Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952

1953-04-28 · 24 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1953:17, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

1

Nr 17.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni

1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens

sedelutgivning, dels ock väckta motioner angående

riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

I en den 20 mars 1953 dagtecknad proposition, nr 181, som hänvisats iill

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande

av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogat förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952 (nr

375) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Berörda lagförslag är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med

särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Härigenom förordnas, att vad i lagen den 6 juni 1952 med särskilda bestämmelser

rörande riksbankens sedelutgivning förordnats med avseende

å tiden från och med den 1 juli 1952 till och med den 30 juni 1953 skall

äga tillämpning jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1953

till och med den 30 juni 1954.

1 skrivelse den 13 februari 1953 har utredningen om regleringen av riksbankens

sedelutgivningsrätt på längre sikt hemställt, att lagen den 6 juni

1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning

måtte erhålla förlängd giltighet för tiden från och med den 1 jidi 1953

till och med den 30 juni 1954.

1 Biliang till riksdagens protokoll 1953. 8 samt. Nr 17.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

över skrivelsen har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken

samt fullmäktige i riksgäldskontoret.

Beträffande innehållet i utredningens skrivelse och remissyttrandena får

utskottet hänvisa till propositionen.

Departementschefen har i ärendet anfört följande.

Enligt lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser rörande

riksbankens sedelutgivning gäller — i stället för vad i 1934 års riksbankslag

är i motsvarande hänseende stadgat — särskilda föreskrifter i fråga om

riksbankens rätt att utgiva sedlar. Dessa innebär bland annat, att riksbanken

må utgiva sedlar till ett belopp av 4 800 miljoner kronor. 1952 års lag,

vars giltighetstid utgår den 30 juni 1953, tillkom såsom ett provisorium i

avvaktan på att en mera definitiv reglering av sedelutgivningsrätten på

längre sikt kommer till stånd som ett resultat av den pågående utredningen

i ämnet.

Enligt vad utredningsmännen nu meddelat är de icke i tillfälle att slutföra

sitt uppdrag i sådan tid att förslag till definitiv lagstiftning kan föreläggas

innevarande års riksdag. Med hänvisning härtill har utredningsmännen

hemställt att 1952 års lag måtte ges fortsatt giltighet för tiden den

1 juli 1953—30 juni 1954. Någon ändring av det nuvarande maximibeloppet

för sedelutgivningsrätten har icke föreslagits av utredningsmännen.

Vid fastställandet förra våren av maximigränsen för sedelcirkulationen

till 4 800 miljoner kronor räknades med att sedelomloppet vid slutet av år

1952 skulle komma att uppgå till omkring 4 400 å 4 500 miljoner kronor.

Till nämnda belopp lades sedan en reserv av 300 miljoner kronor, avsedd att

ge riksbanken möjlighet att tillgodose eventuellt uppkommande behov, som

sammanhängde med ändrade betalningsvanor och andra mera tillfälliga

omständigheter.

De nu föreliggande siffrorna angående sedelomloppet under 1952 utvisar

att den utelöpande sedelmängden kom att bli något större än man räknat

med. Vid utgången av året uppnåddes sålunda siffran 4 577 miljoner kronor.

Högsta beloppet utelöpande sedlar under året — 4 663 miljoner kronor —

registrerades den 23 december 1952.

Fullmäktige i riksbanken har förklarat att de icke ville motsätta sig ett

bifall till utredningsmännens förslag men att det skedde med den reserva

tionen, att utvecklingen under året kunde göra det erforderligt att maximum

för sedelutgivningen behövde höjas. Även fullmäktige i riksgäldskontoret

har uttalat att man icke kunde bortse från att vissa risker förelåge

för en genombrytning av sedeltaket.

Enligt vad jag inhämtat uppgick den utelöpande sedelmängden vid utgången

av februari månad i år till 4 365 miljoner kronor. För den 14 mars,

vilket är den senaste rapportdag för vilken uppgift nu föreligger, var motsvarande

siffra 4 094 miljoner kronor. Självfallet är det mycket svårt att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskoltets utlåtande nr 17.

3

bedöma huruvida den nuvarande maximigränsen kommer att erbjuda tillräcklig

marginal för att möta säsongmässiga variationer i sedelcirkulationen.

Ä andra sidan avser den obegagnade sedelutgivningsrätten för närvarande

ett så pass stort belopp att en höjning av maximigränsen icke nu bör

ske. Jag anser mig på grund härav böra biträda förslaget, att 1952 års lag

ges fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1954.

I sammanhang med förevarande ärende har utskottet ansett sig böra behandla

två likalydande, till bankoutskottet hänvisade motioner, väckta den

ena inom första kammaren under nr 300 av herr Ewerlöf in. fl., och den

andra inom andra kammaren under nr 374 av herr Hjalmarson m. fl. I dessa

motioner hemställes, att riksdagen vid behandlingen av riktlinjerna för

den ekonomiska politiken måtte uttala, att utvecklingen inom och utom

vårt land nödvändiggör en omprövning av den hittills förda ekonomiska

politiken i riktning mot friare linjer, vilket förutsätter avveckling av kvarstående

regleringar och extraskatter, anlitande av mera generellt verkande

medel samt begränsning av statsutgifterna.

Beträffande motiveringen för motionerna får utskottet hänvisa till motionen

II: 374.

Över motionerna har utskottet inhämtat yttrande från fullmäktige i riksbanken

och kommerskollegium, varjämte tillfälle beretts Kooperativa förbundet,

Landsorganisationen, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska

arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening,

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

lantbruksförbund och Tjänstemännens centralorganisation att inkomma

med yttrande. Vid kommerskollegii yttrande är fogade yttranden från handelskamrarna

i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle samt Svenska sparbanksföreningen.

Till utskottet har dessutom av Internationella handelskammarens

svenska nationalkommitté överlämnats ett av Internationella

handelskammarens råd den 25 fehruari 1953 gjort uttalande angående återgång

till konvertibilitet samt en därvid fogad rapport rörande valutareserver

och konvertibilitet.

Fullmäktige i riksbanken har i sitt yttrande anfört följande.

Fullmäktige anser sig icke i förevarande sammanhang böra taga ställning

till spörsmålet om de olika medel med vilka man vill nå det mål för den

ekonomiska politiken, som kan fastställas av statsmakterna. Fullmäktige

vill därmed icke ha sagt, att medlen är ovidkommande under förutsättning

att målet verkligen nås. Valet av medel torde bero av en olika politisk

syn på de samhällsekonomiska problemen. Vad dagens läge närmast angår

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr t7.

synes emellertid enighet råda om nödvändigheten av en fortsatt restriktiv

kreditpolitik. Vid sidan om kreditpolitiken, enligt de riktlinjer för denna

som uppdragits i överenskommelsen mellan riksbanken och kreditinstituten,

torde vissa detaljregleringar ha mindre självständig betydelse. Kreditpolitiken

måste även få ökad vikt, genom att budgeten för nästkommande budgetår

är — åtminstone formellt — neutral. Fullmäktige vill i detta sammanhang

erinra om att — även om statsmakterna har att angiva målet för den

ekonomiska politiken — riksbanken bör äga frihet att välja de penningpolitiska

medel den anser erforderliga för att nå den eftersträvade samhällsekonomiska

stabiliteten. Den allmänna ekonomiska politiken bör därvid

givetvis samordnas med och icke motverka riksbankspolitiken.

De spörsmål som sammanhänger med en övergång till valutakonvertibilitet

har närmare berörts i yttrandena från koinmerskollegium, Stockholms

handelskammare och Landsorganisationen.

Koinmerskollegium framhåller, att det icke torde vara anledning närmare

belysa önskvärdheten i och för sig av att den svenska kronan inlemmas i ett

fritt och naturligt system för de internationella betalningarna och att salunda

vår valuta blir fritt växlingsbar mot dollarn. Riskerna för exportnäringarna,

därest vårt land ensamt skulle förbliva mjukvalutaland, är

uppenbara, men det synes kollegium å andra sidan givet att isolerade åtgärder

från svensk sida för att göra den svenska kronan konvertibel icke är

möjliga. Kollegium framhåller vidare, att även om våra strävanden härvidlag

nära anknytes till de åtgärder i detta hänseende, som kan komma att

vidtagas exempelvis från brittisk sida, måste dock varje dylikt försök komma

att innebära betydande risker för bakslag så länge icke vår inre ekonomi

rymmer de naturliga förutsättningarna för en dylik åtgärd.

Kollegium fastslår slutligen, att varje försök att angripa valutaproblemet,

sådant det tecknats av motionärerna, till sist måste riktas mot de samhällsekonomiska

spörsmålen och att en grundförutsättning för möjligheterna att

taga det avgörande steget på valutaområdet torde, som motionärerna framhållit,

vara att en naturlig jämvikt skapas inom det ekonomiska livet.

Ur Stockholms handelskammares yttrande torde följande få återgivas.

Det råder icke något tvivel om att en sund och internationellt gångbar

valuta är ett oumbärligt instrument i en nations ekonomiska utrustning.

Allmän valutakonvertibilitet får dock ej betraktas som ett mål i och för sig

utan måste växa fram som ett naturligt resultat av intern balans i varje

enskilt land. En konvertibilitet genomförd under hänsynstagande till föreliggande

risker för bakslag är ägnad att motverka internationella kriser

och återställa förtroendet för valutorna, därmed bidragande till ökning av

sparandet och av de produktiva investeringarna.

Sterlingområdet intar i valutahänseende en nyckelposition. Vid den brittiska

samväldeskonferensen i London i december 1952 diskuterades, som ock

berörs i motionen, riktlinjerna för den ekonomiska politiken inom området.

Av den försiktigt formulerade kommunikén kan utläsas, att samväldesländerna

skall söka föra en ekonomisk politik, som motverkar inflation och prishöjningar

och i stället verkar för en ökning av produktiviteten och uppbyg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

gandet av ett multilateralt handels- och betalningssystem. Konferensen var

enig om betydelsen av att pundet gjordes konvertibelt i förhållande till dollarn

och framhöll, att denna skulle kunna genomföras i etapper i den takt,

som omständigheterna medgav. Att döma av uttalanden av den brittiske

finansministern och andra ledande män torde bakom de försiktiga ordalagen

ligga närmast ett åtagande från Storbritanniens sida. Det är därför

icke uteslutet, att den brittiska regeringen inom en ej alltför avlägsen fram

tid kommer att taga de första stegen på vägen mot en valutakonvertibilitet. I

själva verket har redan en viss form av konvertibilitet införts i och med afl

den internationella råvarumarknaden i London öppnats för sterlingområdets

råvaror. Förhandlingar pågår om att öppna den även för vissa dollarråvaror,

som bomull, koppar, socker och vete. Vidare tillätes pundkursen

att fritt fluktuera mellan de av Internationella valutafonden godkända

gränserna, för att därigenom dess rätta läge i förhållande till dollarn skall

kunna fastställas. Dessa åtgärder har kunnat genomföras, sedan den engelska

regeringen tack vare en stram penningpolitik, innebärande bl. a. en höjning

av räntan, och genom en temporär importbegränsning lyckats under 1952

för första gången sedan kriget uppnå ett mindre överskott i sterlingområdets

yttre betalningsbalans. Även andra länder i Europa synes förbereda

en övergång till valutakonvertibilitet. Sålunda har Västtyskland nyligen anhållit

om valutafondens tillstånd att genomföra samma arrangemang, som

vidtagits i fråga om pundet, med fri kursbildning inom de tillåtna gränserna

för marken i förhållande till vissa valutor.

Även om den framtida utvecklingen inrymmer så många ovissa moment,

att ingenting kan med säkerhet förutsägas därom, är det dock uppenbart,

att den uppfattningen blivit alltmer förhärskande inom de ledande handelsnationerna,

att den internationella handeln icke kan nå sin fulla utveckling

utan en mera allmän valutakonvertibilitet och att mycket starka krafter

är i rörelse för att skapa förutsättningar härför. Visserligen kvarstår

alltjämt ett betydande dollarunderskott — uppskattat till cirka 5 miljarder

årligen — för den icke-amerikanska delen av världen. Underskottet kan

synas svårt att utjämna, men det är dock uppenbart, att vissa möjligheter

härför trots allt föreligger. Detta förutsätter givetvis eu ökning av exporten

till USA. Å andra sidan har den internationella prisutvecklingen medfört,

att åtskilliga varor, som tidigare kunnat köpas billigare från USA, numera

kan fås till förmånligare priser från icke-dollarländer. Härigenom har behovet

av import från USA minskat. Om länderna utanför dollarområdet vidare

skulle kunna tjäna dollarvaluta genom leveranser till underutvecklade

områden, inom vilka USA eller Internationella återuppbvggnadsbanken

verkställde mera omfattande investeringar inom ramen för respektive hjälpprogram,

och om länder, vilkas valutor redan är konvertibla, genom stabiliseringsfonder

eller på annat sätt temporärt understödde andra länder, som

söker uppnå utbytbarhet för sina valutor, lär eu mera allmän valutakonvertihililet

icke behöva framstå som en orealistisk möjlighet.

Landsorganisationen anför i detta sammanhang följande.

Enligt Landsorganisationens uppfattning jo ed för de ansträngningar, som

olika länder för närvarande gör för alt nå ett friare system för sina internationella

betalningar och få sina valutor växlingsbara mot hårdvalutor, inte

risker för Sverige av den art och styrka, som motionärerna säger sig befara.

Den svenska valutans ställning är i mycket hög grad beroende av det

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

engelska pundet. Det är ovisst huruvida pundet i nuvarande läge kan göras

konvertibelt utan ett bibehållande eller t. o. in. en skärpning av de brittiska

importrestriktionerna, åtminstone gentemot vissa länder. Eftersom Storbritanniens

och andra sterlingländers nuvarande importrestriktioner drabbat

även Sverige ganska hårt, är det inte troligt att en eventuell övergång

från Storbritanniens sida till dollarkonvertibilitet skulle medföra några

allvarliga risker för Sverige. Snarare kunde det väntas, att även Sveriges

möjligheter att nå konvertibilitet, d. v. s. att göra kronan till en hård

valuta, förbättrades. Våra överskott på handeln med Storbritannien skulle

ju kunna användas till att utjämna underskotten på handeln med dollaroinrådet.

Motionärernas föreställning om att en övergång av allt flera länder

till hårdvalutaområdet medför allvarliga risker för de länder som ligger

kvar i mjukvalutaområdet, synes bortse från i sammanhanget väsentliga

omständigheter och förefaller, åtminstone för Sveriges vidkommande, inte

vara välgrundade.

Om motionärernas tankegångar skall tolkas så, att de förordar en isolerad

svensk aktion för att få den svenska kronan fritt växlingsbar mot

dollarn, bör denna uppfattning enligt Landsorganisationens mening karakteriseras

som verklighetsfrämmande. Samma skäl, som gör det svårt, för att

inte säga omöjligt, för Storbritannien att vinna valutakonvertibilitet utan

att samtidigt genomföra hårda importrestriktioner, gör även och i ännu

högre grad ett svenskt initiativ i denna riktning till ett mycket vågsamt företag.

Det kan nämligen befaras, att olika länder skulle söka skaffa sig elt

exportöverskott på Sverige, som de sedan skulle kunna växla till dollar.

Alternativet för Sveriges del kan då bli antingen en snabb tömning av

valutareserven med eu utvidgning av importregleringarna som följd eller

också en inhemsk deflationspolitik, som bleve oförenlig med kravet på full

sysselsättning. Ingetdera av alternativen torde åsyftas av motionärerna.

Med det anförda har Landsorganisationen inte velat avvisa önskemålet

om en ekonomisk politik, som leder till en förbättring av den svenska kronans

ställning, till en bättre dollarbalans och till en ökning av den svenska

valutareserven. Dessa av praktiskt taget alla meningsriktningar omfattade

önskemål ligger helt i linje med de allmänna riktlinjer som dragits upp av

1950 års långtidsutredning och till vilka Landsorganisationen tidigare givit

sin anslutning. Avsikten har här endast varit att sätta in motionärernas

önskemål om den svenska kronans konvertibilitet i ett större sammanhang

och att understryka svårigheterna för ett litet land som Sverige att genomföra

en sådan åtgärd utan samordning med valutapolitiken i andra länder,

främst Storbritannien. Motionärerna förbigår också helt de komplikationer

för den europeiska betalningsunionens framtida verksamhet, som steget

till dollarkonvertibilitet från enstaka medlemsländers sida kan leda till.

Vad gäller motionen i övrigt, särskilt den allmänna målsättningen för den

ekonomiska politiken, har flertalet av remissinstanserna på väsentliga punkter

uttalat sin anslutning till denna. Kommerskollegium understryker, att

kollegium vid åtskilliga tillfällen framhållit angelägenheten av att undvika

olika slag av regleringar inom näringslivet. Det framstår för kollegium som

ett allmänt önskemål att dylika anordningar slopas så snart förutsättningar

härför föreligger. Kollegium framhåller vidare, att räntan bör återfå sin rörlighet,

dock inom sådana gränser att samhällsekonomiska skadeverkningar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

/

icke behöver befaras. Kollegium konstaterar i fortsättningen bl. a. att de

hinder för en fortlöpande rationalisering, som exempelvis investeringsavgiften

och inskränkningarna i den fria avskrivningsrälten förorsakat, synes ha

medfört ogynnsamma verkningar för kostnadsnivån inom produktionen och

de svenska företagens möjligheter att konkurrera på världsmarknaden. En

omprövning av ifrågavarande åtgärder synes enligt kollegii mening ur dessa

synpunkter motiverad.

Sveriges industriförbund har bl. a. uttalat följande.

I den ekonomiska debatten i vårt land ha under de senare åren framträtt

å ena sidan en tendens till större enighet om målsättningen men å andra

sidan betydande meningsmotsättningar i fråga om medlen. Sålunda torde

man numera inom samtliga demokratiska partier liksom även inom näringslivet

och på arbetsmarknaden vara ense om att den ekonomiska politikens

främsta syften är upprätthållandet av en jämn och god sysselsättning, ett

stabilt penningvärde och en kvantitativ och kvalitativ förstärkning av valutareserven.

Däremot går åsikterna alltjämt isär i frågan, huruvida det för

uppnåendet av dessa syften är mest ändamålsenligt att lita till allmänt

verkande medel, eller huruvida tvärtom kvantitativa regleringar och fysiska

kontrollåtgärder, stundom i detalj ingripande, alltjämt erfordras för att

genomföra den ekonomisk-politiska målsättningen. Trots den liberalisering

av handelspolitiken, den åtstramning av kreditpolitiken och den uppluckring

av priskontrollen, som successivt genomförts, hyser förbundet den

uppfattningen, att statsmakterna underskattat den sanerande och stabiliserande

effekten av de allmänt verkande medlen och i motsvarande grad övervärderat

de regleringspolitiska instrumenten. Framför allt finner förbundet

det olyckligt att riksdagen och riksbanken alltför länge ömsesidigt bundit

varandra med avseende å penningpolitiken, med följd att denna icke kunnat

smidigt anpassas allteftersom förutsättningarna ändrats genom inflytelser

utifrån eller genom förskjutningar av det faktiska läget på den inhemska

kreditmarknaden.

Från olika håll göres gällande, att det nuvarande ekonomiska läget inrymmer

ovisshetsmoment av delvis motsatt natur. Å ena sidan anses eu

risk föreligga, att deflatoriska krafter skall utlösas, å andra sidan befaras,

att nya inflatoriska impulser kan uppkomma. Förbundet finner det angeläget

understryka, att om det inflatoriska trycket ånyo skulle sätta in

här hemma vid en i övrigt oförändrad världskonjunktur, kan orsaken härtill

icke sökas däri, att näringslivets investeringar i nuvarande läge skulle

ha för stor omfattning. Däremot har de planerade offentliga kapitalinvesteringarna

nu nått en sådan storleksordning, att därav kan orsakas nya

jämviktsrubbningar inom samhällsekonomien. De planerade offentliga investeringarna

står enligt förbundets uppfattning icke i rimlig proportion

till kapitalmarknadens verkliga resurser. För att få eu bättre avvägning

av de offentliga investeringarna är det enligt förbundets mening nödvändigt,

att den nuvarande stelheten på kapitalmarknaden undanröjes genom

att prisbildningen åter sättes i funktion över hela detta fält och all de investerande

myndigheterna självmant ålägger sig nödvändig restriktivitet.

För förbundet är det uppenbart, att riktmärket vid valet av de ekonomisk
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

politiska medlen i vårt land nu måste bli en elastisk anpassning under vidmakthållande

av största möjliga känning med världsmarknaden.

Sveriges naturtillgångar, vår moderna och effektiva produktionsapparat,

den svenska tekniken och vår yrkeskunniga arbetskraft borde i och för sig

kunna ge vårt land ett gynnsamt utgångsläge i den skärpta konkurrensen,

men det är icke tillräckligt med detta. Härutöver fordras, att den inre ekonomien

bringas i balans, så att konsumtion och investeringar hålla sig inom

ramen av de löpande inkomsterna, respektive det frivilliga sparandet.

Sveriges allmänna exportförening har i sitt yttrande berört frågan om

utrikeshandelns frigörande och därvid framhållit följande.

När det gäller den angelägna uppgiften att frigöra vår utrikeshandel från

restriktioner av olika slag torde få framhållas, att denna uppgift icke utan

mycket tungt vägande skäl hör omhändertagas på ett sådant sätt, att Sverige

i särskilda sammanhang, såsom i tull- eller frilistningsfrågor, går miste

om förhandlingsvapen, som i ett besvärligt handelspolitiskt klimat svårligen

kan undvaras. Vid övervägandet av spörsmål gällande ytterligare

liberaliseringsåtgärder på utrikeshandelns område bör man därför enligt

föreningens mening icke lämna ur sikte angelägenheten av att kunna

säkerställa den svenska exportens positioner i länder, där importrestriktioner

av olika slag särskilt kännbart begränsar avsättningen av svenska varor.

Sveriges lantbriiksförbund bar uttalat, att de synpunkter motionärerna

framhållit i vad de avser jordbruket redan i görlig mån tillgodosetts.

Riksförbundet Landsbygdens folk anför, att en rörlig räntepolitik ur jordbrukets

synpunkt har både fördelar och nackdelar. En räntehöjning påverkar

jordbrukets kostnader i totalkalkylen med ett belopp som på lång sikt

uppgår till drygt 100 miljoner kronor per år för en procents räntehöjning.

Varje kostnadsökning i kalkylen medför krav på större intäkter, d. v. s.

högre priser på livsmedel. Allmän enighet torde dock råda, att oförändrade

eller sänkta livsmedelspriser mycket verksamt skulle bidraga till stabilisering

av lönenivån och öka utsikterna till bibehållen samhällsekonomisk

balans.

Svenska bankföreningen har särskilt understrukit nödvändigheten av att

det svenska näringslivets internationella konkurrenskraft förstärkes. Ett

fullföljande av en kostnadsanpassande politik måste enligt bankföreningens

mening i hög grad vila på en fortsatt penningpolitisk åtstramning. I längden

kan emellertid en sådan åtstramning icke bli effektiv, därest icke även

en viss rörlighet i räntepolitiken får göra sig gällande. De hittillsvarande

erfarenheterna av försöken att nyansera räntan efter det läge, som den

restriktiva penningpolitiken framkallat, uppmuntrar till fortsättning på denna

väg. En friare marknad av den typ, som i någon mån redan införts på

penning- och valutamarknaderna, skulle icke heller här medföra några

nackdelar på längre sikt. Den skulle, om anspråken på kapitalmarknaden

från det offentligas sida samtidigt begränsas i enlighet med vad situationen

bjuder, tvärtom bidraga till att på ett smidigt men ändå verkningsfullt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

9

sält, med all sannolikhet utan större räntestegringar, uppnå de mål för den

ekonomiska politiken som i dag måste uppsättas, om icke uppenbara och

alltför stora risker skall tagas.

Kooperativa förbundet erinrar om att förbundets styrelse i ett flertal

yttranden och skrivelser framfört synpunkter och förslag rörande den ekonomiska

politiken, i vilka friare linjer förordats. Investeringsavgiften bör

enligt förbundet snarast slopas och begränsningarna i den fria avskrivningsrätten

upphävas. Slutligen understrykes betydelsen av att vid sidan av andra

åtgärder en rörlig ränta utnyttjas som medel i kreditpolitiken.

Tjänstemännens centralorganisation uttalar, att även om organisationen

principiellt kan instämma i att en omställning av den ekonomiska politiken

i riktning mot friare linjer i sig själv är önskvärd så synes det nuvarande

ekonomiska läget inte innebära att den härför lämpliga tidpunkten är inne.

Landsorganisationen framhåller sammanfattningsvis som sin uppfattning,

att de av motionärerna rekommenderade riktlinjerna för den ekonomiska

politiken, vilka skulle innebära att samhällets inflytande över bl. a. investeringsverksamheten,

prisbildningen och kapitalmarknaden starkt försvagades

eller helt eliminerades, knappast kan väntas leda till de resultat, som

motionärerna själva åsyftar: valutakonvertibilitet, hög sysselsättning och

bevarat penningvärde. Snarare kunde man i dagens läge vänta sig, att nya

balansrubbningar, kostnadsstegringar och därmed ett försämrat konkurrensläge

för den svenska industrien bleve följden. Därutöver önskar Landsorganisationen

understryka, att samhället inte kan avveckla de återstående

regleringarna utan att avhända sig möjligheten att förverkliga målsättningarna

för den ekonomiska politiken såsom dessa angetts i långtidsprogrammet

och årets finansplan. Det kan även befaras, att en avveckling

av pris- och hyreskontrollen skulle beröva löntagarna skyddet av deras reallöner,

vilkas bevarande under innevarande år praktiskt taget helt blir beroende

av att prisnivån kan hållas stabil.

Utskottet.

I Kungl. Maj:ts förevarande proposition föreslås en förlängning för tiden

1 juli 1953 till och med den 30 juni 1954 av den provisoriska lagstiftningen!

rörande riksbankens sedelutgivning. Någon ändring av det nuvarande maximibeloppet

för sedelutgivningsrätten har icke föreslagits av departementschefen.

Utskottet har icke någon erinran mot att lagstiftningen lörlänges

i avvaktan på att en mera definitiv reglering av sedelutgivningsrätten kommer

till stånd som ett resultat av pågående utredning i ämnet. Utskottet

tillstyrker alltså bifall till propositionen.

Utskottet har ansett sig i anslutning till handläggningen av den föreliggande

propositionen samt de likalydande motionerna I: 300 och II: 374 böra

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

upptaga frågan om riktlinjerna för den ekonomiska politiken, särskilt i vad

de avser den fortsatta valuta- och penningpolitiken.

Utvecklingen på penning- och kapitalmarknaden har under årets första

månader i stort sett inneburit en fortsättning av de tendenser, som förelåg

under senare delen av 1952. En mindre ökning, i runt tal 50 miljoner kronor,

i affärsbankernas utlåning till allmänheten har visserligen ägt rum

under första kvartalet, men samtidigt ökade inlåningen med något över 200

miljoner kronor. Någon större otillfredsställd överskottsefterfrågan på bankkrediter

synes icke för närvarande föreligga. De likviditetskvoter, som uppställdes

i kreditöverenskommelsen mellan riksbanken och affärsbankerna,

har dock alltjämt icke uppnåtts frånsett enstaka undantag. För riksbankens

transaktioner under den hittills förflutna delen av året har en redogörelse

lämnats i utskottets utlåtande nr 16, vartill hänvisas.

Läget på kapitalmarknaden är alltjämt tämligen stramt. I synnerhet har

de kommunlån, som emitterats, mött ett svalt intresse och blivit fulltecknade

först efter ganska lång tid. Likaså är det förenat med svårigheter att

i marknaden erhålla bottenlån för nybyggda fastigheter.

De problem, som penningpolitiken kommer att ställas inför under året.

sammanhänger i första hand med den förutsedda minskningen i valutareserven

och det ökade statliga lånebehovet. Innan utskottet ingår på dessa

problem, vill utskottet något beröra det aktuella konjunkturläget. Det synes

som om hitintills icke framkommit något som i väsentlig mån strider mot

den allmänna konjunkturuppfattning, som framlades vid årsskiftet i nationalbudgeten

och finansplanen. Läget kan därför alltjämt betecknas som på

kort sikt tämligen stabilt med vissa depressiva inslag, för vilkas förstärkning

farhågorna dock synes vara mindre nu än vid årsskiftet. Pris- och

inkomststabiliseringen fortsätter, och sysselsättningen ligger på en hög nivå.

En viss stegring i arbetslösheten har dock ägt rum. Det procentuella antalet

arbetslösa i fackförbunden uppgick sålunda i januari 1955 till 4,6 procent

och i februari 1953 till 3,9 procent. Motsvarande värden föregående år

var 2,9 resp. 2,8 procent. Det bör dock erinras om att arbetslösheten under

de ifrågavarande månaderna var exceptionellt låg 1952 liksom 1951. Ökningen

av arbetslösheten, som delvis synes vara av säsongmässig natur, är

nästan helt koncentrerad till den manliga arbetskraften, särskilt byggnadsarbetare.

Minskningen i sysselsättningen föregående år drabbade däremot

industrier med stort antal kvinnliga anställda, bl. a. textilindustrien. Emellertid

synes ökningen av arbetslösheten — bortsett från den säsongmässiga

— ändå vara så måttlig, att en nämnvärd stegring av sysselsättningen sannolikt

skulle utgöra en tendens till översysselsättning.

En nedgång i industriens investeringsvilja konstaterades vid en av kommerskollegium

i oktober 1952 företagen undersökning. Denna tendens synes

ha fortsatt, vilket bekräftas av nedgången i industriens ansökningar om

byggnadstillstånd; under januari—februari 1953 uppgick dessas värde till

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

11

24 miljoner kronor mot 63 miljoner föregående år under samma månader.

I detta sammanhang kan också nämnas, att sänkningen av verkstadsindustriens

orderstockar fortsätter. Den viktigaste orsaken till den markanta nedgången

i industriens investeringsvilja torde vara det senaste årets allmännna

konjunkturavmattning med dess försämrade avsättningsmöjligheter och

ökade ovisshet inför framtiden.

Det höga kostnadsläget i förening med förväntan om ett framtida prisfall

torde också verka återhållande på den aktuella investeringsbenägenheten.

Man får heller icke bortse från den investeringshämmande effekten av kreditrestriktionerna

och investeringsavgiften.

Enligt den prognos för bytesbalansens utveckling under 1953 som framlades

i årets nationalbudget skulle ett underskott om 425 miljoner kronor

uppkomma. Reviderade beräkningar visar, att underskottet torde komma

att röra sig omkring 300 miljoner kronor. Vid uppgörandet av dessa kalkyler

har man utgått från att importvolymen skulle bli oförändrad och

exportvolymen öka med ett par procent. Den huvudsakliga anledningen

till underskottet utgör sålunda Sveriges försämrade »terms of trade». Det

antas att index för Sveriges »terms of trade» under 1953 kommer att i genomsnitt

ligga vid 96 (1948 = 100). Som jämförelse må nämnas att detta

index sjönk från 113 under första kvartalet till 92 under fjärde kvartalet

1952.

Valutareservens utveckling ger anledning till oro särskilt med hänsyn

till att 1954 enligt en vanlig bedömning rymmer ganska betydande depressiva

risker i den internationella ekonomien. Utskottet vill, särskilt ur sysselsättningspolitiska

synpunkter, framhålla betydelsen av en större och bättre

.sammansatt valutareserv. Utskottet förutsätter också att valutautvecklingen

följes med uppmärksamhet och att lämpliga åtgärder kommer att

övervägas för att förminska valutautströmningen. Det är uppenbart att en

restriktiv kreditpolitik härvid är av betydelse: en försämrad likviditet inom

industrien och handeln kan antas både stimulera till större exportansträngningar

och försvåra importen.

I de båda motionerna 1:300 och 11:374 framhålles viklen av att valutareserven

ökas även med hänsyn till möjligheten av att valutorna, särskilt

pundet, göres fritt växlingsbara. Utskottet delar denna uppfattning även

om utskottet för sin del utgår från att en lösning av konvertibilitetsfrågan

torde dröja förhållandevis lång tid. Det torde böra observeras, att sedan motionerna

framlades beslut — f. ö. under engelsk medverkan — fattats om

förlängning av den europeiska betalningsunionen till den 30 juni 1954. Bl. a.

på grund av att en konvertibilisering, när den genomförs, sannolikt kommer

alt företagas samtidigt genom en överenskommelse, i vilken Sverige bör

vara berett att deltaga, kan det antagas, att påfrestningarna på våra valutareserver

icke blir större än att de kan uthärdas. På längre sikt är det uppenbart,

att en allmän konvertibilisering ur svensk synpunkt med hänsyn sär
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

skilt till utrikeshandelns länderfördelning bör hälsas med tillfredsställelse.

De åtgärder som i motionerna föreslås till stärkande av valutareserven, nämligen

upphävande av återstående kvantitativa regleringar, synes emellertid

utskottet knappast i och för sig ägnade att tillgodose önskemålet. Det synes

utskottet mycket osannolikt, att den önskade förstärkningen av valutareserven

skulle kunna uppnås genom återstående regleringars upphävande.

Utskottet övergår härefter till att behandla riktlinjerna för riksbankens

penningpolitiska verksamhet. Därvid vill utskottet till en början understryka.

att målsättningen för riksbankens strävan i fortsättningen såsom

under 1952 bör vara att upprätthålla ett stabilt penningvärde. Utskottet

förutsätter att detta kan ske utan att svåra sysselsättningsrubbningar blir

följden. Utskottet uppmärksammar härvid även den förändrade inriktning

av resursernas användning, som ökningen i bostadsbyggandet och de statliga

investeringarna i vägar och dylikt kommer att innebära.

Den samlade investeringsvolymens visserligen måttliga stegring och i synnerhet

den ökade andelen av bostadsbyggandet och offentliga investeringar

skulle utan tvivel ställa den ekonomiska politiken inför mindre svårlösta

problem om samtidigt det personliga sparandet kunde förväntas stiga i

mera betydande omfattning. I detta hänseende var utvecklingen under 1952

gynnsam. En av allt att döma betydande ökning av det personliga sparandet

ägde rum och bidrog därmed samtidigt till en minskning av efterfrågan

på vissa konsumtionsvaror. En lika stor ökning av sparandet torde

visserligen icke vara att vänta under 1953, men vid en fortsatt stabilisering

av penningvärdet och sysselsättningen bör det personliga sparandet åtminstone

kvarstå på 1952 års nivå och även kunna öka något. Utskottet vill

understryka vad utskottet vid flera tillfällen tidigare framhållit rörande

betydelsen av att det personliga sparandet ökas på bred front och att vid den

ekonomiska politikens avvägning olika åtgärders inverkan på sparviljan

ägnas uppmärksamhet.

Även om det är troligt att läget på arbetsmarknaden blir sådant, att en

statlig investeringsexpansion kan äga rum utan att ge upphov till inflatoriska

störningar, är det därmed icke sagt, att det också finns ett utbud på

kreditmarknaden som är så stort att det kan tillgodose det statliga upplåningsbehovet.

Det senare kan under budgetåret 1953/54 med stöd

av beräkningarna i årets statsverksproposition uppskattas till i

runt tal 2 000 miljoner kronor; driftbudgetens underskott uppgår i denna

beräkning till ca 50 miljoner, vartill kommer ett upplåningsbehov om ca

500 miljoner i samband med regleringen av kommunalskattebetalningarna

från riksgäldskontoret, medan kapitalbudgetens lånebehov beräknas till

1 490 miljoner, om hänsyn tages även till rörliga krediter och beräknad

äldre anslagsförbrukning.

Normerna för den statliga upplåningen bör enligt utskottets mening sökas

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr IT.

13

i de realekonomiska kriterierna. Om det skulle visa sig att det statliga

utgiftsöverskottet icke skulle kunna täckas genom lån på marknaden behöver

sålunda detta i och för sig icke inge allvarligare betänkligheter.

Därest risken för nya inflatoriska störningar skulle komma att bedömas

som allvarligare än för närvarande är fallet, kan det emellertid bli nödvändigt

att taga den statliga investeringsexpansionen under omprövning.

Utskottet utgår ickså från att under angivna förutsättning så sker och

vill framhålla att en viss flexibilitet föreligger i kapitalbudgetens utgifter.

Den statliga upplåningens följder bör sålunda ägnas nödig uppmärksamhet

och får bedömas med hänsyn till sina verkningar på priser, sysselsättning

och handelsbalans.

Särskilt med hänsyn till den väntade statliga upplåningen är det av vikt

att den hittills bedrivna kreditpolitiken fullföljes. Den likviditetsökning i

bankerna som blir en följd av statlig upplåning i dessa bör enligt utskottets

mening icke få bilda underlag för någon kreditexpansion från bankernas

sida. Bankerna bör i stället målmedvetet eftersträva att stärka sin likviditet

i enlighet med vad som förutsatts vid kreditöverenskommelsen och inom

ramen för denna främst tillgodose sådana investeringsbehov vilka kan

vidmakthålla och effektivisera produktionen samt stärka konkurrensförmågan

på de internationella marknaderna. Utskottet finner sålunda för sin del,

att några uppmjukningar i gällande kreditrestriktioner icke bör ifrågakomma

utan att den hittills förda kreditpolitiken bör fullföljas konsekvent.

De riktlinjei-, efter vilka den ekonomiska politiken i vårt land bedrives,

utgör en förening av generella metoder av finans- och penningpolitisk natur

samt speciella regleringar. I de likalydande motionerna 1:300 och 11:374

har riktats kritik mot olika slag av regleringar, vilka ingår såsom led i den

hittills förda ekonomiska politiken. Motionärerna anser, att en övergång till

ett smidigare, rörligare och friare system skulle ge förutsättningar för

växande produktion och därmed för ett stigande välstånd för alla. En omprövning

av den ekonomiska politiken i riktning mot friare linjer anses

därför nödvändig. Omprövningen skulle avse en avveckling av kvarstående

regleringar och extraskatter samt vidare upptaga frågan om anlitande av

mera generellt verkande medel samt en begränsning av statsugifterna.

Utskottet vill för sin del erinra om att utskottet redan i utlåtande nr 27

vid föregående års riksdag framhöll, att en övergång till att i största möjliga

utsträckning begagna generella metoder i den ekonomiska politiken i

och för sig är önskvärd. Denna uppfattning delas av praktiskt taget samtliga

av de myndigheter och organisationer, som yttrat sig över motionerna. Utskottet

vill också understryka, att målet framdeles bör vara att med tilllämpning

så långt möjligt av generellt verkande ekonomisk-politiska medel

uppnå och vidmakthålla samhällsekonomisk balans. Utskottet är emellertid

icke berett att i dagens läge tillstyrka, att de nuvarande ekonomiska reglc
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

ringarna omedelbart avskaffas. Vid bedömningen av denna fråga fäster

utskottet särskilt avseende vid att risker fortfarande kan föreligga för ett

återuppflammande av inflatoriska tendenser, vilket skulle kunna äventyra

den stabiliseringspolitik som föres. Enligt utskottet bör man med viss försiktighet

och i takt med det ekonomiska lägets förbättring avskaffa eller

uppmjuka förefintliga regleringar inom samhällsekonomien. Prövningen

härav bör föregås av omsorgsfulla överväganden och ske från fall till fall.

Vad särskilt gäller den direkta investeringskontrollen, som för närvarande

torde vara begränsad till byggnadsregleringen, förefaller det utskottet rätt

klart, att denna förlorar i betydelse som ekonomisk-politiskt instrument, när

det gäller att motverka expansionstendenser på investeringsområdet i samma

mån som investeringsbenägenheten inom företagssektorn på grund av

konjunkturavmattningen minskas. Motivet för en fortsatt byggnadsreglering

är väsentligen utjämningen av säsongväxlingarna inom byggnadsindustrien.

Bedömningen av föreliggande frågor får ske mot bakgrunden av den målsättning,

som uppsatts för den ekonomiska politiken: full sysselsättning

med bevarat penningvärde. De problem, som sammanhänger därmed, är fortfarande

föremål för särskild offentlig utredning, men utskottet anser sig

liksom föregående år böra särskilt understryka, att denna målsättning

måste ställa helt andra krav på en aktiv ekonomisk politik från samhällets

sida än som varit fallet under tidigare skeden av den ekonomiska utvecklingen.

Med vad utskottet sålunda anfört torde de föreliggande motionerna få

anses besvarade. Utskottet är sålunda icke berett att tillstyrka bifall till

motionärernas hemställan om avlåtelse av skrivelse till Kungl. Maj :t i av

motionärerna angivet syfte.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må 1) bifalla Kungl. Maj :ts förevarande

proposition, nr 181; 2) i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till

känna vad utskottet ovan anfört i fråga om riktlinjerna

för den ekonomiska politiken; 3) anse de likalydande motionerna

1:300 och 11:374 besvarade genom vad utskottet

ovan anfört och under punkt 2) hemställt.

Stockholm den 28 april 1953.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

15

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Faldander, Mogård,

Werner, De Geer, Johannesson och Nordenson,

från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Nilsson

i Landskrona, Sköldin, Gustafson i Göteborg, Johansson i Kalmar, Jönsson i

Rossbol och Nordqvist i Karlskoga.

Reservation

av herrar Ewerlöf, De Geer, Nordenson, Schmidt, Gustafson i Göteborg och

Nordqvist i Karlskoga, vilka anse, att utskottets utlåtande borde ha följande

lydelse.

Utskottet.

Den alltmer påtagliga dämpning av överkonjunkturen, som kännetecknade

utvecklingen under år 1952, har karakteriserat läget även under den

hittills förflutna delen av innevarande år. Samma faktorer som åvägabragt

vändningen från den tillspetsade högkonjunkturen, nämligen den långsammare

takten i rustningarna, råvaruprisernas begynnande tillbakagång och

den i flertalet länder vidtagna penning- och kreditpolitiska åtstramningen

i inflationsdämpande syfte, är alltjämt verksamma. Det internationella läget

kännetecknas emellertid av viss stabilitet i fråga om produktionen, medan

prisutvecklingen för råmaterial och grosshandelsvaror företer en allmän

nedgång, vilken i fråga om några varuslag är påfallande stor. Inför de

ovissa framtidsutsikterna iakttages på köparhåll en försiktig återhållsamhet,

vilken bland annat lett till krympning av världshandeln och betydande fall

i fraktsatserna.

Situationen kompliceras av världens uppdelning i separata valutaområden,

mellan vilka handeln och varuutbytet blott med avsevärda svårigheter

kan upprätthållas. Därtill kommer, att den ekonomiska hjälpen från Amerikas

förenta stater successivt reducerats. Ett amerikanskt bidrag till

dollarbristens avhjälpande kan i fortsättningen huvudsakligen väntas i

form av rustningshjälp genom militära beställningar i Europa. På sistone

tillkännagivna planer syftar till ytterligare nedskärning av dollarstödet utöver

tidigare genomförda minskningar. För att i detta läge möjliggöra balans

på en hög nivå i handeln och betalningarna mellan dollarområdet å

ena sidan och Europa med valutatekniskt anslutna länder å den andra har

intensifierade ansträngningar att förbättra valutaställningcn gjorts bland

annat i sterlingområdet och Västtyskland. Därmed åsyftas att lägga grunden

till en om också begränsad konvertibilitet.

För att öka valutareserven har man dels tillgripit restriktioner på importen

och särskilda stödåtgärder för exporten, dels och i stigande omfattning

fallit tillbaka på klassiska penningpolitiska medel i efterfrågemins
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

kande och kostnadsnedpressande syfte. Uppenbart är att i de länder, där

mera anmärkningsvärda resultat nåtts, dessa senare generella medel använts

med särskilt eftertryck. Även om den formella övergången till konvertibilitet

skulle komma att dröja, betyder inte desto mindre strävandena att

nå detta mål, att balans i betalningarna mellan dollarländerna och övriga

valutaområden successivt måste åvägabringas under en övergångsperiod för

att därefter på ett naturligt sätt kunna vidmakthållas. En bjudande nödvändighet

är under alla förhållanden att få priser som är konkurrensdugliga

även på den amerikanska marknaden. Det vill synas utskottet, att fortsatt

hård, måhända skärpt konkurrens är att räkna med på de internationella

marknaderna, vilket icke kan undgå att påverka våra egna ekonomiska

framtidsutsikter. De ändrade betingelserna för vårt lands utrikeshandel

visade sig redan föregående år i en markant försämring av förhållandet

mellan export- och importpriser, innebärande kraftiga prisfall på exportvarorna

men blott mindre nedjusteringar av importpriserna. För innevarande

år förutses bytesbalansen efter reviderade beräkningar utmynna i

ett underskott av omkring 300 miljoner kronor. Valutareservens utveckling

ger därför anledning till oro. Inte minst gäller delta den »fria»

guld- och dollarreserven, vilken i rådande internationella läge måste

tillmätas särskild vikt. Utskottet vill ånyo understryka betydelsen av en

större och bättre sammansatt valutareserv samt förutsätter, att valutautvecklingen

följes med uppmärksamhet. Särskilt med hänsyn till möjligheten

av att, såsom framhålles i de båda motionerna 1:300 och 11:374,

andra valutor t. ex. pundet och den tyska marken efter hand göres fritt

våxlingsbara, är en större valutareserv erforderlig. Ehuru man icke helt kan

utesluta möjligheten av skärpta importrestriktioner i de länder, som strävar

efter att göra sina valutor konvertibla, tyder nyligen vidtagna utökningar

av frilistningen i England och Västtyskland snarare på intensifierade

ansträngningar från dessas sida att söka vinna avsättning för en större

export, varigenom den svenska valutareserven även på längre sikt kan

komma att få vidkännas ökade påfrestningar genom den skärpta konkurrensen

såväl hemma som utomlands. Utskottet finner det därför angeläget

att understryka vikten av en tillräcklig svensk exportvolym till priser, som

är konkurrensdugliga på de alltmer hårdnande exportmarknaderna. Endast

härigenom skapas förutsättningar att förverkliga den ökning av valutareserven

som ingår som nödvändig förberedelse för ett svenskt deltagande

i återställandet av en mera allmän valutakonvertibilitet. Även ur sysselsättnings-

och krisberedskapssynpunkt är det av vikt att hålla en betryggande

valutareserv. Brist på internationella betalningsmedel skulle nämligen i en

depressionsperiod försvåra den import, som är nödvändig hland annat för

igångsättandet och bedrivandet av offentliga arbeten, och därför betyda en

försvagning av möjligheterna att framdeles föra en rationell krisbekämpande

politik.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

17

De gångna årens erfarenheter har ådagalagt det nära samband som råder

mellan de yttre betalningsförhållandena och den inre stabiliteten i ekonomien.

När nu världsmarknadspriserna går tillbaka, träder verkningarna av

de sista årens betydande inhemska pris- och lönestegringar i dagen på ett

fullt tydligt sätt. Den höga kostnadsnivån har i nuvarande läge blivit en

faktor, som över lag försvårar avsättningen och som därigenom håller tillhaka

produktionen. Under den del av innevarande år som kan överblickas

utvisar produktionen också en i stort sett mindre tillfredsställande utveckling.

Under januari månad var produktionsindex för hela industrien 202

mot 205 samma månad 1952. Februariindex i år var 204 mot 207 i fjol.

Vad de särskilda branscherna beträffar är produktionen jämförelsevis väl

hävdad inom malmbrytning och typiska konsumtionsvaruindustrier, medan

den skärpta internationella konkurrensen alltmer sätter sin prägel på

andra grenar av vår industri. Under januari innevarande år var sysselsättningen

inom verkstads- och manufakturbranscherna 8 procent lägre än ett

år tidigare. Mest framträdande är nedgången på järn- och metallmanufaktur

samt elektrisk industri, som rapporterar 14 procents minskning av sysselsättningen.

Inom järn- och metallmanufaktur var orderingången januari

—februari 1953 36 procent lägre än under samma månader i fjol. För mekaniska

verkstäder och gjuterier var den på motsvarande sätt beräknade

minskningen 28 procent och för den elektriska industrien 25 procent. Särskilt

inom järn- och metallmanufaktur föreligger en markerad nedgång i

exportorderna, medan minskningen av orderstocken inom andra områden

av verkstadsindustrien är tämligen jämnt fördelad på export och hemmamarknad.

Härvid är att märka att den utländska konkurrensen givetvis

ingalunda begränsar sig till exporten utan även gör sig starkt kännbar på

hemmamarknaden. Inom flertalet verkstadsföretag har höga kostnader och

pressade försäljningspriser starkt nedsatt lönsamheten. De förändrade konjunkturbedömningar,

som har sin bakgrund i ovan angivna och andra omständigheter

av samma art, avspeglas också i det förhållandet att industriens

anspråk på byggnadstillstånd starkt minskats.

Inom flera andra länder, med vilka Sverige har livliga kommersiella förbindelser,

har tiden kring årsskiftet kännetecknats av återhämtning i konjunkturen

vid stabil eller fallande prisnivå, samtidigt som produktionen

stigit. Tyvärr kan man nu icke bortse från möjligheten av att en spänning

kan uppstå mellan utlandskonjunkturen och det ekonomiska förloppet i

vårt land. I nuvarande situation knyter sig risken framför allt därtill, att

vårt höga kostnadsläge skall i viss mån beröva oss delaktigheten i en i övrigt

hävdad världskonjunktur.

En elastisk anpassning av vår egen inre ekonomi under ständig och nära

känning med utvecklingen i andra för oss ekonomiskt viktiga länder skulle

i alltjämt rådande, i stort sett goda internationella konjunktur vid konkurrenskraftig

svensk produktion garantera god efterfrågan på våra export
-

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 8 sand. Nr 17.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

produkter och stimulans till fortsatt lugn produktionsstegring med bevarad

god sysselsättning. Vad vi efter de senaste inflationsåren nu främst behöver

är en konsoliderings- och saneringsperiod, som ger näringslivet andrum,

så att produktiviteten och effektiviteten får tillfälle inhämta det försprång,

som kostnadsutvecklingen fått. Medelst nya köpkrafttillskott, som ställas

till marknadens förfogande genom den statliga budgetpolitiken och penningpolitiken,

kan naturligtvis en vikande sysselsättning inom exportindustrien

för en begränsad tid motvägas, men risken är att man därvid överskrider

gränsen mellan den fulla och den överfulla sysselsättningen och

åter hamnar i ett sådant för stabiliseringspolitiken ödesdigert läge, som rådde

exempelvis 1951.

En kostnadsanpassande politik måste enligt utskottets mening vila på

fortsatt stram penningpolitik. I likhet med fullmäktige i riksbanken anser

utskottet, att det bör ankomma på riksbanken att taga det direkta ansvaret

för penningpolitikens utformning. Utskottet vill dock understryka, att i

längden kan en stram penningpolitik varken bli tillräckligt effektiv eller

smidig genom kreditrestriktioner av nuvarande slag. Härför erfordras en

viss rörlighet i räntepolitiken. En sådan skulle med bibehållen knapphet i

den samlade penningtillgången medge större smidighet i kreditgivningen

och bättre sovra låneanspråken efter räntabilitetssynpunkter. Beträffande

verkningarna av en sådan räntepolitik i övrigt hänvisas till de synpunkter,

som framförts i reservationen till bankoutskottets denna dag avgivna dechargeutlåtande.

Med den här förordade penningpolitiken skulle bättre förutsättningar föreligga

för en kostnadsanpassning, som skulle höja konkurrenskraft och

avsättningsmöjligheter för det svenska näringslivet. Vad det närmast gäller,

är att i ökad grad söka utnyttja de balansskapande krafter, som utlösas

genom växelspelet mellan tillgång och efterfrågan på fria marknader. Detaljregleringar

hämmar en utveckling i sådan riktning. Enligt utskottets

mening kan de detaljregleringar, som var för sig i annat sammanhang

underställes riksdagens prövning, i stor utsträckning undvaras i en marknadsekonomi

som styrs på sätt utskottet förordar. Detta gäller först och

främst byggnadsregleringen och priskontrollen. Efter hand skapas härigenom

också förutsättningar att upphäva återstående regleringar. Med vårt

lands naturtillgångar, dess moderna och effektiva produktionsapparat, dess

höga teknik och dess yrkeskunniga arbetskraft, som allt bidrar till den höga

svenska produktiviteten, är det sannolikt, att den erforderliga kostnadsanpassningen

skulle kunna äga rum i ett fritt marknadssystem utan att ens

temporärt försämra de reala levnadsbetingelserna, medan på något längre

sikt förbättringar, som eljest icke är att påräkna vid en stagnerande produktion,

skulle inställa sig.

Utskottet har emellertid observerat riskerna för att den penningpolitiska

ramen kan komma att sprängas till följd av den starka försämring, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

10

inträtt i det statliga budgetläget. Enligt de beräkningar, som företetts i

statsverkspropositionen, kan det statliga lånebehovet för budgetåret 1953 /

54 uppskattas till i runt tal 2 000 miljoner kronor, varav 50 miljoner kronor

kassamässigt sett är att hänföra till driftbudgetens underskott, 500 miljoner

kronor till nettoutbetalningar av kommunalskattemedel och 1 490 miljoner

kronor till kapitalbudgetens lånebehov, om hänsyn tages till rörliga

krediter och äldre anslagsförbrukning. Detta lånebehov är så stort att det

tillhopa med övriga, ofrånkomliga anspråk uppenbarligen överstiger kapitalmarknadens

nuvarande resurser. Utskottet anser — ur de synpunkter

av allmänekonomisk och penningpolitisk natur det har att företräda — detta

synnerligen allvarligt.

Mot bakgrunden av det i det föregående redovisade stora statliga upplåningsbehovet

ligger det särskild vikt på att det personliga sparandet ökas.

Den första och viktigaste förutsättningen för att så skall kunna ske är

att penningvärdet stabiliseras. En fortgående inflation har, såsom erfarenheten

visar, en i högsta grad menlig inverkan på sparviljan genom den

minskning av sparandets värde, som därav blir följden. En liknande inverkan

har en alltför hård beskattning. Av betydelse för sparviljan blir

slutligen även sparandets avkastning. Till samtliga dessa faktorer måste

hänsyn tagas vid utformningen av sparsamhetsfrämjande åtgärder. Utskottet

finner det påkallat att såväl de mera generella förutsättningarna som

speciella åtgärder för den nödvändiga ökningen av det enskilda sparandet

ständigt ägnas aktivt intresse.

Under de senaste åren har vissa extra pålagor tillkommit uteslutande i

uppgivet stabiliseringssyfte och utan någon fiskalisk motivering. Enligt utskottets

mening har dessa i nuvarande ändrade konjunkturläge, när den privata

investeringslusten gått starkt tillbaka, förlorat sitt berättigande och

framstår som skadliga med hänsyn till deras inflytande på näringslivets konkurrensförmåga.

Särskilt investeringsavgiften, som under sin återstående

giltighetstid kan beräknas i allt högre grad hämma de privata investeringarna,

bör ofördröjligen avskaffas.

Vad härefter angår frågan om kapitalmarknaden och det statliga lånebehovet

samt riktlinjerna för den penning- och kreditpolitik, som bör föras,

får utskottet anföra följande. Målsättningen för riksbankens verksamhet

måste vara atl inte endast på kort utan även på lång sikt föra en sådan politik,

att kronans inre och yttre värde kan bevaras. Därvidlag är det av största

betydelse, att icke större krav reses på de tillgängliga resurserna än det

finns utrymme till. Därest efterfrågan på kapital tillätes överstiga tillgången

på sparmedel, visar efterkrigstidens erfarenheter, att ogynnsamma verkningar

i olika hänseenden blir följden, även om dessa uppenbarar sig först

över cn något längre tidsperiod. Kapitalefterfrågan bar vid flera tillfällen

under efterkrigsåren överstigit tillgången på löpande sparmedel med därav

följande ödesdigra konsekvenser för penningvärdet, varför det är angeläget

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

att utvecklingen icke tillätes taga samma vändning även nu. Av det sagda

framgår, att de statliga utgifterna icke får låsas vid för hög nivå, utan

att en sådan flexibilitet i utgifterna vidmakthålles, att dispositionen av vissa

anslag kan anpassas till föreliggande finansieringsmöjligheter på kapitalmarknaden.

Vid dispositionen av de befintliga resurserna på kapitalmarknaden är

det angeläget, att avvägningen mellan offentliga och privata investeringar

beaktas utifrån de synpunkter utskottet tidigare anfört om nödvändigheten

att stärka näringslivets konkurrenskraft. Detta torde icke kunna ske utan

fortsatt rationalisering och utbyggnad framför allt av exportnäringarna.

Den synpunkten har anförts, att det av hänsyn till en befarad arbetslöshet

är påkallat att utvidga de offentliga investeringarna. Allvarligare sysselsättningsrubbningar

är emellertid knappast nu att vänta annat än i sammanhang

med skärpta avsättningssvårigheter till följd av bristande konkurrenskraft

genom för höga priser och kostnader. En på så sätt uppkommen

arbetslöshet kan naturligtvis motverkas genom ökad statlig verksamhet.

Riskerna härmed är emellertid, att den nödvändiga anpassningen till

världsmarknadsläget ytterligare försvåras till följd av finansieringen av de

ökade statliga utgifterna, varigenom på något längre sikt en bestående lösning

av arbetslöshetsproblemet icke nås. Även om vid rådande i stort sett

stabiliserade internationella prisnivå nya prisstegringar icke skulle utlösas

inom landet till följd av den statliga utgiftsexpansionen, skulle den relativa

konkurrenskraften inte desto mindre kunna försvagas på grund av utvecklingen

utomlands, varigenom resultatet endast bleve nya arbetslösa i stället

för dem som absorberats av den utvidgade statsverksamheten. Sysselsättningen

torde kunna upprätthållas utan särskilda offentliga stödåtgärder,

om det enskilda näringslivet kan hävda sig i konkurrensen och produktionen

åter kan fås att stiga i lugn och jämn takt. Utskottet vill därför framhålla

vikten av att den ekonomiska politiken utformas på ett sådant sätt

att näringslivets behov av krediter för ofrånkomliga investeringar och rationaliseringar

vinner beaktande inom det givna kreditutrymmet.

Därest den statliga utgiftspolitiken på sätt som utskottet i det föregående

förordat kommer att bedrivas så, att en ny köpkraftsexpansion undvikes,

underlättas i hög grad riksbankens uppgift att föra en balansskapande penning-

och kreditpolitik. Det bör då bli möjligt att med en inom relativt

små marginaler rörlig ränta åstadkomma jämvikt över hela fältet utan

diskrimineringar mellan skilda låneändamål. Genomföres en sådan penning-

och kreditpolitik, samordnad med en sund och till konjunkturutsikterna

anpassad statlig investeringspolitik, bör avgörande steg kunna tagas

att successivt avveckla nu bestående regleringar.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må 1) bifalla Kungl. Maj:ts förevarande

proposition, nr 181; 2) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

21

känna vad utskottet ovan anfört i fråga om riktlinjerna för

den ekonomiska politiken; 3) anse de likalydande motionerna

I: 300 och II: 374 besvarade genom vad utskottet

ovan under punkt 2) hemställt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

Bilaga.

Sedan utskottet justerat utlåtande nr 17, har till utskottet frun fullmäktige

i riksbanken den 6 maj 1953 inkommit följande skrivelse:

»Med skrivelse den 17 april 1953 har Bankoutskottet till fullmäktige i

riksbanken överlämnat utdrag av protokoll den 16 april 1953 enligt vilket

utskottet hemställer, ’att fullmäktige till utskottet snarast inkommer med

sina synpunkter på den framtida penningpolitiken’. Med anledning härav

få fullmäktige anföra följande.

Erfarenheterna ge vid handen, att man torde kunna ifrågasätta värdet

och lämpligheten av penningpolitiska programförklaringar. Fullmäktige

avse härmed icke en diskussion av penningpolitikens mål, varom enighet

torde föreligga. Detta mål kan uttryckas på olika sätt och göras till föremål

för detaljerade utläggningar och förklaringar, men i korthet torde målet

för riksbankens politik kunna formuleras sålunda: en stabilt penningvärde

med en tillfredsställande valutareserv och eu hög och jämn sysselsättning.

Fullmäktige utgå från att hemställan inte avser ett utvecklande

av dessa synpunkter utan vilja endast tillägga beträffande denna fråga,

att valutareserven för närvarande inte kan anses tillräcklig. Strävandena

att söka förbättra den böra sålunda fortsätta, då en stark valutareserv

är en av förutsättningarna för att vi över huvud skola nå inre och yttre

ekonomisk balans. För en gynnsam utveckling av valutareserven är det av

vikt, att vårt internationella konkurrensläge förbättras.

Tvivlet på nyttan av penningpolitiska programförklaringar avser i stället

uttalanden angående de medel, med vilka man vill uppnå det angivna målet

för penningpolitiken. Riksbanken har under det senaste decenniet ofta

gjort uttalanden i dessa frågor, varefter riksdagen givit mer eller mindre

detaljerade direktiv för riksbankens penningpolitik. Diskussionerna om

medlen ha tyvärr alltför ofta blivit huvudsaken, vilket haft till följd att

själva målet kommit i bakgrunden.

Fullmäktige anse det emellertid angeläget, att riksbankens handlingsfrihet

vid handhavandet av penningpolitiken icke beskäres genom direktiv

rörande detaljutformningen av politiken. Denna handlingsfrihet är så mycket

mer motiverad som det icke är möjligt att månader i förväg kunna

förutse, vilka åtgärder på exempelvis kreditmarknaden som kunna bliva

erforderliga. Läget är underkastat ständiga förändringar, och åtgärder, som

vid en viss tidpunkt framstå som väl motiverade, kunna endast ett par veckor

senare vara mer eller mindre — kanske helt — otjänliga. Det är vidare

givet, att penningpolitiken och den allmänna ekonomiska politiken böra

samordnas.

Om dagens ekonomiska läge skulle kunna karakteriseras som hög ekonomisk

aktivitet utan direkt inflationistiskt tryck, ha fullmäktige emellertid

ansett, att det fortfarande är inflation och ej deflation som är det verkliga

hotet mot den ekonomiska balansen. Även om man skulle kunna tala

om en normalisering av konjunktursituationen till läget före utbrottet av

fientligheterna i Korea, ändrar detta icke fullmäktiges bedömande av det

nu rådande läget.

Utifrån denna bedömning av läget ha fullmäktige i yttrande den 19 mars

1953 över av Bankoutskottet remitterade motionerna 1:300 och 11:374,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr IT.

23

angående omprövning av den ekonomiska politiken i riktning mot friare

linjer, anfört bl. a. följande:

Vad dagens läge närmast angår synes emellertid enighet råda

om nödvändigheten av en fortsatt restriktiv kreditpolitik. Vid

sidan om kreditpolitiken, enligt de riktlinjer för denna som uppdragits

i överenskommelsen mellan riksbanken och kreditinstituten,

torde vissa detaljregleringar ha mindre självständig betydelse.

Kreditpolitiken måste även få ökad vikt, genom att budgeten

för nästkommande budgetår är — åtminstone formellt —

neutral. Fullmäktige vilja i detta sammanhang erinra om att—

även om statsmakterna ha att angiva målet för den ekonomiska

politiken — riksbanken bör äga frihet att välja de penningpolitiska

medel den anser erforderliga för att nå den eftersträvade

samhällsekonomiska stabiliteten. Den allmänna ekonomiska politiken

bör därvid givetvis samordnas med och icke motverka riksbankspolitiken.

’

Om icke Bankoutskottet och riksdagen meddelar andra direktiv är det

alltså fullmäktiges mening att fortsätta den restriktiva kreditpolitik, som

inleddes för något över ett år sedan genom överenskommelserna mellan

riksbanken och kreditinstituten.

För fullföljandet av kreditpolitiken ha överenskommelserna med kreditinstituten

förlängts att gälla tills vidare även under innevarande år, varvid

ökad medverkan för finansieringen av bostadsbyggandet vunnits genom

en utvidgning av överenskommelsen med försäkringsbolagen.

För den närmare innebörden av kreditpolitiken och innehållet i överenskommelserna

med kreditinstituten ha fullmäktige redogjort i sin berättelse

innevarande år till Bankoutskottet, till vilken torde få hänvisas.

Enligt fullmäktiges mening bör tillämpningen av en restriktiv kreditpolitik

underlättas av att uppgörelserna på arbetsmarknaden hittills i

år kunna sägas innebära en lönestabilisering. I sin berättelse till Bankoutskottet

ha emellertid fullmäktige i anslutning till redogörelsen för riksbanksoperationernas

inverkan på marknadens likviditetsutveckling erinrat

om de svårigheter som ett ökat statligt lånebehov kunde komma att innebära

för kreditpolitikens framgångsrika fullföljande. Fullmäktiges förmodan

i nämnda berättelse, att den ogynnsamma utvecklingen under december

av riksbankstransaktionerna — vilken delvis hade sin grund i riksbankens

finansiering av riksgäldskontorets lånebehov — kunde vara tillfällig,

besannades visserligen genom resultatet av operationerna i januari i

år. Statsupplåningens finansiering bereder dock alltjämt bekymmer även

om man hittills kunnat tillgodose statens lånebehov utan att riksbanken

annat än kortsiktigt behövt anlitas. Om det även i fortsättningen kan bli

möjligt att utanför riksbanken finansiera det statliga lånebehovet är svårt

att nu uttala sig om.

De inflationsrisker läget rymmer gör det synnerligen angeläget, att samhällets

totala investeringar hållas inom ramen för de reella resurserna.

Fullmäktige vilja än en gång understryka, att i ett konjunkturläge av

ovan angiven art skulle en finansiering av statsutgifterna genom riksbanken

— annat än tillfälligt — allvarligt rubba förutsättningarna för riksbankens

kreditpolitik och försvåra möjligheterna att bibehålla och förbättra

den uppnådda balansen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

Om den riktning den ekonomiska utvecklingen på något längre sikt kan

taga, vet man i dagens läge mindre än någonsin. De utsikter till en internationell

politisk avspänning, som man trott sig kunna konstatera på sista

tiden, har på sina håll utlöst farhågor för att med avspänningen skulle

följa minskade rustningskostnader, som skulle leda till en ekonomisk depression

med internationell spridning. Det är givet, att Sverige med sitt

starka beroende av utrikeshandeln skulle få allvarlig känning av en dylik

depression och att ett sådant läge icke kan mötas med den nuvarande riksbankspolitiken

utan erfordrar helt andra åtgärder. Kreditpolitiken medger

emellertid en snabb och smidig anpassning till förändrade förhållanden.

Den nuvarande politiken har tillgripits i inflationsbekämpande syfte. Den

skall givetvis icke tillämpas, om det icke längre finns något inflationshot

att bekämpa.»

Vid ärendets behandling i fullmäktige har herr Kristensson i Osby låtit

till protokollet anteckna följande.

»Fullmäktige ha i sitt utlåtande angående den framtida penningpolitiken

icke berört frågan om räntepolitiken.

Jag anser för min del en rörlig räntepolitik vara en förutsättning för en

önskvärd utveckling av den svenska penning- och kapitalmarknaden till

smidigare anpassning till växlande lägen. Generellt sett gäller sålunda enligt

min mening att genomförandet av en stram kreditpolitik, vilket varit

aktuellt under de senaste åren, underlättas av en rörlighet i räntan. Behovet

av artificiella ingrepp på kreditmarknaden minskar. En rörlig räntepolitik

kan snabbt anpassas till det motsatta behov, som uppkommer vid en allmän

försämring i den ekonomiska konjunkturen. Det bör understrykas, att

rörligheten i räntan kan hålla sig inom en relativt måttlig ram.

Vad fullmäktige i övrigt anfört kan jag i stort sett ansluta mig till.»

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953

530627

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1953:250 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952 a1 i texten