Utlåtande i anledning av väckt motion om översyn av bestämmelserna om förevisande av djur vid offentliga föreställningar.
1953-03-03 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1953:9, Utlåtande i anledning av väckt motion om översyn av bestämmelserna om förevisande av djur vid offentliga föreställningar.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.
1
Nr 9.
Utlåtande i anledning av väckt motion om översyn av bestämmelserna
om förevisande av djur vid offentliga föreställningar.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 405, vilken behandlats av tredje lagutskottet, har herr Dickson föreslagit,
»att riksdagen måtte hemställa hos Kungl. Maj:t om en översyn av nu gällande
förordning angående förbud mot förevisning av djur i s. k. menagerier
samt överväga de andra åtgärder i djurskyddssyfte som i detta sammanhang
kunna befinnas påkallade».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta förslag, får utskottet
hänvisa till motionen.
Den av motionären nämnda förordningen, den s. k. menageriförordningen
den 30 december 1916, stadgar förbud att mot betalning förevisa eller låta
förevisa djur som i menagerier föres från ort till ort. Förbudet skall dock
icke utgöra hinder mot förevisande av djur vid cirkus- eller liknande föreställning,
där huvudsakligen avses att visa djuren bibragt dressyr.
Av intresse i förevarande fråga är vidare främst bestämmelsen om djurplågeri
i 11 kap. 13 § strafflagen.
Närmare bestämmelser om behandling av djur är upptagna i lagen den
19 maj 19ii om djurskydd. Huvudregeln är att djur skall behandlas väl
och såvitt möjligt skyddas mot lidande. Dessutom finnes i lagen föreskrifter
om förvaringsrum för djur samt med avseende å transport av djur m. m
I lagens 8 § stadgas, att djur icke må övas för eller användas vid filminspelning,
offentlig föreställning eller annan förevisning på sådant sätt att
det utsättes för ångest eller annat lidande. Närmare föreskrifter om offentlig
förevisning av djur skall enligt djurskyddslagen meddelas av Konungen.
I propositionen nr i3/19ii med förslag till djurskyddslag uttalades i detta
hänsende, att menageriförordningens bestämmelser syntes kunna för det
dåvarande upptagas i huvudsak oförändrade. Första lagutskottet (uti. nr
28/1944) förordade emellertid, att Kungl. Maj :t skulle till prövning upptaga
frågan om en sådan omarbetning av förordningen, att av utskottet
uttalade önskemål om en bättre behandling av sådana vilda djur som kringföres
för förevisning av dressyr vunne beaktande. Som motivering härför
anförde utskottet:
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 sand. 3 avd. Nr 9.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.
Inom utskottet har rått tvekan huruvida förevisningen av vilda djur i
cirkus kan anses stå i god överensstämmelse med den nya djurskyddslagstiftningens
ledande principer. Som skäl för att fortfarande medgiva sådana
förevisningar har anförts, att åskådandet av djur vid dylika tillställningar
innefattade — förutom moment av förströelse och nöje — en möjlighet
att erhålla kännedom om djurens utseende, psyke, vanor och förmåga,
som för de flesta människor icke stode till buds på annat sätt. Även
om man icke helt kan bortse från dessa skäl, torde det likväl vara obestridligt
att i åtskilliga fall dressyr av vilda djur för förevisning i cirkus
innebär lidande för djuren. Detta förhållande torde man emellertid enligt
förslaget i viss mån kunna komma till rätta med genom förbudet mot att
öva djur för förevisning på sådant sätt, att de utsättas för ångest eller
annat lidande. Det är vidare att beakta, att allt kringförande av djur till
förevisningar medför stor fara för att djuren på ett eller annat sätt utsättas
för lidande genom dåliga transportanordningar, trånga burar o. d.,
en tankegång, som också torde ligga till grund för menageriförordningen.
I vissa fall torde man kunna ingripa mot dylika missförhållanden genom
djurskyddslagens allmänna bestämmelser om stallrum, transport och vård:
det kan emellertid förefalla tvivelaktigt om dessa stadganden äro tillräckliga.
Det är enligt utskottets mening framför allt av vikt att icke menageriförbudet
kringgås genom det i menageriförordningen medgivna undantaget
för dresserade djur. Utskottet vill därför uttala sig för en omarbetning av
menageriförordningen under beaktande av de nu anförda synpunkterna.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Framställningar till Kungl. Maj:t om ändringar i menageriförordningen
har gjorts vid åtskilliga tillfällen både före och efter nyssnämnda beslut
av 1944 års riksdag. Senast har Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund
i skrivelse den 12 november 1951 hemställt, att medgivandet att vid cirkuseller
liknande föreställningar förevisa dresserade djur icke måtte avse rovdjur
eller sådana djur, som huvudsakligen lever i vatten.
I interpellation den 17 november 1951 frågade herr Dickson, huruvida
statsrådet och chefen för justitiedepartementet avsåge att snart föreslå en
omformulering av menageriförordningen i syfte att mer effektivt än hittills
eliminera företeelser av djurplågerikaraktär. Departementschefen delade,
enligt vad interpellationssvaret utvisade, interpellantens uppfattning att
rådande ordning icke vore tillfredsställande. Utan en närmare utredning
syntes det dock icke vara möjligt att komma fram till en lämplig lösning.
I sitt svar anförde chefen för justitiedepartementet slutligen:
Nu ha emellertid utom den föreliggande frågan en rad andra spörsmål
rörande djurskyddet aktualiserats, och även dessa kräva utredning. Enligt
min mening böra alla dessa frågor upptagas i ett sammanhang. Inom departementet
ha också — redan för mer än ett år sedan — vidtagits vissa förberedande
åtgärder i detta syfte. Emellertid nödgas jag med beklagande
konstatera, att tillgängliga resurser hittills icke medgivit att utredning i
ämnet tillsatts. Jag vill endast tillfoga, att djurskyddsfrågorna ligga mig
personligen varmt om hjärtat och att jag, så snart det är möjligt med hän
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.
3
syn till den åtstramning som för närvarande måste ske beträffande kommitté-
och utredningsarbete, avser att utverka bemyndigande att tillkalla
utredningen.
Utskottet. Skäl talar utan tvivel för motionärens förslag. Menageriförordningen
bör alltså överses. Redan 1944 års riksdag var som nämnts av
denna uppfattning. Som framgår av interpellationssvar hösten 1951 är
emellertid också andra spörsmål rörande djurskyddet aktuella, översynen
av menageriförordningen synes lämpligen, såsom i interpellationssvaret förutsattes,
kunna ske i samband med utredning av antydda övriga djurskyddsfrågor.
Utskottet har under hand erfarit, att en dylik utredning, med sikte
jämväl på översyn av menageriförordningen, torde komma att tillsättas under
vårens lopp. En sådan riksdagsskrivelse, som motionären föreslagit, är
med hänsyn härtill obehövlig.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, II: 405, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 3 mars 1953.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson, Lindahl, Ebbe
Ohlsson, Grym, Ivar Nilzon, William Ohlsson och Georg Carlsson;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Andersson i
Mölndal, Nyberg,* fru Torbrink, fru Boman, herrar Andersson i Ryggestad
och Hansson i Skegrie.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.