Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
1953-05-07 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1953:23, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 23.
1
Nr 23.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning.
I en den 13 mars 1953 dagtecknad proposition, nr 141, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
Berörda lagförslag är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
Härigenom förordnas som följer.
1 §.
Utan hinder av bestämmelserna i 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse må
bankaktiebolag mottaga inlåning med
dels ett belopp motsvarande summan av
a) bolagets inneliggande kassa;
b) vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret
eller å postgiro eller hos annat inländskt bankaktiebolag med
lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning;
c) bolaget tillhöriga, å inländsk bank dragna checkar samt av sådan
bank utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;
d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av
svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga
obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna
hypoteksbank eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning
att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;
e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av
nominella värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under
d) men vilkas återstående löptid överstiger fem år; samt
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 8 samt. Nr 23.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 23.
f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro
av fullgod beskaffenhet;
dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger
fem miljoner kronor, sex gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget
kapital är större än nyss sagts, trettio miljoner kronor ökat med tio gånger
skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.
Vid tillämpning av dessa bestämmelser skall såsom inlåning anses — utöver
vad som är att anse såsom inlåning enligt lagen om bankrörelse — ej
mindre belopp, för vilka bolaget ansvarar på grund av egna accepter eller
som tillförts bolaget genom försäljning av postremissväxlar eller genom
rediskontering eller försäljning av andra växlar, än även beloppet av de
garantiförpliktelser, som bolaget iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser
icke täckas av hos bolaget insatta, till bolaget pantförskrivna medel.
2 §.
Konungen må, efter hörande av fullmäktige i riksbanken samt bank- och
fondinspektionen, medgiva, att bankaktiebolag må mottaga inlåning med
visst belopp utöver det sammanlagda belopp, vartill bolagets inlåning enligt
föreskrifterna i 1 § högst må uppgå.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953 och gäller till och med den 30
juni 1954.
I 49 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse stadgades,
enligt lagrummets ursprungliga lydelse, att bankaktiebolags inlåning icke
finge överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Genom särskilda
lagar med temporär giltighet, utfärdade under åren 1917, 1918, 1919
och 1920, sattes nämnda regel ur kraft såvitt angick bankbolag, vars egna
fonder uppgick till minst fem miljoner kronor. Från och med den 1 januari
1921 avvecklades denna provisoriska lagstiftning, därvid med stöd av dåmera
vunna erfarenheter åt 49 § 1 mom. gavs den förändrade avfattning,
som ännu gäller. Enligt den lydelse, lagrummet sålunda erhållit, skiljes mellan
bankaktiebolag med mindre och större fonder. För bankaktiebolag, vars
egna fonder uppgår till högst fem miljoner kronor, får inlåningen allenast
med det belopp, som motsvarar vad för bolagets räkning innestår hos annat
inländskt bankbolag, överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder.
Uppgår de egna fonderna till mera än fem miljoner kronor, må inlåning
äga rum högst till belopp av tjugufem miljoner kronor ökat med nio
gånger skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och fem miljoner
Bankoutskottets utlåtande nr 23.
3
kronor, dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta gånger beloppet
av bolagets egna fonder.
Till bankbolags egna fonder räknas i förevarande sammanhang grundfond,
reservfond och dispositionsfond men icke balanserade vinstmedel.
Efter det beslutet om omläggning av uppbördsförfarandet fattats jämställes
med dispositionsfond enligt praxis skattereserver, i den mån de icke
längre behöver tagas i anspråk för det ursprungligen avsedda ändamålet.
Jämväl efter ingången av år 1921 har emellertid banklagens bestämmelser
genom tillfällig lagstiftning modifierats, senast genom lagen den 20
december 19^6 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning.
Enligt vad i nämnda lag stadgas må bankaktiebolag — utan hinder av
bestämmelserna i 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse — under tiden intill
utgången av juni månad 1949 mottaga inlåning med
dels ett belopp motsvarande summan av
a) bolagets inneliggande kassa;
b) vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret
eller å postgiro eller hos annat inländskt bankaktiebolag med
lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning;
c) bolaget tillhöriga, å inländsk bank dragna checkar samt av sådan
bank utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;
d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga
av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget
tillhöriga obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna
hypoteksbank eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under
förutsättning att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;
e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under
d) men vilkas återstående löptid överstiger fem år; samt
f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro
av fullgod beskaffenhet;
dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger
fem miljoner kronor, sex gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget
kapital är större än nyss sagts, trettio miljoner kronor ökat med tio gånger
skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.
Enligt vad i lagen vidare stadgas skall vid tillämpningen av nyssnämnda
bestämmelser såsom inlåning anses — utöver vad som är att anse såsom
inlåning enligt lagen om bankrörelse — ej mindre belopp, för vilka bolaget
ansvarar på grund av egna accepter eller som tillförts bolaget genom försäljning
av postremissväxlar eller genom rediskontering eller försäljning
av andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser som bolaget
4
Bankoutskottets utlåtande nr 23.
iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke täcks av hos bolaget insatta,
till bolaget pantförskrivna medel.
I lagen den 3 juni 1949 (nr 313) om fortsatt tillämpning av nyssnämnda
lag har förordnats att vad där stadgas i fråga om bankaktiebolags inlåning
under tiden intill utgången av juni 1949 skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om inlåning under tiden därefter intill utgången av juni 1951. I
lagarna den 18 maj 1951 (nr 251) samt den 30 maj 1952 (nr 385) har lämnats
motsvarande förordnande i vad avser inlåning under tiden från och
med den 1 juli 1951 till och med den 30 juni 1952 respektive under tiden
från och med den 1 juli 1952 till och med den 30 juni 1953.
I en den 23 september 1952 dagtecknad skrivelse har Svenska bankföreningen
hemställt, att i samband med en eventuell förlängning av 1946 års
provisoriska lag angående bankaktiebolags inlåning i lagen måtte intagas
de bestämmelser rörande botteninteckningar som underlag för inlåning,
som 1949 års banklagssakkunniga föreslagit i sitt den 31 januari 1952 avgivna
betänkande (SOU 1952: 2).
I skrivelsen har Bankföreningen erinrat om att 1949 års banklagssakkunnigas
förslag till ny lag om bankrörelse i vad gällde inlåningsrätten väsentligen
byggde på stadgandena i 1946 års lag. I två hänseenden hade emellertid
föreslagits avvikelser från nämnda lag, nämligen dels en inskränkning
i fråga om rätten att få räkna långa, fullgoda obligationer som underlag
för inlåning och dels en uppmjukning i så måtto, att botteninteckningar i
bostads- och jordbruksfastigheter skulle få i viss utsträckning utgöra underlag
för inlåningen. I sistberörda hänseende innebure förslaget, att dylika
inteckningar skulle få utgöra inlåningsunderlag intill ett sammanlagt
belopp motsvarande högst tre gånger bankens eget kapital och högst 100
miljoner kronor. Bankföreningen har härom närmare anfört följande.
Av motiveringen till banklagssakkunnigas förslag i denna del framgår,
att detsamma i främsta rummet betingas av hänsyn till provinsbankerna.
Sålunda anföra de sakkunniga, efter en ingående utredning rörande affärsbankernas
roll inom fastighetskreditens område, att man har anledning att
räkna med att ett stort antal av bankkontoren på enbanksplatser och kontoren
med den minsta utlåningen icke längre skulle bära sig, därest fastighetskreditgivningen
helt eller till mera avsevärd del skulle bortfalla. Då
för provinsbankernas del en betydligt större del av deras rörelse än såvitt
angår storbankerna fölle på sådana kontor, kunde det befaras, att en sådan
utveckling för dem skulle framtvinga en omfattande kontorsindragning.
En dylik utveckling skulle självfallet medföra allvarliga olägenheter för
provinsbankerna och för flera av dem innebära ett hot mot bankens fortsatta
självständiga existens. Ur samhällelig synpunkt vore detta ägnat att
väcka betänkligheter. En indragning av bankkontor på ett flertal enbanks
-
Bankoutskottets utlåtande nr 23.
5
platser borde givetvis ur samma synpunkt förhindras. Den åtgärd som
motiverades av vad sålunda anförts vore att provinsbankernas och de
minsta bankernas möjligheter att framdeles utlämna fastighetslån bevarades
och eventuellt underlättades. —- Av den företagna undersökningen
framginge, att fastighetslånen ingå i bankernas portföljer med andelar som
starkt variera i storlek för de olika kreditinrättningarna. Flertalet provinsbanker
hade en relativt sett betydligt större fastighetsbelåning än storbankerna.
Denna skillnad vore särskilt starkt framträdande beträffande
de provinsbanker, vilkas eget kapital ej överstege 35 miljoner kronor. Detta
förhållande borde på något sätt komma till uttryck vid utformningen av
reglerna om inlåningsrätten. De sakkunniga hade därför funnit sig böra
förorda en jämkning i fråga om inlåningsrätten av innebörd att, efter förebild
från lagstiftningen rörande sparbanker och jordbrukets kreditkassor,
provinsbankernas såsom riskfria bedömda fastighetskrediter överfördes
till de täckningsfria placeringarna, en anordning som skulle väl tillgodose
även intresset av att bevara och underlätta provinsbankernas möjligheter
att framdeles utlämna sådana krediter. — Emellertid syntes det vara mest
praktiskt att giva bestämmelsen en mera generell räckvidd utan att dock
därigenom eftersätta syftet med densamma. Denna synpunkt syntes kunna
tillgodoses, om ifrågavarande slag av bottenlån finge utgöra täckningsfria
tillgångar hos samtliga banker, dock med de modifikationer som nyss sagts,
nämligen att banks inlåningsrätt härigenom ej finge ökas med högre belopp
än som motsvarar tre gånger bankens eget kapital och ej heller med
mera än 100 miljoner kronor. Genom dessa begränsningar vunnes anknytning
till det relaterade förhållandet, att fastighetsbelåningen vore relativt
sett mest omfattande hos provinsbanker med ett eget kapital ej överstigande
35 miljoner kronor.
Bankföreningen har vidare framhållit, att föreningen i tidigare avgivet
yttrande över banklagssakkunnigas betänkande uttryckt sin tillfredsställelse
med de sakkunnigas förslag i denna del ävensom understrukit angelägenheten
av att den förbättring av inlåningsunderlaget, som förslaget
innebure, genomfördes snarast möjligt. Enligt föreningens uppfattning
förefunnes icke någon anledning att dröja med genomförandet av denna
justering av inlåningsrätten i avvaktan på framläggande av förslag till helt
ny banklag. Icke heller den omständigheten att bankerna för närvarande
enligt överenskommelse med riksbanken hade att iakttaga viss restriktivitet
i kreditgivningen borde på något sätt stå hindrande i vägen för ett genomförande
av förslaget, då, såsom banklagssakkunniga anfört, bestämmelserna
om inlåningsrätten borde utformas uteslutande med hänsyn till
vad solvensen krävde och icke i någon mån tjäna penningpolitiska syften.
Över nämnda skrivelse har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäk
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr 23.
tige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen,
19^8 års sparbanks sakkunnig a samt Svenska sparbanksföreningen.
Bankföreningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen och Svenska
sparbanksföreningen, medan fullmäktige i riksbanken och 19Jf8 års sparbankssakkunniga
avstyrkt förslaget. Beträffande remissyttrandenas närmare
innehåll får utskottet hänvisa till propositionen.
Departementschefen har anfört följande.
Giltighetstiden för 1946 års provisoriska lag i fråga om bankaktiebolags
inlåning utgår den 30 juni 1953. Svenska bankföreningen, som förutsatt att
nämnda lag skulle komma att förlänas fortsatt giltighet, har hemställt, att
i samband med förlängningen av lagen i densamma måtte intagas de bestämmelser
rörande botteninteckningar som underlag för inlåning, som
föreslagits av 1949 års banklagssakkunniga i deras den 31 januari 1952
framlagda betänkande. Förslaget innebär, att botteninteckningar i bostadsoch
jordbruksfastigheter skulle få utgöra inlåningsunderlag intill ett sammanlagt
belopp motsvarande högst tre gånger vederbörande banks eget
kapital, dock högst 100 miljoner kronor.
Såsom jag redan i annat sammanhang meddelat (se proposition nr 48
till årets riksdag) kommer något förslag till ny banklag icke att kunna
föreläggas innevarande års riksdag. En definitiv reglering av inlåningsrätten
på grundval av banklagssakkunnigas förslag kan under sådana förhållanden
ej heller nu komma till stånd. Det torde sålunda bli nödvändigt
att låta 1946 års lag erhålla giltighet även för tiden efter den 30 juni 1953.
Beträffande bankföreningens framställning om visst tillägg till lagen vill
jag som min uppfattning uttala, att det icke synes lämpligt att för den tid
provisoriet ännu kan komma att bestå vidtaga en sådan generell utvidgning
av inlåningsrätten, som bankföreningen föreslagit. Jag anser mig sålunda
icke kunna tillstyrka bifall till den gjorda framställningen.
Under ärendets behandling inom finansdepartementet har emellertid
bankföreningen under hand alternativt ifrågasatt, att i 1946 års lag skulle
intagas en bestämmelse om rätt för Konungen att — efter hörande av fullmäktige
i riksbanken samt bank- och fondinspektionen — beträffande visst
bankaktiebolag medgiva bolaget att mottaga inlåning med angivet belopp
utöver det belopp, vartill bolagets inlåning enligt gällande bestämmelser
högst finge uppgå. Över detta förslag har jag under hand hört riksbankschefen
samt chefen för bank- och fondinspektionen, vilka icke ställt sig
avvisande till detsamma.
Den starka inlåningsökning, som ägt rum efter tillkomsten av 1946 års
lag, har hittils kunnat bemästras av bankerna inom ramen för den utvidgade
inlåningsrätt, som medgives enligt nämnda lag. Det kan emellertid icke
uteslutas att en fortsatt inlåningsökning i enstaka undantagsfall, t. ex. beträffande
vissa provinsbanker med förhållandevis stor fastighetsbeläning,
skulle kunna framdeles medföra svårigheter för vederbörande bank att i
sedvanlig omfattning fortsätta sin verksamhet. Då det icke torde vara
lämpligt att i nuvarande läge, innan slutlig ställning tagits till frågan om
inlåningsrättens framtida utformning, framtvinga en omläggning av
nämnda bankers verksamhet, vill jag icke motsätta mig att en särskild
Bankoutskottets utlåtande nr 23.
7
dispensregel införes i den provisoriska lagstiftningen. Jag är emellertid
angelägen understryka att en dylik regel bör tillämpas restriktivt. Därest
dispens medgivits måste givetvis vederbörande bank vara beredd, låt vara
i förekommande fall efter viss övergångstid, att anpassa sin inlåning efter
den definitiva lagstiftning i ämnet, som framdeles kan komma att bli antagen.
Med den ändring som föranledes av det nyss sagda torde den provisoriska
lagstiftningen i fråga om bankernas inlåning böra förlänas fortsatt giltighet.
Bestämmelserna i ämnet torde lämpligen böra upptagas i en ny lag.
Lagen synes böra erhålla giltighet under en tid av förslagsvis ett år eller
alltså under tiden den 1 juli 1953—den 30 juni 1954.
Utskottet. Giltighetstiden för gällande lag i fråga om bankaktiebolags
inlåning utgår den 30 juni 1953. Departementschefen har föreslagit att den
provisoriska lagstiftningen förlänas fortsatt giltighet under tiden 1 juli
1953—30 juni 1954 med den ändringen att en särskild dispensregel införes.
Med biträdande av föreliggande förslag hemställer utskottet,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.
Stockholm den 7 maj 1953.
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Fahlander*, Mogård,
Werner och De Geer;
från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt*, Nilsson
i Landskrona, Johansson i Kalmar, Jönsson i Rossbol, Löfgren, Severin i
Gävle och Nordqvist i Karlskoga
-
* Ej närvarande vid justeringen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1953:318 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition a1 i texten