Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

1953-05-07 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1953:23, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

1

Nr 23.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags

inlåning.

I en den 13 mars 1953 dagtecknad proposition, nr 141, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande

av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag med

särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Berörda lagförslag är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

Utan hinder av bestämmelserna i 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse må

bankaktiebolag mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) bolagets inneliggande kassa;

b) vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret

eller å postgiro eller hos annat inländskt bankaktiebolag med

lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning;

c) bolaget tillhöriga, å inländsk bank dragna checkar samt av sådan

bank utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av

svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga

obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna

hypoteksbank eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning

att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;

e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av

nominella värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under

d) men vilkas återstående löptid överstiger fem år; samt

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 8 samt. Nr 23.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro

av fullgod beskaffenhet;

dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger

fem miljoner kronor, sex gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget

kapital är större än nyss sagts, trettio miljoner kronor ökat med tio gånger

skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.

Vid tillämpning av dessa bestämmelser skall såsom inlåning anses — utöver

vad som är att anse såsom inlåning enligt lagen om bankrörelse — ej

mindre belopp, för vilka bolaget ansvarar på grund av egna accepter eller

som tillförts bolaget genom försäljning av postremissväxlar eller genom

rediskontering eller försäljning av andra växlar, än även beloppet av de

garantiförpliktelser, som bolaget iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser

icke täckas av hos bolaget insatta, till bolaget pantförskrivna medel.

2 §.

Konungen må, efter hörande av fullmäktige i riksbanken samt bank- och

fondinspektionen, medgiva, att bankaktiebolag må mottaga inlåning med

visst belopp utöver det sammanlagda belopp, vartill bolagets inlåning enligt

föreskrifterna i 1 § högst må uppgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953 och gäller till och med den 30

juni 1954.

I 49 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse stadgades,

enligt lagrummets ursprungliga lydelse, att bankaktiebolags inlåning icke

finge överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Genom särskilda

lagar med temporär giltighet, utfärdade under åren 1917, 1918, 1919

och 1920, sattes nämnda regel ur kraft såvitt angick bankbolag, vars egna

fonder uppgick till minst fem miljoner kronor. Från och med den 1 januari

1921 avvecklades denna provisoriska lagstiftning, därvid med stöd av dåmera

vunna erfarenheter åt 49 § 1 mom. gavs den förändrade avfattning,

som ännu gäller. Enligt den lydelse, lagrummet sålunda erhållit, skiljes mellan

bankaktiebolag med mindre och större fonder. För bankaktiebolag, vars

egna fonder uppgår till högst fem miljoner kronor, får inlåningen allenast

med det belopp, som motsvarar vad för bolagets räkning innestår hos annat

inländskt bankbolag, överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder.

Uppgår de egna fonderna till mera än fem miljoner kronor, må inlåning

äga rum högst till belopp av tjugufem miljoner kronor ökat med nio

gånger skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och fem miljoner

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

3

kronor, dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta gånger beloppet

av bolagets egna fonder.

Till bankbolags egna fonder räknas i förevarande sammanhang grundfond,

reservfond och dispositionsfond men icke balanserade vinstmedel.

Efter det beslutet om omläggning av uppbördsförfarandet fattats jämställes

med dispositionsfond enligt praxis skattereserver, i den mån de icke

längre behöver tagas i anspråk för det ursprungligen avsedda ändamålet.

Jämväl efter ingången av år 1921 har emellertid banklagens bestämmelser

genom tillfällig lagstiftning modifierats, senast genom lagen den 20

december 19^6 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags

inlåning.

Enligt vad i nämnda lag stadgas må bankaktiebolag — utan hinder av

bestämmelserna i 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse — under tiden intill

utgången av juni månad 1949 mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) bolagets inneliggande kassa;

b) vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret

eller å postgiro eller hos annat inländskt bankaktiebolag med

lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning;

c) bolaget tillhöriga, å inländsk bank dragna checkar samt av sådan

bank utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga

av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget

tillhöriga obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna

hypoteksbank eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under

förutsättning att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;

e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under

d) men vilkas återstående löptid överstiger fem år; samt

f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro

av fullgod beskaffenhet;

dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger

fem miljoner kronor, sex gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget

kapital är större än nyss sagts, trettio miljoner kronor ökat med tio gånger

skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.

Enligt vad i lagen vidare stadgas skall vid tillämpningen av nyssnämnda

bestämmelser såsom inlåning anses — utöver vad som är att anse såsom

inlåning enligt lagen om bankrörelse — ej mindre belopp, för vilka bolaget

ansvarar på grund av egna accepter eller som tillförts bolaget genom försäljning

av postremissväxlar eller genom rediskontering eller försäljning

av andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser som bolaget

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke täcks av hos bolaget insatta,

till bolaget pantförskrivna medel.

I lagen den 3 juni 1949 (nr 313) om fortsatt tillämpning av nyssnämnda

lag har förordnats att vad där stadgas i fråga om bankaktiebolags inlåning

under tiden intill utgången av juni 1949 skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om inlåning under tiden därefter intill utgången av juni 1951. I

lagarna den 18 maj 1951 (nr 251) samt den 30 maj 1952 (nr 385) har lämnats

motsvarande förordnande i vad avser inlåning under tiden från och

med den 1 juli 1951 till och med den 30 juni 1952 respektive under tiden

från och med den 1 juli 1952 till och med den 30 juni 1953.

I en den 23 september 1952 dagtecknad skrivelse har Svenska bankföreningen

hemställt, att i samband med en eventuell förlängning av 1946 års

provisoriska lag angående bankaktiebolags inlåning i lagen måtte intagas

de bestämmelser rörande botteninteckningar som underlag för inlåning,

som 1949 års banklagssakkunniga föreslagit i sitt den 31 januari 1952 avgivna

betänkande (SOU 1952: 2).

I skrivelsen har Bankföreningen erinrat om att 1949 års banklagssakkunnigas

förslag till ny lag om bankrörelse i vad gällde inlåningsrätten väsentligen

byggde på stadgandena i 1946 års lag. I två hänseenden hade emellertid

föreslagits avvikelser från nämnda lag, nämligen dels en inskränkning

i fråga om rätten att få räkna långa, fullgoda obligationer som underlag

för inlåning och dels en uppmjukning i så måtto, att botteninteckningar i

bostads- och jordbruksfastigheter skulle få i viss utsträckning utgöra underlag

för inlåningen. I sistberörda hänseende innebure förslaget, att dylika

inteckningar skulle få utgöra inlåningsunderlag intill ett sammanlagt

belopp motsvarande högst tre gånger bankens eget kapital och högst 100

miljoner kronor. Bankföreningen har härom närmare anfört följande.

Av motiveringen till banklagssakkunnigas förslag i denna del framgår,

att detsamma i främsta rummet betingas av hänsyn till provinsbankerna.

Sålunda anföra de sakkunniga, efter en ingående utredning rörande affärsbankernas

roll inom fastighetskreditens område, att man har anledning att

räkna med att ett stort antal av bankkontoren på enbanksplatser och kontoren

med den minsta utlåningen icke längre skulle bära sig, därest fastighetskreditgivningen

helt eller till mera avsevärd del skulle bortfalla. Då

för provinsbankernas del en betydligt större del av deras rörelse än såvitt

angår storbankerna fölle på sådana kontor, kunde det befaras, att en sådan

utveckling för dem skulle framtvinga en omfattande kontorsindragning.

En dylik utveckling skulle självfallet medföra allvarliga olägenheter för

provinsbankerna och för flera av dem innebära ett hot mot bankens fortsatta

självständiga existens. Ur samhällelig synpunkt vore detta ägnat att

väcka betänkligheter. En indragning av bankkontor på ett flertal enbanks
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

5

platser borde givetvis ur samma synpunkt förhindras. Den åtgärd som

motiverades av vad sålunda anförts vore att provinsbankernas och de

minsta bankernas möjligheter att framdeles utlämna fastighetslån bevarades

och eventuellt underlättades. —- Av den företagna undersökningen

framginge, att fastighetslånen ingå i bankernas portföljer med andelar som

starkt variera i storlek för de olika kreditinrättningarna. Flertalet provinsbanker

hade en relativt sett betydligt större fastighetsbelåning än storbankerna.

Denna skillnad vore särskilt starkt framträdande beträffande

de provinsbanker, vilkas eget kapital ej överstege 35 miljoner kronor. Detta

förhållande borde på något sätt komma till uttryck vid utformningen av

reglerna om inlåningsrätten. De sakkunniga hade därför funnit sig böra

förorda en jämkning i fråga om inlåningsrätten av innebörd att, efter förebild

från lagstiftningen rörande sparbanker och jordbrukets kreditkassor,

provinsbankernas såsom riskfria bedömda fastighetskrediter överfördes

till de täckningsfria placeringarna, en anordning som skulle väl tillgodose

även intresset av att bevara och underlätta provinsbankernas möjligheter

att framdeles utlämna sådana krediter. — Emellertid syntes det vara mest

praktiskt att giva bestämmelsen en mera generell räckvidd utan att dock

därigenom eftersätta syftet med densamma. Denna synpunkt syntes kunna

tillgodoses, om ifrågavarande slag av bottenlån finge utgöra täckningsfria

tillgångar hos samtliga banker, dock med de modifikationer som nyss sagts,

nämligen att banks inlåningsrätt härigenom ej finge ökas med högre belopp

än som motsvarar tre gånger bankens eget kapital och ej heller med

mera än 100 miljoner kronor. Genom dessa begränsningar vunnes anknytning

till det relaterade förhållandet, att fastighetsbelåningen vore relativt

sett mest omfattande hos provinsbanker med ett eget kapital ej överstigande

35 miljoner kronor.

Bankföreningen har vidare framhållit, att föreningen i tidigare avgivet

yttrande över banklagssakkunnigas betänkande uttryckt sin tillfredsställelse

med de sakkunnigas förslag i denna del ävensom understrukit angelägenheten

av att den förbättring av inlåningsunderlaget, som förslaget

innebure, genomfördes snarast möjligt. Enligt föreningens uppfattning

förefunnes icke någon anledning att dröja med genomförandet av denna

justering av inlåningsrätten i avvaktan på framläggande av förslag till helt

ny banklag. Icke heller den omständigheten att bankerna för närvarande

enligt överenskommelse med riksbanken hade att iakttaga viss restriktivitet

i kreditgivningen borde på något sätt stå hindrande i vägen för ett genomförande

av förslaget, då, såsom banklagssakkunniga anfört, bestämmelserna

om inlåningsrätten borde utformas uteslutande med hänsyn till

vad solvensen krävde och icke i någon mån tjäna penningpolitiska syften.

Över nämnda skrivelse har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäk
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

tige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen,

19^8 års sparbanks sakkunnig a samt Svenska sparbanksföreningen.

Bankföreningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen och Svenska

sparbanksföreningen, medan fullmäktige i riksbanken och 19Jf8 års sparbankssakkunniga

avstyrkt förslaget. Beträffande remissyttrandenas närmare

innehåll får utskottet hänvisa till propositionen.

Departementschefen har anfört följande.

Giltighetstiden för 1946 års provisoriska lag i fråga om bankaktiebolags

inlåning utgår den 30 juni 1953. Svenska bankföreningen, som förutsatt att

nämnda lag skulle komma att förlänas fortsatt giltighet, har hemställt, att

i samband med förlängningen av lagen i densamma måtte intagas de bestämmelser

rörande botteninteckningar som underlag för inlåning, som

föreslagits av 1949 års banklagssakkunniga i deras den 31 januari 1952

framlagda betänkande. Förslaget innebär, att botteninteckningar i bostadsoch

jordbruksfastigheter skulle få utgöra inlåningsunderlag intill ett sammanlagt

belopp motsvarande högst tre gånger vederbörande banks eget

kapital, dock högst 100 miljoner kronor.

Såsom jag redan i annat sammanhang meddelat (se proposition nr 48

till årets riksdag) kommer något förslag till ny banklag icke att kunna

föreläggas innevarande års riksdag. En definitiv reglering av inlåningsrätten

på grundval av banklagssakkunnigas förslag kan under sådana förhållanden

ej heller nu komma till stånd. Det torde sålunda bli nödvändigt

att låta 1946 års lag erhålla giltighet även för tiden efter den 30 juni 1953.

Beträffande bankföreningens framställning om visst tillägg till lagen vill

jag som min uppfattning uttala, att det icke synes lämpligt att för den tid

provisoriet ännu kan komma att bestå vidtaga en sådan generell utvidgning

av inlåningsrätten, som bankföreningen föreslagit. Jag anser mig sålunda

icke kunna tillstyrka bifall till den gjorda framställningen.

Under ärendets behandling inom finansdepartementet har emellertid

bankföreningen under hand alternativt ifrågasatt, att i 1946 års lag skulle

intagas en bestämmelse om rätt för Konungen att — efter hörande av fullmäktige

i riksbanken samt bank- och fondinspektionen — beträffande visst

bankaktiebolag medgiva bolaget att mottaga inlåning med angivet belopp

utöver det belopp, vartill bolagets inlåning enligt gällande bestämmelser

högst finge uppgå. Över detta förslag har jag under hand hört riksbankschefen

samt chefen för bank- och fondinspektionen, vilka icke ställt sig

avvisande till detsamma.

Den starka inlåningsökning, som ägt rum efter tillkomsten av 1946 års

lag, har hittils kunnat bemästras av bankerna inom ramen för den utvidgade

inlåningsrätt, som medgives enligt nämnda lag. Det kan emellertid icke

uteslutas att en fortsatt inlåningsökning i enstaka undantagsfall, t. ex. beträffande

vissa provinsbanker med förhållandevis stor fastighetsbeläning,

skulle kunna framdeles medföra svårigheter för vederbörande bank att i

sedvanlig omfattning fortsätta sin verksamhet. Då det icke torde vara

lämpligt att i nuvarande läge, innan slutlig ställning tagits till frågan om

inlåningsrättens framtida utformning, framtvinga en omläggning av

nämnda bankers verksamhet, vill jag icke motsätta mig att en särskild

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

7

dispensregel införes i den provisoriska lagstiftningen. Jag är emellertid

angelägen understryka att en dylik regel bör tillämpas restriktivt. Därest

dispens medgivits måste givetvis vederbörande bank vara beredd, låt vara

i förekommande fall efter viss övergångstid, att anpassa sin inlåning efter

den definitiva lagstiftning i ämnet, som framdeles kan komma att bli antagen.

Med den ändring som föranledes av det nyss sagda torde den provisoriska

lagstiftningen i fråga om bankernas inlåning böra förlänas fortsatt giltighet.

Bestämmelserna i ämnet torde lämpligen böra upptagas i en ny lag.

Lagen synes böra erhålla giltighet under en tid av förslagsvis ett år eller

alltså under tiden den 1 juli 1953—den 30 juni 1954.

Utskottet. Giltighetstiden för gällande lag i fråga om bankaktiebolags

inlåning utgår den 30 juni 1953. Departementschefen har föreslagit att den

provisoriska lagstiftningen förlänas fortsatt giltighet under tiden 1 juli

1953—30 juni 1954 med den ändringen att en särskild dispensregel införes.

Med biträdande av föreliggande förslag hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande

proposition.

Stockholm den 7 maj 1953.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Fahlander*, Mogård,

Werner och De Geer;

från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt*, Nilsson

i Landskrona, Johansson i Kalmar, Jönsson i Rossbol, Löfgren, Severin i

Gävle och Nordqvist i Karlskoga
-

* Ej närvarande vid justeringen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1953:318 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition a1 i texten