Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angående ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern för kvinnliga befattningshavare vid riksdagens verk in. m.

1953-05-19 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1953:26, Utlåtande i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angående ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern för kvinnliga befattningshavare vid riksdagens verk in. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 26—27.

Bankoutskottets utlåtande nr 26.

1

Nr 26.

Utlåtande i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning

angående ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern

för kvinnliga befattningshavare vid riksdagens

verk in. m.

I skrivelse den 28 januari 1953 ha delegerade för riksdagens verk hemställt,

att bankoutskottet ville föreslå riksdagen bemyndiga delegerade att,

med tillämpning från och med den 1 juli 1953,

dels upphäva nuvarande särbestämmelser beträffande pensionsåldern för

kvinnliga befattningshavare vid riksdagens verk,

dels bestämma att vid riksdagens verk pensioneringsperiod II skall gälla

för innehavare av befattning såsom kontorist i lönegraden Ca 13 eller kontorsskrivare

i lönegraden Ca 15,

dels ock meddela övergångsbestämmelse av följande lydelse:

Övergångsbestämmelse

till ändring av 1 § tillämpningsföreskrifterna till 1947 års tjänste- och

familjepensionsreglementen för riksdagens verk.

Kvinnlig befattningshavare, som vid utgången av juni 1953 tillhör någon

av lönegraderna Ca eller Ce 13 eller högre lönegrad, bibehåller pensioneringsperiod

I, därest befattningshavaren anmäler sin önskan härom före

den 1 januari 1954. Vad nu sagts gäller dock endast så länge befattningshavaren

kvarstår i den lönegrad, som befattningshavaren tillhörde vid förstnämnda

tidpunkt. Anmälan skall ingivas till den myndighet, som har att

besluta angående pension för befattningshavaren.

I skrivelse till bankoutskottet den 11 maj 1951 hemställde föreningen

Kvinnor i statens tjänst att frågan om pensionsåldern för de kvinnliga befattningshavarna

vid riksdagens verk måtte bli föremål för prövning. Utskottet

beslöt att överlämna skrivelsen till delegerade för riksdagens verk

för den åtgärd, vartill den kunde föranleda.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 8 samt. Nr 26—27.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26.

Med anledning härav beslöto delegerade den 21 juni 1951 uppdraga åt

bankokommissarien Georg Ahlin och kamreraren i riksgäldskontoret Artur

Sandqvist att verkställa den av föreningen begärda utredningen samt att till

delegerade inkomma med det yttrande och de förslag, som kunde föranledas

av utredningen.

Efter slutfört uppdrag överlämnade utredningsmännen med skrivelse den

23 maj 1952 förslag till ändrade bestämmelser rörande pensionsåldern för

kvinnliga befattningshavare vid riksdagens verk. I sin skrivelse anmälde

utredningsmännen, att föreningen Kvinnor i statens tjänst, Riksbankens

kvinnliga personalförening och Riksgäldskontorets kvinnliga personalförening

beretts tillfälle att taga del av utredningens resultat samt att dessa

föreningar icke haft något att erinra mot vad utredningsmännen föreslagit.

Utredningsmännens skrivelse är såsom bilaga fogad till detta utlåtande

(bilaga 1).

Efter remiss ha fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret

avgivit yttrande över förslaget.

I sin skrivelse den 28 januari 1953 anföra delegerade:

Utredningsmännen ha förordat att, i överensstämmelse med vad som

gäller för statsförvaltningen i övrigt, full likställighet i fråga om pensionsåldern

införes för manlig och kvinnlig personal vid riksdagens verk. Den

inom den allmänna statsförvaltningen gällande regeln, att befattningshavare

som kontorist i lönegraden Ca eller Ce 13 och som kansliskrivare — i riksdagens

verk benämnda kontorsskrivare — i lönegraden Ca eller Ce 15 hänföras

till pensioneringsperiod II, skulle enligt förslaget jämväl erhålla tilllämpning

å här avsedd personal. För att göra övergången till de föreslagna

högre pensionsåldrarna så mjuk och långsamt verkande som möjligt ha utredningsmännen

förutsatt, att viss övergångsbestämmelse skulle tillämpas.

Bankofullmäktige ha i sitt yttrande anfört, att några nya skäl visserligen

icke åberopats i utredningen, vilka enligt fullmäktiges mening i och för sig

kunde anses utgöra tillräckliga motiv för ett frångående av den ståndpunkt,

som fullmäktige och riksdagen tidigare intagit till frågan om pensionsåldern

för den kvinnliga personalen vid riksdagens verk. Med hänsyn till att dessa

verk ensamma tillämpade ett från den övriga statsförvaltningen avvikande

system på förevarande område och det syntes angeläget — även ur kostnadssynpunkt

— att icke framtvinga pensionsavgång tidigare än som vore

oundgängligen nödvändigt, biträdde emellertid fullmäktige det framlagda

förslaget. Fullmäktige ifrågasatte dock en viss jämkning av den föreslagna

övergångsbestämmelsen.

Riksgäldsfullmäktige ha i likhet med utredningsmännen funnit det icke

lämpligt at^ i fortsättningen bibehålla en generell föreskrift om lägre pensionsålder

för kvinnliga än för manliga tjänstemän och ha därför tillstyrkt

förslaget, vilket syntes böra underställas riksdagen. Fullmäktige förklarade

sig icke heller ha något att erinra mot de föreslagna övergångsbestämmelserna,

vilka syntes ägnade att möjliggöra en mjuk och smidig anpassning

till det nya systemet.

Även delegerade dela utredningsmännens principiella uppfattning, att det

icke längre synes motiverat att upprätthålla olika bestämmelser beträffande

pensionsåldern för manliga och kvinnliga befattningshavare vid riksdagens.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26.

3

verk, eftersom någon dylik skillnad icke förefinnes inom andra områden av

statsförvaltningen. Delegerade vilja med hänsyn härtill föreslå, att denna

skillnad avskaffas och att vid riksdagens verk helt tillämpas samma grunder

på förevarande område som gälla för tjänstemän inom den Kungl. Maj :t

underställda statsförvaltningen.

Vad beträffar övergångsbestämmelserna kunna delegerade jämväl biträda

utredningsmännens förslag, dock att, såsom bankofullmäktige uttalat, det

skulle stå i bättre överensstämmelse med eljest vedertagna principer, att de

ändrade pensionsåldrarna för kvinnliga befattningshavare skola tillämpas,

såvitt icke därav berörd tjänsteman inom föreskriven tid anmält önskan att

kvarstå å nuvarande grunder. Sådan anmälan torde böra göras till den myndighet,

som äger besluta angående pension för tjänstemannen. Delegerade

tillstyrka följaktligen att den ifrågavarande övergångsbestämmelsen erhåller

den avfattning, som bankofullmäktige föreslagit.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot vad delegerade för

riksdagens verk anfört och får sålunda tillstyrka bifall till delegerades förevarande

förslag.

Utskottet hemställer.

att riksdagen må, i anledning av delegerades för riksdagens

verk förevarande framställning, bemyndiga delegerade

att, med tillämpning från och med den 1 juli 1953,

dels upphäva nuvarande särbestämmelser beträffande

pensionsåldern för kvinnliga befattningshavare vid riksdagens

verk,

dels bestämma att vid riksdagens verk pensioneringsperiod

II skall gälla för innehavare av befattning såsom kontorist

i lönegraden Ca 13 eller kontorsskrivare i lönegraden

Ca 15,

dels ock meddela övergångsbestämmelse av det innehåll

som framgår av delegerades ovan återgivna förslag.

Stockholm den 19 maj 1953.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sundvik, Mogård, Werner,* De Geer*

och Nordenson;

från and ra kammaren: herrar Severin i Stockholm. Sköldin, Persson

i Norrby, JoSansson i Kalmar, Magnusson i Tumhult, Löfgren och Mellqvist.*

* Ej närvarande vid justeringen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 26.

Bilaga.

Till Delegerade för riksdagens verk.

Vid sammanträde den 21 juni 1951 beslöto delegerade för riksdagens verk

med anledning av en från bankoutskottet överlämnad skrivelse från Föreningen

Kvinnor i statens tjänst att uppdraga åt undertecknade, bankokommissarien

Georg Ahlin och kamreraren i riksgäldskontoret Artur Sandqvist,

att verkställa utredning av frågan om pensionsåldern för de kvinnliga befattningshavarna

vid riksdagens verk samt att till delegerade inkomma med det

yttrande och de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Efter att hava

utfört uppdraget överlämnas härmed dels utredningen, dels förslag till av

utredningen betingade ändringar i gällande pensionsföreskrifter för riksdagens

verk, nämligen i Tillämpningsföreskrifter till 1947 års tjänste- och

familjepensionsreglementen för riksdagens verk samt i Pensionsåldersförteckning,

tillhörande 1947 års tjänstepensionsreglemente, jämte förslag till

övergångsbestämmelser.

Föreningen Kvinnor i statens tjänst, Riksbankens Kvinnliga personalförening

och Riksgäldskontorets Kvinnliga personalförening ha beretts tillfälle

att taga del av utredningens resultat. Såsom framgår av bilagda yttranden

ha nämnda föreningar icke haft något att erinra mot utredningens förslag.

Såsom sekreterare har anlitats e. o. förste kammarskrivaren i riksgäldskontoret

Ch. Reuterwald.

Stockholm den 23 maj 1952.

G. Ahlin. Artur Sandqvist.

/ Ch. Reuterwald.

Utredning angående ändrade bestämmelser rörande pensionsåldern för

kvinnliga befattningshavare vid riksdagens verk.

Tjänstepensioneringen vid riksdagens verk omfattade fram till den 1 juli

1935 endast innehavare av ordinarie tjänster. De första kvinnliga tjänstemän,

som erhöllo ordinarie befattningar, utnämndes från och med år 1915

vid riksbanken och riksgäldskontoret, varvid pensionsåldern i överensstämmelse

med då i allmänhet rådande förhållanden inom allmänna civilförvaltningen

fastställdes till 60 år.

Enligt det civila tjänstepensionsreglemente, som trädde i kraft den 1 juli

1935, fördelades befattningarna i pensionsåldershänseende allt efter löneställning

på två huvudgrupper på sådant sätt, att tjänster i lönegraderna

1—12 (nuvarande lönegraderna 1—16) hänfördes till en lägre åldersgrupp

med en pensionsålder av 60 år, medan befattningar i högre löneställning

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26.

5

hänfördes till eu högre åldersgrupp med en pensionsålder av 65 år. I reglementet

gjordes ingen åtskillnad mellan manliga och kvinnliga befattningshavare

i samma lönegrad, utan dessa likställdes helt i fråga om pensionsålder.

Från huvudregeln stadgades emellertid åtskilliga undantag. Sålunda

skulle pensionsåldern för vissa befattningar tillhörande ovannämnda lägre

lönegrader, bland andra kontorist och kansliskrivare, utgöra 63 år.

Pensionskommittén för riksdagens verk, som tillsatts av delegerade för

nämnda verk, med uppdrag att i huvudsaklig överensstämmelse med ovannämnda

reglemente verkställa utredning och avgiva förslag till tjänstepensionsreglemente

för befattningshavare vid riksdagens verk, följde i sitt den

15 februari 1935 framlagda förslag i fråga om pensionsåldern huvudbestämmelserna

i det civila tjänstepensionsreglementet. Förslaget innebar alltså

en höjning av pensionsåldern för kvinnliga tjänstemän i lönegrad 13 (17)

och högre med 5 år. Fn av kommitténs ledamöter uttalade emellertid i särskilt

yttrande, att beträffande riksbanken borde liksom förut gälla en pensionsålder

av 60 år för alla kvinnliga befattningshavare. De hörda myndigheterna

samt lönenämnd och delegerade avstyrkte i sina yttranden den av

kommittén föreslagna höjningen, varvid fullmäktige i riksbanken i stället

förordade en till 55 år sänkt avgångsålder och de övriga remissinstanserna

ett bibehållande av 60 år som gemensam avgångsålder för den kvinnliga

personalen. Bankoutskottet biträdde med den motivering, som anförts av

delegerade, förslaget om en pensionsålder av 60 år för kvinnliga tjänstemän

oberoende av löneställning, och detta blev också riksdagens beslut. Till de

motiv, som framförts i samband härmed, vilja utredningsmännen återkomma

i det följande.

Pensionsåldersfrågan aktualiserades ånyo genom det av l!)il års pensionskommitté

för riksdagens verk år 1942 avgivna betänkandet. Kommittén

ifrågasatte ej någon generell ändring av kvinnliga befattningshavares

pensionsålder till överensstämmelse med civilförvaltningen men föreslog

som viss kompensation en särbestämmelse, att delegerade på framställning

av vederbörande myndighet, då särskilda skäl förelågo, skulle kunna medgiva

kvarstående i tjänst sammanlagt 5 år efter pensionsålderns inträde,

såvitt angick befattningshavare med en pensionsålder av 60 år, tillhörande

lönegrad 13 (17) eller högre. Föreningen Kvinnor i statens tjänst, som beretts

tillfälle att yttra sig över betänkandet, framhöll, att den föreslagna

särbestämmelsen icke innehar full likställighet mellan manliga och kvinnliga

befattningshavare. Föreningen hemställde, att pensionsbestämmelserna

måtte ändras därhän, att pensionsåldern blev densamma för manliga och

kvinnliga tjänstemän i samma lönegrader. Detta yrkande framfördes även

i en inom andra kammaren av fröken Andersson jämte två av kammarens

övriga ledamöter väckt motion. Yrkandena föranledde dock inga ändringar.

1 1942 års tjänste- och familjepensionsreglemente för riksdagens verk hibehöllos

alltså förut gällande bestämmelser om avgångsålder för de kvinnliga

befattningshavarna dock med tillägg av ovannämnda särbestämmelse.

I anslutning till 1947 års lönereglering antogs av riksdagen jämväl nya

tjänste- och familjepensionsreglementen för tjänstemännen vid riksdagens

verk. De nya bestämmelserna medförda inga ändringar i gällande pensionsåldrar.

I yttrande över 1947 års löne- och pensionskommittés avgivna förslag

till förenämnda reglementen hade emellertid Föreningen Kvinnor i statens

tjänst under åberopande av behörighetslagen anfört, att bestämmelsen,

att pensionsåldern för kvinnliga befattningshavare i lönegraderna 17—37

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 26.

skulle utgöra 60 år, borde utgå, varigenom en enhetlig pensionsålder av 65

år skulle bli gällande för både manliga och kvinnliga tjänstemän i dessa

lönegrader.

Enligt beslut av 1951 års riksdag ha de fasta pensionsåldergränserna ersatts

med en anordning med tre pensioneringsperioder, vilka omfatta

pensioneringsperiod I tiden från uppnådda 60 år till uppnådda 63 år

» II » » » 63 » » » 65 »

» III » » » 65 » » » 66 »

Under den för befattningshavaren gällande pensioneringsperioden är det i

allmänhet befattningshavarens ensak att bestämma den närmare tidpunkten

för avgång ur tjänst. För varje särskild tjänst tillämpas den pensioneringsperiod,

vars nedre gräns motsvarar den för befattningen före den 1 juli 1951

gällande avgångsåldern. Därjämte har införts en bestämmelse — omfattande

samtliga tjänstemän — att därest det ur tjänstesynpunkt finnes önskvärt,

att tjänsteman efter uppnående av den för honom gällande pensioneringsperiodens

övre gräns tages i anspråk för fullgörande av arbetsuppgifter,

som ålegat honom i hans senast innehavda befattning, medgivande må

kunna lämnas honom att kvarstå i tjänst under ytterligare högst två år. Då

fråga är om dylikt medgivande, skall prövning verkställas av delegerade.

Den tidigare omnämnda särbestämmelsen från år 1942 har i samband härmed

såsom överflödig bortfallit.

Såsom framgår av föregående redogörelse har vid riksdagens verk, i motsats

till vad som fr. o. in. år 1935 gäller för statsförvaltningen i övrigt, i

fråga om pensionsålder (fr. o.in. 1/7 1951 pensioneringsperiod) åtskillnad

gjorts mellan manlig och kvinnlig personal i samma tjänsteställning. Upprinnelsen

till detta förhållande synes ha varit ovan antydda yttrande av en

ledamot i 1935 års pensionskommitté. Som motiv för sitt ställningstagande

framhöll denne bl. a., att för riksbankens del vid tidigare tillfällen fastställts

andra löne- och pensionsbestämmelser än för statsförvaltningen i

övrigt under hänsynstagande till beskaffenheten av riksbankens verksamhet.

Den erfarenhet, som vunnits inom privat bankverksamhet, hade föranlett,

att pensionsåldern för kvinnliga tjänstemän vid det stora flertalet

banker fastställts till 55 år. Enligt reservanten vore det uppenbart, att även

för riksbankens vidkommande gällde, liksom för privata banker, att den

kvinnliga arbetskraften vore betydligt mindre motståndskraftig än den manliga

med hänsyn till ifrågakommande göromål. I riksbanken funnes, i motsats

till andra statens verk, ett ej ringa antal kvinnliga tjänstemän i de

lönegrader, för vilka pensionsåldern enligt kommittéförslaget skulle bliva

65 år. Det vore därför önskvärt med en allmän pensionsålder av 60 år för

kvinnliga tjänstemän. I huvudsak samma motivering Iades till grund för

riksbanks- och riksgäldsfullmäktiges ävensom lönenämndens yttranden,

vilka alltså inneburo ett avstyrkande av likställighet mellan manlig och

kvinnlig personal i fråga om pensionsålder. Delegerade inskränkte sin motivering

för avstyrkande med att hänvisa till arbetets art inom riksbanken

och riksgäldskontoret. Som förut nämnts blev det denna motivering, som

lades till grund för bankoutskottets och riksdagens ställningstagande.

Av ovanstående framgår att man vid förevarande tidpunkt inom riksdagens

verk, med hänsyn till egen bristande erfarenhet om kvinnornas förmåga

att vid mera framskriden ålder tillfredsställande uppehålla sina befattningar,

motiverade sitt ställningstagande angående kvinnornas pensions
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26.

/

ålder med den erfarenhet, som i motsvarande hänseende vunnits inom det

enskilda bankväsendet. Enligt utredningsmännens uppfattning har på grund

av de kvinnliga tjänstemännens åldersförhållanden tillräcklig dylik erfarenhet

ännu ej kunnat vinnas inom riksdagens verk. Endast ett ringa antal

kvinnor har uppnått eller närmar sig pensionsåldern. I de fall, då kvinnliga

tjänstemän tillhörande högre lönegrader, beviljats tillstånd till fortsatt

tjänstgöring efter inträde i pensionsåldern, ha de i regel icke medgivits uppehålla

tidigare av dem innehavda högre befattningar utan tjänstgjort såsom

tillfälligt anställda eller, vad riksgäldskontoret beträffar, fr. o. in. den

1 juli 1947 såsom extra tjänstemän med mindre kvalificerade arbetsuppgifter.

Det bör nämnas, att den särbestämmelse om visst utsträckt anståndsförfarande,

vilken infördes i 1942 års pensionsreglemente, icke tillämpats.

För att bilda sig en uppfattning om kvinnornas lämplighet för bankarbete

vid mera framskriden ålder är man alltså fortfarande hänvisad till affärsbankerna.

Beträffande förhållandena därstädes efter år 1935 må framhållas,

att fram till år 1947 pensionsåldern för kvinnliga tjänstemän, oavsett

löneställning, i allmänhet var 55 år. Från och med tillämpningen av 1947

års kollektivavtal höjdes pensionsåldern till 60 år. En motsvarande höjning

skedde emellertid även beträffande den manliga personalen, nämligen från

60 till 65 år. I affärsbankerna uppehälles alltså alltjämt en skillnad på 5 år

mellan manlig och kvinnlig tjänstemans pensionsålder. Affärsbankerna äro

icke ensamma om denna praxis. Vid enskilda företag tillämpas i regel lägre

pensionsålder för kvinnor än för män. En tämligen allmän regel vid industriföretag

synes vara, att skillnaden utgör 5 år.

Från å ena sidan arbetsgivarhåll och å andra sidan vissa kvinnoorganisationer

framföras skilda meningar om de bakomliggande orsakerna till

nämnda förhållande. Utredningsmännen, som anse, att deras uppdrag icke

avser att utreda ifrågavarande problemkomplex — därtill kräves självfallet

en mer auktoritativ utredningskommitté — ha dock i samband med sin undersökning

velat redovisa faktiskt rådande förhållanden.

Med utgångspunkt från det betraktelsesätt, som inom riksdagens verk

hittills anlagts på kvinnornas pensionsåldersfråga, nämligen att affärsbankernas

erfarenheter höra vara vägledande, kunna alltså utredningsmännen

konstatera, att tidigare framförda motiv för en generell pensionsålder av 60

år för kvinnliga tjänstemän i och för sig fortfarande äga giltighet. Utöver

vad sålunda framkommit, torde dock utredningen böra utsträckas att omfatta

en undersökning, huruvida faktorer av annat slag än de som år 1935

fingo avgörande betydelse numera äro till finnandes och, om så är förhållandet,

huruvida dessa äro av sådan betydelse, att de böra påverka frågans lösning.

En väsentlig utjämning har från och med den 1 juli 1951 inträtt mellan

skilda avgångsåldrar genom de fasta pensionsåldrarnas ersättande med

pensioneringsperioder. Dessas konstruktion är sådan, att skillnaden i avgångsåldcr

mellan å ena sidan manlig och å andra sidan kvinnlig tjänsteman

i 17 :e och högre lönegrader vid ett maximalt utnyttjande av vederbörandcs

pensioneringsperiod reducerats från 5 till 3 år. Utan särskilt anståndsförfarande

äger nämligen ifrågavarande tjänstemannakategorier i regel kvarstå

i tjänst till respektive 66 och 63 års ålder. Som synes är denna nytillkomna

faktor av den art, att det kan sägas vara mindre betydelsefullt nu

än tidigare, om de kvinnliga tjänstemännens pensionsåldersfråga löses i ena

eller andra riktningen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 26.

I sin skrivelse har Föreningen Kvinnor i statens tjänst som motiv för en

förändring av pensionsåldersbestämmelserna angivit, att dessa icke skulle

överensstämma med »behörighetslagens tolkning». Då någon s. k. behörighetslag

icke längre finnes, torde med det citerade uttrycket avses de principer

och synpunkter, som legat till grund för visst lagstiftningsarbete på

området för kvinnas behörighet att inneha statstjänst.

Genom tid efter annan vidtagna ändringar i regeringsformen samt övergångsvis

med stöd av viss tillämpningslagstiftning (de s. k. behörighetslagarna)

ha — utom beträffande prästerliga tjänster — tidigare hinder för

kvinnas behörighet att innehava statstjänst successivt bortfallit. De senast

genomförda ändringarna i regeringsformen trädde i kraft den 6 april 1949.

(I realiteten hade ändringarna dock varit gällande från och med denl januari

1946. Jfr sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr

1 år 1945).

Med hänsyn till att genom lagstiftningen på behörighetsområdet kvinnas

likställighet med man — frånsett nämnt undantag — blivit grundlagsfäst,

synes det av principiella skäl icke lämpligt, att i pensionsbestämmelserna

för riksdagens verk bibehålies en generell föreskrift om lägre pensionsålder

för kvinnlig än för manlig tjänsteman. En dylik föreskrift synes i viss mån

minska hennes behörighet att innehava tjänst. Formellt sett torde visserligen

föreskriften icke strida mot någon för riksdagens verk gällande författning,

men det torde förväntas, att nämnda verk i berörda hänseende

följa vad som gäller för statsförvaltningen i övrigt.

Under hänvisning till det ovan anförda vilja utredningsmännen förorda,

att i pensionsåldershänseende full likställighet införes mellan manlig och

kvinnlig personal vid riksdagens verk. Härvid förutsättes, att även därstädes

tillämpas den i övriga statsförvaltningen gällande regeln, att befattningshavare,

hl. a. i lönegraderna 13 och 15, hänföras till pensioneringsperiod

II. Detta skulle innebära, att befattningarna kontorist och kontorsskrivare

vid riksbanken samt kontorsskrivare vid riksgäldskontoret och riksdagens

ekonomibyrå komme att tillhöra denna pensioneringsperiod. Förslag

till ändringar i gällande pensionsföreskrifter för riksdagens verk återfinnas

i bilagor till denna utredning.

Bland personalen har tidigare funnits delade meningar i denna fråga,

vilket hl. a. kommit till uttryck år 1942 i samband med 1941 års pensionskommittés

betänkande, då övervägande delen av den kvinnliga personalen

vid riksbanken — i såväl högre som lägre lönegrader — som en gensaga

mot vad av Föreningen Kvinnor i statens tjänst i avgivet yttrande uttalats

särskilt hos riksdagens bankoutskott gjorde framställning om ett bibehållande

av pensionsåldern 60 år för högre kvinnliga befattningshavare. Även

nu ha utredningsmännen kunnat konstatera, att många av de kvinnliga

tjänstemän, varom här är fråga, ställa sig mycket betänksamma inför en

höjning av pensionsåldern. Enligt gällande pensioneringsbestämmelser är

tjänsteman skyldig att underkasta sig ändringar i pensionsåldershänseende

(pensioneringsperiod). Med hänsyn till att en höjning av minimiåldern för

pension — i synnerhet för gift kvinnlig personal — kan innebära en avsevärd

ändring i beräknade framtida levnadsförhållanden, böra de nya bestämmelserna

endast avse personal, som erhåller befordran efter de ändrade

pensioneringsperiodernas fastställande. För övrig personal i lönegrader,

som beröras av ändringen, föreslås rätt att inom viss tid, förslagsvis sex

månader efter bestämmelsernas ikraftträdande, anmäla önskan om över
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26.

9

gång till de nya pensioneringsperioderna. Även med hänsyn till den inställning

till de kvinnliga tjänstemännens pensionsåldersfråga, som myndigheterna

vid riksdagens verk hittills intagit, synes det önskvärt, att övergången

till högre pensionsåldrar göres så mjuk och långsamt verkande som möjligt.

Förslag till övergångsbestämmelser i anförda hänseenden bifogas.

Stockholm den 1 april 1952.

G. Alilin. Artur Sandqvist.

/ C/j. Reuterwald.

Förslag.

Tillämpningsföreskrifter till 1947 års tjänste- och familjepensionsreglementen

för riksdagens verk.

1 §.

Där ej annat följer av vad nedan i denna paragraf stadgas, skola för ordinarie

befattningar, vilka tillsättas medelst fullmakt eller konstitutorial, så

ock för icke-ordinarie befattningar, gälla följande i 5 § tjänstepensionsreglementet

angivna pensioneringsperioder:

för befattningar i lönegrad Ca eller

Ce 1—16 ........................................................................ pensioneringsperiod 1

för befattningar i lönegrad Ca eller

Ce 17—37 .................................................................... pensioneringsperiod III

För innehavare av ordinarie befattningar, som finnas upptagna i den av

delegerade den 14 juli 1947 utfärdade pensionsåldersförteckningen, tillhörande

1947 års tjänstepensionsreglemente, skall gälla pensioneringsperiod

II. Vad nu sagts skall, såframt ej delegerade annorlunda förordna, tillämpas

även beträffande innehavare av extra ordinarie befattningar med samma

benämningar som i sagda förteckning upptagna ordinarie tjänster, så ock

för innehavarna av de extra ordinarie befattningarna såsom bevakningsförman

respektive förrådsförvaltare vid riksbankens sedeltryckeri.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 8 samt. Nr 26—27.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 26.

Bilaga A.

Förslag.

Pensionsåldersförteckning, tillhörande 1947 års tjänstepensionsreglemente

för riksdagens verk;

utfärdad av delegerade för riksdagens verk den 14 juli 1947.

Innehavare av följande ordinarie befattningar skola tillhöra pensioneringsperiod

II. (63—65 år).

Verk och befattningar

Riksbanken

Gårdskarl

Bankvaktmästare

Eldare

Chaufför

Förste bankvaktmästare

Kontorist

Maskinist

Kontorsskrivare

Biträdande övervaktmästare

Riksgälds kontoret

Riksgäldsvaktmästare

Förste riksgäldsvaktmästare

Kontorsskrivare

övervaktmästare

Verk och befattningar

Riksdagens ekonomibyrå

Portvakt

Eldare

Reparatör

Expeditionsförman

Maskinist

Kontorsskrivare

Riksdagsbiblioteket

Expeditionsvakt

Förste expeditionsvakt

Justitieombudsmansexpeditionen

Expeditionsvakt

Militieombudsmansexpeditionen

Expeditionsvakt

Vad under »Riksbanken» sägs om maskinist skall gälla även biträdande

maskinist.

Förslag.

Övergångsbestämmelse

till viss ändring av § 1 i tillämpningsföreskrifterna till 1947 års tjänstepensionsreglemente

för riksdagens verk.

För kvinnlig befattnigshavare, tillhörande lönegraderna Ca eller Ce 13

och 15 samt lönegraderna Ca eller Ce 18—37, som efter den 30 juni 1953

kvarstår i nämnda dag innehavd befattning, skall gälla pensioneringsperiod

I, därest befattningshavaren icke före den 1 januari 1954 till delegerade för

riksdagens verk anmält sin önskan att å sig få tillämpad den pensioneringsperiod,

som för vederbörlig ovannämnd befattning blivit fastställd att

gälla från och med den 1 juli 1953.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.