Bankoutskottets utlåtande nr lä
1953-04-21 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1953:15, Bankoutskottets utlåtande nr lä
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande nr lä.
Nr 15.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning
om finansierings problemen inom hantverk och småindustri.
1 två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 299 i första kammaren av herr Lodenius m. fl. samt nr 373 i
andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl., har hemställts, att riksdagen
måtte besluta att dels i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
om linansieringsproblemen inom hantverk och småindustri i enlighet med
de synpunkter, som i motionen 1:250 framhållits, dels att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära, att vid utformningen av de kreditpolitiska åtgärderna
smålörtagsamheten inom hantverk och industri inte kommer att missgynnas
i förhållande till större företag.
Beträttande motiveringen för motionerna får utskottet hänvisa till motionen
I: 250.
över motionerna har i vederbörlig ordning yttrande inhämtats från fullmäktige
i riksbanken och kommerskollegium, varjämte Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, AB Industrikredit och Svensk industriförening
beretts avgiva yttrande i ärendet.
Vad törst angår frågan om ifrågasatt utredning av hantverkets och småindustriens
finansieringsproblem förklarar fullmäktige i riksbanken sig icke
vilja motsätta sig att denna utredes. Fullmäktige erinra emellertid om att
frågan vid flera tidigare tillfällen varit föremål för utredningar. Det har
därvid understrukits, att kreditbehovet främst gäller småföretagsainhetens
anläggnings- och/eller förlagsfinansiering. För att skapa möjligheter att
genom en vidgad långivning genom bankerna tillgodose detta kreditbehov,
ha 1949 års banklagssakkunniga i sitt förslag till lag om bankrörelse föreslagit
vissa lättnader beträffande bankbolags möjligheter att utlämna blancokrediter
och tidsbundna lån. Fullmäktige anse också, att man främst bör
söka att inom ramen för det bestående kreditväsendet finna lämpliga och differentierade
låneformer för småföretagsamhetens kreditbehov. Alt i dagens
läge tillgodose detta behov genom en utökad statlig direkt kreditgivning
eller genom en statlig kreditgarantigivning inger betänkligheter. Fullmäk
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr 15.
tige framhålla i detta sammanhang, att småföretagsamheten icke kan få
bli ett självändamål på så sätt, att man tillskapar stödformer, som skulle
konservera en företagsamhet som eljest skulle sakna kommersiella, tekniska
och ekonomiska förutsättningar att fortleva.
Ur Svenska bankföreningens yttrande torde följande få återgivas:
Affärsbankerna äro sedan gammalt de ojämförligt största långivarna till
småföretagare. Bankerna ha alltid intagit en positiv inställning till denna
låntagarkategori, beroende å ena sidan på insikten om dess betydelse för
näringslivets differentiering och förnyelse, å andra sidan på dess allmänna
pålitlighet som utlåningskunder. 1 själva verket torde under normala
tider framställningar om kredit av förevarande slag i stort sett bli avvisade
endast när lånesökanden måste befaras sakna personliga kvalifikationer
att med framgång driva sitt företag eller företaget bortsett därifrån med
hänsyn till sin beskaffenhet får antagas icke bliva räntabelt. De formella
svårigheter, som till följd av gällande lagbestämmelser stundom må ha
mött för bankerna alt lämna mindre företag kredit på önskade villkor,
kunna förväntas inom en ej avlägsen framtid bli undanröjda i enlighet
med förslag av 1949 års banklagssakkunniga.
Vid nu angivna förhållanden finns enligt bankföreningens mening icke
skäl att ånyo företaga en utredning beträffande finansieringsproblemen
inom hantverk och småindustri. Emellertid synes anledning föreligga att
uppmärksamma ifrågavarande problem ur en annan synvinkel. En sund
finansiering av ett företag förutsätter, att dess ägare i rörelsen satsat visst
eget kapital, vars lämpliga storlek varierar efter omständigheterna i varje
särskilt fall. Om penning- och skattepolitiken ogynnsamt påverkar det enskilda
sparandet, blir det efter hand allt mera sällan som denna förutsättning
kan uppfyllas. Vid krympande tillgång på kapital hos enskilda
personer minska särskilt möjligheterna att starta nya företag samt att bevara
små och mellanstora företag, vilka senare speciellt äventyras genom
stora uttag för arvs- och kvarlåtenskapsskatt vid ägarnas frånfälle. Här
avsedda företagares möjligheter att tillskjuta och låta i rörelsen kvarstå
eget kapital av önskvärd storlek förtjäna enligt bankföreningens mening
större uppmärksamhet än frågan om tillförsel av främmande kapital till
deras företag.
Svenska sparbanksföreningen uttalar, att den icke har något att erinra
mot att småföretagsamhetens finansieringsfrågor bli föremål för undersökning.
Föreningen framhåller, att när del gäller lokala kreditbehov en decentraliserad
långivning -— exempelvis genom de huvudsakligen lokalt
verksamma sparbankerna — har stora fördelar framför en mer eller mindre
direkt statlig finansiering. Centrala avgöranden i lånefrågor av denna typ
medföra en betydande administrativ omgång. Tillgodoseende av krav på
statliga stödåtgärder för vissa kreditbehov föder också lätt liknande krav
på andra områden.
Slutligen påpekar föreningen, att kreditgivning till hantverk och småindustri
länge varit eu av sparbankernas viktigare verksamhetsgrenar och
Bankoutskottets utlåtande nr 15.
7
för sparbankerna framstår som en för dem naturlig uppgift även för framtiden.
Styrelsen för AB Industrikredit förklarar i sitt yttrande, att den icke
kan förorda kreditinstitutets medverkan vid en utlåningsverksamhet för
vilken de grundläggande principerna skulle helt skilja sig från dem som
gälla för dess hittillsvarande utlåning.
Kommerskollegium framhåller att det med hänsyn till det utredningsmaterial
som redan föreligger från tidigare utredningar och de inom handelsdepartementet
pågående undersökningarna rörande hantverkets och
småindustriens rationalisering och finansiering knappast är påkallat att
dessa frågor göras till föremål för en ytterligare särskild utredning.
Kollegium lämnar även en redogörelse för utlåningsverksamheten från
statens hantverkslånefond, vilken särskilt omnämnts i motionen I: 250.
Kollegium framhåller i detta sammanhang i huvudsak följande:
Läneverksamheten måste i regel bli av tämligen begränsad omfattning
på grund av de bestämmelser som gälla för fonden.
Lånen äro nämligen i första hand avsedda för yrkessakkunniga hantverkare
eller mindre företagare: sökande som kunna erhålla lån i bank
eller annan enskild låneinrätlning komma i allmänhet icke i fråga till erhållande
av lån. Dessutom äro lånebeloppen, maximerade till för förlagslån
i regel 3 000 kronor, i vissa fall dock 5 000 kronor, för maskinanskaffningsldn
10 000 kronor och för verkstadslån till uppförande eller ombyggnad
av verkstadslokaler 10 000 kronor. Då verkstadslån icke sökas i någon
större omfattning på grund av bl. a. lånebeloppets begränsade storlek
komma länen att i allmänhet i genomsnitt ej ligga högre än mellan
0 000 och 8 000 kronor. Under 5-årsperioden 1943—1947 utlämnades sålunda
195 lån till ett belopp av 1 191 450 kronor motsvarande i genomsnitt
39 lån å 6 100 kronor och andra 5-årsperioden 1948—1952 291 lån till ett
belopp av 2 118 275 kronor motsvarande i genomsnitt per år 58 lån å 7 300
kronor. Fördelat på de olika åren under senaste 5-årsperioden utgjorde
långivningen:
År
Antal
Belopp
Kr/lån
1948
54
448 050
8 300
1949
41
290 550
7 100
1950
71
442 850
6 200
1951
50
336 425
6 700
1952
75
600 400
8 000
Kollegium har tidigare framfört förslag om sådan ändring av bestämmelserna
för hantverkslånefonden att kollegium — med hänsyn till att företagarföreningar
med kreditgivning ej funnes i alla län — bleve i tillfälle
att bevilja lån efter ungefärligen likartade grunder, som giilla för lån från
företagarföreningar. Låneärendena skulle sålunda utredas av föreningarna,
vilka därefter hade alt med eget yttrande insända handlingarna till kollegium
för slutligt avgörande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Bankoutskottets utlåtande nr 15.
Statens hantverkslånefond har under år 1936, efter sammanslagning med
lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare, haft ett kapital
av i runt tal 1 600 000 kronor. Då fondens medel den 1 januari 1953 så när
som på 10 000 kronor voro helt tagna i apsppåk, kan utlåningen endast ske
1 den mån återbetalningar göras på utestående lån. Långivningen från fonden
under innevarande år beräknas under sådana omständigheter kunna
komma att uppgå till omkring 350 000 kronor, eller något mer än 20 procent
av fonden.
Kollegium vill slutligen framhålla att även om bättre kreditmöjligheter
kunna ordnas för hantverk och småindustri torde hantverkslånefonden
komma att vara av värde för de mindre företagare, som fonden redan från
början varit avsedd för. Med hänsyn härtill anser kollegium det önskvärt
att fonden kunde tillföras ytterligare medel och förslagsvis ökas till
2 000 000 kronor. I avvaktan emellertid på resultaten av här nämnda tidigare
utredningar och 1949 års banklagssakkunnigas arbete har kollegium
ej förut ansett sig höra begära förstärkning av lånefonden, något som kollegium
ej heller anser sig nu höra påkalla med hänsyn till pågående undersökningar
inom handelsdepartementet rörande hantverk och småindustri.
Kollegium förutsätter dock att vid de inom handelsdepartementet pågående
undersökningarna frågan om hantverkslånefondens ställning blir
föremål för departementets uppmärksamhet.
Sveriges industriförbund och Sveriges hantverks- och smdindustriorganisation
finna att ytterligare särskild utredning icke är motiverad med hänsyn
till tidigare företagna utredningar.
Svensk industriförening förklarar däremot att den med största tillfredsställelse
skulle hälsa tillkomsten av en sådan utredning som motionärerna
föreslagit. Beträffande de av motionärerna diskuterade formerna för ett
kreditstöd åt småföretagsamheten vill föreningen icke föregripa en önskad
utrednings arbete utan hoppas att därest en sådan blir tillsatt dels få återkomma
med detaljerade förslag i detta hänseende, dels även få med en
representant i utredningen. Föreningen framför dock redan nu den åsikten,
att statliga kreditgarantier förmodligen är den rationellaste och mest
praktiska formen.
Beträffande det av motionärerna framförda önskemålet om kreditpolitikens
utformning har Svensk industriförening förklarat, att den upprepade
gånger påpekat, att de kreditpolitiska åtgärder av olika slag, som vidtagits,
t. ex. genomförandet av kreditrestriktionerna genom överenskommelsen
med bl. a. affärsbankerna, investeringsavgiften m. in., genom sin schablonmässiga
struktur träffat småföretagsamheten hårdast, ja till och med
utgör ett hot mot dess livsnerv samt rest ett olyckligt och för framtiden
illavarslande hinder för uppkomsten av nya företag, det sistnämnda den
viktigaste förutsättningen för ett näringslivs fortsatta sundhet och utveckling.
De små töretagen ha ju icke tillgång till de storas kapitalresurser och
Bankoutskottets utlåtande nr 15.
9
måste ersätta sin brist på nödigt rörelsekapital genom i viss mån självfinansiering,
men huvudsakligen genom upplåning av erforderliga medel.
På grund härav bli verkningarna av kreditpolitiska åtgärder, där genom
särskilda uppmjukningar småföretagens svåra ställning icke beaktas och
underlättas, uppenbarligen orättvisa mot dessa och bidraga till att ställa
småföretagen i beklagansvärd och missgynnad ställning i förhållande till
de stora företagen. Föreningen har därför konsekvent i sitt ställningstagande
till kreditpolitiska åtgärder av olika slag med nyssnämnda förhållanden
för ögonen hävdat, att industriföretagare med en årsomsättning understigande
1 miljon kronor borde beredas lättnader i olika avseenden, så att
den eller den kreditpolitiska åtgärden icke skulle ställa ifrågavarande företagare
i ett uppenbart missgynnat förhållande gentemot större företag. Det
är givet, att ifrågavarande omsättningsvärde såsom gräns uppåt vid definierandet
av begreppet småföretag är grovt dragen och att andra och
bättre gränsdragningar kunna göras, men i stort torde delta värde kunna
tjäna såsom lämplig avvägningspunkt.
I denna fråga uttalar fullmäktige i riksbanken följande:
De svårigheter för näringslivet som äro oundvikliga följder av kreditrestriktionerna
och konjunkturavmattningen ha givetvis även småföretagsamheten
känning av. överenskommelserna mellan riksbanken och kreditinstituten
innebära huvudsakligen att en allmän kreditrestriktivitet skall
iakttagas. Kreditinstituten äga frihet att inom ramen för de allmänna riktlinjerna
efter eget bedömande fördela tillgängliga krediter. Motionärerna
ha icke förebragt några omständigheter, som skulle tyda på, att kreditrestriktionerna
i tillämpningen skulle ha inneburit, att större företag skulle
gynnas på bekostnad av småföretagsamheten. Fullmäktige vilja bestämt
taga avstånd från att direktiven för kreditpolitiken, utöver vad som redan
skett, skulle ytterligare utbyggas med direktiv, som skulle innebära en
selektiv kreditkontroll för prioritering av småföretagsamhetens kreditbehov.
Även Svenska bankföreningen uttalar att hitintills tillämpade kreditrestriktioner
näppeligen kunna sägas ha missgynnat de mindre företagen. Visserligen
måste restriktionerna påverka kreditsituationen för dem lika väl
som för de större företagen. Men det kan på goda grunder antagas, alt
restriktionerna snarare varit mindre kännbara för småföretagarna, eftersom
det här gäller relativt begränsade kreditbehov. En annan sak är, att
den allmänna ekonomiska situationen naturligen lett till en särskilt noggrann
granskning av kredilvärdigheten hos lånesökandena och deras företag.
Utskottet. Hantverkets och småindustriens finansieringsfrågor ha under
senare år vid flera tillfällen varit föremål för offentliga utredningar, se
-
10
Bankoutskottets utlåtande nr 15.
nast av småföretagsutredningen (SOU 1946: 22 och 40). Även inom handelsdepartementet
har frågan uppmärksammats, och den torde ånyo komma
att upptagas till prövning i samband med pågående granskning av
företagarföreningarnas verksamhet. Utskottet, som delar den av motionärerna
uttalade uppfattningen om betydelsen av att hantverkets och småindustriens
finansieringsproblem ägnas uppmärksamhet, förutsätter att
utredningsarbetet bedrives med skyndsamhet och att av motionärerna uttalade
önskemål i samband därmed bliva närmare prövade. Finansieringsfrågorna
torde även komma att ägnas uppmärksamhet vid prövningen av
1949 års banklagssakkunnigas betänkande samt de förslag som under året
väntas komma att framläggas av pågående utredningar om sparbankernas
och jordbrukskreditkassornas verksamhet.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att motionerna I: 299 och II: 373 må anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 21 april 1953.
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Fahlander, De Geer,
Johannesson, Boo*, Eliasson och Wehtje*;
från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Nilsson i
Landskrona*, Sköldin*, Gustafson i Göteborg, Gavelin*, Jönsson i Ilossbol*
och Nordqvist i Karlskoga.
* Ej närvarande vid justeringen.
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1953
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.