Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om avskaffande av rätten att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för representation.

1953-02-26 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1953:16, Betänkande i anledning av väckta motioner om avskaffande av rätten att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för representation.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 16.

1

Sr 16.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om avskaffande av rätten att vid taxering till skatt

åtnjuta avdrag för representation.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 272 av herr Anderberg m. fl. samt II: 372 av herrar Ekdahl

och Jönsson i Gärds Köpinge har hemställts, »att riksdagen måtte besluta

sådan ändring i skattelagarna, att avdrag för representation icke kan

medgivas».

Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får

utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa

till motionen I: 272.

Vad angår inkomst av rörelse stadgas i 29 § 1 mom. kommunalskattelagen,

att från bruttointäkten av rörelse avdrag må göras för allt, som är

att anse som driftkostnad.

Enligt 33 § samma lag må från intäkt av tjänst avdrag göras för samtliga

utgifter, vilka är att anse som kostnader för fullgörande av tjänsten,

såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag, som, på sätt i

32 § 3 mom. nämnda lag är sagt, ej skall upptagas såsom intäkt. I 32 §

3 mom. stadgas, att såsom intäkt icke upptages vad av staten anvisats till

bestridande av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader.

Vidare sägs i 4 mom. av sistnämnda paragraf, att är vid kommunal

eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning för vissa med tjänsten förenade

kostnader, denna ersättning skall redovisas såsom intäkt.

I anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen utvecklas närmare innebörden

av dessa bestämmelser. Sålunda sägs i punkt 7), att till ersättning,

som anvisats av staten till bestridande av viss med tjänsten förenad kostnad

och som följaktligen ej är underkastad skatteplikt, räknas bl. a. bidrag

till representationskostnader, som är vissa statens tjänstemän anslaget.

I fråga om kommunal eller enskild tjänst sägs i punkt 4) av samma anvisningar,

att den anvisade ersättningen skall upptagas såsom intäkt och

de omkostnader, som skall därmed bestridas, avföras såsom omkostnader

för tjänsten eller uppdraget. Om därvid ersättningen icke förslår till kostnadernas

gäldande, får bristen avföras å intäkten av tjänsten i övrigt. Härvid

märkes dock, att, om det kan antagas, att den anvisade ersättningen

beräknats med hänsyn till vad som skäligen kan anses normalt åtgå till

täckande av de omkostnader, som skall därmed bestridas, större avdrag än

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 10.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 16.

som svarar mot den anvisade ersättningen bör medgivas allenast om det

visas, att på grund av särskilda förhållanden ersättningen varit otillräcklig

för sådana skäliga omkostnader. Å andra sidan torde i dylikt fall ofta

kunna antagas, att den anvisade ersättningen i sin helhet åtgått till de

omkostnader, för vilka den avsetts, utan att särskild utredning i detta avseende

behöver lämnas. Avdrag med samma belopp som den anvisade ersättningen

torde i regel böra medgivas i de fall, då ersättningen ej överstiger

vad som av staten i motsvarande fall anvisas.

Beträffande inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet stadgas i 36 § kommunalskattelagen,

att från bruttointäkten avdrag må göras för kostnader,

som varit erforderliga för intäktens förvärvande.

Till belysande av rådande praxis i fråga om rätt till avdrag för representationskostnader

må här återgivas ett uttalande av regeringsrådet Adolf

Lundevall (se Skattehandbok, andra upplagan, s. 106):

»Avdrag för s. k. representationsutgifter medgives endast i sådana fall, då

dylika utgifter kunna betraktas såsom en nödvändig omkostnad för vederbörandes

förvärvsverksamhet. Utredning härom bör i regel lämnas av den

skattskyldige. För handelsresande gäller härvid att uppgiva ej allenast antalet

resedagar, utan även att utreda kostnadernas verkliga belopp samt de

omständigheter, som föranlett utgifterna. Endast sådana utgifter kunna

anses avdragsgilla, som motsvara vad som enligt hävdvunnen sed förekomma

vid avslut av affärer, däremot ej för uppvaktning av affärsvänner å

bemärkelsedagar o. d. I praxis plägar visas stor återhållsamhet vid medgivandet

av dylika avdrag. Utgifter som tyda på överdådig livsföring beskäras

till vad som anses skäligt för det syfte, representationen avser. För representation

i hemmet liksom större bjudningar över huvud, även sådana

å restauranger, medgives i regel icke avdrag; de måste merendels, även om

de hållas för s. k. affärsvänner, tillskrivas vederbörandes levnadsvanor, och

kostnaden därför betraktas såsom icke avdragsgill levnadskostnad. Kan det

däremot visas eller framgår av omständigheterna, att särskilda med förvärvsverksamheten

sammanhängande förhållanden nödvändiggjort utgiften,

torde avdrag för densamma kunna medgivas, även om representationen ägt

rum i hemmet. Den omständigheten, att särskilt anslag till representation

lämnats, kan härvid åberopas till styrkande att representation åligger den

skattskyldige; dock gäller i detta avseende såsom eljest, att anslaget verkligen

avser vad som uppgives och ej utgör förtäckt löneförmån.»

Frågan om en begränsning av avdragsrätten för representationskostnader

var föremål för behandling vid 1948 års riksdag. I en vid nämnda riksdag

väckt motion I: 92 (av herr Einar Eriksson) yrkades bl. a. att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag

rörande frågan om generell skatt på representation.

1948 års bevillningsutskott yttrade i sitt över motionen avgivna betänkande

nr 26 bl. a. följande:

»Den ifrågavarande avdragsrätten medför otvivelaktigt, såsom i motionen

påpekats, en viss risk för missbruk, nämligen så till vida, att även

sådana kostnader, som i själva verket äro att anse såsom personliga levnadskostnader,

kunna bliva avdragna vid taxeringen. Att avskaffa denna

avdragsrätt torde emellertid vara helt uteslutet. I de fall, då kostnader för

representation äro nödvändiga vid fullgörande av tjänst eller vid idkande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 16.

3

av rörelse, bör avdrag härför givetvis vara medgivet. Det är dock angeläget,

att obehöriga avdrag i detta hänseende i möjligaste mån förhindras. Såvitt

utskottet kan finna, lärer detta icke kunna ske på annat sätt än att taxeringsmyndigheterna

noggrant granska vid taxeringen gjorda avdrag av

detta slag. Taxeringsmyndigheterna torde även ha sin uppmärksamhet

riktad på sådana avdrag, och myndigheternas praxis är vid tillämpningen

mycket restriktiv. Enligt vad för utskottet upplysts eftersträvas jämväl

inom näringslivets organisationer att uppnå en begränsning av representationens

omfattning.»

På hemställan av bevillningsutskottet lämnade riksdagen motionen utan

åtgärd.

Vid 1951 ars riksdag framfördes i motionen 1:43 (av herrar Anderberg

och Gustaf Karlsson) yrkande om sådan ändring av kommunalskattelagen,

att vid avdrag för representationskostnader icke skulle få medräknas utgifter

för spritdrycker, tobak o. d. Det syntes motionärerna med mycket

starka skäl kunna ifrågasättas, om stat och kommun i form av minskade

skatteintäkter skulle bekosta dylika utgifter. I sitt i anledning av motionerna

avgivna, av riksdagen godkända betänkande nr 3 uttalade 1951 års

bevillningsutskott, att det icke borde ifrågakomma att i kommunalskattelagen

införa bestämmelser om att vissa utgifter i samband med representation

icke vore avdragsgilla. Det avgörande i detta hänseende borde vara,

huruvida utgiften utgjort en nödvändig omkostnad för intäktens förvärvande

eller ej. Den stora återhållsamhet, som i praxis visades vid medgivande

av avdrag för representationskostnader,*torde så långt möjligt utgöra

en erforderlig garanti för att kostnader, som i själva verket vore att

anse såsom personliga levnadskostnader, icke bleve avdragna vid taxeringen.

Utskottet avstyrkte sålunda motionerna. I anledning av att inom utskottet

gjorts gällande, att i många fall någon granskning av representationsavdragens

skälighet icke kunde komma till stånd beroende på att myndigheterna

icke hade vetskap om de gjorda avdragen, anförde utskottet att

en teknisk översyn av kommunalskattelagen verkställdes av 1950 års skattelagssakkunniga

och att därvid jämväl frågan om avdragsrätten för representationskostnader

kunde förväntas komma under bedömande.

I de föreliggande motionerna har anförts bl. a., att det ibland ville förefalla,

som om ingen affär kunde genomföras ulan en eller flera luncher

eller middagar. Regelmässigt utövades representation dessutom mot såväl

köpare som säljare, och mången anförde till sitt försvar, att han icke

kunde underlåta »att bjuda igen», även om det torde höra till de slora

sällsyntheterna, att någon uppgåve den åtnjutna förmånen till beskattning.

Resultatet bleve, att många skattskyldiga på en omväg finge avdrag för en

väsentlig del av sina levnadskostnader utan att taxeringsmyndigheterna

hade möjlighet att vidtaga rättelse. Det gällde i många fall avdrag på

It) ()()() kronor och mera eller mer än genomsnittsinkomsten i landet. Otaliga

vore de fall, där beskattningsnämnderna stillatigande nödgades med
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 16.

ge avdrag, då representationen verifierades och visat sig bestå i ren lyxkonsumtion,

exempelvis lunch på över 100 kronor kuvertet och liknande.

Den enda möjligheten syntes vara att helt förbjuda avdrag för representation,

varvid detta borde ske för samtliga skattskyldiga, vilket jämväl

torde vara principiellt riktigt.

Utskottet. I de förevarande motionerna har yrkats sådana författningsändringar,

att vid inkomsttaxeringen avdrag icke skulle medgivas för representationskostnader.

Enligt gällande bestämmelser medgives sådant avdrag

därest utgifterna kan betraktas såsom en nödvändig omkostnad för vederbörandes

förvärvsverksamhet. Vad angår inkomst av rörelse innebär detta

att representationskostnader är avdragsgilla om och i den mån de är att anse

som driftkostnader. I förvärvskällan inkomst av tjänst erhålles avdrag för

representationskostnader i den mån dessa kan anses utgöra kostnader för

fullgörande av tjänsten. Då fråga är om statlig tjänst, för vilken utgått

särskilt bidrag till representationskostnader, är detta icke underkastat skatteplikt.

Vid beräkning av inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet må avdrag

göras för representationskostnader, som varit erforderliga för intäktens förvärvande.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår var frågan om en begränsning

av avdragsrätten för representationskostnader föremål för behandling

vid 1948 och 1951 års riksdagar. 1948 års bevillningsutskott uttalade i

sitt av riksdagen godkända betänkande nr 26 i anledning av väckt motion

om en generell skatt å representationskostnader bl. a., att den ifrågavarande

avdragsrätten otvivelaktigt medförde en viss risk för missbruk, nämligen så

till vida, att även sådana kostnader, som i själva verket vore att anse såsom

personliga levnadskostnader, kunde bliva avdragna vid taxeringen. Såvitt

utskottet kunde finna, vore det icke möjligt att förhindra detta på annat sätt

än att taxeringsmyndigheterna noggrant granskade vid taxeringen gjorda

avdrag av detta slag. Det påpekades jämväl att myndigheternas praxis vid

tillämpningen vore mycket restriktiv. 1951 års bevillningsutskott hade att

taga ställning till en motion, vari yrkades en sådan begränsning av avdragsrätten,

att avdrag icke skulle få åtnjutas för sådan del av representationskostnader,

som avsåge spritdrycker, tobak o. d. Utskottet anslöt sig därvid

till vad 1948 års bevillningsutskott uttalat. I sitt betänkande nr 3 anförde

utskottet vidare, att det icke syntes böra ifrågakomma att införa bestämmelser

om att vissa utgifter i samband med representation icke skulle vara

avdragsgilla. Det avgörande måste vara huruvida utgiften utgjort en nödvändig

omkostnad för intäktens förvärvande eller ej. Den stora återhållsamhet,

som i praxis visades vid medgivande av avdrag för representationskostnader,

torde så långt möjligt utgöra erforderlig garanti för att kostnader,

som i själva verket vore att anse såsom personliga levnadskostnader,

icke bleve avdragna vid taxeringen. Utskottet avstyrkte förty motionen, och

vad utskottet anfört godkändes av riksdagen.

Utskottet anser, att vad av riksdagen sålunda tidigare uttalats i denna

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 16.

5

fråga alltjämt äger giltighet. Det torde icke kunna bortses från att i vissa

fall utövandet av representation kan vara nödvändigt för intäktens förvärvande

och att det i dessa fall — med hänsyn till den nuvarande utformningen

av avdragsrätten för omkostnader över huvud taget — skulle vara

obilligt om icke avdrag finge åtnjutas för representationskostnaderna. Utskottet

vill emellertid understryka, att frågan huruvida kostnaderna varit

nödvändiga för intäktens förvärvande måste vara en bedömningsfråga i

det enskilda fallet samt att, såsom 1951 års bevillningsutskott uttalade,

stor återhållsamhet visats i praxis vid medgivande av avdrag i förevarande

hänseende. Slutligen får utskottet erinra om att det ifrågavarande spörsmålet

förväntas komma under bedömande vid 1950 års skattelagssakkunnigas

översyn av kommunalskattelagen. Enligt vad utskottet inhämtat är

de sakkunniga för närvarande sysselsatta med frågan om löntagarnas beskattning.

Därvid torde i varje fall frågan om avdrag för representationskostnader

i förvärvskällan inkomst av tjänst att bliva beaktad.

Med avseende å det anförda avstyrker utskottet bifall till de föreliggande

motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 272 av herr Anderberg

m. fl. samt II: 372 av herrar Ekdahl och Jönsson i Gärds Köpinge

om avskaffande av rätten att vid taxering till skatt

åtnjuta avdrag för representation icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 februari 1953.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammarert: herrar Heiiman, Franzon, Spetz, Falk, Ramberg,

Söderquist, Einar Eriksson, Werner, Patrick Nilsson och Magnusson;

samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Orgård, Sundström,

Sjölin, Olofsson, Jonsson i Skedsbygd, Brandt, Nilsson i Svalöv, Anderson

i Sundsvall och Gustafson i Göteborg.

Reservation

av herr Einar Eriksson.

53720G Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.