Betänkande i anledning av väckta motioner om avskaffande av rätten att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för representation.
1953-02-26 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1953:16, Betänkande i anledning av väckta motioner om avskaffande av rätten att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för representation.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 16.
1
Sr 16.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om avskaffande av rätten att vid taxering till skatt
åtnjuta avdrag för representation.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 272 av herr Anderberg m. fl. samt II: 372 av herrar Ekdahl
och Jönsson i Gärds Köpinge har hemställts, »att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i skattelagarna, att avdrag för representation icke kan
medgivas».
Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionen I: 272.
Vad angår inkomst av rörelse stadgas i 29 § 1 mom. kommunalskattelagen,
att från bruttointäkten av rörelse avdrag må göras för allt, som är
att anse som driftkostnad.
Enligt 33 § samma lag må från intäkt av tjänst avdrag göras för samtliga
utgifter, vilka är att anse som kostnader för fullgörande av tjänsten,
såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag, som, på sätt i
32 § 3 mom. nämnda lag är sagt, ej skall upptagas såsom intäkt. I 32 §
3 mom. stadgas, att såsom intäkt icke upptages vad av staten anvisats till
bestridande av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader.
Vidare sägs i 4 mom. av sistnämnda paragraf, att är vid kommunal
eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning för vissa med tjänsten förenade
kostnader, denna ersättning skall redovisas såsom intäkt.
I anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen utvecklas närmare innebörden
av dessa bestämmelser. Sålunda sägs i punkt 7), att till ersättning,
som anvisats av staten till bestridande av viss med tjänsten förenad kostnad
och som följaktligen ej är underkastad skatteplikt, räknas bl. a. bidrag
till representationskostnader, som är vissa statens tjänstemän anslaget.
I fråga om kommunal eller enskild tjänst sägs i punkt 4) av samma anvisningar,
att den anvisade ersättningen skall upptagas såsom intäkt och
de omkostnader, som skall därmed bestridas, avföras såsom omkostnader
för tjänsten eller uppdraget. Om därvid ersättningen icke förslår till kostnadernas
gäldande, får bristen avföras å intäkten av tjänsten i övrigt. Härvid
märkes dock, att, om det kan antagas, att den anvisade ersättningen
beräknats med hänsyn till vad som skäligen kan anses normalt åtgå till
täckande av de omkostnader, som skall därmed bestridas, större avdrag än
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 10.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 16.
som svarar mot den anvisade ersättningen bör medgivas allenast om det
visas, att på grund av särskilda förhållanden ersättningen varit otillräcklig
för sådana skäliga omkostnader. Å andra sidan torde i dylikt fall ofta
kunna antagas, att den anvisade ersättningen i sin helhet åtgått till de
omkostnader, för vilka den avsetts, utan att särskild utredning i detta avseende
behöver lämnas. Avdrag med samma belopp som den anvisade ersättningen
torde i regel böra medgivas i de fall, då ersättningen ej överstiger
vad som av staten i motsvarande fall anvisas.
Beträffande inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet stadgas i 36 § kommunalskattelagen,
att från bruttointäkten avdrag må göras för kostnader,
som varit erforderliga för intäktens förvärvande.
Till belysande av rådande praxis i fråga om rätt till avdrag för representationskostnader
må här återgivas ett uttalande av regeringsrådet Adolf
Lundevall (se Skattehandbok, andra upplagan, s. 106):
»Avdrag för s. k. representationsutgifter medgives endast i sådana fall, då
dylika utgifter kunna betraktas såsom en nödvändig omkostnad för vederbörandes
förvärvsverksamhet. Utredning härom bör i regel lämnas av den
skattskyldige. För handelsresande gäller härvid att uppgiva ej allenast antalet
resedagar, utan även att utreda kostnadernas verkliga belopp samt de
omständigheter, som föranlett utgifterna. Endast sådana utgifter kunna
anses avdragsgilla, som motsvara vad som enligt hävdvunnen sed förekomma
vid avslut av affärer, däremot ej för uppvaktning av affärsvänner å
bemärkelsedagar o. d. I praxis plägar visas stor återhållsamhet vid medgivandet
av dylika avdrag. Utgifter som tyda på överdådig livsföring beskäras
till vad som anses skäligt för det syfte, representationen avser. För representation
i hemmet liksom större bjudningar över huvud, även sådana
å restauranger, medgives i regel icke avdrag; de måste merendels, även om
de hållas för s. k. affärsvänner, tillskrivas vederbörandes levnadsvanor, och
kostnaden därför betraktas såsom icke avdragsgill levnadskostnad. Kan det
däremot visas eller framgår av omständigheterna, att särskilda med förvärvsverksamheten
sammanhängande förhållanden nödvändiggjort utgiften,
torde avdrag för densamma kunna medgivas, även om representationen ägt
rum i hemmet. Den omständigheten, att särskilt anslag till representation
lämnats, kan härvid åberopas till styrkande att representation åligger den
skattskyldige; dock gäller i detta avseende såsom eljest, att anslaget verkligen
avser vad som uppgives och ej utgör förtäckt löneförmån.»
Frågan om en begränsning av avdragsrätten för representationskostnader
var föremål för behandling vid 1948 års riksdag. I en vid nämnda riksdag
väckt motion I: 92 (av herr Einar Eriksson) yrkades bl. a. att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag
rörande frågan om generell skatt på representation.
1948 års bevillningsutskott yttrade i sitt över motionen avgivna betänkande
nr 26 bl. a. följande:
»Den ifrågavarande avdragsrätten medför otvivelaktigt, såsom i motionen
påpekats, en viss risk för missbruk, nämligen så till vida, att även
sådana kostnader, som i själva verket äro att anse såsom personliga levnadskostnader,
kunna bliva avdragna vid taxeringen. Att avskaffa denna
avdragsrätt torde emellertid vara helt uteslutet. I de fall, då kostnader för
representation äro nödvändiga vid fullgörande av tjänst eller vid idkande
Bevillningsutskottets betänkande nr 16.
3
av rörelse, bör avdrag härför givetvis vara medgivet. Det är dock angeläget,
att obehöriga avdrag i detta hänseende i möjligaste mån förhindras. Såvitt
utskottet kan finna, lärer detta icke kunna ske på annat sätt än att taxeringsmyndigheterna
noggrant granska vid taxeringen gjorda avdrag av
detta slag. Taxeringsmyndigheterna torde även ha sin uppmärksamhet
riktad på sådana avdrag, och myndigheternas praxis är vid tillämpningen
mycket restriktiv. Enligt vad för utskottet upplysts eftersträvas jämväl
inom näringslivets organisationer att uppnå en begränsning av representationens
omfattning.»
På hemställan av bevillningsutskottet lämnade riksdagen motionen utan
åtgärd.
Vid 1951 ars riksdag framfördes i motionen 1:43 (av herrar Anderberg
och Gustaf Karlsson) yrkande om sådan ändring av kommunalskattelagen,
att vid avdrag för representationskostnader icke skulle få medräknas utgifter
för spritdrycker, tobak o. d. Det syntes motionärerna med mycket
starka skäl kunna ifrågasättas, om stat och kommun i form av minskade
skatteintäkter skulle bekosta dylika utgifter. I sitt i anledning av motionerna
avgivna, av riksdagen godkända betänkande nr 3 uttalade 1951 års
bevillningsutskott, att det icke borde ifrågakomma att i kommunalskattelagen
införa bestämmelser om att vissa utgifter i samband med representation
icke vore avdragsgilla. Det avgörande i detta hänseende borde vara,
huruvida utgiften utgjort en nödvändig omkostnad för intäktens förvärvande
eller ej. Den stora återhållsamhet, som i praxis visades vid medgivande
av avdrag för representationskostnader,*torde så långt möjligt utgöra
en erforderlig garanti för att kostnader, som i själva verket vore att
anse såsom personliga levnadskostnader, icke bleve avdragna vid taxeringen.
Utskottet avstyrkte sålunda motionerna. I anledning av att inom utskottet
gjorts gällande, att i många fall någon granskning av representationsavdragens
skälighet icke kunde komma till stånd beroende på att myndigheterna
icke hade vetskap om de gjorda avdragen, anförde utskottet att
en teknisk översyn av kommunalskattelagen verkställdes av 1950 års skattelagssakkunniga
och att därvid jämväl frågan om avdragsrätten för representationskostnader
kunde förväntas komma under bedömande.
I de föreliggande motionerna har anförts bl. a., att det ibland ville förefalla,
som om ingen affär kunde genomföras ulan en eller flera luncher
eller middagar. Regelmässigt utövades representation dessutom mot såväl
köpare som säljare, och mången anförde till sitt försvar, att han icke
kunde underlåta »att bjuda igen», även om det torde höra till de slora
sällsyntheterna, att någon uppgåve den åtnjutna förmånen till beskattning.
Resultatet bleve, att många skattskyldiga på en omväg finge avdrag för en
väsentlig del av sina levnadskostnader utan att taxeringsmyndigheterna
hade möjlighet att vidtaga rättelse. Det gällde i många fall avdrag på
It) ()()() kronor och mera eller mer än genomsnittsinkomsten i landet. Otaliga
vore de fall, där beskattningsnämnderna stillatigande nödgades med
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 16.
ge avdrag, då representationen verifierades och visat sig bestå i ren lyxkonsumtion,
exempelvis lunch på över 100 kronor kuvertet och liknande.
Den enda möjligheten syntes vara att helt förbjuda avdrag för representation,
varvid detta borde ske för samtliga skattskyldiga, vilket jämväl
torde vara principiellt riktigt.
Utskottet. I de förevarande motionerna har yrkats sådana författningsändringar,
att vid inkomsttaxeringen avdrag icke skulle medgivas för representationskostnader.
Enligt gällande bestämmelser medgives sådant avdrag
därest utgifterna kan betraktas såsom en nödvändig omkostnad för vederbörandes
förvärvsverksamhet. Vad angår inkomst av rörelse innebär detta
att representationskostnader är avdragsgilla om och i den mån de är att anse
som driftkostnader. I förvärvskällan inkomst av tjänst erhålles avdrag för
representationskostnader i den mån dessa kan anses utgöra kostnader för
fullgörande av tjänsten. Då fråga är om statlig tjänst, för vilken utgått
särskilt bidrag till representationskostnader, är detta icke underkastat skatteplikt.
Vid beräkning av inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet må avdrag
göras för representationskostnader, som varit erforderliga för intäktens förvärvande.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår var frågan om en begränsning
av avdragsrätten för representationskostnader föremål för behandling
vid 1948 och 1951 års riksdagar. 1948 års bevillningsutskott uttalade i
sitt av riksdagen godkända betänkande nr 26 i anledning av väckt motion
om en generell skatt å representationskostnader bl. a., att den ifrågavarande
avdragsrätten otvivelaktigt medförde en viss risk för missbruk, nämligen så
till vida, att även sådana kostnader, som i själva verket vore att anse såsom
personliga levnadskostnader, kunde bliva avdragna vid taxeringen. Såvitt
utskottet kunde finna, vore det icke möjligt att förhindra detta på annat sätt
än att taxeringsmyndigheterna noggrant granskade vid taxeringen gjorda
avdrag av detta slag. Det påpekades jämväl att myndigheternas praxis vid
tillämpningen vore mycket restriktiv. 1951 års bevillningsutskott hade att
taga ställning till en motion, vari yrkades en sådan begränsning av avdragsrätten,
att avdrag icke skulle få åtnjutas för sådan del av representationskostnader,
som avsåge spritdrycker, tobak o. d. Utskottet anslöt sig därvid
till vad 1948 års bevillningsutskott uttalat. I sitt betänkande nr 3 anförde
utskottet vidare, att det icke syntes böra ifrågakomma att införa bestämmelser
om att vissa utgifter i samband med representation icke skulle vara
avdragsgilla. Det avgörande måste vara huruvida utgiften utgjort en nödvändig
omkostnad för intäktens förvärvande eller ej. Den stora återhållsamhet,
som i praxis visades vid medgivande av avdrag för representationskostnader,
torde så långt möjligt utgöra erforderlig garanti för att kostnader,
som i själva verket vore att anse såsom personliga levnadskostnader,
icke bleve avdragna vid taxeringen. Utskottet avstyrkte förty motionen, och
vad utskottet anfört godkändes av riksdagen.
Utskottet anser, att vad av riksdagen sålunda tidigare uttalats i denna
Bevillningsutskottets betänkande nr 16.
5
fråga alltjämt äger giltighet. Det torde icke kunna bortses från att i vissa
fall utövandet av representation kan vara nödvändigt för intäktens förvärvande
och att det i dessa fall — med hänsyn till den nuvarande utformningen
av avdragsrätten för omkostnader över huvud taget — skulle vara
obilligt om icke avdrag finge åtnjutas för representationskostnaderna. Utskottet
vill emellertid understryka, att frågan huruvida kostnaderna varit
nödvändiga för intäktens förvärvande måste vara en bedömningsfråga i
det enskilda fallet samt att, såsom 1951 års bevillningsutskott uttalade,
stor återhållsamhet visats i praxis vid medgivande av avdrag i förevarande
hänseende. Slutligen får utskottet erinra om att det ifrågavarande spörsmålet
förväntas komma under bedömande vid 1950 års skattelagssakkunnigas
översyn av kommunalskattelagen. Enligt vad utskottet inhämtat är
de sakkunniga för närvarande sysselsatta med frågan om löntagarnas beskattning.
Därvid torde i varje fall frågan om avdrag för representationskostnader
i förvärvskällan inkomst av tjänst att bliva beaktad.
Med avseende å det anförda avstyrker utskottet bifall till de föreliggande
motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 272 av herr Anderberg
m. fl. samt II: 372 av herrar Ekdahl och Jönsson i Gärds Köpinge
om avskaffande av rätten att vid taxering till skatt
åtnjuta avdrag för representation icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 februari 1953.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammarert: herrar Heiiman, Franzon, Spetz, Falk, Ramberg,
Söderquist, Einar Eriksson, Werner, Patrick Nilsson och Magnusson;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Orgård, Sundström,
Sjölin, Olofsson, Jonsson i Skedsbygd, Brandt, Nilsson i Svalöv, Anderson
i Sundsvall och Gustafson i Göteborg.
Reservation
av herr Einar Eriksson.
53720G Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.