Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en allmän översyn av gruvlagen den 3 juni 1938

1953-03-03 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1953:8, Utlåtande i anledning av väckta motioner om en allmän översyn av gruvlagen den 3 juni 1938

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

1

Nr 8.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en allmän översyn

av gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 31b).

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 187 i första kammaren av herr

Bengtson samt nr 394 i andra kammaren av herrar Andersson i Björkäng

och Persson i Norrby.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t »måtte begära en allmän översyn av gruvlagen i enlighet

med motionernas syfte». Det sistnämnda framgår av följande uttalanden

i motionerna:

Den i gruvlagen stadgade försvarsavgiften har till följd av den penningvärdeförsämring,

som inträffat sedan lagen antogs, icke längre det värde,

som ursprungligen avsågs.-------En höjning av försvarsavgiften till 20

kronor per hektar eller överskjutande del av hektar synes vara motiverad.

Bestämmelsen om att försvarsavgiften för utmål, som utlagts före ikraftträdande

av 1938 års gruvlag, skall maximeras till 50 kronor synes också

vara ohållbar. En jordbruksfastighet taxeras för varje hektar. Det måste

då vara en riktig uppfattning, att även gruvinnehavaren får betala försvarsavgift

för varje hektar inom sitt utmål. Det bör därför prövas, om icke bestämmelsen

om maximering av försvarsavgiften till 50 kronor helt bör utgå

ur gruvlagen. I detta sammanhang vill vi också ifrågasätta om icke en justering

bör göras av det ersättningsbelopp, som utgår till jordägaren vid malmbrytning.

Enligt gruvlagen är denna s. k. jordägarandel som jordägaren erhåller

under de första 20 åren brytning pågår maximerad till 5 000 kronor

per år. Den inträdda penningvärdeförsämringen synes oss motivera en höjning

av maximeringsgränsen till 10 000 kronor per år.

Gällande rätt m. m.

Gruvlagen den 3 juni 1938, som trädde i kraft den 1 januari 1940, är tilllämplig

på alla därefter sökta inmutningar och därpå grundade utmål (arbetsområden).

I fråga om äldre gruvor, vilka alltjämt dominerar i fråga om

såväl antal som betydelse, är i princip äldre rätt tillämplig, men stora delar

av gruvlagen har genom övergångsbestämmelser gjorts tillämpliga även på

dem. Gruvlagen bygger på inmutningssystemel. Detta innebär, att envar

äger genom inmutning erhålla rätt att undersöka och bearbeta mineralfyndigheter

av vissa slag å egen eller annans mark. Sker inmutning av annan

än kronan, är kronan berättigad att till hälften med inmutaren njuta andel

i gruvföretaget (kronoandcl). Beträffande de gruvor som tillkommit före

gruvlagens tid har jordägaren denna rätt (jordägareandel). Såsom kompen
1

Dihang titt riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 and. Nr 3.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

salion åt jordägaren för jordägareandelens borttagande infördes i gruvlagen

dels principen om 50 procents tillägg till värdet vid bestämmandet av

ersättning åt jordägaren för mark, skada och intrång och dels föreskrift om

en årlig avgäld till jordägaren motsvarande en procent av värdet av de brutna

och uppfordrade inmutningsbara mineralen. De gamla formerna för försvar

av gruvrätten medelst försvarsarbete samt eventuell försvarsavgift (50

kronor för varje utmål) eller vilostånd ersattes i gruvlagen med en obligatorisk

försvarsavgift av 10 kronor för varje hektar av utmålets areal oberoende

av om arbete inom utmålet utfördes eller ej. Försvarsavgiften delas lika

mellan kronan och jordägaren.

Vad motionärerna anfört om jordägareandelen synes i själva verket gälla

den årliga avgälden. Bestämmelserna om den årliga avgälden återfinnes i

53 § gruvlagen. Avgälden beräknas ej för något år högre än till 5 000 kronor.

Den skall upphöra att utgå sedan regelbunden brytning av inmutningsbara

mineral pågått inom utmålet under sammanlagt tjugu år. Finnes inom utmålet

flera jordägare skall de njuta lott i avgälden efter som de äger del i

jorden. Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad nästföljande

år.

55 § gruvlagen innehåller huvudstadgandena om försvarsavgiften. Utöver

vad här ovan nämnts om avgiften i fråga föreskriver paragrafen bl. a., att,

om flera jordägare finnes inom utmålet, de skall njuta lott i avgiften efter

som de äger del i jorden. Enligt 2 punkten i övergångsbestämmelserna till

gruvlagen må försvarsavgiften beträffande utmål, som tillkommit före tidpunkten

för gruvlagens ikraftträdande, ej överstiga 50 kronor. Där äldre

utmål utvidgats efter nämnda tidpunkt, skall övergångsbestämmelsen likväl

gälla endast den del av utmålet som vid tidpunkten i fråga ingick i utmålet.

Har två eller flera äldre utmål sammanlagts med varandra, skall vidare

övergångsbestämmelsen avse vart och ett av de ursprungliga utmålen.

Till följd av de angivna modifikationerna är 50-kronorsbegränsningen endast

tillämplig å äldre utmål, som redan vid tiden för gruvlagens ikraftträdande

ägde en ytvidd av mer än 5 hektar.

Genom proposition nr 17 vid 1952 års riksdag framlades förslag till åtskilliga

ändringar i gruvlagen. Ändringsförslagen grundade sig på en inom justitiedepartementet

utförd utredning för en allmän översyn av gruvlagstiftningen.

De avsåg ej lagstiftningens huvudgrunder utan hade i stort sett karaktär

av detaljändringar i olika avseenden. Avgäldens belopp berördes icke, ej

heller stadgandena om försvarsavgiftens storlek utom såvitt angår ovannämnda

övergångsbestämmelse. I fråga om denna ville propositionen införa

de modifikationer, vilka här ovan redovisats som numera gällande rätt.

I anledning av propositionen väcktes en motion, nr I: 160/1952, vari yrkades

att såväl högsta beloppet för avgälden som försvarsavgiften måtte

höjas, högsta beloppet för avgälden till 7 500 kronor och försvarsavgiften till

15 kronor. I motionen framhölls att högsta beloppet för avgälden liksom

försvarsavgiften blivit vid gruvlagens tillkomst lämpligt avvägda i förhållan
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

de till dåvarande penningvärde men att genom penningvärdets starka fall

sedan dess avgälden och avgiften numera icke alls representerade samma

förmån för jordägaren respektive kronan som år 1938. När nu en revision

av lagen skulle genomföras, vore tillfället lämpat för att bringa avgälden

och försvarsavgiften i nivå med de reella värden de ägt 1938. En höjning

av de nominella beloppen med 50 procent finge därvid anses skälig.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 2/1952 tillstyrkte tredje lagutskottet

propositionen. Nyss omnämnda motion föranledde följande uttalande

av utskottet:

Utskottet erkänner det berättigade i de synpunkter, som sålunda åberopats.

Gruvlagens föreskrifter om beloppen av avgäld och försvarsavgift synes

böra omprövas. En omprövning av föreskrifterna bör emellertid icke ske,

innan en närmare utredning verkställts. Därvid bör övervägas till vilka belopp

de nya avgälderna och avgifterna bör uppgå. Utredningen bör snarast

verkställas.

På grund av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen ville i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning angående ändring i

gruvlagens bestämmelser om högsta beloppet för avgälden ävensom om beloppet

av försvarsavgiften samt att Kungl. Maj :t ville för riksdagen framlägga

förslag till de lagändringar, vilka utredningen kunde föranleda.

Kungl. Maj :t uppdrog den 9 maj 1952 åt kommerskollegium att skyndsamt

verkställa den sålunda begärda utredningen. Sedan utredningen verkställts,

har kollegiet redovisat densamma till Kungl. Maj :t i promemoria av den 14

januari 1953 (stencilerad). Av promemorian framgår att kollegiet inhämtat

yttranden i ärendet från bergmästarna, svenska gruvföreningen och Jernkontoret.

I fråga om avgälden anför kollegiet bl. a. följande:

Såsom framgår härav är avgälden att betrakta som en andel i avkastningen.

Då den i lagen maximerades till 5 000 kronor förelåg icke anledning

att förutse någon väsentlig ändring av penningvärdet. Eftersom jordägaren,

så länge icke maximibeloppet uppnås, åtminstone i stort sett erhåller kompensation

för penningvärdets fall genom malmvärdets stegring, synes det

vara rimligt, att jordägaren erhåller kompensation även i fråga om maximibeloppet,

när en så stark sänkning av penningvärdet skett, att beloppets

realvärde väsentligt minskats.

I fråga om den proportion, i vilken avgäldens maximibelopp borde höjas,

finnas knappast några fasta jämförelsepunkter. Motionären har anfört en

höjning med minimum 50 % som skälig och föreslagit att maximibeloppet

skulle ökas från 5 000 till 7 500 kronor. I och för sig motsvarar väl en sådan

höjning icke penningvärdets verkliga fall sedan 1938, men med hänsyn till

de starka svängningarna och de aktuella tendenserna i fråga om priser på

vissa av gruvornas produkter finnes det anledning att gå försiktigt fram.

Exportvärdet per ton för järnmalm enligt handelsstatistiken har från 1938

till 1952 stigit till ungefär det tredubbla. Järnmalmsmarknaden befinner sig

emellertid nu i en period av stark malmbrist och livlig efterfrågan, och det

är icke uteslutet att eu återgång av priserna förr eller senare kommer att

ske. I fråga om andra metallers malmer äro ej några för en jämförelse an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

vändbara noteringar för råmalmer tillgängliga. Belysande för utvecklingen

äro emellertid noteringarna för metallerna som sådana. Bland de i detta

sammanhang aktuella metallerna har koppar hittills hållit sig på en stadigt

hög prisnivå. Däremot har priset på zink, som åren 1937—39 enligt

amerikanska noteringar utgjorde i genomsnitt ca 5,30 cents per pound och

tram till hösten 1951 steg upp till 30 c/lb, nu sjunkit tillbaka till under

12 c/lb. Blypriset har undergått likartade ehuru ej fullt så starka växlingar.

Med hänsyn till den ovisshet om utvecklingen av gruvdriftens lönsamhet,

som råder under dessa förhållanden, synes en eventuell höjning av avgäldens

maximibelopp, såsom av motionären föreslagits, ej böra överstiga

50 %. °

Såvitt Kollegium med ledning av uppgifter, som inhämtats av Svenska

gruvföreningen, kunnat finna, har malmbrytning på utmål, tillkomna efter

gruvlagens ikraftträdande, hittills upptagits i så ringa omfattning, att avgäld

hittills blott utgått vid ett enda gruvfält i hela landet, nämligen legodriftsgruvorna

i Adak, och för de utmål därstädes, vilka helt falla under

1938 års gruvlag, synes maximibeloppet ännu ej ha uppnåtts. Detta innebär

å ena sidan, att avgäldens maximibelopp ännu knappast kunnat bli aktuellt

i något gruvföretags ekonomiska kalkyler, varför en höjning ej kan

medföra störningar i detta hänseende, och å andra sidan att en höjning ej

för jordägarna är någon speciellt brådskande angelägenhet.

I belysning av det ovan anförda synes det framstå som skäligt, att jordägareavgäldens

maximibelopp med hänsyn till penningvärdets fall höjes

med 50 % till 7 500 kronor och att höjningen får gälla alla utmål, för vilka

1938 års gruvlag i detta hänseende är tillämplig, oberoende av om utmålen

tillkommit på grund av inmutning före eller efter höjningens ikraftträdande.

Beträffande försvarsavgiften må följande återgivas av kollegiets

uttalanden:

Såsom framgår bl. a. av chefens för justitiedepartementet uttalanden vid

tillkomsten av 1938 års gruvlag (jfr även prop. nr 17/1952 s. 97) kan försvarsavgiftens

uttagande motiveras ur olika synpunkter, men någon enhetlig

rättsgrund för avgiften har icke fixerats. Svårigheten att formulera en dylik

rättsgrund ligger givetvis främst i den dubbeltydighet, som följer av att

halva avgiften tillfaller kronan och den andra hälften jordägaren. Denna

omständighet, som i och för sig vid olika tillfällen kritiserats ur skilda synpunkter,

gör det även svårt att bedöma avgiftens rätta storlek och frågan

huruvida en höjning på grund av penningvärdets fall är befogad. För bedömning

av sistnämnda fråga synes det vara lämpligt att förutom helheten

även särskilt beakta de båda delarna var för sig.

Till belysning av vilka belopp försvarsavgifterna röra sig om, lämnas här

nedan vissa ur Kollegii register över försvarsavgifter hämtade uppgifter

avseende år 1950, d. v. s. avgifter erlagda i slutet av år 1949.---Av

dessa uppgifter framgår till eu början, att det totala beloppet av försvarsavgifter

utgjorde 217 000 (2 X 108 500) kronor, inklusive de avgiftsandelar,

som gruvägarna innehålla i egenskap av jordägare. I förhållande till gruvhanteringens

totala omsättning kan beloppet synas ringa. Härvid bör emellertid

beaktas, att av de 4 645 utmål, för vilka försvarsavgift nu erlägges,

endast 424 utmål äro föremål för brytning och att alltså över 90 % av

avgifterna erläggas endast för bibehållande av rätten till framtida bearbetning

av utmål, som för närvarande icke ge någon inkomst.

Kollegium vill i detta sammanhang erinra om att ehuru försvarsavgiften

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr S.

5

per hektar icke avsevärt ändrades genom 1938 års gruvlag denna dock medförde

en väsentlig stegring av gruvägarnas försvarskostnader, dels genom

att rätten till vilostånd borttogs och dels genom att försvarsavgift skall erläggas

även för utmål, på vilka malmbrytning bedrives, varigenom även

möjligheten att genom brytning på ett utmål försvara gruvrätten för andra

närgränsande utmål gick förlorad.

En inom Kollegium utförd överslagsberäkning visar, att gruvägarnas försvarskostnader

från 1938 till 1950 stigit med nära 175 %. d. v. s. ett indextal

med 1938 som basår skulle för år 1950 bli 275. Anmärkas bör att att antalet

utmål under samma tid endast stigit med 15 %. Ur gruvägarnas synpunkt

måste därför en ytterligare ökning med 50 % d. v. s. till drygt 400 %

av 1938 års kostnader, trots penningvärdets fall anses innebära en hård belastning.

Särskilt gäller detta kanske de mindre gruvägarna, som icke ha

samma ekonomiska resurser och icke samma möjligheter att planera på lång

sikt som de stora företagen.

Om försvarsavgiften sålunda i varje fall för nyssnämnda gruvägare kan

anses vara hög, återstår frågan, huruvida den är tillräckligt hög för att motverka

osunda tendenser i fråga om förvärv och bibehållande av utmål i mer

eller mindre utpräglat spekulationssyfte, och speciellt om sänkningen av avgiftens

realvärde genom penningvärdets fall haft några menliga verkningar

i detta hänseende.

Några direkta bevis för huru härmed kan förhålla sig är givetvis svårt att

få. Vissa tecken kunna dock åberopas.----Ej heller dessa statistiska

data tyda på att en ökad tendens till utmålsförvärv i mindre vällovliga syften

inträtt till följd av sjunkande realvärde hos försvarsavgiften på grund

av penningvärdets fall.

Kronans andel av försvarsavgiften får anses ha till primär uppgift att

såsom ett villkor för gruvrättens fortsatta bestånd utgöra en årligen förnyad

garanti gentemot det allmänna för att utmålsinnehavaren har för avsikt att

nyttiggöra malmen. I denna egenskap har försvarsavgiften närmast karaktären

av en registreringsavgift, och något fog för att höja den med hänsyn

till penningvärdets fall torde icke finnas annat än i sammanhang med en

eventuell allmän höjning av liknande avgifter inom andra grenar av Kronans

verksamhet.

Ett ytterligare syfte med kronoandelen av försvarsavgiften, som bl. a. anförts

av gruvlagstiftningssakkunniga, skulle vara, att den borde betraktas

som ett bidrag till Kronans kostnader för bergsstaten. Jämte försvarsavgifterna

få som bidrag till dessa kostnader räknas från bergmästarämbetena

inlevererade ansökningsavgifter för inmutningar samt stämpelavgifter. —

Någon anledning att höja försvarsavgiften betraktad som bidrag till

Kronans kostnader för bergsstaten föreligger sålunda icke.

Den hälft av försvarsavgiften, som tillkommer jordägaren, har ansetts

dels som gottgörelse till jordägaren för intrång på hans mark och dels som

en garanti för att sådant intrång icke sker onödigtvis eller fortsätter längre

tid än nödigt.

I sistnämnda hänseende synes försvarsavgiften kunna betraktas ur samma

synpunkter, som ovan anförts beträffande dess motsvarande funktion

gentemot det allmänna.

I fråga om försvarsavgiften betraktad som gottgörelse för intrång må erinras

om vad ovan konstaterats, att ea 90 % av alla gällande utmål av gruvägarna

äro reserverade för framtida bearbetning, medan endast ca 10 % äro

föremål för brytning.

För det intrång, som göres genom under brytning varande utmål, synes

jordägaren i princip erhålla fullgod ersättning dels genom marklösen med

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr S.

50 % över markens och därå befintliga nyttigheters värde, dels genom avgälden

från malmfångsten respektive genom rätten att som hälftendelägare

deltaga i gruvdriften vid äldre utmål. Vållar gruvägaren skada eller intrång

på återstoden av fastigheten, blir han skadeståndsskyldig därför.

Huvudfrågan synes därför praktiskt sett gälla det intrång som göres genom

utmål, vilka icke äro under arbete. Förefintligheten av ett utmål hindrar

icke jordägaren att fullt utnyttja marken så länge gruvägaren ej önskar

använda och fördenskull lösa marken för med gruvbrytningen sammanhängande

behov. Intrånget synes sålunda huvudsakligen bestå i den osäkerhet,

som utmålet skapar hos jordägaren, om hans möjlighet att framdeles disponera

marken. Han kan exempelvis icke lägga en väg eller uppföra en byggnad

på denna mark med någon visshet om att vägen eller byggnaden förblir

disponibel under lång tid framåt. EU utmål på en egendom synes dock i allmänhet

icke behöva nedsätta dennas försäljningsvärde, enär nackdelen av

intrånget motväges, förutom av försvarsavgiften, även av möjligheten till

framtida inkomster av avgäld och övervärde vid marklösen.

Ett intrång av denna art kan svårligen på ett ensartat sätt i lagens form

värderas i penningar. I den mån jordägarandelen av försvarsavgiften betraktas

som gottgörelse för intrång, torde dess penningbelopp vara satt efter sådana

skönsmässiga grunder, att Kollegium från sina utgångspunkter finner

sig icke kunna taga ställning till huruvida en reglering efter penningvärdets

förändringar är befogad i detta hänseende.

Kollegium vill emellertid skärskåda frågan om en höjning av försvarsavgiften

ur praktiskt ekonomiska synpunkter i belysning av de uppgifter, som

ovan lämnats angående fördelningen av försvarsavgifterna speciellt på enskilda

jordägare.

Av dessa uppgifter framgår hl. a., att nära hälften av alla avgiftsberättigade

enskilda jordägare erhålla en avgift, som är lägre än 10 kronor per år. I

många fall ligger beloppet under 1 krona ned till endast några öre, då utmålet

t. ex. blott skär över ett hörn av vederbörandes mark. Ytterligare 20 % av

jordägarna erhålla högst 20 kronor per år. För båda dessa grupper gäller,

att försvarsavgiften icke kan vara av någon reell ekonomisk betydelse, ej heller

om den höjes med 50 %, och detsamma torde även gälla nästa grupp,

upp till 50 kronor per år, d. v. s. sammanlagt minst 90 % av alla avgiftsberättigade

enskilda jordägare, för vilka en höjning av avgiften med 50 %

skulle medföra en med 1 öre till 25 kronor ökad årsinkomst.

Vad beträffar de högsta beloppen till enskilda jordägare, över 200 upp till

600 kronor per år, må anmärkas, att dessa avgifter i flertalet fall avse utmål

för flackt liggande malmer, för vilka försvarskostnaderna, räknat per

ton malmtillgång inom utmålen, redan nu äro så höga, att en ökning mycket

väl kan föranleda utmålsinnehavaren att söna eu del av utmålen.

I betraktande av att en höjning av försvarsavgiften, som skulle innebära

en avsevärt ökad belastning på utmålsinnehavarna, sålunda endast i några

få undantagsfall skulle ge de enskilda jordägarna någon nämnvärd förmån,

synes det vara tveksamt, om en kompensation för penningvärdets fall i

jordägarnas intresse är tillräckligt väl grundad.

De synpunkter på frågan om en höjning av försvarsavgiften, som här framhållits,

synas leda till den slutsatsen, att rätt starka skäl tala emot en sådan

höjning och att skälen för att en höjning skulle ske i huvudsak inskränka

sig till att försvarsavgiften en gång fastställts till ett visst belopp per hektar,

vars realvärde sedan sjunkit avsevärt genom penningvärdets fall.

Sammanfattningsvis uttalas härefter följande i kollegiets promemoria:

Med stöd av det ovan anförda vill Kollegium som sin uppfattning uttala,

att en höjning av maximibeloppet för avgäld till jordägare med 50 % synes

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

7

vara skälig, men att tillräckliga skäl för en motsvarande höjning av försvarsavgiften

knappast föreligga.

Kollegium vill emellertid fästa uppmärksamheten vid att även andra med

försvarsavgiften sammanhängande bestämmelser i gruvlagen torde böra bli

föremål för omprövning. Chefen för justitiedepartementet har i kungl. proposition

nr 17 den 21 december 1951 bl. a. anfört, att det torde ankomma på

Kollegium att överväga och framlägga eventuella förslag i frågan huru man

skall förfara med avgiftsbelopp, som icke uttagas av jordägaren. Kollegium

har icke ännu haft tillfället att verkställa härför erforderlig utredning, men

har för avsikt att senare under detta år inkomma med de förslag, vartill en

sådan utredning kan ge anledning, och torde därvid även komma att beröra

andra frågor angående utbetalning av försvarsavgiftens jordägarandel. I

detta sammanhang kunna möjligen framkomma önskemål, som beröra själva

grundformen för ersättning till jordägare för intrång genom utmål. Med hänsyn

härtill och då det är olägligt om ändringar alltför ofta vidtagas i gruvlagen,

vill Kollegium förorda, att avgörandet i frågan om höjning av försvarsavgiften

och avgäldens maximibelopp får anstå till dess alla på detta område

aktuella spörsmål kunna lösas i ett sammanhang.

Kommerskollegiets utredningsförslag har ännu icke hunnit bli föremål för

närmare prövning av Kungl. Maj :t.

Utskottet.

53 § gruvlagen ålägger gruvinnehavare att betala s. k. årlig avgäld till

ägaren av den mark, varå utmål är beläget. Avgälden skall motsvara en procent

av värdet av de inmutningsbara mineral, som brutits och uppfordrats

inom varje utmål. Den är mellertid maximerad till 5 000 kronor per utmål.

Oberoende av om arbete inom utmålet utföres eller ej är markägaren dessutom

enligt 55 § gruvlagen berättigad till en årlig försvarsavgift om 10 kronor

för varje hektar av utmålets areal. Beträffande gruva, som tillkommit

före gruvlagens tid, stadgas i särskild övergångsbestämmelse, att försvarsavgiften

icke får överstiga 50 kronor för varje utmål. övergångsbestämmelsen

har emellertid väsentligt modifierats genom lagändring 1952. Där äldre

utmål utvidgats efter tidpunkten för gruvlagens ikraftträdande, gäller bestämmelsen

sålunda endast den del av utmålet, som vid nämnda tidpunkt

ingick i utmålet. Har två eller flera äldre utmål sammanlagts med varandra

efter tidpunkten i fråga, skall vidare bestämmelsen avse vart och ett av de i

sammanläggningen ingående utmålen.

I motionerna ifrågasättes en höjning dels av maximibeloppet för avgälden

och dels av försvarsavgiften. Motionärerna talar visserligen icke om avgälden

utan om den s. k. jordägareandelen. Av sammanhanget framgår emellertid

att det är avgälden som åsyftas. Som skäl för en höjning anföres att

beloppens värde minskat till följd av penningvärdets fall. Enligt motionärernas

åsikt borde maximibeloppet för avgälden bestämmas till 10 000 kronor

och försvarsavgiften till 20 kronor.

Motionsyrkandena i denna del ansluter sig mycket nära till yrkandet i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

fjolår smotionen 1:160. I denna begärdes att maximibeloppet för avgälden

skulle höjas till 7 500 kronor och försvarsavgiften till 15 kronor. Också härvid

åberopades förändringarna i penningvärdet efter gruvlagens tillkomst.

På förslag av tredje lagutskottet (uti. nr 2/1952) anhöll riksdagen med anledning

av motionen i skrivelse den 11 mars 1952 (nr 66), att Kungl. Maj:t

måtte låta verkställa skyndsam utredning angående bestämmelserna om avgäldens

maximibelopp och om försvarsavgiftens storlek samt för riksdagen

framlägga förslag till de lagändringar, vilka utredningen kunde föranleda.

Kungl. Maj :t uppdrog utredningen åt kommerskollegium. Utredningsresultatet

har i början av detta år redovisats för Kungl. Maj:t. Kollegiet uttalar,

att en höjning av avgäldens maximibelopp med 50 procent synes vara

skälig. Däremot anser kollegiet, att tillräckliga skäl icke föreligger för en

motsvarande höjning av försvarsavgiften. Kollegiet har vidare framhållit,

att kollegiet senare under innevarande år ämnar avge förslag till lösning av

vissa närstående frågor. Dessa avsåge närmast utbetalningen av försvarsavgiften.

I samband därmed kunde dock möjligen framkomma »önskemål som

berör själva grundformen för ersättning till jordägare för intrång genom

utmål». Med hänsyn härtill förordar kollegiet, att avgörandet beträffande

höjning av försvarsavgiften och avgäldens maximibelopp får anstå, till dess

alla aktuella spörsmål på detta område kan lösas i ett sammanhang. Utskottet

har under hand inhämtat, att kollegiets utredningsförslag ännu icke blivit

föremål för närmare prövning av Kungl. Maj :t.

Förändringarna i penningvärdet har medfört, att såväl försvarsavgiften

som maximiavgälden numera representerar betydligt lägre realvärden än

vid gruvlagens antagande 1938. övertygande skäl lär ej kunna visas för att

realvärdena icke borde få vara desamma nu som nämnda år. En höjning

av ifrågavarande nominella belopp måste alltså erkännas som berättigad.

Härvidlag biträder utskottet vad som uttalades av tredje lagutskottet vid

1952 års riksdag. Den utredning i ämnet, vilken begäres också i årets motioner,

har som framgått redan kommit till stånd. Man har nu att avvakta

Kungl. Maj :ts prövning i saken. Utskottet förväntar, att denna prövning

skall verkställas utan tidsutdräkt.

Vid sidan av de nu behandlade yrkandena har i årets motioner framförts

önskemålet, att övergångsbestämmelsen beträffande försvarsavgiften för

äldre gruvor måtte utgå. Ovan har påvisats att denna bestämmelse numera

icke gynnar andra äldre utmål än sådana som redan vid gruvlagens ikraftträdande

ägde en större ytvidd än 5 hektar. Den lagstiftning, som närmast

föregick gruvlagen, d. v. s. 1884 års gruvestadga, medgav normalt icke större

ytvidd per utmål än 4 hektar. De äldre utmålen med större areal är därför

huvudsakligen att finna bland dem som tillkom före gruvestadgans giltighetstid.

Nu avsedda större utmål torde vara jämförelsevis få. Med hänsyn

härtill har övergångsbestämmelsen för närvarande ganska liten praktisk betydelse.

Sker en höjning av den allmänna försvarsavgiften, skulle emellertid

ett bibehållande av övergångsbestämmelsen komma att skapa en förmånsställning

för åtskilligt flera äldre utmål än nu. Under angivna förutsätt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr S.

9

ning vore det därför motiverat med en omprövning av övergångsbestämmelsens

berättigande. En sådan omprövning synes dock utan vidare falla inom

ramen för Kungl. Maj :ts väntade överväganden beträffande den allmänna

försvarsavgiftens storlek.

På grund av det anförda får utskottet alltså hemställa,

att förevarande motioner, 1:187 och 11:394, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 mars 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson, Lindahl, Ebbe

Ohlsson, Grym, Ivar Nilzon, William Ohlsson och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Andersson

i Mölndal, Nyberg,* fru Torbrink, fru Boman, herrar Andersson i Ryggestad

och Hansson i Skegrie.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd Nr S.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.