Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

1953-03-12 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1953:19, Betänkande i anledning av väckta motioner angående översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

1

Nr 19.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

(1 :a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av

utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 164 av herr Hansson m. fl. och II: 204

av herr Gezelius m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte hemställa att Kungl. Maj :t, efter erforderlig utredning, till 1954

års riksdag måtte framlägga förslag om sådan ändring av nöjesskatteförordningen,

att tävlingar och uppvisningar i idrott eller gymnastik, som anordnas

av förening, vars ändamål är att främja icke professionell idrott eller

gymnastik, fritages från nöjesskatt för dessa tävlingar och uppvisningar»;

samt

2) motionen I: 294 av herr Bengtson, vari hemställts, »att riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära en allmän översyn av nöjesskatteförordningen

och andra för ifrågavarande område gällande förordningar

i enlighet med motionens syfte».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna I: 294 och II: 204.

Enligt 1 § förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt

skall sådan skatt erläggas för nöjestillställning, till vilken allmänheten har

tillträde mot avgift. Därjämte finnes en särskild regel om beskattning av den

s. k. restaurangdansen. Med nöjestillställning avses bl. a. teaterföreställning,

musikunderhållning, litterär underhållning, uppvisning i konstnärlig

dans, biografföreställning, uppvisning eller tävling i sport, idrott eller gymnastik

så ock eljest i skicklighet av visst slag, ävensom annan tillställning,

som till sin art och sitt syfte är jämförlig med avsedda tillställningar. Till

nöjestillställning hänföres icke uppvisning eller tävling i skicklighet, som

främst syftar till förkovran i visst yrke, ej heller schacktävlan, visning av

museum eller annan liknande inrättning, utställning av djur eller utställning

av konst eller andra föremål. Nöjesskatten upptages i form av skatt på biljett

eller annat bevis, som berättigar till deltagande i nöjestillställning, och

utgår med 15 procent å bruttopriset för varje biljett, inberäknat skatten;

dock att för biografföreställning nöjesskatten utgår med 30 procent, om bilDihang

till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 19.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

jettpriset icke överstiger en krona, och eljest med 30 procent av en krona

och 45 procent av återstoden av biljettpriset. Nöjesskatten fördelas med

hälften till staten och med hälften till den kommun, inom vars område nöjestillställning

äger rum; dock att nöjesskatten för biografföreställningar fördelas

med tre fjärdedelar till staten och en fjärdedel till kommunen.

I nöjesskatteförordningen finnes i 13—18 §§ utförliga regler om undantag

eller befrielse från nöjesskatten. Av dessa bestämmelser må här återgivas

följande. Undantagen från förordningens tillämpning är nöjestillställning,

som anordnas av kungl. teatern eller kungl. dramatiska teatern i Stockholm

å lokal, som för teaterns verksamhet i huvudstaden stadigvarande begagnas.

Nöjesskatt utgår icke därest nöjestillställning med hänsyn till sitt innehåll

är ägnad att tjäna vetenskapligt ändamål eller upplysnings-, undervisningseller

uppfostringssyfte. För biografföreställningar gäller den särskilda regeln,

att skatt icke utgår för föreställning med film, vars visning enligt särskilt,

före föreställningens hållande lagakraftvunnet förhandsbesked av statens

biografbyrå förklarats vara ägnad att tjäna sådant ändamål eller syfte

som nyss sagts. Organisation, som har till huvudsakligt syfte att främja

religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra

därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål och som

under de senast förflutna fem åren icke lämnat utdelning åt sina medlemmar,

åtnjuter befrielse från nöjesskatt till den del skatten för varje tillställning

icke överstiger 75 kronor. Såsom sådan organisation anses också

folketshusförening eller folkparksförening, så ock annan liknande organisation

med uppgift att tillhandahålla samlingslokal, ändå att dess huvudsakliga

syfte icke är att främja nyss avsedda ändamål. Nämnda skattebefrielse

gäller dock icke för tillställning, i vilken till huvudsaklig del ingår dans

eller marknads- och tivolinöjen eller biografföreställning med visst undantag.

Förutom denna generella befrielse för vissa ideella organisationer må,

i det fall att behållning av nöjestillställning skall användas uteslutande för

välgörande eller allmännyttigt ändamål, länsstyrelse, efter hörande av

vederbörande kommun, medgiva befrielse från nöjesskatten. Mot kommunens

avstyrkande kan befrielse dock icke medgivas från kommunal nöjesskatt.

Lämnar länsstyrelsen ej medgivande om befrielse eller är fråga om

nöjestillställning av annat slag än nyss sagts äger kommunen medgiva befrielse

från den kommunala nöjesskatten.

Är tillställning sammansatt av skilda delar, av vilka någon är att anse

såsom nöjestillställning, skall frågan huruvida nöjesskatt skall utgå bedömas

med hänsyn till tillställningens huvudsakliga innehåll och syfte. Äger

nöjestillställning rum inom två eller flera kommuner och kunna uppbördsmyndigheterna

i dessa kommuner ej överenskomma om nöjesskattens uttagande

och fördelning, skall länsstyrelsen förordna därom. I fråga om nöjestillställning,

som hålles inom municipalsamhälle eller inom köping, vilken

ej utgör egen kommun, skall de för kommun1 gällande reglerna tillämpas i

fråga om munieipalsamhället eller köpingen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr it).

3

De löreliggande motionerna berör nöjesskatt för tävlingar i icke professionell

idrott och gymnastik. I motionen I: 294 har dessutom upptagits frågan

om nöjesskatt för teaterföreställningar, musikunderhållning och konstnärlig

dans. Därjämte har i nämnda motion riktats kritik mot bestämmelserna

om uttagande av skatt å vissa biografföreställningar, mot fördelningen av

nöjesskatten samt mot reglerna om uttagande av nöjesskatt vid sammansatta

tillställningar. Motionären har vidare ifrågasatt införande av nöjesskatt

å vissa restaurangbesök ävensom skatt å veckotidskrifter, varjämte

kritiserats uttagande av skatt å vissa grammofonskivor.

Rörande regleringen på ifrågavarande områden, i den mån densamma icke

framgår av den ovan lämnade redogörelsen, må anföras följande.

Nöjesbeskatt ningen av sport, idrott och g g in n a s t i k.

I förordningen den 30 maj 1919 om rätt för kommun att upptaga särskild

avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar beskattades i fråga om

uppvisningar i sport och idrott inga andra nöjen än uppvisning i professionell

idrott och annan liknande tillställning samt kapplöpning, travkörning

och uppstigning i luftballong eller flygmaskin ävensom uppvisning i boxning.

Redan 1920 infördes emellertid, efter motion i riksdagen, beskattning

av uppvisning i icke professionell idrott, dock efter en lägre skattesats än

som gällde för övriga skattepliktiga uppvisningar i sportsliga och idrottsliga

övningar. Genom beslut av 1933 års riksdag kom även motorfordonstävling

att hänföras till skattepliktiga nöjen. Av 1933 års bevillningsutskott

framhölls i dess av riksdagen godkända betänkande nr 63, att då till idrott

icke ansetts hänförliga sådana kroppsövningar, vid vilkas utövande använda

redskap eller djur hade en mera huvudsaklig betydelse och desamma i regel

vore jämförelsevis dyrbara såsom exempelvis i fråga om tävlingar med

motorfordon, motorbåtar eller segelbåtar ävensom prishoppningar och prisridningar,

dessa slag av nöjen icke ansetts kunna träffas av nöjesskatt i

andra fall än de särskilt uppräknade. Utskottet anförde vidare att det uppenbarligen

saknades fog lör att undantaga sistnämnda tillställningar från

skatt, samtidigt med att de egentliga idrottsövningarna samt vissa slag av

sportsliga tävlingar såsom kapplöpningar vore underkastade beskattning.

Med hänsyn till det anförda förordade utskottet eu omarbetning av nöjesskatteförordningen

men föreslog utan avvaktan därå, att motorfordonstävling

skulle underkastas beskattning, vilket förslag genomfördes. Den av utskottet

förordade utredningen kom emellertid icke till stånd.

Den bär omförmälda regleringen av beskattningsområdet kom, såvitt nu

ar i fråga, i huvudsak att bestå till dess den nu gällande förordningen trädde

i kraft. Dock må anmärkas, att i 1940 års förordning om nöjesskatt infördes

eu allmän bestämmelse av innebörd att med de i förordningen angivna nöjesfillställningarna

jämställdes även tillställningar, vilka till sin art och

sitt syfte vore jämförliga med de angivna.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

I gällande nöjesskatteförordning har i överensstämmelse med 1944 års

nöjesskattentrednings förslag samtliga tävlingar eller uppvisningar i sport,

idrott och gymnastik hänförts till nöjestillställningar.

Rörande frågan om lindring av nöjesskatten hänvisas till särskild redogörelse

härutinnan.

Nöjesbeskattningen av teater, musik m. m.

Enligt 1919 års förordning hänfördes till nöjestillställningar konsert,

opera- och annan musikalisk föreställning, dramatisk och litterär föreställning

samt uppvisning i konstnärlig dans. Den sålunda gjorda avgränsningen

av skattepliktiga tillställningar är i huvudsak alltjämt gällande.

Beträffande de kungl. teatrarna genomfördes vid 1923 års riksdag, i anledning

av motionsvis framställt yrkande, den ordningen att dessa teatrar

undantogs från nöjesskatteförordningens tillämpning samt att skyldigheten

att vid avsedda teatrar upptaga nöjesskatt reglerades genom en särskild

förordning. Anledningen härtill var, att det ansågs riktigast att de kungl.

teatrarnas nöjesskatt tillföll statsverket — nöjesskatten var då helt kommunal

— för att tillgodoföras verksamheten vid dessa teatrar. Denna ordning

är i princip alltjämt bestående; dock att någon författning om uttagande

av särskild avgift vid de kungl. teatrarna numera icke finnes. Det må ytterligare

anmärkas, att 1944 års nöjesskatteutredning föreslog den sakliga

ändringen beträffande de kungl. teatrarna att undantaget från nöjesskatteförordningens

tillämpning skulle gälla även föreställningar, som av någon

av dessa teatrar anordnades utanför Stockholm eller inom Stockholm å annan

lokal än den vanliga. Detta förslag godtogs dock icke av departementschefen

vid framläggandet av 1945 års proposition om nöjesskatten.

Rörande frågan om lindring av nöjesskatten hänvisas till särskild redogörelse

härutinnan.

Vissa regler om lindring i nöjesskatten.

Före ikraftträdandet av den nu gällande förordningen om nöjesskatt uttags

nöjesskatten efter olika taxor, beroende på nöjestillställningens art och

syfte. Enligt lägsta taxan, som tillämpades i fråga om tillställningar avseende

teater, musik och liknande samt icke professionell idrott, utgjorde skatten

15 procent av biljettpriset. 1944 års nöjesskatteutredning förordade en

för samtliga nöjestillställningar enhetlig nöjesskatt å 20 procent. Då emellertid

en dylik skärpning av nöjesskatten för de till lägsta taxan hänförliga

nöjestillställningarna knappast rimligen borde genomföras utan att kompensation

i en eller annan form bereddes icke endast teater- och musikverksamhet

utan även idrottsrörelsen, framlade de sakkunniga vissa förslag till sådan

kompensation.

Sålunda föreslog de sakkunniga beträffande idrottsrörelsen den lindringen

i nöjesbeskattningen, att för uppvisning eller tävling i icke professionell

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr It).

5

idrott eller gymnastik eller i hästsport nöjesskatten skulle utgå endast å det

belopp, varmed summan av de erlagda avgifterna översteg 2 000 kronor.

I fråga om nöjesbeskattningen av teater- och musiklivet förordade de sakkunnigas

majoritet, att höjningen av denna beskattning skulle kompenseras

på så sätt att en viss del — tre procent — av de sammanlagda nöjesskattemedlen

skulle avsättas till en fond, som enligt Kungl. Maj :ts bestämmande

skulle användas till främjande av teater- och musiklivet. De sakkunnigas

ordförande åter fann den närmast till hands liggande lösningen vara, att

då staten redan genom utdelning av lotterimedel bedreve en omfattande bidragsverksamhet

för ifrågavarande ändamål, en kompensation lämnades

åt den teater- och musikverksamhet, som icke ansåges böra drabbas av

skattehöjningen, genom en utvidgning av den sålunda redan bedrivna understödsverksamheten.

I 1945 års proposition (nr 344) föreslog departementschefen att nöjesskatten

skulle i princip utgå med 15 procent, varigenom fördelarna med en enhetstaxa

bibehölles samtidigt som olägenheterna av en skatteskärpning för

de lägst beskattade tillställningarna undanröjdes. För att i huvudsak undgå

den skatteminskning, som denna lösning medförde, förordades vidare den

avvikelsen från enhetstaxan, att biografföreställningar skulle beskattas något

hårdare. I fråga om uppvisningar och tävlingar i icke professionell idrott

och gymnastik ansåg departementschefen emellertid lämpligt att vidtaga en

jämkning i den föreslagna principen för uttagande av nöjesskatt. Härom

anfördes i propositionen följande.

Vid flertalet dylika uppvisningar och tävlingar är avgiften förhållandevis

låg och publiken ganska fåtalig, varför nöjesskatten för varje särskild tillställning

i regel uppgår till endast ett mindre belopp. Ifrågavarande uppvisningar

och tävlingar intaga därjämte en särställning i så måtto, att desamma

i stor utsträckning möjliggöras genom frivilligt oavlönat arbete inom

idrottsrörelsen samt syfta till att främja denna rörelse. Med hänsyn härtill

och i syfte jämväl att förenkla kontrollen över uttagandet av nöjesskatt för

tillställningar av förevarande slag tillstyrker jag, att befrielse medgives för

nöjesskatt för uppvisning eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik

med belopp motsvarande skatten för inträdesavgifter och andra därmed

likställda avgifter intill 2 000 kronor för varje särskild tillställning.

Den av departementschefen sålunda föreslagna undantagsbestämmelsen

infördes i 15 § i departemenlsförslaget.

I anledning av propositionen väcktes ett flertal motioner i riksdagen med

yrkanden om undantag från eller nedsättning i nöjesskatten för tillställningar

anordnade av ideella organisationer och sådana sammanslutningar,

som hade till uppgift att tillhandahålla allmän samlingslokal. Av 1945 års

bevillningsutskott, som behandlade propositionen och motionsyrkandena i

betänkande nr 60, ansågs att avsedda motioner borde i någon mån tillgodoses.

Efter att ha avvisat ett alternativ av innebörd, att befrielse från nöjesskatt

skulle i viss utsträckning beviljas — förutom för uppvisning eller

tävling i icke professionell idrott eller gymnastik — jämväl för sådana tillställningar

som avsåges i 3 ga) i departemenlsförslaget (teaterföreställ
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

ningar m. in.), anförde utskottet bl. a. att utskottet ansett sig böra följa en

annan linje och i stället anknyta rätten att erhålla lindring i nöjesbeskattningen

i första hand till det förhållandet, att nöjestillställning anordnades

av en ideell organisation av närmare angivet slag. Utskottet förordade vidare

bl. a. den begränsningen av skattelindringen att densamma icke skulle

avse danstillställningar eller biografföreställningar med visst undantag. Beträffande

frågan i vilken utsträckning lindring i nöjesbeskattningen borde

ske hade utskottet — med hänsyn särskilt därtill att en dylik förmån i beskattningshänseende

torde ha sin största betydelse för organisationer som

arbetade med små resurser och anordnade tillställningar, till vilka anslutningen

vore förhållandevis ringa — stannat för att förorda, att befrielse från

nöjesskatt skulle åtnjutas för varje tillställning från den del av skatten,

som belöpte å ett sammanlagt avgiftsbelopp av 500 kronor. Utskottet uttalade

vidare den åsikten, att även om idrotten vore förtjänt av att i största

möjliga utsträckning stödjas av det allmänna, det dock icke kunde vara befogat

att ställa idrotten i särskilt gynnad ställning i förhållande till andra

ideella organisationer, för vilka utskottet föreslagit nedsättning av nöjesskatten.

Resultatet av utskottets överväganden blev en omarbetning av 15 §

i departementsförslaget av den huvudsakliga innebörden, att med avseende

å den av utskottet föreslagna skattelindringen denna skulle tillkomma dels

ideell organisation, som hade till uppgift att stödja teater- eller musikverksamhet,

att befordra nykterhet, folkbildning eller folkuppfostran, eller att

främja religiösa eller politiska syften, dels sådan ideell organisation, som

avsåge att stödja icke professionell idrott eller gymnastik eller att främja

hästsport, och dels — med viss begränsning — organisation, som hade till

uppgift att tillhandahålla allmän samlingslokal. Vad utskottet föreslagit

godkändes av riksdagen.

Den nu gällande lydelsen erhöll 15 § nöjesskatteförordningen vid 1950

års riksdag, som genom proposition nr 227 förelädes förslag om vissa ändringar

i förordningen. Genom ifrågavarande omarbetning av paragrafen

åsyftades att bringa dess innehåll i bättre överensstämmelse med vad som

avsågs vid bestämmelsernas tillkomst samt att i vissa avseenden förenkla

paragrafens tillämpning. Sistnämnda syfte tillgodosågs bl. a. på det sättet

att avgränsningen av kretsen utav befrielseberättigade organisationer skedde

med beaktande av föreskrifterna i 38 § förordningen om arvsskatt och

gåvoskatt, däri stadgas att från gåvoskatt är befriade stiftelser med huvudsakligt

syfte att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga,

idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga

ändamål.

Slutligen må nämnas, att i motioner till 1952 års riksdag framställdes yrkande

om sådan ändring av 15 § nöjesskatteförordningen att folketshusförening

eller folkparksförening så ock annan liknande organisation med

uppgift att tillhandahålla samlingslokal skulle åtnjuta i paragrafen avsedd

skattelindring oavsett vilket slag av tillställning som anordnades. Av 1952

års bevillningsutskott, som upptog avsedda motioner — jämte andra —

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr W.

7

till behandling i betänkande nr 18, föreslogs skrivelse till Kungl. Maj :t med

begäran om utredning av de i betänkandet berörda spörsmålen. Av utskottet

uttalades i betänkandet bl. a. att utgångspunkten borde vara att en lika behandling

i skattehänseende av samtliga de i 15 § avsedda organisationerna

fortfarande borde upprätthållas. Utskottsbetänkandet godkändes av riksdagen.

Frågan om införandet av skatt på tidskrifter av förströelsekaraktär.

Frågan om införande av en tidskriftsskatt har vid upprepade tillfällen

varit föremål för riksdagens prövning, senast år 1950. Beträffande tidigare

förslag i detta hänseende får utskottet hänvisa till 1950 års bevillningsutskotts

betänkande nr 41, s. 5—9.

Vid 1950 års riksdag framställdes i de likalydande motionerna I: 240 och

II: 284 yrkande om införande av skatt på tidskrifter av förströelsekaraktär.

1950 års bevillningsutskott, som prövade nämnda motionsyrkande i samband

med behandlingen av proposition nr 193 med förslag om upphävande

av förordningen om pappersskatt, avstyrkte i ovannämnda betänkande nr

41 dessa motioner under hänvisning till att frågan om en beskattning av

förströelsetidskrifter — vilken ur statsfinansiell synpunkt icke vore av

oväsentlig betydelse — fortfarande vore under Kungl. Maj :ts prövning.

Av innehållet i de nu föreliggande motionerna må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna 1:164 och 11:204 har inledningsvis

erinrats om vad som i vissa hänseenden tidigare förekommit i fråga om

nöjesbeskattningen av idrotten. Därefter har motionärerna anfört bl. a.

följande. Erfarenheten från den tid den nuvarande nöjesskatteförordningen

varit i kraft hade visat, att nöjesskatten vållat den svenska idrottsrörelsen

stort ekonomiskt avbräck. Skatten, som utginge efter bruttoinkomsten på

varje biljett, hade lett till att det kvarstående nettot, sedan alla omkostnader

för idrottsredskap, planhyra, försäkringar etc. blivit täckta, ofta även vid

publikdragande tävlingar blivit skäligen anspråkslöst. Icke sällan inträffade

det att vinsten åtes upp av nöjesskatten och förbyttes i förlust. Att idrottsföreningarnas

omkostnader för materiel o. d. rörde sig om avsevärda belopp

framginge av att den årliga nyanskaffningen av idrottsmateriel för närvarande

uppginge till tolv miljoner kronor. De kommunala myndigheterna

hade i stor utsträckning beviljat hel eller delvis befrielse från erläggande av

den å kommunen fallande delen av skatten. Det syntes motionärerna önskvärt

att även staten toge sin ställning i fråga om nöjesskatten för idrottsorganisationerna

under omprövning. Om eu idrottsförening anordnade en

ren nöjestillställning åtnjötes befrielse från en del av skatten. Här vore

idrottsföreningarna helt att jämställa med andra ideella föreningar. Denna

jämställdhet ansåge motionärerna böra bibehållas. I den för de ideella föreningarna

gemensamma bestämmelsen ifrågasattes icke annan ändring än

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

att det från nöjesskatt undantagna beloppet på grund av penningvärdets

fall skulle höjas. Vad beträffade tävlingsverksamheten intoge emellertid

idrottssammanslutningarna en särställning bland de ideella föreningarna.

Samtidigt som denna verksamhet förskaffade dem nöjesskattepliktiga intäkter,

befrämjade den idrottsrörelsens ideella syften. Anordnandet av idrottstävlingar

hade i och för sig ett rent ideellt syfte. Åskådarna stimulerades

genom dessa att ägna sig åt idrott, och de enskilda idrottsmännen sporrades

att förkovra sig i idrottsligt kunnande av sin önskan att få deltaga i tävlingar.

Tävlingarna främjade sålunda direkt det mål, för vilket idrottsrörelsen

arbetade, nämligen största möjliga antal aktiva idrottsmän med bästa

möjliga färdigheter i olika idrotter. Med hänsyn till kostnaderna för tävlingarna

hade det emellertid blivit nödvändigt att upptaga inträdesavgifter

av publiken, varför tävlingarna fått karaktären av en ekonomisk verksamhet.

Såge man tävlingsverksamheten på detta sätt, kunde det icke anses

rimligt att belägga tävlingarna med nöjesskatt, då man därigenom motverkade

idrottens ideella syfte. Bakom bestämmelsen om befrielse från skatt

för schacktävlingar torde ligga ett liknande resonemang. Ytterligare borde

anmärkas att Sverige vore det enda av de nordiska länderna där nöjesskatt

uttoges på amatöridrott, vilket lett till att svenska idrottssammanslutningar

nödgats avstå från att anordna vissa större internationella tävlingar,

som icke blott skulle ha medfört ökade intäkter för arrangörerna utan

även ökade besök av utländska turister.

I motionen 1:2 94 har motionären inledningsvis framhållit att nöjesskattens

allmänna principer och konsekvenser inte blivit föremål för en så

ingående granskning, som skulle varit önskvärd. Nöjesskatteförordningen

vore därför enligt motionärens mening inte på tillfredsställande sätt avpassad

efter vår tids uppfattning om vad som i detta avseende borde bliva

föremål för beskattning. Framför allt syntes icke de konsekvenser, som ur

kulturell synpunkt följde av ifrågavarande beskattning, ha blivit beaktade

i önskvärd utsträckning. Därefter har motionären anfört i huvudsak följande.

Bland de nöjestillställningar, för vilka skatt skulle utgå, inginge även

teaterföreställningar. Härifrån undantoges dock nöjestillställning, som anordnades

av kungl. teatern eller kungl. dramatiska teatern i Stockholm å

lokal, som för teaterns verksamhet i huvudstaden stadigvarande begagnades.

För teaterföreställning, som gåves å annan plats i t. ex. riksteaterns regi,

skulle däremot — även om ensemblen vore från dramatiska teatern — beskattning

ske. Många kommuner beviljade emellertid restitution för kommundelen

av nöjesskatten. Det kunde inte anses rättvist, att teaterverksamheten

i landsorten skulle arbeta under mindre gynnsamma förhållanden än

de kungliga teatrarna i Stockholm. Tvärtom borde det anses angeläget att

landsortens teaterverksamhet befrämjades i så stor utsträckning som möjligt.

Teater, musik och liknande underhållning, konstnärlig dans, idrott och

gymnastik hade tyvärr i vår tid små möjligheter att framgångsrikt kunna

konkurrera med den mängd av kulturellt lågvärdiga nöjen, som i olika for
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

9

mer utbjödes av den merkantila nöjesindustrien. Det borde övervägas, om

icke nöjesskatten helt borde avskaffas för teaterföreställningar och sådana

tillställningar, som ovan nämnts. Beträffande biografföreställningar gällde,

att nöjesskatt utginge efter högre procentsatser än för nöjestillställning i

allmänhet. Vid biografföreställningar visades film av ur kulturell synpunkt

mycket skiftande värde, och det torde därför inte vara möjligt att generellt

fritaga filmen från nöjesskatt. Det syntes emellertid vara önskvärt, att det

nuvarande systemet med befrielse från nöjesskatt för vissa kulturellt värdefulla

filmer förenklades och vunne en vidare tillämpning. Det syntes också

motiverat att för nöjesskatteförordningens tillämpning en säkrare precisering

vunnes av vad som skulle vara att betrakta som nöjestillställning. Det

syntes t. ex. ha inträffat, att av religiösa samfund anordnade andliga konserter,

vid vilka predikan förekomme, beskattats som nöjestillställning. Tilllämpningen

syntes också ha varierat från fall till fall. Större enhetlighet i

tillämpningen borde enligt motionärens mening eftersträvas, varför frågan

om de gällande föreskrifternas utformning borde upptagas till prövning.

Även i fråga om fördelningen mellan stat och kommun och mellan olika kommuner

liksom i fråga om användningen av nöjesskattemedel funnes åtskilligt,

som bättre borde anpassas till de förändringar i samhället, som ägt

rum under de senare decennierna. Om det sålunda för vissa av de nu nöjesskattebelagda

tillställningarna kunde ifrågasättas, om nöjesskatt verkligen

borde utgå, funnes det å andra sidan områden, som eventuellt borde beläggas

med nöjesskatt. Som exempel härpå kunde nämnas spritrestaurangerna,

vilka hade att erlägga nöjesskatt endast om spritserveringen skedde i samband

med dans. Man kunde emellertid konstatera att allmänheten i många

fall inte betraktade spritrestaurangerna som näringsställen utan som nöjesplatser,

och i så fall borde nöjesskatt utgå lika väl på restaurangbesök som

på nu redan nöjesskattebelagda tillställningar. Frågan om skatt på veckotidningar,

som tidigare behandlats av riksdagen, hade icke fått någon lösning,

mest på grund av de svåra gränsdragningsproblemen. Utöver den rikliga

1''loran av s. k. kolorerade veckotidningar hade under senare tid ännu

en form av ur kulturell synpunkt lågvärdig litteratur tillkommit, nämligen

de s. k. seriemagasinen. Dessa hade vunnit en allt större spridning, och de

måste sägas utgöra en allvarlig fara för barn och ungdom. Sådan litteratur,

som enligt motionärens uppfattning inte kunde ge läsarna något som helst

av kulturellt värde, borde bli föremål för särskild beskattning. Det vore naturligtvis

möjligt, att beskattning av de s. k. seriemagasinen inte kunde genomföras

på grund av gränsdragningssvårigheterna, men i så fall borde man

tillämpa samma regel även inom andra områden. Grammofonskivor vore,

oavsett vilken musik det gällde, skattebelagda. Därigenom uppkomme den i

sanning underliga situationen, att man t. ex. finge betala skatt, då man

köpte Beethovens femte symfoni på grammofonskiva, men inte om man

köpte ett s. k. seriemagasin om Stålmannen. Det behövde knappast diskuteras

huruvida eu sådan skattelagstiftning vore kulturfrämjande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr W.

Utskottet. I de föreliggande motionerna har framställts krav på en revision

i olika hänseenden av nöjesskatteförordningen. Sålunda yrkas i de likalydande

motionerna I: 164 och 11:204 skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan

om förslag till nästa års riksdag om sådan ändring av nämnda förordning,

att tävlingar och uppvisningar i idrott eller gymnastik, som anordnas

av förening, vars ändamål är att främja icke professionell idrott

eller gymnastik, fritages från nöjesskatt för dessa tävlingar och uppvisningar.

I motionen I: 294 hemställes om skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran

om en allmän översyn av nöjesskatteförordningen. Som stöd för sistnämnda

yrkande har motionären anfört bl. a. att det borde övervägas, om

icke nöjesskatten helt borde avskaffas för tillställningar avseende teater,

musik och liknande underhållning, konstnärlig dans samt idrott och gymnastik.

I vad avser idrott och gymnastik åsyftas i motionen I: 294 uppenbarligen

icke andra tillställningar än som omförmäles i de likalydande motionerna

1:164 och 11:204.

Här avsedda tillställningar på teater- och musiklivets område har varit

föremål för nöjesbeskattning alltsedan nöjesskatten år 1919 infördes i vårt

land. I vad avser idrottsrörelsen hänfördes redan 1920, efter motion i riksdagen,

uppvisningar och tävlingar i icke professionell idrott under nöjesskatten;

dock må anmärkas att boxningen särskilt upptagits bland skattepliktiga

nöjen redan i 1919 års förordning. Så länge nöjesskatten uttogs efter

olika taxor, vilket var uttryck för en princip om gradering av nöjestillställningarnas

beskattning efter deras värde för samhället, har de avsedda tillställningarna

— bortsett från boxningen —- alltid varit beskattade efter

lägsta taxan, där skatten enligt 1940 års förordning om nöjesskatt utgick

med 15 procent av biljettpriset.

Vid den revision av bestämmelserna om nöjesskatten, som genomfördes

vid 1945 års höstriksdag, förelåg ett starkt önskemål om ersättande av

taxorna med en enhetstaxa. Dess genomförande ansågs av hänsyn till de

här ifrågavarande, lägst beskattade nöjestillställningarna endast kunna ske

på så sätt, att skatteskärpning icke inträdde för avsedda tillställningar. Vid

en enhetstaxa av 15 procent skulle emellertid nöjesskatten icke kommit att

inbringa vad som förutsatts. Det ansågs därför av statsfinansiella skäl nödvändigt

att genomföra den avvikelsen från principen om en enhetlig skattesats

att biografföreställningarna bibehölls vid den dittillsvarande beskattningen,

vilken var något högre än som skulle följt av enhetstaxan. Sedermera

har skatten på biografföreställningar höjts väsentligt.

En ytterligare jämkning i principen för uttagande av nöjesskatt ansågs

av departementschefen lämplig, nämligen såvitt anginge uppvisning och

tävling i icke professionell idrott eller gymnastik. Beträffande dylika nöjestillställningar

föreslogs sålunda i 15 § av det i 1945 års nöjesskatteproposition

(nr 344) framlagda departementsförslaget befrielse för varje tillställning

från den del av nöjesskatten, som belöpte å ett sammanlagt avgiftsbelopp

av 2 000 kronor. I anledning av propositionen väcktes ett stort

antal motioner med yrkanden om befrielse från eller lindring i nöjesskatten.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betunkunde nr 19.

11

Inom 1945 års bevillningsutskott, som behandlade nöjesskattefrågan i betänkande

nr 66, ansågs att dessa motionsyrkanden borde i någon mån tillgodoses.

Därvid ifrågasattes inom utskottet den lösningen att befrielse från

nöjesskatt skulle i viss utsträckning beviljas — förutom för uppvisning eller

tävling i icke professionell idrott eller gymnastik — jämväl för teaterföreställning,

musikunderhållning, litterär underhållning samt uppvisning

i konstnärlig dans. Bevillningsutskottet avvisade emellertid denna lösning

med motivering att man därigenom skulle på nytt komma tillbaka till systemet

med tre taxor och att lindringen i nöjesbeskattningen skulle bliva

mera omfattande än som kunde anses motiverat av hänsynen till de ideella

organisationerna. Utskottet följde i stället en annan linje och förordade

att rätten att erhålla lindring i nöjesbeskattningen i första hand anknötes

till det förhållandet, att nöjestillställning anordnades av en ideell organisation

av närmare angivet slag. I sammanhang därmed uttalade bevillningsutskottet

den åsikten att även om idrotten vore förtjänt av att i största möjliga

utsträckning stödjas av det allmänna det dock icke kunde vara befogat

att ställa idrotten i särskilt gynnad ställning i förhållande till de avsedda

ideella organisationerna. Resultatet av dessa överväganden blev, att utskottet

föreslog en helt ny utformning av 15 §, vilken godtogs av riksdagen. Sedan

vid 1950 års riksdag nämnda paragraf undergått en omarbetning, som

icke berörde grunderna för den år 1945 gjorda avvägningen, har paragrafen

den huvudsakliga innebörden, att vissa organisationer åtnjuter skattebefrielse

med 75 kronor för varje nöjestillställning, i vilken icke till huvudsaklig

del ingår dans eller marknads- och tivolinöjen eller biografföreställning

med visst undantag. Till de avsedda organisationerna hör bl. a. sådana

som har till huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska,

konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella

eller eljest allmännyttiga ändamål.

Vid ställningstagandet till de föreliggande önskemålen om undantag från

nöjesbeskattningen för tillställningar avseende icke professionell idrott eller

gymnastik, teater, musik och liknande underhållning samt konstnärlig dans

finner utskottet det icke vara möjligt att inom ramen för nöjesskattens nuvarande

konstruktion tillgodose dessa önskemål. Ett undantagande av dessa

tillställningar från nöjesskatteförordningens tillämpning koinme bl. a. att

medföra åtskilliga svårigheter med avseende å gränsdragningen mellan skattepliktiga

och icke skattepliktiga tillställningar. Utskottet finner det vidare uteslutet

att i anledning av de förevarande motionerna förorda en så genomgripande

översyn av grunderna för nöjesskatten som skulle föranledas därav,

att samtliga ovannämnda tillställningar bleve skattefria. Med anledning

av vad som anförts i de likalydande motionerna I: 164 och II: 204 vill utskottet

tillika uttala, att utskottet icke funnit det sakligt motiverat att ställa

i motionerna avsedda tävlingar och uppvisningar i ett särskilt gynnsamt

läge med avseende å nöjesskatten.

Även om utskottet sålunda icke i anledning av förevarande motioner kan

förorda eu ändring av gränsen mellan skattepliktiga och icke skattepliktiga

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

nöjen har, närmast i anledning av vad som anförts i motionerna I: 164 och

II: 204, inom utskottet ifrågasatts en höjning av det i 15 § nöjesskatteförordningen

skattefria beloppet om 75 kronor. Ehuru skäl talar för en sådan

höjning är dock utskottet icke berett att nu taga ställning till denna fråga.

Därvid har utskottet fäst avseende vid att 1952 års riksdag i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhållit om en översyn i visst hänseende av 15 § nöjesskatte1''örordningen,

och utskottet utgår ifrån att vid denna översyn frågan om det

skattefria beloppets storlek jämväl kommer under bedömande.

I motionen 1: 294 har motionären uttryckt önskemål om att nuvarande

system med befrielse från nöjesskatt för kulturellt värdefulla filmer förenklades

och vunne vidare tillämpning. Med anledning härav får utskottet

framhålla, att riksdagen så sent som i fjol antog ett av Kungl. Maj:t i proposition

nr 178 framlagt förslag berörande såväl grunderna som ordningen

för befrielse från nöjesskatt för visning av film. Med hänsyn härtill bör det

enligt utskottets mening icke ifrågakomma att nu vidtaga någon ändring

härutinnan.

Vidare har i motionen I: 294 förordats uttagande av nöjesskatt för vissa

restaurangbesök. Vad motionären härutinnan anfört kan utskottet icke biträda.

Motionären har vidare riktat kritik mot nöjesskatteförordningens

bestämmelser om s. k. sammansatta tillställningar ävensom om fördelningen

av nöjesskatten. Denna kritik, som är av allmän innebörd och icke innefattar

konkreta förslag, föranleder ej annat yttrande från utskottets sida

än att utskottet ej funnit anledning förorda någon ändring av gällande bestämmelser.

Slutligen har i motionen I: 294 förordats utredning om införandet av en

beskattning av vissa tryckalster ävensom en uppmjukning av försäljningsskatten

å vissa grammofonskivor. Vad angår frågan om beskattning av tidskrifter

vill utskottet framhålla, att detta spörsmål vid upprepade tillfällen

varit föremål för riksdagens prövning, senast vid 1950 års riksdag, som avslog

motioner i ämnet med motivering att frågan vore föremål för Kungl.

Maj :ts prövning. Utskottet vill i anslutning härtill erinra om att med stöd

av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 maj 1952 tillkallats särskilda sakkunniga

— 1952 års kommitté för indirekta skatter -—- vilken utredning främst

skall taga sikte på att genom ökad indirekt beskattning skapa statsfinansiella

förutsättningar för en fortsatt social reformverksamhet. I utredningsdirektiven

uttalas, att utredningen är oförhindrad att till bedömande upptaga

jämväl frågor rörande utformningen i olika avseenden av redan förefintliga

indirekta skatter. Då de av motionären berörda frågorna sålunda

omfattas av utredningens uppdrag, anser sig utskottet icke böra taga ställning

till motionen i denna del och utskottet kan därför icke tillstyrka skrivelse

till Kungl. Maj :t i fråga om de av motionären åsyftade skatterna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) alt de likalydande motionerna I: 164 av herr Hansson

m. fl. och II: 204 av herr Gezelius m. fl. om viss ändring av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

13

nöjesskatteförordningen icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd; samt

2) att motionen I: 294 av herr Bengtson om en allmän

översyn av nöjesskatteförordningen m. m. icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

iockholm den 12 mars 1953.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon, Gustaf

Elofsson, Spetz, Ramberg, Söderquist, Snygg, Patrick Nilsson och Magnusson;

samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,

Orgård, Hagberg i Malmö, Sjölin, Olofsson, Brandt, Allard och Strandh.

Reservation

av herrar Söderquist, Magnusson, Allard och Strandh, som ansett att utskottets

yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

I de föreliggande---(=utskottet s. 10 rad 1 uppifrån—s. 11 rad 18

nedifrån)-----allmännyttiga ändamål.

Vid ställningstagande till de föreliggande önskemålen om undantag från

nöjesbeskattningen för tävlingar och uppvisningar i idrott och gymnastik,

som anordnas av förening, vars ändamål är att främja icke professionell

idrott eller gymnastik, har utskottet i första hand beaktat att nämnda tävlingar

och uppvisningar är av annan art än de nöjestillställningar i övrigt,

som enligt nöjesskatteförordningen gjorts till föremål för beskattning. Tävlingarna

och uppvisningarna, som i stor utsträckning möjliggöres genom frivilligt

och oavlönat arbete, ingår nämligen såsom en central och ofrånkomlig

del i den ideella verksamhet, som ifrågavarande föreningar har till

ändamål att främja. Den särställning som ifrågavarande tillställningar sålunda

intager motiverar att de undantages från nöjesskatteförordningens tilllämpning.

Ett sådant undantag föranleder icke några svårigheter i fråga om gränsdragningen

mellan skattepliktig och icke skattepliktig tillställning, då avgörande

för bedömningen endast blir tillställningens innehåll och ideella

syfte.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

Ett undantagande av tävlingar och uppvisningar i idrott och gymnastik

anordnade av ideella föreningar, som har till ändamål att främja icke professionell

idrott och gymnastik, påkallar fördenskull icke någon genomgripande

översyn av grunderna för nöjesskatten.

I motionen---(= utskottet s. 12 rad 9 uppifrån—rad 4 nedifrån)

---- åsyftade skatterna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte — med bifall till de likalydande

motionerna I: 164 av herr Hansson m. fl. och II: 204 av herr

Gezelius m. fl. — i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att

Kungl. Maj:t, efter erforderlig utredning, till 1954 års riksdag

måtte framlägga förslag om sådan ändring av nöjesskatteförordningen,

att tävlingar och uppvisningar i idrott

eller gymnastik, som anordnas av förening, vars ändamål

är att främja icke professionell idrott eller gymnastik, fritages

från nöjesskatt för dessa tävlingar och uppvisningar;

samt

2) att motionen I: 294 av herr Bengtson om en allmän

översyn av nöjesskatteförordningen m. m. icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

537238. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.