Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om vissa skattelättnader för rederier beträffande försäkringsersättning för förlust av fartgg, m. in.

1953-04-16 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1953:18, Betänkande i anledning av väckta motioner om vissa skattelättnader för rederier beträffande försäkringsersättning för förlust av fartgg, m. in.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

1

Nr 18.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om vissa skattelättnader för rederier beträffande

försäkringsersättning för förlust av fartgg, m. in.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna 1:274 av herrar Svärd och Ohlon samt 11:352 av herrar

Edström och Schmidt har hemställts, »att riksdagen måtte antaga bestämmelser

om rätt för rederier att i beskattningsavseende dels fördela ersättning

på grund av försäkring för förlust av fartyg, som förlorats under åren

1952—1954, på fem år, dels ock fördela köpeskilling för fartyg, som avyttrats

under åren 1952—1954, likaledes på fem år, samt att vederbörande

utskott ville utarbeta de härför erforderliga författningsbestämmelserna».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen II: 352.

Gällande bestämmelser.

Enligt punkt 1 andra stycket av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen

hänföres intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk avsedda

maskiner och andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag

hänföres till byggnad, till intäkt av rörelse. Intäkt vid avyttring

av fartyg skall dock för annan skattskyldig än aktiebolag, ekonomisk

förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank d. v. s. i huvudsak för fysisk

person upptagas såsom intäkt av rörelse endast i den mån sådant följer

av punkt 3 d andra stycket av anvisningarna till 29 § men för övrigt såsom

intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, i den mån enligt 35 § förutsättningarna

för skattepliktig realisationsvinst föreligger. I nämnda punkt 3 d av

anvisningarna till 29 § stadgas, att då tillgång av ovan angivet slag avyttras

eller såsom för rörelsen obrukbar utrangeras, får avdrag ske för vad

som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet, men

skall å andra sidan belopp, som erhålles vid avyttring av tillgången, i sin

helhet upptagas såsom intäkt av rörelse. Har emellertid fysisk person avyttrat

eller utrangerat fartyg må avdrag ske för vad som i beskattningsavseende

återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet, i den mån detta belopp

överstiger vad som influtit vid avyttring av fartyget, men skall å andra sidan

såsom intäkt av rörelse upptagas endast vad som vid dylik avyttring

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 18.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

må hava återbekommits av belopp, för vilket avdrag i beskattningsavseende

åtnjutits.

Enligt 28 § 2 inom. skall ersättning på grund av försäkring av egendom

anses såsom intäkt av rörelse, om och i den mån köpeskilling för egendomen,

därest denna försålts, skolat hänföras till sådan intäkt. Vidare sägs i

sistnämnda författningsrum, att avser ersättningen försäkring för förlust

av fartyg, står det den skattskyldige fritt att upptaga densamma, i den mån

den överstiger värdet av det förlorade fartyget sådant detta värde befanns

efter vederbörliga avskrivningar, såsom intäkt under det beskattningsår, då

den influtit, eller något av de två följande åren, eller fördelad på dessa tre

år. Ersättningen må dock, i den mån den använts för anskaffande av annat

eller andra fartyg, icke upptagas såsom intäkt för senare beskattningsår än

det, varunder den sålunda använts.

Enligt förordningen den 30 november 1951 (nr 763) om ackumulerad inkomst

kan fysisk person under vissa förutsättningar erhålla särskild skatteberäkning

vid den statliga inkomstbeskattningen beträffande återvunna värdeminskningsavdrag,

därest fartyg sålts i samband med överlåtelse av rörelse.

I fråga om levererade inventarier stadgas i punkt 3 av anvisningarna till

29 § kommunalskattelagen, att kostnaden för anskaffandet av desamma i

regel avdrages i form av årliga värdeminskningsavdrag, s. k. bunden avskrivning.

Beträffande fartyg synes i praxis ha godtagits en avskrivningsprocent

av i normala fall 5—8 procent. Har särskilt hög kostnad för en

tillgång betingats av att den skolat utnyttjas för särskilt arbetstillfälle eller

för en tillfällig konjunktur eller dylikt, kan särskilt s. k. överprisavdrag

medgivas om motsvarande avdrag skett i räkenskaperna.

Jämlikt stadgande i påföljande anvisningspunkt 4 kan aktiebolag och

vissa andra juridiska personer medgivas s. k. fri avskrivning å inventarier,

d. v. s. rätt till avdrag i enlighet med i räkenskaperna gjorda avskrivningar,

oberoende av om dessa är i överensstämmelse med bestämmelserna i

punkt 3.

Viss inskränkning har emellertid skett i den fria avskrivningsrätten genom

förordningen den 6 juni 1952 (nr 380) om tillfällig begränsning av

rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen,

in. in. Enligt denna får nyanskaffade inventarier med en varaktighetstid

av mer än tre år under beskattningsåren 1952 och 1953 avskrivas

med högst 20 procent för år. Beträffande äldre inventarier har däremot

icke införts någon begränsning i avskrivningsrätten. Möjlighet finnes vidare

att i sådana fall, då inventarier avyttrats samma år som nya sådana anskaffats,

göra en extra avskrivning med belopp motsvarande vad som erhållits

genom avyttringen (den s. k. nettometoden). Även vid avsevärd värdenedgång,

utrangering o. d. kan extra avdrag erhållas. Slutligen har dispensmöjligheter

öppnats för särskilda fall.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

3

l)å det gäller kontraherade men icke levererade inventarier kan avdrag

för värdeminskning icke medgivas. Däremot finnes viss möjlighet till avdrag

för prisfall eller prisfallsrisk. Sålunda må enligt punkt 1 andra stycket

av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen nedskrivning av värdet å

sådana inventarier godkännas endast i den mån den skattskyldige visar,

att inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger

det kontraherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer

att inträffa innan tillgångarna levereras.

Riksskattenämnden har den 3 december 1952 (meddelande nr 2/1953

punkt 1) beslutat meddela följande anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna

vid prövning av yrkanden om avdrag vid 1953 års taxering

för nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av fartyg.

Vid 1953 års taxering bör — i den mån motsvarande nedskrivning skett

i räkenskaperna — vid beräkning av inkomst av rederirörelse avdrag enligt

nämnda bestämmelser för nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans

av fartyg medgivas med nedan angivna procent av avtalat pris:

för fartyg, beställda under år 1951:

om fartyget skall levereras under år 1953, med 10 procent;

för fartyg, beställda under år 1952:

om fartyget skall levereras under år 1954, med 10 procent;

om fartyget skall levereras under år 1955, med 15 procent;

om fartyget skall levereras under år 1956 eller senare, med 20 procent.

Om fartyget beställts under år 1952 och skall levereras under år 1953, bör

intet avdrag medgivas.

Skulle i visst fall särskilda omständigheter visas föreligga, som bör föranleda

att avdrag vid 1953 års taxering mcdgives enligt andra grunder än

ovan angivits, bör i dylikt fall avdrag medgivas i enlighet med vad sålunda

blivit visat.

Bestämmelser om avsättning till investeringsfonder har meddelats i förordningen

den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder. Enligt denna

medgives rätt till avdrag vid taxeringen till kommunal och statlig inkomstskatt

för avsättningar till vissa angivna investeringsfonder. Dessa bestämmelser,

som är av permanent karaktär, har tillkommit i syfte att befordra

konjunkturutjämningen.

Vid sidan härav finnes vissa provisoriska bestämmelser avseende investeringsfonder

för ersättande av förlorade inventarier eller lagertillgånger (s. k.

eldsvådefonder). Dessa har upptagits i förordningen den It maj 1951 (nr

230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder för

ersättande av-''förlorade inventarier och lagertillgångar. Syftet med denna

lagstiftning är att bereda möjlighet till uppskov viss tid med beskattningen

av medel, som framkommer i samband med förlust av inventarier och lager.

Med uppskovet kan förhindras, att en betydande del av dessa medel konsumeras

av skatter; under uppskovstiden kan ersättningsanskaffning verkställas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

Enligt ifrågavarande förordning med provisoriska bestämmelser äger skattskyldig

fysisk eller juridisk person vid beräkning av nettointäkt av rörelse

enligt kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt

njuta avdrag för belopp, som av årsvinsten avsättes till särskild investeringsfond

för ersättande av förlorade inventarier och till särskild investeringsfond

för ersättande av förlorade lagertillgångar. Förlusten skall ha

uppstått på grund av statligt förfogande, eldsvåda eller därmed jämförlig,

av den skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning. Avdrag kan enligt

förordningen medgivas vid taxering, som verkställes åren 1951—1953. Enligt

förordning den 20 februari 1953 (nr 50) skall bestämmelserna tillämpas

jämväl vid taxering åren 1954—1956. Särskild investeringsfond för ersättande

av förlorade inventarier må tagas i anspråk för avskrivning å maskiner

och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, som anskaffats under

beskattningsåret. Något särskilt medgivande av myndighet el. dyl. erfordras

icke för att fonderna skall få tagas i anspråk.

Återföring till beskattning av till investeringsfond avsatta medel skall ske

dels om den skattskyldige tagit fonden i anspråk för annat ändamål än som

avsetts vid avsättningen, dels om den skattskyldige trätt i likvidation och

dels om de avsatta medlen icke tagits i anspråk senast under det beskattningsår,

för vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret efter det, då avdrag

för avsättningen ägt rum. De bestämmelser om begränsning av rätt

till avdrag för avsättning till investeringsfonder, som enligt 10 § förordningen

den 6 juni 1952 (nr 380) gäller beträffande 1953 och 1954 års inkomsttaxeringar,

har icke avseende å de i 1951 års förordning avsedda investeringsfonderna.

Tidigare behandling av vissa beskaltningsfrågor rörande fartyg.

Ovannämnda bestämmelser i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen tillkom

genom beslut vid 1938 års riksdag. I proposition nr 258 till samma års riksdag

med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. in. anfördes

—- i anledning av uppkommen fråga om utvidgning av dessa bestämmelser

att avse även belopp, som influtit genom försäljning av fartyg — att

betänkligheter syntes möta att förorda bestämmelsernas tillämpning, där

fråga vore om ersättning för försålt fartyg. En dylik utvidgning ansågs nämligen

kunna föranleda missbruk.

Genom särskilda författningar har rederier, som under krigsåren förlorat

eller försålt fartyg, beretts möjligheter till visst uppskov med beskattningen

av för fartyget uppburen försäkringsersättning eller köpeskilling. Sålunda

har rederi, som drabbats av fartygsförlust under något av de beskattningsår,

för vilka taxering verkställts under åren 1940—1946, berättigats att antingen

fördela uppburen försäkringsersättning under en tidsperiod, som

sträckt sig från och med det beskattningsår, då ersättningen inflöt, till

och med det beskattningsår, för vilket taxering ägde rum år 1950, eller upptaga

ersättningen som intäkt under ett eller flera år inom nämnda tidsperiod.

I fråga om köpeskilling för avyttrat fartyg har samma bestämmel
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

5

ser gällt som beträffande försäkringsersättning för förlorat fartyg med den

avvikelsen, att rätt till uppskov icke medgivits för fartyg som försålts under

det beskattningsår, för vilket taxering verkställts år 1940.

I proposition nr 9 till 1950 års riksdag, vilken proposition oförändrad antogs,

hade Ivungl. Maj :t föreslagit ytterligare uppskov med beskattningen

av nämnda försäkringsersättningar och köpeskillingar till och med det beskattningsår,

för vilket taxering skulle verkställas år 1952.

I de vid 1950 års riksdag väckta, till bevillningsutskottet överlämnade likalydande

motionerna 1: 30 och II: 30 hemställdes, att riksdagen måtte besluta

att den i 28 § 2 mom. angivna rätten till fördelning av vissa försäkringsintäkter

måtte utsträckas att gälla även köpeskilling vid avyttring av

fartyg.

I betänkande nr 13 till 1950 års riksdag erinrade bevillningsutskottet om

att en sådan utvidgning redan vid bestämmelsernas tillkomst år 1938

ifrågasatts men med hänsyn till risken för missbruk icke ansetts böra genomföras.

Under krigsåren hade genom särskilda författningar uppskov

med beskattningen medgivits även beträffande köpeskilling för försålt fartyg.

Denna vidgade rätt till uppskov med beskattningen hade emellertid

varit föranledd av då rådande förhållanden och borde enligt utskottets mening

icke för det dåvarande komma i fråga. På grund härav avstyrkte utskottet

motionerna i denna del. Utskottet erinrade emellertid om att 1944 års

allmänna skattekommitté i sitt år 1949 avgivna betänkande angående beskattning

av realisationsvinster in. in. samt ackumulerade inkomster framlagt

förslag till förordning med särskilda bestämmelser för beräkning av

skatt till staten å ackumulerad inkomst. Enligt kommitténs förslag skulle

dock återvinning av tidigare för inventarier åtnjutna värdeminskningsavdrag

betraktas såsom ackumulerad inkomst endast för det fall, att avyttringen

av inventarierna skett i samband med överlåtelse av rörelse. Denna

begränsning i förslaget och andra av kommittén föreslagna inskränkningar

beträffande den ifrågasatta lagstiftningens tillämpning å förvärvskällan

rörelse berodde därpå, att enligt kommitténs mening praktiska svårigheter

skulle uppstå, därest samtliga de fall av ackumulerad inkomst, som förekomine

inom denna förvärvskälla, skulle bliva föremål för skattelindring.

Ehuru utskottet väl förstode kommitténs ställningstagande härutinnan, ansåge

utskottet önskvärt, att vid den fortsatta behandlingen av frågan om

skattelindring för ackumulerad inkomst toges under övervägande, huruvida

det vore möjligt och lämpligt att låta den ifrågasatta lagstiftningen vinna

tillämpning beträffande återvinning av värdeminskningsavdrag för inventarier

även i andra fall än då avyttring skedde i samband med överlåtelse

av rörelse.

I de till 1951 års riksdag avgivna likalydande motionerna I: 88 och II: 121

framfördes ånyo hemställan i ovan berörda hänseende. Dessa motioner upptogs

till behandling i samband med proposition nr 170, i vilken föreslogs

bl. a. införande av en särskild skatteberäkning för s. k. ackumulerad inkomst.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 02 anförde 1951 års

bevillningsutskott i anledning av nämnda motioner följande:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

»Frågan har i viss män kommit i ett annat läge, sedan proposition med

förslag till förordning angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad

inkomst framlagts och i huvudsak i oförändrat skick tillstyrkts av

utskottet. Med den utformning bestämmelserna om särskild skatteberäkning

föreslås skola erhålla, synes det nämligen vara uppenbart, att det

icke är möjligt att lösa det i motionerna åsyftade skatteproblemet genom

att göra förordningen tillämplig även å intäkt genom avyttring av fartyg.

Det torde vara tillräckligt att nämna ett av de skäl, som tala mot

en sådan anordning, nämligen att om köpeskilling vid avyttring skulle

beskattas enligt i nämnda förordning angivna regler, skulle denna intäkt

kunna fördelas å ända till tio år. Köpeskillingen skulle således bliva föremål

för en betydligt lindrigare beskattning än försäkringen. Med hänsyn

härtill synes spörsmålet böra tagas upp till förnyad prövning, och utskottet

finner skäl föreligga för att saken beaktas. Utskottet anser därför önskvärt,

att 1950 års skattelagssakkunniga under sitt fortsatta arbete närmare

utreda frågan samt taga i övervägande huruvida en lösning efter den linje,

som föreslagits i ovannämnda motioner, är möjlig och lämplig. Under åberopande

härav avstyrker utskottet motionerna I: 88 och II: 121.»

Enligt före år 1952 gällande bestämmelser skulle köpeskilling för avyttrade

maskiner och andra inventarier som stadigvarande brukades i rörelse,

som bedreves av fysisk person, upptagas såsom intäkt av rörelse endast till

den del köpeskillingen motsvarade vad som återbekommits av förut gjorda

avskrivningar för värdeminskning. I övrigt upptogs ersättningen såsom intäkt

av tillfällig förvärvsverksamhet (realisationsvinst) i den mån förutsättningarna

därför förelåg.

I syfte att vinna en mjukare övergång mellan skatteplikt och skattefrihet

i fråga om realisationsvinster antog 1951 års riksdag ett i förenämnda proposition

nr 170 framlagt förslag till sådana ändrade bestämmelser, att beskattning

av dylika vinster skulle ske enligt en fallande skala. För att bl. a.

underlätta tillämpningen av detta system vidtogs samtidigt den ändringen

i kommunalskattelagen, att allt vad som inflöte vid försäljning av maskiner

och andra inventarier, som stadigvarande brukades i rörelse, skulle betraktas

såsom intäkt av rörelse oavsett i vilken form rörelsen bedreves. Dessa

ändringar skulle tillämpas första gången vid 1953 års taxering.

I anledning av proposition nr 200 till 1952 års riksdag med förslag till förordning

om tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner

och andra inventarier vid inkomsttaxeringen väcktes i de likalydande motionerna

I: 469 och II: 614 yrkande om en utvidgning av tillämplighetsområdet

för den enligt nämnda förordning tillåtna s. k. nettometoden till att avse

jämväl försäljning och anskaffning av fartyg, som nyttjades i rörelse bedriven

av fysisk person. Vidare hemställdes i motionerna om skrivelse till

Kungl. Maj :t med begäran att vid den i propositionen bebådade utredningen

om företagsbeskattningen frågan om inkomstbegreppets omfattning beträffande

försäkringsersättning och köpeskilling för fartyg måtte omprövas

samt alt av utredningen föranledda förslag måtte framläggas för riksdagen.

Samma års bevillningsutskott anförde i sitt betänkande nr 52 i anledning

av nämnda motioner följande:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

»Utskottet får i anledning av motionerna erinra om de speciella förhållanden,

som råda i fråga om den mindre skeppsfarten ävensom det yrkesmässiga

fisket och vilka medfört, att dessa näringsgrenar bedrivas i andra företagsformer

än aktiebolag eller ekonomisk förening. Sålunda drivas de flesta

mindre fraktfartygen av partrederier och det stora flertalet fiskebåtar innehaves

av fysiska personer. I avseende å de nu berörda fartygen åtnjutes

icke rätt till fri avskrivning vid inkomsttaxeringen, och förutsättningar torde

icke heller föreligga för en mera allmän övergång inom dessa näringsgrenar

till sådana företagsformer, vilka äga nyss angivna rätt. Motionärernas

yrkande får ses mot bakgrunden av dessa förhållanden och de svårigheter,

som föreligga för en förnyelse av fartygsbeståndet därigenom att

hela köpeskillingen för ett avyttrat fartyg skall upptagas såsom intäkt av

rörelse under det att avdrag för värdeminskning å ett samtidigt nyinköpt

fartyg allenast medgives enligt reglerna för bunden avskrivning. Utskottet

delar motionärernas uppfattning, att beskattningsreglerna på förevarande

område icke äro tillfredsställande. Ä andra sidan är utskottet icke berett att

förorda den i motionerna anvisade lösningen av spörsmålet. Utskottet vill

emellertid för sin del föreslå, att de förenämnda nya bestämmelserna om

beskattning vid försäljning av inventarier i rörelse, vilka bestämmelser skola

tillämpas första gången vid 1953 års taxering, icke skola äga tillämpning

då fråga är om fartyg. Syftet med motionärernas yrkande i denna del

skulle vid ett antagande av utskottets förslag kunna anses tillgodosett. Utskottets

förslag föranleder ändringar i anvisningarna till 28 och 29 §§ kommunalskattelagen.

Vad härefter angår motionärernas hemställan om skrivelse till Kungl.

Maj:t om viss utredning får utskottet hänvisa till vad 1951 års bevillningsutskott

anfört i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 62 om önskvärdheten

av att 1950 års skattelagssakkunniga under sitt fortsatta arbete närmare

utreda huruvida en fördelning mellan flera beskattningsår av köpeskilling

vid avyttring av fartyg vore möjlig och lämplig. Utskottet finner

därför ej anledning förorda skrivelse till Kungl. Maj :t i de hänseenden, varom

i de nu föreliggande motionerna är fråga.»

Vad utskottet föreslagit godkändes av riksdagen. De sålunda genomförda

ändringarna av anvisningarna till kommunalskattelagen innebär, att för fysisk

person skall såsom inledningsvis angivits vid avyttring av fartyg alltjämt

gälla den tidigare regeln att endast återvunna värdeminskningsavdrag

och eventuell realisationsvinst beskattas.

Pågående utredning m. m.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 maj 1952 har tillsatts en kommitté,

företagsbeskattningskommittén, för att verkställa en översyn av vissa

bestämmelser berörande företagsbeskattningen. I direktiven för kommittén

har chefen för finansdepartementet anfört bl. a. följande:

»1 proposition nr 200 till 1952 års riksdag berörde jag närmare reglerna

om rätten till fri avskrivning å inventarier, vilka bestämmelser hör lill dem

som i detta sammanhang är värda särskild uppmärksamhet. Jag framhöll

därvid att det vore angeläget undersöka huruvida dessa bestämmelser kunde

så utformas att den fria avskrivningsrättens utnyttjande anpassades efter

vad som ur samhällets synpunkt vore i olika konjunkturlägen önskvärt. Vid

en sådan utredning borde givetvis även beaktas näringslivets önskemål om

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

sådan fasthet i skattereglerna att ett tillfredsställande bedömande rörande

finansieringen av inventarieförvärv in. m. kunde verkställas; en avvägning

mellan de senast båda antydda synpunkterna kunde bli erforderlig. Även frågan

om underlaget för avskrivningsrätten — anskaffningsvärdet eller återanskaffningsvärdet

— och bestämmelserna om investeringsfonder borde i sådant

sammanhang omprövas liksom spörsmålet huruvida vid sidan av inkomstskatten

borde finnas en särskild skatteform, som riktade sig mot företagens

utgifter och som i vissa konjunkturlägen borde sättas i tillämpning.

Vad angår den fria avskrivningsrätten skulle kunna prövas ett system enligt

vilket denna utbytes mot en rätt till avdrag för avsättning till förnyelsefond.

Denna fond skulle få uppbringas till högst ett belopp motsvarande

anskaffningsvärdet å företagets inventarier, procentuellt uppräknat så att

viss hänsyn tages till inventariernas återanskaffningsvärde och, eventuellt,

företagets fortsatta utveckling. Till en sådan fond skulle avsättning alltid få

göras med viss procent av det belopp, vartill fonden högst må uppbringas,

vilken procentsats skulle svara mot den genomsnittliga ekonomiska förslitningen

på befintliga inventarier. Procentsatsen skulle i övrigt vara rörlig;

statsmakterna skulle äga rätt att ange den högsta procentsats med vilken

under viss förestående tidsperiod avdrag för avsättning skulle medgivas.

Skulle en anordning av i huvudsak nu angiven art väljas, bör prövas om

specialbestämmelser påkallas av hänsyn till utrangeringar, särskild värdenedgång

å innehavda maskiner o. s. v.»

Sveriges redareförening har i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt, att

Kungl. Maj :t ville till 1953 års riksdag framlägga förslag till sådana bestämmelser,

som yrkats i de förevarande motionerna. I anledning av framställningen

har yttranden inhämtats från kammarrätten, riksskattenämnden,

kommerskollegium, länsstyrelserna i Malmöhus och i Göteborgs och Bohus

län samt allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden.

Från remissyttrandena må här återgivas följande.

Kammarrätten har avstyrkt framställningen under framhållande, att densamma

innebure att en viss näringsgren skulle erhålla en särställning vid

beskattningen. Ett sådant avsteg från likställighetens princip kunde anses

vara befogat allenast när ett betydande allmänt intresse så påfordrade. Det

hade emellertid enligt kammarrättens förmenande icke på ett övertygande

sätt visats, att tillräckliga skäl efter krigets upphörande alltjämt förelåge

för den fördelning av inkomst vid beskattningen, som avsåges med framställningen.

Jämväl riksskattenämnden har avstyrkt framställningen, därvid nämnden

betonat, att de uppskovsregler som i framställningen avsåges beträffande

fartygsförsäljningar utgjorde ett avsteg från gällande beskattningsprinciper

och att de i framställningen anförda skälen icke vore av den påtagliga

betydelse, som erfordrades för genomförandet av en speciallagstiftning

av detta slag. Vad anginge utsträckning av tiden för försäkringsersättningarnas

beskattning från tre till fem år torde denna fråga vara av relativt

ringa betydelse i jämförelse med frågan om fartygsförsäljningarna. Gällande

bestämmelser om fördelning på tre år finge anses så avvägda, att de kunde

täcka vissa fluktuationer beträffande förekomsten av förlisningsfall. Man

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

9

hade icke anledning att genom provisoriska regler utvidga dessa bestämmelser

för mindre variationer i de faktiska förhållandena. Ledamöterna i nämnden

Sivert och Engblom var av skiljaktig mening och tillstyrkte bifall till

framställningen.

Kommerskollegium har i sitt yttrande framhållit angelägenheten av att

utvecklingen av den svenska handelsflottan, befrämjandes. Särskilt borde

beaktas betydelsen av en förnyelse i den form att gamla fartyg ersattes med

nya. Kollegium ville också fästa uppmärksamheten på den mindre och medelstora

trampflottans fortgående decimering och den höga ålder som utmärkte

fartygsmaterielen inom dessa sjöfartsgrenar. Kollegium tillstyrkte

förty framställningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att ett återupplivande

av de under kriget gällande bestämmelserna på förevarande område framstode

såsom ett beaktansvärt önskemål för de minsta rederierna. Även för

ägarna av fiskefartyg vore frågan av betydelse. Ehuru den föreslagna reformen

komine att medföra ökat arbete för beskattningsmyndigheterna och

nödvändiggöra viss kontroll inom länsstyrelsernas taxeringsavdelningar ansåge

sig länsstyrelsen likväl i princip böra förorda, att bestämmelser av föreslagen

innebörd meddelades. För de medelstora och större rederierna syntes

behovet av en vidgad uppskovsrätt icke vara lika påtagligt. Dessa företag

hade i allmänhet goda avskrivningsmöjligheter och förnyade sin flotta kontinuerligt.

Det syntes därför lämpligt, att bestämmelserna kompletterades

med någon föreskrift, som kunde förhindra uppskovsrättens utnyttjande i

icke avsedda fall.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att enligt vad länsstyrelsen

kunnat inhämta behovet att utrangera eller förnya äldre tonnage måste

anses trängande för många rederiföretag i länet. Ett av skattemässiga skäl

betingat uppskov av frågans lösning till dess företagsbeskattningens allmänna

principer hunnit omprövas skulle kunna framstå som mindre välbetänkt.

Länsstyrelsen ville dock uttala, att uppskovet med beskattningen borde förknippas

med skyldighet för rederierna att lämna uppgifter angående dispositionen

av ifrågavarande köpeskillingar eller försäkringsersättningar efter

mönster av föreskrifterna om avsättningar till investeringsfond.

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden har inledningsvis

upplyst, att möjligheten att uppskjuta beskattningen av vinster

som uppkommit vid förlisning eller försäljning av fartyg såvitt han kunnat

konstatera endast utnyttjats i ringa utsträckning inom rederinäringen. P>n

ändring av gällande bestämmelser vore visserligen önskvärd, men denna

borde utformas så att uppskov medgåves endast om det avdragna beloppet

insattes på riksbanken för att senare användas för ersättningsanskaffning.

En sådan rätt till uppskov borde dock gälla alla slags rörelser. Spörsmålet

kunde antagas komma att upptagas av företagsbeskattningskommittén, och

tillräcklig anledning syntes icke föreligga att nu föregripa resultatet av

kommitténs arbete.

Kungl. .Maj:t har, med erinran om stadgandena i ovannämnda förordning

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

den 11 maj 1951 om särskilda investeringsfonder, den 27 februari 1953 förordnat,

att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till företagsbeskattningskommittén

för att av kommittén tagas i övervägande vid fullgörande

av kommitténs utredningsuppdrag.

Motionerna.

I de föreliggande motionerna har anförts bl. a. följande. Efter det senaste

världskriget hade många förväntat, att leveranstiderna för nya fartyg skulle

komma att förkortas samt att priserna å nytt tonnage skulle minskas. Så

hade ej blivit fallet. Leveranstiderna för nybeställda fartyg vore nu längre än

tidigare och anskaffningspriset för nytt tonnage avsevärt högre än vid krigsslutet.

Ett rederi, som förlorat ett fartyg, kunde i dagens läge i regel ej erhålla

ett ersättningsfartyg inom den lagstadgade treårsperioden. Inom samma

tid kunde ej heller erhållas ett nybyggt fartyg såsom ersättning för ett

avyttrat. Redan av dessa skäl förelåge behov av dels förlängt anstånd med

beskattningen av förlisningsersättningar, dels ock anstånd med beskattningen

av ersättningar för avyttrade fartyg. Även andra skäl än de förenämnda

kunde åberopas till stöd för en sådan reform. På grund av det försämrade

penningvärdet uppkomme numera vid förlust eller avyttring av fartyg en rent

fiktiv vinst. Med hänsyn till det rådande läget hade statsmakterna ansett det

vara nödvändigt att näringsföretagen begränsade sina nyinvesteringar, och

särskilda åtgärder hade därför vidtagits för att motverka sådana investeringar.

Gällande beskattningsregler på ifrågavarande område verkade emellertid

i motsatt riktning. Sålunda måste anskaffningen av ersättningsfartyg

påskyndas för undvikande av beskattning, vilket i sin tur medförde ett högre

pris för ersättningsfartyget. Av kända skäl befunne sig det svenska tramptonnaget

i ett synnerligen svårt internationellt konkurrensläge. Det förelåge

därför ett stort behov av att äldre och ur driftssynpunkt oekonomiskt tonnage

utrangerades. Från såväl näringslivets som statsmakternas sida hade

önskemål uttalats att det svenska tramptonnaget måtte vidmakthållas och utbyggas.

Motionärerna funne det angeläget att åtgärder snarast vidtoges för att

bereda rederier, som erhållit ersättning för förlorade eller uppburit köpeskilling

för avyttrade fartyg, erforderligt anstånd med beskattningen av nämnda

ersättning eller köpeskilling. Då det ej vore möjligt att överblicka, huru

länge det nuvarande onormala förhållandet beträffande leveranstider och

priser å nya fartyg kunde komma att bestå, ansåge motionärerna att en

provisorisk reform på detta område borde genomföras. Bestämmelserna i

ämnet borde utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de föreskrifter,

som gällt under det senaste kriget, och anståndet med beskattningen borde

gälla för en tid av fem år.

Utskottet. Reglerna rörande beskattning av intäkt vid försäljning av fartyg,

som är inventarier i rörelse, är olika utformade för aktiebolag, ekonomisk

förening, ömsesidigt försäkringsbolag och sparbank, å ena sidan, samt

annan skattskyldig, d. v. s. i huvudsak fysisk person, å andra sidan. För

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

11

aktiebolag och övriga nämnda juridiska personer skall intäkten av försäljningen

alltid och i sin helhet upptagas såsom intäkt av rörelse och avdrag

medgivas för vad som i beskattningshänseende återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet.

Då det gäller fysisk person skall intäkten upptagas såsom

intäkt av rörelse endast i den mån genom försäljningen tidigare åtnjutna

värdeminskningsavdrag återbekommits, och i övrigt skall intäkten beskattas

endast i den mån skattepliktig realisationsvinst uppkommer. För att sådan

realisationsvinst över huvud skall föreligga fordras att försäljningen

skett inom fem år från det fartyget anskaffats. Försäkringsersättning för

förlust av fartyg skall anses såsom intäkt av rörelse i den mån köpeskilling

för fartyget, om detsamma försålts, skolat hänföras till sådan intäkt. I den

mån ersättningen överstiger värdet av det förlorade fartyget, sådant detta

värde befanns efter vederbörliga avskrivningar, står det den skattskyldige

fritt att upptaga ersättningen såsom intäkt under det beskattningsår, då den

influtit, eller något av de två följande åren, eller fördelad på dessa tre år;

ersättningen må dock, i den mån den använts för anskaffande av annat eller

andra fartyg, icke upptagas såsom intäkt för senare beskattningsår än det

varunder den sålunda använts. Syftet med sistnämnda bestämmelser är att

bereda möjlighet till uppskov med beskattningen av de medel, som kan

framkomma vid förlusten av fartyget, för att under uppskovstiden ersättningsanskaffning

skall kunna verkställas. Längre uppskov, nämligen i högst

sex år, kan erhållas genom avsättning till särskild investeringsfond för ersättande

av förlorade inventarier, s. k. eldsvådefond. Förlusten skall därvid

ha uppstått på grund av statligt förfogande, eldsvåda eller därmed jämförlig,

av den skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning. Avdrag för sådan

avsättning kan medgivas vid 1951—1956 års taxeringar.

Kostnaden för nyanskaffning av fartyg får vid inkomsttaxeringen avdragas

genom värdeminskningsavdrag. Avdraget beräknas i regel enligt en värdeminskningsplan

med årliga procentuella avdrag, s. k. bunden avskrivning.

Aktiebolag m. fl. kan erhålla rätt till s. k. fri avskrivning, d. v. s. avdrag

för värdeminskning medgives i princip i enlighet med den i räkenskaperna

gjorda avskrivningen. Rätten till fri avskrivning har emellertid tillfälligt begränsats

genom bestämmelser, som gäller för beskattningsåren 1952 och

1953. Enligt dessa bestämmelser får nyanskaffade inventarier nedskrivas

med högst 20 procent årligen. Vid ersättningsanskaffning för under samma

beskattningsår avyttrad eller förlorad tillgång får dock den s. k. nettometoden

tillämpas, d. v. s. ett extra avdrag medgives med belopp motsvarande

vad som erhållits genom avyttringen.

Avdrag för värdeminskning kan däremot icke medgivas i fråga om kontraherade

men ännu icke levererade inventarier. Viss möjlighet till nedskrivning

för prisfall eller prisfallsrisk finnes dock. Riksskattenämnden har meddelat

vissa anvisningar rörande sådan nedskrivning vid 1953 års taxering

å icke levererade fartyg, innebärande rätt till nedskrivning med 10—20 procent

under vissa förutsättningar.

Genom särskilda författningar har uppskov medgivits med beskattningen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

av försäkringsersättning och köpeskilling för fartyg, som förlorats eller avyttrats

under något av krigsåren. Sålunda var rederi, som drabbats av fartygsförlust

under något av de beskattningsår, för vilka taxering verkställts

under åren 1940—1946, berättigat att antingen fördela uppburen försäkringsersättning

under en tidsperiod, som sträckte sig från och med det beskattningsår,

då ersättningen inflöt, till och med det beskattningsår, för vilket

taxering ägde rum år 1952, eller upptaga ersättningen som intäkt under

ett eller flera år inom nämnda tidsperiod. I fråga om köpeskilling för avyttrat

fartyg gällde samma bestämmelser, dock att rätt till uppskov icke

medgavs för fartyg, som försålts under det beskattningsår, för vilket taxering

verkställts år 1940.

I de föreliggande motionerna har anförts, att leveranstiderna för beställda

fartyg nu vore längre än tidigare och att ett fartyg som regel ej kunde erhållas

inom tre år. Motionärerna yrkade, att genom provisoriska bestämmelser

rederier, som erhållit ersättning för förlorade eller uppburit köpeskilling

för avyttrade fartyg, bereddes erforderligt anstånd med beskattningen

av nämnda ersättning eller köpeskilling. Bestämmelserna borde utformas i

huvudsaklig överensstämmelse med de föreskrifter, som gällt under krigsåren,

och anståndet med beskattningen borde gälla för en tid av fem år.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har i åtskilliga sammanhang

ifrågasatts en utvidgning av rätten till fördelning av vissa försäkringsersättningar

till att gälla även köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Bland annat framställdes vid 1951 års riksdag ett dylikt yrkande i väckta

motioner. I anledning av dessa uttalade samma års bevillningsutskott i sitt

av riksdagen godkända betänkande nr 62, att det vore önskvärt att 1950 års

skattelagssakkunniga närmare utredde frågan. Vidare har Sveriges redareförening

i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt att Kungl. Maj :t ville till innevarande

års riksdag framlägga förslag till liknande bestämmelser som de

i föreliggande motioner förordade. Framställningen har jämte däröver infordrade

utlåtanden av Kungl. Maj :t överlämnats till den år 1952 tillsatta

företagsbeskattningskommittén för övervägande.

Utskottet finner, att då det föreliggande spörsmålet hänskjutits till förelagsbeskattningskommitténs

behandling, resultatet av denna behandling bör

avvaktas innan lagstiftningsåtgärder vidtages. Därvid förutsätter utskottet,

att därest behov kan anses föreligga av omedelbara åtgärder i ärendet, detta

beaktas av kommittén. Utskottet vill vidare framhålla, att såvitt angår försäkringsersättning

för förlorat fartyg, syftet med motionerna synes vara i

huvudsak tillgodosett genom ovannämnda bestämmelser om de s. k. eldsvådefonderna.

Den i motionerna behandlade frågan äger samband med vissa av de åtgärder

inom beskattningens område, vilka statsmakterna vidtagit i investeringsbegränsande

syfte. Sistnämnda mera allmänna spörsmål finner utskottet

dock ej skäl upptaga till behandling i detta sammanhang.

Med hänvisning till det anförda anser sig utskottet icke böra tillstyrka

någon lagstiftningsåtgärd i anledning av motionerna.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18. 13

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 274 av herrar Svärd och

Ohlon samt 11:352 av herrar Edström och Schmidt om

vissa skattelättnader för rederier beträffande försäkringsersättning

för förlust av fartyg, in. in., måtte, i den mån de

icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört,

av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 16 april 1953.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Franzon, Spetz, Velander,

Falk, Ramberg, Niklasson, Söderquist och Patrick Nilsson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sundström, Hagberg i

Malmö, Sjölin, Olofsson, Brandt, Kollberg, Strandh, Kärrlander och Jansson

i Aspeboda.

Reservation

av herrar Velander och Hagberg i Malmö, som ansett, att utskottets yttrande

och hemställan bort ha följande lydelse:

»Reglerna rörande---(= utskottet s. 10 rad 4 nedifrån—s. 12 rad

15 nedifrån) —--för övervägande.

På sätt motionärerna anfört befinner sig det svenska tramptonnaget i ett

synnerligen svårt internationellt konkurrensläge. Stort behov föreligger därför

särskilt för tramprederierna att utrangera äldre och ur driftsynpunkt

oekonomiskt tonnage. Enligt gällande beskattningsregler kunna rederier,

som avyttrat tonnage, ej erhålla erforderligt anstånd med beskattningen av

köpeskilling för sådant tonnage. I den mån ersättningsfartyg ej kan anskaffas

under samma år, som avyttringen ägt rum, nödgas säljaren betala

skatt för vinsten å försålt fartyg och berövas härigenom en väsentlig del av

de medel, som eljest skolat användas för anskaffning av ersättningsfartyg.

I följd härav och med hänsyn till att leveranstiderna för nybeslällda fartyg

numera äro väsentligt längre än tidigare samt priserna å såväl dylika som

redan färdiga fartyg för närvarande äro mycket höga, försättas rederier,

som avyttrat fartyg, i en mycket besvärlig ekonomisk situation. Under rå
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

dande förhållanden ha statsmakterna ansett det vara nödvändigt att begränsa

nyinvesteringar och särskilda åtgärder ha därför vidtagits för att

motverka sådana investeringar. Gällande beskattningsregler i nyssberörda

avseende verka emellertid i motsatt riktning. Utskottet anser därför nödvändigt

att särskilda åtgärder vidtagas för att eliminera de menliga verkningarna

av gällande beskattningsbestämmelser i förut angivet hänseende.

Då det ej är möjligt att överblicka, huru länge nuvarande onormala förhållanden

i fråga om tiden för fartygsleveranser och priser å fartyg kan bliva

rådande, delar utskottet motionärernas mening att en provisorisk reform på

detta område bör genomföras. Utskottet biträder sålunda motionärernas förslag,

att köpeskilling för fartyg, som avyttrats under åren 1952—1954, bör

få fördelas på fem år. Förslag till författningsbestämmelser härom ha utarbetats

av utskottet.

Såvitt angår motionärernas förslag om bestämmelser av motsvarande natur

som ovannämnda i fråga om försäkringsersättning för förlorat fartyg

anser utskottet syftet med sistnämnda förslag vara i huvudsak tillgodosett

genom förenämnda bestämmelser om avsättning till de s. k. eldsvådefonderna.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte, med anledning av de likalydande

motionerna I: 274 av herrar Svärd och Ohlon samt 11:352

av herrar Edström och Schmidt, i vad motionerna avse rätt

för rederier att i beskattningshänseende på fem år fördela

köpeskilling för fartyg, som avyttrats under åren 1952—1954,

för sin del antaga följande

Förslag

till

förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst

under vissa år av köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Härigenom förordnas, att köpeskilling för fartyg, som avyttrats under något

av de beskattningsår, för vilka taxering skall äga rum något av åren

1953—1955. må vid taxering enligt såväl kommunalskattelagen som förordningen

om statlig inkomstskatt fördelas på fem år eller upptagas såsom

intäkt under ett eller flera år inom femårsperioden, dock må köpeskilling,

i den mån den använts för anskaffande av annat eller andra fartyg, icke

upptagas såsom intäkt för senare beskattningsår än det, varunder den sålunda

använts. Vad ovan sägs skall dock ej gälla där avyttringen skett till

någon med vilken säljaren varit i intressegemenskap och det kan antagas,

att avyttringen ägt rum i syfte att ernå särskild förmån i beskattningsavseende

antingen för säljaren eller för köparen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

15

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

2) att förenämnda motioner, i den mån de icke blivit besvarade

genom vad utskottet under punkten 1) hemställt,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

637313 Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.