Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om skattelindring för vissa hörselskadade skattskyldiga.

1953-02-12 · 4 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 2 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1953:3, Betänkande i anledning av väckta motioner om skattelindring för vissa hörselskadade skattskyldiga.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 3—4.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3.

1

Nr 3.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om skattelindring för vissa hörselskadade skattskyldiga.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1: 38 av herr Lindahl samt II: 49 av herrar

Allard och Jansson i Hällefors, vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta,

att gällande bestämmelser i skattelagstiftningen ändras så, att avdrag

för skattskyldigs användande av hörapparat, batterier m. m. i tjänsten

eller förvärvsverksamheten i övrigt godkännes vid taxeringen för inkomst»;

ävensom

2) de likalydande motionerna I: 171 av herr Bror Nilsson m. fl. samt

II: 209 av fru Sjöstrand och herr Thapper, vari hemställts, »att riksdagen

måtte besluta att sådana ändringar vidtagas i skatteförfattningarna att hörselskadade

personer må medgivas rätt att i sina självdeklarationer göra avdrag

för kostnaderna för anskaffandet och underhållet samt driften av

hörapparat».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna I: 38 och I: 171.

Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt 20 §

kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader

för intäkternas förvärvande och bibehållande. Avdrag må därvid

icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga

utgifter.

I praxis har sålunda avdrag vägrats för bl. a. inköps- och underhållskostnader

för benprotes samt kostnader för insulinbehandlingar (RÅ 1935 not.

Fi 47, 1939 not. Fi 605 och 1942 not. Fi 533). Härjämte har en lärarinna,

som från sin inkomst av tjänst yrkat avdrag för värdeminskning av en

hörapparat och för batterier till densamma in. in. med sammanlagt 199

kronor, genom regeringsrättens utslag den 21 juni 1951 icke erhållit sådant

avdrag, enär ifrågavarande kostnader icke kunde anses såsom utgifter för

fullgörande av hennes tjänst.

Jämlikt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen må, därest skattskyldigs

skatteförmåga finnes vara väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom,

olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn,

1 Kihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 3—4.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 3.

för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan

därmed jämförlig omständighet, efter vederbörande beskattningsnämnds

beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas med ett

belopp av högst 3 000 kronor. Sådant avdrag må jämväl medgivas skattskyldig,

därest hans inkomst, efter avdrag av därå belöpande skatt, på

grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda

eller annan därmed jämförlig omständighet understigit vad

han kan anses hava behövt till underhåll för sig själv och för make och

oförsörjda barn (existensminimum). Enligt bestämmelse i 9 § 2 inom. förordningen

om statlig inkomstskatt äger de i 50 § 2 inom. kommunalskattelagen

meddelade föreskrifterna tillämpning jämväl vid taxering enligt berörda

förordning.

Vid 1950 års riksdag yrkades i motionen I: 161 (av herrar Karl Persson

och Niklasson) skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om förslag till

sådan författningsändring, att sjukvårdskostnader, som ej ersattes av sjukkassa,

bleve avdragsgilla vid inkomsttaxering. I sitt i anledning av motionen

avgivna och av riksdagen godkända betänkande nr 20 yttrade samma

års bevillningsutskott bl. a. följande:

»Utskottet får i anledning av motionen framhålla, att kostnader av ifrågavarande

slag äro att betrakta såsom levnadskostnader och fördenskull i

princip icke böra vara avdragsgilla vid inkomstbeskattningen. Att sådana

kostnader, särskilt om de uppgå till mera avsevärda belopp, måste anses

minska den skattskyldiges skatteförmåga är å andra sidan uppenbart. På

grund härav finnas i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen samt 9 § 2 och 3

mom. förordningen om statlig inkomstskatt bestämmelser, enligt vilka den

skattskyldige må, därest hans skatteförmåga befinnes vara väsentligen nedsatt

till följd av bl. a. långvarig sjukdom, olyckshändelse eller ålderdom,

efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande — utöver ortsavdragen

— erhålla ett särskilt avdrag med visst belopp, dock högst med 2 000

kronor vid vardera taxeringen. Redan enligt nu gällande lagstiftning förefinnes

således möjlighet att vid inkomsttaxeringen i viss utsträckning beakta

sådana omständigheter, som i motionen avses. En längre gående avdragsrätt

i ifrågavarande hänseende kan utskottet icke förorda.»

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna 1:38 och 11:49 har under hänvisning till

ovannämnda utslag rörande avdrag för kostnader för hörapparat anförts

bl. a. följande. Enligt motionärernas mening vore det uppenbart, att en hörapparat

vore nödvändig i det refererade fallet, då man knappast kunde tänka

sig att en hörselskadad lärarinna utan dylik apparat hade möjlighet att fullgöra

sin tjänst. Enahanda vore ju också förhållandet beträffande alla de

hörselskadade, som tvingades att använda hörapparat i arbetet. Hörapparaten

förde ut de hörselskadade ur deras påtvungna isolering och gåve dem

möjlighet att göra sin insats i arbetslivet. Detta betydde ur såväl den enskildes

som familjens och samhällets synpunkt åtskilligt av värde. Det borde

sålunda vara en rimlig begäran att genom införande av avdragsrätt vid in
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 3. 3

komsttaxeringen något lätta på de utgifter som alltid följde med bärandet

av hörapparat.

1 de likalydande motionerna I: 171 och II: 209 har motionärerna uttalat,

att ett allt större antal medborgare med nedsatt hörsel numera anskaffade

hörapparater. Medelpriset på sådana apparater torde vara ungefär 300

kronor. Apparaterna vore föga hållbara och tarvade därför dryga underhållskostnader,

vartill komrne ständiga inköp av batterier. Hörselfrämjandet

beräknade de årliga driftkostnaderna för hörapparater till 300 kronor

per apparat. Det under punkt 92 i statsverkspropositionens elfte huvudtitel

upptagna anslaget av 110 000 kronor för bidrag till anskaffandet och

drift av hörapparater räckte icke att lämna några bidrag till driften av hörapparater.

En utväg att lämna en om än ringa hjälp till de hörselskadade

vore att avdrag finge göras å självdeklaration för såväl anskaffnings- som

underhållskostnad för hörapparat. Det vore ett samhällsintresse av största

vikt, att så många hörselskadade som möjligt bure hörapparat samt att

den ekonomiska belastning detta förde med sig icke bleve onödigt stor.

Utskottet. I de likalydande motionerna 1: 38 och II: 49 har yrkats, att

riksdagen måtte besluta sådan ändring av gällande bestämmelser i skattelagstiftningen,

att avdrag för skattskyldigs kostnader för hörapparat, batterier

till dylik m. in. medgives vid beräkning av inkomst av tjänst eller

annan förvärvsverksamhet. Yrkande av i huvudsak enahanda innebörd har

framställts i de likalydande motionerna 1:171 och 11:209.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har frågan om införandet

av avdragsrätt för vissa sjukvårdskostnader behandlats av 1950 års

riksdag. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 20 har 1950 års bevillningsutskott

yttrat bl. a., att kostnader av ifrågavarande slag vore att

betrakta såsom levnadskostnader, för vilka avdrag jämlikt 20 § kommunalskattelagen

principiellt icke kunde medgivas. Det vore å andra sidan

uppenbart, att sådana kostnader, därest de uppginge till mera avsevärda

belopp, måste anses minska den skattskyldiges skatteförmåga. På grund

därav funnes särskilda bestämmelser, enligt vilka den skattskyldige måtte,

därest hans skatteförmåga befunnes vara väsentligen nedsatt, erhålla ett

särskilt avdrag. Utskottet kunde icke förorda en längre gående avdragsrätt

i ifrågavarande hänseenden än som sålunda förefunnes enligt gällande

lagstiftning.

Utskottet ansluter sig till vad 1950 års bevillningsutskott uttalat. Utskottet

finner sig därför icke kunna tillstyrka att rätt till avdrag införes för en

viss art av levnadskostnader såsom de i motionerna omnämnda kostnaderna

för hörapparat o. d. Utskottet avstyrker sålunda de föreliggande motio
-

nerna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 3.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna 1:38 av herr Lindahl

samt 11:49 av herrar Allard och Jansson i Hällefors om rätt

för hörselskadade skattskyldiga att vid taxering till skatt

för inkomst åtnjuta avdrag för i tjänsten använda hörselapparater

in. m. icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

ävensom

2) att de likalydande motionerna I: 171 av herr Bror Nilsson

in. fl. samt II: 209 av fru Sjöstrand och herr Thapper

om rätt för hörselskadade skattskyldiga att vid taxering till

skatt för inkomst åtnjuta avdrag för hörselapparater in. m.

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 februari 1953.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Heiiman, F''ranzon, Falk, Ramberg Söderquist,

Damström, Wehtje, Patrick Nilsson och Johan Persson; samt ’

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby

Orgård, Sundström, Hagberg i Malmö, Olofsson, Jonsson i Skedsbvsd,

Brandt, Kollberg och Strandh. 8

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.