Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

1953-04-21 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1953:29, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

1

Nr 29.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående prisutjämningsavgift m. m.,

jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 27 februari 1953 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, nr 80, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för samma dag,

föreslagit riksdagen att lämna Kungl. Maj :t fortsatt bemyndigande för tiden

till och med den 30 juni 1954 att, med iakttagande av vad i propositionen

anförts, meddela föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift samt

att godkänna vad departementschefen föreslagit beträffande dispositionen

av influtna prisutjämningsavgifter.

Till utskottets behandling har hänvisats följande i anledning av propositionen

väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 373 av herrar Boman och Björnberg

samt 11:463 av herrar von Seth och Kristensson i Osby, vari hemställts,

»att riksdagen måtte besluta återbäring av de för tiden 1/2—25/s 1952 inbetalade

prisutjämningsavgifterna på trävaror enligt samma grunder som gällt

återbetalning av konjunkturutjämningsavgiften för tiden ''/i 1951—3l/i

1952»;

2) de likalydande motionerna I: 374 av herrar Ebbe Ohlsson och Björnberg

samt II: 462 av herrar Hjalmarson och förste vice talmannen Skoglund,

vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition

nr 80, i vad densamma avser fortsatt bemyndigande för Kungl. Maj :t att för

tiden t. o. m. den 30 juni 1954 uttaga prisutjämningsavgift»; samt

3) motionen 11:461 av herr Ståhl m. fl., vari hemställts, »att Kungl.

Maj :ts begäran om fortsatt bemyndigande att uttaga prisutjämningsavgift

av riksdagen måtte avslås».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i del följande,

hänvisa till motionerna II: 461—463.

Vad angår motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen hänvisar

utskottet, såvitt densamma ej framgår av här nedan intagna yttrande

av departementschefen, till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen

härulinnan återfinnes å nedan angivna sidor i propositionen, nämligen

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 29.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

Prisutjämningsavgifter m. m. å vissa skogsprodukter åren 1945—1952,

s. 2—8.

Framställningar rörande användningen av influtna prisutjämningsavgifter

m. m., s. 9—16.

Till stöd för de i propositionen framlagda förslagen har departementschefen

anfört följande:

»Kungl. Maj :t har sedan den 1 juli 1945 haft riksdagens bemyndigande att

för stabilisering av den inhemska prisnivån uttaga prisutjämningsavgift vid

export av varor. Syftet med avgiften har angivits vara att förhindra att

höga utlandspriser på vissa varor verkar prisstegrande inom landet. Det

har förutsatts att när fråga uppkommer om att uttaga prisutjämningsavgift

man bör söka nå överenskommelse därom med vederbörande exportörer.

Härutöver har uttalats att, vid övervägande av spörsmål rörande prisutjämningsavgift,

i varje särskilt fall jämväl andra synpunkter än de rent

prispolitiska, bl. a. handelspolitiska synpunkter, bör vinna beaktande. Bemyndigandet

att uttaga prisutjämningsavgift gäller f. n. till innevarande

budgetårs utgång.

Under den tid bemyndigandet gällt har prisutjämningsavgift uttagits endast

på skogsprodukter. I de flesta fall har det visat sig möjligt att träffa

avtal med berörda organisationer eller företag om utgående avgifter. I huvudsak

som komplettering härtill har avgifter uttagits genom formellt åläggande

för exportörer som icke anslutit sig till avtalen att erlägga prisutj

ämningsavgift.

Som tidigare nämnts uttages f. n. ej någon prisutjämningsavgift. Den

stegring av exportpriserna för skogsprodukter, som inträdde under år 1950

och som under år 1951 blev synnerligen markant, avlöstes under senare delen

av år 1952 av en stark nedgång. Priserna sjönk under den nivå, vid

vilken konjunkturutjämningsavgift enligt överenskommelserna med

branschorganisationerna ej längre skulle utgå. Prisnedgången förefaller

nu i stort sett ha avstannat. I fråga om sågade trävaror synes även en viss

återhämtning ha skett.

I dagens läge föreligger ej omedelbart behov att uttaga prisutjämningsavgift.

De senaste årens erfarenheter ger emellertid vid handen att tvära

omkastningar i prisutvecklingen kan inträffa, särskilt för sådana råvarubetonade

produkter, på vilka den svenska exporten till mycket stor del är

uppbyggd. Dessa omkastningar har mycket kännbara återverkningar på

vårt inhemska kostnadsläge. Det är därför angeläget att kunna vidtaga

snabba motåtgärder för att förhindra en dylik ur landets i dess helhet synpunkt

olycklig utveckling. Det är icke uteslutet att liknande omständigheter

som de vilka under åren 1950 och 1951 medförde kraftiga prisförskjutningar

i vår utrikeshandel åter kan inträffa. Bemyndigandet för Kungl. Maj :t

att uttaga prisutjämningsavgift bör sålunda förlängas förslagsvis med

ett år t. o. m. den 30 juni 1954 och torde liksom hittills böra göras generellt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29. 3

Jag övergår härefter till frågan om dispositionen av influtna prisutjämningsmedel.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har riktlinjer för användningen

redan givits i fråga om de avgifter, som influtit vid export

under år 1951 av sågade trävaror, pappersved och pappersavfall. I fråga

om avgifterna för pappersavfall har någon återbäring till företagen ej förutsatts

skola ske. I anledning av framställningen från Pappersavfallsgrossisternas

riksförening och Svenska pappersavfallsgrossistföreningen om viss

återbäring vill jag framhålla, att något avsteg härvidlag från de godkända

riktlinjerna ej bör ifrågakomma.

Vad beträffar avgifterna under år 1951 för pappersmassa samt papp och

papper godkändes efter förslag i proposition nr 167/1951 att viss återbäring

skulle kunna ske till företagen samt att 10 procent av avgifterna skulle kunna

utbetalas för att bilda företagsstiftelser. I nämnda proposition uttalade jag

att företagen icke egenmäktigt borde kunna besluta att avstå från ifrågavarande

förmån för de anställdas räkning. I anslutning till detta uttalande

får jag understryka, att i de fall, då företagsledningen motsätter sig att

löretagsstiftelse bildas, stiftelse bör kunna komma till stånd under medverkan

enbart av de anställda.

Såsom förut nämnts har viss överenskommelse numera träffats med Graningeverkens

aktiebolag, Sandvikens cellulosa aktiebolag samt Utansjö cellulosa

aktiebolag. Dessa företag har inbetalt huvudparten av de prisutjämningsavgifter

som redovisats för pappersmassa för år 1951. överenskommelsen

innebär bl. a. att återbäring av ifrågavarande avgifter skall ske till

företagen i huvudsaklig överensstämmelse med de regler, som tillämpas för

de till branschöverenskommelserna om konjunkturutjämningsavgift anslutna

företagen. I den mån sådan återbäring sker synes i fråga om den del

av de inbetalda avgifterna, som ej återbetalas till företagen eller utbetalas

till töretagsstiftelser, i princip böra gälla att hälften tillförs respektive länsstiftelser

för det enskilda skogsbruket och hälften stiftelsen centralfonden

för anställda inom skogsbruket och skogsindustrien, d. v. s. enligt fördelningsgrunder

motsvarande dem som tillämpas i branschöverenskommelserna.

I detta sammanhang torde emellertid böra beaktas den framställning

som föreligger från stiftelsen Framnäs folkhögskola om bidrag till

folkhögskolans utbyggnad. Folkhögskolan har även hos centralfonden ansökt

om bidrag till denna utbyggnad. Med hänsyn till fondens begränsade

medelstillgång har fondstyrelsen förklarat att den f. n. endast kan anslå

ett mindre belopp men tillstyrkt att kompletterande bidrag utgår ur prisutjämningsavgiftsmedel.

Jag finner folkhögskolans framställning behjärtansvärd

och är beredd att tillstyrka att ett anslag på högst 500 000 kronor

för ändamålet nu lämnas av Kungl. Maj:t att avräknas å de medel, som

enligt vad nyss föreslagits bör tillföras centralfonden.

Vad angår de prisutjämningsavgifter som influtit för år 1952 angavs

vissa riktlinjer i propositionen nr 78/1952, vilka av riksdagen lämnades

utan erinran.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

Beträffande avgifterna för sågade trävaror uttalades att viss återbäring

skulle kunna ske i fråga om avgifterna för januari månad, varunder avtalet

med Svenska trävaruexportföreningen utsträcktes att gälla. I fråga om

återstoden av år 1952 framhölls att läget var annorlunda och att det kunde

ifrågasättas om någon återbetalning borde äga rum. Ett närmare ställningstagande

till denna fråga ansågs emellertid icke böra ske. Något avtal

med trävaruexportföreningen om att erlägga konjunktur utjämningsavgift

träffades ej för tiden efter januari månads utgång, varför fr. o. in. den 1

februari 1952 prisutjämningsavgifter uttagits även av trävaruexportföreningens

medlemmar. Tidigare har prisutjämningsavgifter icke återbetalts

till företagen, om ej samtidigt särskilda överenskommelser för varugruppen

ifråga förelegat, utan avgifterna har disponerats för allmänna skogliga och

sociala ändamål. Svenska trävaruexportföreningen m. fl. branschsammanslutningar

samt vissa enskilda företag har nu hemställt att ifrågavarande

avgifter skall återlämnas till företagen antingen i sin helhet eller i varje

fall enligt samma grunder som gällt intill utgången av januari 1952 för

återbetalning av konjunkturutjämningsavgifter. Det synes skäligt att återbäring

i viss utsträckning sker till företagen av de avgifter, som inbetalts

under den förhållandevis korta tid för vilken avtal ej förelegat. Jag föreslår,

att 50 procent av inbetalda avgifter återbetalas till företagen med

Vs under ett vart av åren 1959—63. Kungl. Maj :t bör dock kunna medgiva

tidigare utbetalning enligt samma grunder som gäller enligt branschöverenskommelserna.

För att uppnå önskvärd enkelhet i förfarandet vid

återbäringen torde — i likhet med vad som gäller i fråga om 1951 års

avgifter — det hos handels- och industrikommissionen förda registret över

ifrågavarande exportörer och storleken av dessas inbetalningar av prisutjämningsavgift

böra givas uteslutande vitsord, så att tidsödande och omständligt

ansökningsförfarande därigenom undvikes. Återstoden av avgiftsbeloppen

torde få disponeras av Kungl. Maj :t enligt de riktlinjer som riksdagen

framdeles må godkänna.

I fråga om avgifter för rundvirke, som utgått under år 1952, anfördes i

proposition nr 78/1952 att frågan om disposition av avgifterna borde underställas

riksdagen år 1953. I propositionen framhölls emellertid att på samma

grunder som åberopats beträffande 1951 års avgifter någon återbäring ej

borde äga rum. Jag finner icke anledning föreligga att ändra den ståndpunkt

till frågan om återbäring som sålunda intagits. De avgifter, som inbetalts

vid export av rundvirke under tiden 1 januari—15 augusti 1952 utgör såvitt

nu kan beräknas 4 000 000 kronor. Såsom framgår av den tidigare lämnade

redogörelsen har Svenska propsexportörernas förening och Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund framställt önskemål om att avgiftsbeloppen

disponeras för skoglig forskning och andra skogliga ändamål främst till

gagn för bondeskogsbruket. Jag förordar, att 2 000 000 kronor avsätts för

att disponeras för forskningsverksamhet vid statens skogsforskningsinstitut

samt att återstoden, på villkor som må föreskrivas av Kungl. Maj :t, tillförs

fonden för skoglig forskning att användas väsentligen för sådana ändamål,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

5

som gagnar bondeskogsbruket. Av det nyss sagda framgår, att jag ej

kan tillstyrka bifall till framställningen från Sveriges virkesmätares riksförbund.

Även i vad avser avgifterna under år 1952 för pappersavfall framhölls i

nyssnämnda proposition till 1952 års riksdag att återbäring ej borde äga

rum. Anledning finns ej att frångå detta ställningstagande. Jag kan sålunda

ej tillstyrka bifall till framställningen från Svenska pappersavfallsgrossistföreningen

och Pappersavfallsgrossisternas riksförening i vad den avser återbetalning

av inbetalda avgifter. Frågan om dispositionen av dessa avgiftsbelopp

torde framdeles få underställas riksdagen. Emellertid vill jag redan

nu framhålla att jag finner vad föreningarna anfört om viss forskningsverksamhet

rörande användning av avfallspapper värt beaktande. Bidrag

ur dessa prisutjämningsavgiftsmedel torde därför efter Kungl. Maj :ts bedömande

böra kunna ifrågakomma för sådan verksamhet främst i anslutning

till den forskningsverksamhet som bedrivs vid Svenska träforskningsinstitutet.

Vidare bör bidrag i viss utsträckning kunna utgå för att tillgodose sådana

sociala ändamål, som gagnar arbetstagare inom pappersavfallshanteringen.

I fråga om prisutjämningsavgifterna under år 1952 för pappersmassa samt

papp och papper anfördes i propositionen nr 78/1952 att möjligheten borde

hållas öppen att viss återbäring skulle kunna äga rum i den mån samtidigt

avtal om konjunkturutjämningsavgift träffats. Prisutjämningsavgift har erlagts

endast av ett mindre antal företag. Kungl. Maj :t bör efter prövning i

varje särskilt fall kunna medge återbäring till företagen ävensom utbetalning

av viss del till företagsstiftelser efter liknande grunder, som gäller enligt

avtalen. Därefter kvarstående belopp bör disponeras av Kungl. Maj :t

enligt de riktlinjer riksdagen framdeles må godkänna.

Framställningar om bidrag till speciella ändamål föreligger — förutom

från styrelsen för Framnäs folkhögskola — från styrelsen för skogshögskolan

och statens skogsforskningsinstitut, styrelsen för fonden för skoglig

forskning, landshövdingen i Kronobergs län Thorwald Bergquist, skogsvårdsstyrelsen

i Gävleborgs län samt styrelsen för stiftelsen Tekniska museet.

Skogsforskningsinstitutets framställning avser att möjliggöra att den

verksamhet som under femårsperioden 1948—52 bedrivits med hjälp av

prisutjämningsavgiftsmedel skall kunna fortsätta under ytterligare en femårsperiod

och i viss mån utbyggas. Den av institutet bedrivna, praktiskt

inriktade forskningsverksamheten är otvivelaktigt av stor betydelse för

skogsnäringen. Jag anser det därför angeläget att institutet bereds möjlighet

att fortsätta verksamheten. Efter riksdagens godkännande har som

förut nämnts bidrag utbetalts för att möjliggöra verksamhetens fortsättande

till den 1 juli innevarande år. Jag förordar att ytterligare högst 2 500 000

kronor anvisas av prisutjämningsavgiftsmedel för fortsatt forskning t. o. in.

budgetåret 1957/58 i huvudsaklig överensstämmelse med de av institutet

framlagda planerna. Anslaget torde i mån av behov utbetalas budgetårsvis

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 20.

efter framställning av institutet. Av sagda belopp torde i enlighet med vad

i det föregående anförts 2 000 000 kronor utgå ur de avgifter, som inbetalts

vid export av rundvirke under år 1952.

Vad angår framställningen från fonden för skoglig forskning om visst

kapitaltillskott anser jag mig ej kunna förorda, att ytterligare bidrag ur

prisutjämningsavgiftsmedlen lämnas härför.

Framställningar från landshövding Bergquist och skogsvårdsstyrelsen i

Gävleborgs län om bidrag till att inrätta lokala skogliga museer i Växjö och

Gävle ävensom ett förslag av skogsstyrelsen om att inrätta ett riksskogsmuseum

har anmälts i propositioner till 1949 och 1950 års riksdagar. Jag

ansåg mig då icke kunna taga ställning till dessa frågor. Ärendet har nu

varit föremål för ytterligare remissbehandling, varvid skogsstyrelsen och

domänstyrelsen i princip uttalat sig för att ett riksskogsmuseum inrättas

men ej ansett sig med hänsyn till bl. a. investeringsbegränsningen kunna

förorda att så sker redan nu. Ämbetsverken hemställer i stället, att medel

anvisas till Tekniska museet för en skoglig avdelning, som i viss mån anses

kunna fylla ett riksmuseums uppgifter. I anslutning härtill har Tekniska

museet gjort framställning om bidrag. Jag är emellertid ej beredd

förorda att bidrag lämnas till inrättande av ett skogligt museum i Stockholm.

Förslagen om att tillskapa lokala skogliga museer i Växjö och Gävle

finner jag däremot i och för sig värda att stödja. I likhet med skogsstyrelsen

och domänstyrelsen anser jag emellertid att lokala museer bör inrättas endast

om ett påtagligt lokalt intresse manifesteras och de erforderliga medlen

till större delen erhålls på annat sätt än genom bidrag från staten. Detta bör

också anses innebära att det ekonomiska underlaget exempelvis icke får

grundas på bidrag från skogsvårdsstyrelse eller hushållningssällskap, vilkas

medel regelmässigt erhålls från staten. Vidare vill jag i anslutning till vad

statskontoret yttrat i ärendet understryka att som oeftergivlig förutsättning

bör gälla att de statliga bidrag som kan komma att lämnas blir av engångsnatur

och att sålunda statsmedel icke i framtiden påfordras för att täcka

kostnaderna för museernas underhåll och drift. Huruvida nu angivna betingelser

är för handen i förevarande fall kan icke anses klarlagt. Slutlig

ställning bör alltså nu icke tagas till frågan om bidrag av prisutjämningsavgifter

till inrättande av skogliga museer i Växjö och Gävle. Emellertid anser

jag mig böra tillstyrka att ett belopp av högst 300 000 kronor reserveras för

angivna ändamål. Det torde sedermera få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma

om och i så fall med vilket belopp bidrag skall lämnas.

Såsom förut framhållits har av prisutjämningsavgiftsmedel, vilka inbetalts

för trävaror och pappersmassa av trä som exporterats under åren

1945—1948, reserverats 425 000 kronor för en sågverksskola vid Strömnäs

sågverk i Västernorrlands län. Då 1950 års sågverksskoleutredning föreslagit

att kursverksamhet för sågverksarbetare och sågverksförmän skall anordnas

vid Kronobergs läns centrala verkstadsskola i Ljungby och sålunda

icke ansett att norrlandskommitténs förslag om en sågverksskola vid Strömnäs

sågverk i Västernorrlands län bör realiseras, finns det ej längre anled
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

7

ning att reservera medel för sistnämnda skola. Frågan om bidrag av prisutjämningsavgiftsmedel

skall lämnas för att bestrida kostnader för verkstadsskolan

i Ljungby torde framdeles få prövas av Kungl. Maj:t.»

Av innehållet i de i ämnet väckta motionerna må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna I: 373 och II: 46 3 har framhållits

bl. a. att under förra delen av 1952 hade på den internationella trävarumarknaden

rått ett stillestånd, som varat i flera månader under en tid av

året då i normala fall exportaffärerna vore i full gång. Köparnas förväntningar

om en prisreduktion hade givetvis varit främsta anledningen till deras

avvaktande hållning, men därtill hade också bidragit en stark reaktion

mot de i Sverige pålagda exportavgifterna. Motionärerna har erinrat om att

trävarupriserna under tiden från januari till maj 1952 sjunkit med omkring

30 procent, d. v. s. i en omfattning som endast förekommit en gång tidigare,

nämligen år 1921. Då råvaru- och produktionskostnaderna samtidigt förblivit

fastlåsta vid det tidigare etablerade toppläget, hade denna prissänkning

blivit en svår påfrestning för trävaruexportörerna. Prissänkningens verkningar

hade ytterligare skärpts genom att köparna framställt krav på reduktion

av priserna jämväl i tidigare avslutade kontrakt. Under trycket härav

hade säljarna i allmänhet blivit nödsakade att bevilja begärda reduktioner.

Denna utveckling visade, att det icke funnits skäl att bibehålla avgiftstvånget.

I motionerna anföres vidare att avgifterna dessutom kommit att verka

olyckligt ur rättvisesynpunkt. På grund av de varierande leveransförhållanden

som rådde inom trävarubranschen och som sammanhängde med i vissa

hamnar under vintern rådande ishinder hade avgifterna drabbat synnerligen

ojämnt och slumpartat. Sålunda hade exportörer, som på grund av sin

geografiska belägenhet måst förlägga sina skeppningar till liden efter den

25 maj, undsluppit avgiften, medan andra exportörer som kunnat skeppa

året runt hunnit verkställa leveranserna före den 25 maj och därigenom

måst betala avgift. Då dessutom kontraktsvillkoren vore sådana att köparen

i regel skötte befraktningen och hade rätt uppskjuta avhämtningen av de

köpta varorna under praktiskt taget obegränsad tid, hade det ofta blivit beroende

på omständigheter, varöver exportören icke kunnat råda, om avgift

uttagits eller icke.

Med det i propositionen föreslagna förfaringssättet skulle de facto en

skärpning genomföras i jämförelse med det avgiftssystem som varit rådande

under den närmast föregående liden. Någon anledning till eu dylik

skärpning förelåge enligt motionärernas mening icke, utan utvecklingen

hade snarare motiverat ett fullständigt slopande av avgiften redan från och

med februari månad 1952. Om emellertid en återbetalning i sin helhet av

vissa skäl icke ansåges kunna ifrågakomma, borde dock avgifterna återbetalas

eftei samma giunder som fastställts i den tidigare gällande överenskommelsen,

d. v. s. så att /O procent aterbures till törelagen under vart och

ett av åren 1958—1962 samt resterande 30 procent överfördes till de enligt

nämnda överenskommelse bildade stiftelserna för skogliga och sociala ända
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 20.

mål. Icke minst av praktiska skäl torde det vara lämpligt att för nu ifrågavarande

återbäring tillämpa samma grunder som gällde för 1951 års trävarufond

i stället för att fastställa särskilda grunder för de under denna

korta tid influtna avgifterna.

Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:374 och 11:462

framställda avslagsyrkandet har anförts bl. a. följande. På grund av nedgången

av exportpriserna för skogsprodukter förelåge i dagens läge ej något

behov att uttaga prisutjämningsavgift. Det för hela vår exportindustri rådande

höga kostnadsläget med därav föranledda avsättningssvårigheter hade

i stället aktualiserat frågan om åtgärder som kunde stimulera exporten. Mot

bakgrunden av att finansministern enligt statsverkspropositionen räknade

med en minskning av vår valutareserv med omkring 500 miljoner kronor

tedde sig detta särskilt angeläget. Ett fortsatt bemyndigande för Kungl. Maj :t

att uttaga prisutjämningsavgift måste i detta läge te sig icke blott obehövligt

utan även psykologiskt olyckligt. De erfarenheter näringslivet haft av retroaktiv

tillämpning av bemyndigandet vore ägnade att framkalla ett osäkerhetstillstånd

som vid ett fortsatt bemyndigande måste verka bromsande för

den potentielle exportören.

Under den tid prisutjämningsavgift utgått hade den haft karaktären av

en exportavgift. Såsom sådan hade den väckt stor irritation inom avnämarländerna.

Särskilt hade detta visat sig vara fallet inom USA, där Sverige

under de senaste åren förlorat en betydande del av sin marknad för skogsprodukter.

Möjligheten att återtaga dessa marknader torde icke minst sammanhänga

med att prisutjämningsavgift definitivt avskaffades.

Ett väsentligt inslag i de senaste årens ekonomiska politik i vårt land hade

varit tillgripandet av fysiska kontroller av olika slag i stället för tillämpande

av generella finans- och penningpolitiska åtgärder. Erfarenheten hade visat,

att dessa direkta kontrollåtgärder icke varit effektiva och att de haft

olyckliga biverkningar. Prisutjämningsavgiften utgjorde i detta avseende

intet undantag.

I motionen 11:461 har motionärerna uttalat hl. a., att läget på

världsmarknaden inte företedde sådana tendenser, att man skulle ha anledning

befara på en gång både snabba och stora prisstegringar. En beredskapslagstiftning

syntes därför icke erfordras av denna anledning. Riksdagen borde

icke utan vägande skäl ge Kungl. Maj:t fullmakt att ingripa reglerande i

näringslivet. Särskilt borde detta icke ske när fråga vore om åtgärder som

kunde komma nära en extra beskattning av speciella näringsgrenar. Regeringens

handläggning av frågan om prisutjämningsavgifter under 1952 gåve

ökat stöd åt uppfattningen att riksdagen borde bevara möjligheten att uppdraga

riktlinjer för deras användning, om mot förmodan behov skulle visa

sig uppkomma av dylika åtgärder. Kungl. Maj :t borde alltså i sådana lägen

anhålla om riksdagens bemyndigande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

Utskottet. Riksdagen har alltsedan år 1945 bemyndigat Kungl. Maj:t att, när

behov därav ur prispolitiska synpunkter prövas föreligga, meddela föreskrifter

om uttagande av prisutjämningsavgift för varor, som utföres ur riket.

Avgiftens syfte är att förhindra att höga utlandspriser på vissa varor

skall utöva stegrande inflytande på de inhemska priserna. Det av 1952 års

riksdag lämnade bemyndigandet gäller till och med den 30 juni 1953.

I den föreliggande propositionen hemställes dels om fortsatt bemyndigande

för Kungl. Maj :t att uttaga prisutjämningsavgift för tiden till och med

den 30 juni 1954 och dels om riksdagens godkännande av vad i propositionen

föreslagits beträffande dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter.

Prisutjämningsavgift har hittills ej uttagits på andra varor än skogsprodukter

och ej heller på varor, för vilka jämlikt av Kungl. Maj :t godkänd

överenskommelse medel skolat avsättas i annan ordning än i form av prisutjämningsavgift.

Under år 1952 har emellertid enligt skilda av Kungl. Maj :t

meddelade beslut prisutjämningsavgifterna successivt upphävts. För närvarande

uttages alltså ej någon prisutjämningsavgift.

Rörande behovet av ett fortsatt uttagande av prisutjämningsavgift har i

propositionen uttalats att något omedelbart behov härav i dagens läge icke

föreligger. Departementschefen har emellertid framhållit, att de senaste

årens erfarenheter ger vid handen att tvära omkastningar i prisutvecklingen

kan inträffa, särskilt för sådana råvarubetonade produkter på vilka den

svenska exporten till mycket stor del är uppbyggd, samt att dessa omkastningar

har mycket kännbara återverkningar på vårt inhemska kostnadsläge.

Det är därför angeläget — anföres vidare i propositionen — att

kunna vidtaga snabba motåtgärder för att förhindra en dylik ur landets i

dess helhet synpunkt olycklig utveckling. Departementschefen anser det icke

vara uteslutet att liknande omständigheter som de vilka under åren 1950

och 1951 medfört kraftiga prisförskjutningar i vår utrikeshandel åter kan

inträffa. Bemyndigandet för Kungl. Maj :t att uttaga prisutjämningsavgift

bör därför enligt departementschefens mening förlängas och torde liksom

hittills böra göras generellt.

I de likalydande motionerna 1:374 (av herrar Ebbe Ohlsson och Björnberg)

samt 11:462 (av herrar Hjalmarson och Skoglund) ävensom i motionen

II: 461 (av herr Stahl m. fl.) har hemställts om avslag å propositionen

i nu förevarande del. I de häda förstnämnda motionerna har därvid bl. a.

framhållits, att prisutjämningsavgifterna haft ogynnsamma verkningar på

exporten och att ett fortsatt bemyndigande att uttaga prisutjämningsavgift

måste te sig icke blott obehövligt utan även opsykologiskt. I motionen II: 461

bär uttalats att läget på världsmarknaden icke företedde sådana tendenser,

att man skulle ha anledning befara på en gång både snabba och stora prisstegringar.

Utskottet vill för sin del uttala, att det för närvarande icke är möjligt

alt avgöra, huruvida behov kommer att föreligga att uttaga prisutjämningsavgift

under tiden efter den 30 juni 1953. Såsom departementschefen framBihang

till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 29.

k)

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

hållit torde dock möjligheten härav icke böra uteslutas liksom ej heller

att ett läge kan uppkomma, i vilket det framstår som önskvärt att man bevarat

möjligheterna till snabba åtgärder för att stabilisera den inhemska

prisnivån. Med hänsyn härtill anser sig utskottet kunna tillstyrka, att riksdagen

lämnar Kungl. Maj :t fortsatt bemyndigande att uttaga prisutjämningsavgift

för tiden till och med den 30 juni 1954. Med anledning av vad

som anförts i de motioner, som går ut på avslag av propositionen i förevarande

del, vill utskottet endast uttala, att angivna ståndpunktstagande i den

föreliggande frågan icke ger uttryck åt annan uppfattning än den som tidigare

hävdats från riksdagens sida, nämligen att uttagande av prisutjämningsavgifter

och därmed sammanhängande åtgärder bör betraktas såsom

speciella anordningar, betingade av exceptionella förhållanden.

På grund av vad sålunda anförts finner sig utskottet böra tillstyrka bifall

till propositionen i förevarande del. Det i de likalydande motionerna I: 374

och II: 462 samt motionen II: 461 framställda avslagsyrkandet kan följaktligen

icke tillstyrkas av utskottet.

Vad angår dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter har i propositionen

bl. a. redovisats framställningar från vissa organisationer och företag

inom trävarubranschen rörande prisutjämningsavgifter, som erlagts vid

export av sågade trävaror under tiden den 1 februari—den 25 maj 1952.

Dessa framställningar går ut på att avgifterna skall återlämnas till företagen

antingen i sin helhet eller i varje fall enligt samma grunder som gällt intill

utgången av januari 1952 för återbetalning av konjunkturutjämningsavgifter.

Enligt dessa grunder gällde bl. a. att återbäring skulle ske till företagen

med 70 procent av inbetalda avgifter. Departementschefen har i denna fråga

anfört bl. a. att något avtal med Svenska trävaruexportföreningen om att

erlägga konjunktur utjämningsavgift icke träffats för tiden efter utgången

av januari 1952, varför från och med den 1 februari 1952 prisutjämningsavgifter

uttagits även av trävaruexportföreningens medlemmar, samt att

prisutjämningsavgifter tidigare icke återbetalts till företagen, om ej samtidigt

särskilda överenskommelser för varugruppen i fråga förelegat. Departementschefen

har emellertid i förevarande fall funnit skäligt att återbäring

i viss utsträckning sker till företagen av de avgifter, som inbetalts under

den förhållandevis korta tid för vilken avtal ej förelegat. I det hänseendet

förordar departementschefen, att 50 procent av inbetalda prisutjämningsavgifter

återbetalas till företagen med Vs under ett vart av åren 1959

1963, dock med rätt för Kungl. Maj :t att enligt vissa grunder medgiva tidigare

utbetalning.

I de likalydande motionerna 1:373 (av herrar Boman och Björnberg)

samt 11:463 (av herrar von Seth och Kristensson i Osby) har yrkats, att

de nu ifrågavarande prisutjämningsavgifterna måtte återbäras enligt samma

grunder som gällt för konjunktur utjämningsavgift för tiden 1 januari 1951

den 31 januari 1952. Yrkandet överensstämmer sålunda med det av vederbörande

branschsammanslutningar hos Kungl. Maj :t i andra hand framställda.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

11

Utskottet, som kan ansluta sig till uppfattningen att i förevarande fall

skäl kan anses föreligga för en avvikelse från det eljest tillämpade förfaringssättet

att prisutjämningsavgiftsmedel icke återbetalats till företagen om

ej samtidigt särskilda överenskommelser för varugruppen i fråga förelegat,

har icke funnit anledning till erinran mot den i propositionen gjorda avvägningen

av de intressen, som berör företagen inom trävarubranschen såvitt

avser prisutjämningsavgifter som erlagts vid export av sågade trävaror under

tiden den 1 februari—den 25 maj 1952. Utskottet tillstyrker alltså propositionen

i denna del och avstyrker följaktligen de likalydande motionerna

I: 373 och It: 463.

I propositionen framlagda förslag rörande dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter

i övrigt föranleder ingen erinran från utskottets sida.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande

proposition nr 80,

1) med avslag å de likalydande motionerna I: 374 av herrar

Ebbe Ohlsson och Björnberg samt II: 462 av herrar Hjalmarson

och förste vice talmannen Skoglund ävensom motionen

II: 461 av herr Ståhl m. fl. lämna Kungl. Maj :t fortsatt

bemyndigande för tiden till och med den 30 juni 1954 att,

med iakttagande av vad i propositionen anförts, meddela

föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift; samt

2) med avslag å de likalydande motionerna I: 373 av herrar

Boman och Björnberg samt 11:463 av herrar von Seth

och Kristensson i Osby godkänna vad departementschefen

föreslagit beträffande dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter.

Stockholm den 21 april 1953.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Franzon, Gustaf

Elofsson, Spetz, Velander, Ramberg, Söderquist, Snygg och Patrick Nilsson;

samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,

Hagberg i Malmö, Sjölin, Brandt, Kollberg, Allard*, Kärrlander, Wiklund i

Öjebyn* och Jansson i Aspeboda.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

Reservationer:

I) av herrar Spelz, Velander, Söderquist, Kristensson i Osby, Hagberg

i Malmö, Sjölin och Kollberg, vilka under åberopande av innehållet i de i

anledning av förevarande proposition nr 80 väckta motionerna ansett, att

utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte,

1) med bifall till de likalydande motionerna I: 374 av herrar

Ebbe Ohlsson och Björnberg samt 11:462 av herrar

Hjalmarson och förste vice talmannen Skoglund ävensom

motionen II: 461 av herr Ståhl m. fl., avslå förevarande proposition,

i vad densamma avser fortsatt bemyndigande för

Ivungl. Maj:t att för tiden t. o. in. den 30 juni 1954 meddela

föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift;

samt

2) med bifall till de likalydande motionerna I: 373 av

herrar Boman och Björnberg samt 11:463 av herrar von

Seth och Kristensson i Osby besluta, att återbäring av de

prisutjämningsavgifter, som erlagts vid export av sågade

trävaror under tiden den 1 februari—den 25 maj 1952, skall

ske enligt samma grunder som gällt intill utgången av januari

1952 för återbetalning av konjunktursutjämningsavgifter,

samt i övrigt godkänna vad i propositionen föreslagits

beträffande dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter.

II) av herrar Gustaf Elofsson, Patrick Nilsson och Jansson i Aspeboda.

537349,

Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1953:176 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ‘proposition angående understödjande av riksföreningen för kräftsjukdomamas bekämpande. a1 i texten