Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om Konungariket Sveriges stadshgpotekskassa och om stadshypoteksföreningar, m. m.

1953-03-10 · 36 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1953:3, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om Konungariket Sveriges stadshgpotekskassa och om stadshypoteksföreningar, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

1

Nr 3.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning om Konungariket Sveriges stadshgpotekskassa

och om stadshypoteksföreningar, m. m.

I en den 30 januari 1953 dagtecknad proposition, nr 56, som hänvisats

till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under

åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om

stadshypoteksföreningar; samt

2) förordning om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar;
dels

ock besluta att staten skall, för ökning av Konungariket Sveriges

stadshypotekskassas grundfond, genom fullmäktige i rikgsäldskontoret ställa

till förfogande svenska statens tre och en halv procent obligationer, ouppsägbara

från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av fyrtio miljoner

kronor med rätt för kassan att i enlighet med de i förordningen om Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar

givna bestämmelserna taga obligationerna i anspråk.

Berörda författningsförslag är av följande lydelse:

Förslag

till

förordning om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om

stadshypoteksföreningar.

Härigenom förordnas som följer.

Kap. I. Stadshypotekskassan.

Om kassans ändamål.

1 §•

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa har till ändamål att i enlighet

med bestämmelserna i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av

Konungen, driva lånerörelse genom att lämna lån åt stadshypoteksföreningar,

varom i kap. II stadgas.

1 Iiihang till riksdagens protokoll 1953. 8 samt. Nr 3.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

Om kassans fonder och upplåning.

2 §.

Såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret

till förfogande svenska statens tre och en halv procent obligationer,

ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av

tvåhundrasjuttiofem miljoner kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger

förfoga över dem för annat ändamål, så länge kassans samtliga förbindelser

icke äro fullgjorda.

3 §•

För sin lånerörelse utfärdar kassan räntebärande obligationer, ställda till

innehavaren. Sammanlagda beloppet av kassans utelöpande obligationer må

icke uppgå till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.

4 §•

Grundfondsobligationer må, efter anmälan till riksgäldskontoret, tagas i

anspråk till fullgörande av kassans förbindelser, då kassan för tillfället

saknar användbara medel därtill samt, i den ordning som i 15 § sägs, vid

kassans likvidation.

Då grundfondsobligationer tagits i anspråk annorledes än vid kassans

likvidation, åligger det kassan att gottgöra staten den obligationsränta, som

staten i följd härav nödgas utgiva, och att så snart ske kan, till grundfonden

återställa obligationer, som svara mot de i anspråk tagna.

5 §•

De obligationer, som utfärdas av kassan, skola återbetalas inom viss i

obligationsavtalet angiven tid antingen genom amortering eller efter uppsägning

utan fastställd amortering.

Obligationslån skall kunna av kassan uppsägas till inbetalning å den förfallotid,

som i sådant hänseende må vara i låneavtalet bestämd.

Därest grundfonden skulle genom förluster, som uppkommit på kassans

rörelse i dess helhet, nedgå till tvåhundrasextio miljoner kronor, må kassan

icke upptaga nytt lån med mindre Konungen lämnar tillstånd därtill.

Om grundfonden av sådan anledning skulle nedgå till tvåhundrafemtio miljoner

kronor, må nytt lån icke upptagas med mindre riksdagen på Konungens

framställning det medgiver.

Finner kassans styrelse anledning antaga att grundfonden nedgått såsom

nu sagts, har den att hos Konungen göra anmälan därom.

6 §.

De reverser med tillhörande hypotek, som lämnats till föreningarna för

av dessa utlämnade lån, skola utan onödig tidsutdräkt ställas under offentlig

vård. Sålunda förvarade handlingar utgöra pantsäkerhet för de obligationer,

som av kassan utgivas. Såsom säkerhet för obligationerna tjäna

jämväl de förbindelser, som föreningar för erhållna lån utfärda till kassan.

Reverserna jämte hypoteken skola pantförskrivas till kassan för förenings

lån hos densamma.

Det åligger kassans styrelse att tillse att föreskriven säkerhet är ställd

och hålles vid makt samt att pantsäkerheten motsvarar utelöpande obligationers

sammanlagda belopp.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

3

7 §•

För tillfälliga, av förut ingångna förbindelser föranledda behov må kassan

verkställa upplåning på viss kort tid eller på kort tids uppsägning. Sådan

upplåning må ock ske för tillfälligt anskaffande av rörelsemedel.

Beslut om uppläggande av obligationslån eller om tillfällig upplåning för

anskaffande av rörelsemedel må icke av kassans styrelse fattas, med mindre

styrelsen är fulltalig. För beslutets giltighet erfordras därjämte, att detsamma

biträtts av den av Konungen förordnade ordföranden eller den av

fullmäktige i riksgäldskontoret utsedde ledamoten.

8 §•

Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Uppgår reservfonden

till två procent av kassans skulder, må dock uppkommande vinst

enligt styrelsens beprövande användas till att främja något med kassans

ändamål sammanhängande syfte.

Kassans styrelse må, utan hinder av bestämmelsen i första stycket, av kassans

årsvinst bevilja förening bidrag utan återbetalningsskyldighet till att

täcka föreningens förvaltningskostnader.

Har förening lidit förluster, som icke kunna täckas med föreningens säkerhetsfond

eller eljest utan att medlemmarnas ansvarighet för föreningens

förbindelser anlitas, må kassans styrelse bevilja föreningen bidrag utan återbetalningsskyldighet

ur kassans reservfond med belopp motsvarande högst

hälften av reservfonden. Sådant bidrag må dock icke lämnas med mindre

ombud för föreningarna beretts tillfälle att yttra sig i frågan å ombudsstämma.

I övrigt må kassans reservfond användas endast till gäldande av förluster,

som uppkommit å kassans rörelse i dess helhet.

Om föreningarnas ansvarighet för kassans förbindelser.

9 §.

För kassans förbindelser äro föreningarna ansvariga i förhållande till

högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av

sina från kassan erhållna lån. Kunna kassans förbindelser icke infrias med

anlitande av dess egna medel, äger kassan, där så erfordras, efter nämnda

grund infordra tillskott från föreningarna.

Kan förening icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av föreskrifterna

i nästföregående stycke åligger föreningen, vare övriga föreningar

efter där angiven grund ansvariga för bristen.

Om lånerörelsen.

10 §.

Kassan må till föreningarna utlämna lån att återbetalas antingen genom

viss årlig amortering (amorteringslån) eller utan amortering efter förloppet

av viss tid, högst tjugu år (fasta lån), varvid förfallotiden för fast lån

skall så bestämmas, att den är förenlig med villkoren för kassans förbindelser.

Lånesumman skall utlämnas i kontanta penningar enligt skuldförbindelsen

eller med den kapitalrabatt, som må av omständigheterna föranledas.

Dock må, där kassans styrelse finner det vara av förhållandena påkallat eller

lånesökande det begär och kassans styrelse prövar hinder däremot ej möta,

lånesumman utlämnas i kassans obligationer, beräknade till parikurs, där
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

vid lånesökanden äger påfordra sådana tillgängliga obligationer, att det belopp,

som vid försäljning av samtliga till honom utlämnade obligationer

kan påräknas, så nära som möjligt överensstämmer med lånesumman.

Till förening utlämnat lån kan, därest kassans styrelse icke finner villkoren

för kassans förbindelser utgöra hinder däremot, sedan tio år förflutit

från lånets utlämnande, av föreningen uppsägas till inbetalning efter ett år;

föreningen har därvid att gälda ersättning på det sätt och med det belopp,

som bestämmes av kassans styrelse, för den ränteförlust, som må föranledas

av inbetalningen (ränteskillnadsersättning).

Kassans styrelse må, när det med hänsyn till kassan åliggande förpliktelser

finnes kunna ske, medgiva förening att inbetala lån tidigare än nu är

sagt; styrelsen äger i sådant fall föreskriva — förutom att ränteskillnadsersättning

skall gäldas — även andra villkor för inbetalningen.

Angående gäldande av kapitalrabatt och andra kostnader, som kassan

vid låns upptagande fått vidkännas, lämnas föreskrift i reglementet.

Underlåter förening att fullgöra föreskriven inbetalning, är föreningen

skyldig att å det förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en halv procent

i månaden.

Inflyta till kassan medel, som icke genast kunna användas för att infria

dess förbindelser eller till utlåning åt föreningarna, äger kassan att göra

sådana medel räntebärande på kortare tid genom att insätta dem i svenskt

bankaktiebolag, svensk sparbank eller å postgiro eller placera dem i svenska

statsobligationer eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypoteksbanks

eller kassans egna obligationer eller mot fullgod säkerhet av sådana

obligationer eller av inteckning i fast egendom i stad eller tomträtt till

i stad belägen tomt.

Om förvaltningen m. m.

11 §•

Kassan förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen består av

sju ledamöter.

Konungen utser, för en tid av tre år i sänder, en ledamot samt suppleant

för honom. Fullmäktige i riksgäldskontoret utse, likaledes för en tid av tre

år i sänder, en ledamot samt suppleant för honom. Övriga fem ledamöter

samt tre suppleanter för dessa ledamöter väljas å ombudsstämman. Vald

ledamot eller suppleant utses för tiden till och med den ordinarie ombudsstämma,

som hålles under tredje året efter det, då valet förrättades.

Avgår vald ledamot eller suppleant innan den tid, för vilken han är vald,

gått till ända, skall vid nästa ordinarie ombudsstämina ny ledamot eller

suppleant väljas för den tid, som för den avgående må återstå.

Den av Konungen utsedde ledamoten skall vara styrelsens ordförande

samt den av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten dess vice ordförande.

Arvoden för de av Konungen och av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedda

ledamöterna bestämmas av Konungen.

Verkställande direktör utses och entledigas av styrelsen. Beslut därom

må icke av styrelsen fattas med mindre styrelsen är fulltalig. För beslutets

giltighet erfordras därjämte, att detsamma biträtts av den av Konungen förordnade

ordföranden eller den av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedde

ledamoten.

Styrelseledamöter, som genom att överträda föreskrifterna i denna förordning

eller med stöd av densamma meddelade bestämmelser eller eljest

uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda kassan skada, svare för skadan

en för alla och alla för en.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

5

12 §.

För revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola årligen

utses fyra revisorer. Av dessa utses en, som skall vara revisionens ordförande,

av Konungen, en av fullmäktige i riksgäldskontoret samt två av

föreningarnas ombud å ombudsstämma. I samma ordning utses lika antal

suppleanter. Av de å ombudsstämma utsedda skall en revisor och hans

suppleant vara av handelskammare i riket eller på annat, av Konungen godkänt

sätt auktoriserad revisor.

Hava revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift

eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling,

som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat

vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, gentemot kassan

ansvariga för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

13 §.

Ombud för föreningarna skola årligen före utgången av juni månad samlas

till ordinarie ombudsstämma i Stockholm å tid, som av kassans styrelse

bestämmes. Stämman förrättar föreskrivna val av ledamöter i kassans styrelse

och revisorer ävensom suppleanter för dessa, fastställer balansräkningen

samt beslutar angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Extra ombudsstämma skall av styrelsen utlysas, då revisorerna sådant påyrka

eller styrelsen finner omständigheterna därtill föranleda.

14 §.

Bidrag till bestridande av kassans förvaltningskostnader, vilket må innefatta

jämväl belopp avsett för avsättning till kassans reservfond, skall av

förening gäldas i enlighet med vad kassans styrelse bestämmer.

Förvaltningsbidrag må ej bestämmas till högre belopp än som beräknas

vara erforderligt för att kassans reservfond skall, genom att densamma på

föreskrivet sätt tillföres vinst, komma att inom skälig tid uppgå till en procent

av kassans skulder.

15 §.

Om kassans trädande i likvidation och om förfarandet därvid förordnar

Konungen.

Vid likvidation av kassan må grundfondsobligationer tagas i anspråk allenast

i den mån annan tillgång saknas, som svarar för kassans förbindelser.

Vad som vid likvidationen återstår av kassans egna tillgångar efter det

skulderna blivit guldna skall användas för ändamål, som Konungen efter

hörande av föreningarna bestämmer.

Kap. II. Stadshypoteksföreningarna.

Om föreningarnas ändamål.

16 §.

Stadshypoteksföreningar hava till ändamål att, i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Konungen, tillhandahålla

lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

Om förenings bildande och verksamhetsområde.

17 §.

Ansökan om tillstånd att bilda förening göres hos Konungen.

Inom den del av riket, som Konungen bestämmer för föreningen, äger

denna utöva verksamhet i samtliga städer och köpingar samt andra samhällen,

för vilka de för stad meddelade bestämmelserna i byggnadsstadgan,

hälsovårdsstadgan och brandstadgan äro gällande, så ock i annat inom

samma del av riket beläget samhälle eller tätare bebyggt område, som av

Konungen förklarats skola tillhöra verksamhetsområdet.

Ej må förening börja sin verksamhet, innan den hos kassan anmält sig

vilja erhålla lån till visst, av Konungen bestämt minimibelopp.

Om föreningsmedlemmarnas ansvarighet för föreningens förbindelser.

18 §.

Medlem av förening är fastighetsägare eller tomträttshavare, som hos föreningen

häftar för inteckningslån, för vilka medel erhållits från kassan.

19 §.

För förenings förbindelser äro medlemmarna ansvariga i förhållande till

högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av

sinn från föreningen erhållna lån. Kunna förenings förbindelser icke infrias

med anlitande av dess egna medel, äger föreningen, där så erfordras, efter

nämnda grund infordra tillskott från medlemmarna.

Kan medlem icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av föreskrifterna

i nästföregående stycke åligger honom, vare övriga medlemmar

efter där angiven grund ansvariga för bristen.

Om säkerhetsfond.

20 §.

Förenings behållna årliga vinst skall avsättas till en säkerhetsfond.

21 §.

Av säkerhetsfonden skall minst hälften placeras i svenska statsobligationer

eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypoteksbanks,

Konungariket Sveriges stadshypotekskassas, Svenska bostadskreditkassans

eller Svenska skeppshypotekskassans obligationer eller i obligationer, som

till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med obligationer av

nyss angivna slag. Sådana medel må ock innestå i svenskt bankaktiebolag

eller svensk sparbank eller å postgiro eller motsvaras av kontanta penningar.

I övrigt bör säkerhetsfonden på betryggande sätt göras räntebärande, i

den mån medel icke erfordras i själva rörelsen.

22 §.

I samband med beslut, varigenom del av en förenings verksamhetsområde

överföres till annan förenings, må Konungen efter hörande av kassan och

de berörda föreningarna meddela bestämmelser om i vilken utsträckning

och under vilka villkor jämväl säkerhetsfonden skall överföras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

7

Om lånerörelsen.

23 §.

Förening inå, bortsett från placeringen av säkerhetsfonden enligt bestämmelserna

i 21 §, meddela lån allenast mot säkerhet av inteckning i fast

egendom eller tomträtt. Härvid skall tillika iakttagas, att den fasta egendomen

eller den med tomträtt upplåtna tomten är belägen inom föreningens

verksamhetsområde, att därå finnes uppförd byggnad, som är nöjaktigt

brandförsäkrad och som huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål eller

till affärslokaler, samt att, då fråga är om lån mot säkerhet av inteckning

i tomträtt, kassans styrelse godkänt det avtal, varigenom tomträtten upplåtits.

Säkerhet, som i första stycket avses, skall gälla för låntagarens samtliga

förpliktelser till föreningen.

För förenings utlåning lända i tillämpliga delar till efterrättelse de bestämmelser,

som gälla för utlåning från kassan till föreningarna, och skall

lån av förening utlämnas till låntagaren mot enahanda villkor, under vilka

föreningen erhåller motsvarande lån hos kassan. Därjämte skall föreningen

av låntagaren betinga sig de bidrag och avgifter, som jämlikt stadganden i

denna förordning eller i reglementet skola utgå till föreningen eller från

föreningen till kassan.

Lån må ej meddelas till lägre belopp än ettusen kronor.

Alla till förening inflytande medel, som icke utgöra avkastning av föreningens

säkerhetsfond eller bidrag till föreningens förvaltningskostnader

eller ersättning för förlorade sådana bidrag eller vinst vid avyttring av tillgångar,

som föreningen förvärvat, skola redovisas till kassan.

24 §.

Inteckning i fast egendom eller tomträtt, som utgör säkerhet för amorteringslån,

skall lyda å minst det belopp, till vilket lån beviljas, och ligga

inom hälften av det vid föreningens värdering uppskattade värdet å den

fasta egendomen eller å byggnad, som uppförts å den med tomträtt upplåtna

tomten. Inteckning skall jämväl vara belägen inom gällande brandförsäkringsvärde

och hälften av det värde, som vid taxering enligt kominunalskattelagen

åsatts nyssnämnda egendom eller byggnad; dock må, i den mån

kassans styrelse det medgiver, inteckning kunna ligga inom sex tiondelar

av uppskattningsvärdet och taxeringsvärdet.

Vad sålunda föreskrivits beträffande amorteringslån gäller även för fasta

lån; dock må fast lån å längre tid än tio år eller — om beträffande visst

lån bestämmelserna i 10 § första stycket föranleda en minimitid av mer än

tio år — å längre tid än denna minimitid meddelas endast mot inteckning

liggande inom två tredjedelar av eljest tillåtna andelar av uppskattningsvärdet

och taxeringsvärdet, där huvudbyggnaden å den fasta egendomen

eller å den med tomträtt upplåtna tomten icke är av sten eller annat lika

hållbart byggnadsämne.

Den årliga avbetalningen å amorteringslån skall utgöra minst en halv

procent av det ursprungliga lånebeloppet, då huvudbyggnaden å den fasta

egendomen eller å den med tomträtt upplåtna tomten är av sten eller annat

lika hållbart byggnadsämne, samt minst en procent, då densamma är av

mindre hållbart ämne.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

Om förvaltningen m. m.

25 §.

Förening förvaltas av en styrelse med säte å den ort Konungen bestämmer.

Kassans styrelse utser en av ledamöterna i föreningens styrelse ävensom

suppleant för honom. Till sådan ledamot och suppleant böra utses personer

med insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighets- och tomträttsbelåning.

Föreningens styrelse utser verkställande direktör. Sådant val vare ej gällande

med mindre det godkänts av kassans styrelse.

För revision av föreningsstyrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper

skola årligen utses revisorer jämte suppleanter. En av revisorerna

jämte suppleant för honom utses av kassans styrelse.

Ordinarie föreningsstämma med föreningens medlemmar skall hållas årligen.

Extra föreningsstämma hålles i de fall, som i reglementet bestämmas.

Närmare bestämmelser om styrelse, revision och föreningsstämmor meddelas

i reglementet.

26 §.

Varje förening utser till ombudsstämma, varom förmäles i 13 §, ett ombud

jämte en suppleant för varje påbörjat tjugufemtal miljoner kronor av föreningens

sammanlagda oguldna lånebelopp hos kassan enligt föreningens

senaste bokslut; förening må dock ej representeras av flera ombud än fem.

Till ombud må icke utses ledamot av kassans styrelse eller verkställande

direktör eller tjänsteman hos kassan.

27 §.

Bidrag till bestridande av förenings förvaltningskostnader skola av låntagarna

gäldas på sätt i reglementet närmare stadgas.

Förvaltningsbidragen skola vara så bestämda, att, enligt beprövande av

kassans styrelse, säkerhetsfonden kan beräknas inom skälig tid uppgå till

minst en procent av föreningens hela skuld till kassan.

28 §.

Om förenings trädande i likvidation och om förfarandet därvid förordnar

Konungen. Innan förordnande meddelas, skall föreningen höras.

Vid förenings likvidation skall vad som återstår av föreningens tillgångar,

efter det skulderna blivit guldna, överlämnas till kassan; dock må medel,

som härröra från förening, vars verksamhetsområde övertagits av annan

förening, efter Konungens bestämmande i varje särskilt fall överlämnas

till sistnämnda förening.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1953, då förordningen den 17

maj 1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa och

förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars

bildande och verksamhet skola upphöra att gälla.

I samband med fastställandet av reglemente för kassan och föreningarna

meddelar Konungen förutom erforderliga övergångsbestämmelser de närmare

föreskrifter, som finnas behövliga med avseende å förenings bildande,

och äger Konungen därvid bestämma, att interimsstyrelse för förening skall

förutom av kassan utsedd ledamot och suppleant utgöras av personer, utsedda

av offentlig myndighet, ävensom att revisorer för förening skola,

utöver av kassan utsedd, för den första tiden av förenings verksamhet utses

av sådan myndighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

9

Förslag

till

förordning om Svenska bostadskreditkassan och om

bostadskreditföreningar.

Härigenom förordnas som följer.

Kap. I. Bostadskreditkassan.

Om kassans ändamål.

1 §•

Svenska bostadskreditkassan har till ändamål att i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Konungen,

driva lånerörelse genom att lämna lån åt bostadskreditföreningar, varom

i kap. II stadgas.

Om kassans fonder och upplåning.

2 §•

Såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret

till förfogande svenska statens fyra och en halv procent obligationer,

ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av fyrtiofem

miljoner kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger

förfoga över dem för annat ändamål, så länge kassans samtliga förbindelser

icke äro fullgjorda.

3 §•

För sin lånerörelse utfärdar kassan räntebärande obligationer ställda till

innehavaren. Sammanlagda beloppet av kassans utelöpande obligationer må

icke uppgå till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.

4 §.

Grundfonden, som är avsedd att tjäna såsom säkerhet för kassans obligationer,

må av kassans styrelse, efter medgivande av fullmäktige i riksgäldskontoret,

kunna tillfälligtvis anlitas för fullgörande av kassans förbindelser,

därvid dock skall iakttagas, att grundfonden efter plan, som av fullmäktige

i riksgäldskontoret bestämmes, inom fem år skall återställas till sin förutvarande

storlek. Kassan vare skyldig gottgöra staten vad staten till följd

av kassans åtgärd nödgas utgiva i ränta å obligationerna.

5 §•

De obligationer, som utfärdas av kassan, skola återbetalas genom amortering

enligt plan, som angives i obligationsavtalet.

Obligationslån skall kunna av kassan uppsägas till inbetalning å den

förfallotid, som i sådant hänseende må vara i låneavtalet bestämd.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

Hava grundfondsobligationer tagits i anspråk till belopp av nominellt

två miljoner kronor, må kassan icke upptaga nytt lån med mindre Konungen,

efter hörande av fullmäktige i riksgäldskontoret, lämnar tillstånd därtill.

6 §•

De reverser med tillhörande hypotek, som lämnats till föreningarna för

av dessa utlämnade lån, skola utan onödig tidsutdräkt ställas under offentlig

vård. Sålunda förvarade handlingar utgöra pantsäkerliet för de obligationer,

som av kassan utgivas. Såsom säkerhet för obligationerna tjäna

jämväl de förbindelser, som föreningarna för erhållna lån utfärda till kassan.

Reverserna jämte hypoteken skola pantförskrivas till kassan för förenings

lån hos densamma.

Det åligger kassans styrelse att tillse att föreskriven säkerhet är ställd

och hålles vid makt samt att pantsäkerheten motsvarar utelöpande obligationers

sammanlagda belopp.

7 §■

För tillfälliga, av förut ingångna förbindelser föranledda behov må kassan

verkställa upplåning på viss kort tid eller på kort tids uppsägning. Sådan

upplåning må ock ske för tillfälligt anskaffande av rörelsemedel.

Beslut om uppläggande av obligationslån eller om tillfällig upplåning för

anskaffande av rörelsemedel må icke av kassans styrelse fattas, med mindre

styrelsen är fulltalig. För beslutets giltighet erfordras därjämte, att detsamma

biträtts av den av Konungen förordnade ordföranden eller den av

fullmäktige i riksgäldskontoret utsedde ledamoten.

8 §•

Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Uppgår reservfonden

till tre procent av kassans skulder, må dock uppkommande vinst

enligt styrelsens beprövande användas till att främja något med kassans

ändamål sammanhängande syfte.

Kassans styrelse må, utan hinder av bestämmelsen i första stycket, av

kassans årsvinst bevilja förening bidrag utan återbetalningsskyldighet till

att täcka föreningens förvaltningskostnader.

Har förening lidit förluster, som icke kunna täckas med föreningens

säkerhetsfond eller eljest utan att medlemmarnas ansvarighet för föreningens

förbindelser anlitas, må kassans styrelse bevilja föreningen bidrag utan

återbetalningsskyldighet ur kassans reservfond med belopp motsvarande

högst hälften av reservfonden. Sådant bidrag må dock icke lämnas med

mindre ombud för föreningarna beretts tillfälle att yttra sig i frågan å ombudsstämma.

I övrigt må kassans reservfond användas endast till gäldande av förluster,

som uppkommit å kassans rörelse i dess helhet.

Av reservfonden skall minst hälften placeras i svenska statsobligationer

eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypoteksbanks, Konungariket

Sveriges stadshypotekskassas, Svenska bostadskreditkassans eller

Svenska skeppshypotekskassans obligationer eller i obligationer, som till

den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med obligationer av nyss

angivna slag. Sådana medel må ock innestå i svenskt bankaktiebolag eller

svensk sparbank eller å postgiro eller motsvaras av kontanta penningar.

I övrigt bör reservfonden på betryggande sätt göras räntebärande, i den

mån medel icke erfordras i själva rörelsen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

11

Om föreningarnas ansvarighet för kassans förbindelser.

9 §.

För kassans förbindelser äro föreningarna ansvariga i förhållande till högsta

under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av sina från

kassan erhållna lån. Kunna kassans förbindelser icke infrias med anlitande

av dess egna medel, äger kassan, där så erfordras, efter nämnda grund infordra

tillskott från föreningarna.

Kan förening icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av föreskrifterna

i nästföregående stycke åligger föreningen, vare övriga föreningar

efter där angiven grund ansvariga för bristen.

Om lånerörelsen.

10 §.

Kassan må till föreningarna utlämna lån, som skola förräntas och amorteras

genom kontant erlagd annuitet enligt fastställd plan. Amorteringstiden

må ej överstiga fyrtio år.

Lånesumman skall utlämnas i kontanta penningar enligt skuldförbindelsen

eller med den kapitalrabatt, som må av omständigheterna föranledas.

Dock må, där kassans styrelse finner det vara av förhållandena påkallat eller

lånesökande det begär och kassans styrelse prövar hinder däremot ej möta,

lånesumman utlämnas i kassans obligationer, beräknade till parikurs, därvid

lånesökanden äger påfordra sådana tillgängliga obligationer, att det belopp,

som vid försäljning av samtliga till honom utlämnade obligationer kan

påräknas, så nära som möjligt överensstämmer med lånesumman.

Till förening utlämnat lån kan, därest kassans styrelse icke finner villkoren

för kassans förbindelser utgöra hinder däremot, sedan tio år förflutit

från lånets utlämnande, av föreningen uppsägas till inbetalning efter ett

år; föreningen har därvid att gälda ersättning på det sätt och med det belopp,

som bestämmes av kassans styrelse, för den ränteförlust, som må föranledas

av inbetalningen (ränteskillnadsersättning).

Kassans styrelse må, när det med hänsyn till kassan åliggande förpliktelser

finnes kunna ske, medgiva förening att inbetala lån tidigare än nu

är sagt; styrelsen äger i sådant fall föreskriva — förutom att ränteskillnadsersättning

skall gäldas — även andra villkor för inbetalningen.

Angående gäldande av kapitalrabatt och andra kostnader, som kassan vid

låns upptagande fått vidkännas, lämnas föreskrift i reglementet.

Underlåter förening att fullgöra föreskriven inbetalning, är föreningen

skyldig att å det förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en halv procent

i månaden.

Inflyta till kassan medel, som icke genast kunna användas för att infria

dess förbindelser eller till utlåning åt föreningarna, äger kassan att göra

sådana medel räntebärande på kortare tid genom att insätta dem i svenskt

bankaktiebolag, svensk sparbank eller å postgiro eller placera dem i svenska

statsobligationer eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypotcksbanks

eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer eller

mot fullgod säkerhet av sådana obligationer eller av inteckning i fast

egendom i stad eller tomträtt till i stad belägen tomt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

Om förvaltningen m. m.

11 §.

Kassan förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen består

av sju ledamöter.

Konungen utser, för en tid av tre år i sänder, en ledamot samt suppleant

för honom. Fullmäktige i riksgäldskontoret utse, likaledes för en tid

av tre år i sänder, en ledamot samt suppleant för honom. Övriga fem ledamöter

samt tre suppleanter för dessa ledamöter väljas å ombudsstämman.

Vald ledamot eller suppleant utses för tiden till och med den ordinarie ombudsstämma,

som hålles under tredje året efter det, då valet förrättades.

Avgår vald ledamot eller suppleant innan den tid, för vilken han är vald,

gått till ända, skall vid nästa ordinarie ombudsstämma ny ledamot eller

suppleant väljas för den tid, som för den avgående må återstå.

Den av Konungen utsedde ledamoten skall vara styrelsens ordförande

samt den av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten dess vice ordförande.

Arvoden för de av Konungen och av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedda

ledamöterna bestämmas av Konungen.

Verkställande direktör utses och entledigas av styrelsen. Beslut därom må

icke av styrelsen fattas med mindre styrelsen är fulltalig. För beslutets giltighet

erfordras därjämte att detsamma biträtts av den av Konungen förordnade

ordföranden eller den av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedde

ledamoten.

Styrelseledamöter, som genom att överträda föreskrifterna i denna förordning

eller med stöd av densamma meddelade bestämmelser eller eljest

uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda kassan skada, svare för skadan

en för alla och alla för en.

12 §.

För revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola årligen

utses fyra revisorer. Av dessa utses en, som skall vara revisionens ordförande,

av Konungen, en av fullmäktige i riksgäldskontoret samt två av

föreningarnas ombud å ombudsstämma. I samma ordning utses lika antal

suppleanter. Av de å ombudsstämma utsedda skall en revisor och hans suppleant

vara av handelskammare i riket eller på annat, av Konungen godkänt

sätt auktoriserad revisor.

Hava revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift

eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling,

som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat

vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, gentemot kassan

ansvariga för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

13 §.

Ombud för föreningarna skola årligen före utgången av juni månad samlas

till ordinarie ombudsstämma i Stockholm å tid, som av kassans styrelse

bestämmes. Stämman förrättar föreskrivna val av ledamöter i kassans styrelse

och revisorer ävensom suppleanter för dessa, fastställer balansräkningen

samt beslutar angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Extra ombudsstämma skall av styrelsen utlysas, då revisorerna sådant

påyrka eller styrelsen finner omständigheterna därtill föranleda.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

13

14 §.

Bidrag till bestridande av kassans förvaltningskostnader, vilket må innefatta

jämväl belopp avsett för avsättning till kassans reservfond, skall av

förening gäldas i enlighet med vad kassans styrelse bestämmer.

Förvaltningsbidrag må ej bestämmas till högre belopp än som beräknas

vara erforderligt för att kassans reservfond skall, genom att densamma på

föreskrivet sätt tillföres vinst, komma att inom skälig tid uppgå till en och

en halv procent av kassans skulder.

15 §.

Om kassans trädande i likvidation och om förfarandet därvid förordnar

Konungen.

Vid likvidation av kassan må grundfondsobligationer tagas i anspråk

allenast i den mån annan tillgång saknas, som svarar för kassans förbindelser.

Vad som vid likvidationen återstår av kassans egna tillgångar efter det

skulderna blivit guldna skall användas för ändamål, som Konungen efter

hörande av föreningarna bestämmer.

Kap. II. Bostadskreditföreningarna.

Om föreningarnas ändamål.

16 §.

Bostadskreditföreningar hava till ändamål att, i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Konungen,

tillhandahålla lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt.

Om förenings bildande och verksamhetsområde.

17 §.

Ansökan om tillstånd att bilda förening göres hos Konungen.

Inom den del av riket, som Konungen bestämmer för föreningen, äger

denna utöva verksamhet i samtliga städer och köpingar samt andra

samhällen, för vilka de för stad meddelade bestämmelserna i byggnadsstadgan,

hälsovårdsstadgan och brandstadgan äro gällande, så ock i annat inom

samma del av riket beläget samhälle eller tätare bebyggt område, som av

Konungen förklarats skola tillhöra verksamhetsområdet.

Ej må förening börja sin verksamhet, innan den hos kassan anmält sig

vilja erhålla lån till visst, av Konungen bestämt minimibelopp.

Om föreningsmedlemmarnas ansvarighet för föreningens förbindelser.

18 §.

Medlem av förening är fastighetsägare eller tomträttshavare, som hos

föreningen häftar för inteckningslån, för vilka medel erhållits från kassan.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

19 §.

För förenings förbindelser äro medlemmarna ansvariga i förhållande

till högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen

av sina från föreningen erhållna lån. Kunna förenings förbindelser icke infrias

med anlitande av dess egna medel, äger föreningen, där så erfordras,

efter nämnda grund infordra tillskott från medlemmarna.

Kan medlem icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av föreskrifterna

i nästföregående stycke åligger honom, vare övriga medlemmar

efter där angiven grund ansvariga för bristen.

Om säkertietsfond.

20 §.

Förening skall såsom säkerhet för fullgörandet av sina förbindelser avsätta

en säkerhetsfond.

Såsom bidrag till säkerhetsfonden skall envar låntagare under tio år,

räknat från lånets utlämnande, erlägga en särskild årlig avgift motsvarande

två tiondels procent av erhållet lån. Förening må dock å ordinarie föreningsstämma

besluta om nedsättning av avgiften till en tiondels procent av erhållet

lån, men skall sådant beslut ej vara gällande med mindre det godkänts

av kassans styrelse. Beslut om nedsättning av avgiften kan när som helst

sättas ur kraft av föreningsstämma eller kassans styrelse.

Avgifterna till säkerhetsfonden må vidare, efter medgivande av kassans

styrelse, minskas eller upphöra att utgå, då säkerhetsfonden överstiger sex

procent av föreningens skulder.

Inbetalar låntagare i förtid sitt lån till fullo, må, där särskilda skäl äro

och kassans styrelse det medgiver, hans avgifter till säkerhetsfonden helt

eller delvis återbetalas till honom, eller, i den mån de hänföra sig till tid

efter låneinbetalningen, efterskänkas.

Så länge förenings verksamhet fortfar, må dess säkerhetsfond icke komma

föreningens medlemmar till godo på annat sätt än i nästföregående stycke

sägs eller, vad angår fondens avkastning, i reglementet må stadgas.

21 §.

Förenings säkerhetsfond skall vara placerad i enlighet med vad som i

8 § femte och sjätte styckena föreskrives beträffande kassans reservfond.

22 §.

I samband med beslut, varigenom del av en förenings verksamhetsområde

överföres till annan förenings, må Konungen efter hörande av kassan och

de berörda föreningarna meddela bestämmelser om i vilken utsträckning

och under vilka villkor jämväl säkerhetsfonden skall överföras.

Om lånerörelsen.

23 §.

Förening må, bortsett från placeringen av säkerhetsfonden enligt bestämmelserna

i 21 §, meddela lån allenast mot säkerhet av inteckning i

fast egendom eller tomträtt. Härvid skall tillika iakttagas, att den fasta

egendomen eller den med tomträtt upplåtna tomten är belägen inom föreningens

verksamhetsområde, att därå finnes uppförd byggnad, som är

nöjaktigt brandförsäkrad och som huvudsakligen är avsedd för bostadsän
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

15

damål eller till affärslokaler, samt att, då fråga är om lån mot säkerhet av

inteckning i tomträtt, kassans styrelse godkänt det avtal, varigenom tomträtten

upplåtits.

Säkerhet, som i första stycket avses, skall gälla för låntagarens samtliga

förpliktelser till föreningen.

För förenings utlåning lända i tillämpliga delar till efterrättelse de bestämmelser,

som gälla för utlåning från kassan till föreningarna, och skall

lån av förening utlämnas till låntagaren mot enahanda villkor, under vilka

föreningen erhåller motsvarande lån hos kassan. Därjämte skall föreningen

av låntagaren betinga sig de bidrag och avgifter, som jämlikt stadganden

i denna förordning eller i reglementet skola utgå till föreningen eller från

föreningen till kassan.

Lån må ej meddelas till lägre belopp än ettusen kronor.

Alla till förening inflytande medel, som icke utgöra bidrag till eller avkastning

av föreningens säkerhetsfond eller bidrag till föreningens förvaltningskostnader

eller ersättning för förlorade sådana bidrag eller vinst vid

avyttring av tillgångar, som föreningen förvärvat, skola redovisas till kassan.

24 §.

Inteckning i fast egendom eller tomträtt, som utgör säkerhet för lån, skall

lyda å minst det belopp, till vilket lån beviljas, och ligga inom tre fjärdedelar

av det vid föreningens värdering uppskattade värdet å den fasta egendomen

eller å byggnad, som uppförts å den med tomträtt upplåtna tomten.

Inteckning skall jämväl vara belägen inom gällande brandförsäkringsvärde

och tre fjärdedelar av det värde, som vid taxering enligt kommunalskattelagen

åsatts nyssnämnda egendom eller byggnad.

Lån må ej meddelas med mindre lån mot säkerhet av inteckning med

bättre förmånsrätt i samma fastighet eller tomträtt prövas vara på betryggande

sätt ordnat. Det åligger föreningen att vid bedömandet härav iakttaga

de närmare föreskrifter, som meddelas av kassans styrelse.

Om förvaltningen m. m.

25 §.

Förening förvaltas av en styrelse med säte å den ort Konungen bestämmer.

Kassans styrelse utser en av ledamöterna i föreningens styrelse ävensom

suppleant för honom. Till sådan ledamot och suppleant böra utses personer

med insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighets- och tomträttsbelåning.

Föreningens styrelse utser verkställande direktör. Sådant val vare ej gällande

med mindre det godkänts av kassans styrelse.

För revision av föreningsstyrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper

skola årligen utses revisorer jämte suppleanter. Fn av revisorerna jämte

suppleant för honom utses av kassans styrelse.

Ordinarie föreningsstämma med föreningens medlemmar skall hållas årligen.

Extra föreningsstämma hålles i de fall, som i reglementet bestämmas.

Närmare bestämmelser om styrelse, revision och föreningsstämmor meddelas

i reglementet.

20 §.

Varje förening utser till ombudsstämma, varom förmäles i 13 §, ett ombud

jämte en suppleant för varje påbörjat tiotal miljoner kronor av före
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

ningens sammanlagda oguldna lånebelopp hos kassan enligt föreningens senaste

bokslut; förening må dock ej representeras av flera ombud än fem.

Till ombud må icke utses ledamot av kassans styrelse eller verkställande direktör

eller tjänsteman hos kassan.

27 §.

Bidrag till bestridande av förenings förvaltningskostnader skola av låntagarna

gäldas på sätt i reglementet närmare stadgas. Överskott på rörelsen

skall tillföras säkerhetsfonden.

28 §.

Om förenings trädande i likvidation och om förfarandet därvid förordnar

Konungen. Innan förordnande meddelas, skall föreningen höras.

Vid förenings likvidation skall vad som återstår av föreningens tillgångar,

efter det skulderna blivit guldna, överlämnas till kassan; dock må medel,

som härröra från förening, vars verksamhetsområde övertagits av annan

förening, efter Konungens bestämmande i varje särskilt fall överlämnas till

sistnämnda förening.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1953, då förordningen den 3

augusti 1929 (nr 256) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar

skall upphöra att gälla. Bestämmelserna i 20 § andra stycket

nya förordningen må dock tillämpas jämväl beträffande låntagare, som

erhållit sitt lån före denna förordnings ikraftträdande men efter den 31

december 1952. I 7 § andra stycket förordningen den 3 augusti 1929 om

Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar meddelade

bestämmelser rörande bidrag till kassans reservfond skola efter nya förordningens

ikraftträdande hava avseende allenast å lån, som utlämnats före

den 1 januari 1953.

I samband med fastställandet av reglemente för kassan och föreningarna

meddelar Konungen förutom erforderliga övergångsbestämmelser de närmare

föreskrifter, som finnas behövliga med avseende å förenings bildande

och äger Konungen därvid bestämma, att interimsstyrelse för förening skall

förutom av kassan utsedd ledamot och suppleant utgöras av personer, utsedda

av offentlig myndighet, ävensom att revisorer för förening skola utöver

av kassan utsedd, för den första tiden av förenings verksamhet, utses

av sådan myndighet.

A. Inledning.

I sitt betänkande den 24 november 1947 med förslag till statlig kreditgarantigivning

(SOU 1947:86) berörde 1945 års bankkommitté frågan om

bostadskreditkassans fortsatta verksamhet och uttalade därvid bland annat,

att statens övertagande av ansvaret för tertiärbelåningen av så gott som hela

den löpande produktionen av flerfamiljshus innebure en så väsentlig förändring

i fråga om möjligheterna att erhålla fastighetskredit, att något verkligt

behov av en särskild organisation för sekundärbelåning av bostadsfastigheter

enligt kommitténs mening icke längre förelåge.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

17

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 21 januari 1949 tillkallade

chefen för finansdepartementet särskilda sakkunniga med uppdrag att utreda

frågan om svenska bostadskreditkassans fortsatta verksamhet. De sakkunniga

antog benämningen realkreditutrcdningen.1

I de för utredningen meddelade direktiven anfördes bland annat, att en

rationalisering av fastighetskreditgivningen vore i hög grad önskvärd. Innan

ståndpunkt kunde tagas till bankkommitténs förslag, vore dock ytterligare

undersökningar erforderliga. Utredningen härom borde vara förutsättningslös

och behandla icke endast bankkommitténs förslag utan undersöka även

andra alternativ, som kunde finnas för att åstadkomma den lämpligaste

organisationen av ifrågavarande kreditgivning. Största vikt borde tillmätas

fördelarna för låntagarna av ett förenklat låneförfarande.

De sakkunniga avgav den 23 oktober 1952 betänkande (SOU 1952: 32)

med förslag om samförvaltning av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna.

Över betänkandet har yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken, fullmäktige

i riksgäldskontoret, statskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,

bostadsstgrelsen, Konungariket Sveriges stadshgpotekskassa

och Svenska bostadskreditkassan (gemensamt yttrande), Sveriges allmänna

hypoteksbank, Svenska sparbanksföreningen, Svenska bankföreningen

samt Sveriges fastighetsägareförbund.

B, Alternativ för ett framtida ordnande av den

bundna sekundärkreditgivningen.

Realkreditutredningens betänkande.

Realkreditutrcdningen upptog i sitt betänkande inledningsvis till granskning

bankkommitténs uttalande, att något reellt behov av en särskild organisation

för sekundärbelåning av bostadsfastigheter icke längre förelåge, och

framhöll därvid, att möjligheterna att erhålla statliga lån beträffande flerfamiljshus

huvudsakligen hänförde sig till den del av fastighetskrediten,

som motsvarades av inteckningssäkerhet ovanför den övre sekundärlånegränsen.

Behovet av sekundärlån för den del av bostadsproduktionen, som

skedde med statligt lånestöd, hade därför icke nämnvärt minskats. I fråga

om det äldre fastighetsbeståndet ävensom i fråga om den ej statligt belånade

delen av nyproduktionen kvarstode behovet av sekundärlån oförändrat.

Även om det nuvarande statliga stödet till bostadsproduktionen skulle

komma att ersättas av någon form av statlig kreditgarantigivning komme

enligt utredningens uppfattning ett oförändrat behov av sekundärlån att be- 1 2

1 Vid uppdraaets slutförande bestod utredningen av ledamoten av riksdagens andra kammare,

bankofullmäktigen D. E. Hall, tillika ordförande, direktören K. Eriksson, bankdirektören K. G.

Månsson, advokaten S. T. Södermark och direktören J. A. Zotterman.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 8 samt. Nr 3.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottet.s utlåtande nr 3.

stå såväl för äldre fastigheter — vilka utgjorde en avsevärd del av bostadskreditorganisationens

kreditobjekt — som för den del av nyproduktionen,

som skedde utan statligt stöd. I vad mån sekundärbelåning komme att erfordras

för fastighet, som uppfördes med stöd av statsgaranterat lån, bleve

givetvis beroende av den undre gränsen för det statsgaranterade lånet.

Utredningen betonade, att det vore mindre ändamålsenligt, att fastighetsägaren

— som nu vore fallet — nödgades söka bundna primär- och sekundärlån

hos tvenne kreditorganisationer med skilda förvaltningar. Trots att

ett visst samarbete redan nu ägde rum mellan föreningarna, måste låntagaren

i många fall åstadkomma dubbla exemplar av erforderliga handlingar

samt i övrigt underkasta sig det dröjsmål och de kostnader, som vore förenade

med dubbelbehandlingen av hans ärende. Att en sådan även för vederbörande

föreningar vore onödigt betungande, låge i sakens natur.

En rationalisering av den bundna sekundärbelåningen borde enligt utredningens

uppfattning främst avse att genom ett förenklat låneförfarande tillförsäkra

de enskilda låntagarna förmånligast möjliga kreditvillkor och genomföras

så, att en anpassning icke blott skedde till nuvarande förhållanden

på bostadslånemarknaden utan även så, att den bleve förenlig med ett statligt

kreditgarantisystem, därest ett sådant i en framtid skulle komma att

genomföras.

Ett sådant förenklat låneförfarande ansåg utredningen att man kunde nå

antingen genom att stadshypoteksinstitutionens befogenheter utvidgades till

att avse såväl primär- som sekundärkreditgivning eller så att nuvarande två

organisationer bibehölles men en i största möjliga utsträckning gemensam

förvaltning genomfördes.

En utvidgning av stadshypoteksorganisationens utlånings

verksam het till att omfatta även sekundärkreditgivning skulle,

framhöll utredningen, innebära, att stadshypoteksinstitutionens belåningsgräns

finge höjas till sjuttiofem procent av fastighetsvärdet. Nuvarande lån

hos bostadskreditföreningarna torde ej kunna överflyttas till stadshypoteksföreningarna,

utan bostadskreditorganisationen skulle under sådana förhållanden

upphöra med all nybelåning och successivt avvecklas i den mån

lånen inbetalades.

En utvidgning av stadshypoteksorganisationens belåningsrätt till sjuttiofem

procent av fastighetsvärdet syntes emellertid kunna medföra vissa icke

önskvärda konsekvenser. Den sekundärkreditgivning, som därigenom skulle

inlemmas i stadshypoteksinstitutionen, skulle sannolikt komma att återspeglas

i en förändrad uppfattning angående obligationernas värde som

placeringsobjekt. Med den känslighet — ofta betingad av psykologiska faktorer

— som karakteriserade obligationsmarknaden, torde man få räkna

med en försämring av obligationskurserna och därmed även av lånevillkoren

för primärkredittagarna. För en låntagare, som komme att anlita

hypoteksinstitutionen enbart för primärkredit, måste det vidare te sig

mindre tilltalande, att hans solidariska ansvar skulle omfatta även sekun
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

19

därkrediter. Den försämring av kreditvillkoren och den utvidgning av det

solidariska ansvaret, som sålunda skulle bli följden i fråga om primärkrediterna,

torde komma att verka hämmande för primärkreditrörelsens utveckling

och därigenom direkt motverka det ändamål, för vilket stadshypotekskassan

inrättats. Inom utredningen hade diskuterats möjligheten att upplägga

särskilda fonder för att möta eventuella förluster på sekundärkrediterna,

men denna tanke hade avvisats, då de nyss berörda konsekvenserna

icke syntes kunna undanröjas därigenom. Ej heller syntes en uppdelning

av stadshypoteksinstitutionen i två avdelningar med olika obligationsserier

för primär- och sekundärkredittagare med sinsemellan skilt solidariskt ansvar

utgöra en lämpligare anordning. Det torde nämligen föreligga risk för

att de olika obligationerna skulle förväxlas av den obligationsköpande allmänheten,

och det syntes även sannolikt, att obligationsköparna mera än

beträffande den nuvarande bostadskreditinstitutionen skulle komma att fästa

vikt vid den andra avdelningens karaktär av sekundärlåneavdelning, vilket

skulle kunna menligt inverka på noteringarna av sekundärkreditobligationerna.

Utredningen hade därför kommit till den uppfattningen, att primär- och

sekundärkreditgivningen borde samordnas efter andra linjer än nu diskuterade,

och föreslog, att en samförvaltning mellan de nuvarande institutionerna

skulle genomföras.

Enligt utredningens förslag skulle denna samförvaltning innebära, att

stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna bibehölles som rättsligt sett

skilda organisationer, men att kassorna och föreningarna — var inom sitt

belåningsområde — administrerades gemensamt med gemensamma lokaler,

med gemensam personal, med i lämplig utsträckning samma personer i styrelserna

etc.

Utredningen ansåg, att man med en sådan organisation skulle undvika de

svårigheter, som förelåge i fråga om en utvidgning av stadshypoteksinstitutionen.

Några återverkningar på obligationsmarknaden skulle icke uppstå.

Båda institutionerna vore väl inarbetade och kända på marknaden, och farhågorna

för förväxlingar av de olika institutionerna hos den obligationsköpande

allmänheten behövde ej hysas. Däremot skulle praktiskt taget alla

de fördelar, som vore förknippade med det tidigare nämnda alternativet,

ernås. Genom att primär- och sekundärbelåning ägde rum inom samma förvaltningsorganisation

komme den bundna fastighetsbelåningen att ske efter

enhetliga grunder, varigenom en ändamålsenlig belåning lättare torde kunna

åvägabringas än med nuvarande ordning. Dubbelarbete vid behandling av

låneärenden och vid förvaltning av lånen skulle undvikas, varjämte flertalet

förvaltningsenheter kunde förväntas bli av en sådan omfattning och

struktur, alt de bättre än de nuvarande erbjöde möjligheter till en rationell

arbetsfördelning mellan befattningshavarna samtidigt som en minskning i

förvaltningskostnaderna skulle kunna påräknas.

Utredningen framhöll, att den gemensamma administrationen av de

båda kassorna utgjorde ett särskilt betydelsefullt led vid en samförvalt
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

ning. Kassorna finge sålunda möjlighet att i samråd med ensartat organiserade

föreningar meddela sådana anvisningar rörande institutionernas förvaltning,

att de gemensamma organisationerna kunde utnyttjas på effektivaste

sätt. En dylik samförvaltning torde även komma att göra sig märkbar

på obligationsmarknaden, där ett enhetligt uppträdande av de båda

kassorna kunde väntas bli till gagn för båda institutionerna.

Enligt utredningens uppfattning torde en samförvaltning icke kunna åvägabringas

genom författningsföreskrifter utan grunden därför måste utgöras

av frivilliga överenskommelser mellan kassorna och mellan respektive föreningar.

Det kunde därför erfordras viss tid, innan en samförvaltning bleve

fullständigt genomförd. Även i detta avseende bleve en gemensam administration

av kassorna av stor betydelse, enär genomförandet av samförvaltningen

hos respektive föreningar kunde påskyndas genom ledning och råd

från kassorna.

Utredningens förslag innebar sålunda att bostadskreditinstitutionen skulle

bibehållas, men att ett vidgat samarbete skulle genomföras med stadshypoteksorganisationen.

Rörande den författnings mässiga utformningen av utredningens

förslag må i detta sammanhang nämnas följande.

För stadshypoteksinstitutionen gäller två förordningar, en angående Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa och en angående grunderna för

stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet. Reglemente för stadshypotekskassan

har utfärdats av Konungen, medan föreningarnas reglementen,

som utformats med ledning av ett av kassan utarbetat »normalreglemente»,

fastställts av Konungen.

Enligt § 1 tredje stycket i stadshypoteksföreningarnas reglementen blir

förändring i förordningarna eller i reglementet för kassan omedelbart gällande

för föreningarna. Dessas reglementen skall därefter så snart ske kan

bringas i överensstämmelse med de nya bestämmelserna.

Utredningens författningsutkast upptog — i enlighet med vad som nu

gäller för bostadskreditinstitutionen — en för respektive kassa och föreningar

gemensam förordning och ett för kassan och föreningarna gemensamt

reglemente. I anslutning härtill framhöll utredningen bl. a., att det för

åstadkommande av en samförvaltning mellan stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna

vore av största vikt att för de två institutionerna gällande

bestämmelser i görligaste mån bringades till samstämmighet såväl

i fråga om den författningsmässiga utformningen som rörande bestämmelsernas

sakliga innehåll.

Remissinstanserna.

De över realkreditutredningens förslag hörda myndigheterna och organisationerna

delade eller lämnade utan erinran utredningens uppfattning

att behov fortfarande föreligger av en b u n d e n s ekundärkreditgivning

beträffande bostadsfastigheter.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

21

Förslaget om anordnande av s a in f ö r v a 11 n i n g mellan organisationerna

tillstyrktes i remissyttrandena. Konungariket Sveriges siadshypotekskassa

och Svenska bostadskreditkassan meddelade i sitt gemensamma utlåtande

att såväl kassorna som föreningarna under utredningsarbetets gång

haft tillfälle att avgiva yttranden över ett preliminärt förslag till betänkande.

I yttrandena anslöt man sig allmänt till utredningens förslag att en samförvaltning,

baserad på frivilliga överenskommelser, borde åvägabringas

mellan de båda organisationerna.

Vissa av remissinstanserna ifrågasatte dock om icke en fullständig sammanslagning

av institutionerna nu eller framdeles vore mera ändamålsenlig.

Statskontoret tillstyrkte, under framhållande av att det enligt ämbetsverkets

mening förelåge skäl för en total sammanslagning av de båda organisationerna

på sätt statskontoret tidigare förordat, att i varje fall utredningens förslag

om samförvaltning genomfördes. Fullmäktige i riksgäldskontoret anförde,

att, ehuru fullmäktige accepterade de skäl som av utredningen hade

anförts mot att en utbyggnad av stadshypoteksinstitutionen nu genomfördes,

borde det dock enligt fullmäktiges mening fasthållas, att målsättningen

för framtiden borde vara att en total sammanslagning av stadshypoteks- och

bostadskreditorganisationerna komme till stånd, så snart förutsättningar

härför förelåge. Även Svenska bankföreningen ansåg, att den ur principiell

synpunkt mest rationella lösningen vore att vinna om det läte sig göra att

sammanslå de två organisationerna till en enda som hade till uppgift att utlämna

såväl primär- som sekundärkrediterna, men bankföreningen fann

dock icke anledning att motsätta sig, att de eftersträvade förenklingarna

söktes efter de av utredningen angivna riktlinjerna.

Fullmäktige i riksbanken och Sveriges fastighetsägareförbund framhöll,

att det vore angeläget att undvika en utveckling som kunde verka störande

på obligationsmarknaden. Fullmäktige anförde vidare, att genom en samförvaltning

av institutionerna vunnes samma fördelar som skulle vara förenade

med en sammanslagning, nämligen en enhetlig ledning av de båda organisationerna

och ett enhetligt uppträdande på kapitalmarknaden samtidigt

som låntagarnas intresse av ett förenklat låneförfarande tillgodosåges.

Departementschefen.

Ett ställningstagande till realkreditutredningens förslag blir i första hand

beroende av vilka antaganden man anser sig böra göra i fråga om behovet

för framtiden av hypotekskrediter i sekundärläge. Såväl utredningen som

de hörda myndigheterna och organisationerna har, såsom framgår av det

nyss sagda, utgått ifrån att behov av dylika krediter föreligger och kommer

att föreligga under avsevärd tid. Så mycket torde vara klart att den minskning

i sekundärbelåningen av bostadsfastigheter, som man för eu del år

sedan ansåg sig ha anledning alt räkna med som en följd av att staten övertagit

tertiärbelåningen av den löpande produktionen av flerfamiljshus, icke

kommit till stånd. De uppgifter rörande låneutvecklingen hos bostadskreditorganisationen,

som lämnats av realkreditutredningen, ger i stället vid

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

handen att denna långivning visat en fortlöpande expansiv tendens under

det sista decenniet. En öppen fråga är dock alltjämt i vilken omfattning ett

statligt kreditgarantisystem i fråga om bostadsfastigheter skulle komma att

reducera behovet av särskild sekundärkredit.

1945 års bankkommittés förslag om ett kreditgarantisystem i stället för

direkta statliga lån bl. a. på bostadsområdet har hittills icke genomförts.

Sedan den starka knappheten på arbetskraft och material numera upphört

har frågan om tillgodoseendet av kapitalbehovet för ett vidgat fortsatt bostadsbyggande

kommit att framstå som ett centralt problem. Härigenom har

även frågan om införandet av ett kreditgarantisystem fått förnyad aktualitet

och chefen för socialdepartementet har nyligen tillkallat en särskild

utredningsman med uppdrag att — delvis från nya utgångspunkter — ånyo

överväga frågan om införandet av ett kreditgarantisystem på bostadsområdet.

Behovet av sekundärlån i framtiden blir givetvis beroende av vilken utformning

ett eventuellt kreditgarantisystem kommer att få. Det synes sålunda

för närvarande icke vara möjligt att med någon större grad av säkerhet

bedöma sekundärbelåningens omfattning på längre sikt. Det torde emellertid

i detta sammanhang vara till fyllest att konstatera att behov av särskild

sekundärlånekredit kommer att föreligga under avsevärd tid framåt

i varje fall för det äldre fastighetsbeståndet och för den del av nyproduktionen,

som sker utan statligt stöd. Jag delar sålunda realkreditutredningens

uppfattning att en rationalisering av fastighetskreditgivningen måste ske

från den utgångspunkten att kreditmarknaden, såsom förhållandena nu är,

icke kan undvara sekundärbelåningen av bostadsfastigheter.

Efter att ha erinrat om att samtliga remissinstanser — med undantag

av statskontoret — ansett sig böra avvisa tanken på en sammanslagning

av de båda organisationerna i nuvarande läge anför departementschefen,

utöver av realkreditutredningen anförda synpunkter på frågan om samordningen

av organisationernas verksamhet, vissa andra omständigheter av

övervägande praktisk natur som enligt departementschefens mening bör tillmätas

betydelse vid valet mellan hel sammanslagning och samförvaltning enligt

de av utredningen angivna riktlinjerna.

Genomförandet av utredningens förslag om samförvaltning skall grundas

på frivilliga överenskommelser mellan stadshypotekskassan och bostadskreditkassan

samt mellan respektive föreningar. Under utredningsarbetets

gång har samtliga berörda parter lämnats tillfälle att yttra sig, varvid utredningens

principiella ståndpunkt i samförvaltningsfrågan vunnit allmän anslutning.

Därmed torde erforderliga garantier ha skapats för ett etablerande

av samförvaltning på frivillighetens grund. Möjligheterna att åstadkomma

en fullständig sammanslagning på grundval av frivilliga överenskommelser

synes däremot mera ovissa. Man bör här hålla i minnet, att

frivillig medverkan erfordras icke endast från de båda juridiska personer,

som utgöres av stadshypoteks- och bostadskreditkassorna, utan även från

de trettionio juridiska personer, som bildas av stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rankoutskottets utlåtande nr 3.

23

Även om man bortser från det sätt på vilket en sammanslagning skulle

kunna tänkas genomförd, synes vid en sammanslagning åtskilliga komplicerade

frågor kräva sin lösning. I det avseendet torde det vara tillräckligt att

peka på de svårbemästrade spörsmål, som sammanhänger med de likvidationsförfaranden,

vilka skulle bli en följd av en fullt genomförd sammanslagning.

Frågor om dispositionen av de olika fonderna och frågor som

sammanhänger med låntagarnas—föreningsmedlemmarnas samt föreningarnas

solidariska ansvarighet för de olika typerna av lån skulle uppkomma.

Vid övervägande av de olika på frågan inverkande omständigheterna har

jag övertygats om att man åtminstone icke för närvarande bör taga steget

längre än till en samförvaltning av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationen.

Jag tillstyrker alltså i princip utredningens förslag om samförvaltning.

Jag vill emellertid understryka att därest ändrade förhållanden

på kreditmarknaden eller andra anledningar framdeles skulle aktualisera

frågan om en sammanslagning, bör densamma givetvis upptagas till förnyad

prövning utifrån då föreliggande förutsättningar. Det synes också

sannolikt, att de svårigheter, som skulle vara förknippade med en omedelbar

sammanslagning, kommer att framträda med mindre styrka, sedan de

båda organisationerna genom samförvaltning vuxit samman och erhållit

en mera enhetlig karaktär.

C. Speciella frågor.

1. Obligationslånens konverteringstid.

Enligt § 4 fjärde stycket förordningen angående konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och § 5 första stycket förordningen om svenska bostadskreditkassan

och om bostadskreditföreningar skall av kassorna utgivna obligationer

kunna av respektive kassa uppsägas till inbetalning senast 10 år

efter utgivandet. De nuvarande reglerna i fråga om konverteringstiden infördes

för stadshypotekskassans del vid dennas tillkomst efter förebild av

reglementet för allmänna hypotekskassan för Sveriges städer och har vid

tillskapandet av bostadskreditkassan intagits i förordningen rörande denna.

Realkreditutredningen föreslog icke någon ändring av bestämmelserna om

konverteringstiden.

I sitt remissyttrande över realkreditutredningens betänkande berörde

fullmäktige i riksbanken villkoren för stadshypotekskassans och bostadskreditkassans

obligationslån och yttrade därvid följande.

Den senaste tidens utveckling på kapitalmarknaden har visat angelägenheten

av att tiden för konverteringsrättens inträdande kan anpassas till

det aktuella läget på denna marknad. Understundom kan det sålunda vara

lämpligt att ifrågavarande lid understiger tio år och vid andra tillfällen är

det önskvärt att kunna tillämpa en längre tid. Fullmäktige vilja därför föreslå,

att någon bestämd gräns av tiden för konverteringsrättens inträdande

icke fastställcs. I samband härmed torde det vara nödvändigt att även ändra

övriga med konverteringsrätten sammanhängande föreskrifter för de båda

institutionerna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

Departementschefen har i likhet med fullmäktige i riksbanken funnit

lämpligt, att tiden för konverteringsrättens inträde beträffande de av stadshypotekskassan

och bostadskreditkassan utgivna obligationslånen kunde anpassas

efter det aktuella läget på kapitalmarknaden. Departementschefen

förordar sålunda, att den nuvarande 10-årsgränsen borttages.

2. Ökning av Konungariket Sveriges stadshypotekskassas grundfond.

I § 2 förordningen den 17 maj 1935 angående stadshypotekskassan, sådan

paragrafen lyder enligt förordningen den 23 maj 1952 (nr 258), stadgas att

staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret till förfogande såsom grundfond

för kassan ställer svenska statens tre och en halv procent obligationer,

ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av 235 miljoner

kronor.

Enligt § 3 må kassan, därest grundfonden genom på kassans rörelse i dess

helhet uppkomna förluster skulle nedgå till 220 miljoner kronor, icke upptaga

nytt lån, med mindre Kungl. Maj :t därtill lämnar tillstånd. Om grundfonden

av sådan anledning skulle nedgå till 210 miljoner kronor, må nytt

lån icke upptagas, med mindre riksdagen på Konungens framställning det

medgiver.

Vidare stadgas i § 4, att sammanlagda beloppet av kassans utelöpande

obligationer icke vid något tillfälle må uppgå till mera än tio gånger grundfondens

belopp.

Realkreditutredningen har i sitt betänkande icke föreslagit någon saklig

ändring i dessa bestämmelser.

Styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa hemställde i skrivelse

den 11 december 1952, över vilken yttranden avgivits av fullmäktige i

riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen,

att grundfondens belopp måtte höjas med 40 miljoner till 275 miljoner

kronor samt att § 3 i 1935 års förordning måtte ändras på så sätt att de där

angivna gränserna höjdes från 220 miljoner och 210 miljoner kronor till respektive

260 miljoner och 250 miljoner kronor.

Styrelsen erinrade om att styrelsen redan i skrivelse den 22 januari 1952

hemställt, att grundfondens belopp, som vid denna tidpunkt uppgick till

225 miljoner kronor, måtte höjas med 50 miljoner till nu äskat belopp

samt att de i § 3 angivna gränserna måtte fastställas till 260 respektive 250

miljoner kronor. Genom förenämnda författningsändring den 23 maj 1952

(nr 258) hade emellertid framställningen — av skäl som framginge av förarbetena

till ändringen (Kungl. Maj :ts propositioner nr 104 och 105 samt

bankoutskottets utlåtanden nr 22 och 23) — bifallits endast i så måtto, att

grundfonden hade höjts med 10 miljoner till 235 miljoner kronor, varvid

de nyssnämnda gränserna hade justerats till 220 respektive 210 miljoner

kronor.

Styrelsen hade emellertid funnit erforderligt, att frågan om grundfondens

storlek toges under förnyad prövning. Vid utgången av år 1952 kunde kas
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bnnkoutskottets utlåtande nr 3.

25

sans återstående upplåningsrätt väntas vara begränsad till 160 miljoner

kronor. Denna upplåningsmarginal finge anses alltför knapp för att medgiva

erforderlig rörelsefrihet under de cirka fem kvartal, som skulle återstå,

därest prövning av frågan om en ökning av grundfonden skulle anstå till

1954 års riksdag.

Beträffande storleken av det belopp, med vilket grundfonden borde ökas,

erinrade styrelsen om de allmänna synpunkter styrelsen framlagt i sin förenämnda

skrivelse den 22 januari 1952 (Kungl. Maj :ts proposition nr 105).

Dessa synpunkter vore enligt styrelsens uppfattning tillämpliga även med

den kreditpolitik, som för närvarande fördes av statsmakterna. Stadshypotekskassans

upplåning och stadshypoteksinstitutionens kreditgivning vore

beroende av de överenskommelser, som träffades mellan riksbanken å ena

sidan och kreditinstituten å andra sidan. Den marginal för ökad obligationsutgivning,

som sammanhängde med grundfondens storlek, saknade härvid

betydelse.

Fullmäktige i riksbanken anförde i sitt remissyttrande, att fullmäktige icke

hade något att erinra mot bifall till den av stadshypotekskassans styrelse i

ärendet gjorda framställningen. Fullmäktige uttalade därvid i anslutning till

de synpunkter som framförts av styrelsen, att de formella förutsättningarna

för upplåningen som sammanhängde med reglerna om grundfondens storlek

i nuvarande läge på intet sätt finge innebära någon rätt i och för sig för liypoteksinstituten

att upp till den formella gränsen få något företräde för sina

kreditbehov. Deras låneverksainhet måste fortfarande och oberoende av sagda

formella regler bedrivas på ett sätt, som stode i överensstämmelse med

den allmänna restriktiviteten på kreditmarknaden.

Fullmäktige i riksgäldskontoret förklarade sig likaledes icke ha något att

erinra mot bifall till den gjorda framställningen.

Bank- och fondinspektionen uttalade, att inspektionen icke hade något

att erinra mot hifall till framställningen. Inspektionen har vidare anfört,

att inspektionen emellertid ville förorda, att grundfondsfrågan upptoges

till en förutsättningslös prövning, varvid i första hand borde undersökas

huruvida behov av grundfondsobligationer numera över huvud förelåge och,

om denna fråga besvarades jakande, huruvida en lägre relation till de utelöpande

obligationerna än den nu gällande kunde anses tillräcklig.

Departementschefen har anfört följande.

Med understrykande av vad bankofullmäktige anfört därom att de formella

förutsättningarna för stadshypoteksinstitutionens upplåning, som

sammanhänger med reglerna om grundfondens storlek, i nuvarande läge

på intet sätt får innebära någon rätt i och för sig för hypoteksinstituten

att upp till den formella gränsen få något företräde för sina kreditbehov,

anser jag mig kunna tillstyrka den av stadshypotekskassans styrelse påyrkade

höjningen av grundfonden med 40 miljoner kronor eller sålunda

från 235 till 275 miljoner kronor. I anslutning härtill bör gränserna vid

vilka Kungl. Maj:ts respektive riksdagens tillstånd för upptagande av nytt

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

lån blir erforderligt bestämmas till 260 miljoner respektive 250 miljoner

kronor. Därest riksdagen biträder detta förslag, torde riksdagen samtidigt

böra besluta att obligationer i vederbörlig ordning skall ställas till förfogande.

Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande berört den principiella

frågan om det är sakligt motiverat att numera upprätthålla den för stadshypotekskassan

föreskrivna grundfondsrelationen. Enligt inspektionens mening

borde hela grundfondsfrågan upptagas till en förutsättningslös prövning,

varvid i första hand borde undersökas, huruvida behov av grundfondsobligationer

numera överhuvud föreligger och, om denna fråga besvaras jakande,

vilken lägre relation än den nu gällande som kunde anses tillräcklig.

I anledning av vad bank- och fondinspektionen sålunda anfört vill jag

erinra om att systemet med grundfondsobligationer jämväl tillämpas för

ett flertal andra kreditinstitut såsom svenska bostadskreditkassan, allmänna

hypoteksbanken och svenska skeppshypotekskassan. Även om jag finner de

av bank- och fondinspektionen anförda synpunkterna på behovet av grundfondsobligationer

för stadshypoteksinstitutionen i och för sig beaktansvärda

är jag icke beredd att i detta sammanhang företaga en omprövning av hela

systemet med grundfondsobligationer.

3. Verksamhetens lokalisering.

Realkreditutredningen framhöll, att som ett led i den rationalisering, som

utredningen förordade, inginge att möjliggöra primär- och sekundärkreditgivning

inom ett och samma område genom samförvaltade föreningar.

Vissa ändringar i den nuvarande indelningen av landet i föreningsområden

måste därför genomföras. Utredningen anförde tillika,

att även i och för sig en översyn av den nuvarande områdesindelningen

inom såväl stadshypoteks- som bostadskreditorganisationen syntes vara motiverad.

Utredningen har i betänkandet (s. 69—77) lämnat en närmare redogörelse

för den nyindelning av föreningarnas verksamhetsområden, som enligt utredningens

uppfattning borde genomföras. Utredningen framhöll, att dess

riktlinje härvid varit att åstadkomma så stora verksamhetsområden, att föreningarna

ekonomiskt skulle kunna bära en effektiv administration med

bibehållande i görligaste mån av den hittillsvarande indelningen. Om ett

föreningsområde till följd av denna nyindelning eller eljest framdeles skulle

visa sig så vidsträckt, att saknaden av lokal representation på en viss ort

skulle framstå som en brist, förelåge den möjligheten, att de på orten verksamma

samförvaltade föreningarna där upprättade ett avdelningskontor.

Utredningen underströk, åt! den givetvis vore medveten om att en ändrad

områdesindelning icke kunde genomföras i omedelbar anslutning till de

nya författningsbestämmelsernas ikraftträdande. Förhandlingar måste föras

och överenskommelser träffas emellan berörda föreningar i de olika frå
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

27

gor, som sammanhängde med ändringar i verksamhetsområdena. Därvid

kunde framkomma synpunkter, som motiverade jämkningar i olika avseenden.

Nedanstående uppställning upptager nuvarande föreningar och de av utredningen

föreslagna samförvaltade föreningarna.

Stadshypoteksföreningar

Bostadskreditföreningar

Föreslagna samförvaltade föreningar

Stockholms

Stockholms stads

Stockholms

Upplands

östra Svealands

Upplands-Östra Svealands

Norra Roslags o. Upsala

Södermanlands

Södermanlands

Norrköpings

Norrköpings

Norrköpings

Östgöta

Östgöta

Östgöta

Norra Smålands

Norra Smålands

Norra Smålands

Södra Smålands

Södra Smål. o. Blek.

Södra Smålands och Blekinge

Blekinge

Skånes

Skånes

Skånes

Göteborgs

Göteborgs

Göteborgs och Bohus samt

Västkustens

Hallands läns

Hallands läns

Älvsborgs läns

Göteb. o. Bohus läns

Västgöta-Dals

Västgöta-Dals

Skaraborgs läns

Wermlands

Västra Svealands

Värmlands

Örebro läns

Örebro och Västmanlands läns

Västerås m. fl. städers

Dalarne

Gävle-Dala

Gävle-Dala

Gefleborgs läns

Västernorrlands och

Västernorrlands läns

Västernorrlands och Jämtlands

Jämtlands läns

läns

Västerbottens och

Jämtlands läns

Västerbottens läns

Västerbottens läns

Norrbottens

Norrbottens läns

Norrbottens läns

Kiruna, Gällivare och

Malmbergets1

1 betänkandet berördes vidare frågan om sammanjämkning av de regler,

som gäller för stadshypoteksföreningarnas respektive bostadskreditföreningarnas

b elåni ngsorter.

Utredningen framhöll, att det med hänsyn till den alltmer accentuerade

tätbebyggelse, som i våra dagar skedde inom landet, och då dennas karaktär

ej alltid framginge av den kommunbeteckning, som samhället i fråga er
1

Denna förening liar icke utlämnat nya lån sedan år 1933.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

hållit, syntes lämpligt att institutionernas verksamhet ej författningsmässigt

snävt bundes till samhällen, som erhållit en viss kommunal organisation.

Utredningen hade i sitt förslag till förordningar upptagit lika lydande bestämmelser

rörande stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas verksamhetsområden,

vilka i allt väsentligt anknöt till dem, som för närvarande

gällde för bostadskreditföreningarna.

Orter, som enligt de föreslagna förordningarna omedelbart skulle komma

att tillhöra föreningarnas verksamhetsområden, skulle bli, förutom städer

och köpingar, samtliga samhällen, för vilka de för stad meddelade bestämmelserna

i byggnadsstadgan, hälsovårdsstadgan och brandstadgan vore gällande.

Beträffande annat samhälle eller tätare bebyggt område skulle det

ankomma på Konungen att förklara detsamma tillhöra förenings verksamhetsområde.

Att stadshypoteksförening enligt de föreslagna bestämmelserna

skulle erhålla möjlighet att utöva verksamhet inom samma orter som bostadskreditförening

innebure icke, framhöll utredningen, att så allestädes

borde ske.

I detta sammanhang behandlade utredningen jämväl frågan om stadsplan

som villkor för belåning och framlade förslag till vass anpassning

av de för stadshypoteksorganisationen gällande bestämmelserna till

de för bostadskreditorganisationen utfärdade.

Förslaget till ändring av gällande bestämmelser innebar, att stadshypotekskassans

styrelse erhölle befogenhet att bevilja lån på fastighet utanför

område med fastställd stadsplan eller byggnadsplan även i annat samhälle

än stad, i den mån stadsstadgorna gällde inom samhället, varjämte inom

sådana samhällen liksom tidigare inom stad byggnadsplanelagt område ur

belåningssynpunkt skulle jämställas med stadsplanelagt dylikt.

Slutligen berörde utredningen vissa spörsmål i samband med

genomförandet av de föreslagna förändringarna av

verksamhetsområdena. Vad härom av uiredningen anfördes återfinnes

citerat å s. 42—43 i propositionen, till vilken hänvisas.

Endast ett fåtal av remissinstanserna berörde i sina yttranden utredningens

förslag till ändrad indelning av föreningarnas verksamhetsområden.

Förslaget om ändrade bestämmelser rörande stadshypoteksorganisationens

belåningsorter berördes endast av bank- och fondinspektionen,

som icke ville motsätta sig att stadsstadgesamhällena omedelbart kunde få

inräknas i förenings verksamhetsområde. Mera tveksam ställde sig däremot

inspektionen till utredningens förslag om att byggnadsplanelagt område

utan vidare skulle anses jämställt med stadsplanelagt område samt att

stadshypotekskassans styrelse skulle kunna medgiva belåning av fastighet

även utanför det ifrågakomna samhällets planlagda område. Inspektionen

erinrade om att inspektionen i annat sammanhang hävdat den meningen att

byggnadsplanelagt område borde jämställas med stadsplanelagt område allenast

under den förutsättning att det byggnadsplanelagda området vore ut
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

29

rustat med gemensamma vatten- och avloppsledningar eller att — om så ej

vore fallet — den fastighet inom området, som skulle belånas, vore separatutrustad

med tillfredsställande dylika ledningar.

Departementschefen har rörande verksamhetens lokalisering uttalat följande.

Det av utredningen framlagda förslaget till ändrad indelning i verksamhetsområden

för stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna är endast

tänkt att tjäna som underlag för de blivande frivilliga överenskommelserna

föreningarna emellan. Såsom utredningen framhållit kan det därvid framkomma

synpunkter, som kan motivera jämkningar i olika avseenden i förslaget.

Då det i sista hand skall ankomma på Kungl. Maj :t att fastställa

de nya verksamhetsområdenas omfattning torde det icke vara erforderligt

att nu närmare ingå på denna fråga.

De av utredningen föreslagna ändrade villkoren för belåning av fastighet

medför viss utvidgning i fråga om stadshypoteksförenings rätt att meddela

lån. Sålunda föreslås att de s. k. stadsstadgesamhällena enligt direkt

författningsföreskrift skall få inräknas i förenings verksamhetsområde. För

närvarande erfordras medgivande av Kungl. Maj :t för att förening skall få

bedriva rörelse inom sådant samhälle. Vidare föreslås att byggnadsplanelagt

område ur belåningssynpunkt jämställes med stadsplanelagt dylikt även

såvitt angår stadsstadgesamhälle och att fastighet belägen utanför det planlagda

området i annat samhälle än stad jämväl skall få belånas, dock att -—

liksom nu tillämpas i fråga om stad — samtycke härtill först skall lämnas av

stadshypotekskassans styrelse.

Bank- och fondinspektionen har i sitt remissyttrande anfört vissa betänkligheter

mot utredningens förslag i nu berörda avseende. Inspektionen

synes emellertid acceptera de föreslagna utvidgningarna med särskilt understrykande

av att utlåningsverksamhet endast bör bedrivas inom område,

som är utrustat med gemensamma vatten- och avloppsledningar, eller att

— om så ej är fallet — den fastighet inom området, som skall belånas, är

separat utrustad med tillfredsställande dylika ledningar.

Det torde få förutsättas, att stadshypoteksinstitutionen i sin utlåningsverksamhet

icke godtar annat än goda belåningsobjekt. Att en fastighet skall

vara försedd med tillfredsställande vatten- och avloppsledningar har — enligt

vad jag under hand inhämtat — inom rörelsen städse uppfattats som

ett elementärt krav för att belåning av fastigheten skall medges. Även enligt

min uppfattning är frågan om fastighetens utrustning i nu ifrågavarande

hänseende en betydelsefull faktor vid bedömandet av om en fastighet

lämpar sig för kreditgivning. Med hänsyn till stadshypoteksinstitutionens

långa erfarenhet rörande fastighetsbelåning torde någon olägenhet av den

föreslagna utvidgningen av belåningsrätten icke behöva befaras. Jag tillstyrker

sålunda utredningens förslag.

Vad utredningen föreslagit i fråga om särskilda anordningar vid genomförande

av nyindelningen i verksamhetsområden har icke föranlett någon

erinran från remissinstanserna. Ej heller från min sida finnes någon invändning

att göra mot förslaget i denna del.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

4. Spörsmål om belåningsgränser.

Enligt gällande föreskrifter äger bostadskreditförenings och bostadskreditkassans

styrelser bevilja lån mot inteckning i bostads- eller af färsfastighet,

varvid inteckningarna skall vara belägna inom sjuttiofem procent av

det vid föreningens värdering uppskattade värdet av fastigheten under iakttagande

av att de befinner sig inom samma procentsats av gällande taxeringsvärde.

Den statliga tertiärbelåningen av flerfamiljshus däremot har —

utan anknytning till taxeringsvärdet — normalt sjuttio procent av fastighetens

av det lånebeviljande organet fastställda avkastningsvärde till undre

gräns. Detta värde framräknas efter andra grunder än de, som tillämpas vid

bostadskreditorganisationens värderingar. Bostadsstyrelsens beräkningssätt

leder merendels till en icke oväsentligt högre värdering.

Realkreditutredningen hade övervägt, huruvida icke förslag borde framläggas

i syfte att göra det lättare för hypotekskrediten att »möta» statslånet

i vissa speciella fall, då ett särskilt lågt taxeringsvärde omöjliggjorde en ändamålsenlig

sekundärbelåning. Utredningen hade dock stannat för att ej föreslå

någon förändring av nu gällande belåningsförhållanden.

Bostadsstyrelsen ifrågasatte i sitt remissyttrande om icke en möjlighet

borde tillskapas för stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna att

avpassa såväl primärlån som sekundärlån till överensstämmelse med beräkningsgrunderna

vid tertiärlångivningen — enligt vilka primärlånet motsvarar

60 och sekundärlånet 10 procent av avkastningsvärdet — åtminstone i

de fall, då avsevärd skillnad mellan avkastningsvärdet och taxeringsvärdet

icke förelåge.

Departementschefen har framhållit, att frågan om införandet av ett statligt

kreditgarantisystem för närvarande är under utredning. Härvid torde

jämväl den kreditgivning'', som utövas av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna,

komma att beröras. Innan resultatet av denna utredning

föreligger är departementschefen icke beredd att taga ställning till bostadsstyrelsens

förslag. För ett bedömande av hithörande frågor torde det även

bli nödvändigt att närmare klarlägga i vilken utsträckning de av bostadsstyrelsen

påtalade olägenheterna kvarstår efter den numera genomförda höjningen

av taxeringsvärdena.

5. Förvaltningsbidrag och fondbildning.

Enligt gällande bestämmelser är medlemmarna i stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna

skyldiga att lämna bidrag till täckande av förvaltningskostnader

och fondavsättningar inom organisationerna. I syfte att

söka åstadkomma en sänkning av lånekostnaderna har realkreditutredningen

närmare prövat, huruvida de båda organisationerna numera nått en sådan

grad av konsolidering, att lättnader i bidragsgivningen skulle kunna genomföras.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

31

Beträffande bidragen till stadshypoteksinstitutionen påpekar utredningen

att desamma redan nu vore låga. Särskilt bidrag till stadshypotekskassan

hade i själva verket icke uttagits sedan 1916. Täckning av förvaltningskostnader

och föreskriven avsättning till kassans reservfond skedde genom reservfondens

avkastning och genom de inkomster som i övrigt kunde uppstå

på kassans rörelse. Till hypoteksföreningarna utgick däremot alltjämt förvaltningsbidrag

med viss procent av lånens oguldna belopp. Bidragen vore

så avpassade att de jämväl täckte avsättning till säkerhetsfonderna. Den

vanligast förekommande procentsatsen vore 0,i. Någon nämnvärd sänkning

av dessa bidrag vore enligt utredningens mening icke möjlig att genomföra.

Med hänvisning härtill och då gällande bestämmelser om grunderna för bidragens

beräkning syntes lämpligt utformade, har utredningen föreslagit

att desamma hibehölles i sak oförändrade även efter genomförande av en

samförvaltning av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna.

Utredningen har funnit sig böra föreslå vissa reduceringar av de bidrag,

som för närvarande utgår inom bostadskreditorganisationen. Beträffande

bostadskreditkassan förordas sålunda att den nuvarande avgiften till kassans

reservfond (0,1 procent av lånebeloppet under 10 år) skulle borttagas.

Enligt utredningens mening hade kassans fonder nu nått sådan storlek, att

ett speciellt fondbidrag ej längre syntes motiverat. För att emellertid bevara

den nuvarande proportionen — 1,5 till 100 — mellan reservfond och skulder

har utredningen, efter mönster av vad som gällde för stadshypotekskassan,

förutsatt att reservfondens storlek vid eventuellt förekommande behov skulle

regleras genom en lämplig avpassning av förvaltningsbidraget.

Utredningen har vidare föreslagit en viss omläggning av bidragen till bostadskreditföreningarnas

säkerhetsfonder. För närvarande utgår bidrag till

förenings säkerhetsfond med två procent av erhållet lån. Bidraget har hittills

fördelats på de första fem åren av lånets löptid på så sätt att under

vart och ett inbetalts fyra tiondels procent av lånebeloppet. Med hänsyn

till den storlek föreningarnas säkerhetsfonder nu erhållit anser utredningen,

att en fördelning av avgiften på tio år efter lånets utbetalande varken

ökade risken för att låntagarnas solidariska ansvarighet skulle behöva tagas

i anspråk eller äventyrade den fortsatta fondbildningen. Däremot skulle en

sådan fördelning medföra en icke oväsentlig lättnad i lånevillkoren, då det

ofta torde vara av betydelse, att lånekostnaden under de första åren ej sattes

högre än vad som vore oundgängligen nödvändigt. I enlighet härmed

föreslås alt fondbidraget konstrueras som eu årlig avgift av två tiondels

procent av ursprungliga lånebeloppet att utgå under tio år efter lånets utlämnande.

I samband härmed har utredningen även framlagt förslag om att del årliga

bidraget skulle kunna genom beslut av föreningsstämma nedsättas till

0,1 procent. Beslutet om sänkning skulle för att bli gällande godkännas av

bostadskreditkassans styrelse. Enligt utredningens uppfattning syntes det

lämpligt all på detta sätt öppna en möjlighet att något lätta på låntagarnas

utgifter för fondökning. Utredningen har övervägt huruvida det borde upp
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

ställas krav på att säkerhetsfonden skulle uppgå till viss procent av utlåningen

för att en avgiftssänkning skulle få medgivas. Utredningen har dock

funnit att det skulle vara mindre ändamålsenligt med en i författning fastställd

fix gräns, enär en expanderande förening skulle få svårigheter att

hålla en sådan proportion ehuru den genom ökad utlåning stärkte sin ställning,

medan en mera stillastående förening gynnades. Utredningen understryker

att medgivandet att under vissa förutsättningar sänka fondbidraget

till en procent endast komme att påverka fonderna i särskilt väl konsoliderade

föreningar.

Slutligen har utredningen framlagt vissa förslag angående fondmedlens

placering, beträffande vilka torde få hänvisas till propositionen, s. 51 ff.

De föreslagna bestämmelserna angående fondbildningen hos b ostadskreditkassan

har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av remissmyndigheterna.

Även förslaget om ändrade fondbidrag till bostadskreditföreningarnas

säkerhetsfonder tillstyrkes i de flesta

yttrandena.

Departementschefen har anfört följande.

Enligt min uppfattning bör nuvarande regler om bidrag från stadshypoteksföreningarnas

medlemmar tillämpas jämväl i fortsättningen. Jag tillstyrker

sålunda utredningens förslag. Till frågan om ändrade bestämmelser

för placering av medel tillhörande stadshypoteksförenings säkerhetsfond

torde jag få återkomma i ett senare sammanhang.

Departementschefen anför vidare, att enligt hans förmenande är några

ogynnsamma verkningar av utredningens förslag om vissa reduceringar av

de bidrag som utgår inom bostadskreditorganisationen icke att vänta. På

sätt utredningen uttalat torde den nuvarande relationen mellan reservfond

och skulder få anses betryggande. Departementschefen tillstyrker sålunda,

att bidraget till bostadskreditkassans reservfond borttages och att förvaltningsbidraget

förvandlas till ett kombinerat förvaltnings- och fondbidrag.

Departementschefen anför i fortsättningen följande.

Förslaget om en fördelning av det 2-procentiga fondbidraget till bosladskreditförenings

säkerhetsfond på tio år i stället för på fem år har allmänt

tillstyrkts av remissinstanserna. Däremot har viss tvekan yppats beträffande

förslaget om att bidraget under vissa förutsättningar skulle kunna nedsättas

till 1 procent. Sålunda har fullmäktige i riksgäldskontoret uttalat, att

det skulle kunna uppstå en skillnad mellan de olika sinsemellan solidariskt

ansvariga bostadskreditföreningarna. Å andra sidan kunde det enligt fullmäktiges

mening icke vara rimligt, att en bostadskreditförening med stark

fondbildning och även i övrigt konsoliderad ställning skulle nödgas utlaga

ett onödigt högt fondbidrag. Främst med hänsyn härtill hade fullmäktige

icke velat motsätta sig förslaget. Bank- och fondinspektionen har som sin

mening hävdat att någon nedsättning av fondbidraget icke borde få äga

rum, därest föreningens säkerhetsfond icke uppginge till minst 3 procent

av förbindelserna.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

33

Enighet synes råda därom att bostadskreditföreningama nu nått en sådan

grad av konsolidering att vissa lättnader i låntagarnas skyldighet att

lämna bidrag till fondbildningen är möjliga att genomföra. Den av utredningen

föreslagna fördelningen av fondbidragen på en längre tidsperiod

än som för närvarande medgives torde vara en lämplig åtgärd, då man

härigenom uppnår en icke obetydlig lättnad i lånevillkoren under de första

åren efter lånets upptagande. Jag tillstyrker sålunda utredningens förslag

härom.

Denna omläggning av fondbidraget skulle komma nytillträdande låntagare

i alla bostadskreditföreningar till del. Härutöver har utredningen velat öppna

möjlighet för förening att efter beslut i särskild ordning sänka den årliga

avgiften från 0,2 till 0,i procent. Bank- och fondinspektionen har ansett

att sådan nedsättning icke borde få äga rum i andra fall än då föreningen

uppnått en fondrelation av 3 till 100.

Åtskilliga skäl talar onekligen för att man uppställer krav på en viss

fondrelation för att en nedsättning av fondbidraget skulle få medgivas. En

sådan regel vore lätt att objektivt tillämpa och någon skillnad mellan de

olika sinsemellan solidariskt ansvariga bostadskreditföreningama skulle icke

uppkomma. Å andra sidan skulle bestämmelsen icke medgiva att hänsvn

toges till förhållandena i det enskilda fallet. Utredningen har i detta sammanhang

särskilt pekat på de svårigheter som skulle uppkomma för föreningar

med växande rörelse.

Vid bedömandet av frågan om behov föreligger av en i författning fixerad

gräns, bör man enligt min mening särskilt uppmärksamma i vilken ordning

ett beslut om nedsättning skall kunna komma till stånd. I detta hänseende

har utredningen föreslagit att det skulle tillkomma medlemmarna, vilka är

bundna av solidariskt ansvar, att själva å föreningsstämma fatta beslut om

nedsättning. Beslutet skulle dock icke vara giltigt med mindre det biträtts

av bostadskreditkassans styrelse. Ett en gång fattat beslut om nedsättning

av avgiften skulle när som helst kunna sättas ur kraft av föreningsstämma

eller kassans styrelse. Utredningen har särskilt framhållit att man torde

vara berättigad förutsätta, att den prövning av förenings beslut, som ålåge

kassan, komine att föregås av noggranna överväganden av föreningens ekonomiska

förhållanden och övriga omständigheter av betydelse.

Genom dessa bestämmelser synes tillräckliga garantier ha skapats för att

konsolideringskravet inom föreningen är väl tillgodosett innan ett beslut om

nedsättning genomföres. På grund härav och med understrykande av att

det torde få ankomma på bostadskreditkassan att vid sin prövning noga

tillse att möjligheten till nedsättning av fondbidraget utnyttjas med försiktighet,

har jag ansett mig kunna tillstyrka det av utredningen framlagda

förslaget.

Slutligen torde jag få något beröra de av utredningen föreslagna bestämmelserna

angående fondmedlens placering. Utredningen bar bland annat förordat

att för bostadskreditföreningarnas säkerhetsfonder skulle gälla i hull

Rihang till riksdagens protokoll 1953. fl samt. Nr 3.

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

vudsak samma regler som för närvarande tillämpades för flertalet stadshypoteksföreningar.

Bestämmelserna innebär att säkerhetsfondernas medel

skall till minst hälften placeras i bankinrättningar eller vissa fullgoda obligationer

och i övrigt — i den mån de icke erfordras för föreningarnas löpande

utgifter — på betryggande sätt göras räntebärande.

Bank- och fondinspektionen har bl. a. ifrågasatt huruvida icke den mest

rationella anordningen vore att medel motsvarande säkerhetsfonderna placerades

som inlåning hos kassan, vilken därefter skulle disponera över medlen

för den gemensamma rörelsen och härigenom förränta medlen åt föreningarna.

Frågan om till vilket organ fondbildningen lämpligen borde förläggas diskuterades

i samband med tillkomsten av bostadskreditorganisationen. Som

ett viktigt skäl för att fondbildningen förlädes till föreningarna angavs att

låntagarna inom dessa vore solidariskt ansvariga och följaktligen själva borde

förvalta fondmedlen. Någon ändring härutinnan synes icke nu böra vidtagas.

Då de av utredningen föreslagna placeringsbestämmelserna för bostadskreditorganisationens

fondmedel nära överensstämmer med de regler

som sedan lång tid prövats inom stadshypoteksrörelsen och där visat sig

ändamålsenliga, har jag ansett mig kunna biträda utredningens förslag jämväl

i denna del.

D. Särskild motivering till vissa författningsbestämmelser.

Med ledning av realkreditutredningens författningsutkast har inom finansdepartementet

utarbetats förslag till dels förordning om Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, dels ock förordning

om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar.

I propositionen behandlas vissa av de i förordningarna intagna bestämmelserna.

Därvid har även närmare redogjorts för sådana ändringar i de av utredningen

utarbetade författningsförslagen som blir erforderliga vid ett bifall

till de av departementschefen tidigare framlagda förslagen. Vidare har

departementschefen berört en del organisatoriska spörsmål ävensom vissa

under remissbehandlingen aktualiserade detaljfrågor.

Utskottet.

Genom den utredning som företagits av realkreditutredningen samt de

över dess betänkande avgivna remissutlåtandena synes den tvekan som tidigare

förefunmits rörande behovet av sekundärbelåning av bostadsfastigheter

ha undanröjts. De skäl utredningen anfört har enligt utskottets mening visat,

att ett sekundärlånebehov under rådande förhållanden föreligger för

såväl det äldre fastighetsbeståndet som nyproduktionen. Statens övertagande

av tertiärbelåningen har icke inneburit en så väsentlig omläggning beträf
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankontskottels utlåtande nr 3.

35

fande fastighetskreditgivningen, att behovet av sekundärbelåning hittills

nämnvärt påverkats. I detta sammanhang har framhållits, att även om den

nuvarande statliga lånegivningen till stöd åt bostadsproduktionen skulle bliva

ersatt av någon form av statlig kreditgarantigivning komme ett behov av

sekundärlån att bestå för äldre fastigheter och för den del av nyproduktionen

som skedde utan statligt stöd. Huruvida sekundärbelåning komme

att erfordras även för fastighet som uppfördes med stöd av statsgaranterat

lån bleve beroende av kreditgarantisystemets utformning. Realkreditutredningens

bedömning av det nu föreliggande behovet av sekundärlån synes

utskottet riktig och bestyrkes otvivelaktigt av att nettoökningen i bostadskreditkassans

utlåning, vilken åren 1930—1939 uppgick till i genomsnitt

13 miljoner kronor, stigit och under 1951 och 1952 utgjorde 43 respektive 32

miljoner kronor. Utskottet vill även understryka vad som under remissbehandlingen

anförts rörande vikten av att möjligheterna för ägare av äldre

fastigheter att långtidsbinda sina sekundärlån ej reduceras.

Sedan behovet av sekundärlån fastslagits, har realkreditutredningen övervägt

olika möjligheter att rationalisera den bundna sekundärbelåningen.

Enligt utredningens mening kunde en effektivisering av långivningen komma

till stånd antingen genom en fullständig sammanslagning av stadshypoteks-

och bostadskreditorganisationen på så sätt, att stadshypoteksinstitulionens

befogenheter utvidgades till att avse jämväl sekundärkreditgivning,

eller genom att en i största möjliga utsträckning gemensam förvaltning genomfördes.

Utredningen har för sin del förordat det sistnämnda alternativet.

Departementschefen har i princip tillstyrkt utredningens förslag om sainförvaltning.

Utskottet har även funnit, att den lämpligaste formen för en

rationalisering, bland annat med hänsyn till önskvärdheten att lösa den

föreliggande frågan på frivillig väg, för närvarande utgöres av anordnandet

av en samförvaltning. Härigenom vinnes för låntagarna påtagliga fördelar i

form av ett förenklat låneförfarande; lånehandlingar behöver icke ifyllas i

dubbla exemplar, och dröjsmål, förorsakade av ärendenas dubbelbehandling,

undvikes. Genom enhetlig ledning av de båda organisationerna torde

betydande besparingar kunna vinnas, varjämte vissa fördelar skulle kunna

uppkomma av ett enhetligt uppträdande av organisationerna på kapitalmarknaden.

Fördelarna med en samförvaltning torde, särskilt ur den lånesökande

allmänhetens synpunkt, vara i allt väsentligt lika stora som med

en fullständig sammanslagning av organisationerna. I anslutning till vad

som under remissbehandlingen anförts av bl. a. statskontoret vill utskottet

dock understryka vikten av att organisationerna framdeles, sedan samförvaltningen

åstadkommits, noga överväga vilka för- och nackdelar som kunna

uppkomma vid eu fullständig sammanslagning; om möjligt bör rationaliseringen

genomföras på ett sådant sätt, att en sammanslagning, om den

längre fram kan komma att befinnas önskvärd, på allt sätt underlättas. Utskottet

vill tillägga, att utskottet finner det angeläget att den föreslagna samförvaltningen

kommer till stånd utan dröjsmål. Förutsättning härför torde

också föreligga med den positiva inställning till frågan som intagits av såväl

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bankoutskottets utlåtande nr 3.

stadshypotekskassans som bostadskreditkassans styrelse; ett visst samarbete

av samförvaltnings karaktär försiggår redan mellan ett flertal hypoteksföreningar

och bostadskreditföreningar, bl. a. i Malmö, Norrköping, Linköping

och Jönköping.

Utskottet får i anledning av vad som i propositionen anförts angående

obligationslånens konverteringstid ansluta sig till tanken att tiden för konverteringsrättens

inträdande icke bindes på sätt som för närvarande är fallet

utan bättre anpassas till rådande läge på kapitalmarknaden. Utskottet biträder

sålunda vad departementschefen i detta hänseende föreslagit.

Vad angår förslaget om ökning av stadshypotekskassans grundfond har

utskottet ingen erinran häremot. Utskottet vill dock understryka vad bankofullmäktige

anfört om att ändringen i nuvarande läge icke finge innebära

någon rätt i och för sig för hypoteksinstituten att upp till den formella gränsen

få något företräde för sina kreditbehov. Enligt utskottets mening bör

sålunda deras låneverksamhet ske på ett sådant sätt, att den står i överensstämmelse

med den allmänna restriktiviteten på kreditmarknaden.

Beträffande verksamhetens lokalisering vill utskottet fästa uppmärksamheten

på att de s. k. stadsstadgesamhällena enligt direkt författningsföreskrift

kommer att vid sidan av städer och köpingar inräknas i stadshypoteksförenings

verksamhetsområde. Detta område kan av Konungen utsträckas

till att avse jämväl annat samhälle eller tätare bebyggt område. Utskottet

förutsätter liksom departementschefen att stadshypoteksinstitutionen i

sin utlåningsverksamhet endast godtar goda belåningsobjekt.

Vad i övrigt anförts i propositionen har icke givit anledning till uttalande

från utskottets sida. Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition.

Stockholm den 10 mars 1953.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Fahlander, Mogård, De Geer, Johannesson,

Nordenson, Kriigel* och Eliasson;

från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Nilsson i Landskrona*,

Sköldin, Nygren*, Persson i Norrby*, Åqvist*, Andersson i Ronneby*

och Löfgren*.

* Ej närvarande vid justeringen.

537259 Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1953:97 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts propositioniangående fortsatt disposition av vissa äldre anslag. s. 1 i texten