Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad ordning för expropriationsmålens handläggning m. in. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren väckt motion, nr 72, av herrar Andersson i Ronneby och Petterson i Degerfors.

1953-11-17 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1953:31, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad ordning för expropriationsmålens handläggning m. in. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren väckt motion, nr 72, av herrar Andersson i Ronneby och Petterson i Degerfors.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

1

Nr 31.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad ordning för

expropriationsmålens handläggning m. in.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren

väckt motion, nr 72, av herrar Andersson i Ronneby och Petterson i Degerfors.

I motionen hemställes,

»att riksdagen ville i skrivelse hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående

en ändrad ordning för expropriationsmålens handläggning i syfte att

säkerställa en snabbare och smidigare handläggning av dessa mål; samt

att om den oinskränkta möjligheten att fullfölja expropriationsmål till

högre instans bibehålies, expropriationslagens bestämmelser i 67 § om expropriationskostnad

omarbetas på sätt Göta hovrätt tidigare förordat.»

Som motivering för sin hemställan anför motionärerna bl. a. följande angående

verkningarna av de ändringar som år 1949 vidtogs i fråga om ordningen

för expropriationsmålens handläggning.

1949 års omorganisation har ur kommunal synpunkt visat sig medföra

vissa mindre önskvärda verkningar när det gällt expropriationslagstiftningens

praktiska tillämpning. De praktiska erfarenheterna av expropriationsdomstolarnas

verksamhet kan nämligen hittills inte anses ha varit i alla

avseenden tillfredsställande. Till en del torde detta givetvis bero på att domstolarna

ännu icke hunnit förvärva någon större vana i handläggningen av

hithörande mål. Emellertid synes den främsta invändningen mot systemet

vara den, att förfarandet blir alltför omständligt och tidsödande.

Genom tvånget att med klara domskäl motivera sin uppskattning av olika

fastighetsvärden anser sig domstolarna ofta nödsakade att införskaffa en synnerligen

vidlyftig utredning, en utredning som mången gång icke kan anses

stå i rimlig proportion till de aktuella värdefrågorna. Förfarandet med expropriationsdomstolar

är dessutom tidsödande i så måtto, att expropriationsmål

kan fullföljas genom samtliga instanser. Detta är givetvis ägnat att

leda till en vanligtvis betydande tidsutdräkt. Enligt vad markutredningen

förklarade i sitt år 1947 framlagda förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen

kunde olägenheten härav dock i väsentlig mån minskas

genom rätt för exproprianden att tillträda egendomen dessförinnan. Denna

utväg med förtida tillträde lär emellertid icke alltid stå en kommun till buds.

Framför allt torde det sålunda vara uteslutet med förtida tillträde, då fråga

är om expropriation av större oplanerat område, som exproprieras enligt de

nya bestämmelserna i 1 § punkt 16 expropriationslagen. Förtida tillträde lär

nämligen icke innebära, att kommunen får äganderätt till marken och

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 sand. 3 avd. Nr 31.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

medför även i övrigt betydande nackdelar för kommunen. En olägenhet

består däri, att kommunen genom förtida tillträde avskär sig möjligheten

att återkalla expropriationsanspråket. Möjligheten att frånträda expropriationsanspråket

får anses vara av så stort värde för kommunen, att man

endast undantagsvis lär vilja avstå från denna genom ett förtida tillträde av

den fastighet som avses i expropriationsanspråket. En annan faktor att taga

med i beräkningen, när det gäller frågan om förtida tillträde, är den förhållandevis

höga ränta, som måste erläggas från tillträdesdagen till dagen för

nedsättande av det slutgiltiga expropriationsbeloppet.

I fråga om rättegångskostnaderna vid expropriation anför motionärerna

i sin motivering.

De erfarenheter, som hittills vunnits beträffande expropriationsprocesserna

efter den nya ordningen, synes i allt väsentligt bekräfta farhågor,

som kommit till uttryck i förslag år 1948 av Göta hovrätt och i motion av

herr Nilsson i Kristinehamn (II: 430/1949). Utredningarna i expropriationsmålen

tenderar otvivelaktigt till att bli synnerligen vidlyftiga, och de blygsamma

begränsningsregler som infördes i lagstiftningen synes icke ha lagt

någon hämsko på markägarnas — eller kanske rättare sagt deras ombuds

— utredningslusta. Ur allmän synpunkt vore mycket vunnet, om man åtminstone

kunde begränsa expropiats rätt att erhålla full täckning för sina

rättegångskostnader i högre instans. En bestämmelse av det innehåll, som

Göta hovrätt på sin tid föreslog, synes icke oskälig. I beaktande av det föreslagna

tilläggsstadgandet, att domstolarna oavsett de allmänna bestämmelserna

om rättegångskostnaderna i rättegångsbalken skulle äga att, där så

funnes skäligt, tillerkänna expropriat även ersättning för andra kostnader i

överinstanserna, torde alla rimliga hänsyn till markägarnas berättigade intressen

vara tillgodosedda. Som en klar vinst skulle då kvarstå, att onödiga

och tidsödande processer i överinstanserna i möjligaste mån bortfölle.

Beträffande de skäl, som i övrigt åberopats till stöd för motionärernas

hemställan, får utskottet hänvisa till motionen.

över motionen har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver yttranden

inhämtats från Svea hovrätt samt hovrätten över Skåne och Blekinge.

På begäran av utskottet har yttranden över motionen därjämte avgivits av

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.

Några huvuddrag i 1949 års lagstiftning rörande handläggning av

expropriationsmål.

År 1949 vidtogs betydande ändringar i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

Till grund för propositionen i ämnet (nr 184/1949) låg ett betänkande

av den s. k. markutredningen (SOU 1948:4). Andra lagutskottets

utlåtande (nr 34/1949) i anledning av propositionen godkändes av riksdagen.

Såvitt rör expropriationsmålens handläggning innebar 1949 års reform,

att frågan om värdering vid expropriation överflyttades från de dåvarande

expropriationsnämnderna till domstol. För målens handläggning i första

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

3

instans inrättades särskilda domstolar, en för varje domsaga eller stad med

rådhusrätt. Sådan expropriationsdomstol består av ordförande, som skall

vara ägodelningsdomaren i orten, och tre eller fyra ledamöter. Bland ledamöterna

ingår högst två s. k. expropriationstekniker, som är särskilt sakkunniga

beträffande värderingsfrågor, och vidare två nämndemän. Såvitt

möjligt skall iakttagas, att den ene av nämndemännen är ägare av fastighet

men den andre icke. Beträffande fullföljdsrätten i expropriationsmål gäller

detsamma som stadgats för tvistemål i allmänhet.

Enligt huvudbestämmelsen i 67 § expropriationslagen är den exproprierande

pliktig ersätta expropriaten dennes kostnader för rättegången m. m.

Vissa undantag från huvudregeln tillkom år 1949, då 67 § försågs med en

hänvisning till bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Expropriaten

äger sålunda, på grund av hänvisningen till 18 kap. 6 § rättegångsbalken,

icke rätt till ersättning för de kostnader han genom sin utevaro eller

annan försumlighet i processföringen åsamkat sig utan är tvärtom skyldig

ersätta exproprianden de kostnader han genom försumlig processföring

vållat denne. Vidare kan expropriat, på grund av hänvisningen till 18 kap.

8 § rättegångsbalken, erhålla ersättning för rättegångskostnad endast i den

mån kostnaden varit påkallad för tillvaratagande av hans rätt.

Beträffande organisationen i expropriationsmål uttalades

i propositionen (s. 232 ff.) med förslag till lag angående ändring i

expropriationslagen av departementschefen bl. a. följande.

Vid ett ståndpunktstagande till denna organisationsfråga synes det vara

lämpligt att först avgöra, om expropriationsnämnderna i en eller annan form

skola bibehållas, eller om värderingsuppgiften bör överflyttas till domstol.

Lösningen av detta spörsmål är framför allt beroende av beskaffenheten hos

de arbetsuppgifter som skola ankomma på värderingsorganet. Härom vill

jag framhålla att införandet av mera preciserade regler för värderingen gör

det nödvändigt, att man överger den skiljedomsliknande uppskattningen och

att värderingsorganet i stället ger utförligt motiverade beslut och offentliggör

de avvikande meningar som förekommit vid omröstning i saken. För

att säkerställa den önskade enhetligheten och trygga rättssäkerheten, anser

jag det även erforderligt, att beslutet kan överklagas. Visserligen torde det,

såsom Svea hovrätt anfört, förhålla sig så, att en överinstans endast har

begränsade möjligheter att sakligt ompröva det resultat vartill den första

instansen kommit i värderingsfrågor. I spörsmål av principiell natur är dock

klagorätten av vikt, och även eljest kan det till följd av påtagliga oriktigheter

tarvas ändring i beslutet. Det dröjsmål med målens slutliga avgörande,

som en överklagningsrätt medför, behöver i expropriationsärenden ej vålla

alltför stora olägenheter, om, såsom jag vill föreslå, den exproprierande

lämnas rätt att i förväg taga marken i besittning mot ställande av säkerhet.

—

Om alltså i enlighet med min mening proceduren bör ordnas såsom ett enhetligt

och sammanhängande domstolsförfarande, i stort sett följande RB:s

regler, återstår att avgöra om uppgiften bör läggas på någon bestående domstol

eller om nya specialdomstolar böra inrättas. Av särskild betydelse för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

ståndpunktstagandet härtill är förslaget om tillsättande av expropriationstekniker.

--—

Andra omständigheter som kunna inverka på avgörandet, huruvida bestående

domstolar böra anförtros ifrågavarande uppgifter eller nya specialdomstolar

inrättas, äro frågorna om domkretsen, om ordförandeskapet i domstolen

och om vilka ledamöter som, utöver ordföranden och teknikerna, böra

ingå i denna. Då markutredningens majoritet föreslog att en expropriationsdomstol

skulle inrättas i varje län, tänkte man sig att åtminstone tills vidare

en underdomare i länet skulle, med bibehållande av sin ordinarie tjänst, fungera

som ordförande i expropriationsdomstolen, i den utsträckning verksamheten

där påfordrade. Detta förslag har mycket kraftigt avstyrkts från hovrättshåll,

varvid framhållits, att anordningen skulle desorganisera arbetet i

den därav berörda ordinarie domstolen. På grund härav torde markutredningens

majoritetsförslag vara praktiskt ogenomförbart, och det lär icke

heller kunna ifrågakomma att inrätta ett ganska stort antal nya ordinarie

domaretjänster för dessa länsdomstolar med oviss arbetsbelastning. Det

torde därför vara nödvändigt att anknyta till den bestående organisationen

av domstolarna i första instans. Detta skulle lämpligen kunna ske på samma

sätt som gäller i fråga om ägodelningsrätterna på landet, d. v. s. domaren i

den allmänna underrätten göres tillika till ordförande i domstolen för expropriationsärenden

och kansliet blir gemensamt. Därmed undvikes en helt ny

organisation med nya tjänster, och de ifrågavarande arbetsuppgifterna infogas

på ett smidigt sätt i det löpande arbetet inom den redan bestående

ramen. Jämfört med förslaget om länsdomstolar kan detta synas som en

splittring av arbetsuppgifterna på flera händer, men det bör emellertid understrykas,

att expropriationsteknikernas ställning blir densamma som enligt

nämnda förslag och att det i främsta rummet är genom dem som man kan

ernå den eftersträvade likformigheten i praxis. Såsom påtagliga om än icke

mera betydande fördelar med anordningen må även nämnas, att domstolen

kan tillgodogöra sig den ordinarie domarens kännedom om förhållandena i

hans egen domkrets och att inställelsekostnaderna för parter och vittnen bli

mindre än som skulle blivit fallet med en länsdomstol.

Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (s. 39) att det vore angeläget

att söka avskaffa den ofta förekommande övervärderingen och uppnå enhetlighet

i tillämpningen av expropriationslagens värderingsregler. För att dessa

syftemål skulle kunna uppnås vore det erforderligt, att besluten i värderingsfrågorna

vore utförligt motiverade, så att det tydligt framginge hur det slutliga

värdet framkommit, samt att besluten i dessa frågor kunde överklagas.

Departementschefens ståndpunkt att värderingsfrågorna borde överflyttas

till domstol fann utskottet därför välgrundad.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Ovan angivna bestämmelse i 67 § om rättegångskostnaderna

i expropriationsmål föreslogs av markutredningen.

I yttrande över markutredningens förslag anförde Göta hovrätt att enligt

förslaget expropriaten i princip ägde ovillkorlig rätt till ersättning för expropriationskostnad

jämväl i överinstans. Expropriatens behöriga intressen

syntes emellertid kunna tillgodoses utan en bestämmelse av så vidsträckt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

5

innebörd. Hovrätten ansåge, att expropriatens rätt till ersättning för expropriationskostnad

borde begränsas sålunda, att ovillkorlig sådan rätt borde

— bortsett från de i förslaget genom hänvisning till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

angivna begränsningarna — gälla allenast i fråga om expropriationskostnad

i första instans samt att i övrigt rättegångsbalkens bestämmelser

om rättegångskostnad i tvistemål borde tillämpas, dock med det tilllägget,

att överinstans borde, oavsett nämnda bestämmelser, äga att, där så

funnes skäligt, tillerkänna expropriat ersättning för kostnader vid instansen

i fråga.

Enligt vad som framgår av propositionen (s. 249) fann departementschefen

det icke påkallat att stadga särskild inskränkning med avseende å kostnaderna

i hovrätt och högsta domstolen.

I motionen II: i30 i anledning av propositionen hemställdes, att bestämmelsen

om expropriationskostnad måtte omarbetas på sätt Göta hovrätt

förordat.

Andra lagutskottet (s. 54) fann meningsskiljaktighet ej råda om att expropriaten

borde, med de inskränkningar som föranleddes av hänvisningarna

till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, vara berättigad till ersättning

för kostnader å målet i första instans. Enligt propositionen vore expropriaten

med nämnda inskränkningar berättigad till ersättning även för kostnader

å målet i överrätt. Utskottet, som icke kunde förorda ett frångående av

Kungl. Maj :ts förslag, anförde till stöd för denna ståndpunkt följande.

Det torde vara obestridligt, att propositionens förslag giver expropriat,

även om han utan bärande skäl fullföljt talan i överinstans, rätt att av den

exproprierande få ersättning för kostnaden även därstädes. Detta är för

visso icke tillfredsställande. En regel som den i motionen föreslagna torde

emellertid vara än betänkligare. Tvistefrågan kommer väl nästan undantagslöst

att gälla värdet av det exproprierade eller uppskattning av viss skada

eller visst intrång. De främst i den exproprierandes intresse tillkomna reglerna

för fastighetsvärderingen äro i hög grad invecklade och svårbemästrade.

Det torde därför ej kunna begäras, att den enskilde expropriaten skall

kunna helt bedöma, huruvida expropriationsdomstolen riktigt tillämpat värderingsreglerna.

Därest man, såsom kan väntas bli fallet genom sådana

rättegångskostnadsbestämmelser som i motionen föreslagits, skulle åstadkomma,

att expropriater med hänsyn till kostnadsrisken ej skulle våga fullfölja

målen i högre instans, skulle lätt bland expropriaterna kunna uppkomma

en allmän känsla av otrygghet och rättsosäkerhet, vilket, även om den

icke är sakligt grundad, likväl icke kan vara ur allmän synpunkt lyckligt.

Att gå längre i inskränkande riktning än till fall, där expropriaten för en

helt ogrundad talan och inser eller åtminstone bort inse detta, synes ej

kunna ifrågakomma. Emellertid torde det vid sådana värderingstvister, varom

här är fråga, vara mycket svårt att bedöma, när en expropriat kan anses

ha insett eller bort inse att hans talan är helt ogrundad.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

Yttrandena.

Den av motionärerna begärda utredningen angående en ändrad ordning

för expropriationsmålens handläggning finner Svenska stadsförbundet vara

i hög grad påkallad och Svenska landskommunernas förbund finner de i

motionen framförda synpunkterna beaktansvärda. Svea hovrätt samt hovrätten

över Skåne och Blekinge har däremot icke ansett sig böra förorda en

dylik utredning.

Den i motionen föreslagna ändringen av stadgandet i 67 § expropriationslagen

angående rättegångskostnad synes enligt stadsförbundets mening vara

ägnad att i hög grad påskynda handläggningen av expropriationsmålen.

Frågan kan knappast förbigås, uttalar landskommunernas förbund. Enligt

Svea hovrätts bedömande föreligger emellertid icke tillräcklig anledning att

upptaga denna detaljfråga till omprövning, och hovrätten över Skåne och

Blekinge kan ej heller tillstyrka en sådan ändring som motionärerna föreslagit.

Vad främst angår motionärernas hemställan om utredning angående en

ändrad ordning för expropriationsmålens handläggning

har Svea hovrätt i sitt yttrande anfört följande.

Av förarbetena till ändringarna i expropriationslagen framgår, att frågan

om expropriationsmyndigheternas organisation varit föremål för en

omfattande utredning och att därvid framförts en mångfald olika synpunkter.

Inom markutredningen förelågo på denna punkt skilda åsikter, och

även bland remissmyndigheterna bröto sig meningarna starkt. Då föredragande

departementschefen framlade proposition i ämnet, framhöll han

särskilt vikten av att besluten i värderingsfrågorna vore utförligt motiverade

och kunde överklagas. Proceduren i expropriationsmålen borde enligt

hans förmenande — främst i syfte att trygga rättssäkerheten och att

uppnå enhetlighet i rättstillämpningen — ordnas såsom ett sammanhängande

domstolsförfarande, och han fann därvid lämpligast att för dessa

mål inrätta särskilda expropriationsdomstolar. Vid riksdagsbehandlingen

betonades från flera håll, att det med hänsyn till rättssäkerheten vore till

fördel, om värderingen i expropriationsmålen överflyttades till domstol

med möjlighet till överprövning i högre instans.

I motionen göres gällande, att den verkställda omorganisationen från

kommunal synpunkt visat sig medföra vissa mindre önskvärda verkningar

särskilt så till vida som förfarandet bleve alltför omständligt och tidsödande.

Motionärerna förmena, att domstolarna genom tvånget att utförligt

motivera besluten i värderingsfrågorna ofta ansåge sig nödsakade att införskaffa

en synnerligen vidlyftig utredning, som mången gång icke kunde

anses stå i rimlig proportion till de aktuella värdefrågorna. Fullföljdsrätten

vore enligt motionärernas åsikt ägnad att leda till en vanligtvis betydande

tidsutdräkt, och den möjlighet att erhålla förhandstillträde till

fastighet, som expropriationslagstiftningen medgåve, kunde med hänsyn

till de villkor, som vore förknippade därmed, icke anses ha undanröjt denna

olägenhet.

Hovrätten vill till en början framhålla, att domstolarna med hänsyn till

den korta tid, under vilken den nya lagstiftningen varit i tillämpning, i all
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

7

mänhet ha ganska ringa erfarenhet av det nya förfarandet i expropriationsmål.

Sålunda kan nämnas, att expropriationsdomstolen i Stockholm hitintills

avkunnat domar i 15 mål. Till Svea hovrätt ha inkommit 11 mål, vari

expropriationsersättningen eller därmed jämförlig gottgörelse varit tvistig.

Av dessa härrör 8 mål från de av expropriationsdomstolen i Stockholm sålunda

avgjorda. I samtliga sistnämnda mål har staden fullföljt talan; i två av

målen har jämväl expropriaten eller därmed jämställd part vädjat. Uti

ett av de övriga tre till hovrätten inkomna målen har såväl exproprianden,

en lantbruksnämnd, som expropriaten fullföljt talan, medan expropriaten

vädjat i de båda återstående målen. Hovrätten har hitintills slutligt prövat

8 mål och därvid i själva saken gjort ändring i 4 mål. Till högsta domstolen

ha fullföljts tre mål, i ett fall av stads motpart.

Att döma av de i hovrätten prövade målen uppkomma vid värdering av

mark i anslutning till expropriation ej sällan svårlösta principspörsmål,

för vilkas avgörande ett domstolsförfarande med fullföljdsrätt synes vara

avgjort bättre än systemet med expropriationsnämnder. Värderingsfrågorna

och principspörsmålen ha vanligen sådant samband med varandra att

det i praktiken icke torde vara lämpligt att, i enlighet med ett tidigare framfört

uppslag, vid förfarandet särskilja dessa båda frågekomplex och att

därvid avskära fullföljdsrätten i värderingsfrågorna.

Vad särskilt angår den olägenhet, som fullföljdsrätten anses medföra i

form av dröjsmål med målens avgörande, må påpekas, att såsom av redogörelsen

för inkomna mål framgår, inom denna hovrätts domkrets hitintills

förekommit endast ett ringa antal överklaganden. Det förefaller sålunda

som om farhågorna varit överdrivna. I varje fall synes denna olägenhet

i hög grad kunna elimineras genom att kommunerna begagna sig av den

rätt som tillerkänts exproprianden att på vissa villkor erhålla förhandstillträde

till den fastighet eller rättighet varom i målet är fråga. Vad motionärerna

anföra därom att sådan utväg skulle vara förenad med betydande

nackdelar finner hovrätten icke övertygande. Vidkommande den av motionärerna

påtalade räntesatsen må upplysas, att den i lagstiftningens förarbeten

omnämnda utredning, som haft i uppdrag att verkställa en översyn

av gällande bestämmelser om legal ränteberäkning, avslutats och att

ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Det torde enligt hovrättens mening icke finnas anledning antaga, att

handläggningen av expropriationsmålen vid domstol i och för sig skulle

behöva föranleda en vidlyftigare utredning än en handläggning inför expropriationsnämnd.

Med hänsyn till motionärernas uppgift att domstolarna

ofta vore nödsakade att införskaffa en omfattande utredning må anmärkas,

att det enligt rättegångsbalkens bestämmelser ankommer på parterna att

i mål av nu ifrågavarande art sörja för utredningen och bevisningen.

På grund av vad sålunda anförts och då, såsom i lagstiftningens förarbeten

understrukits, domstolsförfarandet otvivelaktigt medför större

rättssäkerhet och enhetlighet i rättstillämpningen, kan hovrätten f. n. ej

förorda en återgång till systemet med expropriationsnämnder.

Innan närmare erfarenhet vunnits, föreligga enligt hovrättens mening

icke heller skäl att överflytta expropriationsmålen till ett fåtal specialdomstolar.

Hovrätten vill emellertid framhålla, att därest i samband med reformer

å jorddelningslagstiftningens område nya ägodelningsrätter skulle

komma att inrättas — ett spörsmål som är föremål för ingående prövning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr St.

av fastighetsbildningssakkunniga — anledning finnes att i detta större

sammanhang på nytt pröva expropriationsmyndigheternas organisation.

Hovrätten anser sig således icke böra tillstyrka bifall till motionen i vad

den avser ny utredning om expropriationsmålens handläggning.

I förevarande avseende anför hovrätten över Skåne och Blekinge.

Beträffande det i motionen framställda yrkandet om utredning angående

en ändrad ordning för expropriationsmålens handläggning vill hovrätten

till en början erinra om, att de gällande bestämmelserna om förfarandet

i expropriationsmål endast varit i kraft sedan den 1 april 1950.

Det är blott ett förhållandevis ringa antal expropriationsmål, som under

denna tid kommit under hovrättens prövning (9 sådana mål ha avgjorts).

Icke heller vid expropriationsdomstolarna i denna hovrätts domkrets har

i allmänhet förekommit något större antal mål. Det är emellertid anmärkningsvärt,

att vid vissa av dessa domstolar förekommit åtskilliga expropriationsmål,

medan andra expropriationsdomstolar varit helt utan eller blott

haft enstaka mål. Som exempel kan nämnas, att sedan de nuvarande bestämmelserna

trätt i kraft av expropriationsdomstolen för Malmö stad avgjorts

3 mål och av expropriationsdomstolen för Torna och Bara domsaga

5 mål; den 1 januari 1953 var vid förstnämnda domstol icke anhängigt

något mål, medan vid sistnämnda 50 mål voro anhängiga.

Av det anförda framgår, att det är en ganska begränsad erfarenhet av

de nuvarande bestämmelserna, som hovrätten hittills vunnit. Det är dock

tydligt, att expropriationsmålen i allmänhet äro synnerligen arbetskrävandet

icke endast därigenom att som regel en vidlyftig utredning förebringas

i dessa mål utan också därför att tillämpningen av lagens bestämmelser

om markvärderingen är tämligen komplicerad. Detta förhållande synes i

vissa fall i fråga om expropriationsdomstolar för domsagor, där ett större

antal eller enstaka, mera omfattande expropriationsmål förekommit, hava

varit ägnat att medföra avsevärda svårigheter för domstolarna.

Med hänsyn till den korta tid lagstiftningen varit gällande och den begränsade

erfarenhet av dennas tillämpning, som hovrätten erhållit, anser

sig hovrätten icke nu böra förorda en utredning om ett ändrat expropriationsförfarande.

Hovrätten vill dock framhålla, att det enligt hovrättens

mening kan ifrågasättas, huruvida den nuvarande ordningen för expropriationsmåls

handläggning är den mest lämpliga. Under förarbetena till

de gällande bestämmelserna om expropriationsmyndighetens organisation

gav hovrätten i underdåniga yttranden den 23 mars och den It oktober

1948 uttryck för den uppfattningen att expropriationsnämnderna borde

bibehållas ehuru med förändrad sammansättning. Det förefaller fortfarande

hovrätten som om en jämförelsevis ändamålsenlig lösning av de svårbemästrade

problem, som fråga om expropriationsmyndighetens organisation

innefattar, skulle kunna vinnas med den av hovrätten då förordade ordningen.

Det är emellertid tveksamt, huruvida icke det lämpligaste vore att

inrätta särskilda — från de vanliga domstolarna fristående — domstolar

för expropriationsfrågor och möjligen andra jordfrågor. Det saknas enligt

hovrättens mening anledning att i frågans nuvarande läge redogöra för

de skäl, som tala för den ena eller den andra lösningen. Hovrätten vill

dock påpeka, att det i motionen uttryckta önskemålet om en snabbare

handläggning av expropriationsmål troligen skulle bliva bäst tillgodosett

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

9

genom en återgång till förfarandet med expropriationsnämnd. Å andra

sidan torde de säkraste garantierna för att markvärderingen sker i överensstämmelse

med de principer, på vilka lagstiftningen vilar, ligga i ett

förfarande hos en specialdomstol med möjlighet till fullföljd i högre instans.

Ehuru hovrätten som nämnts icke biträder förslaget om att frågan om

ett ändrat expropriationsförfarande nu göres till föremål för en utredning,

anser hovrätten frågan vara av sådan vikt, att det synes angeläget, att

statsmakterna med uppmärksamhet följa utvecklingen på området. I detta

sammanhang må anmärkas, att skyldighet föreligger för expropriationsdomstolarna

att avgiva uppgifter för rättsstatistiken samt för expropriationsdomstolarna

och överrätterna att till justitiedepartementet insända avskrift

av domar i expropriationsmål.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet yttrar.

De erfarenheter, som hittills vunnits av den nya ordningen, äro enligt

styrelsens uppfattning sådana, att reformer i den av motionärerna åsyftade

riktningen äro synnerligen motiverade, särskilt om man för framtiden

skall kunna räkna med expropriationsinstitutet såsom en realitet vid lösandet

av de kommunala tätbebyggelseproblemen. Även vid expropriationer

för andra ändamål är det emellertid givetvis av betydelse att expropriationsinstitutet

får en praktiskt lämplig utformning.

Bland de spörsmål, som främst böra behandlas vid en dylik utredning,

är frågan huruvida expropriationsmålen skola handläggas av domstolar

eller expropriationsnämnder. Styrelsen vill i detta hänseende erinra om

att förbundet i sitt yttrande över markutredningens år 1947 framlagda

betänkande anslöt sig till systemet med expropriationsnämnd.

Vid val av domstolssystemet ha motionärerna nämnt utvägen att koncentrera

expropriationsmålen i första instans till ett fåtal specialdomstolar

med vattendomstolarnas organisation såsom förebild. Styrelsen vill i detta

sammanhang framhålla, att styrelsen har sig bekant, att man inom fastighetsbildningssakkunniga

för närvarande diskuterar en omorganisation av

ägodelningsrätterna. Man har därvid övervägt att frigöra ägodelningsrätterna

från domsagoindelningen och vidga deras domkrets till att avse ett eller flera

län. Därigenom skulle alltså tillskapas specialdomstolar för jorddelningsmålen.

Vidare har — i syfte att ernå en snabbare handläggning — enligt

uppgift föreslagits, att talan mot ägodelningsrätts utslag eller beslut med

förbigående av hovrätten skall kunna föras direkt hos högsta domstolen.

Enligt styrelsens mening synes betydande fördelar vara att vinna därest

expropriationsmålens handläggning kunde förläggas till på detta sätt organiserade

ägodelningsrätter. Man uppnår därvid syftet med motiverade domar

samtidigt som enhetligheten i bedömningen säkerställes genom det

korrigerande inflytandet från en överinstans och ett snabbare förfarande

åstadkommes genom den direkta fullföljden till högsta domstolen.

Om domstolssystemet i huvudsak anses böra bibehållas, synes enligt

styrelsens mening även andra reformer vara erforderliga för att säkerställa

syftet med en snabbare handläggning. Bland tänkbara dylika reformer

kan nämnas underlättade möjligheter för kommunerna att förhandstillträda

expropriationsföremålet samt att vid ett sådant förhandstillträde

säkerställa ett snabbt avgörande av expropriationsmålet. Såsom motionärerna

påpekat är förfarandet med förhandstillträde för närvarande behäf
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

tat med så svåra olägenheter för kommunerna att detsamma har ett relativt

begränsat värde. Sålunda åtkommes expropriationsföremålet icke med

äganderätt, vilket medför stora nackdelar särskilt när det gäller inlösen

av mark enligt bestämmelserna i 1 § 16 punkten expropriationslagen. Den

höga ränta, som måste erläggas vid förhandstillträde ger expropriaten möjlighet

att spekulera i denna ränteinkomst genom att draga ut på expropriationsutredningen

så långt som är möjligt. Närmare anknytning av räntan

på expropriationsersättningen till gällande ränteläge torde medföra, att

markägaren får ett större intresse att snarast möjligt komma till ett slutgiltigt

avgörande i expropriationsmålet.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund, som finner de i motionen

framförda synpunkterna beaktansvärda, uttalar i nu berörda fråga.

Den tidigare ordningen för expropriationsersättningarnas bestämmande

var ur olika synpunkter otillfredsställande. Även om åtskilliga befogade

anmärkningar kunde riktas mot det förutvarande systemet med expropriationsnämnder,

har detta dock veterligen icke anklagats för att den olägenheten

skulle ha vidlått detsamma, att förfarandet var alltför omständligt

och tidsödande. Däremot framfördes redan på remisstadiet beträffande

proceduren i expropriationsärenden farhågor för att domstolsalternativet

med hänsyn till fullföljdsrätten skulle vålla olägenheter. Departementschefen

fann dock att olägenheten härav i stort sett kunde elimineras, därest

exproprianden lämnades rätt att i förväg taga marken i besittning mot

ställande av säkerhet. Såsom motionärerna erinrat om, innebär emellertid

ett förtida tillträde för exproprianden nackdelar, som mången gång torde

överväga fördelarna av ett besittningstagande på ett tidigt stadium. För

att komma till rätta med de anmärkta bristfälligheterna kunde enligt motionärerna

tänkas olika vägar. De i motionen framförda förslagen till en bättre

utformning av den del av expropriationsproceduren, varom är fråga,

ha tidigare varit föremål för överväganden. Några nya synpunkter på den

föreliggande fråga torde svårligen kunna framletas. De erfarenheter, som

hittills vunnits beträffande expropriationsprocesserna efter den nya ordningen,

synas emellertid ge vid handen att allt icke är alldeles välbeställt

som det nu är. Behandlingen av expropriationsmålen i första instans sker

icke alltid med den snabbhet, som vore önskvärd. Därtill kommer den ytterligare

tidsutdräkt med målens slutliga avgörande, som föranledes av

fullföljdsrätten. Det kan visserligen invändas, att den nya ordningen ännu

tillämpats så kort tid, att någon vägledande praxis ej hunnit utbildas. Styrelsen

är övertygad om att överinstansernas sakkunskap och erfarenhet

är av stort värde vid behandlingen av med värderingen förknippade principfrågor,

men man kan icke komma ifrån, att värderingen vid expropriation

måste bli en skälighetsprövning, därvid underinstansens, av särskild

för ändamålet utbildad expertis omfattade mening, regelmässigt kan beräknas

följas av överinstanserna. Anses tillräckliga skäl icke föreligga för att

beskära fullföljdsrätten, kan dock frågan om rättegångskostnaderna i överinstanserna

knappast förbigås.

1 fråga om rättegångskostnaderna i expropriationsmål anför

Svea hovrätt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

11

Bestämmelserna i 67 § expropriationslagen angående rättegångskostnader

synas enligt hovrättens erfarenhet hitintills icke ha lett till missbruk av

fullföljdsrätten. Ej heller ha i de av hovrätten prövade målen kunnat förmärkas

någon större benägenhet hos expropriaterna att införskaffa en alltför

vidlyftig utredning. Även om skäl kunna anföras för att begränsa

expropriats rätt till ersättning för kostnader i överrätt, torde det därför

icke föreligga tillräcklig anledning att nu upptaga denna detaljfråga till

omprövning. Skulle emellertid en ändring anses påkallad och utredning

härom komma till stånd, synes lämpligt att därvid upptagas till bedömande

motsvarande spörsmål på närliggande områden, nämligen vid tvister om

ersättning enligt byggnadslagen, vattenlagen, 1943 års lag om allmänna

vägar och 1939 års lag om enskilda vägar, i vilka lagar f. n. finnas bestämmelser

av delvis annat innehåll än expropriationslagens.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrar i fråga om rättegångskostnaderna.

Det ställer sig svårt för hovrätten att på grund av den begränsade erfarenhet

hovrätten har av stadgandets tillämpning göra något bestämt uttalande

i fråga, huruvida stadgandet leder till sådana olägenheter som antydas i

motionen. Det synes dock knappast kunna bestridas, att bestämmelsen kan

få mindre önskvärda konsekvenser, och med hänsyn härtill kan det —

trots den korta tid bestämmelsen varit i tillämpning — vara skäl att överväga,

huruvida icke bestämmelsen bör ändras. En sådan ändring som motionärerna

föreslagit kan hovrätten emellertid icke tillstyrka. Den hävdvunna

regeln, att den exproprierande skall bära motpartens kostnader under expropriationsförfarandet,

bör i princip gälla även i överrätt. Det är enligt hovrättens

mening endast i vissa undantagsfall, såsom när expropriaten fullföljer

talan utan att skälig anledning därtill finnes, som det är motiverat

att expropriaten själv får svara för kostnaderna i överinstansen. Beträffande

stads inlösen av mark enligt byggnadslagen stadgas i 23 § andra stycket

samma lag, att staden skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader,

såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda

förordna. En bestämmelse om kostnaderna i expropriationsmål i

överrätt synes lämpligen kunna utformas efter mönster av detta stadgande,

vartill motsvarighet även finnes i andra lagar.

Stadsförbundet anför i nu förevarande hänseende.

Den av motionärerna föreslagna ändringen av bestämmelserna om expropriationskostnad

synes vara ägnad att i hög grad påskynda handläggningen

av expropriationsmålen. Härigenom undvikes onödiga överklaganden i högre

instans. Vidare tvingas expropriaten att därigenom koncentrera bevisningen

till första instans. Då utredningskostnaderna i högre instanser vid

en riktig processföring regelmässigt få anses vara relativt obetydliga torde

några berättigade intressen från expropriatens sida att under alla förhållanden

där få sina expropriationskostnader ersatta icke lida intrång. Av

hittills gjorda erfarenheter kan man heller icke sluta sig till att överrättsprövningen

varit av större betydelse i de frågor som kräva den huvudsakliga

utredningen, nämligen själva värderingsfrågorna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

Landskommunernas förbund finner motionärernas förslag värt beaktande.

Förbundet yttrar i fråga om rättegångskostnaderna följande.

Rätten för expropriat att under alla omständigheter få sina rättegångskostnader

i högre instans ersatta av motparten synes mera tillgodose en

ohämmad utredningslusta hos expropriaten än vara motiverad av dennes

rimliga anspråk på att få sin sak ytterligare prövad. Kommunerna måste

under nuvarande förhållanden räkna med att rättgångskostnaderna kunna

uppgå till förhållandevis höga belopp, vilket kan föranleda kommunerna

att vid de förhandlingar med markägaren, som syfta till att åstadkomma

en frivillig uppgörelse med denne, gå utöver vad de eljest skulle vara beredda

att betala, ett förhållande, som kan vara förklarligt ur den enskilda

kommunens synpunkt, i varje fall på kort sikt, men dock ingalunda är ägnat

att bidraga till förverkligandet av lagstiftarnas intentioner att motverka

uttagande av överpriser.

Vissa i motionen ej nämnda frågor har berörts i yttrandet

av stadsförbundet. Förbundet anför i dessa hänseenden.

Bland övriga frågor som särskilt aktualiserats beträffande expropriationsdomstolarna

vill styrelsen slutligen bl. a. nämna spörsmålet om expropriationsteknikernas

ställning i processen. Den dubbla ställning av sakkunniga

och ledamöter i domstolen som teknikerna hittills intagit synes

många gånger kunna leda till svårbemästrade situationer och får rent allmänt

anses vansklig. Fn viss överrepresentation av fastighetsägarintresset

inom expropriationsdomstolarna synes ha åstadkommits genom det nuvarande

kravet att av nämndemännen i orten så vitt möjligt den ene skall

vara ägare av fastighet men den andre icke. Man får nämligen räkna med

att den nämndeman som är fastighetsägare alltid kommer att representera

fastighetsägarintressen, medan det däremot ingalunda är säkert att den

andre nämndemannen utgör en däremot svarande motvikt. Detta särskilda

krav bör därför saklöst kunna slopas.

Utskottet.

Motionen riktar uppmärksamheten på 1949 års ändringar i expropriationslagen.

Dessa syftade väsentligen till att göra det lättare för kommunerna

alt utan alltför stora kostnader skaffa mark till tätbebyggelse. I detta syfte

utökades lagens förteckning över expropriationsändamål. Dessutom gavs

bestämmelser om vilka principer som skulle ligga till grund för värdering

av expropriationsfastigheter. I samband därmed borttogs de dittills gällande

regler, enligt vilka expropriationsersättningens storlek vanligen helt bestämdes

av expropriationsnämnd, medan domstols befattning med expropriationsmål

huvudsakligen var av formell natur. I stället beslöts inrättandet

av expropriationsdomstolar, i vilka särskilda värderingsexperter, s. k.

expropriationstekniker, skulle ingå och vilkas domar skulle kunna överklagas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

13

Motionen berör framför allt den sida av 1949 års reform, som innebar

organisatoriska ändringar. I första punkten av sin hemställan har motionärerna

begärt utredning rörande ordningen för expropriationsmåls handläggning.

Till stöd härför anför de främst, att expropriationsförfarandet

eller 1949 års omorganisation synes ha blivit alltför omständligt och tidsödande.

De olägenheter, som denna tidsutdräkt åsamkar kommunerna, kan

enligt motionärernas mening icke alltid uppvägas av den i lagen angivna

möjligheten för den exproprierande att ta expropriationsfastigheten i besittning

innan expropriationen fullbordats (förtida tillträde). Från dessa

utgångspunkter har i motionen dryftats olika utvägar att åstadkomma en

snabbare och smidigare handläggning av expropriationsmål. I första hand

itrågasättes en återgång till systemet med expropriationsnämnder. Om icke

denna utväg anses framkomlig vill motionärerna få utrett, huruvida icke

expropriationsmålen i första instans skulle kunna koncentreras till ett

fåtal specialdomstolar med vattendomstolarnas organisation såsom förebild.

Förbunden med frågan om handläggningen av expropriationsmål är frågan

vem som skall gälda rättegångskostnaderna i dylika mål. Därest

möjligheten all fullfölja målen till högre instans skall bibehållas, synes

det motionärerna angeläget att begränsa expropriats rätt att erhålla täckning

för sina rättegångskostnader i högre instans. Andra punkten av motionärernas

hemställan syftar därför till en omarbetning av expropriationslagens

bestämmelser i 67 § om expropriationskostnad.

Ordningen med expropriationsdomstol för handläggning av expropriationsmål

har ägt tillämpning å mål, som anhängiggjorts den 1 april 1950

eller senare. Erfarenheterna av den nya ordningen kan därför förmodas

vara tämligen begränsade. En sådan förmodan får stöd i de uppgifter som

de över motionerna hörda hovrätterna lämnat rörande antalet expropriationsmål,

som avgjorts inom deras domkretsar. Enligt Svenska stadsförbundets

mening är emellertid erfarenheterna sådana, att reformer i den av

motionärerna åsyftade riktningen är synnerligen motiverade, och enligt vad

Svenska landskommunernas förbund uttalat synes de ge vid handen, att

allt icke är alldeles välbeställt som det nu är.

Utskottet finner åtskilliga omständigheter tyda på att hittills uppnådda

resultat av 1949 års reform icke i alla avseenden motsvarar vad man väntade,

då lagändringarna genomfördes. Emellertid torde säker grund för

bedömande av reformens verkningar på längre sikt ännu icke ha vunnits.

Först sedan dom meddelats i ett mera avsevärt antal expropriationsmål

såväl i första instans som i överinstanserna, torde det finnas tillräckligt

material för den av motionärerna begärda utredningen. I varje fall gäller

detta, om man på en ny utredning ställer det anspråket, att den skall ställa

frågan i ett väsentligt annat läge än vid 1949 års riksdag.

Med hänsyn till vad nu anförts kan utskottet icke förorda motionärernas

förslag att frågan om en återgång till systemet med expropriationsnämnder

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

nu skall utredas. Utskottet anser de skäl, som år 1949 anfördes av andra

lagutskottet till förmån för inrättande av expropriationsdomstolar, alltjämt

bärkraftiga.

Då motionärerna ifrågasatt att expropriationsmålen skulle koncentreras

till ett mindre antal domstolar, torde de ha avsett, att dessa huvudsakligen

skulle handlägga expropriationsmål. Utskottet vill med avseende å denna

tanke erinra om att den utförligt belystes i propositionen nr 184/1949 med

förslag till lag angående ändring i expropriationslagen. Ovan angivna synpunkter

i fråga om ett återinförande av expropriationsnämndssystemet äger

enligt utskottets mening giltighet även beträffande nu ifrågasatta koncentration

av målen. Däremot kommer frågan i ett annat läge, om ägodelningsrätterna,

vilka liksom expropriationsdomstolarna har ägodelningsdomaren

till ordförande, ersättes av ett fåtal s. k. jorddomstolar. En sådan

omorganisation av rättegången i skiftesmål har ■— såsom i några remissyttranden

påpekats — dryftats inom fastighetsbildningssakkunniga. Därvid

har även föreslagits, att klagan över jorddomstols avgöranden skall

föras hos högsta domstolen med förbigående av hovrätterna. I samband

häi’med har framförts tanken på att överföra expropriationsmålen till de

nya jorddomstolarna. Sistnämnda tanke synes, såvitL utskottet nu kan bedöma,

vara riktig. Därest jorddomstolar avses bli inrättade — förslaget har

på sina håll mött bestämda gensagor •— torde emellertid frågan om ett

överförande av expropriationsmålen till dessa domstolar bli föremål för

utredning av fastighetsbildningssakkunniga eller annat utredningsorgan

utan att riksdagen nu gör hemställan därom. Utskottet finner alltså vad

motionärerna i detta hänseende anfört icke böra föi-anleda någon riksdagens

åtgärd. 1 detta sammanhang vill utskottet dock betona, att det är

synnerligen angeläget alt fastighetsbildningssakkunnigas arbete på en ny

lagstiftning om fastighetsbildning bedrives med större skyndsamhet än hittills.

Arbetet äger uppenbarligen betydelse även för bedömandet av förevarande

spörsmål rörande expropriationsdomstolarnas organisation.

Vad motionärerna anfört rörande innebörden och konsekvenserna av bestämmelserna

om förtida tillträde synes utskottet beaktansvärt. I synnerhet

gäller detta motionärernas påpekande av att det från dagen för förtida

tillträde skall utgå en förhållandevis hög ränta å expropriationsersättning,

i den mån denna ej nedsatts hos länsstyrelsen. I 1949 års proposition rörande

ändringarna i expropriationslagen uttalades i detta avseende, att i vart

fall för det dåvarande en räntesats av sex procent måste anses vara för

hög. Emellertid hade jämlikt Kungl. Maj ris bemyndigande den It februari

1949 en särskild utredningsman tillkallats för att verkställa översyn av

gällande bestämmelser om legal ränteberäkning. Det syntes därför icke vara

lämpligt att genom ändring av expropriationslagens stadganden i detla

hänseende föregripa denna utredning. — Upplysningar rörande nämnda

utredningsarbete lämnades av chefen för justitiedepartementet i interpella
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr SJ.

15

tionssvar den 7 mars 1951. Enligt detta hade utredningsmannen hösten

1950 till departementet överlämnat ett omfattande utredningsmaterial. Utredningen

hade emellertid icke resulterat i några utarbetade förslag till

ändringar i gällande bestämmelser. Efter de vidtagna förberedelserna hade

utredningen vilat, då den i rådande statsfinansiella läge ansetts böra få stå

tillbaka för andra mera trängande utredningsuppgifter. Det får enligt utskottets

bedömande förutsättas, att nämnda fråga, så snart möjlighet därtill

gives, förelägges riksdagen. I den mån procentsatsen för den legala

räntan nedbringas torde det bli lättare för en expropriand att i förväg

tillträda en expropriationsfastighet, varigenom olägenheten för honom av

en långt utdragen process skulle något minska.

Yrkandet i andra punkten av motionärernas hemställan syftar liksom

yrkandet i första punkten i huvudsak till att exproproationsförfaranden

skall kunna bringas till slut så snabbt som möjligt. Motionärerna synes

sålunda önska bestämmelser, som motverkade att mål fullföljdes i överinstans

utan bärande skäl. Huvudregeln beträffande kostnader för expropriationsrättegång

i överinstans borde i sådant syfte vara den för tvistemål

gällande, nämligen att den tappande parten skall ersätta motparten hans

rättegångskostnad. Expropriationslagens nuvarande bestämmelse i 67 §,

som innebär att sökanden har att med vissa undantag betala rättegångskostnaderna,

borde alltså ändras.

Sistberörda spörsmål var föremål för en icke obetydlig uppmärksamhet

vid 1949 års riksdag. I yttrande över markutredningens förslag i ämnet

förordade Göta hovrätt den regel, som motionärerna vill se genomförd.

Departementschefen fann icke en dylik föreskrift påkallad. I motioner och

i reservation till utskottsutlåtandet rörande lagändringarna uttalades däremot

anslutning till hovrättens uppfattning, medan utskottets majoritet

följde propositionens förslag i detta hänseende. Till grund för utskottets

ställningstagande låg bl. a. uppfattningen att det vore mycket svårt att

bedöma, huruvida i visst fall expropriatens klagan berodde på osäkerhet

om värderingsreglernas innebörd eller på okynne, och att expropriatens

osäkerhet icke finge föranleda, att han komme att få betala kostnader i

överrätten. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vad utskottet ovan anfört om att en utredning bör grundas på mera

omfattande erfarenheter rörande den nuvarande lagens verkningar gäller

även frågan om rättegångskostnaderna. Härtill kommer, att de siffror Svea

hovrätt anfört närmast tyder på att omotiverade överklaganden från expropriatens

sida icke förekommer i en omfattning, som inger betänkligheter.

Utskottet har icke skäl anta, att orsaken till att expropriat i jämförelsevis

få fall har överklagat skulle vara att kommunerna av motvilja mot expropriationsförfarandet

i dess nuvarande utformning ger vika för oberättigade

krav av expropriaten. Skulle under en längre tid fullföljdsrätten befinnas

vara i obehörig mån utnyttjad av expropriater, torde emellertid detta ut
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

göra anledning att ta upp frågan om rättegångskostnaderna i expropriationsmål

till en mera ingående prövning. Med hänsyn till vad nu sagts kan

utskottet icke heller förorda bifall till andra punkten av motionärernas

hemställan.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:72, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 november 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl,

Lars Andersson, Ebbe Ohlsson*, Grym, Boo* och Georg Carlsson*;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo*, Allmän*, Johansson

i Torp, Nyberg, Jansson i Hällefors, Munktell, Jansson i Benestad och

Nilsson i Östersund.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihiströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953

581618

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.