Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om ökad rättvisa i skatteavvägningen mellan olika folkgrupper, m. m.

1953-05-05 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1953:42, Betänkande i anledning av väckta motioner om ökad rättvisa i skatteavvägningen mellan olika folkgrupper, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

1

Nr 42.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om ökad rättvisa i skatteavvägningen mellan olika folkgrupper,

m. m.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av

utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) motionen 11:5 av herr Lindberg, vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t ville hemställa om en allsidig utredning rörande vårt

skattesystem i och för åstadkommande av ett effektivt och för olika medborgargrupper

rättvist skattesystem, samt att Kungl. Maj :t måtte förelägga

riksdagen de förslag vartill utredningen kan föranleda»; samt

2) motionen II: 359 av herrar Svensson i Ljungskile och Ohlin, vari hemställts,

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att sakkunniga

för en teknisk revision av inkomstskattelagstiftningen erhåller i uppdrag

att ägna särskild uppmärksamhet åt möjligheterna att uppnå en ökad

rättvisa i skatteavvägningen olika folkgrupper emellan».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det

följande, hänvisa till motionerna.

Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återgivas följande.

I motionen 11:5 har anförts, att gällande skattesystem syntes vara

behäftat med vissa ganska allvarliga brister. Hur de skulle kunna avhjälpas

vore naturligen svårt att bilda sig en bestämd uppfattning om, men tydligen

måste försök göras att eliminera de brister som onekligen funnes. Man hade

en stark känsla av att tjänstemän och arbetare finge erlägga en i förhållande

till sin inkomst och levnadsstandard väl hög skatt medan andra grupper

i samhället komme lindrigare undan. I tidningspressen men även eljest hade

uppmärksammats fall av verklig skatteskolkning, fall som upprört allmänheten.

Det torde emellertid icke endast vara fall av direkt fusk, som borde

beaktas i detta sammanhang. Lukställigheten olika medborgare emellan kunde

också äventyras av för vissa grupper gynnsamma regler för avskrivningar

av lager, varaktigare driftlösören, verktyg, fartyg o. s. v. Vissa naturaförmåners

värdering för jordbrukare och andra, användning av firmas bil,

telefoner, rabattcrade luncher och bostäder borde också uppmärksammas.

Själva källskatteuppbördssystemet skulle säkerligen kunna förbättras något.

Det kunde icke vara lämpligt att stora skattebelopp i månader läge hos arbetsgivarna

när det funnes möjlighet att omedelbart efter varje uppbörd inI

Hihany till riksdagens protokoll 1953. 7 saml. Nr 42.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

betala beloppet på skattegirokontot. Då det förefölle vara en allmän medborgerlig

rättighet att utnyttja de blottor som kunde finnas i skattelagar och

skatteförordningar av skilda slag, borde det vara angeläget att minska de

möjligheter till undanflykt som funnes. I detta hänseende kunde fråga vara

om avskrivningsrätt och avdragsrätt. Vidare förekomme något som benämndes

icke skattepliktig inkomst, en förmån som säkerligen utnyttjades i icke

önskvärd och kanske icke avsedd omfattning. I samband med dessa frågor

kunde det måhända vara av ett visst intresse att verkställa en översyn av

bokföringsskyldigheten. — I vissa fall förekomme skenöverlåtelser av förmögenhet

för att därigenom undgå utmätning för oguldna skatter. Sådana

överlåtelser borde i möjligaste mån förhindras eller göras verkningslösa.

Det syntes önskvärt, att en allsidig utredning om deklarations- och skattesystem

skedde, varvid huvudvikten borde läggas vid åstadkommande av förslag

till ett effektivt och så rättvist skattesystem som möjligt. Detta torde

bl. a. böra ske genom analyser av olika medborgargruppers levnadsstandard

sedd mot bakgrunden av deklarerade inkomster och av uppkomstsättet för

vissa förmögenheter speglat mot de under förmögenhetsbildningstiden deklarerade

inkomsterna.

I motionen 11:359 har inledningsvis framhållits, att det i varje samhälle

och alldeles särskilt i en demokrati vore av vital betydelse, att medborgarna

hade känsla av att de styrande eftersträvade en rättvis behandling

av alla folkgrupper och individer. Därefter har anförts i huvudsak följande.

Inom betydande skikt av löntagare kände man sig för närvarande inte förvissad

om att taxeringen för beskattning upptoge alla folkgruppers inkomster

och förmögenhet på sådant sätt, att den allmänna grundsatsen om rättvisa i

beskattningen förverkligades. Motionärerna syftade därvid alls inte på frågan

om oriktig självdeklaration utan huruvida de av lagstiftningen fastlagda reglerna

och anvisningarna vore tillfredsställande. För ett stort antal människor

inom de s. k. fria yrkena och inom jordbruket gällde att ungefär samma skäl

förelåge för bokföringsskyldighet som för företagare inom industri och handel.

Endast därigenom kunde den skattskyldige själv få kännedom om sin

verkliga inkomst. Därför syntes frågan om en väsentlig utvidgning av bokföringsskyldigheten

böra upptagas till prövning. För jordbrukets del torde

den till en början av rent praktiska skäl böra begränsas till jordbruk över

viss storleksordning. Då möjlighet till fortsatt tillämpning av kontantprineipen

alltså torde böra bibehållas i viss utsträckning, syntes man ha anledning

pröva huruvida nuvarande praxis skapade tillräcklig garanti för en

riktig skattemässig behandling av belopp, som användes för nyinvesteringar,

vilka formellt framstode som ersättningsanskaffning utan att i sin helhet

vara det.

För företagare inom alla branscher beredde avskrivningsmöjligheterna tillfälle

till ett skattefritt sparande. Man syntes böra pröva om någon väg kunde

finnas att skapa en lättnad för löntagarnas sparande, som ställde dem i

paritet med företagarna på detta område eller i varje fall innebure ett steg

i denna riktning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

3

Enligt en spridd uppfattning upptaxerades värdet av de jordbruksprodukter,

som jordbrukarna och deras familjer själva förbrukade, mycket lågt.

Så hade utan tvivel varit fallet förr i tiden, men därvidlag syntes numera en

ändring ha skett. Men helt naturligt verkade en upptaxering av naturaprodukter

efter en schablonmässig norm olika alltefter vederbörande jordbrukares

ekonomiska ställning och levnadsstandard. I fråga om upptaxeringen av

andra naturaförmåner, t. ex. värdet av fri bostad, synes emellertid praxis —

trots en väsentlig skärpning -— allt fortfarande nöja sig med siffror, som

låge avgjort i underkant. Spörsmålet om ett eventuellt förtydligande av anvisningarna

och reglerna för värderingen av naturaförmåner förtjänade därför

att övervägas. Närbesläktad vore frågan om gällande regler för taxering av

värdet av en del förmögenhetsföremål, t. ex. skog, ledde till väsentligt större

avvikelser från saluvärdet än t. ex. taxeringen av bostadshus eller andra

objekt. Innehav av statsobligationer och fordringar i inteckningar eller pengar

på sparräkning syntes tillhöra de relativt strängt behandlade slagen av

kapital. Den tekniska revision av inkomstskattelagstiftningen, som för närvarande

påginge, syntes böra beakta ej blott önskemålen om förenkling utan

även rättvisekravet bl. a. i ovan berörda avseenden. Till sist ville motionärerna

framhålla, att de i motionen berörda problemen lättare kunde lösas på

ett i huvudsak tillfredsställande sätt, om skattetrycket inte under långa

perioder förbleve alltför hårt.

De föreliggande motionerna berör sålunda åtskilliga centrala spörsmål i

fråga om inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Därjämte har i motionerna

behandlats även vissa frågor sammanhängande med taxerings- och

uppbördsförfarandet. I det följande lämnas en närmare redogörelse för

några av de väsentligaste problem, som uppmärksammats i motionerna.

Värderingen av vissa förmåner och förmögenhetstillgångar.

I åtskilliga sammanhang förekommer i skatteförfattningarna bestämmelser

om att en värdering skall ske av förmåner eller förmögenhetstillgångar.

Sålunda finnes i 9 § kommunalskattelagen föreskrift om att fastighets taxeringsvärde

skall utgöra allmänna saluvärdet. I anvisningarna till nämnda

paragraf har vidare utvecklats huru detta värde skall kunna utrönas.

För skogsmark och växande skog skall dock uppskattning ske enligt ett avkastnmgsvärde,

som finnes närmare angivet i gällande skogsvärderingsmstruktion.

Eu ny sådan antogs år 1951 (SFS 1951:373) för att användas

vid 1952 års allmänna fastighetstaxering. Samtidigt antogs emellertid ännu

en skogsvärderingsinstruktion (SFS 1951:440), avsedd att tillämpas först

v!d 1955 ars allmänna fastighetstaxering. Genom sistnämnda instruktion har

inforts en ny metod för skogstaxering, vilken avses komma att giva mer

rättvisande taxeringsresultat.

Enligt 42 § k om m una Iska t telagen skall värdet av bostadsförmån i första

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

hand beräknas med ledning av i orten gällande hyrespris. Värdet av produkter,

varor eller andra naturaförmåner, som ingår i lön eller annan inkomst,

skall likaledes beräknas efter ortens pris.

Genom propositionen nr 187 har för innevarande års riksdag framlagts ett

förslag, att beräkning av inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter vid taxering

skall ske enligt en förenklad schablonmetod. Såsom inkomst skall i princip

upptagas beräknad ränta å ägarens eget kapital i sådan fastighet. Procenttalet

för räntan föreslås till 3 procent. Av tekniska skäl skall ränteberäkningen

utföras på sådant sätt, att ränta efter nämnda procenttal beräknas

å fastighetens hela taxeringsvärde, varefter avdrag göres för ägarens verkliga

räntekostnader för lånat kapital i fastigheten. Propositionen är för närvarande

föremål för behandling inom bevillningsutskottet.

Jämväl enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt uppkommer

värderingsfrågor. Fastighet skall upptagas till taxeringsvärdet, vilket som

ovan berörts i princip är försäljningsvärdet. Lös egendom skall, om ej annat

föreskrives, upptagas till försäljningsvärdet. Det kanske mest uppmärksammade

skattespörsmålet i detta sammanhang utgör värderingen av icke börsnoterade

aktier, vilket av utskottet i anledning av väckta motioner behandlats

i utskottets betänkande nr 28, till vilket utskottet tillåter sig hänvisa.

Såsom i nämnda betänkande framhållits har åt riksskattenämnden uppdragits

att verka för en mera likformig och rättvis taxering av sådana aktier.

Även i övrigt skall emellertid riksskattenämnden verka för en riktig och

enhetlig tillämpning av skatte- och taxeringsförfattningarna. Bl. a. skall sålunda

enligt 75 § taxeringsförordningen av landskamreraren upprättas förslag

till de anvisningar, som skall utfärdas av länsprövningsnämnden och

i vilka meddelas direktiv angående värdering av naturaförmåner ävensom

angående grunderna för medgivande av vissa avdrag samt för uppskattning

av vissa förmögenhetstillgångar. Dessa förslag skall insändas till riksskattenämnden

för en jämförande granskning. Riksskattenämnden har därefter

att återställa förslagen med de erinringar mot desamma, som nämnden funnit

anledning framställa. Förslagen och erinringarna skall därefter föreläggas

länsprövningsnämnden, som på grundval av desamma skall fastställa

anvisningar för taxeringen. Anvisningarna skall senast den 15 januari taxeringsåret

tillställas ordförandena i taxeringsnämnderna och samtidigt översändas

till riksskattenämnden. Avsikten är att länsanvisningarna genom

riksskattenämndens medverkan skall bringas i inbördes bättre överensstämmelse,

varjämte nämnden skall ägna uppmärksamhet åt att dessa anvisningar

lämnar vägledning i önskvärd omfattning.

Företagsbeskattningen.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 maj 1952 har tillsatts en kommitté,

företagsbeskattningskommittén, för att verkställa en översyn av vissa

bestämmelser rörande företagsbeskattningen. I direktiven för kommittén

har chefen för finansdepartementet anfört bl. a. följande:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr tö.

5

Som ett led i strävandena att upprätthålla samhällsekonomisk balans har

statsmakterna under de senaste åren vidtagit en rad åtgärder såväl av penningpolitisk

som skattepolitisk natur i syfte att motverka den av konjunkturförhållandena

starkt stimulerade investeringsbenägenheten inom den

enskilda sektorn av näringslivet.

Kommunalskattelagens bestämmelser rörande företagsbeskattningen är

i åtskilliga delar så utformade, att de direkt stimulerar investeringar av

visst slag, däribland sådana i lager och inventarier. Företag, som arbetar

under goda konjunkturer och erhåller stora vinster, undgår temporärt en

beskattning av dessa vinstmedel, därest sådana tillgångar anskaffas varå

i skattelagarna normalt medgivna nedskrivningar kunna göras. Detta förhållande

kan givetvis vara ägnat att befordra produktionsutvecklingen och

möjliggöra en ur skilda synpunkter önskvärd konsolidering inom näringslivet.

Men det är å andra sidan även uppenbart, att---bestämmel
sernas

investeringsstimulerande effekt i vissa konjunkturlägen är av inflationsdrivande

art och i sådana fall ur samhällets synpunkt följaktligen

icke acceptabel.

I proposition nr 200 till 1952 års riksdag berörde jag närmare reglerna

om rätten till fri avskrivning å inventarier, vilka bestämmelser hör till

dem som i detta sammanhang är värda särskild uppmärksamhet. Jag framhöll

därvid att det vore angeläget undersöka huruvida dessa bestämmelser

kunde så utformas att den fria avskrivningsrättens utnyttjande anpassades

efter vad som ur samhällets synpunkt vore i olika konjunkturlägen

önskvärt. Vid en sådan utredning borde givetvis även beaktas näringslivets

önskemål om sådan fasthet i skattereglerna att ett tillfredsställande bedömande

rörande finansieringen av inventarieförvärv m. in. kunde verkställas;

en avvägning mellan de senast båda antydda synpunkterna kunde

bli erforderlig. Även frågan om underlaget för avskrivningsrätten — anskaffningsvärdet

eller återanskaffningsvärdet — och bestämmelserna om

investeringsfonder borde i ett sådant sammanhang omprövas liksom spörsmålet

huruvida vid sidan av inkomstskatten borde finnas en särskild skatteforin,

som riktade sig mot företagens utgifter och som i vissa konjunkturlägen

borde sättas i tillämpning.

Den sålunda antydda utredningen, som alltså bör åsyfta permanenta bestämmelser

på förevarande beskattningsområde, synes nu böra igångsättas.

Av det förut sagda framgår, att utredningens främsta uppgift är att undersöka

möjligheterna att utforma de ifrågavarande beskattningsreglerna

så att avskrivningsrättens omfattning under en viss tidsperiod göres beroende

av vad som ur samhällets synpunkt kan anses vara för samma tidsperiod

önskvärt med hänsyn till investerings- och kreditsynpunkter. Vid en

närmare undersökning av detta spörsmål kan befinnas att en lagstiftning

av antydd innebörd måste, för att få tillräcklig effekt, kompletteras med

en samtidig omläggning av de bestämmelser, som reglerar möjligheterna

att vidtaga andra vinstreglerande dispositioner än avskrivning å inventarier.

Jag åsyftar därvid — förutom reglerna om avdrag för avsättning till

investeringsfonder vilka uppenbarligen har ett mycket intimt samband med

den fria avskrivningsrätten — främst bestämmelserna om varulagervärdering

och avdrag för avsättning till personalstiftelser. Skulle utredningen

komma till en sådan uppfattning, hör i dess uppdrag ingå alt undersöka

även dessa områden och framlägga förslag till ändrade bestämmelser. Under

utredningsarbetets gång torde få avgöras, huruvida eventuella förslag

till omreglering av samtliga nyssnämnda bestämmelser bör framläggas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

samtidigt eller om de berörda spörsmålen bör successivt lösas. Vad särskilt

angår avdrag för avsättning till pensionsstiftelser, synes det böra ankomma

på utredningen att, oavsett denna frågas samband med skattelagstiftningens

samordnande med konjunkturpolitiken, ompröva de nuvarande

reglerna härom; till denna fråga får jag längre fram närmare återkomma.

Härjämte bör utredningen pröva behovet och lämpligheten av en skatteform,

som direkt tar sikte på företagens utgifter. Syftet med en sådan beskattning

skulle vara att framkalla en noggrannare prövning än den som

nu sker hos många företag beträffande behovet och angelägenheten av vissa

utgifter och investeringar. I första hand synes böra uppmärksammas sådana

utgifter, som utgör vid taxeringen avdragsgilla omkostnader. Beträffande

bestämmelsernas utformning skall här icke sägas annat än att investeringsavgiftsförordningens

föreskrifter kan erbjuda en viss vägledning.

Det torde icke böra ifrågakomma att binda utredningen med närmare

utformade direktiv än som framgår av det förut sagda. Utredningen bör ha

fria händer alt pröva hur ifrågavarande problem lämpligast skall lösas under

beaktande av de olika intressen, mellan vilka en avvägning med nödvändighet

måste göras. Jag vill emellertid med några ord antyda vissa tänkbara

lösningar.

Vad angår den fria avskrivningsrätten skulle kunna prövas ett system

enligt vilket denna utbytes mot en rätt till avdrag för avsättning till förnyelsefond.

Denna fond skulle få uppbringas till högst ett belopp motsvarande

anskaffningsvärdet å företagets inventarier, procentuellt uppräknat

så att viss hänsyn tagcs till inventariernas återanskaffningsvärde och, eventuellt,

företagets fortsatta utveckling. Till en sådan fond skulle avsättning

alltid få göras med viss procent av det belopp, vartill fonden högst må uppbringas,

vilken procentsats skulle svara mot den genomsnittliga ekonomiska

förslitningen på befintliga inventarier. Procentsatsen skulle i övrigt

vara rörlig; statsmakterna skulle äga rätt att ange den högsta procentsats

med vilken under en viss förestående tidsperiod avdrag för avsättning

skulle medgivas. Skulle en anordning av i huvudsak nu angiven art väljas,

bör prövas om specialbestämmelser påkallas av hänsyn till utrangeringar,

särskild värdenedgång å innehavda maskiner o. s. v.

I fråga om varulagervärderingen kunde vara lämpligt att undersöka, huruvida

bestämmelser kunde utarbetas som motverkade spekulativa investeringar

i lager under tider, då en viss återhållsamhet i lageranskaffningarna

bedömes såsom ur samhällets synpunkt önskvärd. Möjligen borde reglerna

utformas så att de allenast riktade sig mot direkta lagerökningar. Bestämmelserna

synes närmast böra ha karaktär av en beredskapslagstiftning,

som av statsmakterna kunde förklaras skola gälla för en viss förestående

tidsperiod.

Beträffande den tidigare angivna utgiftsbeskattningen bör det stå utredningen

fritt att pröva, huruvida en sådan beskattning bör inarbetas i den

ordinarie skattelagstiftningen eller om — bland annat av hänsyn till önskemålet

att icke onödigt komplicera det årliga taxeringsarbetet — bestämmelserna

i fråga skall ha karaktär av beredskapslagstiftning, som kan sättas

i tillämpning i tider då det ur det allmännas synpunkt framstår som

särskilt angeläget att åstadkomma återhållsamhet på företagens utgiftssida.

Som jag förut framhållit hör ovedersägligen bestämmelserna om avdrag

för avsättning till pensions- och andra personalstiftelser till de skatteregler

som möjliggör vinstreglerande dispositioner av mera avsevärd omfattning.

Redan på grund härav bör utredningen äga ompröva dessa bestämmelser.

Därtill kommer att bestämmelserna med deras nuvarande utformning är

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42. 7

komplicerade i tillämpningen och ur skilda synpunkter otillfredsställande

konstruerade.

Vid en omprövning av de nu senast antydda bestämmelserna bör givetvis

iakttagas, att de synpunkter av social natur, som vid de nuvarande bestämmelsernas

utformning beaktades, blir i förevarande sammanhang i lika mån

tillgodosedda.

Jag vill erinra om att 1950 års skattelagssakkunniga är sysselsatta med

cn teknisk revision av inkomstskattelagstiftningen och att nämnda sakkunniga

kan vid fullgörandet av sitt uppdrag komma att behandla frågor, som

faller inom området för företagsbeskattningen. Samråd bör därför i förekommande

fall äga rum mellan skattelagssakkunniga och de utredningsmän,

som anförtros uppgiften att överse reglerna för företagsbeskattningen.

Avsikten med den nu ifrågasatta översynen av vissa mycket betydelsefulla

bestämmelser på företagsbeskattningens område bör icke vara att i och

för sig åstadkomma en skärpt företagsbeskattning. Avsikten är att få bestämmelserna

ur skilda synpunkter mer ändamålsenligt utformade. På

grund härav bör det ingå i utredningens uppdrag att pröva, huruvida de

bestämmelser, som kan komma att föreslås, bör föranleda att företagens

statliga inkomstskatt beräknas efter annan eller andra procentsatser än

nu gällande. Jag vill emellertid framhålla, att den omständigheten att utredningen

kan komma att föreslå bestämmelser som skulle framdeles omöjliggöra

ett nu förekommande men av lagstiftaren uppenbarligen icke avsett

utnyttjande av skattereglerna i och för sig icke kan betraktas som en skärpt

företagsbeskattning.

Den av mig i det föregående förordade utredningen bör anförtros åt särskilt

tillkallade utredningsmän. Dessa bör bedriva utredningsarbetet med

skyndsamhet.

Kommitténs arbete beräknas fortgå under år 1953.

Främjandet av det enskilda sparandet.

Spörsmålet om främjande av det enskilda sparandet har varit föremål

för uppmärksamhet vid 1947, 1948, 1949, 1951 och 1952 års riksdagar.

Rörande behandlingen av frågan vid 1947, 1948 och 1949 års riksdagar

tillåter sig utskottet hänvisa till bevillningsutskottets betänkanden nr

46/1947, nr 49/1948 och nr 29/1949.

Vid 1951 års riksdags vårsession hemställdes i de likalydande motionerna

I: 90 och II: 120 om utredning, huruvida och på vilket sätt del vore möjligt

att bevilja löntagare lindring vid beskattning av den merinkomst, som härflyter

från övertidsarbete, samt i de likalydande motionerna I: 91 och II: 117

om utredning rörande befrielse från skatteplikt för vissa inkomster av sparmedel,

varvid närmast avsågs i bank placerat kapital. Dessa motioner, vilka

hänvisades till bevillningsutskottet, upptogs -— jämte vissa andra motioner

— till behandling i betänkande nr 43.

Härjämte behandlades frågan om möjligheten att genom särskilda åtgärder

främja sparandet av 1951 års bankoutskott (utlåtande nr 12) i anledning

av motionsvis framställda yrkanden (motionerna 1:186 och 11:284

samt I: 297 och II: 367).

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

I förenämnda betänkande nr 43 anförde 1951 års bevillningsutskott att

riksdagen på hemställan av bankoutskottet i utlåtande nr 12 beslutat att i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande

möjligheterna att genomföra åtgärder för uppmuntran av det frivilliga

och enskilda sparandet samt om möjligt till samma års höstsession

framlägga förslag i ämnet. Bevillningsutskottet förutsatte därför, att vid

den av riksdagen begärda utredningen även de i motionerna I: 90 och II: 120

samt I: 91 och II: 117 framförda förslagen bleve omprövade. På hemställan

av bevillningsutskottet lämnade riksdagen de sistnämnda motionerna utan

åtgärd.

I anledning av riksdagens på hemställan av bankoutskottet gjorda anhållan

utarbetades inom finansdepartementet en PM med utredning och förslag

rörande skattepremiering av frivilligt sparande under år 1952.

Beträffande huvudlinjerna i det upprättade förslaget må här i korthet

nämnas följande. Enligt detsamma skulle skattskyldig med preliminär Askatt

som under år 1952 av sin lön lät verkställa insättning å skattesparkonto,

under vissa förutsättningar erhålla nedsättning av inkomstskatten

med 20 procent å sparbeloppet, dock å högst 1 000 kronor. Skattenedsättningen

skulle preliminärt komma den skattskyldige till godo genom att källskatten

minskades med 20 procent av sparbeloppet. För att den skattskyldige

slutligt skulle få åtnjuta skattenedsättningen skulle sparbeloppet innestå

å skattesparkonto till utgången av år 1956.

I proposition nr 220 till 1951 års riksdags höstsession med förslag till förordning

om särskild avgift vid vissa investeringar in. in. (investeringsavgift)

anförde departementschefen — efter att ha redogjort för innebörden i det i

promemorian framlagda förslaget — att man vid remissbehandlingen allmänt

ställt sig tveksam till och i åtskilliga fall avstyrkt ett genomförande

av sistnämnda förslag, därvid särskilt betonats de administrativa olägenheter

som vore förbundna med den erforderliga kontrollen av att skattepreinieringen

skulle komma nysparandet till godo. Med hänsyn till den kritik

som anförts mot promemorieförslaget hade departementschefen ansett ärendet

böra bliva föremål för fortsatta överväganden.

I de i anledning av nyssnämnda proposition nr 220 väckta likalydande

motionerna I: 528 (av herr Petrén in. fl.) och II: 674 (av herr Ohlin in. fl.)

hemställdes bl. a. att riksdagen måtte antaga en lag om skatterestitution

genom sparinstituten för nysparande under åren 1952 och 1953, till vilken

lag motionärerna uppdragit riktlinjer i viss anslutning till nyssnämnda inom

finansdepartementet utarbetade förslag. Propositionen samt bl. a. ovannämnda

motioner hänvisades till bevillningsutskottet, vid vars behandling av

ärendet herr Petrén in. fl. framlade ett författningsförslag, benämnt förslag

till förordning angående skatterestitution vid sparande åren 1952 och 1953.

I sitt betänkande nr 65 erinrade bevillningsutskottet om de invändningar,

som bl. a. ur administrativ synpunkt riktats mot dcpartementsförslaget om

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

9

skattepremiering av sparandet. Utskottet anförde vidare, att då frågan vore

föremål för Kungl. Maj :ts fortsatta prövning och en redovisning för ställningstagandet

till densamma under alla förhållanden torde vara att emotse,

utskottet icke kunde biträda motionärernas förslag att förorda omedelbara

lagstiftningsåtgärder på grundval av det i motionerna framlagda förslaget ii

ämnet. Utskottet uttalade tillika, att det icke syntes utskottet tillrådligt att

ett författningsförslag rörande en så komplicerad fråga som den i motionerna

behandlade lades till grund för lagstiftning utan föregående departementsbehandling.

Vid 1952 års riksdag väcktes i de likalydande motionerna I: 217 (av herr

Ewerlöf in. fl.) och II: 289 (av herr Hjalmarson m. fl.), vilka motioner hänvisades

till bankoutskottet, att riksdagen måtte antaga ett förslag till sparförordning,

som byggde på kontantpremiering av enskilt sparande. Motionerna

behandlades av bankoutskottet i dess utlåtande nr 25, vari utskottet

framhöll, att det genom de i ämnet verkställda utredningarna måste anses

ha klargjorts, att tveksamhet måste råda om huruvida man genom ett sparpremieringssystem

verkligen kunde uppnå en sparandeökning, som vore

tillräckligt kraftig för att åtgärden skulle kunna rationellt motiveras, och

att det i varje fall icke vore möjligt att prestera förhand sbevis härför. Bankoutskottet

konstaterade att en tydlig tendens till ökat sparande hos allmänheten

kunnat förmärkas under senare tid, och att mot bakgrunden av den

antydda utvecklingen behovet av särskilda sparstimulerande åtgärder torde

te sig mindre än vad fallet var i det ekonomiska läge som rått omkring ett

år tidigare, då riksdagen avlåtit sin skrivelse till Kungl. Maj :t i förevarande

ämne. Mot bakgrunden av den ingående belysning som frågan fått genom de

verkställda utredningarna ansåg sig bankoutskottet icke kunna tillstyrka bifall

till motionärernas förslag, och utskottet hade heller icke ansett förutsättningar

föreligga för att i anledning av motionerna utarbeta och för riksdagen

framlägga något modifierat förslag till premiering av det enskilda sparandet.

I enlighet härmed avstyrkte bankoutskottet motionerna 1:217 och

II: 289.

Vidare hemställdes vid samma års riksdag i de till bevillningsutskottet

hänvisade likalydande motionerna 1:101 (av herr Lindblom in. fl.) och

II: 133 (av herr Sjölin in. fl.), att riksdagen måtte anlaga ett av motionärerna

framlagt förslag till förordning angående skatterestitution vid sparande

åren 1952 och 1953. Förslaget var i huvudsak överensstämmande med

det förslag till skattepremiering av sparandet, som framförts i de ovan avsedda

motionerna i anledning av den till 1951 års höstriksdag avlåtna propositionen

nr 220 med förslag till förordning om investeringsavgift.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 49 anförde 1952 års bevillningsutskott

att såväl inom riksdagen som av Kungl. Maj :t gjorts aktningsvärda

försök i syfte att ernå eu effektiv stimulans till ökat sparande. Det

betydande arbete och intresse, som från olika håll nedlagts på denna fråga,

vore givetvis ett uttryck för eu allmänt omfattad insikt om betydelsen för

landets ekonomi av ett ökat sparande. De framkomna förslagen, som i stort

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

sett avsåge att sparandet skulle premieras genom kontantbidrag från staten

eller genom lättnad i beskattningen, hade emellertid hittills icke lett till några

lagstiftningsåtgärder. Det förefintliga utredningsmaterialet syntes dock utgöra

ett värdefullt bidrag till skapande av större klarhet kring de aktualiserade

åtgärderna med syfte att främja ett ökat sparande. Det föreliggande

förslaget till skattepremiering av sparande hade utformats i viss anslutning till

det förslag, som innefattades i den ovannämnda utredningspromemorian

rörande skattepremiering av sparande, ävensom till synpunkter som anförts

i remissyttranden över nämnda promemoria. På föreliggande utredningsmaterial

grundade förslag hade icke kunnat bringas i det skick att de ansetts

böra genom proposition föreläggas riksdagen. Därjämte hade 1952 års bankoutskott

avstyrkt väckta motioner om kontantpremiering av sparande. Bevillningsutskottet

ansåge sig icke heller kunna tillstyrka det i motionerna

framförda förslaget.

Taxerings kontrollen.

I nu gällande taxeringsförordning har sedan dess tillkomst år 1928 vidtagits

väsentliga ändringar syftande till ett förbättrat taxeringsförfarande.

Sålunda genomfördes genom beslut vid 1943 års riksdag ett flertal organisatoriska

förändringar beträffande beskattningsnämnderna, och samtidigt erhöll

landskontorens taxeringsavdelningar en betydande personalförstärkning.

Ytterligare sådan förstärkning har därefter i icke obetydlig grad skett

successivt.

I de vid 1950 års riksdag väckta likalydande motionerna 1:320 av herr

Spetz samt II: 375 av herrar Svensson i Ljungskile och Utbult hemställdes

om skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning rörande möjligheten

att effektivisera taxeringsnämndernas arbete med tanke såväl på angelägenheten

av att granskningen bleve så grundlig och allsidig att deklarationsfusk

i görligaste mån upptäcktes som på att den skattskyldiges rätt

bevakades. Samma års bevillningsutskott, som upptog motionerna till behandling

i sammanhang med vissa andra motioner, hemställde i sitt betänkande

nr 46 att riksdagen i anledning av motionerna måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allsidig

och förutsättningslös utredning rörande taxeringsförfarandet och taxeringsprocessen

samt för riksdagen framlägga de förslag, som kunde av utredningen

föranledas. I sitt samtidigt framlagda betänkande nr 47 behandlade

utskottet motionen 11:33 av herr Gustafsson i Stockholm, i vilken hemställts,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning

av frågan om kraftiga åtgärder mot skattefusket. Utskottet framhöll, att berörda

fråga utan tvivel vore av väsentlig betydelse. För förebyggande av att

inkomster undandroges från beskattning torde den bästa vägen vara att åtgärder

vidtoges för vinnande av större effektivitet vid taxeringsarbetet. Sistnämnda

fråga hade utskottet behandlat i nyssnämnda betänkande nr 46,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

11

vari hemställts om utredning rörande bl. a. taxeringsförfarandet. Utskottet

förutsatte att därvid även den i motionen II: 33 berörda frågan ägnades uppmärksamhet.

Med hänsyn härtill ansåg utskottet syftet med motionen vara

tillgodosett.

Vad utskottet i nämnda betänkanden anfört godkändes av riksdagen.

Genom beslut den 15 maj 1952 har Kungl. Maj :t, bland annat, bemyndigat

chefen för finansdepartementet att uppdraga åt 1950 års skattelagssakkunniga

att verkställa en översyn av taxeringsförordningens bestämmelser. Ur

direktiven för de sakkunniga i denna del må här anföras följande:

»Vid översynen av taxeringsbestämmelserna bör sålunda undersökas, i vad

män bestämmelserna om deklarationsplikt och påföljd för deklarationsförsummelse

behöver revideras. Såsom taxeringsnämndsordförandenas riksförbund

i skrivelse till finansdepartementet nyligen anfört kan exempelvis nu

gällande föreskrifter om tiden för avlämnande av självdeklaration — med

den tolkning därav som regeringsrätten kommit till i ett den 20 november

1951 avgjort mål — kringgås på ett sätt, som kan lända till avsevärt men

iör taxeringsarbetet. I förevarande sammanhang bör övervägas, om den nu

stadgade påföljden för deklarationsförsummelse — förlust av besvärsrätten

— kan anses ändamålsenlig.

Beträffande innehållet i självdeklarationerna har erfarenheterna från taxeringsarbetet

givit vid handen, att beträffande vissa kategorier skattskyldiga

upplysning stundom saknas om väsentliga omständigheter av betydelse för

taxeringen och att uppgifter härom måste inhämtas genom tidsödande

skriftväxling. Undersökning bör ske, i vad mån sådana uppgifter redan

trån början kan ställas till taxeringsmyndigheternas förfogande genom ändrade

bestämmelser om vad deklaration skall innehålla.

Bestämmelserna om skyldigheten att avlämna uppgifter till ledning vid

annans taxering bör granskas för att utröna i vad mån föreskrifterna bör

ändras eller fullständigas. Såsom exempel på fall, där bestämmelserna behöver

kompletteras, kan åberopas att de allt vanligare pensionsstiftelserna

för närvarande icke är skyldiga att avlämna uppgifter om utbetalda pensioner.

1 fråga om skyldigheten att avlämna uppgifter till ledning vid annans

taxering bör uppmärksammas det förhållandet, att gällande bestämmelser

i vissa fall visat sig icke vara fullt effektiva, enär uttryckliga föreskrifter

saknas om skyldighet att föra anteckningar eller räkenskaper av den beskaffenhet,

att uppgiftsskyldigheten kan behörigen fullgöras.

För att möjliggöra kontroll av deklarationerna finnes i taxeringsförordningen

— förutom föreskrifter om skyldighet att avlämna uppgifter till ledning

vid annans taxering — bestämmelser om rätt för vissa taxeringsfunktionärer

att utfärda anmaningar samt om bokföringsgranskning. I vissa fall

torde dessa bestämmelser i sin nuvarande utformning icke vara tillräckliga

för att möjliggöra en effektiv taxeringskontroll. Det bör övervägas, i vilken

omfattning en utvidgning av taxeringsmyndigheternas befogenhet kan anses

av omständigheterna påkallad.

Bestämmelserna om åsättande av eftertaxering bör överses till utrönande

av om dessa bestämmelser i sin nuvarande utformning är ändamålsenliga.

I samband därmed bör undersökas, om de möjligheter, som enligt nu gällande

föreskrifter stå de skattskyldiga till buds för att efter den vanliga

besvärstidens utgång erhålla rättelse i en materiellt sett för hög taxering,

är tillfredsställande.

Undersökning bör ske om nuvarande bestämmelser om påföljd för avgivande

av oriktig deklaration eller lämnande av felaktiga upplysningar och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

uppgifter är väl avvägda. I vissa fall torde med nuvarande regler någon påföljd

icke inträda oaktat vederbörande sakligt sett måste antagas ha betänkligt

brustit i sin uppgiftsskyldighet.

Vid övervägande av de i det föregående berörda frågorna, som syftar till

en effektivare taxeringsverksamhet, bör även spörsmålet om taxeringsorganisationen

uppmärksammas. Effektiviteten av taxeringsarbetet är nämligen

i hög grad beroende av taxeringsorganisationens förmåga att fungera. Uppmärksamhet

bör därför ägnas åt möjligheterna att genom ändringar i taxeringsförfarandet

åstadkomma ett mera ändamålsenligt handhavande av

taxeringsgöromålen. Vid behandlingen av härmed sammanhängande frågor

bör emellertid beaktas, att den förenkling av de materiella skattereglerna,

som åsyftas med 1950 års skattelagssakkunnigas revision, kan leda till en

avlastning av taxeringsmyndigheternas arbete. Såvitt avser organisatoriska

frågor bör den nu ifrågasatta översynen därför få endast i viss mån provisorisk

karaktär.»

Bokföring såsom underlag för taxering.

Enligt 32 § 2 mom. gällande taxeringsförordning är envar skyldig att,

efter anmaning, i den omfattning, som i anmaningen angivits, meddela för

egen taxering för inkomst eller förmögenhet erforderliga upplysningar

utöver dem, som föranleds av deklarationsformuläret. Upplysningarna skall

avgivas skriftligen, men må, om de infordrats av taxeringsnämndens ordförande

eller taxeringskonsulent, meddelas muntligen inför ordföranden eller

konsulenten. I sistnämnda fall skall upplysningarna skriftligen avfattas

av ordföranden eller taxeringskonsulenten samt undertecknas av den, som

meddelat dem.

Enligt 3 mom. i nämnda paragraf åligger det skattskyldig, som under

beskattningsåret enligt lag varit skyldig föra handelsböcker eller, utan att

sådan skyldighet förelegat, likväl fört dylika böcker i av honom bedriven

rörelse, att efter anmaning av taxeringsintendent, i den utsträckning denne

prövar nödigt, tillhandahålla sin bokföring; med därtill hörande handlingar

för särskild s. k. bokföringsgranskning. Enahanda skyldighet åligger

rörelseidkare, som ej fört handelsböcker, med avseende å av honom

förda anteckningar rörande intäkter och utgifter inom rörelsen jämte därtill

hörande handlingar.

Enligt 1929 års bokföringslag är utövare av de s. k. fria yrkena — frånsett

advokater — icke bokföringsskyldiga.

Skyldighet för icke bokföringspliktiga att förete av dem förda räkenskaper

tillkom i samband med vissa år 1935 genomförda ändringar i taxeringsförordningen.

Till grund för ändringen i fråga låg ett av skattekontrollsakkunniga

år 1933 avgivet betänkande med förslag till ändrade bestämmelser

angående förbättrad deklarationskontroll och till förstärkt taxeringsorganisation

m. m. I detta betänkande anförde de sakkunniga, bland annat,

följande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

13

Sådan utövare av rörelse, som icke fört fullständiga handelsböcker,

borde vara skyldig att på anfordran förete de fortlöpande anteckningar han

fört angående sina intäkter och utgifter. Ett krav på skyldighet för envar,

som utövat rörelse, att för deklarationskontroll föra fortlöpande anteckningar

i närmare angiven ordning kunde icke ur principiell synpunkt avvisas.

Enligt de sakkunnigas mening borde man emellertid år 1933 inte

sträcka sig längre än att skyldighet infördes för icke bokföringspliktig utövare

av rörelse att på anmaning tillhandahålla taxeringsmyndigheterna

de anteckningar angående intäkter och utgifter, som förts och låge till

grund för i deklarationen upptagna specificerade uppgifter. Åtminstone

beträffande vissa slag av verksamheter skulle det vara till gagn ur kontrollsynpunkt,

om en mera fullständig bokföringsskyldighet föreskrevs. Enligt

de sakkunnigas mening borde man emellertid på detta område framgå

med största smidighet.

I två vid 1943 års riksdag väckta, likalydande motioner (I: 5 och II: 13)

hemställdes bl. a., »att riksdagen ville för sin del besluta, att i taxeringsförordningen

skyldighet stadgas för sjukkassor och därmed jämställda att

lämna uppgift om de belopp, som såsom ersättning för fullgjorda tjänster,

uppdrag eller annat dylikt utbetalats till jämväl andra än de hos institutionen

anställda». Till stöd för detta yrkande anfördes bl. a., att i fråga

om de s. k. fria yrkena taxeringsmyndigheterna i stort sett vore hänvisade

till att bygga taxeringarna på den skattskyldiges egna uppgifter utan möjlighet

att utöva erforderlig kontroll. Vissa läkares honorar utgjordes i relativt

stor omfattning av sjukkasseutbetalningar. För veterinärer härrörde

deras intäkter i viss utsträckning från utbetalningar av försäkringsbolag.

Om dessa institutioner bleve ålagda att efter samma grunder som gällde

tör arbetsgivare i fråga om anställda lämna uppgift om vad nämnda skattskyldiga

uppburit i arvoden eller honorar, skulle vinnas inte blott kontroll

över alt dessa skattskyldiga upptagit de uppburna beloppen i sina

deklarationer utan möjligen även någon ledning för bedömande av andra

likställda skattskyldigas uppgifter i deklarationerna.

I en annan vid 1943 års riksdag väckt motion (II: 179) anfördes, att utövare

av fria yrken, såsom läkare, tandläkare, homeopater, veterinärer,

advokater, sjukgymnaster, författare och artister in. fl., praktiskt taget

ginge fiia från varje slag av kontroll med avseende å sina deklarationer.

Skattelagstiftningen hade åstadkommit möjlighet att utöva sträng kontroll

över arrangörer av nöjestillställningar för att därigenom kunna indriva

nöjesskatt. Det borde vara möjligt att på liknande sätt utöva kontroll över

näringsutövare av nu antytt slag. Med denna motivering hemställdes, att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslå åtgärder för åstadkommande

av effektivare kontroll i beskattningsavseende över vissa näringsutövare.

I sitt betänkande nr 42 anförde 1943 års bevillningsutskott i anledning

av motionerna bl. a. följande.

I de nu föreliggande motionerna har berörts ett spörsmål, vilket icke

synes hava upptagits till särskild behandling av beskattningsorganisationssakkunniga,

nämligen frågan om en förbättring av taxeringskontrollen be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

träffande utövare av de fria yrkena. Såsom i motionerna framhållits äro

enligt gällande bestämmelser taxeringsmyndigheternas möjligheter att öva

kontroll över sådana yrkesutövares deklarerade inkomster synnerligen

ringa. Att detta är fallet torde kunna antagas i främsta rummet bero därpå

att — om här bortses från advokater — bokföringsplikt icke ansetts kunna

åläggas utövare av de fria yrkena. Tid efter annan ha i våra skatteförfattningar

vidtagits ändringar för vinnande av en effektivare taxeringskontroll

på olika områden. Beträffande de fria yrkena har dock hittills icke

genomförts någon reglering i detta hänseende.

Något tvivel torde icke kunna råda därom, att en sådan ordning är ytterst

otillfredsställande. I fråga om all slags förvärvsverksamhet bör givetvis

taxeringsmyndigheterna äga möjlighet att, så långt detta låter sig göra,

utöva en vid beskattningen erforderlig kontroll. Vikten härav framträder

med särskild styrka i rådande läge med den skärpta beskattning, som nu

är för handen. Ått den nuvarande ordningen i ifrågavarande avseende givit

anledning till missbruk från de skattskyldigas sida framgår bl. a. av vissa

under den senaste tiden upptäckta fall av skattesvek bland de fria yrkenas

utövare.

Utskottet anser sålunda av behovet påkallat, att taxeringsmyndigheterna

beredas möjlighet till en effektivare taxeringskontroll beträffande de fria

yrkenas utövare. Det i de likalydande motionerna I: 5 och II: 13 framställda

förslaget om införande av uppgiftsplikt för sjukkassor och försäkringsbolag

i fråga om utbetalda ersättningar till läkare och därmed jämställda

yrkesutövare finner dock utskottet knappast utgöra någon verklig

lösning. Hela problemet rörande taxeringskontrollen av de fria yrkenas

utövare bör enligt utskottets mening tagas under noggrant övervägande.

En förbättrad taxeringskontroll beträffande de fria yrkenas utövare

lärer icke kunna genomföras utan att ökade förpliktelser i ett eller annat

avseende åläggas dessa yrkesutövare. Införande av bokföringsplikt kan givetvis

ifrågasättas, åtminstone vad angår vissa yrkesgrupper. Även utan införande

av bokföringsplikt torde emellertid en förbättring i kontrollavseende

kunna vinnas. Utskottet får härvid erinra om de bestämmelser, som

i detta hänseende genomförts i Finland. Enligt statsrådets beslut angående

särskilda åtgärder, vilka avse en effektivare inkomst och förmögenhetsbeskattning

(utfärdat i Helsingfors den 19 juni 1942) har sålunda föreskrivits,

att näringsutövare — bl. a. inom de fria yrkena — skola vara skyldiga

att för såväl inkomster som utgifter ha verifikat samt att läkare, tandläkare

och veterinärer skola vid mottagande av honorar utfärda kvittens

enligt fastställt formulär, varav en del — försedd med anteckningar om

beloppet, dagen då det erlagts och eventuellt namnet å den som erlagt honoraret

— skall stanna hos mottagaren av honoraret.

På grund av vad nu anförts anser sig utskottet böra föreslå skrivelse till

Kungl. Maj:t med anhållan om utredning av frågan angående förbättring

av taxeringskontrollen över de fria yrkenas utövare.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungi. Maj:t

anhålla om utredning av berörda spörsmål. Riksdagen beslöt i enlighet med

utskottets hemställan. Kungl. Maj :t har genom beslut den 14 november

1952 överlämnat riksdagsskrivelsen till 1950 års skattelagssakkunniga för

att tagas i övervägande vid fullgörande av det åt de sakkunniga anförtrodda

utredningsuppdraget.

Spörsmålet har uppmärksammats av riksdagens revisorer, vilka i sin bo
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

15

rättelse över den år 1952 av dem verkställda granskningen angående statsverket

härutinnan anfört följande:

»Såsom den lämnade redogörelsen ger vid handen, är de svenska taxeringsmyndigheternas

möjligheter att ernå en effektiv kontroll beträffande de s. k.

fria yrkesutövarnas inkomster f. n. i hög grad beskurna. Detta sammanhänger

främst med att de kategorier av skattskyldiga, varom här är fråga,

som regel inte är underkastade någon bokföringsskyldighet. Bortsett från

advokater och med dem jämförliga företagare är sålunda de betydande grupper

av yrkesutövare, som representeras av läkare, tandläkare, veterinärer

och homeopater m. fl., till skillnad från näringsidkare i allmänhet skyddade

mot all insyn beträffande sina inkomstförhållanden. Med tanke på storleken

av de samlade intäkter, som härflyter ur de fria yrkena, ter sig detta

mycket otillfredsställande. Förhållandet accentueras ytterligare därav, att

det successivt ökade skattetrycket på goda grunder kan förmodas ha bidragit

att undergräva och uppluckra den allmänna skattemoralen. Revisorerna

kan därför helt instämma i de i skilda sammanhang gjorda uttalanden,

som syftat till att fastslå eu skyldighet för envar, som utövar rörelse,

att i taxeringskontrollens intresse föra fortlöpande anteckningar rörande utfallet

av den verksamhet, varom fråga är, så att — utan obehörigt gynnande

av någon viss eller några vissa grupper av yrkesutövare -— en såvitt möjligt

rättvis och likformig beskattning säkerställes. En vidgad uppgiftsskyldighet

till ledning för egen taxering kan också, när det gäller de fria yrkenas

utövare, sägas ligga i linje med de allmänna strävandena att, på olika vägar,

nå det sålunda uppställda målet, en likformig beskattning. Exempel på åtgärder

i denna riktning utgör såväl taxeringsorganisationens effektivisering

som försöken att på upplysningens väg höja skattemoralen. Den utbyggnad

av taxeringsapparaten, som på sistone genomförts, har öppnat möjligheter

att i en annan och större omfattning än tillförne skapa kontroll av de skattskyldigas

inkomstförhållanden. Ett annat uttryck för statsmakternas strävanden

att åstadkomma en mera likformig beskattning är exempelvis den

nyligen tillskapade möjligheten för jordbrukare att övergå från redovisning

enligt kontantprincipen till taxering enligt bokföringsmässiga grunder under

förutsättning att han underkastar sig skyldighet att föra räkenskaper för

taxeringsändamål. Det må i detta sammanhang även pekas på det förhållandet,

att den fortgående relativa utökningen av kategorierna tjänstemän

och arbetare på bekostnad av egna företagare medfört, att kretsen vidgats

av sådana skattskyddiga, vilkas inkomster kan av taxeringsmyndigheterna

nöjaktigt kontrolleras. Icke minst mot bakgrunden härav framstår det

som ett rättvisekrav, att möjligheter till förbättrad taxeringskontroll tillskapas

även beträffande de fria yrkenas utövare. Såsom ovan nämnts, har

redan 1943 ars riksdag anhållit om utredning i detta syfte. Även revisorerna

anser det angeläget, att en omprövning av frågan kommer till stånd.

Till närmare belysning av den ekonomiska räckvidden av förevarande

spörsmål må i detta sammanhang anföras följande.

Enligt medicinalstyrelsens utredning rörande den öppna läkarvården i

riket (SOU 1948: 14) hade för år 1942 drygt 3 000 — f. n. 5 130 — av en

ekonomisk utredning omfattade läkare eu sammanlagd bruttoinkomst

av läkarverksamhet på över 02 miljoner kronor. Sveriges år 1940 praktiserande

2 230 - - f. n. 3 500 — tandläkare beräknades enligt uppgift i

samma betänkande ha haft en bruttoinkomst av privatpraktik på i runt

tal 60 miljoner kronor. Med hänsyn til! den starka numerära tillväxten av

dessa kårer sedan nyss angivna tidpunkter och den därefter inträffade

penningvärdeförsämringen kan, därest även veterinärerna medräknas, de

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

totala årliga bruttointäkterna för ifrågavarande tre yrkeskategorier antagas

under alla förhållanden numera icke understiga 200 miljoner kronor. För

kontroll av att dessa betydande intäkter riktigt uppges till beskattning erbjuder

den praxis, för vilken revisorerna ovan redogjort, i huvudsak icke

någon annan möjlighet än vederbörandes frivilliga anteckningar över inkomster

och utgifter. Vid underlåtenhet att föra sådana anteckningar löper

vederbörande icke annan risk än att bliva skönstaxerad. Enighet torde

emellertid råda om att skönstaxering ur såväl det allmännas som de enskilda

skattskyldigas synpunkt är en nödfallsutväg, som är förbunden med betydande

risker för feltaxeringar i båda riktningar.

‘ Ett korrekt fullgörande av icke bokföringspliktigas deklarationsskyldighet

förutsätter uppenbarligen, att vederbörande för sådana anteckningar

över utgifter och inkomster, att enligt deklarationsformuläret avfordrade

uppgifter kan grunda sig på ett trovärdigt primärmaterial. En deklaration,

vari uppgifter om inkomster och utgifter lämnas på måfå, utan stöd av

tillförlitliga anteckningar, kan nämligen icke tillmätas något vitsord såsom

grundval för taxeringen. Alldeles särskilt gäller detta, när fråga är om

rörelse av den omfattning, som i allmänhet är fallet med läkares, tandläkares,

veterinärers och homeopaters eller andra s. k. naturläkares. Nu

angivna omständigheter har också, såsom närmare framgår av den i det

föregående lämnade redogörelsen, föranlett våra grannländer att för ifrågavarande

område utfärda normerande anvisningar.

Vid den av revisorerna ovan förordade omprövningen av frågan om

skyldighet för utövarna av de fria yrkena att för deklarationskontroll föra

fortlöpande anteckningar synes det revisorerna med hänsyn till det nyss

anförda särskilt angeläget att yrkesgrupperna läkare, veterinärer, tandläkare,

homeopater in. fl. inte bokföringsskyldiga grupper deklaranter ägnas

uppmärksamhet, så att frågan utan uppskov kan bringas till en lösning.

Härvid vill det förefalla revisorerna som om de former, man i grannländerna

valt för åstadkommande av den önskade kontrollen, även bör underkastas

prövning.

Med hänsyn till det anförda anser revisorerna att den av 1943 års riksdag

begärda utredningen snarast bör verkställas.»

Revisorernas berättelse är för närvarande föremål för behandling av statsutskottet.

Utlåtande över berättelsen i ovannämnda del har avgivits av 1950

års skattelagssakkunniga, som förklarat sig ämna under innevarande år

framlägga resultatet av sin utredning i vad avser de frågor, som av revisorerna

berörts.

Genom beslut vid 1951 års riksdags höstsession infördes i kommunalskattelagen

bestämmelser, innebärande rätt för skattskyldig att, i likhet med

vad som gäller beträffande rörelseidkare, bliva taxerad för inkomst av jordbruksfastighet

enligt bokföringsmässiga grunder. De jordbrukare, som vill

begagna sig av rätten att bliva taxerade enligt bokföringsmässiga grunder,

skall vara skyldiga att föra räkenskaper i viss omfattning och på visst sätt.

Föreskrifter härutinnan har sammanförts i förordningen den 7 december

1951 (nr 793) om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk

att föra räkenskaper såsom underlag för taxering. Vid genomförandet av

denna lagstiftning diskuterades spörsmålet, huruvida taxering enligt bok
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

17

föringsmässiga grunder borde föreskrivas för alla idkare av jordbruk och

skogsbruk eller komma i tillämpning allenast därest vederbörande skattskyldig

så påyrkade. I det sakkunnigförslag (SOU 1946: 29), som låg till grund

för propositionen i ämnet, nr 191 till 1951 års riksdag, framhöll jordbrukssakkunniga,

att kontantprincipen givit ett relativt tillfredsställande resultat

under förhållanden då jordbruket varit inriktat på självhushållning och den

maskinella utrustningen varit obetydlig. Enär förhållandena i dessa avseenden

inom jordbruksnäringen numera vore väsentligt förändrade och då

kontantprincipen medförde att betydande inkomstbelopp ofta helt undandroges

beskattning samt ojämnheter i taxeringen och tillämpningssvårigheter

uppstode, ansåge de sakkunniga, att taxering enligt bokföringsmässiga

grunder borde tillämpas beträffande samtliga jordbrukare. De sakkunnigas

förslag i denna del tillstyrktes eller lämnades utan erinran i flertalet

remissyttranden. Ä andra sidan framhölls i ett stort antal yttranden, att

taxering enligt bokföringsmässiga grunder av samtliga idkare av jordbruk

och skogsbruk skulle medföra betydande svårigheter för taxeringsmyndigheterna

och berörda skattskyldiga. Med hänsyn till vad sålunda anförts uttalade

departementschefen i förenämnda proposition, att det icke syntes tillrådligt

att föreskriva skyldighet för jordbrukare att deklarera enligt bokföringsmässiga

grunder men att i stället en uttrycklig rätt borde införas

för jordbrukare att taxeras efter dylika grunder.

Samma års bevillningsutskott anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande

nr 63 i denna fråga följande:

»Vid sitt ställningstagande till denna fråga har utskottet fäst avgörande

vikt vid nödvändigheten av att reglerna för beskattning av inkomst av jordbruksfastighet

så utformas att icke alltför stora svårigheter vid tillämpningen

uppstå för taxeringsmyndigheterna eller för någon grupp av jordbrukare.

Såsom departementschefen i propositionen framhållit synes man

nämligen ha anledning befara att i varje fall de mindre jordbrukarna skulle

ha mycket svårt att utan hjälp av bokföringskunniga personer upprätta

riktiga deklarationer med räkenskapsmässig redovisning. Vidare skulle en

samtidig och allmän övergång till taxering enligt dylika grunder medföra

en belastning av taxeringsorganisationen, som denna icke kunde bära utan

en högst avsevärd förstärkning. Utskottet tillstyrker fördenskull att lagstiftningen

utformas efter den i propositionen förordade principen, att rätt

men icke skyldighet skall stadgas för jordbrukare att bliva taxerade enligt

bokföringsmässiga grunder.»

Uppbördsförfärandet.

Det år 1945 beslutade nya uppbördssystemet (kullskatten) innebar en genomgripande

omläggning av det tidigare uppbördsförfarandet. Med hänsyn

bland annat till de svårigheter, som förelåg att anpassa de nya uppbördsreglerna

till skattesystemet, förutsattes redan från början att, sedan systemet

under några år tillämpats i praktiken, en översyn av detsamma skul2

Bihang (ill riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 42.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

le göras med ledning av vunna erfarenheter. En sådan översyn har numera

verkställts dels av 1949 års uppbördssakkunniga och dels inom finansdepartementets

rättsavdelning. På grundval av denna översyn har i proposition

nr 100 till innevarande års riksdag framlagts förslag till ny uppbördsförordning

m. m. Propositionen har vid utskottsbehandlingen i allt väsentligt

tillstyrkts av vederbörande utskott (se bl. a. bevillningsutskottets betänkande

nr 33). Rörande propositionens huvudsakliga innehåll i de delar, vilka nu

är av intresse, må här anföras följande.

Förslag framlägges till en effektivare kontroll av att arbetsgivare verkställer

skatteavdrag och redovisar innehållen skatt. För sådant ändamål

skall ett särskilt arbetsgivarregister uppläggas, vari redovisad skatt fortlöpande

antecknas. Systemet möjliggör för myndigheterna att efter kort tid

konstatera, huruvida arbetsgivaren brustit i sina åligganden.

Av postverket eller penninginrättning utfärdade kvitton å arbetstagares

skatt skall behållas av arbetsgivaren. I stället skall arbetsgivaren vid återställande

av arbetstagares debetsedel förse denna med intyg om den innehållna

skatten in. in. eller, om debetsedel icke överlämnats, senast vid anställningens

slut lämna arbetstagaren särskilt kvitto å innehållet skattebelopp.

Vidare förordas bland annat att länsstyrelse skall, då särskilda skäl därtill

föranleder, äga befria skattskyldig eller arbetsgivare från att erlägga

respit- och restavgift.

En skärpning föreslås av straffbestämmelserna för arbetsgivare, som verkställt

skatteavdrag men underlåtit att inom föreskriven tid inbetala det innehållna

beloppet. Dessa bestämmelser anses sålunda böra utvidgas att omfatta

även fängelse i högst sex månader.

Utskottet. I de föreliggande motionerna har upptagits frågan om de direkta

skatternas avvägning mellan skilda grupper av skattskyldiga. Sålunda har

i motionen II: 5 (av herr Lindberg) yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa om en allsidig utredning för åstadkommande av

ett effektivt och för olika medborgargrupper rättvist skattesystem. I motionen

II: 359 (av herrar Svensson i Ljungskile och Ohlin) har yrkats, att

1950 års skattelagssakkunniga måtte erhålla i uppdrag att ägna särskild

uppmärksamhet åt möjligheterna att uppnå en ökad rättvisa i skatteawägningen

olika folkgrupper emellan.

Motionerna behandlar ett flertal allmänna problem, som sammanhänger

med den direkta beskattningen. Motionärerna har därvid framfört erinringar

mot gällande regler för beräkning av inkomst i fråga om olika inkomstslag,

tillämpade normer för värdering av naturaförmåner och förmögenhetsskattepliktiga

tillgångar ävensom utformningen av taxeringskontrollen

och uppbördsförfarandet. Sammanfattningsvis må av motionernas

innehåll här återgivas följande. I motionen II: 5 har gjorts gällande, att allvarliga

brister vidlåder beskattningssystemet, vilket medför att löntagare

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

19

erlägger en i förhållande till deras inkomst och levnadsstandard väl hög

skatt medan andra grupper av skattskyldiga kommer lindrigare undan. Likställigheten

äventyras genom reglerna för värdering av lager, för avskrivning

å anläggningstillgångar och för värdering av naturaförmåner. Vidare

har i motionen II: 5 anmärkts, att upprörande fall av falskdeklaration förekommer.

I sistnämnda motion har därjämte riktats viss kritik mot uppbördssystemet.

Även i motionen II: 359 har den frågan rests huruvida beskattningsreglerna

kan ur synpunkten av rättvisa och likformighet sägas

vara tillfredsställande, och motionärerna har i anslutning därtill uttalat sig

för en utvidgning av den obligatoriska bokföringsskyldigheten till att omfatta

utövare av s. k. fria yrken ävensom jordbrukare, i vart fall vissa grupper

av sistnämnda kategori. Normerna för värdering av naturaförmåner

och förmögenhetsskattepliktiga tillgångar har i motionen II: 359 jämväl

kritiserats och ett förtydligande av gällande regler i dessa hänseenden har

av motionärerna förordats. Ett spörsmål, som upptages i sistnämnda motion,

är huruvida för löntagarnas sparande kunde skapas lättnader, vilka

skulle ställa dem i paritet med företagarna eller i varje fall innebära ett steg

i sådan riktning.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har de i motionerna

behandlade frågorna tidigare uppmärksammats och åtgärder i skilda hänseenden

vidtagits för att förbättra beskattningsreglerna samt vinna en jämnare

tillämpning. Statsmakterna har vidare eftersträvat en effektivare taxeringskontroll.

Vad angår uppbördsförfarandet må allenast erinras om det

i proposition nr 100 till innevarande års riksdag framlagda förslaget till ny

uppbördsförordning, vilket förslag utskottet behandlat i sitt betänkande

nr 33.

Ett omfattande reformarbete pågår för närvarande rörande praktiskt

taget samtliga i motionerna berörda spörsmål och utskottet får härutinnan

hänvisa till den ingående redogörelse som ovan lämnats. Utskottet avser

därför att i det följande behandla några problem av principiell natur, vilka

är förenade med den årliga beskattningen av inkomst och förmögenhet.

Under förarbetena till 1928 års kommunalskattelag ägnades ett betydande

arbete åt att skapa ett enhetligt inkomstbegrepp. Dessa och senare gjorda

försök har icke krönts med framgång. Kommunalskattelagen har därför

uppbyggts kring vissa allmänna regler om vad som icke skall anses som

inkomst eller icke vara avdragsgill omkostnad samt kring ett system av

olika inkomstslag, därvid för ett vart av dessa — merendels blott i form

av en exemplifierande uppräkning — angivits vad som skall hänföras till

intäkt respektive avdragsgill omkostnad. Dessa grundlinjer i beskattningsreglernas

utformning har numera gjorts till föremål för erinringar. Utskottet

finner sig för närvarande icke böra göra några uttalanden i detta

hänseende, eftersom flera utredningar pågår beträffande inkomstskattesystemet.

I förevarande motioner liksom i den allmänna diskussionen under

senare år har kritiken emellertid främst riktats mot kommunalskatte
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

lagens detalj bestämmelser, och därvid har jämförelse gjorts mellan reglerna

för beräkning av inkomst av tjänst, å ena sidan, och motsvarande

regler i fråga om inkomst av jordbruksfastighet och rörelse, å den andra.

Det ligger i sakens natur att såväl vid lagbestämmelsernas avfattning som

deras tillämpning väsentligt mer invecklade problem möter i fråga om inkomst

av jordbruksfastighet och rörelse än beträffande tjänsteinkomster.

Vad som särskilt är ägnat att komplicera beskattningen är det grundläggande

förhållandet, att näringsverksamhet i övervägande antal fall bedrives

med investerat kapital, vars variationer genom bland annat av- och nedskrivningar

påverkar den skattepliktiga inkomstens storlek. 1 kommunalskattelagen

gives åtskilliga regler för mätande av inkomstpåverkande förändringar

i kapital, som investerats i omsättnings- och anläggningstillgångar.

Endast en beräkning av inkomsten enligt bokföringsmässiga grunder

ger underlag för en bedömning av angivna förändringar. Vad som i motionen

II: 359 anförts om en utvidgning av bokföringsskyldigheten till att

omfatta jordbrukare är därför enligt utskottets mening i princip riktigt.

I detta sammanhang vill utskottet emellertid erinra om att 1951 års riksdags

beslut angående införande av rätt för jordbrukare att bliva taxerade enligt

bokföringsmässiga grunder var enhälligt därutinnan, att förutsättning för

en allmän, alla jordbrukare omfattande skyldighet i sådant hänseende icke

ansågs vara för handen. Med de införda reglerna för taxering av inkomst

av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder avsågs att främja

en successiv övergång till bokföringsmässig redovisning. En omprövningav

frågan om bokföringsskyldighet anser utskottet framdeles böra ske när

någon erfarenhet vunnits av 1951 års lagstiftning, vilken kommer att tilllämpas

första gången vid 1954 års inkomsttaxering.

Vad angår gällande regler om värdering av lagertillgångar och avskrivning

å anläggningstillgångar har i de förevarande motionerna givits uttryck

åt den uppfattningen att sagda regler innebär en fördel för näringsidkarna

bland annat därutinnan, att dessa beredes möjlighet till ett skattefritt sparande

vartill motsvarighet saknas för löntagarna. I vilken utsträckning så

är förhållandet kan hittills icke anses fullständigt klarlagt. Detta centrala

spörsmål i fråga om beskattningsreglernas effekt är av så svårbedömbar

natur, att utskottet icke anser sig böra göra något uttalande härutinnan

eftersom säkra hållpunkter för ett sådant icke är för handen och den framtida

utformningen av företagsbeskattningen i viss omfattning är föremål för

utredning. Emellertid må erinras om att vissa bestämmelser rörande inkomst-

och förmögenhetsbeskattningen innebär möjlighet för den skattskyldige

att, oavsett arten av hans inkomst, ernå skattelindring för sparande

i form av försäkringar.

Ett praktiskt problem, som är förenat med beskattning av inkomst och

förmögenhet är hur en riktig och likformig värdering skall verkställas av

naturaförmåner och skattepliktiga förmögenhetstillgångar. Lagstiftningen

i detta hänseende har under senare år varit föremål för ändringar såvitt

angår bland annat värdering av skog. Vissa andra värderingsregler har också

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

21

uppmärksammats. Utskottet vill för sin del framhålla, att beskattningsmyndigheterna

icke kan betungas med att i fråga om vanligen förekommande

naturaförmåner verkställa en ingående prövning av förmånernas värde

i de enskilda fallen utan vissa schabloner måste komma till användning.

Varje förenkling av skattesystemet och därav följande ökad effektivitet

omöjliggöres om kravet på en millimeterrättvisa i fråga om värdering skall

upprätthållas. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om riksskattenämndens

uppgift att verka för att skäliga värderingsnormer kommer till användning

vid taxeringen såväl i fråga om naturaförmåner som vissa förmögenhetstillgångar.

Däremot förekommer givetvis naturaförmåner och tillgångar

av sådan art att en schablon för deras värdering icke låter sig uppställa.

Så är t. ex. förhållandet beträffande förmögenhetsvärdet av rörelseidkares

varulager.

Omfattningen av uppgiftsskyldigheten till ledning för egen och annans

taxering är för närvarande föremål för utredning av 1950 års skattelagssakkunniga,

varför anledning saknas att här närmare behandla denna fråga.

Vad angår taxeringskontrollen i övrigt har i de förevarande motionerna förordats

en utvidgning av bokföringsskyldigheten till näringsidkare, vilka för

närvarande icke är bokföringsskyldiga. Utövarna av de s. k. fria yrkena

har därvid särskilt uppmärksammats. Utskottet anser en sådan utvidgning

i hög grad önskvärd och vill för sin del understryka vad riksdagens revisorer

anfört i ämnet i sin berättelse till innevarande års riksdag. Såsom

ovan antytts kan taxeringskontrollen göras mer effektiv i den mån en förenkling

av beskattningsreglerna genomföres på de områden där en sådan

låter sig göra. Även denna väg till förbättrade beskattningsresultat är för

närvarande förmål för undersökning.

Avslutningsvis vill utskottet framhålla, att de synpunkter som i motionerna

framförts i huvudsak är värda beaktande, och det framgår av vad

ovan anförts att flertalet av de i motionerna förordade riktlinjerna för vinnande

av förbättringar för närvarande prövas. Framställningar från riksdagens

sida har i många av de i motionerna berörda frågorna redan skett

och föranlett tillsättande av särskilda sakkunniga. Det ligger vidare i sakens

natur, att det pågående reformarbetet syftar till ett förbättrat skattesystem.

Utskottet finner därför ej skäl föreligga att nu föreslå riksdagen att i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa om utredning. Utskottet förutsätter dock,

att 1950 års skattelagssakkunniga, när så erfordras i samråd med företagsbeskattningskommittén,

söker vinna större likformighet i beskattningen.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet de föreliggande motionerna

besvarade.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att motionen 11:5 av herr Lindberg angående eu allsidig

utredning av gällande skattesystem måtte anses besvarad

genom vad utskottet ovan anfört; samt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

2) att motionen 11:359 av herrar Svensson i Ljungskile

och Ohlin om ökad rättvisa i skatteawägningen mellan olika

folkgrupper måtte anses besvarad genom vad utskottet ovan

anfört.

Stockholm den 5 maj 1953.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Gustaf Elofsson,

Spetz, Velander, Falk, Ramberg, Söderquist, Einar Eriksson och Patrick

Nilsson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,

Sjölin, Olofsson, Brandt, Allard, Strandh, Kärrlander, Vigelsbo och Nilsson

i Svalöv.

Reservation

av herrar Velander och Nilsson i Svalöv.

637392. Stockholm 1953 Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.