Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om visst tillägg till anvisningarna till 3 § kommunalskattelagen.

1953-05-07 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1953:44, Betänkande i anledning av väckta motioner om visst tillägg till anvisningarna till 3 § kommunalskattelagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

1

Nr 44.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om visst tillägg till anvisningarna till 3 § kommunalskattelagen.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 268 av herr Sigfrid Larsson m. fl. och II: 357 av herr Nilsson

i Svalöv in. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådant tillägg till

anvisningarna till 3 § kommunalskattelagen, att därav framgår att jämväl

jordbrukare, som deklarerar enligt den s. k. kontantprincipen, skall äga rätt

att ha annat räkenskapsår än kalenderår, under förutsättning att han har

sådan bokföring som kräves för redovisning av inkomst i förvärvskällan

jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder.»

Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får

utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till

motionen II: 357.

I 3 § kommunalskattelagen jämte anvisningar till samma paragraf angives

vad som avses med de i lagen använda beteckningarna taxeringsår och beskattningsår.

Med taxeringsår förstås det kalenderår, under vilket taxering

av heskattningsnämnd i första instans verkställes, och med beskattningsår

det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret, eller, där räkenskapsår

icke sammanfaller med kalenderår, det räkenskapsår, som gått till ända

närmast före den 1 mars under taxeringsåret.

Enligt kommunalskattelagens före år 1953 gällande lydelse skulle inkomst

av jordbruksfastighet beräknas enligt den s. k. kontantprincipen. I praxis har

emellertid jordbrukare i vissa fall medgivits rätt att vid taxering beräkna

inkomsten av jordbruk efter bokföringsmässiga grunder. En förutsättning

for godkännande av en sådan beräkning torde ha varit, att ordnad bokföring

med räkenskapsavslutning funnits samt alt densamma kunde förväntas

komma till fortsatt användning, så att trygghet förelåge för en likformig taxering

i framtiden. Jordbrukare, som taxerats för inkomst enligt bokföringsmässiga

grunder, har i praxis medgivits rätt att deklarera efter räkenskapsår,

som icke sammanfallit med kalenderår (se t. ex. RÅ 1934 ref. 47 och

1937 ref. 34). Då jordbrukare, som deklarerat enligt kontantprincipen, anvant

sig av s. k. brutet räkenskapsår, torde detta i viss utsträckning ha godtagits

av beskattningsnämnderna. Något utslag från regeringsrätten till stöd

lör sistnämnda praxis synes dock icke föreligga.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 so ml. Nr 44.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr H.

Genom beslut av 1951 års riksdag (höstsessionen) har i kommunalskattelagen

införts uttryckliga bestämmelser, innebärande rätt för skattskyldig att

bliva taxerad för inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga

grunder under förutsättning att räkenskaper föres enligt en särskild förordning

om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra

räkenskaper såsom underlag för taxering. Sistnämnda förordning är i huvudsak

av samma innehåll som 1927 års bokföringslag. Enligt ett år 1951

gjort tillägg till 31 § taxeringsförordningen skall idkare av jordbruk eller

skogsbruk, vilken påyrkar att bliva taxerad för inkomst av jordbruksfastighet

enligt bokföringsmässiga grunder, senast tre månader före ingången

av det första beskattningsår, för vilket taxering skall ske enligt sådana grunder,

göra anmälan härom till taxeringsintendenten i det län, där jordbruksfastigheten

är belägen. Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1953 och

tillämpas vid taxering första gången år 1954.

Efter anmaning är idkare av jordbruk, skogsbruk eller rörelse jämlikt 35 §

2 mom. taxeringsförordningen skyldig avlämna uppgift om belopp, som han

utbetalt till namngiven annan näringsidkare, därest beloppet är av beskaffenhet

att i mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruksfastighet eller av

rörelse.

Efter anmaning av taxeringsintendent är idkare av jordbruk, skogsbruk

eller rörelse vidare skyldig att, ändå att mottagarna icke i anmaningen

namngives, avlämna uppgift om belopp som han utbetalt till andra näringsidkare,

i den mån beloppen är av beskaffenhet som nyss sagts. Uppgift skall

därvid lämnas om mottagarens namn och adress.

Ovannämnda bestämmelser om rätt för skattskyldig att bliva taxerad för

inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder förelädes

1951 års riksdag genom proposition nr 191. I de i anledning av propositionen

väckta likalydande motionerna I: 508 (av herr Spetz in. fl.) och II: 649

(av herr Nilsson i Svalöv in. fl.) framfördes önskemål om att riksdagen måtte

uttala sig för att jordbrukarnas frihet att välja annat redovisningsår än

kalenderår icke skulle knytas till den metod, som användes vid inkomstberäkningen.

Motionärernas framställning i detta hänseende hade närmast föranletts

av ett i propositionen gjort uttalande av departementschefen, vari

framhållits att då endast jordbrukare, som vore skyldiga att föra räkenskaper,

enligt förslaget ägde tillämpa bokföringsmässig inkomstberäkning, blott

dessa jordbrukare hade rätt att begagna sig av annat räkenskapsår än kalenderår.

Samma års bevillningsutskott anslöt sig i sitt av riksdagen godkända

betänkande nr 63 till departementschefens ståndpunkt av det skälet,

att en annan redovisningsperiod än kalenderår vid tillämpning av kontantprincipen

skulle medföra svårigheter för taxeringskontrollen.

I den vid 1952 års riksdag väckta motionen II: 480 (av herrar Nihlfors och

Henriksson) hemställdes, att riksdagen måtte besluta att jämväl för jordbru
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr H.

3

kare, som deklarerade enligt bokföringsmässiga grunder, bokföringsåret skulle

omfatta kalenderår. I sitt i anledning av motionen avgivna betänkande nr

11, vilket godkändes av riksdagen, anförde 1952 års bevillningsutskott bl. a.

följande.

»Motionärerna ha som sin mening uttalat, att det icke skulle vålla jordbrukarna

några svårigheter alls om bokföringsåret började den ena dagen

eller den andra under året. I anledning härav vill utskottet framhålla, att

åtskilliga skäl kunna anföras för att låta räkenskapsåret omfatta annan tidrymd

än kalenderåret. Sålunda torde många jordbrukare vilja avsluta räkenskapsåret

den 30 juni, vid vilken tidpunkt inneliggande lager av jordbruksprodukter

i regel är minst. För en arrendator kan det vara ett önskemål

att få räkenskapsåret att ansluta sig till arrendetidens början den 14

mars. Även ur resultatsutjämningssynpunkt kan det vara befogat att låta

bokföringsåret avse annan tidrymd än kalenderår.

Utskottet finner sålunda, att rätten för idkare av jordbruk eller skogsbruk

med ordnade räkenskaper att välja annat räkenskapsår än kalenderår

icke utan starka skäl bör inskränkas. Betryggande taxeringskontroll bör

enligt utskottets mening i första hand åstadkommas genom åtgärder, varigenom

beskattningsnämnderna erhålla erforderliga uppgifter rörande försålda

produkter in. in. De viktigaste av dessa uppgifter lämnas av jordbrukarnas

egna ekonomiska sammanslutningar, såsom mejeri- och slakteriföreningar

in. fl. Vid behandlingen av förevarande motion bär inom utskottet upplysts,

att dessa föreningar brukade notera inkomna leveranser per vecka och att

i följd därav bokföringstekniska svårigheter ej lade hinder i vägen för att

på begäran lämna kontrolluppgifter för annan tidrymd än kalenderår.

Med hänsyn härtill och då Sveriges lantbruksförbund, enligt vad utskottet

inhämtat, förklarat sig vilja medverka till att erforderliga uppgifter ställas

till taxeringsmyndigheternas förfogande synes det utskottet kunna antagas,

att taxeringskontrollens effektivitet kommer att upprätthållas i samma

omfattning som vid en inkomstredovisning för kalenderår. I detta sammanhang

vill utskottet framhålla, att den ovan oinförmälda anmälningsskyldighet,

som åvilar idkare av jordbruk och skogsbruk, vilka önska bliva

taxerade enligt de nya reglerna om bokföringsmässig inkomstberäkning,

även kommer att tjäna taxeringskontrollen. På grund av nu anförda omständigheter

finner utskottet ej skäl tillstyrka bifall till motionen.»

Genom beslut den 2 februari 1951 uppdrog Kungl. Maj :t åt lantbruksstyrelsen

och statens jordbruksnämnd att gemensamt och efter samråd med

jordbrukets utredningsinstitut utreda frågan om de ändringar i metodiken

lör den jordbruksekonomiska undersökningen, som kunde finnas påkallade

med hänsyn särskilt till att undersökningsresultaten avsågs skola användas

för att uppgöra typjordbrukskalkyler.

Med skrivelse den 27 juni 1952 har myndigheterna överlämnat betänkande

angående den jordbruksekonomiska undersökningen (SOU 1952: 41). Betänkandet

har utarbetats av en särskild för ändamålet av myndigheterna tillsatt

delegation, som antagit benämningen typjordbrukskommittén.

I betänkandet anföres rörande lämplig bokföringsperiod för den jordbruksekonomiska

undersökningens del följande:

»I nuvarande jordbruksekonomiska undersökning har bokföringsperioden

lagts per den 1/7—30/6. Detta har framför allt motiverats med all lag
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

ren av råvaror och produkter skulle vara små i lantbruket vid denna tidpunkt.

Osäkerheten i värdesättningen blir av ringa betydelse, om inventeringarna

företagas vid en tidpunkt, då lagren äro obetydliga. Härigenom har

man ansett, att de årliga lönsamhetsresultaten bli säkrare, än om boksluten

läggas på annan period.

Då man skall bedöma frågan om lämplig bokföringsperiod för den jordbruksekonomiska

undersökningens del, måste flera faktorer uppmärksammas.

Nyssnämnda hänsyn till svårigheterna att inventera lagret är helt visst

en faktor av betydelse, då det gäller att få fram riktiga årsresultat eller då

värdet av i lantbruket investerat kapital skall fastställas. Men här spelar även

möjligheterna att rätt uppskatta värdet av arbete och material, nedlagt i den

växande grödan, en stor roll. Vid diskussion av frågan om bokföringsperiod

bör även uppmärksammas önskvärdheten av att få överensstämmelse med

deklarationsperioden, ävensom angelägenheten av att kunna jämföra räkenskapsresultaten

med annan statistik (totalkalkylen, deklarationsundersökningen,

lönestatistiken, de ekonomiska föreningarnas statistik in. in.). Slutligen

synas vissa organisatoriska frågor böra beaktas. Det är sålunda av stor betydelse,

att bokslutet kan göras vid sådan tidpunkt, att resultaten kunna

framkomma till prisberäkningarna i februari—mars, och vidare att det infaller,

när lantbrukare och bokföringsbyråer lia en mindre arbetsfylld period.

Utgående från nu berörda faktorer har kommittén närmast diskuterat tre

alternativ i fråga om bokföringsperiod, nämligen bokslut per 31 december,

31 mars och 30 juni. Vad först det senare alternativet beträffar, skulle detta

överensstämma med nuvarande system. Med hänsyn till möjligheterna att få

överensstämmelse med deklarationsperioden är detta alternativ ej att förorda.

Enligt de nya författningsföreskrifterna rörande deklaration av inkomst

från jordbruksfastighet kan man visserligen få välja beskattningsperiod,

men endast under förutsättning att deklaration upprättas efter bokföringsmässigä

grunder. T det fall man önskar deklarera efter kontantprincipen,

vilket synes bli det mest vanliga förfaringssättet, måste kalenderåret

läggas till grund. Jämförelser med annan statistik bli med bokslut per 30

juni svåra att göra. Allt mer och mer upplägges den statistik, som här är av

intresse, per kalenderår. Detta är visserligen inte fallet beträffande totalkalkylen,

men den ansluter till produktionsår i stället för budgetår. Ett bokslut

per 30 juni infaller dessutom dels under en ganska arbetsam tid i lantbruket

och dels under bokföringsbyråernas sannolika semesterperiod. Med hänsyn

härtill kan det bli svårt att få fram materialet till prisberäkningarna efter

nyår.

Bokslut per 30 juni har som ovan nämnts motiverats med att lagervärderingsmöjligheterna

då skulle vara stora. Detta torde vara fallet, om man ej

tager hänsyn till investeringar i växande gröda eller redan skördad sådan.

Då dessa investeringar äro betydande och dessutom ofta variera år från år,

kunna stora felslut uppstå i den mån investeringarna ej beaktas eller icke

riktigt kunna uppskattas. Ur förrådsvärderingssynpunkt torde den 31 mars

vara den bästa tidpunkten i lantbruket. Investeringarna i växande gröda äro

då ringa (i huvudsak de höstsådda grödorna) och lagren av fodermedel äro

av relativt liten storlek. En bokföringsperiod omfattande 1 april—31 mars

överensstämmer emellertid inte heller med den sannolika deklarationsperioden

och ger ej ett räkenskapsmaterial, som är lätt att jämföra med annan

statistik eller andra ekonomiska undersökningar. Möjligheterna att få fram

materialet i god tid före upprättandet av typjordbrukskalkylerna äro dock

stora. Vidare torde lantbrukarna då ha bättre tid med att hjälpa till med bokslutsarbetet

än den 30 juni.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr hfr.

5

Då det gäller anpassningen till deklarationsperioden och önskvärdheten av

att kunna jämföra den jordbruksekonomiska undersökningens resultat med

annan statistik, synes bokslut per 31 december vara att föredraga. Vid denna

tidpunkt äro dock lagren av fodermedel stora. Däremot äro investeringar i

växande gröda icke större än per 31 mars. Värderingen av fodermedlen, särskilt

grovfodret, är emellertid ett svårlöst problem. Kommittén är väl medveten

om att det ur denna synpunkt icke är så lämpligt att förlägga bokföringsperioden

till kalenderår. Svårigheterna synas dock icke böra överdrivas.

En värdesättning av grovfodret per 31 december torde mänga gånger

icke vara mera komplicerad än en förrådsinventering per 30 juni, om denna

skall inkludera den växande grödan.

Då kommittén har haft att taga slutlig ställning till tidpunkten för bokslutets

förläggande, har den framför allt övervägt 31 december respektive 31

mars. Kommittén har därvid ansett, att förutsättningarna att bestämma förrådets

storlek och därmed det ekonomiska resultatet för ett visst år äro större

vid bokslut per 31 mars än per 31 december. Enligt kommitténs mening böra

dock inventeringsmetoder så småningom framkomma, vilka möjliggöra en

tillfredsställande värdeberäkning av förrådet även per 31 december. Däremot

äro svårigheterna att per 31 mars få till stånd en anpassning till deklarationsperiod

och annan statistik nästan helt olösliga. Särskilt den förstnämnda

svårigheten bör tillmätas ganska stor vikt. Om det över huvud taget skall

vara möjligt att få lantbrukarna så intresserade av den jordbruksekonomiska

undersökningen i fortsättningen, att det kan föreligga ett visst antal

gårdar att välja på, torde det vara nödvändigt att anpassa bokföringsperioden

till deklarationsperioden (kalenderår), varvid bokföringsresultatet även

kan utnyttjas mera direkt för självdeklarationen. Om så icke blir fallet, synes

det bli svårt att få ett ur representativitetssynpunkt någorlunda tillfredsställande

underlag för den jordbruksekonomiska undersökningen. Med hänsyn

framför allt härtill bar kommittén stannat vid att bokslutet bör läggas

per den 31 december.»

I proposition nr 102 till innevarande års riksdag har på grundval av nämnda

betänkande föreslagits vissa ändringar beträffande den jordbruksekonomiska

undersökningens utformning och organisation. Ändringarna avser

främst metodiken och innebär en väsentlig omläggning och förbättring av

denna. Av skäl som kommittén anfört, främst angelägenheten av att anpassa

bokföringsperioden till deklarationsåret, föreslås, att i samband därmed bokföringsåret

från och med år 1954 omlägges från tiden 1 juli—30 juni till kalenderår.

Vidare föreslås att ökade resurser skall ställas till lantbruksstyrelsens

förfogande i dess egenskap av centralt organ för ledning av undersökningsverksamheten

och bearbetning av räkenskapsmaterialet. Förutom

ökade anslag förordas bland annat, att till styrelsen skall knytas eu särskild

nämnd med rådgivande uppgifter.

Propositionen bar tillstyrkts av jordbruksutskottet i dess utlåtande nr 25.

I de föreliggande motionerna bar framhållits bl. a., att i praktiken många

jordbrukare, som haft ordnad bokföring att lägga till grund för sin deklaration,

sedan långt tillbaka använt s. k. brutet räkenskapsår även då kontantprincipen

tillämpats vid deklarationen. I samband med eu ordnad faok•öring

vid jordbruket vore det ur många synpunkter fördelaktigare alt ha

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

räkenskapsåret förlagt till annan tidsperiod än kalenderåret. Anledningen

kunde t. ex. vara den att en exakt inventering vid ett jordbruk sällan kunde

ske per den 31 december. Spannmålen vore vid denna tid mången gång

otröskad, och dess kvantitet kunde sålunda ej bestämmas. Även andra lagertillgångar

såsom grovfoder o. d. vore svåra att kvantitativt fastställa vid de

tidpunkter då lagren vore som störst. Många av de jordbrukare som sålunda

sedan länge haft ordnad bokföring med tillämpande av brutet räkenskapsår

och som deklarerat efter kontantprincipen funne det i regel mest ändamålsenligt

att under sin kvarstående tid som jordbrukare fortsätta med denna

redovisningsmetod. Redovisning av nettointäkten beräknad efter bokföringsmässiga

grunder komme däremot huvudsakligast att göras av yngre jordbrukare,

som redan vid övertagandet av sitt jordbruk börjat tillämpa metoden

med bokföringsmässig redovisning. Skulle man nu vid det praktiska

taxeringsarbetet komma att obligatoriskt kräva kalenderåret som redovisningsperiod

i de fall, då kontantprincipen användes, komme de ovan angivna

jordbrukarna med ordnad bokföring i ett svårt läge. De önskade otvivelaktigt

kvarbliva vid kontantprincipen, men de ville också ha sin bokföring

kvar med tillämpande av den för dem mest ändamålsenliga tidpunkten

för räkenskapernas avslutning, exempelvis den 30 juni, då lagren vore

som minst och inventeringen lättast kunde ske. Det syntes icke riktigt att

detta förmenades dem genom att taxeringsmyndigheterna i berörda fall

krävde kalenderåret som redovisningsperiod. Det väsentliga kravet för ett

medgivande att använda brutet räkenskapsår syntes böra vara icke vilken

skattemässig redovisningsmetod som användes utan huruvida ordnade räkenskaper

fördes eller icke. Det vore enligt motionärernas uppfattning jämväl

av stor betydelse, att ett medgivande av annan redovisningsperiod än

kalenderåret i sin tur skulle ge större möjligheter för vederbörande att ingiva

självdeklarationen redan i början av taxeringsåret. Det låge i sakens

natur att, för att sakkunnig hjälp skulle kunna bli effektiv och i viss mån

innebära en garanti för en riktig deklaration, en viss spridning på såväl

räkenskapernas avslutande som deklarationens upprättande måste föreligga.

Ur taxeringskontrollsynpunkt torde det vara av betydelse att sådan sakkunnig

hjälp kunde anlitas.

Under hand har utskottet inhämtat yttranden från riksskattenämnden,

Kungl. lantbruksstgrelsen, Sveriges lantbruks förbund och Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund. Riksskattenämnden och Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund har avstyrkt bifall till motionerna, under det att lantbruksstyrelsen

och lantbruksförbundet tillstyrkt desamma. Av innehållet i

remissyttrandena torde här återgivas följande.

Riksskattenämnden har inledningsvis erinrat om frågans tidigare behandling

i riksdagen och därvid berört 1952 års bevillningsutskotts uttalande i

dess ovan återgivna betänkande nr It. I anslutning därtill framhåller riksskattenämnden

att kontrollsynpunkterna sålunda icke ansetts böra hindra

det legitima intresset att begagna brutet räkenskapsår, när inkomsten vid

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr ii. 7

taxeringen beräknades bokföringsmässigt. Härefter har riksskattenämnden

anfört:

»Inför en sådan utvidgning av rätten att använda brutet räkenskapsår,

som föreslås i de nu föreliggande motionerna, måste dock kontrollsynpunkterna

alltjämt ha sin fulla giltighet. De kontrolluppgifter, varom här är fråga,

lämnas för stora grupper samtidigt. En sådan samtidig, mer eller mindre

automatisk kontroll kan genomföras utan alltför stort besvär för jordbruksorganisationerna

och taxeringsmyndigheterna. Däremot är det förenat

med merarbete för dem, därest uppgifter skola i särskilda fall infordras och

lämnas för andra perioder än kalenderår. Det är därför ur kontrollsynpunkt

angeläget, att kalenderåret icke i någon större utsträckning frångås såsom

redovisningsperiod. För jordbrukare, som tillämpa bokföringsmässig redovisning

i deklarationen, kunna särskilda skäl åberopas. För dem "föreligger

också enligt 31 § sista stycket taxeringsförordningen viss anmälningsskyldighet,

varigenom de på förhand kunna utskiljas. Den bokföringsmässiga

redovisningen i deklarationen får även anses innefatta viss garanti för att

inkomsterna bli behörigen upptagna. Däremot skulle det innebära en försvagning

av kontrollmöjligheterna, om jordbrukarna även vid redovisning

enligt kontantprincip tillämpade andra redovisningsperioder än kalenderår.

Enligt riksskattenämndens mening böra dessa synpunkter icke undervärderas.

För en riktig taxering av jordbrukarna ha kontrolluppgifterna visat

sig vara av stor betydelse. Det torde sålunda icke råda något tvivel om att

jordbrukarnas taxering förbättrats och avsevärt vunnit i stadga, sedan en

dylik kontroll började tillämpas i mera allmän omfattning.

De av motionärerna anförda skälen för att utvidga rätten att använda

brutet räkenskapsår till att även avse kontantmässig redovisning äro enligt

riksskattenämndens uppfattning icke av den betydelse, att de böra föranleda

ett ändrat ställningstagande från statsmakternas sida i denna fråga. Såsom

villkor för en dylik rätt förutsättes i motionerna, att jordbrukaren skulle

iöra räkenskaper av sådant slag, som föreskrivits såsom underlag för taxering

enligt bokföringsmässiga grunder. Om emellertid en fullständig sådan

bokföring föreligger, synes det rimligt att den även lägges till grund för taxeringen.

När numera tva olika redovisningsmetoder tillämpas för taxeringen av

jordbruksinkomst får det anses vara av vikt, att de båda metoderna hållas

åtskilda och icke sammanblandas i praktiken. Om en jordbrukare ur vissa

synpunkter anser den kontantmässiga redovisningen medföra sådana fördelar

att den är att föredraga — oaktat de faktiska förutsättningarna för en

bokföringsmässig redovisning föreligga — torde vederbörande också få acceptera

de eventuella olägenheterna med kontantprincipen. Det brutna räkenskapsåret

hör naturligt hemma i eu bokföringsmässig redovisning, och det

torde här — liksom på andra områden av beskattningen — böra gälla, att

den skattskyldige icke får välja ut vissa, för honom förmånliga bestämmelser

ur ett redovisningssystem utan att tillämpa detta system i dess helhet.

På grund av det anförda finner sig riksskattenämnden böra avstyrka de

föreliggande motionerna.»

Ledamöterna i riksskattenämnden Ager och Sivert har anmält skiljaktig

mening och därvid anfört följande:

»Den omständigheten, att ett så stort antal jordbrukare, som haft ordnad

bokföring tidigare tillåtits deklarera sin inkomst för annat beskattningsår

än kalenderåret, oaktat inkomsten redovisats enligt den s. k. kontantprincipen

— och detta utan väsentliga svårigheter för taxeringsmyndigheterna

och med avsevärda fördelar för de skattskyldiga — visar, att den genom de
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

partementschefens uttalande i propositionen nr 191/1951 gjorda inskränkningen

till de skattskyldigas nackdel utgör större våld än nöden kräver. De

praktiska synpunkterna måste här få dominera. Att kontrollsynpunkten icke

har den dominerande betydelse, som tidigare och icke minst i riksskattenämndens

yttrande angivits, framgår bl. a. därav att 1951 års bevillningsutskott

uttalat, att en annan redovisningsperiod än kalenderår vid tillämpningen

av kontantprincipen skulle medföra svårigheter för taxeringskontrollen,

medan 1952 års bevillningsutskott uttalat, att bokföringstekniska

svårigheter icke lade hinder i vägen för att kontrolluppgifter på begäran

lämnades för annan period än kalenderår. Jordbrukets ekonomiska sammanslutningar

ha utfäst sig att medverka därtill. Det är ej heller angeläget, att

kontrolluppgiften får som underlag för deklarationen ersätta förda räkenskaper

och anteckningar. Skattemoralen förbättras icke om det anses rätt

och riktigt att deklarera endast för de inkomster varå kontrolluppgiften enligt

den skattskyldiges vetskap lämnas. Kontrolluppgifterna brista synnerligen

ofta i överensstämmelse med de intäkter, som författningsenligt skola

upptagas till beskattning ett visst år. Sålunda må framhållas, att närmare

1/6 av alla mjölklikvider redovisas för en period omfattande december det

ena året — november det andra, medan 5/6 av dessa likvider redovisas för

kalenderår och detta utan att respektive taxeringsmyndigheter ens reagerat

annat än i undantagsfall. Praxis härutinnan varierar.

Den i 31 § sista stycket taxeringsförordningen angivna anmälningsskyldigheten

medför ingen skyldighet att när den tiden kommer deklarera enligt

bokföringsmässiga grunder.

Valet av redovisningsmetod bör ej begränsa valfriheten beträffande räkenskapsåret.

För den enskilda skattskyldige har detta både praktisk och ekonomisk

betydelse, medan det för taxeringsmyndigheterna på grund av det

ringa, här aktuella antalet skattskyldiga är oväsentligt.

Inventeringen har visserligen ingen betydelse för inkomstberäkningen men

väl för förmögenhetsberäkningen och icke minst för det bokslut, som den

skattskyldige i allt fall för bedömning av driftsresultatet uppgör. Man torde

icke böra räkna med att den skattskyldige gör bokslut och deklarationer för

olika redovisningsperioder.

I motiveringen för avstyrkandet av de föreliggande motionerna synes riksskattenämndens

majoritet hava sett problemet helt ur taxeringsmyndigheternas

synpunkt och icke tillräckligt beaktat de skattskyldigas berättigade

intresse av att erhålla tillräcklig tid och hjälp för fullgörande av sin deklarationsskyldighet.

Vi anse sålunda på grund av vad ovan anförts, att riksskattenämnden bort

tillstyrka bifall till det i förevarande motioner framförda yrkandet om rätt

för jordbrukare, som deklarera enligt den s. k. kontantprincipen, att få använda

sig av annat beskattningsår än kalenderåret.»

Kungl. lantbruksstijrelsen har tillstyrkt motionerna och därvid anfört:

»Styrelsen vill understryka motionärernas uttalande att många jordbrukare,

som haft ordnad bokföring att lägga till grund för sin deklaration,

sedan lång tid tillbaka använt s. k. brutet räkenskapsår även i de fall då

kontantprincipen tillämpats vid deklarationen samt att det väsentliga kravet

för ett medgivande att använda brutet räkenskapsår icke synes böra vara

vilken skattemässig redovisningsmetod som användes utan huruvida ordnade

räkenskaper föras eller ej. Enligt styrelsens uppfattning underlättar en välordnad

bokföring i hög grad taxeringsmyndigheternas kontrollarbete. Detta

måste givetvis även underlättas därest jordbrukarna binda sig för viss redovisningsperiod

samt avlämna deklaration för denna period. Av denna anled
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

9

ning samt av skäl, som motionärerna anfört, synes det därför önskvärt, att

jordbrukare, som deklarera enligt kontantprincipen, skola få använda även

annat räkenskapsår än kalenderår för redovisningen av inkomsterna från

lantbruket. Styrelsen räknar med att ett krav på kalenderår såsom redovisningsperiod

skulle avsevärt försvåra en mera allmän övergång till enhetlig

och välordnad jordbruksbokföring.

Det förtjänar även erinras, att många jordbrukare anlita sakkunnig hjälp

— exempelvis Sveriges lantbruksförbunds bokföringsbyråer — för, bland annat,

avslutande av räkenskaperna samt för upprättande av deklarationen.

För att denna hjälp skall kunna bliva så effektiv som möjligt och för att

arbetet vid byråerna ej skall anhopas under viss tidsperiod synes det — såsom

motionärerna även framhållit — också nödvändigt med en spridning i

tiden beträffande deklarationens upprättande.

Lantbruksstyrelsen vill slutligen erinra, att de omkring 2 500 jordbrukare,

som äro anslutna till styrelsens jordbruksekonomiska undersökning, kunna

utnyttja de vid undersökningen erhållna resultaten för bokföringsändamål.

Ett icke ringa antal av dem deklarerar för närvarande för räkenskapsåret

1 juli—30 juni. Även med hänsyn till dessa jordbrukare vore det självfallet

bra att ej behöva gå på kalenderår såsom redovisningsår. Ett krav i sådan

riktning torde antagligen komma att medföra att ett flertal jordbrukare ej

längre önska deltaga i undersökningen.»

Sveriges lantbruksförbund har sagt sig vilja vitsorda riktigheten av det

i motionerna gjorda uttalandet, att många jordbrukare med ordnad bokföring

sedan årtionden praktiserat s. k. brutet räkenskapsår, även då kontantprincipen

tillämpats vid deklarationen. Taxeringsmyndigheterna hade icke

haft något att invända däremot, då bokföringsunderlaget varit av sådan beskaffenhet,

att det garanterat säkra och riktiga deklarationsuppgifter. För

dessa jordbrukare skulle det vara mest ändamålsenligt att under återstoden

av deras tid som jordbrukare fortsätta med denna redovisningsmetod. Härigenom

vunnes en naturlig övergång till de två nu godkända metoderna. Förbundet

delade därför motionärernas uppfattning att brutet räkenskapsår

borde få tillämpas av alla de jordbrukare, som hade tillfredsställande bokföring.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har framhållit, att därest en

jordbrukare hade sådan bokföring, som krävdes för redovisning av inkomst

i förvärvskällan jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, syntes

konsekvensen fordra att han också deklarerade efter sådana grunder.

Förbundet kunde för sin del icke finna bärande skäl för användning av brutet

räkenskapsår, då deklarationen upprättades enligt kontantprincipen. Ett

lagfästande bade skett av rätten för jordbrukare att taxeras efter bokföringsmässiga

grunder, och de som tillämpade den bokföringsmässiga redovisningsmctoden

hade också rätt att tillämpa annat räkenskapsår än kalenderår. Ett

bifall till motionerna skulle ge jordbrukare möjlighet alt »vid behov» ändra

räkenskapsår med åtföljande förluster för det allmänna, enär ingen hänsyn

behövde tagas till lagervärden, varufordringar etc. Då därjämte kontrollmöjligheternas

minskades, ansåge sig förbundet böra avstyrka bifall till motionerna.

2 liiliaiuj till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 44

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

Utskottet. Förevarande motioner avser frågan om jordbrukares rätt att

deklarera efter s. k. brutet räkenskapsår, d. v. s. ett räkenskapsår, som icke

sammanfaller med kalenderår. Enligt motionärernas mening bör förutsättningen

för att jordbrukare skall äga sådan rätt icke vara att han deklarerar

enligt bokföringsmässiga grunder utan endast att han har tillfredsställande

bokföring. Före år 1951 fanns inga bestämmelser om bokföringsmässig

redovisning av inkomst av jordbruksfastighet, men det oaktat tilläts i

praxis sådan redovisning. Därvid medgavs även, att vederbörande fick deklarera

enligt brutet räkenskapsår. Det synes emellertid därutöver i viss utsträckning

ha förekommit att jordbrukare, som deklarerat enligt kontantprincipen,

fått använda brutet räkenskapsår, oaktat frågan därom icke synes

ha varit föremål för avgörande i högsta instans.

Vid 1951 års riksdag framlades i proposition nr 191 förslag till uttryckliga

bestämmelser om rätt för jordbrukare att bliva taxerade enligt bokföringsmässiga

grunder. Riksdagen antog med viss mindre ändring de i propositionen

framlagda förslagen. Sådan rätt föreligger, därest räkenskaper föres

enligt föreskrifter i en särskild förordning om skyldighet för vissa idkare

av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

Jordbrukare, som önskar att bliva taxerad enligt bokföringsmässiga

grunder, skall i viss ordning anmäla detta till vederbörande taxeringsintendent

före ingången av beskattningsåret. Bestämmelserna skall tillämpas

första gången vid 1954 års taxering. I propositionen uttalade chefen

för finansdepartementet bland annat, att då endast jordbrukare, som

vore skyldiga att föra räkenskaper, enligt förslaget ägde tillämpa bokföringsmässig

redovisning, blott dessa jordbrukare hade rätt att begagna brutet

räkenskapsår. I de i anledning av propositionen väckta likalydande motionerna

I: 508 och II: 649 framfördes önskemål, att riksdagen måtte uttala

sig för att jordbrukarnas frihet att välja annat redovisningsår än kalenderår

icke skulle knytas till den metod, som användes vid inkomstberäkningen.

Samma års bevillningsutskott anslöt sig beträffande rätten att använda brutet

räkenskapsår till departementschefens ståndpunkt av det skälet, att en

annan redovisningsperiod än kalenderår vid tillämpning av kontantprincipen

skulle medföra svårigheter vid taxeringskontrollen.

Vid 1952 års riksdag framfördes i motionen II: 480 yrkande, att ej heller

jordbrukare, som deklarerade enligt bokföringsmässiga grunder, skulle

äga använda brutet räkenskapsår. I sitt av riksdagen godkända betänkande

nr 11 avstyrkte 1952 års bevillningsutskott motionerna, därvid utskottet

framhöll, att åtskilliga skäl kunde anföras för att låta räkenskapsåret omfatta

annan tidrymd än kalenderåret. Sålunda torde många jordbrukare

vilja avsluta räkenskapsåret den 30 juni, då inneliggande lager i regel vore

minst, och en arrendator kunde önska att få avsluta räkenskapsåret den 14

mars. Utskottet fann, att rätten för jordbrukare med ordnade räkenskaper

att välja annat räkenskapsår än kalenderår icke utan starka skäl borde

inskränkas. Betryggande taxeringskontroll borde enligt utskottets mening

i första hand kunna åstadkommas genom de kontrolluppgifter, som skall

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr hk.

11

lämnas rörande försålda produkter in. in. Jordbrukarnas egna ekonomiska

föreningar brukade notera inkomna leveranser per vecka och hade sålunda

möjligheter att på begäran lämna kontrolluppgifter för annan tidrymd

än kalenderår. Utskottet ansåg, att hland annat med hänsyn härtill taxeringskontrollens

effektivitet kommc att upprätthållas. Utskottet erinrade

vidare om den ovan berörda anmälningsskyldighet som åligger jordbrukare,

vilka önskar bliva taxerade enligt bokföringsmässiga grunder.

I de nu förevarande motionerna yrkas sådan ändring av anvisningarna

till 3 § kommunalskattelagen, att därav framgår, att även jordbrukare, som

deklarerar enligt kontantprincipen, skall äga rätt att ha brutet räkenskapsår,

därest han har sådan bokföring, som fordras för bokföringsmässig redovisning.

Motionärerna har framhållit, att åtskilliga skäl förelåge för användande

av brutet räkenskapsår, samt att många jordbrukare, som tidigare

vid deklaration enligt kontantprincipen använt sådant räkenskapsår, torde

finna det mest ändamålsenligt att under sin kvarstående tid som jordbrukare

fortsätta med denna redovisningsmetod. Beräkning av nettointäkten

enligt bokföVingsmässiga grunder koinme däremot huvudsakligast att göras

av yngre jordbrukare, som börjat därmed redan vid övertagandet av jordbruket.

över motionerna har av utskottet inhämtats yttranden från riksskattenämnden,

Kung], lantbruksstyrelsen, Sveriges lantbruksförbund och Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund. Riksskattenämnden har avstyrkt

motionerna, därvid nämnden anfört, att det ur kontrollsynpunkt vore angeläget

att kalenderåret icke i större utsträckning frånginges såsom redovisningsperiod.

För jordbrukare, som tillämpade bokföringsmässig redovisning,

kunde särskilda skäl åberopas. Det ålåge dem anmälningsskyldighet

och den bokföringsmässiga redovisningen finge anses innefatta viss garanti

för att inkomsterna bleve behörigen upptagna. Lantbruksstyrelsen har

tillstyrkt motionerna, under framhållande av att ett krav på kalenderår

såsom redovisningsperiod skulle avsevärt försvåra en mera allmän övergång

till enhetlig och välordnad jordbruksbokföring. Jämväl lantbruksförbundet

har tillstyrkt motionerna. Förbundet har gjort gällande att många jordbrukare,

som haft ordnad bokföring, sedan årtionden tillämpat brutet räkenskapsår

vid redovisning enligt kontantprincipen. Det vore mest ändamålsenligt,

att dessa finge fortsätta härmed så att därigenom en naturlig

övergång vunnes till de två nu godkända metoderna. Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund har med avstyrkande av motionerna framhållit,

att därest bokföring funnes borde också redovisningen ske efter bokföringsmässiga

grunder. Förbundet kunde icke finna bärande skäl för användning

av brutet räkenskapsår vid kontantmässig redovisning.

Utskottet har vid bedömande av förevarande spörsmål funnit, att de två

metoder, som nu finnes för redovisning av inkomst av jordbruksfastighet,

bör principiellt hållas åtskilda. Den, som icke önskar att redovisa sin inkomst

enligt bokföringsmässiga grunder, bör helt inordna sig under de regler,

som bland annat ur kontrollsynpunkt föreskrivits för de jordbrukare,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

vilka icke har bokföringsmässig redovisning. Det synes följaktligen utskottet

icke möjligt att införa bestämmelser av innebörd, att en jordbrukare

skulle äga rätt att deklarera enligt brutet räkenskapsår, utan att bokföringsmässig

redovisning föreligger. Med hänvisning till det ovan anförda avstyrker

utskottet bifall till motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1: 268 av herr Sigfrid Larsson

in. fl. och II: 357 av herr Nilsson i Svalöv m. fl. om visst

tillägg till anvisningarna till 3 § kommunalskattelagen icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 maj 1953.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Falk, Ramberg,

Niklasson, Söderquist, Einar Eriksson, Patrick Nilsson och Magnusson;

samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Orgård, Sjölin, Olofsson,

Brandt, Strandh, Kärrlander, Nilsson i Svalöv, Anderson i Sundsvall och

Jansson i Aspeboda.

537387.

Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.