Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad Igdelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929

1953-04-21 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1953:31, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad Igdelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

1

Nr 31.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning angående ändrad

Igdelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr

62) om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.,

jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 20 februari 1953 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, nr 83, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj

1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit;

2) förordning om tillfällig skatt å bensin, som finnes i riket den 1 juli

1953; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr

142) angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor.

Rörande författningsförslagens lydelse tillåter sig utskottet hänvisa till

propositionen (s. 2—6).

Propositionen innehåller i huvudsak följande.

I propositionen föreslås att skatterna på bensin och brännoljor höjes med

3 öre för liter från och med den 1 juli 1953. Vidare föreslås att skatten å

motorsprit sättes i kraft nämnda dag och att därvid skall tillämpas en skattesats

av 3 öre för liter.

Till utskottets behandling har överlämnats följande i anledning av’ propositionen

väckta motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna I: 375 av herr Magnusson m. fl. och II: 465

av herr Birke m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte

a) under förutsättning att Kungl. Maj :ts proposition nr 85 icke blivit av

riksdagen bifallen antaga i Kungl. Maj :ts proposition nr 83 framställda förslag

om

1) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj

1929 (nr 62) om särskild skatt på bensin och motorsprit, dock med det tilllägget

att förordningen endast skall gälla till den 31 december 1953;

2) förordning om tillfällig skatt å bensin som finnes i riket den 1 juli

1953; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr

142) angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor,

1 Ilihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 31.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

dock med det tillägget att förordningen endast skall gälla till den 31 december

1953,

b) hemställa att Kungl. Maj :t måtte till innevarande års höstriksdag

framlägga förslag till mera definitiv reglering av beskattningen av motorfordonstrafiken»

;

B) motionen 11:464 av herr Christcnson i Malmö, vari hemställts, »att

riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 83 måtte dels anhålla

om en redovisning för storleken av de fonderade bilskattemedlen jämte förslag

om deras användning till täckande av vägväsendets kostnader samt dels

besluta att den provisoriska höjningen av skatten å bensin och motorsprit

m. m. må utgå endast intill årets slut»; ävensom

C) motionen 11:466 av herrar Carlsson i Stockholm och Kollberg, vari

hemställts,

»att riksdagen måtte besluta att den av Kungl. Maj:t föreslagna höjningen

av skatten på bensin, motorsprit in. m. skall begränsas att gälla till innevarande

års utgång, samt

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att utredningen

om beskattningen av motorismen måtte skyndsamt pröva frågan om en

finansiering över kapitalbudgeten av den del av vägkostnaderna, som har

karaktär inte av underhåll utan av ny investering, så att riksdagen redan vid

höstsessionen kan få ta ställning till ett av Kungl. Maj :t framlagt förslag till

motorismens beskattning».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna 11:464—466.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.

Såsom framgår av statsverkspropositionen till innevarande års riksdag

(se Inkomster å driftbudgeten s. 51) omnämnde chefen för finansdepartementet

vid behandling av frågan om beräkningen av statsverkets inkomster

för budgetåret 1953/54, att han hade för avsikt att senare göra hemställan

om att, i avvaktan på resultatet av den pågående utredningen angående beskattningen

av motorfordonstrafiken, provisoriskt förslag om höjning med 5

öre av skatten på bensin och brännoljor framlades för riksdagen. Som skäl

härför anfördes, att de utgifter för vägväsendet m. in. som skulle täckas av

automobilskattemedel uppginge till sammanlagt 639,8 miljoner kronor. Detta

belopp, som i stort sett motsvarade utgifterna för den nuvarande omfattningen

av verksamheten inom vägväsendet enligt rådande kostnadsnivå,

översteg de beräknade automobilskattemedlen med i runt tal 75 miljoner.

Departementschefen har sedermera inför Kungl. Maj :t anmält frågan om

en höjning av skatten å bensin och brännoljor. I detta sammanhang har jämväl

behandlats en av 1951 års utredning rörande beskattningen av motorfordonstrafiken

med skrivelse den 5 februari 1953 överlämnad promemoria angående

beskattningen av motorsprit. Över nämnda promemoria har, efter

remiss, yttranden avgivits av kontrollstyrelsen, Aktiebolaget Vin- & sprit
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

3

centralen, Aktiebolaget Svensk sprit, Svenska petroleum institutet, Bilverkstädernas

riksförbund, Kungl. Automobil klubben, KAIv:s landsförbund, Motorförarnas

helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund, Sveriges

automobilhandlareförbund, Sveriges automobilindustriförening, Sveriges trafikbilägares

riksorganisation, Svenska vägföreningen samt Sveriges automobilimportörförbund.

Rörande innehållet i övrigt av nämnda statsrådsprotokoll får utskottet

hänvisa till redogörelsen härutinnan under följande rubriker å nedan angivna

sidor i propositionen, nämligen

Skatten å bensin och brännoljor, s. 8—12.

Skatten å motorsprit, s. 12—20.

Till stöd för det i propositionen framlagda förslaget om höjning av skatten

å bensin och brännoljor har departementschefen anfört:

»Innan jag närmare berör frågan om den nu aktuella höjningen av bilbeskattningen,

vill jag erinra om att enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

år 1949 framlagda normalbudget för vägväsendet de under en 20-årsperiod

behövliga, genomsnittliga statliga vägutgifterna uppskattades till 525

miljoner kronor om året i 1948 års priser, vilket omräknat till 1952 års

pris- och lönenivå kan beräknas till ca 760 miljoner kronor. Målsättningen

för normalbudgetens kostnadskalkyler var, att vägnätet under 20-årsperioden

skulle upprustas till att överlag tåla ett axeltryck av 6 ton.

Sedan länge har tillämpats den principen att motorfordonstrafiken skall

genom särskild beskattning gälda kostnaderna för vägväsendets behov. Utan

att i detta sammanhang närmare ingå på en bedömning av vägkostnadernas

storlek på längre sikt, är det likväl uppenbart, att det under de närmaste

åren icke kommer att finnas utrymme för en sänkning av de nuvarande

utgiftsbeloppen utan att tvärtom en höjning är att emotse. Såsom tidigare

nämnts har i årets statsverksproposition utgifterna för vägväsendet i

avseende på budgetåret 1953/54 beräknats till sammanlagt omkring 640 miljoner

kronor. Samtidigt har intäkterna av automobilbeskattningen — med

utgångspunkt från nu gällande skattesatser — uppskattats till 565 miljoner

kronor. Den brist som sålunda föreligger för nästa budgetår kan, mot bakgrunden

av den tidigare antydda väntade utvecklingen av vägkostnaderna,

icke betraktas som en tillfällig företeelse utan är fastmera ett uttryck för

att det finns ett varaktigt behov av ökade intäkter för vägväsendet.

Å andra sidan är jag väl medveten om angelägenheten av att i nuvarande

läge, då en allmän översyn av hela automobilbeskattningsfrågan pågår

vars resultat kan väntas föreligga i sådan tid att ett förslag kan understallas

nästa års riksdag, icke större ändringar göres i nu gällande skattesatser

än som bedömes vara absolut nödvändiga.

Vid de tidigare omnämnda överläggningarna med organisationerna på bilismens

område har övervägts olika möjligheter att nedbringa den konstaterade

skillnaden för nästa budgetår mellan vägväsendets utgifter och in
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

komsterna på automobilskattemedlen. Därvid har diskuterats det förhållandet

att anslaget till Förstärkning och förbättring av vägar avser medelsförbrukningen

under ett och ett halvt år eller sålunda från den 1 juli 1953 till

den 31 december 1954. Anledningen härtill är att anslaget föreslås bli kalenderårsberäknat

i likhet med övriga byggnadsanslag. Av anslaget, som uppförts

med 86 miljoner kronor, beräknas ca 30 miljoner kronor motsvara medelsförbrukningen

under andra halvåret 1954. Från organisationernas sida

har ifrågasatts, huruvida icke omläggningen till kalenderårsberäkning av

nämnda anslag borde anstå till ett senare år och anslaget i enlighet härmed

nedskrivas med 30 miljoner kronor. Av olika skäl anser jag att ett uppskjutande

av kalenderårsomräkningen av förstärknings- och förbättringsanslaget

icke bör ifrågakomma. Med hänsyn till de nyss antydda speciella förhållanden,

som nu påverkar bedömningen, torde det dock böra övervägas

att — såvitt avser uttagandet av skatter från motoriordonstrafiken under

nästa budgetår — endast taga hänsyn till medelsförbrukningen under samma

budgetår. Härigenom skulle visserligen automobilskattemedlens specialbudget

för nästa budgetår bli formellt underbalanserad med 30 miljoner

kronor. Då emellertid underskottet endast uppkommit genom en bokföringsmässig

omläggning av anslagsberäkningen och sålunda någon kassamässig

underbalansering i verklig mening icke skulle föreligga, anser jag att denna

utväg bör väljas för att i möjligaste mån begränsa behovet av en höjning av

bilbeskattningen under den tid som kvarstår innan en mera långsiktig lösning

hunnit genomföras.

Från organisationernas sida har vidare ifrågasatts att upptaga inkomsterna

av automobilskattemedlen till 575 miljoner kronor i stället för det av

riksräkenskapsverket beräknade beloppet 565 miljoner kronor. Tillräckligt

underlag för att frångå den av riksräkenskapsverket gjorda beräkningen synes

emellertid icke föreligga.

Med beaktande av det nu anförda torde det belopp, som ytterligare erfordras

för att täcka utgifterna för vägväsendet under nästa budgetår, kunna

beräknas till (75 — 30 =) 45 miljoner kronor. Då vid överläggningarna

med organisationerna förslag framkommit om att täcka bristen med medel

ur automobilskattemedelsfonden, vill jag först nämna, att såvitt nu kan bedömas

denna fond vid utgången av innevarande budgetår torde vara praktiskt

taget helt förbrukad. Bortsett härifrån skulle emellertid förfarandet

medföra att automobilskattemedlens specialbudget och därmed driftbudgeten

bleve i verklig mening underbalanserad. Då detta skulle innebära en

avvikelse från den allmänna målsättning för budgetpolitiken, som uppställts

i finansplanen, anser jag mig icke kunna biträda ett sadant förslag.

För täckande av nyssnämnda brist å 45 miljoner kronor kan olika alternativ

diskuteras. I fråga om fordonsskatten må framhållas att denna skatt

höjdes med ca 40 procent så sent som vid 1952 års vårriksdag och att höjningarna

trätt i kraft den 1 januari 1953. Beträffande beskattningen av drivmedel

har dessa skatter utgått oförändrade sedan den 1 januari 1951. Med

beaktande härav torde den lämpligaste utvägen vara att anskaffa de ytterli
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

5

gare automobilskattemedel, vilka nu är erforderliga, genom en höjning av

skatterna på drivmedel. Såsom tidigare nämnts har jag också i statsverkspropositionen

räknat med en höjning av skatterna på bensin och brännoljor,

nämligen med 5 öre för liter. Godtages det av mig framlagda förslaget

att beräkna det erforderliga medelstillskottet för nästa budgetår till endast

45 miljoner kronor kan emellertid höjningen begränsas till 3 öre för liter.

Härigenom har också skälen för att uttaga hela beloppet i form av höjda

drivmedelsskatter vunnit i styrka. Skulle en viss del läggas på fordonsskatten

bleve nämligen höjningarna av de olika skattesatserna så obetydliga att invändningar

av rent praktisk art skulle kunna riktas mot en sådan skatteomläggning.

I detta sammanhang må också erinras om att minutpriset på

bensin sänkts med 2 öre per liter den 1 oktober 1952, varför någon uppjustering

av taxorna i yrkesmässiga trafiken ej såvitt kan bedömas torde

behöva ifrågakomma.

Jag förordar sålunda att skatterna å drivmedel skall höjas med 3 öre för

liter från och med den 1 juli 1953. Detta innebär en höjning av skatten å

bensin från 25 till 28 öre och av skatten å vissa för drivande av automobil

använda brännoljor från 20 till 23 öre, allt för liter räknat. Jag är emellertid

angelägen understryka att skattehöjningen endast är ett provisorium i

avvaktan på resultatet av den nu pågående automobilskatteutredningen. Jag

har sålunda i detta sammanhang icke på något sätt tagit ställning till frågan

om den slutliga fördelningen mellan fordonsskatt och drivmedelsskatter.

I samband med skärpningen av drivmedelsbeskattningen bör en särskild

lagerskatt genomföras.

Slutligen vill jag nämna, att vid framläggandet tidigare i år (jfr prop.

20) av förslaget om restitution av skatt för bensin till jordbrukets bensindrivna

traktorer räknats med att bensinskatten skulle komma att höjas med

5 öre för liter. Även om höjningen kommer att begränsas till 3 öre torde det

emellertid vara befogat att låta restitution åtnjutas med de i proposition hr

20 föreslagna beloppen 275 kronor för år 1953 och 300 kronor för år 1954.»

Beträffande det i propositionen framlagda förslaget rörande skatten

å motorsprit har departementschefen anfört:

»Enligt 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin

och motorsprit skall för motorsprit erläggas särskild skatt av sex öre för

liter. Beskattningen av motorsprit har hittills vunnit tillämpning allenast

under tiden från och med juli 1948 till och med december 1950, då skatt

och tilläggsskatt uttogs med sammanlagt 15 öre för liter. Beskattningen av

molorsprit under denna tid var föranledd av att skatt å bensin samtidigt

uttogs med 45 öre för liter. Beskattningen av motorsprit borde, framhölls

det, avvägas så att försäljningspriset på motorsprit konnne att i stort sett

motsvara försäljningspriset på bensin.

I proposition nr 172/1952 med förslag till förordning om fortsatt tillfälligt

upphävande av skatten å motorsprit framhöll jag, att det i och för sig

vore önskvärt att frågan om motorspritens beskattning snarast erhölle en

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

definitiv reglering. Då denna fråga utgjorde en del av det problemkomplex

som 1951 års utredning rörande beskattningen av motorfordonstrafiken

hade att taga ställning till och då frågan om skatt å motorsprit borde prövas

under beaktande jämväl av det förslag, som den s. k. potatisindustriutredningen

komme att avlämna, var jag emellertid icke beredd att tillstyrka

ett av kontrollstyrelsen framställt förslag om att beskattningen å motorsprit

skulle sättas i kraft den 1 juli 1952. Jag förordade i stället ett fortsatt

upphävande av skatten under ytterligare ett år eller till den 1 juli 1953.

Detta förslag godkändes av riksdagen.

Såsom av den tidigare redogörelsen framgår kan resultatet av nyssnämnda

båda utredningar icke förväntas föreligga i sådan tid att på utredningarna

grundade förslag kan föreläggas innevarande års riksdag. En slutlig

reglering av frågan om motorspritens beskattning måste sålunda anstå ännu

en tid. Genomföres förslaget om en höjning av skatten å bensin med

3 öre för liter från och med den 1 juli i år, kan det emellertid ifrågasättas,

huruvida den nuvarande skattefriheten för motorsprit bör bestå även efter

nämnda dag.

1951 års utredning rörande beskattningen av motorfordonstrafiken har

för sin del ansett att en höjning av bensinskatten från den 1 juli 1953 bör

föranleda att skatten å motorsprit sättes i kraft nämnda dag och att därvid

tillämpas den i 1929 års förordning angivna skattesatsen av 6 öre för

liter. Ett flertal remissinstanser har påpekat att ett genomförande av detta

förslag skulle medföra en olikformig höjning av priserna på bensin och lättbentyl,

som i nuvarande läge borde undvikas. Även enligt min uppfattning

är det av vikt att en provisorisk skatt å motorsprit avpassas så, att den nuvarande

relationen mellan priserna på bensin och lättbentyl såvitt möjligt

icke påverkas av skatteuttaget.

Från denna utgångspunkt har jag ansett mig böra förorda att beskattningen

å motorsprit sättes i kraft den 1 juli 1953 och att skatt uttages med

3 öre för liter. Någon särskild beskattning av motorsprit som finnes i lager

den 1 juli 1953 torde icke vara erforderlig.»

Av innehållet i de i ämnet väckta motionerna må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna 1:375 och II: 465 har framhållits

bl. a. att de speciella skatter med vilka motorfordonstrafiken belastades

måste betraktas som kostnader för den yrkesmässiga motortrafiken och för

varje näring, som för sina transporter utnyttjade motorfordon. För ett växande

antal enskilda motortrafikanter vore motorskatterna närmast en hyreskostnad

eller under alla förhållanden en ofrånkomlig levnadsomkostnad.

Att företag och enskilda gåves möjlighet att kalkylera denna kostnad med

rimlig grad av säkerhet måste vara ett intresse till vilket det allmänna borde

taga hänsyn.

Motionärerna har erinrat om att redan när riksdagen 1945 tog ställning till

motorfordonsbeskattningen hade densamma framstått i viss mån som ett

provisorium. Därefter hade den provisoriska karaktären av denna beskatt
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

7

ning ytterligare markerats. Såväl bensinskatten som fordonsskatten hade

plötsligt höjts — med varierande belopp — varjämte extra sådana skatter

uttagils. Skälen för flertalet av dessa skärpningar i den sammanlagda specialbeskattningen

av motorismen hade icke haft något samband med de ändamål

för vilka denna beskattning vore avsedd.

Under erinran att 1951 års utredning rörande beskattningen av motorfordonstrafiken

beräknades bliva slutförd under hösten 1953 har motionärerna

framhållit, att eventuellt med någon forcering borde detta möjliggöra framläggande

av en proposition redan vid innevarande års höstriksdag om en

mera definitiv reglering av hela frågan i vilken män och på vilket sätt motortrafiken

skulle deltaga i kostnaderna för vägväsendet. I och för sig måste

det vara angeläget att i möjligaste mån begränsa giltighetstiden för provisoriska

skatter. Framför allt gällde detta skatteformer, vilka i likhet med

motorskatterna vore ägnade att framkalla kedjereaktioner.

I proposition nr 83/1953 hävdades att den principen »sedan länge» tilllämpats,

»att motorfordonstrafiken skall genom särskild beskattning gälda

kostnaderna för vägväsendets behov». I proposition nr 234/1938 hade den

grundläggande principen för automobilbeskattningen angivits vara att »motortrafiken

skall genom särskild beskattning gälda den merkostnad som

denna trafik orsakar vägväsendet». Veterligt hade statsmakterna ej sedan

dess avvikit från sistnämnda princip. Det vore önskvärt att statsmakterna

i en period av starkt och snabbt stigande vägkostnader visade all skyndsamhet

vid ståndpunktstagandet till hur stor del av dessa kostnader som skulle

uppbringas genom specialskatter.

Motionärerna har vidare framhållit att de av dem anförda synpunkterna

närmast ledde till slutsatsen att förslaget om en höjning av bensinskatten

borde avslås och att riksdagen borde begära ett förslag till definitiv reglering

av motorfordonsbeskattningen till årets höstriksdag. Problemställningen

komplicerades emellertid på grund av det nuvarande statsfinansiella läget.

Fn brist förelåge i vägkostnaderna med 45 miljoner kronor. Det naturliga

hade varit att i nuvarande övergångsläge täcka denna ur automobilskattemedlens

fond, vilken så vitt man tidigare kunnat bedöma borde ha

haft behållning nog för att i huvudsak räcka för detta ändamål. I propositionen

uppgåves emellertid — dock utan siffermässiga belägg — att »denna

fond vid utgången av innevarande budgetår torde vara praktiskt taget helt

förbrukad». Då det icke vore möjligt att nu göra en bestämning av motorismens

skäliga andel i dessa kostnadsökningar förefölle den enda återstående

möjligheten vara att under övergångstiden, som emellertid borde kunna begränsas

till den sista december i år, godtaga eu provisorisk höjning av bensinskatten.

Från den 1 januari nästa år skulle sedan en vid höstriksdagen

beslutad ordning kunna gälla. Mot den nu föreslagna höjningens omfattning

syntes invändningar ej kunna anföras. Däremot borde statsmakterna

cj utan närmare utredning göra något annat uttalande om skattehöjningens

genomslag i taxorna än att i princip skärpt skattebelastning liksom andra

höjda omkostnader vore bärande skäl för behövliga justeringar i priserna,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

Riksdagen hade under sin vårsession även att taga ställning till förslag

om en förlängning av förordningen om bilaccis för ytterligare ett år. Denna

skatt, som otvivelaktigt även den drabbade motorfordonstrafiken, beräknades

inbringa omkring 65 miljoner kronor. Bilaccisen vore en tillfällig

skatt, vars avkastning icke skulle användas för statsverkets löpande utgifter.

Yrkande hade framställts om att dessa medel för den händelse riksdagen

skulle godtaga skatten skulle användas för att täcka vägkostnader. Då det

här rörde sig om kostnader i ett övergångsläge förefölle yrkandet starkt

grundat. För närvarande kunde ej avgöras i vilken ordning riksdagen komme

att behandla Kungl. Maj :ts propositioner nr 83 och nr 85. Uppenbart

vore att de båda frågorna från här hävdade utgångspunkter ägde nära samband

med varandra. Av denna orsak borde en hemställan om delvis bifall

till i Kungl. Maj :ts proposition nr 83 framställt förslag om provisorisk höjning

av bensinskatten göras villkorlig. Att både höja bensinskatten och bibehålla

bilaccisen kunde icke vara förenligt med sunda principer för motorfordonsbeskattningen.

Till stöd för yrkandena i motionen 11:464 har anförts bl. a. att

då någon detaljerad redovisning för i vad mån de i budgetutjämningsfonden

fonderade bilskattemedlen disponerats icke lämnats i propositionen och

då frågan om bilskattemedlens beräkning och disposition samt vägväsendets

finansiering för närvarande vore föremål för utredning, syntes det motionären

som bärande motiv saknades för att nu godtaga en provisorisk höjning

av bensinskatten. Skulle likväl en omedelbar höjning av bensinskatten

i rådande läge anses ofrånkomlig borde den i varje fall begränsas

till att gälla en tid av sex månader, d. v. s. till årets slut. I så fall borde

höstriksdagen föreläggas en fullt klargörande utredning rörande storleken

av fonderade bilskattemedel samt förslag om deras disposition för täckande

av vägväsendets kostnader. Härigenom kunde för framtiden en onödig

skärpning av bilbeskattningen med dess skadliga verkningar på näringslivet

undvikas.

I motionen II: 466 har anförts bl. a. följande. Den pågående utredningen

angående motorfordonsbeskattningens framtida utformning syftade

till att åstadkomma en skälig avvägning mellan olika former av bilbeskattning.

Det kunde därför ifrågasättas, huruvida det vore riktigt att företa en

höjning av bilbeskattningens ena led, innan denna avvägning gjorts.

I en undersökning rörande det svenska transportväsendet hade industriens

utredningsinstitut klarlagt, hurusom de senaste årtiondena en allt större

godsmängd transporterats med motorfordon i ställlet för med båt eller järnväg.

Den ekonomiska grunden för denna utveckling hade varit att godsbefordran

med motorfordon ställt sig billigare under vissa betingelser. Ur näringslivets

och följaktligen även ur konsumenternas synpunkt hade utvecklingen

mot större godsbefordran med motorfordon inneburit en ekonomisk

fördel. En höjning av bilskatten, antingen den drabbade bensinen eller på

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

9

annat sätt pålades motorfordonen, infördes i transportföretagens kalkyler

såsom en kostnadsökning. Denna tvingades företagen kompensera genom

taxehöjningar, vilka i sin tur drabbade konsumenterna. Samtidigt försvagades

motorfordonstransportmedlens konkurrensförmåga gentemot övriga

transportmedel, vilket icke kunde vara till gagn för samhället.

Som allmän riktlinje för bilbeskattningens höjd i vårt land hade gällt, att

intäkterna av denna skatt i stort sett skulle täcka vägkostnaderna under

en viss period. Skäligheten i denna princip kunde emellertid starkt ifrågasättas.

En förbättring och utbyggnad av vägväsendet komme hela samhället

till godo, alltså även de medborgare som saknade bil. På samma sätt som

järnvägarna under sitt uppbyggnadsskede bidragit till att tätorter av olika

omfattning lokaliserades utefter deras sträckning, kunde man säga att landsvägarna

bidroge till lokaliseringen av industrier och företag, som arbetade

med landsvägstransporter som huvudsaklig bas för sin distribution. När

järnvägarna byggdes, hade dessa investeringar finansierats via lån, som sedan

amorterats med hjälp av de inkomster, som järnvägsdriften givit. Dessa

intäkter hade således bidragit till att täcka såväl kapitalamorteringen

som kostnaderna för det löpande underhållet, men intäkterna från järnvägsdriften

hade icke eller i varje fall till mycket obetydlig del bidragit till anläggandet

av nya järnvägssträckor.

Principerna för den nuvarande fordonsbeskattningen innebure, att de som

i dag innehade bilar betalade både löpande underhåll på de vägar, som funnes

i dag, och investeringar i nya och bättre vägar. Det kunde knappast förebringas

något avgörande skäl, varför motorfordonstrafiken skulle härvidlag

behandlas efter andra principer än järnvägstrafiken. Det syntes tvärtom

icke vara mer än rimligt, att nyinvesteringar i vägbyggnader åtminstone

i princip finansierades med hjälp av lånemedel och att således kostnaderna

för amortering och löpande underhåll bestredes av bilskattemedel. I fråga

om de statliga medlen innebure sistnämnda princip, att nyinvesteringar i

vägar icke borde belasta driftbudgeten utan överföras till kapitalbudgeten.

En sådan ordning skulle åstadkomma jämnare skatter för bilismen, vilket

ur såväl bilhandelns som allmänhetens synpunkter måste anses ytterst önskvärt.

Den ojämna skattepolitik, som förts under senare år på detta område,

hade varit ytterst påfrestande och irriterande. Den pågående utredningen

angående inotorfordonsbeskattningens framtida utformning syntes enligt

direktiven även ha till uppgift att klarlägga hur stor del av vägkostnaderna,

som borde bestridas av bilskattemedel och hur stor del, som skulle

finansieras på annat sätt. Man kunde väl därför förutsätta, att utredningen

även toge i beaktande sådana synpunkter på väginvesteringarnas finansiering

som de i motionen anförda.

Frågan om bensinskattens höjd hade ett samband med förslaget om bilaccisens

förlängning. Enligt motionärernas uppfattning vore detta förslag

ej tillräckligt motiverat. Skulle det dock av riksdagen bifallas, borde medlen

tillföras vägväsendet. I så fall bleve den föreslagna höjningen av bensinskatten

onödig och borde då avslås. I varje fall borde höjningen av ben
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

sinskatten kunna begränsas att gälla till utgången av år 1953. Det borde

nämligen vara möjligt att så påskynda den pågående utredningen, att riksdagen

kunde få ta ställning till ett förslag om en mer definitiv lösning av

dessa frågor redan under innevarande års höstsession.

Utskottet. I förevarande proposition nr 83 har föreslagits att skatterna å

bensin och brännoljor höjes med 3 öre för liter från och med den 1 juli

1953 samt att skatten å motorsprit sättes i kraft nämnda dag, därvid skall

tillämpas en skattesats av 3 öre för liter. I anslutning härtill föreslås en

lagerskatt å bensin, som finnes i riket den 1 juli 1953. Syftet med de föreslagna

skatteskärpningarna är att åvägabringa balans mellan å ena sidan utgifterna

för vägväsendet för budgetåret 1953/54 samt å andra sidan inkomsterna

av automobilskattemedlen för samma budgetår.

Av årets statsverksproposition framgår, att de kostnader för vägväsendet,

som skall avräknas mot automobilskattemedlen, uppgår till i runt tal 640

miljoner kronor under det att inkomsterna av automobilbeskattningen uppskattats

till 565 miljoner kronor. I samband med överväganden inom finansdepartementet

angående sättet att täcka den enligt statsverkspropositionen

sålunda föreliggande bristen å 75 miljoner kronor har tillfälle beretts representanter

för de olika organisationerna på bilismens område att framlägga

sina synpunkter på denna fråga. Därvid har från organisationernas sida uttalats

önskemål om å ena sidan en nedräkning av väganslagen med 30 miljoner

kronor, som skulle möjliggöras därav att en omläggning till kalenderårsberäkning

av anslaget till förstärkning och förbättring av vägar tills vidare

icke genomfördes, och dels en uppräkning av automobilskattemedlen

med 10 miljoner kronor. Återstående underskott å automobilskattemedlens

specialbudget, 35 miljoner kronor, borde enligt organisationernas mening i

första hand täckas med tidigare inbetalade å budgetutjämningsfonden uppförda

bil skattemedel och i andra hand, om denna utväg icke vore möjlig,

genom skattehöjning.

I propositionen har departementschefen som en allmän utgångspunkt för

bedömningen av förevarande beskattningsfråga bl. a. framhållit angelägenheten

av att i nuvarande läge, då en allmän översyn av hela automobilbeskattningsfrågan

pågår vars resultat kan väntas föreligga i sådan tid att ett

förslag kan underställas nästa års riksdag, icke större ändringar göres i

gällande skattesatser än som bedömes vara absolut nödvändiga. Det belopp,

som ytterligare erfordras för att täcka utgifterna för vägväsendet under

nästa budgetår, har i propositionen beräknats till 45 miljoner kronor. Därvid

har departementschefen, som ansett ett uppskjutande av kalenderårsomräkningen

av förstärknings- och förbättringsanslaget icke böra ifrågakomma,

funnit sig böra i förevarande sammanhang endast taga hänsyn till medelsförbrukningen

under nästa budgetår, varigenom differensen mellan de löpande

utgifterna och inkomsterna i automobilskattemedlens specialbudget

kunde nedbringas med 30 miljoner kronor. Härigenom uppkommer, enligt

vad departementschefen uttalat, visserligen en formell underbalansering av

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

11

nämnda specialbudget för nästa budgetår med 30 miljoner kronor, men någon

kassamässig underbalansering i verklig mening skulle icke föreligga,

eftersom underskottet endast hänför sig till en bokföringsmässig omläggning

av anslagsberäkningen. Beträffande inkomstsidan har departementschefen

icke ansett underlag föreligga för ett frångående av tidigare beräkningar av

inkomsterna av automobilskattemedlen. Vad angår den av organisationerna

väckta frågan om täckande av bristen, som alltså beräknats till 45 miljoner

kronor, med medel ur automobilskattemedelsfonden har departementschefen

avvisat detta alternativ under hänvisning till dels att nämnda fond bedömts

vara praktiskt taget förbrukad vid utgången av innevarande budgetår

och dels att ett sådant förfarande skulle medföra att automobilskattemedlens

specialbudget och därmed driftbudgeten bleve i verklig mening underbalanserad,

vilket skulle innebära en avvikelse från det mål för budgetpolitiken,

som uppställts i finansplanen.

För täckande av den föreliggande bristen har departementschefen avvisat

alternativet med en ytterligare skärpning av fordonsskatten, vilken från och

med den 1 januari 1953 höjts med ca 40 procent. I stället förordas en provisorisk

höjning från och med den 1 juli 1953 av skatten å bensin från 25

till 28 öre och av skatten å vissa för drivande av automobil använda brännoljor

från 20 till 23 öre för liter. 1 anslutning härtill föreslås — förutom en

lagerskatt å bensin — att beskattningen å motorsprit provisoriskt sättes i

kraft nämnda dag och att skatt uttages med 3 öre för liter.

Mot den i propositionen gjorda avvägningen av skatteskärpningens omfattning

i och för sig har i de föreliggande motionerna inga invändningar

rests. Däremot har motionärerna riktat kritik mot det föreslagna sättet för

täckandet av den föreliggande bristen. Sålunda har i de likalydande motionerna

I: 375 (av herr Magnusson in. fl.) och II: 465 (av herr Birke in. fl.)

ställts yrkande av innebörd att förslagen skulle, med begränsning till giltighetstiden,

godtagas endast under förutsättning att det riksdagen genom proposition

nr 85 förelagda förslaget om fortsatt giltighet av förordningen om

skatt vid tillverkning och import av personbilar in. in. icke genomföres; avkastningen

av denna skatt bör nämligen enligt motionärernas uppfattning

tillföras vägväsendet. Liknande synpunkter har framförts i motionen II: 466

(av herrar Carlsson i Stockholm och Kollberg). I motionen II: 464 (av herr

Christenson i Malmö) — liksom även i de nyssnämnda motionerna I: 375

och II: 465 — har antytts möjligheten att för nu förevarande ändamål taga

i anspråk behållningen av medel som tillförts budgetutjämningsfonden såsom

överskott å automobilskattemedlens specialbudget. I anslutning härtill

har i motionen II: 464 yrkats att riksdagen måtte anhålla om en redovisning

för storleken av de fonderade bilskattemedlen jämte förslag om deras användning

till täckande av vägväsendets kostnader.

Utskottet, som inhämtat att statsutskottet i utlåtande nr 6 tillstyrkt anvisande

av anslag att avräknas mot automobilskattemedlen å tillhopa 639,8

miljoner kronor, kan för sin del ansluta sig till de i förevarande proposition

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

nr 88 gjorda beräkningarna angående behovet av ytterligare medel för täckande

av vägkostnaderna under nästa budgetår. Vad angår sättet att täcka

den föreliggande bristen vill utskottet, i anledning av vad i de likalydande

motionerna I: 375 och II: 465 samt i motionen II: 466 anförts därom att avkastningen

av skatten vid tillverkning och import av personbilar in. m.

skulle användas för ändamålet, erinra om att med denna skatt avses att åvägabringa

en tillfällig begränsning av efterfrågan på personbilar och motorcyklar;

den är sålunda en anordning av i huvudsak samma art och med

liknande syfte som investeringsavgiften. Utskottet kan för sin del icke finna

bärande skäl för att avkastningen av någon av dessa skatter anslås såsom

bidrag till finansieringen av vägkostnaderna. Då Kungl. Maj :t genom proposition

nr 85 föreslagit riksdagen att förordningen om skatt vid tillverkning

och import av personbilar m. in., vilken förordning gäller till och med den

30 juni 1953, skall äga fortsatt giltighet även under nästa budgetår, saknas

ur den angivna synpunkten anledning att vid behandlingen av de genom

förevarande proposition nr 83 framlagda förslagen avvakta riksdagens ståndpunktstagande

till proposition nr 85.

Vad därefter angår spörsmålet om möjligheten att med anlitande av budgetutjämningsfonden

täcka den föreliggande bristen hänvisar utskottet till

vad departementschefen anfört i denna fråga. Rörande budgetutjämningsfonden

kan på sätt framgår av statsutskottets ovannämnda utlåtande nr 6,

behållningen, som per den 30 juni 1952 uppgick till 272,7 miljoner kronor,

beräknas till i runt tal 59 miljoner kronor per den 30 juni 1953. Denna behållning

torde, såvitt nu kan bedömas, helt komma att tagas i anspråk för

att täcka dels den formella brist å 30 miljoner kronor, som blir en följd av

övergången till kalenderårsberäkning i fråga om anslaget till förstärkning

och förbättring av vägar, och dels de utgifter å tilläggsstat för budgetåret

1953/54 som torde föranledas av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 12 december

1952 för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att före den 1 juli 1953 taga i

anspråk högst 35 miljoner kronor av vissa på riksstaten för innevarande

budgetår anvisade, för andra halvåret 1953 avsedda vägbyggnadsmedel. Med

det anförda torde motionen II: 464 anses besvarad i förevarande del.

Vad utskottet ovan anfört ger vid handen, att i motionerna ifrågasatta utvägar

till lösning av den föreliggande finansieringsfrågan icke kan av utskottet

tillstyrkas. Utskottet förordar därför att en skärpning av skatterna

på motorfordonstrafiken genomföres från och med ingången av nästa budgetår.

Såsom i propositionen anförts bör denna skatteskärpning lämpligen

läggas på drivmedelsbeskattningen och gälla provisoriskt i avvaktan på resultatet

av den pågående automobilskatteutredningen.

I samtliga motioner har uttalats önskemål om att till innevarande års

höstsession skulle för riksdagen framläggas förslag till en definitiv reglering

av beskattningen av motorfordonstrafiken, i anslutning vartill ställts

yrkande att den provisoriska skattehöjningen — i den mån den genomfördes

— skulle gälla endast till och med utgången av innevarande år. Med

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

13

anledning härav vill utskottet erinra om att riksdagen på hemställan av bevillningsutskottet

i betänkande nr 20 — med bifall till proposition nr 20 till

årets riksdag — bemyndigat Kungl. Maj :t att förordna om restitution av

skatt för sådan bensin, som under åren 1953 och 1954 förbrukats vid jordbruket

till bensindrivna traktorer. Den sålunda beslutade restitutionen har

grundats på den förutsättningen, att förslag rörande en definitiv reglering

av motorfordonstrafikens beskattning icke kunde föreläggas riksdagen förrän

år 1954 samt att densamma skulle kunna träda i kraft den 1 januari

1955. Utskottet finner med hänsyn härtill det icke böra komma i fråga att

riksdagen nu skulle frångå sin tidigare intagna ståndpunkt i denna fråga.

Utskottet avstyrker fördenskull de föreliggande motionerna i den mån desamma

innefattar yrkanden att riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t begära

förslag till höstsessionen i automobilskattefrågan eller att de av utskottet

förordade skatteskärpningarna skulle till giltighetstiden begränsas till utgången

av innevarande år.

I föreliggande motioner har jämväl berörts frågor, som äger samband

med motorfordonsbeskattningens utformning på längre sikt. Sålunda har i

de likalydande motionerna I: 375 och II: 465 riktats kritik mot det i propositionen

gjorda uttalandet att den principen sedan länge tillämpats att

motorfordonstrafiken skall genom särskild beskattning gälda kostnaderna

för vägväsendets behov. Enligt motionärernas mening skulle detta uttalande

strida mot den princip som hittills kommit till uttryck rörande denna beskattnings

utformning, nämligen att beskattningen av motortrafiken skulle

täcka den merkostnad som denna trafik orsakade vägväsendet. Utskottet vill

med anledning härav framhålla, att utskottet för sin del icke tillagt berörda

uttalande i förevarande proposition någon principiell innebörd för motorfordonstralikens

beskattning på längre sikt utan uppfattat detsamma såsom

ett konstaterande av hur det tid efter annan faktiskt förfarits när det

gällt att täcka uppkomna brister med avseende å bestridandet av kostnader

för vägväsendet som skall avräknas mot automobilskattemedlen.

1 motionen 11:466 har hemställts om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran

att automobilskatteutredningen måtte pröva frågan om en finansiering

över kapitalbudgeten av den del av vägkostnaderna, som har karaktär av

nyinvestering. Enligt motionärernas mening bör kostnaderna för vägväsendet

i likhet med vad som tillämpats vid finansieringen av järnvägsbyggandet

bestridas med lånemedel såvitt avser nyanläggningar och med bilskattemedel

när det gäller amorteringar och underhåll. Med ett sådant förfaringssätt

skulle enligt motionärerna en jämnare beskattning av motorismen

kunna åvägabringas.

Utskottet anser sig sakna anledning att i förevarande sammanhang göra

något uttalande i frågan hur vägväsendets finansiering på längre sikt skall

lösas. Detta är en fråga som riksdagen torde få taga ställning till i samband

med prövningen av de förslag, som framkommer såsom resultat av den

nu pågående utredningen. Utskottet vill emellertid i anslutning härtill fram
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

hålla angelägenheten av att Kungl. Maj :t ägnar förevarande spörsmål sådan

uppmärksamhet att, när riksdagen förelägges förslag rörande automobilbeskattningens

slutliga utformning, utredningsmaterial skall finnas tillgängligt,

på vilket en allsidig bedömning av det genom motionen II: 466 i

förevarande del aktualiserade spörsmålet kan grundas.

Yad i propositionen föreslagits rörande beskattningen av motorsprit föranleder

ej någon erinran från utskottets sida liksom ej heller de vid propositionen

fogade författningsförslagen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande

proposition nr 83, antaga vid propositionen fogade

förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen

den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och

motor sprit;

2) förordning om tillfällig skatt å bensin, som finnes i

riket den 1 juli 1953; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den

3 maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa för drivande av

automobil använda brännoljor;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:375 av herr Magnusson

in. fl. och II: 465 av herr Birke m. fl.,

2) motionen II: 464 av herr Christenson i Malmö, samt

3) motionen II: 466 av herrar Carlsson i Stockholm och

Kollberg,

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad

utskottet ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 21 april 1953.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon, Gustaf

Elof sson, Spetz, Velander, Ramberg, Söderquist, Snygg och Patrick Nilsson;

samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby, Orgård,

Sundström, Hagberg i Malmö, Sjölin, Brandt, Kollberg, Allard och

Jansson i Aspeboda.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

15

Reservation

av herrar Spetz, Veländer, Söderquist, Kristensson i Osby, Hagberg i Malmö,

Sjölin och Kollberg, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan

hort ha följande lydelse:

»I förevarande — ---(= utskottet s. 10 rad 5 uppifrån — s. 11 rad 4

nedifrån)---vägväsendets kostnader.

Inledningsvis vill utskottet framhålla att man vid bedömandet av det nu

förevarande spörsmålet om höjning av drivmcdelsskatten bör taga i beaktande

dels att den nu utgående totala beskattningen, som drabbar motortrafiken,

är jämförelsevis betydande, dels att även den s. k. bilaccisen bör

inräknas i denna totala skattebörda. Sambandet mellan frågorna om höjningen

av drivmedelsskatten och bilaccisen är ur bär anlagda synpunkt i

varje fall fullt klart. Vad den senare angår vill utskottet här endast som sin

mening uttala, att tillräckliga skäl synes icke föreligga för ett fortsatt uttagande

av denna skatt. Skulle riksdagen — då frågan härom kommer till

kamrarnas prövning — ändock besluta att bilaccisen skall fortsätta att utgå,

bör intäkterna av beskattningen — i likhet med vad gäller för bilbeskattningen

i övrigt — användas för vägväsendet.

Beskattningen av motortrafiken har under efterkrigstiden varit föremål

för upprepade förändringar, ofta av provisorisk karaktär. Den nu föreslagna

höjningen av drivmedelsskatten med 3 öre per liter är avsedd såsom ett provisorium

i avvaktan på resultatet av den utredning, som pågår om den mera

definitiva regleringen av frågan om beskattningen av motorfordonstrafiken.

Sasom uttalats i de likalydande motionerna I: 375 och II: 465 måste det i

och för sig vara angeläget att i möjligaste mån begränsa giltighetstiden för

provisoriska skatter. Framför allt gäller detta skatteformer, vilka i likhet

med motorskatterna är ägnade att framkalla kedjereaktioner i form av kostnadsstegringar.

Då vidare frågan om motorfordonsbeskattningens framtida

avvägning är under utredning synes utskottet försiktigheten bjuda att icke

töretaga annan justering av nu utgående skattesatser än vad som kan bedömas

oundgängligen nödvändigt.

I de likalydande motionerna 1:375 och 11:465 samt i motionen 11:464

har föreslagits, att den av Kungl. Maj :t föreslagna höjningen av drivmedelsskatten

med 3 öre för liter godtages som ett provisorium intill 1953 års utgång.

Från den 1 januari nästa år skulle sedan en vid höstriksdagen beslutac*

ordning gälla. Utskottet vill för sin del förorda en sådan lösning. Den nu

pågående utredningen om motorfordonsbeskattningens framtida avvägning

böi fördenskull påskyndas så att förslag härom kan föreläggas årets höstriksdag.

I propositionen har hävdats att den principen ''sedan länge’ tillämpats, ''att

motorfordonstrafiken skall genom särskild beskattning gälda kostnaderna

for vägväsendets behov’. Med anledning härav vill utskottet för alt icke

oklarhet beträffande grunderna för motorfordonsbeskattningen skall uppstå

ermra om att principen för denna skattläggning varit att ''motortrafiken

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets betänkande nr 31-

skall genom särskild beskattning gälda den merkostnad, som denna trafik

orsakar vägväsendet’ (proposition nr 284/1938). Samma princip har även

kommit till uttryck i direktiven för den pågående utredningen rörande beskattning

av motorfordonstrafiken. I dessa heter det: ''Utgångspunkten för

utredningen bör vara att som allmän riktlinje fortfarande skall gälla att

motorfordonstrafiken genom särskild beskattning gäldar den kostnad, som

den orsakar vägväsendet.’ Från statsmakternas sida har sålunda icke uttryckts

någon avvikelse från här refererade princip. Utskottet har velat

erinra om detta och understryka angelägenheten att motortrafiken icke belastas

med andra skatter än dem som kan motiveras med dess andel av vägkostnaderna.

I motionen —--(= utskottet s. 13 rad 14 nedifrån—s. 14 rad 5 uppifrån)

---kan grundas.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts

förevarande proposition nr 83 icke kunnat av riksdagen

oförändrad bifallas samt i anledning av de likalydande motionerna

I: 375 av herr Magnusson in. fl. och II: 465 av herr

Birke m. fl., motionen II: 464 av herr Christenson i Malmö

samt motionen II: 466 av herrar Carlsson i Stockholm och

Kollberg, antaga de vid propositionen fogade förslagen till

1) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen

den 3 imaj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och

motorsprit med det tillägget att förordningen endast skall

gälla till och med den 31 december 1953;

2) förordning om tillfällig skatt å bensin, som finnes i

riket den 1 juli 1953; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den

3 maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa för drivande av

automobil använda brännoljor med det tillägget att förordningen

endast skall gälla till och med den 31 december 1953,

ävensom

II) att riksdagen måtte i anledning av de likalydande motionerna

I: 375 av herr Magnusson in. fl. och II: 465 av herr

Birke in. fl. hemställa, att Kungl. Maj :t måtte till innevarande

års höstriksdag framlägga förslag till mera definitiv

reglering av beskattningen av motorfordonstrafiken.»

537365. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1953:177 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929 a1 i texten