Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för gynnande av bebyggelsen på landsbygden. Tredje lagutskottet har till behandling iörehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 176 i första kammaren av herr Persson, Karl, m. fl. och nr 165 i andra kammaren av herr Jansson i Benestad m. fl.

1953-05-19 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1953:28, Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för gynnande av bebyggelsen på landsbygden. Tredje lagutskottet har till behandling iörehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 176 i första kammaren av herr Persson, Karl, m. fl. och nr 165 i andra kammaren av herr Jansson i Benestad m. fl.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

7

Nr 28.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för gynnande

av bebyggelsen på landsbygden.

Tredje lagutskottet har till behandling iörehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 176 i första kammaren av herr

Persson, Karl, m. fl. och nr 165 i andra kammaren av herr Jansson i Benestad

m. fl. I motionerna hemställes, »att riksdagen måtte besluta att uppdraga

åt Kungl. Maj :t att efter översyn av hithörande lagar vidtaga snabba

åtgärder för sådana ändringar att bebyggelsen på den rena landsbygden

gynnas».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

yttranden inhämtats från lantbruksstyrelsen och bostadsstyrelsen. Bostadsstyrelsen

har såsom eget yttrande åberopat eu inom styrelsen upprättad

promemoria samt därjämte överlämnat yttranden från länsbostadsdirektörerna

i Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kronobergs, Älvsborgs,

Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs och Norrbottens län. På begäran

av utskottet har yttrande över motionerna tillika avgivits av Riksförbundet

Landsbygdens folk.

Yttrandena.

Lantbruksstyrelsen och Riksförbundet Landsbygdens folk förordar i anledning

av motionerna viss översyn rörande principerna för långivning till

bostadsbyggande på landsbygden. I den av bostadsstyrelsen åberopade promemorian

tages icke någon bestämd ståndpunkt till motionärernas hemställan

om översyn. Det anföres emellertid i promemorian, att i motionerna

redovisade ogynnsamma förhållanden i avseende å försörjningsmöjligheter,

befolkningsutveckling och byggande på den egentliga landsbygden

icke med fog kan sägas vara en följd av restriktiva bestämmelser i de lagar

och författningar, som reglerar jorddelning, bebyggelseplanering, byggande

och statliga investeringar för olika ändamål.

I bosladsstyrelsens promemoria anföres till en början bl. a. följande.

Allmänt om byggnadslagen m. in. samt om samordning av vissa statliga

verksamheter. Det finns ett bestämt samband mellan den statliga bostadspolitiken

och andra i motionerna omnämnda verksamheter. Genom vissa

restriktiva regler i byggnadslagen vill man främja tillkomsten av välbyggda

samhällen, som tillgodoser högt ställda krav hygieniskt, ekonomiskt och

socialt. Jorddelningslagens regler för fastighetsbildning och byggnadslagens

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

regler för byggande är numera samordnade. Genom bostadspolitiska åtgärder

åsyftas, att så många som möjligt skall kunna få en god bostad till

rimlig kostnad. Man eftersträvar en sådan utrustningsstandard, att flertalet

bostäder kommer att fylla de anspråk, som för närvarande uppställes för

nybyggnad i städerna. Man vill med andra ord utjämna den skillnad i standard,

som alltjämt föreligger mellan stadssamhällenas och landsbygdens

bostadsbestånd. Till landsbygd hänföres i detta sammanhang ej endast den

egentliga landsbygden utan även de mindre och medelstora samhällena

(tätorterna) i landskommunerna.

De i egnahemslåneförfattningen uppställda villkoren att lån må beviljas

endast om bostadshuset kan beräknas få stadigAarande användning för

bostadsändamål och att säkerhet skall lämnas för statens fordringar får

anses innebära att en statsbelånad fastighets kreditvärde skall vara tillfredsställande.

Härvidlag inverkar såväl utrustningsstandarden, t. ex. vattenförsörjning

och avlopp, som belägenheten i förhållande till kommunikationer,

skolor, affärer och dylikt. Även bostadsbehovet på lång sikt med

hänsyn till ortens försörjningsmöjligheter och befintligt bostadsbestånd är

av betydelse vid bedömning av en fastighets kreditvärde.

De organisatoriskt och i avseende å lagar och författningar skilda statliga

verksamheterna på samhällsbyggandets område har visserligen var för

sig vissa bestämda arbetsuppgifter. Erfarenheten har emellertid visat att

för ett någorlunda tillfredsställande resultat krävs samarbete mellan företrädare

för bebyggelseplanering, fastighetsbildning, lån- och bidragsgivning

samt arbetskraftsförsörjning. Ett samarbete mellan bostadsmyndigheter och

andra myndigheter förekommer nu såväl centralt som på länen. För bostadsmyndigheterna

gäller det att vissa standard- samt bostadskostnadsoch

andra med långsiktiga ekonomiska synpunkter beaktas vid samhällsbyggandet.

Genom ett sådant samarbete med samordnande ställningstaganden

som resultat vill man också i möjligaste mån söka undvika irritation

och motsättningar mellan allmänheten och myndigheterna.

Sedan i promemorian vissa uppgifter lämnats rörande befolkningsutvecklingen

på landsbygden, belyses det av motionärerna berörda spörsmålet såväl

vad angår tätbebyggelsen som glesbebyggelsen.

Tätbebyggelse (tätorter) samt randbebyggelse m. m. Bebyggelsen inom

tätorterna regleras väsentligen genom byggnadslagstiftningen" Enligt denna

förutsättes att mark för att få användas till tätbebyggelse vid planläggning

har prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Med tätbebyggelse

förstås sådan samlad bebyggelse, som nödvändiggör särskilda anordningar

för tillgodoseende av gemensamma behov. Inom stadsplanerade områden

åligger det kommunen att svara för sådana gemensamhetsanläggningar

som gator och avlopp. I regel ordnas samtidigt vattenförsörjningen

gemensamt för samtliga fastigheter inom ett visst aktuellt utbyggnadsområde.

Inom områden med byggnadsplan kan nybyggnad förhindras innan

gemensamhetsanläggningar för de nämnda ändamålen utförts. Geom vissa

bestämmelser i byggnadslagen vill man åstadkomma en successiv utbyggnad

av tätbebyggelseområden i syfte bl. a. att underlätta finansieringen av

gator och ledningar. Genom att fastställa utomplansbestämmelser för områden

i närheten av planområdena samt genom vissa regler om avstyckning

i jorddelningslagen vill man förhindra uppkomsten av randbebyggelse och

landsvägsbebyggelse eller annan olämplig tätbebyggelse.

Till ledning för den bostadspolitiska verksamheten gäller vissa direktiv

och författningsbestämmelser, vilka får anses motsvara förenämnda lagregler.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

I prop. nr 235: 1947, s. 10—11, har sålunda chefen för socialdepartementet

uttalat, att vid statlig lån- och bidragsgivning för höjandet av landsbygdens

bostadsstandard stor uppmärksamhet måste ägnas frågan om bebyggelsens

lokalisering och att man därvid måste tillse att bebyggelsen, där

det över huvud taget är möjligt, koncentreras till områden, inom vilka en

hög utrustningsstandard — främst i fråga om vatten och avlopp — kan

åstadkommas till rimliga kostnader. Enligt egnahemslåneförfattningen 5 §

andra stycket e) krävs såsom villkor för lån inom tätort, att bostadshuset

anslutes till gemcnsamhetsanordning för vattenförsörjning och avlopp. Efter

prövning av föreliggande omständigheter må uppskov beviljas med uppfyllandet

av nämnda villkor. Sådant uppskov har medgivits i ett stort antal

fall, då investeringsbegränsningen eller andra omständigheter försvårat

tillkomsten av gemensamhetsanläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

En förutsättning för uppskov är bl. a. att sanitära olägenheter icke

har uppkommit, att va-frågan framdeles kan lösas genom gemensamhetsanläggning

för rimlig kostnad och att bostadshuset i fråga planeras att

uppföras inom området för en beslutad första utbyggnad av ledningsnätet.

Vid den statliga långivningen eftersträvas alltså liksom vid tillämpningen

av byggnadslagstiftningen att koncentrera den bebyggelse, som är att anse

som tätbebyggelse, till område där förutsättningar finnes för en hög utrustningsstandard

till rimlig kostnad. I detta syfte och för att icke motverka

genomförandet av byggnadslagstiftningens intentioner vägras i regel

statligt egnahemslån inom s. k. randbebyggelseområden eller inom andra

områden, där det uppkommit eller tenderar att uppkomma olämplig tätbebyggelse.

I vissa fall då ansökning om lån och/eller bidrag (egnahemslån eller förbättringslån)

avser bostadshus inom en mindre bebyggelsegrupp på den

egentliga landsbygden eller inom område med en icke alltför gles bebyggelse

krävs att huset anslutes till gemensam mindre anläggning, förutsatt

att ett sådant krav kan anses klart motiverat av sanitära och/eller kostnadsskäl.

I åtskilliga sådana fall erfordras frivillig medverkan från ägare

av andra närbelägna fastigheter. Om sådan medverkan icke kan erhållas

uppställes i regel icke krav på anslutning. I alla tveksamma eller svårbedömbara

låneärenden äger samråd rum mellan det lånebeviljande organet

och distriktsingenjören för vatten och avlopp.

Inom tätorter (tätbebyggelseområden) är kreditvärdet i regel tillfredsställande

ur de synpunkter bostadsmyndigheterna ha att beakta. Dock kan

tveksamhet beträffande kreditvärdet uppkomma och har även uppkommit

inom tätbebyggelseområden (tätorter) med blandad fritids- och helårsbebyggelse,

låg utrustningsstandard (gator och ledningar), mindre tillfredsställande

allmän service, ensidigt näringsliv eller dåliga försörjningsmöjligheter.

Inom vissa sådana orter förekommer såsom en följd av nämnda

förhållanden eller av andra orsaker, att befolkningen minskar genom utflyttning

till andra tätorter. I några sådana fall har kunnat konstateras

svårigheter att i öppna marknaden erhålla bottenkrediter för finansiering

av såväl egnahem som flerfamiljshus.

Glesbebyggelse (enstaka bebyggelse på den egentliga landsbygden). Enligt

byggnadslagen är glesbebyggelse i princip fri. Hinder enligt denna lag

mot sådan bebyggelse kan förekomma endast i vissa speciella fall. Ej heller

uppkommer hinder mot fastighetsbildning enbart av den anledningen

att fråga är om glesbebyggelse. Vid avstyckning för sådan bebyggelse sker

en prövning med hänsyn till jorddelningslagens krav om allmän lämplighet

och aktualitet och ur synpunkten, alt man vill förhindra olämplig för
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

\äntad tätbebyggelse. Den omständigheten att tomten anses olämplig med

hänsyn till markbeskaffenhet, vatten- och avloppsförhållanden, möjlighet

till utfartsväg samt belägenhet i förhållande till kommunikationer och dylikt

kan sålunda utgöra hinder mot avstyckning. I vissa fall kan villkor för

statligt lån (exempelvis kreditvärdet) utgöra hinder mot avstyckning, enär

aktualitetskravet i jorddelningslagen icke anses uppfyllt, om sökanden saknar

ekonomiska resurser att genomföra ett planerat byggnadsföretag. Å andra

sidan innebär den omständigheten, att ett område med hänsyn till reglerna

i jorddelningslagen icke kan avstyckas till särskild fastighet, alltid

hinder mot bifall till framställning om statligt lån, enär i sådant fall säkerhet

i form av inteckning icke kan erhållas.

Varken byggnadslagen, jorddelningslagen eller egnahemslåneförfattningen

innehåller krav på, att fastighet eller bostadshus på den egentliga landsbygden

(glesbebyggelse i betydelsen enstaka bebyggelse) skall kunna anslutas

till gemensamhetsanläggning för vattenförsörjning och avlopp. I sådant

fall kan ju vatten- och avloppsfrågan lösas endast genom separat anläggning.

En helt annan sak är att man genom vissa bestämmelser i byggnads-

och jorddelningslagarna samt genom lånevillkor vill förhindra randbebyggelse

eller annan olämplig tätbebyggelse.

Härefter anföres i promemorian vissa synpunkter beträffande reglerna för

långivningen för bostadsändamål på landsbygden. Flyttningstendenser och

lånemöjligheter för skilda yrkesgrupper diskuteras härvid. Slutligen uttalas

i promemorian följande.

Sammanfattning och slutsatser. Jordbrukets rationalisering och omflyttningen

av stora delar av skogsarbetarkåren kommer att medföra, att bostäder

pa den egentliga landsbygden friställes i betydande omfattning. Enligt

bostadsstyrelsens erfarenheter har sådan friställning redan ägt rum på flera

ortei. Jiots bostadsbrist i tätorterna finns sålunda i icke ringa omfattning

tomma bostäder på den egentliga landsbygden i exempelvis Norrbottens

Alvsborgs och Kronobergs län. Svårigheter att vid försäljningar utfå köpeskillingar,

som motsvarar ett med hänsyn till produktionskostnad och avskrivningar

rimligt värde, har konstaterats i t. ex. Älvsborgs län.

Nu nämnda omständigheter, stegringen av byggnadskostnaderna och väl

aven penningbristen inom vissa delar av landet har medfört att de icke

statliga kreditinstituten visat mindre benägenhet än tidigare att lämna bottenlån

till egnahem. Denna restriktivitet gäller ej endast" egentlig landsbygd

utan även ehuru i mindre grad tätbebyggelseområden, där utrustningsstandard,

allmän service eller försörjningsmöjligheter är mindre tillfredsställande.

I en del mindre tätorter betraktas numera även flerfamiljshus såsom

mindre goda investeringsobjekt. I sådana fall ställts det kravet på bostadsmyndigheterna

att de skall fördjupa egnahems- eller tertiärlånet. Kreditinstituten

åberopar icke sällan risken för förluster såsom skäl för sin restriktiva

kreditgivning.

Det enda säkra underlaget för kreditvärdet hos bostadsbeståndet i en viss

^r„ varaktiga möjligheter till försörjning. Utifrån denna utgångspunkt

bör frågan om gynnandet av bebyggelsen även på den egentliga landsbygden

angripas. Intill dess denna fråga lösts genom statliga åtgärder, såsom utredningen

för närlingslivets lokalisering föreslagit, eller på annat sätt synes

bps^dsmyndigheterna liksom de privata kreditinstituten böra uppmärksamt

följa utvecklingen på landsbygden och liksom hittills i sin rådgivande verksamhet

och vid ställningstaganden i låneärenden verka för att ett onödigt

och uppenbart risktagande undvikes.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Bedömningen av kreditvärdet är betydelsefull inte endast för staten-långivaren

utan även för kommuner och låntagare. Dessa sistnämnda riskerar

att vid ett ändrat bostadsmarknadsläge få taga förluster i en nu icke förutsebar

omfattning. I detta sammanhang bör även observeras att egnahemsägaren

på grund av risken för förluster blir mer bunden vid egnahemmet,

om detta är fellokaliserat.

Den i motionerna omnämnda för landsbygden ogynnsamma utvecklingen

har icke i någon nämnvärd omfattning påverkats av bostadsmyndigheternas

verksamhet. De med bostadspolitiska medel åstadkomna förbättrade bostadsförhållandena

har möjligen något fördröjt befolkningsminskningen på

landsbygden.

Det torde icke ankomma på eller ens vara möjligt för bostadsmyndigheterna

att nämnvärt påverka utvecklingen beträffande befolkning och försörjning.

I den mån genom statliga eller andra åtgärder förhållandena förändras''så

att sysselsättningsmöjligheterna på den egentliga landsbygden förbättras

bör också investeringarna i bostäder kunna ökas.

Av vad ovan anförts framgår, att i motionerna redovisade och något diskuterade

ogynnsamma förhållanden i avseende å försörjningsmöjligheter,

befolkningsutveckling och byggande på den egentliga landsbygden icke med

fog kan sägas vara en följd av restriktiva bestämmelser i de lagar och författningar,

som reglera jorddelning, bebyggelseplanering, byggande och

statliga investeringar för olika ändamål. Snarare är förhållandet mellan

orsak och verkan det motsatta. Den ogynnsamma utvecklingen torde sålunda

väsentligen betingas av en markerad omställning i näringsstrukturen och lär

icke kunna avhjälpas genom ändring eller modifierad tillämpning av förenämnda

bestämmelser.

Lantbniksstgrelsen yttrar följande.

I motionerna ha berörts frågor, som äro av väsentlig betydelse för landsbygden

och som aktualiserats genom den ökade folköverflyttningen från

den mera jordbruks- och skogsbruksbetonade landsbygden till stadsnäringarna,

vilka i regel äro förlagda till städerna eller till andra mer ensidigt industribetonade

tätorter.

Det jordpolitiska programmet syftar till att åstadkomma en upprustning

av jordbruksnäringen och en standardhöjning för landsbygdens befolkning.

Den fortgående rationaliseringen av de primära landsbygdsnäringarna, jordoch

skogsbruk, är en förutsättning för att dessa näringars utövare på längre

sikt skola erhålla en bättre utkomst. Genom atl stimulera till en förstärkning

av svaga jordbruk med mera jord och till att åstadkomma en bättre

arrondering av brukningsenhcterna avser man att göra dessa bärkraftigare.

Detta — att betingelserna bli bättre för dem, som stanna vid jordbruket —

bör dämpa bortflyttningarna. Men det står å andra sidan klart, att rationaliseringen

nödvändigtvis medför minskat behov av arbetskraft inom jordbruket

och leder till att många mindre jordbruk, som inte ha förutsättningar

att stå sig i konkurrensen, försvinna. Minskningen av den jordbrukande

befolkningen kommer otvivelaktigt att fortsätta, om än med olika styrka i

olika delar i landet.

Jordbruksbefolkningens fortgående uttunning kan medföra risk för uppkomsten

av glesbygder, där befolkningsunderlaget icke är tillräckligt för

att det skall bli ekonomiskt möjligt att förse bygden med gemensamma anläggningar

och service av olika slag. Om verksamheten för jordbrukets rationalisering

skall få önskad effekt, d. v. s. innebära en tillräcklig höjning

av jordbruksbefolkningens levnadsstandard, är det angeläget att verksamheten

kombineras med åtgärder, som bland annat syfta till att åstadkomma

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

eu ökad diferentiering av landsbygdens näringsliv och därmed ökade möjligheter

för de från jordbruket avflyttande att bli kvar på landsbygden.

Motionärerna ha nu framhållit att utvecklingen leds så, att bebyggelsen

koncentreras till tätorter och en forcerad inflyttning sker till nackdel för

den egentliga landsbygden. Motionärerna ha särskilt pekat på verkningarna

i sådant avseende av 1947 års byggnadslag och byggnadsstadga.

Byggnadslagen har otvivelaktigt en mycket stark inverkan bl. a. på lokaliseringen

av bebyggelsen. Lagen är byggd på den grundläggande principen,

att det är det allmännas sak att bestämma var och när tätbebyggelse får ske

och att tätbebyggelse icke tillåtes, förrän plan enligt byggnadslagen upprättats.

Beträffande glesbebyggelsen avser byggnadslagen icke att åstadkomma

någon detaljreglering. Genom att byggnadsnämnd inrättats även i

landskommunerna och skyldighet stadgats för den byggande att dit anmäla

byggnadsföretag, har det allmänna emellertid viss möjlighet att följa utvecklingen

och ingripa, då så anses påkallat. Lagen ger möjlighet bl. a. att

undantaga vissa områden även ifrån rätt till glesbebyggelse, att stadga förbud

att bygga utan tillstånd av länsstyrelser in. in. Vidare kan glesbebyggelsen

underkastas kontroll genom utomplansbestämmelser.1

Enligt lantbruks styrelsens mening äro byggnadslagen och byggnadsstadgan

i och för sig väl ägnade att främja en önskvärd utveckling för landsbygdens

del, givetvis under förutsättning att de tillämpas med förståelse för

landsbygdens problem,

Däremot torde landsbygden ha försatts i en i viss mån missgynnad ställning

i den statliga stödverksamheten till investeringar av olika slag.

Den praktiska tillämpningen av bostadspolitiken synes beträffande egnahemsverksamheten

starkt ha präglats av den principiella ståndpunkten

att fastighetens kreditvärde skall vara avgörande för frågan om lån skall

kunna beviljas. Man synes i allmänhet grunda avgörandena på uppfattningen

att under nuvarande befolkningsförhållanden på landsbygden något nytillskott

av bostadsfastigheter där icke skulle vara erforderligt. Glest belägna

bostäder på landsbygden med mindre möjlighet till hög standard beträffande

vatten och avlopp bedömas med denna utgångspunkt komma att bli i

mindre grad efterfrågade och ha därigenom tillmätts låga kreditvärden. Det

torde vara ostridigt att viss dirigering av bostadsbyggandet till samhällena

härigenom har uppstått.

Fastighetsbildningsverksamheten har samordnats med bostadspolitiken

på sätt som framgår av anvisningar, utgivna år 1950 av lantmäteristyrelsen

och bostadsstyrelsen i samråd med byggnadsstyrelsen.

Mot bakgrunden av vad nu anförts finner styrelsen det angeläget, att hinder

ej uppställas mot bostadsbyggande å den egentliga landsbygden utöver

vad som är direkt behövligt för jordbruket, utan att ett sådant bostadsbyggande,

som kan anses försvarligt med hänsyn till föreliggande sysselsättningsmöjligheter,

tvärtom skall stödjas. Med hänsyn härtill finner styrelsen

det önskvärt att en översyn skall företagas av de principer, som nu ''tillämpas

vid behandlingen av frågor om lån och bidrag till dylikt bostadsbyggande.

Riksförbundet Landsbygdens folk meddelar, att riksförbundet i yttrande

över 1951 års bostadsutrednings betänkande om samhällets stöd åt bostadsförsörjningen

påtalat den restriktiva politik de bostadspolitiska organen i

1 Utöver vad som galler i byggnadslagen må nämnas att med stöd av den s. k. strandlagen

glesbebyggelse kan hindras eller motverkas inom sådana områden, för vilka lagen blir tillämplig.

1 fråga om bebyggelse för i orten bosatt befolkning torde den dock ha tämligen obetydliga

verkningar.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

många fall följt vid behandlingen av låneärenden för bebyggelse på landsbygden,

särskilt vad det gäller enstaka bebyggelse. Riksförbundet har framhållit

angelägenheten av att statens stöd åt bostadsförsörjningen handhaves

på ett sådant sätt, att lösningen av de allmänna landsbygdsproblemen icke

försvåras. Riksförbundet delar sålunda motionärernas uppfattning, att en

översyn av bestämmelserna på området samt dessas tillämpning bör komma

till stånd. Därest 1951 års bostadsutrednings betänkande efter remissförfarandet

kommer att bli föremål för en överarbetning synes den i motionerna

behandlade frågan enligt riksförbundets mening lämpligen böra upptagas

till prövning i anslutning till dennna överarbetning.

Utskottet.

Befolkningsförflyttningen från landsbygd till tätorter är en i flera hänseenden

olycklig utveckling, framhåller motionärerna. Enligt deras uppfattning

bör därför byggnadslagen och andra lagar, som påverkar byggandet på

landsbygden, icke få så tillämpas, att de tvingar människor till bosättning i

tätorter. Motionärerna anför i detta sammanhang bl. a. att vattentäkter och

avlopp i allmänhet kan ordnas billigare och enklare på den rena landsbygden.

De som önskar bygga och bo på den rena landsbygden bör, uttalas i

motionerna, icke med direkta eller indirekta medel förmenas detta, och de

bör ha samma möjlighet att få statliga lån och bidrag som de som bygger i

tätort.

I promemoria, som bostadsstyrelsen åberopat som eget yttrande över motionerna,

hävdas att den i motionerna omnämnda, för landsbygden ogynnsamma

utvecklingen icke i någon nämnvärd omfattning påverkats av bostadsmyndigheternas

verksamhet. Ej heller kan enligt promemorian denna

utveckling sägas vara en följd av restriktiva bestämmelser i författningarna

angående jorddelning och bebyggelseplanering. Lantbruksstyrelsen anför,

att byggnadslagen och byggnadsstadgan är väl ägnade att främja en önskvärd

utveckling för landsbygdens del under förutsättning att de tillämpas

med förståelse för landsbygdens problem. Däremot torde, framhåller lantbruksstyrelsen,

landsbygden ha försatts i en i viss mån missgynnad ställning

i fråga om den statliga stödverksamheten till investeringar av olika

slag. Den praktiska tillämpningen av bostadspolitiken synes enligt lantbruksstyrelsens

mening ha medfört en viss dirigering av bostadsbyggandet

till samhällena. Riksförbundet Landsbygdens folk erinrar om att förbundet

i yttrande över 1951 års bostadsutrednings betänkande påtalat den restriktiva

politik de bostadspolitiska organen i många fall följt vid behandlingen

av låneärenden för bebyggelse på landsbygden.

Det synes utskottet klart, att de av motionärerna åsyftade författningsbestämmelserna

möjligen kan ha tillämpats på sådant sätt, att befolkningsförflyttningen

till tätorterna påskyndats. Fråga är emellertid om tillämpningen

f. n. motiverar att bestämmelserna överses.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Sedan förevarande motioner och yttranden däröver avgivits har propositionen

nr 138/1953 angående anslag för budgetåret 1953/54 till främjande

av bostadsförsörjningen in. m. avlämnats till riksdagen. Till grund för propositionen

ligger bl. a. nyssnämnda betänkande av 1951 års bostadsutredning.

I propositionen (s. 51) anför föredragande departementschefen, statsrådet

Sträng, bl. a. följande.

»I detta sammanhang torde få upptagas frågan, huruvida en restriktiv

inställning till egnahemsbyggande på landsbygden är motiverad på grund av

de kreditrisker, som kan tänkas föreligga beträffande ur vissa synpunkter

mindre välbelägna hus. Utvecklingen under senare år av kommunikationerna

på landsbygden har medfört att bestämda krav icke längre behöver ställas

på att husen skall ligga i anslutning till tätort med dess möjligheter till

sysselsättning. Om vid belåning av egnahem på landsbygden vissa risker

skulle tagas, betyder detta icke att landsbygden favoriseras. Under de senaste

tio åren har med statligt stöd uppförts ett stort antal egnahem på

mindre industriorter. De framtida försörjningsmöjligheterna på dessa orter

kan visa sig vara helt beroende av att verksamheten vid ett eller ett par företag

på orten icke kommer att inskränkas mera väsentligt. Ifrågavarande

långivning innebär därför ett risktagande från statens sida.

Av det anförda torde framgå att statligt lån för uppförande av egnahem

på den rena landsbygden icke bör vägras enbart av det skälet att efterfrågan

på egnahem utanför tätorter på längre sikt möjligen kan förändras på

sådant sätt att staten i vissa fall skulle kunna komma att löpa vissa risker.

Det är ett önskemål att uttunningen av befolkningen på den egentliga landsbygden

icke blir för stor. Allmänt hållna bedömningar av kreditriskerna

bör därför icke få fälla utslaget vid prövning av ansökningar om egnahemslån

till hus på landsbygden. I de fall då en uppenbart olämplig plats för egnahemmet

har valts, bör dock lån icke beviljas. Liksom hittills bör då fråga

är om lån till egnahem på jordbruksfastighet hänsyn tagas till den pågående

strukturrationaliseringen inom jordbruket. Jag förutsätter, att länsbostadsnämnderna

vid prövning av låneansökningar avseende egnahem på

landsbygden kommer att beakta de legitima nybyggnadsbehov som där kan

föreligga.»

Ovan angivna riktlinjer för lån till egnahem på landsbygden har godtagits

av statsutskottet (uti. nr 153/1953).

Med hänsyn till att motionärernas önskemål i fråga om den statliga lånegivningen

i väsentlig utsträckning synes bli tillgodosedda, om riksdagen

icke gör någon erinran beträffande nyssberörda riktlinjer, saknas enligt

tredje lagutskottets mening anledning förorda någon översyn av författningarna

rörande här avsedd långivning.

Vad åter angår byggnadslagstiftningens verkningar i fråga om befolkningsförflyttningen

vill utskottet erinra om 1951 års byggnadsutrednings nu

pågående arbete för en förenkling av lagstiftningen. Utskottet förutsätter,

att det av motionärerna berörda spörsmålet därvid kommer att beaktas.

Tillämpningen av jorddelningslagstiftningen torde i det avseende varom

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

15

här är fråga i väsentlig mån vara beroende av bostadsmyndigheternas långivning.

Då som framgår av det ovan sagda denna långivning i vad avser

egnahemsbyggande på landsbygden icke synes komma att vara allmänt

restriktiv, torde icke behöva befaras, att jorddelningslagstiftningen skall i

framtiden ogynnsamt påverka nämnda byggnadsverksamhet. Någon översyn

av denna lagstiftning synes utskottet icke vara i anledning av föreliggande

motioner erforderlig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 176 och II: 165, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 maj 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson*, Lindahl,

Ebbe Ohlsson, Grym, Ivar Nilzon och William Ohlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Andersson

i Mölndal, Levin, Persson i Appuna, fru Boman samt herrar Nestrup

och Jansson i Benestad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.