Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande av strandlagen den 30 maj 1952

1953-03-03 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1953:7, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande av strandlagen den 30 maj 1952

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

1

Nr 7.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande

av strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382) m. m.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 318 i första kammaren av

herr Lundqvist m. fl. och nr 234 i andra kammaren av herr Hjalmarson

m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes,

»1) att riksdagen måtte besluta upphäva den av 1952 års riksdag beslutade

strandlagen (SFS 382/1952),

2) om detta yrkande ej skulle vinna riksdagens bifall att denna måtte

måtte besluta följande ändringar i nu gällande strandlag:

a) att ordet ''erfordras’ i 1 § tredje stycket utbytes mot orden ''uteslutande

avses’,

b) att markägare erhåller ersättning enligt det värde som gällde den

dag, då förbudet blir definitivt genom att ansökan om dispens helt eller

delvis avslås,

c) att bestämmelserna om fängelsestraff utgår,

d) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära sådan omarbetning

av 3 § i tillämpningsföreskriften (SFS nr 383/1952) att kostnader

för besiktning måtte få stanna på statsverket samt

att åt vederbörande utskott måtte uppdragas att utarbeta lagtext enligt

ovan under punkt a)—c) anförda synpunkter.»

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för motionärernas förslag,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Historik. Gällande rätt.

Allmänt.

I syfte att i möjligaste mån bevara ur friluftssynpunkt värdefulla strandområden

såsom rckreationsplatser för allmänheten föreslogs i proposition

nr 223/1950 en provisorisk lagstiftning om tillfälligt byggnads förbud inom

vissa strandområden. Lagförslaget tillerkände länsstyrelse rätt att — för

tryggandet av allmänhetens tillgång till platser för bad och friluftsliv vid

havet eller vid insjö eller vattendrag — förordna, att inom vissa strandom1—329

53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 7.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

råden byggnad icke finge uppföras utan länsstyrelsens tillstånd. Förordnandet

skulle avse mark och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen

som prövades erforderligt med hänsyn till omständigheterna i varje

särskilt fall, dock högst 300 in från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd.

Lagförslaget gällde icke område som inginge i fastställd stadsplan

eller byggnadsplan, ej heller område som inginge i godkänd avstyckningsplan

med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats för området. Byggnadsförbud

utgjorde icke hinder för uppförande av byggnad för vissa särskilda

i lagförslaget angivna behov. Lagförslaget innehöll vidare bl. a.

bestämmelse om straff för den som uppförde byggnad i strid mot förbud

samt föreskrift om handräckning genom överexekutor till rättelse av olagligt

byggande. Någon regel om gottgörelse till markägare eller annan för

intrång genom byggnadsförbud fanns icke i lagförslaget.

I fyra motioner, som väcktes i anledning av sagda proposition, nämligen

de likalydande I: 490 och II: 592 samt de jämväl likalydande I: 492 och

II: 595, hemställdes att riksdagen måtte avslå propositionen.

I motionerna I: 490 och II: 592 anfördes därvid bl. a.:

Det är ett fullt legitimt intresse, om vissa personer vilja förvärva strandtomter

och bygga sportstugor där för att användas som permanent uppehåll

under semester och fritid. Likaså är det självfallet ett legitimt intresse

för markägarna att kunna utnyttja sina marker på ett ekonomiskt fördelaktigt

sätt. Det nu framlagda lagförslaget beaktar enligt vår mening icke

båda dessa gruppers intressen på ett tillfredsställande sätt utan tar ensidigt

sikte på en tredje grupps intressen, nämligen det stora klientel, som idkar

friluftsliv i form av »camping» eller tillfälligt besöker stränder och badplatser.

Givetvis måste en rättvis avvägning ske mellan de olika gruppernas intressen,

och vidare måste de estetiska och kulturella värdena i strandområdena

skyddas mot förstörelse. Det är emellertid enligt vår mening icke

nödvändigt med en ny lagstiftning för detta ändamål. Redan med nu gällande

lagstiftning torde den önskvärda regleringen av fastighetsbildning

och bebyggelse längs stränderna kunna åstadkommas. Den bästa lösningen

av problemet vunnes ofta om kommunerna inköpte områden, som vore

lämpade för friluftsliv, och ställde dessa områden till allmänhetens förfogande.

Därest frivilliga köp av sådana områden icke kunna komma till

stånd, torde det vara möjligt att expropriera den lämpliga marken. Vi anse

således att den av departementschefen hävdade uppfattningen, att redan

gällande lagstiftning icke är tillräcklig för att uppnå det avsedda syftet

med det nya lagförslaget, icke är hållbar.

Ur innehållet i motionerna I: 492 och II: 595 må följande återgivas:

Propositionen synes förringa de möjligheter, som redan finnas för tillgodoseende

av allmänhetens behov av platser för bad och friluftsliv. Sedan

länge har det ansetts som en viktig uppgift för kommunerna att sörja t. ex.

för att erforderliga friluftsbad finnas till invånarnas förfogande. I dagens

läge torde flertalet städer och tätorter i en eller annan form ha sörjt här
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

3

för. Det är att förvänta att denna gynnsamma utveckling kommer att fortsätta.

Målet måste vara att skapa välskötta, för olika behov lämpligt belägna

och anordnade bad- och friluftsplatser. För detta ändamål äro kommunerna

icke hänvisade endast till förvärv av strandområden, utan den mindre

kostnadskrävande arrendeformen står sannolikt i åtskilliga fall till buds.

Möjligheterna att för detta ändamål utnyttja de betydande kronodomänerna

böra beaktas.

Genom nu gällande byggnadslag och därmed sammanhängande jorddelningsregler

ha garantier skapats för att vid tätbebyggelse på landsbygden

— t. ex. vid exploatering av ett sportstuguområde — erforderlig mark avsättes

för badplatser. Dessa badplatser stå även som regel till allmänhetens

förfogande. Likaså torde som regel vid general- eller regionalplanering erforderliga

områden avsättas för bad och friluftsliv.

Genom de nu angivna förhållandena torde det allmänna ha erforderliga

möjligheter att sörja för det omedelbara behovet av badplatser för städernas

och tätorternas befolkning. Vad angår friluftslivet i vidsträckt bemärkelse

må även framhållas, att vårt land har och under överskådlig tid kommer

att ha så stora »orörda» områden, att någon risk ej föreligger att

allmänhetens rimliga anspråk åsidosättas. Det är en uppgift för det allmänna

att tillse att kommunikationerna anpassas till medborgarens behov

att komma ut till de orörda områdena.

Tredje lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 29/1950 tillstyrkte propositionen,

uttalade i anledning av berörda fyra motioner bl. a. följande:

Det är uppenbarligen i hög grad önskvärt att dylika statliga eller kommunala

friluftsreservat och allmänna friluftsbad skapas. Enligt utskottets

uppfattning är det emellertid icke praktiskt möjligt att på sådant sätt fylla

hela behovet av rekreationsplatser. Av samma mening äro så gott som

samtliga remissinstanser.

Om således problemet icke i hela sin vidd kan lösas genom att det allmänna

förvärvar eller arrenderar lämpliga markområden, torde annan möjlighet

icke återstå än att i erforderlig utsträckning sörja för att allmänheten

icke genom bebyggelse och andra åtgärder hindras från utövningen av den

allemansrätt, som består i frihet att i viss utsträckning vistas å annans

mark. Föreliggande lagförslag avser att av hänsyn till friluftsintresset

anordna en kontroll över bebyggelsen å vissa strandområden.

Såsom i propositionen anmärkts får byggnadslagen visserligen anses erbjuda

nöjaktig möjlighet att förhindra olämplig tätbebyggelse. Enligt lagen

får nämligen mark icke användas till tätbebyggelse med mindre den vid

planläggning prövats vara från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Det

slag av planläggning som bär åsyftas är detaljplanläggning d. v. s. upprättandet

av stadsplan eller byggnadsplan. Beträffande sådana trakter invid

stränder, där bebyggelsens omfattning påkallar att detaljplan fastställes,

kan i planen själva strandområdet i erforderlig omfattning undantagas från

bebyggelse. Enligt uppgift i propositionen har så skett bl. a. i fråga om

stora delar av Malmöhus läns kust.

I fråga om den glesare bebyggelsen finnes emellertid ingen liknande generell

regel om kontroll från det allmännas sida. De möjligheter byggnadslagstiftningen

f. n. erbjuder att hindra ej önskvärd glesbebyggelse äro små

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

i förhållande till möjligheterna att kontrollera tätbebyggelsen. De bestå i

dels att vid planläggning mark kan undantagas från all bebyggelse eller

från visst slag av bebyggelse samt att förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning

eller därmed jämförlig åtgärd kan meddelas, dels ock att i vissa fall

byggnadsförbud kan meddelas utan samband med planläggning.

Det planinstitut, som åtminstone teoretiskt skulle kunna tänkas komma

till användning för reglering av glesbebyggelse vid stränderna, är generalplanen.

Emellertid är det endast generalplan, vilken på ansökan av kommunen

fastställts av Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen, som har sådan verkan

att nybyggnad i strid mot planen är förbjuden. Dessutom kan i vissa fall,

för tid under vilken väckt fråga om fastställelse ännu är oavgjord, gälla

interimistiskt förbud mot nybyggnad i strid mot planen. Har Kungl. Maj :t

avslagit framställning om fastställelse, kan även särskilt nybyggnadsförbud

meddelas. — Enligt vad utskottet inhämtat torde f. n. i hela landet knappast

någon fastställd generalplan finnas; ej heller synes arbete pågå med

upprättande av någon för fastställelse avsedd sådan plan. Redan härav

torde följa att det icke är praktiskt möjligt att genom generalplaner vinna

den kontroll över glesbebyggelsen, som erfordras för att såsom rekreationsplatser

skydda vissa strandområden. Över huvud taget synes planläggning,

med hänsyn till den omständliga och kostsamma proceduren att få eu plan

upprättad, antagen och fastställd, icke vara ett lämpligt medel att reglera

strandbebyggelsen på sådana områden, där upprättandet av plan icke kan

anses erforderligt av andra skäl.

Möjligheterna att utan samband med planläggning meddela byggnadsförbud

för att skydda strandområden äro angivna i 86 och 122 §§ bvggnadslagen.

Stadgandena innehålla att, därest område som icke ingår i stadsplan

eller byggnadsplan finnes böra särskilt skyddas »på grund av naturskönhet,

växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden eller med hänsyn till

förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse,

fasta fornlämningar eller andra minnesmärken», Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen

äger förordna att nybyggnad inom området icke må företagas utan

tillstånd. För områden, som icke med hänsyn till nämnda omständigheter

kunna anses skyddsvärda men likväl äro av betydelse för friluftslivet, äro

86 och 122 §§ icke avsedda. Av den i propositionen förebragta utredningen

framgår även att dessa lagrum i allmänhet kommit till allenast ringa användning.

Undantag utgöra Stockholms och Gotlands län, där särskilda

omständigheter ansetts motivera att byggnadsförbud jämlikt 122 § meddelats

för större sammanhängande strandområden.

Enär enligt utskottets uppfattning de nuvarande möjligheterna att med

hänsyn till allmänhetens fritidsintresse reglera strandbebyggelsen icke äro

tillräckliga, finner utskottet erforderligt att frågan löses på annat sätt.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen, och den 15 december 1950

utfärdades lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden

(nr 639).

Genom proposition nr 187 vid 1952 års riksdag framlades förslag till

definitiv strandlag, avsedd att ersätta den provisoriska lagen, vars giltighetstid

var bestämd att utlöpa den 31 december 1952. Propositionen grundade

sig på ett av den s. k. strandutredningen den 9 oktober 1951 avgivet

betänkande (SOU 1951:40). I väsentliga delar byggde propositionen på

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

5

samma principer som den provisoriska lagen. En betydelsefull nyhet i förslaget

till definitiv strandlag var emellertid de däri intagna ersättningsreglerna.

Enligt dessa skulle den, som lede inskränkning i bebyggelserätten,

erhålla gottgörelse härför av allmänna medel under förutsättning, att det

uppstode ett uppenbart missförhållande mellan markens värde med denna

inskränkning av bebyggelserätten samt värdet, om sådan inskränkning icke

skett. Mål om ersättning skulle handläggas av expropriationsdomstol.

I de likalijdande motionerna I: 497 och II: 634, som väcktes i anledning

av propositionen, framställdes i första hand yrkande om avslag å propositionen.

I motionerna anfördes att vad som förekommit efter den provisoriska

lagens tillkomst icke i vidare mån än tidigare förhållanden bevisat

nödvändigheten av en särskild strandlag. Skälen mot en sådan kvarstode

däremot orubbade — framför allt de mera principiellt rättsliga. Det

kunde icke vara skäligt att lösa i och för sig väsentliga problem genom

en lag som skapade förutsättningar för tvångsmässiga, icke ofrånkomliga

ingripanden i enskilda medborgares rätt. Hänsynen till enskild rätt borde

enligt motionärernas mening väga tyngre än skälen för lagen.

I sitt utlåtande nr 27/1952 tillstyrkte tredje lagutskottet propositionen.

Nyssnämnda motionsyrkanden föranledde följande uttalande av utskottet:

Utskottet vill erinra om att invändningar av denna natur framfördes

även mot den provisoriska lagen och anser ej påkallat att de nu ånyo

av utskottet upptagas till ett ingående bemötande. Utskottet hänvisar sålunda

till den argumentering som fördes vid antagandet av den provisoriska

lagen och som nu ytterligare utvecklats av strandutredningen

och departementschefen. Anmärkningsvärd är den starka anslutning lagförslaget

i princip erhållit i remissyttrandena. Utskottet förordar att en

definitiv strandlagstiftning nu genomföres och avstyrker motionerna I: 497

och 11:634, såvitt däri yrkats avslag å propositionen.

Utlåtandet godkändes av riksdagen. Den sålunda antagna strandlagen

utfärdades därefter den 30 maj 1952 (nr 382). Samma dag utfärdades

vidare kungörelse med tillämpningsföreskrifter till strandlagen (nr 383).

Speciella spörsmål.

Tre av de fyra andrahandsyrkandena i de nu väckta motionerna I: 318

och II: 234 (de under »2 a/», »2 b/» och »2 c/» upptagna yrkandena) framfördes

också i de omnämnda motionerna 1:497 och 11:634 vid 1952 års

riksdag. Ett av dessa tre yrkanden (»2 b/») överensstämmer jämväl med

yrkandet i de likalydande motionerna 1:495 och 11:632 vid sistnämnda

riksdag. De tre yrkandena i fråga går ut på ändringar i 1, 3 och 8 §§ strandlagen.

1 § strandlagen har följande lydelse:

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv

vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

ordna, att inom visst strandområde bebyggelse icke må företagas utan

länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande innefattar förbud mot uppförande

av helt ny byggnad samt ändring av befintlig byggnad för att tillgodose

ett väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare

varit använd, ävensom grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse

som nu sagts.

Förordnande enligt första stycket skall avse land- och vattenområde

inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn

till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 m från nämnda

linje vid normalt medelvattenstånd.

Vad i denna lag stadgas skall icke avse område som ingår i fastställd

generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, ej heller område som ingår i

godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats

för området. Förbud enligt första stycket skall icke utgöra hinder för bebyggelse

som erfordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller

den allmänna samfärdseln.

Undantagsbestämmelserna i paragrafens sista stycke ansluter sig nära

till strandutredningens lagförslag. Fn reservant inom strandutredningen,

riksdagsledamoten L. D. Cassel, anmälde emellertid en avvikande mening

bl. a. i detta avseende. Reservanten anförde:

Med uttrycket »erfordras för jordbruket» lärer utredningens flertal

förstå dels att byggnaden såsom sådan ur driftekonomiska synpunkter

skall vara behövlig för brukandet av jordbruksfastigheten och dels alt

det skall vara nödvändigt att förlägga byggnaden just till strandområdet.

Då en bevisning i båda dessa hänseenden kan bli svår att föra, synes det

med denna formulering bli nödvändigt för en försiktig jordbrukare att på

förhand hos länsstyrelsen och eventuellt även hos allmän åklagare i orten

efterhöra huruvida myndigheten anser byggnaden »erforderlig» innan han

uppför ekonomibyggnad eller bostadshus inom förbudsområdet. Undantaget

blir därmed av ringa värde. Ordet »erfordras» bör enligt min mening

i lagtexten utbytas mot orden »uteslutande avses».

Reservationsmeningen på denna punkt föranledde följande yttrande av

departementschefen i propositionen 187/1952:

För egen del kan jag ej finna, att skillnaden mellan det av majoriteten inom

utredningen förordade uttrycket »erfordras» och det av reservanten föreslagna

»uteslutande avses» praktiskt sett är så stor som man på vissa håll

velat göra gällande. Då ordet »erfordras» genomgående användes i liknande

regler i den allmänna byggnadslagstiftningen, synas mig icke tillräckliga

skäl föreligga att här utbyta detsamma mot ett annat uttryck. Med hänsyn

till intresset av att undantagsregeln icke skall kunna användas för att kringgå

lagstiftningen är det tvärtom ur den synpunkten viktigt att bibehålla

nämnda formulering, att enligt denna behov av en byggnad'' för exempelvis

jordbruket objektivt sett skall föreligga. Däremot är det ej meningen, att det

dessutom — sedan behovet av en dylik byggnad i och för sig konstaterats —

skall behöva visas att byggnaden verkligen måste förläggas inom förbudsområdet

och till just den eller den platsen inom detta område.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

I fjolårsmotionerna I: 497 och II: 634 uttalades att det även med den av

departementschefen angivna tolkningen av ordet »erfordras» bleve »nödvändigt

för en markägare, som ju har att på eget ansvar bedöma denna fråga,

att på förhand hos länsstyrelsen och eventuellt även hos allmän åklagare i

orten efterhöra, huruvida myndigheten anser byggnaden erforderlig».

I sitt utlåtande nr 27/1952 anförde tredje lagutskottet, att det såsom departementschefen

anmärkt torde vara pakallat att använda en formulering

som innebure att behov av byggnaden för det avsedda ändamålet objektivt

sett skulle föreligga. Utskottet kunde således ej ansluta sig till motionerna

1:497 och 11:634 i detta avseende.

I de nu väckta motionerna upprepas i stort den argumentering på förevarande

punkt, som fördes av reservanten inom strandutredningen. Det

heter sålunda i motionerna, att »vid tolkningen av uttrycket erfordras för

jordbruket’ tvingas markägaren föra bevisning både om byggnadens driftsekonomiska

nödvändighet och nödvändigheten att placera den just på

strandområdet, vilket ofta kan medföra stora svårigheter».

3 § strandlagen lyder:

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt eller

delvis omfattas av förordnande enligt 1 §, icke bifallits och kan till följd.

härav fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området

för förordnandet påverkas av att bebyggelserätten sålunda inskränkts, av

ägaren användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till

värdet av nämnda del vid tiden för förordnandets meddelande, är ägaren

berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider.

Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild

rätt till fastigheten som upplåtits innan förordnandet meddelades.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn

till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets

meddelande.

Tredje lagutskottet anförde beträffande sagda lagrum bl. a. följande i

utlåtandet nr 27/1952:

Det spörsmål beträffande ersättningsgrunderna, som under förarbetena

föranlett de livligaste meningsutbytena, avser principen om det »tidigare

värdet». Reservanten inom utredningen har ansett det vara naturligare,

att man såsom jämförelsevärde räknar med markens värde vid den tidpunkt

då ansökan om tillstånd till bebyggelse blivit slutligen avslagen,

del vill säga i det ögonblick då rätten till ersättning inträder. Samma

ståndpunkt har intagits i ett ganska stort antal remissyttranden ävensom

i motionerna I: 495 och II: 632 samt I: 497 och II: 634. Vid sitt ställningstagande

till denna fråga ha strandutredningen och departementschefen fäst

avgörande vikt vid att inom den allmänna byggnadslagstiftningen tillämpas

den grundsatsen, att värdestegring som uppkommer efter tidpunkten

för planläggning icke kommer i betraktande vid fastställande av gottgörelse

till följd av intrång genom planläggningen. Motivet för nämnda grundsats

är att det icke har ansetts rimligt, att markägaren får räkna sig till godo

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

värdestegring som beror på åtgärder, till vilka han ej själv har medverkat.

Enligt utskottets mening finns det ej anledning att frångå denna princip

för strandlagens vidkommande. Även om den stegring av markvärdet inom

ett enligt strandlagen förbudsbelagt område, som kan inträda efter förbudsläggningen,

ej betingas av själva förbudsläggningen, är det såsom departementschefen

anmärkt regelmässigt fråga om värdestegring, som markägaren

ej själv har åstadkommit utan som uppkommit med anledning av

den allmänna samhällsutvecklingen. Ett ytterligare skäl för tillämpning av

den i propositionen förordade principen om det tidigare värdet är, att den

avskär markägaren från möjligheten att spekulera i markvärdestegring

genom att välja en ur markvärdesynpunkt gynnsam tidpunkt för sin

dispensansökan. Ur sträng rättvisesynpunkt torde vissa ojämnheter knappast

kunna undgås i tillämpningen. Det är emellertid uppenbarligen icke

möjligt att för denna i flera avseenden komplicerade värderingsfråga finna

normer, som till fullo kunna tillgodose såväl den enskildes rättvisekrav

som det allmännas berättigade intressen. Då det såsom betonats av både

utredningen och departementschefen under alla förhållande är realvärdet

vid tiden för förbudsläggningen som skall läggas till grund vid skadeberäkningen,

synas i varje fall några särskilt stötande resultat ej behöva befaras.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att lagrådet icke haft

något att erinra mot den i propositionen föreslagna utformningen av ersättningsreglerna.

Med det anförda vill utskottet, under avstyrkande av de

motionsvis framställda yrkandena, biträda propositionens förslag på

denna punkt.

Strandlagens 8 § har följande lydelse:

Den som företager bebyggelse i strid mot förbud enligt 1 § straffes, där

han insett eller bort inse att förbudet ägt tillämpning på åtgärden, med

dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse

i högst sex månader dömas.

I tredje lagutskottets utlåtande nr 27/1952 anfördes följande i fråga om

denna paragraf:

Åtskilliga remissinstanser ha i anslutning till reservanten inom utredningen

ansett, att fängelse ej bör ingå i straffskalan, och samma mening

har framförts i motionerna 1:497 och 11:634. Utskottet har övervägt,

huruvida det är erforderligt att möjliggöra ådömande av frihetsstraff för

en lagöverträdelse av detta slag. Då emellertid den allmänna byggnadslagen

upptager en straffbestämmelse av likartat innehåll och särskild anledning

ej torde finnas att i strandlagen tillämpa en mildare straffskala, har

utskottet ansett sig böra tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag. Uppenbart är

att frihetsstraff skall tillgripas endast i rena undantagsfall, då lagöverträdelsen

är av speciellt svårartad karaktär.

Det återstående andrahandsyrkandet i de nu väckta motionerna (»2 d/»)

berör som nämnts kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till strandlagen.

Den paragraf i kungörelsen, som motionärerna avser, torde vara

4 §; icke 3 § såsom angivits i motionerna. 4 § har följande lydelse:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

9

Ansökan om tillstånd att få företaga bebyggelse å fastighet, som omfattas

av förordnande enligt 1 § strandlagen, skall vara åtföljd av karta

eller kartskiss över fastigheten, utvisande platsen för den ifrågasatta bebyggelsen.

År endast en del av fastigheten belägen inom förbudsområdet,

må kartan eller kartskissen avse denna del. I ansökningen skola byggnadens

storlek och tillämnade användningssätt uppgivas. Avser ansökningen

tillstånd att ändra befintlig byggnad, skola i ansökningen jämväl uppgivas

byggnadens storlek vid tiden för ansökningen samt dess användningssätt

vid samma tid.

Är ansökningen ofullständig, äger länsstyrelsen förelägga sökanden att

komplettera ansökningen vid äventyr att ärendet eljest avgöres i befintligt

skick.

Länsstyrelsen äger uppdraga åt lämplig person att företaga besiktning

av området för den tilltänkta bebyggelsen. Kostnaden för sådan besiktning

skall gäldas av allmänna medel.

Utskottet.

I motionerna yrkas i första hand att riksdagen måtte besluta upphäva

strandlagen. Motionärerna erkänner det vara ett samhällsintresse, att

stränderna hålles tillgängliga även för den icke strandägande befolkningen.

Men de hävdar, att detta intresse kan tillgodoses utan särskild lagstiftning.

Sålunda vore stora strandområden fortfarande obebyggda. Och med stöd

av byggnadslagen kunde man hindra att framtida bebyggelse utestänger

allmänheten från de stränder, som är lämpade för bad och friluftsliv. Motionärerna

gör vidare gällande, att kommunerna kan trygga ifrågavarande

samhällsintresse genom att för ändamålet förvärva lämpliga strandområden.

Vad motionärerna åberopat överensstämmer nära med invändningarna

mot förslaget till 1950 års provisoriska strandlag. Dessa invändningar blev

ingående bemötta bl. a. av tredje lagutskottet i dess utlåtande nr 29/1950

(se ovan s. 3—4). Skälen mot en strandlagstiftning upprepades därefter

i de likalydande fjolårsmotionerna I: 497 och II: 634, som väcktes i anledning

av propositionen rörande den definitiva strandlagen. Sistnämnda

motioner föranledde tredje lagutskottet att i sitt utlåtande nr 27/1952 erinra

om den argumentering till förmån för en strandlag, som fördes vid antagandet

av den provisoriska lagen. Att åter utveckla denna argumentering

ansåg utskottet icke vara påkallat. Utskottet påminde också om den starka

anslutning som förslaget till den definitiva lagen i princip fått i remissyttrandena.

Endast två månader har gått sedan strandlagen trädde i kraft. Under

denna korta lid har man givetvis icke vunnit nämnvärd erfarenhet av hur

strandlagstiftningen verkar i sin nya definitiva utformning. En diskussion

om strandlagens berättigande kan följaktligen alltjämt icke grundas på

annat material än det som stod till buds vid förra årets riksdag. Yrkandena

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

om lagens upphävande motiverar därför icke ett mera ingående bemötande

än fjolårsinvändningarna mot lagens införande. Liksom tredje lagutskottet

vid förra årets riksdag får utskottet hänvisa till de skäl, som på sin tid

androgs för den provisoriska lagen. På nytt bör dessutom framhållas att

remissyttrandena över förslaget till den definitiva strandlagen med mycket

få undantag vitsordade behovet av en sådan lag. Utskottet avstyrker således

yrkandena om strandlagens upphävande.

Motionärerna har i andra hand dels hemställt om vissa ändringar i

strandlagen, dels uttalat, att kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till

lagen borde ändras i ett avseende. De lagrum i strandlagen, vilka beröres

av andrahandsyrkandena, är 1, 3 och 8 §§.

1 § strandlagen innehåller grundstadgandet om länsstyrelses befogenhet

att lägga bebyggelseförbud över strandområde. I paragrafens sista

stycke anges vissa undantag från stadgandets giltighet. Bl. a. skall förbud

icke utgöra hinder för »bebyggelse som erfordras för försvaret, jordbruket,

fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln». Motionärerna vill

att ordet »erfordras» utbytes mot orden »uteslutande avses».

Önskemålet om en ändring på denna punkt framfördes först av en

reservant inom strandutredningen. Markägare, som åberopade undantagsbestämmelsen

i fråga, skulle till följd av ordet »erfordras» tvingas till en

betungande bevisning, ansåg reservanten. Denne uppfattade för övrigt

beviskravet som dubbelt. Markägaren skulle nämligen enligt reservantens

mening behöva visa både att viss byggnad vore driftsekonoiniskt nödvändig

i och för sig och att byggnaden måste uppföras just på förbudsområdet.

I anledning av reservantens yrkande uttalade departementschefen i propositionen

rörande strandlagen (prop. nr 187/1952), att ordet »erfordras»

innefattade en fordran på att det förelåge ett objektivt behov av en byggnad

för exempelvis jordbruket. Med hänsyn till intresset av att undantagsregeln

icke missbrukades vore det viktigt med en formulering, som upprätthölle

detta krav. Däremot skulle det icke behöva visas, att byggnaden

måste förläggas just till förbudsområdet.

Ändringsyrkandet återkom i de omnämnda motionerna I: 497 och II: 634

vid 1952 års riksdag. I dessa åberopades att enbart behovet i och för sig

av viss byggnad kunde bli svårt att bevisa. Tredje lagutskottet (uti. nr

27/1952) anslöt sig emellertid till departementschefens uppfattning, att det

vore påkallat med en formulering, som krävde ett objektivt behov av

byggnaden för det avsedda ändamålet.

I årets motioner upprepas meningen, att gällande avfattning av undantagsregeln

innebär en dubbel bevisfordran. Det skulle sålunda behöva visas

både att byggnaden erfordras i och för sig och att den måste förläggas till

förbudsområdet. Som framgått föreligger det klart besked om att regeln

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

icke skall uppfattas på detta sätt. I den del motionärernas argumentering

grundas på nämnda oriktiga tolkning förtjänar den alltså icke något avseende.

Regelns rätta innebörd är som sagt, att byggnad i och för sig

skall behövas för det avsedda ändamålet. I fråga om lämpligheten av detta

krav biträder utskottet helt den mening, som uttalades i utskottsutlåtandet

över fjolårsmotionerna.

Strandlagens 3 § reglerar rätten till ersättning i anledning av bebyggelseförbud.

Ett första villkor för ersättning är att avslag meddelats på

ansökan om tillstånd till bebyggelse på fastighet inom förbudsområdet.

Vidare skall härigenom fastigheten — till den del dess utnyttjande inom

eller utom förbudsområdet påverkas av att bebyggelserätten inskränkts -—- av ägaren kunna användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till värdet av nämnda del vid tiden för förbudsläggningen. En

jämförelse sker sålunda mellan å ena sidan markens värde med hänsyn

till inskränkningen i bebyggelserätten och å andra sidan visst tidigare

värde å marken. I motionerna förordas att detta »tidigare värde» icke skall

avse tiden för förbudsläggningen utan den tidpunkt, då förbudet blivit

definitivt genom att tillståndsansökningen avslagits. Samma ändring yrkades

såväl av reservanten inom strandutredningen som i motionerna I: 495

och II: 632 samt I: 497 och II: 634 vid 1952 års riksdag. Motionsyrkandena

i fråga avstyrktes av tredje lagutskottet. Den motivering för strandlagens

bestämning av »det tidigare värdet», som därvid redovisades, framstår som

övertygande. De nu väckta yrkandena kan därför besvaras med en direkt

hänvisning till nämnda motivering, som i sin helhet återgivits här ovan

(se s. 7—8).

Jämlikt 8 § strandlagen skall straff ådömas den, som företager bebyggelse

i strid mot förbud enligt lagen och som insett eller bort inse att förbudet

ägt tillämpning på åtgärden. Normalstraffet är dagsböter, men är

omständigheterna synnerligen försvårande, kan straffet bli fängelse i högst

sex månader. Motionärerna anser, att fängelse ej bör ingå i straffskalan.

Samma åsikt anfördes i fjolårsmotionerna I: 497 och II: 634. I likhet med

tredje lagutskottet vid förra årets riksdag vill utskottet framhålla, att byggnadslagen

upptager en straffbestämmelse av motsvarande innehåll. Som

också uttalades i anledning av fjolårsmotionerna är det emellertid uppenbart,

att frihetsstraff skall tillgripas endast i rena undantagsfall, då överträdelsen

är av särskilt svårartat slag.

Vid prövning av ansökan om tillstånd till bebyggelse inom förbudsområde

kan det ibland vara påkallat med besiktning av platsen för den tilltänkta

bebyggelsen. 4 § tillämpningskungörelsen till strandlagen bemyndigar

därför länsstyrelse att uppdraga åt lämplig person att företaga sådan

besiktning. Motionärerna yrkar »att riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj:t

måtte begära sådan omarbetning av tillämpningsföreskriften, att kostnader

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

för besiktning måtte få stanna på statsverket». Detta är emellertid just

vad som stadgas i nyssnämnda paragraf. Yrkandet torde följaktligen bero

på ett förbiseende.

Av skäl som här åberopats kan utskottet icke tillstyrka något av andrahandsyrkandena

i motionerna.

Utskottet får alltså hemställa,

A. att de i förevarande motioner, I: 318 och II: 234, framförda

yrkandena om strandlagens upphävande icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd; samt

B. att de i samma motioner i andra hand framförda yrkandena

om vissa ändringar i strandlagen in. in. icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 mars 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson, Lindahl, Ebbe

Ohlsson, Grym, Ivar Nilzon, William Ohlsson och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Andersson

i Mölndal, Nyberg*, fru Torbrink, herrar Andersson i Ryggestad, Munktell*

och Jansson i Benestad.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

A. i fråga om de i motionerna framförda yrkandena om strandlagens

upphävande:

av herrar Ebbe Ohlsson och Munktell, vilka ansett

dels att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

»I motionerna yrkas —• ---(det första stycket lika med utskottet)

—---lämpliga strandområden.

. Utskottet finner den ifrågavarande lagen vara onödig. Den angelägna

uppgiften att till allmänhetens begagnande ställa lämpliga fritidsområden

kan naturligen lösas genom att stat och kommun utnyttjar i deras ägo befintliga

egendomar och genom att det allmänna genom köp och arrende

förvärvar ytterligare behövliga områden. Möjligheter finnes också redan

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

13

genom gällande byggnadslag att hindra olämplig strandbebyggelse. Det är

icke påkallat att lösa ifrågavarande problem genom en lag som möjliggör

icke ofrånkomliga tvångsingripanden i enskilda medborgares rätt.»

dels ock att utskottet i följd härav bort under A. hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till förevarande motioner,

I: 318 och II: 234, för sin del antaga följande förslag till

Lag

om upphävande av strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382).

Härigenom förordnas att strandlagen den 30 maj 1952 skall upphöra

att gälla med utgången av juni månad 1953.

Vid expropriationsdomstol väckt mål angående ersättning enligt strandlagen,

vilket vid sistnämnda tidpunkt icke genom dom eller beslut skilts

från domstolen, skall avskrivas, varvid kronan skall åläggas ersätta motpartens

rättegångskostnader. Mål av angiven beskaffenhet, vilket efter

samma tidpunkt är anhängigt vid överrätt, skall återförvisas till underrätten.

B. i fråga om de i motionerna i andra hand framförda yrkandena

om vissa ändringar i strandlagen m. m.:

av herrar Ebbe Ohlsson och Munktell, vilka ansett

dels att utskottets utlåtande från och med det stycke å s. 10, vilket

börjar med orden »Önskemålet om», till och med det stycke å s. 11, vilket

slutar med orden »särskilt svårartat slag», bort ha följande lydelse:

»Det är omöjligt att förete bevisning om att en viss byggnad objektivt

sett erfordras för visst jordbruk. Vad som erfordras beror helt

på ägarens subjektiva förutsättningar och på den inriktning han vill ge

sin jordbruksdrift.

Strandlagens 3 § •—--— (lika med utskottet) —--tillståndsansök
ningen

avslagits. Att så bör vara fallet följer av gängse skadeståndsregler.

För den nuvarande lydelsen av lagen har anförts att inom den allmänna

byggnadslagstiftningen tillämpas den regeln att värdestegring som uppkommer

efter tidpunkten för planläggning icke kommer i betraktande vid

gottgörelses fastställande. Parallellen med byggnadslagstiftningen är emellertid

icke träffande. Enligt byggnadslagen förutsättes nämligen att även

fastighetsägaren kan få en fördel av viss plan. Någon fördel av ett bebyggelseförbud

kan emellertid strandägaren icke få. över huvud taget kan

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

här icke förekomma någon plan i byggnadslagstiftningens mening. Skulle

en markvärdestegring inträffa kan denna i varje fall ej ha varit beroende

av förbudsläggningen. Det synes meningslöst och icke överensstämmande

med grundsatserna om allas likhet inför lagen och om att lika fall bör

behandlas lika att den fastighetsägare, som drabbas av bebyggelseförbudet,

skall lida en förlust medan kanske hans granne gör en vinst.

Jämlikt 8 § strandlagen---(lika med utskottet)---ej bör

ingå i straffskalan. Ett så hårt straff kan ej anses lämpligt för ifrågavarande

art av förseelser och ej heller synes det behövligt för att lagen

skall kunna genomföras. Möjlighet finnes ju även att genom vite förmå

markägaren att borttaga vad som är olagligt byggt och att meddela handräckning.

»

dels ock att utskottet i följd härav bort under B. hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner

för sin del antaga följande förslag till

Lag

angående ändring i strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382).

Härigenom förordnas att 1, 3 och 8 §§ strandlagen den 30 maj 1952

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §•

För att------bebyggelse som nu sagts.

Förordnande enligt------medelvattenstånd.

Vad i denna lag stadgas skall icke

avse område som ingår i fastställd

generalplan, stadsplan eller byggnadsplan,

ej heller område som ingår

i godkänd avstyckningsplan med

mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats

för området. Förbud enligt

första stycket skall icke utgöra hinder

för bebyggelse som erfordras för

försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln

eller den allmänna samfärdseln.

Vad i denna lag stadgas skall icke

avse område som ingår i fastställd

generalplan, stadsplan eller byggnadsplan,

ej heller område som ingår

i godkänd avstyckningsplan med

mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats

för området. Förbud enligt

första stycket skall icke utgöra hinder

för bebyggelse som uteslutande

avses för försvaret, jordbruket, fisket,

skogsskötseln eller den allmänna

samfärdseln.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

15

(Gällande lydelse.)

3

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse

av fastighet, som helt eller

delvis omfattas av förordnande enligt

1 §, icke bifallits och kan till

följd härav fastigheten, till den del

dess utnyttjande inom eller utom

området för förordnandet påverkas

av att bebyggelserätten sålunda inskränkts,

av ägaren användas allenast

på sätt som står i uppenbart

missförhållande till värdet av

nämnda del vid tiden för förordnandets

meddelande, är ägaren berättigad

till ersättning av kronan för

den skada han härigenom lider. Detsamma

gäller om innehavare av sådan

nyttjanderätt eller annan särskild

rätt till fastigheten som upplåtits

innan förordnandet meddelades.

Frågan huruvida — — —- — -

8

Den som företager bebyggelse i

strid mot förbud enligt 1 § straffes,

där han insett eller bort inse att

förbudet ägt tillämpning på åtgärden,

med dagsböter. Är o omständigheterna

synnerligen försvårande, må

till fängelse i högst sex månader

dömas.

(Föreslagen lydelse.)

§•

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse

av fastighet, som helt eller

delvis omfattas av förordnande enligt

1 §, icke bifallits och kan till

följd härav fastigheten, till den del

dess utnyttjande inom eller utom

området för förordnandet påverkas

av att bebyggelserätten sålunda inskränkts,

av ägaren användas allenast

på sätt som står i uppenbart

missförhållande till värdet av

nämnda del vid den tidpunkt, då beslut

om avslag å tillståndsansökningen

vunnit laga kraft, är ägaren

berättigad till ersättning av kronan

för den skada han härigenom lider.

Detsamma gäller om innehavare av

sådan nyttjanderätt eller annan särskild

rätt till fastigheten som upplåtits

innan förordnandet meddelades.

— meddelande.

§•

Den som företager bebyggelse i

strid mot förbud enligt 1 § straffes,

där han insett eller bort inse att

förbudet ägt tillämpning på åtgärden,

med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den t

juli J953.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.