Bevillningsutskottets betänkande nr 45
1953-05-07 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1953:45, Bevillningsutskottets betänkande nr 45
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
1
Nr 45.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om upphävande av lagen om investeringskonto för
skog m. m.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av bevillningsutskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen
1) de likalydande motionerna I: 9 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 16 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts, att »riksdagen måtte antaga följande
a)
Förslag
till
lag om upphävande av lagen den 14 december 1951 om investeringskonto
för skog (nr 783).
Härigenom törordnas att lagen den 14 december 1951 om investeringskonto
för skog (nr 783) skall upphöra att gälla från och med dagen efter
det denna förordning utkommit av trycket.
b) Förslag
till
förordning om upphävande av förordningen den 14 december 1951 om taxering
för inkomst av medel, som insatts på investeringskonto för skog (nr
784).
Härigenom förordnas att förordningen den 14 december 1951 om taxering
för inkomst av medel, som insatts på investeringskonto för skog (nr 784),
skall upphöra att gälla från och med dagen efter det denna förordning utkommit
av trycket.
c) Förslag
till
förordning om taxering för inkomst av medel, som insatts å investeringskonto
för skog.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Den som i självdeklaration till ledning för taxering för inkomst har att
uppgiva intäkt av skogsbruk (idkare av skogsbruk) må åtnjuta uppskov
med taxering till kommunal och statlig inkomstskatt för den del av intäkten
som enligt 2 § insatts å särskilt konto i bank eller annan penninginrättning
(investeringskonto).
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Xr •/•>.
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
2 §•
Uppskov som nyss sagts må äga rum för belopp, motsvarande högst summan
av
a) sextio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
b) trettio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
avyttrade skogsprodukter,
c) trettio procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskattningsåret
uttagils för förädling i egen rörelse.
3 §■
Belopp för vilket uppskov med taxeringen erhållits skall upptagas såsom
bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, då uttag från investeringskontot
sker, dock senast för det beskattningsår, för vilket taxering av beskattningsnämnd
i första instans verkställes tio år efter det intäkt enligt 1 §
insatts å investeringskonto.
Har skattskyldig verkställt insättning avseende flera förvärvskällor, skall
varje uttag från investeringskonto anses belöpa på de olika förvärvskällorna
i samma proportion som de belopp, för vilka insättning skett, fördelas å
dessa.
4 §•
Till ledning för bestämmande av belopp, för vilket uppskov med taxeringen
må erhållas, skall idkare av skogsbruk som önskar åtnjuta sådant
uppskov vid självdeklaration foga utredning enligt av Konungen fastställt
formulär.
Har idkare av skogsbruk under beskattningsåret haft intäkt av skogsbruk
från mer än en förvärvskälla, skall utredning som i första stycket sägs förebringas
särskilt för varje förvärvskälla.
5 §•
Till ledning vid taxering för inkomst skall bank eller annan penninginrättning,
som mottagit insättning på investeringskonto, varje år beträffande
envar insättare lämna uppgift utan anmaning om under beskattningsåret
gjorda insättningar och uttag.
6 §•
Det åligger taxeringsnämndens ordförande i den kommun, där den skattskyldige
skall taxeras till statlig inkomstskatt, att upprätta särskild förteckning
enligt fastställt formulär å idkare av skogsbruk, vilka insatt medel å
investeringskonto. I förteckningen skola för envar skattskyldig anmärkas
dels belopp för vilka uppskov med taxeringen medgivits, dels ock storleken
av å investeringskonto inbetalade belopp.
Den upprättade förteckningen skall av ordföranden insändas till länsstyrelsen
samtidigt som deklarationer och andra handlingar jämlikt 91 § 1
mom. första stycket taxeringsförordningen dit insändas.
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
7 §•
Ändras etter besvär eller eljest det belopp, för vilket uppskov med taxering
medgivits, skall taxeringsintendenten utan dröjsmål lämna länsstyrelsen
meddelande om ändringen.
8 §•
Kungl. Maj:t äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna förordning.
Denna förordning träder i kraft dagen efter det förordningen därom utkommit
av trycket; dock att förordningen icke skall äga tillämpning beträffande
1953 års taxering eller beträffande eftertaxering för samma år.
Vad i denna förordning stadgas angående medel som insatts å investeringskonto
för skog skall äga motsvarande tillämpning beträffande medel
som enligt lagen den 14 december 1951 om investeringskonto för skog (nr
783) avsatts å investeringskonto för skog.»
2) de likalydande motionerna I; 284 av herrar Hansson och Boman samt
II: 366 av herr Widén m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att nuvarande lag om investeringskonto för skog upphäves, samt att frivillig
insättning på investeringskonto skall få verkställas med högst 40 %
av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för skog, som avyttrats
genom upplåtelse av avverkningsrätt, högst 20 % för avyttrade skogsprodukter
samt högst 20 % av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskattningsåret
uttagits för förädling i egen rörelse och innestår högst 10
år, samt att utskottet måtte utarbeta härför erforderlig lagtext»; ävensom
3) motionen I: 285 av herr Werner, vari hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att skyldigheten att å spärrat konto insätta under år 1953 influtna
skogsintäkter måtte upphöra samt att idkare av skogsbruk måtte medgivas
rätt att, med uppskov av skattskyldigheten, frivilligt å spärrat konto i riksbanken
insätta del av skogsintäkt, som uppburits under år 1953, i huvudsaklig
överensstämmelse med de regler som nu gälla för den obligatoriska
insättningen; dock med ränta å insättningsbeloppet från insättningsdagen
tills lyftning sker».
Beträffande de skäl som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, iår utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1:285, 11:16 och 11:366.
Genom beslut vid 1951 års riksdag (höstsessionen) antogs lag om investeringskonto
för skog (SFS 783/1951). Samtidigt antogs cn förordning om
taxering för inkomst av medel, som insatts å sådant konto (SFS 784/1951).
Enligt dessa författningar skall — för att en del av de ökade skogsvinsterna
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
skall undandragas från omedelbar disposition — idkare av skogsbruk insätta
viss procent av intäktsökningen från skogen å särskilt för honom upplagt
spärrat konto i riksbanken (investeringskonto för skog). Genom att insättaren
erhåller uppskov med inkomsttaxeringen till det år, då uttag från kontot
sker, kommer anordningen att i beskattningsavseende medföra en utjämning
av skogsinkomsterna. Insättning skall göras med 2o procent av köpeskillingen
för rotsåld skog, 12 procent av köpeskillingen för avyttrade skogsprodukter
med undantag av brännved, kolved och träkol samt 12 procent av saluvärdet
av skogsprodukter, som uttagits för förädling i egen rörelse, med undantag
av kolved. Skyldighet att göra insättning å spärrkonto föreligger dock icke,
där skogsintäkten icke uppgått till visst minimibelopp. Som gränsbelopp stadgas
i princip 3 000 kronors rotvärde. Då rotvärdet vid leveransköp (och uttag)
antagits motsvara halva köpeskillingen (saluvärdet) ligger i detta fall
gränsbeloppet vid en köpeskilling (saluvärde) av 6 000 kronor. För att undvika
att en mindre ökning av rotvärdet skall föranleda skyldighet att insätta
ett mångdubbelt större belopp stadgas, att i ett gränsskikt insättningsbeloppet
skall stiga successivt. Därutöver får frivillig insättning ske så att sammanlagda
insättningen uppgår till 40 procent av köpeskillingen för rotsåld
skog, 20 procent av köpeskillingen för försålda skogsprodukter och likaledes
20 procent av skogsprodukter som uttagits för förädling i egen rörelse. Inbetalade
medel skall i princip innestå i lägst fem och högst tio år. Redan efter
två år skall dock insättare vara berättigad göra uttag i den mån han visar
att han haft kostnader för skogsvårdsarbeten. Länsstyrelsen äger i detta
fall förordna om återbetalning av insatta medel. Därest avsevärda betalningssvårigheter
föreligger eller eljest särskilda förhållanden därtill föranleder,
må länsstyrelsen även förordna om återbetalning, i vilket fall någon tidsgräns
icke stadgats. Ränta beräknas icke under de två första åren. Därefter
tillgodoföres ränta efter två och en halv procent. Lagen trädde i kraft den 1
januari 1952, och insättningsskyldighet skulle föreligga för avyttringar och
uttag, som verkställdes under inkomståren 1952 och 1953. Enligt 9 § i lagen
äger emellertid Kungl. Maj :t meddela viss dispens från lagens föreskrifter
och även förordna om densammas upphävande. Med stöd härav har Kungl.
Maj :t förordnat bland annat att därest i viss förvärvskälla insättningsbeloppet
för inkomståret 1952 skulle uppgå till högst 2 000 kronor, insättningsskyldighet
icke skulle föreligga och eventuellt insatt belopp skulle återbetalas
(SFS 4/1953). Vidare har Kungl. Maj :t genom kungörelse den 27
februari 1953 (nr 72) förordnat, att insättningsskyldighet icke skall föreligga
för inkomståret 1953. Lagen är emellertid alltjämt i kraft, såvitt avser
rätten att göra frivillig insättning. Sådan insättning kan alltså göras även
för inkomståret 1953, därvid lagens bestämmelser om dispositionen av insatta
medel etc. blir gällande.
I åtskilliga sammanhang har tidigare uppmärksammats frågan om beredande
av möjligheter för skogsägare att vid försäljning av skog utan samband
med avyttring av marken erhålla uppskov med beskattningen eller en
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
5
fördelning eller utjämning av skatten. Sålunda berördes i betänkande avgivet
av sakkunniga för översyn av lagstiftningen om investeringsfonder (SOU
1945: 49) även frågan om inrättande av investeringsfonder för skogsbruket.
De sakkunniga stannade emellertid för att icke föreslå särskilda investeringsfonder
för skogsvårdande åtgärder. Som skäl härför framhöll de sakkunniga,
att statsmakterna ur såväl skogsvårdssynpunkt som i viss utsträckning
även ur konjunktursynpunkt ansett det lämpligast att stödja skogsbruket
genom statsbidrag, varför man, om statsbidragen icke avvecklades, måste
tillse att de olika bidragsformerna, rena statsbidrag och bidrag genom skattefri
avsättning, så utformades, att lämpligt avvägt, rättvisande resultat erhölles
av båda stödlinjerna sammantagna. En dylik avvägning ansåg de sakkunniga
emellertid ligga utanför deras uppdrag.
Flera av remissinstanserna uttalade sig kritiskt i anledning av de sakkunnigas
negativa inställning till frågan om inrättande av investeringsfonder
för skogsbruket. Bl. a. framhöll flertalet skogsvårdsstyrelser betydelsen
av att möjlighet bereddes skogsägarna att få avdrag för kostnaderna för
skogsvårdande åtgärder, vilka kostnader i allmänhet måste bestridas under
andra år än de, då inkomsterna av avverkningarna influtit. Genom inrättande
av investeringsfonder för skogsbruket kunde skogsägarna begagna sig
av en högkonjunktur för virkets försäljning och göra skogsvårdsåtgärder
vid annat tillfälle.
I proposition nr 86/1947 med förslag till förordning om investeringsfonder
framhöll departementschefen, att frågan om inrättande av investeringsfonder
för skogsbruket i viss mån vore beroende av frågan om införande
av bokföringsskyldighet för jordbrukare. Då eventuella bestämmelser om
avsättning till investeringsfond för skogsbruket för att få någon betydelse
även måste avse fysiska personer d. v. s. skattskyldiga, som vore underkastade
progressiv beskattning, ansågs även nödvändigt att utforma bestämmelserna
på ett sätt som avveke från de bestämmelser som gällde för övriga
investeringsfonder avseende enbart juridiska personer. Med hänsyn härtill
och då en lagstiftning angående investeringsfonder för skogsbruket icke borde
genomföras utan att en utredning först verkställdes angående en samordning
av en dylik lagstiftning med bestämmelserna om statsbidrag till
skogsvårdande arbeten ansåg sig departementschefen icke böra framlägga
förslag till lagstiftning för skogsbruket.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 26 i anledning av förenämnda
proposition gav 1947 års bevillningsutskott uttryck åt den uppfattningen,
att eu lösning av frågan om skattefria fondavsättningar för skogsbruket
möjligen kunde tänkas oberoende av om lagstiftning angående bokföring
komine till stånd eller ej, under förutsättning att skogsägare deponerade
viss del av skogsbrukets inkomster hos vederbörande skogsvårdsstyrelse för
framtida användning till skogsvårdande åtgärder.
Frågan om skattefria fondavsättningar för skogsbruket har därefter behandlats
i ett flertal framställningar till Kung], Maj :t. Sålunda hemställde
föreningen Sveriges skogsvårdsstyrelser i skrivelse den 17 oktober 1947,
opaginerad Kontrollera mot PDF
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
att Kungl. Maj:t måtte upptaga denna fråga till förnyad prövning. Föreningen
ansåg, att som villkor för fondavsättning borde uppställas upprättande
av skogsvårdsplan samt att fondavsättning bestämdes med utgångspunkt
från däri redovisat belopp å beräknade kostnader för skogsvårdande
åtgärder.
Vidare överlämnade skogsstyrelsen den 9 januari 1948 till Kungl. Maj :t
en inom styrelsen utarbetad promemoria angående investeringsfonder för
skogsvårdsarbeten. I promemorian anknöt skogsstyrelsen till bevillningsutskottets
ovannämnda uttalande och underströk ärendets betydelse både
som en konjunkturpolitisk fråga och som en angelägenhet av största vikt
för skogsnäringen. Under en högkonjunktur funnes i allmänhet penningmedel
för skogsvårdsarbeten men arbetskraften vore otillräcklig. Under
lågkonjunktur däremot, då inkomsterna från skogen sinade, saknades ofta
penningmedel. Sådana arbeten, som på kort sikt uteslutande ådroge företagarna
utgifter, bleve då ställda i efterhand för förvärvsarbeten av annan
art. Med hänsyn härtill vore det ur skogsvårdens synpunkt önskvärt, att en
del av de goda årens inkomster reserverades för ianspråktagande under
mindre gynnsamma konjunkturer. Detta gällde särskilt de 224 000 brukningsdelar,
vilkas skogsmarksinnehav uppginge till mindre än 50 bär per
enhet. Ur det allmännas synpunkt skulle en dylik fondering dels utjämna arbetstillfällena,
dels skapa förutsättningar för sysselsättande av speciellt de
yrkeskunniga mindre skogsägarna och deras gårdsfolk inom det område, där
denna arbetarkategori hade alldeles särskild förankring. För större skogsägare,
vilka vore beroende av lejd arbetskraft, skulle fonderingsrätten stabilisera
driftsekonomien, vilket indirekt konnne även arbetarna till godo i
form av jämnare sysselsättning och tryggare arbetsförhållanden. För bönderna,
som representerade huvudparten av landets samtliga skogsägare,
skulle förefintligheten av sparade kapitaltillgångar innebära, att de, med
avstående från en del annat förvärvsarbete finge »råd» att utföra eljest
underlåtna skogsvårdsåtgärder på den egna fastigheten under en lågkonjunktur.
Under åberopande av nu anförda skäl föreslog skogsstyrelsen i promemorian
att skogsägare skulle få verkställa skattefria fondavsättningar avseende
inkomst av skogsbruk beräknade i förhållande till skogsinnehavens
storlek på sätt närmare framgick av till promemorian fogad tablå. För att
erhålla rätt till skattefri fondavsättning förutsattes skogsvårdsstyrelse skola
pröva behovet av skogsvårdsåtgärder.
Vid 1948 års riksdag framfördes i ett flertal motioner yrkanden om vidgad
rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond. I de likalydande motionerna
I: 76 (av herr Ivar Persson in. fl.) och II: 151 (av herr Hansson i
Skegrie m. fl.) samt i de likalydande motionerna I: 185 (av herr Domö
m. fl.) och II: 300 (av herr Henriksson in. fl.) föreslogs sålunda skrivelse till
Kungl. Maj :t med hemställan om utredning och förslag rörande införande
av investeringsfonder för jordbruk. Med de sistnämnda båda motionerna avsågs
vidare en utsträckning av den ifrågavarande rätten att gälla jämväl fy
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
7
sisk person. I motionen I: 226 (av herr Näsgård) yrkades, att riksdagen
måtte besluta införande av bestämmelser om investeringsfond för skogsvårdsarbeten.
Samma års bevillningsutskott, som upptog motionerna till behandling
i ett sammanhang, förordade i sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 45 skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om utredning och
förslag i ämnet. Bevillningsutskottet framhöll i sagda betänkande, att denna
fråga borde upptagas till förnyat övervägande i anslutning till genomförandet
av lagstiftning om bokföringsmässig inkomstberäkning för jordbruk, samt
uttalade vidare, att det vore angeläget att alla tänkbara möjligheter till en
lösning därvid bleve undersökta.
Ett system med insättning av skogsinkomster på riksbankskonto samt uppskov
med taxeringen till den framtida tidpunkt, då pengarna uttogs från
kontot, har tidigare tillämpats i två speciella fall. Här åsyftas förordningen
den 30 juni 1943 (nr 490) med särskilda bestämmelser angående taxering
för under år 1943 stormfälld skog samt förordningen den 29 juni 1945 (nr
483) med särskilda bestämmelser angående taxering för inkomst av under
år 1945 avyttrad brännved eller massaved in. in. Genom denna lagstiftning
erhöll de skattskyldiga möjlighet att på flera år fördela skogsinkomster,
som eljest skulle tagits till beskattning under ett år. Anordningen syftade
sålunda till att mildra verkningarna av skatteskalans progressivitet.
Vidare må här omnämnas de överenskommelser, som träffades under
hösten 1950 mellan statens handels- och industrikommission för Kungl.
Maj :t och kronan, å ena, samt Svenska trävaruexportföreningen, Svenska
pappersbruksföreningen, Svenska cellulosaföreningen och Svenska trämasseföreningen,
å andra sidan, om att vid export av vissa skogsindustriprodukter
avgifter skulle inbetalas till av skogsindustrierna bildade stiftelser
(fonder). Åtgärderna syftade bland annat till att bidraga till en prisstabilisering
på hemmamarknaden och sterilisera en del av exportvinsterna. I
avtalen förutsattes att ifrågavarande avgifter skulle få av företagen avdragas
vid taxering för det år de erlades, att avgifterna icke skulle beskattas
hos vare sig vederbörande fondstiftelse eller övriga stiftelser samt att
beskattning hos företagen av återbetalade fondmedel såsom inkomst av rörelse
finge ske först vid utbetalning enligt avtalen. Ytterligare avtal av något
annan innebörd har därefter träffats med en del av berörda branschorganisationer.
En närmare redogörelse för ifrågavarande överenskommelser
bar lämnats i proposition nr 80 till innevarande års riksdag.
Vid 1951 års riksdags höstsession antogs bestämmelser om beskattningen
av s. k. ackumulerad inkomst. Dessa bestämmelser är emellertid icke tilllämpliga
på inkomst genom försäljning av skog utan samband med avyttring
av marken. Samma års bevillningsutskott uttalade härom i betänkande
nr 62 följande.
Utskottet finner icke tillfredsställande, att intäkt genom avverkning eller
avyttring av skog utan samband med avyttring av marken, bortsett från
vissa specialfall, icke ansetts kunna medtagas bland de intäkter, som kun
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
na bliva föremål för den föreslagna särskilda skatteberäkningen. Det avgörande
skälet för detta ställningstagande torde vara det betungande arbete,
soin skulle vara förenat med en dylik skatteberäkning för intäkt av ifrågavarande
slag. Såsom i vissa remissyttranden framhållits kunna svårigheter
uppkomma vid bestämmande av det antal år, till vilka en ackumulerad
inkomst av skogsbruk är hänförlig. Vidare bör beaktas, att en person under
en följd av år kan avyttra avverkningsrätter eller skogsprodukter, därvid
varje avyttring för sig kan bliva hänförlig till ackumulerad inkomst. Eftersom
ackumulerad inkomst uppkommit för den skattskyldige under vart
och ett av de år avyttring skett, skulle man få en serie år, då man skulle
bliva nödsakad att räkna med tidigare års omräkningar. Speciellt komplicerat
blir förfarandet därest den skattskyldige fördelar köpeskillingen på
flera år, enär därvid den på varje år belöpande delen av köpeskillingen kan
bliva att betrakta som ackumulerad inkomst. I sådana fall då intäkten förvärvats
genom medverkan av den skattskyldige själv eller av honom lejd
arbetskraft uppkommer dessutom problemet hur man skall kunna ur de på
jordbruksbilagan angivna utgifterna särskilja de på skogsintäkten belöpande
utgifterna. Slutsatsen synes därför bliva, att behandlingen av framställningar
om särskild skatteberäkning, då det är fråga om ackumulerad
inkomst av skogsbruk, måste bliva mycket tidsödande och besvärlig. Vägande
skäl ha sålunda förelegat för ett uteslutande av intäkt genom avyttring
av skog under innehavstiden från skattelindringsmöjligheten. Ett annat
skäl har åberopats för denna åtgärd, nämligen att det står en skogsägare
fritt att vid försäljning av skog genom överenskommelse med köparen fördela
köpeskillingen för försålda skogsprodukter eller avverkningsrätter på
flera år. Denna möjlighet kommer i fråga om köpeskilling vid avyttring
av avverkningsrätt att kvarstå även för den skogsägare, som redovisar sin
inkomst enligt bokföringsmässiga grunder. Mot detta argument kunna dock
åtskilliga invändningar göras. Förfaringssättet, som lärer vara framtvingat
just på den grund att det är den enda möjligheten till skattelindring som
står till buds, har många nackdelar. Så kan t. ex. köparen göra konkurs,
penningvärdet kan falla, säljaren kan vara i behov av köpeskillingen omedelbart
o. s. v. Etskottet har dock för sin del kommit till den uppfattningen,
att en utvidgning av den föreslagna förordningens tillämplighetsområde
till att omfatta jämväl intäkt genom avyttring av skog under innchavstiden
skulle kunna genomföras, om man kunde förenkla förfarandet genom
schablonmässiga bestämmelser för ifrågavarande slag av ackumulerad inkomst.
Vid utformningen av dylika bestämmelser böra beaktas de svårigheter
utskottet ovan angivit. Sålunda bör ackumulerad inkomst av skogsbruk
i de fall varom nu är fråga alltid anses hänförlig till ett visst bestämt
antal år, förslagsvis 3—5 år. Vidare böra vid försäljning av skogsprodukter
de på skogsintäkten belöpande utgifterna beräknas efter schablon, t detta
hänseende kan man tänka sig alt dessa utgifter, omfattande de med avverkningen
direkt förbundna kostnaderna ävensom värdeminskningsavdrag
å skog, skola utgöra en viss procent av intäkten. En sådan schablon har
föreslagits i propositionen nr 225 med förslag till lag om investeringskonto
för skog, in. in. Särskild skatteberäkning bör dock icke äga rum, då vid
försäljning av skog betalning skall erläggas under loppet av flera år.
Enligt utskottets mening är det icke motiverat att, samtidigt med att
inkomstutjämning genom insättning å investeringskonto för skog möjliggöres,
införa bestämmelser om särskild skatteberäkning för ackumulerad
inkomst av skog. Däremot anser utskottet att, i omedelbar anslutning till
upphävande av den tillfälliga lagstiftningen om investeringskonto för skog,
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
9
böra införas bestämmelser om särskild skatteberäkning i fråga om ackumulerad
inkomst av skogsbruk jämväl i sådana fall då inkomsten uppkommit
utan samband med försäljning av marken. Vid en sådan lagstiftning
böra beaktas de synpunkter, utskottet här ovan framhållit.
Under åberopande av vad sålunda anförts vill utskottet hemställa, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär förslag om bestämmelser i förevarande
hänseende.
Betänkandet godkändes av riksdagen och ärendet är för närvarande beroende
på Kungl. Maj :ts prövning.
Vid 1951 års riksdags höstsession antogs även bestämmelser, innebärande
rätt för skattskyldig att bliva taxerad för inkomst av jordbruksfastighet enligt
bokföringsmässiga grunder. Förslaget till dessa bestämmelser hade framlagts
i propositionen nr 191. Något förslag om införande av rätt till avdrag
vid inkomsttaxeringen för avsättning till investeringsfonder framlades icke
i propositionen. Yrkande härom framställdes emellertid i de i anledning av
propositionen väckta likalydande motionerna 1:508 (av herr Spetz m. fl.)
och II: 649 (av herr Nilsson i Svalöv in. fl.). I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 63 anförde 1951 års bevillningsutskott i denna del följande.
Det är såsom bevillningsutskottet år 1948 också framhållit icke möjligt att
utan närmare utredning taga ställning till alla med förevarande problemkomplex
sammanhängande spörsmål, såsom exempelvis under vilka förutsättningar
rätt till avsättning till investeringsfond skall kunna medgivas
fysisk person. Utskottet finner med hänsyn till att utredning tidigare begärts
av riksdagen icke anledning att i detta sammanhang mera ingående beröra
de olika former av investeringsfonder, vilkas införande påkallats i motionerna.
Utskottet vill dock anmärka, att med beteckningen investeringsfonder
avses avsättningsmöjligheter av vitt skilda slag. Vissa former av dylika fonder
ha under innevarande år ägnats särskild uppmärksamhet. Sålunda har
riksdagen vid vårsessionen antagit förordning med provisoriska bestämmelser
om särskilda investeringsfonder för ersättande av förlorade inventarier
och lagertillgångar. Förordningen, som avser de beskattningsår, för vilka
taxering verkställes åren 1951—1953, utgör en fortsättning på tidigare lagstiftning
i ämnet och berör endast förvärvskällan rörelse. Åt 1950 års skattelagssakkunniga
har anförtrotts uppgiften att utarbeta förslag till de permanenta
bestämmelser, som kunna erfordras i detta hänseende. Därvid kommer
givetvis behovet av dylika avsättningsmöjligheter i förvärvskällan jordbruksfastighet
att beaktas.
Vidare har i diskussionen om investeringsfonder önskemål framförts om
inrättande av dylika fonder för att mellan olika år utjämna beskattningen
av skogsbrukets inkomster. Rörande detta spörsmål får utskottet hänvisa
till vad utskottet därutinnan anfört i sitt betänkande nr 62 i anledning av
proposition nr 170 med förslag till bland annat förordning angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst.
Slutligen må nämnas, att departementschefen i proposition nr 225 med
förslag till lag om investeringskonto för skog, in. in., vilken proposition jämväl
hänvisats till bevillningsutskottet, gjort vissa uttalanden rörande investeringsfonder
för skogsvårdande åtgärder. Utskottet kommer vid behandlingen
av sistberörda proposition att närmare behandla denna form av investeringsfonder.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
Med hänsyn till det anförda anser sig utskottet icke nu kunna förorda omedelbara
lagstiftningsåtgärder i de hänseenden, som avses i motionerna I: 508
och II: 649. Utskottet avstyrker sålunda bifall till motionerna i denna del.
Den nu ifrågavarande lagen om investeringskonto för skog förelädes 1951
års riksdag genom proposition nr 225. Av vad chefen för finansdepartementet
anförde till stöd för det framlagda förslaget må i detta sammanhang
återgivas följande.
Särskilda åtgärder torde i nu rådande ekonomiska läge vara påkallade i
syfte att undandraga även en del av skogsägarnas ökade skogsvinster från
en omedelbar disposition. Sådana åtgärder skulle utgöra ett naturligt komplement
till konjunktur utjämningsavgifterna å skogsindustriprodukterna
och bidraga till att dämpa vinstkonjunkturen på dessa områden med dess
ogynnsamma följdverkningar i olika hänseenden. Jag anser mig sålunda nu
böra framlägga förslag om sterilisering jämväl av viss del av intäktsökningen
i skogsbruket.
Från skogsägarhåll har under senare år ofta framförts önskemål om
rätt att inom skogsbruket lägga upp skattefria fonder för skogsvårdsarbeten.
Syftet med en sådan anordning skulle främst vara att åstadkomma en ur
konjunktursynpunkt önskvärd utjämning av arbetstillfällena i skogen. Genomföres
en sterilisering av skogsägarnas mervinster, ligger det nära till
hands att undersöka, huruvida reglerna för steriliseringen kunna givas en
sådan utformning, att skogsägarnas önskemål i nyssnämnda hänseende i
möjligaste mån bliva tillgodosedda.
I det förslag i ämnet, som på mitt uppdrag utarbetats inom finansdepartementet,
har utredningsmannen förordat införandet av en obligatorisk skyldighet
för skogsägare att insätta viss del av erhållna skogsintäkter å spärrat
konto i riksbanken.
I flera remissyttranden har uttalats, att en anordning av i huvudsak den
innebörd, som föreslagits i promemorian men av frivillig karaktär, kunde
fylla samma uppgift som en tvångslagstiftning. I detta sammanhang har
man pekat på de med skogsindustrierna ingångna avtalen om frivillig inbetalning
av prisutjämningsavgifter.
I anledning härav vill jag framhålla, att beträffande skogsbruket torde det
icke vara möjligt att få till stånd särskilda överenskommelser, då det här
gäller ett mycket stor antal skogsägare. Jag vill även erinra om att beträffande
skogsindustrien avtal endast träffats med de stora branschorganisationerna.
De utanför föreningarna stående näringsidkarna ha att erlägga en
särskild i lag fastställd prisutjämningsavgift. Deras avgiftsskyldighet grundar
sig sålunda icke på någon överenskommelse.
Det förefaller icke heller sannolikt att man enbart genom att införa rätt
till skattefria insättningar å investeringskonto för skog — även om de
skattemässiga fördelarna bliva betydande — skulle kunna uppnå en ur
steriliseringssynpunkt tillräcklig effekt annat än möjligen på längre sikt.
Enligt min mening torde det sålunda vara nödvändigt att föreskriva obligatorisk
insättningsskyldighet. Däremot kan jag dela den av vissa remissinstanser
framförda uppfattningen, att möjlighet bör finnas att utöver de
obligatoriska insättningarna göra frivilliga sådana. Härigenom skulle tvivelsutan
systemet vinna i smidighet samtidigt som utrymme bereddes för ett
mera nyanserat bedömande rörande behovet av medel för framtida skogsvårdsarbeten
i det särskilda fallet. Hur stora frivilliga insättningar, som
skola tillåtas, blir självfallet beroende på var gränsen för de obligatoriska
insättningarna sättes.
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
11
Då lagstiftningens syfte är att sterilisera eu del av de nuvarande extraordinärt
höga skogsinkomsterna, torde lagstiftningen endast böra givas en
till tiden begränsad giltighet. I detta hänseende förordar jag i princip en
begränsning till de skogsintäkter, som äro att hänföra till de båda beskattningsår
för vilka taxering i första instans verkställes under åren 1953 och
1954. Jag anser mig dock i detta sammanhang böra framhålla, att jag förutsätter
att de erfarenheter, som vinnas i fråga om betydelsen för skogsvården
av de nu föreslagna skattefria kontoavsättningarna, höra utnyttjas vid
ett framtida ställningstagande till frågan om en mera permanent lagstiftning
om investeringsfonder för skogsbruket.
Såväl myndigheter som näringsorganisationer bland remissinstanserna ha
riktat den anmärkningen mot utredningsmannens förslag att detsamma icke
innehåller någon bestämmelse om rätt för skogsägaren att före spärrtidens
utgång utfå medel för skogsvårdande åtgärder. Skogsstyrelsen befarar sålunda
att en sterilisering under så pass lång tid som fem år utan rättighet för
skogsägaren att göra uttag för täckande av kostnader för utförda ålerväxtåtgärder
kunde medföra risker för ett otillbörligt uppskjutande av dessa och
faror för att den redan nu rådande stora eftersläpningen efter hand bleve
än större.
Då det gäller att taga ståndpunkt till ifrågavarande spörsmål bör man
hålla i minnet, att syftet med den föreslagna lagstiftningen i första hand
måste vara att den skall verka köpkraftsindragande och investeringsbegränsande
i nuvarande ekonomiska läge. Om de insatta medlen kunde utan
begränsning disponeras för skogsvårdsarbeten skulle syftet med lagstiftningen
kunna mer eller mindre förfelas. Det måste alltså fordras att medlen under
viss tid helt dragas ur den allmänna marknaden. Då en femårig spärrtid
i vissa fall skulle kunna tänkas komma att medföra ett eftersättande av angelägna
skogsvårdsarbeten, anser jag mig dock böra förorda en viss uppmjukning
av spärreglerna till förmån för sådana arbeten. I detta hänseende
föreslår jag, att medlen i princip skola stå orörda under två år. Under en
därpå följande treårsperiod bör skogsägare, som genom intyg av skogsvårdsstyrelse
styrker att han utfört skogsvårdande arbeten, vara berättigad lyfta
medel å spärrkonto; de sammanlagda uttagen under ett och samma år synas
dock böra begränsas till att avse högst en fjärdedel av det ursprungligen insatta
beloppet.
Förslaget att skogsägaren efter utgången av femte året skall vara berättigad
att efter eget bedömande uttaga medlen under en femårsperiod föranleder
ingen erinran från min sida.
Enligt utredningsmannens förslag skall ränta icke utgå å de medel, som
insatts å spärrat konto. I flera yttranden har påyrkats en ändring härutinnan.
Därvid har bland annat framhållits, att det icke minst av psykologiska
skäl vore välbetänkt att medgiva viss förräntning. Huruvida förslaget
skulle få åsyftad effekt vore, har det sagts, i hög grad beroende
på hur detsamma uppfattades av den stora mängden skogsägare.
Förräntningen av å spärrkonto innestående medel sammanhänger nära
med frågan om medlens användning under spärrtiden. Eftersom anordningen
med insättning å spärrkonto tillkommit för att bidraga till en minskning
av disponibla likvida medel i marknaden, ligger det i sakens natur, att medlen
under den närmaste tiden böra vara steriliserade hos riksbanken. Med
hänsyn härtill anser jag mig icke kunna förorda att medlen göras räntebärande
under de första två åren. Efter utgången av nämnda två år skall skogsägaren
— enligt vad jag nyss föreslagit — äga rätt att uttaga medel för
skogsvårdsarbeten. Godtages detta förslag, synes det rimligt alt i princip
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
medgiva förräntning av de medel, som kvarstå å spärrkonto efter utgången
av tvåårsperioden. Jag förordar att ränta beräknas efter 2,5 procent å de belopp,
som innestå å kontot vid utgången av varje kalenderår från och med
tredje året. Då medlen sålunda göras räntebärande, bör riksbanken vara
oförhindrad att efter utgången av nämnda tvåårsperiod ställa medlen till
riksgäldskontorets förfogande mot att riksgäldskontoret betalar räntekostnaden.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 66 tillstyrkte 1951 års bevillningsutskott
propositionen samt avstyrkte i anledning av densamma väckta
motioner. Från nämnda betänkande må följande här anföras.
Sett ur allmän synpunkt har propositionsförslaget sålunda en penningpolitisk
motiverig. Genom att insättaren föreslås skola erhålla uppskov med
inkomsttaxeringen för gjorda insättningar till det år då uttag från kontot
sker, syftar förslaget emellertid jämväl till att öppna möjlighet för den enskilde
skogsägaren att göra skattefria fondavsättningar. Anordningen kommer
sålunda, om den genomföres, att medföra en viss utjämning i beskattningsavseende
av skogsinkomsterna.
I detta sammanhang vill utskottet erinra om att bestämmelserna om investeringskonto
för skog ha visst samband med den av riksdagen tidigare i
höst behandlade frågan om beskattningen av s. k. ackumulerad inkomst. I
sitt av riksdagen godkända betänkande nr 62 framhöll bevillningsutskottet,
att enligt utskottets mening det icke vore motiverat att, samtidigt med att
inkomstutjämning genom insättning å investeringskonto för skog möjliggjordes,
införa bestämmelser om särskild skatteberäkning för ackumulerad
inkomst av skog. Däremot ansåge utskottet, att i omedelbar anslutning till
upphävande av den tillfälliga lagstiftningen om investeringskonto för skog,
bestämmelser borde införas om särskild skatteberäkning i fråga om ackumulerad
inkomst av skogsbruk.
Då syftet med den föreslagna lagstiftningen är att under viss tid undandraga
en del av skogsägarnas ökade skogsvinster från omedelbar disposition
synes man icke kunna undvara bestämmelser om en viss bindningstid för de
medel som insättas. I detta avseende föreligger i princip överensstämmelse
mellan det nu föreslagna steriliseringsförfarandet och de regler, som tillämpas
beträffande sterilisering av skogsindustriens exportinkomster. I sistnämnda
fall äro dock medlen bundna under avsevärt längre tid. En uppmjukning
i detta hänseende har ansetts erforderlig, då de nu föreslagna bestämmelserna
komma att få tillämpning även i fråga om fysiska personer.
Enligt propositionsförslaget skall ränta icke beräknas under de två första
åren. Därefter skall ränta gottgöras efter två och en halv procent. I motionerna
I: 534 och II: 675 har yrkats den ändringen i förslaget att ränta icke
skulle utgå under de fem första åren. Insättaren skulle emellertid äga rätt
att efter två år lyfta deponerat belopp mot erläggande av ränta för den tid,
som återstode intill femårsperiodens slut.
I det sakkunnigförslag, som ligger till grund för propositionen, hade förordats,
att ränta icke skulle utgå å insatta medel. Förslaget motiverades med
att någon ränta icke utgick å de konjunkturutjämningsavgifter, som skogsindustriföretagen
hade att erlägga enligt särskilda avtal. Under remissbehandlingen
framfördes åtskilliga erinringar mot att tillämpa en sådan bestämmelse
i fråga om insättningar å investeringskonto. Det vore, framhöll man,
en betydande skillnad mellan de vinster, som av skogsindustrien kunde ut
-
Bevillningsutskottets betänkande nr bo.
13
vinnas vid försäljning av industriens produkter, och de skogsvinster som
tillfölle skogsägarna. Utskottet finner övervägande skäl tala för att det i propositionen
framlagda förslaget till ränteberäkning bör godtagas. Enligt utskottets
mening skulle en bestämmelse om skyldighet för insättare att vid
förtida uttag erlägga ränta till statsverket — även om en sådan bestämmelse
i och för sig kan sägas vara en logisk följd av motionärernas förslag om en
femårig spärrtid — säkerligen komma att uppfattas som en i hög grad obillig
regel.
Av innehållet i de föreliggande motionerna må bär återgivas följande.
I de likalydande motionerna 1:9 och 11:16 har anförts, att sedan
ifrågavarande lagstiftning genomfördes hade även de åberopade förutsättningarna
för dess tillkomst avsevärt förändrats. Sedan toppen nåtts i fråga
om träd- och massapriserna under år 1951 eller under de första månaderna
1952 hade en avsevärd sänkning av dessa priser ägt rum. Prisfallet hade
av riksskattenämnden redovisats till cirka 25 procent på sågtimmer, 40 procent
på massaved och 30—50 procent på rotstående virke. En minskad avverkning
förutsåges för avverkningssäsongen 1952/53. Åtskilliga skogsägare
hade under det förflutna året varit mer eller mindre nödsakade att disponera
de från skogsbruket influtna inkomsterna till oundgängliga skogsinvesteringsåtgärder
eller till förbättringar och nyanskaffningar i det parallellt
med skogsbruket bedrivna jordbruket. På grund härav hade det uppstått
svårigheter för dessa att göra behövliga avsättningar på skogskontot. För
andra skogsägare hade lagen verkat i motsatt riktning. De föreskrivna spärrarna
för maximiinsättningar på skogskontot hade visat sig vara för lågt
satta. Det torde icke kunna hävdas att samhällsekonomiska skäl av tillräcklig
tyngd i nuvarande läge kunde anföras för ett bibehållande av lagen om
investeringskonto för skog. En lagstiftning med frivilliga insättningar upp
till i princip 60 procent av rotvärdet skulle eliminera de olägenheter tvångslagstiftningen
medfört på samma gång som de fördelar man önskat åstadkomma
för skogsägarna ur såväl konjunkturpolitisk som skattemässig synpunkt
skulle uppnås. Den tid under vilken frihet från inkomstbeskattning
kunde erhållas för frivilligt insatta medel borde uppgå till tio år. Vad anginge
de medel, som på grund av lagen om investeringskonto för skog avsatts
i samband med taxering för beskattningsåret 1952 eller motsvarande
räkenskapsår, borde den skattskyldige fritt få disponera över dessa. I
I de likalydande motionerna 1:284 och 11:366 har erinrats om
att riksdagen genom att godkänna bevillningsutskottets utlåtanden nr 62 och
66 till 1951 års riksdag klart uttalat sig för det berättigade i en utjämning
av skatten på skogsbrukets inkomster samt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begärt förslag om bestämmelser rörande beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst vid avyttring av skog utan samband
med avyttring av marken. Resultatet av pågående utredning borde avvaktas
innan definitiv ståndpunkt intoges till detta problem. Intet syntes dock
hindra att nuvarande tvångsbestämmelser upphävdes och att frivillig insättning
å investeringskonto medgåves. Frivillig insättning på investeringskonto
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
skulle icke endast få eu ur skälighetssynpunkt erkänt berättigad skatteutjämnande
effekt utan därutöver på ett effektivt sätt kunna trygga den eftersträvade
kontinuiteten i skogsvårdsarbetet landet över samt därigenom
ur sysselsättningssynpunkt på ett lyckligt sätt verka konjunktur utjämnande
i skogsbygderna.
Till stöd för det i motionen 1:285 framställda yrkandet har framhållits,
att genom de nu inträdda avsevärt försämrade konjunkturerna för
skogsprodukter och därigenom starkt fallande priser, själva grundvalen för
den obligatoriska spärrkontoinsättningen helt upphört. Det torde därför
kunna förutsättas att den insättningsskyldighet, som skulle åligga skogsägarna
för inkomståret 1953, genom regeringens initiativ upphävdes inom
den allra närmaste tiden. Det vore emellertid ett gammalt önskemål från
skogsägare och skogssakkunnigt håll att skogsägare finge möjlighet till frivillig
fondavsättning å investerings- eller även spärrkonto, med skattefrihet
å de insatta medlen under insättningstiden, det senare jämväl vid uttag
för skogsvårdande åtgärder. När nu denna form för investeringsfondering
av skogsmedel organisatoriskt hade genomförts, så uppställde sig frågan om
icke någon frivillig form för insättning borde fortsätta. Givetvis funnes härvid
dock intet motiv för att bibehålla den tvååriga räntelösheten å de insatta
medlen om den eljest låga räntefoten, 21/2 procent, bibehölles. Vidare
borde smidigare möjligheter till uttag av medlen ännu beredas, exempelvis
för skogsvårdande ändamål och vid inträffade särskilda förhållanden, vilka
då såsom nu efter framställning från den skattskyldige finge prövas av vederbörande
länsstyrelse. Denna form av enskilt sparande skulle med visshet
i nuvarande läge visa sig mycket värdefull för en fortsatt ekonomisk balans
och ej minst för att därigenom tillföra kreditmarknaden ett värdefullt tillskott
av mera bundet lånekapital.
Utskottet. I samtliga de förevarande motionerna har framställts yrkande
av huvudsaklig innebörd, att lagen om investeringskonto för skog måtte upphävas,
samt att i stället möjligheter måtte skapas för en frivillig skattefri
avsättning av skogslikvider. Nämnda lag antogs vid 1951 års riksdags höstsession,
och syftet med densamma var i första hand att åstadkomma en sterilisering
av viss del av den intäktsökning, som under den dåvarande konjunkturen
tillfördes skogsägarna i form av stegrade skogsvinster. Enligt lagen
skall idkare av skogsbruk vara skyldig att göra insättning å särskilt riksbankskonto
med 25 procent av köpeskillingen för rotsåld skog samt, med
vissa undantag, 12 procent av köpeskillingen för avyttrade skogsprodukter
och av saluvärdet av skogsprodukter, som uttagits för förädling i egen rörelse.
Rätt till frivillig insättning med ytterligare 15 respektive 8 procent
förefinnes. Inbetalade medel skall i princip innestå spärrade i lägst fem och
högst tio år. Återbetalning må dock ske av länsstyrelsen, därest särskilda
förhållanden därtill föranleder. För att tillgodose skogsvårdens behov finnes
möjlighet att uttaga insatta medel redan efter två år för täckande av
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
15
kostnader för utförda skogsvårdsarbeten. Lagen antogs att gälla för inkomståren
1952 och 1953. Kungl. Maj:t har emellertid numera med stöd av i lagen
givet bemyndigande förordnat, att någon insättningsskyldighet icke skall
töreligga för år 1953 men att lagen i övrigt skall gälla, varför frivillig insättning
kan göras med belopp upp till 40 respektive 20 procent av under
innevarande år influtna skogsintäkter. Genom en särskild förordning om
taxering av insatta medel erhålles uppskov med inkomsttaxeringen för gjorda
insättningar till det år, då uttag från kontot sker. Härigenom åstadkommer
bestämmelserna jämväl en utjämning i beskattningsavseende av skogsinkomsterna.
I de likalydande motionerna 1:9 (av herr Ewerlöf m. fl.) och II: 16 (av
-
herr Hjalmarson m. fl.) har framlagts författningsförslag, innebärande i
huvudsak, att lagen om investeringskonto för skog skulle upphävas samt att
rätt till frivilliga avsättningar å konto i bank eller annan penninginrättning
av upp till 60 respektive 30 procent av uppburna skogsintäkter skulle införas,
varvid uppskov med taxeringen av insatta medel skulle kunna erhållas
i högst tio år. Medlen skulle icke vara bundna något visst antal år, och
även belopp som insatts enligt lagen om investeringskonto för skog skulle få
omedelbart disponeras. Vidare har i de likalydande motionerna 1:284 (av
herrar Hansson och Boman) och II: 366 (av herr Widén in. fl.) yrkats upphävande
av ifrågavarande lag dock med bibehållande av rätten till frivilliga
insättningar upp till 40 respektive 20 procent av skogsintäkterna. I huvudsak
samma yrkande har framförts i motionen I: 285 (av herr Werner), därvid
motionären särskilt framhållit, att ränta å det insatta beloppet borde utgå
redan från insättningsdagen.
Av det ovan anförda framgår, att någon skyldighet att verkställa insättningar
å investeringskonto för skog icke längre föreligger, men att möjlighet
alltjamt linnes att göra frivilliga insättningar och därigenom erhålla
uppskov med beskattningen av insatta medel. Genom den sålunda vidtagna
omläggningen anser utskottet, att syftet med de förevarande motionerna
i huvudsak blivit tillgodosett.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att riksdagen i samband med
lagstiftningens tillkomst begärde utredning och förslag till bestämmelser om
särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst av skog, vilka skulle träda
i kraft i omedelbar anslutning till upphävande av den tillfälliga lagstiftningen
om investeringskonto för skog. Vidare vill utskottet erinra om att
1948 års riksdag hemställde om utredning och förslag rörande införande av
investeringsfonder för skogsbruk. Enligt vad utskottet under hand inhämtat
avses att dessa frågor snarast skall utredas av en särskild utredningsman
inom finansdepartementet, därvid även frågan om vilka spärregler som i
fortsättningen skall gälla för redan insatta medel kommer att upptagas till
bedömande. Lagen om investeringskonto för skog ävensom förordningen rörande
taxering av insatta medel är sålunda i gällande delar att betrakta som
eu provisorisk lösning av de i motionerna berörda spörsmålen. Med hänsyn
hartiH finner utskottet anledning nu ej föreligga alt förorda de i motioner
-
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
na ifrågasatta ändringarna. Utskottet är å andra sidan medvetet om att
skogsvårdens behov eller arbetsmarknadssynpunkter kan motivera en omprövning
av bestämmelserna om spärrtiderna redan innan förslag till en
definitiv reglering framlägges, varför utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t
ägnar uppmärksamhet åt detta spörsmål. Slutligen vill utskottet i anledning
av de föreliggande motionerna understryka vad som tidigare uttalats från
riksdagens sida rörande behovet av en permanent lagstiftning i ämnet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna 1:9 av herr Ewerlöf
in. fl. och II: 16 av herr Hjalmarson in. fl. om upphävande
av lagen om investeringskonto för skog m. m. måtte, i den
mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan
anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd;
2) att de likalydande motionerna I: 284 av herrar Hansson
och Boman samt II: 366 av herr Widén in. fl. angående
upphävande av lagen om investeringskonto för skog m. m.
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd; ävensom
3)
att motionen 1:285 av herr Werner om upphävande
av skyldigheten att å spärrat konto insätta under år 1953 influtna
skogsintäkter m. in. måtte, i den mån den icke kan
anses besvarad genom vad utskottet ovan anfört, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.
Stockholm den 7 maj 1953.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Spetz, Falk, Ramberg,
Niklasson, Söderquist, Damström, Patrick Nilsson och Magnusson;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Orgård, Sjölin, Kollberg, Allard, Kärrlander, Vigelsbo, Nilsson i Svalöv och
Asp.
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
17
Reservationer:
I) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson i Osby, Sjölin och Kollberg,
vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
»I samtliga — •— -— (= utskottet s. 14 rad 16 nedifrån—s. 15 rad 25
uppifrån) -—--från insättningsdagen.
Av det ovan anförda framgår, att någon skyldighet att verkställa insättningar
å investeringskonto för skog icke längre föreligger, men att möjlighet
alljämt finnes att göra frivilliga insättningar och därigenom erhålla
uppskov med beskattningen av insatta medel. De insatta medlen är emellertid
fortfarande spärrade och får ej, bortsett från vissa undantag, lyftas
förrän efter tidigast fem år efter ingången av det år inbetalningen skedde.
Enligt utskottets mening bör de obligatoriskt insatta medlen frigivas. För
det syftet föreslår utskottet en ändring av 7 § av innebörd att obligatoriskt
insatta medel (enligt 1 §) må uttagas efter uppsägning av insättaren.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att riksdagen i samband
med lagstiftningens tillkomst begärde utredning och förslag till bestämmelser
om särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst av skog, vilka
skulle träda i kraft i omedelbar anslutning till upphävande av den tillfälliga
lagstiftningen om investeringskonto för skog. Vidare vill utskottet
erinra om att 1948 års riksdag hemställde om utredning och förslag rörande
införande av investeringsfonder för skogsbruk. Enligt vad utskottet under
hand inhämtat avses att dessa frågor snarast skall utredas av en särskild
utredningsman inom finansdepartementet, därvid även frågan om vilka
spärregler, som i fortsättningen skall gälla för redan insatta medel, kommer
att upptagas till bedömande. Utskottet, som starkt vill understryka-vad
som tidigare uttalats från riksdagens sida rörande behovet av en permanent
lagstiftning i ämnet, förväntar att utredningen påskyndas, så att förslag till
en definitiv reglering av frågan kan framläggas till 1954 års riksdag. Med
hänsyn till skogsvårdens behov och arbetsmarknadssynpunkter föreslår utskottet
vidare den ändringen, att frivilligt insatta medel får uttagas mot
företeende av intyg från skogsvårdsstyrelse om att skogsägaren haft kostnader
för skogsvårdsarbeten efter insättningen. Det nu gällande förbudet
att uttag över huvud taget inte får ske förrän efter två år upphäves sålunda
i vad avser uttag för skogsvårdsändamål.
Då den obligatoriska skyldigheten att verkställa insättning å investeringskonto
för skog upphört att gälla, anser utskottet, att den nuvarande lagstiftningen
med de ändringar utskottet här ovan förordat bör kunna gälla som
en provisorisk anordning i avvaktan på den definitiva reglering av frågan
som enligt utskottets mening bör komma till stånd nästa år.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
1:9 av herr Ewcrlöf m. fl. och II: 16 av herr Hjalmarson
m. fl., de likalydande motionerna 1:284 av herrar Hansson
2 Hihang Ull riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 45
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 45-
och Boman samt II: 366 av herr Widén m. fl. ävensom motionen
I: 285 av herr Werner måtte för sin del antaga följande
-
Förslag
till
lag om ändring av 7 och 8 §§ lagen den 14 december 1951 om investeringskonto
för skog (nr 783).
Härigenom förordnas att 7 och 8 §§ lagen den 14 december 1951 om investeringskonto
för skog (nr 783) skall erhålla följande ändrade lydelse.
7 §.
Enligt 1 § insatta medel må insättaren återfå efter uppsägning hos riksbanken.
Medel som frivilligt insatts enligt 3 § må, där ej nedan annorlunda stadgas,
icke av riksbanken utbetalas förrän fem år förflutit från ingången av
det år inbetalningen enligt 5 § senast skolat verkställas. Efter utgången av
nämnda tidsperiod äger insättaren att efter uppsägning hos riksbanken återfå
innestående belopp i dess helhet eller del av detsamma, dock att deluttag
ej må understiga en fjärdedel av det ursprungligen insatta beloppet.
Efter det att tio år förflutit från ingången av det år inbetalningen enligt
5 § senast skolat verkställas, skall riksbanken återbetala kvarstående medel.
8 §.
Insättare äger utan hinder av bestämmelserna i 7 § utbekomma medel
från investeringskonto, i den mån han med intyg av skogsvårdsstyrelse visar
att han haft kostnader för skogsvårdsarbeten, som utförts efter insättningen.
Det ankommer på länsstyrelsen att förordna om utbetalning av beloppet.
Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
B) att de likalydande motionerna 1:9 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 16 av herr Hjalmarson m. fl., de likalydande
motionerna 1: 284 av herrar Hansson och Boman samt II:
366 av herr Widén m. fl. ävensom motionen 1: 285 av herr
Werner måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.»
Bevillningsutskottets betänkande nr 45-
19
II) av herrar Magnusson och Nilsson i Svalöv, vilka ansett att utskottets
yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
»I samtliga---(= utskottet s. 14 rad 16 nedifrån—s. 15 rad 17 nedifrån)
--• — insatta medel. Genom den sålunda vidtagna omläggningen är
syftet med de förevarande motionerna i visst avseende tillgodosett. Utskottet
anser dock inte de gjorda ändringarna tillfyllest. För att lagstiftningen skall
få nödig effekt, så till vida att skogsägarna stimuleras att i största möjliga
utsträckning göra frivilliga avsättningar å investeringskontot, krävs det enligt
utskottets mening att rätten till frivilliga avsättningar kompletteras med
en rätt att uttaga dessa medel då den skattskyldige så önskar. All erfarenhet
talar för att frivilligt sparande i form av bankinsättningar av psykologiska
skäl måste bygga på den förutsättningen att vederbörande icke därigenom
frånhänder sig den fria dispositionsrätten över de insatta medlen. Utan en
sådan fri dispositionsrätt kommer insättningarna i hög grad att motverkas.
Även rättviseskäl talar för att de avsatta medlen bör fritt få disponeras.
Skogsägaren får härigenom möjlighet till en inkomstutjämning mellan olika
år som stundom kan vara nödvändig för att han skall få tillgodogöra sig avdrag
för uppkomna underskott på förvärvskällan. Särskilt i de fall där stödskog
förekommer och där normalt större avverkningar är relativt sällsynta
kan behov av ett sådant utjämningsförfarande föreligga. Utskottet delar sålunda
den i motionerna I: 9 och II: 16 framförda uppfattningen att de å investeringskonto
för skog avsatta medlen icke skall vara spärrade något visst
antal år. I enlighet härmed bör även belopp som under beskattningsåret
1952 insatts enligt lagen om investeringskonto för skog fritt få disponeras av
vederbörande skogsägare.
Utskottet anser också i likhet med ifrågavarande motionärer att de frivilliga
avsättningarna bör få uppgå till 60 procent vad gäller upplåtelse av avverkningsrätt
och 30 procent i fråga om avyttrade skogsprodukter respektive
skogsprodukter som under beskattningsåret uttagits för förädling i egen
rörelse.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
I: 9 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 16 av herr Hjalinarson
m. fl., måtte för sin del antaga följande
Förslag
till
lag om upphävande av lagen den lb december 1951 om investeringskonto
för skog (nr 783).
Härigenom förordnas att lagen den 14 december 1951 om investeringskonto
för skog (nr 783) skall upphöra att gälla från och med dagen efter det
denna lag utkommit av trycket.
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
Förslag
till
förordning om upphävande av förordningen den 14 december 1951 om taxering
för inkomst av medel, som insatts på investeringskonto för skog (nr
784).
Härigenom förordnas att förordningen den 14 december 1951 om taxering
för inkomst av medel, som insatts på investeringskonto för skog (nr 784),
skall upphöra att gälla från och med dagen efter det denna förordning utkommit
av trycket.
Förslag
till
förordning om taxering för inkomst av medel, som insatts å investeringskonto
för skog.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Den som i självdeklaration till ledning för taxering för inkomst har att
uppgiva intäkt av skogsbruk (idkare av skogsbruk) må åtnjuta uppskov
med taxering till kommunal och statlig inkomstskatt för den del av intäkten
som enligt 2 § insatts å särskilt konto i bank eller annan penninginrättning
(investeringskonto).
2 §•
Uppskov som nyss sagts må äga rum för belopp, motsvarande högst summan
av
a) sextio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
b) trettio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
avyttrade skogsprodukter,
c) trettio procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskattningsåret
uttagits för förädling i egen rörelse.
3 §.
Belopp för vilket uppskov med taxeringen erhållits skall upptagas såsom
bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, då uttag från investeringskontot
sker, dock senast för det beskattningsår, för vilket taxering av beskattningsnämnd
i första instans verkställes tio år efter det intäkt enligt
1 § insatts å investeringskonto.
Har skattskyldig verkställt insättning avseende flera förvärvskällor, skall
varje uttag från investeringskonto anses belöpa på de olika förvärvskällorna
i samma proportion som de belopp, för vilka insättning skett, fördelas å
dessa.
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
21
4 §•
Till ledning för bestämmande av belopp, för vilket uppskov med taxeringen
må erhållas, skall idkare av skogsbruk som önskar åtnjuta sådant uppskov
vid självdeklaration foga utredning enligt av Konungen fastställt formulär.
Har idkare av skogsbruk under beskattningsåret haft intäkt av skogsbruk
från mer än en förvärvskälla, skall utredning som i första stycket sägs förebringas
särskilt för varje förvärvskälla.
5 §.
Till ledning vid taxering för inkomst skall bank eller annan penninginrättning,
som mottagit insättning på investeringskonto, varje år beträffande
- envar insättare lämna uppgift utan anmaning om under beskattningsåret
gjorda insättningar och uttag.
6 §•
Det åligger taxeringsnämndens ordförande i den kommun, där den skattskyldige
skall taxeras till statlig inkomstskatt, att upprätta särskild förteckning
enligt fastställt formulär å idkare av skogsbruk, vilka insatt medel å
investeringskonto. I förteckningen skola för envar skattskyldig anmärkas
dels belopp för vilka uppskov med taxeringen medgivits, dels ock storleken
av å investeringskonto inbetalade belopp.
Den upprättade förteckningen skall av ordföranden insändas till länsstyrelsen
samtidigt som deklarationer och andra handlingar jämlikt 91 §
1 mom. första stycket taxeringsförordningen dit insändas.
7 §•
Ändras efter besvär eller eljest det belopp, för vilket uppskov med taxering
medgivits, skall taxeringsintendenten utan dröjsmål lämna länsstyrelsen
meddelande om ändringen.
8 §•
Kungl. Maj:t äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna förordning.
Denna förordning träder i kraft dagen efter det förordningen därom utkommit
av trycket; dock att förordningen icke skall äga tillämpning beträffande
1953 års taxering eller beträffande eftertaxering för samma år.
Vad i denna förordning stadgas angående medel som insatts å investeringskonto
för skog skall äga motsvarande tillämpning beträffande medel
som enligt lagen den 14 december 1951 om investeringskonto för skog (nr
783) avsatts å investeringskonto för skog.
B) att följande motioner, nämligen de likalydande motionerna
I: 284 av herrar Hansson och Boman samt II: 366
av herr Widén in. fl. ävensom motionen I: 285 av herr Werner,
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.