Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951

1953-05-05 · 4 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 2 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1953:19, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankout skot tets utlåtande nr tf).

I

Nr 19.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den

7 december 1951 (nr 767) om räntereglering in. m.,

del s d e k i ämnei väckta motioner.

I en den 8 april 1953 dagtecknad proposition, nr 219, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t under åberopande

av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

jämlikt 87 § regeringsformen, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogat förslag till lag angående fortsatt giltighet av valutalagen den

7 december 1951 (nr 767) om räntereglering in. in.

Berörda förslag är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951

(nr 767) om räntereglering m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 7 december 1951 om räntereglering

m. m., vilken gäller till och med den 30 juni 1953, skall äga fortsatt giltighet

till och med den 30 juni 1954.

I samband med propositionen har ulskoLlet till behandling förehaft fyra

i anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren

nr 458 av herr Ohlon in. fl. och nr 459 av herr Ewerlöf m. fl. samt inom

andra kammaren nr 581 av herr Ohlin m. fl. och nr 582 av herr Hjalmarson

m. fl. Motionerna 1:458 och 11:581 är likalydande, liksom motionerna 1:459

och 11:582. I motionerna, beträffande vilkas motivering hänvisas till motion

11:581 respektive 1:459, hemställes, att riksdagen måtte avslå propositionen.

Hösten 1951 infördes lagstiftning som syftar till att möjliggöra bl. a. eu

reglering av räntan vid in- och utlåning av penningar. Bestämmelserna är

upptagna i lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. in.

Hiliatig till riksdagens protokoll t!)föl. S samt. Nr t!)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 19

Denna lag gäller till och med den 30 juni 1953. Lagen, som har karaktären

av fullmaktslag, har hittills icke tagits i anspråk.

I skrivelse den 12 mars 1953 har fullmäktige i riksbanken — under erinran

att giltighetstiden för ränteregleringslagen utgår den 30 juni 1953 —

hemställt, att lagen måtte erhålla förlängd giltighet till och med den 30

juni 1955. I skrivelsen har fullmäktige erinrat om att ifrågavarande tullmaktslag

icke tagits i anspråk och framhållit, att en sådan åtgärd i dagens

läge icke heller vore aktuell. Läget kunde emellertid förändras och fullmäktige

ansåge därför att lagen borde bibehållas i beredskapssyfte.

Beträffande den nuvarande lagens innehåll och bankofullmäktiges framställning

ävensom över denna avgivet yttrande av bank- och fondinspektionen

hänvisar utskottet till propositionen.

Departementschefen har vid remiss till lagrådet av inom finansdepartementet

upprättat lagförslag anfört följande.

Giltighetstiden för ränteregleringslagen utgår den 30 juni 1953. 1 sin

tidigare omnämnda framställning har fullmäktige i riksbanken hemställt,

att lagen måtte ges förlängd giltighet för tiden till och med den 30 juni

1955. Fullmäktige har framhållit att ränteregleringslagen hittills icke tagits

i anspråk och att i dagens läge en sådan åtgärd icke heller vore aktuell.

Läget kunde emellertid förändras och fullmäktige har därför ansett att

lagen borde bibehållas i beredskapssyfte.

Beträffande den närmare motiveringen för ifrågavarande lagstiftning

torde jag få hänvisa till proposition nr 221/1951 och bankoutskottets utlåtande

nr 36/1951. Här torde endast behöva erinras om att lagstiftningen

tillkom i syfte att skapa betingelser för en effektiv kreditpolitik från statsmakternas

sida utan ogynnsamma återverkningar på ränteområdet. Det

framhölls särskilt att det icke vore säkert, att den fullmakt, som innefattades

i lagen, nödvändigtvis behövde utnyttjas i ett läge med tendenser till

ränteglidning. 1 första hand borde i en dylik situation undersökas, huruvida

möjligheter funnes att uppnå en sådan frivillig överenskommelse med kreditinstituten

som tillgodosåge syftet att stabilisera räntenivån vid den av

statsmakterna önskade höjden. Som bekant kom en sådan överenskommelse

sedermera till stånd och något förordnande enligt lagen har som följd härav

icke ansetts erforderligt.

I finansplanen till årets statsverksproposition framhöll jag att en restriktiv

kreditpolitik ingått som ett väsentligt led i den första ekonomiska politiken.

De överenskommelser som under år 1952 gällde mellan riksbanken

och kreditinstituten om en begränsning av kreditgivningen hade varit av

stor betydelse för att hålla tillbaka de privata investeringarna. Jag framhöll

vidare, att det — med beaktande av alt den vunna förbättringen i den

samhällsekonomiska balansen bestode i kraft av bl. a. de genom nämnda

överenskommelser existerande hindren för en ny utlåningsexpansion

klart framstode som ett önskemål att denna strama kreditpolitik fortsattes.

I slutet av 1952 slöts nya överenskommelser mellan riksbanken och kreditinstituten

att gälla tills vidare under 1953. Något aktuellt behov av att i

dagens läge utnyttja här ifrågavarande fullmaktslagstiftning för att stödja

en fortsatt restriktiv kreditpolitik föreligger sålunda icke. Jag delar emellertid

bankofullmäktiges uppfattning att lagstiftningen bör bibehållas i be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Hankoiilskotiets utlåtande nr It).

:i

redskapssyfte. Sä länge nuvarande ovissa konjunkturläge består bör del

sålunda enligt min mening icke ifrågakomma att avstå från den handlingsberedskap

som ligger i denna fullmaktslagstiftning.

Bank- och fondinspektionen, som icke ansett sig kunna biträda förslaget

om en förlängning av ränteregleringslagen, har bland annat hänvisat till att

de befogenheter, som med stöd av den särskilda lagstiftningen om bankaktiebolags

kassareserv kunde lämnas riksbanken, vore tillräckliga för att

styra bankernas likviditetspolitik. Med anledning av detta uttalande vill jag

erinra om att lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv tillkommit som ett

penningpolitiskt instrument för att begränsa kreditgivningen. Några möjligheter

att med hjälp av denna lagstiftning samtidigt förebygga eller modifiera

icke önskvärda återverkningar på ränteområdet av en likviditetsåtstramning

torde däremot icke finnas. Förefintligheten av de särskilda

kassareservbestämmelserna utgör sålunda enligt min mening icke något skäl

för att avskaffa ränteregleringslagen i nuvarande ekonomiska situation med

dess i viss mån splittrade konjunkturbild.

Med åberopande av det anförda tillstyrker jag att ränteregleringslagen

ges förlängd giltighet, dock begränsad till utgången av juni månad 1954.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Det år 1951 framlagda förslaget till lag om räntereglering in. in. blev

under remissbehandlingen föremål för allvarliga erinringar från flertalet

av de hörda myndigheterna och sammanstutningarna. Tre ledamöter av

lagrådet i dess dåvarande sammansättning ansågo sig vid granskningen av

förslaget, med hänsyn till de skäl som anförts mot detsamma, icke kunna

tillstyrka att det då upphöjdes Ull lag. En ledamot ansåg sig — om ock

med stor tvekan — icke böra helt avstyrka lagstiftningen men fann vissa

ändringar i förslaget nödvändiga i rättssäkerhetens intresse, ändringar som

emellertid ej blevo vidtagna. Efter lagens tillkomst torde icke något ha

inträffat, som är ägnat att inverka på lagfrågans bedömande i ena eller

andra riktningen, annat är möjligen det förhållandet att behov hittills ej

förelegat att sätta lagens bestämmelser i tillämpning och att en sådan åtgärd

lärer vara än mindre aktuell i dagens läge än då lagen antogs. Lagrådet

ansluter sig till den ståndpunkt lagrådets flesta ledamöter intogo år

1951 och avstyrker alltså det nu remitterade förslaget.

I anledning av lagrådets yttrande anförde departementschefen följande.

Lagrådet har för sitt avstyrkande av det remitterade lagförslaget åberopat

den ståndpunkt lagrådets majoritet intog år 1951 beträffande det då

framlagda förslaget till lag om räntereglering. Då några nya synpunkter

sålunda icke nu framförts, inskränker jag mig till att hänvisa till vad jag

anförde vid lagens tillkomst år 1951 (se propositionen nr 221/1951). Vid

min tidigare anmälan av lagförslaget om fortsatt giltighet av ränteregleringslagen

underströk jag, att det i nuvarande ovissa konjunkturläge icke

borde ifrågakomma att avstå från den handlingsberedskap, som låg i denna

lagstiftning. Denna uppfattning har icke rubbats av vad som framkommit

vid lagråd sbehandlingen.

Utskottet. De synpunkter som av departementschefen anförts som moliv

för en förlängning av ränteregleringslagen delas av utskottet. Utskottet till
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr It).

styrker alltså att lagen ges förlängd giltighet till utgången av juni månad

1954 och hemställer,

att riksdagen, med avslag å motionerna 1:458, 1:459.

11:581 och 11:582, må hifalla Kungl. Maj :ts förevarande

proposition.

Stockholm den 5 maj 1953.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Fahlander, Mogård,

Werner, De Geer och Nordenson*;

från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Nilsson

i Landskrona, Sköldin, Gustafson i Göteborg, Johansson i Kalmar, Jönsson i

Rossbol och Nordqvist i Karlskoga.

* Ej närvarande vid justering.

Reservationer:

1) av herrar Ewerlöf, Nordenson och Nordqvist i Karlskoga, vilka ansett,

att utskottet, med bifall till motionerna I: 459 och II: 582, bort hemställa,

att riksdagen måtte avslå propositionen;

2) av herrar De Geer, Schmidt och Gustafson i Göteborg, vilka ansett,

att utskottet, med bifall till motionerna I: 458 och II: 581, bort hemställa,

att riksdagen måtte avslå propositionen.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953

680637

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1953:251 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952 a1 i texten