Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om Konungariket Sveriges stadshgpotekskassa och om stadshypoteksföreningar, m. m.
1953-03-10 · 36 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 27 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1953:3, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om Konungariket Sveriges stadshgpotekskassa och om stadshypoteksföreningar, m. m.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
1
Nr 3.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om Konungariket Sveriges stadshgpotekskassa
och om stadshypoteksföreningar, m. m.
I en den 30 januari 1953 dagtecknad proposition, nr 56, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar; samt
2) förordning om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar;
dels
ock besluta att staten skall, för ökning av Konungariket Sveriges
stadshypotekskassas grundfond, genom fullmäktige i rikgsäldskontoret ställa
till förfogande svenska statens tre och en halv procent obligationer, ouppsägbara
från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av fyrtio miljoner
kronor med rätt för kassan att i enlighet med de i förordningen om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
givna bestämmelserna taga obligationerna i anspråk.
Berörda författningsförslag är av följande lydelse:
Förslag
till
förordning om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar.
Härigenom förordnas som följer.
Kap. I. Stadshypotekskassan.
Om kassans ändamål.
1 §•
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa har till ändamål att i enlighet
med bestämmelserna i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av
Konungen, driva lånerörelse genom att lämna lån åt stadshypoteksföreningar,
varom i kap. II stadgas.
1 Iiihang till riksdagens protokoll 1953. 8 samt. Nr 3.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
Om kassans fonder och upplåning.
2 §.
Såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
till förfogande svenska statens tre och en halv procent obligationer,
ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av
tvåhundrasjuttiofem miljoner kronor.
Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger
förfoga över dem för annat ändamål, så länge kassans samtliga förbindelser
icke äro fullgjorda.
3 §•
För sin lånerörelse utfärdar kassan räntebärande obligationer, ställda till
innehavaren. Sammanlagda beloppet av kassans utelöpande obligationer må
icke uppgå till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.
4 §•
Grundfondsobligationer må, efter anmälan till riksgäldskontoret, tagas i
anspråk till fullgörande av kassans förbindelser, då kassan för tillfället
saknar användbara medel därtill samt, i den ordning som i 15 § sägs, vid
kassans likvidation.
Då grundfondsobligationer tagits i anspråk annorledes än vid kassans
likvidation, åligger det kassan att gottgöra staten den obligationsränta, som
staten i följd härav nödgas utgiva, och att så snart ske kan, till grundfonden
återställa obligationer, som svara mot de i anspråk tagna.
5 §•
De obligationer, som utfärdas av kassan, skola återbetalas inom viss i
obligationsavtalet angiven tid antingen genom amortering eller efter uppsägning
utan fastställd amortering.
Obligationslån skall kunna av kassan uppsägas till inbetalning å den förfallotid,
som i sådant hänseende må vara i låneavtalet bestämd.
Därest grundfonden skulle genom förluster, som uppkommit på kassans
rörelse i dess helhet, nedgå till tvåhundrasextio miljoner kronor, må kassan
icke upptaga nytt lån med mindre Konungen lämnar tillstånd därtill.
Om grundfonden av sådan anledning skulle nedgå till tvåhundrafemtio miljoner
kronor, må nytt lån icke upptagas med mindre riksdagen på Konungens
framställning det medgiver.
Finner kassans styrelse anledning antaga att grundfonden nedgått såsom
nu sagts, har den att hos Konungen göra anmälan därom.
6 §.
De reverser med tillhörande hypotek, som lämnats till föreningarna för
av dessa utlämnade lån, skola utan onödig tidsutdräkt ställas under offentlig
vård. Sålunda förvarade handlingar utgöra pantsäkerhet för de obligationer,
som av kassan utgivas. Såsom säkerhet för obligationerna tjäna
jämväl de förbindelser, som föreningar för erhållna lån utfärda till kassan.
Reverserna jämte hypoteken skola pantförskrivas till kassan för förenings
lån hos densamma.
Det åligger kassans styrelse att tillse att föreskriven säkerhet är ställd
och hålles vid makt samt att pantsäkerheten motsvarar utelöpande obligationers
sammanlagda belopp.
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
3
7 §•
För tillfälliga, av förut ingångna förbindelser föranledda behov må kassan
verkställa upplåning på viss kort tid eller på kort tids uppsägning. Sådan
upplåning må ock ske för tillfälligt anskaffande av rörelsemedel.
Beslut om uppläggande av obligationslån eller om tillfällig upplåning för
anskaffande av rörelsemedel må icke av kassans styrelse fattas, med mindre
styrelsen är fulltalig. För beslutets giltighet erfordras därjämte, att detsamma
biträtts av den av Konungen förordnade ordföranden eller den av
fullmäktige i riksgäldskontoret utsedde ledamoten.
8 §•
Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Uppgår reservfonden
till två procent av kassans skulder, må dock uppkommande vinst
enligt styrelsens beprövande användas till att främja något med kassans
ändamål sammanhängande syfte.
Kassans styrelse må, utan hinder av bestämmelsen i första stycket, av kassans
årsvinst bevilja förening bidrag utan återbetalningsskyldighet till att
täcka föreningens förvaltningskostnader.
Har förening lidit förluster, som icke kunna täckas med föreningens säkerhetsfond
eller eljest utan att medlemmarnas ansvarighet för föreningens
förbindelser anlitas, må kassans styrelse bevilja föreningen bidrag utan återbetalningsskyldighet
ur kassans reservfond med belopp motsvarande högst
hälften av reservfonden. Sådant bidrag må dock icke lämnas med mindre
ombud för föreningarna beretts tillfälle att yttra sig i frågan å ombudsstämma.
I övrigt må kassans reservfond användas endast till gäldande av förluster,
som uppkommit å kassans rörelse i dess helhet.
Om föreningarnas ansvarighet för kassans förbindelser.
9 §.
För kassans förbindelser äro föreningarna ansvariga i förhållande till
högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av
sina från kassan erhållna lån. Kunna kassans förbindelser icke infrias med
anlitande av dess egna medel, äger kassan, där så erfordras, efter nämnda
grund infordra tillskott från föreningarna.
Kan förening icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av föreskrifterna
i nästföregående stycke åligger föreningen, vare övriga föreningar
efter där angiven grund ansvariga för bristen.
Om lånerörelsen.
10 §.
Kassan må till föreningarna utlämna lån att återbetalas antingen genom
viss årlig amortering (amorteringslån) eller utan amortering efter förloppet
av viss tid, högst tjugu år (fasta lån), varvid förfallotiden för fast lån
skall så bestämmas, att den är förenlig med villkoren för kassans förbindelser.
Lånesumman skall utlämnas i kontanta penningar enligt skuldförbindelsen
eller med den kapitalrabatt, som må av omständigheterna föranledas.
Dock må, där kassans styrelse finner det vara av förhållandena påkallat eller
lånesökande det begär och kassans styrelse prövar hinder däremot ej möta,
lånesumman utlämnas i kassans obligationer, beräknade till parikurs, där
-
4
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
vid lånesökanden äger påfordra sådana tillgängliga obligationer, att det belopp,
som vid försäljning av samtliga till honom utlämnade obligationer
kan påräknas, så nära som möjligt överensstämmer med lånesumman.
Till förening utlämnat lån kan, därest kassans styrelse icke finner villkoren
för kassans förbindelser utgöra hinder däremot, sedan tio år förflutit
från lånets utlämnande, av föreningen uppsägas till inbetalning efter ett år;
föreningen har därvid att gälda ersättning på det sätt och med det belopp,
som bestämmes av kassans styrelse, för den ränteförlust, som må föranledas
av inbetalningen (ränteskillnadsersättning).
Kassans styrelse må, när det med hänsyn till kassan åliggande förpliktelser
finnes kunna ske, medgiva förening att inbetala lån tidigare än nu är
sagt; styrelsen äger i sådant fall föreskriva — förutom att ränteskillnadsersättning
skall gäldas — även andra villkor för inbetalningen.
Angående gäldande av kapitalrabatt och andra kostnader, som kassan
vid låns upptagande fått vidkännas, lämnas föreskrift i reglementet.
Underlåter förening att fullgöra föreskriven inbetalning, är föreningen
skyldig att å det förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en halv procent
i månaden.
Inflyta till kassan medel, som icke genast kunna användas för att infria
dess förbindelser eller till utlåning åt föreningarna, äger kassan att göra
sådana medel räntebärande på kortare tid genom att insätta dem i svenskt
bankaktiebolag, svensk sparbank eller å postgiro eller placera dem i svenska
statsobligationer eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypoteksbanks
eller kassans egna obligationer eller mot fullgod säkerhet av sådana
obligationer eller av inteckning i fast egendom i stad eller tomträtt till
i stad belägen tomt.
Om förvaltningen m. m.
11 §•
Kassan förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen består av
sju ledamöter.
Konungen utser, för en tid av tre år i sänder, en ledamot samt suppleant
för honom. Fullmäktige i riksgäldskontoret utse, likaledes för en tid av tre
år i sänder, en ledamot samt suppleant för honom. Övriga fem ledamöter
samt tre suppleanter för dessa ledamöter väljas å ombudsstämman. Vald
ledamot eller suppleant utses för tiden till och med den ordinarie ombudsstämma,
som hålles under tredje året efter det, då valet förrättades.
Avgår vald ledamot eller suppleant innan den tid, för vilken han är vald,
gått till ända, skall vid nästa ordinarie ombudsstämina ny ledamot eller
suppleant väljas för den tid, som för den avgående må återstå.
Den av Konungen utsedde ledamoten skall vara styrelsens ordförande
samt den av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten dess vice ordförande.
Arvoden för de av Konungen och av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedda
ledamöterna bestämmas av Konungen.
Verkställande direktör utses och entledigas av styrelsen. Beslut därom
må icke av styrelsen fattas med mindre styrelsen är fulltalig. För beslutets
giltighet erfordras därjämte, att detsamma biträtts av den av Konungen förordnade
ordföranden eller den av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedde
ledamoten.
Styrelseledamöter, som genom att överträda föreskrifterna i denna förordning
eller med stöd av densamma meddelade bestämmelser eller eljest
uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda kassan skada, svare för skadan
en för alla och alla för en.
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
5
12 §.
För revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola årligen
utses fyra revisorer. Av dessa utses en, som skall vara revisionens ordförande,
av Konungen, en av fullmäktige i riksgäldskontoret samt två av
föreningarnas ombud å ombudsstämma. I samma ordning utses lika antal
suppleanter. Av de å ombudsstämma utsedda skall en revisor och hans
suppleant vara av handelskammare i riket eller på annat, av Konungen godkänt
sätt auktoriserad revisor.
Hava revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift
eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling,
som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat
vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, gentemot kassan
ansvariga för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.
13 §.
Ombud för föreningarna skola årligen före utgången av juni månad samlas
till ordinarie ombudsstämma i Stockholm å tid, som av kassans styrelse
bestämmes. Stämman förrättar föreskrivna val av ledamöter i kassans styrelse
och revisorer ävensom suppleanter för dessa, fastställer balansräkningen
samt beslutar angående ansvarsfrihet för styrelsen.
Extra ombudsstämma skall av styrelsen utlysas, då revisorerna sådant påyrka
eller styrelsen finner omständigheterna därtill föranleda.
14 §.
Bidrag till bestridande av kassans förvaltningskostnader, vilket må innefatta
jämväl belopp avsett för avsättning till kassans reservfond, skall av
förening gäldas i enlighet med vad kassans styrelse bestämmer.
Förvaltningsbidrag må ej bestämmas till högre belopp än som beräknas
vara erforderligt för att kassans reservfond skall, genom att densamma på
föreskrivet sätt tillföres vinst, komma att inom skälig tid uppgå till en procent
av kassans skulder.
15 §.
Om kassans trädande i likvidation och om förfarandet därvid förordnar
Konungen.
Vid likvidation av kassan må grundfondsobligationer tagas i anspråk allenast
i den mån annan tillgång saknas, som svarar för kassans förbindelser.
Vad som vid likvidationen återstår av kassans egna tillgångar efter det
skulderna blivit guldna skall användas för ändamål, som Konungen efter
hörande av föreningarna bestämmer.
Kap. II. Stadshypoteksföreningarna.
Om föreningarnas ändamål.
16 §.
Stadshypoteksföreningar hava till ändamål att, i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Konungen, tillhandahålla
lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt.
6
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
Om förenings bildande och verksamhetsområde.
17 §.
Ansökan om tillstånd att bilda förening göres hos Konungen.
Inom den del av riket, som Konungen bestämmer för föreningen, äger
denna utöva verksamhet i samtliga städer och köpingar samt andra samhällen,
för vilka de för stad meddelade bestämmelserna i byggnadsstadgan,
hälsovårdsstadgan och brandstadgan äro gällande, så ock i annat inom
samma del av riket beläget samhälle eller tätare bebyggt område, som av
Konungen förklarats skola tillhöra verksamhetsområdet.
Ej må förening börja sin verksamhet, innan den hos kassan anmält sig
vilja erhålla lån till visst, av Konungen bestämt minimibelopp.
Om föreningsmedlemmarnas ansvarighet för föreningens förbindelser.
18 §.
Medlem av förening är fastighetsägare eller tomträttshavare, som hos föreningen
häftar för inteckningslån, för vilka medel erhållits från kassan.
19 §.
För förenings förbindelser äro medlemmarna ansvariga i förhållande till
högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av
sinn från föreningen erhållna lån. Kunna förenings förbindelser icke infrias
med anlitande av dess egna medel, äger föreningen, där så erfordras, efter
nämnda grund infordra tillskott från medlemmarna.
Kan medlem icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av föreskrifterna
i nästföregående stycke åligger honom, vare övriga medlemmar
efter där angiven grund ansvariga för bristen.
Om säkerhetsfond.
20 §.
Förenings behållna årliga vinst skall avsättas till en säkerhetsfond.
21 §.
Av säkerhetsfonden skall minst hälften placeras i svenska statsobligationer
eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypoteksbanks,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassas, Svenska bostadskreditkassans
eller Svenska skeppshypotekskassans obligationer eller i obligationer, som
till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med obligationer av
nyss angivna slag. Sådana medel må ock innestå i svenskt bankaktiebolag
eller svensk sparbank eller å postgiro eller motsvaras av kontanta penningar.
I övrigt bör säkerhetsfonden på betryggande sätt göras räntebärande, i
den mån medel icke erfordras i själva rörelsen.
22 §.
I samband med beslut, varigenom del av en förenings verksamhetsområde
överföres till annan förenings, må Konungen efter hörande av kassan och
de berörda föreningarna meddela bestämmelser om i vilken utsträckning
och under vilka villkor jämväl säkerhetsfonden skall överföras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
7
Om lånerörelsen.
23 §.
Förening inå, bortsett från placeringen av säkerhetsfonden enligt bestämmelserna
i 21 §, meddela lån allenast mot säkerhet av inteckning i fast
egendom eller tomträtt. Härvid skall tillika iakttagas, att den fasta egendomen
eller den med tomträtt upplåtna tomten är belägen inom föreningens
verksamhetsområde, att därå finnes uppförd byggnad, som är nöjaktigt
brandförsäkrad och som huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål eller
till affärslokaler, samt att, då fråga är om lån mot säkerhet av inteckning
i tomträtt, kassans styrelse godkänt det avtal, varigenom tomträtten upplåtits.
Säkerhet, som i första stycket avses, skall gälla för låntagarens samtliga
förpliktelser till föreningen.
För förenings utlåning lända i tillämpliga delar till efterrättelse de bestämmelser,
som gälla för utlåning från kassan till föreningarna, och skall
lån av förening utlämnas till låntagaren mot enahanda villkor, under vilka
föreningen erhåller motsvarande lån hos kassan. Därjämte skall föreningen
av låntagaren betinga sig de bidrag och avgifter, som jämlikt stadganden i
denna förordning eller i reglementet skola utgå till föreningen eller från
föreningen till kassan.
Lån må ej meddelas till lägre belopp än ettusen kronor.
Alla till förening inflytande medel, som icke utgöra avkastning av föreningens
säkerhetsfond eller bidrag till föreningens förvaltningskostnader
eller ersättning för förlorade sådana bidrag eller vinst vid avyttring av tillgångar,
som föreningen förvärvat, skola redovisas till kassan.
24 §.
Inteckning i fast egendom eller tomträtt, som utgör säkerhet för amorteringslån,
skall lyda å minst det belopp, till vilket lån beviljas, och ligga
inom hälften av det vid föreningens värdering uppskattade värdet å den
fasta egendomen eller å byggnad, som uppförts å den med tomträtt upplåtna
tomten. Inteckning skall jämväl vara belägen inom gällande brandförsäkringsvärde
och hälften av det värde, som vid taxering enligt kominunalskattelagen
åsatts nyssnämnda egendom eller byggnad; dock må, i den mån
kassans styrelse det medgiver, inteckning kunna ligga inom sex tiondelar
av uppskattningsvärdet och taxeringsvärdet.
Vad sålunda föreskrivits beträffande amorteringslån gäller även för fasta
lån; dock må fast lån å längre tid än tio år eller — om beträffande visst
lån bestämmelserna i 10 § första stycket föranleda en minimitid av mer än
tio år — å längre tid än denna minimitid meddelas endast mot inteckning
liggande inom två tredjedelar av eljest tillåtna andelar av uppskattningsvärdet
och taxeringsvärdet, där huvudbyggnaden å den fasta egendomen
eller å den med tomträtt upplåtna tomten icke är av sten eller annat lika
hållbart byggnadsämne.
Den årliga avbetalningen å amorteringslån skall utgöra minst en halv
procent av det ursprungliga lånebeloppet, då huvudbyggnaden å den fasta
egendomen eller å den med tomträtt upplåtna tomten är av sten eller annat
lika hållbart byggnadsämne, samt minst en procent, då densamma är av
mindre hållbart ämne.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
Om förvaltningen m. m.
25 §.
Förening förvaltas av en styrelse med säte å den ort Konungen bestämmer.
Kassans styrelse utser en av ledamöterna i föreningens styrelse ävensom
suppleant för honom. Till sådan ledamot och suppleant böra utses personer
med insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighets- och tomträttsbelåning.
Föreningens styrelse utser verkställande direktör. Sådant val vare ej gällande
med mindre det godkänts av kassans styrelse.
För revision av föreningsstyrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper
skola årligen utses revisorer jämte suppleanter. En av revisorerna
jämte suppleant för honom utses av kassans styrelse.
Ordinarie föreningsstämma med föreningens medlemmar skall hållas årligen.
Extra föreningsstämma hålles i de fall, som i reglementet bestämmas.
Närmare bestämmelser om styrelse, revision och föreningsstämmor meddelas
i reglementet.
26 §.
Varje förening utser till ombudsstämma, varom förmäles i 13 §, ett ombud
jämte en suppleant för varje påbörjat tjugufemtal miljoner kronor av föreningens
sammanlagda oguldna lånebelopp hos kassan enligt föreningens
senaste bokslut; förening må dock ej representeras av flera ombud än fem.
Till ombud må icke utses ledamot av kassans styrelse eller verkställande
direktör eller tjänsteman hos kassan.
27 §.
Bidrag till bestridande av förenings förvaltningskostnader skola av låntagarna
gäldas på sätt i reglementet närmare stadgas.
Förvaltningsbidragen skola vara så bestämda, att, enligt beprövande av
kassans styrelse, säkerhetsfonden kan beräknas inom skälig tid uppgå till
minst en procent av föreningens hela skuld till kassan.
28 §.
Om förenings trädande i likvidation och om förfarandet därvid förordnar
Konungen. Innan förordnande meddelas, skall föreningen höras.
Vid förenings likvidation skall vad som återstår av föreningens tillgångar,
efter det skulderna blivit guldna, överlämnas till kassan; dock må medel,
som härröra från förening, vars verksamhetsområde övertagits av annan
förening, efter Konungens bestämmande i varje särskilt fall överlämnas
till sistnämnda förening.
Denna förordning träder i kraft den 1 april 1953, då förordningen den 17
maj 1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa och
förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars
bildande och verksamhet skola upphöra att gälla.
I samband med fastställandet av reglemente för kassan och föreningarna
meddelar Konungen förutom erforderliga övergångsbestämmelser de närmare
föreskrifter, som finnas behövliga med avseende å förenings bildande,
och äger Konungen därvid bestämma, att interimsstyrelse för förening skall
förutom av kassan utsedd ledamot och suppleant utgöras av personer, utsedda
av offentlig myndighet, ävensom att revisorer för förening skola,
utöver av kassan utsedd, för den första tiden av förenings verksamhet utses
av sådan myndighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
9
Förslag
till
förordning om Svenska bostadskreditkassan och om
bostadskreditföreningar.
Härigenom förordnas som följer.
Kap. I. Bostadskreditkassan.
Om kassans ändamål.
1 §•
Svenska bostadskreditkassan har till ändamål att i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Konungen,
driva lånerörelse genom att lämna lån åt bostadskreditföreningar, varom
i kap. II stadgas.
Om kassans fonder och upplåning.
2 §•
Såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
till förfogande svenska statens fyra och en halv procent obligationer,
ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av fyrtiofem
miljoner kronor.
Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger
förfoga över dem för annat ändamål, så länge kassans samtliga förbindelser
icke äro fullgjorda.
3 §•
För sin lånerörelse utfärdar kassan räntebärande obligationer ställda till
innehavaren. Sammanlagda beloppet av kassans utelöpande obligationer må
icke uppgå till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.
4 §.
Grundfonden, som är avsedd att tjäna såsom säkerhet för kassans obligationer,
må av kassans styrelse, efter medgivande av fullmäktige i riksgäldskontoret,
kunna tillfälligtvis anlitas för fullgörande av kassans förbindelser,
därvid dock skall iakttagas, att grundfonden efter plan, som av fullmäktige
i riksgäldskontoret bestämmes, inom fem år skall återställas till sin förutvarande
storlek. Kassan vare skyldig gottgöra staten vad staten till följd
av kassans åtgärd nödgas utgiva i ränta å obligationerna.
5 §•
De obligationer, som utfärdas av kassan, skola återbetalas genom amortering
enligt plan, som angives i obligationsavtalet.
Obligationslån skall kunna av kassan uppsägas till inbetalning å den
förfallotid, som i sådant hänseende må vara i låneavtalet bestämd.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
Hava grundfondsobligationer tagits i anspråk till belopp av nominellt
två miljoner kronor, må kassan icke upptaga nytt lån med mindre Konungen,
efter hörande av fullmäktige i riksgäldskontoret, lämnar tillstånd därtill.
6 §•
De reverser med tillhörande hypotek, som lämnats till föreningarna för
av dessa utlämnade lån, skola utan onödig tidsutdräkt ställas under offentlig
vård. Sålunda förvarade handlingar utgöra pantsäkerliet för de obligationer,
som av kassan utgivas. Såsom säkerhet för obligationerna tjäna
jämväl de förbindelser, som föreningarna för erhållna lån utfärda till kassan.
Reverserna jämte hypoteken skola pantförskrivas till kassan för förenings
lån hos densamma.
Det åligger kassans styrelse att tillse att föreskriven säkerhet är ställd
och hålles vid makt samt att pantsäkerheten motsvarar utelöpande obligationers
sammanlagda belopp.
7 §■
För tillfälliga, av förut ingångna förbindelser föranledda behov må kassan
verkställa upplåning på viss kort tid eller på kort tids uppsägning. Sådan
upplåning må ock ske för tillfälligt anskaffande av rörelsemedel.
Beslut om uppläggande av obligationslån eller om tillfällig upplåning för
anskaffande av rörelsemedel må icke av kassans styrelse fattas, med mindre
styrelsen är fulltalig. För beslutets giltighet erfordras därjämte, att detsamma
biträtts av den av Konungen förordnade ordföranden eller den av
fullmäktige i riksgäldskontoret utsedde ledamoten.
8 §•
Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Uppgår reservfonden
till tre procent av kassans skulder, må dock uppkommande vinst
enligt styrelsens beprövande användas till att främja något med kassans
ändamål sammanhängande syfte.
Kassans styrelse må, utan hinder av bestämmelsen i första stycket, av
kassans årsvinst bevilja förening bidrag utan återbetalningsskyldighet till
att täcka föreningens förvaltningskostnader.
Har förening lidit förluster, som icke kunna täckas med föreningens
säkerhetsfond eller eljest utan att medlemmarnas ansvarighet för föreningens
förbindelser anlitas, må kassans styrelse bevilja föreningen bidrag utan
återbetalningsskyldighet ur kassans reservfond med belopp motsvarande
högst hälften av reservfonden. Sådant bidrag må dock icke lämnas med
mindre ombud för föreningarna beretts tillfälle att yttra sig i frågan å ombudsstämma.
I övrigt må kassans reservfond användas endast till gäldande av förluster,
som uppkommit å kassans rörelse i dess helhet.
Av reservfonden skall minst hälften placeras i svenska statsobligationer
eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypoteksbanks, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassas, Svenska bostadskreditkassans eller
Svenska skeppshypotekskassans obligationer eller i obligationer, som till
den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med obligationer av nyss
angivna slag. Sådana medel må ock innestå i svenskt bankaktiebolag eller
svensk sparbank eller å postgiro eller motsvaras av kontanta penningar.
I övrigt bör reservfonden på betryggande sätt göras räntebärande, i den
mån medel icke erfordras i själva rörelsen.
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
11
Om föreningarnas ansvarighet för kassans förbindelser.
9 §.
För kassans förbindelser äro föreningarna ansvariga i förhållande till högsta
under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av sina från
kassan erhållna lån. Kunna kassans förbindelser icke infrias med anlitande
av dess egna medel, äger kassan, där så erfordras, efter nämnda grund infordra
tillskott från föreningarna.
Kan förening icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av föreskrifterna
i nästföregående stycke åligger föreningen, vare övriga föreningar
efter där angiven grund ansvariga för bristen.
Om lånerörelsen.
10 §.
Kassan må till föreningarna utlämna lån, som skola förräntas och amorteras
genom kontant erlagd annuitet enligt fastställd plan. Amorteringstiden
må ej överstiga fyrtio år.
Lånesumman skall utlämnas i kontanta penningar enligt skuldförbindelsen
eller med den kapitalrabatt, som må av omständigheterna föranledas.
Dock må, där kassans styrelse finner det vara av förhållandena påkallat eller
lånesökande det begär och kassans styrelse prövar hinder däremot ej möta,
lånesumman utlämnas i kassans obligationer, beräknade till parikurs, därvid
lånesökanden äger påfordra sådana tillgängliga obligationer, att det belopp,
som vid försäljning av samtliga till honom utlämnade obligationer kan
påräknas, så nära som möjligt överensstämmer med lånesumman.
Till förening utlämnat lån kan, därest kassans styrelse icke finner villkoren
för kassans förbindelser utgöra hinder däremot, sedan tio år förflutit
från lånets utlämnande, av föreningen uppsägas till inbetalning efter ett
år; föreningen har därvid att gälda ersättning på det sätt och med det belopp,
som bestämmes av kassans styrelse, för den ränteförlust, som må föranledas
av inbetalningen (ränteskillnadsersättning).
Kassans styrelse må, när det med hänsyn till kassan åliggande förpliktelser
finnes kunna ske, medgiva förening att inbetala lån tidigare än nu
är sagt; styrelsen äger i sådant fall föreskriva — förutom att ränteskillnadsersättning
skall gäldas — även andra villkor för inbetalningen.
Angående gäldande av kapitalrabatt och andra kostnader, som kassan vid
låns upptagande fått vidkännas, lämnas föreskrift i reglementet.
Underlåter förening att fullgöra föreskriven inbetalning, är föreningen
skyldig att å det förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en halv procent
i månaden.
Inflyta till kassan medel, som icke genast kunna användas för att infria
dess förbindelser eller till utlåning åt föreningarna, äger kassan att göra
sådana medel räntebärande på kortare tid genom att insätta dem i svenskt
bankaktiebolag, svensk sparbank eller å postgiro eller placera dem i svenska
statsobligationer eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypotcksbanks
eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer eller
mot fullgod säkerhet av sådana obligationer eller av inteckning i fast
egendom i stad eller tomträtt till i stad belägen tomt.
12
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
Om förvaltningen m. m.
11 §.
Kassan förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen består
av sju ledamöter.
Konungen utser, för en tid av tre år i sänder, en ledamot samt suppleant
för honom. Fullmäktige i riksgäldskontoret utse, likaledes för en tid
av tre år i sänder, en ledamot samt suppleant för honom. Övriga fem ledamöter
samt tre suppleanter för dessa ledamöter väljas å ombudsstämman.
Vald ledamot eller suppleant utses för tiden till och med den ordinarie ombudsstämma,
som hålles under tredje året efter det, då valet förrättades.
Avgår vald ledamot eller suppleant innan den tid, för vilken han är vald,
gått till ända, skall vid nästa ordinarie ombudsstämma ny ledamot eller
suppleant väljas för den tid, som för den avgående må återstå.
Den av Konungen utsedde ledamoten skall vara styrelsens ordförande
samt den av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten dess vice ordförande.
Arvoden för de av Konungen och av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedda
ledamöterna bestämmas av Konungen.
Verkställande direktör utses och entledigas av styrelsen. Beslut därom må
icke av styrelsen fattas med mindre styrelsen är fulltalig. För beslutets giltighet
erfordras därjämte att detsamma biträtts av den av Konungen förordnade
ordföranden eller den av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedde
ledamoten.
Styrelseledamöter, som genom att överträda föreskrifterna i denna förordning
eller med stöd av densamma meddelade bestämmelser eller eljest
uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda kassan skada, svare för skadan
en för alla och alla för en.
12 §.
För revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola årligen
utses fyra revisorer. Av dessa utses en, som skall vara revisionens ordförande,
av Konungen, en av fullmäktige i riksgäldskontoret samt två av
föreningarnas ombud å ombudsstämma. I samma ordning utses lika antal
suppleanter. Av de å ombudsstämma utsedda skall en revisor och hans suppleant
vara av handelskammare i riket eller på annat, av Konungen godkänt
sätt auktoriserad revisor.
Hava revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift
eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling,
som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat
vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, gentemot kassan
ansvariga för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.
13 §.
Ombud för föreningarna skola årligen före utgången av juni månad samlas
till ordinarie ombudsstämma i Stockholm å tid, som av kassans styrelse
bestämmes. Stämman förrättar föreskrivna val av ledamöter i kassans styrelse
och revisorer ävensom suppleanter för dessa, fastställer balansräkningen
samt beslutar angående ansvarsfrihet för styrelsen.
Extra ombudsstämma skall av styrelsen utlysas, då revisorerna sådant
påyrka eller styrelsen finner omständigheterna därtill föranleda.
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
13
14 §.
Bidrag till bestridande av kassans förvaltningskostnader, vilket må innefatta
jämväl belopp avsett för avsättning till kassans reservfond, skall av
förening gäldas i enlighet med vad kassans styrelse bestämmer.
Förvaltningsbidrag må ej bestämmas till högre belopp än som beräknas
vara erforderligt för att kassans reservfond skall, genom att densamma på
föreskrivet sätt tillföres vinst, komma att inom skälig tid uppgå till en och
en halv procent av kassans skulder.
15 §.
Om kassans trädande i likvidation och om förfarandet därvid förordnar
Konungen.
Vid likvidation av kassan må grundfondsobligationer tagas i anspråk
allenast i den mån annan tillgång saknas, som svarar för kassans förbindelser.
Vad som vid likvidationen återstår av kassans egna tillgångar efter det
skulderna blivit guldna skall användas för ändamål, som Konungen efter
hörande av föreningarna bestämmer.
Kap. II. Bostadskreditföreningarna.
Om föreningarnas ändamål.
16 §.
Bostadskreditföreningar hava till ändamål att, i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Konungen,
tillhandahålla lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt.
Om förenings bildande och verksamhetsområde.
17 §.
Ansökan om tillstånd att bilda förening göres hos Konungen.
Inom den del av riket, som Konungen bestämmer för föreningen, äger
denna utöva verksamhet i samtliga städer och köpingar samt andra
samhällen, för vilka de för stad meddelade bestämmelserna i byggnadsstadgan,
hälsovårdsstadgan och brandstadgan äro gällande, så ock i annat inom
samma del av riket beläget samhälle eller tätare bebyggt område, som av
Konungen förklarats skola tillhöra verksamhetsområdet.
Ej må förening börja sin verksamhet, innan den hos kassan anmält sig
vilja erhålla lån till visst, av Konungen bestämt minimibelopp.
Om föreningsmedlemmarnas ansvarighet för föreningens förbindelser.
18 §.
Medlem av förening är fastighetsägare eller tomträttshavare, som hos
föreningen häftar för inteckningslån, för vilka medel erhållits från kassan.
14
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
19 §.
För förenings förbindelser äro medlemmarna ansvariga i förhållande
till högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen
av sina från föreningen erhållna lån. Kunna förenings förbindelser icke infrias
med anlitande av dess egna medel, äger föreningen, där så erfordras,
efter nämnda grund infordra tillskott från medlemmarna.
Kan medlem icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av föreskrifterna
i nästföregående stycke åligger honom, vare övriga medlemmar
efter där angiven grund ansvariga för bristen.
Om säkertietsfond.
20 §.
Förening skall såsom säkerhet för fullgörandet av sina förbindelser avsätta
en säkerhetsfond.
Såsom bidrag till säkerhetsfonden skall envar låntagare under tio år,
räknat från lånets utlämnande, erlägga en särskild årlig avgift motsvarande
två tiondels procent av erhållet lån. Förening må dock å ordinarie föreningsstämma
besluta om nedsättning av avgiften till en tiondels procent av erhållet
lån, men skall sådant beslut ej vara gällande med mindre det godkänts
av kassans styrelse. Beslut om nedsättning av avgiften kan när som helst
sättas ur kraft av föreningsstämma eller kassans styrelse.
Avgifterna till säkerhetsfonden må vidare, efter medgivande av kassans
styrelse, minskas eller upphöra att utgå, då säkerhetsfonden överstiger sex
procent av föreningens skulder.
Inbetalar låntagare i förtid sitt lån till fullo, må, där särskilda skäl äro
och kassans styrelse det medgiver, hans avgifter till säkerhetsfonden helt
eller delvis återbetalas till honom, eller, i den mån de hänföra sig till tid
efter låneinbetalningen, efterskänkas.
Så länge förenings verksamhet fortfar, må dess säkerhetsfond icke komma
föreningens medlemmar till godo på annat sätt än i nästföregående stycke
sägs eller, vad angår fondens avkastning, i reglementet må stadgas.
21 §.
Förenings säkerhetsfond skall vara placerad i enlighet med vad som i
8 § femte och sjätte styckena föreskrives beträffande kassans reservfond.
22 §.
I samband med beslut, varigenom del av en förenings verksamhetsområde
överföres till annan förenings, må Konungen efter hörande av kassan och
de berörda föreningarna meddela bestämmelser om i vilken utsträckning
och under vilka villkor jämväl säkerhetsfonden skall överföras.
Om lånerörelsen.
23 §.
Förening må, bortsett från placeringen av säkerhetsfonden enligt bestämmelserna
i 21 §, meddela lån allenast mot säkerhet av inteckning i
fast egendom eller tomträtt. Härvid skall tillika iakttagas, att den fasta
egendomen eller den med tomträtt upplåtna tomten är belägen inom föreningens
verksamhetsområde, att därå finnes uppförd byggnad, som är
nöjaktigt brandförsäkrad och som huvudsakligen är avsedd för bostadsän
-
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
15
damål eller till affärslokaler, samt att, då fråga är om lån mot säkerhet av
inteckning i tomträtt, kassans styrelse godkänt det avtal, varigenom tomträtten
upplåtits.
Säkerhet, som i första stycket avses, skall gälla för låntagarens samtliga
förpliktelser till föreningen.
För förenings utlåning lända i tillämpliga delar till efterrättelse de bestämmelser,
som gälla för utlåning från kassan till föreningarna, och skall
lån av förening utlämnas till låntagaren mot enahanda villkor, under vilka
föreningen erhåller motsvarande lån hos kassan. Därjämte skall föreningen
av låntagaren betinga sig de bidrag och avgifter, som jämlikt stadganden
i denna förordning eller i reglementet skola utgå till föreningen eller från
föreningen till kassan.
Lån må ej meddelas till lägre belopp än ettusen kronor.
Alla till förening inflytande medel, som icke utgöra bidrag till eller avkastning
av föreningens säkerhetsfond eller bidrag till föreningens förvaltningskostnader
eller ersättning för förlorade sådana bidrag eller vinst vid
avyttring av tillgångar, som föreningen förvärvat, skola redovisas till kassan.
24 §.
Inteckning i fast egendom eller tomträtt, som utgör säkerhet för lån, skall
lyda å minst det belopp, till vilket lån beviljas, och ligga inom tre fjärdedelar
av det vid föreningens värdering uppskattade värdet å den fasta egendomen
eller å byggnad, som uppförts å den med tomträtt upplåtna tomten.
Inteckning skall jämväl vara belägen inom gällande brandförsäkringsvärde
och tre fjärdedelar av det värde, som vid taxering enligt kommunalskattelagen
åsatts nyssnämnda egendom eller byggnad.
Lån må ej meddelas med mindre lån mot säkerhet av inteckning med
bättre förmånsrätt i samma fastighet eller tomträtt prövas vara på betryggande
sätt ordnat. Det åligger föreningen att vid bedömandet härav iakttaga
de närmare föreskrifter, som meddelas av kassans styrelse.
Om förvaltningen m. m.
25 §.
Förening förvaltas av en styrelse med säte å den ort Konungen bestämmer.
Kassans styrelse utser en av ledamöterna i föreningens styrelse ävensom
suppleant för honom. Till sådan ledamot och suppleant böra utses personer
med insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighets- och tomträttsbelåning.
Föreningens styrelse utser verkställande direktör. Sådant val vare ej gällande
med mindre det godkänts av kassans styrelse.
För revision av föreningsstyrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper
skola årligen utses revisorer jämte suppleanter. Fn av revisorerna jämte
suppleant för honom utses av kassans styrelse.
Ordinarie föreningsstämma med föreningens medlemmar skall hållas årligen.
Extra föreningsstämma hålles i de fall, som i reglementet bestämmas.
Närmare bestämmelser om styrelse, revision och föreningsstämmor meddelas
i reglementet.
20 §.
Varje förening utser till ombudsstämma, varom förmäles i 13 §, ett ombud
jämte en suppleant för varje påbörjat tiotal miljoner kronor av före
-
16
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
ningens sammanlagda oguldna lånebelopp hos kassan enligt föreningens senaste
bokslut; förening må dock ej representeras av flera ombud än fem.
Till ombud må icke utses ledamot av kassans styrelse eller verkställande direktör
eller tjänsteman hos kassan.
27 §.
Bidrag till bestridande av förenings förvaltningskostnader skola av låntagarna
gäldas på sätt i reglementet närmare stadgas. Överskott på rörelsen
skall tillföras säkerhetsfonden.
28 §.
Om förenings trädande i likvidation och om förfarandet därvid förordnar
Konungen. Innan förordnande meddelas, skall föreningen höras.
Vid förenings likvidation skall vad som återstår av föreningens tillgångar,
efter det skulderna blivit guldna, överlämnas till kassan; dock må medel,
som härröra från förening, vars verksamhetsområde övertagits av annan
förening, efter Konungens bestämmande i varje särskilt fall överlämnas till
sistnämnda förening.
Denna förordning träder i kraft den 1 april 1953, då förordningen den 3
augusti 1929 (nr 256) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar
skall upphöra att gälla. Bestämmelserna i 20 § andra stycket
nya förordningen må dock tillämpas jämväl beträffande låntagare, som
erhållit sitt lån före denna förordnings ikraftträdande men efter den 31
december 1952. I 7 § andra stycket förordningen den 3 augusti 1929 om
Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar meddelade
bestämmelser rörande bidrag till kassans reservfond skola efter nya förordningens
ikraftträdande hava avseende allenast å lån, som utlämnats före
den 1 januari 1953.
I samband med fastställandet av reglemente för kassan och föreningarna
meddelar Konungen förutom erforderliga övergångsbestämmelser de närmare
föreskrifter, som finnas behövliga med avseende å förenings bildande
och äger Konungen därvid bestämma, att interimsstyrelse för förening skall
förutom av kassan utsedd ledamot och suppleant utgöras av personer, utsedda
av offentlig myndighet, ävensom att revisorer för förening skola utöver
av kassan utsedd, för den första tiden av förenings verksamhet, utses
av sådan myndighet.
A. Inledning.
I sitt betänkande den 24 november 1947 med förslag till statlig kreditgarantigivning
(SOU 1947:86) berörde 1945 års bankkommitté frågan om
bostadskreditkassans fortsatta verksamhet och uttalade därvid bland annat,
att statens övertagande av ansvaret för tertiärbelåningen av så gott som hela
den löpande produktionen av flerfamiljshus innebure en så väsentlig förändring
i fråga om möjligheterna att erhålla fastighetskredit, att något verkligt
behov av en särskild organisation för sekundärbelåning av bostadsfastigheter
enligt kommitténs mening icke längre förelåge.
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
17
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 21 januari 1949 tillkallade
chefen för finansdepartementet särskilda sakkunniga med uppdrag att utreda
frågan om svenska bostadskreditkassans fortsatta verksamhet. De sakkunniga
antog benämningen realkreditutrcdningen.1
I de för utredningen meddelade direktiven anfördes bland annat, att en
rationalisering av fastighetskreditgivningen vore i hög grad önskvärd. Innan
ståndpunkt kunde tagas till bankkommitténs förslag, vore dock ytterligare
undersökningar erforderliga. Utredningen härom borde vara förutsättningslös
och behandla icke endast bankkommitténs förslag utan undersöka även
andra alternativ, som kunde finnas för att åstadkomma den lämpligaste
organisationen av ifrågavarande kreditgivning. Största vikt borde tillmätas
fördelarna för låntagarna av ett förenklat låneförfarande.
De sakkunniga avgav den 23 oktober 1952 betänkande (SOU 1952: 32)
med förslag om samförvaltning av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna.
Över betänkandet har yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken, fullmäktige
i riksgäldskontoret, statskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
bostadsstgrelsen, Konungariket Sveriges stadshgpotekskassa
och Svenska bostadskreditkassan (gemensamt yttrande), Sveriges allmänna
hypoteksbank, Svenska sparbanksföreningen, Svenska bankföreningen
samt Sveriges fastighetsägareförbund.
B, Alternativ för ett framtida ordnande av den
bundna sekundärkreditgivningen.
Realkreditutredningens betänkande.
Realkreditutrcdningen upptog i sitt betänkande inledningsvis till granskning
bankkommitténs uttalande, att något reellt behov av en särskild organisation
för sekundärbelåning av bostadsfastigheter icke längre förelåge, och
framhöll därvid, att möjligheterna att erhålla statliga lån beträffande flerfamiljshus
huvudsakligen hänförde sig till den del av fastighetskrediten,
som motsvarades av inteckningssäkerhet ovanför den övre sekundärlånegränsen.
Behovet av sekundärlån för den del av bostadsproduktionen, som
skedde med statligt lånestöd, hade därför icke nämnvärt minskats. I fråga
om det äldre fastighetsbeståndet ävensom i fråga om den ej statligt belånade
delen av nyproduktionen kvarstode behovet av sekundärlån oförändrat.
Även om det nuvarande statliga stödet till bostadsproduktionen skulle
komma att ersättas av någon form av statlig kreditgarantigivning komme
enligt utredningens uppfattning ett oförändrat behov av sekundärlån att be- 1 2
1 Vid uppdraaets slutförande bestod utredningen av ledamoten av riksdagens andra kammare,
bankofullmäktigen D. E. Hall, tillika ordförande, direktören K. Eriksson, bankdirektören K. G.
Månsson, advokaten S. T. Södermark och direktören J. A. Zotterman.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 8 samt. Nr 3.
18
Bankoutskottet.s utlåtande nr 3.
stå såväl för äldre fastigheter — vilka utgjorde en avsevärd del av bostadskreditorganisationens
kreditobjekt — som för den del av nyproduktionen,
som skedde utan statligt stöd. I vad mån sekundärbelåning komme att erfordras
för fastighet, som uppfördes med stöd av statsgaranterat lån, bleve
givetvis beroende av den undre gränsen för det statsgaranterade lånet.
Utredningen betonade, att det vore mindre ändamålsenligt, att fastighetsägaren
— som nu vore fallet — nödgades söka bundna primär- och sekundärlån
hos tvenne kreditorganisationer med skilda förvaltningar. Trots att
ett visst samarbete redan nu ägde rum mellan föreningarna, måste låntagaren
i många fall åstadkomma dubbla exemplar av erforderliga handlingar
samt i övrigt underkasta sig det dröjsmål och de kostnader, som vore förenade
med dubbelbehandlingen av hans ärende. Att en sådan även för vederbörande
föreningar vore onödigt betungande, låge i sakens natur.
En rationalisering av den bundna sekundärbelåningen borde enligt utredningens
uppfattning främst avse att genom ett förenklat låneförfarande tillförsäkra
de enskilda låntagarna förmånligast möjliga kreditvillkor och genomföras
så, att en anpassning icke blott skedde till nuvarande förhållanden
på bostadslånemarknaden utan även så, att den bleve förenlig med ett statligt
kreditgarantisystem, därest ett sådant i en framtid skulle komma att
genomföras.
Ett sådant förenklat låneförfarande ansåg utredningen att man kunde nå
antingen genom att stadshypoteksinstitutionens befogenheter utvidgades till
att avse såväl primär- som sekundärkreditgivning eller så att nuvarande två
organisationer bibehölles men en i största möjliga utsträckning gemensam
förvaltning genomfördes.
En utvidgning av stadshypoteksorganisationens utlånings
verksam het till att omfatta även sekundärkreditgivning skulle,
framhöll utredningen, innebära, att stadshypoteksinstitutionens belåningsgräns
finge höjas till sjuttiofem procent av fastighetsvärdet. Nuvarande lån
hos bostadskreditföreningarna torde ej kunna överflyttas till stadshypoteksföreningarna,
utan bostadskreditorganisationen skulle under sådana förhållanden
upphöra med all nybelåning och successivt avvecklas i den mån
lånen inbetalades.
En utvidgning av stadshypoteksorganisationens belåningsrätt till sjuttiofem
procent av fastighetsvärdet syntes emellertid kunna medföra vissa icke
önskvärda konsekvenser. Den sekundärkreditgivning, som därigenom skulle
inlemmas i stadshypoteksinstitutionen, skulle sannolikt komma att återspeglas
i en förändrad uppfattning angående obligationernas värde som
placeringsobjekt. Med den känslighet — ofta betingad av psykologiska faktorer
— som karakteriserade obligationsmarknaden, torde man få räkna
med en försämring av obligationskurserna och därmed även av lånevillkoren
för primärkredittagarna. För en låntagare, som komme att anlita
hypoteksinstitutionen enbart för primärkredit, måste det vidare te sig
mindre tilltalande, att hans solidariska ansvar skulle omfatta även sekun
-
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
19
därkrediter. Den försämring av kreditvillkoren och den utvidgning av det
solidariska ansvaret, som sålunda skulle bli följden i fråga om primärkrediterna,
torde komma att verka hämmande för primärkreditrörelsens utveckling
och därigenom direkt motverka det ändamål, för vilket stadshypotekskassan
inrättats. Inom utredningen hade diskuterats möjligheten att upplägga
särskilda fonder för att möta eventuella förluster på sekundärkrediterna,
men denna tanke hade avvisats, då de nyss berörda konsekvenserna
icke syntes kunna undanröjas därigenom. Ej heller syntes en uppdelning
av stadshypoteksinstitutionen i två avdelningar med olika obligationsserier
för primär- och sekundärkredittagare med sinsemellan skilt solidariskt ansvar
utgöra en lämpligare anordning. Det torde nämligen föreligga risk för
att de olika obligationerna skulle förväxlas av den obligationsköpande allmänheten,
och det syntes även sannolikt, att obligationsköparna mera än
beträffande den nuvarande bostadskreditinstitutionen skulle komma att fästa
vikt vid den andra avdelningens karaktär av sekundärlåneavdelning, vilket
skulle kunna menligt inverka på noteringarna av sekundärkreditobligationerna.
Utredningen hade därför kommit till den uppfattningen, att primär- och
sekundärkreditgivningen borde samordnas efter andra linjer än nu diskuterade,
och föreslog, att en samförvaltning mellan de nuvarande institutionerna
skulle genomföras.
Enligt utredningens förslag skulle denna samförvaltning innebära, att
stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna bibehölles som rättsligt sett
skilda organisationer, men att kassorna och föreningarna — var inom sitt
belåningsområde — administrerades gemensamt med gemensamma lokaler,
med gemensam personal, med i lämplig utsträckning samma personer i styrelserna
etc.
Utredningen ansåg, att man med en sådan organisation skulle undvika de
svårigheter, som förelåge i fråga om en utvidgning av stadshypoteksinstitutionen.
Några återverkningar på obligationsmarknaden skulle icke uppstå.
Båda institutionerna vore väl inarbetade och kända på marknaden, och farhågorna
för förväxlingar av de olika institutionerna hos den obligationsköpande
allmänheten behövde ej hysas. Däremot skulle praktiskt taget alla
de fördelar, som vore förknippade med det tidigare nämnda alternativet,
ernås. Genom att primär- och sekundärbelåning ägde rum inom samma förvaltningsorganisation
komme den bundna fastighetsbelåningen att ske efter
enhetliga grunder, varigenom en ändamålsenlig belåning lättare torde kunna
åvägabringas än med nuvarande ordning. Dubbelarbete vid behandling av
låneärenden och vid förvaltning av lånen skulle undvikas, varjämte flertalet
förvaltningsenheter kunde förväntas bli av en sådan omfattning och
struktur, alt de bättre än de nuvarande erbjöde möjligheter till en rationell
arbetsfördelning mellan befattningshavarna samtidigt som en minskning i
förvaltningskostnaderna skulle kunna påräknas.
Utredningen framhöll, att den gemensamma administrationen av de
båda kassorna utgjorde ett särskilt betydelsefullt led vid en samförvalt
-
20
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
ning. Kassorna finge sålunda möjlighet att i samråd med ensartat organiserade
föreningar meddela sådana anvisningar rörande institutionernas förvaltning,
att de gemensamma organisationerna kunde utnyttjas på effektivaste
sätt. En dylik samförvaltning torde även komma att göra sig märkbar
på obligationsmarknaden, där ett enhetligt uppträdande av de båda
kassorna kunde väntas bli till gagn för båda institutionerna.
Enligt utredningens uppfattning torde en samförvaltning icke kunna åvägabringas
genom författningsföreskrifter utan grunden därför måste utgöras
av frivilliga överenskommelser mellan kassorna och mellan respektive föreningar.
Det kunde därför erfordras viss tid, innan en samförvaltning bleve
fullständigt genomförd. Även i detta avseende bleve en gemensam administration
av kassorna av stor betydelse, enär genomförandet av samförvaltningen
hos respektive föreningar kunde påskyndas genom ledning och råd
från kassorna.
Utredningens förslag innebar sålunda att bostadskreditinstitutionen skulle
bibehållas, men att ett vidgat samarbete skulle genomföras med stadshypoteksorganisationen.
Rörande den författnings mässiga utformningen av utredningens
förslag må i detta sammanhang nämnas följande.
För stadshypoteksinstitutionen gäller två förordningar, en angående Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och en angående grunderna för
stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet. Reglemente för stadshypotekskassan
har utfärdats av Konungen, medan föreningarnas reglementen,
som utformats med ledning av ett av kassan utarbetat »normalreglemente»,
fastställts av Konungen.
Enligt § 1 tredje stycket i stadshypoteksföreningarnas reglementen blir
förändring i förordningarna eller i reglementet för kassan omedelbart gällande
för föreningarna. Dessas reglementen skall därefter så snart ske kan
bringas i överensstämmelse med de nya bestämmelserna.
Utredningens författningsutkast upptog — i enlighet med vad som nu
gäller för bostadskreditinstitutionen — en för respektive kassa och föreningar
gemensam förordning och ett för kassan och föreningarna gemensamt
reglemente. I anslutning härtill framhöll utredningen bl. a., att det för
åstadkommande av en samförvaltning mellan stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna
vore av största vikt att för de två institutionerna gällande
bestämmelser i görligaste mån bringades till samstämmighet såväl
i fråga om den författningsmässiga utformningen som rörande bestämmelsernas
sakliga innehåll.
Remissinstanserna.
De över realkreditutredningens förslag hörda myndigheterna och organisationerna
delade eller lämnade utan erinran utredningens uppfattning
att behov fortfarande föreligger av en b u n d e n s ekundärkreditgivning
beträffande bostadsfastigheter.
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
21
Förslaget om anordnande av s a in f ö r v a 11 n i n g mellan organisationerna
tillstyrktes i remissyttrandena. Konungariket Sveriges siadshypotekskassa
och Svenska bostadskreditkassan meddelade i sitt gemensamma utlåtande
att såväl kassorna som föreningarna under utredningsarbetets gång
haft tillfälle att avgiva yttranden över ett preliminärt förslag till betänkande.
I yttrandena anslöt man sig allmänt till utredningens förslag att en samförvaltning,
baserad på frivilliga överenskommelser, borde åvägabringas
mellan de båda organisationerna.
Vissa av remissinstanserna ifrågasatte dock om icke en fullständig sammanslagning
av institutionerna nu eller framdeles vore mera ändamålsenlig.
Statskontoret tillstyrkte, under framhållande av att det enligt ämbetsverkets
mening förelåge skäl för en total sammanslagning av de båda organisationerna
på sätt statskontoret tidigare förordat, att i varje fall utredningens förslag
om samförvaltning genomfördes. Fullmäktige i riksgäldskontoret anförde,
att, ehuru fullmäktige accepterade de skäl som av utredningen hade
anförts mot att en utbyggnad av stadshypoteksinstitutionen nu genomfördes,
borde det dock enligt fullmäktiges mening fasthållas, att målsättningen
för framtiden borde vara att en total sammanslagning av stadshypoteks- och
bostadskreditorganisationerna komme till stånd, så snart förutsättningar
härför förelåge. Även Svenska bankföreningen ansåg, att den ur principiell
synpunkt mest rationella lösningen vore att vinna om det läte sig göra att
sammanslå de två organisationerna till en enda som hade till uppgift att utlämna
såväl primär- som sekundärkrediterna, men bankföreningen fann
dock icke anledning att motsätta sig, att de eftersträvade förenklingarna
söktes efter de av utredningen angivna riktlinjerna.
Fullmäktige i riksbanken och Sveriges fastighetsägareförbund framhöll,
att det vore angeläget att undvika en utveckling som kunde verka störande
på obligationsmarknaden. Fullmäktige anförde vidare, att genom en samförvaltning
av institutionerna vunnes samma fördelar som skulle vara förenade
med en sammanslagning, nämligen en enhetlig ledning av de båda organisationerna
och ett enhetligt uppträdande på kapitalmarknaden samtidigt
som låntagarnas intresse av ett förenklat låneförfarande tillgodosåges.
Departementschefen.
Ett ställningstagande till realkreditutredningens förslag blir i första hand
beroende av vilka antaganden man anser sig böra göra i fråga om behovet
för framtiden av hypotekskrediter i sekundärläge. Såväl utredningen som
de hörda myndigheterna och organisationerna har, såsom framgår av det
nyss sagda, utgått ifrån att behov av dylika krediter föreligger och kommer
att föreligga under avsevärd tid. Så mycket torde vara klart att den minskning
i sekundärbelåningen av bostadsfastigheter, som man för eu del år
sedan ansåg sig ha anledning alt räkna med som en följd av att staten övertagit
tertiärbelåningen av den löpande produktionen av flerfamiljshus, icke
kommit till stånd. De uppgifter rörande låneutvecklingen hos bostadskreditorganisationen,
som lämnats av realkreditutredningen, ger i stället vid
22
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
handen att denna långivning visat en fortlöpande expansiv tendens under
det sista decenniet. En öppen fråga är dock alltjämt i vilken omfattning ett
statligt kreditgarantisystem i fråga om bostadsfastigheter skulle komma att
reducera behovet av särskild sekundärkredit.
1945 års bankkommittés förslag om ett kreditgarantisystem i stället för
direkta statliga lån bl. a. på bostadsområdet har hittills icke genomförts.
Sedan den starka knappheten på arbetskraft och material numera upphört
har frågan om tillgodoseendet av kapitalbehovet för ett vidgat fortsatt bostadsbyggande
kommit att framstå som ett centralt problem. Härigenom har
även frågan om införandet av ett kreditgarantisystem fått förnyad aktualitet
och chefen för socialdepartementet har nyligen tillkallat en särskild
utredningsman med uppdrag att — delvis från nya utgångspunkter — ånyo
överväga frågan om införandet av ett kreditgarantisystem på bostadsområdet.
Behovet av sekundärlån i framtiden blir givetvis beroende av vilken utformning
ett eventuellt kreditgarantisystem kommer att få. Det synes sålunda
för närvarande icke vara möjligt att med någon större grad av säkerhet
bedöma sekundärbelåningens omfattning på längre sikt. Det torde emellertid
i detta sammanhang vara till fyllest att konstatera att behov av särskild
sekundärlånekredit kommer att föreligga under avsevärd tid framåt
i varje fall för det äldre fastighetsbeståndet och för den del av nyproduktionen,
som sker utan statligt stöd. Jag delar sålunda realkreditutredningens
uppfattning att en rationalisering av fastighetskreditgivningen måste ske
från den utgångspunkten att kreditmarknaden, såsom förhållandena nu är,
icke kan undvara sekundärbelåningen av bostadsfastigheter.
Efter att ha erinrat om att samtliga remissinstanser — med undantag
av statskontoret — ansett sig böra avvisa tanken på en sammanslagning
av de båda organisationerna i nuvarande läge anför departementschefen,
utöver av realkreditutredningen anförda synpunkter på frågan om samordningen
av organisationernas verksamhet, vissa andra omständigheter av
övervägande praktisk natur som enligt departementschefens mening bör tillmätas
betydelse vid valet mellan hel sammanslagning och samförvaltning enligt
de av utredningen angivna riktlinjerna.
Genomförandet av utredningens förslag om samförvaltning skall grundas
på frivilliga överenskommelser mellan stadshypotekskassan och bostadskreditkassan
samt mellan respektive föreningar. Under utredningsarbetets
gång har samtliga berörda parter lämnats tillfälle att yttra sig, varvid utredningens
principiella ståndpunkt i samförvaltningsfrågan vunnit allmän anslutning.
Därmed torde erforderliga garantier ha skapats för ett etablerande
av samförvaltning på frivillighetens grund. Möjligheterna att åstadkomma
en fullständig sammanslagning på grundval av frivilliga överenskommelser
synes däremot mera ovissa. Man bör här hålla i minnet, att
frivillig medverkan erfordras icke endast från de båda juridiska personer,
som utgöres av stadshypoteks- och bostadskreditkassorna, utan även från
de trettionio juridiska personer, som bildas av stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rankoutskottets utlåtande nr 3.
23
Även om man bortser från det sätt på vilket en sammanslagning skulle
kunna tänkas genomförd, synes vid en sammanslagning åtskilliga komplicerade
frågor kräva sin lösning. I det avseendet torde det vara tillräckligt att
peka på de svårbemästrade spörsmål, som sammanhänger med de likvidationsförfaranden,
vilka skulle bli en följd av en fullt genomförd sammanslagning.
Frågor om dispositionen av de olika fonderna och frågor som
sammanhänger med låntagarnas—föreningsmedlemmarnas samt föreningarnas
solidariska ansvarighet för de olika typerna av lån skulle uppkomma.
Vid övervägande av de olika på frågan inverkande omständigheterna har
jag övertygats om att man åtminstone icke för närvarande bör taga steget
längre än till en samförvaltning av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationen.
Jag tillstyrker alltså i princip utredningens förslag om samförvaltning.
Jag vill emellertid understryka att därest ändrade förhållanden
på kreditmarknaden eller andra anledningar framdeles skulle aktualisera
frågan om en sammanslagning, bör densamma givetvis upptagas till förnyad
prövning utifrån då föreliggande förutsättningar. Det synes också
sannolikt, att de svårigheter, som skulle vara förknippade med en omedelbar
sammanslagning, kommer att framträda med mindre styrka, sedan de
båda organisationerna genom samförvaltning vuxit samman och erhållit
en mera enhetlig karaktär.
C. Speciella frågor.
1. Obligationslånens konverteringstid.
Enligt § 4 fjärde stycket förordningen angående konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och § 5 första stycket förordningen om svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar skall av kassorna utgivna obligationer
kunna av respektive kassa uppsägas till inbetalning senast 10 år
efter utgivandet. De nuvarande reglerna i fråga om konverteringstiden infördes
för stadshypotekskassans del vid dennas tillkomst efter förebild av
reglementet för allmänna hypotekskassan för Sveriges städer och har vid
tillskapandet av bostadskreditkassan intagits i förordningen rörande denna.
Realkreditutredningen föreslog icke någon ändring av bestämmelserna om
konverteringstiden.
I sitt remissyttrande över realkreditutredningens betänkande berörde
fullmäktige i riksbanken villkoren för stadshypotekskassans och bostadskreditkassans
obligationslån och yttrade därvid följande.
Den senaste tidens utveckling på kapitalmarknaden har visat angelägenheten
av att tiden för konverteringsrättens inträdande kan anpassas till
det aktuella läget på denna marknad. Understundom kan det sålunda vara
lämpligt att ifrågavarande lid understiger tio år och vid andra tillfällen är
det önskvärt att kunna tillämpa en längre tid. Fullmäktige vilja därför föreslå,
att någon bestämd gräns av tiden för konverteringsrättens inträdande
icke fastställcs. I samband härmed torde det vara nödvändigt att även ändra
övriga med konverteringsrätten sammanhängande föreskrifter för de båda
institutionerna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
24
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
Departementschefen har i likhet med fullmäktige i riksbanken funnit
lämpligt, att tiden för konverteringsrättens inträde beträffande de av stadshypotekskassan
och bostadskreditkassan utgivna obligationslånen kunde anpassas
efter det aktuella läget på kapitalmarknaden. Departementschefen
förordar sålunda, att den nuvarande 10-årsgränsen borttages.
2. Ökning av Konungariket Sveriges stadshypotekskassas grundfond.
I § 2 förordningen den 17 maj 1935 angående stadshypotekskassan, sådan
paragrafen lyder enligt förordningen den 23 maj 1952 (nr 258), stadgas att
staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret till förfogande såsom grundfond
för kassan ställer svenska statens tre och en halv procent obligationer,
ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av 235 miljoner
kronor.
Enligt § 3 må kassan, därest grundfonden genom på kassans rörelse i dess
helhet uppkomna förluster skulle nedgå till 220 miljoner kronor, icke upptaga
nytt lån, med mindre Kungl. Maj :t därtill lämnar tillstånd. Om grundfonden
av sådan anledning skulle nedgå till 210 miljoner kronor, må nytt
lån icke upptagas, med mindre riksdagen på Konungens framställning det
medgiver.
Vidare stadgas i § 4, att sammanlagda beloppet av kassans utelöpande
obligationer icke vid något tillfälle må uppgå till mera än tio gånger grundfondens
belopp.
Realkreditutredningen har i sitt betänkande icke föreslagit någon saklig
ändring i dessa bestämmelser.
Styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa hemställde i skrivelse
den 11 december 1952, över vilken yttranden avgivits av fullmäktige i
riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen,
att grundfondens belopp måtte höjas med 40 miljoner till 275 miljoner
kronor samt att § 3 i 1935 års förordning måtte ändras på så sätt att de där
angivna gränserna höjdes från 220 miljoner och 210 miljoner kronor till respektive
260 miljoner och 250 miljoner kronor.
Styrelsen erinrade om att styrelsen redan i skrivelse den 22 januari 1952
hemställt, att grundfondens belopp, som vid denna tidpunkt uppgick till
225 miljoner kronor, måtte höjas med 50 miljoner till nu äskat belopp
samt att de i § 3 angivna gränserna måtte fastställas till 260 respektive 250
miljoner kronor. Genom förenämnda författningsändring den 23 maj 1952
(nr 258) hade emellertid framställningen — av skäl som framginge av förarbetena
till ändringen (Kungl. Maj :ts propositioner nr 104 och 105 samt
bankoutskottets utlåtanden nr 22 och 23) — bifallits endast i så måtto, att
grundfonden hade höjts med 10 miljoner till 235 miljoner kronor, varvid
de nyssnämnda gränserna hade justerats till 220 respektive 210 miljoner
kronor.
Styrelsen hade emellertid funnit erforderligt, att frågan om grundfondens
storlek toges under förnyad prövning. Vid utgången av år 1952 kunde kas
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bnnkoutskottets utlåtande nr 3.
25
sans återstående upplåningsrätt väntas vara begränsad till 160 miljoner
kronor. Denna upplåningsmarginal finge anses alltför knapp för att medgiva
erforderlig rörelsefrihet under de cirka fem kvartal, som skulle återstå,
därest prövning av frågan om en ökning av grundfonden skulle anstå till
1954 års riksdag.
Beträffande storleken av det belopp, med vilket grundfonden borde ökas,
erinrade styrelsen om de allmänna synpunkter styrelsen framlagt i sin förenämnda
skrivelse den 22 januari 1952 (Kungl. Maj :ts proposition nr 105).
Dessa synpunkter vore enligt styrelsens uppfattning tillämpliga även med
den kreditpolitik, som för närvarande fördes av statsmakterna. Stadshypotekskassans
upplåning och stadshypoteksinstitutionens kreditgivning vore
beroende av de överenskommelser, som träffades mellan riksbanken å ena
sidan och kreditinstituten å andra sidan. Den marginal för ökad obligationsutgivning,
som sammanhängde med grundfondens storlek, saknade härvid
betydelse.
Fullmäktige i riksbanken anförde i sitt remissyttrande, att fullmäktige icke
hade något att erinra mot bifall till den av stadshypotekskassans styrelse i
ärendet gjorda framställningen. Fullmäktige uttalade därvid i anslutning till
de synpunkter som framförts av styrelsen, att de formella förutsättningarna
för upplåningen som sammanhängde med reglerna om grundfondens storlek
i nuvarande läge på intet sätt finge innebära någon rätt i och för sig för liypoteksinstituten
att upp till den formella gränsen få något företräde för sina
kreditbehov. Deras låneverksainhet måste fortfarande och oberoende av sagda
formella regler bedrivas på ett sätt, som stode i överensstämmelse med
den allmänna restriktiviteten på kreditmarknaden.
Fullmäktige i riksgäldskontoret förklarade sig likaledes icke ha något att
erinra mot bifall till den gjorda framställningen.
Bank- och fondinspektionen uttalade, att inspektionen icke hade något
att erinra mot hifall till framställningen. Inspektionen har vidare anfört,
att inspektionen emellertid ville förorda, att grundfondsfrågan upptoges
till en förutsättningslös prövning, varvid i första hand borde undersökas
huruvida behov av grundfondsobligationer numera över huvud förelåge och,
om denna fråga besvarades jakande, huruvida en lägre relation till de utelöpande
obligationerna än den nu gällande kunde anses tillräcklig.
Departementschefen har anfört följande.
Med understrykande av vad bankofullmäktige anfört därom att de formella
förutsättningarna för stadshypoteksinstitutionens upplåning, som
sammanhänger med reglerna om grundfondens storlek, i nuvarande läge
på intet sätt får innebära någon rätt i och för sig för hypoteksinstituten
att upp till den formella gränsen få något företräde för sina kreditbehov,
anser jag mig kunna tillstyrka den av stadshypotekskassans styrelse påyrkade
höjningen av grundfonden med 40 miljoner kronor eller sålunda
från 235 till 275 miljoner kronor. I anslutning härtill bör gränserna vid
vilka Kungl. Maj:ts respektive riksdagens tillstånd för upptagande av nytt
26
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
lån blir erforderligt bestämmas till 260 miljoner respektive 250 miljoner
kronor. Därest riksdagen biträder detta förslag, torde riksdagen samtidigt
böra besluta att obligationer i vederbörlig ordning skall ställas till förfogande.
Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande berört den principiella
frågan om det är sakligt motiverat att numera upprätthålla den för stadshypotekskassan
föreskrivna grundfondsrelationen. Enligt inspektionens mening
borde hela grundfondsfrågan upptagas till en förutsättningslös prövning,
varvid i första hand borde undersökas, huruvida behov av grundfondsobligationer
numera överhuvud föreligger och, om denna fråga besvaras jakande,
vilken lägre relation än den nu gällande som kunde anses tillräcklig.
I anledning av vad bank- och fondinspektionen sålunda anfört vill jag
erinra om att systemet med grundfondsobligationer jämväl tillämpas för
ett flertal andra kreditinstitut såsom svenska bostadskreditkassan, allmänna
hypoteksbanken och svenska skeppshypotekskassan. Även om jag finner de
av bank- och fondinspektionen anförda synpunkterna på behovet av grundfondsobligationer
för stadshypoteksinstitutionen i och för sig beaktansvärda
är jag icke beredd att i detta sammanhang företaga en omprövning av hela
systemet med grundfondsobligationer.
3. Verksamhetens lokalisering.
Realkreditutredningen framhöll, att som ett led i den rationalisering, som
utredningen förordade, inginge att möjliggöra primär- och sekundärkreditgivning
inom ett och samma område genom samförvaltade föreningar.
Vissa ändringar i den nuvarande indelningen av landet i föreningsområden
måste därför genomföras. Utredningen anförde tillika,
att även i och för sig en översyn av den nuvarande områdesindelningen
inom såväl stadshypoteks- som bostadskreditorganisationen syntes vara motiverad.
Utredningen har i betänkandet (s. 69—77) lämnat en närmare redogörelse
för den nyindelning av föreningarnas verksamhetsområden, som enligt utredningens
uppfattning borde genomföras. Utredningen framhöll, att dess
riktlinje härvid varit att åstadkomma så stora verksamhetsområden, att föreningarna
ekonomiskt skulle kunna bära en effektiv administration med
bibehållande i görligaste mån av den hittillsvarande indelningen. Om ett
föreningsområde till följd av denna nyindelning eller eljest framdeles skulle
visa sig så vidsträckt, att saknaden av lokal representation på en viss ort
skulle framstå som en brist, förelåge den möjligheten, att de på orten verksamma
samförvaltade föreningarna där upprättade ett avdelningskontor.
Utredningen underströk, åt! den givetvis vore medveten om att en ändrad
områdesindelning icke kunde genomföras i omedelbar anslutning till de
nya författningsbestämmelsernas ikraftträdande. Förhandlingar måste föras
och överenskommelser träffas emellan berörda föreningar i de olika frå
-
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
27
gor, som sammanhängde med ändringar i verksamhetsområdena. Därvid
kunde framkomma synpunkter, som motiverade jämkningar i olika avseenden.
Nedanstående uppställning upptager nuvarande föreningar och de av utredningen
föreslagna samförvaltade föreningarna.
Stadshypoteksföreningar
Bostadskreditföreningar
Föreslagna samförvaltade föreningar
Stockholms
Stockholms stads
Stockholms
Upplands
östra Svealands
Upplands-Östra Svealands
Norra Roslags o. Upsala
Södermanlands
Södermanlands
Norrköpings
Norrköpings
Norrköpings
Östgöta
Östgöta
Östgöta
Norra Smålands
Norra Smålands
Norra Smålands
Södra Smålands
Södra Smål. o. Blek.
Södra Smålands och Blekinge
Blekinge
Skånes
Skånes
Skånes
Göteborgs
Göteborgs
Göteborgs och Bohus samt
Västkustens
Hallands läns
Hallands läns
Älvsborgs läns
Göteb. o. Bohus läns
Västgöta-Dals
Västgöta-Dals
Skaraborgs läns
Wermlands
Västra Svealands
Värmlands
Örebro läns
Örebro och Västmanlands läns
Västerås m. fl. städers
Dalarne
Gävle-Dala
Gävle-Dala
Gefleborgs läns
Västernorrlands och
Västernorrlands läns
Västernorrlands och Jämtlands
Jämtlands läns
läns
Västerbottens och
Jämtlands läns
Västerbottens läns
Västerbottens läns
Norrbottens
Norrbottens läns
Norrbottens läns
Kiruna, Gällivare och
Malmbergets1
1 betänkandet berördes vidare frågan om sammanjämkning av de regler,
som gäller för stadshypoteksföreningarnas respektive bostadskreditföreningarnas
b elåni ngsorter.
Utredningen framhöll, att det med hänsyn till den alltmer accentuerade
tätbebyggelse, som i våra dagar skedde inom landet, och då dennas karaktär
ej alltid framginge av den kommunbeteckning, som samhället i fråga er
1
Denna förening liar icke utlämnat nya lån sedan år 1933.
opaginerad Kontrollera mot PDF
28
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
hållit, syntes lämpligt att institutionernas verksamhet ej författningsmässigt
snävt bundes till samhällen, som erhållit en viss kommunal organisation.
Utredningen hade i sitt förslag till förordningar upptagit lika lydande bestämmelser
rörande stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas verksamhetsområden,
vilka i allt väsentligt anknöt till dem, som för närvarande
gällde för bostadskreditföreningarna.
Orter, som enligt de föreslagna förordningarna omedelbart skulle komma
att tillhöra föreningarnas verksamhetsområden, skulle bli, förutom städer
och köpingar, samtliga samhällen, för vilka de för stad meddelade bestämmelserna
i byggnadsstadgan, hälsovårdsstadgan och brandstadgan vore gällande.
Beträffande annat samhälle eller tätare bebyggt område skulle det
ankomma på Konungen att förklara detsamma tillhöra förenings verksamhetsområde.
Att stadshypoteksförening enligt de föreslagna bestämmelserna
skulle erhålla möjlighet att utöva verksamhet inom samma orter som bostadskreditförening
innebure icke, framhöll utredningen, att så allestädes
borde ske.
I detta sammanhang behandlade utredningen jämväl frågan om stadsplan
som villkor för belåning och framlade förslag till vass anpassning
av de för stadshypoteksorganisationen gällande bestämmelserna till
de för bostadskreditorganisationen utfärdade.
Förslaget till ändring av gällande bestämmelser innebar, att stadshypotekskassans
styrelse erhölle befogenhet att bevilja lån på fastighet utanför
område med fastställd stadsplan eller byggnadsplan även i annat samhälle
än stad, i den mån stadsstadgorna gällde inom samhället, varjämte inom
sådana samhällen liksom tidigare inom stad byggnadsplanelagt område ur
belåningssynpunkt skulle jämställas med stadsplanelagt dylikt.
Slutligen berörde utredningen vissa spörsmål i samband med
genomförandet av de föreslagna förändringarna av
verksamhetsområdena. Vad härom av uiredningen anfördes återfinnes
citerat å s. 42—43 i propositionen, till vilken hänvisas.
Endast ett fåtal av remissinstanserna berörde i sina yttranden utredningens
förslag till ändrad indelning av föreningarnas verksamhetsområden.
Förslaget om ändrade bestämmelser rörande stadshypoteksorganisationens
belåningsorter berördes endast av bank- och fondinspektionen,
som icke ville motsätta sig att stadsstadgesamhällena omedelbart kunde få
inräknas i förenings verksamhetsområde. Mera tveksam ställde sig däremot
inspektionen till utredningens förslag om att byggnadsplanelagt område
utan vidare skulle anses jämställt med stadsplanelagt område samt att
stadshypotekskassans styrelse skulle kunna medgiva belåning av fastighet
även utanför det ifrågakomna samhällets planlagda område. Inspektionen
erinrade om att inspektionen i annat sammanhang hävdat den meningen att
byggnadsplanelagt område borde jämställas med stadsplanelagt område allenast
under den förutsättning att det byggnadsplanelagda området vore ut
-
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
29
rustat med gemensamma vatten- och avloppsledningar eller att — om så ej
vore fallet — den fastighet inom området, som skulle belånas, vore separatutrustad
med tillfredsställande dylika ledningar.
Departementschefen har rörande verksamhetens lokalisering uttalat följande.
Det av utredningen framlagda förslaget till ändrad indelning i verksamhetsområden
för stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna är endast
tänkt att tjäna som underlag för de blivande frivilliga överenskommelserna
föreningarna emellan. Såsom utredningen framhållit kan det därvid framkomma
synpunkter, som kan motivera jämkningar i olika avseenden i förslaget.
Då det i sista hand skall ankomma på Kungl. Maj :t att fastställa
de nya verksamhetsområdenas omfattning torde det icke vara erforderligt
att nu närmare ingå på denna fråga.
De av utredningen föreslagna ändrade villkoren för belåning av fastighet
medför viss utvidgning i fråga om stadshypoteksförenings rätt att meddela
lån. Sålunda föreslås att de s. k. stadsstadgesamhällena enligt direkt
författningsföreskrift skall få inräknas i förenings verksamhetsområde. För
närvarande erfordras medgivande av Kungl. Maj :t för att förening skall få
bedriva rörelse inom sådant samhälle. Vidare föreslås att byggnadsplanelagt
område ur belåningssynpunkt jämställes med stadsplanelagt dylikt även
såvitt angår stadsstadgesamhälle och att fastighet belägen utanför det planlagda
området i annat samhälle än stad jämväl skall få belånas, dock att -—
liksom nu tillämpas i fråga om stad — samtycke härtill först skall lämnas av
stadshypotekskassans styrelse.
Bank- och fondinspektionen har i sitt remissyttrande anfört vissa betänkligheter
mot utredningens förslag i nu berörda avseende. Inspektionen
synes emellertid acceptera de föreslagna utvidgningarna med särskilt understrykande
av att utlåningsverksamhet endast bör bedrivas inom område,
som är utrustat med gemensamma vatten- och avloppsledningar, eller att
— om så ej är fallet — den fastighet inom området, som skall belånas, är
separat utrustad med tillfredsställande dylika ledningar.
Det torde få förutsättas, att stadshypoteksinstitutionen i sin utlåningsverksamhet
icke godtar annat än goda belåningsobjekt. Att en fastighet skall
vara försedd med tillfredsställande vatten- och avloppsledningar har — enligt
vad jag under hand inhämtat — inom rörelsen städse uppfattats som
ett elementärt krav för att belåning av fastigheten skall medges. Även enligt
min uppfattning är frågan om fastighetens utrustning i nu ifrågavarande
hänseende en betydelsefull faktor vid bedömandet av om en fastighet
lämpar sig för kreditgivning. Med hänsyn till stadshypoteksinstitutionens
långa erfarenhet rörande fastighetsbelåning torde någon olägenhet av den
föreslagna utvidgningen av belåningsrätten icke behöva befaras. Jag tillstyrker
sålunda utredningens förslag.
Vad utredningen föreslagit i fråga om särskilda anordningar vid genomförande
av nyindelningen i verksamhetsområden har icke föranlett någon
erinran från remissinstanserna. Ej heller från min sida finnes någon invändning
att göra mot förslaget i denna del.
30
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
4. Spörsmål om belåningsgränser.
Enligt gällande föreskrifter äger bostadskreditförenings och bostadskreditkassans
styrelser bevilja lån mot inteckning i bostads- eller af färsfastighet,
varvid inteckningarna skall vara belägna inom sjuttiofem procent av
det vid föreningens värdering uppskattade värdet av fastigheten under iakttagande
av att de befinner sig inom samma procentsats av gällande taxeringsvärde.
Den statliga tertiärbelåningen av flerfamiljshus däremot har —
utan anknytning till taxeringsvärdet — normalt sjuttio procent av fastighetens
av det lånebeviljande organet fastställda avkastningsvärde till undre
gräns. Detta värde framräknas efter andra grunder än de, som tillämpas vid
bostadskreditorganisationens värderingar. Bostadsstyrelsens beräkningssätt
leder merendels till en icke oväsentligt högre värdering.
Realkreditutredningen hade övervägt, huruvida icke förslag borde framläggas
i syfte att göra det lättare för hypotekskrediten att »möta» statslånet
i vissa speciella fall, då ett särskilt lågt taxeringsvärde omöjliggjorde en ändamålsenlig
sekundärbelåning. Utredningen hade dock stannat för att ej föreslå
någon förändring av nu gällande belåningsförhållanden.
Bostadsstyrelsen ifrågasatte i sitt remissyttrande om icke en möjlighet
borde tillskapas för stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna att
avpassa såväl primärlån som sekundärlån till överensstämmelse med beräkningsgrunderna
vid tertiärlångivningen — enligt vilka primärlånet motsvarar
60 och sekundärlånet 10 procent av avkastningsvärdet — åtminstone i
de fall, då avsevärd skillnad mellan avkastningsvärdet och taxeringsvärdet
icke förelåge.
Departementschefen har framhållit, att frågan om införandet av ett statligt
kreditgarantisystem för närvarande är under utredning. Härvid torde
jämväl den kreditgivning'', som utövas av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna,
komma att beröras. Innan resultatet av denna utredning
föreligger är departementschefen icke beredd att taga ställning till bostadsstyrelsens
förslag. För ett bedömande av hithörande frågor torde det även
bli nödvändigt att närmare klarlägga i vilken utsträckning de av bostadsstyrelsen
påtalade olägenheterna kvarstår efter den numera genomförda höjningen
av taxeringsvärdena.
5. Förvaltningsbidrag och fondbildning.
Enligt gällande bestämmelser är medlemmarna i stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna
skyldiga att lämna bidrag till täckande av förvaltningskostnader
och fondavsättningar inom organisationerna. I syfte att
söka åstadkomma en sänkning av lånekostnaderna har realkreditutredningen
närmare prövat, huruvida de båda organisationerna numera nått en sådan
grad av konsolidering, att lättnader i bidragsgivningen skulle kunna genomföras.
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
31
Beträffande bidragen till stadshypoteksinstitutionen påpekar utredningen
att desamma redan nu vore låga. Särskilt bidrag till stadshypotekskassan
hade i själva verket icke uttagits sedan 1916. Täckning av förvaltningskostnader
och föreskriven avsättning till kassans reservfond skedde genom reservfondens
avkastning och genom de inkomster som i övrigt kunde uppstå
på kassans rörelse. Till hypoteksföreningarna utgick däremot alltjämt förvaltningsbidrag
med viss procent av lånens oguldna belopp. Bidragen vore
så avpassade att de jämväl täckte avsättning till säkerhetsfonderna. Den
vanligast förekommande procentsatsen vore 0,i. Någon nämnvärd sänkning
av dessa bidrag vore enligt utredningens mening icke möjlig att genomföra.
Med hänvisning härtill och då gällande bestämmelser om grunderna för bidragens
beräkning syntes lämpligt utformade, har utredningen föreslagit
att desamma hibehölles i sak oförändrade även efter genomförande av en
samförvaltning av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna.
Utredningen har funnit sig böra föreslå vissa reduceringar av de bidrag,
som för närvarande utgår inom bostadskreditorganisationen. Beträffande
bostadskreditkassan förordas sålunda att den nuvarande avgiften till kassans
reservfond (0,1 procent av lånebeloppet under 10 år) skulle borttagas.
Enligt utredningens mening hade kassans fonder nu nått sådan storlek, att
ett speciellt fondbidrag ej längre syntes motiverat. För att emellertid bevara
den nuvarande proportionen — 1,5 till 100 — mellan reservfond och skulder
har utredningen, efter mönster av vad som gällde för stadshypotekskassan,
förutsatt att reservfondens storlek vid eventuellt förekommande behov skulle
regleras genom en lämplig avpassning av förvaltningsbidraget.
Utredningen har vidare föreslagit en viss omläggning av bidragen till bostadskreditföreningarnas
säkerhetsfonder. För närvarande utgår bidrag till
förenings säkerhetsfond med två procent av erhållet lån. Bidraget har hittills
fördelats på de första fem åren av lånets löptid på så sätt att under
vart och ett inbetalts fyra tiondels procent av lånebeloppet. Med hänsyn
till den storlek föreningarnas säkerhetsfonder nu erhållit anser utredningen,
att en fördelning av avgiften på tio år efter lånets utbetalande varken
ökade risken för att låntagarnas solidariska ansvarighet skulle behöva tagas
i anspråk eller äventyrade den fortsatta fondbildningen. Däremot skulle en
sådan fördelning medföra en icke oväsentlig lättnad i lånevillkoren, då det
ofta torde vara av betydelse, att lånekostnaden under de första åren ej sattes
högre än vad som vore oundgängligen nödvändigt. I enlighet härmed
föreslås alt fondbidraget konstrueras som eu årlig avgift av två tiondels
procent av ursprungliga lånebeloppet att utgå under tio år efter lånets utlämnande.
I samband härmed har utredningen även framlagt förslag om att del årliga
bidraget skulle kunna genom beslut av föreningsstämma nedsättas till
0,1 procent. Beslutet om sänkning skulle för att bli gällande godkännas av
bostadskreditkassans styrelse. Enligt utredningens uppfattning syntes det
lämpligt all på detta sätt öppna en möjlighet att något lätta på låntagarnas
utgifter för fondökning. Utredningen har övervägt huruvida det borde upp
-
32
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
ställas krav på att säkerhetsfonden skulle uppgå till viss procent av utlåningen
för att en avgiftssänkning skulle få medgivas. Utredningen har dock
funnit att det skulle vara mindre ändamålsenligt med en i författning fastställd
fix gräns, enär en expanderande förening skulle få svårigheter att
hålla en sådan proportion ehuru den genom ökad utlåning stärkte sin ställning,
medan en mera stillastående förening gynnades. Utredningen understryker
att medgivandet att under vissa förutsättningar sänka fondbidraget
till en procent endast komme att påverka fonderna i särskilt väl konsoliderade
föreningar.
Slutligen har utredningen framlagt vissa förslag angående fondmedlens
placering, beträffande vilka torde få hänvisas till propositionen, s. 51 ff.
De föreslagna bestämmelserna angående fondbildningen hos b ostadskreditkassan
har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av remissmyndigheterna.
Även förslaget om ändrade fondbidrag till bostadskreditföreningarnas
säkerhetsfonder tillstyrkes i de flesta
yttrandena.
Departementschefen har anfört följande.
Enligt min uppfattning bör nuvarande regler om bidrag från stadshypoteksföreningarnas
medlemmar tillämpas jämväl i fortsättningen. Jag tillstyrker
sålunda utredningens förslag. Till frågan om ändrade bestämmelser
för placering av medel tillhörande stadshypoteksförenings säkerhetsfond
torde jag få återkomma i ett senare sammanhang.
Departementschefen anför vidare, att enligt hans förmenande är några
ogynnsamma verkningar av utredningens förslag om vissa reduceringar av
de bidrag som utgår inom bostadskreditorganisationen icke att vänta. På
sätt utredningen uttalat torde den nuvarande relationen mellan reservfond
och skulder få anses betryggande. Departementschefen tillstyrker sålunda,
att bidraget till bostadskreditkassans reservfond borttages och att förvaltningsbidraget
förvandlas till ett kombinerat förvaltnings- och fondbidrag.
Departementschefen anför i fortsättningen följande.
Förslaget om en fördelning av det 2-procentiga fondbidraget till bosladskreditförenings
säkerhetsfond på tio år i stället för på fem år har allmänt
tillstyrkts av remissinstanserna. Däremot har viss tvekan yppats beträffande
förslaget om att bidraget under vissa förutsättningar skulle kunna nedsättas
till 1 procent. Sålunda har fullmäktige i riksgäldskontoret uttalat, att
det skulle kunna uppstå en skillnad mellan de olika sinsemellan solidariskt
ansvariga bostadskreditföreningarna. Å andra sidan kunde det enligt fullmäktiges
mening icke vara rimligt, att en bostadskreditförening med stark
fondbildning och även i övrigt konsoliderad ställning skulle nödgas utlaga
ett onödigt högt fondbidrag. Främst med hänsyn härtill hade fullmäktige
icke velat motsätta sig förslaget. Bank- och fondinspektionen har som sin
mening hävdat att någon nedsättning av fondbidraget icke borde få äga
rum, därest föreningens säkerhetsfond icke uppginge till minst 3 procent
av förbindelserna.
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
33
Enighet synes råda därom att bostadskreditföreningama nu nått en sådan
grad av konsolidering att vissa lättnader i låntagarnas skyldighet att
lämna bidrag till fondbildningen är möjliga att genomföra. Den av utredningen
föreslagna fördelningen av fondbidragen på en längre tidsperiod
än som för närvarande medgives torde vara en lämplig åtgärd, då man
härigenom uppnår en icke obetydlig lättnad i lånevillkoren under de första
åren efter lånets upptagande. Jag tillstyrker sålunda utredningens förslag
härom.
Denna omläggning av fondbidraget skulle komma nytillträdande låntagare
i alla bostadskreditföreningar till del. Härutöver har utredningen velat öppna
möjlighet för förening att efter beslut i särskild ordning sänka den årliga
avgiften från 0,2 till 0,i procent. Bank- och fondinspektionen har ansett
att sådan nedsättning icke borde få äga rum i andra fall än då föreningen
uppnått en fondrelation av 3 till 100.
Åtskilliga skäl talar onekligen för att man uppställer krav på en viss
fondrelation för att en nedsättning av fondbidraget skulle få medgivas. En
sådan regel vore lätt att objektivt tillämpa och någon skillnad mellan de
olika sinsemellan solidariskt ansvariga bostadskreditföreningama skulle icke
uppkomma. Å andra sidan skulle bestämmelsen icke medgiva att hänsvn
toges till förhållandena i det enskilda fallet. Utredningen har i detta sammanhang
särskilt pekat på de svårigheter som skulle uppkomma för föreningar
med växande rörelse.
Vid bedömandet av frågan om behov föreligger av en i författning fixerad
gräns, bör man enligt min mening särskilt uppmärksamma i vilken ordning
ett beslut om nedsättning skall kunna komma till stånd. I detta hänseende
har utredningen föreslagit att det skulle tillkomma medlemmarna, vilka är
bundna av solidariskt ansvar, att själva å föreningsstämma fatta beslut om
nedsättning. Beslutet skulle dock icke vara giltigt med mindre det biträtts
av bostadskreditkassans styrelse. Ett en gång fattat beslut om nedsättning
av avgiften skulle när som helst kunna sättas ur kraft av föreningsstämma
eller kassans styrelse. Utredningen har särskilt framhållit att man torde
vara berättigad förutsätta, att den prövning av förenings beslut, som ålåge
kassan, komine att föregås av noggranna överväganden av föreningens ekonomiska
förhållanden och övriga omständigheter av betydelse.
Genom dessa bestämmelser synes tillräckliga garantier ha skapats för att
konsolideringskravet inom föreningen är väl tillgodosett innan ett beslut om
nedsättning genomföres. På grund härav och med understrykande av att
det torde få ankomma på bostadskreditkassan att vid sin prövning noga
tillse att möjligheten till nedsättning av fondbidraget utnyttjas med försiktighet,
har jag ansett mig kunna tillstyrka det av utredningen framlagda
förslaget.
Slutligen torde jag få något beröra de av utredningen föreslagna bestämmelserna
angående fondmedlens placering. Utredningen bar bland annat förordat
att för bostadskreditföreningarnas säkerhetsfonder skulle gälla i hull
Rihang till riksdagens protokoll 1953. fl samt. Nr 3.
opaginerad Kontrollera mot PDF
34
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
vudsak samma regler som för närvarande tillämpades för flertalet stadshypoteksföreningar.
Bestämmelserna innebär att säkerhetsfondernas medel
skall till minst hälften placeras i bankinrättningar eller vissa fullgoda obligationer
och i övrigt — i den mån de icke erfordras för föreningarnas löpande
utgifter — på betryggande sätt göras räntebärande.
Bank- och fondinspektionen har bl. a. ifrågasatt huruvida icke den mest
rationella anordningen vore att medel motsvarande säkerhetsfonderna placerades
som inlåning hos kassan, vilken därefter skulle disponera över medlen
för den gemensamma rörelsen och härigenom förränta medlen åt föreningarna.
Frågan om till vilket organ fondbildningen lämpligen borde förläggas diskuterades
i samband med tillkomsten av bostadskreditorganisationen. Som
ett viktigt skäl för att fondbildningen förlädes till föreningarna angavs att
låntagarna inom dessa vore solidariskt ansvariga och följaktligen själva borde
förvalta fondmedlen. Någon ändring härutinnan synes icke nu böra vidtagas.
Då de av utredningen föreslagna placeringsbestämmelserna för bostadskreditorganisationens
fondmedel nära överensstämmer med de regler
som sedan lång tid prövats inom stadshypoteksrörelsen och där visat sig
ändamålsenliga, har jag ansett mig kunna biträda utredningens förslag jämväl
i denna del.
D. Särskild motivering till vissa författningsbestämmelser.
Med ledning av realkreditutredningens författningsutkast har inom finansdepartementet
utarbetats förslag till dels förordning om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, dels ock förordning
om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar.
I propositionen behandlas vissa av de i förordningarna intagna bestämmelserna.
Därvid har även närmare redogjorts för sådana ändringar i de av utredningen
utarbetade författningsförslagen som blir erforderliga vid ett bifall
till de av departementschefen tidigare framlagda förslagen. Vidare har
departementschefen berört en del organisatoriska spörsmål ävensom vissa
under remissbehandlingen aktualiserade detaljfrågor.
Utskottet.
Genom den utredning som företagits av realkreditutredningen samt de
över dess betänkande avgivna remissutlåtandena synes den tvekan som tidigare
förefunmits rörande behovet av sekundärbelåning av bostadsfastigheter
ha undanröjts. De skäl utredningen anfört har enligt utskottets mening visat,
att ett sekundärlånebehov under rådande förhållanden föreligger för
såväl det äldre fastighetsbeståndet som nyproduktionen. Statens övertagande
av tertiärbelåningen har icke inneburit en så väsentlig omläggning beträf
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankontskottels utlåtande nr 3.
35
fande fastighetskreditgivningen, att behovet av sekundärbelåning hittills
nämnvärt påverkats. I detta sammanhang har framhållits, att även om den
nuvarande statliga lånegivningen till stöd åt bostadsproduktionen skulle bliva
ersatt av någon form av statlig kreditgarantigivning komme ett behov av
sekundärlån att bestå för äldre fastigheter och för den del av nyproduktionen
som skedde utan statligt stöd. Huruvida sekundärbelåning komme
att erfordras även för fastighet som uppfördes med stöd av statsgaranterat
lån bleve beroende av kreditgarantisystemets utformning. Realkreditutredningens
bedömning av det nu föreliggande behovet av sekundärlån synes
utskottet riktig och bestyrkes otvivelaktigt av att nettoökningen i bostadskreditkassans
utlåning, vilken åren 1930—1939 uppgick till i genomsnitt
13 miljoner kronor, stigit och under 1951 och 1952 utgjorde 43 respektive 32
miljoner kronor. Utskottet vill även understryka vad som under remissbehandlingen
anförts rörande vikten av att möjligheterna för ägare av äldre
fastigheter att långtidsbinda sina sekundärlån ej reduceras.
Sedan behovet av sekundärlån fastslagits, har realkreditutredningen övervägt
olika möjligheter att rationalisera den bundna sekundärbelåningen.
Enligt utredningens mening kunde en effektivisering av långivningen komma
till stånd antingen genom en fullständig sammanslagning av stadshypoteks-
och bostadskreditorganisationen på så sätt, att stadshypoteksinstitulionens
befogenheter utvidgades till att avse jämväl sekundärkreditgivning,
eller genom att en i största möjliga utsträckning gemensam förvaltning genomfördes.
Utredningen har för sin del förordat det sistnämnda alternativet.
Departementschefen har i princip tillstyrkt utredningens förslag om sainförvaltning.
Utskottet har även funnit, att den lämpligaste formen för en
rationalisering, bland annat med hänsyn till önskvärdheten att lösa den
föreliggande frågan på frivillig väg, för närvarande utgöres av anordnandet
av en samförvaltning. Härigenom vinnes för låntagarna påtagliga fördelar i
form av ett förenklat låneförfarande; lånehandlingar behöver icke ifyllas i
dubbla exemplar, och dröjsmål, förorsakade av ärendenas dubbelbehandling,
undvikes. Genom enhetlig ledning av de båda organisationerna torde
betydande besparingar kunna vinnas, varjämte vissa fördelar skulle kunna
uppkomma av ett enhetligt uppträdande av organisationerna på kapitalmarknaden.
Fördelarna med en samförvaltning torde, särskilt ur den lånesökande
allmänhetens synpunkt, vara i allt väsentligt lika stora som med
en fullständig sammanslagning av organisationerna. I anslutning till vad
som under remissbehandlingen anförts av bl. a. statskontoret vill utskottet
dock understryka vikten av att organisationerna framdeles, sedan samförvaltningen
åstadkommits, noga överväga vilka för- och nackdelar som kunna
uppkomma vid eu fullständig sammanslagning; om möjligt bör rationaliseringen
genomföras på ett sådant sätt, att en sammanslagning, om den
längre fram kan komma att befinnas önskvärd, på allt sätt underlättas. Utskottet
vill tillägga, att utskottet finner det angeläget att den föreslagna samförvaltningen
kommer till stånd utan dröjsmål. Förutsättning härför torde
också föreligga med den positiva inställning till frågan som intagits av såväl
36
Bankoutskottets utlåtande nr 3.
stadshypotekskassans som bostadskreditkassans styrelse; ett visst samarbete
av samförvaltnings karaktär försiggår redan mellan ett flertal hypoteksföreningar
och bostadskreditföreningar, bl. a. i Malmö, Norrköping, Linköping
och Jönköping.
Utskottet får i anledning av vad som i propositionen anförts angående
obligationslånens konverteringstid ansluta sig till tanken att tiden för konverteringsrättens
inträdande icke bindes på sätt som för närvarande är fallet
utan bättre anpassas till rådande läge på kapitalmarknaden. Utskottet biträder
sålunda vad departementschefen i detta hänseende föreslagit.
Vad angår förslaget om ökning av stadshypotekskassans grundfond har
utskottet ingen erinran häremot. Utskottet vill dock understryka vad bankofullmäktige
anfört om att ändringen i nuvarande läge icke finge innebära
någon rätt i och för sig för hypoteksinstituten att upp till den formella gränsen
få något företräde för sina kreditbehov. Enligt utskottets mening bör
sålunda deras låneverksamhet ske på ett sådant sätt, att den står i överensstämmelse
med den allmänna restriktiviteten på kreditmarknaden.
Beträffande verksamhetens lokalisering vill utskottet fästa uppmärksamheten
på att de s. k. stadsstadgesamhällena enligt direkt författningsföreskrift
kommer att vid sidan av städer och köpingar inräknas i stadshypoteksförenings
verksamhetsområde. Detta område kan av Konungen utsträckas
till att avse jämväl annat samhälle eller tätare bebyggt område. Utskottet
förutsätter liksom departementschefen att stadshypoteksinstitutionen i
sin utlåningsverksamhet endast godtar goda belåningsobjekt.
Vad i övrigt anförts i propositionen har icke givit anledning till uttalande
från utskottets sida. Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition.
Stockholm den 10 mars 1953.
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Fahlander, Mogård, De Geer, Johannesson,
Nordenson, Kriigel* och Eliasson;
från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Nilsson i Landskrona*,
Sköldin, Nygren*, Persson i Norrby*, Åqvist*, Andersson i Ronneby*
och Löfgren*.
* Ej närvarande vid justeringen.
537259 Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1953:97 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts propositioniangående fortsatt disposition av vissa äldre anslag. s. 1 i texten