Utlåtande i anledning av väckta motioner om förhöjning av sjöregleringsavgif terna. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 315 i första kammaren av herr Larsson, Nils August, m. fl., och nr 402 i andra kammaren av herr Nilsson i Östersund m. fl.
1953-11-25 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1953:33, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förhöjning av sjöregleringsavgif terna. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 315 i första kammaren av herr Larsson, Nils August, m. fl., och nr 402 i andra kammaren av herr Nilsson i Östersund m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
1
Nr 33.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om förhöjning av sjöregleringsavgif
terna.
Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 315 i första kammaren av herr
Larsson, Nils August, m. fl., och nr 402 i andra kammaren av herr Nilsson
i Östersund m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta
att till Kungl. Maj :t göra framställning om skyndsam utredning angående
en skälig förhöjning av de avgiftssatser, som skola tillämpas vid fastställande
av regleringsavgifter i vattenmål, ävensom angående möjligheterna
att tillskapa en form för snabb omprövning av redan fastställda regleringsavgifter,
när på grund av inträffade extraordinära förhållanden synnerliga
skäl härför föreligga».
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för motionärernas hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
yttranden inhämtats från vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, länsstyrelserna
i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt
sakkunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen (vattenlagssakkunniga).
På begäran av utskottet har yttranden över motionerna
tillika avgivits av Svenska vattenkraftföreningen och Svenska naturskyddsföreningen.
I samband med behandlingen av motionerna har utskottet företagit en
resa i Jämtlands och Västerbottens län. Härunder studerades vilken inverkan
tilltänkta regleringar av sjön Lossnen, Malgomajsjön, Kultsjön och
Stora Ransan kunde beräknas få på den kringliggande bygden. Dessutom
besåg utskottet pågående arbeten å dammanläggningar vid Näverede och
Stugun längs Indalsälven samt vid utloppet av Stora Ransan. I samband
härmed delgavs utskottet vissa erfarenheter från Kalls m. fl. kommuner
samt överlämnades en skrift från Vilhelmina sjöregleringskommitté och
kommunalnämnd.
Gällande bestämmelser m. m.
Vattenlagen den 28 juni 1918 innehåller i 4 kap. 14 och 15 §§
bestämmelser om avgifter, som skall utgå vid vissa större vattenregleringsföretag.
Lagrummen ändrades i vissa avseenden år 1944 (se prop. nr 169
och andra lagutsk. uti. nr 33).
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 33.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
Pliktig erlägga regleringsavgift är enligt 14 § den som äger strömfall, för
vars räkning reglering jämlikt vattenlagen utföres. Även ägare av annat
strömfall kan enligt den år 1944 antagna lagändringen under vissa omständigheter
förklaras pliktig att gälda regleringsavgift. Förutsättning för avgiftsplikt
är att genom vattenregleringen den uttagbara vattenkraften ökas
med i medeltal 500 turbinhästkrafter. Medför regleringen sådan ändring av
vattenföringen under året att förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på
fördelaktigare sätt, skall efter 1944 års lagändring så stor del av vattenkraften,
som svarar mot förhöjningen av dennas värde, anses såsom ökning av
den uttagbara vattenkraften.
Regleringsavgift skall utgå med minst tio öre och högst tre kronor årligen
för varje turbinhästkraft, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften
i strömfallet i medeltal blivit ökad. Beloppet skall av vattendomstolen
bestämmas särskilt för varje strömfall. Härvid bör hänsyn tagas dels
till den större eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden,
som genom företaget förorsakas, och den olägenhet eller fördel,
vilken härigenom uppkommer för den kringliggande bygden, dels ock till den
större eller mindre kostnad, som är förenad med företaget, samt företagets
ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall.
Vattendomstolens avgörande gäller för tjugu år i sänder. Varder ej under
nittonde året ny prövning påkallad skall den förut meddelade avgiftsbestämmelsen
lända till efterrättelse jämväl för nästa period. Bebygges strömfall
efter det avgift bestämts äger vattendomstolen, ändå att tjuguårsperioden
ej gått till ända, meddela ändrad avgiftsföreskrift, om det påkallas av
myndighet som Konungen bestämt (kammarkollegiet). Sistnämnda lagregel
tillkom år 1944 och gäller icke strömfall, för vilket avgift bestämts tidigare.
I fråga om användningen av influtna avgifter stadgas i 15 §, att de skall
användas dels till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet,
som vållas genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen
bestämd, så ock till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet,
dels ock för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den bygd, som
beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt genom jords
torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel,
jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens behov.
I kungörelse den 2 oktober 1953 (nr 620) har bestämmelser meddelats angående
indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag
i vatten utgående avgifter. Såvitt rör regleringsavgifterna överensstämmer
bestämmelserna med vad som stadgas i kungörelse i ämnet den 11
juni 1920. Enligt nämnda två kungörelser gäller att ansökan skall göras hos
vattenrättsdomaren, om någon vill få bidrag av regleringsavgifter på grund
av skada eller olägenhet, för vilken ersättning ej blivit bestämd av vattendomstolen
(7 §). Ärendet avgöres av vattenrättsdomaren och två nämndemän
(8 §). Om användning av regleringsavgifter för bygdens behov skall
framställning göras hos Kungl. Maj :t (11 §).
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
3
Även i lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering finnes, sedan
den 1 juli 1943, bestämmelser om regleringsavgifter (se prop. nr 253/
1943 och andra lagutskottets uti. nr 44/1943). Kan tillfällig vattenreglering
antagas medföra avsevärt men för den bygd, som beröres av företaget, eller
är den båtnad, som vinnes, av stor betydelse, skall för tillgodoseende av
sådant allmänt ändamål beträffande bygden, som avses i 4 kap. 15 § vattenlagen,
avgift utgå för företaget med skäligt belopp — minst två tusen och
högst trettio tusen för år (7 §). Avgiftsmaximum var ursprungligen femtontusen
kronor men höjdes år 1952 (se tredje lagutskottets uti. nr 13/
1952). Angående användningen av här berörda regleringsavgifter skall
framställning alltid göras hos Kungl. Maj :t.
Från riksräkenskapsverket har utskottet införskaffat de senaste tillgängliga
siffrorna för influtna regleringsavgifter och deras användning. Till
jämförelse intages i nedanstående tabell även siffror för budgetåret 1942/43.
Budgetåret 1942/43
Budgetåret 1952/53
Län
Kronor
Kronor
Inkomster
Utgifter
Inkomster
Utgifter
Östergötlands ....
...... 6 185: 75
11 671: 52
3 875: —
Jönköpings ......
...... 6 050: 02
10 497: 99
4 531:57
Kronobergs......
1 565: 37
Älvsborgs ......
...... 9 913:23
14 202: 25
71 250: —
Skaraborgs......
1 319: 18
60: —
Värmlands......
407: 60
Kopparbergs ....
...... 11 924:77
40 852: 02
32 995: 75
Gävleborgs......
3 041:55
30: —
Västernorrlands ..
...... 2 251:57
41 750- 66
Jämtlands ......
...... 13 910:25
1219 538: 87
68 505: 33
Västerbottens ... .
25 -100: —
12 000: —
Norrbottens ....
...... 48 947:56
8 654: 11
170 610: 82
241 234: 06
Summa
kronor 99 183: 15
8 654: 11
540 857: 83
434 481: 71
Tidigare ändringsförslag.
De spörsmål, som behandlats i förevarande motioner, har i vissa hänseenden
dryftats i riksdagen vid ett flertal tidigare tillfällen. Utskottet torde beträffande
frågans tidigare behandling få hänvisa till proposition nr 169/
1944 med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen,
m. m. samt andra lagutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av
propositionen ävensom till andra lagutskottets utlåtande nr 37/1947 i anledning
av väckt motion om utredning av frågan om full ersättning till
kringliggande bygd för skador i anledning av vattenkraftanläggningar och
vattenregleringar m. m. Ur dessa handlingar må här återges följande.
1 Häri ingår icke visst belopp, som av misstag tillförts regleringsavgiftsmedlen.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
I en inom justitiedepartementet år 1942 upprättad promemoria föreslogs,
att den övre gränsen för den latitud, inom vilken regleringsavgift
skulle bestämmas, skulle höjas från tre till fyra kronor för turbinhästkraft.
Enligt uttalande i nyssnämnda proposition till 1944 års riksdag hade emellertid
latituden icke ens tillnärmelsevis blivit utnyttjad. Någon höjning av
maximum enbart i syfte att påverka domstolarnas tillämpning i höjande
riktning syntes enligt departementschefens mening icke påkallad, helst som
han komme att föreslå att regleringsavgift skulle utgå ej blott för ökning
av uttagbar vattenkraft utan även med anledning av ökat värde hos vattenkraften.
Propositionen bifölls av riksdagen.
På hemställan av andra lagutskottet i ovan berörda utlåtande nr 37 anhöll
1947 års riksdag i skrivelse (nr 313) till Kungl. Maj :t om skyndsam
utredning
1) av frågan om gottgörelse till bygd för skada, som föranledes av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar, samt
2) beträffande möjligheterna att i fråga om sådan skada, som drabbat
enskild, lämna denne ersättning i annan form än i penningar.
Riksdagsskrivelsen överlämnades av Kungl. Maj:t till 1945 års vattenlagssakkunniga
för att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningens uppdrag.
De sakkunniga har sedan år 1945 framlagt ett flertal promemorior med
förslag till ändrade bestämmelser i vattenlagen, bl. a. den 30 maj 1950 angående
skyldighet för ägare av större vattenkraftanläggningar att tillhandahålla
kraft åt kringliggande bygd samt den 17 maj 1952 om ersättning
med anledning av företag enligt vattenlagen.
I några yttranden över sistnämnda, år 1952 framlagda promemoria, vari
förordas ersättning till enskilda i form av mark och kraft, har beklagats
att de sakkunniga icke tagit upp spörsmålet angående en lämpligare utformning
av bestämmelserna om regleringsavgift.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför bl. a.
Länsstyrelsen förmenar, att en rationell lösning av problemet om de enskilda
ersättningarna icke kan vinnas annat än i samband med lösningen av
problemet om ersättning åt bygden. Vilka former av ersättning man i sådant
sammanhang kan komma att finna lämpligast, kan vara svårt att bedöma
utan ett närmare studium. Största möjliga smidighet bör eftersträvas. Länsstyrelsen
tror emellertid, att lösningen av problemet i vad det rör ersättning
till bygden främst bör sökas i en om- och påbyggnad av det nuvarande begreppet
regleringsavgifter. Sådan ersättning synes — där ej särskilda skäl ge
anledning till annat beträffande visst skadeobjekt — böra utgå i form av
årliga avgifter, anknutna till av företagaren utvunnen medeienergimängd
och till vattenfallsstyrelsens normaltaxa. Därigenom göras ersättningarna
oberoende av penningvärdets fluktuationer, vilket är av allra största betydelse.
Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar i förevarande hänseende.
De sakkunnigas uppdelning av utredningsarbetet i etapper har av statsrådet
och chefen för justitiedepartementet — med anledning av en av herr
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
5
Näsgård framställd fråga, föranledd av oron över dröjsmålet med utredningarna
— den 6 november 1951 i riksdagen förklarats bero på de föreliggande
reformkravens omfattning. Länsstyrelsen måste nu på det livligaste beklaga,
att uppdelningen av ifrågavarande reformspörsmål fortsätter och att
i den nu verkställda utredningen ej medtagits den av andra lagutskottet i
dess ovannämda utlåtande nr 37/1947 i främsta rummet upptagna och som
synnerligen betydelsefull och brådskande betecknade frågan om bl. a. regleringsavgifterna
och deras användning in. m. Särskilt oroande på denna punkt
synes innehållet i statsrådets och chefens för justitiedepartementet slutord i
det ovan berörda svaret till herr Näsgård vara, då nämligen statsrådet —
efter en redogörelse för de förslag de sakkunniga framlagt eller kunde väntas
komma att framlägga, därvid frågan om gottgörelse till bygd eller regleringsavgifterna
ej omnämnts — förklarade, att de framställda reformkraven
till väsentlig del prövats av utredningen och att det tills vidare vore oavgjort,
huruvida ytterligare några frågor skulle upptagas. Emellertid har
riksdagens tredje lagutskott i sitt den 27 mars 1952 avgivna utlåtande, nr
13, i fråga om regleringsavgifterna vid tillfällig vattenreglering bl. a. anfört
följande:
»Utskottet vill erinra om att tidigare från riksdagens sida framförts önskemål
om en revision av vattenlagens bestämmelser om regleringsavgift. I en
skrivelse till Kungl. Maj :t år 1947 (nr 313) har riksdagen bl. a. uttalat, att
utredning borde ske om icke vissa ändringar i dessa bestämmelser skulle
kunna genomföras till gagn för bygden och utan större men för kraftförsörjningen.
Det är uppenbarligen angeläget att det även vid reglering enligt
1939 års lag alltid finnes möjlighet att utdöma regleringsavgift som ger
bygden skälig kompensation. Den av departementschefen nu föreslagna höjningen
synes ej tillräcklig. Sedan det nuvarande maximibeloppet fastställdes
år 1943, har penningvärdet nedgått betydligt. Med hänsyn härtill och till det
mycket betydande intrång för bygden, som en del regleringsföretag kunna
medföra, synes möjlighet böra finnas att i särskilda fall utdöma regleringsavgift,
som överstiger det av departementschefen föreslagna högsta beloppet.
Utskottet vill för sin del förorda, att maximibeloppet i enlighet med det av
länsstyrelsen i Jämtlands län framförda förslaget fastställes till 30 000 kronor.
»
Då riksdagen härutinnan följde utskottets förslag, vågar länsstyrelsen
uttala den förhoppningen, att även den i riksdagens skrivelse 1947: 313 under
1) upptagna frågan om gottgörelse till bygd för skada, som föranledes
av vattenkraftanläggningar och vattenregleringar, med det snaraste skall
bli i sin helhet föremål för utredning och lagstiftning.
Yttrandena.
De flesta av de hörda remissinstanserna uttalar sig till förmån för en utredning
rörande regleringsavgifterna. Bifall till den del av motionärernas
hemställan som syftar till utredning om höjning av nuvarande övre gräns
för avgiftslatituden i 4 kap. 14 § vattenlagen avstyrkes sålunda icke direkt
i något yttrande, men vissa erinringar mot dylik förhöjning framföres av
vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen. Gentemot tanken på
en omprövning av redan fastställda avgifter andrages däremot bestämda
gensagor av nämnda båda remissinstanser samt av kammarkollegiet och
1945 års vattenlagssakkunniga. Därest i anledning av motionerna utred
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
ning skulle beslutas, bör utredningen enligt vattenfallsstyrelsens mening
överlämnas till vattenlagssakkunniga.
Om tillämpningen av bestämmelserna angående regleringsavgifter
uttalar kammarkollegiet följande.
Riktigheten av de av motionärerna lämnade uppgifterna rörande rättsutvecklingen
och den nuvarande rättstillämpningen kan kollegiet på det hela
vitsorda. Kollegiet vill dock anmärka att den av motionärerna åsyf tade domen,
enligt vilken maximiavgift enligt 4 kap. 14 § vattenlagen av vattendomstol
utdömts, nämligen regleringen av Ringselet och Sädvajaure (Norrbygdens
vattendomstols dom den den 22 januari 1953) blivit överklagad
under yrkande om nedsättning av avgiften samt att förty någon slutlig
prövning av avgiftens belopp ännu icke föreligger. Vidare må nämnas, att
kollegiets yrkande i nyssnämnda mål avsåg en regleringsavgift av lägst
1 krona 50 öre, varför regleringsavgiften av vattendomstolen ex officio bestämts
till högsta belopp.
Emellertid förhåller det sig utan tvivel så att det sjunkande penningvärdet
medfört en väsentlig sammanpressning av latituden, eftersom domstolarna
icke längre rimligen kunna utnyttja den lägre delen av skalan i den omfattning
tidigare varit möjligt. Under 1920-talet höllo sig de utdömda avgifterna
i allmänhet under en krona, medan de numera i regel ligga mellan
1 krona 50 öre och 2 kronor för utbyggda strömfall. Såsom motionärerna
antytt, medför domstolarnas naturliga benägenhet att reservera latitudens
översta del för mera exceptionella fall, att den för normala fall användbara
latituden blivit trängre än som ursprungligen avsetts.
För att få en uppfattning av behovet av högre regleringsavgifter har
kammarkollegiet hänvänt sig till länsstyrelserna i de län, där regleringsavgifter
av någon betydelse utdömts, med förfrågan i vad mån nämnda avgifter
kommit till användning och om behov förefunnits, som icke kunnat
tillgodoses med utdömda belopp. Av de yttranden som inkommit framgår
i huvudsak följande:
Östergötlands län:
De årligen inflytande regleringsavgifterna uppgå till sammanlagt 3 875
kronor, varav de för Sömmens reglering inflytande synas hava i det närmaste
helt nyttjats. Några behov, som icke kunna tillgodoses, ha icke anmälts.
Jönköpings län:
För regleringen av sjöarna Furen och Flåren inflyter årligen 4 503 kronor
50 öre. Behållningen av dessa avgifter uppgick den 1 juli 1952 till
58 393 kronor 15 öre. Enligt kungl. brev den 29 december 1949 fingo högst
65 000 kronor disponeras för olika ändamål inom Jönköpings och Kronobergs
län.
Älvsborgs län:
Regleringsavgifter inflyta årligen med följande belopp: Vänern 9 809: — kr,
Fegen in. fl. 1 179: 90 kr, Östra Silen 750: — kr och Åsunden 1 031: 70 kr.
Enligt kungl. brev den 14 november 1952 ha av influtna regleringsavgifter
sammanlagt 73 150 kronor disponerats för olika ändamål inom Göteborgs
och Bohus län, Älvsborgs län, Skaraborgs län och Värmlands län.
Skaraborgs län:
Från och med budgetåret 1949/1950 inflyter regleringsavgift med 1 170
kronor 6 öre årligen. Några utbetalningar ha ej förekommit.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
7
Värmlands län:
Årligen inflyta regleringsavgifter om 376 kronor 50 öre, vilka ännu icke
kommit till någon användning.
Kopparbergs län:
De årligen inflytande regleringsavgifterna uppgå till sammanlagt 17 995
kronor 75 öre och de fonderade till sammanlagt 203 282 kronor 27 öre.
Huvuddelen faller å Siljans reglering med en årlig avgift av 9 905 kronor
och 150 896 kronor 91 öre fonderade medel. Genom kungl. brev den 22 juni
1950 ha sammanlagt 109 000 kronor disponerats av regleringsavgifter för
Siljan. I övrigt ha avgifterna hittills icke kommit till användning.
Gävleborgs län:
De årligen inflytande regleringsavgifterna uppgå till sammanlagt 3 041
kronor 55 öre, vilka ännu icke kommit till användning.
Västernorrlands län:
Årlig regle-
Influtna belopp
Utbetalda
Sjöreglering
ringsavgift
inkl. räntor
belopp
Tåsjöns m. fl............
....... 25 250: —
122 703: 08
—
Holmsjön m. fl.........
....... 10 819:50
89 362:30
61 370: —
Oxsjön m. fl...........
....... 741: —
16 141: 89
13 852: 30
Högforsån m. fl.........
....... 840: —
32 612: 02
—
Jämtlands län:
Tillfälliga regleringar enligt 1939 års lag.
Influtna belopp inklusive räntor .
501 303: 84
Utbetalade belopp...............
383 735: —
Ständiga regleringar enligt vattenlagen.
Årlig regle-
Influtna belopp
Utbetalda
Sjöreglering
ringsavgift
inkl. räntor
belopp
Torröns l:a och 2:a reglering....
13 764: —
162 484: 96
69 630: 82
Flåsjöns regleringar ............
15 400: —
98 664: 84
10 500: —
Storsjöns reglering..............
39 875: —
208 954: 38
60 587: 20
Näcktens reglering ............
5 517: —
22 912:71
7 433: 33
Kvarnbergsvattnets reglering ....
56 300: —
173 115: 66
37 987: —
Stora och Lilla Blåsjöns reglering
10 250: —
31 662: 69
15 300: —
Lilla och Stora Jormsjöns med
Kycklingvattnets reglering ....
6 500: —
20 078: 95
9 700: —
Storsjoutens reglering...........
32 400: —
171 689: 07
12 500: —
Några anspråk på regleringsmedel för skadeförebyggande åtgärder och
till gottgörelse för skada och olägenhet av företag enligt vattenlagen ha ännu
icke framställts, då tiderna för framställande av dylika anspråk ännu icke
inträtt. Berättigade anspråk på bidrag av regleringsavgifter för ortsändamål
ha framförts men med hänsyn till nödvändigheten av reservationer för
skadeersättningar ha de icke kunnat upptagas i vidare utsträckning än vad
uppgifterna utvisa. Med hänsyn till avgörandet inom en nära framtid av ett
stort antal regleringsmål anser länsstyrelsen det angeläget att den i motionerna
påkallade lagändringen snarast kommer till stånd.
Västerbottens län:
Sedan 1951 inflyta årligen 19 400 kronor för Vojmsjöns reglering. Medlen
ha ej kommit till användning men regleringsavgifterna från blivande regleringar
väntas bli av största betydelse i vissa delar av länet, där omfattande
regleringar planeras.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
Norrbottens län:
Sjöreglering
Årlig
Behållning
regleringsavgift
Vs 1953
Suorvasjöarna.........................
...... 125 290:
474 818: 62
Suorvasjöarna (tillfällig reglering).......
...... 12 000: —
Stora van och Uddja ur.................
...... 1 330:
19 747: 06
Hornavan............................
3 607: 29
Ringselforsen ........................
...... 300: —
3 309: 36
Av de lämnade uppgifterna framgår enligt kollegiets mening att regleringsavgifterna
för närvarande har någon större betydelse endast för Jämtlands
län. Enligt vad för kollegiet är känt är vidare regleringsavgifterna
för suorvaregleringen i Norrbottens län även tagna i anspråk i stor utsträckning.
Över huvud taget kan regleringsavgifterna enligt kollegiet antagas få
sin största betydelse för Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Av
utredningen synes kollegiet också framgå att regleringsavgifterna måste
uppgå till icke alltför små belopp för att ha någon praktisk betydelse.
Motionärernas hemställan i fråga om förhöjning av avgiftslatitudens
övre gräns möter såsom redan antytts icke någon erinran
från kammarkollegiet, de fyra hörda länsstyrelserna, vattenlagssakkunniga
eller Svenska naturskyddsföreningen, medan en viss tvekan i detta hänseende
finnes hos vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen.
Kammarkollegiet anför i frågan följande.
De sjöar, som lämpa sig för reglering, äro i allmänhet belägna inom områdena
närmast öster om fjällryggen vid gränsen mot Norge. Bygderna kring
sjöarna äro ofta glest bebodda eller falla inom områden, som uteslutande
disponeras av lappbefolkningen. Regleringsavgifterna ha därför ekonomisk
betydelse för rätt små folkgrupper inom tämligen snävt begränsade områden.
För dessa gruppers existensmöjligheter och trivsel kunna avgifterna
däremot vara av desto större vikt. En anpassning av regleringsavgifterna
efter nu rådande föi’hållanden synes därför väl värd att komma under övervägande.
Samtidigt måste det vid tillämpningen av bestämmelserna tillses att regleringsavgifterna
icke bestämmas och användas på sådant sätt att detta kommer
i strid med målsättningarna för en sund jordbrukspolitik. Avgifterna
böra ej användas för att vidmakthålla eller locka till bosättningar, som
aldrig kunna bliva ekonomiskt bärkraftiga. Någon anledning att för närvarande
befara en sådan användning synes dock ej föreligga.
Någon närmare motivering för att latituden för regleringsavgiften sattes
till lägst 10 öre och högst 3 kronor för turbinhästkraft synes ej ha redovisats
i vattenlagens förarbeten.
Den i justitiedepartementets promemoria 1942 föreslagna förhöjningen av
latitudens övre gräns till fyra kronor motiverades med behovet att säkerställa
att domstolarna, som i allmänhet fastställt belopp långt ned på skalan,
skulle utdöma ett högre belopp än dittills, när bygdens behov föranledde därtill.
Att vattendomstolen skulle komma att tillse, att avgifterna ej bleve så
betungande att de förhindrade kraftens tillhandahållande till skäligt pris,
ansågs uppenbart.
Att förslaget avvisades av departementschefen i proposition nr 169/1944
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
9
har motiverats med det formella skälet att latituden dittills icke blivit fullt
utnyttjad av domstolarna. En bidragande orsak till att departementschefen
kom att intaga denna ståndpunkt kan även ha varit de särskilt från vattenfallsstyrelsen
framförda betänkligheterna mot en höjning av regleringsavgifterna
av sådan storlek att kraftpriserna kunde påverkas därav.
Sedan 1944 har penningvärdet sjunkit betydligt. Det kan därför inte råda
något tvivel om att försämringen av penningvärdet numera utgör skäl för
ett förläggande av latitudens övre gräns än högre än till fyra kronor. Därvid
får hållas i sikte att reformens syfte skulle vara att ge domstolarna möjlighet
att anpassa regleringsavgifien efter den nu rådande prisnivån, med
samtidigt beaktande av att avgifterna ej bliva för företagen oskäligt betungande.
Den övre delen av skalan är avsedd för de undantagsfall, i vilka skadorna
bliva avsevärda.
Mot en lagändring med syfte att möjliggöra utdömande av högre regleringsavgifter
kan invändas att behovet att tillgodose de genom sjöregleringarna
skadade bygderna blivit mindre efter den genom lagen den 31 mars
1950, nr 122, företagna ändringen av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen.
Enligt nämnda anvisningar skall regleringsdamm taxeras för
sig, därvid värderingen sker på grundval av anskaffningskostnaderna; i
dessa kostnader inräknas jämväl ersättningar för skada å mark och andra
ersättningar för skada eller intrång samt kostnader för rensningar och skadeförebyggande
åtgärder m. m.
Denna ändring medför att den kommun, inom vilken regleringsdammen
är belägen, kommer att tillföras ett betydande tastighetstaxeringsvärde, vilket
bör uppväga den försvagning av skatteunderlaget, som regleringsskadorna
medför. Härtill får dock anmärkas att det icke alltid förhåller sig så
att regleringsdammen är belägen inom den kommun, där regleringsskadorna
kring regleringssjön inträffa. Det har vidare visat sig att besvärliga skador
och olägenheter av en reglering kunna uppkomma nedströms regleringsdammen
på flera mils avstånd från denna. Skadorna äro följaktligen icke
alltid begränsade till den kommun, där regleringsdammen är belägen. Enligt
4 kap. 15 § vattenlagen äro vidare de ändamål, till vilka regleringsavgifterna
må användas, icke i första hand kommunala. Även om ifrågavarande
ändring av kommunalskattelagen kan bidraga till en rättvisare fördelning
av det kommunala skatteunderlaget i samband med vattenregleringar,
utgör den sålunda intet avgörande skäl mot en rimlig höjning av regleringsavgif
terna.
Det nuvarande konjunkturläget kan givetvis åberopas såsom skäl mot
åtgärder, som kunna öka industriens kostnader och försvaga dess konkurrenskraft
mot utlandet. En höjning av kraftpriset måste få en prisfördyrande
effekt. Vid bedömning av regleringsavgifternas eventuella inverkan
på kraftpriset måste emellertid beaktas att den genom regleringar av olika
slag vunna kraftökningen hittills visat sig vara den billigaste formen för
en ökning av kraftproduktionen. Regleringsavgiftens inverkan kan därvid,
även om högsta möjliga avgift skulle uttagas, antagas belöpa endast till bråkdelar
av ett öre per kilowattimme. I själva verket kommer dock en höjning
av den övre gränsen för regleringsavgiftens latitud sannolikt att medföra
endast en måttlig förhöjning av regleringsavgifterna. Denna skulle för övrigt
inträda först så småningom allt eftersom vattendomstolarna finge anledning
att bestämma nya eller ompröva äldre regleringsavgifter.
Några mera vägande skäl mot en anpassning av regleringsavgifterna
efter det nuvarande penningvärdet föreligga enligt kollegiets mening därför
icke.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län hänvisar till sitt ovan (s. 4) berörda
yttrande över vattenlagssakkunnigas promemoria den 17 maj 1952 samt yttrar
vidare.
Beträffande regleringsavgifternas storlek vill länsstyrelsen särskilt påpeka,
att länsstyrelsen i olika sammanhang framhållit, att behovet av regleringsmedel
i princip är obegränsat, varför länsstyrelsen regelmässigt uttalat
den meningen, att avgifter böra påyrkas till det maximala belopp, som
vattenlagen medger. Som grund för denna mening har länsstyrelsen angivit,
att avgifterna böra uttagas icke endast för att kompensera de framtida allmänna
skadeverkningarna utan även för att direkt främja den exploaterade
bygdens utveckling på sätt 4 kap. 15 § vattenlagen förutsätter. Enligt länsstyrelsens
erfarenhet ha regleringsföretagen i allmänhet mycket vittgående
konsekvenser för de därav berörda kommunerna. Regleringsmedlen behövas
givetvis i första hand och mest påtagbart för fortsatt elektrifiering
av bygden. Härtill kommer emellertid regelmässigt behov, som äro svåra
att i förväg kostnadsberäkna men icke desto mindre angelägna och välmotiverade.
Som exempel må nämnas förbättrade kommunikationer, åtgärder
för utveckling av jordbruk och andra näringar samt för standardförbättringar
i övrigt, allt problem som mer eller mindre direkt härflyta från regleringsföretagen
genom att befintliga vägar (vintervägar) gjorts obrukbara
eller försämrats, åkerjord översvämmats o. s. v. Länsstyrelsen finner sig
mot bakgrunden av det anförda böra understryka behovet av att regleringsavgifterna
höjas på ett sådant sätt, att de kunna lämna de värdefulla bidrag
till bygdens allmänna utveckling, vartill de avsetts. Behovens omfattning
gör att avgifterna i allmänhet ej kunna nyttiggöras, förrän de nått
en betydande storlek, vilket medfört att de nuvarande avgifterna ofta fått
fonderas under ett flertal år.
Länsstyrelsen i Jämtlands län åberopar ett utlåtande över motionen II: 308
vid 1947 års riksdag, i vilket länsstyrelsen påyrkat en höjning av avgiftslatitudens
övre gräns till förslagsvis fem kronor. Då frågan, oaktat 1947
års riksdagsskrivelse i ämnet, hittills icke utretts, instämmer länsstyrelsen
helt i motionärernas hemställan i förevarande avseende. Länsstyrelsen ansluter
sig jämväl till deras uttalanden beträffande erfarenheten av de regleringsföretag,
som under senare år igångsatts, och de begränsade möjligheterna
att med nu utgående regleringsavgifter tillfredsställande tillgodose
vederbörande bygders intressen.
Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att i länet hittills endast
utförts ett mera betydande regleringsföretag och att några större belopp
i regleringsavgifter följaktligen icke varit tillgängliga. Under de närmaste
åren kunde regleringsavgifterna däremot visa sig bli av största betydelse i
vissa delar av länet, där mycket betydande regleringsföretag påbörjats eller
planerats och där skadorna för bygden väntades bli av stor omfattning. Det
vore alltså ett väsentligt intresse för detta län, att regeringsavgifter framdeles
kunde utdömas med sådana belopp, att den gottgörelse till bygden, som
man velat lämna i denna form, bleve till avsedd nytta. Med den försämring
av penningvärdet, som inträtt sedan nuvarande avgiftsbelopp fastställdes,
vore det tydligt att detta ej kunde bli fallet om ej avgiftsmaximum höjes.
Länsstyrelsen förordar på grund härav livligt, att den i motionen begärda
utredningen kommer till stånd.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
11
Länsstyrelsen i Norrbottens lån delar motionärernas uppfattning, att en
höjning av regleringsavgifterna är motiverad på grund av den försämring
av penningvärdet, som skett, sedan den nu gällande avgiftsskalan fastställdes.
Att vattendomstolarna hittills förhållandevis sällan utdömt maximiavgiften,
anser länsstyrelsen icke böra hindra en avgiftshöjning, då, såsom
motionärerna även påpekat, avgiftsskalans maximum torde vara avsedd för
de extraordinära fallen.
Vattenlagssakkunniga erinrar om att frågan om grunderna för regleringsavgift
enligt lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående
tillfällig vattenreglering var föremål för prövning vid 1952 års riksdag (se
ovan s. 3 och 5). Det synes vattenlagssakkuniga motiverat, att även frågan
om förhöjning av avgiftssatserna för regleringsavgifter enligt vattenlagen
nu upptages till prövning.
Svenska naturskyddsföreningen anför.
På senare tid ha de stora vattenkraft- och vattenregleringsföretagens omfattande
skadeverkningar ur naturskyddssynpunkt i ökad grad blivit uppmärksammade.
Naturskyddsföreningen söker i sin verksamhet — i samråd
med vattenkraftintressenterna samt med sina länsombud och lokalföreningar
liksom med andra intresserade organisationer — medverka till
en sådan planering och utformning av företagen, att dylika skadeverkningar
såvitt möjligt förebyggas eller mildras. Företagen äro emellertid ofta av
den storleksordning och beskaffenhet, att de medföra våldsamma ingrepp i
naturen. Särskilt i Norrland blir landskapsbilden inom vidsträckta områden
helt förändrad genom uppdämningar och andra åtgärder för vattenkraftens
utnyttjande. Den gottgörelse som enligt vattenlagens ersättningsregler utgår
till enskilda sakägare kan uppenbarligen ej tillnärmelsevis kompensera
dessa skadeverkningar, som drabba bygden i dess helhet och för övrigt
hela vårt land.
Vattenregleringsavgifterna skola enligt gällande bestämmelser användas
dels till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas
genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd,
samt till gottgörelse för sådan skada och olägenhet, dels ock för
tillgodoseende av olika allmänna ändamål beträffande den bygd som beröres
av företaget. Numera torde icke avgifterna i någon nämnvärd utsträckning
behöva tagas i anspråk till ersättningar åt enskilda skadelidande.
Man bör kunna räkna med att den väsentliga delen av influtna avgiftsmedel
får användas för allmänna ändamål för bygdens bästa. Det är många
olika behov som här anmäla sig. Lagen nämner särskilt jordbrukets främjande
och beredande av tillgång till elektrisk kraft. Med hänsyn till de stora
företagens inverkan på landskapsbilden kan det även finnas anledning att
taga medlen i anspråk för naturskyddsfrämjande åtgärder av skilda slag.
Visserligen ankommer det på företagarna att i samband med företagens genomförande
medelst olika åtgärder söka avhjälpa alla olägenheter som ha
direkt samband med företaget. Den kvarstående allmänna förlusten ur naturskyddssynpunkt
är emellertid ofta så betydande, att kraftindustrien skäligen
bör bidraga till exempelvis vården om faunan och floran liksom av
särskilda naturskyddsområden inom det område som eljest kan få del av
regleringsavgiften. Den verksamhet som centralt eller länsvis bedrives av
naturskyddsföreningen, dess länsombud och lokalorganisationer är också
till väsentlig del föranledd av kraftföretagen och är därför följdriktigt förtjänt
av bidrag från kraftindustrien. Särskilda arbeten som utföras på
uppdrag av företagarna skola naturligtvis betalas i vanlig ordning.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
De avgifter som enligt gällande bestämmelser utgå måste i betraktande
av företagens omfattning och verkningar anses tämligen låga. Visserligen
ha avgiftsmedlen på sina håll icke kommit till användning i nämnvärd utsträckning
utan tills vidare fonderats. Anledningen härtill torde dock icke
ha varit att bygden ej haft behov av medlen, utan förklaringen är att söka
i att formerna för medlens förvaltning och disponerande äro mindre lämpliga.
Det bör övervägas om icke medlen skulle kunna omhänderhavas på
ett sätt som gör det lättare att utan dröjsmål låta dem komma till effektiv
användning.
Under alla förhållanden är det rimligt att grunderna för regleringsavgifternas
bestämmande anpassas efter den penningvärdeförsämring som inträtt
under senare år. Föreningen vill därför tillstyrka motionärernas yrkande
om utredning angående förhöjning av de avgiftssatser som skola
tillämpas vid fastställande av regleringsavgifter.
Vattenfallsstyrelsen yttrar i förevarande hänseende, att kravet på regleringsavgifternas
avpassning efter det ändrade penningvärdet kan synas rimligt.
Starkare skäl talar därför nu, än vad fallet var år 1944, för en höjning
av avgiftslatituden. När förhållandena emellertid alltjämt är sådana, att
avgifter inom den högre tredjedelen av skalan endast undantagsvis tillämpas,
förefaller det dock vattenfallsstyrelsen, som om tillräckligt utrymme
skulle finnas för ett hänsynstagande till den inträffade penningvärdeförändringen
inom den nuvarande avgiftsskalan och detta även utan tillgripande
av avgiftsmaximum för annat än extraordinära fall.
Svenska vattenkraftföreningen finner icke utredning vara påkallad om
förhöjning av ifrågavarande avgiftssatser men vill ändock icke avstyrka att
sådan utredning äger rum. Föreningen utvecklar sina synpunkter i ämnet
på följande sätt.
_ Avgiftslatituden för regleringsavgifterna har bestått sedan vattenlagens
tillkomst men användningsmöjligheterna utökades genom lagändring år
1944. Vid förax-betet till denna lagändring föreslogs jämväl (i utredningspromemorian)
en höjning av avgiftsmaximum från tre till fyra kronor. I
löreningens yttrande (i april 1943) över förslaget avstyrktes denna höjning,
huvudsakligen med den motivering att en höjning av vattenregleringsavgifterna
oundvikligen måste medföra motsvarande höjning av priset på elektrisk
kraft.
Sedan år 1943 ha engros-kraftpriserna — av andra orsaker än här ifrågavarande
— stigit med ungefär 30 %. (I motionerna göres gällande att kraftpriserna
i stort sett ha följt levnadskostnadernas förändringar under de
senare åren. Detta är icke riktigt; under den senaste tioårsperioden ha levnadskostnaderna
(inkl. skatter) stigit med ca 50 %, medan engros-kraftpriserna
som nämnts blott stigit med ca 30 %, detaljkraftpriserna med ännu
mindre, ca 20 %.) En viss höjniixg av regleringsavgifterna kunde mot
bakgrunden härav te sig såsom icke omotiverad. Den år 1943 ifrågasatta
höjningen av maximigränsen från tre till fyra kronor borde sålunda kunna
upptagas till förnyad prövning med hänsyn till det penningvärdets fall och
den höjning av krafttaxorna, som ägt rum under tioårsperioden sedan
nämnda år. Det måste dock fortfarande betonas, att en höjning av avgifterna
— i den mån domstolarna utdöma högre belopp — måste leda till den
höjning av krafttaxorna, som erfordras för kostnadstäckning.
I den proposition, som behandlade 1944 års ändring av bestämmelserna
om vattenregleringsavgift, anförde departementschefen som skäl mot höj
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
13
ning av maximigränsen dels att dittillsvarande latitud icke ens tillnärmelsevis
blivit utnyttjad, dels att höjning enbart i syfte att påverka domstolarnas
tillämpning i höjande riktning vore opåkallad, helst som han komme att
föreslå att regleringsavgift skall utgå ej blott för ökning av uttagbar vattenkraft
utan även med anledning av ökat värde hos vattenkraften. Båda skälen
äro fortfarande aktuella; i realiteten höjdes avgifterna väsentligt genom avgiftsberäkningens
utvidgning. Under den senaste tioårsperioden har produktionsförmågan
i landets vattenkraftverk fördubblats genom nyanläggningar.
Utgående regleringsavgifter måste ha ökat i ungefär samma grad. Fortsatt
utbyggnad medför ytterligare ökning. Befintliga regleringar bli mer och mer
utnyttjade, varigenom regleringsavgifter komma att utgå eller höjas för
strömfall, som utbyggas. Regleringsavgifterna komma sålunda undan för
undan att växa.
När vattenlagen skrevs, hade man ingen tanke på att norrländsk vattenkraft
skulle komma att utbyggas i så stor omfattning och så snart som skett.
Regleringsavgifterna ha genom denna utbyggnad kommit att uppgå till mycket
större summor än man sålunda kunde förutse. Även detta talar mot en
höjning. Som exempel på storleken av utdömda regleringsavgifter må nämnas
att för genomförda sjöregleringar inom Frostvikens socken utbetalas
73 000 kronor per år och för reglering av sjöar inom Kalls socken utbetalas
årligen 51 000 kronor. För hela Jämtlands län uppgå vattenregleringsavgifterna
till 212 500 kronor per år.
I detta sammanhang må påpekas att de bygder, som beröras av sjöregleringar
för kraftverksändamål, erhålla stora tillskott till täckande av gemensamma
utgifter genom fastighetsskatten på anläggningarna. Tack vare
de år 1950 ändrade bestämmelserna för beräkning av taxeringsvärdet tillföras
ifrågavarande kommuner betydligt ökade skatteintäkter. Som exempel
må nämnas att i Frostvikens kommun uppgår skatt för sjöregleringsanläggningar
till 73 000 kr. per år (motsvarande ungefär 1/e av hela kommunalskatteinkomsten)
och i Kalls kommun till 56 000 kr. per år (motsvarande
ungefär V4).
Som av det anförda framgår finnes visst skäl för en höjning av maximigränsen
för vattenregleringsavgift, medan andra skäl tala mot en höjning.
De senare äro uppenbarligen övervägande, varför en höjning icke synes
vara erforderlig.
I spörsmålet angående omprövning av redan fastställda
regleringsavgifter har remissinstansernas ställningstagande blivit
i någon mån beroende på hur man uppfattat motionernas syfte i denna
del. Tanken på att ompröva redan nu fastställda avgifter har sålunda vunnit
mindre gehör, medan starkare sympatier funnits för tanken att de avgifter,
som framdeles blir bestämda, bör kunna omprövas efter kortare tid
än tjugu år.
Länsstyrelsen i Jämtlands län finner de skäl bärande som motionärerna
anfört i denna fråga.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det vara otillfredsställande, att regleringsavgifterna
fastställes för så långa tidsperioder som tjugu år utan att
möjlighet finnes att före periodens utgång ändra avgifternas storlek även om
starka skäl föreligger därför.
Enligt vad Svenska naturskyddsföreningen uttalat vore det givetvis önskvärt
att de nya grunder, som bleve resultatet av en utredning angående för
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
höjning av avgiftslatitudens övre gräns, kunde tillämpas å redan fastställda
avgifter. Detta syntes dock kunna ske endast i den män den löpande tjuguårsperioden
utginge.
Kammarkollegiet förordar utredning i syfte att snarast åstadkomma en
förkortning av tiden för regleringsavgifternas omprövning. Kollegiet anför
härutinnan.
Uppfattningen att i extra ordinära situationer det må vara tillåtet att
verkställa en jämkning av avtal eller lagakraftvunna domar till förmån
för den ena parten har visserligen accepterats på familjerättens område
genom lagen den 6 juni 1952 om höjning av vissa underhållsbidrag. Det
kan emellertid ifrågasättas om tillräckligt starka skäl föreligga för motsvarande
åtgärder i fråga om regleringsavgifterna. Kollegiet är emellertid
ense med motionärerna därom att den tidrymd av tjugu år, efter vilken omprövning
av regleringsavgifterna för närvarande kan påkallas, numera måste
— särskilt i ljuset av vunna erfarenheter angående penningvärdeförsämringen
under senare år — anses alltför lång. En förkortning av denna period,
förslagsvis till hälften, synes därför vara motiverad.
Vattenlagssakkunniga yttrar i nu förvarande hänseende.
För en omprövning av redan fastställda regleringsavgifter talar att många
under de senaste åren fastställda regleringsavgifter till följd av inflationen
komma att under en följd av år utgå med betydligt reducerade realvärden.
Att genom lagstiftning förkorta den nu gällande tjuguårsperioden beträffande
redan fastställda avgifter och i strid mot lagakraftvunna domar ålägga
företagarna nya kanske betydande ekonomiska förpliktelser möter emellertid
ganska stora betänkligheter. Dylika betänkligheter möta ej med samma
styrka mot en förkortning av perioden utan retroaktiv verkan, d. v. s. med
tillämpning å äldre företag allenast i den mån den löpande tjuguårsperioden
utgår. Det bör dock påpekas att icke oväsentliga praktiska olägenheter äro
förenade med alltför täta omprövningar. Därest en utredning angående avgiftssatserna
verkställes, torde den emellertid kunna omfatta även frågan om en
snabbare omprövning av avgifterna.
Det synes vattenfallsstyrelsen betänkligt göra redan utdömda avgifter till
föremål för omprövning under löpande tjuguårsperiod. I och med att dom
i ett regleringsmål fallit borde en företagare för en någorlunda lång tid
framåt kunna känna trygghet för att företaget, om regleringstillståndet begagnades,
icke komme att belastas med ytterligare pålagor. Då en omprövning
kunde ske vart tjugonde år vore sörjt för att avgifterna icke på grund
av penningvärdeförsämring komme att på längre sikt förlora i värde. I fråga
om redan utdömda avgifter finge en lagstiftning av det av motionärerna
önskade slaget en direkt retroaktiv karaktär, vilket omöjligen kunde vara av
förhållandena påkallat.
Svenska vattenkraftföreningen avstyrker såväl förslaget om utredning angående
omprövning av redan fastställda avgifter som en förkortning av de
tjuguårsperioder för vilka avgifterna fastställts. För kraftföretagen framstode
det som en nödvändighet att i största möjliga utsträckning kunna räkna
med på förhand bestämda utgifter under den tid produktionsanläggningen
vore avsedd att brukas. Att plötsligt ställas inför det faktum, att
utgifterna väsentligt ökar, stode för kraftföretaget i stark kontrast mot det
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
15
krav, som normalt ställdes på företaget, nämligen att tillgodose abonnenterna
med elkraft till bestämda och såvitt möjligt stabila priser.
I vissa frågor som ej berörts i motionerna har i ett
par remissyttranden framförts synpunkter, vilka enligt ifrågavarande remissinstansers
mening borde beaktas vid en utredning rörande regleringsavgifterna.
Kammarkollegiet anför sålunda.
När frågan om regleringsavgifterna nu aktualiserats anser kollegiet sig
böra anmäla att kollegiet haft uppmärksamheten fäst på att institutet i fråga
även i vissa andra avseenden torde vara moget för en översyn, ehuru kollegiet
hittills ansett att man i vissa frågor borde avvakta prejudikat i högsta
instans. Sålunda synes det vara möjligt att undgå regleringsavgift genom att
företaga regleringen av en sjö i flera etapper, vilka var för sig icke medföra
cn vinst om femhundra turbinhästkrafter. Regleringen av flera till samma
vattensystem hörande sjöar inom en ort kan medföra avsevärda olägenheter,
men om regleringsvinsten för varje sjö icke uppgår till femhundra turbinhästkrafter
inträder icke skyldighet att utgiva regleringsavgift.
Att pålägga regleringsavgifter för så kallad profilreglering synes knappast
vara motiverat, och tanken därpå får anses vara övergiven. Däremot ha
korttidsregleringar av en typ, som medför växlande vattenstånd på betydande
älvsträckor, kommit till användning i en omfattning, som icke synes
ha varit av lagstiftaren förutsedd. Deras skadeverkningar på fiske, vintervägar,
flottning och stränder äro ofta synnerligen omfattande och kunna
jämställas med de skadeverkningar, som regleringsmagasinen åstadkomma.
Olägenheterna äro i ej ringa utsträckning av sådan art, att de ej kunna förebyggas
eller kompenseras genom skadeersättningar. Dessa regleringar,
som icke föranleda några anläggningskostnader för företagarna, äro i regel
mycket vinstgivande. Möjlighet att uttaga regleringsavgifter för korttidsregleringar
av sådan typ synes böra komma under övervägande.
Såsom kollegiet förut påpekat kunna skadeverkningarna av större sjöregleringar
sträcka sig långt nedåt älvdalarna om ej utjämnande magasin
finnas. Begreppet bygd, som beröres av företaget, kan därför ej inskränkas
till trakten kring magasinet utan måste avse även områdena kring det nedanför
liggande vattendraget, så långt skadeverkningarna sträcka sig.
Vattenlagssakkunniga uttalar.
I samband med en utredning angående regleringsavgifterna bör enligt de
sakkunigas mening även frågan om avgiftsmedlens användning uppmärksammas.
Enligt gällande bestämmelser skola influtna avgifter användas
dels till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas
genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen
bestämd, samt till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet, dels ock för
tillgodoseende av olika allmänna ändamål beträffande den bygd som beröres
av företaget. Genom de erfarenheter som under senare år vunnits angående
verkningarna av regleringar och med den vidsträckta tillämpningen av det
genom 1952 års ändringar i vattenlagen lagfästa deldomssystemet torde man
för framtiden kunna räkna med att enskilda skadelidande regelmässigt bli
ersatta direkt av företagaren och att någon större del av regleringsavgifterna
sålunda ej behöver reserveras för ersättning i anledning av oförutsedda
skador. Även i övrigt synes det vara skäl att undersöka nya möjligheter
för ett effektivt och ändamålsenligt utnyttjande av regleringsavgifterna.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
Därest en utredning i fråga om förhöjning av regleringsavgifterna igångsattes,
föreslår Svenska naturskyddsföreningen, under åberopande av vad
föreningen anfört rörande en dylik utredning, att densamma får avse jämväl
sättet för avgiftsmedlens förvaltning och disponerande.
Utskottet.
Motionärernas önskan om utredning tar sikte på sådan ändring av bestämmelserna
om regleringsavgifter i vattenmål, att dylika avgifter skall
kunna utgå med större belopp än hittills. De stadganden i ämnet, vilka finnes
i lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig
vattenreglering, har emellertid icke särskilt nämnts i motionerna. Då
de dessutom så sent som år 1952 ändrades i den av motionärerna avsedda
riktningen, skall de i det följande lämnas åsido. Vad nedan anföres har avseende
allenast å de regleringsavgifter, som fastställes enligt vattenlagen
den 28 juni 1918.
Om vattenreglering skall verkställas i den mera betydande omfattning,
som anges i 4 kap. 14 § vattenlagen, är ägare till strömfall, för vars räkning
regleringen utföres, pliktig erlägga regleringsavgift. Också ägare till
annat strömfall, för vilket regleringen är till båtnad, kan under vissa förhållanden
åläggas gälda sådan avgift. Avgiften skall årligen utgå med minst
tio öre och högst tre kronor för varje turbinhästkraft, som enligt bestämmelserna
i nämnda paragraf beräknas komma strömfallet till godo genom
regleringen. Avgiftens storlek fastställes av vattendomstolen, som därvid
skall ta hänsyn dels till den större eller mindre förändring av vattenståndseller
avrinningsförhållanden, som genom företaget förorsakas, och den olägenhet
eller fördel, vilken härigenom uppkommer för den kringliggande bygden,
dels ock till den större eller mindre kostnad, som är förenad med företaget,
samt företagets ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall.
Domstolens avgörande gäller i regel för tjugu år. Avgiftsmedlen skall enligt
4 kap. 15 § vattenlagen användas dels till förebyggande av skada, som vållas
genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av domstolen bestämd,
och till gottgörelse för sådan skada (oförutsedd skada), dels ock för
tillgodoseende av annat ändamål betx-äffande den bygd, som beröres av
företaget (bygdens behov).
Sedan 1942 års riksdag med anledning av motioner hemställt om utredning
bland annat av frågan, huruvida de vid denna tidpunkt i vattenlagen
upptagna bestämmelserna om regleringsavgifter kunde anses till fyllest för
det med dem avsedda syftet, vidtogs efter förslag i proposition nr 169 till
1944 års riksdag vissa ändringar i nämnda lagregler. Principerna för beräkning
av hur många turbinhästkrafter som genom vattenreglering bleve
till nytta för ett strömfall ändrades sålunda i en för strömfallsägarna skärpande
riktning. Vidare infördes den nyss nämnda bestämmelsen om uttagande
av avgift även av ägare till i regleringen icke deltagande strömfall,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
17
för vilket regleringen är till båtnad. Slutligen sidoordnades de två huvudändamålen
för avgifternas användning. Dittills hade den användning som
avsåg oförutsedd skada haft företrädesrätt framför tillgodoseendet av bygdens
behov.
Till grund för nyss berörda proposition låg en inom justitiedepartementet
år 1942 upprättad promemoria. I promemorian framställda förslag tillgodosåg
i några hänseenden i vidare mån än propositionen de intressen, som
föranlett tillkomsten av bestämmelserna om regleringsavgift. Sålunda föreslogs
bl. a., att den övre gränsen för avgiftslatiluden skulle höjas från tre
till fyra kronor för varje vunnen turbinhästkraft. I fråga om användningen
av avgiftsmedlen föreslogs, att avgifterna skulle helt användas till bygdens
behov.
I åtskilliga yttranden över promemorian framfördes betänkligheter mot
ett genomförande av promemorians förslag. Beträffande den föreslagna höjningen
av latitudens övre gräns anfördes bl. a., att en dylik höjning icke
kunde undgå att medföra höjning av priset på den utvunna elkraften. Latituden
hade vidare icke ens tillnärmelsevis blivit utnyttjad.
1 propositionen erinrades om sistberörda synpunkt samt uttalades därjämte,
att någon höjning av maximum enbart i syfte att påverka domstolarnas
tillämpning i höjande riktning icke syntes påkallad.
Vid 1947 års riksdag hemställdes i motionen II: 308 om utredning av bl. a.
frågan om full ersättning till den kringliggande bygden för skador i anledning
av vattenkraftanläggningar och vattenregleringar. I utlåtande över motionen
anförde andra lagutskottet (uti. nr 37/1947 s. 23), att det borde
övervägas, om icke några av de i ovannämnda promemoria framlagda men
i propositionen icke upptagna förslagen skulle kunna genomföras till gagn
för bygden och utan större men för kraftförsörjningen. På hemställan av
utskottet anhöll riksdagen i nu förevarande hänseende om skyndsam utredning
av frågan om gottgörelse till bygd för skada, som föranleddes av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar. Riksdagsskrivelsen i ämnet överlämnades
av Kungl. Maj :t till 1945 års vattenlagssakkunniga för att övervägas
vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag.
Sedan vattenlagssakkunniga fullgjort det dem år 1945 lämnade utredningsuppdraget
ävensom därutöver avlämnat vissa promemorior, varibland
en rörande det s. k. bygdekraftinstitutet, redogjorde de i skrivelse den 1 april
1953 till chefen för justitiedepartementet för det av de sakkunniga bedrivna
arbetet. Enligt de sakkunnigas uppfattning talade vissa skäl för att spörsmålet
om en revision av grunderna för regleringsavgifterna nu upptoges till
prövning. De sakkunniga hade emellertid ej ansett sig böra ingå på en utredning
rörande regleringsavgifterna utan närmare direktiv.
En av de två frågor motionärerna vill få utredda är, i vad mån avgiftslatituden
i 4 kap. 14 § vattenlagen bör ändras så, att högre avgifter kan
fastställas än för närvarande är möjligt. För bedömningen av detta spörsmål,
vilket som redan nämnts behandlades i 1942 års promemoria, torde
motivet för inrättandet av regleringsavgiftsinstitutet vara av intresse.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 33.
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
Grunden för nämnda institut belystes i den proposition med förslag till
vattenlag, som avlämnades vid 1918 års riksdag. Då lagstiftaren tillerkände
vattenkraftintresset tvångsrätt i fråga om vattenreglering, kunde det, enligt
vad dåvarande chefen för justitiedepartementet anförde, icke anses obilligt,
att samtidigt åt de intressen, som härigenom utsattes för intrång, tillförsäkrades
ett skäligt vederlag. Denna tanke har kommit till uttryck i de bestämmelser
i 4 kap. 14 § vattenlagen, för vilka ovan redogjorts. I ovannämnda
promemoria av år 1942 föreslogs däremot, att vid bestämmande av regleringsavgifter
först och främst skulle tas hänsyn till vilka behov, som förelåg
inom bygden. Därjämte skulle emellertid beaktas de omständigheter som
enligt nu gällande lag är avgörande vid avgifternas fastställande. En liknande
tankegång finnes i det yttrande över nu förevarande motioner, som
avgivits av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Utskottet kan icke ansluta sig
till sistberörda ståndpunkt utan anser vad som i detta hänseende anfördes
vid vattenlagens tillkomst böra vara vägledande även för framtiden. Regleringsavgifternas
storlek bör alltså bestämmas med hänsyn till vidden av
det intrång, som regleringen innebär för bygden, varvid emellertid avgifterna
bör bli relativt höga, om regleringen medför betydande vinster för
strömfallsägarna. Är storleken av de framtida skadeverkningarna mycket
svår att bedöma, bör enligt utskottets mening detta inverka så, att regleringsavgiften
blir något högre än vad eljest skulle blivit fallet.
För en höjning av avgiftslatitudens övre gräns talar främst det inflytande
regleringsavgifterna rönt av penningvärdets försämring.
Vidare är enligt utskottets mening i detta sammanhang av betydelse, vilken
omfattning de allmänna skadeverkningarna av regleringsföretag visat
sig äga. Motionärerna har anfört och länsstyrelsen i Jämtlands län och
Svenska naturskyddsföreningen bekräftat, att erfarenheten visat att vattenregleringar
ofta för den bygd som beröres medför skador och olägenheter,
som knappast lämpligen kan kompenseras på annat sätt än genom regleringsavgifter.
Utskottet har under en resa, som utskottet i samband med behandlingen
av förevarande motioner företagit till vissa sjöar och vattendrag
i Jämtlands och Västerbottens län, fått kännedom om några exempel
på dylika skadeverkningar. Enligt vad utskottet funnit är dessa ofta väsentliga
men i flertalet fall synnerligen svåra att rätt uppskatta i pengar. Ett
vederlag för ifrågavarande intrång måste om det skall vara skäligt bli tämligen
stort. Det bör enligt utskottets mening vara tillräckligt för att täcka
ej blott kostnaderna för vägar, elektrifieringar och andra dylika åtgärder
till kompensation av skadeverkningarna av regleringarna. Avgifterna bör
vara så avpassade, att de även förslår till att bestrida den verksamhet, som
genom naturskyddsorgan in. fl. sker i syfte alt begränsa nyssnämnda skadeverkningar.
Tanken att höja övre gränsen för avgiftslatituden har mött gensagor i
flera sammanhang. Sålunda framhöll vattenfallsstyrelsen i yttrande över
1942 års promemoria de direkta ekonomiska fördelar, som bygden erhåller
genom ökade arbetstillfällen vid byggandet av kraftverk och regleringsan
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
19
läggningar. Samma synpunkt kommer fram i yttrande av Svenska vattenkraftföreningen
över motioner vid innevarande års riksdag angående skydd
för de norrländska länen mot skadliga verkningar av exploateringen av vattenkraften
in. in. (se utskottets uti. nr 34 s. 16). Utskottet håller emellertid
för troligt, att det alltid stått klart, att ifrågavarande arbeten skulle lända
bygden till nytta. Dock torde böra anmärkas, att automatisering av skötseln
av dammanordningar in. in. gjort att behovet av arbetskraft för driften av
regleringsdammar och kraftverk, sedan dessa färdigställts, måhända blivit
mindre än man tidigare kunnat föreställa sig.
Också andra fördelar för bygden av en vattenreglering har åberopats mot
att höja avgiftsmaximum. Kammarkollegiet och Svenska vattenkraftföreningen
påpekar betydelsen av fastighetsskatten på regleringsdammar. Enligt
anvisningarna till kommunalskattelagen, sådana de lyder efter lagändring
år 1950, skall dylik damm taxeras för sig, därvid värderingen sker på
grundval av anskaffningskostnaderna, i vilka inräknas jämväl skadeersättningsbelopp
samt kostnader för rensningar och skadeförebyggande åtgärder
m. in. Också fastighetsskatten på kraftverk bör i detta sammanhang
uppmärksammas. Framhållas må, att den fastighet, där kraftverket ligger
omfattar även sådan vattenkraft som genom profilreglering eller eljest
vid anläggande av kraftverket förflyttats till detta från den fastighet,
till vilken vattenkraften ursprungligen hört. Fastighetsskatten på regleringsdammar
och kraftverk har i flera kommuner en avgörande inverkan
på kommunens ekonomi. Emellertid bör erinras om att regleringsskadorna
ingalunda alltid inträffar inom den kommun, där dammen är belägen, liksom
ej heller alla de vattenfall, som förflyttats, i outbyggt skick legat inom
den kommun där kraftverket uppföres. Frågan hur förmånen av ökat skatteunderlag
skall komma andra av skador drabbade kommuner till godo än
den där kraftverket eller regleringsdammen ligger har år 1950 för utredning
överlämnats till skattelagssakkunniga. Då nuvarande förhållanden ur synpunkten
av de bygdeintressen, som knyter sig till vattenregleringsföretag
och kraftanläggningar, måste betecknas som synnerligen otillfredsställande,
vill utskottet betona vikten av att skattelagssakkunnigas utredning i denna
del snarast fullföljes. I anslutning till vad kammarkollegiet anfört rörande
fastighetsskatten anser utskottet sig kunna konstatera, att denna med hänsyn
bl. a. till nyssberörda förhållanden icke kan anföras såsom något avgörande
skäl mot en höjning av regleringsavgifterna.
Det förhållandet att kraftpriserna torde kunna påverkas av en höjning
av regleringsavgifterna anser utskottet icke böra utgöra hinder för en lagändring
sådan som den med motionerna åsyftade.
Om en höjning av regleringsavgifterna eftersträvas uppkommer frågan,
om icke den eftersträvade höjningen kan nås inom nuvarande avgiftslatitud.
Utskottet vill erinra om vad som i detta avseende anfördes i samband med
1944 års lagändringar. Emellertid har, såsom motionärerna, kammarkollegium
och länsstyrelsen i Norrbottens län funnit, domstolarna naturligen
kommit att reservera översta delen av latituden för mera exceptionella fall.
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
En mera väsentlig höjning kan enligt utskottets mening icke åvägabringas
utan lagändring. Det synes utskottet kunna tas för visst, att en dylik skulle
få en avsevärd inverkan på domstolarnas praxis i fråga om fastställande av
regleringsavgifter.
Med hänsyn till det anförda vill utskottet förorda, att nämnda avgiftsmaximum
höjes. Motionärerna anser att en höjning bör avpassas så, att
den uppväger de förändringar i penningvärdet, som skett sedan vattenlagens
tillkomst år 1918. Det kan å andra sidan sägas, att då frågan varit föremål
för bedömande år 1944 hänsyn endast borde tas till den försämring i penningvärdet
som skett sedan dess. Redan sistnämnda försämring motiverar
enligt utskottets uppfattning, att maximum höjes till åtminstone fyra kronor,
såsom föreslogs i 1942 års promemoria. Huruvida gränsen bör sättas
i enlighet med detta förslag eller ännu högre, synes böra bli föremål för
skyndsam utredning.
Den andra fråga, som motionärerna önskar få klarlagd, är i vad mån det
är möjligt att skapa en form för att ompröva redan fastställda regleringsavgifter
före utgången av den i lagen angivna tjuguårsperioden. På grund av
penningvärdeförsämringen hade dessa avgifter nämligen i många fall blivit
otillräckliga, då det gällde att utföra de planer som sedan länge funnits
för kompensering av regleringens allmänna skadeverkningar med hjälp av
avgiftsmedel.
Det framgår icke av motionerna, huruvida motionärerna vill förorda att
avgiftsbeloppen skall kunna höjas beträffande sådant regleringsföretag, som
redan före ikraftträdande av eventuell lagändring i detta hänseende genom
lagakraftvunnen dom fått sin avgiftsskyldighet bestämd och för vilket
tjuguårsperioden icke utlöpt. I likhet med de flesta remissinstanser, som
yttrat sig i denna fråga, anser utskottet en lagregel, som skulle möjliggöra
eu dylik höjning med retroaktiv verkan, ingiva betänkligheter.
Annorlunda ställer det sig om motionärernas avsikt är att de domar, som
meddelas först efter lagändringens ikraftträdande, skall äga en mera begränsad
giltighet än vad som föranledes av nuvarande bestämmelse angående
omprövning vid utgången av en tjuguårsperiod. Kammarkollegiet har i
detta avseende föreslagit, att omprövning skall kunna ske efter tio år. Vattenlagssakkunniga,
vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen
har framhållit de olägenheter, som följer av en förkortning av de perioder,
för vilka avgiftsbeloppen bestämmes. I detta sammanhang vill utskottet erinra
om vad länsstyrelsen i Västernorrlands län anfört i yttrande över viss
promemoria av vattenlagssakkunniga (se ovan s. 4) angående möjligheterna
att bestämma regleringsavgifterna så, att deras värde blir oberoende
av penningvärdets förändringar.
I spörsmålet rörande omprövning av redan fastställda regleringsavgifter
är utskottet ej berett att ta ståndpunkt. Därest frågan om höjning av avgiftslatitudens
maximum blir föremål för utredning, torde det emellertid
vara naturligt, att utredningen får avse även frågan angående avgifternas
omprövning.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
21
Vid utredning angående regleringsavgifterna synes ytterligare några spörsmål,
vilka ej direkt berörts i motionerna, med fördel kunna tas upp till
behandling.
I remissyttranden över 1942 års promemoria uttalade länsstyrelsen i Jämtlands
län och vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, att avgifter
borde utgå även vid s. k. korttidsregleringar. Som framgår av kammarkollegiets
yttrande över motionerna anser kollegiet att möjligheten att vid dylika
regleringar uttaga avgift bör ånyo övervägas. Utskottet delar denna uppfattning.
Det torde vara önskvärt, att utredningen även klargör, vilken innebörd
det i 4 kap. 14 och 15 §§ vattenlagen förekommande begreppet bygd bör
äga. Kammarkollegiet har i sitt remissyttrande anfört, att detta begrepp ej
kan inskränkas till trakten kring regleringsmagasinet utan måste avse även
områdena kring det nedanför liggande vattendraget, så långt skadeverkningarna
sträcker sig.
Vid utredningen bör slutligen uppmärksammas den av vattenlags sakkunniga
och Svenska naturskyddsföreningen berörda frågan om avgiftsmedlens
användning. Som framgår av propositionen nr 169/1944 (s. 74) har det icke
fastslagits, huru stor del av medlen som skall få disponeras för bygdens
allmänna behov. Denna del kunde emellertid, uttalas det i propositionen,
i regel bestämmas till minst hälften av avgiftsbeloppen. Det syntes enligt
departementschefens mening vara ändamålsenligt att låta Kungl. Maj :t
träffa avgörande i detta hänseende. Utskottet har erfarit, att man med ledning
av nämnda uttalande på sina håll anser, att hälften av medlen bör
reserveras för ersättning i anledning av oförutsedda skador. Vattenlagssakkunniga
anser nu, att man för framtiden torde kunna räkna med att någon
större del av regleringsavgifterna ej behöver reserveras för dylik ersättning,
och Svenska naturskyddsföreningen anser det böra övervägas, om icke medlen
skulle kunna omhänderhavas på ett sätt som gör det lättare att utan
dröjsmål låta dem komma till användning. Enligt utskottets mening är det
önskvärt, att avgiftsmedlen kommer till användning så snart de vuxit till
belopp, som kan nyttjas för väsentliga åtgärder. I detta hänseende är initiativ
från naturskyddsråd, kommunala organ m. fl. lokala instanser av stor
betydelse. Hänsyn till eventuella krav på ersättning för oförutsedda skador
synes icke få föranleda att framställningar om utanordnande av medel för
bygdens allmänna behov avvisas, därest förstnämnda krav bedömes icke
kunna avse mer än jämförelsevis obetydliga belopp.
Av det anförda framgår, att utskottet med anledning av förevarande motioner
vill förorda, att ett flertal spörsmål rörande grunderna för utgörande
av regleringsavgifter enligt vattenlagen blir föremål för utredning. Utredningen
är enligt utskottets mening särskilt trängande i vad den avser höjning
av avgiftslatitudens övre gräns. Om den icke kan helt slutföras inom
en nära framtid, synes därför förslag i sistnämnda fråga böra avges, innan
utredningen av de övriga frågorna blivit färdig.
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen ville i anledning av motionerna 1:315 och
II: 402 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungi. Maj :t
måtte låta verkställa utredning rörande grunderna för utgörande
av regleringsavgifter enligt vattenlagen jämte därmed
sammanhängande spörsmål samt att Kungl. Maj:t ville
för riksdagen framlägga de förslag, vilka utredningen kan
föranleda.
Stockholm den 25 november 1953.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Ebbe Ohlsson, Boo,
Pålsson, William Ohlsson och Georg Carlsson;
från andra kammaren: herrar Andersson i Mölndal, Nyberg, Andersson
i Dunker, fru Boman samt herrar Bengtsson i Halmstad, Lindström och
Nilsson i Östersund.
537733. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1953:428 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om förhöjning av sjöregleringsavgifterna. a1 i texten