Utlåtande i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angående ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern för kvinnliga befattningshavare vid riksdagens verk in. m.
1953-05-19 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1953:26, Utlåtande i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angående ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern för kvinnliga befattningshavare vid riksdagens verk in. m.
Dokumentets text
Nr 26—27.
Bankoutskottets utlåtande nr 26.
1
Nr 26.
Utlåtande i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning
angående ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern
för kvinnliga befattningshavare vid riksdagens
verk in. m.
I skrivelse den 28 januari 1953 ha delegerade för riksdagens verk hemställt,
att bankoutskottet ville föreslå riksdagen bemyndiga delegerade att,
med tillämpning från och med den 1 juli 1953,
dels upphäva nuvarande särbestämmelser beträffande pensionsåldern för
kvinnliga befattningshavare vid riksdagens verk,
dels bestämma att vid riksdagens verk pensioneringsperiod II skall gälla
för innehavare av befattning såsom kontorist i lönegraden Ca 13 eller kontorsskrivare
i lönegraden Ca 15,
dels ock meddela övergångsbestämmelse av följande lydelse:
Övergångsbestämmelse
till ändring av 1 § tillämpningsföreskrifterna till 1947 års tjänste- och
familjepensionsreglementen för riksdagens verk.
Kvinnlig befattningshavare, som vid utgången av juni 1953 tillhör någon
av lönegraderna Ca eller Ce 13 eller högre lönegrad, bibehåller pensioneringsperiod
I, därest befattningshavaren anmäler sin önskan härom före
den 1 januari 1954. Vad nu sagts gäller dock endast så länge befattningshavaren
kvarstår i den lönegrad, som befattningshavaren tillhörde vid förstnämnda
tidpunkt. Anmälan skall ingivas till den myndighet, som har att
besluta angående pension för befattningshavaren.
I skrivelse till bankoutskottet den 11 maj 1951 hemställde föreningen
Kvinnor i statens tjänst att frågan om pensionsåldern för de kvinnliga befattningshavarna
vid riksdagens verk måtte bli föremål för prövning. Utskottet
beslöt att överlämna skrivelsen till delegerade för riksdagens verk
för den åtgärd, vartill den kunde föranleda.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 8 samt. Nr 26—27.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande nr 26.
Med anledning härav beslöto delegerade den 21 juni 1951 uppdraga åt
bankokommissarien Georg Ahlin och kamreraren i riksgäldskontoret Artur
Sandqvist att verkställa den av föreningen begärda utredningen samt att till
delegerade inkomma med det yttrande och de förslag, som kunde föranledas
av utredningen.
Efter slutfört uppdrag överlämnade utredningsmännen med skrivelse den
23 maj 1952 förslag till ändrade bestämmelser rörande pensionsåldern för
kvinnliga befattningshavare vid riksdagens verk. I sin skrivelse anmälde
utredningsmännen, att föreningen Kvinnor i statens tjänst, Riksbankens
kvinnliga personalförening och Riksgäldskontorets kvinnliga personalförening
beretts tillfälle att taga del av utredningens resultat samt att dessa
föreningar icke haft något att erinra mot vad utredningsmännen föreslagit.
Utredningsmännens skrivelse är såsom bilaga fogad till detta utlåtande
(bilaga 1).
Efter remiss ha fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret
avgivit yttrande över förslaget.
I sin skrivelse den 28 januari 1953 anföra delegerade:
Utredningsmännen ha förordat att, i överensstämmelse med vad som
gäller för statsförvaltningen i övrigt, full likställighet i fråga om pensionsåldern
införes för manlig och kvinnlig personal vid riksdagens verk. Den
inom den allmänna statsförvaltningen gällande regeln, att befattningshavare
som kontorist i lönegraden Ca eller Ce 13 och som kansliskrivare — i riksdagens
verk benämnda kontorsskrivare — i lönegraden Ca eller Ce 15 hänföras
till pensioneringsperiod II, skulle enligt förslaget jämväl erhålla tilllämpning
å här avsedd personal. För att göra övergången till de föreslagna
högre pensionsåldrarna så mjuk och långsamt verkande som möjligt ha utredningsmännen
förutsatt, att viss övergångsbestämmelse skulle tillämpas.
Bankofullmäktige ha i sitt yttrande anfört, att några nya skäl visserligen
icke åberopats i utredningen, vilka enligt fullmäktiges mening i och för sig
kunde anses utgöra tillräckliga motiv för ett frångående av den ståndpunkt,
som fullmäktige och riksdagen tidigare intagit till frågan om pensionsåldern
för den kvinnliga personalen vid riksdagens verk. Med hänsyn till att dessa
verk ensamma tillämpade ett från den övriga statsförvaltningen avvikande
system på förevarande område och det syntes angeläget — även ur kostnadssynpunkt
— att icke framtvinga pensionsavgång tidigare än som vore
oundgängligen nödvändigt, biträdde emellertid fullmäktige det framlagda
förslaget. Fullmäktige ifrågasatte dock en viss jämkning av den föreslagna
övergångsbestämmelsen.
Riksgäldsfullmäktige ha i likhet med utredningsmännen funnit det icke
lämpligt at^ i fortsättningen bibehålla en generell föreskrift om lägre pensionsålder
för kvinnliga än för manliga tjänstemän och ha därför tillstyrkt
förslaget, vilket syntes böra underställas riksdagen. Fullmäktige förklarade
sig icke heller ha något att erinra mot de föreslagna övergångsbestämmelserna,
vilka syntes ägnade att möjliggöra en mjuk och smidig anpassning
till det nya systemet.
Även delegerade dela utredningsmännens principiella uppfattning, att det
icke längre synes motiverat att upprätthålla olika bestämmelser beträffande
pensionsåldern för manliga och kvinnliga befattningshavare vid riksdagens.
Bankoutskottets utlåtande nr 26.
3
verk, eftersom någon dylik skillnad icke förefinnes inom andra områden av
statsförvaltningen. Delegerade vilja med hänsyn härtill föreslå, att denna
skillnad avskaffas och att vid riksdagens verk helt tillämpas samma grunder
på förevarande område som gälla för tjänstemän inom den Kungl. Maj :t
underställda statsförvaltningen.
Vad beträffar övergångsbestämmelserna kunna delegerade jämväl biträda
utredningsmännens förslag, dock att, såsom bankofullmäktige uttalat, det
skulle stå i bättre överensstämmelse med eljest vedertagna principer, att de
ändrade pensionsåldrarna för kvinnliga befattningshavare skola tillämpas,
såvitt icke därav berörd tjänsteman inom föreskriven tid anmält önskan att
kvarstå å nuvarande grunder. Sådan anmälan torde böra göras till den myndighet,
som äger besluta angående pension för tjänstemannen. Delegerade
tillstyrka följaktligen att den ifrågavarande övergångsbestämmelsen erhåller
den avfattning, som bankofullmäktige föreslagit.
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot vad delegerade för
riksdagens verk anfört och får sålunda tillstyrka bifall till delegerades förevarande
förslag.
Utskottet hemställer.
att riksdagen må, i anledning av delegerades för riksdagens
verk förevarande framställning, bemyndiga delegerade
att, med tillämpning från och med den 1 juli 1953,
dels upphäva nuvarande särbestämmelser beträffande
pensionsåldern för kvinnliga befattningshavare vid riksdagens
verk,
dels bestämma att vid riksdagens verk pensioneringsperiod
II skall gälla för innehavare av befattning såsom kontorist
i lönegraden Ca 13 eller kontorsskrivare i lönegraden
Ca 15,
dels ock meddela övergångsbestämmelse av det innehåll
som framgår av delegerades ovan återgivna förslag.
Stockholm den 19 maj 1953.
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sundvik, Mogård, Werner,* De Geer*
och Nordenson;
från and ra kammaren: herrar Severin i Stockholm. Sköldin, Persson
i Norrby, JoSansson i Kalmar, Magnusson i Tumhult, Löfgren och Mellqvist.*
* Ej närvarande vid justeringen.
4
Bankoutskottets utlåtande nr 26.
Bilaga.
Till Delegerade för riksdagens verk.
Vid sammanträde den 21 juni 1951 beslöto delegerade för riksdagens verk
med anledning av en från bankoutskottet överlämnad skrivelse från Föreningen
Kvinnor i statens tjänst att uppdraga åt undertecknade, bankokommissarien
Georg Ahlin och kamreraren i riksgäldskontoret Artur Sandqvist,
att verkställa utredning av frågan om pensionsåldern för de kvinnliga befattningshavarna
vid riksdagens verk samt att till delegerade inkomma med det
yttrande och de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Efter att hava
utfört uppdraget överlämnas härmed dels utredningen, dels förslag till av
utredningen betingade ändringar i gällande pensionsföreskrifter för riksdagens
verk, nämligen i Tillämpningsföreskrifter till 1947 års tjänste- och
familjepensionsreglementen för riksdagens verk samt i Pensionsåldersförteckning,
tillhörande 1947 års tjänstepensionsreglemente, jämte förslag till
övergångsbestämmelser.
Föreningen Kvinnor i statens tjänst, Riksbankens Kvinnliga personalförening
och Riksgäldskontorets Kvinnliga personalförening ha beretts tillfälle
att taga del av utredningens resultat. Såsom framgår av bilagda yttranden
ha nämnda föreningar icke haft något att erinra mot utredningens förslag.
Såsom sekreterare har anlitats e. o. förste kammarskrivaren i riksgäldskontoret
Ch. Reuterwald.
Stockholm den 23 maj 1952.
G. Ahlin. Artur Sandqvist.
/ Ch. Reuterwald.
Utredning angående ändrade bestämmelser rörande pensionsåldern för
kvinnliga befattningshavare vid riksdagens verk.
Tjänstepensioneringen vid riksdagens verk omfattade fram till den 1 juli
1935 endast innehavare av ordinarie tjänster. De första kvinnliga tjänstemän,
som erhöllo ordinarie befattningar, utnämndes från och med år 1915
vid riksbanken och riksgäldskontoret, varvid pensionsåldern i överensstämmelse
med då i allmänhet rådande förhållanden inom allmänna civilförvaltningen
fastställdes till 60 år.
Enligt det civila tjänstepensionsreglemente, som trädde i kraft den 1 juli
1935, fördelades befattningarna i pensionsåldershänseende allt efter löneställning
på två huvudgrupper på sådant sätt, att tjänster i lönegraderna
1—12 (nuvarande lönegraderna 1—16) hänfördes till en lägre åldersgrupp
med en pensionsålder av 60 år, medan befattningar i högre löneställning
Bankoutskottets utlåtande nr 26.
5
hänfördes till eu högre åldersgrupp med en pensionsålder av 65 år. I reglementet
gjordes ingen åtskillnad mellan manliga och kvinnliga befattningshavare
i samma lönegrad, utan dessa likställdes helt i fråga om pensionsålder.
Från huvudregeln stadgades emellertid åtskilliga undantag. Sålunda
skulle pensionsåldern för vissa befattningar tillhörande ovannämnda lägre
lönegrader, bland andra kontorist och kansliskrivare, utgöra 63 år.
Pensionskommittén för riksdagens verk, som tillsatts av delegerade för
nämnda verk, med uppdrag att i huvudsaklig överensstämmelse med ovannämnda
reglemente verkställa utredning och avgiva förslag till tjänstepensionsreglemente
för befattningshavare vid riksdagens verk, följde i sitt den
15 februari 1935 framlagda förslag i fråga om pensionsåldern huvudbestämmelserna
i det civila tjänstepensionsreglementet. Förslaget innebar alltså
en höjning av pensionsåldern för kvinnliga tjänstemän i lönegrad 13 (17)
och högre med 5 år. Fn av kommitténs ledamöter uttalade emellertid i särskilt
yttrande, att beträffande riksbanken borde liksom förut gälla en pensionsålder
av 60 år för alla kvinnliga befattningshavare. De hörda myndigheterna
samt lönenämnd och delegerade avstyrkte i sina yttranden den av
kommittén föreslagna höjningen, varvid fullmäktige i riksbanken i stället
förordade en till 55 år sänkt avgångsålder och de övriga remissinstanserna
ett bibehållande av 60 år som gemensam avgångsålder för den kvinnliga
personalen. Bankoutskottet biträdde med den motivering, som anförts av
delegerade, förslaget om en pensionsålder av 60 år för kvinnliga tjänstemän
oberoende av löneställning, och detta blev också riksdagens beslut. Till de
motiv, som framförts i samband härmed, vilja utredningsmännen återkomma
i det följande.
Pensionsåldersfrågan aktualiserades ånyo genom det av l!)il års pensionskommitté
för riksdagens verk år 1942 avgivna betänkandet. Kommittén
ifrågasatte ej någon generell ändring av kvinnliga befattningshavares
pensionsålder till överensstämmelse med civilförvaltningen men föreslog
som viss kompensation en särbestämmelse, att delegerade på framställning
av vederbörande myndighet, då särskilda skäl förelågo, skulle kunna medgiva
kvarstående i tjänst sammanlagt 5 år efter pensionsålderns inträde,
såvitt angick befattningshavare med en pensionsålder av 60 år, tillhörande
lönegrad 13 (17) eller högre. Föreningen Kvinnor i statens tjänst, som beretts
tillfälle att yttra sig över betänkandet, framhöll, att den föreslagna
särbestämmelsen icke innehar full likställighet mellan manliga och kvinnliga
befattningshavare. Föreningen hemställde, att pensionsbestämmelserna
måtte ändras därhän, att pensionsåldern blev densamma för manliga och
kvinnliga tjänstemän i samma lönegrader. Detta yrkande framfördes även
i en inom andra kammaren av fröken Andersson jämte två av kammarens
övriga ledamöter väckt motion. Yrkandena föranledde dock inga ändringar.
1 1942 års tjänste- och familjepensionsreglemente för riksdagens verk hibehöllos
alltså förut gällande bestämmelser om avgångsålder för de kvinnliga
befattningshavarna dock med tillägg av ovannämnda särbestämmelse.
I anslutning till 1947 års lönereglering antogs av riksdagen jämväl nya
tjänste- och familjepensionsreglementen för tjänstemännen vid riksdagens
verk. De nya bestämmelserna medförda inga ändringar i gällande pensionsåldrar.
I yttrande över 1947 års löne- och pensionskommittés avgivna förslag
till förenämnda reglementen hade emellertid Föreningen Kvinnor i statens
tjänst under åberopande av behörighetslagen anfört, att bestämmelsen,
att pensionsåldern för kvinnliga befattningshavare i lönegraderna 17—37
6
Bankoutskottets utlåtande nr 26.
skulle utgöra 60 år, borde utgå, varigenom en enhetlig pensionsålder av 65
år skulle bli gällande för både manliga och kvinnliga tjänstemän i dessa
lönegrader.
Enligt beslut av 1951 års riksdag ha de fasta pensionsåldergränserna ersatts
med en anordning med tre pensioneringsperioder, vilka omfatta
pensioneringsperiod I tiden från uppnådda 60 år till uppnådda 63 år
» II » » » 63 » » » 65 »
» III » » » 65 » » » 66 »
Under den för befattningshavaren gällande pensioneringsperioden är det i
allmänhet befattningshavarens ensak att bestämma den närmare tidpunkten
för avgång ur tjänst. För varje särskild tjänst tillämpas den pensioneringsperiod,
vars nedre gräns motsvarar den för befattningen före den 1 juli 1951
gällande avgångsåldern. Därjämte har införts en bestämmelse — omfattande
samtliga tjänstemän — att därest det ur tjänstesynpunkt finnes önskvärt,
att tjänsteman efter uppnående av den för honom gällande pensioneringsperiodens
övre gräns tages i anspråk för fullgörande av arbetsuppgifter,
som ålegat honom i hans senast innehavda befattning, medgivande må
kunna lämnas honom att kvarstå i tjänst under ytterligare högst två år. Då
fråga är om dylikt medgivande, skall prövning verkställas av delegerade.
Den tidigare omnämnda särbestämmelsen från år 1942 har i samband härmed
såsom överflödig bortfallit.
Såsom framgår av föregående redogörelse har vid riksdagens verk, i motsats
till vad som fr. o. in. år 1935 gäller för statsförvaltningen i övrigt, i
fråga om pensionsålder (fr. o.in. 1/7 1951 pensioneringsperiod) åtskillnad
gjorts mellan manlig och kvinnlig personal i samma tjänsteställning. Upprinnelsen
till detta förhållande synes ha varit ovan antydda yttrande av en
ledamot i 1935 års pensionskommitté. Som motiv för sitt ställningstagande
framhöll denne bl. a., att för riksbankens del vid tidigare tillfällen fastställts
andra löne- och pensionsbestämmelser än för statsförvaltningen i
övrigt under hänsynstagande till beskaffenheten av riksbankens verksamhet.
Den erfarenhet, som vunnits inom privat bankverksamhet, hade föranlett,
att pensionsåldern för kvinnliga tjänstemän vid det stora flertalet
banker fastställts till 55 år. Enligt reservanten vore det uppenbart, att även
för riksbankens vidkommande gällde, liksom för privata banker, att den
kvinnliga arbetskraften vore betydligt mindre motståndskraftig än den manliga
med hänsyn till ifrågakommande göromål. I riksbanken funnes, i motsats
till andra statens verk, ett ej ringa antal kvinnliga tjänstemän i de
lönegrader, för vilka pensionsåldern enligt kommittéförslaget skulle bliva
65 år. Det vore därför önskvärt med en allmän pensionsålder av 60 år för
kvinnliga tjänstemän. I huvudsak samma motivering Iades till grund för
riksbanks- och riksgäldsfullmäktiges ävensom lönenämndens yttranden,
vilka alltså inneburo ett avstyrkande av likställighet mellan manlig och
kvinnlig personal i fråga om pensionsålder. Delegerade inskränkte sin motivering
för avstyrkande med att hänvisa till arbetets art inom riksbanken
och riksgäldskontoret. Som förut nämnts blev det denna motivering, som
lades till grund för bankoutskottets och riksdagens ställningstagande.
Av ovanstående framgår att man vid förevarande tidpunkt inom riksdagens
verk, med hänsyn till egen bristande erfarenhet om kvinnornas förmåga
att vid mera framskriden ålder tillfredsställande uppehålla sina befattningar,
motiverade sitt ställningstagande angående kvinnornas pensions
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande nr 26.
/
ålder med den erfarenhet, som i motsvarande hänseende vunnits inom det
enskilda bankväsendet. Enligt utredningsmännens uppfattning har på grund
av de kvinnliga tjänstemännens åldersförhållanden tillräcklig dylik erfarenhet
ännu ej kunnat vinnas inom riksdagens verk. Endast ett ringa antal
kvinnor har uppnått eller närmar sig pensionsåldern. I de fall, då kvinnliga
tjänstemän tillhörande högre lönegrader, beviljats tillstånd till fortsatt
tjänstgöring efter inträde i pensionsåldern, ha de i regel icke medgivits uppehålla
tidigare av dem innehavda högre befattningar utan tjänstgjort såsom
tillfälligt anställda eller, vad riksgäldskontoret beträffar, fr. o. in. den
1 juli 1947 såsom extra tjänstemän med mindre kvalificerade arbetsuppgifter.
Det bör nämnas, att den särbestämmelse om visst utsträckt anståndsförfarande,
vilken infördes i 1942 års pensionsreglemente, icke tillämpats.
För att bilda sig en uppfattning om kvinnornas lämplighet för bankarbete
vid mera framskriden ålder är man alltså fortfarande hänvisad till affärsbankerna.
Beträffande förhållandena därstädes efter år 1935 må framhållas,
att fram till år 1947 pensionsåldern för kvinnliga tjänstemän, oavsett
löneställning, i allmänhet var 55 år. Från och med tillämpningen av 1947
års kollektivavtal höjdes pensionsåldern till 60 år. En motsvarande höjning
skedde emellertid även beträffande den manliga personalen, nämligen från
60 till 65 år. I affärsbankerna uppehälles alltså alltjämt en skillnad på 5 år
mellan manlig och kvinnlig tjänstemans pensionsålder. Affärsbankerna äro
icke ensamma om denna praxis. Vid enskilda företag tillämpas i regel lägre
pensionsålder för kvinnor än för män. En tämligen allmän regel vid industriföretag
synes vara, att skillnaden utgör 5 år.
Från å ena sidan arbetsgivarhåll och å andra sidan vissa kvinnoorganisationer
framföras skilda meningar om de bakomliggande orsakerna till
nämnda förhållande. Utredningsmännen, som anse, att deras uppdrag icke
avser att utreda ifrågavarande problemkomplex — därtill kräves självfallet
en mer auktoritativ utredningskommitté — ha dock i samband med sin undersökning
velat redovisa faktiskt rådande förhållanden.
Med utgångspunkt från det betraktelsesätt, som inom riksdagens verk
hittills anlagts på kvinnornas pensionsåldersfråga, nämligen att affärsbankernas
erfarenheter höra vara vägledande, kunna alltså utredningsmännen
konstatera, att tidigare framförda motiv för en generell pensionsålder av 60
år för kvinnliga tjänstemän i och för sig fortfarande äga giltighet. Utöver
vad sålunda framkommit, torde dock utredningen böra utsträckas att omfatta
en undersökning, huruvida faktorer av annat slag än de som år 1935
fingo avgörande betydelse numera äro till finnandes och, om så är förhållandet,
huruvida dessa äro av sådan betydelse, att de böra påverka frågans lösning.
En väsentlig utjämning har från och med den 1 juli 1951 inträtt mellan
skilda avgångsåldrar genom de fasta pensionsåldrarnas ersättande med
pensioneringsperioder. Dessas konstruktion är sådan, att skillnaden i avgångsåldcr
mellan å ena sidan manlig och å andra sidan kvinnlig tjänsteman
i 17 :e och högre lönegrader vid ett maximalt utnyttjande av vederbörandcs
pensioneringsperiod reducerats från 5 till 3 år. Utan särskilt anståndsförfarande
äger nämligen ifrågavarande tjänstemannakategorier i regel kvarstå
i tjänst till respektive 66 och 63 års ålder. Som synes är denna nytillkomna
faktor av den art, att det kan sägas vara mindre betydelsefullt nu
än tidigare, om de kvinnliga tjänstemännens pensionsåldersfråga löses i ena
eller andra riktningen.
8
Bankoutskottets utlåtande nr 26.
I sin skrivelse har Föreningen Kvinnor i statens tjänst som motiv för en
förändring av pensionsåldersbestämmelserna angivit, att dessa icke skulle
överensstämma med »behörighetslagens tolkning». Då någon s. k. behörighetslag
icke längre finnes, torde med det citerade uttrycket avses de principer
och synpunkter, som legat till grund för visst lagstiftningsarbete på
området för kvinnas behörighet att inneha statstjänst.
Genom tid efter annan vidtagna ändringar i regeringsformen samt övergångsvis
med stöd av viss tillämpningslagstiftning (de s. k. behörighetslagarna)
ha — utom beträffande prästerliga tjänster — tidigare hinder för
kvinnas behörighet att innehava statstjänst successivt bortfallit. De senast
genomförda ändringarna i regeringsformen trädde i kraft den 6 april 1949.
(I realiteten hade ändringarna dock varit gällande från och med denl januari
1946. Jfr sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr
1 år 1945).
Med hänsyn till att genom lagstiftningen på behörighetsområdet kvinnas
likställighet med man — frånsett nämnt undantag — blivit grundlagsfäst,
synes det av principiella skäl icke lämpligt, att i pensionsbestämmelserna
för riksdagens verk bibehålies en generell föreskrift om lägre pensionsålder
för kvinnlig än för manlig tjänsteman. En dylik föreskrift synes i viss mån
minska hennes behörighet att innehava tjänst. Formellt sett torde visserligen
föreskriften icke strida mot någon för riksdagens verk gällande författning,
men det torde förväntas, att nämnda verk i berörda hänseende
följa vad som gäller för statsförvaltningen i övrigt.
Under hänvisning till det ovan anförda vilja utredningsmännen förorda,
att i pensionsåldershänseende full likställighet införes mellan manlig och
kvinnlig personal vid riksdagens verk. Härvid förutsättes, att även därstädes
tillämpas den i övriga statsförvaltningen gällande regeln, att befattningshavare,
hl. a. i lönegraderna 13 och 15, hänföras till pensioneringsperiod
II. Detta skulle innebära, att befattningarna kontorist och kontorsskrivare
vid riksbanken samt kontorsskrivare vid riksgäldskontoret och riksdagens
ekonomibyrå komme att tillhöra denna pensioneringsperiod. Förslag
till ändringar i gällande pensionsföreskrifter för riksdagens verk återfinnas
i bilagor till denna utredning.
Bland personalen har tidigare funnits delade meningar i denna fråga,
vilket hl. a. kommit till uttryck år 1942 i samband med 1941 års pensionskommittés
betänkande, då övervägande delen av den kvinnliga personalen
vid riksbanken — i såväl högre som lägre lönegrader — som en gensaga
mot vad av Föreningen Kvinnor i statens tjänst i avgivet yttrande uttalats
särskilt hos riksdagens bankoutskott gjorde framställning om ett bibehållande
av pensionsåldern 60 år för högre kvinnliga befattningshavare. Även
nu ha utredningsmännen kunnat konstatera, att många av de kvinnliga
tjänstemän, varom här är fråga, ställa sig mycket betänksamma inför en
höjning av pensionsåldern. Enligt gällande pensioneringsbestämmelser är
tjänsteman skyldig att underkasta sig ändringar i pensionsåldershänseende
(pensioneringsperiod). Med hänsyn till att en höjning av minimiåldern för
pension — i synnerhet för gift kvinnlig personal — kan innebära en avsevärd
ändring i beräknade framtida levnadsförhållanden, böra de nya bestämmelserna
endast avse personal, som erhåller befordran efter de ändrade
pensioneringsperiodernas fastställande. För övrig personal i lönegrader,
som beröras av ändringen, föreslås rätt att inom viss tid, förslagsvis sex
månader efter bestämmelsernas ikraftträdande, anmäla önskan om över
-
Bankoutskottets utlåtande nr 26.
9
gång till de nya pensioneringsperioderna. Även med hänsyn till den inställning
till de kvinnliga tjänstemännens pensionsåldersfråga, som myndigheterna
vid riksdagens verk hittills intagit, synes det önskvärt, att övergången
till högre pensionsåldrar göres så mjuk och långsamt verkande som möjligt.
Förslag till övergångsbestämmelser i anförda hänseenden bifogas.
Stockholm den 1 april 1952.
G. Alilin. Artur Sandqvist.
/ C/j. Reuterwald.
Förslag.
Tillämpningsföreskrifter till 1947 års tjänste- och familjepensionsreglementen
för riksdagens verk.
1 §.
Där ej annat följer av vad nedan i denna paragraf stadgas, skola för ordinarie
befattningar, vilka tillsättas medelst fullmakt eller konstitutorial, så
ock för icke-ordinarie befattningar, gälla följande i 5 § tjänstepensionsreglementet
angivna pensioneringsperioder:
för befattningar i lönegrad Ca eller
Ce 1—16 ........................................................................ pensioneringsperiod 1
för befattningar i lönegrad Ca eller
Ce 17—37 .................................................................... pensioneringsperiod III
För innehavare av ordinarie befattningar, som finnas upptagna i den av
delegerade den 14 juli 1947 utfärdade pensionsåldersförteckningen, tillhörande
1947 års tjänstepensionsreglemente, skall gälla pensioneringsperiod
II. Vad nu sagts skall, såframt ej delegerade annorlunda förordna, tillämpas
även beträffande innehavare av extra ordinarie befattningar med samma
benämningar som i sagda förteckning upptagna ordinarie tjänster, så ock
för innehavarna av de extra ordinarie befattningarna såsom bevakningsförman
respektive förrådsförvaltare vid riksbankens sedeltryckeri.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 8 samt. Nr 26—27.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 26.
Bilaga A.
Förslag.
Pensionsåldersförteckning, tillhörande 1947 års tjänstepensionsreglemente
för riksdagens verk;
utfärdad av delegerade för riksdagens verk den 14 juli 1947.
Innehavare av följande ordinarie befattningar skola tillhöra pensioneringsperiod
II. (63—65 år).
Verk och befattningar
Riksbanken
Gårdskarl
Bankvaktmästare
Eldare
Chaufför
Förste bankvaktmästare
Kontorist
Maskinist
Kontorsskrivare
Biträdande övervaktmästare
Riksgälds kontoret
Riksgäldsvaktmästare
Förste riksgäldsvaktmästare
Kontorsskrivare
övervaktmästare
Verk och befattningar
Riksdagens ekonomibyrå
Portvakt
Eldare
Reparatör
Expeditionsförman
Maskinist
Kontorsskrivare
Riksdagsbiblioteket
Expeditionsvakt
Förste expeditionsvakt
Justitieombudsmansexpeditionen
Expeditionsvakt
Militieombudsmansexpeditionen
Expeditionsvakt
Vad under »Riksbanken» sägs om maskinist skall gälla även biträdande
maskinist.
Förslag.
Övergångsbestämmelse
till viss ändring av § 1 i tillämpningsföreskrifterna till 1947 års tjänstepensionsreglemente
för riksdagens verk.
För kvinnlig befattnigshavare, tillhörande lönegraderna Ca eller Ce 13
och 15 samt lönegraderna Ca eller Ce 18—37, som efter den 30 juni 1953
kvarstår i nämnda dag innehavd befattning, skall gälla pensioneringsperiod
I, därest befattningshavaren icke före den 1 januari 1954 till delegerade för
riksdagens verk anmält sin önskan att å sig få tillämpad den pensioneringsperiod,
som för vederbörlig ovannämnd befattning blivit fastställd att
gälla från och med den 1 juli 1953.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.