Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952
1953-04-28 · 24 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 20 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1953:17, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
1
Nr 17.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni
1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, dels ock väckta motioner angående
riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
I en den 20 mars 1953 dagtecknad proposition, nr 181, som hänvisats iill
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952 (nr
375) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.
Berörda lagförslag är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.
Härigenom förordnas, att vad i lagen den 6 juni 1952 med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning förordnats med avseende
å tiden från och med den 1 juli 1952 till och med den 30 juni 1953 skall
äga tillämpning jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1953
till och med den 30 juni 1954.
1 skrivelse den 13 februari 1953 har utredningen om regleringen av riksbankens
sedelutgivningsrätt på längre sikt hemställt, att lagen den 6 juni
1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning
måtte erhålla förlängd giltighet för tiden från och med den 1 jidi 1953
till och med den 30 juni 1954.
1 Biliang till riksdagens protokoll 1953. 8 samt. Nr 17.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
över skrivelsen har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken
samt fullmäktige i riksgäldskontoret.
Beträffande innehållet i utredningens skrivelse och remissyttrandena får
utskottet hänvisa till propositionen.
Departementschefen har i ärendet anfört följande.
Enligt lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning gäller — i stället för vad i 1934 års riksbankslag
är i motsvarande hänseende stadgat — särskilda föreskrifter i fråga om
riksbankens rätt att utgiva sedlar. Dessa innebär bland annat, att riksbanken
må utgiva sedlar till ett belopp av 4 800 miljoner kronor. 1952 års lag,
vars giltighetstid utgår den 30 juni 1953, tillkom såsom ett provisorium i
avvaktan på att en mera definitiv reglering av sedelutgivningsrätten på
längre sikt kommer till stånd som ett resultat av den pågående utredningen
i ämnet.
Enligt vad utredningsmännen nu meddelat är de icke i tillfälle att slutföra
sitt uppdrag i sådan tid att förslag till definitiv lagstiftning kan föreläggas
innevarande års riksdag. Med hänvisning härtill har utredningsmännen
hemställt att 1952 års lag måtte ges fortsatt giltighet för tiden den
1 juli 1953—30 juni 1954. Någon ändring av det nuvarande maximibeloppet
för sedelutgivningsrätten har icke föreslagits av utredningsmännen.
Vid fastställandet förra våren av maximigränsen för sedelcirkulationen
till 4 800 miljoner kronor räknades med att sedelomloppet vid slutet av år
1952 skulle komma att uppgå till omkring 4 400 å 4 500 miljoner kronor.
Till nämnda belopp lades sedan en reserv av 300 miljoner kronor, avsedd att
ge riksbanken möjlighet att tillgodose eventuellt uppkommande behov, som
sammanhängde med ändrade betalningsvanor och andra mera tillfälliga
omständigheter.
De nu föreliggande siffrorna angående sedelomloppet under 1952 utvisar
att den utelöpande sedelmängden kom att bli något större än man räknat
med. Vid utgången av året uppnåddes sålunda siffran 4 577 miljoner kronor.
Högsta beloppet utelöpande sedlar under året — 4 663 miljoner kronor —
registrerades den 23 december 1952.
Fullmäktige i riksbanken har förklarat att de icke ville motsätta sig ett
bifall till utredningsmännens förslag men att det skedde med den reserva
tionen, att utvecklingen under året kunde göra det erforderligt att maximum
för sedelutgivningen behövde höjas. Även fullmäktige i riksgäldskontoret
har uttalat att man icke kunde bortse från att vissa risker förelåge
för en genombrytning av sedeltaket.
Enligt vad jag inhämtat uppgick den utelöpande sedelmängden vid utgången
av februari månad i år till 4 365 miljoner kronor. För den 14 mars,
vilket är den senaste rapportdag för vilken uppgift nu föreligger, var motsvarande
siffra 4 094 miljoner kronor. Självfallet är det mycket svårt att
Bankoutskoltets utlåtande nr 17.
3
bedöma huruvida den nuvarande maximigränsen kommer att erbjuda tillräcklig
marginal för att möta säsongmässiga variationer i sedelcirkulationen.
Ä andra sidan avser den obegagnade sedelutgivningsrätten för närvarande
ett så pass stort belopp att en höjning av maximigränsen icke nu bör
ske. Jag anser mig på grund härav böra biträda förslaget, att 1952 års lag
ges fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1954.
I sammanhang med förevarande ärende har utskottet ansett sig böra behandla
två likalydande, till bankoutskottet hänvisade motioner, väckta den
ena inom första kammaren under nr 300 av herr Ewerlöf in. fl., och den
andra inom andra kammaren under nr 374 av herr Hjalmarson m. fl. I dessa
motioner hemställes, att riksdagen vid behandlingen av riktlinjerna för
den ekonomiska politiken måtte uttala, att utvecklingen inom och utom
vårt land nödvändiggör en omprövning av den hittills förda ekonomiska
politiken i riktning mot friare linjer, vilket förutsätter avveckling av kvarstående
regleringar och extraskatter, anlitande av mera generellt verkande
medel samt begränsning av statsutgifterna.
Beträffande motiveringen för motionerna får utskottet hänvisa till motionen
II: 374.
Över motionerna har utskottet inhämtat yttrande från fullmäktige i riksbanken
och kommerskollegium, varjämte tillfälle beretts Kooperativa förbundet,
Landsorganisationen, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska
arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
lantbruksförbund och Tjänstemännens centralorganisation att inkomma
med yttrande. Vid kommerskollegii yttrande är fogade yttranden från handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle samt Svenska sparbanksföreningen.
Till utskottet har dessutom av Internationella handelskammarens
svenska nationalkommitté överlämnats ett av Internationella
handelskammarens råd den 25 fehruari 1953 gjort uttalande angående återgång
till konvertibilitet samt en därvid fogad rapport rörande valutareserver
och konvertibilitet.
Fullmäktige i riksbanken har i sitt yttrande anfört följande.
Fullmäktige anser sig icke i förevarande sammanhang böra taga ställning
till spörsmålet om de olika medel med vilka man vill nå det mål för den
ekonomiska politiken, som kan fastställas av statsmakterna. Fullmäktige
vill därmed icke ha sagt, att medlen är ovidkommande under förutsättning
att målet verkligen nås. Valet av medel torde bero av en olika politisk
syn på de samhällsekonomiska problemen. Vad dagens läge närmast angår
4
Bankoutskottets utlåtande nr t7.
synes emellertid enighet råda om nödvändigheten av en fortsatt restriktiv
kreditpolitik. Vid sidan om kreditpolitiken, enligt de riktlinjer för denna
som uppdragits i överenskommelsen mellan riksbanken och kreditinstituten,
torde vissa detaljregleringar ha mindre självständig betydelse. Kreditpolitiken
måste även få ökad vikt, genom att budgeten för nästkommande budgetår
är — åtminstone formellt — neutral. Fullmäktige vill i detta sammanhang
erinra om att — även om statsmakterna har att angiva målet för den
ekonomiska politiken — riksbanken bör äga frihet att välja de penningpolitiska
medel den anser erforderliga för att nå den eftersträvade samhällsekonomiska
stabiliteten. Den allmänna ekonomiska politiken bör därvid
givetvis samordnas med och icke motverka riksbankspolitiken.
De spörsmål som sammanhänger med en övergång till valutakonvertibilitet
har närmare berörts i yttrandena från koinmerskollegium, Stockholms
handelskammare och Landsorganisationen.
Koinmerskollegium framhåller, att det icke torde vara anledning närmare
belysa önskvärdheten i och för sig av att den svenska kronan inlemmas i ett
fritt och naturligt system för de internationella betalningarna och att salunda
vår valuta blir fritt växlingsbar mot dollarn. Riskerna för exportnäringarna,
därest vårt land ensamt skulle förbliva mjukvalutaland, är
uppenbara, men det synes kollegium å andra sidan givet att isolerade åtgärder
från svensk sida för att göra den svenska kronan konvertibel icke är
möjliga. Kollegium framhåller vidare, att även om våra strävanden härvidlag
nära anknytes till de åtgärder i detta hänseende, som kan komma att
vidtagas exempelvis från brittisk sida, måste dock varje dylikt försök komma
att innebära betydande risker för bakslag så länge icke vår inre ekonomi
rymmer de naturliga förutsättningarna för en dylik åtgärd.
Kollegium fastslår slutligen, att varje försök att angripa valutaproblemet,
sådant det tecknats av motionärerna, till sist måste riktas mot de samhällsekonomiska
spörsmålen och att en grundförutsättning för möjligheterna att
taga det avgörande steget på valutaområdet torde, som motionärerna framhållit,
vara att en naturlig jämvikt skapas inom det ekonomiska livet.
Ur Stockholms handelskammares yttrande torde följande få återgivas.
Det råder icke något tvivel om att en sund och internationellt gångbar
valuta är ett oumbärligt instrument i en nations ekonomiska utrustning.
Allmän valutakonvertibilitet får dock ej betraktas som ett mål i och för sig
utan måste växa fram som ett naturligt resultat av intern balans i varje
enskilt land. En konvertibilitet genomförd under hänsynstagande till föreliggande
risker för bakslag är ägnad att motverka internationella kriser
och återställa förtroendet för valutorna, därmed bidragande till ökning av
sparandet och av de produktiva investeringarna.
Sterlingområdet intar i valutahänseende en nyckelposition. Vid den brittiska
samväldeskonferensen i London i december 1952 diskuterades, som ock
berörs i motionen, riktlinjerna för den ekonomiska politiken inom området.
Av den försiktigt formulerade kommunikén kan utläsas, att samväldesländerna
skall söka föra en ekonomisk politik, som motverkar inflation och prishöjningar
och i stället verkar för en ökning av produktiviteten och uppbyg
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
gandet av ett multilateralt handels- och betalningssystem. Konferensen var
enig om betydelsen av att pundet gjordes konvertibelt i förhållande till dollarn
och framhöll, att denna skulle kunna genomföras i etapper i den takt,
som omständigheterna medgav. Att döma av uttalanden av den brittiske
finansministern och andra ledande män torde bakom de försiktiga ordalagen
ligga närmast ett åtagande från Storbritanniens sida. Det är därför
icke uteslutet, att den brittiska regeringen inom en ej alltför avlägsen fram
tid kommer att taga de första stegen på vägen mot en valutakonvertibilitet. I
själva verket har redan en viss form av konvertibilitet införts i och med afl
den internationella råvarumarknaden i London öppnats för sterlingområdets
råvaror. Förhandlingar pågår om att öppna den även för vissa dollarråvaror,
som bomull, koppar, socker och vete. Vidare tillätes pundkursen
att fritt fluktuera mellan de av Internationella valutafonden godkända
gränserna, för att därigenom dess rätta läge i förhållande till dollarn skall
kunna fastställas. Dessa åtgärder har kunnat genomföras, sedan den engelska
regeringen tack vare en stram penningpolitik, innebärande bl. a. en höjning
av räntan, och genom en temporär importbegränsning lyckats under 1952
för första gången sedan kriget uppnå ett mindre överskott i sterlingområdets
yttre betalningsbalans. Även andra länder i Europa synes förbereda
en övergång till valutakonvertibilitet. Sålunda har Västtyskland nyligen anhållit
om valutafondens tillstånd att genomföra samma arrangemang, som
vidtagits i fråga om pundet, med fri kursbildning inom de tillåtna gränserna
för marken i förhållande till vissa valutor.
Även om den framtida utvecklingen inrymmer så många ovissa moment,
att ingenting kan med säkerhet förutsägas därom, är det dock uppenbart,
att den uppfattningen blivit alltmer förhärskande inom de ledande handelsnationerna,
att den internationella handeln icke kan nå sin fulla utveckling
utan en mera allmän valutakonvertibilitet och att mycket starka krafter
är i rörelse för att skapa förutsättningar härför. Visserligen kvarstår
alltjämt ett betydande dollarunderskott — uppskattat till cirka 5 miljarder
årligen — för den icke-amerikanska delen av världen. Underskottet kan
synas svårt att utjämna, men det är dock uppenbart, att vissa möjligheter
härför trots allt föreligger. Detta förutsätter givetvis eu ökning av exporten
till USA. Å andra sidan har den internationella prisutvecklingen medfört,
att åtskilliga varor, som tidigare kunnat köpas billigare från USA, numera
kan fås till förmånligare priser från icke-dollarländer. Härigenom har behovet
av import från USA minskat. Om länderna utanför dollarområdet vidare
skulle kunna tjäna dollarvaluta genom leveranser till underutvecklade
områden, inom vilka USA eller Internationella återuppbvggnadsbanken
verkställde mera omfattande investeringar inom ramen för respektive hjälpprogram,
och om länder, vilkas valutor redan är konvertibla, genom stabiliseringsfonder
eller på annat sätt temporärt understödde andra länder, som
söker uppnå utbytbarhet för sina valutor, lär eu mera allmän valutakonvertihililet
icke behöva framstå som en orealistisk möjlighet.
Landsorganisationen anför i detta sammanhang följande.
Enligt Landsorganisationens uppfattning jo ed för de ansträngningar, som
olika länder för närvarande gör för alt nå ett friare system för sina internationella
betalningar och få sina valutor växlingsbara mot hårdvalutor, inte
risker för Sverige av den art och styrka, som motionärerna säger sig befara.
Den svenska valutans ställning är i mycket hög grad beroende av det
6
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
engelska pundet. Det är ovisst huruvida pundet i nuvarande läge kan göras
konvertibelt utan ett bibehållande eller t. o. in. en skärpning av de brittiska
importrestriktionerna, åtminstone gentemot vissa länder. Eftersom Storbritanniens
och andra sterlingländers nuvarande importrestriktioner drabbat
även Sverige ganska hårt, är det inte troligt att en eventuell övergång
från Storbritanniens sida till dollarkonvertibilitet skulle medföra några
allvarliga risker för Sverige. Snarare kunde det väntas, att även Sveriges
möjligheter att nå konvertibilitet, d. v. s. att göra kronan till en hård
valuta, förbättrades. Våra överskott på handeln med Storbritannien skulle
ju kunna användas till att utjämna underskotten på handeln med dollaroinrådet.
Motionärernas föreställning om att en övergång av allt flera länder
till hårdvalutaområdet medför allvarliga risker för de länder som ligger
kvar i mjukvalutaområdet, synes bortse från i sammanhanget väsentliga
omständigheter och förefaller, åtminstone för Sveriges vidkommande, inte
vara välgrundade.
Om motionärernas tankegångar skall tolkas så, att de förordar en isolerad
svensk aktion för att få den svenska kronan fritt växlingsbar mot
dollarn, bör denna uppfattning enligt Landsorganisationens mening karakteriseras
som verklighetsfrämmande. Samma skäl, som gör det svårt, för att
inte säga omöjligt, för Storbritannien att vinna valutakonvertibilitet utan
att samtidigt genomföra hårda importrestriktioner, gör även och i ännu
högre grad ett svenskt initiativ i denna riktning till ett mycket vågsamt företag.
Det kan nämligen befaras, att olika länder skulle söka skaffa sig elt
exportöverskott på Sverige, som de sedan skulle kunna växla till dollar.
Alternativet för Sveriges del kan då bli antingen en snabb tömning av
valutareserven med eu utvidgning av importregleringarna som följd eller
också en inhemsk deflationspolitik, som bleve oförenlig med kravet på full
sysselsättning. Ingetdera av alternativen torde åsyftas av motionärerna.
Med det anförda har Landsorganisationen inte velat avvisa önskemålet
om en ekonomisk politik, som leder till en förbättring av den svenska kronans
ställning, till en bättre dollarbalans och till en ökning av den svenska
valutareserven. Dessa av praktiskt taget alla meningsriktningar omfattade
önskemål ligger helt i linje med de allmänna riktlinjer som dragits upp av
1950 års långtidsutredning och till vilka Landsorganisationen tidigare givit
sin anslutning. Avsikten har här endast varit att sätta in motionärernas
önskemål om den svenska kronans konvertibilitet i ett större sammanhang
och att understryka svårigheterna för ett litet land som Sverige att genomföra
en sådan åtgärd utan samordning med valutapolitiken i andra länder,
främst Storbritannien. Motionärerna förbigår också helt de komplikationer
för den europeiska betalningsunionens framtida verksamhet, som steget
till dollarkonvertibilitet från enstaka medlemsländers sida kan leda till.
Vad gäller motionen i övrigt, särskilt den allmänna målsättningen för den
ekonomiska politiken, har flertalet av remissinstanserna på väsentliga punkter
uttalat sin anslutning till denna. Kommerskollegium understryker, att
kollegium vid åtskilliga tillfällen framhållit angelägenheten av att undvika
olika slag av regleringar inom näringslivet. Det framstår för kollegium som
ett allmänt önskemål att dylika anordningar slopas så snart förutsättningar
härför föreligger. Kollegium framhåller vidare, att räntan bör återfå sin rörlighet,
dock inom sådana gränser att samhällsekonomiska skadeverkningar
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
/
icke behöver befaras. Kollegium konstaterar i fortsättningen bl. a. att de
hinder för en fortlöpande rationalisering, som exempelvis investeringsavgiften
och inskränkningarna i den fria avskrivningsrälten förorsakat, synes ha
medfört ogynnsamma verkningar för kostnadsnivån inom produktionen och
de svenska företagens möjligheter att konkurrera på världsmarknaden. En
omprövning av ifrågavarande åtgärder synes enligt kollegii mening ur dessa
synpunkter motiverad.
Sveriges industriförbund har bl. a. uttalat följande.
I den ekonomiska debatten i vårt land ha under de senare åren framträtt
å ena sidan en tendens till större enighet om målsättningen men å andra
sidan betydande meningsmotsättningar i fråga om medlen. Sålunda torde
man numera inom samtliga demokratiska partier liksom även inom näringslivet
och på arbetsmarknaden vara ense om att den ekonomiska politikens
främsta syften är upprätthållandet av en jämn och god sysselsättning, ett
stabilt penningvärde och en kvantitativ och kvalitativ förstärkning av valutareserven.
Däremot går åsikterna alltjämt isär i frågan, huruvida det för
uppnåendet av dessa syften är mest ändamålsenligt att lita till allmänt
verkande medel, eller huruvida tvärtom kvantitativa regleringar och fysiska
kontrollåtgärder, stundom i detalj ingripande, alltjämt erfordras för att
genomföra den ekonomisk-politiska målsättningen. Trots den liberalisering
av handelspolitiken, den åtstramning av kreditpolitiken och den uppluckring
av priskontrollen, som successivt genomförts, hyser förbundet den
uppfattningen, att statsmakterna underskattat den sanerande och stabiliserande
effekten av de allmänt verkande medlen och i motsvarande grad övervärderat
de regleringspolitiska instrumenten. Framför allt finner förbundet
det olyckligt att riksdagen och riksbanken alltför länge ömsesidigt bundit
varandra med avseende å penningpolitiken, med följd att denna icke kunnat
smidigt anpassas allteftersom förutsättningarna ändrats genom inflytelser
utifrån eller genom förskjutningar av det faktiska läget på den inhemska
kreditmarknaden.
Från olika håll göres gällande, att det nuvarande ekonomiska läget inrymmer
ovisshetsmoment av delvis motsatt natur. Å ena sidan anses eu
risk föreligga, att deflatoriska krafter skall utlösas, å andra sidan befaras,
att nya inflatoriska impulser kan uppkomma. Förbundet finner det angeläget
understryka, att om det inflatoriska trycket ånyo skulle sätta in
här hemma vid en i övrigt oförändrad världskonjunktur, kan orsaken härtill
icke sökas däri, att näringslivets investeringar i nuvarande läge skulle
ha för stor omfattning. Däremot har de planerade offentliga kapitalinvesteringarna
nu nått en sådan storleksordning, att därav kan orsakas nya
jämviktsrubbningar inom samhällsekonomien. De planerade offentliga investeringarna
står enligt förbundets uppfattning icke i rimlig proportion
till kapitalmarknadens verkliga resurser. För att få eu bättre avvägning
av de offentliga investeringarna är det enligt förbundets mening nödvändigt,
att den nuvarande stelheten på kapitalmarknaden undanröjes genom
att prisbildningen åter sättes i funktion över hela detta fält och all de investerande
myndigheterna självmant ålägger sig nödvändig restriktivitet.
För förbundet är det uppenbart, att riktmärket vid valet av de ekonomisk
-
8
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
politiska medlen i vårt land nu måste bli en elastisk anpassning under vidmakthållande
av största möjliga känning med världsmarknaden.
Sveriges naturtillgångar, vår moderna och effektiva produktionsapparat,
den svenska tekniken och vår yrkeskunniga arbetskraft borde i och för sig
kunna ge vårt land ett gynnsamt utgångsläge i den skärpta konkurrensen,
men det är icke tillräckligt med detta. Härutöver fordras, att den inre ekonomien
bringas i balans, så att konsumtion och investeringar hålla sig inom
ramen av de löpande inkomsterna, respektive det frivilliga sparandet.
Sveriges allmänna exportförening har i sitt yttrande berört frågan om
utrikeshandelns frigörande och därvid framhållit följande.
När det gäller den angelägna uppgiften att frigöra vår utrikeshandel från
restriktioner av olika slag torde få framhållas, att denna uppgift icke utan
mycket tungt vägande skäl hör omhändertagas på ett sådant sätt, att Sverige
i särskilda sammanhang, såsom i tull- eller frilistningsfrågor, går miste
om förhandlingsvapen, som i ett besvärligt handelspolitiskt klimat svårligen
kan undvaras. Vid övervägandet av spörsmål gällande ytterligare
liberaliseringsåtgärder på utrikeshandelns område bör man därför enligt
föreningens mening icke lämna ur sikte angelägenheten av att kunna
säkerställa den svenska exportens positioner i länder, där importrestriktioner
av olika slag särskilt kännbart begränsar avsättningen av svenska varor.
Sveriges lantbriiksförbund bar uttalat, att de synpunkter motionärerna
framhållit i vad de avser jordbruket redan i görlig mån tillgodosetts.
Riksförbundet Landsbygdens folk anför, att en rörlig räntepolitik ur jordbrukets
synpunkt har både fördelar och nackdelar. En räntehöjning påverkar
jordbrukets kostnader i totalkalkylen med ett belopp som på lång sikt
uppgår till drygt 100 miljoner kronor per år för en procents räntehöjning.
Varje kostnadsökning i kalkylen medför krav på större intäkter, d. v. s.
högre priser på livsmedel. Allmän enighet torde dock råda, att oförändrade
eller sänkta livsmedelspriser mycket verksamt skulle bidraga till stabilisering
av lönenivån och öka utsikterna till bibehållen samhällsekonomisk
balans.
Svenska bankföreningen har särskilt understrukit nödvändigheten av att
det svenska näringslivets internationella konkurrenskraft förstärkes. Ett
fullföljande av en kostnadsanpassande politik måste enligt bankföreningens
mening i hög grad vila på en fortsatt penningpolitisk åtstramning. I längden
kan emellertid en sådan åtstramning icke bli effektiv, därest icke även
en viss rörlighet i räntepolitiken får göra sig gällande. De hittillsvarande
erfarenheterna av försöken att nyansera räntan efter det läge, som den
restriktiva penningpolitiken framkallat, uppmuntrar till fortsättning på denna
väg. En friare marknad av den typ, som i någon mån redan införts på
penning- och valutamarknaderna, skulle icke heller här medföra några
nackdelar på längre sikt. Den skulle, om anspråken på kapitalmarknaden
från det offentligas sida samtidigt begränsas i enlighet med vad situationen
bjuder, tvärtom bidraga till att på ett smidigt men ändå verkningsfullt
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
9
sält, med all sannolikhet utan större räntestegringar, uppnå de mål för den
ekonomiska politiken som i dag måste uppsättas, om icke uppenbara och
alltför stora risker skall tagas.
Kooperativa förbundet erinrar om att förbundets styrelse i ett flertal
yttranden och skrivelser framfört synpunkter och förslag rörande den ekonomiska
politiken, i vilka friare linjer förordats. Investeringsavgiften bör
enligt förbundet snarast slopas och begränsningarna i den fria avskrivningsrätten
upphävas. Slutligen understrykes betydelsen av att vid sidan av andra
åtgärder en rörlig ränta utnyttjas som medel i kreditpolitiken.
Tjänstemännens centralorganisation uttalar, att även om organisationen
principiellt kan instämma i att en omställning av den ekonomiska politiken
i riktning mot friare linjer i sig själv är önskvärd så synes det nuvarande
ekonomiska läget inte innebära att den härför lämpliga tidpunkten är inne.
Landsorganisationen framhåller sammanfattningsvis som sin uppfattning,
att de av motionärerna rekommenderade riktlinjerna för den ekonomiska
politiken, vilka skulle innebära att samhällets inflytande över bl. a. investeringsverksamheten,
prisbildningen och kapitalmarknaden starkt försvagades
eller helt eliminerades, knappast kan väntas leda till de resultat, som
motionärerna själva åsyftar: valutakonvertibilitet, hög sysselsättning och
bevarat penningvärde. Snarare kunde man i dagens läge vänta sig, att nya
balansrubbningar, kostnadsstegringar och därmed ett försämrat konkurrensläge
för den svenska industrien bleve följden. Därutöver önskar Landsorganisationen
understryka, att samhället inte kan avveckla de återstående
regleringarna utan att avhända sig möjligheten att förverkliga målsättningarna
för den ekonomiska politiken såsom dessa angetts i långtidsprogrammet
och årets finansplan. Det kan även befaras, att en avveckling
av pris- och hyreskontrollen skulle beröva löntagarna skyddet av deras reallöner,
vilkas bevarande under innevarande år praktiskt taget helt blir beroende
av att prisnivån kan hållas stabil.
Utskottet.
I Kungl. Maj:ts förevarande proposition föreslås en förlängning för tiden
1 juli 1953 till och med den 30 juni 1954 av den provisoriska lagstiftningen!
rörande riksbankens sedelutgivning. Någon ändring av det nuvarande maximibeloppet
för sedelutgivningsrätten har icke föreslagits av departementschefen.
Utskottet har icke någon erinran mot att lagstiftningen lörlänges
i avvaktan på att en mera definitiv reglering av sedelutgivningsrätten kommer
till stånd som ett resultat av pågående utredning i ämnet. Utskottet
tillstyrker alltså bifall till propositionen.
Utskottet har ansett sig i anslutning till handläggningen av den föreliggande
propositionen samt de likalydande motionerna I: 300 och II: 374 böra
10
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
upptaga frågan om riktlinjerna för den ekonomiska politiken, särskilt i vad
de avser den fortsatta valuta- och penningpolitiken.
Utvecklingen på penning- och kapitalmarknaden har under årets första
månader i stort sett inneburit en fortsättning av de tendenser, som förelåg
under senare delen av 1952. En mindre ökning, i runt tal 50 miljoner kronor,
i affärsbankernas utlåning till allmänheten har visserligen ägt rum
under första kvartalet, men samtidigt ökade inlåningen med något över 200
miljoner kronor. Någon större otillfredsställd överskottsefterfrågan på bankkrediter
synes icke för närvarande föreligga. De likviditetskvoter, som uppställdes
i kreditöverenskommelsen mellan riksbanken och affärsbankerna,
har dock alltjämt icke uppnåtts frånsett enstaka undantag. För riksbankens
transaktioner under den hittills förflutna delen av året har en redogörelse
lämnats i utskottets utlåtande nr 16, vartill hänvisas.
Läget på kapitalmarknaden är alltjämt tämligen stramt. I synnerhet har
de kommunlån, som emitterats, mött ett svalt intresse och blivit fulltecknade
först efter ganska lång tid. Likaså är det förenat med svårigheter att
i marknaden erhålla bottenlån för nybyggda fastigheter.
De problem, som penningpolitiken kommer att ställas inför under året.
sammanhänger i första hand med den förutsedda minskningen i valutareserven
och det ökade statliga lånebehovet. Innan utskottet ingår på dessa
problem, vill utskottet något beröra det aktuella konjunkturläget. Det synes
som om hitintills icke framkommit något som i väsentlig mån strider mot
den allmänna konjunkturuppfattning, som framlades vid årsskiftet i nationalbudgeten
och finansplanen. Läget kan därför alltjämt betecknas som på
kort sikt tämligen stabilt med vissa depressiva inslag, för vilkas förstärkning
farhågorna dock synes vara mindre nu än vid årsskiftet. Pris- och
inkomststabiliseringen fortsätter, och sysselsättningen ligger på en hög nivå.
En viss stegring i arbetslösheten har dock ägt rum. Det procentuella antalet
arbetslösa i fackförbunden uppgick sålunda i januari 1955 till 4,6 procent
och i februari 1953 till 3,9 procent. Motsvarande värden föregående år
var 2,9 resp. 2,8 procent. Det bör dock erinras om att arbetslösheten under
de ifrågavarande månaderna var exceptionellt låg 1952 liksom 1951. Ökningen
av arbetslösheten, som delvis synes vara av säsongmässig natur, är
nästan helt koncentrerad till den manliga arbetskraften, särskilt byggnadsarbetare.
Minskningen i sysselsättningen föregående år drabbade däremot
industrier med stort antal kvinnliga anställda, bl. a. textilindustrien. Emellertid
synes ökningen av arbetslösheten — bortsett från den säsongmässiga
— ändå vara så måttlig, att en nämnvärd stegring av sysselsättningen sannolikt
skulle utgöra en tendens till översysselsättning.
En nedgång i industriens investeringsvilja konstaterades vid en av kommerskollegium
i oktober 1952 företagen undersökning. Denna tendens synes
ha fortsatt, vilket bekräftas av nedgången i industriens ansökningar om
byggnadstillstånd; under januari—februari 1953 uppgick dessas värde till
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
11
24 miljoner kronor mot 63 miljoner föregående år under samma månader.
I detta sammanhang kan också nämnas, att sänkningen av verkstadsindustriens
orderstockar fortsätter. Den viktigaste orsaken till den markanta nedgången
i industriens investeringsvilja torde vara det senaste årets allmännna
konjunkturavmattning med dess försämrade avsättningsmöjligheter och
ökade ovisshet inför framtiden.
Det höga kostnadsläget i förening med förväntan om ett framtida prisfall
torde också verka återhållande på den aktuella investeringsbenägenheten.
Man får heller icke bortse från den investeringshämmande effekten av kreditrestriktionerna
och investeringsavgiften.
Enligt den prognos för bytesbalansens utveckling under 1953 som framlades
i årets nationalbudget skulle ett underskott om 425 miljoner kronor
uppkomma. Reviderade beräkningar visar, att underskottet torde komma
att röra sig omkring 300 miljoner kronor. Vid uppgörandet av dessa kalkyler
har man utgått från att importvolymen skulle bli oförändrad och
exportvolymen öka med ett par procent. Den huvudsakliga anledningen
till underskottet utgör sålunda Sveriges försämrade »terms of trade». Det
antas att index för Sveriges »terms of trade» under 1953 kommer att i genomsnitt
ligga vid 96 (1948 = 100). Som jämförelse må nämnas att detta
index sjönk från 113 under första kvartalet till 92 under fjärde kvartalet
1952.
Valutareservens utveckling ger anledning till oro särskilt med hänsyn
till att 1954 enligt en vanlig bedömning rymmer ganska betydande depressiva
risker i den internationella ekonomien. Utskottet vill, särskilt ur sysselsättningspolitiska
synpunkter, framhålla betydelsen av en större och bättre
.sammansatt valutareserv. Utskottet förutsätter också att valutautvecklingen
följes med uppmärksamhet och att lämpliga åtgärder kommer att
övervägas för att förminska valutautströmningen. Det är uppenbart att en
restriktiv kreditpolitik härvid är av betydelse: en försämrad likviditet inom
industrien och handeln kan antas både stimulera till större exportansträngningar
och försvåra importen.
I de båda motionerna 1:300 och 11:374 framhålles viklen av att valutareserven
ökas även med hänsyn till möjligheten av att valutorna, särskilt
pundet, göres fritt växlingsbara. Utskottet delar denna uppfattning även
om utskottet för sin del utgår från att en lösning av konvertibilitetsfrågan
torde dröja förhållandevis lång tid. Det torde böra observeras, att sedan motionerna
framlades beslut — f. ö. under engelsk medverkan — fattats om
förlängning av den europeiska betalningsunionen till den 30 juni 1954. Bl. a.
på grund av att en konvertibilisering, när den genomförs, sannolikt kommer
alt företagas samtidigt genom en överenskommelse, i vilken Sverige bör
vara berett att deltaga, kan det antagas, att påfrestningarna på våra valutareserver
icke blir större än att de kan uthärdas. På längre sikt är det uppenbart,
att en allmän konvertibilisering ur svensk synpunkt med hänsyn sär
-
12
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
skilt till utrikeshandelns länderfördelning bör hälsas med tillfredsställelse.
De åtgärder som i motionerna föreslås till stärkande av valutareserven, nämligen
upphävande av återstående kvantitativa regleringar, synes emellertid
utskottet knappast i och för sig ägnade att tillgodose önskemålet. Det synes
utskottet mycket osannolikt, att den önskade förstärkningen av valutareserven
skulle kunna uppnås genom återstående regleringars upphävande.
Utskottet övergår härefter till att behandla riktlinjerna för riksbankens
penningpolitiska verksamhet. Därvid vill utskottet till en början understryka.
att målsättningen för riksbankens strävan i fortsättningen såsom
under 1952 bör vara att upprätthålla ett stabilt penningvärde. Utskottet
förutsätter att detta kan ske utan att svåra sysselsättningsrubbningar blir
följden. Utskottet uppmärksammar härvid även den förändrade inriktning
av resursernas användning, som ökningen i bostadsbyggandet och de statliga
investeringarna i vägar och dylikt kommer att innebära.
Den samlade investeringsvolymens visserligen måttliga stegring och i synnerhet
den ökade andelen av bostadsbyggandet och offentliga investeringar
skulle utan tvivel ställa den ekonomiska politiken inför mindre svårlösta
problem om samtidigt det personliga sparandet kunde förväntas stiga i
mera betydande omfattning. I detta hänseende var utvecklingen under 1952
gynnsam. En av allt att döma betydande ökning av det personliga sparandet
ägde rum och bidrog därmed samtidigt till en minskning av efterfrågan
på vissa konsumtionsvaror. En lika stor ökning av sparandet torde
visserligen icke vara att vänta under 1953, men vid en fortsatt stabilisering
av penningvärdet och sysselsättningen bör det personliga sparandet åtminstone
kvarstå på 1952 års nivå och även kunna öka något. Utskottet vill
understryka vad utskottet vid flera tillfällen tidigare framhållit rörande
betydelsen av att det personliga sparandet ökas på bred front och att vid den
ekonomiska politikens avvägning olika åtgärders inverkan på sparviljan
ägnas uppmärksamhet.
Även om det är troligt att läget på arbetsmarknaden blir sådant, att en
statlig investeringsexpansion kan äga rum utan att ge upphov till inflatoriska
störningar, är det därmed icke sagt, att det också finns ett utbud på
kreditmarknaden som är så stort att det kan tillgodose det statliga upplåningsbehovet.
Det senare kan under budgetåret 1953/54 med stöd
av beräkningarna i årets statsverksproposition uppskattas till i
runt tal 2 000 miljoner kronor; driftbudgetens underskott uppgår i denna
beräkning till ca 50 miljoner, vartill kommer ett upplåningsbehov om ca
500 miljoner i samband med regleringen av kommunalskattebetalningarna
från riksgäldskontoret, medan kapitalbudgetens lånebehov beräknas till
1 490 miljoner, om hänsyn tages även till rörliga krediter och beräknad
äldre anslagsförbrukning.
Normerna för den statliga upplåningen bör enligt utskottets mening sökas
Bankoutskottets utlåtande nr IT.
13
i de realekonomiska kriterierna. Om det skulle visa sig att det statliga
utgiftsöverskottet icke skulle kunna täckas genom lån på marknaden behöver
sålunda detta i och för sig icke inge allvarligare betänkligheter.
Därest risken för nya inflatoriska störningar skulle komma att bedömas
som allvarligare än för närvarande är fallet, kan det emellertid bli nödvändigt
att taga den statliga investeringsexpansionen under omprövning.
Utskottet utgår ickså från att under angivna förutsättning så sker och
vill framhålla att en viss flexibilitet föreligger i kapitalbudgetens utgifter.
Den statliga upplåningens följder bör sålunda ägnas nödig uppmärksamhet
och får bedömas med hänsyn till sina verkningar på priser, sysselsättning
och handelsbalans.
Särskilt med hänsyn till den väntade statliga upplåningen är det av vikt
att den hittills bedrivna kreditpolitiken fullföljes. Den likviditetsökning i
bankerna som blir en följd av statlig upplåning i dessa bör enligt utskottets
mening icke få bilda underlag för någon kreditexpansion från bankernas
sida. Bankerna bör i stället målmedvetet eftersträva att stärka sin likviditet
i enlighet med vad som förutsatts vid kreditöverenskommelsen och inom
ramen för denna främst tillgodose sådana investeringsbehov vilka kan
vidmakthålla och effektivisera produktionen samt stärka konkurrensförmågan
på de internationella marknaderna. Utskottet finner sålunda för sin del,
att några uppmjukningar i gällande kreditrestriktioner icke bör ifrågakomma
utan att den hittills förda kreditpolitiken bör fullföljas konsekvent.
De riktlinjei-, efter vilka den ekonomiska politiken i vårt land bedrives,
utgör en förening av generella metoder av finans- och penningpolitisk natur
samt speciella regleringar. I de likalydande motionerna 1:300 och 11:374
har riktats kritik mot olika slag av regleringar, vilka ingår såsom led i den
hittills förda ekonomiska politiken. Motionärerna anser, att en övergång till
ett smidigare, rörligare och friare system skulle ge förutsättningar för
växande produktion och därmed för ett stigande välstånd för alla. En omprövning
av den ekonomiska politiken i riktning mot friare linjer anses
därför nödvändig. Omprövningen skulle avse en avveckling av kvarstående
regleringar och extraskatter samt vidare upptaga frågan om anlitande av
mera generellt verkande medel samt en begränsning av statsugifterna.
Utskottet vill för sin del erinra om att utskottet redan i utlåtande nr 27
vid föregående års riksdag framhöll, att en övergång till att i största möjliga
utsträckning begagna generella metoder i den ekonomiska politiken i
och för sig är önskvärd. Denna uppfattning delas av praktiskt taget samtliga
av de myndigheter och organisationer, som yttrat sig över motionerna. Utskottet
vill också understryka, att målet framdeles bör vara att med tilllämpning
så långt möjligt av generellt verkande ekonomisk-politiska medel
uppnå och vidmakthålla samhällsekonomisk balans. Utskottet är emellertid
icke berett att i dagens läge tillstyrka, att de nuvarande ekonomiska reglc
-
14
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
ringarna omedelbart avskaffas. Vid bedömningen av denna fråga fäster
utskottet särskilt avseende vid att risker fortfarande kan föreligga för ett
återuppflammande av inflatoriska tendenser, vilket skulle kunna äventyra
den stabiliseringspolitik som föres. Enligt utskottet bör man med viss försiktighet
och i takt med det ekonomiska lägets förbättring avskaffa eller
uppmjuka förefintliga regleringar inom samhällsekonomien. Prövningen
härav bör föregås av omsorgsfulla överväganden och ske från fall till fall.
Vad särskilt gäller den direkta investeringskontrollen, som för närvarande
torde vara begränsad till byggnadsregleringen, förefaller det utskottet rätt
klart, att denna förlorar i betydelse som ekonomisk-politiskt instrument, när
det gäller att motverka expansionstendenser på investeringsområdet i samma
mån som investeringsbenägenheten inom företagssektorn på grund av
konjunkturavmattningen minskas. Motivet för en fortsatt byggnadsreglering
är väsentligen utjämningen av säsongväxlingarna inom byggnadsindustrien.
Bedömningen av föreliggande frågor får ske mot bakgrunden av den målsättning,
som uppsatts för den ekonomiska politiken: full sysselsättning
med bevarat penningvärde. De problem, som sammanhänger därmed, är fortfarande
föremål för särskild offentlig utredning, men utskottet anser sig
liksom föregående år böra särskilt understryka, att denna målsättning
måste ställa helt andra krav på en aktiv ekonomisk politik från samhällets
sida än som varit fallet under tidigare skeden av den ekonomiska utvecklingen.
Med vad utskottet sålunda anfört torde de föreliggande motionerna få
anses besvarade. Utskottet är sålunda icke berett att tillstyrka bifall till
motionärernas hemställan om avlåtelse av skrivelse till Kungl. Maj :t i av
motionärerna angivet syfte.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må 1) bifalla Kungl. Maj :ts förevarande
proposition, nr 181; 2) i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet ovan anfört i fråga om riktlinjerna
för den ekonomiska politiken; 3) anse de likalydande motionerna
1:300 och 11:374 besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och under punkt 2) hemställt.
Stockholm den 28 april 1953.
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN.
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
15
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Faldander, Mogård,
Werner, De Geer, Johannesson och Nordenson,
från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Nilsson
i Landskrona, Sköldin, Gustafson i Göteborg, Johansson i Kalmar, Jönsson i
Rossbol och Nordqvist i Karlskoga.
Reservation
av herrar Ewerlöf, De Geer, Nordenson, Schmidt, Gustafson i Göteborg och
Nordqvist i Karlskoga, vilka anse, att utskottets utlåtande borde ha följande
lydelse.
Utskottet.
Den alltmer påtagliga dämpning av överkonjunkturen, som kännetecknade
utvecklingen under år 1952, har karakteriserat läget även under den
hittills förflutna delen av innevarande år. Samma faktorer som åvägabragt
vändningen från den tillspetsade högkonjunkturen, nämligen den långsammare
takten i rustningarna, råvaruprisernas begynnande tillbakagång och
den i flertalet länder vidtagna penning- och kreditpolitiska åtstramningen
i inflationsdämpande syfte, är alltjämt verksamma. Det internationella läget
kännetecknas emellertid av viss stabilitet i fråga om produktionen, medan
prisutvecklingen för råmaterial och grosshandelsvaror företer en allmän
nedgång, vilken i fråga om några varuslag är påfallande stor. Inför de
ovissa framtidsutsikterna iakttages på köparhåll en försiktig återhållsamhet,
vilken bland annat lett till krympning av världshandeln och betydande fall
i fraktsatserna.
Situationen kompliceras av världens uppdelning i separata valutaområden,
mellan vilka handeln och varuutbytet blott med avsevärda svårigheter
kan upprätthållas. Därtill kommer, att den ekonomiska hjälpen från Amerikas
förenta stater successivt reducerats. Ett amerikanskt bidrag till
dollarbristens avhjälpande kan i fortsättningen huvudsakligen väntas i
form av rustningshjälp genom militära beställningar i Europa. På sistone
tillkännagivna planer syftar till ytterligare nedskärning av dollarstödet utöver
tidigare genomförda minskningar. För att i detta läge möjliggöra balans
på en hög nivå i handeln och betalningarna mellan dollarområdet å
ena sidan och Europa med valutatekniskt anslutna länder å den andra har
intensifierade ansträngningar att förbättra valutaställningcn gjorts bland
annat i sterlingområdet och Västtyskland. Därmed åsyftas att lägga grunden
till en om också begränsad konvertibilitet.
För att öka valutareserven har man dels tillgripit restriktioner på importen
och särskilda stödåtgärder för exporten, dels och i stigande omfattning
fallit tillbaka på klassiska penningpolitiska medel i efterfrågemins
-
16
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
kande och kostnadsnedpressande syfte. Uppenbart är att i de länder, där
mera anmärkningsvärda resultat nåtts, dessa senare generella medel använts
med särskilt eftertryck. Även om den formella övergången till konvertibilitet
skulle komma att dröja, betyder inte desto mindre strävandena att
nå detta mål, att balans i betalningarna mellan dollarländerna och övriga
valutaområden successivt måste åvägabringas under en övergångsperiod för
att därefter på ett naturligt sätt kunna vidmakthållas. En bjudande nödvändighet
är under alla förhållanden att få priser som är konkurrensdugliga
även på den amerikanska marknaden. Det vill synas utskottet, att fortsatt
hård, måhända skärpt konkurrens är att räkna med på de internationella
marknaderna, vilket icke kan undgå att påverka våra egna ekonomiska
framtidsutsikter. De ändrade betingelserna för vårt lands utrikeshandel
visade sig redan föregående år i en markant försämring av förhållandet
mellan export- och importpriser, innebärande kraftiga prisfall på exportvarorna
men blott mindre nedjusteringar av importpriserna. För innevarande
år förutses bytesbalansen efter reviderade beräkningar utmynna i
ett underskott av omkring 300 miljoner kronor. Valutareservens utveckling
ger därför anledning till oro. Inte minst gäller delta den »fria»
guld- och dollarreserven, vilken i rådande internationella läge måste
tillmätas särskild vikt. Utskottet vill ånyo understryka betydelsen av en
större och bättre sammansatt valutareserv samt förutsätter, att valutautvecklingen
följes med uppmärksamhet. Särskilt med hänsyn till möjligheten
av att, såsom framhålles i de båda motionerna 1:300 och 11:374,
andra valutor t. ex. pundet och den tyska marken efter hand göres fritt
våxlingsbara, är en större valutareserv erforderlig. Ehuru man icke helt kan
utesluta möjligheten av skärpta importrestriktioner i de länder, som strävar
efter att göra sina valutor konvertibla, tyder nyligen vidtagna utökningar
av frilistningen i England och Västtyskland snarare på intensifierade
ansträngningar från dessas sida att söka vinna avsättning för en större
export, varigenom den svenska valutareserven även på längre sikt kan
komma att få vidkännas ökade påfrestningar genom den skärpta konkurrensen
såväl hemma som utomlands. Utskottet finner det därför angeläget
att understryka vikten av en tillräcklig svensk exportvolym till priser, som
är konkurrensdugliga på de alltmer hårdnande exportmarknaderna. Endast
härigenom skapas förutsättningar att förverkliga den ökning av valutareserven
som ingår som nödvändig förberedelse för ett svenskt deltagande
i återställandet av en mera allmän valutakonvertibilitet. Även ur sysselsättnings-
och krisberedskapssynpunkt är det av vikt att hålla en betryggande
valutareserv. Brist på internationella betalningsmedel skulle nämligen i en
depressionsperiod försvåra den import, som är nödvändig hland annat för
igångsättandet och bedrivandet av offentliga arbeten, och därför betyda en
försvagning av möjligheterna att framdeles föra en rationell krisbekämpande
politik.
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
17
De gångna årens erfarenheter har ådagalagt det nära samband som råder
mellan de yttre betalningsförhållandena och den inre stabiliteten i ekonomien.
När nu världsmarknadspriserna går tillbaka, träder verkningarna av
de sista årens betydande inhemska pris- och lönestegringar i dagen på ett
fullt tydligt sätt. Den höga kostnadsnivån har i nuvarande läge blivit en
faktor, som över lag försvårar avsättningen och som därigenom håller tillhaka
produktionen. Under den del av innevarande år som kan överblickas
utvisar produktionen också en i stort sett mindre tillfredsställande utveckling.
Under januari månad var produktionsindex för hela industrien 202
mot 205 samma månad 1952. Februariindex i år var 204 mot 207 i fjol.
Vad de särskilda branscherna beträffar är produktionen jämförelsevis väl
hävdad inom malmbrytning och typiska konsumtionsvaruindustrier, medan
den skärpta internationella konkurrensen alltmer sätter sin prägel på
andra grenar av vår industri. Under januari innevarande år var sysselsättningen
inom verkstads- och manufakturbranscherna 8 procent lägre än ett
år tidigare. Mest framträdande är nedgången på järn- och metallmanufaktur
samt elektrisk industri, som rapporterar 14 procents minskning av sysselsättningen.
Inom järn- och metallmanufaktur var orderingången januari
—februari 1953 36 procent lägre än under samma månader i fjol. För mekaniska
verkstäder och gjuterier var den på motsvarande sätt beräknade
minskningen 28 procent och för den elektriska industrien 25 procent. Särskilt
inom järn- och metallmanufaktur föreligger en markerad nedgång i
exportorderna, medan minskningen av orderstocken inom andra områden
av verkstadsindustrien är tämligen jämnt fördelad på export och hemmamarknad.
Härvid är att märka att den utländska konkurrensen givetvis
ingalunda begränsar sig till exporten utan även gör sig starkt kännbar på
hemmamarknaden. Inom flertalet verkstadsföretag har höga kostnader och
pressade försäljningspriser starkt nedsatt lönsamheten. De förändrade konjunkturbedömningar,
som har sin bakgrund i ovan angivna och andra omständigheter
av samma art, avspeglas också i det förhållandet att industriens
anspråk på byggnadstillstånd starkt minskats.
Inom flera andra länder, med vilka Sverige har livliga kommersiella förbindelser,
har tiden kring årsskiftet kännetecknats av återhämtning i konjunkturen
vid stabil eller fallande prisnivå, samtidigt som produktionen
stigit. Tyvärr kan man nu icke bortse från möjligheten av att en spänning
kan uppstå mellan utlandskonjunkturen och det ekonomiska förloppet i
vårt land. I nuvarande situation knyter sig risken framför allt därtill, att
vårt höga kostnadsläge skall i viss mån beröva oss delaktigheten i en i övrigt
hävdad världskonjunktur.
En elastisk anpassning av vår egen inre ekonomi under ständig och nära
känning med utvecklingen i andra för oss ekonomiskt viktiga länder skulle
i alltjämt rådande, i stort sett goda internationella konjunktur vid konkurrenskraftig
svensk produktion garantera god efterfrågan på våra export
-
2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 8 sand. Nr 17.
18
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
produkter och stimulans till fortsatt lugn produktionsstegring med bevarad
god sysselsättning. Vad vi efter de senaste inflationsåren nu främst behöver
är en konsoliderings- och saneringsperiod, som ger näringslivet andrum,
så att produktiviteten och effektiviteten får tillfälle inhämta det försprång,
som kostnadsutvecklingen fått. Medelst nya köpkrafttillskott, som ställas
till marknadens förfogande genom den statliga budgetpolitiken och penningpolitiken,
kan naturligtvis en vikande sysselsättning inom exportindustrien
för en begränsad tid motvägas, men risken är att man därvid överskrider
gränsen mellan den fulla och den överfulla sysselsättningen och
åter hamnar i ett sådant för stabiliseringspolitiken ödesdigert läge, som rådde
exempelvis 1951.
En kostnadsanpassande politik måste enligt utskottets mening vila på
fortsatt stram penningpolitik. I likhet med fullmäktige i riksbanken anser
utskottet, att det bör ankomma på riksbanken att taga det direkta ansvaret
för penningpolitikens utformning. Utskottet vill dock understryka, att i
längden kan en stram penningpolitik varken bli tillräckligt effektiv eller
smidig genom kreditrestriktioner av nuvarande slag. Härför erfordras en
viss rörlighet i räntepolitiken. En sådan skulle med bibehållen knapphet i
den samlade penningtillgången medge större smidighet i kreditgivningen
och bättre sovra låneanspråken efter räntabilitetssynpunkter. Beträffande
verkningarna av en sådan räntepolitik i övrigt hänvisas till de synpunkter,
som framförts i reservationen till bankoutskottets denna dag avgivna dechargeutlåtande.
Med den här förordade penningpolitiken skulle bättre förutsättningar föreligga
för en kostnadsanpassning, som skulle höja konkurrenskraft och
avsättningsmöjligheter för det svenska näringslivet. Vad det närmast gäller,
är att i ökad grad söka utnyttja de balansskapande krafter, som utlösas
genom växelspelet mellan tillgång och efterfrågan på fria marknader. Detaljregleringar
hämmar en utveckling i sådan riktning. Enligt utskottets
mening kan de detaljregleringar, som var för sig i annat sammanhang
underställes riksdagens prövning, i stor utsträckning undvaras i en marknadsekonomi
som styrs på sätt utskottet förordar. Detta gäller först och
främst byggnadsregleringen och priskontrollen. Efter hand skapas härigenom
också förutsättningar att upphäva återstående regleringar. Med vårt
lands naturtillgångar, dess moderna och effektiva produktionsapparat, dess
höga teknik och dess yrkeskunniga arbetskraft, som allt bidrar till den höga
svenska produktiviteten, är det sannolikt, att den erforderliga kostnadsanpassningen
skulle kunna äga rum i ett fritt marknadssystem utan att ens
temporärt försämra de reala levnadsbetingelserna, medan på något längre
sikt förbättringar, som eljest icke är att påräkna vid en stagnerande produktion,
skulle inställa sig.
Utskottet har emellertid observerat riskerna för att den penningpolitiska
ramen kan komma att sprängas till följd av den starka försämring, som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
10
inträtt i det statliga budgetläget. Enligt de beräkningar, som företetts i
statsverkspropositionen, kan det statliga lånebehovet för budgetåret 1953 /
54 uppskattas till i runt tal 2 000 miljoner kronor, varav 50 miljoner kronor
kassamässigt sett är att hänföra till driftbudgetens underskott, 500 miljoner
kronor till nettoutbetalningar av kommunalskattemedel och 1 490 miljoner
kronor till kapitalbudgetens lånebehov, om hänsyn tages till rörliga
krediter och äldre anslagsförbrukning. Detta lånebehov är så stort att det
tillhopa med övriga, ofrånkomliga anspråk uppenbarligen överstiger kapitalmarknadens
nuvarande resurser. Utskottet anser — ur de synpunkter
av allmänekonomisk och penningpolitisk natur det har att företräda — detta
synnerligen allvarligt.
Mot bakgrunden av det i det föregående redovisade stora statliga upplåningsbehovet
ligger det särskild vikt på att det personliga sparandet ökas.
Den första och viktigaste förutsättningen för att så skall kunna ske är
att penningvärdet stabiliseras. En fortgående inflation har, såsom erfarenheten
visar, en i högsta grad menlig inverkan på sparviljan genom den
minskning av sparandets värde, som därav blir följden. En liknande inverkan
har en alltför hård beskattning. Av betydelse för sparviljan blir
slutligen även sparandets avkastning. Till samtliga dessa faktorer måste
hänsyn tagas vid utformningen av sparsamhetsfrämjande åtgärder. Utskottet
finner det påkallat att såväl de mera generella förutsättningarna som
speciella åtgärder för den nödvändiga ökningen av det enskilda sparandet
ständigt ägnas aktivt intresse.
Under de senaste åren har vissa extra pålagor tillkommit uteslutande i
uppgivet stabiliseringssyfte och utan någon fiskalisk motivering. Enligt utskottets
mening har dessa i nuvarande ändrade konjunkturläge, när den privata
investeringslusten gått starkt tillbaka, förlorat sitt berättigande och
framstår som skadliga med hänsyn till deras inflytande på näringslivets konkurrensförmåga.
Särskilt investeringsavgiften, som under sin återstående
giltighetstid kan beräknas i allt högre grad hämma de privata investeringarna,
bör ofördröjligen avskaffas.
Vad härefter angår frågan om kapitalmarknaden och det statliga lånebehovet
samt riktlinjerna för den penning- och kreditpolitik, som bör föras,
får utskottet anföra följande. Målsättningen för riksbankens verksamhet
måste vara atl inte endast på kort utan även på lång sikt föra en sådan politik,
att kronans inre och yttre värde kan bevaras. Därvidlag är det av största
betydelse, att icke större krav reses på de tillgängliga resurserna än det
finns utrymme till. Därest efterfrågan på kapital tillätes överstiga tillgången
på sparmedel, visar efterkrigstidens erfarenheter, att ogynnsamma verkningar
i olika hänseenden blir följden, även om dessa uppenbarar sig först
över cn något längre tidsperiod. Kapitalefterfrågan bar vid flera tillfällen
under efterkrigsåren överstigit tillgången på löpande sparmedel med därav
följande ödesdigra konsekvenser för penningvärdet, varför det är angeläget
20
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
att utvecklingen icke tillätes taga samma vändning även nu. Av det sagda
framgår, att de statliga utgifterna icke får låsas vid för hög nivå, utan
att en sådan flexibilitet i utgifterna vidmakthålles, att dispositionen av vissa
anslag kan anpassas till föreliggande finansieringsmöjligheter på kapitalmarknaden.
Vid dispositionen av de befintliga resurserna på kapitalmarknaden är
det angeläget, att avvägningen mellan offentliga och privata investeringar
beaktas utifrån de synpunkter utskottet tidigare anfört om nödvändigheten
att stärka näringslivets konkurrenskraft. Detta torde icke kunna ske utan
fortsatt rationalisering och utbyggnad framför allt av exportnäringarna.
Den synpunkten har anförts, att det av hänsyn till en befarad arbetslöshet
är påkallat att utvidga de offentliga investeringarna. Allvarligare sysselsättningsrubbningar
är emellertid knappast nu att vänta annat än i sammanhang
med skärpta avsättningssvårigheter till följd av bristande konkurrenskraft
genom för höga priser och kostnader. En på så sätt uppkommen
arbetslöshet kan naturligtvis motverkas genom ökad statlig verksamhet.
Riskerna härmed är emellertid, att den nödvändiga anpassningen till
världsmarknadsläget ytterligare försvåras till följd av finansieringen av de
ökade statliga utgifterna, varigenom på något längre sikt en bestående lösning
av arbetslöshetsproblemet icke nås. Även om vid rådande i stort sett
stabiliserade internationella prisnivå nya prisstegringar icke skulle utlösas
inom landet till följd av den statliga utgiftsexpansionen, skulle den relativa
konkurrenskraften inte desto mindre kunna försvagas på grund av utvecklingen
utomlands, varigenom resultatet endast bleve nya arbetslösa i stället
för dem som absorberats av den utvidgade statsverksamheten. Sysselsättningen
torde kunna upprätthållas utan särskilda offentliga stödåtgärder,
om det enskilda näringslivet kan hävda sig i konkurrensen och produktionen
åter kan fås att stiga i lugn och jämn takt. Utskottet vill därför framhålla
vikten av att den ekonomiska politiken utformas på ett sådant sätt
att näringslivets behov av krediter för ofrånkomliga investeringar och rationaliseringar
vinner beaktande inom det givna kreditutrymmet.
Därest den statliga utgiftspolitiken på sätt som utskottet i det föregående
förordat kommer att bedrivas så, att en ny köpkraftsexpansion undvikes,
underlättas i hög grad riksbankens uppgift att föra en balansskapande penning-
och kreditpolitik. Det bör då bli möjligt att med en inom relativt
små marginaler rörlig ränta åstadkomma jämvikt över hela fältet utan
diskrimineringar mellan skilda låneändamål. Genomföres en sådan penning-
och kreditpolitik, samordnad med en sund och till konjunkturutsikterna
anpassad statlig investeringspolitik, bör avgörande steg kunna tagas
att successivt avveckla nu bestående regleringar.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må 1) bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, nr 181; 2) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
21
känna vad utskottet ovan anfört i fråga om riktlinjerna för
den ekonomiska politiken; 3) anse de likalydande motionerna
I: 300 och II: 374 besvarade genom vad utskottet
ovan under punkt 2) hemställt.
22
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
Bilaga.
Sedan utskottet justerat utlåtande nr 17, har till utskottet frun fullmäktige
i riksbanken den 6 maj 1953 inkommit följande skrivelse:
»Med skrivelse den 17 april 1953 har Bankoutskottet till fullmäktige i
riksbanken överlämnat utdrag av protokoll den 16 april 1953 enligt vilket
utskottet hemställer, ’att fullmäktige till utskottet snarast inkommer med
sina synpunkter på den framtida penningpolitiken’. Med anledning härav
få fullmäktige anföra följande.
Erfarenheterna ge vid handen, att man torde kunna ifrågasätta värdet
och lämpligheten av penningpolitiska programförklaringar. Fullmäktige
avse härmed icke en diskussion av penningpolitikens mål, varom enighet
torde föreligga. Detta mål kan uttryckas på olika sätt och göras till föremål
för detaljerade utläggningar och förklaringar, men i korthet torde målet
för riksbankens politik kunna formuleras sålunda: en stabilt penningvärde
med en tillfredsställande valutareserv och eu hög och jämn sysselsättning.
Fullmäktige utgå från att hemställan inte avser ett utvecklande
av dessa synpunkter utan vilja endast tillägga beträffande denna fråga,
att valutareserven för närvarande inte kan anses tillräcklig. Strävandena
att söka förbättra den böra sålunda fortsätta, då en stark valutareserv
är en av förutsättningarna för att vi över huvud skola nå inre och yttre
ekonomisk balans. För en gynnsam utveckling av valutareserven är det av
vikt, att vårt internationella konkurrensläge förbättras.
Tvivlet på nyttan av penningpolitiska programförklaringar avser i stället
uttalanden angående de medel, med vilka man vill uppnå det angivna målet
för penningpolitiken. Riksbanken har under det senaste decenniet ofta
gjort uttalanden i dessa frågor, varefter riksdagen givit mer eller mindre
detaljerade direktiv för riksbankens penningpolitik. Diskussionerna om
medlen ha tyvärr alltför ofta blivit huvudsaken, vilket haft till följd att
själva målet kommit i bakgrunden.
Fullmäktige anse det emellertid angeläget, att riksbankens handlingsfrihet
vid handhavandet av penningpolitiken icke beskäres genom direktiv
rörande detaljutformningen av politiken. Denna handlingsfrihet är så mycket
mer motiverad som det icke är möjligt att månader i förväg kunna
förutse, vilka åtgärder på exempelvis kreditmarknaden som kunna bliva
erforderliga. Läget är underkastat ständiga förändringar, och åtgärder, som
vid en viss tidpunkt framstå som väl motiverade, kunna endast ett par veckor
senare vara mer eller mindre — kanske helt — otjänliga. Det är vidare
givet, att penningpolitiken och den allmänna ekonomiska politiken böra
samordnas.
Om dagens ekonomiska läge skulle kunna karakteriseras som hög ekonomisk
aktivitet utan direkt inflationistiskt tryck, ha fullmäktige emellertid
ansett, att det fortfarande är inflation och ej deflation som är det verkliga
hotet mot den ekonomiska balansen. Även om man skulle kunna tala
om en normalisering av konjunktursituationen till läget före utbrottet av
fientligheterna i Korea, ändrar detta icke fullmäktiges bedömande av det
nu rådande läget.
Utifrån denna bedömning av läget ha fullmäktige i yttrande den 19 mars
1953 över av Bankoutskottet remitterade motionerna 1:300 och 11:374,
Bankoutskottets utlåtande nr IT.
23
angående omprövning av den ekonomiska politiken i riktning mot friare
linjer, anfört bl. a. följande:
Vad dagens läge närmast angår synes emellertid enighet råda
om nödvändigheten av en fortsatt restriktiv kreditpolitik. Vid
sidan om kreditpolitiken, enligt de riktlinjer för denna som uppdragits
i överenskommelsen mellan riksbanken och kreditinstituten,
torde vissa detaljregleringar ha mindre självständig betydelse.
Kreditpolitiken måste även få ökad vikt, genom att budgeten
för nästkommande budgetår är — åtminstone formellt —
neutral. Fullmäktige vilja i detta sammanhang erinra om att—
även om statsmakterna ha att angiva målet för den ekonomiska
politiken — riksbanken bör äga frihet att välja de penningpolitiska
medel den anser erforderliga för att nå den eftersträvade
samhällsekonomiska stabiliteten. Den allmänna ekonomiska politiken
bör därvid givetvis samordnas med och icke motverka riksbankspolitiken.
’
Om icke Bankoutskottet och riksdagen meddelar andra direktiv är det
alltså fullmäktiges mening att fortsätta den restriktiva kreditpolitik, som
inleddes för något över ett år sedan genom överenskommelserna mellan
riksbanken och kreditinstituten.
För fullföljandet av kreditpolitiken ha överenskommelserna med kreditinstituten
förlängts att gälla tills vidare även under innevarande år, varvid
ökad medverkan för finansieringen av bostadsbyggandet vunnits genom
en utvidgning av överenskommelsen med försäkringsbolagen.
För den närmare innebörden av kreditpolitiken och innehållet i överenskommelserna
med kreditinstituten ha fullmäktige redogjort i sin berättelse
innevarande år till Bankoutskottet, till vilken torde få hänvisas.
Enligt fullmäktiges mening bör tillämpningen av en restriktiv kreditpolitik
underlättas av att uppgörelserna på arbetsmarknaden hittills i
år kunna sägas innebära en lönestabilisering. I sin berättelse till Bankoutskottet
ha emellertid fullmäktige i anslutning till redogörelsen för riksbanksoperationernas
inverkan på marknadens likviditetsutveckling erinrat
om de svårigheter som ett ökat statligt lånebehov kunde komma att innebära
för kreditpolitikens framgångsrika fullföljande. Fullmäktiges förmodan
i nämnda berättelse, att den ogynnsamma utvecklingen under december
av riksbankstransaktionerna — vilken delvis hade sin grund i riksbankens
finansiering av riksgäldskontorets lånebehov — kunde vara tillfällig,
besannades visserligen genom resultatet av operationerna i januari i
år. Statsupplåningens finansiering bereder dock alltjämt bekymmer även
om man hittills kunnat tillgodose statens lånebehov utan att riksbanken
annat än kortsiktigt behövt anlitas. Om det även i fortsättningen kan bli
möjligt att utanför riksbanken finansiera det statliga lånebehovet är svårt
att nu uttala sig om.
De inflationsrisker läget rymmer gör det synnerligen angeläget, att samhällets
totala investeringar hållas inom ramen för de reella resurserna.
Fullmäktige vilja än en gång understryka, att i ett konjunkturläge av
ovan angiven art skulle en finansiering av statsutgifterna genom riksbanken
— annat än tillfälligt — allvarligt rubba förutsättningarna för riksbankens
kreditpolitik och försvåra möjligheterna att bibehålla och förbättra
den uppnådda balansen.
24
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
Om den riktning den ekonomiska utvecklingen på något längre sikt kan
taga, vet man i dagens läge mindre än någonsin. De utsikter till en internationell
politisk avspänning, som man trott sig kunna konstatera på sista
tiden, har på sina håll utlöst farhågor för att med avspänningen skulle
följa minskade rustningskostnader, som skulle leda till en ekonomisk depression
med internationell spridning. Det är givet, att Sverige med sitt
starka beroende av utrikeshandeln skulle få allvarlig känning av en dylik
depression och att ett sådant läge icke kan mötas med den nuvarande riksbankspolitiken
utan erfordrar helt andra åtgärder. Kreditpolitiken medger
emellertid en snabb och smidig anpassning till förändrade förhållanden.
Den nuvarande politiken har tillgripits i inflationsbekämpande syfte. Den
skall givetvis icke tillämpas, om det icke längre finns något inflationshot
att bekämpa.»
Vid ärendets behandling i fullmäktige har herr Kristensson i Osby låtit
till protokollet anteckna följande.
»Fullmäktige ha i sitt utlåtande angående den framtida penningpolitiken
icke berört frågan om räntepolitiken.
Jag anser för min del en rörlig räntepolitik vara en förutsättning för en
önskvärd utveckling av den svenska penning- och kapitalmarknaden till
smidigare anpassning till växlande lägen. Generellt sett gäller sålunda enligt
min mening att genomförandet av en stram kreditpolitik, vilket varit
aktuellt under de senaste åren, underlättas av en rörlighet i räntan. Behovet
av artificiella ingrepp på kreditmarknaden minskar. En rörlig räntepolitik
kan snabbt anpassas till det motsatta behov, som uppkommer vid en allmän
försämring i den ekonomiska konjunkturen. Det bör understrykas, att
rörligheten i räntan kan hålla sig inom en relativt måttlig ram.
Vad fullmäktige i övrigt anfört kan jag i stort sett ansluta mig till.»
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953
530627
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1953:250 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952 a1 i texten