Betänkande i anledning av väckt motion om avskaffande av rätten att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för ränta å s. k. benefika barnreverser.
1953-03-24 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1953:27, Betänkande i anledning av väckt motion om avskaffande av rätten att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för ränta å s. k. benefika barnreverser.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 27.
1
Nr 27.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om
avskaffande av rätten att vid taxering till skatt åtnjuta
avdrag för ränta å s. k. benefika barnreverser.
(2:a avd.)
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, I: 273,
av herrar Anderberg och Lodenius har hemställts, »att riksdagen måtte vidtaga
sådan ändring i gällande skattelagar, att ränta å s. k. benefika barnreverser
icke blir avdragsgill vid taxeringen och att bevillningsutskottet
måtte utarbeta erforderlig lagtext».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.
Enligt 39 § kommunalskattelagen får från bruttointäkt av kapital avdrag
göras bland annat för gäld, som icke är hänförlig till annat inkomstslag.
Därest vid denna beräkning uppkommer underskott må detta underskott
enligt 46 §, jämförd med 59 §, såsom allmänt avdrag avräknas från sådan
den skattskyldiges inkomst, som skall tagas till beskattning i hemortskommunen.
Motsvarande bestämmelser gäller enligt 2, 4 och 14 §§ förordningen
om statlig inkomstskatt.
Enligt 2 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt utgöres den skattepliktiga
förmögenheten av kapitalvärdet av den skattskyldiges i 3 § 1 mom.
samma förordning angivna tillgångar, i den mån samma värde överstiger
kapitalvärdet av hans skulder. Enligt 8 § är fader eller moder till hemmavarande
barn, som icke fyllt 21 år, skattskyldig jämväl för barnets förmögenhet,
därest icke barnet självt taxeras till statlig inkomstskatt för en
beskattningsbar inkomst av minst 20 kronor.
I sistnämnda fall sker alltså en faktisk sambeskattning av föräldrar och
barn. Sambeskattningen gäller endast förmögenheten. En eventuellt förefintlig
kapitalinkomst bos ett barn är däremot helt skattefri, så länge den
icke — tillsammans med barnets övriga inkomst — uppgår till så högt belopp
att den medför skatteplikt till kommunalskatt för barnet. Uppgår
den slutligen till så högt belopp att den grundar även skatteplikt till statlig
inkomstskatt för barnet, överflyttas även förmögenhetsbeskattningen
från föräldrarna till barnet.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 27.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 27.
Enligt 39 § b) förordningen om arvsskatt och gåvoskatt åtnjutes bl. a.
skattefrihet för vad någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller uppfostran.
Grunden för skattefriheten för bidrag till undervisning eller uppfostran
torde vara, att det ändamål, som tillgodoses genom bidraget, kan sägas vara
av allmän natur och närbesläktat med det, som skattefriheten för undervisningsverk
avser att tjäna. Bestämmelsen om skattefriheten har icke försetts
med någon direkt begränsning vare sig i fråga om gåvotagarens ålder eller
gåvobeloppets storlek. Skattefrihet kan således komma i fråga även om gåvotagaren
är över 18 år gammal (jämför 28 § enligt vilken skattelindring
medgives barn under 18 år). Ehuru någon gräns icke har satts med hänsyn
till gåvans storlek, torde en sådan dock ligga i själva ändamålsbestämmelsen
så att om gåvan överstiger det belopp, som kan bedömas erforderligt för ändamålet,
i praxis skatt uttages för överskjutande belopp.
Under senare år har uppmärksammats, att skattskyldiga i en del fall i
gåvosyfte utfärdat skuldförbindelser, i regel till barn eller andra anhöriga,
s. k. benefika barnreverser eller benefika skuldebrev. Avsikten torde i första
hand ha varit att givaren skulle få avdrag vid inkomsttaxeringen för utgiven
ränta på grund av skuldebreven, under det att gåvotagaren, som hade lägre
inkomster, skulle få ingen eller obetydlig skatt på ränteinkomsten. Jämväl vid
förmögenhetsskatten kan emellertid en skattevinst göras, om givaren får avdrag
för skuldbeloppet och gåvotagaren dels kan utnyttja det skattefria beloppet,
som tidigare var 30 000 kronor men numera är 50 000 kronor, och
dels blir beskattad enligt en lägre skattesats. Därest gåvotagaren är hemmavarande
barn under 21 år, sker dock, som framgår av vad tidigare anförts,
vid taxeringen någon överföring av förmögenheten på barnet endast om detsamma
erhåller sådana inkomster, att det blir beskattat till statlig inkomstskatt.
Regeringsrätten har i några fall (RÅ 1951 ref. 35) vägrat avdrag för ränta
å skuldebrev, som skattskyldig utfärdat till sina minderåriga barn, enär
räntan med hänsyn till omständigheterna hedömts såsom utgörande en
form för fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet. I ett av dessa
fall uppkom även frågan om förmögenhetsbeskattningen, och enär i detta
fall barnen bott hemma hos föräldrarna samt barnen i övrigt icke haft inkomster
av sådan storlek, att de grundade skatteplikt till statlig inkomstskatt,
inräknades deras förmögenhet i faderns förmögenhet.
Kanslirådet Harry Sterner har belyst dessa rättsfall i en artikel i Svensk
skattetidning 1951 (s. 307), varav här må återgivas följande:
»De av Regeringsrätten meddelade utslagen äro av intresse främst därför
att det torde vara första gången Regeringsrätten lämnat en uttrycklig motivering
för sitt ståndpunktstagande, som innebär att den funnit sig obunden
av den civilrättsliga innebörden hos en viss rättshandling. Innebörden av
en rättshandling framträder ju främst genom de praktiska konsekvenser
den är avsedd att få för berörda parter. Om en person skänker bort viss;
Bevillningsutskottets betänkande nr 27.
3
egendom blir den mest i ögonen fallande konsekvensen att givaren får lämna
ifrån sig egendomen och avstå från dess avkastning i framtiden, vilket
allt vanligen innebär en betydande ekonomisk uppoffring. I förevarande
fall medförde skuldebrevens överlämnande ingen omedelbar ekonomisk
uppoffring, eftersom givarna ändock voro skyldiga att underhålla sina barn,
så länge de voro i behov därav, och reversräntan icke i något fall översteg
underhållskostnaden. Men det var icke på allvar påstått att icke reversgäldenärerna
voro pliktiga att fortsätta att betala räntan, sedan underhållsplikten
upphört, eller att erlägga kapitalet när detta förföll till betalning
i de fall där förfallotiden inträffade före gäldenärens död. Skenavtal i vanlig
mening förelågo ostridigt icke. Rättshandlingarna i fråga kunde alltså
ej betraktas såsom någonting annat än de utgåvo sig för, nämligen som
formellt oantastliga utfästelser om gåva, och civilrättsligt tillerkännas sådana
numera i och för sig samma rättskraft som vanliga fullbordade gåvor.
Att Regeringsrätten i de förevarande fallen i viss utsträckning frånkände
gåvoutfästelserna konstitutiv betydelse i skattehänseende fastän de ostridigt
hade sådan i civilrättsligt avseende, var givetvis föranlett av en önskan
att undvika de otillfredsställande praktiska konsekvenser, som en motsatt
utgång skulle fått. Man ville m. a. o. med hänsyn till kravet på ''rättvisa och
likformighet’ i beskattningen icke tillåta att vissa skattskyldiga — i en särskilt
gynnsam position eller med särskild skicklighet eller fördomsfrihet —
skulle kunna bereda sig fördelar på andra mindre väl lottade skattskyldigas
bekostnad.
Om man betraktar problemet från denna sida torde kunna sägas gälla
att man icke vid beskattningen får tillåta att en skattskyldig bara genom
några penndrag, som i verkligheten icke innebära någon uppoffring för
honom eller eljest någon förändring i hans ekonomiska status, bereder sig
skattelättnad. I enlighet härmed har man aldrig godkänt de s. k. skenavtalen
vid beskattningen. Detta är emellertid intet unikt för skatterätten. Skenavtal
godkännas icke heller av civilrätten. Det nya i de nu avgjorda målen
är att man gått ett steg längre och, av samma orsak som ansetts diskvalificera
skenavtalen, skattemässigt även underkänt rättshandlingar som civilrättsligt
anses fullviktiga.
Man kan naturligtvis diskutera lämpligheten och rättmätigheten av Regeringsrättens
ståndpunkt. Det kan anmärkas, att man icke hör åsidosätta
gällande rättsgrundsatser bara därför att de i det särskilda fallet medföra
otillfredsställande konsekvenser, att möjligheten till ett sådant åsidosättande
är ett alltför farligt vapen att sätta i händerna på beskattningsmyndigheterna
och att förebyggande av sådana fall därför bör ske genom lagstiftning
och icke genom rättsskipning. En sak står emellertid fast. Ser man frågan
från den utgångspunkten att skattskyldig icke alltför lätt bör kunna bereda
sig skattelindring på andras bekostnad voro skälen för Regeringsrättens
ställningstagande i de föreliggande fallen onekligen starka.
Av motiveringen till utslagen framgår, att diskvalifikationen av reversgåvor
endast gäller då räntan utbetalas under sådana förhållanden att, om
utbetalningen i stället utgjort underhållsbidrag, detta blivit att hänföra till
icke avdragsgillt periodiskt understöd. Om räntan läggs till kapitalet, blir
den däremot tydligen avdragsgill (jfr utgången i målen ang. familjestiftelserna).
Nu kan det emellertid bända att räntan å eu revers av förevarande
slag inbetalas till bank eller på liknande sätt deponeras och alltså ökar kapitalet
under beskattningsåret, utan att man vet hur därmed kommer att
förfaras i fortsättningen; om räntan kommer att få stå kvar tills gåvotagaren
avslutat sin uppfostran och utbildning eller om den kommer all lagas
ut och förbrukas dessförinnan. Hur Regeringsrätten ställer sig till dessa och
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 27.
liknande spörsmål kommer att visa sig först när dylika mål komma upp
till avgörande, vilket icke torde dröja alltför länge. Först när så skett torde
frågan om beskattningen av de benefika barnreverserna med alla de i samband
därmed uppkommande problemen bli definitivt löst.»
19H års allmänna skattekommitté har i sitt år 1950 avgivna betänkande
nr IV (SOU 1950: 21) framlagt förslag angående bl. a. ändrade bestämmelser
för beskattning av periodiskt understöd, m. in. Därvid har kommittén
föreslagit en sådan ändring av 39 § b) förordningen om arvsskatt och gåvoskatt,
att skattefrihet för gåva till undervisning eller uppfostran endast
skall åtnjutas, om omständigheterna är sådana, att gåvotagaren genom gåvan
kan anses hava tillförsäkrats en förmån, som han eljest icke skulle ha
åtnjutit. Till stöd för sitt förslag i detta hänseende har kommittén anfört
bl. a. följande:
»Författningsrummets utformning medger eu generell skattefrihet för gåvor
av ifrågavarande art. Enligt praxis synes emellertid för skattefrihet krävas,
att gåvan är av sådan beskaffenhet att den kan antagas komma till
användning för det avsedda ändamålet. Såsom förutsättning för skattefrihet
torde således böra uppställas dels en viss relation mellan gåvans storlek och
den undervisning eller uppfostran, som avsetts skola bestridas därmed, och
dels att gåvotagaren är i behov av gåvan för att kunna komma i åtnjutande
av denna undervisning eller uppfostran.
1945 års statsskatteberedning har i sitt betänkande (SOU 1946: 79) riktat
åtskilliga anmärkningar mot bestämmelserna om beskattning av gåva. Beredningen
har emellertid på anförda skäl funnit lämpligt att den överarbetning
av gällande bestämmelser angående beskattning av gåva, som kan befinnas
påkallad, verkställes så att den civilrättsliga och skatterättsliga behandlingen
av gåvor i görligaste mån kan komma att överensstämma.
En ledamot av beredningen, som i övrigt helt ansluter sig till de synpunkter,
som framförts av beredningens majoritet, bär ansett att bestämmelsen
om frihet från gåvoskatt för bidrag till annans undervisning eller uppfostran
omedelbart bör omarbetas dels med hänsyn till att innebörden av bestämmelsen
är oklar och dels med hänsyn till att den nuvarande generella
bestämmelsen om skattefrihet ej heller är sakligt riktig.
Enligt kommitténs mening hänger frågan om beskattning av gåva till
undervisning och uppfostran så intimt samman med frågan om beskattning
av periodiskt understöd, att kommittén ansett dessa båda spörsmål böra
prövas i ett sammanhang. Bestämmelsen om beskattning av gåva av nyssnämnt
slag är dessutom av så speciell natur, att kommittén anser att en
eventuell ändring av densamma bör kunna ske utan att avvakta en sådan
allmän översyn, som beredningen ifrågasatt.
Den utav 1945 års statsskatteberedning vidtagna utredningen giver vid
handen att avfattningen av den nuvarande bestämmelsen om beskattning av
gåva till undervisning och uppfostran kan tolkas på ett sätt, som medgiver
en obehörig skattelindring. En sådan tolkning har även kommit till uttryck
i rättstillämpningen. Kommittén har såsom av det föregående framgår såsom
ett villkor för avdragsrätt för periodiskt understöd uppställt att utbetalningen
icke får innebära förmögenhetsöverflyttning eller hava till huvudsakligt
syfte en obehörig lindring i den progressiva beskattningen, kommittén
vill med andra ord hindra att institutet missbrukas för erhållande av
en icke avsedd skattelindring. Enligt kommitténs mening bör jämväl nu
ifrågavarande lagstiftning bliva föremål för omarbetning så atl missbruk
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 27.
förhindras. Gränsen mellan skattefrihet och skatteplikt för gåva av angivet
slag bör sålunda dragas sa att allenast gåvor, som verkligen syfta att giva
mottagaren möjlighet till undervisning eller uppfostran, bliva skattefria.
Att fastställa vissa schablonmässiga regler för denna gränsdragning, anknytande
exempelvis till beloppets storlek eller mottagarens ålder'', låter sig enligt
kommitténs mening icke göra. En diskretionär prövning i det särskilda
*allet är tvärtom både nödvändig och önskvärd. Vid en dylik prövning blir
det ofrånkomligt att taga hänsyn till om det utgivna beloppet såväl med
hansyn till beloppets storlek, mottagarens ålder och ekonomiska förhållanden
som de^ omständigheter under vilka utbetalningen sker, verkligen kan
antagas utgå för uppgivet ändamål. Om mottagaren har egen förmögenhet,
som kan anses täcka utgifterna för hans undervisning och uppfostran, föreicke
skäl för skattefrihet. Mera tveksamt kan måhända vara då mott
aga ren icke har egen förmögenhet men föräldrarna äro i så god ekonomisk
ställning att barnet normalt kan räkna med att få sådan uppfostran och
undei visning, som gåvan avser att bekosta. Kommittén finner för sin del
vanskligt att i sistnämnda fall uppställa absolut hinder för skattefrihet, utan
anser sig böra inskränka sig till att rekommendera en särskilt noggrann
prövning i dylika fall. Det allmänt förekommande sättet att lämna barnet
en revers såsom gåva anser kommittén icke böra godtagas i nu förevarande
avseende. Enbart den omständigheten att gåvan gives i denna form utgör
enligt kommitténs mening anledning till att antaga, att syftet med gåvan
icke varit att bekosta mottagarens undervisning eller uppfostran.»
\ id 19o2 års riksdags höstsession anförde chefen för finansdepartementet
i anledning av en framställd interpellation, att det befunnits erforderligt med
en ytterligare översyn såväl av skattekommitténs förenämnda förslag i fråga
om periodiskt understöd in. in. som av ett i kommitténs betänkande nr V
(SOU 1951: 13) framlagt förslag rörande avdragsrätt för studiekostnader. I
anledning därav hade Kungl. Maj :t den 20 juni 1952 överlämnat dessa förslag
till 1950 års skattelagssakkunniga för att överses ur de synpunkter dessa
hade att beakta. Med hänsyn till planen för de skattelagssakkunnigas arbete
torde det i varje fall vara uteslutet att översynen kunde hinna ske å sådan
tid att förslag i berörda ämnen skulle kunna föreläggas 1953 års riksdae
19i9 års skatteutredning framlade i sitt betänkande angående den statliga
direkta beskattningen (SOU 1951:51) bl. a. förslag till ändrade regler om
hemmavarande barns förmögenhetsbeskattning. Skatteutredningen föreslog
att skattskyldigheten för föräldarna skulle göras beroende uteslutande av
barnets ålder. Eftersom barnbidrag utginge intill 16 år och — i motsats till
de tidigare barnavdragen — oberoende av om barnet hade egen inkomst eller
förmögenhet hade det synts utredningen skäligt att alltid låta hemmavarande
barns förmögenhet beskattas tillsammans med föräldrarnas intill denna åldersgräns
för barnen men att däremot efter fyllda 16 år alltid behandla barnen
som självständiga skattesubjekt. Beträffande formen för den sambeskattning,
varom bär bleve fråga, hade utredningen föreslagit, alt barnets förmögenhet
skulle taxeras bos föräldrarna och skatten påföras dem i sådana fall,
då barnet icke självt påfördes statlig inkomstskatt. Beträffande de fall, då
barnet självt betalade statlig inkomstskatt, hade utredningen däremot fun
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 27.
nit sig nödsakad föreslå en formell samtaxering innebärande att den beskattningsbara
förmögenheten skulle beräknas gemensamt för föräldrar och barn,
varefter skatten skulle fördelas efter vars och ens beskattningsbara förmögenhet.
I detta sammanhang berörde utredningen även frågan om de benefika
barnreverserna och anförde därutinnan följande:
»De för närvarande gällande bestämmelserna om barns inkomst- och förmögenhetsbeskattning
torde i viss omfattning utnyttjas för att vinna skattelättnader.
Vi kunna härutinnan hänvisa till de uppgifter, som lämnats i svaren
på vår rundfråga till taxeringsintendenterna och taxeringsrevisorerna
enligt redogörelsen i bilaga 5. De benefika skuldebrev till barn, som synas
ha vunnit viss spridning under senare år, torde få ses mot bakgrunden av
reglerna för barns beskattning. Även om barnet genom gåvan av skuldebrevet
icke uppnår sådan inkomst, att barnet självständigt skall påföras statlig
inkomstskatt och det i skuldebrevet utfästa beloppet sålunda alltjämt skall
redovisas som förmögenhet hos fadern eller modern, kan dock en viss skattelindring
uppnås genom att skattskyldigheten för räntan överflyttats på barnet.
För uppdelning av inkomst mellan föräldrar och barn torde även kommanditbolagsformen
utnyttjas.
Det synes icke uteslutet att en utveckling av dessa former for skatteflykt
kan komma att framtvinga en sambeskattning mellan föräldrar och barn
under 16 år även av barnets arbetsfria inkomst. Inför möjligheten av en sådan
utveckling kunde måhända synas lämpligt att icke nu införa en obligatorisk
sambeskattning mellan föräldrar och barn av enbart förmögenhet
utan i stället avvakta en eventuell utredning rörande den större frågan om
sambeskattning även av barns arbetsfria inkomst. \ i ha emellertid icke° ansett
dessa omständigheter utgöra tillräckligt hinder för en lösning av frågan
om barns förmögenhetsbeskattning enligt nu angivna riktlinjer.»
Det av skatteutredningen i nämnda hänseende framlagda förslaget blev
emellertid under remissbehandlingen föremål för viss kritik, och chefen för
finansdepartementet uttalade i proposition nr 213 till 1952 års riksdag att
utredningens förslag enligt hans mening icke kunde betecknas såsom någon
rationell lösning och att han på grund därav icke funnit lämpligt att framlägga
detsamma för riksdagen.
Vid riksdagsbehandlingen av nämnda proposition väcktes emellertid i de
likalydande motionerna 1:288 (av herr Ohlon m. fl.) och 11:385 (av herr
Ohlin m. fl.) yrkande om ett genomförande av skatteutredningens förslag i
nämnda hänseende. Vidare föreslogs i de likalydande motionerna I: 212 (av
herr Ewerlöf in. fl.) och II: 284 (av herr Hjalmarson in. fl.) att den tidigare
ordningen för barns förmögenhetsbeskattning i princip skulle bibehållas,
men att den för barnet gällande åldersgränsen skulle sänkas från 21 till 16
år. 1 motionen II: 616 (av herrar Nilsson i Bästekille och Östlund) slutligen
yrkades sänkning av åldergränsen till 16 år samt att barnets förmögenhet
skulle sammanläggas med föräldrarnas endast i den mån barnets förmögenhet
överstege 50 000 kronor. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 50
anförde 1952 års bevillningsutskott i denna fråga bl. a. följande.
»I likhet med departementschefen finner utskottet att det resultat, vartill
skatteutredningen i detta avseende kommit, icke innebär någon sådan
förbättring i jämförelse med nu gällande bestämmelser att förslaget i denna
Bevillningsutskottets betänkande nr 27.
7
punkt bör läggas till grund för lagstiftning. Tydligen föreligga här stora
svårigheter att nå en fullt tillfredsställande lösning. De i motionerna föreslagna
åtgärderna kunna enligt utskottets mening icke lägga frågan till rätta.
Utskottet, som emellertid anser vissa skäl föreligga för en ändring i enlighet
med motionerna 1:212 och 11:284, förutsätter att Kungl. Maj :t ägnar
denna fråga fortsatt uppmärksamhet. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet
motionerna i förevarande delar.»
I den föreliggande motionen har anförts bl. a., att en skattskyldig genom
arrangemanget med revers kunde på legal väg erhålla betydande skattelindring.
Även om avsikten icke alltid varit att nå skattelättnad, vore det ett faktum
att lättnaden erhölles. I den mån de skattskyldiga bleve underkunniga
om den möjlighet att på detta sätt undgå skatt, som tycktes föreligga, komme
med tämlig säkerhet allt flera att begagna utvägen. Den gåvoskatt, som
kunde komma att erläggas, uppvägdes mycket snabbt av lägre årliga skatter.
Regeringsrätten hade avgjort en del fall och därvid vägrat avdrag för
räntan. Emellertid vore det högst sällan, som reverser vore likalydande, och
de skattskyldiga hävdade merendels, att i deras fall klar avdragsrätt förelåge.
Man kunde därför motse, att ett mycket stort antal fall komme att
föras upp i regeringsrätten, vilket droge betydande kostnader icke minst för
det allmänna, då varje ärende, som överklagades i samtliga instanser, kostade
några hundra kronor. Skäl syntes därför föreligga att genom ändrad lagstiftning
vägra denna avdragsrätt beträffande icke endast reverser till hemmavarande
eller studerande egna barn eller barn under 21 år utan samtliga
dylika reverser till minderåriga.
Utskottet. Under senare år har i åtskilliga sammanhang uppmärksammats
vissa gåvotransaktioner, som skattskyldiga vidtagit i syfte att ernå skattelindring.
Med dessa åtgärder har avsetts att åstadkomma en fördelning av
inkomst och förmögenhet mellan närstående, varigenom en minskning av
dessa personers sammanlagda skatt åsyftats. Rent schematiskt kan tillvägagångssättet
sägas vara följande. En fader överlåter genom gåva till sitt minderåriga
barn, vilket icke har egen inkomst eller förmögenhet, ett av honom
utställt skuldebrev löpande med ränta. Effekten i beskattningshänseende
har avsetts skola bliva, att fadern skall erhålla avdrag vid inkomsttaxeringen
för räntan och vid förmögenhetstaxeringen för sin skuld till barnet. Räntans
storlek har ofta avvägts så att barnet därigenom skulle bli skattskyldigt till
statlig inkomstskatt och till följd därav även i förmögenhetsskatteavseende
anses såsom självständig skattskyldig. Hur stor minskning av inkomst- och
förmögenhetsskatt som skulle vinnas om åtgärden godkändes är givetvis beroende
av förhållandena i det enskilda fallet. Helt allmänt kan dock sägas,
att faderns inkomstskatt skulle minska mer än barnets skulle stiga på grund
av att barnet skulle erhålla ortsavdrag och faderns marginalskatt i flertalet
fall vore väsentligt högre än barnets. I förmögenhetsskattehänseende skulle
barnet kunna tillgodoräkna sig ett skattefritt förmögenhetsvärde av högst
50 000 kronor, och fadern skulle ofta vinna en betydande fördel även om
faderns nettoförmögenhet icke skulle nedgå under skattepliktsgränsen. Med
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 27.
dessa s. k. benefika barnreverser sammanhänger även vissa gåvoskatteproblem.
I den föreliggande motionen har yrkats sådan ändring av gällande bestämmelser,
att ränta å dessa benefika barnreverser icke bleve avdragsgill vid inkomsttaxeringen.
Till stöd för detta yrkande har motionärerna anfört — förutom
att de skattskyldiga på detta sätt beredde sig skattelindring — att dessa
reverser sällan vore likalydande samt att man förty kunde vänta att ett mycket
stort antal besvärsmål rörande dessa frågor komme att föras upp i regeringsrätten
med därav föranledda betydande kostnader för det allmänna.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har spörsmålet om de
benefika barnreverserna tidigare beaktats. Sålunda har 1949 års skatteutredning
berört problemet och föreslagit viss ändring i barns förmögenhetstaxering,
innebärande att hemmavarande barns förmögenhet under alla förhållanden,
d. v. s. oberoende av om barnet hade egen inkomst, skulle beskattas
hos föräldrarna så länge barnet vore under 16 år, men att barn
efter fyllda 16 år alltid skulle behandlas som självständigt skattesubjekt.
Något förslag om sådan ändring blev dock icke framlagt, då 1952 års riksdag
genom propositionen nr 213 hade att taga ställning till skatteutredningens
förslag i övrigt. Vid riksdagsbehandlingen av nämnda proposition väcktes
emellertid i motionerna 1:288 och 11:385 yrkanden om genomförande av
utredningens förslag i fråga om förmögenhetsbeskattningen av hemmavarande
barn. I motionerna I: 212 och II: 284 yrkades, att gällande ordning i
princip skulle bibehållas men att åldersgränsen skulle sänkas från 21 till
16 år. I motionen 11:616 slutligen framställdes samma yrkande med det
tillägg, att barnets förmögenhet skulle sammanläggas med föräldrarnas endast
i den mån förmögenheten överstege 50 000 kronor. Samma års bevillningsutskott
uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 50 att det
i denna fråga tydligen förelåge stora svårigheter att nå en fullt tillfredsställande
lösning. De i motionerna föreslagna åtgärderna kunde enligt utskottets
mening icke lägga frågan till rätta. Utskottet ansåg emellertid skäl
föreligga för en ändring i enlighet med motionerna 1:212 och 11:284 och
förutsatte att Kungl. Maj :t ägnade frågan fortsatt uppmärksamhet.
Vidare har 1944 års allmänna skattekonmiitté vid framläggandet av förslag
angående ändrade bestämmelser för beskattning av periodiskt understöd
m. m. förordat sådan ändring av förordningen om arvsskatt och gåvoskatt,
att skattefrihet för gåva till undervisning eller uppfostran skulle medgivas
endast om gåvotagaren kunde anses ha tillförsäkrats en förmån, som
han eljest icke skulle ha åtnjutit. Förslaget har jämte utredningens betänkande
angående studiekostnaders behandling i beskattningshänseende överlämnats
till 1950 års skattelagssakkunniga för ytterligare översyn.
Frågan om de s. k. benefika barnreverserna har såsom motionärerna berört
i några mål varit föremål för regeringsrättens prövning, därvid avdrag
för ränta förvägrats de skattskyldiga, enär räntan ansetts såsom en form
för fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet. Avdrag har sålunda vägrats
i fall, då räntan utbetalts under sådana förhållanden att, om utbetal
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 27.
9
ningen i stället utgjort underhållsbidrag, detta skulle ha hänförts till icke
avdragsgillt periodiskt understöd. Även om regeringsrättens berörda utslag
kan sägas vara av principiell betydelse för tillämpningen av skatteförfattningarna
i förevarande hänseende kan dock ett fullständigt klarläggande av
alla med de benefika barnreverserna sammanhängande problem ännu icke
anses ha skett.
Utskottet anser självfallet att spörsmål av hithörande art är förtjänta av
beaktande från statsmakternas sida. Vad angår motionärernas uttalande
därom att ett betydande antal skatteprocesser av denna art komnie att medföra
stora kostnader för det allmänna vill utskottet framhålla, att det icke
synes osannolikt att sedan regeringsrätten tagit ställning till ytterligare några
vanligen förekommande typfall av barnreverser, så vägledande prejudikat
kommer att föreligga att antalet besvärsmål nedbringas.
Skatteproblemen rörande de benefika barnreverserna synes vidare vara
mer omfattande än som förutsatts av motionärerna, vilka endast yrkat att
utgiven ränta icke skall få avdragas. En lagstiftningsåtgärd av sådan innebörd
skulle allenast beröra inkomstbeskattningen, och en lösning synes icke
kunna åvägabringas utan att sambandet med förmögenhetsbeskattningen
beaktas. Det kan dessutom ifrågasättas, huruvida icke spörsmålet sammanhänger
jämväl med frågan om gåvobeskattningens utformning i hithörande
avseende. Sistnämnda fråga har såsom ovan nämnts jämte bland annat frågan
om beskattningen av periodiskt understöd överlämnats till 1950 års
skattelagssakkunniga för översyn. Spörsmålet om hemmavarande barns förmögenhetsbeskattning
har av 1952 års riksdag förutsatts bliva föremål för
Kungl. Maj :ts fortsatta uppmärksamhet.
Utskottet anser att utvecklingen på förevarande område noggrant bör följas,
och utskottet finner vidare uppenbart att vid den prövning, vilken enligt
vad ovan upplysts pågår rörande vissa med de benefika barnreverserna
sammanhängande frågor, behovet av lagstiftningsåtgärder av bland annat
det innehåll, som i motionen förordats, kommer att undersökas. Med hänsyn
till det anförda anser sig utskottet sålunda icke böra tillstyrka bifall
till motionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen I: 273 av herrar Anderberg och Lodenius om
avskaffande av rätten att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag
för ränta å s. k. benefika barnreverser icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 24 mars 1953.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 27.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 27.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Gustaf Elofsson,
Spetz, Velander, Ramberg, Söderquist, Damström, Snygg och Patrick Nilsson;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Sundström, Sjölin, Olofsson, Jonsson i Skedsbygd, Kollberg, Kärrlander,
Engkvist och Nilsson i Svalöv.
537284. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.