Betänkande i anledning av väckt motion angående skattelättnader vid avveckling av vissa fastighets föreningar.
1953-11-10 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1953:59, Betänkande i anledning av väckt motion angående skattelättnader vid avveckling av vissa fastighets föreningar.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 59.
1
Nr 51).
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion
angående skattelättnader vid avveckling av vissa fastighets
föreningar.
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II:
217, av herr Lundberg har hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att hos
Kungl. Maj :t anhålla om ett skyndsamt förslag om att bereda lämpliga
skattelättnader vid avveckling av fastighetsföreningar bildade enligt den lagstiftning,
som gällde före den 1 januari 1953».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda yrkandet,
får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.
Enligt 38 § 1 mom. första stycket kommunalskattelagen räknas till intäkt
av kapital bl. a. utdelning å andelar i svenska ekonomiska föreningar, såvitt
icke intäkten är att hänföra till intäkt av rörelse. I sista stycket samma lagrum
stadgas att såsom utdelning från svensk ekonomisk förening anses
jämväl vad som vid föreningens upplösning utskiftats till medlem utöver
inbetald insats.
Bestämmelsen om skatteplikt för medel, som utskiftats från svensk ekonomisk
förening, vilken bestämmelse infördes genom beslut vid 1933 års
riksdag och trädde i kraft den 1 januari 1934, har till syfte att — i likhet
med bestämmelserna om utskiftningsskatt för aktiebolagen — åvägabringa
fullständighet i beskattningen av föreningarnas vinster med avseende å principen
att dessa vinster skall beskattas hos såväl föreningen som delägarna.
Genom beslut vid 1951 års riksdag infördes nya bestämmelser om ekonomiska
föreningar, vilka bestämmelser upptogs i lagen den 1 juni 1951 om
ekonomiska föreningar (nr 308) och lagen samma dag angående införande
av nya lagen om ekonomiska föreningar (nr 309) samt trädde i kraft den 1
januari 1953- I den nya lagen, som ersatte 1911 års lag i ämnet, har begreppet
ekonomisk förening erhållit en betydligt snävare utformning än enligt
tidigare gällande rätt. Som ekonomisk förening skall enligt den nya lagen
kunna registreras förening med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska
intressen genom sådan ekonomisk verksamhet, i vilken medlemmarna
deltager som avnämare eller leverantörer eller med egen arbetsinsats
eller genom begagnande av föreningens tjänster eller på annat dylikt sätt
(1 §). Ekonomisk förening, som registrerats enligt äldre lag, må enligt stadgande
i 4 § promulgationslagen bestå såsom registrerad förening, med oför1
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 59.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 59.
ändrad firma, utan hinder av att föreningen ej är av beskaffenhet som i
1 § nya lagen sägs. I promulgationslagen har vidare meddelats bestämmelser
som avser att underlätta för äldre föreningar att övergå till nya lagen.
Vid revisionen av föreningslagstiftningen uppmärksammades vissa de ekonomiska
föreningarna, särskilt fastighetsföreningarna, berörande beskattningsspörsmål.
Härutinnan må framhållas bl. a. följande.
Den utredning som låg till grund för genomförandet av den nya
lagstiftningen om ekonomiska föreningar (SOU 1949: 17) hade föreslagit,
att nya lagen skulle i princip även gälla för ekonomisk förening som registrerats
enligt äldre rätt. Såsom undantag härifrån förordades bl. a. att en av
utredningen föreslagen bestämmelse rörande begränsning av rätten till utdelning
å inbetalda insatser icke skulle gälla för äldre föreningar förrän fem
år förflutit efter lagens ikraftträdande. Avsedda utdelningsbegränsning hade
nämligen enligt utredningen icke ansetts böra tvångsvis tillämpas å bestående
föreningar omedelbart; en viss övergångstid hade synts erforderlig, under
vilken en förening kunde överväga huruvida en ombildning eller upplösning
av föreningen vore ändamålsenlig.
Detta förslag upptogs till närmare granskning i ett flertal remissyt tr
and en, i vilka särskilt fastighetsföreningarnas skattefrågor skjutits i
förgrunden. Några remissinstanser hade därvid ifrågasatt särskilda åtgärder
på beskattningens område i syfte att underlätta en upplösning av fastighetsföreningarna.
Sålunda anförde 7.94,9 års skatteutredning:
Om i enlighet med lagförslagets intentioner nybildningen av fastighetsföreningar
kommer att upphöra, kvarstår likväl frågan om de redan existerande
fastighetsföreningarnas fortbestånd. Enligt förslaget skola dessa kunna fortleva
såsom ekonomiska föreningar. För deras del kommer sålunda att tilllämpas
samma skatteberäkning som för närvarande. Emellertid kan ett dylikt
konserverande av redan befintliga föreningar möjligen ge upphov till
ett ökat värde för dem och föra med sig att äldre föreningar, vilka icke längre
utöva någon verksamhet men likväl icke blivit avregistrerade, ånyo upplivas
och överlåtas till nya intressenter, som önska begagna dem för sitt ursprungliga
ändamål/Ett återhållande moment i en dylik utveckling kan dock
ligga i den föreslagna bestämmelsen om att även de nu bestående föreningarna
skola efter en tid av fem år från lagens ikraftträdande vara skyldiga
att underkasta sig regeln om en utdelningsbegränsning till 5 procent av insatsbeloppct.
Visserligen kan det vara tvivel underkastat i vad mån denna
regel kan bli till verklig olägenhet för de bestående fastighetsföreningarna,
men den torde dock komma att bidraga till en viss avveckling av föreningarna.
Ur skattesynpunkt är en sådan avveckling ett så stort önskemål, att
skatteutredningen ifrågasätter om icke särskilda åtgärder borde vidtagas för
att stimulera upplösningen av äldre föreningar, möjligen därigenom att under
någon övergångstid deras likvidation underlättades genom vissa skatteeftergifter.
Skatteutredningen uttalade vidare, att den knappast hölle för troligt att
ifrågavarande föreningar i större utsträckning komme att tillgripa aktiebolagsformen.
Den högre skattesatsen för aktiebolag torde verka starkt åter
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 59. 3
hållande. 1 allmänhet torde man finna det förmånligare att äga fastigheterna
direkt.
Sveriges advokatsamfunds styrelse, som närmare uppehöll sig bl. a. vid
verkningarna ur skattesynpunkt av en likvidation av fastighetsföreningarna,
förmenade, att det vore oundgängligen nödvändigt att tillse att berörda verkningar
av den föreslagna lagstiftningen undvekes antingen genom införande
av därför erforderlig specialbestämmelse i skattelagstiftningen eller genom
föreskrift av innehåll att existerande föreningar undantoges från den nya
lagens tillämpning eller i allt fall från tillämpningen av sådana i densamma
meddelade bestämmelser vilka vore ägnade att framtvinga en likvidation av
föreningarna.
Sveriges fastighetsägareförbund utvecklade liknande synpunkter som advokatsamfundet
och ifrågasatte, att särskilda regler borde införas för beskattning
vid avveckling av befintliga fastighetsföreningar, vilka kunde
främja eu upplösning av föreningarna och fastigheternas överförande på
delägarna i stället för på någon för ändamålei särskilt bildad juridisk person.
Förbundet hemställde förty, att utredning måtte företagas angående
lagstiftningens verkningar i skatteavseende i fråga om föreningar, vilka vunnit
registrering enligt dittills gällande lag samt att lagstiftningens slutliga
utformning måtte anstå i avbidan på de förslag som kunde föranledas av
en dylik utredning.
I propositionen nr 34 till 1951 års riksdag med förslag till lag om ekonomiska
föreningar in. m. berörde chefen för justitiedepartementet
frågan om behovet av särskilda åtgärder på beskattningsområdet
vid upplösning och ombildning av sådana föreningar, vilka beviljats registrering
med stöd av 1 § andra stycket i 1911 års lag om ekonomiska föreningar
men som enligt principerna för den nya lagstiftningen vore att betrakta som
ideella föreningar. Härom anfördes i propositionen vid förslaget till promulgationslag
följande:
Vad angår de berörda föreningarnas ställning i beskattningshänseende
efter ett genomförande av den nya lagstiftningen må anmärkas, att man synes
böra räkna med att dessa föreningar även efter en ändrad föreningslagstiftning
komma att beskattas såsom ekonomiska föreningar; de äro
nämligen såsom registrerade föreningar för närvarande uttryckligen underkastade
de för ekonomiska föreningars beskattning gällande bestämmelserna
och bli enligt det nu förevarande lagförslaget alltjämt att betrakta
som ekonomiska föreningar.
Emellertid står det självfallet en sådan förening öppet att upplösas och
ombildas till en (oregistrerad) ideell förening. Därvid ha föreningen och
dess medlemmar att mot varandra väga, å ena sidan, intresset av att föreningen
bleve beskattad efter den lägre, för ideella föreningar gällande
skattesatsen och att undgå den dubbelbeskattning, som av ekonomisk förening
förvärvad inkomst i princip är underkastad, samt, å andra sidan, den
nackdel, som kan vara förenad med att enligt gällande skattebestämmelser
såsom skattepliktig inkomst av kapital skall upptagas vad som vid föreningens
upplösning utskiftas till medlem utöver inbetald insats. Skulle erfarenheterna
från lagens första tillämpningstid visa, att behov föreligger av en
särskild lagstiftning i syfte att möjliggöra för folketshusföreningar och lik
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 59.
nande föreningar att upplösas och ombildas utan alltför betungande skattekonsekvenser,
torde frågan om en dylik lagstiftning då få upptagas till prövning.
Vid övervägandet av spörsmålet huruvida för de äldre föreningarna borde
gälla en regel om utdelningsbegränsning av den huvudsakliga innebörd utredningen
föreslagit framhöll departementschefen bland annat, att — ehuru
en avveckling särskilt av bestående fastighetsföreningar av olika skäl syntes
önskvärd — det vore tvivel underkastat, om en sådan regel verkligen
skulle leda till en avveckling i nämnvärd utsträckning av sådana föreningar.
Enligt departementschefens mening syntes resultatet lika väl kunna bli att
föreningarna i fortsättningen rättade sig efter regeln men till delägarna överförde
uppkomna vinstmedel på annat sätt än genom utdelning i vanlig
ordning. Ytterligare framhölls att utredningsförslaget därjämte kunde föranleda
mindre gynnsamma verkningar beträffande möjligheten att av föreningarna
utkräva ersättningsskatt.
I enlighet härmed intogs i departementsförslaget den ståndpunkten att
avsedda regel om utdelningsbegränsning icke ens efter en övergångstid
borde vinna tillämpning å fastighetsföreningar eller andra föreningar, som
registrerats med stöd av 1911 års föreningslag men icke vore hänförliga
under begreppet ekonomisk förening enligt 1 § i det i propositionen framlagda
lagförslaget. Ville man — framhöll departementschefen — framtvinga
en upplösning av dylika föreningar, vore en direkt föreskrift därom
att föredraga. Emellertid syntes tillräckliga skäl för det dåvarande icke
vara för handen för en så genomgripande åtgärd som att i föreningslagstiftningen
upptaga ett stadgande om tvångslikviaation för ett stort antal bestående
föreningar.
Med hänsyn till den ståndpunkt departementsförslaget intog till de här
behandlade spörsmålen fann departementschefen anledning saknas att ingå
på de av utredningen eller vissa remissinstanser berörda frågorna av skatterättslig
natur.
Något uttalande från riksdagens sida av intresse i förevarande sammanhang
förekom icke vid behandlingen av ovannämnda proposition.
\ it! 1951 års riksdag behandlades en annan fråga, som här förtjänar uppmärksamhet,
nämligen införandet av reglerna om kedjebeskattning av utdelningsinkomst
för de s. k. familjebolagen. Till grund för denna lagstiftning
låg ett av 1944 års allmänna skattekommitté den 23 juni 1950 avgivet förslag
angående ändrade bestämmelser för beskattning av utdelning å svenska
aktier och andelar i vissa fall (SOU 1950: 21). Med utgångspunkt från att
vissa aktiebolag och ekonomiska föreningar utnyttjats för att bereda fysisk
person obehörig skattelindring föreslog kommittén införande av kedjebeskattning
i sådana fall, då s. k. familjebolag användes för förvaltning av
fysisk person tillhörig egendom. Enligt kommitténs uppfattning skulle ett
genomförande av detta förslag medföra att familjebolag, som helt eller till
huvudsaklig del förvaltade fysisk persons tillgångar, konnne att upplösas
Bevillningsutskottets betänkande nr 59.
5
samt beträffande övriga familj ebolag att sådan ägarens privata förmögenhet
som icke utnyttjades i eller kunde sägas tillhöra rörelsen uttoges ur företaget.
För att underlätta denna enligt kommitténs mening önskvärda övergång
från indirekt till direkt ägande föreslog kommittén, att övergångsbestämmelser
borde utfärdas av huvudsaklig innebörd dels att om ägare till
aktier eller andelar i familj ebolag inköpte av familj ebolaget ägd fast eller
lös egendom till ett pris, icke understigande familjebolagets anskaffningspris,
skulle inkomstskatt icke utgå för s. k. förtäckt utdelning och ej heller
för realisationsvinst, dels ock att köparen, därest denne i sin tur försålde
de från bolaget eller föreningen inköpta tillgångarna, vid tillämpning av
35 § kommunalskattelagen berättigades räkna bolagets fång såsom sitt
eget. Dessa regler skulle, vad anginge familj ebolag, som till huvudsaklig del
vore förvaltningsbolag, gälla endast om bolaget upplöstes inom tre år från
dagen för den föreslagna lagändringens ikraftträdande. Kommittén förutsatte,
att vad i övergångsbestämmelserna stadgades om skattefrihet vid överförande
till direkt ägo av tillgångar, som förvaltades av familjebolag, skulle
i tillämpliga delar gälla även om den skattskyldige i stället för att köpa tillgångarna
av familj ebolaget valde att uttaga desamma genom utskiftning
eller utdelning i samband med familjebolagets upplösning.
Två ledamöter av kommittén föreslog delvis andra regler för frågans lösning.
De sedermera i överensstämmelse med proposition nr 182/1951 antagna
bestämmelserna i ämnet innebär i huvudsak, att aktiebolag och ekonomiska
föreningar skall vara underkastade skatteplikt för utdelning under förutsättning
att delägare däri är en person eller ett fåtal personer samt att
företaget utnyttjats för att bereda fysisk person skattelindring. De övergångsbestämmelser,
som ansågs erforderliga, omfattar icke — såsom skattekommittén
förordat — fastigheter utan begränsas till att avse aktier och andelar.
Som skäl för denna gränsdragning anförde departementschefen i
propositionen bland annat följande.
Det kan synas i någon mån tveksamt huruvida tillräckliga skäl föreligga
lör att efterskänka skatteanspråk, som vila på företag vilka tillskapats och
utnyttjats för ett av lagstiftaren icke avsett skatteundandragande. Det bör
bemärkas, att dessa skatteanspråk icke tillskapas genom införandet av de
av mig i det föregående förordade bestämmelserna, utan redan tidigare uppkommit
genom vederbörande skattskyldiges eget förfarande och i vetskap
om att de fördelar av skilda slag, som varit förenade med den valda förvaltningsformen,
vunnits till priset av ifrågavarande skatteanspråk. Då jag
för egen del likväl är beredd att upptaga vissa av de av kommittén i detta
hänseende föreslagna bestämmelserna, är det i medvetande om att principiella
invändningar kunna riktas även mot en mera begränsad skatteeftergift.
Och det framstår som uppenbart, att bestämmelser om sådan eftergift
över huvud icke böra i detta sammanhang införas för andra fall än dem
då slcatteanspråket blivit aktuellt som en följd av genomförandet av den nu
ifrågavarande lagstiftningen. Den av kommittén förebragta utredningen innefattar
icke material nog för ett bedömande av lämpligheten att meddela
bestämmelser om skatteeftergift i hänseenden, som icke höra samman med
frågan om skattskyldighet för utdelning.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 59.
Under hänvisning till det sist sagda kan jag till en början icke ansluta
mig till förslaget att nu göra avkall på de skattekrav, vilka kunna åvila
aktiebolag eller ekonomisk förening som äger fastighet, eller att föreskriva
lättnader i den beskattning, som kan ifrågakomma när delägare i sådant
bolag eller sådan förening till underpris förvärvar fastigheten. Dessa spörsmål
ha intet att skaffa med reglerna om beskattning av utdelning. Det må
även tilläggas att bolags- eller föreningsformen i fall som de nu nämnda
valts för vinnande av vissa förmåner — däribland den att undslippa lagfartsstämpel
vid förändringar i den reella äganderätten — och att tillräckliga
skäl icke kunna anses föreligga för att eftergiva det skattekrav, som
varit priset för att vinna dessa förmåner. Därtill kommer att aktierna eller
andelarna i många fall bytt ägare och att vid gjorda överlåtelser prissättningen
kan ha påverkats av skattekravet, varför en regel av antytt slag skulle
kunna opåkallat gynna den senaste ägaren.
Slutligen må anmärkas, att någon skyldighet att upplösa företaget såsom
villkor för skatteförmånens åtnjutande icke föreskrives samt att ej heller
särskilda regler om skattelindring vid aktiebolags likvidation eller ekonomisk
förenings upplösning införts.
I den föreliggande motionen har anförts bland annat följande. Många
fastighetsföreningar hade som ägare icke en eller ett flertal enskilda personer
utan större sammanslutningar av ideell karaktär. Sålunda funnes enligt
uppgift inom nykterhetsrörelsen (10GT och NTO) omkring 1 500 ordenshus.
Av dessa ägdes ca 600 ordenshus direkt av nykterhetsföreningarna under
det att ca 900 ägdes av ekonomiska föreningar (fastighetsföreningar),
vilka i sin tur ägdes av de ideella föreningarna. Ur flera synpunkter vore
det olämpligt, att särskilda ekonomiska föreningar ägde ordenshusen och
det förelåge inom nykterhetsrörelsen ett allmänt önskemål, att äganderätten
till ordenshusen kunde överföras direkt till de ideella föreningarna,
som nu via de ekonomiska föreningarna ägde dessa hus. Av skatteskäl hade
icke ansetts lämpligt att tvångsvis framkalla en likvidation av nu bestående
fastighetsföreningar, men det kunde ifrågasättas, om icke åtgärder borde
vidtagas för att befrämja en frivillig upplösning av dessa fastighetsföreningar.
Effektivast torde detta kunna åstadkommas genom att under viss övergångstid
vissa skatteeftergifter medgåves vid upplösning av fastighetsföreningar.
Det iåge nära till hands att i så fall anknyta till de övergångsbestämmelser,
som utfärdats i samband med införande av de nya beskattningsreglerna
för de s. 1c. familjebolagens innehav av viss lösegendom. Sålunda
borde föreskrivas rätt för delägare i fastighetsförening, under förutsättning
att föreningen ej vore kooperativ i den mening som avsåges i nya
föreningslagen, att före viss tidpunkt, förslagsvis den 1 januari 1956, från
föreningen förvärva dess innehav av fastigheter till föreningens anskaffningskostnad,
utan att skillnaden mellan ett högre marknadsvärde och denna
anskaffningskostnad skulle inräknas i utskiftat belopp. Vidare skulle,
vid ifrågakommande beräkning av skattepliktig realisationsvinst, delägare
berättigas att för dylik fastighet räkna föreningens anskaffningstidpunkt
som sin egen. Beträffande fastighetsföreningar borde, om ej själva ända
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 59. 7
målet med skatteeftergiften skulle förfelas, uppställas som förutsättning
för skatteeftergiften, att föreningen upplöstes i samband med delägarnas utköp
av fastighet. Huruvida delägare för utskiftade vinstmedel (utöver värdestegring
å fastigheten) skulle kunna få skatten beräknad enligt förordningen
angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst
framginge ej klart av förordningens utformning. Materiellt sett torde
det vara rimligt att delägare, som vid upplösning av förening på en gång
erhölle föreningens under flera år hopsamlade vinstmedel, berättigades till
skatteberäkning enligt nämnda förordning. Därest nu gällande förordning
kunde anses innesluta dylik rätt vore ett förtydligande därom önskvärt och,
om så icke skulle anses vara fallet, syntes en ändring av förordningen i
detta avseende vara påkallad.
Utskottet. I förevarande motion har motionären hemställt, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om ett skyndsamt förslag om
att bereda lämpliga skattelättnader vid avveckling av fastighetsföreningar,
som bildats enligt äldre lag om ekonomiska föreningar. I sitt till innevarande
års riksdags vårsession avgivna memorial nr 58 har utskottet hemställt,
att riksdagen måtte till höstsessionen uppskjuta behandlingen av motionen.
Riksdagen har bifallit utskottets hemställan.
Enligt lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar kräves för registrering
av en förening att densamma driver sådan ekonomisk verksamhet,
i vilken medlemmarna deltager som avnämare eller leverantörer eller
med egen arbetsinsats eller genom begagnande av föreningens tjänster eller
på annat dylikt sätt. Enligt denna bestämning faller åtskilliga enligt äldre
lag registrerade föreningar, framför allt fastighetsföreningarna, utanför begreppet
ekonomisk förening. Jämlikt särskilt stadgande i den nya lagens
promulgationslag äger emellertid enligt äldre lag registrerad förening alltjämt
bestå med oförändrad firma oaktat den ej driver ekonomisk verksamhet
av den natur som den nya lagen kräver.
Eu avveckling av fastighetsföreningarna har från olika håll vitsordats
såsom önskvärd, och utskottet kan för sin del instämma i detta önskemål.
Utskottet må därvid erinra ej blott om vad nyss sagts därom att fastighetsföreningarnas
konstruktion icke överensstämmer med principerna för den
nya föreningslagens utformning utan även om de komplikationer av olika
slag i beskattningshänseende som förhandenvaron av fastighetsföreningarna
är ägnad medföra. Statsmakterna har hittills icke ansett sig böra genom
författningsbestämmelser framtvinga en upplösning av fastighetsföreningarna.
Ett av huvudskälen härtill lärer ha varit tvekan inför de konsekvenser
i beskattningshänseende som en sådan åtgärd kommit att medföra. Enligt
38 § 1 mom. sista stycket kommunalskattelagen gäller nämligen att vad
som vid upplösning av ekonomisk förening utskiftats till medlem utöver inbetald
insats beskattas såsom utdelning. Åtgärder för att befrämja en frivillig
upplösning av fastighetsföreningarna har hittills ej heller vidtagits.
Såsom motionären framhållit har förslag i sådant syfte dock framkommit.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 59.
Sålunda må bland annat erinras om att 1949 års skatteutredning i remissyttrande
över förslaget till ny föreningslag uttalade, att en avveckling av
fastighetsföreningarna ur skattesynpunkt vore ett så stort önskemål, att
skatteutredningen ifrågasatte om icke särskilda åtgärder borde vidtagas
för att stimulera upplösningen av äldre föreningar, möjligen därigenom att
under någon övergångstid deras likvidation underlättades genom vissa skatteeftergifter.
Vidare föreslog 1944 års allmänna skattekommitté i ett den
23 juni 19e0 avgivet betänkande att, i samband med införandet av kedjebeskattning
av utdelningsinkomster för vissa aktiebolag och ekonomiska
föreningar, s. k. familjebolag, övergångsbestämmelser borde meddelas som
innefattade skattelättnader vid utköp ur de avsedda företagen av såväl aktier
och andelar som fastigheter. Denna skattelättnad utformades av kommittén
i överensstämmelse med förslagets syfte att hindra beskattning av inkomst
härrörande från icke realiserad värdestegring å tillgångarna. Såsom
framgår av den tidigare lämnade redogörelsen begränsades vid 1951 års
lagstiftning om kedjebeskattning av vissa aktiebolag och ekonomiska föreningar
de åsyftade skatteeftergifterna till att avse aktier och andelar. Skälet
härtill var att man på föreliggande utredningsmaterial icke ville taga
ställning till frågan om skatteeftergifter i andra fall än som ägde direkt
samband med det aktuella spörsmålet att reglera skattskyldighet för utdelning.
De synpunkter motionären anlagt på den föreliggande frågan ansluter sig
nära till 1944 års allmänna skattekommittés förslag i ämnet. Såsom redan
antytts torde emellertid förefintligt utredningsmaterial icke ge tillräckligt
stöd för ett slutligt ställningstagande. I väsenlig mån har detta samband med
det förhållandet att fastighetsföreningar utnyttjats för strävanden att kringgå
beskattningsreglerna.
Nämnda förhållande, som är av stor betydelse i förevarande sammanhang,
är numera föremål för uppmärksamhet av särskilda sakkunniga, som
jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 september 1953 tillkallats för
att utreda frågan om införande i skattelagstiftningen av bestämmelser mot
skatteflykt och opåkallade skattelättnader. Enligt meddelade direktiv har de
sakkunniga bland annat att uppmärksamma en under senare tid i betydande
omfattning praktiserad möjlighet att utan skattepåföljd uttaga vinstmedel
ur fastighetsbolag och fastighetsföreningar. Utskottet förutsätter,
att utredningen vid prövningen av de förslag som må komma att beröra
fastighetsföreningarna jämväl överväger de i den föreliggande motionen
framförda synpunkterna. Med hänsyn till vad nu anförts och då utredningsarbetet
enligt direktiven skall bedrivas skyndsamt anser utskottet anledning
icke föreligga att förorda särskild skrivelse i ämnet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
Bevillningsutskottets betänkande nr 59.
9
att motionen II: 217 av herr Lundberg angående skattelättnader
vid avveckling av vissa fastighetsföreningar icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 10 november 1953.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon, Gustaf
Elofsson, Spetz, Falk*, Niklasson, Söderquist, Einar Eriksson och Magnusson*;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Orgård, Sjölin, Jonsson i Skedsbygd, Brandt, Kollberg, Kärrlander, Edström
och Henriksson.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 saml. Nr 59.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.