Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion om avskaffande av rätten att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för ränta å s. k. benefika barnreverser.

1953-03-24 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1953:27, Betänkande i anledning av väckt motion om avskaffande av rätten att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för ränta å s. k. benefika barnreverser.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 27.

1

Nr 27.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om

avskaffande av rätten att vid taxering till skatt åtnjuta

avdrag för ränta å s. k. benefika barnreverser.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, I: 273,

av herrar Anderberg och Lodenius har hemställts, »att riksdagen måtte vidtaga

sådan ändring i gällande skattelagar, att ränta å s. k. benefika barnreverser

icke blir avdragsgill vid taxeringen och att bevillningsutskottet

måtte utarbeta erforderlig lagtext».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen.

Enligt 39 § kommunalskattelagen får från bruttointäkt av kapital avdrag

göras bland annat för gäld, som icke är hänförlig till annat inkomstslag.

Därest vid denna beräkning uppkommer underskott må detta underskott

enligt 46 §, jämförd med 59 §, såsom allmänt avdrag avräknas från sådan

den skattskyldiges inkomst, som skall tagas till beskattning i hemortskommunen.

Motsvarande bestämmelser gäller enligt 2, 4 och 14 §§ förordningen

om statlig inkomstskatt.

Enligt 2 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt utgöres den skattepliktiga

förmögenheten av kapitalvärdet av den skattskyldiges i 3 § 1 mom.

samma förordning angivna tillgångar, i den mån samma värde överstiger

kapitalvärdet av hans skulder. Enligt 8 § är fader eller moder till hemmavarande

barn, som icke fyllt 21 år, skattskyldig jämväl för barnets förmögenhet,

därest icke barnet självt taxeras till statlig inkomstskatt för en

beskattningsbar inkomst av minst 20 kronor.

I sistnämnda fall sker alltså en faktisk sambeskattning av föräldrar och

barn. Sambeskattningen gäller endast förmögenheten. En eventuellt förefintlig

kapitalinkomst bos ett barn är däremot helt skattefri, så länge den

icke — tillsammans med barnets övriga inkomst — uppgår till så högt belopp

att den medför skatteplikt till kommunalskatt för barnet. Uppgår

den slutligen till så högt belopp att den grundar även skatteplikt till statlig

inkomstskatt för barnet, överflyttas även förmögenhetsbeskattningen

från föräldrarna till barnet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 27.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 27.

Enligt 39 § b) förordningen om arvsskatt och gåvoskatt åtnjutes bl. a.

skattefrihet för vad någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller uppfostran.

Grunden för skattefriheten för bidrag till undervisning eller uppfostran

torde vara, att det ändamål, som tillgodoses genom bidraget, kan sägas vara

av allmän natur och närbesläktat med det, som skattefriheten för undervisningsverk

avser att tjäna. Bestämmelsen om skattefriheten har icke försetts

med någon direkt begränsning vare sig i fråga om gåvotagarens ålder eller

gåvobeloppets storlek. Skattefrihet kan således komma i fråga även om gåvotagaren

är över 18 år gammal (jämför 28 § enligt vilken skattelindring

medgives barn under 18 år). Ehuru någon gräns icke har satts med hänsyn

till gåvans storlek, torde en sådan dock ligga i själva ändamålsbestämmelsen

så att om gåvan överstiger det belopp, som kan bedömas erforderligt för ändamålet,

i praxis skatt uttages för överskjutande belopp.

Under senare år har uppmärksammats, att skattskyldiga i en del fall i

gåvosyfte utfärdat skuldförbindelser, i regel till barn eller andra anhöriga,

s. k. benefika barnreverser eller benefika skuldebrev. Avsikten torde i första

hand ha varit att givaren skulle få avdrag vid inkomsttaxeringen för utgiven

ränta på grund av skuldebreven, under det att gåvotagaren, som hade lägre

inkomster, skulle få ingen eller obetydlig skatt på ränteinkomsten. Jämväl vid

förmögenhetsskatten kan emellertid en skattevinst göras, om givaren får avdrag

för skuldbeloppet och gåvotagaren dels kan utnyttja det skattefria beloppet,

som tidigare var 30 000 kronor men numera är 50 000 kronor, och

dels blir beskattad enligt en lägre skattesats. Därest gåvotagaren är hemmavarande

barn under 21 år, sker dock, som framgår av vad tidigare anförts,

vid taxeringen någon överföring av förmögenheten på barnet endast om detsamma

erhåller sådana inkomster, att det blir beskattat till statlig inkomstskatt.

Regeringsrätten har i några fall (RÅ 1951 ref. 35) vägrat avdrag för ränta

å skuldebrev, som skattskyldig utfärdat till sina minderåriga barn, enär

räntan med hänsyn till omständigheterna hedömts såsom utgörande en

form för fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet. I ett av dessa

fall uppkom även frågan om förmögenhetsbeskattningen, och enär i detta

fall barnen bott hemma hos föräldrarna samt barnen i övrigt icke haft inkomster

av sådan storlek, att de grundade skatteplikt till statlig inkomstskatt,

inräknades deras förmögenhet i faderns förmögenhet.

Kanslirådet Harry Sterner har belyst dessa rättsfall i en artikel i Svensk

skattetidning 1951 (s. 307), varav här må återgivas följande:

»De av Regeringsrätten meddelade utslagen äro av intresse främst därför

att det torde vara första gången Regeringsrätten lämnat en uttrycklig motivering

för sitt ståndpunktstagande, som innebär att den funnit sig obunden

av den civilrättsliga innebörden hos en viss rättshandling. Innebörden av

en rättshandling framträder ju främst genom de praktiska konsekvenser

den är avsedd att få för berörda parter. Om en person skänker bort viss;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 27.

3

egendom blir den mest i ögonen fallande konsekvensen att givaren får lämna

ifrån sig egendomen och avstå från dess avkastning i framtiden, vilket

allt vanligen innebär en betydande ekonomisk uppoffring. I förevarande

fall medförde skuldebrevens överlämnande ingen omedelbar ekonomisk

uppoffring, eftersom givarna ändock voro skyldiga att underhålla sina barn,

så länge de voro i behov därav, och reversräntan icke i något fall översteg

underhållskostnaden. Men det var icke på allvar påstått att icke reversgäldenärerna

voro pliktiga att fortsätta att betala räntan, sedan underhållsplikten

upphört, eller att erlägga kapitalet när detta förföll till betalning

i de fall där förfallotiden inträffade före gäldenärens död. Skenavtal i vanlig

mening förelågo ostridigt icke. Rättshandlingarna i fråga kunde alltså

ej betraktas såsom någonting annat än de utgåvo sig för, nämligen som

formellt oantastliga utfästelser om gåva, och civilrättsligt tillerkännas sådana

numera i och för sig samma rättskraft som vanliga fullbordade gåvor.

Att Regeringsrätten i de förevarande fallen i viss utsträckning frånkände

gåvoutfästelserna konstitutiv betydelse i skattehänseende fastän de ostridigt

hade sådan i civilrättsligt avseende, var givetvis föranlett av en önskan

att undvika de otillfredsställande praktiska konsekvenser, som en motsatt

utgång skulle fått. Man ville m. a. o. med hänsyn till kravet på ''rättvisa och

likformighet’ i beskattningen icke tillåta att vissa skattskyldiga — i en särskilt

gynnsam position eller med särskild skicklighet eller fördomsfrihet —

skulle kunna bereda sig fördelar på andra mindre väl lottade skattskyldigas

bekostnad.

Om man betraktar problemet från denna sida torde kunna sägas gälla

att man icke vid beskattningen får tillåta att en skattskyldig bara genom

några penndrag, som i verkligheten icke innebära någon uppoffring för

honom eller eljest någon förändring i hans ekonomiska status, bereder sig

skattelättnad. I enlighet härmed har man aldrig godkänt de s. k. skenavtalen

vid beskattningen. Detta är emellertid intet unikt för skatterätten. Skenavtal

godkännas icke heller av civilrätten. Det nya i de nu avgjorda målen

är att man gått ett steg längre och, av samma orsak som ansetts diskvalificera

skenavtalen, skattemässigt även underkänt rättshandlingar som civilrättsligt

anses fullviktiga.

Man kan naturligtvis diskutera lämpligheten och rättmätigheten av Regeringsrättens

ståndpunkt. Det kan anmärkas, att man icke hör åsidosätta

gällande rättsgrundsatser bara därför att de i det särskilda fallet medföra

otillfredsställande konsekvenser, att möjligheten till ett sådant åsidosättande

är ett alltför farligt vapen att sätta i händerna på beskattningsmyndigheterna

och att förebyggande av sådana fall därför bör ske genom lagstiftning

och icke genom rättsskipning. En sak står emellertid fast. Ser man frågan

från den utgångspunkten att skattskyldig icke alltför lätt bör kunna bereda

sig skattelindring på andras bekostnad voro skälen för Regeringsrättens

ställningstagande i de föreliggande fallen onekligen starka.

Av motiveringen till utslagen framgår, att diskvalifikationen av reversgåvor

endast gäller då räntan utbetalas under sådana förhållanden att, om

utbetalningen i stället utgjort underhållsbidrag, detta blivit att hänföra till

icke avdragsgillt periodiskt understöd. Om räntan läggs till kapitalet, blir

den däremot tydligen avdragsgill (jfr utgången i målen ang. familjestiftelserna).

Nu kan det emellertid bända att räntan å eu revers av förevarande

slag inbetalas till bank eller på liknande sätt deponeras och alltså ökar kapitalet

under beskattningsåret, utan att man vet hur därmed kommer att

förfaras i fortsättningen; om räntan kommer att få stå kvar tills gåvotagaren

avslutat sin uppfostran och utbildning eller om den kommer all lagas

ut och förbrukas dessförinnan. Hur Regeringsrätten ställer sig till dessa och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 27.

liknande spörsmål kommer att visa sig först när dylika mål komma upp

till avgörande, vilket icke torde dröja alltför länge. Först när så skett torde

frågan om beskattningen av de benefika barnreverserna med alla de i samband

därmed uppkommande problemen bli definitivt löst.»

19H års allmänna skattekommitté har i sitt år 1950 avgivna betänkande

nr IV (SOU 1950: 21) framlagt förslag angående bl. a. ändrade bestämmelser

för beskattning av periodiskt understöd, m. in. Därvid har kommittén

föreslagit en sådan ändring av 39 § b) förordningen om arvsskatt och gåvoskatt,

att skattefrihet för gåva till undervisning eller uppfostran endast

skall åtnjutas, om omständigheterna är sådana, att gåvotagaren genom gåvan

kan anses hava tillförsäkrats en förmån, som han eljest icke skulle ha

åtnjutit. Till stöd för sitt förslag i detta hänseende har kommittén anfört

bl. a. följande:

»Författningsrummets utformning medger eu generell skattefrihet för gåvor

av ifrågavarande art. Enligt praxis synes emellertid för skattefrihet krävas,

att gåvan är av sådan beskaffenhet att den kan antagas komma till

användning för det avsedda ändamålet. Såsom förutsättning för skattefrihet

torde således böra uppställas dels en viss relation mellan gåvans storlek och

den undervisning eller uppfostran, som avsetts skola bestridas därmed, och

dels att gåvotagaren är i behov av gåvan för att kunna komma i åtnjutande

av denna undervisning eller uppfostran.

1945 års statsskatteberedning har i sitt betänkande (SOU 1946: 79) riktat

åtskilliga anmärkningar mot bestämmelserna om beskattning av gåva. Beredningen

har emellertid på anförda skäl funnit lämpligt att den överarbetning

av gällande bestämmelser angående beskattning av gåva, som kan befinnas

påkallad, verkställes så att den civilrättsliga och skatterättsliga behandlingen

av gåvor i görligaste mån kan komma att överensstämma.

En ledamot av beredningen, som i övrigt helt ansluter sig till de synpunkter,

som framförts av beredningens majoritet, bär ansett att bestämmelsen

om frihet från gåvoskatt för bidrag till annans undervisning eller uppfostran

omedelbart bör omarbetas dels med hänsyn till att innebörden av bestämmelsen

är oklar och dels med hänsyn till att den nuvarande generella

bestämmelsen om skattefrihet ej heller är sakligt riktig.

Enligt kommitténs mening hänger frågan om beskattning av gåva till

undervisning och uppfostran så intimt samman med frågan om beskattning

av periodiskt understöd, att kommittén ansett dessa båda spörsmål böra

prövas i ett sammanhang. Bestämmelsen om beskattning av gåva av nyssnämnt

slag är dessutom av så speciell natur, att kommittén anser att en

eventuell ändring av densamma bör kunna ske utan att avvakta en sådan

allmän översyn, som beredningen ifrågasatt.

Den utav 1945 års statsskatteberedning vidtagna utredningen giver vid

handen att avfattningen av den nuvarande bestämmelsen om beskattning av

gåva till undervisning och uppfostran kan tolkas på ett sätt, som medgiver

en obehörig skattelindring. En sådan tolkning har även kommit till uttryck

i rättstillämpningen. Kommittén har såsom av det föregående framgår såsom

ett villkor för avdragsrätt för periodiskt understöd uppställt att utbetalningen

icke får innebära förmögenhetsöverflyttning eller hava till huvudsakligt

syfte en obehörig lindring i den progressiva beskattningen, kommittén

vill med andra ord hindra att institutet missbrukas för erhållande av

en icke avsedd skattelindring. Enligt kommitténs mening bör jämväl nu

ifrågavarande lagstiftning bliva föremål för omarbetning så atl missbruk

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 27.

förhindras. Gränsen mellan skattefrihet och skatteplikt för gåva av angivet

slag bör sålunda dragas sa att allenast gåvor, som verkligen syfta att giva

mottagaren möjlighet till undervisning eller uppfostran, bliva skattefria.

Att fastställa vissa schablonmässiga regler för denna gränsdragning, anknytande

exempelvis till beloppets storlek eller mottagarens ålder'', låter sig enligt

kommitténs mening icke göra. En diskretionär prövning i det särskilda

*allet är tvärtom både nödvändig och önskvärd. Vid en dylik prövning blir

det ofrånkomligt att taga hänsyn till om det utgivna beloppet såväl med

hansyn till beloppets storlek, mottagarens ålder och ekonomiska förhållanden

som de^ omständigheter under vilka utbetalningen sker, verkligen kan

antagas utgå för uppgivet ändamål. Om mottagaren har egen förmögenhet,

som kan anses täcka utgifterna för hans undervisning och uppfostran, föreicke

skäl för skattefrihet. Mera tveksamt kan måhända vara då mott

aga ren icke har egen förmögenhet men föräldrarna äro i så god ekonomisk

ställning att barnet normalt kan räkna med att få sådan uppfostran och

undei visning, som gåvan avser att bekosta. Kommittén finner för sin del

vanskligt att i sistnämnda fall uppställa absolut hinder för skattefrihet, utan

anser sig böra inskränka sig till att rekommendera en särskilt noggrann

prövning i dylika fall. Det allmänt förekommande sättet att lämna barnet

en revers såsom gåva anser kommittén icke böra godtagas i nu förevarande

avseende. Enbart den omständigheten att gåvan gives i denna form utgör

enligt kommitténs mening anledning till att antaga, att syftet med gåvan

icke varit att bekosta mottagarens undervisning eller uppfostran.»

\ id 19o2 års riksdags höstsession anförde chefen för finansdepartementet

i anledning av en framställd interpellation, att det befunnits erforderligt med

en ytterligare översyn såväl av skattekommitténs förenämnda förslag i fråga

om periodiskt understöd in. in. som av ett i kommitténs betänkande nr V

(SOU 1951: 13) framlagt förslag rörande avdragsrätt för studiekostnader. I

anledning därav hade Kungl. Maj :t den 20 juni 1952 överlämnat dessa förslag

till 1950 års skattelagssakkunniga för att överses ur de synpunkter dessa

hade att beakta. Med hänsyn till planen för de skattelagssakkunnigas arbete

torde det i varje fall vara uteslutet att översynen kunde hinna ske å sådan

tid att förslag i berörda ämnen skulle kunna föreläggas 1953 års riksdae

19i9 års skatteutredning framlade i sitt betänkande angående den statliga

direkta beskattningen (SOU 1951:51) bl. a. förslag till ändrade regler om

hemmavarande barns förmögenhetsbeskattning. Skatteutredningen föreslog

att skattskyldigheten för föräldarna skulle göras beroende uteslutande av

barnets ålder. Eftersom barnbidrag utginge intill 16 år och — i motsats till

de tidigare barnavdragen — oberoende av om barnet hade egen inkomst eller

förmögenhet hade det synts utredningen skäligt att alltid låta hemmavarande

barns förmögenhet beskattas tillsammans med föräldrarnas intill denna åldersgräns

för barnen men att däremot efter fyllda 16 år alltid behandla barnen

som självständiga skattesubjekt. Beträffande formen för den sambeskattning,

varom bär bleve fråga, hade utredningen föreslagit, alt barnets förmögenhet

skulle taxeras bos föräldrarna och skatten påföras dem i sådana fall,

då barnet icke självt påfördes statlig inkomstskatt. Beträffande de fall, då

barnet självt betalade statlig inkomstskatt, hade utredningen däremot fun
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 27.

nit sig nödsakad föreslå en formell samtaxering innebärande att den beskattningsbara

förmögenheten skulle beräknas gemensamt för föräldrar och barn,

varefter skatten skulle fördelas efter vars och ens beskattningsbara förmögenhet.

I detta sammanhang berörde utredningen även frågan om de benefika

barnreverserna och anförde därutinnan följande:

»De för närvarande gällande bestämmelserna om barns inkomst- och förmögenhetsbeskattning

torde i viss omfattning utnyttjas för att vinna skattelättnader.

Vi kunna härutinnan hänvisa till de uppgifter, som lämnats i svaren

på vår rundfråga till taxeringsintendenterna och taxeringsrevisorerna

enligt redogörelsen i bilaga 5. De benefika skuldebrev till barn, som synas

ha vunnit viss spridning under senare år, torde få ses mot bakgrunden av

reglerna för barns beskattning. Även om barnet genom gåvan av skuldebrevet

icke uppnår sådan inkomst, att barnet självständigt skall påföras statlig

inkomstskatt och det i skuldebrevet utfästa beloppet sålunda alltjämt skall

redovisas som förmögenhet hos fadern eller modern, kan dock en viss skattelindring

uppnås genom att skattskyldigheten för räntan överflyttats på barnet.

För uppdelning av inkomst mellan föräldrar och barn torde även kommanditbolagsformen

utnyttjas.

Det synes icke uteslutet att en utveckling av dessa former for skatteflykt

kan komma att framtvinga en sambeskattning mellan föräldrar och barn

under 16 år även av barnets arbetsfria inkomst. Inför möjligheten av en sådan

utveckling kunde måhända synas lämpligt att icke nu införa en obligatorisk

sambeskattning mellan föräldrar och barn av enbart förmögenhet

utan i stället avvakta en eventuell utredning rörande den större frågan om

sambeskattning även av barns arbetsfria inkomst. \ i ha emellertid icke° ansett

dessa omständigheter utgöra tillräckligt hinder för en lösning av frågan

om barns förmögenhetsbeskattning enligt nu angivna riktlinjer.»

Det av skatteutredningen i nämnda hänseende framlagda förslaget blev

emellertid under remissbehandlingen föremål för viss kritik, och chefen för

finansdepartementet uttalade i proposition nr 213 till 1952 års riksdag att

utredningens förslag enligt hans mening icke kunde betecknas såsom någon

rationell lösning och att han på grund därav icke funnit lämpligt att framlägga

detsamma för riksdagen.

Vid riksdagsbehandlingen av nämnda proposition väcktes emellertid i de

likalydande motionerna 1:288 (av herr Ohlon m. fl.) och 11:385 (av herr

Ohlin m. fl.) yrkande om ett genomförande av skatteutredningens förslag i

nämnda hänseende. Vidare föreslogs i de likalydande motionerna I: 212 (av

herr Ewerlöf in. fl.) och II: 284 (av herr Hjalmarson in. fl.) att den tidigare

ordningen för barns förmögenhetsbeskattning i princip skulle bibehållas,

men att den för barnet gällande åldersgränsen skulle sänkas från 21 till 16

år. 1 motionen II: 616 (av herrar Nilsson i Bästekille och Östlund) slutligen

yrkades sänkning av åldergränsen till 16 år samt att barnets förmögenhet

skulle sammanläggas med föräldrarnas endast i den mån barnets förmögenhet

överstege 50 000 kronor. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 50

anförde 1952 års bevillningsutskott i denna fråga bl. a. följande.

»I likhet med departementschefen finner utskottet att det resultat, vartill

skatteutredningen i detta avseende kommit, icke innebär någon sådan

förbättring i jämförelse med nu gällande bestämmelser att förslaget i denna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 27.

7

punkt bör läggas till grund för lagstiftning. Tydligen föreligga här stora

svårigheter att nå en fullt tillfredsställande lösning. De i motionerna föreslagna

åtgärderna kunna enligt utskottets mening icke lägga frågan till rätta.

Utskottet, som emellertid anser vissa skäl föreligga för en ändring i enlighet

med motionerna 1:212 och 11:284, förutsätter att Kungl. Maj :t ägnar

denna fråga fortsatt uppmärksamhet. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet

motionerna i förevarande delar.»

I den föreliggande motionen har anförts bl. a., att en skattskyldig genom

arrangemanget med revers kunde på legal väg erhålla betydande skattelindring.

Även om avsikten icke alltid varit att nå skattelättnad, vore det ett faktum

att lättnaden erhölles. I den mån de skattskyldiga bleve underkunniga

om den möjlighet att på detta sätt undgå skatt, som tycktes föreligga, komme

med tämlig säkerhet allt flera att begagna utvägen. Den gåvoskatt, som

kunde komma att erläggas, uppvägdes mycket snabbt av lägre årliga skatter.

Regeringsrätten hade avgjort en del fall och därvid vägrat avdrag för

räntan. Emellertid vore det högst sällan, som reverser vore likalydande, och

de skattskyldiga hävdade merendels, att i deras fall klar avdragsrätt förelåge.

Man kunde därför motse, att ett mycket stort antal fall komme att

föras upp i regeringsrätten, vilket droge betydande kostnader icke minst för

det allmänna, då varje ärende, som överklagades i samtliga instanser, kostade

några hundra kronor. Skäl syntes därför föreligga att genom ändrad lagstiftning

vägra denna avdragsrätt beträffande icke endast reverser till hemmavarande

eller studerande egna barn eller barn under 21 år utan samtliga

dylika reverser till minderåriga.

Utskottet. Under senare år har i åtskilliga sammanhang uppmärksammats

vissa gåvotransaktioner, som skattskyldiga vidtagit i syfte att ernå skattelindring.

Med dessa åtgärder har avsetts att åstadkomma en fördelning av

inkomst och förmögenhet mellan närstående, varigenom en minskning av

dessa personers sammanlagda skatt åsyftats. Rent schematiskt kan tillvägagångssättet

sägas vara följande. En fader överlåter genom gåva till sitt minderåriga

barn, vilket icke har egen inkomst eller förmögenhet, ett av honom

utställt skuldebrev löpande med ränta. Effekten i beskattningshänseende

har avsetts skola bliva, att fadern skall erhålla avdrag vid inkomsttaxeringen

för räntan och vid förmögenhetstaxeringen för sin skuld till barnet. Räntans

storlek har ofta avvägts så att barnet därigenom skulle bli skattskyldigt till

statlig inkomstskatt och till följd därav även i förmögenhetsskatteavseende

anses såsom självständig skattskyldig. Hur stor minskning av inkomst- och

förmögenhetsskatt som skulle vinnas om åtgärden godkändes är givetvis beroende

av förhållandena i det enskilda fallet. Helt allmänt kan dock sägas,

att faderns inkomstskatt skulle minska mer än barnets skulle stiga på grund

av att barnet skulle erhålla ortsavdrag och faderns marginalskatt i flertalet

fall vore väsentligt högre än barnets. I förmögenhetsskattehänseende skulle

barnet kunna tillgodoräkna sig ett skattefritt förmögenhetsvärde av högst

50 000 kronor, och fadern skulle ofta vinna en betydande fördel även om

faderns nettoförmögenhet icke skulle nedgå under skattepliktsgränsen. Med

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 27.

dessa s. k. benefika barnreverser sammanhänger även vissa gåvoskatteproblem.

I den föreliggande motionen har yrkats sådan ändring av gällande bestämmelser,

att ränta å dessa benefika barnreverser icke bleve avdragsgill vid inkomsttaxeringen.

Till stöd för detta yrkande har motionärerna anfört — förutom

att de skattskyldiga på detta sätt beredde sig skattelindring — att dessa

reverser sällan vore likalydande samt att man förty kunde vänta att ett mycket

stort antal besvärsmål rörande dessa frågor komme att föras upp i regeringsrätten

med därav föranledda betydande kostnader för det allmänna.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har spörsmålet om de

benefika barnreverserna tidigare beaktats. Sålunda har 1949 års skatteutredning

berört problemet och föreslagit viss ändring i barns förmögenhetstaxering,

innebärande att hemmavarande barns förmögenhet under alla förhållanden,

d. v. s. oberoende av om barnet hade egen inkomst, skulle beskattas

hos föräldrarna så länge barnet vore under 16 år, men att barn

efter fyllda 16 år alltid skulle behandlas som självständigt skattesubjekt.

Något förslag om sådan ändring blev dock icke framlagt, då 1952 års riksdag

genom propositionen nr 213 hade att taga ställning till skatteutredningens

förslag i övrigt. Vid riksdagsbehandlingen av nämnda proposition väcktes

emellertid i motionerna 1:288 och 11:385 yrkanden om genomförande av

utredningens förslag i fråga om förmögenhetsbeskattningen av hemmavarande

barn. I motionerna I: 212 och II: 284 yrkades, att gällande ordning i

princip skulle bibehållas men att åldersgränsen skulle sänkas från 21 till

16 år. I motionen 11:616 slutligen framställdes samma yrkande med det

tillägg, att barnets förmögenhet skulle sammanläggas med föräldrarnas endast

i den mån förmögenheten överstege 50 000 kronor. Samma års bevillningsutskott

uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 50 att det

i denna fråga tydligen förelåge stora svårigheter att nå en fullt tillfredsställande

lösning. De i motionerna föreslagna åtgärderna kunde enligt utskottets

mening icke lägga frågan till rätta. Utskottet ansåg emellertid skäl

föreligga för en ändring i enlighet med motionerna 1:212 och 11:284 och

förutsatte att Kungl. Maj :t ägnade frågan fortsatt uppmärksamhet.

Vidare har 1944 års allmänna skattekonmiitté vid framläggandet av förslag

angående ändrade bestämmelser för beskattning av periodiskt understöd

m. m. förordat sådan ändring av förordningen om arvsskatt och gåvoskatt,

att skattefrihet för gåva till undervisning eller uppfostran skulle medgivas

endast om gåvotagaren kunde anses ha tillförsäkrats en förmån, som

han eljest icke skulle ha åtnjutit. Förslaget har jämte utredningens betänkande

angående studiekostnaders behandling i beskattningshänseende överlämnats

till 1950 års skattelagssakkunniga för ytterligare översyn.

Frågan om de s. k. benefika barnreverserna har såsom motionärerna berört

i några mål varit föremål för regeringsrättens prövning, därvid avdrag

för ränta förvägrats de skattskyldiga, enär räntan ansetts såsom en form

för fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet. Avdrag har sålunda vägrats

i fall, då räntan utbetalts under sådana förhållanden att, om utbetal
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 27.

9

ningen i stället utgjort underhållsbidrag, detta skulle ha hänförts till icke

avdragsgillt periodiskt understöd. Även om regeringsrättens berörda utslag

kan sägas vara av principiell betydelse för tillämpningen av skatteförfattningarna

i förevarande hänseende kan dock ett fullständigt klarläggande av

alla med de benefika barnreverserna sammanhängande problem ännu icke

anses ha skett.

Utskottet anser självfallet att spörsmål av hithörande art är förtjänta av

beaktande från statsmakternas sida. Vad angår motionärernas uttalande

därom att ett betydande antal skatteprocesser av denna art komnie att medföra

stora kostnader för det allmänna vill utskottet framhålla, att det icke

synes osannolikt att sedan regeringsrätten tagit ställning till ytterligare några

vanligen förekommande typfall av barnreverser, så vägledande prejudikat

kommer att föreligga att antalet besvärsmål nedbringas.

Skatteproblemen rörande de benefika barnreverserna synes vidare vara

mer omfattande än som förutsatts av motionärerna, vilka endast yrkat att

utgiven ränta icke skall få avdragas. En lagstiftningsåtgärd av sådan innebörd

skulle allenast beröra inkomstbeskattningen, och en lösning synes icke

kunna åvägabringas utan att sambandet med förmögenhetsbeskattningen

beaktas. Det kan dessutom ifrågasättas, huruvida icke spörsmålet sammanhänger

jämväl med frågan om gåvobeskattningens utformning i hithörande

avseende. Sistnämnda fråga har såsom ovan nämnts jämte bland annat frågan

om beskattningen av periodiskt understöd överlämnats till 1950 års

skattelagssakkunniga för översyn. Spörsmålet om hemmavarande barns förmögenhetsbeskattning

har av 1952 års riksdag förutsatts bliva föremål för

Kungl. Maj :ts fortsatta uppmärksamhet.

Utskottet anser att utvecklingen på förevarande område noggrant bör följas,

och utskottet finner vidare uppenbart att vid den prövning, vilken enligt

vad ovan upplysts pågår rörande vissa med de benefika barnreverserna

sammanhängande frågor, behovet av lagstiftningsåtgärder av bland annat

det innehåll, som i motionen förordats, kommer att undersökas. Med hänsyn

till det anförda anser sig utskottet sålunda icke böra tillstyrka bifall

till motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen I: 273 av herrar Anderberg och Lodenius om

avskaffande av rätten att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag

för ränta å s. k. benefika barnreverser icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 mars 1953.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 27.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 27.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Gustaf Elofsson,

Spetz, Velander, Ramberg, Söderquist, Damström, Snygg och Patrick Nilsson;

samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,

Sundström, Sjölin, Olofsson, Jonsson i Skedsbygd, Kollberg, Kärrlander,

Engkvist och Nilsson i Svalöv.

537284. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.