Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förhöjning av sjöregleringsavgif terna. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 315 i första kammaren av herr Larsson, Nils August, m. fl., och nr 402 i andra kammaren av herr Nilsson i Östersund m. fl.

1953-11-25 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1953:33, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förhöjning av sjöregleringsavgif terna. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 315 i första kammaren av herr Larsson, Nils August, m. fl., och nr 402 i andra kammaren av herr Nilsson i Östersund m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

1

Nr 33.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förhöjning av sjöregleringsavgif

terna.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 315 i första kammaren av herr

Larsson, Nils August, m. fl., och nr 402 i andra kammaren av herr Nilsson

i Östersund m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta

att till Kungl. Maj :t göra framställning om skyndsam utredning angående

en skälig förhöjning av de avgiftssatser, som skola tillämpas vid fastställande

av regleringsavgifter i vattenmål, ävensom angående möjligheterna

att tillskapa en form för snabb omprövning av redan fastställda regleringsavgifter,

när på grund av inträffade extraordinära förhållanden synnerliga

skäl härför föreligga».

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för motionärernas hemställan,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

yttranden inhämtats från vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, länsstyrelserna

i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt

sakkunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen (vattenlagssakkunniga).

På begäran av utskottet har yttranden över motionerna

tillika avgivits av Svenska vattenkraftföreningen och Svenska naturskyddsföreningen.

I samband med behandlingen av motionerna har utskottet företagit en

resa i Jämtlands och Västerbottens län. Härunder studerades vilken inverkan

tilltänkta regleringar av sjön Lossnen, Malgomajsjön, Kultsjön och

Stora Ransan kunde beräknas få på den kringliggande bygden. Dessutom

besåg utskottet pågående arbeten å dammanläggningar vid Näverede och

Stugun längs Indalsälven samt vid utloppet av Stora Ransan. I samband

härmed delgavs utskottet vissa erfarenheter från Kalls m. fl. kommuner

samt överlämnades en skrift från Vilhelmina sjöregleringskommitté och

kommunalnämnd.

Gällande bestämmelser m. m.

Vattenlagen den 28 juni 1918 innehåller i 4 kap. 14 och 15 §§

bestämmelser om avgifter, som skall utgå vid vissa större vattenregleringsföretag.

Lagrummen ändrades i vissa avseenden år 1944 (se prop. nr 169

och andra lagutsk. uti. nr 33).

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 33.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

Pliktig erlägga regleringsavgift är enligt 14 § den som äger strömfall, för

vars räkning reglering jämlikt vattenlagen utföres. Även ägare av annat

strömfall kan enligt den år 1944 antagna lagändringen under vissa omständigheter

förklaras pliktig att gälda regleringsavgift. Förutsättning för avgiftsplikt

är att genom vattenregleringen den uttagbara vattenkraften ökas

med i medeltal 500 turbinhästkrafter. Medför regleringen sådan ändring av

vattenföringen under året att förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på

fördelaktigare sätt, skall efter 1944 års lagändring så stor del av vattenkraften,

som svarar mot förhöjningen av dennas värde, anses såsom ökning av

den uttagbara vattenkraften.

Regleringsavgift skall utgå med minst tio öre och högst tre kronor årligen

för varje turbinhästkraft, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften

i strömfallet i medeltal blivit ökad. Beloppet skall av vattendomstolen

bestämmas särskilt för varje strömfall. Härvid bör hänsyn tagas dels

till den större eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden,

som genom företaget förorsakas, och den olägenhet eller fördel,

vilken härigenom uppkommer för den kringliggande bygden, dels ock till den

större eller mindre kostnad, som är förenad med företaget, samt företagets

ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall.

Vattendomstolens avgörande gäller för tjugu år i sänder. Varder ej under

nittonde året ny prövning påkallad skall den förut meddelade avgiftsbestämmelsen

lända till efterrättelse jämväl för nästa period. Bebygges strömfall

efter det avgift bestämts äger vattendomstolen, ändå att tjuguårsperioden

ej gått till ända, meddela ändrad avgiftsföreskrift, om det påkallas av

myndighet som Konungen bestämt (kammarkollegiet). Sistnämnda lagregel

tillkom år 1944 och gäller icke strömfall, för vilket avgift bestämts tidigare.

I fråga om användningen av influtna avgifter stadgas i 15 §, att de skall

användas dels till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet,

som vållas genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen

bestämd, så ock till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet,

dels ock för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den bygd, som

beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt genom jords

torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel,

jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens behov.

I kungörelse den 2 oktober 1953 (nr 620) har bestämmelser meddelats angående

indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag

i vatten utgående avgifter. Såvitt rör regleringsavgifterna överensstämmer

bestämmelserna med vad som stadgas i kungörelse i ämnet den 11

juni 1920. Enligt nämnda två kungörelser gäller att ansökan skall göras hos

vattenrättsdomaren, om någon vill få bidrag av regleringsavgifter på grund

av skada eller olägenhet, för vilken ersättning ej blivit bestämd av vattendomstolen

(7 §). Ärendet avgöres av vattenrättsdomaren och två nämndemän

(8 §). Om användning av regleringsavgifter för bygdens behov skall

framställning göras hos Kungl. Maj :t (11 §).

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

3

Även i lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser

angående tillfällig vattenreglering finnes, sedan

den 1 juli 1943, bestämmelser om regleringsavgifter (se prop. nr 253/

1943 och andra lagutskottets uti. nr 44/1943). Kan tillfällig vattenreglering

antagas medföra avsevärt men för den bygd, som beröres av företaget, eller

är den båtnad, som vinnes, av stor betydelse, skall för tillgodoseende av

sådant allmänt ändamål beträffande bygden, som avses i 4 kap. 15 § vattenlagen,

avgift utgå för företaget med skäligt belopp — minst två tusen och

högst trettio tusen för år (7 §). Avgiftsmaximum var ursprungligen femtontusen

kronor men höjdes år 1952 (se tredje lagutskottets uti. nr 13/

1952). Angående användningen av här berörda regleringsavgifter skall

framställning alltid göras hos Kungl. Maj :t.

Från riksräkenskapsverket har utskottet införskaffat de senaste tillgängliga

siffrorna för influtna regleringsavgifter och deras användning. Till

jämförelse intages i nedanstående tabell även siffror för budgetåret 1942/43.

Budgetåret 1942/43

Budgetåret 1952/53

Län

Kronor

Kronor

Inkomster

Utgifter

Inkomster

Utgifter

Östergötlands ....

...... 6 185: 75

11 671: 52

3 875: —

Jönköpings ......

...... 6 050: 02

10 497: 99

4 531:57

Kronobergs......

1 565: 37

Älvsborgs ......

...... 9 913:23

14 202: 25

71 250: —

Skaraborgs......

1 319: 18

60: —

Värmlands......

407: 60

Kopparbergs ....

...... 11 924:77

40 852: 02

32 995: 75

Gävleborgs......

3 041:55

30: —

Västernorrlands ..

...... 2 251:57

41 750- 66

Jämtlands ......

...... 13 910:25

1219 538: 87

68 505: 33

Västerbottens ... .

25 -100: —

12 000: —

Norrbottens ....

...... 48 947:56

8 654: 11

170 610: 82

241 234: 06

Summa

kronor 99 183: 15

8 654: 11

540 857: 83

434 481: 71

Tidigare ändringsförslag.

De spörsmål, som behandlats i förevarande motioner, har i vissa hänseenden

dryftats i riksdagen vid ett flertal tidigare tillfällen. Utskottet torde beträffande

frågans tidigare behandling få hänvisa till proposition nr 169/

1944 med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen,

m. m. samt andra lagutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av

propositionen ävensom till andra lagutskottets utlåtande nr 37/1947 i anledning

av väckt motion om utredning av frågan om full ersättning till

kringliggande bygd för skador i anledning av vattenkraftanläggningar och

vattenregleringar m. m. Ur dessa handlingar må här återges följande.

1 Häri ingår icke visst belopp, som av misstag tillförts regleringsavgiftsmedlen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

I en inom justitiedepartementet år 1942 upprättad promemoria föreslogs,

att den övre gränsen för den latitud, inom vilken regleringsavgift

skulle bestämmas, skulle höjas från tre till fyra kronor för turbinhästkraft.

Enligt uttalande i nyssnämnda proposition till 1944 års riksdag hade emellertid

latituden icke ens tillnärmelsevis blivit utnyttjad. Någon höjning av

maximum enbart i syfte att påverka domstolarnas tillämpning i höjande

riktning syntes enligt departementschefens mening icke påkallad, helst som

han komme att föreslå att regleringsavgift skulle utgå ej blott för ökning

av uttagbar vattenkraft utan även med anledning av ökat värde hos vattenkraften.

Propositionen bifölls av riksdagen.

På hemställan av andra lagutskottet i ovan berörda utlåtande nr 37 anhöll

1947 års riksdag i skrivelse (nr 313) till Kungl. Maj :t om skyndsam

utredning

1) av frågan om gottgörelse till bygd för skada, som föranledes av vattenkraftanläggningar

och vattenregleringar, samt

2) beträffande möjligheterna att i fråga om sådan skada, som drabbat

enskild, lämna denne ersättning i annan form än i penningar.

Riksdagsskrivelsen överlämnades av Kungl. Maj:t till 1945 års vattenlagssakkunniga

för att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningens uppdrag.

De sakkunniga har sedan år 1945 framlagt ett flertal promemorior med

förslag till ändrade bestämmelser i vattenlagen, bl. a. den 30 maj 1950 angående

skyldighet för ägare av större vattenkraftanläggningar att tillhandahålla

kraft åt kringliggande bygd samt den 17 maj 1952 om ersättning

med anledning av företag enligt vattenlagen.

I några yttranden över sistnämnda, år 1952 framlagda promemoria, vari

förordas ersättning till enskilda i form av mark och kraft, har beklagats

att de sakkunniga icke tagit upp spörsmålet angående en lämpligare utformning

av bestämmelserna om regleringsavgift.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför bl. a.

Länsstyrelsen förmenar, att en rationell lösning av problemet om de enskilda

ersättningarna icke kan vinnas annat än i samband med lösningen av

problemet om ersättning åt bygden. Vilka former av ersättning man i sådant

sammanhang kan komma att finna lämpligast, kan vara svårt att bedöma

utan ett närmare studium. Största möjliga smidighet bör eftersträvas. Länsstyrelsen

tror emellertid, att lösningen av problemet i vad det rör ersättning

till bygden främst bör sökas i en om- och påbyggnad av det nuvarande begreppet

regleringsavgifter. Sådan ersättning synes — där ej särskilda skäl ge

anledning till annat beträffande visst skadeobjekt — böra utgå i form av

årliga avgifter, anknutna till av företagaren utvunnen medeienergimängd

och till vattenfallsstyrelsens normaltaxa. Därigenom göras ersättningarna

oberoende av penningvärdets fluktuationer, vilket är av allra största betydelse.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar i förevarande hänseende.

De sakkunnigas uppdelning av utredningsarbetet i etapper har av statsrådet

och chefen för justitiedepartementet — med anledning av en av herr

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

5

Näsgård framställd fråga, föranledd av oron över dröjsmålet med utredningarna

— den 6 november 1951 i riksdagen förklarats bero på de föreliggande

reformkravens omfattning. Länsstyrelsen måste nu på det livligaste beklaga,

att uppdelningen av ifrågavarande reformspörsmål fortsätter och att

i den nu verkställda utredningen ej medtagits den av andra lagutskottet i

dess ovannämda utlåtande nr 37/1947 i främsta rummet upptagna och som

synnerligen betydelsefull och brådskande betecknade frågan om bl. a. regleringsavgifterna

och deras användning in. m. Särskilt oroande på denna punkt

synes innehållet i statsrådets och chefens för justitiedepartementet slutord i

det ovan berörda svaret till herr Näsgård vara, då nämligen statsrådet —

efter en redogörelse för de förslag de sakkunniga framlagt eller kunde väntas

komma att framlägga, därvid frågan om gottgörelse till bygd eller regleringsavgifterna

ej omnämnts — förklarade, att de framställda reformkraven

till väsentlig del prövats av utredningen och att det tills vidare vore oavgjort,

huruvida ytterligare några frågor skulle upptagas. Emellertid har

riksdagens tredje lagutskott i sitt den 27 mars 1952 avgivna utlåtande, nr

13, i fråga om regleringsavgifterna vid tillfällig vattenreglering bl. a. anfört

följande:

»Utskottet vill erinra om att tidigare från riksdagens sida framförts önskemål

om en revision av vattenlagens bestämmelser om regleringsavgift. I en

skrivelse till Kungl. Maj :t år 1947 (nr 313) har riksdagen bl. a. uttalat, att

utredning borde ske om icke vissa ändringar i dessa bestämmelser skulle

kunna genomföras till gagn för bygden och utan större men för kraftförsörjningen.

Det är uppenbarligen angeläget att det även vid reglering enligt

1939 års lag alltid finnes möjlighet att utdöma regleringsavgift som ger

bygden skälig kompensation. Den av departementschefen nu föreslagna höjningen

synes ej tillräcklig. Sedan det nuvarande maximibeloppet fastställdes

år 1943, har penningvärdet nedgått betydligt. Med hänsyn härtill och till det

mycket betydande intrång för bygden, som en del regleringsföretag kunna

medföra, synes möjlighet böra finnas att i särskilda fall utdöma regleringsavgift,

som överstiger det av departementschefen föreslagna högsta beloppet.

Utskottet vill för sin del förorda, att maximibeloppet i enlighet med det av

länsstyrelsen i Jämtlands län framförda förslaget fastställes till 30 000 kronor.

»

Då riksdagen härutinnan följde utskottets förslag, vågar länsstyrelsen

uttala den förhoppningen, att även den i riksdagens skrivelse 1947: 313 under

1) upptagna frågan om gottgörelse till bygd för skada, som föranledes

av vattenkraftanläggningar och vattenregleringar, med det snaraste skall

bli i sin helhet föremål för utredning och lagstiftning.

Yttrandena.

De flesta av de hörda remissinstanserna uttalar sig till förmån för en utredning

rörande regleringsavgifterna. Bifall till den del av motionärernas

hemställan som syftar till utredning om höjning av nuvarande övre gräns

för avgiftslatituden i 4 kap. 14 § vattenlagen avstyrkes sålunda icke direkt

i något yttrande, men vissa erinringar mot dylik förhöjning framföres av

vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen. Gentemot tanken på

en omprövning av redan fastställda avgifter andrages däremot bestämda

gensagor av nämnda båda remissinstanser samt av kammarkollegiet och

1945 års vattenlagssakkunniga. Därest i anledning av motionerna utred
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

ning skulle beslutas, bör utredningen enligt vattenfallsstyrelsens mening

överlämnas till vattenlagssakkunniga.

Om tillämpningen av bestämmelserna angående regleringsavgifter

uttalar kammarkollegiet följande.

Riktigheten av de av motionärerna lämnade uppgifterna rörande rättsutvecklingen

och den nuvarande rättstillämpningen kan kollegiet på det hela

vitsorda. Kollegiet vill dock anmärka att den av motionärerna åsyf tade domen,

enligt vilken maximiavgift enligt 4 kap. 14 § vattenlagen av vattendomstol

utdömts, nämligen regleringen av Ringselet och Sädvajaure (Norrbygdens

vattendomstols dom den den 22 januari 1953) blivit överklagad

under yrkande om nedsättning av avgiften samt att förty någon slutlig

prövning av avgiftens belopp ännu icke föreligger. Vidare må nämnas, att

kollegiets yrkande i nyssnämnda mål avsåg en regleringsavgift av lägst

1 krona 50 öre, varför regleringsavgiften av vattendomstolen ex officio bestämts

till högsta belopp.

Emellertid förhåller det sig utan tvivel så att det sjunkande penningvärdet

medfört en väsentlig sammanpressning av latituden, eftersom domstolarna

icke längre rimligen kunna utnyttja den lägre delen av skalan i den omfattning

tidigare varit möjligt. Under 1920-talet höllo sig de utdömda avgifterna

i allmänhet under en krona, medan de numera i regel ligga mellan

1 krona 50 öre och 2 kronor för utbyggda strömfall. Såsom motionärerna

antytt, medför domstolarnas naturliga benägenhet att reservera latitudens

översta del för mera exceptionella fall, att den för normala fall användbara

latituden blivit trängre än som ursprungligen avsetts.

För att få en uppfattning av behovet av högre regleringsavgifter har

kammarkollegiet hänvänt sig till länsstyrelserna i de län, där regleringsavgifter

av någon betydelse utdömts, med förfrågan i vad mån nämnda avgifter

kommit till användning och om behov förefunnits, som icke kunnat

tillgodoses med utdömda belopp. Av de yttranden som inkommit framgår

i huvudsak följande:

Östergötlands län:

De årligen inflytande regleringsavgifterna uppgå till sammanlagt 3 875

kronor, varav de för Sömmens reglering inflytande synas hava i det närmaste

helt nyttjats. Några behov, som icke kunna tillgodoses, ha icke anmälts.

Jönköpings län:

För regleringen av sjöarna Furen och Flåren inflyter årligen 4 503 kronor

50 öre. Behållningen av dessa avgifter uppgick den 1 juli 1952 till

58 393 kronor 15 öre. Enligt kungl. brev den 29 december 1949 fingo högst

65 000 kronor disponeras för olika ändamål inom Jönköpings och Kronobergs

län.

Älvsborgs län:

Regleringsavgifter inflyta årligen med följande belopp: Vänern 9 809: — kr,

Fegen in. fl. 1 179: 90 kr, Östra Silen 750: — kr och Åsunden 1 031: 70 kr.

Enligt kungl. brev den 14 november 1952 ha av influtna regleringsavgifter

sammanlagt 73 150 kronor disponerats för olika ändamål inom Göteborgs

och Bohus län, Älvsborgs län, Skaraborgs län och Värmlands län.

Skaraborgs län:

Från och med budgetåret 1949/1950 inflyter regleringsavgift med 1 170

kronor 6 öre årligen. Några utbetalningar ha ej förekommit.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

7

Värmlands län:

Årligen inflyta regleringsavgifter om 376 kronor 50 öre, vilka ännu icke

kommit till någon användning.

Kopparbergs län:

De årligen inflytande regleringsavgifterna uppgå till sammanlagt 17 995

kronor 75 öre och de fonderade till sammanlagt 203 282 kronor 27 öre.

Huvuddelen faller å Siljans reglering med en årlig avgift av 9 905 kronor

och 150 896 kronor 91 öre fonderade medel. Genom kungl. brev den 22 juni

1950 ha sammanlagt 109 000 kronor disponerats av regleringsavgifter för

Siljan. I övrigt ha avgifterna hittills icke kommit till användning.

Gävleborgs län:

De årligen inflytande regleringsavgifterna uppgå till sammanlagt 3 041

kronor 55 öre, vilka ännu icke kommit till användning.

Västernorrlands län:

Årlig regle-

Influtna belopp

Utbetalda

Sjöreglering

ringsavgift

inkl. räntor

belopp

Tåsjöns m. fl............

....... 25 250: —

122 703: 08

—

Holmsjön m. fl.........

....... 10 819:50

89 362:30

61 370: —

Oxsjön m. fl...........

....... 741: —

16 141: 89

13 852: 30

Högforsån m. fl.........

....... 840: —

32 612: 02

—

Jämtlands län:

Tillfälliga regleringar enligt 1939 års lag.

Influtna belopp inklusive räntor .

501 303: 84

Utbetalade belopp...............

383 735: —

Ständiga regleringar enligt vattenlagen.

Årlig regle-

Influtna belopp

Utbetalda

Sjöreglering

ringsavgift

inkl. räntor

belopp

Torröns l:a och 2:a reglering....

13 764: —

162 484: 96

69 630: 82

Flåsjöns regleringar ............

15 400: —

98 664: 84

10 500: —

Storsjöns reglering..............

39 875: —

208 954: 38

60 587: 20

Näcktens reglering ............

5 517: —

22 912:71

7 433: 33

Kvarnbergsvattnets reglering ....

56 300: —

173 115: 66

37 987: —

Stora och Lilla Blåsjöns reglering

10 250: —

31 662: 69

15 300: —

Lilla och Stora Jormsjöns med

Kycklingvattnets reglering ....

6 500: —

20 078: 95

9 700: —

Storsjoutens reglering...........

32 400: —

171 689: 07

12 500: —

Några anspråk på regleringsmedel för skadeförebyggande åtgärder och

till gottgörelse för skada och olägenhet av företag enligt vattenlagen ha ännu

icke framställts, då tiderna för framställande av dylika anspråk ännu icke

inträtt. Berättigade anspråk på bidrag av regleringsavgifter för ortsändamål

ha framförts men med hänsyn till nödvändigheten av reservationer för

skadeersättningar ha de icke kunnat upptagas i vidare utsträckning än vad

uppgifterna utvisa. Med hänsyn till avgörandet inom en nära framtid av ett

stort antal regleringsmål anser länsstyrelsen det angeläget att den i motionerna

påkallade lagändringen snarast kommer till stånd.

Västerbottens län:

Sedan 1951 inflyta årligen 19 400 kronor för Vojmsjöns reglering. Medlen

ha ej kommit till användning men regleringsavgifterna från blivande regleringar

väntas bli av största betydelse i vissa delar av länet, där omfattande

regleringar planeras.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

Norrbottens län:

Sjöreglering

Årlig

Behållning

regleringsavgift

Vs 1953

Suorvasjöarna.........................

...... 125 290:

474 818: 62

Suorvasjöarna (tillfällig reglering).......

...... 12 000: —

Stora van och Uddja ur.................

...... 1 330:

19 747: 06

Hornavan............................

3 607: 29

Ringselforsen ........................

...... 300: —

3 309: 36

Av de lämnade uppgifterna framgår enligt kollegiets mening att regleringsavgifterna

för närvarande har någon större betydelse endast för Jämtlands

län. Enligt vad för kollegiet är känt är vidare regleringsavgifterna

för suorvaregleringen i Norrbottens län även tagna i anspråk i stor utsträckning.

Över huvud taget kan regleringsavgifterna enligt kollegiet antagas få

sin största betydelse för Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Av

utredningen synes kollegiet också framgå att regleringsavgifterna måste

uppgå till icke alltför små belopp för att ha någon praktisk betydelse.

Motionärernas hemställan i fråga om förhöjning av avgiftslatitudens

övre gräns möter såsom redan antytts icke någon erinran

från kammarkollegiet, de fyra hörda länsstyrelserna, vattenlagssakkunniga

eller Svenska naturskyddsföreningen, medan en viss tvekan i detta hänseende

finnes hos vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen.

Kammarkollegiet anför i frågan följande.

De sjöar, som lämpa sig för reglering, äro i allmänhet belägna inom områdena

närmast öster om fjällryggen vid gränsen mot Norge. Bygderna kring

sjöarna äro ofta glest bebodda eller falla inom områden, som uteslutande

disponeras av lappbefolkningen. Regleringsavgifterna ha därför ekonomisk

betydelse för rätt små folkgrupper inom tämligen snävt begränsade områden.

För dessa gruppers existensmöjligheter och trivsel kunna avgifterna

däremot vara av desto större vikt. En anpassning av regleringsavgifterna

efter nu rådande föi’hållanden synes därför väl värd att komma under övervägande.

Samtidigt måste det vid tillämpningen av bestämmelserna tillses att regleringsavgifterna

icke bestämmas och användas på sådant sätt att detta kommer

i strid med målsättningarna för en sund jordbrukspolitik. Avgifterna

böra ej användas för att vidmakthålla eller locka till bosättningar, som

aldrig kunna bliva ekonomiskt bärkraftiga. Någon anledning att för närvarande

befara en sådan användning synes dock ej föreligga.

Någon närmare motivering för att latituden för regleringsavgiften sattes

till lägst 10 öre och högst 3 kronor för turbinhästkraft synes ej ha redovisats

i vattenlagens förarbeten.

Den i justitiedepartementets promemoria 1942 föreslagna förhöjningen av

latitudens övre gräns till fyra kronor motiverades med behovet att säkerställa

att domstolarna, som i allmänhet fastställt belopp långt ned på skalan,

skulle utdöma ett högre belopp än dittills, när bygdens behov föranledde därtill.

Att vattendomstolen skulle komma att tillse, att avgifterna ej bleve så

betungande att de förhindrade kraftens tillhandahållande till skäligt pris,

ansågs uppenbart.

Att förslaget avvisades av departementschefen i proposition nr 169/1944

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

9

har motiverats med det formella skälet att latituden dittills icke blivit fullt

utnyttjad av domstolarna. En bidragande orsak till att departementschefen

kom att intaga denna ståndpunkt kan även ha varit de särskilt från vattenfallsstyrelsen

framförda betänkligheterna mot en höjning av regleringsavgifterna

av sådan storlek att kraftpriserna kunde påverkas därav.

Sedan 1944 har penningvärdet sjunkit betydligt. Det kan därför inte råda

något tvivel om att försämringen av penningvärdet numera utgör skäl för

ett förläggande av latitudens övre gräns än högre än till fyra kronor. Därvid

får hållas i sikte att reformens syfte skulle vara att ge domstolarna möjlighet

att anpassa regleringsavgifien efter den nu rådande prisnivån, med

samtidigt beaktande av att avgifterna ej bliva för företagen oskäligt betungande.

Den övre delen av skalan är avsedd för de undantagsfall, i vilka skadorna

bliva avsevärda.

Mot en lagändring med syfte att möjliggöra utdömande av högre regleringsavgifter

kan invändas att behovet att tillgodose de genom sjöregleringarna

skadade bygderna blivit mindre efter den genom lagen den 31 mars

1950, nr 122, företagna ändringen av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen.

Enligt nämnda anvisningar skall regleringsdamm taxeras för

sig, därvid värderingen sker på grundval av anskaffningskostnaderna; i

dessa kostnader inräknas jämväl ersättningar för skada å mark och andra

ersättningar för skada eller intrång samt kostnader för rensningar och skadeförebyggande

åtgärder m. m.

Denna ändring medför att den kommun, inom vilken regleringsdammen

är belägen, kommer att tillföras ett betydande tastighetstaxeringsvärde, vilket

bör uppväga den försvagning av skatteunderlaget, som regleringsskadorna

medför. Härtill får dock anmärkas att det icke alltid förhåller sig så

att regleringsdammen är belägen inom den kommun, där regleringsskadorna

kring regleringssjön inträffa. Det har vidare visat sig att besvärliga skador

och olägenheter av en reglering kunna uppkomma nedströms regleringsdammen

på flera mils avstånd från denna. Skadorna äro följaktligen icke

alltid begränsade till den kommun, där regleringsdammen är belägen. Enligt

4 kap. 15 § vattenlagen äro vidare de ändamål, till vilka regleringsavgifterna

må användas, icke i första hand kommunala. Även om ifrågavarande

ändring av kommunalskattelagen kan bidraga till en rättvisare fördelning

av det kommunala skatteunderlaget i samband med vattenregleringar,

utgör den sålunda intet avgörande skäl mot en rimlig höjning av regleringsavgif

terna.

Det nuvarande konjunkturläget kan givetvis åberopas såsom skäl mot

åtgärder, som kunna öka industriens kostnader och försvaga dess konkurrenskraft

mot utlandet. En höjning av kraftpriset måste få en prisfördyrande

effekt. Vid bedömning av regleringsavgifternas eventuella inverkan

på kraftpriset måste emellertid beaktas att den genom regleringar av olika

slag vunna kraftökningen hittills visat sig vara den billigaste formen för

en ökning av kraftproduktionen. Regleringsavgiftens inverkan kan därvid,

även om högsta möjliga avgift skulle uttagas, antagas belöpa endast till bråkdelar

av ett öre per kilowattimme. I själva verket kommer dock en höjning

av den övre gränsen för regleringsavgiftens latitud sannolikt att medföra

endast en måttlig förhöjning av regleringsavgifterna. Denna skulle för övrigt

inträda först så småningom allt eftersom vattendomstolarna finge anledning

att bestämma nya eller ompröva äldre regleringsavgifter.

Några mera vägande skäl mot en anpassning av regleringsavgifterna

efter det nuvarande penningvärdet föreligga enligt kollegiets mening därför

icke.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län hänvisar till sitt ovan (s. 4) berörda

yttrande över vattenlagssakkunnigas promemoria den 17 maj 1952 samt yttrar

vidare.

Beträffande regleringsavgifternas storlek vill länsstyrelsen särskilt påpeka,

att länsstyrelsen i olika sammanhang framhållit, att behovet av regleringsmedel

i princip är obegränsat, varför länsstyrelsen regelmässigt uttalat

den meningen, att avgifter böra påyrkas till det maximala belopp, som

vattenlagen medger. Som grund för denna mening har länsstyrelsen angivit,

att avgifterna böra uttagas icke endast för att kompensera de framtida allmänna

skadeverkningarna utan även för att direkt främja den exploaterade

bygdens utveckling på sätt 4 kap. 15 § vattenlagen förutsätter. Enligt länsstyrelsens

erfarenhet ha regleringsföretagen i allmänhet mycket vittgående

konsekvenser för de därav berörda kommunerna. Regleringsmedlen behövas

givetvis i första hand och mest påtagbart för fortsatt elektrifiering

av bygden. Härtill kommer emellertid regelmässigt behov, som äro svåra

att i förväg kostnadsberäkna men icke desto mindre angelägna och välmotiverade.

Som exempel må nämnas förbättrade kommunikationer, åtgärder

för utveckling av jordbruk och andra näringar samt för standardförbättringar

i övrigt, allt problem som mer eller mindre direkt härflyta från regleringsföretagen

genom att befintliga vägar (vintervägar) gjorts obrukbara

eller försämrats, åkerjord översvämmats o. s. v. Länsstyrelsen finner sig

mot bakgrunden av det anförda böra understryka behovet av att regleringsavgifterna

höjas på ett sådant sätt, att de kunna lämna de värdefulla bidrag

till bygdens allmänna utveckling, vartill de avsetts. Behovens omfattning

gör att avgifterna i allmänhet ej kunna nyttiggöras, förrän de nått

en betydande storlek, vilket medfört att de nuvarande avgifterna ofta fått

fonderas under ett flertal år.

Länsstyrelsen i Jämtlands län åberopar ett utlåtande över motionen II: 308

vid 1947 års riksdag, i vilket länsstyrelsen påyrkat en höjning av avgiftslatitudens

övre gräns till förslagsvis fem kronor. Då frågan, oaktat 1947

års riksdagsskrivelse i ämnet, hittills icke utretts, instämmer länsstyrelsen

helt i motionärernas hemställan i förevarande avseende. Länsstyrelsen ansluter

sig jämväl till deras uttalanden beträffande erfarenheten av de regleringsföretag,

som under senare år igångsatts, och de begränsade möjligheterna

att med nu utgående regleringsavgifter tillfredsställande tillgodose

vederbörande bygders intressen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att i länet hittills endast

utförts ett mera betydande regleringsföretag och att några större belopp

i regleringsavgifter följaktligen icke varit tillgängliga. Under de närmaste

åren kunde regleringsavgifterna däremot visa sig bli av största betydelse i

vissa delar av länet, där mycket betydande regleringsföretag påbörjats eller

planerats och där skadorna för bygden väntades bli av stor omfattning. Det

vore alltså ett väsentligt intresse för detta län, att regeringsavgifter framdeles

kunde utdömas med sådana belopp, att den gottgörelse till bygden, som

man velat lämna i denna form, bleve till avsedd nytta. Med den försämring

av penningvärdet, som inträtt sedan nuvarande avgiftsbelopp fastställdes,

vore det tydligt att detta ej kunde bli fallet om ej avgiftsmaximum höjes.

Länsstyrelsen förordar på grund härav livligt, att den i motionen begärda

utredningen kommer till stånd.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

11

Länsstyrelsen i Norrbottens lån delar motionärernas uppfattning, att en

höjning av regleringsavgifterna är motiverad på grund av den försämring

av penningvärdet, som skett, sedan den nu gällande avgiftsskalan fastställdes.

Att vattendomstolarna hittills förhållandevis sällan utdömt maximiavgiften,

anser länsstyrelsen icke böra hindra en avgiftshöjning, då, såsom

motionärerna även påpekat, avgiftsskalans maximum torde vara avsedd för

de extraordinära fallen.

Vattenlagssakkunniga erinrar om att frågan om grunderna för regleringsavgift

enligt lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående

tillfällig vattenreglering var föremål för prövning vid 1952 års riksdag (se

ovan s. 3 och 5). Det synes vattenlagssakkuniga motiverat, att även frågan

om förhöjning av avgiftssatserna för regleringsavgifter enligt vattenlagen

nu upptages till prövning.

Svenska naturskyddsföreningen anför.

På senare tid ha de stora vattenkraft- och vattenregleringsföretagens omfattande

skadeverkningar ur naturskyddssynpunkt i ökad grad blivit uppmärksammade.

Naturskyddsföreningen söker i sin verksamhet — i samråd

med vattenkraftintressenterna samt med sina länsombud och lokalföreningar

liksom med andra intresserade organisationer — medverka till

en sådan planering och utformning av företagen, att dylika skadeverkningar

såvitt möjligt förebyggas eller mildras. Företagen äro emellertid ofta av

den storleksordning och beskaffenhet, att de medföra våldsamma ingrepp i

naturen. Särskilt i Norrland blir landskapsbilden inom vidsträckta områden

helt förändrad genom uppdämningar och andra åtgärder för vattenkraftens

utnyttjande. Den gottgörelse som enligt vattenlagens ersättningsregler utgår

till enskilda sakägare kan uppenbarligen ej tillnärmelsevis kompensera

dessa skadeverkningar, som drabba bygden i dess helhet och för övrigt

hela vårt land.

Vattenregleringsavgifterna skola enligt gällande bestämmelser användas

dels till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas

genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd,

samt till gottgörelse för sådan skada och olägenhet, dels ock för

tillgodoseende av olika allmänna ändamål beträffande den bygd som beröres

av företaget. Numera torde icke avgifterna i någon nämnvärd utsträckning

behöva tagas i anspråk till ersättningar åt enskilda skadelidande.

Man bör kunna räkna med att den väsentliga delen av influtna avgiftsmedel

får användas för allmänna ändamål för bygdens bästa. Det är många

olika behov som här anmäla sig. Lagen nämner särskilt jordbrukets främjande

och beredande av tillgång till elektrisk kraft. Med hänsyn till de stora

företagens inverkan på landskapsbilden kan det även finnas anledning att

taga medlen i anspråk för naturskyddsfrämjande åtgärder av skilda slag.

Visserligen ankommer det på företagarna att i samband med företagens genomförande

medelst olika åtgärder söka avhjälpa alla olägenheter som ha

direkt samband med företaget. Den kvarstående allmänna förlusten ur naturskyddssynpunkt

är emellertid ofta så betydande, att kraftindustrien skäligen

bör bidraga till exempelvis vården om faunan och floran liksom av

särskilda naturskyddsområden inom det område som eljest kan få del av

regleringsavgiften. Den verksamhet som centralt eller länsvis bedrives av

naturskyddsföreningen, dess länsombud och lokalorganisationer är också

till väsentlig del föranledd av kraftföretagen och är därför följdriktigt förtjänt

av bidrag från kraftindustrien. Särskilda arbeten som utföras på

uppdrag av företagarna skola naturligtvis betalas i vanlig ordning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

De avgifter som enligt gällande bestämmelser utgå måste i betraktande

av företagens omfattning och verkningar anses tämligen låga. Visserligen

ha avgiftsmedlen på sina håll icke kommit till användning i nämnvärd utsträckning

utan tills vidare fonderats. Anledningen härtill torde dock icke

ha varit att bygden ej haft behov av medlen, utan förklaringen är att söka

i att formerna för medlens förvaltning och disponerande äro mindre lämpliga.

Det bör övervägas om icke medlen skulle kunna omhänderhavas på

ett sätt som gör det lättare att utan dröjsmål låta dem komma till effektiv

användning.

Under alla förhållanden är det rimligt att grunderna för regleringsavgifternas

bestämmande anpassas efter den penningvärdeförsämring som inträtt

under senare år. Föreningen vill därför tillstyrka motionärernas yrkande

om utredning angående förhöjning av de avgiftssatser som skola

tillämpas vid fastställande av regleringsavgifter.

Vattenfallsstyrelsen yttrar i förevarande hänseende, att kravet på regleringsavgifternas

avpassning efter det ändrade penningvärdet kan synas rimligt.

Starkare skäl talar därför nu, än vad fallet var år 1944, för en höjning

av avgiftslatituden. När förhållandena emellertid alltjämt är sådana, att

avgifter inom den högre tredjedelen av skalan endast undantagsvis tillämpas,

förefaller det dock vattenfallsstyrelsen, som om tillräckligt utrymme

skulle finnas för ett hänsynstagande till den inträffade penningvärdeförändringen

inom den nuvarande avgiftsskalan och detta även utan tillgripande

av avgiftsmaximum för annat än extraordinära fall.

Svenska vattenkraftföreningen finner icke utredning vara påkallad om

förhöjning av ifrågavarande avgiftssatser men vill ändock icke avstyrka att

sådan utredning äger rum. Föreningen utvecklar sina synpunkter i ämnet

på följande sätt.

_ Avgiftslatituden för regleringsavgifterna har bestått sedan vattenlagens

tillkomst men användningsmöjligheterna utökades genom lagändring år

1944. Vid förax-betet till denna lagändring föreslogs jämväl (i utredningspromemorian)

en höjning av avgiftsmaximum från tre till fyra kronor. I

löreningens yttrande (i april 1943) över förslaget avstyrktes denna höjning,

huvudsakligen med den motivering att en höjning av vattenregleringsavgifterna

oundvikligen måste medföra motsvarande höjning av priset på elektrisk

kraft.

Sedan år 1943 ha engros-kraftpriserna — av andra orsaker än här ifrågavarande

— stigit med ungefär 30 %. (I motionerna göres gällande att kraftpriserna

i stort sett ha följt levnadskostnadernas förändringar under de

senare åren. Detta är icke riktigt; under den senaste tioårsperioden ha levnadskostnaderna

(inkl. skatter) stigit med ca 50 %, medan engros-kraftpriserna

som nämnts blott stigit med ca 30 %, detaljkraftpriserna med ännu

mindre, ca 20 %.) En viss höjniixg av regleringsavgifterna kunde mot

bakgrunden härav te sig såsom icke omotiverad. Den år 1943 ifrågasatta

höjningen av maximigränsen från tre till fyra kronor borde sålunda kunna

upptagas till förnyad prövning med hänsyn till det penningvärdets fall och

den höjning av krafttaxorna, som ägt rum under tioårsperioden sedan

nämnda år. Det måste dock fortfarande betonas, att en höjning av avgifterna

— i den mån domstolarna utdöma högre belopp — måste leda till den

höjning av krafttaxorna, som erfordras för kostnadstäckning.

I den proposition, som behandlade 1944 års ändring av bestämmelserna

om vattenregleringsavgift, anförde departementschefen som skäl mot höj
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

13

ning av maximigränsen dels att dittillsvarande latitud icke ens tillnärmelsevis

blivit utnyttjad, dels att höjning enbart i syfte att påverka domstolarnas

tillämpning i höjande riktning vore opåkallad, helst som han komme att

föreslå att regleringsavgift skall utgå ej blott för ökning av uttagbar vattenkraft

utan även med anledning av ökat värde hos vattenkraften. Båda skälen

äro fortfarande aktuella; i realiteten höjdes avgifterna väsentligt genom avgiftsberäkningens

utvidgning. Under den senaste tioårsperioden har produktionsförmågan

i landets vattenkraftverk fördubblats genom nyanläggningar.

Utgående regleringsavgifter måste ha ökat i ungefär samma grad. Fortsatt

utbyggnad medför ytterligare ökning. Befintliga regleringar bli mer och mer

utnyttjade, varigenom regleringsavgifter komma att utgå eller höjas för

strömfall, som utbyggas. Regleringsavgifterna komma sålunda undan för

undan att växa.

När vattenlagen skrevs, hade man ingen tanke på att norrländsk vattenkraft

skulle komma att utbyggas i så stor omfattning och så snart som skett.

Regleringsavgifterna ha genom denna utbyggnad kommit att uppgå till mycket

större summor än man sålunda kunde förutse. Även detta talar mot en

höjning. Som exempel på storleken av utdömda regleringsavgifter må nämnas

att för genomförda sjöregleringar inom Frostvikens socken utbetalas

73 000 kronor per år och för reglering av sjöar inom Kalls socken utbetalas

årligen 51 000 kronor. För hela Jämtlands län uppgå vattenregleringsavgifterna

till 212 500 kronor per år.

I detta sammanhang må påpekas att de bygder, som beröras av sjöregleringar

för kraftverksändamål, erhålla stora tillskott till täckande av gemensamma

utgifter genom fastighetsskatten på anläggningarna. Tack vare

de år 1950 ändrade bestämmelserna för beräkning av taxeringsvärdet tillföras

ifrågavarande kommuner betydligt ökade skatteintäkter. Som exempel

må nämnas att i Frostvikens kommun uppgår skatt för sjöregleringsanläggningar

till 73 000 kr. per år (motsvarande ungefär 1/e av hela kommunalskatteinkomsten)

och i Kalls kommun till 56 000 kr. per år (motsvarande

ungefär V4).

Som av det anförda framgår finnes visst skäl för en höjning av maximigränsen

för vattenregleringsavgift, medan andra skäl tala mot en höjning.

De senare äro uppenbarligen övervägande, varför en höjning icke synes

vara erforderlig.

I spörsmålet angående omprövning av redan fastställda

regleringsavgifter har remissinstansernas ställningstagande blivit

i någon mån beroende på hur man uppfattat motionernas syfte i denna

del. Tanken på att ompröva redan nu fastställda avgifter har sålunda vunnit

mindre gehör, medan starkare sympatier funnits för tanken att de avgifter,

som framdeles blir bestämda, bör kunna omprövas efter kortare tid

än tjugu år.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner de skäl bärande som motionärerna

anfört i denna fråga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det vara otillfredsställande, att regleringsavgifterna

fastställes för så långa tidsperioder som tjugu år utan att

möjlighet finnes att före periodens utgång ändra avgifternas storlek även om

starka skäl föreligger därför.

Enligt vad Svenska naturskyddsföreningen uttalat vore det givetvis önskvärt

att de nya grunder, som bleve resultatet av en utredning angående för
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

höjning av avgiftslatitudens övre gräns, kunde tillämpas å redan fastställda

avgifter. Detta syntes dock kunna ske endast i den män den löpande tjuguårsperioden

utginge.

Kammarkollegiet förordar utredning i syfte att snarast åstadkomma en

förkortning av tiden för regleringsavgifternas omprövning. Kollegiet anför

härutinnan.

Uppfattningen att i extra ordinära situationer det må vara tillåtet att

verkställa en jämkning av avtal eller lagakraftvunna domar till förmån

för den ena parten har visserligen accepterats på familjerättens område

genom lagen den 6 juni 1952 om höjning av vissa underhållsbidrag. Det

kan emellertid ifrågasättas om tillräckligt starka skäl föreligga för motsvarande

åtgärder i fråga om regleringsavgifterna. Kollegiet är emellertid

ense med motionärerna därom att den tidrymd av tjugu år, efter vilken omprövning

av regleringsavgifterna för närvarande kan påkallas, numera måste

— särskilt i ljuset av vunna erfarenheter angående penningvärdeförsämringen

under senare år — anses alltför lång. En förkortning av denna period,

förslagsvis till hälften, synes därför vara motiverad.

Vattenlagssakkunniga yttrar i nu förvarande hänseende.

För en omprövning av redan fastställda regleringsavgifter talar att många

under de senaste åren fastställda regleringsavgifter till följd av inflationen

komma att under en följd av år utgå med betydligt reducerade realvärden.

Att genom lagstiftning förkorta den nu gällande tjuguårsperioden beträffande

redan fastställda avgifter och i strid mot lagakraftvunna domar ålägga

företagarna nya kanske betydande ekonomiska förpliktelser möter emellertid

ganska stora betänkligheter. Dylika betänkligheter möta ej med samma

styrka mot en förkortning av perioden utan retroaktiv verkan, d. v. s. med

tillämpning å äldre företag allenast i den mån den löpande tjuguårsperioden

utgår. Det bör dock påpekas att icke oväsentliga praktiska olägenheter äro

förenade med alltför täta omprövningar. Därest en utredning angående avgiftssatserna

verkställes, torde den emellertid kunna omfatta även frågan om en

snabbare omprövning av avgifterna.

Det synes vattenfallsstyrelsen betänkligt göra redan utdömda avgifter till

föremål för omprövning under löpande tjuguårsperiod. I och med att dom

i ett regleringsmål fallit borde en företagare för en någorlunda lång tid

framåt kunna känna trygghet för att företaget, om regleringstillståndet begagnades,

icke komme att belastas med ytterligare pålagor. Då en omprövning

kunde ske vart tjugonde år vore sörjt för att avgifterna icke på grund

av penningvärdeförsämring komme att på längre sikt förlora i värde. I fråga

om redan utdömda avgifter finge en lagstiftning av det av motionärerna

önskade slaget en direkt retroaktiv karaktär, vilket omöjligen kunde vara av

förhållandena påkallat.

Svenska vattenkraftföreningen avstyrker såväl förslaget om utredning angående

omprövning av redan fastställda avgifter som en förkortning av de

tjuguårsperioder för vilka avgifterna fastställts. För kraftföretagen framstode

det som en nödvändighet att i största möjliga utsträckning kunna räkna

med på förhand bestämda utgifter under den tid produktionsanläggningen

vore avsedd att brukas. Att plötsligt ställas inför det faktum, att

utgifterna väsentligt ökar, stode för kraftföretaget i stark kontrast mot det

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

15

krav, som normalt ställdes på företaget, nämligen att tillgodose abonnenterna

med elkraft till bestämda och såvitt möjligt stabila priser.

I vissa frågor som ej berörts i motionerna har i ett

par remissyttranden framförts synpunkter, vilka enligt ifrågavarande remissinstansers

mening borde beaktas vid en utredning rörande regleringsavgifterna.

Kammarkollegiet anför sålunda.

När frågan om regleringsavgifterna nu aktualiserats anser kollegiet sig

böra anmäla att kollegiet haft uppmärksamheten fäst på att institutet i fråga

även i vissa andra avseenden torde vara moget för en översyn, ehuru kollegiet

hittills ansett att man i vissa frågor borde avvakta prejudikat i högsta

instans. Sålunda synes det vara möjligt att undgå regleringsavgift genom att

företaga regleringen av en sjö i flera etapper, vilka var för sig icke medföra

cn vinst om femhundra turbinhästkrafter. Regleringen av flera till samma

vattensystem hörande sjöar inom en ort kan medföra avsevärda olägenheter,

men om regleringsvinsten för varje sjö icke uppgår till femhundra turbinhästkrafter

inträder icke skyldighet att utgiva regleringsavgift.

Att pålägga regleringsavgifter för så kallad profilreglering synes knappast

vara motiverat, och tanken därpå får anses vara övergiven. Däremot ha

korttidsregleringar av en typ, som medför växlande vattenstånd på betydande

älvsträckor, kommit till användning i en omfattning, som icke synes

ha varit av lagstiftaren förutsedd. Deras skadeverkningar på fiske, vintervägar,

flottning och stränder äro ofta synnerligen omfattande och kunna

jämställas med de skadeverkningar, som regleringsmagasinen åstadkomma.

Olägenheterna äro i ej ringa utsträckning av sådan art, att de ej kunna förebyggas

eller kompenseras genom skadeersättningar. Dessa regleringar,

som icke föranleda några anläggningskostnader för företagarna, äro i regel

mycket vinstgivande. Möjlighet att uttaga regleringsavgifter för korttidsregleringar

av sådan typ synes böra komma under övervägande.

Såsom kollegiet förut påpekat kunna skadeverkningarna av större sjöregleringar

sträcka sig långt nedåt älvdalarna om ej utjämnande magasin

finnas. Begreppet bygd, som beröres av företaget, kan därför ej inskränkas

till trakten kring magasinet utan måste avse även områdena kring det nedanför

liggande vattendraget, så långt skadeverkningarna sträcka sig.

Vattenlagssakkunniga uttalar.

I samband med en utredning angående regleringsavgifterna bör enligt de

sakkunigas mening även frågan om avgiftsmedlens användning uppmärksammas.

Enligt gällande bestämmelser skola influtna avgifter användas

dels till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas

genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen

bestämd, samt till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet, dels ock för

tillgodoseende av olika allmänna ändamål beträffande den bygd som beröres

av företaget. Genom de erfarenheter som under senare år vunnits angående

verkningarna av regleringar och med den vidsträckta tillämpningen av det

genom 1952 års ändringar i vattenlagen lagfästa deldomssystemet torde man

för framtiden kunna räkna med att enskilda skadelidande regelmässigt bli

ersatta direkt av företagaren och att någon större del av regleringsavgifterna

sålunda ej behöver reserveras för ersättning i anledning av oförutsedda

skador. Även i övrigt synes det vara skäl att undersöka nya möjligheter

för ett effektivt och ändamålsenligt utnyttjande av regleringsavgifterna.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

Därest en utredning i fråga om förhöjning av regleringsavgifterna igångsattes,

föreslår Svenska naturskyddsföreningen, under åberopande av vad

föreningen anfört rörande en dylik utredning, att densamma får avse jämväl

sättet för avgiftsmedlens förvaltning och disponerande.

Utskottet.

Motionärernas önskan om utredning tar sikte på sådan ändring av bestämmelserna

om regleringsavgifter i vattenmål, att dylika avgifter skall

kunna utgå med större belopp än hittills. De stadganden i ämnet, vilka finnes

i lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig

vattenreglering, har emellertid icke särskilt nämnts i motionerna. Då

de dessutom så sent som år 1952 ändrades i den av motionärerna avsedda

riktningen, skall de i det följande lämnas åsido. Vad nedan anföres har avseende

allenast å de regleringsavgifter, som fastställes enligt vattenlagen

den 28 juni 1918.

Om vattenreglering skall verkställas i den mera betydande omfattning,

som anges i 4 kap. 14 § vattenlagen, är ägare till strömfall, för vars räkning

regleringen utföres, pliktig erlägga regleringsavgift. Också ägare till

annat strömfall, för vilket regleringen är till båtnad, kan under vissa förhållanden

åläggas gälda sådan avgift. Avgiften skall årligen utgå med minst

tio öre och högst tre kronor för varje turbinhästkraft, som enligt bestämmelserna

i nämnda paragraf beräknas komma strömfallet till godo genom

regleringen. Avgiftens storlek fastställes av vattendomstolen, som därvid

skall ta hänsyn dels till den större eller mindre förändring av vattenståndseller

avrinningsförhållanden, som genom företaget förorsakas, och den olägenhet

eller fördel, vilken härigenom uppkommer för den kringliggande bygden,

dels ock till den större eller mindre kostnad, som är förenad med företaget,

samt företagets ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall.

Domstolens avgörande gäller i regel för tjugu år. Avgiftsmedlen skall enligt

4 kap. 15 § vattenlagen användas dels till förebyggande av skada, som vållas

genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av domstolen bestämd,

och till gottgörelse för sådan skada (oförutsedd skada), dels ock för

tillgodoseende av annat ändamål betx-äffande den bygd, som beröres av

företaget (bygdens behov).

Sedan 1942 års riksdag med anledning av motioner hemställt om utredning

bland annat av frågan, huruvida de vid denna tidpunkt i vattenlagen

upptagna bestämmelserna om regleringsavgifter kunde anses till fyllest för

det med dem avsedda syftet, vidtogs efter förslag i proposition nr 169 till

1944 års riksdag vissa ändringar i nämnda lagregler. Principerna för beräkning

av hur många turbinhästkrafter som genom vattenreglering bleve

till nytta för ett strömfall ändrades sålunda i en för strömfallsägarna skärpande

riktning. Vidare infördes den nyss nämnda bestämmelsen om uttagande

av avgift även av ägare till i regleringen icke deltagande strömfall,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

17

för vilket regleringen är till båtnad. Slutligen sidoordnades de två huvudändamålen

för avgifternas användning. Dittills hade den användning som

avsåg oförutsedd skada haft företrädesrätt framför tillgodoseendet av bygdens

behov.

Till grund för nyss berörda proposition låg en inom justitiedepartementet

år 1942 upprättad promemoria. I promemorian framställda förslag tillgodosåg

i några hänseenden i vidare mån än propositionen de intressen, som

föranlett tillkomsten av bestämmelserna om regleringsavgift. Sålunda föreslogs

bl. a., att den övre gränsen för avgiftslatiluden skulle höjas från tre

till fyra kronor för varje vunnen turbinhästkraft. I fråga om användningen

av avgiftsmedlen föreslogs, att avgifterna skulle helt användas till bygdens

behov.

I åtskilliga yttranden över promemorian framfördes betänkligheter mot

ett genomförande av promemorians förslag. Beträffande den föreslagna höjningen

av latitudens övre gräns anfördes bl. a., att en dylik höjning icke

kunde undgå att medföra höjning av priset på den utvunna elkraften. Latituden

hade vidare icke ens tillnärmelsevis blivit utnyttjad.

1 propositionen erinrades om sistberörda synpunkt samt uttalades därjämte,

att någon höjning av maximum enbart i syfte att påverka domstolarnas

tillämpning i höjande riktning icke syntes påkallad.

Vid 1947 års riksdag hemställdes i motionen II: 308 om utredning av bl. a.

frågan om full ersättning till den kringliggande bygden för skador i anledning

av vattenkraftanläggningar och vattenregleringar. I utlåtande över motionen

anförde andra lagutskottet (uti. nr 37/1947 s. 23), att det borde

övervägas, om icke några av de i ovannämnda promemoria framlagda men

i propositionen icke upptagna förslagen skulle kunna genomföras till gagn

för bygden och utan större men för kraftförsörjningen. På hemställan av

utskottet anhöll riksdagen i nu förevarande hänseende om skyndsam utredning

av frågan om gottgörelse till bygd för skada, som föranleddes av vattenkraftanläggningar

och vattenregleringar. Riksdagsskrivelsen i ämnet överlämnades

av Kungl. Maj :t till 1945 års vattenlagssakkunniga för att övervägas

vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag.

Sedan vattenlagssakkunniga fullgjort det dem år 1945 lämnade utredningsuppdraget

ävensom därutöver avlämnat vissa promemorior, varibland

en rörande det s. k. bygdekraftinstitutet, redogjorde de i skrivelse den 1 april

1953 till chefen för justitiedepartementet för det av de sakkunniga bedrivna

arbetet. Enligt de sakkunnigas uppfattning talade vissa skäl för att spörsmålet

om en revision av grunderna för regleringsavgifterna nu upptoges till

prövning. De sakkunniga hade emellertid ej ansett sig böra ingå på en utredning

rörande regleringsavgifterna utan närmare direktiv.

En av de två frågor motionärerna vill få utredda är, i vad mån avgiftslatituden

i 4 kap. 14 § vattenlagen bör ändras så, att högre avgifter kan

fastställas än för närvarande är möjligt. För bedömningen av detta spörsmål,

vilket som redan nämnts behandlades i 1942 års promemoria, torde

motivet för inrättandet av regleringsavgiftsinstitutet vara av intresse.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 33.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

Grunden för nämnda institut belystes i den proposition med förslag till

vattenlag, som avlämnades vid 1918 års riksdag. Då lagstiftaren tillerkände

vattenkraftintresset tvångsrätt i fråga om vattenreglering, kunde det, enligt

vad dåvarande chefen för justitiedepartementet anförde, icke anses obilligt,

att samtidigt åt de intressen, som härigenom utsattes för intrång, tillförsäkrades

ett skäligt vederlag. Denna tanke har kommit till uttryck i de bestämmelser

i 4 kap. 14 § vattenlagen, för vilka ovan redogjorts. I ovannämnda

promemoria av år 1942 föreslogs däremot, att vid bestämmande av regleringsavgifter

först och främst skulle tas hänsyn till vilka behov, som förelåg

inom bygden. Därjämte skulle emellertid beaktas de omständigheter som

enligt nu gällande lag är avgörande vid avgifternas fastställande. En liknande

tankegång finnes i det yttrande över nu förevarande motioner, som

avgivits av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Utskottet kan icke ansluta sig

till sistberörda ståndpunkt utan anser vad som i detta hänseende anfördes

vid vattenlagens tillkomst böra vara vägledande även för framtiden. Regleringsavgifternas

storlek bör alltså bestämmas med hänsyn till vidden av

det intrång, som regleringen innebär för bygden, varvid emellertid avgifterna

bör bli relativt höga, om regleringen medför betydande vinster för

strömfallsägarna. Är storleken av de framtida skadeverkningarna mycket

svår att bedöma, bör enligt utskottets mening detta inverka så, att regleringsavgiften

blir något högre än vad eljest skulle blivit fallet.

För en höjning av avgiftslatitudens övre gräns talar främst det inflytande

regleringsavgifterna rönt av penningvärdets försämring.

Vidare är enligt utskottets mening i detta sammanhang av betydelse, vilken

omfattning de allmänna skadeverkningarna av regleringsföretag visat

sig äga. Motionärerna har anfört och länsstyrelsen i Jämtlands län och

Svenska naturskyddsföreningen bekräftat, att erfarenheten visat att vattenregleringar

ofta för den bygd som beröres medför skador och olägenheter,

som knappast lämpligen kan kompenseras på annat sätt än genom regleringsavgifter.

Utskottet har under en resa, som utskottet i samband med behandlingen

av förevarande motioner företagit till vissa sjöar och vattendrag

i Jämtlands och Västerbottens län, fått kännedom om några exempel

på dylika skadeverkningar. Enligt vad utskottet funnit är dessa ofta väsentliga

men i flertalet fall synnerligen svåra att rätt uppskatta i pengar. Ett

vederlag för ifrågavarande intrång måste om det skall vara skäligt bli tämligen

stort. Det bör enligt utskottets mening vara tillräckligt för att täcka

ej blott kostnaderna för vägar, elektrifieringar och andra dylika åtgärder

till kompensation av skadeverkningarna av regleringarna. Avgifterna bör

vara så avpassade, att de även förslår till att bestrida den verksamhet, som

genom naturskyddsorgan in. fl. sker i syfte alt begränsa nyssnämnda skadeverkningar.

Tanken att höja övre gränsen för avgiftslatituden har mött gensagor i

flera sammanhang. Sålunda framhöll vattenfallsstyrelsen i yttrande över

1942 års promemoria de direkta ekonomiska fördelar, som bygden erhåller

genom ökade arbetstillfällen vid byggandet av kraftverk och regleringsan
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

19

läggningar. Samma synpunkt kommer fram i yttrande av Svenska vattenkraftföreningen

över motioner vid innevarande års riksdag angående skydd

för de norrländska länen mot skadliga verkningar av exploateringen av vattenkraften

in. in. (se utskottets uti. nr 34 s. 16). Utskottet håller emellertid

för troligt, att det alltid stått klart, att ifrågavarande arbeten skulle lända

bygden till nytta. Dock torde böra anmärkas, att automatisering av skötseln

av dammanordningar in. in. gjort att behovet av arbetskraft för driften av

regleringsdammar och kraftverk, sedan dessa färdigställts, måhända blivit

mindre än man tidigare kunnat föreställa sig.

Också andra fördelar för bygden av en vattenreglering har åberopats mot

att höja avgiftsmaximum. Kammarkollegiet och Svenska vattenkraftföreningen

påpekar betydelsen av fastighetsskatten på regleringsdammar. Enligt

anvisningarna till kommunalskattelagen, sådana de lyder efter lagändring

år 1950, skall dylik damm taxeras för sig, därvid värderingen sker på

grundval av anskaffningskostnaderna, i vilka inräknas jämväl skadeersättningsbelopp

samt kostnader för rensningar och skadeförebyggande åtgärder

m. in. Också fastighetsskatten på kraftverk bör i detta sammanhang

uppmärksammas. Framhållas må, att den fastighet, där kraftverket ligger

omfattar även sådan vattenkraft som genom profilreglering eller eljest

vid anläggande av kraftverket förflyttats till detta från den fastighet,

till vilken vattenkraften ursprungligen hört. Fastighetsskatten på regleringsdammar

och kraftverk har i flera kommuner en avgörande inverkan

på kommunens ekonomi. Emellertid bör erinras om att regleringsskadorna

ingalunda alltid inträffar inom den kommun, där dammen är belägen, liksom

ej heller alla de vattenfall, som förflyttats, i outbyggt skick legat inom

den kommun där kraftverket uppföres. Frågan hur förmånen av ökat skatteunderlag

skall komma andra av skador drabbade kommuner till godo än

den där kraftverket eller regleringsdammen ligger har år 1950 för utredning

överlämnats till skattelagssakkunniga. Då nuvarande förhållanden ur synpunkten

av de bygdeintressen, som knyter sig till vattenregleringsföretag

och kraftanläggningar, måste betecknas som synnerligen otillfredsställande,

vill utskottet betona vikten av att skattelagssakkunnigas utredning i denna

del snarast fullföljes. I anslutning till vad kammarkollegiet anfört rörande

fastighetsskatten anser utskottet sig kunna konstatera, att denna med hänsyn

bl. a. till nyssberörda förhållanden icke kan anföras såsom något avgörande

skäl mot en höjning av regleringsavgifterna.

Det förhållandet att kraftpriserna torde kunna påverkas av en höjning

av regleringsavgifterna anser utskottet icke böra utgöra hinder för en lagändring

sådan som den med motionerna åsyftade.

Om en höjning av regleringsavgifterna eftersträvas uppkommer frågan,

om icke den eftersträvade höjningen kan nås inom nuvarande avgiftslatitud.

Utskottet vill erinra om vad som i detta avseende anfördes i samband med

1944 års lagändringar. Emellertid har, såsom motionärerna, kammarkollegium

och länsstyrelsen i Norrbottens län funnit, domstolarna naturligen

kommit att reservera översta delen av latituden för mera exceptionella fall.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

En mera väsentlig höjning kan enligt utskottets mening icke åvägabringas

utan lagändring. Det synes utskottet kunna tas för visst, att en dylik skulle

få en avsevärd inverkan på domstolarnas praxis i fråga om fastställande av

regleringsavgifter.

Med hänsyn till det anförda vill utskottet förorda, att nämnda avgiftsmaximum

höjes. Motionärerna anser att en höjning bör avpassas så, att

den uppväger de förändringar i penningvärdet, som skett sedan vattenlagens

tillkomst år 1918. Det kan å andra sidan sägas, att då frågan varit föremål

för bedömande år 1944 hänsyn endast borde tas till den försämring i penningvärdet

som skett sedan dess. Redan sistnämnda försämring motiverar

enligt utskottets uppfattning, att maximum höjes till åtminstone fyra kronor,

såsom föreslogs i 1942 års promemoria. Huruvida gränsen bör sättas

i enlighet med detta förslag eller ännu högre, synes böra bli föremål för

skyndsam utredning.

Den andra fråga, som motionärerna önskar få klarlagd, är i vad mån det

är möjligt att skapa en form för att ompröva redan fastställda regleringsavgifter

före utgången av den i lagen angivna tjuguårsperioden. På grund av

penningvärdeförsämringen hade dessa avgifter nämligen i många fall blivit

otillräckliga, då det gällde att utföra de planer som sedan länge funnits

för kompensering av regleringens allmänna skadeverkningar med hjälp av

avgiftsmedel.

Det framgår icke av motionerna, huruvida motionärerna vill förorda att

avgiftsbeloppen skall kunna höjas beträffande sådant regleringsföretag, som

redan före ikraftträdande av eventuell lagändring i detta hänseende genom

lagakraftvunnen dom fått sin avgiftsskyldighet bestämd och för vilket

tjuguårsperioden icke utlöpt. I likhet med de flesta remissinstanser, som

yttrat sig i denna fråga, anser utskottet en lagregel, som skulle möjliggöra

eu dylik höjning med retroaktiv verkan, ingiva betänkligheter.

Annorlunda ställer det sig om motionärernas avsikt är att de domar, som

meddelas först efter lagändringens ikraftträdande, skall äga en mera begränsad

giltighet än vad som föranledes av nuvarande bestämmelse angående

omprövning vid utgången av en tjuguårsperiod. Kammarkollegiet har i

detta avseende föreslagit, att omprövning skall kunna ske efter tio år. Vattenlagssakkunniga,

vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen

har framhållit de olägenheter, som följer av en förkortning av de perioder,

för vilka avgiftsbeloppen bestämmes. I detta sammanhang vill utskottet erinra

om vad länsstyrelsen i Västernorrlands län anfört i yttrande över viss

promemoria av vattenlagssakkunniga (se ovan s. 4) angående möjligheterna

att bestämma regleringsavgifterna så, att deras värde blir oberoende

av penningvärdets förändringar.

I spörsmålet rörande omprövning av redan fastställda regleringsavgifter

är utskottet ej berett att ta ståndpunkt. Därest frågan om höjning av avgiftslatitudens

maximum blir föremål för utredning, torde det emellertid

vara naturligt, att utredningen får avse även frågan angående avgifternas

omprövning.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

21

Vid utredning angående regleringsavgifterna synes ytterligare några spörsmål,

vilka ej direkt berörts i motionerna, med fördel kunna tas upp till

behandling.

I remissyttranden över 1942 års promemoria uttalade länsstyrelsen i Jämtlands

län och vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, att avgifter

borde utgå även vid s. k. korttidsregleringar. Som framgår av kammarkollegiets

yttrande över motionerna anser kollegiet att möjligheten att vid dylika

regleringar uttaga avgift bör ånyo övervägas. Utskottet delar denna uppfattning.

Det torde vara önskvärt, att utredningen även klargör, vilken innebörd

det i 4 kap. 14 och 15 §§ vattenlagen förekommande begreppet bygd bör

äga. Kammarkollegiet har i sitt remissyttrande anfört, att detta begrepp ej

kan inskränkas till trakten kring regleringsmagasinet utan måste avse även

områdena kring det nedanför liggande vattendraget, så långt skadeverkningarna

sträcker sig.

Vid utredningen bör slutligen uppmärksammas den av vattenlags sakkunniga

och Svenska naturskyddsföreningen berörda frågan om avgiftsmedlens

användning. Som framgår av propositionen nr 169/1944 (s. 74) har det icke

fastslagits, huru stor del av medlen som skall få disponeras för bygdens

allmänna behov. Denna del kunde emellertid, uttalas det i propositionen,

i regel bestämmas till minst hälften av avgiftsbeloppen. Det syntes enligt

departementschefens mening vara ändamålsenligt att låta Kungl. Maj :t

träffa avgörande i detta hänseende. Utskottet har erfarit, att man med ledning

av nämnda uttalande på sina håll anser, att hälften av medlen bör

reserveras för ersättning i anledning av oförutsedda skador. Vattenlagssakkunniga

anser nu, att man för framtiden torde kunna räkna med att någon

större del av regleringsavgifterna ej behöver reserveras för dylik ersättning,

och Svenska naturskyddsföreningen anser det böra övervägas, om icke medlen

skulle kunna omhänderhavas på ett sätt som gör det lättare att utan

dröjsmål låta dem komma till användning. Enligt utskottets mening är det

önskvärt, att avgiftsmedlen kommer till användning så snart de vuxit till

belopp, som kan nyttjas för väsentliga åtgärder. I detta hänseende är initiativ

från naturskyddsråd, kommunala organ m. fl. lokala instanser av stor

betydelse. Hänsyn till eventuella krav på ersättning för oförutsedda skador

synes icke få föranleda att framställningar om utanordnande av medel för

bygdens allmänna behov avvisas, därest förstnämnda krav bedömes icke

kunna avse mer än jämförelsevis obetydliga belopp.

Av det anförda framgår, att utskottet med anledning av förevarande motioner

vill förorda, att ett flertal spörsmål rörande grunderna för utgörande

av regleringsavgifter enligt vattenlagen blir föremål för utredning. Utredningen

är enligt utskottets mening särskilt trängande i vad den avser höjning

av avgiftslatitudens övre gräns. Om den icke kan helt slutföras inom

en nära framtid, synes därför förslag i sistnämnda fråga böra avges, innan

utredningen av de övriga frågorna blivit färdig.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen ville i anledning av motionerna 1:315 och

II: 402 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungi. Maj :t

måtte låta verkställa utredning rörande grunderna för utgörande

av regleringsavgifter enligt vattenlagen jämte därmed

sammanhängande spörsmål samt att Kungl. Maj:t ville

för riksdagen framlägga de förslag, vilka utredningen kan

föranleda.

Stockholm den 25 november 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Ebbe Ohlsson, Boo,

Pålsson, William Ohlsson och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Mölndal, Nyberg, Andersson

i Dunker, fru Boman samt herrar Bengtsson i Halmstad, Lindström och

Nilsson i Östersund.

537733. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1953:428 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om förhöjning av sjöregleringsavgifterna. a1 i texten