Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande nr lä

1953-04-21 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1953:15, Bankoutskottets utlåtande nr lä

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr lä.

Nr 15.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning

om finansierings problemen inom hantverk och småindustri.

1 två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande

motioner, nr 299 i första kammaren av herr Lodenius m. fl. samt nr 373 i

andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl., har hemställts, att riksdagen

måtte besluta att dels i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning

om linansieringsproblemen inom hantverk och småindustri i enlighet med

de synpunkter, som i motionen 1:250 framhållits, dels att i skrivelse till

Kungl. Maj:t begära, att vid utformningen av de kreditpolitiska åtgärderna

smålörtagsamheten inom hantverk och industri inte kommer att missgynnas

i förhållande till större företag.

Beträttande motiveringen för motionerna får utskottet hänvisa till motionen

I: 250.

över motionerna har i vederbörlig ordning yttrande inhämtats från fullmäktige

i riksbanken och kommerskollegium, varjämte Sveriges industriförbund,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, AB Industrikredit och Svensk industriförening

beretts avgiva yttrande i ärendet.

Vad törst angår frågan om ifrågasatt utredning av hantverkets och småindustriens

finansieringsproblem förklarar fullmäktige i riksbanken sig icke

vilja motsätta sig att denna utredes. Fullmäktige erinra emellertid om att

frågan vid flera tidigare tillfällen varit föremål för utredningar. Det har

därvid understrukits, att kreditbehovet främst gäller småföretagsainhetens

anläggnings- och/eller förlagsfinansiering. För att skapa möjligheter att

genom en vidgad långivning genom bankerna tillgodose detta kreditbehov,

ha 1949 års banklagssakkunniga i sitt förslag till lag om bankrörelse föreslagit

vissa lättnader beträffande bankbolags möjligheter att utlämna blancokrediter

och tidsbundna lån. Fullmäktige anse också, att man främst bör

söka att inom ramen för det bestående kreditväsendet finna lämpliga och differentierade

låneformer för småföretagsamhetens kreditbehov. Alt i dagens

läge tillgodose detta behov genom en utökad statlig direkt kreditgivning

eller genom en statlig kreditgarantigivning inger betänkligheter. Fullmäk
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 15.

tige framhålla i detta sammanhang, att småföretagsamheten icke kan få

bli ett självändamål på så sätt, att man tillskapar stödformer, som skulle

konservera en företagsamhet som eljest skulle sakna kommersiella, tekniska

och ekonomiska förutsättningar att fortleva.

Ur Svenska bankföreningens yttrande torde följande få återgivas:

Affärsbankerna äro sedan gammalt de ojämförligt största långivarna till

småföretagare. Bankerna ha alltid intagit en positiv inställning till denna

låntagarkategori, beroende å ena sidan på insikten om dess betydelse för

näringslivets differentiering och förnyelse, å andra sidan på dess allmänna

pålitlighet som utlåningskunder. 1 själva verket torde under normala

tider framställningar om kredit av förevarande slag i stort sett bli avvisade

endast när lånesökanden måste befaras sakna personliga kvalifikationer

att med framgång driva sitt företag eller företaget bortsett därifrån med

hänsyn till sin beskaffenhet får antagas icke bliva räntabelt. De formella

svårigheter, som till följd av gällande lagbestämmelser stundom må ha

mött för bankerna alt lämna mindre företag kredit på önskade villkor,

kunna förväntas inom en ej avlägsen framtid bli undanröjda i enlighet

med förslag av 1949 års banklagssakkunniga.

Vid nu angivna förhållanden finns enligt bankföreningens mening icke

skäl att ånyo företaga en utredning beträffande finansieringsproblemen

inom hantverk och småindustri. Emellertid synes anledning föreligga att

uppmärksamma ifrågavarande problem ur en annan synvinkel. En sund

finansiering av ett företag förutsätter, att dess ägare i rörelsen satsat visst

eget kapital, vars lämpliga storlek varierar efter omständigheterna i varje

särskilt fall. Om penning- och skattepolitiken ogynnsamt påverkar det enskilda

sparandet, blir det efter hand allt mera sällan som denna förutsättning

kan uppfyllas. Vid krympande tillgång på kapital hos enskilda

personer minska särskilt möjligheterna att starta nya företag samt att bevara

små och mellanstora företag, vilka senare speciellt äventyras genom

stora uttag för arvs- och kvarlåtenskapsskatt vid ägarnas frånfälle. Här

avsedda företagares möjligheter att tillskjuta och låta i rörelsen kvarstå

eget kapital av önskvärd storlek förtjäna enligt bankföreningens mening

större uppmärksamhet än frågan om tillförsel av främmande kapital till

deras företag.

Svenska sparbanksföreningen uttalar, att den icke har något att erinra

mot att småföretagsamhetens finansieringsfrågor bli föremål för undersökning.

Föreningen framhåller, att när del gäller lokala kreditbehov en decentraliserad

långivning -— exempelvis genom de huvudsakligen lokalt

verksamma sparbankerna — har stora fördelar framför en mer eller mindre

direkt statlig finansiering. Centrala avgöranden i lånefrågor av denna typ

medföra en betydande administrativ omgång. Tillgodoseende av krav på

statliga stödåtgärder för vissa kreditbehov föder också lätt liknande krav

på andra områden.

Slutligen påpekar föreningen, att kreditgivning till hantverk och småindustri

länge varit eu av sparbankernas viktigare verksamhetsgrenar och

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 15.

7

för sparbankerna framstår som en för dem naturlig uppgift även för framtiden.

Styrelsen för AB Industrikredit förklarar i sitt yttrande, att den icke

kan förorda kreditinstitutets medverkan vid en utlåningsverksamhet för

vilken de grundläggande principerna skulle helt skilja sig från dem som

gälla för dess hittillsvarande utlåning.

Kommerskollegium framhåller att det med hänsyn till det utredningsmaterial

som redan föreligger från tidigare utredningar och de inom handelsdepartementet

pågående undersökningarna rörande hantverkets och

småindustriens rationalisering och finansiering knappast är påkallat att

dessa frågor göras till föremål för en ytterligare särskild utredning.

Kollegium lämnar även en redogörelse för utlåningsverksamheten från

statens hantverkslånefond, vilken särskilt omnämnts i motionen I: 250.

Kollegium framhåller i detta sammanhang i huvudsak följande:

Läneverksamheten måste i regel bli av tämligen begränsad omfattning

på grund av de bestämmelser som gälla för fonden.

Lånen äro nämligen i första hand avsedda för yrkessakkunniga hantverkare

eller mindre företagare: sökande som kunna erhålla lån i bank

eller annan enskild låneinrätlning komma i allmänhet icke i fråga till erhållande

av lån. Dessutom äro lånebeloppen, maximerade till för förlagslån

i regel 3 000 kronor, i vissa fall dock 5 000 kronor, för maskinanskaffningsldn

10 000 kronor och för verkstadslån till uppförande eller ombyggnad

av verkstadslokaler 10 000 kronor. Då verkstadslån icke sökas i någon

större omfattning på grund av bl. a. lånebeloppets begränsade storlek

komma länen att i allmänhet i genomsnitt ej ligga högre än mellan

0 000 och 8 000 kronor. Under 5-årsperioden 1943—1947 utlämnades sålunda

195 lån till ett belopp av 1 191 450 kronor motsvarande i genomsnitt

39 lån å 6 100 kronor och andra 5-årsperioden 1948—1952 291 lån till ett

belopp av 2 118 275 kronor motsvarande i genomsnitt per år 58 lån å 7 300

kronor. Fördelat på de olika åren under senaste 5-årsperioden utgjorde

långivningen:

År

Antal

Belopp

Kr/lån

1948

54

448 050

8 300

1949

41

290 550

7 100

1950

71

442 850

6 200

1951

50

336 425

6 700

1952

75

600 400

8 000

Kollegium har tidigare framfört förslag om sådan ändring av bestämmelserna

för hantverkslånefonden att kollegium — med hänsyn till att företagarföreningar

med kreditgivning ej funnes i alla län — bleve i tillfälle

att bevilja lån efter ungefärligen likartade grunder, som giilla för lån från

företagarföreningar. Låneärendena skulle sålunda utredas av föreningarna,

vilka därefter hade alt med eget yttrande insända handlingarna till kollegium

för slutligt avgörande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 15.

Statens hantverkslånefond har under år 1936, efter sammanslagning med

lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare, haft ett kapital

av i runt tal 1 600 000 kronor. Då fondens medel den 1 januari 1953 så när

som på 10 000 kronor voro helt tagna i apsppåk, kan utlåningen endast ske

1 den mån återbetalningar göras på utestående lån. Långivningen från fonden

under innevarande år beräknas under sådana omständigheter kunna

komma att uppgå till omkring 350 000 kronor, eller något mer än 20 procent

av fonden.

Kollegium vill slutligen framhålla att även om bättre kreditmöjligheter

kunna ordnas för hantverk och småindustri torde hantverkslånefonden

komma att vara av värde för de mindre företagare, som fonden redan från

början varit avsedd för. Med hänsyn härtill anser kollegium det önskvärt

att fonden kunde tillföras ytterligare medel och förslagsvis ökas till

2 000 000 kronor. I avvaktan emellertid på resultaten av här nämnda tidigare

utredningar och 1949 års banklagssakkunnigas arbete har kollegium

ej förut ansett sig höra begära förstärkning av lånefonden, något som kollegium

ej heller anser sig nu höra påkalla med hänsyn till pågående undersökningar

inom handelsdepartementet rörande hantverk och småindustri.

Kollegium förutsätter dock att vid de inom handelsdepartementet pågående

undersökningarna frågan om hantverkslånefondens ställning blir

föremål för departementets uppmärksamhet.

Sveriges industriförbund och Sveriges hantverks- och smdindustriorganisation

finna att ytterligare särskild utredning icke är motiverad med hänsyn

till tidigare företagna utredningar.

Svensk industriförening förklarar däremot att den med största tillfredsställelse

skulle hälsa tillkomsten av en sådan utredning som motionärerna

föreslagit. Beträffande de av motionärerna diskuterade formerna för ett

kreditstöd åt småföretagsamheten vill föreningen icke föregripa en önskad

utrednings arbete utan hoppas att därest en sådan blir tillsatt dels få återkomma

med detaljerade förslag i detta hänseende, dels även få med en

representant i utredningen. Föreningen framför dock redan nu den åsikten,

att statliga kreditgarantier förmodligen är den rationellaste och mest

praktiska formen.

Beträffande det av motionärerna framförda önskemålet om kreditpolitikens

utformning har Svensk industriförening förklarat, att den upprepade

gånger påpekat, att de kreditpolitiska åtgärder av olika slag, som vidtagits,

t. ex. genomförandet av kreditrestriktionerna genom överenskommelsen

med bl. a. affärsbankerna, investeringsavgiften m. in., genom sin schablonmässiga

struktur träffat småföretagsamheten hårdast, ja till och med

utgör ett hot mot dess livsnerv samt rest ett olyckligt och för framtiden

illavarslande hinder för uppkomsten av nya företag, det sistnämnda den

viktigaste förutsättningen för ett näringslivs fortsatta sundhet och utveckling.

De små töretagen ha ju icke tillgång till de storas kapitalresurser och

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 15.

9

måste ersätta sin brist på nödigt rörelsekapital genom i viss mån självfinansiering,

men huvudsakligen genom upplåning av erforderliga medel.

På grund härav bli verkningarna av kreditpolitiska åtgärder, där genom

särskilda uppmjukningar småföretagens svåra ställning icke beaktas och

underlättas, uppenbarligen orättvisa mot dessa och bidraga till att ställa

småföretagen i beklagansvärd och missgynnad ställning i förhållande till

de stora företagen. Föreningen har därför konsekvent i sitt ställningstagande

till kreditpolitiska åtgärder av olika slag med nyssnämnda förhållanden

för ögonen hävdat, att industriföretagare med en årsomsättning understigande

1 miljon kronor borde beredas lättnader i olika avseenden, så att

den eller den kreditpolitiska åtgärden icke skulle ställa ifrågavarande företagare

i ett uppenbart missgynnat förhållande gentemot större företag. Det

är givet, att ifrågavarande omsättningsvärde såsom gräns uppåt vid definierandet

av begreppet småföretag är grovt dragen och att andra och

bättre gränsdragningar kunna göras, men i stort torde delta värde kunna

tjäna såsom lämplig avvägningspunkt.

I denna fråga uttalar fullmäktige i riksbanken följande:

De svårigheter för näringslivet som äro oundvikliga följder av kreditrestriktionerna

och konjunkturavmattningen ha givetvis även småföretagsamheten

känning av. överenskommelserna mellan riksbanken och kreditinstituten

innebära huvudsakligen att en allmän kreditrestriktivitet skall

iakttagas. Kreditinstituten äga frihet att inom ramen för de allmänna riktlinjerna

efter eget bedömande fördela tillgängliga krediter. Motionärerna

ha icke förebragt några omständigheter, som skulle tyda på, att kreditrestriktionerna

i tillämpningen skulle ha inneburit, att större företag skulle

gynnas på bekostnad av småföretagsamheten. Fullmäktige vilja bestämt

taga avstånd från att direktiven för kreditpolitiken, utöver vad som redan

skett, skulle ytterligare utbyggas med direktiv, som skulle innebära en

selektiv kreditkontroll för prioritering av småföretagsamhetens kreditbehov.

Även Svenska bankföreningen uttalar att hitintills tillämpade kreditrestriktioner

näppeligen kunna sägas ha missgynnat de mindre företagen. Visserligen

måste restriktionerna påverka kreditsituationen för dem lika väl

som för de större företagen. Men det kan på goda grunder antagas, alt

restriktionerna snarare varit mindre kännbara för småföretagarna, eftersom

det här gäller relativt begränsade kreditbehov. En annan sak är, att

den allmänna ekonomiska situationen naturligen lett till en särskilt noggrann

granskning av kredilvärdigheten hos lånesökandena och deras företag.

Utskottet. Hantverkets och småindustriens finansieringsfrågor ha under

senare år vid flera tillfällen varit föremål för offentliga utredningar, se
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 15.

nast av småföretagsutredningen (SOU 1946: 22 och 40). Även inom handelsdepartementet

har frågan uppmärksammats, och den torde ånyo komma

att upptagas till prövning i samband med pågående granskning av

företagarföreningarnas verksamhet. Utskottet, som delar den av motionärerna

uttalade uppfattningen om betydelsen av att hantverkets och småindustriens

finansieringsproblem ägnas uppmärksamhet, förutsätter att

utredningsarbetet bedrives med skyndsamhet och att av motionärerna uttalade

önskemål i samband därmed bliva närmare prövade. Finansieringsfrågorna

torde även komma att ägnas uppmärksamhet vid prövningen av

1949 års banklagssakkunnigas betänkande samt de förslag som under året

väntas komma att framläggas av pågående utredningar om sparbankernas

och jordbrukskreditkassornas verksamhet.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionerna I: 299 och II: 373 må anses besvarade genom

vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 21 april 1953.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Fahlander, De Geer,

Johannesson, Boo*, Eliasson och Wehtje*;

från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Nilsson i

Landskrona*, Sköldin*, Gustafson i Göteborg, Gavelin*, Jönsson i Ilossbol*

och Nordqvist i Karlskoga.

* Ej närvarande vid justeringen.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1953

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.