Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad Igdelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929
1953-04-21 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1953:31, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad Igdelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
1
Nr 31.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående ändrad
Igdelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr
62) om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 20 februari 1953 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 83, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit;
2) förordning om tillfällig skatt å bensin, som finnes i riket den 1 juli
1953; samt
3) förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr
142) angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor.
Rörande författningsförslagens lydelse tillåter sig utskottet hänvisa till
propositionen (s. 2—6).
Propositionen innehåller i huvudsak följande.
I propositionen föreslås att skatterna på bensin och brännoljor höjes med
3 öre för liter från och med den 1 juli 1953. Vidare föreslås att skatten å
motorsprit sättes i kraft nämnda dag och att därvid skall tillämpas en skattesats
av 3 öre för liter.
Till utskottets behandling har överlämnats följande i anledning av’ propositionen
väckta motioner, nämligen
A) de likalydande motionerna I: 375 av herr Magnusson m. fl. och II: 465
av herr Birke m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte
a) under förutsättning att Kungl. Maj :ts proposition nr 85 icke blivit av
riksdagen bifallen antaga i Kungl. Maj :ts proposition nr 83 framställda förslag
om
1) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt på bensin och motorsprit, dock med det tilllägget
att förordningen endast skall gälla till den 31 december 1953;
2) förordning om tillfällig skatt å bensin som finnes i riket den 1 juli
1953; samt
3) förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr
142) angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor,
1 Ilihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 31.
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
dock med det tillägget att förordningen endast skall gälla till den 31 december
1953,
b) hemställa att Kungl. Maj :t måtte till innevarande års höstriksdag
framlägga förslag till mera definitiv reglering av beskattningen av motorfordonstrafiken»
;
B) motionen 11:464 av herr Christcnson i Malmö, vari hemställts, »att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 83 måtte dels anhålla
om en redovisning för storleken av de fonderade bilskattemedlen jämte förslag
om deras användning till täckande av vägväsendets kostnader samt dels
besluta att den provisoriska höjningen av skatten å bensin och motorsprit
m. m. må utgå endast intill årets slut»; ävensom
C) motionen 11:466 av herrar Carlsson i Stockholm och Kollberg, vari
hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att den av Kungl. Maj:t föreslagna höjningen
av skatten på bensin, motorsprit in. m. skall begränsas att gälla till innevarande
års utgång, samt
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att utredningen
om beskattningen av motorismen måtte skyndsamt pröva frågan om en
finansiering över kapitalbudgeten av den del av vägkostnaderna, som har
karaktär inte av underhåll utan av ny investering, så att riksdagen redan vid
höstsessionen kan få ta ställning till ett av Kungl. Maj :t framlagt förslag till
motorismens beskattning».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 11:464—466.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.
Såsom framgår av statsverkspropositionen till innevarande års riksdag
(se Inkomster å driftbudgeten s. 51) omnämnde chefen för finansdepartementet
vid behandling av frågan om beräkningen av statsverkets inkomster
för budgetåret 1953/54, att han hade för avsikt att senare göra hemställan
om att, i avvaktan på resultatet av den pågående utredningen angående beskattningen
av motorfordonstrafiken, provisoriskt förslag om höjning med 5
öre av skatten på bensin och brännoljor framlades för riksdagen. Som skäl
härför anfördes, att de utgifter för vägväsendet m. in. som skulle täckas av
automobilskattemedel uppginge till sammanlagt 639,8 miljoner kronor. Detta
belopp, som i stort sett motsvarade utgifterna för den nuvarande omfattningen
av verksamheten inom vägväsendet enligt rådande kostnadsnivå,
översteg de beräknade automobilskattemedlen med i runt tal 75 miljoner.
Departementschefen har sedermera inför Kungl. Maj :t anmält frågan om
en höjning av skatten å bensin och brännoljor. I detta sammanhang har jämväl
behandlats en av 1951 års utredning rörande beskattningen av motorfordonstrafiken
med skrivelse den 5 februari 1953 överlämnad promemoria angående
beskattningen av motorsprit. Över nämnda promemoria har, efter
remiss, yttranden avgivits av kontrollstyrelsen, Aktiebolaget Vin- & sprit
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
3
centralen, Aktiebolaget Svensk sprit, Svenska petroleum institutet, Bilverkstädernas
riksförbund, Kungl. Automobil klubben, KAIv:s landsförbund, Motorförarnas
helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund, Sveriges
automobilhandlareförbund, Sveriges automobilindustriförening, Sveriges trafikbilägares
riksorganisation, Svenska vägföreningen samt Sveriges automobilimportörförbund.
Rörande innehållet i övrigt av nämnda statsrådsprotokoll får utskottet
hänvisa till redogörelsen härutinnan under följande rubriker å nedan angivna
sidor i propositionen, nämligen
Skatten å bensin och brännoljor, s. 8—12.
Skatten å motorsprit, s. 12—20.
Till stöd för det i propositionen framlagda förslaget om höjning av skatten
å bensin och brännoljor har departementschefen anfört:
»Innan jag närmare berör frågan om den nu aktuella höjningen av bilbeskattningen,
vill jag erinra om att enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
år 1949 framlagda normalbudget för vägväsendet de under en 20-årsperiod
behövliga, genomsnittliga statliga vägutgifterna uppskattades till 525
miljoner kronor om året i 1948 års priser, vilket omräknat till 1952 års
pris- och lönenivå kan beräknas till ca 760 miljoner kronor. Målsättningen
för normalbudgetens kostnadskalkyler var, att vägnätet under 20-årsperioden
skulle upprustas till att överlag tåla ett axeltryck av 6 ton.
Sedan länge har tillämpats den principen att motorfordonstrafiken skall
genom särskild beskattning gälda kostnaderna för vägväsendets behov. Utan
att i detta sammanhang närmare ingå på en bedömning av vägkostnadernas
storlek på längre sikt, är det likväl uppenbart, att det under de närmaste
åren icke kommer att finnas utrymme för en sänkning av de nuvarande
utgiftsbeloppen utan att tvärtom en höjning är att emotse. Såsom tidigare
nämnts har i årets statsverksproposition utgifterna för vägväsendet i
avseende på budgetåret 1953/54 beräknats till sammanlagt omkring 640 miljoner
kronor. Samtidigt har intäkterna av automobilbeskattningen — med
utgångspunkt från nu gällande skattesatser — uppskattats till 565 miljoner
kronor. Den brist som sålunda föreligger för nästa budgetår kan, mot bakgrunden
av den tidigare antydda väntade utvecklingen av vägkostnaderna,
icke betraktas som en tillfällig företeelse utan är fastmera ett uttryck för
att det finns ett varaktigt behov av ökade intäkter för vägväsendet.
Å andra sidan är jag väl medveten om angelägenheten av att i nuvarande
läge, då en allmän översyn av hela automobilbeskattningsfrågan pågår
vars resultat kan väntas föreligga i sådan tid att ett förslag kan understallas
nästa års riksdag, icke större ändringar göres i nu gällande skattesatser
än som bedömes vara absolut nödvändiga.
Vid de tidigare omnämnda överläggningarna med organisationerna på bilismens
område har övervägts olika möjligheter att nedbringa den konstaterade
skillnaden för nästa budgetår mellan vägväsendets utgifter och in
-
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
komsterna på automobilskattemedlen. Därvid har diskuterats det förhållandet
att anslaget till Förstärkning och förbättring av vägar avser medelsförbrukningen
under ett och ett halvt år eller sålunda från den 1 juli 1953 till
den 31 december 1954. Anledningen härtill är att anslaget föreslås bli kalenderårsberäknat
i likhet med övriga byggnadsanslag. Av anslaget, som uppförts
med 86 miljoner kronor, beräknas ca 30 miljoner kronor motsvara medelsförbrukningen
under andra halvåret 1954. Från organisationernas sida
har ifrågasatts, huruvida icke omläggningen till kalenderårsberäkning av
nämnda anslag borde anstå till ett senare år och anslaget i enlighet härmed
nedskrivas med 30 miljoner kronor. Av olika skäl anser jag att ett uppskjutande
av kalenderårsomräkningen av förstärknings- och förbättringsanslaget
icke bör ifrågakomma. Med hänsyn till de nyss antydda speciella förhållanden,
som nu påverkar bedömningen, torde det dock böra övervägas
att — såvitt avser uttagandet av skatter från motoriordonstrafiken under
nästa budgetår — endast taga hänsyn till medelsförbrukningen under samma
budgetår. Härigenom skulle visserligen automobilskattemedlens specialbudget
för nästa budgetår bli formellt underbalanserad med 30 miljoner
kronor. Då emellertid underskottet endast uppkommit genom en bokföringsmässig
omläggning av anslagsberäkningen och sålunda någon kassamässig
underbalansering i verklig mening icke skulle föreligga, anser jag att denna
utväg bör väljas för att i möjligaste mån begränsa behovet av en höjning av
bilbeskattningen under den tid som kvarstår innan en mera långsiktig lösning
hunnit genomföras.
Från organisationernas sida har vidare ifrågasatts att upptaga inkomsterna
av automobilskattemedlen till 575 miljoner kronor i stället för det av
riksräkenskapsverket beräknade beloppet 565 miljoner kronor. Tillräckligt
underlag för att frångå den av riksräkenskapsverket gjorda beräkningen synes
emellertid icke föreligga.
Med beaktande av det nu anförda torde det belopp, som ytterligare erfordras
för att täcka utgifterna för vägväsendet under nästa budgetår, kunna
beräknas till (75 — 30 =) 45 miljoner kronor. Då vid överläggningarna
med organisationerna förslag framkommit om att täcka bristen med medel
ur automobilskattemedelsfonden, vill jag först nämna, att såvitt nu kan bedömas
denna fond vid utgången av innevarande budgetår torde vara praktiskt
taget helt förbrukad. Bortsett härifrån skulle emellertid förfarandet
medföra att automobilskattemedlens specialbudget och därmed driftbudgeten
bleve i verklig mening underbalanserad. Då detta skulle innebära en
avvikelse från den allmänna målsättning för budgetpolitiken, som uppställts
i finansplanen, anser jag mig icke kunna biträda ett sadant förslag.
För täckande av nyssnämnda brist å 45 miljoner kronor kan olika alternativ
diskuteras. I fråga om fordonsskatten må framhållas att denna skatt
höjdes med ca 40 procent så sent som vid 1952 års vårriksdag och att höjningarna
trätt i kraft den 1 januari 1953. Beträffande beskattningen av drivmedel
har dessa skatter utgått oförändrade sedan den 1 januari 1951. Med
beaktande härav torde den lämpligaste utvägen vara att anskaffa de ytterli
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
5
gare automobilskattemedel, vilka nu är erforderliga, genom en höjning av
skatterna på drivmedel. Såsom tidigare nämnts har jag också i statsverkspropositionen
räknat med en höjning av skatterna på bensin och brännoljor,
nämligen med 5 öre för liter. Godtages det av mig framlagda förslaget
att beräkna det erforderliga medelstillskottet för nästa budgetår till endast
45 miljoner kronor kan emellertid höjningen begränsas till 3 öre för liter.
Härigenom har också skälen för att uttaga hela beloppet i form av höjda
drivmedelsskatter vunnit i styrka. Skulle en viss del läggas på fordonsskatten
bleve nämligen höjningarna av de olika skattesatserna så obetydliga att invändningar
av rent praktisk art skulle kunna riktas mot en sådan skatteomläggning.
I detta sammanhang må också erinras om att minutpriset på
bensin sänkts med 2 öre per liter den 1 oktober 1952, varför någon uppjustering
av taxorna i yrkesmässiga trafiken ej såvitt kan bedömas torde
behöva ifrågakomma.
Jag förordar sålunda att skatterna å drivmedel skall höjas med 3 öre för
liter från och med den 1 juli 1953. Detta innebär en höjning av skatten å
bensin från 25 till 28 öre och av skatten å vissa för drivande av automobil
använda brännoljor från 20 till 23 öre, allt för liter räknat. Jag är emellertid
angelägen understryka att skattehöjningen endast är ett provisorium i
avvaktan på resultatet av den nu pågående automobilskatteutredningen. Jag
har sålunda i detta sammanhang icke på något sätt tagit ställning till frågan
om den slutliga fördelningen mellan fordonsskatt och drivmedelsskatter.
I samband med skärpningen av drivmedelsbeskattningen bör en särskild
lagerskatt genomföras.
Slutligen vill jag nämna, att vid framläggandet tidigare i år (jfr prop.
20) av förslaget om restitution av skatt för bensin till jordbrukets bensindrivna
traktorer räknats med att bensinskatten skulle komma att höjas med
5 öre för liter. Även om höjningen kommer att begränsas till 3 öre torde det
emellertid vara befogat att låta restitution åtnjutas med de i proposition hr
20 föreslagna beloppen 275 kronor för år 1953 och 300 kronor för år 1954.»
Beträffande det i propositionen framlagda förslaget rörande skatten
å motorsprit har departementschefen anfört:
»Enligt 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit skall för motorsprit erläggas särskild skatt av sex öre för
liter. Beskattningen av motorsprit har hittills vunnit tillämpning allenast
under tiden från och med juli 1948 till och med december 1950, då skatt
och tilläggsskatt uttogs med sammanlagt 15 öre för liter. Beskattningen av
molorsprit under denna tid var föranledd av att skatt å bensin samtidigt
uttogs med 45 öre för liter. Beskattningen av motorsprit borde, framhölls
det, avvägas så att försäljningspriset på motorsprit konnne att i stort sett
motsvara försäljningspriset på bensin.
I proposition nr 172/1952 med förslag till förordning om fortsatt tillfälligt
upphävande av skatten å motorsprit framhöll jag, att det i och för sig
vore önskvärt att frågan om motorspritens beskattning snarast erhölle en
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
definitiv reglering. Då denna fråga utgjorde en del av det problemkomplex
som 1951 års utredning rörande beskattningen av motorfordonstrafiken
hade att taga ställning till och då frågan om skatt å motorsprit borde prövas
under beaktande jämväl av det förslag, som den s. k. potatisindustriutredningen
komme att avlämna, var jag emellertid icke beredd att tillstyrka
ett av kontrollstyrelsen framställt förslag om att beskattningen å motorsprit
skulle sättas i kraft den 1 juli 1952. Jag förordade i stället ett fortsatt
upphävande av skatten under ytterligare ett år eller till den 1 juli 1953.
Detta förslag godkändes av riksdagen.
Såsom av den tidigare redogörelsen framgår kan resultatet av nyssnämnda
båda utredningar icke förväntas föreligga i sådan tid att på utredningarna
grundade förslag kan föreläggas innevarande års riksdag. En slutlig
reglering av frågan om motorspritens beskattning måste sålunda anstå ännu
en tid. Genomföres förslaget om en höjning av skatten å bensin med
3 öre för liter från och med den 1 juli i år, kan det emellertid ifrågasättas,
huruvida den nuvarande skattefriheten för motorsprit bör bestå även efter
nämnda dag.
1951 års utredning rörande beskattningen av motorfordonstrafiken har
för sin del ansett att en höjning av bensinskatten från den 1 juli 1953 bör
föranleda att skatten å motorsprit sättes i kraft nämnda dag och att därvid
tillämpas den i 1929 års förordning angivna skattesatsen av 6 öre för
liter. Ett flertal remissinstanser har påpekat att ett genomförande av detta
förslag skulle medföra en olikformig höjning av priserna på bensin och lättbentyl,
som i nuvarande läge borde undvikas. Även enligt min uppfattning
är det av vikt att en provisorisk skatt å motorsprit avpassas så, att den nuvarande
relationen mellan priserna på bensin och lättbentyl såvitt möjligt
icke påverkas av skatteuttaget.
Från denna utgångspunkt har jag ansett mig böra förorda att beskattningen
å motorsprit sättes i kraft den 1 juli 1953 och att skatt uttages med
3 öre för liter. Någon särskild beskattning av motorsprit som finnes i lager
den 1 juli 1953 torde icke vara erforderlig.»
Av innehållet i de i ämnet väckta motionerna må här återgivas följande.
I de likalydande motionerna 1:375 och II: 465 har framhållits
bl. a. att de speciella skatter med vilka motorfordonstrafiken belastades
måste betraktas som kostnader för den yrkesmässiga motortrafiken och för
varje näring, som för sina transporter utnyttjade motorfordon. För ett växande
antal enskilda motortrafikanter vore motorskatterna närmast en hyreskostnad
eller under alla förhållanden en ofrånkomlig levnadsomkostnad.
Att företag och enskilda gåves möjlighet att kalkylera denna kostnad med
rimlig grad av säkerhet måste vara ett intresse till vilket det allmänna borde
taga hänsyn.
Motionärerna har erinrat om att redan när riksdagen 1945 tog ställning till
motorfordonsbeskattningen hade densamma framstått i viss mån som ett
provisorium. Därefter hade den provisoriska karaktären av denna beskatt
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
7
ning ytterligare markerats. Såväl bensinskatten som fordonsskatten hade
plötsligt höjts — med varierande belopp — varjämte extra sådana skatter
uttagils. Skälen för flertalet av dessa skärpningar i den sammanlagda specialbeskattningen
av motorismen hade icke haft något samband med de ändamål
för vilka denna beskattning vore avsedd.
Under erinran att 1951 års utredning rörande beskattningen av motorfordonstrafiken
beräknades bliva slutförd under hösten 1953 har motionärerna
framhållit, att eventuellt med någon forcering borde detta möjliggöra framläggande
av en proposition redan vid innevarande års höstriksdag om en
mera definitiv reglering av hela frågan i vilken män och på vilket sätt motortrafiken
skulle deltaga i kostnaderna för vägväsendet. I och för sig måste
det vara angeläget att i möjligaste mån begränsa giltighetstiden för provisoriska
skatter. Framför allt gällde detta skatteformer, vilka i likhet med
motorskatterna vore ägnade att framkalla kedjereaktioner.
I proposition nr 83/1953 hävdades att den principen »sedan länge» tilllämpats,
»att motorfordonstrafiken skall genom särskild beskattning gälda
kostnaderna för vägväsendets behov». I proposition nr 234/1938 hade den
grundläggande principen för automobilbeskattningen angivits vara att »motortrafiken
skall genom särskild beskattning gälda den merkostnad som
denna trafik orsakar vägväsendet». Veterligt hade statsmakterna ej sedan
dess avvikit från sistnämnda princip. Det vore önskvärt att statsmakterna
i en period av starkt och snabbt stigande vägkostnader visade all skyndsamhet
vid ståndpunktstagandet till hur stor del av dessa kostnader som skulle
uppbringas genom specialskatter.
Motionärerna har vidare framhållit att de av dem anförda synpunkterna
närmast ledde till slutsatsen att förslaget om en höjning av bensinskatten
borde avslås och att riksdagen borde begära ett förslag till definitiv reglering
av motorfordonsbeskattningen till årets höstriksdag. Problemställningen
komplicerades emellertid på grund av det nuvarande statsfinansiella läget.
Fn brist förelåge i vägkostnaderna med 45 miljoner kronor. Det naturliga
hade varit att i nuvarande övergångsläge täcka denna ur automobilskattemedlens
fond, vilken så vitt man tidigare kunnat bedöma borde ha
haft behållning nog för att i huvudsak räcka för detta ändamål. I propositionen
uppgåves emellertid — dock utan siffermässiga belägg — att »denna
fond vid utgången av innevarande budgetår torde vara praktiskt taget helt
förbrukad». Då det icke vore möjligt att nu göra en bestämning av motorismens
skäliga andel i dessa kostnadsökningar förefölle den enda återstående
möjligheten vara att under övergångstiden, som emellertid borde kunna begränsas
till den sista december i år, godtaga eu provisorisk höjning av bensinskatten.
Från den 1 januari nästa år skulle sedan en vid höstriksdagen
beslutad ordning kunna gälla. Mot den nu föreslagna höjningens omfattning
syntes invändningar ej kunna anföras. Däremot borde statsmakterna
cj utan närmare utredning göra något annat uttalande om skattehöjningens
genomslag i taxorna än att i princip skärpt skattebelastning liksom andra
höjda omkostnader vore bärande skäl för behövliga justeringar i priserna,
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
Riksdagen hade under sin vårsession även att taga ställning till förslag
om en förlängning av förordningen om bilaccis för ytterligare ett år. Denna
skatt, som otvivelaktigt även den drabbade motorfordonstrafiken, beräknades
inbringa omkring 65 miljoner kronor. Bilaccisen vore en tillfällig
skatt, vars avkastning icke skulle användas för statsverkets löpande utgifter.
Yrkande hade framställts om att dessa medel för den händelse riksdagen
skulle godtaga skatten skulle användas för att täcka vägkostnader. Då det
här rörde sig om kostnader i ett övergångsläge förefölle yrkandet starkt
grundat. För närvarande kunde ej avgöras i vilken ordning riksdagen komme
att behandla Kungl. Maj :ts propositioner nr 83 och nr 85. Uppenbart
vore att de båda frågorna från här hävdade utgångspunkter ägde nära samband
med varandra. Av denna orsak borde en hemställan om delvis bifall
till i Kungl. Maj :ts proposition nr 83 framställt förslag om provisorisk höjning
av bensinskatten göras villkorlig. Att både höja bensinskatten och bibehålla
bilaccisen kunde icke vara förenligt med sunda principer för motorfordonsbeskattningen.
Till stöd för yrkandena i motionen 11:464 har anförts bl. a. att
då någon detaljerad redovisning för i vad mån de i budgetutjämningsfonden
fonderade bilskattemedlen disponerats icke lämnats i propositionen och
då frågan om bilskattemedlens beräkning och disposition samt vägväsendets
finansiering för närvarande vore föremål för utredning, syntes det motionären
som bärande motiv saknades för att nu godtaga en provisorisk höjning
av bensinskatten. Skulle likväl en omedelbar höjning av bensinskatten
i rådande läge anses ofrånkomlig borde den i varje fall begränsas
till att gälla en tid av sex månader, d. v. s. till årets slut. I så fall borde
höstriksdagen föreläggas en fullt klargörande utredning rörande storleken
av fonderade bilskattemedel samt förslag om deras disposition för täckande
av vägväsendets kostnader. Härigenom kunde för framtiden en onödig
skärpning av bilbeskattningen med dess skadliga verkningar på näringslivet
undvikas.
I motionen II: 466 har anförts bl. a. följande. Den pågående utredningen
angående motorfordonsbeskattningens framtida utformning syftade
till att åstadkomma en skälig avvägning mellan olika former av bilbeskattning.
Det kunde därför ifrågasättas, huruvida det vore riktigt att företa en
höjning av bilbeskattningens ena led, innan denna avvägning gjorts.
I en undersökning rörande det svenska transportväsendet hade industriens
utredningsinstitut klarlagt, hurusom de senaste årtiondena en allt större
godsmängd transporterats med motorfordon i ställlet för med båt eller järnväg.
Den ekonomiska grunden för denna utveckling hade varit att godsbefordran
med motorfordon ställt sig billigare under vissa betingelser. Ur näringslivets
och följaktligen även ur konsumenternas synpunkt hade utvecklingen
mot större godsbefordran med motorfordon inneburit en ekonomisk
fördel. En höjning av bilskatten, antingen den drabbade bensinen eller på
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
9
annat sätt pålades motorfordonen, infördes i transportföretagens kalkyler
såsom en kostnadsökning. Denna tvingades företagen kompensera genom
taxehöjningar, vilka i sin tur drabbade konsumenterna. Samtidigt försvagades
motorfordonstransportmedlens konkurrensförmåga gentemot övriga
transportmedel, vilket icke kunde vara till gagn för samhället.
Som allmän riktlinje för bilbeskattningens höjd i vårt land hade gällt, att
intäkterna av denna skatt i stort sett skulle täcka vägkostnaderna under
en viss period. Skäligheten i denna princip kunde emellertid starkt ifrågasättas.
En förbättring och utbyggnad av vägväsendet komme hela samhället
till godo, alltså även de medborgare som saknade bil. På samma sätt som
järnvägarna under sitt uppbyggnadsskede bidragit till att tätorter av olika
omfattning lokaliserades utefter deras sträckning, kunde man säga att landsvägarna
bidroge till lokaliseringen av industrier och företag, som arbetade
med landsvägstransporter som huvudsaklig bas för sin distribution. När
järnvägarna byggdes, hade dessa investeringar finansierats via lån, som sedan
amorterats med hjälp av de inkomster, som järnvägsdriften givit. Dessa
intäkter hade således bidragit till att täcka såväl kapitalamorteringen
som kostnaderna för det löpande underhållet, men intäkterna från järnvägsdriften
hade icke eller i varje fall till mycket obetydlig del bidragit till anläggandet
av nya järnvägssträckor.
Principerna för den nuvarande fordonsbeskattningen innebure, att de som
i dag innehade bilar betalade både löpande underhåll på de vägar, som funnes
i dag, och investeringar i nya och bättre vägar. Det kunde knappast förebringas
något avgörande skäl, varför motorfordonstrafiken skulle härvidlag
behandlas efter andra principer än järnvägstrafiken. Det syntes tvärtom
icke vara mer än rimligt, att nyinvesteringar i vägbyggnader åtminstone
i princip finansierades med hjälp av lånemedel och att således kostnaderna
för amortering och löpande underhåll bestredes av bilskattemedel. I fråga
om de statliga medlen innebure sistnämnda princip, att nyinvesteringar i
vägar icke borde belasta driftbudgeten utan överföras till kapitalbudgeten.
En sådan ordning skulle åstadkomma jämnare skatter för bilismen, vilket
ur såväl bilhandelns som allmänhetens synpunkter måste anses ytterst önskvärt.
Den ojämna skattepolitik, som förts under senare år på detta område,
hade varit ytterst påfrestande och irriterande. Den pågående utredningen
angående inotorfordonsbeskattningens framtida utformning syntes enligt
direktiven även ha till uppgift att klarlägga hur stor del av vägkostnaderna,
som borde bestridas av bilskattemedel och hur stor del, som skulle
finansieras på annat sätt. Man kunde väl därför förutsätta, att utredningen
även toge i beaktande sådana synpunkter på väginvesteringarnas finansiering
som de i motionen anförda.
Frågan om bensinskattens höjd hade ett samband med förslaget om bilaccisens
förlängning. Enligt motionärernas uppfattning vore detta förslag
ej tillräckligt motiverat. Skulle det dock av riksdagen bifallas, borde medlen
tillföras vägväsendet. I så fall bleve den föreslagna höjningen av bensinskatten
onödig och borde då avslås. I varje fall borde höjningen av ben
-
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
sinskatten kunna begränsas att gälla till utgången av år 1953. Det borde
nämligen vara möjligt att så påskynda den pågående utredningen, att riksdagen
kunde få ta ställning till ett förslag om en mer definitiv lösning av
dessa frågor redan under innevarande års höstsession.
Utskottet. I förevarande proposition nr 83 har föreslagits att skatterna å
bensin och brännoljor höjes med 3 öre för liter från och med den 1 juli
1953 samt att skatten å motorsprit sättes i kraft nämnda dag, därvid skall
tillämpas en skattesats av 3 öre för liter. I anslutning härtill föreslås en
lagerskatt å bensin, som finnes i riket den 1 juli 1953. Syftet med de föreslagna
skatteskärpningarna är att åvägabringa balans mellan å ena sidan utgifterna
för vägväsendet för budgetåret 1953/54 samt å andra sidan inkomsterna
av automobilskattemedlen för samma budgetår.
Av årets statsverksproposition framgår, att de kostnader för vägväsendet,
som skall avräknas mot automobilskattemedlen, uppgår till i runt tal 640
miljoner kronor under det att inkomsterna av automobilbeskattningen uppskattats
till 565 miljoner kronor. I samband med överväganden inom finansdepartementet
angående sättet att täcka den enligt statsverkspropositionen
sålunda föreliggande bristen å 75 miljoner kronor har tillfälle beretts representanter
för de olika organisationerna på bilismens område att framlägga
sina synpunkter på denna fråga. Därvid har från organisationernas sida uttalats
önskemål om å ena sidan en nedräkning av väganslagen med 30 miljoner
kronor, som skulle möjliggöras därav att en omläggning till kalenderårsberäkning
av anslaget till förstärkning och förbättring av vägar tills vidare
icke genomfördes, och dels en uppräkning av automobilskattemedlen
med 10 miljoner kronor. Återstående underskott å automobilskattemedlens
specialbudget, 35 miljoner kronor, borde enligt organisationernas mening i
första hand täckas med tidigare inbetalade å budgetutjämningsfonden uppförda
bil skattemedel och i andra hand, om denna utväg icke vore möjlig,
genom skattehöjning.
I propositionen har departementschefen som en allmän utgångspunkt för
bedömningen av förevarande beskattningsfråga bl. a. framhållit angelägenheten
av att i nuvarande läge, då en allmän översyn av hela automobilbeskattningsfrågan
pågår vars resultat kan väntas föreligga i sådan tid att ett
förslag kan underställas nästa års riksdag, icke större ändringar göres i
gällande skattesatser än som bedömes vara absolut nödvändiga. Det belopp,
som ytterligare erfordras för att täcka utgifterna för vägväsendet under
nästa budgetår, har i propositionen beräknats till 45 miljoner kronor. Därvid
har departementschefen, som ansett ett uppskjutande av kalenderårsomräkningen
av förstärknings- och förbättringsanslaget icke böra ifrågakomma,
funnit sig böra i förevarande sammanhang endast taga hänsyn till medelsförbrukningen
under nästa budgetår, varigenom differensen mellan de löpande
utgifterna och inkomsterna i automobilskattemedlens specialbudget
kunde nedbringas med 30 miljoner kronor. Härigenom uppkommer, enligt
vad departementschefen uttalat, visserligen en formell underbalansering av
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
11
nämnda specialbudget för nästa budgetår med 30 miljoner kronor, men någon
kassamässig underbalansering i verklig mening skulle icke föreligga,
eftersom underskottet endast hänför sig till en bokföringsmässig omläggning
av anslagsberäkningen. Beträffande inkomstsidan har departementschefen
icke ansett underlag föreligga för ett frångående av tidigare beräkningar av
inkomsterna av automobilskattemedlen. Vad angår den av organisationerna
väckta frågan om täckande av bristen, som alltså beräknats till 45 miljoner
kronor, med medel ur automobilskattemedelsfonden har departementschefen
avvisat detta alternativ under hänvisning till dels att nämnda fond bedömts
vara praktiskt taget förbrukad vid utgången av innevarande budgetår
och dels att ett sådant förfarande skulle medföra att automobilskattemedlens
specialbudget och därmed driftbudgeten bleve i verklig mening underbalanserad,
vilket skulle innebära en avvikelse från det mål för budgetpolitiken,
som uppställts i finansplanen.
För täckande av den föreliggande bristen har departementschefen avvisat
alternativet med en ytterligare skärpning av fordonsskatten, vilken från och
med den 1 januari 1953 höjts med ca 40 procent. I stället förordas en provisorisk
höjning från och med den 1 juli 1953 av skatten å bensin från 25
till 28 öre och av skatten å vissa för drivande av automobil använda brännoljor
från 20 till 23 öre för liter. 1 anslutning härtill föreslås — förutom en
lagerskatt å bensin — att beskattningen å motorsprit provisoriskt sättes i
kraft nämnda dag och att skatt uttages med 3 öre för liter.
Mot den i propositionen gjorda avvägningen av skatteskärpningens omfattning
i och för sig har i de föreliggande motionerna inga invändningar
rests. Däremot har motionärerna riktat kritik mot det föreslagna sättet för
täckandet av den föreliggande bristen. Sålunda har i de likalydande motionerna
I: 375 (av herr Magnusson in. fl.) och II: 465 (av herr Birke in. fl.)
ställts yrkande av innebörd att förslagen skulle, med begränsning till giltighetstiden,
godtagas endast under förutsättning att det riksdagen genom proposition
nr 85 förelagda förslaget om fortsatt giltighet av förordningen om
skatt vid tillverkning och import av personbilar in. in. icke genomföres; avkastningen
av denna skatt bör nämligen enligt motionärernas uppfattning
tillföras vägväsendet. Liknande synpunkter har framförts i motionen II: 466
(av herrar Carlsson i Stockholm och Kollberg). I motionen II: 464 (av herr
Christenson i Malmö) — liksom även i de nyssnämnda motionerna I: 375
och II: 465 — har antytts möjligheten att för nu förevarande ändamål taga
i anspråk behållningen av medel som tillförts budgetutjämningsfonden såsom
överskott å automobilskattemedlens specialbudget. I anslutning härtill
har i motionen II: 464 yrkats att riksdagen måtte anhålla om en redovisning
för storleken av de fonderade bilskattemedlen jämte förslag om deras användning
till täckande av vägväsendets kostnader.
Utskottet, som inhämtat att statsutskottet i utlåtande nr 6 tillstyrkt anvisande
av anslag att avräknas mot automobilskattemedlen å tillhopa 639,8
miljoner kronor, kan för sin del ansluta sig till de i förevarande proposition
12 Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
nr 88 gjorda beräkningarna angående behovet av ytterligare medel för täckande
av vägkostnaderna under nästa budgetår. Vad angår sättet att täcka
den föreliggande bristen vill utskottet, i anledning av vad i de likalydande
motionerna I: 375 och II: 465 samt i motionen II: 466 anförts därom att avkastningen
av skatten vid tillverkning och import av personbilar in. m.
skulle användas för ändamålet, erinra om att med denna skatt avses att åvägabringa
en tillfällig begränsning av efterfrågan på personbilar och motorcyklar;
den är sålunda en anordning av i huvudsak samma art och med
liknande syfte som investeringsavgiften. Utskottet kan för sin del icke finna
bärande skäl för att avkastningen av någon av dessa skatter anslås såsom
bidrag till finansieringen av vägkostnaderna. Då Kungl. Maj :t genom proposition
nr 85 föreslagit riksdagen att förordningen om skatt vid tillverkning
och import av personbilar m. in., vilken förordning gäller till och med den
30 juni 1953, skall äga fortsatt giltighet även under nästa budgetår, saknas
ur den angivna synpunkten anledning att vid behandlingen av de genom
förevarande proposition nr 83 framlagda förslagen avvakta riksdagens ståndpunktstagande
till proposition nr 85.
Vad därefter angår spörsmålet om möjligheten att med anlitande av budgetutjämningsfonden
täcka den föreliggande bristen hänvisar utskottet till
vad departementschefen anfört i denna fråga. Rörande budgetutjämningsfonden
kan på sätt framgår av statsutskottets ovannämnda utlåtande nr 6,
behållningen, som per den 30 juni 1952 uppgick till 272,7 miljoner kronor,
beräknas till i runt tal 59 miljoner kronor per den 30 juni 1953. Denna behållning
torde, såvitt nu kan bedömas, helt komma att tagas i anspråk för
att täcka dels den formella brist å 30 miljoner kronor, som blir en följd av
övergången till kalenderårsberäkning i fråga om anslaget till förstärkning
och förbättring av vägar, och dels de utgifter å tilläggsstat för budgetåret
1953/54 som torde föranledas av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 12 december
1952 för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att före den 1 juli 1953 taga i
anspråk högst 35 miljoner kronor av vissa på riksstaten för innevarande
budgetår anvisade, för andra halvåret 1953 avsedda vägbyggnadsmedel. Med
det anförda torde motionen II: 464 anses besvarad i förevarande del.
Vad utskottet ovan anfört ger vid handen, att i motionerna ifrågasatta utvägar
till lösning av den föreliggande finansieringsfrågan icke kan av utskottet
tillstyrkas. Utskottet förordar därför att en skärpning av skatterna
på motorfordonstrafiken genomföres från och med ingången av nästa budgetår.
Såsom i propositionen anförts bör denna skatteskärpning lämpligen
läggas på drivmedelsbeskattningen och gälla provisoriskt i avvaktan på resultatet
av den pågående automobilskatteutredningen.
I samtliga motioner har uttalats önskemål om att till innevarande års
höstsession skulle för riksdagen framläggas förslag till en definitiv reglering
av beskattningen av motorfordonstrafiken, i anslutning vartill ställts
yrkande att den provisoriska skattehöjningen — i den mån den genomfördes
— skulle gälla endast till och med utgången av innevarande år. Med
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
13
anledning härav vill utskottet erinra om att riksdagen på hemställan av bevillningsutskottet
i betänkande nr 20 — med bifall till proposition nr 20 till
årets riksdag — bemyndigat Kungl. Maj :t att förordna om restitution av
skatt för sådan bensin, som under åren 1953 och 1954 förbrukats vid jordbruket
till bensindrivna traktorer. Den sålunda beslutade restitutionen har
grundats på den förutsättningen, att förslag rörande en definitiv reglering
av motorfordonstrafikens beskattning icke kunde föreläggas riksdagen förrän
år 1954 samt att densamma skulle kunna träda i kraft den 1 januari
1955. Utskottet finner med hänsyn härtill det icke böra komma i fråga att
riksdagen nu skulle frångå sin tidigare intagna ståndpunkt i denna fråga.
Utskottet avstyrker fördenskull de föreliggande motionerna i den mån desamma
innefattar yrkanden att riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t begära
förslag till höstsessionen i automobilskattefrågan eller att de av utskottet
förordade skatteskärpningarna skulle till giltighetstiden begränsas till utgången
av innevarande år.
I föreliggande motioner har jämväl berörts frågor, som äger samband
med motorfordonsbeskattningens utformning på längre sikt. Sålunda har i
de likalydande motionerna I: 375 och II: 465 riktats kritik mot det i propositionen
gjorda uttalandet att den principen sedan länge tillämpats att
motorfordonstrafiken skall genom särskild beskattning gälda kostnaderna
för vägväsendets behov. Enligt motionärernas mening skulle detta uttalande
strida mot den princip som hittills kommit till uttryck rörande denna beskattnings
utformning, nämligen att beskattningen av motortrafiken skulle
täcka den merkostnad som denna trafik orsakade vägväsendet. Utskottet vill
med anledning härav framhålla, att utskottet för sin del icke tillagt berörda
uttalande i förevarande proposition någon principiell innebörd för motorfordonstralikens
beskattning på längre sikt utan uppfattat detsamma såsom
ett konstaterande av hur det tid efter annan faktiskt förfarits när det
gällt att täcka uppkomna brister med avseende å bestridandet av kostnader
för vägväsendet som skall avräknas mot automobilskattemedlen.
1 motionen 11:466 har hemställts om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
att automobilskatteutredningen måtte pröva frågan om en finansiering
över kapitalbudgeten av den del av vägkostnaderna, som har karaktär av
nyinvestering. Enligt motionärernas mening bör kostnaderna för vägväsendet
i likhet med vad som tillämpats vid finansieringen av järnvägsbyggandet
bestridas med lånemedel såvitt avser nyanläggningar och med bilskattemedel
när det gäller amorteringar och underhåll. Med ett sådant förfaringssätt
skulle enligt motionärerna en jämnare beskattning av motorismen
kunna åvägabringas.
Utskottet anser sig sakna anledning att i förevarande sammanhang göra
något uttalande i frågan hur vägväsendets finansiering på längre sikt skall
lösas. Detta är en fråga som riksdagen torde få taga ställning till i samband
med prövningen av de förslag, som framkommer såsom resultat av den
nu pågående utredningen. Utskottet vill emellertid i anslutning härtill fram
-
14 Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
hålla angelägenheten av att Kungl. Maj :t ägnar förevarande spörsmål sådan
uppmärksamhet att, när riksdagen förelägges förslag rörande automobilbeskattningens
slutliga utformning, utredningsmaterial skall finnas tillgängligt,
på vilket en allsidig bedömning av det genom motionen II: 466 i
förevarande del aktualiserade spörsmålet kan grundas.
Yad i propositionen föreslagits rörande beskattningen av motorsprit föranleder
ej någon erinran från utskottets sida liksom ej heller de vid propositionen
fogade författningsförslagen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 83, antaga vid propositionen fogade
förslag till
1) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och
motor sprit;
2) förordning om tillfällig skatt å bensin, som finnes i
riket den 1 juli 1953; samt
3) förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den
3 maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa för drivande av
automobil använda brännoljor;
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:375 av herr Magnusson
in. fl. och II: 465 av herr Birke m. fl.,
2) motionen II: 464 av herr Christenson i Malmö, samt
3) motionen II: 466 av herrar Carlsson i Stockholm och
Kollberg,
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.
Stockholm den 21 april 1953.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon, Gustaf
Elof sson, Spetz, Velander, Ramberg, Söderquist, Snygg och Patrick Nilsson;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby, Orgård,
Sundström, Hagberg i Malmö, Sjölin, Brandt, Kollberg, Allard och
Jansson i Aspeboda.
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
15
Reservation
av herrar Spetz, Veländer, Söderquist, Kristensson i Osby, Hagberg i Malmö,
Sjölin och Kollberg, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan
hort ha följande lydelse:
»I förevarande — ---(= utskottet s. 10 rad 5 uppifrån — s. 11 rad 4
nedifrån)---vägväsendets kostnader.
Inledningsvis vill utskottet framhålla att man vid bedömandet av det nu
förevarande spörsmålet om höjning av drivmcdelsskatten bör taga i beaktande
dels att den nu utgående totala beskattningen, som drabbar motortrafiken,
är jämförelsevis betydande, dels att även den s. k. bilaccisen bör
inräknas i denna totala skattebörda. Sambandet mellan frågorna om höjningen
av drivmedelsskatten och bilaccisen är ur bär anlagda synpunkt i
varje fall fullt klart. Vad den senare angår vill utskottet här endast som sin
mening uttala, att tillräckliga skäl synes icke föreligga för ett fortsatt uttagande
av denna skatt. Skulle riksdagen — då frågan härom kommer till
kamrarnas prövning — ändock besluta att bilaccisen skall fortsätta att utgå,
bör intäkterna av beskattningen — i likhet med vad gäller för bilbeskattningen
i övrigt — användas för vägväsendet.
Beskattningen av motortrafiken har under efterkrigstiden varit föremål
för upprepade förändringar, ofta av provisorisk karaktär. Den nu föreslagna
höjningen av drivmedelsskatten med 3 öre per liter är avsedd såsom ett provisorium
i avvaktan på resultatet av den utredning, som pågår om den mera
definitiva regleringen av frågan om beskattningen av motorfordonstrafiken.
Sasom uttalats i de likalydande motionerna I: 375 och II: 465 måste det i
och för sig vara angeläget att i möjligaste mån begränsa giltighetstiden för
provisoriska skatter. Framför allt gäller detta skatteformer, vilka i likhet
med motorskatterna är ägnade att framkalla kedjereaktioner i form av kostnadsstegringar.
Då vidare frågan om motorfordonsbeskattningens framtida
avvägning är under utredning synes utskottet försiktigheten bjuda att icke
töretaga annan justering av nu utgående skattesatser än vad som kan bedömas
oundgängligen nödvändigt.
I de likalydande motionerna 1:375 och 11:465 samt i motionen 11:464
har föreslagits, att den av Kungl. Maj :t föreslagna höjningen av drivmedelsskatten
med 3 öre för liter godtages som ett provisorium intill 1953 års utgång.
Från den 1 januari nästa år skulle sedan en vid höstriksdagen beslutac*
ordning gälla. Utskottet vill för sin del förorda en sådan lösning. Den nu
pågående utredningen om motorfordonsbeskattningens framtida avvägning
böi fördenskull påskyndas så att förslag härom kan föreläggas årets höstriksdag.
I propositionen har hävdats att den principen ''sedan länge’ tillämpats, ''att
motorfordonstrafiken skall genom särskild beskattning gälda kostnaderna
for vägväsendets behov’. Med anledning härav vill utskottet för alt icke
oklarhet beträffande grunderna för motorfordonsbeskattningen skall uppstå
ermra om att principen för denna skattläggning varit att ''motortrafiken
16 Bevillningsutskottets betänkande nr 31-
skall genom särskild beskattning gälda den merkostnad, som denna trafik
orsakar vägväsendet’ (proposition nr 284/1938). Samma princip har även
kommit till uttryck i direktiven för den pågående utredningen rörande beskattning
av motorfordonstrafiken. I dessa heter det: ''Utgångspunkten för
utredningen bör vara att som allmän riktlinje fortfarande skall gälla att
motorfordonstrafiken genom särskild beskattning gäldar den kostnad, som
den orsakar vägväsendet.’ Från statsmakternas sida har sålunda icke uttryckts
någon avvikelse från här refererade princip. Utskottet har velat
erinra om detta och understryka angelägenheten att motortrafiken icke belastas
med andra skatter än dem som kan motiveras med dess andel av vägkostnaderna.
I motionen —--(= utskottet s. 13 rad 14 nedifrån—s. 14 rad 5 uppifrån)
---kan grundas.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
I) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 83 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning av de likalydande motionerna
I: 375 av herr Magnusson in. fl. och II: 465 av herr
Birke m. fl., motionen II: 464 av herr Christenson i Malmö
samt motionen II: 466 av herrar Carlsson i Stockholm och
Kollberg, antaga de vid propositionen fogade förslagen till
1) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 imaj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit med det tillägget att förordningen endast skall
gälla till och med den 31 december 1953;
2) förordning om tillfällig skatt å bensin, som finnes i
riket den 1 juli 1953; samt
3) förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den
3 maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa för drivande av
automobil använda brännoljor med det tillägget att förordningen
endast skall gälla till och med den 31 december 1953,
ävensom
II) att riksdagen måtte i anledning av de likalydande motionerna
I: 375 av herr Magnusson in. fl. och II: 465 av herr
Birke in. fl. hemställa, att Kungl. Maj :t måtte till innevarande
års höstriksdag framlägga förslag till mera definitiv
reglering av beskattningen av motorfordonstrafiken.»
537365. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1953:177 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929 a1 i texten