Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om införande av avdrags rätt i fråga om erlagd förmögenhetsskatt samt om höjning av det skattefria beloppet för äkta makar vid förmögenhetsbeskattningen.

1953-05-12 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1953:53, Betänkande i anledning av väckta motioner om införande av avdrags rätt i fråga om erlagd förmögenhetsskatt samt om höjning av det skattefria beloppet för äkta makar vid förmögenhetsbeskattningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

1

Nr 53.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om införande av avdrags rätt i fråga om erlagd förmögenhetsskatt

samt om höjning av det skattefria beloppet

för äkta makar vid förmögenhetsbeskattningen.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:157 av fröken Andersson m. fl. samt

11:214 av herrar Edström och Nilsson i Svalöv, vari hemställts, »alt riksdagen

måtte antaga följande

1) Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1957 (nr 576)

om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om

statlig inkomstskatt skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 §.

1 mom. Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster

från olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 §, avdrag

ske för

underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från

annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att avdrag

för realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst eller lotterivinst;
slutlig

skatt, som här i riket påförts skattskyldig på grund av taxering

under året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller sådan här i riket

påförd tillkommande skatt, varå skattskyldig under förstnämnda år erhållit

debetsedel, allt till den del skatten skall erläggas till kommun eller annan

kommunal samfällighet eller avser statlig förmögenhetsskatt.

Skattskyldig, som---— för dotterbolaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 53.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1954 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1954 eller tidigare.

2) Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig

förmögenhetsskatt.

Härutinnan förordnas, att 10 § och 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli

1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla följande ändrade lydelse.

10 §.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med andra maken, skall icke utgöra statlig förmögenhetsskatt, därest

den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 75 000 kronor. Annan

fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra

sådan skatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger

50 000 kronor.

Ej heller---— 5 000 kronor.

11 §.

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, som avses i

8 § 1 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:

fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger

75 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 200 000 kr.: 125 kr. för 100 000 kr. och 10 %c av återstoden;

200 000 » » 300 000 » : 1 125 » » 200 000 » » 14 % » » ;

300 000 » » 400 000 » : 2 525 » » 300 000 » » 18 % » » ;

400 000 kr. : 4 325 » » 400 000 » »22 %c » ''»

För annan fysisk person så ock för oskift dödsbo, utländskt bolag samt

i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse

skall den statliga förmögenhetsskatten utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:

fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger

50 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

3

100 000 men icke 200 000 kr.: 250 kr. för 100 000

200 000 » » 300 000 » : 1 250 » » 200 000

300 000 » » 400 000 » : 2 650 » » 300 000

400 000 kr. : 4 450 » » 400 000

kr. och 10 %o av återstoden

» » 14 %« » »

» » 18 %o » »

> » 22 %o » »

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1954 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1954 eller tidigare.»

2) de likalydande motionerna 1:279 av herrar Hansson och Boman samt

11:369 av herr Sjölin och fru Sandström, vari hemställts, »att riksdagen

måtte besluta sådan ändring av gällande bestämmelser angående förmögenhetsbeskattningen

att det skattefria beloppet för äkta makar fastställes till

75 000 kronor».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna 1:157 och 11:369.

Enligt den lydelse 10 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt har

enligt beslut av 1952 års riksdag utgår sådan skatt från och med innevarande

beskattningsår beträffande fysisk person, oskift dödsbo, utländskt

bolag och vissa familjestiftelser endast för förmögenheter överstigande

50 000 kronor. Skatten utgår enligt 11 § 1 mom. efter en skiktskala, i vilken

den lägsta skattesatsen, 5 promille, gäller för den del av den beskattningsbara

förmögenheten, som överstiger 50 000 men icke 100 000 kronor, och den

högsta skattesatsen, 18 promille, för den del av den beskattningsbara förmögenheten

som överstiger 1 000 000 kronor. För äkta makar beräknas beskattningsbar

förmögenhet gemensamt, och skattepliktsgränsen är för dem

liksom för ensamstående bestämd till 50 000 kronor. EnligL stadgande i 11

§ 2 mom. skall vissa föreningar, samfund och samfälligheter erlägga förmögenhetsskatt

med en och en halv promille av den del av den beskattningsbara

förmögenheten, som överstiger 5 000 kronor. För fysisk person

och oskift dödsbo finnes i 9 § en bestämmelse, enligt vilken en reducering

av förmögenhetsskatten sker vid ringa eller ingen inkomst. Den beskattningsbara

förmögenheten skall nämligen icke beräknas högre än trettio

gånger den sammanräknade nettoinkomsten, dock minst till hälften av den

skattepliktiga förmögenheten. — Någon möjlighet att avdraga erlagd eller

påförd förmögenhetsskatt vid inkomsttaxeringen finnes icke.

Skatt på förmögenhet infördes år 1910. Den ultogs till eu början på det

sätt, att 1/oo av den skattepliktiga förmögenheten inräknades i det till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet. Till grund för denna an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

ordning låg resonemanget, att förmögenhetsavkastning borde bära en skattebörda,

som var en tredjedel större än skattebördan för inkomst av arbete.

På grund härav lades till den taxerade inkomsten en tredjedel av förmögenhetens

efter 5 % beräknade avkastning eller alltså Voo av förmögenheten.

Vid sidan av denna kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatt uttogs

för åren 1934—1938 en särskild skatt å förmögenhet enligt för varje år utfärdade

tillfälliga förordningar.

År 1938 omlades förmögenhetsbeskattningen. Den andel av förmögenheten,

som inräknades i det taxerade beloppet, sänktes därvid från 1/eo till

Vioo. Samtidigt infördes permanenta bestämmelser om en särskild skatt å

förmögenhet. Denna skatt, som erlades av fysiska personer, oskifta dödsbon,

familjestiftelser och utländska bolag, utgick i den mån förmögenheten översteg

20 000 kronor och beräknades efter en progressiv skiktskala. Den lägsta

skattesatsen — för förmögenheter mellan 20 000 och 40 000 kronor ■— var

1 promille och den högsta skattesatsen —• för förmögenheter överstigande

1 miljon kronor — 6 promille. Härtill knöts en reduktionsregel av samma

art som den nu förefintliga.

År 1947 frigjordes förmögenhetsbeskattningen helt från inkomstbeskattningen.

Förmögenhetsskatten utgick därefter enligt en skiktskala, i vilken

den lägsta skattesatsen — för förmögenheter mellan 30 000 och 100 000

kronor — var 6 promille och den högsta skattesatsen — för förmögenheter

över 300 000 kronor — 18 promille. Även denna förmögenhetsskatt reducerades

vid låg inkomst.

I9h9 års skatteutredning uttalade i sitt betänkande angående den statliga

direkta beskattningen (SOU 1951:51) att vissa lättnader borde beredas

vid förmögenhetsbeskattningen, därvid utredningen ansåg, att man kunde

överväga i huvudsak tre åtgärder: dels en höjning av den gräns, vid vilken

skatteplikten inträdde, dels ändringar i förmögenhetsskatteskalan och dels

införande av en rätt att vid inkomsttaxeringen göra avdrag för påförd

förmögenhetsskatt. En höjning av skattepliktsgränsen ansåg utredningen

motiverad av de förändringar i penningvärdet som ägt rum sedan den bestämdes.

För sparandet syntes en sådan höjning ha en reell och psykologisk

betydelse. Utredningen föreslog därför, att gränsen för skattepliktens

inträde höjdes från 30 000 till 40 000 kronor. Utredningen diskuterade därefter

möjligheten att genomföra ytterligare lättnader i förmögenhetsbeskattningen

genom en rätt att vid den statliga inkomsttaxeringen göra avdrag

för påförd förmögenhetsskatt. Utredningen fann, att de skattelättnader som

därigenom skulle beredas väsentligen skulle komma de högre förmögenhetsskikten

till godo, eftersom fördelen av avdragsrätten måste växa med

förmögenheterna och inkomsterna. Oavsett vilken inställning man hade

till detta resultat, vore det tydligt — sade utredningen — att avdragsrätten,

genomförd med oförändrad förrnögenhetsskatteskala, skulle väsentligt om
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

5

fördela det skattetryck på förmögenhetsägarna, som framgått ur 1947 års

beslut. Utredningen hade även övervägt möjligheten att genomföra avdragsrätten

i kombination med en skärpt förmögenhetsskatteskala, varigenom

skattelättnaderna skulle kunna fördelas på ett jämnare sätt. Utredningen

fann emellertid icke lämpligt att för ifrågavarande syfte anlita metoden

med avdragsrätt utan föreslog i stället en sänkning av förmögenhetsbeskattningen

genom ändringar i skatteskalan. I detta avseende stannade

utredningen för ett förslag, i vilket den lägsta skattesatsen var 5 promille

och den högsta, som gällde endast över 1 000 000 kronor, 18 promille.

På dessa punkter anmäldes emellertid reservationer av flera ledamöter

i utredningen. Sålunda yrkade herr Jonsson, att skatteplilctsgränsen för

äkta makar måtte höjas till 60 000 kronor. Samma yrkande framfördes avherrar

Hagberg. Petrén och Sandberg, vilka dessutom föreslogo en rätt

att vid den statliga inkomsttaxeringen göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt

samt en förhöjd skala för förmögenhetsskatten. Herr Söderlund

föreslog sådan avdragsrätt med bibehållande av den av utredningen föreslagna

skatteskalan.

I det förslag på grundval av skatteutredningens betänkande, som i proposition

nr 213 förelädes 1952 års riksdag anförde chefen för finansdepartementet

i nu förevarande hänseenden följande:

»Skatteutredningen har ansett att förmögenhetsbeskattningen i 1947 års

utformning blivit i vissa lägen alltför hård till sina verkningar. Utredningen

har funnit en revision av skatteberäkningen vara motiverad också av penningvärdets

fall och av det allmänna intresset att större utrymme beredes

åt sparandet. För egen del finner jag särskilt med hänsyn till penningvärdets

fall en justering av förmögenhetsbeskattningen nu motiverad. Beträffande

de metoder, som därvid böra väljas, är jag ense med skatteutredningen

om att såväl en höjning av gränsen för skatteplikten som vissa ändringar

av förmögenhetsskatteskalan böra ifrågakomma.

I åtskilliga remissyttranden har förordats en högre gräns för skatteplikten

än den av utredningen föreslagna, 40 000 kronor. Flera av remissinstanserna

ha därvid —- i likhet med fyra ledamöter av utredningen —

velat bestämma gränsen högre för äkta makar än för ensamstående. Enligt

min mening kunna vissa skäl tala för att ett högre belopp än 40 000

kronor fritages från beskattning. Däremot är jag icke benägen att frångå

den hittills gällande ordningen med en enhetlig skattepliktsgräns för alla

skattskyldiga.

Om gränsen sättes relativt högt och förmögenhetsskatten till en början

utgår med 5 promille, såsom utredningen föreslagit, kan något verkligt

behov av en högre skattepliktsgräns för äkta makar än för ensamstående

knappast föreligga. Det är visserligen riktigt att en gemensam skattepliktsgräns

under särskilda förhållanden kan leda till att makar få erlägga förmögenhetsskatt,

oaktat de före giftermålet var för sig icke haft sådan skattskyldighet.

Detta är dock en följd av sambeskattningen och såsom sådan

icke mera anmärkningsvärd än att makar, vilka före äktenskapet var för

sig betalat förmögenhetsskatt, efter giftermålet kunna få betala en högre

sammanlagd förmögenhetsskatt än tidigare.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

Icke heller torde det vara så vanligt att äkta makar ha förmögenhet av

skattepliktig storlek vid äktenskapets ingående. I allmänhet förvärvas förmögenheterna

under äktenskapet genom arv eller annorledes. Om skattepliktsgränsen

bestämmes olika för makar och ensamstående, får delta till

följd att en relativ skärpning i förmögenhetsbeskattningen inträder i de talrika

fall, då skattepliktig förmögenhet föreligger när äktenskap upplöses

genom ena makens död. En sådan relativ skärpning i förmögenhetsbeskattningen

för änklingar och änkor får emellertid betraktas såsom ett icke

önskvärt resultat.

I systematiskt hänseende är det otvivelaktigt en fördel att skattepliktsgränsen

är enhetligt bestämd. En differentiering av gränsen medför en förskjutning

av skattebeloppen i alla förmögenhetslägen. Skatteberäkningen

skulle alltså ske enligt två olika skattetariffer och skatten skulle icke utan

vidare kunna utläsas ur en och samma tabell.

Då jag sålunda av olika skäl icke kan biträda önskemålen om en annan

skattepliktsgräns för äkta makar än för ensamstående vid förmögenhetsbeskattningen,

vill jag å andra sidan icke motsätta mig att den gemensamma

gränsen bestämmes något högre än vad skatteutredningen föreslagit.

Den omständigheten att taxeringsvärdena vid årets fastighetstaxering

genomsnittligt torde ha höjts mer än vad penningvärdeförsämringen

skulle föranlett kan också motivera en sådan höjning av det skattefria beloppet.

Såsom lämplig gräns i detta avseende förordar jag 50 000 kronor.

För att uppnå en smidigare övergång från första till andra skiktet i

skatteskalan förordar jag tillika att det andra skiktet i den av skatteutredningen

föreslagna skalan uppdelas och att skattesatsen bestämmes till

8 promille för den del av beskattningsbar förmögenhet som ligger mellan

100 000 och 150 000 kronor.

Med dessa modifikationer i skatteutredningens förslag skulle skalan för

förmögenhetsskatten få följande utseende.

Beskattningsbar förmögenhet,

kr.

— 50 000

50 000— 100 000

100 000— 150 000

150 000— 200 000

200 000— 400 000

400 000 — 1 000 000

1 000 000 —

De av skatteutredningen föreslagna lättnaderna i förmögenhetsbeskattningen

ha på skatteunderlaget vid 1949 års taxering beräknats medföra

ett inkomstbortfall för staten av 22,6 milj. kronor.1 Med de ytterligare lättnader,

som nu föreslås, kan inkomstbortfallet beräknas sliga med ytterligare

omkring 9 milj. kronor. Vilket verkligt inkomstbortfall dessa skattelättnader

komma att representera vid tiden för deras genomförande är i hög

grad beroende på utfallet av den nu pågående allmänna fastighetstaxeringen

och har icke ansetts möjligt att här uppskattningsvis angiva.

1 Den uträknade statliga förmögenhetsskatten för fysiska personer har varit på 1949

års taxering 114,3 milj. kronor, på 1950 års taxering 118,2 milj. kronor och på 1951 års

taxering 128,i milj. kronor.

Skatt

ii''

/oo

0

5

8

10

13

16

18

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

7

I vissa reservationer till skatteutredningens förslag har föreslagits en

omläggning av förmögenhetsbeskattningen på det sätt att avdrag skulle

medgivas för påförd förmögenhetsskatt vid taxering till statlig inkomstskatt.

Då jag nu föreslagit vissa i förhållande till förmögenhetsskattens avkastning

mycket betydande sänkningar av skatten genom dels en höjning av

skattepliktsgränsen och dels en omarbetning av skatteskalan torde därav

framgå att jag icke ansett en avdragsrätt av detta slag böra ifrågakomma.

De yrkanden som framställts beträffande en dylik avdragsrätt gå olika

långt. En ledamot av skatleutredningen har sålunda ansett att, även om

avdragsrätten genomfördes, skalan för förmögenhetsskatten borde tills

vidare bibehållas i enlighet med det av utredningens majoritet framlagda

förslaget. En avdragsrätt av denna omfattning skulle otvivelaktigt innebära

en mycket väsentlig rubbning av grunderna för den år 1947 beslutade förmögenhetsskatten.

Då jag icke har för avsikt att föreslå någon mera genomgripande

omfördelning av skattetrycket mellan förmögenhetsägarna anser

jag mig icke behöva närmare ingå på detta särskilda förslag.

Enligt ett annat yrkande, som företrädes av tre ledamöter inom skatteutredningen,

borde avdragsrätten genomföras i kombination med vissa höjningar

av skattesatserna i den nu gällande förmögenhetsskatleskalan. Man

skulle på detta sätt ha en möjlighet att förverkliga principen om avdragsrätt

utan att i full utsträckning taga den konsekvens, som eljest är en

naturlig följd av avdragsrätten, nämligen att den bereder större fördel ju

högre upp i inkomst- och förmögenhetsskikten den tillämpas.

För min del kan jag emellertid icke heller biträda en omläggning av

detta slag. När systemet med en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt

övergavs 1947 motiverades detta hl. a. med att tyngden av inkomstbeskattningen

och förmögenhetsbeskattningen kunde avvägas bättre var

för sig om de frigjordes från varandra. Om en avdragsrätt nu infördes

skulle detta innebära att inkomstskatten och förmögenhetsskatten ånyo

gjordes beroende av varandra. Avkastningen av förmögenhetsskatten skulle

icke längre vara ett uttryck för vad denna skatt i realiteten inbringade,

eftersom den samtidigt minskat den statliga inkomstskatten. Avdragsrätten

skulle sålunda otvivelaktigt innebära en systematisk komplicering.

Om en förmögenhetsskatt uttages och den i vissa avseenden befinnes

höra mildras har man, enligt min mening, att söka medlen härför inom

förmögenhetsbeskattningens egen ram. Att låta en viss del av skatten flyta

tillbaka i form av minskad inkomstskatt är en omväg, som torde böra undvikas.

Botemedlen mot skattens eventuellt oförmånliga verkningar äro då

alt söka i en mildring av skatteskalan. Med de ingalunda oväsentliga uppmjukningar

av förmögenhetsbeskattningen som innefattas i skatteutredningens

förslag med de av mig nu föreslagna kompletteringarna anser jag

att man i detta avseende uppnått en rimlig avvägning av skatten.»

Vid 1952 års riksdags behandling av förslaget väcktes i flera motioner

yrkanden av i huvudsak samma innebörd som de nu föreliggande. Sålunda

yrkades i motionerna 1:212 (av herr Ewerlöf in. fl.) och 11:284 (av herr

Mjalmarson in. fl.i, 1:288 (av herr Ohlon in. fl.) och 11:385 (av herr Ohlin

in. fl.) samt 1:213 (av herr Nils Theodor Larsson) och 11:135 (av herr

Jonsson i Skedsbygd in. fl.) atl skattepliktsgränsen skulle fastställas till

It) 000 kronor för ensamstående och 00 000 kronor för äkta makar. 1 motio
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

nen 11:616 (av herrar Nilsson i Bästekille och östlund) hemställdes, att

gränsen skulle bestämmas till 50 000 kronor för ensamstående och 75 000

kronor för makar. I motionerna 1:484 (av herrar Sunne och Söderquist)

och 11:649 (av herr Sjölin och fru Sandström) föreslogs såsom gräns

50 000 kronor för ensamstående och 70 000 kronor för makar. I de nyssnämnda

motionerna 1:212 och 11:284, 1:288 och 11:385 samt 11:616 framfördes

även yrkanden om rätt att vid inkomsttaxeringen göra avdrag för

påförd förmögenhetsskatt, därvid dock i samtliga fall motionärerna, till

förhindrande av en alltför stor minskning i skatteintäkterna, föreslog att

avdragsrätten skulle kombineras med vissa skärpningar i den då gällande

förmögenhetsskatteskalan. Yrkande om avdragsrätt väcktes även i motionerna

1:481 (av herrar Cassel och Björnberg) och 11:645 (av herrar Edström

och Fagerholm), vilka dock i detta avseende sträckte sig längre såtillvida

att motionärerna föreslog, att avdragsrätten skulle genomföras i

förening med den i propositionen förordade skalan för förmögenhetsskatten.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 50 uttalade samma års bevillningsutskott

i dessa frågor följande:

»I likhet med departementschefen finner utskottet det önskvärt att den

hittillsvarande ordningen med en gemensam gräns för skatteplikten till

förmögenhetsskatt icke utan tvingande skäl frångås. Behovet av en differentiering

i detta avseende är enligt utskottets mening icke så starkt att

det motiverar en omläggning. Särskilt om den gemensamma gränsen bestämmes

så relativt högt som departementschefen föreslagit och skatten till

en början utgår med endast 5 promille bör den nu gällande ordningen utan

nämnvärd olägenhet kunna bibehållas. Utskottet hemställer sålunda om

bifall till propositionen i detta avseende och avstyrker nyssnämnda motionsyrkanden.

Utskottet erinrar om att de marginalskatteverkningar, som åstadkommas

av förmögenhetsskatten i förening med inkomstskatten, voro föremål

för ingående undersökningar vid riksdagsbehandlingen av skatteförslaget

år 1947. Vid 1947 års bevillningsutskotts betänkande nr 50 äro sålunda

fogade ett antal tabeller, vilka visa marginalskattens storlek i olika inkomstoch

förmögenhet slägen. 1947 års bevillningsutskott hade också att taga

ställning till vissa motioner, vari yrkande väckts att vid inkomsttaxeringen

avdrag skulle få ske för påförd förmögenhetsskatt. Nämnda utskott yttrade

beträffande denna och andra föreslagna möjligheter att nedbringa marginalskatten

att, ehuru det givetvis vore en olägenhet att höga marginalskattesatser

kunde uppkomma vid vissa kombinationer av inkomst och förmögenhet,

utskottet dock icke funnit tillräckliga skäl för att i den utsträckning,

som i motionerna avsåges, frångå den av dåvarande departementschefen

föreslagna avvägningen av skattebördan mellan inkomster och

förmögenheter.

I motionerna 1:481 och 11:645 har anmärkts, att den däri föreslagna

avdragsrätten skulle medföra ett skattebortfall understigande 30 miljoner

kronor. Detta bortfall har beräknats på grundval av 1949 års taxering,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

9

alltså på 1948 års förmögenheter. Beloppet avser minskningen i skatteintäkter

enbart genom avdragsrätlen. För ett riktigt bedömande av frågan

bör emellertid beaktas att härtill skulle komma det skattebortfall, som förorsakas

genom den i propositionen föreslagna sänkningen av förmögenhetsskatten.

Tillsammans skulle detta medföra ett skattebortfall av närmare

60 miljoner kronor, beräknat på underlaget för 1949 års taxering.

Då hela den uträknade förmögenhetsskatten på grundval av 1949 års taxering

utgjorde 114 miljoner kronor, skulle sålunda den i motionerna yrkade

avdragsrätten i förening med den i propositionen förordade skatteskalan

medföra en minskning i statliga skatter, vilken motsvarar omkring hälften

av den nu utgående förmögenhetsskatten. Det synes utskottet uppenbart

att en avdragsrätt av denna omfattning innebär en mycket väsentlig rubbning

av grunderna för den år 1947 beslutade förmögenhetsskatten. Utskottet

anser att en omläggning i enlighet med detta motionsyrkande icke

kan ifrågakomma och hemställer sålunda om avslag på motionerna 1:481

och 11:645.

Icke heller kan utskottet tillstyrka en avdragsrätt i förening med skärpning

av den nuvarande förmögenhetsskatteskalan. Med den mycket betydande

sänkning av förmögenhetsskatten som föreslås i propositionen, anser

utskottet att skatten blivit avvägd på ett sätt som med hänsyn till penningvärdesförsämringen

och andra omständigheter får anses skäligt. Utskottet

finner sålunda icke behövligt att i stället tillgripa metoden med avdragsrätt

i förening med skärpt skatteskala, vilken metod enligt utskottets

mening otvivelaktigt skulle medföra komplikationer av såväl deklarationssom

taxeringsförfarandet. På grund härav avstyrker utskottet ifrågavarande

yrkanden i motionerna.»

Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna 1:157 och 11:214 har anförts,

att spararna utsattes för en särskilt hård beskattning, som gjorde det

mindre lönande att spara. Förmögenhetsskatt för fysiska personer utginge

för närvarande så snart den beskattningsbara förmögenheten överstege

50 000 kronor. Skattefrihetsgränsen vore densamma för äkta makar som

för ensamstående. Vid 1952 års riksdag hade företagits vissa ändringar i

hland annat inkomstbeskattningen, vilka innebure alt den s. k. tudelningsprincipen

— enligt vilken skatten för en familj med viss inkomst skulle

vara exakt dubbelt så stor som skatten för ensamstående med hälften så

stor inkomst — i praktiken komme all tillämpas för familjeinkomster upp

till 15 000 å 16 000 kronor. En konsekvens därav borde ha varit, alt man

beträffande förmögenhetsskatten dels tillämpat olika skattepliktsgränser,

dels haft skilda skatteskalor för gifta och ensamstående. Någon sådan ändring

genomfördes emellertid icke. Det förefölle icke rimligt att två ensamstående

personer, som vardera hade förmögenhet motsvarande skattepliktsgränsen

och på grund därav vore fria från skatt, vid ingående av äktenskap

med varandra skulle belastas med eu relativt betydande förmögenhetsskatt.

Del skattefria avdraget borde rätteligen vara dubbelt så stort

för äkta makar som för ensamstående. Motionärerna vore emellertid be
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

redda ansluta sig till en modifierad linje och ville förorda att gränsen för

äkta makar sattes till 75 000 kronor.

I skattelagstiftningen medgåves för närvarande avdrag beträffande speciella

skatter. Vid taxeringen till statlig inkomstskatt finge dessutom avdrag

ske för erlagd kommunalskatt. Motivet härför vore närmast att de

kommunala skattesatserna i hög grad varierade och att alltså två personer

med enahanda inkomstförhållanden hade att erlägga olika höga kommunalskatter.

Kommunalskatten påverkade alltså skatteförmågan på varierande

sätt. Det samma vore emellertid förhållandet med förmögenhetsskatten. Normen

för förmögenhetsskatten vore visserligen förmögenhetens storlek. Det

bakomliggande motivet vore emellertid den uppfattningen att förmögenhetens

avkastning hade en större bärkraft än annan inkomst. Det kunde

icke vara rimligt att vid fastställandet av skatteförmågan för en skattskyldig

helt bortse från att en del av inkomsten ovillkorligen måste tagas i

anspråk för annat ändamål. Motionärerna förordade därför att förmögenhetsskatten

gjordes avdragsgill vid taxeringen till statlig förmögenhetsskatt.

Det stode emellertid klart för motionärerna att vissa betänkligheter kunde

resas mot förslaget med hänsyn till de statsfinansiella konsekvenserna på

kort sikt. För att underlätta ett genomförande av sitt förslag om avdragsrätt

vore motionärerna av denna anledning beredda att i viss mån modifiera

detsamma. Under förutsättning att yrkandet om avdragsrätt vunne riksdagens

bifall förordade motionärerna den skärpning av förmögenhetsskatteskalan

som framginge av det i motionerna framlagda förslaget till ändringar

av förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Ett genomförande av motionärernas

förslag i dess helhet torde kunna beräknas minska statens skatteinkomster

med omkring 20 miljoner kronor. Enligt motionärernas uppfattning

vore de med motionärernas system förenade fördelarna med hänsyn

till behovet av ökat sparande emellertid så framträdande att de ur samhällssynpunkt

mer än väl skulle uppväga detta skattebortfall. Sett på längre

sikt skulle detta system helt säkert också tillföra staten större inkomster

än nu gällande ordning.

Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:279 och 11:369

framförda yrkandet har anförts hl. a., att för att trygghetsbehovet för

äkta makar skulle bli tillgodosett måste förmögenhetsbeloppet vara högre

än för ensamstående. Det skattefria beloppet borde därför göras något

större för äkta makar. Motionärerna erinrade om att en dylik differentiering

föreslagits i reservationer till 1949 års skatteutrednings betänkande

ävensom av ett flertal remissinstanser, däribland riksskattenämnden. Enligt

motionärernas mening skulle en högre gräns för äkta makar innebära

en värdefull stimulans till ökat sparande i de lägre förmögenhetsskiklen.

Skattepliktsgränsen för äkta makar syntes böra bestämmas till 75 000 kro
-

nor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

Utskottet.

It

I samtliga de föreliggande motionerna avses att åstadkomma en lättnad

i den statliga förmögenhetsbeskattningen. Sålunda yrkas såväl i de likalydande

motionerna 1:157 och 11:214 som i de likalydande motionerna

1:279 och 11:369, att skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen

för äkta makar måtte höjas till 75 000 kronor. I motionerna 1:157 och

II: 214 yrkas dessutom sådan ändring av gällande bestämmelser att påförd

förmögenhetsskatt skall få avdragas vid den statliga inkomsttaxeringen, varvid

dock förutsättes en viss höjning av förmögenhetsskatteskalan.

Vad angår det i samtliga förevarande motioner framförda yrkandet om

en höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen för äkta

makar till 75 000 kronor, må framhållas, att skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen

tidigare alltid varit densamma för äkta makar som

för ensamstående. Den fastställdes år 1947 till 30 000 kronor, under det att

dessförinnan den skattefria gränsen vid den särskilda skatten å förmögenhet

varit 20 000 kronor. I 1949 års skatteutrednings betänkande föreslogs en gemensam

skattepliktsgräns av 40 000 kronor. Vissa reservanter föreslog

emellertid en skattepliktsgräns för äkta makar av 60 000 kronor. Chefen

för finansdepartementet anförde vid framläggandet av förslag på grundval

av skatteutredningens betänkande i proposition nr 213 till 1952 års riksdag

i anledning av nämnda reservationer, att om skattepliktsgränsen sattes

relativt högt och förmögenhetsskatten till en början utginge med 5 promille,

kunde något verkligt behov av en högre gräns för äkta makar än för ensamstående

knappast föreligga. Det förhållandet, att i vissa fall makar

finge erlägga förmögenhetsskatt, oaktat detta ej var fallet före äktenskapet,

vore en följd av sambeskattningen och icke mer anmärkningsvärt än att

makar efter giftermålet kunde få betala en högre sammanlagd förmögenhetsskatt

än tidigare. Departementschefen framhöll även, att det vore en

fördel i systematiskt hänseende med en enhetlig skattepliktsgräns. En differentiering

av gränsen skulle medföra att skatten icke kunde utläsas ur eu

och samma tabell. Departementschefen föreslog emellertid att den gemensamma

gränsen bestämdes till 50 000 kronor. Vid riksdagsbehandlingen av

förslaget framfördes i flera motioner yrkanden om en högre skattepliktsgräns

för äkta makar. Dessa yrkanden avvisades emellertid av riksdagen,

som godkände propositionen och därvid anslöt sig till vad departementschefen

uttalat.

Till stöd för yrkandet om en högre skattepliktsgräns för äkta makar

har i de nu föreliggande motionerna anförts bland annat, alt eu sådan

bögre gräns skulle innebära en stimulans till ökat sparande. Utskottet vil!

i anslutning härtill framhålla, att den största skattelättnad, som skulle

kunna uppnås för äkta makar genom en till 75 000 kronor förhöjd skattepliktsgräns,

utgör 125 kronor årligen. Det synes icke utskottet (roligt, att en

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

förhöjd skattepliktsgräns för äkta makar på sätt i motionerna förordas

skulle kunna få någon mera väsentlig inverkan på sparandet i landet. De

praktiska synpunkter som departementschefen tidigare framhållit såsom

skäl för en gemensam skattepliktsgräns synes mera vägande. Vad i motionerna

anförts bör enligt utskottets förmenande icke föranleda ett frånträdande

av den av 1952 års riksdag i denna fråga intagna ståndpunkten. Utskottet

avstyrker förty motionerna i denna del.

Vidkommande den i de Iikalydande motionerna I: 157 och II: 214 yrkade

rätten till avdrag vid den statliga inkomsttaxeringen för påförd förmögenhetsskatt

får utskottet till en början erinra om att den år 1947 genomförda

omläggningen av statsbeskattningen innebar, att förmögenhetsbeskattningen

helt frigjordes från inkomstbeskattningen. Redan vid riksdagsbehandlingen

av 1947 års förslag framställdes i väckta motioner yrkanden om en avdragsrätt

såsom den nu åsyftade. Riksdagen vidtog emellertid icke någon

ändring i anledning av desamma. Frågan behandlades därefter ingående av

1949 års skatteutredning. Utredningen fann, att skattelättnad genom en

sådan avdragsrätt huvudsakligen skulle komma de högre förmögenhetsskikten

till godo. Utredningen ansåg ej heller en avdragsrätt i förening med

höjda skatteskalor vid förmögenhetsbeskattningen vara lämplig. Reservationer

med yrkanden om en sådan avdragsrätt anfördes emellertid av vissa

ledamöter i utredningen. Departementschefen anförde i förenämnda proposition

nr 213 beträffande denna fråga, att införandet av en avdragsrätt skulle

innebära, att inkomstbeskattningen och förmögenhetsbeskattningen ånyo

gjordes beroende av varandra. Avkastningen av förmögenhetsskatten skulle

då icke längre vara ett uttryck för vad denna skatt i realiteten inbringade

eftersom den samtidigt minskade den statliga inkomstskatten. Avdragsrätten

skulle sålunda otvivelaktigt innebära en systematisk komplicering. I åtskilliga

av de i anledning av sistnämnda proposition väckta motionerna yrkades

en sådan avdragsrätt som den förevarande, därvid i flertalet motioner

förutsattes en höjd förmögenhetsskatteskala. I sitt av riksdagen godkända

betänkande nr 50 yttrade 1952 års bevillningsutskott bl. a., att förmögenhetsskatten

i propositionen blivit avvägd på ett sätt som med hänsyn

till penningvärdeförsämringen och andra omständigheter finge anses

skäligt. Det kunde sålunda icke anses behövligt att i stället tillgripa metoden

med avdragsrätt i förening med skärpt skatteskala, vilken metod otvivelaktigt

skulle medföra komplikationer av såväl deklarations- som taxeringsförfarandet.

Utskottet vill i anslutning härtill även framhålla, att den i de nu föreliggande

motionerna gjorda jämförelsen med den avdragsrätt som föreligger

beträffande påförd kommunalskatt icke synes hållbar. Sistnämnda

avdragsrätt har motiverats med de olika skattebördor, som genom skillnaderna

i den kommunala utdebiteringen drabbar personer med samma in
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53. 13

komstförhållanden. Variationerna i skattebördan i fråga om kommunalskatten

beror emellertid på en omständighet, som ligger utanför den skattskyldiges

inkomst- och förmögenhetsförhållanden, medan olikheterna beträffande

förmögenhetsskatten följer av variationerna i förmögenheternas

storlek. För två personer med helt lika inkomst- och förmögenhetsförhållanden

medför sålunda icke förmögenhetsbeskattningen olika skattebelastning,

vilket däremot är fallet med den kommunala utdebiteringen. Det är

sålunda att märka att förmögenhetens storlek i princip är beskattningsnorm.

Denna för förmögenhetsbeskattningen grundläggande ordning skulle upprivas

i och med att rätt till avdrag för förmögenhetsskatt infördes. Avdragsrätten

är därför icke blott ett spörsmål av teknisk natur utan även en för

hela skattens konstruktion avgörande fråga. Beträffande den avdragsrätt

som i vissa fall stadgas för speciella skatter, må framhållas, att sådan

rätt endast förefinnes i den mån skatten utgör omkostnad i en förvärvskälla,

såsom t. ex. i fråga om skogsvårdsavgift eller tillverkningsskatt. Något sådant

förhållande föreligger icke i fråga om förmögenhetsskatten. I detta

sammanhang vill utskottet även erinra om att i direktiven för 1950 års

skattelagssakkunniga anförts bland annat, att det borde övervägas att utmönstra

sådana i skattelagarna förekommande bestämmelser, som avsåge

bl. a. att åstadkomma en långt driven rättvisa olika skattskyldiga emellan,

såsom t. ex. bestämmelserna om rätt till avdrag för kommunala utskylder.

Att vid sådant förhållande införa en avdragsrätt för erlagd förmögenhetsskatt

anser utskottet icke lämpligt. Med avseende å vad sålunda anförts

avstyrker utskottet de likalydande motionerna 1:157 och 11:214 jämväl i

denna del.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna 1:157 av fröken Andersson

m. fl. samt II: 214 av herrar Edström och Nilsson i

Svalöv om införande av avdragsrätt i fråga om erlagd förmögenhetsskatt

m. in. icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd; ävensom

2) att de likalydande motionerna I: 279 av herrar Hansson

och Boman samt II: 369 av herr Sjölin och fru Sandström

om höjning av det skattefria beloppet för äkta makar

vid förmögenhetsbeskattningen icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 maj 1953.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Gustaf Elofsson,

Spetz, Velander, Falk, Söderquist, Einar Eriksson, Snygg och Patrick Nilsson;

samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby, Orgård,

Sjölin, Brandt, Kollberg, Allard, Kärrlander, Edström och Jansson i

Aspeboda.

Reservationer:

I) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson i Osby, Sjölin och Kollberg,

vilka ansett, att utskottets motivering bort erhålla följande lydelse:

»I samtliga de föreliggande motionerna avses att åstadkomma en lättnad

i den statliga förmögenhetsbeskattningen. Sålunda yrkas såväl i de likalydande

motionerna 1:157 och 11:214 som i de likalydande motionerna 1:279

och 11:369, att skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen för äkta

makar måtte höjas till 75 000 kronor. I motionerna 1:157 och 11:214 yrkas

dessutom sådan ändring av gällande bestämmelser att påförd förmögenhetsskatt

skall få avdragas vid den statliga inkomsttaxeringen, varvid dock förutsättes

en viss höjning av förmögenhetsskatteskalan.

Vad angår det i samtliga förevarande motioner framförda yrkandet om

en höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen för äkta

makar till 75 000 kronor, vill utskottet erinra om att ett yrkande med samma

innebörd framfördes reservationsvis till 1949 års skatteutrednings betänkande

och att denna uppfattning delades av ett flertal remissinstanser,

bl. a. av riksskattenämnden. Även utskottet är av den principiella uppfattningen

att då äkta makar samtaxeras vid förmögenhetsbeskattningen, konsekvensen

kräver att skattepliktsgränsen sättes högre för äkta makar än

för en ensamstående på samma sätt som gäller i fråga om inkomstbeskattningen.

Utskottet vill icke heller förbise den stimulerande effekt på sparandet,

särskilt i de lägre förmögenhetsskikten, som en höjning av förmögenhetsskattegränsen

skulle betyda. Vad det skattefria beloppets storlek

angår, finner utskottet för sin del det i motionerna föreslagna beloppet

75 000 kronor väl avvägt.

Vad slutligen gäller det i de likalydande motionerna 1:157 och 11:214

framställda förslaget, vill utskottet uttala, att det anser det principiellt

riktigt att påförd förmögenhetskatt avdrages vid den statliga inkomsttaxeringen.

I samband med en sådan ändring av gällande skatteregler bör förmögenhetsskatteskalan

även enligt utskottets mening jämkas något.

Även om utskottet sålunda finner de här behandlade förslagen i hög grad

välmotiverade, anser sig utskottet dock icke i dagens läge — med hänsyn

till rådande statsfinansiella situation — kunna yrka bifall till yrkandena

om ett omedelbart genomförande av de föreslagna ändringarna. I samtliga

motioner har också uttalats, att motionärerna vore medvetna om det an
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

15

strängda statsfinansiella läget och att det därför kunde uppkomma svårigheter

att omedelbart genomföra förslagen. Dessa hade framlagts för att ge

riksdagen tillfälle att vid sessionens slut pröva förslagen mot bakgrunden

av det då kända statsfinansiella läget.»

II) av herrar Velander och Edström, vilka under åberopande av innehållet

i de likalydande motionerna 1:157 och 11:214 ansett, att utskottet

bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna

1:157 av fröken Andersson m. fl. samt 11:214 av herrar

Edström och Nilsson i Svalöv om införande av avdragsrätt

i fråga om erlagd förmögenhetsskatt m. m. ävensom de

likalydande motionerna 1:279 av herrar Hansson och Boman

samt 11:369 av herr Sjölin och fru Sandström om höjning

av det skattefria beloppet för äkta makar vid förmögenhetsbeskattningen,

antaga i förstnämnda två motioner

upptagna förslag till

1) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947

(nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

2) förordning om ändring i förordningen den 26 juli

1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.