Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
1953-04-28 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1953:16, Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 16.
1
Nr 16.
Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet
att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma
styrd och förvaltad blivit, och hör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande
samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.
För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges
i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens och
industristyrelsens protokoll ävensom protokoll från gemensamma sammanträden
med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga protokoll
för tiden från och med den 10 januari 1952, intill vilken dag ansvarsfrihet
beviljats för fullmäktiges i protokollen antecknade beslut och åtgärder,
och till början av innevarande års riksdag, dels den av riksdagens
revisorer avgivna berättelsen om verkställd granskning av riksbankens tillstånd
och förvaltning under år 1951, dels ock fullmäktiges med utskottets
memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående riksbankens
tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1952, ävensom de redogörelser,
som av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats i avseende
å dessa kontors förvaltning under samma år.
Vid granskningen har för utskottet varit tillgänglig jämväl en särskild
redogörelse för verksamheten vid riksbankens pappersbruk vid Tumba
under år 1952.
I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelse
ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor
samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter
sig utskottet att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden
hänvisa till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits av
riksdagens revisorer och fullmäktige i riksbanken.
Ä sin utlånings- och övriga rörelse under år 1952 har riksbanken erhållit
en vinst av 66 295 233 kronor 40 öre.
I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens
vinst- och förlusträkning, som förekommer i fullmäktiges nyssnämnda,
av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.
1 liihang till riksdagens protokoll 1953. 8 sand. Nr 16.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 16.
För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,
som åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit
del av dels de allmänna och särskilda protokoll, som blivit förda hos fullmäktige
i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1952, intill vilken
dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade
beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1953, ävensom de protokoll,
som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden med
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens
revisorer avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning för tiden 1 juli 1951—30 juni 1952, dels ock fullmäktiges
med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1953 års riksdag avgivna
berättelse.
Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet
avgiva berättelse över den verkställda granskningen.
1 :o)
Valuta- och penningpolitiken.
Den ekonomiska situationen har under år 1952 starkt förändrats i de
flesta länder. De inflatoriska tendenser som följde på Koreakrigets utbrott
bröts mot slutet av 1951. År 1952 kom i allmänhet att få sin prägel av ett
lugnare konjunkturförlopp än föregående år. Råvaruförsörjningen förbättrades
successivt, och prisfallet på råvaror fortsatte under 1952. Vid årets
slut låg råvarupriserna i genomsnitt endast obetydligt över nivån vid Koreakrigets
utbrott. Konjunkturavmattningen har i de flesta länderna följts av
stagnerande produktion och sjunkande stegringstakt i den ekonomiska aktiviteten.
En del av de större industriländerna kan dock alltjämt uppvisa
ökningar i den reala bruttonationalprodukten. Sålunda beräknas bruttonationalprodukten
i Förenta staterna ha stigit med cirka 2y2 procent under
1952, vilket dock är avsevärt mindre än under 1951 (8 procent). Industriproduktionen
nådde för hela 1952 praktiskt taget samma nivå som under
1951. Nedgången under mitten av året, som skärptes av stålstrejken, kompenserades
under årets senaste månader av en betydande uppgång, vilken
framför allt stimulerades av en stegring i den privata konsumtionsefterfrågan.
Att bruttonationalprodukten trots den oförändrade industriproduktionen
ändå uppvisade en stegring, berodde på expansionen inom den offentliga
sektorn. Bland övriga länder som uppvisar en ökning i bruttonationalprodukten
kan nämnas Kanada, 6 procent, och Västtyskland, cirka 5
procent. Vid bedömningen av de tyska ökningstalen under de senaste åren
bör hänsyn tagas till att den tyska återhämtningen startade vid en senare
tidpunkt än jämförliga länders. Alltjämt kvarstår sålunda ett försprång
för de övriga länderna — i jämförelse med förkrigstiden — som den tyska
ekonomien har att inhämta. Stegringstakten har för övrigt även i Västtysk
-
Bankoutskottets utlåtande nr 16.
3
land mattats under 1952. Medan sålunda industriproduktionens volym steg
med 7 procent under 1952, hade den under 1951 stigit med 20 procent. Som
jämförelse må nämnas, att den samlade västeuropeiska industriproduktionen
torde ha ökat med icke fullt 1 procent (föregående år 9—10 procent).
Partipriserna har under året varit oförändrade eller svagt fallande. Till
konjunkturbilden hör även att konsumtionsvarupriserna och lönerna i
många fall stabiliserats eller stigit endast obetydligt och långsammare; de
stegringar i levnadskostnadsindex som för vissa länder har registrerats under
år 1952 torde i så gott som samtliga fall hänföra sig till årets första
månader.
De här angivna tendenserna har i stort sett präglat den ekonomiska
utvecklingen också i Sverige. Stegringen i bruttonationalprodukten var, liksom
under 1951, ganska obetydlig och kan beräknas ha uppgått endast till
någon procent. Stegringstakten har sålunda varit avsevärt lägre än under
åren 1947—1950. Vad särskilt gäller industriproduktionens volym minskade
denna under 1952 med 2 procent enligt Industriförbundets index. Medan
den enskilda industriens investeringar gick ned med 8 procent, ökade investeringarna
i den offentliga sektorn (inklusive bostadsbyggandet) med
11 procent. Antalet färdigställda lägenheter uppgick 1952 till omkring 45 000
mot 39 800 året dessförinnan. Vad vidare angår jordbrukets produktion
förelåg en stegring i avsaluproduktionens volym med cirka en procent.
Partipriserna sjönk långsamt under året och var vid utgången av 1952
någon procent lägre än vid årets början; genomsnittligt låg dock partiprisnivån
under året 6 procent högre än under 1951. Konsumtionspriserna
steg något under årets första månader, men var i december 1952 inte högre
än i april; genomsnittet var 7 procent högre än föregående år. Den nominella
lönestegringen i procent räknat var åtminstone dubbelt så stor som
stegringen i levnadskostnaderna, och en betydande realinkomststegring har
sålunda skett under 1952. Konsumtionsvolymen steg samtidigt icke med
mer än några få procent, varför det personliga sparandet kan antagas ha
stigit ej obetydligt.
På utrikeshandelns område skedde under 1952 en markant försämring
av vårt lands »terms of trade». Förändringen tog sig uttryck i ett kraftigt
prisfall på våra exportvaror; exportprisindex var sista kvartalet 1952 22
procent lägre än ett år tidigare. Beträffande vissa varor var prissänkningen
betydligt kraftigare, och massapriserna föll sålunda med ej mindre än 57
procent. Häremot får ställas, att importpriserna under samma period nedgick
med endast 3 procent. Försämringen i »terms of trade» för hela 1952
uppgick till 6 procent. Om fjärde kvartalet 1952 jämföres med fjärde kvartalet
1951 uppgår försämringen till 20 procent.
I stället för det exportöverskott på 42 miljoner kronor som uppstod under
år 1951, då vårt land gynnades av en exceptionellt god exportkonjunktur,
blev slutresultatet av varuutbytet år 1952 ett importöverskott om 861 mil
-
4
Bankoutskottets utlåtande nr 16.
joner kronor. Detta negativa saldo i handelsbalansen mer än uppvägdes
av det beräknade sjöfartsnettot, och om hänsyn tas även till övriga poster
i bytesbalansen, torde ett överskott om cirka 130 miljoner kronor ha uppkommit.
Valutaställningen har under året undergått endast obetydliga förändringar.
Riksbankens behållning av guld och valutor minskade med 74 miljoner
kronor från 2 378 till 2 304 miljoner kronor. Samtidigt förbättrades
affärsbankernas ställning gentemot utlandet med 206 miljoner kronor. Nettoinflödet
av guld och valutor uppgick sålunda till i runt tal 130 miljoner
kronor. Den egentliga guld- och dollarreserven har däremot under året
nedgått med 35 miljoner kronor och var vid 1952 års utgång 872 miljoner
kronor. Vid bedömningen av valutareservens storlek måste dock hänsyn
tagas även till det förhållandet, att beredskapslagring i icke oväsentlig omfattning
förekommit under 1952. Även inom vissa grenar av näringslivet
skedde en icke obetydlig lagerpåfyllnad detta år, uppskattningsvis beräknad
till omkring 500 miljoner kronor. Utskottet finner i detta sammanhang
anledning erinra om vad utskottet anförde i sitt utlåtande nr 27/1952 om
vikten av att förstärka valutareserven, som enligt utskottets mening ännu
icke kan anses ha erhållit en betryggande storlek. Utskottet avser att i
annat sammanhang återkomma till denna fråga.
Nettoresultatet av riksbankens transaktioner under 1952 blev en ökning
i likviditeten utanför riksbanken med 524 miljoner kronor. Under januari—
november inträffade en minskning med 191 miljoner kronor, medan ökningen
under december uppgick till 715 miljoner kronor. Förändringen
under december var delvis av tillfällig natur, så till vida som riksbanken
i mitten av december från riksgäldskontoret direkt övertog skattkammarväxlar
på sammanlagt 350 miljoner kronor avseende kortfristig finansiering
av statligt kassabehov i avvaktan på i januari inflytande skattemedel.
Under januari—mars 1953 minskade också riksbankens innehav av svenska
skattkammarväxlar och obligationer med 836 miljoner. I nedanstående
tablå lämnas en sammanställning av riksbankens transaktioner under perioden
mars 1952—mars 1953 jämfört med mars 1951—mars 1952. Såsom
framgår av tablån steg likviditeten utanför riksbanken under 1952/53 i
ungefär samma takt som under 1951/52.
Affärsbankernas likvida tillgångar minskade under första halvåret 1952
avsevärt; nedgången rörde sig om 500 miljoner kronor. Denna likviditetsminskning
framkallades i huvudsak av driftbudgetens kassamässiga överskott,
som under årets första sex månader uppgick till nära 1 500 miljoner
kronor. De samtidigt inbetalade prisutjämningsavgifterna uppgick till 400
miljoner kronor. Den likviditetsökande effekt, som valutainflödet utövade
under andra halvåret 1951, upphörde till följd av utrikeshandelns utveckling.
Resultatet blev såsom nämnts att affärsbankernas likvida tillgångar nedgick
Bankoutskottets utlåtande nr 16.
5
Nettoresultatet av riksban-
Jan.-mars
1952
Jan.-mars
1953
Ult. mars
1951—mars
1952
Ult. mars
1952—mars
1953
kens samtliga guld- och
valutatransaktioner ........
+ 321
—38
+ 1 454
—142
Nettoförändringar å statli-
ga myndigheters check,- räkning i riksbanken
(exkl. clearingmedel) ....
—383
+ 105
—156
+ 517
Nettoresultatet av riksban-
kens köp och försäljning
av svenska skattkammar- växlar och obligationer
—382
—836
—1 114
—35
Lån och krediter med av-
drag för insättningar å
bunden räkning ............
+ 123
+ 30
+ 187
+ 111
Andra transaktioner med
marknaden ......
—19
—53
—32
—90
Nettoresultatet av riksban-
kens transaktioner .. .
— 629
— 792
+ 389
+ 361
Utelöpande sedlar ............
Affärsbankernas in. fl. till-
—170
—265
+ 564
+ 392
godohavanden å check- räkning hos riksbanken
—459
—527
—225
—31
Summa förändringar av
tillgången på betalnings- medel ....................
— 629
— 792
+ 339
+ 361
l+— ökning av likviditeten utanför riksbanken.
=minskning av likviditeten utanför riksbanken.
under första halvåret; även i förhållande till inlåningen skedde en minskning
av de likvida tillgångarna. Under andra halvåret steg affärsbankernas likvida
tillgångar, medan utlåningen fortsatte att sjunka. Under 1952 minskade
utlåningen till allmänheten med 327 miljoner — en minskning, som står i
överensstämmelse med syftet med den nedan närmare behandlade omläggningen
av kreditpolitiken.
Under hösten 1951 upptogs överläggningar mellan riksbanken och kreditinstituten,
vilka resulterade i en överenskommelse i februari 1952 i syfte
att få till stånd en kreditåtstramning utan någon allmän höjning av räntenivån.
överenskommelsen innebar för affärsbankernas del, alt den kvalitativa
kreditregleringen skulle fortsätta. Del betydelsefullaste ledet i 1952 års
opaginerad Kontrollera mot PDF
(5
Bankoutskottets utlåtande nr 16.
överenskommelse, som förlängdes med smärre ändringar i november 1952,
utgjorde det krav på stärkt likviditet som uppställts på affärsbankerna.
Bankerna skulle alltefter sin storlek söka placera en stigande andel av sin
inlåning och vissa andra medel (med undantag för sparkasseräkning) i
kassatillgångar och statspapper. De relationstal som fastställdes sattes från
början så högt, att hankerna skulle behöva använda inflytande inlåningsmedel
till att efter hand stärka sin likviditet, varigenom ny utlåning försvårades.
Beträffande räntesatserna innebar avtalet, att affärsbankerna förband
sig att icke höja gällande räntesatser för bottenlån i fastigheter, kommunlån
samt lån mot säkerhet av guldkantade obligationer. Vidare må
nämnas, att riksbanken förbehöll sig rätt att vid emissioner av andra än
statliga obligationslån i detalj pröva lånevillkoren samt avgöra tidpunkten
för emissionerna ävensom turordningen mellan olika lån. De år 1950 utfärdade
särskilda kassereservbestämmelserna upphävdes från och med den
8 februari 1952. Fullmäktige i riksbanken har i sin senaste berättelse konstaterat,
att affärsbankerna på det hela taget i sin kreditgivning följt riktlinjerna
i överenskommelsen.
Betydelsen av kreditrestriktionerna är svår att mera exakt fastställa.
Det synes emellertid utskottet på goda grunder kunna antagas att de haft
en förmånlig inverkan redan genom sin existens. Kreditrestriktionerna kan
sålunda antagas ha påverkat företagarnas bedömanden av med olika projekt
förenade risker samt gjort dem mera pris- och kostnadsmedvetna.
Möjligt är också, att rationaliseringen inriktats på ett sådant sätt, att rationaliseringsarbetet
krävt mindre investeringar. Ej sällan torde ha förekommit,
att även långt framskridna investeringsplaner upptagits till revision
i anledning av kreditrestriktionerna. Dessa har otvivelaktigt på enstaka
punkter vållat olägenheter för näringslivet, vilket oundvikligen måste
följa med varje form av kreditåtstramning.
På vissa sektorer av kreditmarknaden medförde den allmänna restriktiviteten
att särskilda åtgärder fick övervägas. Obligationslån för kommuner
och hypoteksinstitut kunde under en viss period hösten 1952 icke emitteras,
och kraftverks- och industrilån placerades i blott obetydlig utsträckning.
Räntedifferensen mellan dessa båda grupper av lån uppgick till mellan
14 och % procent. Stramheten på kapitalmarknaden torde ha berott ej
blott på de stora kreditbehoven hos de ordinarie låntagarna, speciellt för
bostadsbyggande och kommunala investeringar, utan också på en överflyttning
av låneefterfrågan från bankkreditmarknaden. När överläggningarna
om förlängning av kreditöverenskommelserna upptogs på hösten 1952, försökte
riksbanken därför att i ökad omfattning få en frivillig medverkan från
främst försäkringsbolagens och sparbankernas sida för att tillgodose de
prioriterade kreditbehoven. Sedan ett lagförslag utarbetats om reglering av
försäkringsbolagens placeringar, träffades i november 1952 en överenskom
-
Bankoutskottets utlåtande nr U>.
7
melse gällande tills vidare under 1953 med viss uppsägningstid mellan riksbanken
och flertalet av de till Sveiäges försäkringsbolags riksförbund anslutna
försäkringsföretagen samt med Folket-Samarbete. Avtalet innebar
bl. a., att vissa regler fastställdes för placeringen av de medel, i vilka livförsäkringsfonderna
och andra därmed jämställda fonder skulle redovisas.
Beträffande placeringen av övriga tillgångar förband sig försäkringsbolagen
att icke vidtaga sådana omplaceringar mellan bolagens fonder, vilka kunde
motverka överenskommelsens syfte. Utskottet finner att överenskommelsen
med försäkringsbolagen var ett nödvändigt led i den kreditåtstramande
politik som inletts från riksbankens sida men anser det ännu för tidigt att
uttala sig rörande verkningarna i olika hänseenden av överenskommelsen.
Vad gäller den statliga upplåningen och dess inverkan på kreditmarknaden
torde få konstateras, att denna varit en på det hela taget neutral
faktor under 1952. För året som helhet minskades statsskulden med 112
miljoner kronor; den uppgick vid årets slut till 12 710 miljoner kronor.
Statsskuldens fördelning på tillfällig och fonderad skuld försköts under året
i gynnsam riktning, i det att den tillfälliga skuldens andel nedgick från 30
till 24 procent. Ur kreditpolitik synpunkt är av intresse konstatera, att
den del av statsskulden som utgjordes av lån med en återstående löptid
av högst ett år sjönk från 29 till 25 procent. Av statsskulden låg vid årets
slut 21 procent placerad i riksbanken mot 19 procent vid årets början.
Vad gäller statsskuldens placering må vidare påpekas, åt! skattkammarväxlarna
vid slutet av december 1952 till 69 procent var placerade i riksbanken
mot 56 procent vid årets början. Jämför man ställningen vid februari
månads utgång 1952 och ett år senare, var emellertid förskjutningen obetydlig;
andelen steg från 44 till 46 procent. Förskjutningar av denna art
bör ur kreditmarknadssynpunkt icke tillmätas större betydelse. I samband
härmed önskar utskottet vidare fästa uppmärksamheten på den statliga upplåning
som under januari—mars förekommit i form av 1—5-åriga obligationslån.
Av dessa lån har till och med utgången av mars 1953 till affärsbankerna
in. fl. försålts ett belopp av sammanlagt 364 miljoner kronor,
varav 178 miljoner kronor likviderats kontant och 186 miljoner kronor
utgör utbyte mot skattkammarväxlar. Riksbankens innehav av skattkammarväxlar
har under första kvartalet avvecklats och ersatts med statsobligationer
av den senast emitterade typen.
I sill utlåtande nr 27 vid 1952 års riksdag uttalade utskottet, att affärsbankerna
borde sträva efter att återställa och förbättra sitt likviditetsläge i
enlighet med kreditöverenskommelsen. Den bedrivna kreditpolitiken borde
därför i sina grundprinciper fullföljas. I anslutning härtill framhöll utskottet
att den tidigare fastslagna målsättningen — upprätthållandet av ett stabilt
penningvärde — alltjämt borde utgöra den allmänna riktlinjen för riksbankens
penningpolitiska verksamhet. Riksbankens strävan borde sålunda
vara att hålla penningmarknaden stram. En påspädning av marknadens
8
Bankoutskottets utlåtande nr 16.
likviditet borde icke ske annat än för tillfälliga situationer. Utskottet finner
att riksbanken i sin politik i stort sett följt de riktlinjer som uppdragits
av riksdagen. Priserna har stabiliserats, och sysselsättningen har bibehållits
på en hög nivå. Bostadsbyggandet har under året ökat icke oväsentligt. Utskottet
vill i detta sammanhang framhålla, alt utskottet med tillfredsställelse
konstaterat, att kreditåtstramningen kunnat genomföras på ett sådant sätt,
att en allmän räntehöjning icke blivit följden; endast för industrilån, växelkrediter
etc. har en räntehöjning om y2—1 procent förekommit. Enligt
utskottets bedömande skulle nämligen en allmän räntehöjning hösten 1952
i rådande läge sannolikt ha försvårat eller rent av förhindrat stabiliseringen
på pris- och löneområdet. Det är heller icke antagligt, att svårigheterna på
kapitalmarknaden skulle ha lösts genom en höjning av den långa räntan.
Detta uttalande innebär emellertid från utskottets sida icke något principiellt
ställningstagande i fråga om räntan som penningpolitiskt instrument,
beträffande vilket utskottet hänvisar till sitt utlåtande nr 36/1951.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.
2:o)
Protokoll och berättelser.
Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i
övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från
utskottets sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.
3:o)
Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.
Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1951 har riksdagens
revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de för sin del ansåge,
att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.
Med anledning av vad revisorerna anfört under § 5 i sin berättelse angående
riksbankens tjänstebostadshyror m. m. har fullmäktige meddelat,
att fullmäktige den 18 december 1952 beslutat uppdraga åt byråchefen Allan
Broomé att verkställa den av revisorerna begärda utredningen samt till
fullmäktige inkomma med det yttrande och de förslag vartill utredningen
kunde föranleda. Sedan utredningen slutförts kommer fullmäktige att upptaga
frågan om tjänstebostadshyrorna till prövning.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd,
styrelse och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej
funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet
bör beviljas fullmäktige.
Bankoutskottets utlåtande nr 16.
9
Utskottet hemställer alltså,
att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken
dels för förvaltningen under år 1951 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i orterna, dels ock
för de beslut och åtgärder, som finnes antecknade i fullmäktiges
protokoll från och med den 10 januari 1952 till
och med den 9 januari innevarande år.
4:o)
Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret.
Revisorerna har för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte beviljas
fullmäktige i riksgäldskontoret för den tid, revisionen omfattat.
Med anledning av revisorernas under § 1 gjorda uttalande har fullmäktige
meddelat, att fullmäktige uppdragit åt byråchefen A. Broomé att verkställa
översyn beträffande bostadshyrorna i riksdagshuset.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksgäldskontorets
ställning och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet
ej funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet
bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet
ej mindre för den av riksdagens revisorer granskade
förvaltningen av riksgäldskontoret under tiden 1 juli
1951—30 juni 1952 än även för alla beslut och åtgärder,
som finnes antecknade i fullmäktiges protokoll från och
med den 10 januari 1952 till och med den 9 januari innevarande
år.
Stockholm den 28 april 1953.
På bankoutskottets vägnar:
URANS SEVERIN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Fahlander, Mogård,
Werner, De Geer, Johannesson och Nordenson;
från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Nilsson
i Landskrona, Sköldin, Gustafson i Göteborg, Johansson i Kalmar, Jönsson i
Rossbol och Nordqvist i Karlskoga.
Reservation
av herrar Ewerlöf, De Geer, Nordenson, Schmidt, Gustafson i Göteborg och
Nordqvist i Karlskoga, vilka ansett, att utskottets utlåtande under punkten
l:o) bort ha följande lydelse.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 16.
Valuta- och penningpolitiken.
Den ekonomiska situationen har under år 1952 ---- —
—--vilket oundvikligen måste följa med varje form av kreditåtstram
ning.
Även om de under året tillämpade kreditrestriktionerna otvivelaktigt haft
en gynnsam effekt därutinnan att de verksamt bidrog till att den tidigare
under flera år pågående utlåningsökningen i banksystemet kunde bringas
att upphöra och följas av en stabilisering, kan man å andra sidan icke blunda
för att kreditpolitikens inriktning haft mindre gynnsamma verkningar i
andra avseenden. Framför allt är det anledning att uppmärksamma konsekvenserna
av den snedvridning av räntestrukturen på kreditmarknaden
som blivit en följd av kreditpolitikens inriktning.
De störningar som inträtt i detta hänseende sammanhänger ytterst med
att den officiellt fastslagna riktlinjen för penningpolitiken — en kreditåtstramning
utan höjning av det allmänna ränteläget — innehåller en uppenbar
motsägelse. Ett försök att strama åt läget på kreditmarknaden,
d. v. s. att vid en given kreditefterfrågan göra utbudet av kredit knappare
resp. att vid stigande kreditefterfrågan förhindra en ökning av utbudet av
kredit, måste leda till ett tryck uppåt på det allmänna ränteläget. Räntan
är dock ingenting annat än priset på kredit och måste som sådant påverkas
av en förskjutning i förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Den
räntehöjning som i ett sådant läge tenderar att slå igenom på marknaden
har även sin betydelse som balansskapande faktor, i det att den medverkar
till att begränsa efterfrågan på kredit.
De riktlinjer som fastlades för den svenska penningpolitiken under fjolåret
innebar, att man åtminstone delvis sökte undgå kreditåtstramningens
räntehöjande effekt genom att begära kreditinstitutens medverkan till att
stabilisera ränteläget, när det gällde krediter för vissa prioriterade ändamål
— nämligen långa statslån, kommunlån och bostadskrediter -— medan
i övrigt en viss uppjustering av räntesatserna skulle tillåtas slå igenom.
Därmed kom den tidigare ganska obetydliga räntedifferensen mellan s. k.
guldkantade lån och bostadskrediter å ena sidan samt industri- och kraftverkslån
å den andra att vidgas, och räntesatserna för de typer av lån som
man särskilt ville prioritera kom att låsas fast vid ett läge som förhindrade
jämvikt på kreditmarknaden. En sådan situation kan väl under någon
kortare till tolereras men måste i längden vålla allvarliga svårigheter, eftersom
den måste medföra en sugning av penningmedel bort från de lägre
förräntade och till de högre förräntade typerna av krediter. Möjligheterna
att med regleringar förhindra en sådan överströmning är begränsade. Även
om man med regleringarna kan nå den mera organiserade delen av kre
-
Bankoutskottets utlåtande nr 16.
11
dilinarknaden kan man icke nå alla privatpersoner, kassor, stiftelser, fonder
etc. soin tillsammantagna spelar en icke obetydlig roll på den svenska
kreditmarknaden.
Under fjolåret framträdde de här berörda olägenheterna av räntepolitikens
utformning med stigande skärpa. Det blev efter hand allt svårare att
på kreditmarknaden tillfredsställa de kreditbehov som man ansåg sig ha
särskild anledning att prioritera. För bostadsfinansieringens del motvägdes
visserligen denna tendens av ökningen i det enskilda sparandet som
bl. a. tog sig uttryck i större tillströmning av medel till sparbankerna och
postsparbanken. Eftersom dessa institutioner — och alldeles särskilt de
enskilda sparbankerna — normalt placerar en betydande del av sina tillgängliga
medel i inteckningslån i bostadsfastigheter kom därmed ramen
för bostadsfinansieringen att vidgas under året. Icke desto mindre måste
riksbanken tillföra kostadskreditmarknaden avsevärda belopp genom att
överta obligationslån från Stadshypotekskassan och Bostadskreditkassan,
vilka obligationer till följd av de allför låga räntesatserna icke kunde placeras
på marknaden. Av samma skäl var det heller icke möjligt att i större
utsträckning placera kommunlån eller statslån på obligationsmarkanden.
Kommunerna måste därför till stor del täcka sina betydande kreditbehov
kortfristigt i affärsbankerna, och till den statliga upplåningen i december
fick riksbanken försträcka staten de nödvändiga medlen.
Den immobilisering av den öppna marknaden som sålunda blivit en följd
av räntepolitikens inriktning var den främsta orsaken till att en restriktiv
politik från riksbankens sida icke kunde fullföljas konsekvent året ut.
Under årets första elva månader minskade visserligen riksbanken sitt innehav
av svenska skattkammarväxlar och obligationer med 272 milj. kr.,
vilket var en av de faktorer som medverkade till att vidmakthålla ett stramt
likviditetsläge på kreditmarknaden. Under december ökades emellertid
riksbankens innehav av statspapper med 691 milj. kr., och huvudsakligen
som följd härav kom likviditeten på marknaden under kalenderåret som
helhet via riksbankens transaktioner att ökas med icke mindre än 524
milj. kr. En sådan ökning av penningtillgången — vilket i en situation
där inflationsriskerna icke är definitivt under kontroll och där det är
angeläget att ej försvaga valutareserverna är en ytterst betänklig sak —
hade kunnat undvikas, om marknadsläget hade tillåtits utveckla sig så att
en ökad placering av guldkantade papper på marknaden varit möjlig.
Man har velat göra gällande, att den likviditetsökande effekten av den
statliga finansiering i riksbanken som skedde i december månad var helt
oskadlig, därför att den var av tillfällig natur och sedan kom att neutraliseras
genom en minskning av riksbankens statspappersinnehav under första
kvartalet 1953. Även om det i och för sig är tacknämligt att riksbankens
statspappersinnehav sedermera kunnat nedbringas, är det dock icke rikligt
all säga, att den likviditetshöjande effekten därmed helt neutraliserats.
12
Bankoutskottets utlåtande nr 16.
Under mellantiden har den ökning av penningtillgången på marknaden
som riksbankens krediter till staten ursprungligen medförde avspeglat sig
i en inlåningsstegring och likvidiletsförbättring i affärsbankssystemet. Möjlighet
har därmed beretts affärsbankerna att öka sina statspappersinnehav
och därmed avlasta riksbankens portfölj, men eftersom dessa statspappersköp
från bankernas sida icke minskat utan snarare ökat deras likviditet
(statspapperen inräknas ju i bankernas likviditetskvoter) kvarstår den
ursprungliga likviditetshöjande effekten. Denna har alltså icke neutraliserats.
Man bör även ta hänsyn till att den säsongmässiga förändring av
läget på kreditmarknaden som normalt brukar inträda under årets första
månader vanligen brukar återspegla sig i en minskning av riksbankens
statspappersportfölj. En sådan borde sålunda ha skett under första kvartalet
i år, oavsett den kraftiga ökning av statspappersinnehavet som skedde
i december.
Betydelsen av den penningpolitiska åtstramning som genomfördes i fjol
skall här ingalunda förringas. Det må endast beklagas, att den icke genomfördes
i sådana former, att åtstramningen kunde fullföljas på ett helt
konsekvent sätt under hela året. Den balans man under fjolåret lyckades
få till stånd på kreditmarknaden var så till vida artificiell, att den underbyggdes
av tillfälliga regleringsåtgärder, vilkas effekt på längre sikt måste
betecknas som mycket osäker. Att det icke var fråga om en verklig balans
belyses också av den ovan berörda omständigheten, att den normala marknaden
för guldkantade obligationer kom att så gott som fullständigt sättas
ur funktion. Ett stabilare jämviktsläge på kreditmarknaden hade icke
kunnat vinnas annat än genom en viss uppjustering av räntesatserna för
guldkantade lån och för bostadskrediter. En sådan räntehöjning hade på
olika vägar kunnat bidra till att förbättra och förstärka jämvikten i den
svenska samhällsekonomien. En måttlig uppjustering av ifrågavarande
räntesatser hade nämligen icke blott varit önskvärd för att tillförsäkra de
guldkantade lånen en normal andel av placeringsutrymmet på marknaden.
Det är också sannolikt att en räntehöjning skulle ha lett till en skärpt
återhållsamhet i investeringshänseende och framför allt till en strängare
sovring av olika investeringsprojekt ur räntabilitetssynpunkt. Man har
också anledning att förmoda, att en räntehöjning skulle ha medfört eu
stimulerande effekt på sparandet. Ä andra sidan har hävdats, att en räntehöjning
skulle ha försvårat eller rent av förhindrat stabiliseringen på prisoch
löneområdet. En sådan uppfattning utgår emellertid från orealistiska
antaganden beträffande en måttlig räntehöjnings effekt på levnadskostnadsnivån.
Även om en räntehöjning med exempelvis y2 å 1 procent —
framför allt via effekten på hyrorna ■— i och för sig skulle kunna förmodas
höja index för levnadskostnaderna med en eller annan enhet, är det icke
sannolikt att de sammanlagda levnadskostnaderna på grund därav skulle
ha stigit i det läge som varit rådande alltsedan början av föregående år.
Bankoutskottets utlåtande nr 16.
13
I detta sammanhang har man också att ta i betraktande sänkningen av
råvarupriserna på den internationella marknaden.
Att upprätthålla kravet på kreditåtstramning utan rörlig ränta torde i
längden icke vara möjligt, och ju längre man försöker att genom regleringsåtgärder
av olika slag undvika räntans anpassning efter kreditåtstramningen
desto större störningar riskerar man att vålla i kreditmarknadens normala
funktionssätt. Förr eller senare måste man välja att antingen låta
räntenivån stiga till vad som erfordras för att nå jämvikt på kreditmarknaden
eller också genom en expansiv penningpolitik öka kreditmarknadens
resurser så mycket att den lägre räntenivån kan vidmakthållas. I en tid
då man har att räkna med möjligheten av nya inflationsimpulser borde det
icke vara någon tvekan om att den förra vägen är den rätta. Om ett sådant
val hade träffats i fjol, hade en stabilare jämvikt mellan tillgång och efterfrågan
på kredit kunnat vinnas, och därmed hade vi stått bättre rustade
att möta de påfrestningar på kreditmarknadens resurser som med hänsyn
till det starkt försämrade statsfinansiella läget är att vänta i år.
Vad i detta ämne förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1953:252 Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning m. m. a1 i texten
- Rskr. 1953:269 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition angående pensionsrätt i statens pensionsanstalt för vissa befattningshavare. a1 i texten