Sök i Ratio Lex

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

1953-04-28 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1953:16, Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 16.

1

Nr 16.

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och

riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet

att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma

styrd och förvaltad blivit, och hör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet

följa de fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande

samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.

För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges

i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens och

industristyrelsens protokoll ävensom protokoll från gemensamma sammanträden

med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga protokoll

för tiden från och med den 10 januari 1952, intill vilken dag ansvarsfrihet

beviljats för fullmäktiges i protokollen antecknade beslut och åtgärder,

och till början av innevarande års riksdag, dels den av riksdagens

revisorer avgivna berättelsen om verkställd granskning av riksbankens tillstånd

och förvaltning under år 1951, dels ock fullmäktiges med utskottets

memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående riksbankens

tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1952, ävensom de redogörelser,

som av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats i avseende

å dessa kontors förvaltning under samma år.

Vid granskningen har för utskottet varit tillgänglig jämväl en särskild

redogörelse för verksamheten vid riksbankens pappersbruk vid Tumba

under år 1952.

I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelse

ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor

samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter

sig utskottet att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden

hänvisa till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits av

riksdagens revisorer och fullmäktige i riksbanken.

Ä sin utlånings- och övriga rörelse under år 1952 har riksbanken erhållit

en vinst av 66 295 233 kronor 40 öre.

I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens

vinst- och förlusträkning, som förekommer i fullmäktiges nyssnämnda,

av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.

1 liihang till riksdagens protokoll 1953. 8 sand. Nr 16.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 16.

För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,

som åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit

del av dels de allmänna och särskilda protokoll, som blivit förda hos fullmäktige

i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1952, intill vilken

dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade

beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1953, ävensom de protokoll,

som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden med

fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens

revisorer avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets tillstånd

och förvaltning för tiden 1 juli 1951—30 juni 1952, dels ock fullmäktiges

med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1953 års riksdag avgivna

berättelse.

Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet

avgiva berättelse över den verkställda granskningen.

1 :o)

Valuta- och penningpolitiken.

Den ekonomiska situationen har under år 1952 starkt förändrats i de

flesta länder. De inflatoriska tendenser som följde på Koreakrigets utbrott

bröts mot slutet av 1951. År 1952 kom i allmänhet att få sin prägel av ett

lugnare konjunkturförlopp än föregående år. Råvaruförsörjningen förbättrades

successivt, och prisfallet på råvaror fortsatte under 1952. Vid årets

slut låg råvarupriserna i genomsnitt endast obetydligt över nivån vid Koreakrigets

utbrott. Konjunkturavmattningen har i de flesta länderna följts av

stagnerande produktion och sjunkande stegringstakt i den ekonomiska aktiviteten.

En del av de större industriländerna kan dock alltjämt uppvisa

ökningar i den reala bruttonationalprodukten. Sålunda beräknas bruttonationalprodukten

i Förenta staterna ha stigit med cirka 2y2 procent under

1952, vilket dock är avsevärt mindre än under 1951 (8 procent). Industriproduktionen

nådde för hela 1952 praktiskt taget samma nivå som under

1951. Nedgången under mitten av året, som skärptes av stålstrejken, kompenserades

under årets senaste månader av en betydande uppgång, vilken

framför allt stimulerades av en stegring i den privata konsumtionsefterfrågan.

Att bruttonationalprodukten trots den oförändrade industriproduktionen

ändå uppvisade en stegring, berodde på expansionen inom den offentliga

sektorn. Bland övriga länder som uppvisar en ökning i bruttonationalprodukten

kan nämnas Kanada, 6 procent, och Västtyskland, cirka 5

procent. Vid bedömningen av de tyska ökningstalen under de senaste åren

bör hänsyn tagas till att den tyska återhämtningen startade vid en senare

tidpunkt än jämförliga länders. Alltjämt kvarstår sålunda ett försprång

för de övriga länderna — i jämförelse med förkrigstiden — som den tyska

ekonomien har att inhämta. Stegringstakten har för övrigt även i Västtysk
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 16.

3

land mattats under 1952. Medan sålunda industriproduktionens volym steg

med 7 procent under 1952, hade den under 1951 stigit med 20 procent. Som

jämförelse må nämnas, att den samlade västeuropeiska industriproduktionen

torde ha ökat med icke fullt 1 procent (föregående år 9—10 procent).

Partipriserna har under året varit oförändrade eller svagt fallande. Till

konjunkturbilden hör även att konsumtionsvarupriserna och lönerna i

många fall stabiliserats eller stigit endast obetydligt och långsammare; de

stegringar i levnadskostnadsindex som för vissa länder har registrerats under

år 1952 torde i så gott som samtliga fall hänföra sig till årets första

månader.

De här angivna tendenserna har i stort sett präglat den ekonomiska

utvecklingen också i Sverige. Stegringen i bruttonationalprodukten var, liksom

under 1951, ganska obetydlig och kan beräknas ha uppgått endast till

någon procent. Stegringstakten har sålunda varit avsevärt lägre än under

åren 1947—1950. Vad särskilt gäller industriproduktionens volym minskade

denna under 1952 med 2 procent enligt Industriförbundets index. Medan

den enskilda industriens investeringar gick ned med 8 procent, ökade investeringarna

i den offentliga sektorn (inklusive bostadsbyggandet) med

11 procent. Antalet färdigställda lägenheter uppgick 1952 till omkring 45 000

mot 39 800 året dessförinnan. Vad vidare angår jordbrukets produktion

förelåg en stegring i avsaluproduktionens volym med cirka en procent.

Partipriserna sjönk långsamt under året och var vid utgången av 1952

någon procent lägre än vid årets början; genomsnittligt låg dock partiprisnivån

under året 6 procent högre än under 1951. Konsumtionspriserna

steg något under årets första månader, men var i december 1952 inte högre

än i april; genomsnittet var 7 procent högre än föregående år. Den nominella

lönestegringen i procent räknat var åtminstone dubbelt så stor som

stegringen i levnadskostnaderna, och en betydande realinkomststegring har

sålunda skett under 1952. Konsumtionsvolymen steg samtidigt icke med

mer än några få procent, varför det personliga sparandet kan antagas ha

stigit ej obetydligt.

På utrikeshandelns område skedde under 1952 en markant försämring

av vårt lands »terms of trade». Förändringen tog sig uttryck i ett kraftigt

prisfall på våra exportvaror; exportprisindex var sista kvartalet 1952 22

procent lägre än ett år tidigare. Beträffande vissa varor var prissänkningen

betydligt kraftigare, och massapriserna föll sålunda med ej mindre än 57

procent. Häremot får ställas, att importpriserna under samma period nedgick

med endast 3 procent. Försämringen i »terms of trade» för hela 1952

uppgick till 6 procent. Om fjärde kvartalet 1952 jämföres med fjärde kvartalet

1951 uppgår försämringen till 20 procent.

I stället för det exportöverskott på 42 miljoner kronor som uppstod under

år 1951, då vårt land gynnades av en exceptionellt god exportkonjunktur,

blev slutresultatet av varuutbytet år 1952 ett importöverskott om 861 mil
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 16.

joner kronor. Detta negativa saldo i handelsbalansen mer än uppvägdes

av det beräknade sjöfartsnettot, och om hänsyn tas även till övriga poster

i bytesbalansen, torde ett överskott om cirka 130 miljoner kronor ha uppkommit.

Valutaställningen har under året undergått endast obetydliga förändringar.

Riksbankens behållning av guld och valutor minskade med 74 miljoner

kronor från 2 378 till 2 304 miljoner kronor. Samtidigt förbättrades

affärsbankernas ställning gentemot utlandet med 206 miljoner kronor. Nettoinflödet

av guld och valutor uppgick sålunda till i runt tal 130 miljoner

kronor. Den egentliga guld- och dollarreserven har däremot under året

nedgått med 35 miljoner kronor och var vid 1952 års utgång 872 miljoner

kronor. Vid bedömningen av valutareservens storlek måste dock hänsyn

tagas även till det förhållandet, att beredskapslagring i icke oväsentlig omfattning

förekommit under 1952. Även inom vissa grenar av näringslivet

skedde en icke obetydlig lagerpåfyllnad detta år, uppskattningsvis beräknad

till omkring 500 miljoner kronor. Utskottet finner i detta sammanhang

anledning erinra om vad utskottet anförde i sitt utlåtande nr 27/1952 om

vikten av att förstärka valutareserven, som enligt utskottets mening ännu

icke kan anses ha erhållit en betryggande storlek. Utskottet avser att i

annat sammanhang återkomma till denna fråga.

Nettoresultatet av riksbankens transaktioner under 1952 blev en ökning

i likviditeten utanför riksbanken med 524 miljoner kronor. Under januari—

november inträffade en minskning med 191 miljoner kronor, medan ökningen

under december uppgick till 715 miljoner kronor. Förändringen

under december var delvis av tillfällig natur, så till vida som riksbanken

i mitten av december från riksgäldskontoret direkt övertog skattkammarväxlar

på sammanlagt 350 miljoner kronor avseende kortfristig finansiering

av statligt kassabehov i avvaktan på i januari inflytande skattemedel.

Under januari—mars 1953 minskade också riksbankens innehav av svenska

skattkammarväxlar och obligationer med 836 miljoner. I nedanstående

tablå lämnas en sammanställning av riksbankens transaktioner under perioden

mars 1952—mars 1953 jämfört med mars 1951—mars 1952. Såsom

framgår av tablån steg likviditeten utanför riksbanken under 1952/53 i

ungefär samma takt som under 1951/52.

Affärsbankernas likvida tillgångar minskade under första halvåret 1952

avsevärt; nedgången rörde sig om 500 miljoner kronor. Denna likviditetsminskning

framkallades i huvudsak av driftbudgetens kassamässiga överskott,

som under årets första sex månader uppgick till nära 1 500 miljoner

kronor. De samtidigt inbetalade prisutjämningsavgifterna uppgick till 400

miljoner kronor. Den likviditetsökande effekt, som valutainflödet utövade

under andra halvåret 1951, upphörde till följd av utrikeshandelns utveckling.

Resultatet blev såsom nämnts att affärsbankernas likvida tillgångar nedgick

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 16.

5

Nettoresultatet av riksban-

Jan.-mars

1952

Jan.-mars

1953

Ult. mars

1951—mars

1952

Ult. mars

1952—mars

1953

kens samtliga guld- och

valutatransaktioner ........

+ 321

—38

+ 1 454

—142

Nettoförändringar å statli-

ga myndigheters check,- räkning i riksbanken

(exkl. clearingmedel) ....

—383

+ 105

—156

+ 517

Nettoresultatet av riksban-

kens köp och försäljning

av svenska skattkammar- växlar och obligationer

—382

—836

—1 114

—35

Lån och krediter med av-

drag för insättningar å

bunden räkning ............

+ 123

+ 30

+ 187

+ 111

Andra transaktioner med

marknaden ......

—19

—53

—32

—90

Nettoresultatet av riksban-

kens transaktioner .. .

— 629

— 792

+ 389

+ 361

Utelöpande sedlar ............

Affärsbankernas in. fl. till-

—170

—265

+ 564

+ 392

godohavanden å check- räkning hos riksbanken

—459

—527

—225

—31

Summa förändringar av

tillgången på betalnings- medel ....................

— 629

— 792

+ 339

+ 361

l+— ökning av likviditeten utanför riksbanken.

=minskning av likviditeten utanför riksbanken.

under första halvåret; även i förhållande till inlåningen skedde en minskning

av de likvida tillgångarna. Under andra halvåret steg affärsbankernas likvida

tillgångar, medan utlåningen fortsatte att sjunka. Under 1952 minskade

utlåningen till allmänheten med 327 miljoner — en minskning, som står i

överensstämmelse med syftet med den nedan närmare behandlade omläggningen

av kreditpolitiken.

Under hösten 1951 upptogs överläggningar mellan riksbanken och kreditinstituten,

vilka resulterade i en överenskommelse i februari 1952 i syfte

att få till stånd en kreditåtstramning utan någon allmän höjning av räntenivån.

överenskommelsen innebar för affärsbankernas del, alt den kvalitativa

kreditregleringen skulle fortsätta. Del betydelsefullaste ledet i 1952 års

opaginerad Kontrollera mot PDF

(5

Bankoutskottets utlåtande nr 16.

överenskommelse, som förlängdes med smärre ändringar i november 1952,

utgjorde det krav på stärkt likviditet som uppställts på affärsbankerna.

Bankerna skulle alltefter sin storlek söka placera en stigande andel av sin

inlåning och vissa andra medel (med undantag för sparkasseräkning) i

kassatillgångar och statspapper. De relationstal som fastställdes sattes från

början så högt, att hankerna skulle behöva använda inflytande inlåningsmedel

till att efter hand stärka sin likviditet, varigenom ny utlåning försvårades.

Beträffande räntesatserna innebar avtalet, att affärsbankerna förband

sig att icke höja gällande räntesatser för bottenlån i fastigheter, kommunlån

samt lån mot säkerhet av guldkantade obligationer. Vidare må

nämnas, att riksbanken förbehöll sig rätt att vid emissioner av andra än

statliga obligationslån i detalj pröva lånevillkoren samt avgöra tidpunkten

för emissionerna ävensom turordningen mellan olika lån. De år 1950 utfärdade

särskilda kassereservbestämmelserna upphävdes från och med den

8 februari 1952. Fullmäktige i riksbanken har i sin senaste berättelse konstaterat,

att affärsbankerna på det hela taget i sin kreditgivning följt riktlinjerna

i överenskommelsen.

Betydelsen av kreditrestriktionerna är svår att mera exakt fastställa.

Det synes emellertid utskottet på goda grunder kunna antagas att de haft

en förmånlig inverkan redan genom sin existens. Kreditrestriktionerna kan

sålunda antagas ha påverkat företagarnas bedömanden av med olika projekt

förenade risker samt gjort dem mera pris- och kostnadsmedvetna.

Möjligt är också, att rationaliseringen inriktats på ett sådant sätt, att rationaliseringsarbetet

krävt mindre investeringar. Ej sällan torde ha förekommit,

att även långt framskridna investeringsplaner upptagits till revision

i anledning av kreditrestriktionerna. Dessa har otvivelaktigt på enstaka

punkter vållat olägenheter för näringslivet, vilket oundvikligen måste

följa med varje form av kreditåtstramning.

På vissa sektorer av kreditmarknaden medförde den allmänna restriktiviteten

att särskilda åtgärder fick övervägas. Obligationslån för kommuner

och hypoteksinstitut kunde under en viss period hösten 1952 icke emitteras,

och kraftverks- och industrilån placerades i blott obetydlig utsträckning.

Räntedifferensen mellan dessa båda grupper av lån uppgick till mellan

14 och % procent. Stramheten på kapitalmarknaden torde ha berott ej

blott på de stora kreditbehoven hos de ordinarie låntagarna, speciellt för

bostadsbyggande och kommunala investeringar, utan också på en överflyttning

av låneefterfrågan från bankkreditmarknaden. När överläggningarna

om förlängning av kreditöverenskommelserna upptogs på hösten 1952, försökte

riksbanken därför att i ökad omfattning få en frivillig medverkan från

främst försäkringsbolagens och sparbankernas sida för att tillgodose de

prioriterade kreditbehoven. Sedan ett lagförslag utarbetats om reglering av

försäkringsbolagens placeringar, träffades i november 1952 en överenskom
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr U>.

7

melse gällande tills vidare under 1953 med viss uppsägningstid mellan riksbanken

och flertalet av de till Sveiäges försäkringsbolags riksförbund anslutna

försäkringsföretagen samt med Folket-Samarbete. Avtalet innebar

bl. a., att vissa regler fastställdes för placeringen av de medel, i vilka livförsäkringsfonderna

och andra därmed jämställda fonder skulle redovisas.

Beträffande placeringen av övriga tillgångar förband sig försäkringsbolagen

att icke vidtaga sådana omplaceringar mellan bolagens fonder, vilka kunde

motverka överenskommelsens syfte. Utskottet finner att överenskommelsen

med försäkringsbolagen var ett nödvändigt led i den kreditåtstramande

politik som inletts från riksbankens sida men anser det ännu för tidigt att

uttala sig rörande verkningarna i olika hänseenden av överenskommelsen.

Vad gäller den statliga upplåningen och dess inverkan på kreditmarknaden

torde få konstateras, att denna varit en på det hela taget neutral

faktor under 1952. För året som helhet minskades statsskulden med 112

miljoner kronor; den uppgick vid årets slut till 12 710 miljoner kronor.

Statsskuldens fördelning på tillfällig och fonderad skuld försköts under året

i gynnsam riktning, i det att den tillfälliga skuldens andel nedgick från 30

till 24 procent. Ur kreditpolitik synpunkt är av intresse konstatera, att

den del av statsskulden som utgjordes av lån med en återstående löptid

av högst ett år sjönk från 29 till 25 procent. Av statsskulden låg vid årets

slut 21 procent placerad i riksbanken mot 19 procent vid årets början.

Vad gäller statsskuldens placering må vidare påpekas, åt! skattkammarväxlarna

vid slutet av december 1952 till 69 procent var placerade i riksbanken

mot 56 procent vid årets början. Jämför man ställningen vid februari

månads utgång 1952 och ett år senare, var emellertid förskjutningen obetydlig;

andelen steg från 44 till 46 procent. Förskjutningar av denna art

bör ur kreditmarknadssynpunkt icke tillmätas större betydelse. I samband

härmed önskar utskottet vidare fästa uppmärksamheten på den statliga upplåning

som under januari—mars förekommit i form av 1—5-åriga obligationslån.

Av dessa lån har till och med utgången av mars 1953 till affärsbankerna

in. fl. försålts ett belopp av sammanlagt 364 miljoner kronor,

varav 178 miljoner kronor likviderats kontant och 186 miljoner kronor

utgör utbyte mot skattkammarväxlar. Riksbankens innehav av skattkammarväxlar

har under första kvartalet avvecklats och ersatts med statsobligationer

av den senast emitterade typen.

I sill utlåtande nr 27 vid 1952 års riksdag uttalade utskottet, att affärsbankerna

borde sträva efter att återställa och förbättra sitt likviditetsläge i

enlighet med kreditöverenskommelsen. Den bedrivna kreditpolitiken borde

därför i sina grundprinciper fullföljas. I anslutning härtill framhöll utskottet

att den tidigare fastslagna målsättningen — upprätthållandet av ett stabilt

penningvärde — alltjämt borde utgöra den allmänna riktlinjen för riksbankens

penningpolitiska verksamhet. Riksbankens strävan borde sålunda

vara att hålla penningmarknaden stram. En påspädning av marknadens

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 16.

likviditet borde icke ske annat än för tillfälliga situationer. Utskottet finner

att riksbanken i sin politik i stort sett följt de riktlinjer som uppdragits

av riksdagen. Priserna har stabiliserats, och sysselsättningen har bibehållits

på en hög nivå. Bostadsbyggandet har under året ökat icke oväsentligt. Utskottet

vill i detta sammanhang framhålla, alt utskottet med tillfredsställelse

konstaterat, att kreditåtstramningen kunnat genomföras på ett sådant sätt,

att en allmän räntehöjning icke blivit följden; endast för industrilån, växelkrediter

etc. har en räntehöjning om y2—1 procent förekommit. Enligt

utskottets bedömande skulle nämligen en allmän räntehöjning hösten 1952

i rådande läge sannolikt ha försvårat eller rent av förhindrat stabiliseringen

på pris- och löneområdet. Det är heller icke antagligt, att svårigheterna på

kapitalmarknaden skulle ha lösts genom en höjning av den långa räntan.

Detta uttalande innebär emellertid från utskottets sida icke något principiellt

ställningstagande i fråga om räntan som penningpolitiskt instrument,

beträffande vilket utskottet hänvisar till sitt utlåtande nr 36/1951.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.

2:o)

Protokoll och berättelser.

Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i

övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från

utskottets sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

3:o)

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.

Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1951 har riksdagens

revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de för sin del ansåge,

att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.

Med anledning av vad revisorerna anfört under § 5 i sin berättelse angående

riksbankens tjänstebostadshyror m. m. har fullmäktige meddelat,

att fullmäktige den 18 december 1952 beslutat uppdraga åt byråchefen Allan

Broomé att verkställa den av revisorerna begärda utredningen samt till

fullmäktige inkomma med det yttrande och de förslag vartill utredningen

kunde föranleda. Sedan utredningen slutförts kommer fullmäktige att upptaga

frågan om tjänstebostadshyrorna till prövning.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd,

styrelse och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej

funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet

bör beviljas fullmäktige.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 16.

9

Utskottet hemställer alltså,

att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken

dels för förvaltningen under år 1951 av bankens såväl huvudkontor

som samtliga avdelningskontor i orterna, dels ock

för de beslut och åtgärder, som finnes antecknade i fullmäktiges

protokoll från och med den 10 januari 1952 till

och med den 9 januari innevarande år.

4:o)

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Revisorerna har för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte beviljas

fullmäktige i riksgäldskontoret för den tid, revisionen omfattat.

Med anledning av revisorernas under § 1 gjorda uttalande har fullmäktige

meddelat, att fullmäktige uppdragit åt byråchefen A. Broomé att verkställa

översyn beträffande bostadshyrorna i riksdagshuset.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende å riksgäldskontorets

ställning och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet

ej funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet

bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet

ej mindre för den av riksdagens revisorer granskade

förvaltningen av riksgäldskontoret under tiden 1 juli

1951—30 juni 1952 än även för alla beslut och åtgärder,

som finnes antecknade i fullmäktiges protokoll från och

med den 10 januari 1952 till och med den 9 januari innevarande

år.

Stockholm den 28 april 1953.

På bankoutskottets vägnar:

URANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Fahlander, Mogård,

Werner, De Geer, Johannesson och Nordenson;

från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Nilsson

i Landskrona, Sköldin, Gustafson i Göteborg, Johansson i Kalmar, Jönsson i

Rossbol och Nordqvist i Karlskoga.

Reservation

av herrar Ewerlöf, De Geer, Nordenson, Schmidt, Gustafson i Göteborg och

Nordqvist i Karlskoga, vilka ansett, att utskottets utlåtande under punkten

l:o) bort ha följande lydelse.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 16.

Valuta- och penningpolitiken.

Den ekonomiska situationen har under år 1952 ---- —

—--vilket oundvikligen måste följa med varje form av kreditåtstram
ning.

Även om de under året tillämpade kreditrestriktionerna otvivelaktigt haft

en gynnsam effekt därutinnan att de verksamt bidrog till att den tidigare

under flera år pågående utlåningsökningen i banksystemet kunde bringas

att upphöra och följas av en stabilisering, kan man å andra sidan icke blunda

för att kreditpolitikens inriktning haft mindre gynnsamma verkningar i

andra avseenden. Framför allt är det anledning att uppmärksamma konsekvenserna

av den snedvridning av räntestrukturen på kreditmarknaden

som blivit en följd av kreditpolitikens inriktning.

De störningar som inträtt i detta hänseende sammanhänger ytterst med

att den officiellt fastslagna riktlinjen för penningpolitiken — en kreditåtstramning

utan höjning av det allmänna ränteläget — innehåller en uppenbar

motsägelse. Ett försök att strama åt läget på kreditmarknaden,

d. v. s. att vid en given kreditefterfrågan göra utbudet av kredit knappare

resp. att vid stigande kreditefterfrågan förhindra en ökning av utbudet av

kredit, måste leda till ett tryck uppåt på det allmänna ränteläget. Räntan

är dock ingenting annat än priset på kredit och måste som sådant påverkas

av en förskjutning i förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Den

räntehöjning som i ett sådant läge tenderar att slå igenom på marknaden

har även sin betydelse som balansskapande faktor, i det att den medverkar

till att begränsa efterfrågan på kredit.

De riktlinjer som fastlades för den svenska penningpolitiken under fjolåret

innebar, att man åtminstone delvis sökte undgå kreditåtstramningens

räntehöjande effekt genom att begära kreditinstitutens medverkan till att

stabilisera ränteläget, när det gällde krediter för vissa prioriterade ändamål

— nämligen långa statslån, kommunlån och bostadskrediter -— medan

i övrigt en viss uppjustering av räntesatserna skulle tillåtas slå igenom.

Därmed kom den tidigare ganska obetydliga räntedifferensen mellan s. k.

guldkantade lån och bostadskrediter å ena sidan samt industri- och kraftverkslån

å den andra att vidgas, och räntesatserna för de typer av lån som

man särskilt ville prioritera kom att låsas fast vid ett läge som förhindrade

jämvikt på kreditmarknaden. En sådan situation kan väl under någon

kortare till tolereras men måste i längden vålla allvarliga svårigheter, eftersom

den måste medföra en sugning av penningmedel bort från de lägre

förräntade och till de högre förräntade typerna av krediter. Möjligheterna

att med regleringar förhindra en sådan överströmning är begränsade. Även

om man med regleringarna kan nå den mera organiserade delen av kre
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 16.

11

dilinarknaden kan man icke nå alla privatpersoner, kassor, stiftelser, fonder

etc. soin tillsammantagna spelar en icke obetydlig roll på den svenska

kreditmarknaden.

Under fjolåret framträdde de här berörda olägenheterna av räntepolitikens

utformning med stigande skärpa. Det blev efter hand allt svårare att

på kreditmarknaden tillfredsställa de kreditbehov som man ansåg sig ha

särskild anledning att prioritera. För bostadsfinansieringens del motvägdes

visserligen denna tendens av ökningen i det enskilda sparandet som

bl. a. tog sig uttryck i större tillströmning av medel till sparbankerna och

postsparbanken. Eftersom dessa institutioner — och alldeles särskilt de

enskilda sparbankerna — normalt placerar en betydande del av sina tillgängliga

medel i inteckningslån i bostadsfastigheter kom därmed ramen

för bostadsfinansieringen att vidgas under året. Icke desto mindre måste

riksbanken tillföra kostadskreditmarknaden avsevärda belopp genom att

överta obligationslån från Stadshypotekskassan och Bostadskreditkassan,

vilka obligationer till följd av de allför låga räntesatserna icke kunde placeras

på marknaden. Av samma skäl var det heller icke möjligt att i större

utsträckning placera kommunlån eller statslån på obligationsmarkanden.

Kommunerna måste därför till stor del täcka sina betydande kreditbehov

kortfristigt i affärsbankerna, och till den statliga upplåningen i december

fick riksbanken försträcka staten de nödvändiga medlen.

Den immobilisering av den öppna marknaden som sålunda blivit en följd

av räntepolitikens inriktning var den främsta orsaken till att en restriktiv

politik från riksbankens sida icke kunde fullföljas konsekvent året ut.

Under årets första elva månader minskade visserligen riksbanken sitt innehav

av svenska skattkammarväxlar och obligationer med 272 milj. kr.,

vilket var en av de faktorer som medverkade till att vidmakthålla ett stramt

likviditetsläge på kreditmarknaden. Under december ökades emellertid

riksbankens innehav av statspapper med 691 milj. kr., och huvudsakligen

som följd härav kom likviditeten på marknaden under kalenderåret som

helhet via riksbankens transaktioner att ökas med icke mindre än 524

milj. kr. En sådan ökning av penningtillgången — vilket i en situation

där inflationsriskerna icke är definitivt under kontroll och där det är

angeläget att ej försvaga valutareserverna är en ytterst betänklig sak —

hade kunnat undvikas, om marknadsläget hade tillåtits utveckla sig så att

en ökad placering av guldkantade papper på marknaden varit möjlig.

Man har velat göra gällande, att den likviditetsökande effekten av den

statliga finansiering i riksbanken som skedde i december månad var helt

oskadlig, därför att den var av tillfällig natur och sedan kom att neutraliseras

genom en minskning av riksbankens statspappersinnehav under första

kvartalet 1953. Även om det i och för sig är tacknämligt att riksbankens

statspappersinnehav sedermera kunnat nedbringas, är det dock icke rikligt

all säga, att den likviditetshöjande effekten därmed helt neutraliserats.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 16.

Under mellantiden har den ökning av penningtillgången på marknaden

som riksbankens krediter till staten ursprungligen medförde avspeglat sig

i en inlåningsstegring och likvidiletsförbättring i affärsbankssystemet. Möjlighet

har därmed beretts affärsbankerna att öka sina statspappersinnehav

och därmed avlasta riksbankens portfölj, men eftersom dessa statspappersköp

från bankernas sida icke minskat utan snarare ökat deras likviditet

(statspapperen inräknas ju i bankernas likviditetskvoter) kvarstår den

ursprungliga likviditetshöjande effekten. Denna har alltså icke neutraliserats.

Man bör även ta hänsyn till att den säsongmässiga förändring av

läget på kreditmarknaden som normalt brukar inträda under årets första

månader vanligen brukar återspegla sig i en minskning av riksbankens

statspappersportfölj. En sådan borde sålunda ha skett under första kvartalet

i år, oavsett den kraftiga ökning av statspappersinnehavet som skedde

i december.

Betydelsen av den penningpolitiska åtstramning som genomfördes i fjol

skall här ingalunda förringas. Det må endast beklagas, att den icke genomfördes

i sådana former, att åtstramningen kunde fullföljas på ett helt

konsekvent sätt under hela året. Den balans man under fjolåret lyckades

få till stånd på kreditmarknaden var så till vida artificiell, att den underbyggdes

av tillfälliga regleringsåtgärder, vilkas effekt på längre sikt måste

betecknas som mycket osäker. Att det icke var fråga om en verklig balans

belyses också av den ovan berörda omständigheten, att den normala marknaden

för guldkantade obligationer kom att så gott som fullständigt sättas

ur funktion. Ett stabilare jämviktsläge på kreditmarknaden hade icke

kunnat vinnas annat än genom en viss uppjustering av räntesatserna för

guldkantade lån och för bostadskrediter. En sådan räntehöjning hade på

olika vägar kunnat bidra till att förbättra och förstärka jämvikten i den

svenska samhällsekonomien. En måttlig uppjustering av ifrågavarande

räntesatser hade nämligen icke blott varit önskvärd för att tillförsäkra de

guldkantade lånen en normal andel av placeringsutrymmet på marknaden.

Det är också sannolikt att en räntehöjning skulle ha lett till en skärpt

återhållsamhet i investeringshänseende och framför allt till en strängare

sovring av olika investeringsprojekt ur räntabilitetssynpunkt. Man har

också anledning att förmoda, att en räntehöjning skulle ha medfört eu

stimulerande effekt på sparandet. Ä andra sidan har hävdats, att en räntehöjning

skulle ha försvårat eller rent av förhindrat stabiliseringen på prisoch

löneområdet. En sådan uppfattning utgår emellertid från orealistiska

antaganden beträffande en måttlig räntehöjnings effekt på levnadskostnadsnivån.

Även om en räntehöjning med exempelvis y2 å 1 procent —

framför allt via effekten på hyrorna ■— i och för sig skulle kunna förmodas

höja index för levnadskostnaderna med en eller annan enhet, är det icke

sannolikt att de sammanlagda levnadskostnaderna på grund därav skulle

ha stigit i det läge som varit rådande alltsedan början av föregående år.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 16.

13

I detta sammanhang har man också att ta i betraktande sänkningen av

råvarupriserna på den internationella marknaden.

Att upprätthålla kravet på kreditåtstramning utan rörlig ränta torde i

längden icke vara möjligt, och ju längre man försöker att genom regleringsåtgärder

av olika slag undvika räntans anpassning efter kreditåtstramningen

desto större störningar riskerar man att vålla i kreditmarknadens normala

funktionssätt. Förr eller senare måste man välja att antingen låta

räntenivån stiga till vad som erfordras för att nå jämvikt på kreditmarknaden

eller också genom en expansiv penningpolitik öka kreditmarknadens

resurser så mycket att den lägre räntenivån kan vidmakthållas. I en tid

då man har att räkna med möjligheten av nya inflationsimpulser borde det

icke vara någon tvekan om att den förra vägen är den rätta. Om ett sådant

val hade träffats i fjol, hade en stabilare jämvikt mellan tillgång och efterfrågan

på kredit kunnat vinnas, och därmed hade vi stått bättre rustade

att möta de påfrestningar på kreditmarknadens resurser som med hänsyn

till det starkt försämrade statsfinansiella läget är att vänta i år.

Vad i detta ämne förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen

omförmäla.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:252 Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning m. m. a1 i texten
  2. Rskr. 1953:269 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition angående pensionsrätt i statens pensionsanstalt för vissa befattningshavare. a1 i texten