Betänkande i anledning av väckta motioner om vissa skattelättnader för rederier beträffande försäkringsersättning för förlust av fartgg, m. in.
1953-04-16 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1953:18, Betänkande i anledning av väckta motioner om vissa skattelättnader för rederier beträffande försäkringsersättning för förlust av fartgg, m. in.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
1
Nr 18.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om vissa skattelättnader för rederier beträffande
försäkringsersättning för förlust av fartgg, m. in.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:274 av herrar Svärd och Ohlon samt 11:352 av herrar
Edström och Schmidt har hemställts, »att riksdagen måtte antaga bestämmelser
om rätt för rederier att i beskattningsavseende dels fördela ersättning
på grund av försäkring för förlust av fartyg, som förlorats under åren
1952—1954, på fem år, dels ock fördela köpeskilling för fartyg, som avyttrats
under åren 1952—1954, likaledes på fem år, samt att vederbörande
utskott ville utarbeta de härför erforderliga författningsbestämmelserna».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 352.
Gällande bestämmelser.
Enligt punkt 1 andra stycket av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen
hänföres intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk avsedda
maskiner och andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
hänföres till byggnad, till intäkt av rörelse. Intäkt vid avyttring
av fartyg skall dock för annan skattskyldig än aktiebolag, ekonomisk
förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank d. v. s. i huvudsak för fysisk
person upptagas såsom intäkt av rörelse endast i den mån sådant följer
av punkt 3 d andra stycket av anvisningarna till 29 § men för övrigt såsom
intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, i den mån enligt 35 § förutsättningarna
för skattepliktig realisationsvinst föreligger. I nämnda punkt 3 d av
anvisningarna till 29 § stadgas, att då tillgång av ovan angivet slag avyttras
eller såsom för rörelsen obrukbar utrangeras, får avdrag ske för vad
som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet, men
skall å andra sidan belopp, som erhålles vid avyttring av tillgången, i sin
helhet upptagas såsom intäkt av rörelse. Har emellertid fysisk person avyttrat
eller utrangerat fartyg må avdrag ske för vad som i beskattningsavseende
återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet, i den mån detta belopp
överstiger vad som influtit vid avyttring av fartyget, men skall å andra sidan
såsom intäkt av rörelse upptagas endast vad som vid dylik avyttring
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 18.
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
må hava återbekommits av belopp, för vilket avdrag i beskattningsavseende
åtnjutits.
Enligt 28 § 2 inom. skall ersättning på grund av försäkring av egendom
anses såsom intäkt av rörelse, om och i den mån köpeskilling för egendomen,
därest denna försålts, skolat hänföras till sådan intäkt. Vidare sägs i
sistnämnda författningsrum, att avser ersättningen försäkring för förlust
av fartyg, står det den skattskyldige fritt att upptaga densamma, i den mån
den överstiger värdet av det förlorade fartyget sådant detta värde befanns
efter vederbörliga avskrivningar, såsom intäkt under det beskattningsår, då
den influtit, eller något av de två följande åren, eller fördelad på dessa tre
år. Ersättningen må dock, i den mån den använts för anskaffande av annat
eller andra fartyg, icke upptagas såsom intäkt för senare beskattningsår än
det, varunder den sålunda använts.
Enligt förordningen den 30 november 1951 (nr 763) om ackumulerad inkomst
kan fysisk person under vissa förutsättningar erhålla särskild skatteberäkning
vid den statliga inkomstbeskattningen beträffande återvunna värdeminskningsavdrag,
därest fartyg sålts i samband med överlåtelse av rörelse.
I fråga om levererade inventarier stadgas i punkt 3 av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen, att kostnaden för anskaffandet av desamma i
regel avdrages i form av årliga värdeminskningsavdrag, s. k. bunden avskrivning.
Beträffande fartyg synes i praxis ha godtagits en avskrivningsprocent
av i normala fall 5—8 procent. Har särskilt hög kostnad för en
tillgång betingats av att den skolat utnyttjas för särskilt arbetstillfälle eller
för en tillfällig konjunktur eller dylikt, kan särskilt s. k. överprisavdrag
medgivas om motsvarande avdrag skett i räkenskaperna.
Jämlikt stadgande i påföljande anvisningspunkt 4 kan aktiebolag och
vissa andra juridiska personer medgivas s. k. fri avskrivning å inventarier,
d. v. s. rätt till avdrag i enlighet med i räkenskaperna gjorda avskrivningar,
oberoende av om dessa är i överensstämmelse med bestämmelserna i
punkt 3.
Viss inskränkning har emellertid skett i den fria avskrivningsrätten genom
förordningen den 6 juni 1952 (nr 380) om tillfällig begränsning av
rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen,
in. in. Enligt denna får nyanskaffade inventarier med en varaktighetstid
av mer än tre år under beskattningsåren 1952 och 1953 avskrivas
med högst 20 procent för år. Beträffande äldre inventarier har däremot
icke införts någon begränsning i avskrivningsrätten. Möjlighet finnes vidare
att i sådana fall, då inventarier avyttrats samma år som nya sådana anskaffats,
göra en extra avskrivning med belopp motsvarande vad som erhållits
genom avyttringen (den s. k. nettometoden). Även vid avsevärd värdenedgång,
utrangering o. d. kan extra avdrag erhållas. Slutligen har dispensmöjligheter
öppnats för särskilda fall.
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
3
l)å det gäller kontraherade men icke levererade inventarier kan avdrag
för värdeminskning icke medgivas. Däremot finnes viss möjlighet till avdrag
för prisfall eller prisfallsrisk. Sålunda må enligt punkt 1 andra stycket
av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen nedskrivning av värdet å
sådana inventarier godkännas endast i den mån den skattskyldige visar,
att inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger
det kontraherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer
att inträffa innan tillgångarna levereras.
Riksskattenämnden har den 3 december 1952 (meddelande nr 2/1953
punkt 1) beslutat meddela följande anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna
vid prövning av yrkanden om avdrag vid 1953 års taxering
för nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av fartyg.
Vid 1953 års taxering bör — i den mån motsvarande nedskrivning skett
i räkenskaperna — vid beräkning av inkomst av rederirörelse avdrag enligt
nämnda bestämmelser för nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans
av fartyg medgivas med nedan angivna procent av avtalat pris:
för fartyg, beställda under år 1951:
om fartyget skall levereras under år 1953, med 10 procent;
för fartyg, beställda under år 1952:
om fartyget skall levereras under år 1954, med 10 procent;
om fartyget skall levereras under år 1955, med 15 procent;
om fartyget skall levereras under år 1956 eller senare, med 20 procent.
Om fartyget beställts under år 1952 och skall levereras under år 1953, bör
intet avdrag medgivas.
Skulle i visst fall särskilda omständigheter visas föreligga, som bör föranleda
att avdrag vid 1953 års taxering mcdgives enligt andra grunder än
ovan angivits, bör i dylikt fall avdrag medgivas i enlighet med vad sålunda
blivit visat.
Bestämmelser om avsättning till investeringsfonder har meddelats i förordningen
den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder. Enligt denna
medgives rätt till avdrag vid taxeringen till kommunal och statlig inkomstskatt
för avsättningar till vissa angivna investeringsfonder. Dessa bestämmelser,
som är av permanent karaktär, har tillkommit i syfte att befordra
konjunkturutjämningen.
Vid sidan härav finnes vissa provisoriska bestämmelser avseende investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier eller lagertillgånger (s. k.
eldsvådefonder). Dessa har upptagits i förordningen den It maj 1951 (nr
230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder för
ersättande av-''förlorade inventarier och lagertillgångar. Syftet med denna
lagstiftning är att bereda möjlighet till uppskov viss tid med beskattningen
av medel, som framkommer i samband med förlust av inventarier och lager.
Med uppskovet kan förhindras, att en betydande del av dessa medel konsumeras
av skatter; under uppskovstiden kan ersättningsanskaffning verkställas.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
Enligt ifrågavarande förordning med provisoriska bestämmelser äger skattskyldig
fysisk eller juridisk person vid beräkning av nettointäkt av rörelse
enligt kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt
njuta avdrag för belopp, som av årsvinsten avsättes till särskild investeringsfond
för ersättande av förlorade inventarier och till särskild investeringsfond
för ersättande av förlorade lagertillgångar. Förlusten skall ha
uppstått på grund av statligt förfogande, eldsvåda eller därmed jämförlig,
av den skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning. Avdrag kan enligt
förordningen medgivas vid taxering, som verkställes åren 1951—1953. Enligt
förordning den 20 februari 1953 (nr 50) skall bestämmelserna tillämpas
jämväl vid taxering åren 1954—1956. Särskild investeringsfond för ersättande
av förlorade inventarier må tagas i anspråk för avskrivning å maskiner
och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, som anskaffats under
beskattningsåret. Något särskilt medgivande av myndighet el. dyl. erfordras
icke för att fonderna skall få tagas i anspråk.
Återföring till beskattning av till investeringsfond avsatta medel skall ske
dels om den skattskyldige tagit fonden i anspråk för annat ändamål än som
avsetts vid avsättningen, dels om den skattskyldige trätt i likvidation och
dels om de avsatta medlen icke tagits i anspråk senast under det beskattningsår,
för vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret efter det, då avdrag
för avsättningen ägt rum. De bestämmelser om begränsning av rätt
till avdrag för avsättning till investeringsfonder, som enligt 10 § förordningen
den 6 juni 1952 (nr 380) gäller beträffande 1953 och 1954 års inkomsttaxeringar,
har icke avseende å de i 1951 års förordning avsedda investeringsfonderna.
Tidigare behandling av vissa beskaltningsfrågor rörande fartyg.
Ovannämnda bestämmelser i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen tillkom
genom beslut vid 1938 års riksdag. I proposition nr 258 till samma års riksdag
med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. in. anfördes
—- i anledning av uppkommen fråga om utvidgning av dessa bestämmelser
att avse även belopp, som influtit genom försäljning av fartyg — att
betänkligheter syntes möta att förorda bestämmelsernas tillämpning, där
fråga vore om ersättning för försålt fartyg. En dylik utvidgning ansågs nämligen
kunna föranleda missbruk.
Genom särskilda författningar har rederier, som under krigsåren förlorat
eller försålt fartyg, beretts möjligheter till visst uppskov med beskattningen
av för fartyget uppburen försäkringsersättning eller köpeskilling. Sålunda
har rederi, som drabbats av fartygsförlust under något av de beskattningsår,
för vilka taxering verkställts under åren 1940—1946, berättigats att antingen
fördela uppburen försäkringsersättning under en tidsperiod, som
sträckt sig från och med det beskattningsår, då ersättningen inflöt, till
och med det beskattningsår, för vilket taxering ägde rum år 1950, eller upptaga
ersättningen som intäkt under ett eller flera år inom nämnda tidsperiod.
I fråga om köpeskilling för avyttrat fartyg har samma bestämmel
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
5
ser gällt som beträffande försäkringsersättning för förlorat fartyg med den
avvikelsen, att rätt till uppskov icke medgivits för fartyg som försålts under
det beskattningsår, för vilket taxering verkställts år 1940.
I proposition nr 9 till 1950 års riksdag, vilken proposition oförändrad antogs,
hade Ivungl. Maj :t föreslagit ytterligare uppskov med beskattningen
av nämnda försäkringsersättningar och köpeskillingar till och med det beskattningsår,
för vilket taxering skulle verkställas år 1952.
I de vid 1950 års riksdag väckta, till bevillningsutskottet överlämnade likalydande
motionerna 1: 30 och II: 30 hemställdes, att riksdagen måtte besluta
att den i 28 § 2 mom. angivna rätten till fördelning av vissa försäkringsintäkter
måtte utsträckas att gälla även köpeskilling vid avyttring av
fartyg.
I betänkande nr 13 till 1950 års riksdag erinrade bevillningsutskottet om
att en sådan utvidgning redan vid bestämmelsernas tillkomst år 1938
ifrågasatts men med hänsyn till risken för missbruk icke ansetts böra genomföras.
Under krigsåren hade genom särskilda författningar uppskov
med beskattningen medgivits även beträffande köpeskilling för försålt fartyg.
Denna vidgade rätt till uppskov med beskattningen hade emellertid
varit föranledd av då rådande förhållanden och borde enligt utskottets mening
icke för det dåvarande komma i fråga. På grund härav avstyrkte utskottet
motionerna i denna del. Utskottet erinrade emellertid om att 1944 års
allmänna skattekommitté i sitt år 1949 avgivna betänkande angående beskattning
av realisationsvinster in. in. samt ackumulerade inkomster framlagt
förslag till förordning med särskilda bestämmelser för beräkning av
skatt till staten å ackumulerad inkomst. Enligt kommitténs förslag skulle
dock återvinning av tidigare för inventarier åtnjutna värdeminskningsavdrag
betraktas såsom ackumulerad inkomst endast för det fall, att avyttringen
av inventarierna skett i samband med överlåtelse av rörelse. Denna
begränsning i förslaget och andra av kommittén föreslagna inskränkningar
beträffande den ifrågasatta lagstiftningens tillämpning å förvärvskällan
rörelse berodde därpå, att enligt kommitténs mening praktiska svårigheter
skulle uppstå, därest samtliga de fall av ackumulerad inkomst, som förekomine
inom denna förvärvskälla, skulle bliva föremål för skattelindring.
Ehuru utskottet väl förstode kommitténs ställningstagande härutinnan, ansåge
utskottet önskvärt, att vid den fortsatta behandlingen av frågan om
skattelindring för ackumulerad inkomst toges under övervägande, huruvida
det vore möjligt och lämpligt att låta den ifrågasatta lagstiftningen vinna
tillämpning beträffande återvinning av värdeminskningsavdrag för inventarier
även i andra fall än då avyttring skedde i samband med överlåtelse
av rörelse.
I de till 1951 års riksdag avgivna likalydande motionerna I: 88 och II: 121
framfördes ånyo hemställan i ovan berörda hänseende. Dessa motioner upptogs
till behandling i samband med proposition nr 170, i vilken föreslogs
bl. a. införande av en särskild skatteberäkning för s. k. ackumulerad inkomst.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 02 anförde 1951 års
bevillningsutskott i anledning av nämnda motioner följande:
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
»Frågan har i viss män kommit i ett annat läge, sedan proposition med
förslag till förordning angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst framlagts och i huvudsak i oförändrat skick tillstyrkts av
utskottet. Med den utformning bestämmelserna om särskild skatteberäkning
föreslås skola erhålla, synes det nämligen vara uppenbart, att det
icke är möjligt att lösa det i motionerna åsyftade skatteproblemet genom
att göra förordningen tillämplig även å intäkt genom avyttring av fartyg.
Det torde vara tillräckligt att nämna ett av de skäl, som tala mot
en sådan anordning, nämligen att om köpeskilling vid avyttring skulle
beskattas enligt i nämnda förordning angivna regler, skulle denna intäkt
kunna fördelas å ända till tio år. Köpeskillingen skulle således bliva föremål
för en betydligt lindrigare beskattning än försäkringen. Med hänsyn
härtill synes spörsmålet böra tagas upp till förnyad prövning, och utskottet
finner skäl föreligga för att saken beaktas. Utskottet anser därför önskvärt,
att 1950 års skattelagssakkunniga under sitt fortsatta arbete närmare
utreda frågan samt taga i övervägande huruvida en lösning efter den linje,
som föreslagits i ovannämnda motioner, är möjlig och lämplig. Under åberopande
härav avstyrker utskottet motionerna I: 88 och II: 121.»
Enligt före år 1952 gällande bestämmelser skulle köpeskilling för avyttrade
maskiner och andra inventarier som stadigvarande brukades i rörelse,
som bedreves av fysisk person, upptagas såsom intäkt av rörelse endast till
den del köpeskillingen motsvarade vad som återbekommits av förut gjorda
avskrivningar för värdeminskning. I övrigt upptogs ersättningen såsom intäkt
av tillfällig förvärvsverksamhet (realisationsvinst) i den mån förutsättningarna
därför förelåg.
I syfte att vinna en mjukare övergång mellan skatteplikt och skattefrihet
i fråga om realisationsvinster antog 1951 års riksdag ett i förenämnda proposition
nr 170 framlagt förslag till sådana ändrade bestämmelser, att beskattning
av dylika vinster skulle ske enligt en fallande skala. För att bl. a.
underlätta tillämpningen av detta system vidtogs samtidigt den ändringen
i kommunalskattelagen, att allt vad som inflöte vid försäljning av maskiner
och andra inventarier, som stadigvarande brukades i rörelse, skulle betraktas
såsom intäkt av rörelse oavsett i vilken form rörelsen bedreves. Dessa
ändringar skulle tillämpas första gången vid 1953 års taxering.
I anledning av proposition nr 200 till 1952 års riksdag med förslag till förordning
om tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier vid inkomsttaxeringen väcktes i de likalydande motionerna
I: 469 och II: 614 yrkande om en utvidgning av tillämplighetsområdet
för den enligt nämnda förordning tillåtna s. k. nettometoden till att avse
jämväl försäljning och anskaffning av fartyg, som nyttjades i rörelse bedriven
av fysisk person. Vidare hemställdes i motionerna om skrivelse till
Kungl. Maj :t med begäran att vid den i propositionen bebådade utredningen
om företagsbeskattningen frågan om inkomstbegreppets omfattning beträffande
försäkringsersättning och köpeskilling för fartyg måtte omprövas
samt alt av utredningen föranledda förslag måtte framläggas för riksdagen.
Samma års bevillningsutskott anförde i sitt betänkande nr 52 i anledning
av nämnda motioner följande:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
»Utskottet får i anledning av motionerna erinra om de speciella förhållanden,
som råda i fråga om den mindre skeppsfarten ävensom det yrkesmässiga
fisket och vilka medfört, att dessa näringsgrenar bedrivas i andra företagsformer
än aktiebolag eller ekonomisk förening. Sålunda drivas de flesta
mindre fraktfartygen av partrederier och det stora flertalet fiskebåtar innehaves
av fysiska personer. I avseende å de nu berörda fartygen åtnjutes
icke rätt till fri avskrivning vid inkomsttaxeringen, och förutsättningar torde
icke heller föreligga för en mera allmän övergång inom dessa näringsgrenar
till sådana företagsformer, vilka äga nyss angivna rätt. Motionärernas
yrkande får ses mot bakgrunden av dessa förhållanden och de svårigheter,
som föreligga för en förnyelse av fartygsbeståndet därigenom att
hela köpeskillingen för ett avyttrat fartyg skall upptagas såsom intäkt av
rörelse under det att avdrag för värdeminskning å ett samtidigt nyinköpt
fartyg allenast medgives enligt reglerna för bunden avskrivning. Utskottet
delar motionärernas uppfattning, att beskattningsreglerna på förevarande
område icke äro tillfredsställande. Ä andra sidan är utskottet icke berett att
förorda den i motionerna anvisade lösningen av spörsmålet. Utskottet vill
emellertid för sin del föreslå, att de förenämnda nya bestämmelserna om
beskattning vid försäljning av inventarier i rörelse, vilka bestämmelser skola
tillämpas första gången vid 1953 års taxering, icke skola äga tillämpning
då fråga är om fartyg. Syftet med motionärernas yrkande i denna del
skulle vid ett antagande av utskottets förslag kunna anses tillgodosett. Utskottets
förslag föranleder ändringar i anvisningarna till 28 och 29 §§ kommunalskattelagen.
Vad härefter angår motionärernas hemställan om skrivelse till Kungl.
Maj:t om viss utredning får utskottet hänvisa till vad 1951 års bevillningsutskott
anfört i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 62 om önskvärdheten
av att 1950 års skattelagssakkunniga under sitt fortsatta arbete närmare
utreda huruvida en fördelning mellan flera beskattningsår av köpeskilling
vid avyttring av fartyg vore möjlig och lämplig. Utskottet finner
därför ej anledning förorda skrivelse till Kungl. Maj :t i de hänseenden, varom
i de nu föreliggande motionerna är fråga.»
Vad utskottet föreslagit godkändes av riksdagen. De sålunda genomförda
ändringarna av anvisningarna till kommunalskattelagen innebär, att för fysisk
person skall såsom inledningsvis angivits vid avyttring av fartyg alltjämt
gälla den tidigare regeln att endast återvunna värdeminskningsavdrag
och eventuell realisationsvinst beskattas.
Pågående utredning m. m.
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 maj 1952 har tillsatts en kommitté,
företagsbeskattningskommittén, för att verkställa en översyn av vissa
bestämmelser berörande företagsbeskattningen. I direktiven för kommittén
har chefen för finansdepartementet anfört bl. a. följande:
»1 proposition nr 200 till 1952 års riksdag berörde jag närmare reglerna
om rätten till fri avskrivning å inventarier, vilka bestämmelser hör lill dem
som i detta sammanhang är värda särskild uppmärksamhet. Jag framhöll
därvid att det vore angeläget undersöka huruvida dessa bestämmelser kunde
så utformas att den fria avskrivningsrättens utnyttjande anpassades efter
vad som ur samhällets synpunkt vore i olika konjunkturlägen önskvärt. Vid
en sådan utredning borde givetvis även beaktas näringslivets önskemål om
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
sådan fasthet i skattereglerna att ett tillfredsställande bedömande rörande
finansieringen av inventarieförvärv in. m. kunde verkställas; en avvägning
mellan de senast båda antydda synpunkterna kunde bli erforderlig. Även frågan
om underlaget för avskrivningsrätten — anskaffningsvärdet eller återanskaffningsvärdet
— och bestämmelserna om investeringsfonder borde i sådant
sammanhang omprövas liksom spörsmålet huruvida vid sidan av inkomstskatten
borde finnas en särskild skatteform, som riktade sig mot företagens
utgifter och som i vissa konjunkturlägen borde sättas i tillämpning.
Vad angår den fria avskrivningsrätten skulle kunna prövas ett system enligt
vilket denna utbytes mot en rätt till avdrag för avsättning till förnyelsefond.
Denna fond skulle få uppbringas till högst ett belopp motsvarande
anskaffningsvärdet å företagets inventarier, procentuellt uppräknat så att
viss hänsyn tages till inventariernas återanskaffningsvärde och, eventuellt,
företagets fortsatta utveckling. Till en sådan fond skulle avsättning alltid få
göras med viss procent av det belopp, vartill fonden högst må uppbringas,
vilken procentsats skulle svara mot den genomsnittliga ekonomiska förslitningen
på befintliga inventarier. Procentsatsen skulle i övrigt vara rörlig;
statsmakterna skulle äga rätt att ange den högsta procentsats med vilken
under viss förestående tidsperiod avdrag för avsättning skulle medgivas.
Skulle en anordning av i huvudsak nu angiven art väljas, bör prövas om
specialbestämmelser påkallas av hänsyn till utrangeringar, särskild värdenedgång
å innehavda maskiner o. s. v.»
Sveriges redareförening har i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt, att
Kungl. Maj :t ville till 1953 års riksdag framlägga förslag till sådana bestämmelser,
som yrkats i de förevarande motionerna. I anledning av framställningen
har yttranden inhämtats från kammarrätten, riksskattenämnden,
kommerskollegium, länsstyrelserna i Malmöhus och i Göteborgs och Bohus
län samt allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden.
Från remissyttrandena må här återgivas följande.
Kammarrätten har avstyrkt framställningen under framhållande, att densamma
innebure att en viss näringsgren skulle erhålla en särställning vid
beskattningen. Ett sådant avsteg från likställighetens princip kunde anses
vara befogat allenast när ett betydande allmänt intresse så påfordrade. Det
hade emellertid enligt kammarrättens förmenande icke på ett övertygande
sätt visats, att tillräckliga skäl efter krigets upphörande alltjämt förelåge
för den fördelning av inkomst vid beskattningen, som avsåges med framställningen.
Jämväl riksskattenämnden har avstyrkt framställningen, därvid nämnden
betonat, att de uppskovsregler som i framställningen avsåges beträffande
fartygsförsäljningar utgjorde ett avsteg från gällande beskattningsprinciper
och att de i framställningen anförda skälen icke vore av den påtagliga
betydelse, som erfordrades för genomförandet av en speciallagstiftning
av detta slag. Vad anginge utsträckning av tiden för försäkringsersättningarnas
beskattning från tre till fem år torde denna fråga vara av relativt
ringa betydelse i jämförelse med frågan om fartygsförsäljningarna. Gällande
bestämmelser om fördelning på tre år finge anses så avvägda, att de kunde
täcka vissa fluktuationer beträffande förekomsten av förlisningsfall. Man
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
9
hade icke anledning att genom provisoriska regler utvidga dessa bestämmelser
för mindre variationer i de faktiska förhållandena. Ledamöterna i nämnden
Sivert och Engblom var av skiljaktig mening och tillstyrkte bifall till
framställningen.
Kommerskollegium har i sitt yttrande framhållit angelägenheten av att
utvecklingen av den svenska handelsflottan, befrämjandes. Särskilt borde
beaktas betydelsen av en förnyelse i den form att gamla fartyg ersattes med
nya. Kollegium ville också fästa uppmärksamheten på den mindre och medelstora
trampflottans fortgående decimering och den höga ålder som utmärkte
fartygsmaterielen inom dessa sjöfartsgrenar. Kollegium tillstyrkte
förty framställningen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att ett återupplivande
av de under kriget gällande bestämmelserna på förevarande område framstode
såsom ett beaktansvärt önskemål för de minsta rederierna. Även för
ägarna av fiskefartyg vore frågan av betydelse. Ehuru den föreslagna reformen
komine att medföra ökat arbete för beskattningsmyndigheterna och
nödvändiggöra viss kontroll inom länsstyrelsernas taxeringsavdelningar ansåge
sig länsstyrelsen likväl i princip böra förorda, att bestämmelser av föreslagen
innebörd meddelades. För de medelstora och större rederierna syntes
behovet av en vidgad uppskovsrätt icke vara lika påtagligt. Dessa företag
hade i allmänhet goda avskrivningsmöjligheter och förnyade sin flotta kontinuerligt.
Det syntes därför lämpligt, att bestämmelserna kompletterades
med någon föreskrift, som kunde förhindra uppskovsrättens utnyttjande i
icke avsedda fall.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att enligt vad länsstyrelsen
kunnat inhämta behovet att utrangera eller förnya äldre tonnage måste
anses trängande för många rederiföretag i länet. Ett av skattemässiga skäl
betingat uppskov av frågans lösning till dess företagsbeskattningens allmänna
principer hunnit omprövas skulle kunna framstå som mindre välbetänkt.
Länsstyrelsen ville dock uttala, att uppskovet med beskattningen borde förknippas
med skyldighet för rederierna att lämna uppgifter angående dispositionen
av ifrågavarande köpeskillingar eller försäkringsersättningar efter
mönster av föreskrifterna om avsättningar till investeringsfond.
Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden har inledningsvis
upplyst, att möjligheten att uppskjuta beskattningen av vinster
som uppkommit vid förlisning eller försäljning av fartyg såvitt han kunnat
konstatera endast utnyttjats i ringa utsträckning inom rederinäringen. P>n
ändring av gällande bestämmelser vore visserligen önskvärd, men denna
borde utformas så att uppskov medgåves endast om det avdragna beloppet
insattes på riksbanken för att senare användas för ersättningsanskaffning.
En sådan rätt till uppskov borde dock gälla alla slags rörelser. Spörsmålet
kunde antagas komma att upptagas av företagsbeskattningskommittén, och
tillräcklig anledning syntes icke föreligga att nu föregripa resultatet av
kommitténs arbete.
Kungl. .Maj:t har, med erinran om stadgandena i ovannämnda förordning
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
den 11 maj 1951 om särskilda investeringsfonder, den 27 februari 1953 förordnat,
att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till företagsbeskattningskommittén
för att av kommittén tagas i övervägande vid fullgörande
av kommitténs utredningsuppdrag.
Motionerna.
I de föreliggande motionerna har anförts bl. a. följande. Efter det senaste
världskriget hade många förväntat, att leveranstiderna för nya fartyg skulle
komma att förkortas samt att priserna å nytt tonnage skulle minskas. Så
hade ej blivit fallet. Leveranstiderna för nybeställda fartyg vore nu längre än
tidigare och anskaffningspriset för nytt tonnage avsevärt högre än vid krigsslutet.
Ett rederi, som förlorat ett fartyg, kunde i dagens läge i regel ej erhålla
ett ersättningsfartyg inom den lagstadgade treårsperioden. Inom samma
tid kunde ej heller erhållas ett nybyggt fartyg såsom ersättning för ett
avyttrat. Redan av dessa skäl förelåge behov av dels förlängt anstånd med
beskattningen av förlisningsersättningar, dels ock anstånd med beskattningen
av ersättningar för avyttrade fartyg. Även andra skäl än de förenämnda
kunde åberopas till stöd för en sådan reform. På grund av det försämrade
penningvärdet uppkomme numera vid förlust eller avyttring av fartyg en rent
fiktiv vinst. Med hänsyn till det rådande läget hade statsmakterna ansett det
vara nödvändigt att näringsföretagen begränsade sina nyinvesteringar, och
särskilda åtgärder hade därför vidtagits för att motverka sådana investeringar.
Gällande beskattningsregler på ifrågavarande område verkade emellertid
i motsatt riktning. Sålunda måste anskaffningen av ersättningsfartyg
påskyndas för undvikande av beskattning, vilket i sin tur medförde ett högre
pris för ersättningsfartyget. Av kända skäl befunne sig det svenska tramptonnaget
i ett synnerligen svårt internationellt konkurrensläge. Det förelåge
därför ett stort behov av att äldre och ur driftssynpunkt oekonomiskt tonnage
utrangerades. Från såväl näringslivets som statsmakternas sida hade
önskemål uttalats att det svenska tramptonnaget måtte vidmakthållas och utbyggas.
Motionärerna funne det angeläget att åtgärder snarast vidtoges för att
bereda rederier, som erhållit ersättning för förlorade eller uppburit köpeskilling
för avyttrade fartyg, erforderligt anstånd med beskattningen av nämnda
ersättning eller köpeskilling. Då det ej vore möjligt att överblicka, huru
länge det nuvarande onormala förhållandet beträffande leveranstider och
priser å nya fartyg kunde komma att bestå, ansåge motionärerna att en
provisorisk reform på detta område borde genomföras. Bestämmelserna i
ämnet borde utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de föreskrifter,
som gällt under det senaste kriget, och anståndet med beskattningen borde
gälla för en tid av fem år.
Utskottet. Reglerna rörande beskattning av intäkt vid försäljning av fartyg,
som är inventarier i rörelse, är olika utformade för aktiebolag, ekonomisk
förening, ömsesidigt försäkringsbolag och sparbank, å ena sidan, samt
annan skattskyldig, d. v. s. i huvudsak fysisk person, å andra sidan. För
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
11
aktiebolag och övriga nämnda juridiska personer skall intäkten av försäljningen
alltid och i sin helhet upptagas såsom intäkt av rörelse och avdrag
medgivas för vad som i beskattningshänseende återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet.
Då det gäller fysisk person skall intäkten upptagas såsom
intäkt av rörelse endast i den mån genom försäljningen tidigare åtnjutna
värdeminskningsavdrag återbekommits, och i övrigt skall intäkten beskattas
endast i den mån skattepliktig realisationsvinst uppkommer. För att sådan
realisationsvinst över huvud skall föreligga fordras att försäljningen
skett inom fem år från det fartyget anskaffats. Försäkringsersättning för
förlust av fartyg skall anses såsom intäkt av rörelse i den mån köpeskilling
för fartyget, om detsamma försålts, skolat hänföras till sådan intäkt. I den
mån ersättningen överstiger värdet av det förlorade fartyget, sådant detta
värde befanns efter vederbörliga avskrivningar, står det den skattskyldige
fritt att upptaga ersättningen såsom intäkt under det beskattningsår, då den
influtit, eller något av de två följande åren, eller fördelad på dessa tre år;
ersättningen må dock, i den mån den använts för anskaffande av annat eller
andra fartyg, icke upptagas såsom intäkt för senare beskattningsår än det
varunder den sålunda använts. Syftet med sistnämnda bestämmelser är att
bereda möjlighet till uppskov med beskattningen av de medel, som kan
framkomma vid förlusten av fartyget, för att under uppskovstiden ersättningsanskaffning
skall kunna verkställas. Längre uppskov, nämligen i högst
sex år, kan erhållas genom avsättning till särskild investeringsfond för ersättande
av förlorade inventarier, s. k. eldsvådefond. Förlusten skall därvid
ha uppstått på grund av statligt förfogande, eldsvåda eller därmed jämförlig,
av den skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning. Avdrag för sådan
avsättning kan medgivas vid 1951—1956 års taxeringar.
Kostnaden för nyanskaffning av fartyg får vid inkomsttaxeringen avdragas
genom värdeminskningsavdrag. Avdraget beräknas i regel enligt en värdeminskningsplan
med årliga procentuella avdrag, s. k. bunden avskrivning.
Aktiebolag m. fl. kan erhålla rätt till s. k. fri avskrivning, d. v. s. avdrag
för värdeminskning medgives i princip i enlighet med den i räkenskaperna
gjorda avskrivningen. Rätten till fri avskrivning har emellertid tillfälligt begränsats
genom bestämmelser, som gäller för beskattningsåren 1952 och
1953. Enligt dessa bestämmelser får nyanskaffade inventarier nedskrivas
med högst 20 procent årligen. Vid ersättningsanskaffning för under samma
beskattningsår avyttrad eller förlorad tillgång får dock den s. k. nettometoden
tillämpas, d. v. s. ett extra avdrag medgives med belopp motsvarande
vad som erhållits genom avyttringen.
Avdrag för värdeminskning kan däremot icke medgivas i fråga om kontraherade
men ännu icke levererade inventarier. Viss möjlighet till nedskrivning
för prisfall eller prisfallsrisk finnes dock. Riksskattenämnden har meddelat
vissa anvisningar rörande sådan nedskrivning vid 1953 års taxering
å icke levererade fartyg, innebärande rätt till nedskrivning med 10—20 procent
under vissa förutsättningar.
Genom särskilda författningar har uppskov medgivits med beskattningen
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
av försäkringsersättning och köpeskilling för fartyg, som förlorats eller avyttrats
under något av krigsåren. Sålunda var rederi, som drabbats av fartygsförlust
under något av de beskattningsår, för vilka taxering verkställts
under åren 1940—1946, berättigat att antingen fördela uppburen försäkringsersättning
under en tidsperiod, som sträckte sig från och med det beskattningsår,
då ersättningen inflöt, till och med det beskattningsår, för vilket
taxering ägde rum år 1952, eller upptaga ersättningen som intäkt under
ett eller flera år inom nämnda tidsperiod. I fråga om köpeskilling för avyttrat
fartyg gällde samma bestämmelser, dock att rätt till uppskov icke
medgavs för fartyg, som försålts under det beskattningsår, för vilket taxering
verkställts år 1940.
I de föreliggande motionerna har anförts, att leveranstiderna för beställda
fartyg nu vore längre än tidigare och att ett fartyg som regel ej kunde erhållas
inom tre år. Motionärerna yrkade, att genom provisoriska bestämmelser
rederier, som erhållit ersättning för förlorade eller uppburit köpeskilling
för avyttrade fartyg, bereddes erforderligt anstånd med beskattningen
av nämnda ersättning eller köpeskilling. Bestämmelserna borde utformas i
huvudsaklig överensstämmelse med de föreskrifter, som gällt under krigsåren,
och anståndet med beskattningen borde gälla för en tid av fem år.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har i åtskilliga sammanhang
ifrågasatts en utvidgning av rätten till fördelning av vissa försäkringsersättningar
till att gälla även köpeskilling vid avyttring av fartyg.
Bland annat framställdes vid 1951 års riksdag ett dylikt yrkande i väckta
motioner. I anledning av dessa uttalade samma års bevillningsutskott i sitt
av riksdagen godkända betänkande nr 62, att det vore önskvärt att 1950 års
skattelagssakkunniga närmare utredde frågan. Vidare har Sveriges redareförening
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt att Kungl. Maj :t ville till innevarande
års riksdag framlägga förslag till liknande bestämmelser som de
i föreliggande motioner förordade. Framställningen har jämte däröver infordrade
utlåtanden av Kungl. Maj :t överlämnats till den år 1952 tillsatta
företagsbeskattningskommittén för övervägande.
Utskottet finner, att då det föreliggande spörsmålet hänskjutits till förelagsbeskattningskommitténs
behandling, resultatet av denna behandling bör
avvaktas innan lagstiftningsåtgärder vidtages. Därvid förutsätter utskottet,
att därest behov kan anses föreligga av omedelbara åtgärder i ärendet, detta
beaktas av kommittén. Utskottet vill vidare framhålla, att såvitt angår försäkringsersättning
för förlorat fartyg, syftet med motionerna synes vara i
huvudsak tillgodosett genom ovannämnda bestämmelser om de s. k. eldsvådefonderna.
Den i motionerna behandlade frågan äger samband med vissa av de åtgärder
inom beskattningens område, vilka statsmakterna vidtagit i investeringsbegränsande
syfte. Sistnämnda mera allmänna spörsmål finner utskottet
dock ej skäl upptaga till behandling i detta sammanhang.
Med hänvisning till det anförda anser sig utskottet icke böra tillstyrka
någon lagstiftningsåtgärd i anledning av motionerna.
Bevillningsutskottets betänkande nr 18. 13
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 274 av herrar Svärd och
Ohlon samt 11:352 av herrar Edström och Schmidt om
vissa skattelättnader för rederier beträffande försäkringsersättning
för förlust av fartyg, in. in., måtte, i den mån de
icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.
Stockholm den 16 april 1953.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Franzon, Spetz, Velander,
Falk, Ramberg, Niklasson, Söderquist och Patrick Nilsson; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sundström, Hagberg i
Malmö, Sjölin, Olofsson, Brandt, Kollberg, Strandh, Kärrlander och Jansson
i Aspeboda.
Reservation
av herrar Velander och Hagberg i Malmö, som ansett, att utskottets yttrande
och hemställan bort ha följande lydelse:
»Reglerna rörande---(= utskottet s. 10 rad 4 nedifrån—s. 12 rad
15 nedifrån) —--för övervägande.
På sätt motionärerna anfört befinner sig det svenska tramptonnaget i ett
synnerligen svårt internationellt konkurrensläge. Stort behov föreligger därför
särskilt för tramprederierna att utrangera äldre och ur driftsynpunkt
oekonomiskt tonnage. Enligt gällande beskattningsregler kunna rederier,
som avyttrat tonnage, ej erhålla erforderligt anstånd med beskattningen av
köpeskilling för sådant tonnage. I den mån ersättningsfartyg ej kan anskaffas
under samma år, som avyttringen ägt rum, nödgas säljaren betala
skatt för vinsten å försålt fartyg och berövas härigenom en väsentlig del av
de medel, som eljest skolat användas för anskaffning av ersättningsfartyg.
I följd härav och med hänsyn till att leveranstiderna för nybeslällda fartyg
numera äro väsentligt längre än tidigare samt priserna å såväl dylika som
redan färdiga fartyg för närvarande äro mycket höga, försättas rederier,
som avyttrat fartyg, i en mycket besvärlig ekonomisk situation. Under rå
-
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
dande förhållanden ha statsmakterna ansett det vara nödvändigt att begränsa
nyinvesteringar och särskilda åtgärder ha därför vidtagits för att
motverka sådana investeringar. Gällande beskattningsregler i nyssberörda
avseende verka emellertid i motsatt riktning. Utskottet anser därför nödvändigt
att särskilda åtgärder vidtagas för att eliminera de menliga verkningarna
av gällande beskattningsbestämmelser i förut angivet hänseende.
Då det ej är möjligt att överblicka, huru länge nuvarande onormala förhållanden
i fråga om tiden för fartygsleveranser och priser å fartyg kan bliva
rådande, delar utskottet motionärernas mening att en provisorisk reform på
detta område bör genomföras. Utskottet biträder sålunda motionärernas förslag,
att köpeskilling för fartyg, som avyttrats under åren 1952—1954, bör
få fördelas på fem år. Förslag till författningsbestämmelser härom ha utarbetats
av utskottet.
Såvitt angår motionärernas förslag om bestämmelser av motsvarande natur
som ovannämnda i fråga om försäkringsersättning för förlorat fartyg
anser utskottet syftet med sistnämnda förslag vara i huvudsak tillgodosett
genom förenämnda bestämmelser om avsättning till de s. k. eldsvådefonderna.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
1) att riksdagen måtte, med anledning av de likalydande
motionerna I: 274 av herrar Svärd och Ohlon samt 11:352
av herrar Edström och Schmidt, i vad motionerna avse rätt
för rederier att i beskattningshänseende på fem år fördela
köpeskilling för fartyg, som avyttrats under åren 1952—1954,
för sin del antaga följande
Förslag
till
förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst
under vissa år av köpeskilling vid avyttring av fartyg.
Härigenom förordnas, att köpeskilling för fartyg, som avyttrats under något
av de beskattningsår, för vilka taxering skall äga rum något av åren
1953—1955. må vid taxering enligt såväl kommunalskattelagen som förordningen
om statlig inkomstskatt fördelas på fem år eller upptagas såsom
intäkt under ett eller flera år inom femårsperioden, dock må köpeskilling,
i den mån den använts för anskaffande av annat eller andra fartyg, icke
upptagas såsom intäkt för senare beskattningsår än det, varunder den sålunda
använts. Vad ovan sägs skall dock ej gälla där avyttringen skett till
någon med vilken säljaren varit i intressegemenskap och det kan antagas,
att avyttringen ägt rum i syfte att ernå särskild förmån i beskattningsavseende
antingen för säljaren eller för köparen.
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
15
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
2) att förenämnda motioner, i den mån de icke blivit besvarade
genom vad utskottet under punkten 1) hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»
637313 Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.