Betänkande i anledning av väckta motioner om skattelindring för vissa hörselskadade skattskyldiga.
1953-02-12 · 4 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 2 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1953:3, Betänkande i anledning av väckta motioner om skattelindring för vissa hörselskadade skattskyldiga.
Dokumentets text
Nr 3—4.
Bevillningsutskottets betänkande nr 3.
1
Nr 3.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om skattelindring för vissa hörselskadade skattskyldiga.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1: 38 av herr Lindahl samt II: 49 av herrar
Allard och Jansson i Hällefors, vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta,
att gällande bestämmelser i skattelagstiftningen ändras så, att avdrag
för skattskyldigs användande av hörapparat, batterier m. m. i tjänsten
eller förvärvsverksamheten i övrigt godkännes vid taxeringen för inkomst»;
ävensom
2) de likalydande motionerna I: 171 av herr Bror Nilsson m. fl. samt
II: 209 av fru Sjöstrand och herr Thapper, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att sådana ändringar vidtagas i skatteförfattningarna att hörselskadade
personer må medgivas rätt att i sina självdeklarationer göra avdrag
för kostnaderna för anskaffandet och underhållet samt driften av
hörapparat».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 38 och I: 171.
Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt 20 §
kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader
för intäkternas förvärvande och bibehållande. Avdrag må därvid
icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga
utgifter.
I praxis har sålunda avdrag vägrats för bl. a. inköps- och underhållskostnader
för benprotes samt kostnader för insulinbehandlingar (RÅ 1935 not.
Fi 47, 1939 not. Fi 605 och 1942 not. Fi 533). Härjämte har en lärarinna,
som från sin inkomst av tjänst yrkat avdrag för värdeminskning av en
hörapparat och för batterier till densamma in. in. med sammanlagt 199
kronor, genom regeringsrättens utslag den 21 juni 1951 icke erhållit sådant
avdrag, enär ifrågavarande kostnader icke kunde anses såsom utgifter för
fullgörande av hennes tjänst.
Jämlikt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen må, därest skattskyldigs
skatteförmåga finnes vara väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom,
olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn,
1 Kihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 3—4.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 3.
för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan
därmed jämförlig omständighet, efter vederbörande beskattningsnämnds
beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas med ett
belopp av högst 3 000 kronor. Sådant avdrag må jämväl medgivas skattskyldig,
därest hans inkomst, efter avdrag av därå belöpande skatt, på
grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda
eller annan därmed jämförlig omständighet understigit vad
han kan anses hava behövt till underhåll för sig själv och för make och
oförsörjda barn (existensminimum). Enligt bestämmelse i 9 § 2 inom. förordningen
om statlig inkomstskatt äger de i 50 § 2 inom. kommunalskattelagen
meddelade föreskrifterna tillämpning jämväl vid taxering enligt berörda
förordning.
Vid 1950 års riksdag yrkades i motionen I: 161 (av herrar Karl Persson
och Niklasson) skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om förslag till
sådan författningsändring, att sjukvårdskostnader, som ej ersattes av sjukkassa,
bleve avdragsgilla vid inkomsttaxering. I sitt i anledning av motionen
avgivna och av riksdagen godkända betänkande nr 20 yttrade samma
års bevillningsutskott bl. a. följande:
»Utskottet får i anledning av motionen framhålla, att kostnader av ifrågavarande
slag äro att betrakta såsom levnadskostnader och fördenskull i
princip icke böra vara avdragsgilla vid inkomstbeskattningen. Att sådana
kostnader, särskilt om de uppgå till mera avsevärda belopp, måste anses
minska den skattskyldiges skatteförmåga är å andra sidan uppenbart. På
grund härav finnas i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen samt 9 § 2 och 3
mom. förordningen om statlig inkomstskatt bestämmelser, enligt vilka den
skattskyldige må, därest hans skatteförmåga befinnes vara väsentligen nedsatt
till följd av bl. a. långvarig sjukdom, olyckshändelse eller ålderdom,
efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande — utöver ortsavdragen
— erhålla ett särskilt avdrag med visst belopp, dock högst med 2 000
kronor vid vardera taxeringen. Redan enligt nu gällande lagstiftning förefinnes
således möjlighet att vid inkomsttaxeringen i viss utsträckning beakta
sådana omständigheter, som i motionen avses. En längre gående avdragsrätt
i ifrågavarande hänseende kan utskottet icke förorda.»
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.
I de likalydande motionerna 1:38 och 11:49 har under hänvisning till
ovannämnda utslag rörande avdrag för kostnader för hörapparat anförts
bl. a. följande. Enligt motionärernas mening vore det uppenbart, att en hörapparat
vore nödvändig i det refererade fallet, då man knappast kunde tänka
sig att en hörselskadad lärarinna utan dylik apparat hade möjlighet att fullgöra
sin tjänst. Enahanda vore ju också förhållandet beträffande alla de
hörselskadade, som tvingades att använda hörapparat i arbetet. Hörapparaten
förde ut de hörselskadade ur deras påtvungna isolering och gåve dem
möjlighet att göra sin insats i arbetslivet. Detta betydde ur såväl den enskildes
som familjens och samhällets synpunkt åtskilligt av värde. Det borde
sålunda vara en rimlig begäran att genom införande av avdragsrätt vid in
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 3. 3
komsttaxeringen något lätta på de utgifter som alltid följde med bärandet
av hörapparat.
1 de likalydande motionerna I: 171 och II: 209 har motionärerna uttalat,
att ett allt större antal medborgare med nedsatt hörsel numera anskaffade
hörapparater. Medelpriset på sådana apparater torde vara ungefär 300
kronor. Apparaterna vore föga hållbara och tarvade därför dryga underhållskostnader,
vartill komrne ständiga inköp av batterier. Hörselfrämjandet
beräknade de årliga driftkostnaderna för hörapparater till 300 kronor
per apparat. Det under punkt 92 i statsverkspropositionens elfte huvudtitel
upptagna anslaget av 110 000 kronor för bidrag till anskaffandet och
drift av hörapparater räckte icke att lämna några bidrag till driften av hörapparater.
En utväg att lämna en om än ringa hjälp till de hörselskadade
vore att avdrag finge göras å självdeklaration för såväl anskaffnings- som
underhållskostnad för hörapparat. Det vore ett samhällsintresse av största
vikt, att så många hörselskadade som möjligt bure hörapparat samt att
den ekonomiska belastning detta förde med sig icke bleve onödigt stor.
Utskottet. I de likalydande motionerna 1: 38 och II: 49 har yrkats, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring av gällande bestämmelser i skattelagstiftningen,
att avdrag för skattskyldigs kostnader för hörapparat, batterier
till dylik m. in. medgives vid beräkning av inkomst av tjänst eller
annan förvärvsverksamhet. Yrkande av i huvudsak enahanda innebörd har
framställts i de likalydande motionerna 1:171 och 11:209.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har frågan om införandet
av avdragsrätt för vissa sjukvårdskostnader behandlats av 1950 års
riksdag. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 20 har 1950 års bevillningsutskott
yttrat bl. a., att kostnader av ifrågavarande slag vore att
betrakta såsom levnadskostnader, för vilka avdrag jämlikt 20 § kommunalskattelagen
principiellt icke kunde medgivas. Det vore å andra sidan
uppenbart, att sådana kostnader, därest de uppginge till mera avsevärda
belopp, måste anses minska den skattskyldiges skatteförmåga. På grund
därav funnes särskilda bestämmelser, enligt vilka den skattskyldige måtte,
därest hans skatteförmåga befunnes vara väsentligen nedsatt, erhålla ett
särskilt avdrag. Utskottet kunde icke förorda en längre gående avdragsrätt
i ifrågavarande hänseenden än som sålunda förefunnes enligt gällande
lagstiftning.
Utskottet ansluter sig till vad 1950 års bevillningsutskott uttalat. Utskottet
finner sig därför icke kunna tillstyrka att rätt till avdrag införes för en
viss art av levnadskostnader såsom de i motionerna omnämnda kostnaderna
för hörapparat o. d. Utskottet avstyrker sålunda de föreliggande motio
-
nerna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 3.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna 1:38 av herr Lindahl
samt 11:49 av herrar Allard och Jansson i Hällefors om rätt
för hörselskadade skattskyldiga att vid taxering till skatt
för inkomst åtnjuta avdrag för i tjänsten använda hörselapparater
in. m. icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
ävensom
2) att de likalydande motionerna I: 171 av herr Bror Nilsson
in. fl. samt II: 209 av fru Sjöstrand och herr Thapper
om rätt för hörselskadade skattskyldiga att vid taxering till
skatt för inkomst åtnjuta avdrag för hörselapparater in. m.
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 februari 1953.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Heiiman, F''ranzon, Falk, Ramberg Söderquist,
Damström, Wehtje, Patrick Nilsson och Johan Persson; samt ’
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby
Orgård, Sundström, Hagberg i Malmö, Olofsson, Jonsson i Skedsbvsd,
Brandt, Kollberg och Strandh. 8
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.