Sök i Ratio Lex

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1

1953-02-24 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

S2LU 1953:1, Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.

1

Nr 1.

Utlåtande i anledning au dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag om höjning av folkpensioner m. in.;

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 2 januari 1953 dagtecknad proposition, nr 15, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag om höjning av folkpensioner

in. m.,

dels ock besluta att från och med den 1 januari 1954 den f. n. fastställda

folkpensionsavgiften i princip höjes med 0,8 procent, dock att nuvarande

regler för avgiftens storlek fortfarande skall gälla i fråga om pensionsavgifter

för år 1954 eller tidigare åt.

Vidare har Kungl. Maj :t i propositionen nr 1, bilaga 7, föreslagit riksdagen
dels

under punkt 91 att till Bidrag till folkpensioner m. m. för budgetåret

1953/54 anvisa ett förslagsanslag av 1 030 000 000 kronor,

dels ock under punkt 92 att till Indextillägg å folkpensioner för budgetåret

1953/54 anvisa ett förslagsanslag av 242 000 000 kronor.

Det vid förstnämnda proposition fogade lagförslaget är av följande

lydelse:

Lag

om höjning av folkpensioner m. ni.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Folkpension i form av allmän ålderspension, tilläggspension, änkepension

eller hustrutillägg skall höjas för år räknat med

240 kronor för änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär

hustrutillägg,

320 kronor för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension

eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, samt

400 kronor för annan pensionsberättigad.

Bidrag enligt lagen den 20 juli 1947 om bidrag till änkor och änklingar

med barn skall höjas med 240 kronor för år.

1 —- Bihang till riksdagens protokoll 195.1. G samt. 2 avd. Nr 1.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr t.

2 §•

Vad i lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering, lagen den 30 juni

1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen och

lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn stadgas rörande indextillägg

skall i tillämpliga delar gälla med avseende å höjning enligt förevarande

lag.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1953.

I anledning av propositionen nr 15 ha inom riksdagen väckts fyra motioner,

nämligen

inom första kammaren

nr 174 av herr Ewerlöf m. fl., och

inom andra kammaren

nr 74 av herr Senander m. fl.,

nr 223 av herr Rubbestad m. fl. och

nr 233 av herr Hjalmarson m. fl.

Vidare har utskottet till behandling i förevarande sammanhang förehaft

två inom andra kammaren väckta motioner,

nr 75 av herr Senander m. fl. och

nr 240 av fru Sjöstrand och herr Netzén.

Propositionen nr 15 och motionerna ha hänvisats till lagutskott och

tilldelats andra lagutskottet. Enligt överenskommelse mellan statsutskottet

och andra lagutskottet ha propositionen och motionerna samt ovannämnda

punkter i statsverkspropositionen hänskjutits till behandling av sammansatt

stats- och andra lagutskott.

Motionärernas yrkanden redovisas i det följande.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen

nr 15 framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionärerna

åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse

därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att från och med maj 1953 folkpension i form

av allmän ålderspension, tilläggspension, änkepension eller hustrutillägg

skall för år räknat höjas med belopp motsvarande sju indextillägg eller

med 210 kronor för änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär

hustrutillägg, 280 kronor för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter

ålderspension eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.

— d. v. s. för två åldriga makar sammanlagt 560 kronor — samt 350 kronor

för annan pensionsberättigad. Det under år 1952 utgående extra tillägget å

folkpensionerna föreslås även i fortsättningen komma folkpensionärerna

till godo och inarbetat i folkpensionen.

I enlighet härmed skulle alltså — bortsett från bostadstillägg — vid

nuvarande indexläge folkpensionen för en ensamstående ålderspensionär

eller en ensamstående invalidpensionär med full invalidpension komma

att uppgå till 1 750 kronor om året och folkpensionen för två gifta ålderseller

invalidpensionärer till sammanlagt 2 800 kronor om året. Änkepensionens

och hustrutilläggets maximibelopp skulle komma att stiga till

1 050 kronor om året.

Änke- och änklingsbidragen föreslås höjda på samma sätt som änkepensionerna.

Förhöjningen föreslås utgå efter samma regler som de nuvarande indextilläggen,

frånsett att någon anknytning till pensionspristalet icke sker.

I fråga om finansieringen av de förhöjda förmånerna föreslås att stat

och kommun skola bidraga till förhöjningen i samma proportion som

i fråga om indextilläggen. Statens andel föreslås delvis täckt genom en

höjning med åtta tiondelar av folkpensionsavgiften. Denna avgiftshöjning

föreslås träda i kraft den 1 januari 1954; dock anses nuvarande bestämmelser

böra gälla i fråga om pensionsavgifter, som påföras för år 1954

och tidigare år.

A. Förhöjning av folkpensionsbeloppen.

Gällande bestämmelser om indexreglering.

År 1950 genomfördes indexreglering av folkpensionerna, en reglering

som år 1951 reviderades bl. a. i fråga om utbetalningssystemet. Syftet med

denna indexreglering var — och är — att upprätthålla folkpensionernas

realvärde och avser att ge folkpensionärerna täckning för den levnadskostnadsökning,

som inträffat efter det folkpensioneringslagen antogs i

juni 1946. Den innebär, att socialstyrelsen enligt de grunder, som angives

i kungörelse den 16 juni 1950 (nr 391), verkställer beräkning av förhållandet

mellan de allmänna levnadskostnaderna under varje kvartals sista

månad och levnadskostnaderna i juni 1946. På grundval av dessa beräkningar

fastställer Kungl. Maj:t under nästpåföljande kvartals första månad

det procenttal (pensionspristalet), som utmärker angivna förhållande. Sålunda

fastställt pensionspristal gäller fr. o. in. månaden efter den, varunder

det fastställts, I. o. in. den månad, då nytt pensionspristal fastställes.

Det indexintervall, som utlöser ändring i indextilläggen, har bestämts

till 5 enheter. Vid avvägandet av intervallets storlek togs hänsyn bl. a. till

den kompensationsgrad, eller vilken de provisoriska dyrtidstilläggen på

folkpensionerna utgått.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.

Varje stegring av pensionspristalet med 5 hela enheter utlöser automatiskt

indextillägg med 5 procent å pensionernas i lagen angivna maximibelopp,

bortsett från bostadstillägg, eller för år räknat med samma belopp,

som nyss angivits för de provisoriska dyrtidstilläggen. Den som enbart

har grundpension eller sådan förmån i förening med blindtillägg erhåller

dock icke indextillägg, ty dessa förmåner har av särskilda skäl undantagits

från indexregleringen.

Person med änke- och änklingsbidrag äger rätt till indextillägg enligt

samma grunder, som gäller för änkepension.

Pensionspristalet för månaderna november 1952 — januari 1953 bar

genom kungörelse den 17 oktober 1952 (nr 659) fastställts till 138, varför

fr. o. m. november 1952 den allmänna ålderspensionen jämte indextillägg

för ogift utgör (1 000 + 350 =) 1 350 kronor för år, under det att dessa

förmåner för makar, som båda är folkpensionärer, sammanlagt uppgår

till (800 + 800 + 280 + 280 =) 2 160 kronor om året.

Genom lag den 6 juni 1952 om extra tillägg för år 1952 å folkpensioner

m. m. (nr 326) bereddes folkpensionärerna en särskild kompensation för

levnadskostnadsökningarna utöver vad indextilläggen medför. Anledningen

härtill var vissa under året inträffade, för folkpensionärerna speciellt kännbara

prishöjningar å viktiga livsmedel. Tillägget hade form av ett icke

inkomstprövat fristående engångstillägg till dem som uppbar allmän ålderspension,

tilläggspension, änkepension, hustrutillägg eller änke- och änklingsbidrag

och utbetalades i juli månad 1952 med belopp, motsvarande ett

femprocentigt indextillägg för vederbörande pensionärskategori. Det extra

tillägget utgick helt av statsmedel.

1952 års folkpensionsreform.

Såsom förut nämnts beslöts vid 1952 års riksdag vissa ändringar i folkpensioneringslagen.

Dessa ändringar, som skall träda i kraft den 1 januari

1954, innebär i huvudsak följande.

De för inkomstprövningen gällande avdragsreglerna mildras för att bereda

folkpensionärerna större möjligheter än f. n. att utnyttja sin arbetskraft

och att inneha sparkapital eller annan motsvarande tillgång utan

att folkpensioneringens inkomstprövade förmåner beskäres alltför starkt.

Sålunda höjes den avdragsfria inkomsten till 750 kronor för gift pensionsberättigad

(för makar tillsammans 1 500 kronor) och till 1 000 kronor för

annan pensionsberättigad, allt för år. Avdragsfaktorn, d. v. s. den del av

det överskjutande årsinkomstbeloppet varmed de inkomstprövade pensionsförmånerna

skall minskas, ändras till 33Vs procent för inkomst mellan

1 000 och 1 400 kronor för ogift och inkomst mellan 1 500 och 2 100 kronor

för äkta makar samt 662/3 procent för inkomst därutöver.

Dessa avdragsregler skall gälla för alla inkomstprövade förmåner och

således avse även de kommunala bostadstillägg, som skall ersätta de nu
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr t. 5

varande statliga och särskilda bostadstilläggen. Beträffande de kommunala

bostadstilläggen skall gälla, att varje kommun äger besluta, om sådant

tillägg skall utgå i kommunen eller icke, ävensom bestämma maximibeloppet

för tillägget. Grunderna i övrigt för beräkningen av tillägget beslutes

också av kommunen, dock med vissa undantag främst avseende

att, om tillägget enligt kommunens beslut skall vara inkomstprövat, folkpensioneringslagens

avdragsregler skall gälla för tillägget ävensom lagens

bestämmelser rörande inkomstberäkningen. En följd av införandet av de

kommunala bostadstilläggen är, att folkpensioneringslagens bostadskostnadsgruppering

försvinner. Kommunalt bostadstillägg kan tillerkännas ej

blott folkpensionär och folkpensionärs hustru, som uppbär hustrutillägg,

utan även den som är berättigad till änke- och änklingsbidrag.

Övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen innehåller en garanti

för att de folkpensionärer, som vid ikraftträdandet av de nya bestämmelserna

uppbär statligt bostadstillägg, blir bibehållna vid nuvarande förmåner

i detta hänseende. Den som vid utgången av år 1953 åtnjuter dylikt tilllägg

äger sålunda för tiden därefter erhålla folkpension med minst det

belopp, varmed pensionen skulle ha utgått, om de nuvarande bestämmelserna

rörande sagda tillägg alltjämt varit gällande. Det belopp, varmed

folkpensionen i sådant fall överstiger vad eljest skulle ha utgått, anses

som kommunalt bostadstillägg.

En följd av att det statliga bostadstillägget försvinner är, att maximibeloppet

av hustrutillägget i folkpensioneringslagen ej längre kan anknytas

till summan av tilläggspension och bostadstillägg utan fixeras till 600 kronor

per år. Detta belopp höjes med indextillägg och eventuellt även med

kommunalt bostadstillägg.

Reglerna för finansieringen av folkpensionerna samt änke- och änklingsbidragen

ändras även i vissa avseenden. Maximigränsen för kommunernas

skyldighet att bidraga till kostnaderna för tilläggspensioner, änkepensioner

och hustrutillägg höjes sålunda från 50 till 60 procent. Vidare skall kommunerna

bidraga till kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen med

4/so procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen, dock

med högst 60 och lägst 25 procent av totalkostnaden för bostadstilläggen i

kommunen.

Departementschefen.

Sedan föredragande departementschef en, statsrådet Sträng, inledningsvis

berört de under åren 1948 och 1949 utgående dyrtidstilläggen samt den

sedermera genomförda indexregleringen, anför han bland annat följande.

»Under juli månad år 1952 utgick härjämte till folkpensionärerna ett

extra tillägg, avsett att utgöra kompensation för inträffade prisfördyringar

å vissa livsmedel och till storleken motsvarande ett indexsteg för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.

resp. pensionärskategori. Inräknat sistnämnda tillägg har således de i lagen

fastställda pensionsbeloppen förhöjts med 40 procent.

I detta sammanhang bör också erinras om de förbättringar, som stora

kategorier folkpensionärer erhåller genom den mildring av folkpensioneringens

inkomstprövning, som beslöts förra året och som var förbunden

med en sådan omläggning av systemet för bostadstilläggen att dessas

storlek blir beroende av kommunernas beslut. Verkningarna av 1952 års

reform i sistnämnda del är ännu svåra att överblicka, men såvitt man

redan nu kan se kommer de kommunala bostadstilläggen att i stor utsträckning

innebära fördelar för folkpensionärerna.

Emellertid har den fortgående allmänna produktionsstegringen medfört,

att de i arbetslivet verksamma överlag ej blott fått täckning för de sedan

år 1946 stegrade levnadskostnaderna utan även erhållit en avsevärd standardförbättring.

För att bedöma storleken av denna förbättring vore

givetvis ett studium av årslöneutvecklingen under åren 1946—1952 av

intresse. Tillförlitliga uppgifter rörande årslönerna är emellertid icke tillgängliga

för flertalet arbetargrupper; i varje fall gäller detta den ifrågavarande

perioden. Därför torde i stället timförtjänsten få tjäna som underlag

för frågans bedömande. Timlöneutvecklingen under åren 1946—1952

för olika kategorier, som tillhör medel- eller låglönegrupperna, företer

stora variationer, i det att några grupper, t. ex. lantarbetarna, erhållit en

större löneökning än andra, beroende bl. a. på vederbörande grupps utgångsläge

vid början av ifrågavarande period. En grupp, inom vilken lönestegringen

synes tämligen bra återspegla välståndsutvecklingen, utgör

industriarbetarna. För vuxen manlig industriarbetare har den genomsnittliga

timförtjänsten under tiden 1946—1952 stigit med nära 90 procent.

Vid beräkningen av denna löneutveckling har siffran för augusti 1952,

jämförd med årsmedeltalet för år 1951, betraktats som representativ för

det senaste årets lönestegring. I den angivna siffran innefattas givetvis ej

blott en reallöne- eller standardförbättring utan även kompensation för

ökade levnadskostnader.

Den standardförbättring, som kommit den arbetsföra befolkningen till

del, har ej någon motsvarighet för folkpensionärernas vidkommande. Enligt

min mening är det emellertid riktigt, att även folkpensionärerna beredes

en rättvis andel i den allmänna standardförbättringen. Att så sker innebär

endast ett fullföljande av den tanke, som kom till uttryck vid avvägningen

av de nuvarande folkpensionsbeloppens storlek.

När det gäller att avgöra hur stor standardförbättringen bör vara för

folkpensionärerna, synes mig det förut angivna procenttalet för industriarbetarna

böra kunna tjäna till en viss ledning. Man kan dock ej bortse från

det förhållandet, att de i produktionen verksamma fått vidkännas minskning

av sina inkomstökningar genom skatt. För flertalet folkpensionärer

spelar skatteprogressionen knappast någon roll. För att bli tillämpligt på

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.

folkpensionerna bör sålunda det angivna procenttalet avseende industriarbetarnas

löneutveckling reduceras. Det bör vidare i detta sammanhang

beaktas att de folkpensionärer, som saknar eller har allenast obetydlig

egen inkomst, erhåller tillskott till sina pensioner i form av bostadstillägg.

Standardförbättringens storlek måste givetvis också anpassas efter de

möjligheter som — utan att andra angelägna reformer behöver undanskjutas

— i dagens situation finnes för en utgiftsstegring av en omfattning

som det här blir fråga om. Förbättringen måste alltså vägas mot

andra förestående utgiftsstegringar, bland vilka under femte huvudtiteln

må nämnas anslagen till arbetslöshetsförsäkringen, de särskilda barnbidragen,

bidragsförskotten, mödrahjälpen, ålderdomshemmen, bostadsrabatterna

och, om än något mera avlägset, sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.

Vid övervägande av de olika omständigheter, till vilka enligt min mening

hänsyn bör tagas i detta hänseende, har jag kommit fram till att en sammanlagd

uppräkning av de år 1946 beslutade folkpensionerna med cirka 75

procent är rimlig och möjlig. Om man frånräknar den förhöjning om tillhopa

40 procent som folkpensionärerna redan erhållit, skulle detta innebära

en ytterligare höjning med 35 procent av pensionernas grundförmåner.

En sådan standardförbättring motsvarar en ökning med 25 procent av

folkpensionernas grundbelopp jämte av levnadskostnadsökningen betingade

tillägg, d. v. s. indextillägg och extra tillägg, vilket sistnämnda tillskott till

folkpensionerna även i fortsättningen förutsättes komma folkpensionärerna

till godo. Beloppsmässigt innebär förbättringen att en ogift pensionsberättigad

— dock ej änkepensionsberättigad — samt en gift folkpensionär,

vars make ej åtnjuter folkpensionsförmån, årligen erhåller ytterligare

350 kronor, eu gift folkpensionär, vars make uppbär sådan förmån, 280

kronor ■— två gifta pensionärer sammanlagt sålunda 560 kronor — samt

den som uppbär änkepension eller hustrutillägg 210 kronor. Dessa belopp

motsvarar för varje kategori storleken av sju indextillägg. Efter standardförbättringens

genomförande och inklusive nuvarande indextillägg och

extra tillägg erhåller en ensamstående ålders- eller invalidpensionär, för

vilken pensionens grundbelopp utgör 1 000 kronor om året, sammanlagt

1 750 kronor. För två gifta ålders- eller invalidpensionärer blir motsvarande

belopp resp. 1 600 kronor och 2 800 kronor. En änkepensionsberättigad

med en grundförmån av 600 kronor erhåller 1 050 kronor, vilket också gäller

för den som uppbär hustrutillägg. I förekommande fall höjes de angivna

beloppen med olika former av bostadstillägg samt med blindtillägg.

Då standardförbättringen i verkligheten innebär eu ökning av pensionsförmånernas

grundbelopp synes det redan på denna grund naturligt, att

förbättringen, i likhet med indextilläggen, får följa samma regler som

vederbörande grundförmån. För eu ålderspensionär bör följaktligen standardförbättringen

ej göras beroende av inkomstprövning, under det att

för övriga folkpensionärer, d. v. s. personer med invalidpension, sjukbidrag,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.

änkepension eller hustrutillägg, förhöjningen bör göras inkomstprövad på

samma sätt som hittills varit fallet med folkpensionen för dessa kategorier.

För en sådan lösning i fråga om ålderspensionärerna — den utan jämförelse

största folkpensionärsgruppen — talar också att en inkomstprövning

av standardförbättringen synes förutsätta att de av dessa pensionärer,

som ej har enbart folkpensionen att existera på utan vid sidan därav har

annan inkomst, redan kommit i åtnjutande av standardförbättringen i form

av ökade egna inkomster. Så torde dock endast vara fallet med den mindre

grupp av ålderspensionärer, som har regelbundet arbete i den öppna marknaden.

För den övervägande delen av de ålderspensionärer, som har egna

inkomster, torde inkomsten ej ha följt med i standardutvecklingen. Vidare

skulle en inkomstprövning av ålderspensionärernas standardförbättring

draga med sig ett betydande administrativt merarbete, som helt enkelt

skulle omöjliggöra reformens ikraftträdande under år 1953.

I de fall, där standardförbättringen enligt vad nyss sagts göres inkomstprövad,

blir följden viss höjning av de övre inkomstgränser, där den sista

delen av den inkomstprövade förmånen bortfaller på grund av den egna

inkomsten. Denna höjning synes dock ej f. n. ge anledning till förnyad

omprövning av reglerna för inkomstprövningen, vilka såsom redan nämnts

ändrades förra året.»

Det kommunala bostadstillägget.

I motionerna 11:74 och 11:75 ha uttalats farhågor för att åtskilliga

kommuner skulle låta en standardförbättring i enlighet med propositionens

förslag bliva anledning till att utgående bostadsbidrag slopas eller reduceras.

I motionen 11: 74 hemställes, att riksdagen i anledning av propositionen

beslutar göra det uttalandet, att den höjning av folkpensionsbeloppen, som

kommer till stånd, icke bör tas till intäkt för en minskning av tidigare

från kommunerna eventuellt utgående förmåner utan i sin helhet kommer

folkpensionärerna till godo som en verklig standardhöjning.

I motionen II: 75 framföres förslaget att bostadstilläggen böra indexregleras

samt hemställes, att riksdagen måtte besluta att 7 § i lagen den 26

juni 1946 (nr 431) om folkpensionering måtte få följande ändrade lydelse:

»Kommunalt bostadstillägg skall utgå till pensionsberättigad som är mantalsskriven

inom kommunen eller till där mantalsskriven hustru som uppbär

hustrutillägg. Sådant tillägg skall anses såsom folkpension.

Kommunalt bostadstillägg utgår enligt de grunder kommunen beslutar.

Bostadstillägg skall dock utgå med belopp som täcker de faktiska boendekostnaderna

med iakttagande av att de icke må understiga

a) till gift pensionsberättigad och till änkepensionsberättigad 100 kronor

i bostadskostnadsgrupperna I och 11, 200 kronor i grupp III, 300 kronor

i grupp IV och 400 kronor i grupp V, samt

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.

b) till annan pensionsberättigad 150 kronor i bostadskostnadsgrupperna

I och II, 300 kronor i grupp III, 450 kronor i grupp IV och 600 kronor i

grupp V.

Avvikelse från vad nedan i 8 och 13 §§ stadgas må icke aga rum, och

ej heller må för rätt till kommunalt bostadstillägg fordras viss tids bosättning

inom kommunen eller uppställas annat därmed jämförligt villkor.

Om kommuns —--ofördröj ligen underrättas.

Mom. 2. Indextillägg utgår på bostadstilläggen med procenttal som motsvarar

det tal, med vilket i 6 § mom. 2 omnämnda pensionspristal överstiger

siffran 100.»

1950 års folkpensionsrevision, vars betänkande (SOU 1951:45) ligger

till grund för de gällande reglerna om kommunalt bostadstillägg, har i

frågan om den kommunala bestämmanderätten anfört, bland annat, följande

:

»Att kommunernas bestämmanderätt i vissa avseenden måste bli mindre

än i fråga om det nuvarande särskilda bostadstillägget är uppenbart. Så

måste exempelvis avdragsreglerna bestämmas i folkpensioneringslagen, då

eljest huvudsyftet med de reformer som revisionen har att förbereda skulle

förfelas. Å andra sidan är det tydligt att en reglering i lag av en så viktig

fråga som det sammanslagna bostadstilläggets maximistorlek knappast är

möjlig. Det skulle innebära att man måste fastställa hur tilläggen i de

enskilda orterna skall beräknas med hänsyn till bostadskostnader o. d. Så

skulle måhända kunna ske, om man endast hade att anpassa tilläggen efter

faktiska hyres- och bränslekostnader, men detta är i praktiken inte möjligt

såsom torde framgå av det följande. För övrigt skulle det näppeligen

vara lämpligt att förvägra kommunerna bestämmanderätt om bostadstilläggens

storlek om man ger dem befogenhet att bestämma om tillägg överhuvudtaget

skall utgå.

Överlåter man åt kommunerna att avgöra huruvida tillägg skall utgå och

hur stora dessa skall vara — om man bortser från inverkan av egna inkomster

— kunde måhända befaras att folkpensionärerna inte på alla

orter får de tillägg de behöver. Revisionen är för sin del av den uppfattningen

att risken härför är så obetydlig, att man inte behöver räkna med

den, under förutsättning att vid utformningen av finansieringsbestämmelserna

tillses att alla kommuner har ekonomiska möjligheter att införa bostadstillägg.

I det följande kommer revisionen att föreslå att kommunernas

andel i kostnaderna för tilläggen i princip skall stå i förhållande till antalet

skattekronor per invånare. Härigenom bör även mindre bärkraftiga kommuner

bli i stånd att införa bostadstillägg när så erfordras.

Det antagande som revisionen sålunda gjort angående kommunernas

villighet att införa tillägg bestyrkes enligt revisionens mening av att särskilda

bostadstillägg redan nu införts i stor omfattning trots förefintligheten

av de statliga tilläggen. Av de 462 kommuner med tillsammans 4,5

miljoner invånare, som nu är placerade i bostadskostnadsgrupperna II—V,

har sålunda 198 kommuner med sammanlagt 3,6 miljoner invånare infört

särskilda bostadstillägg. Att någon av de kommuner i dessa bostadskostnadsgrupper,

som inte infört särskilt bostadstillägg, skulle underlåta alt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.

införa bostadstillägg om de statliga tilläggen skulle slopas anser revisionen

högst osannolikt. Att tillägg kommer att utgå i de kommuner i bostadskostnadsgrupp

I, som infört särskilt bostadstillägg, kan hållas för visst.

Men därutöver kommer med största sannolikhet ett antal kommuner, som

nu är i sistnämnda bostadskostnadsgrupp, att införa bostadstillägg, om

dessa blir delvis finansierade med statsmedel.»

När förslaget till folkpensionsreformen förelädes 1952 års riksdag uttalade

föredragande departementschefen i propositionen, bland annat

följande:

»Enligt min mening tala starka skäl för riktigheten av det av folkpensionsrevisionen

gjorda antagandet, att kommunerna komma att förvalta

den dem i detta hänseende anförtrodda uppgiften med vederbörlig omsorg

och så, att de nya bostadstilläggen bli skäligt avvägda. Redan det förtroende

för kommunerna, som genomförandet av ett förslag av det innehåll

revisionen förordat innebär, bör verka som en sporre för kommunerna

att söka åstadkomma en rimlig och rättvis avvägning av bostadstilläggen.

Riskerna för att kommuner skulle bli alltför restriktiva vid bestämmandet

av grunderna för bostadstilläggen synas mig icke betydande, under förutsättning

att frågan om kostnadernas fördelning mellan stat och kommun

löses riktigt.»

Propositionen behandlades av sammansatt stats- och andra lagutskott,

vilket i sitt utlåtande nr 5 förklarade sig efter ingående prövning av frågan

ha stannat för propositionens förslag att överlämna åt kommunerna att

på egen hand bestämma om det kommunala bostadstillägget.

Frågan om indexreglering av bostadstilläggen berördes 1952 såväl i propositionen

med förslaget till folkpensionsreform som av det sammansatta

stats- och andra lagutskottet, varvid tanken på en sådan reglering avvisades

med hänsyn till de administrativa besvärligheter, som skulle följa.

Det finge ankomma på kommunerna att vid avsevärda förändringar i

penningvärdet besluta om därav motiverade ändringar av bostadstilläggens

belopp.

Blindtiilägget.

Enligt 11 § lagen om folkpensionering erhåller pensionsberättigad, som

lider av blindhet och som blivit blind före fyllda 60 år, utöver honom eljest

tillkommande folkpension blindtillägg med 700 kronor om året. Såsom

blind anses den som saknar synförmåga eller vars synförmåga sedan ljusbrytningsfel

rättats, är så nedsatt, att han saknar ledsyn. Blindtillägget

har icke undergått någon höjning sedan tillkomsten av 1946 års lag om

folkpensionering, och å detta tillägg utgår icke något indextillägg. Vidare

räknas blindtillägget som inkomst vid inkomstprövningen enligt folkpensioneringslagen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr l.

I motionen 11: 2W hemställes, att riksdagen måtte besluta återställa blindtilläggets

realvärde från 1947 genom en höjning av detsamma från nuvarande

700 kronor per år till förslagsvis 1 000 kronor per år att gälla från

den 1 juli 1953, eventuellt den 1 januari 1954.

Utskottet.

Den tid, som förflutit sedan folkpensioneringslagens tillkomst 1946, har

präglats av en fortgående stegring av levnadskostnaderna men även av en

kraftig höjning av den allmänna inkomstnivån. För det stora flertalet i

arbetslivet verksamma har löneutvecklingen inneburit icke blott kompensation

för den inträffade fördyringen utan även en standardförbättring.

För folkpensionärernas del har helt naturligt under de gångna åren intresset

främst varit inriktat på att bibehålla de utgående pensionsförmånerna

vid deras realvärde. I detta syfte genomfördes 1950 indexreglering

av folkpensionerna, och som ett led i dessa strävanden skall också

det under 1952 utgående extra tillägget å pensionerna ses. Härigenom ha

folkpensionärerna dock icke erhållit del av den välståndsutveckling, som

skett under de år lagen varit i kraft. Detta har framstått såsom otillfredsställande.

Det torde också förhålla sig så, att man redan vid folkpensioneringslagens

tillkomst avsett ett sådant samband mellan avvägningen av

pensionsförmånerna och den allmänna levnadsstandarden i samhället, att

en standardhöjning av den storlek vi bevittnat de senaste åren rättvisligen

bör avspeglas även i folkpensionerna. Utskottet ser därför med tillfredsställelse

att denna angelägna fråga nu upptagits till lösning.

När det gäller att bedöma storleken av den standardförbättring, som folkpensionärerna

böra åtnjuta, möta svårigheter. Tillförlitliga uppgifter rörande

årslönerna för flertalet arbetargrupper äro icke tillgängliga. I stället

ha timförtjänsterna fått tjäna som underlag för de beräkningar, varpå

propositionens förslag vilar. Hänsyn har även måst tagas till den minskning

i de arbetande gruppernas inkomstökning, som skattetrycket medför. Vid

avvägningen av de förbättringar som nu föreslås har vidare givetvis måst

beaktas det utrymme, som för närvarande finnes för eu utgiftsstegring av

detta slag. Departementschefen har stannat för en ytterligare höjning av

pensionernas grundförmåner med 35 procent. I propositionen föreslås

således att folkpension i form av allmän ålderspension, tilläggspension eller

hustrutillägg skall för år höjas med belopp motsvarande sju indextillägg.

Om man härtill lägger de sammanlagt 40 procent av grundförmånerna, som

pensionärerna redan i form av indextillägg och extra tillägg erhållit i

kompensation för levnadskostnadsökningen, ha sedan 1946 folkpensionerna

uppräknats med 75 procent. Förslaget innebär sålunda en ökning med 210

kronor för änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär hustrutill
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.

lägg, 280 kronor för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension

eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, samt

350 kronor för annan pensionsberättigad. För änke- och änklingsbidragen

innebär förslaget samma höjning som för änkepensionerna.

Av förslagets syfte att giva folkpensionärerna del i en allmän standardhöjning

följer att förbättringen av folkpensionerna icke får lända till

minskning av andra förmåner, som må utgå. Förbättringen utgör följaktligen

icke anledning till omprövning av kommuns beslut om införande av

bostadstillägg. Icke heller bör pensionsförbättringen avhålla kommun från

att införa bostadstillägg i fall där kommunen eljest avsett att göra detta.

I detta sammanhang har utskottet även till behandling upptagit de i

motionen II: 75 framförda förslagen om fastställande i lagen av skyldighet

för kommunerna att utgiva bostadstillägg till vissa minimibelopp och om

indexreglering av bostadstilläggen.

Under förarbetena till 1952 års ändring i folkpensioneringslagen övervägdes

olika lösningar av problemen rörande utformningen av bostadstillläggen.

Man stannade emellertid slutgiltigt för att låta det ankomma på

kommunerna såväl att besluta om kommunalt bostadstillägg skall utgå och

med vilket belopp som att i princip bestämma de närmare grunderna för

rätt till bostadstillägg. Det förutsattes att kommunerna skulle komma att

förvalta den anförtrodda uppgiften med vederbörlig omsorg.

Att nu på sätt i motionen föreslås i lag ålägga kommunerna att utgiva

bostadstillägg skulle innebära ett frångående av den ståndpunkt, som

riksdagen vid behandlingen av 1952 års pensionsreform efter ingående

prövning intog. Det synes även som om de förväntningar, som då knötos till

kommunernas administration av bostadstilläggen, icke svikits. Sålunda beräknas,

enligt vad utskottet inhämtat, 90—95 procent av rikets kommuner

ha infört eller under den närmaste framtiden komma att införa sådana

tillägg. Över lag torde även de kommunala bostadstilläggen ha erhållit en

lämplig avvägning. Här ha vägledande anvisningar från pensionsstyrelsen

och kommunförbunden haft stor betydelse.

Utskottet anser icke att sedan 1952 års reform antogs några omständigheter

tillkommit, som föranleda till en annan bedömning av de kommunala

bostadstilläggens utformning. Såsom tidigare i detta sammanhang uttalats

torde indexreglering av bostadstillägget ej böra ifrågakomma med hänsyn

till de administrativa besvärligheter, som detta skulle medföra. Det får

ankomma på kommunerna att vid avsevärda förändringar i penningvärdet

besluta om därav motiverade ändringar av bostadstilläggens belopp.

I motionen II: 240 har frågan om förbättring av blindtillägget tagits upp.

Under senare år har i skilda sammanhang en omprövning av denna förmån

aktualiserats såväl i vad avser förmånens storlek som möjligheterna att låta

tillägg komma icke blott blinda utan även andra svårt invalidiserade till

del. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen med förslag till 1952 års

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.

13

reform väcktes i motion förslag bland annat om höjning av blindtillägget

till 1 000 kronor. Sammansatta stats- och andra lagutskottet, som behandlade

ärendet, berörde härvid det nära samband, som råder mellan frågan

om förbättrade förmåner åt blinda och spörsmålet om bidrag av statsmedel

åt andra svårt invalidiserade personer. Samtidigt hänvisades till att departementschefen,

enligt vad som framginge av propositionen, hade för avsikt

att föranstalta om utredning rörande förmånerna till såväl blinda som andra

svårt invalidiserade. Med hänsyn till denna utredning ansåg utskottet sig

då icke böra föreslå ändring av bestämmelserna om blindtillägget. Ifrågavarande

utredning har den 6 februari 1953 uppdragits åt pensionsstyrelsen

att verkställa. Med hänsyn till ätt blindtillägget sålunda står inför omprövning

anser sig utskottet icke nu böra närmare ingå på frågan om ändring

av bestämmelserna. Utskottet är dock angeläget att understryka vikten av

att dessa frågor snarast bringas till lösning.

B. Finansieringen.

Nuvarande regler.

Kostnaderna för folkpensionerna och änke- och änklingsbidragen bestrides

av staten med bidrag av kommunerna såvitt angår de inkomstprövade

förmånerna. Staten tillgodogör sig även de pensionsavgifter, som

utgår enligt folkpensioneringslagen. Kostnadsfördelningen mellan staten

och kommunerna regleras genom lagen den 30 juni 19^7 om kommunernas

bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen (nr 398; ändr. 266/1950,

159/1951 och 397/1952).

De nyss berörda pensionsavgifterna uttages i samband med de allmänna

skatterna av envar svensk medborgare fr. o. in. det år, varunder han fyller

18 år, t. o. in. det år då han uppnår 66 års ålder. Avgift utgår dock ej för

år, då vederbörande icke är mantalsskriven i riket, ej heller för år, för

vilket hans enligt förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomst

icke uppgår till 1 200 kronor eller, om han är gift och mantalsskriven såsom

tillhörande samma hushåll som sin make, för år för vilket makarnas taxerade

inkomster sammanlagt icke uppgår till nyssnämnda belopp. Avgift

erlägges ej av den som under juni månad det år avgiften skall slutligen

påföras ägt uppbära folkpension eller avlidit den 1 juli samma år. Pensionsavgiftens

årsbelopp utgör 1 procent av den avgiftspliktiges enligt förordningen

om statlig inkomstskatt taxerade inkomst eller, om han är gift och

mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, */» procent

av makarnas sammanlagda taxerade inkomster. För varje avgiftspliktig är

dock avgiften maximerad till 100 kronor. Avgiften utgår alltid i helt antal

kronor och överskjutande öretal bortfaller.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.

Departementschefen.

Departementschefen erinrar om att avsikten med förbättringen av folkpensionerna

icke är att skapa någon ny folkpensionsförmån och fortsätter:

»Förbättringen är till sin natur att anse såsom en nominell uppräkning

av folkpensionerna, avsedd att låta folkpensionärerna bli delaktiga

i den allmänna förbättringen av levnadsstandarden, som ägt rum sedan

folkpensioneringslagen antogs. Under sådana förhållanden bör standardförbättringen

av folkpensionerna finansieras enligt samma regler, som

gäller för den grundförmån som höjes, alltså i enlighet med vad som nu

är fallet med indextilläggen. Detta innebär, att förbättringen av den allmänna

ålderspensionen bekostas helt av staten, under det att kostnaderna

för förbättringen av övriga förmåner fördelas mellan stat och kommun.

Varje kommun svarar härvid för kostnaderna inom kommunen med en

andel motsvarande 3/20 procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare

i kommunen, dock med viss maximering. Statens andel i totalkostnaderna

för standardförbättringen kan för budgetåret 1953/54 beräknas till

92,4 procent därav.

Kostnaden för den nu föreslagna standardhöjningen kan enligt en inom

pensionsstyrelsen gjord beräkning uppskattas till omkring 260 milj. kronor

om året. Därav faller enligt vad nyss sagts 92,4 procent på staten eller omkring

240 milj. kronor. Av den redogörelse som chefen för finansdepartementet

lämnat för det ekonomiska läget och den aktuella statsfinansiella

situationen torde framgå att utan att nya inkomster tillföres statsverket

budgeten — sedan avvägning skett mellan olika anspråk —- ej torde för

förevarande ändamål kunna belastas med mer än ca 100 milj. kronor. Återstoden

eller omkring 140 milj. kronor torde därför böra täckas genom en

höjning av folkpensionsavgiften. För att bereda staten en inkomstökning

med sistnämnda belopp erfordras en ökning av pensionsavgiften med åtta

tiondelar. Då pensionsavgiften f. n. utgår med en procent av den avgiftspliktiges

till statlig inkomstskatt taxerade inkomst eller, om han är gift

och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, */*

procent av makarnas sammanlagda taxerade inkomster, dock med högst

100 kronor om året för varje avgiftspliktig, skulle den erforderliga ökningen

— med utgångspunkt från gällande regler om avgiftens fördelning mellan

äkta makar — innebära att pensionsavgiften fastställdes till 1,8 procent av

den taxerade inkomsten eller i äktamakefallet 0,9 procent därav och att

maximiavgiften höjdes till 180 kronor.

En sådan höjning av pensionsavgiften kan anses motiverad även ur den

synpunkten, att man därigenom i stort sett återställer den ursprungliga

relationen mellan avgifts- och skattefinansieringen av folkpensionerna;

och den enskildes bidrag till sin folkpension kommer därmed att stå i

ungefär samma förhållande till förmånen, som ursprungligen avsågs.»

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.

Mot propositionens förslag rörande folkpensionsavgiften har kritik riktats

i motionerna I: 174 och II: 233, II: 74 och II: 223.

I motionerna I: 174 och II: 233, vilka äro likalydande, hemställes, alt

riksdagen, under förklarande att proposition nr 15 icke kunnat i oförändrat

skick antagas, måtte

A. i princip besluta dels att folkpensionsavgiften skall från och med den

1 januari 1954 höjas från 1 till 2 procent av den taxerade inkomsten, dock

högst till 200 kronor per skattskyldig, dels att en extra folkpensionsavgift

av motsvarande storlek skall uttagas från och med den 1 maj 1953.

B. ävensom besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.

Maj :t i samband med framläggande av förslag om ändring av 19 § folkpensioneringslagen

ville lägga fram förslag till författning om extra folkpensionsavgift

från och med den 1 maj 1953 i så god tid att författningen

kan tillämpas från och med nämnda dag.

I motionen 11: Ib hemställes, att riksdagen avböjer förslaget om ett principuttalande

till förmån för en höjning av pensionsavgifterna och i stället

uttalar sig för sagda avgifters slopande, samt att finansieringen som följd

därav i sin helhet sker på den direkta statsbeskattningens väg.

I motionen II: 223 yrkas, att riksdagen måtte i princip besluta, att pensionsavgiften

skall erläggas med 1,5 procent av årsinkomsten, dock maximerad

till 15 000 kronor.

Utskottet.

Såsom departementschefen föreslagit bör finansieringen av standardförbättringen

följa samma regler, som gäller för den grundförmån, som höjes.

Utskottet biträder följaktligen den föreslagna principen för fördelning av

kostnaderna mellan staten och kommunerna.

Av ,den totala kostnaden för pensionshöjningen, omkring 260 miljoner

kronor, beräknas 92,4 procent eller omkring 240 miljoner åvila staten. Av

sistnämnda belopp föreslås 140 miljoner kronor skola täckas genom höjning

av folkpensionsavgiften. I sistnämnda hänseende innebär förslaget att

avgiften skall utgå med 1,8 procent av den taxerade inkomsten eller för

äkta makar med 0,9 procent samt att maximiavgiften höjes till 180 kronor.

Utskottet har haft att i första hand taga ståndpunkt till den i motionen

II: 74 gjorda hemställan att riksdagen måtte uttala sig för att pensionsavgifterna

slopas och att finansieringen av pensionerna sker på den direkta

statsbeskattningens väg. Samma spörsmål förelädes riksdagen i fjol,

då krav på avskaffande av folkpensionsavgifterna restes i samband med

att riksdagen behandlade förslaget till 1952 års folkpensioneringsreform.

Riksdagen erinrade härvid om alt man vid tillkomsten av folkpensioneringslagen

övervägde huruvida folkpensionsavgifterna skulle slopas. Därvid

framhölls, alt det ur psykologisk synpunkt vore riktigt, att varje med
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.

borgare i arbetsför ålder åtminstone i någon män bidroge till sin egen försörjning

vid ålderdom och invaliditet. Avgifterna vore sålunda huvudsakligen

avsedda att betona folkpensioneringens karaktär av socialföl säki ing

och medborgarnas rätt till folkpension. Rätten att erhålla vissa förmåner

utan behovsprövning bleve också mera markerad genom att var och en

bidroge till förmånernas finansiering. Ur statsfinansiell synpunkt kunde

heller icke bortses från de avsevärda belopp som inflöte till statskassan.

Utskottet anser icke något skäl föreligga för riksdagen att nu frångå

sin tidigare ståndpunkt i frågan om avgifternas berättigande.

Beträffande de grunder, enligt vilka folkpensionsavgiften bör bestämmas,

vill utskottet erinra om att man när det gällde utformningen av de nuvarande

reglerna om pensionsavgiften anknöt till vissa försäkringsmatematiska

beräkningar. Departementschefen utgick sålunda i propositionen

med förslaget till folkpensioneringslagen från att den försäkringsmässigt

riktiga avgiften för den allmänna ålderspensionen beräknats till cirka 80

kronor för år under hela den avgiftspliktiga perioden. När pensionsavgifternas

maximibelopp föreslogs till 100 kronor för ogift och 200 kronor

för äkta makar avsågs att beloppen skulle ge försäkringsmässig täckning

för pensionen åt dem, vilkas egna inkomster voro så höga, att behov i

och för sig av folkpensionen icke kunde antagas komma att föreligga.

Den förhöjning i förhållande till det försäkringstekniska beloppet 80 kronor,

som propositionens förslag innebar, motiverades med att försäkringen

avsåg att täcka även vissa risker, bland annat för invaliditet. Det vore

vidare endast i ett fåtal fall, som inbetalning av maximiavgift under hela

den avgiftspliktiga perioden konime att ske. Riksdagen anslöt sig till den

princip, som kom till uttryck i förslaget.

Det är enligt utskottets mening av värde att även i fortsättningen bibehålla

den försäkringsmässiga grundvalen för beräkningen av pensionsavgifternas

maximibelopp.

Propositionens förslag torde icke innebära avsteg från den nu redovisade

principen för avgiftsberäkningen.

I motionerna I: 174 och II: 233 föreslås, att avgiften skall utgå med två

procent av inkomsten och att maximiavgiften bestämmes till 200 kronor.

Detta förslag grundas emellertid på försäkringsmatematiska beräkningar,

därvid utgåtts från att maximiavgift erlägges först från 25 års ålder. Avgiftspliktig,

som från 18 års ålder erlägger maximiavgift till dess pensionsrätt

inträder, skulle följaktligen enligt motionärernas förslag icke erhålla

full valuta för de erlagda avgifterna. Detta låter sig icke förena med de synpunkter,

som voro bestämmande när de nuvarande avgifterna avvägdes. Utskottet

vill i detta sammanhang även ge uttryck åt de betänkligheter, som

hysts mot en mer avsevärd höjning av procentsatsen. Att avgifterna uttagas

proportionellt i förhållande till inkomsten innebär en kännbarare belastning

för de lägre inkomsttagarna än för dem i högre inkomstlägen. Här

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.

måste även beaktas de övriga avgifter av socialförsäkringsnatur, som olla

utgå jämsides med pensionsavgifterna.

De invändningar, som sålunda kunna resas mot en höjning av procenttalet,

ha föranlett utskottet att undersöka lämpligheten av att sänka den

i propositionen föreslagna procentsatsen och i stället öka maximiavgiften.

För detta ändamål ha inom pensionsstyrelsen på utskottets begäran verkställts

vissa beräkningar med utgångspunkt från procentsatserna 1,5, 1,6, 1,7

och 1,8 samt en ökning av maximiavgiften motsvarande en höjning av den

nuvarande inkomstgränsen för ogift, 10 000 kronor, till 17 000 kronor. Beräkningarna,

som till följd av brister i det statistiska underlaget endast

äro ungefärliga, ha närmast gått ut på att utröna vilken betydelse berörda

förändringar skulle få för statens inkomster av folkpensionsavgifterna.

Resultatet av undersökningen framgår av följande uppställning.

Inkomstökning för statsverket

Höjning av

satsen

procent-

till

Höjning av

ink.-gränsen

till

Max.-avgift

Enbart

höjning av

procent- satsen

Tillkommer

vid höjning

av ink.- gränsen

Summa

1,5................

17 000

255

88 milj.

105 *

9 milj.

97 milj.

1*6................

17 000

272

9,5 »

114,5 .

1,7................

17 000

289

123 »

10 »

133 »

R8................

17 000

306

140 »

10,5 »

150,5 *

Beräkningarna visa att, oaktat inkomstgränsen höjes till 17 000 kronor,

redan en sänkning av procentsatsen från 1,8 till 1,7 torde medföra lägre

inkomster för statsverket av debiterade pensionsavgifter. Sänkes procenttalet

till 1,5 blir det ekonomiska utfallet mer än 40 miljoner lägre än den

inkomsthöjning för statsverket, som propositionens förslag innebär. I detta

sammanhang kan nämnas, att enligt pensionsstyrelsens beräkningar ett genomförande

av det i motionen 11:223 framlagda förslaget att avgiften

skall erläggas med 1,5 procent av årsinkomsten och att denna skall maximeras

till 15 000 skulle för statsverket medföra en inkomstökning av omkring

96 miljoner eller 44 miljoner mindre än vad propositionens förslag väntas

få till följd.

De gjorda beräkningarna giva sålunda vid handen, att även en avsevärd

höjning av inkomstgränsen icke medger, åt! procenttalet sänkes därest

man önskar bibehålla eu inkomstökning för statsverket med 140 miljoner

kronor. Utskottet kan därför icke föreslå någon förändring i de riktningar

som övervägts. Det må även erinras om att uttagande av maximiavgift,

som betydligt överstiger 180 kronor, skulle strida mot de försäkringsmässiga

principer för avgiftsberäkningen, vartill utskottet anslutit sig.

På grund av vad sålunda anförts finner utskottet propositionens förslag

om beräkningen av pensionsavgiften böra godtagas.

2 — It ihan g till riksdagens protokoll 1953. 6 samt. 2 avd. Nr 1.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Sammansatt stals- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.

C. Lagtext m. m. och anslag.

Lagtext in. in.

Angående regleringen i lag av propositionens förslag om höjning av

folkpensionerna anför departementschefen.

»Då den reformering av folkpensioneringen som jag här förordat avser

att vara av bestående art synes det naturligt, att reformen nu också får

sin slutliga utformning. Detta skulle i fråga om pensionernas belopp innebära,

att de i folkpensioneringslagen angivna grundbeloppen uppräknas i

enlighet med vad jag förut anfört. Å andra sidan är det naturligen ur

pensionärernas synpunkt av största vikt att höjningen genomföres snarast

möjligt. Om så skall kunna ske måste emellertid höjningen tekniskt anpassas

efter de svårigheter, som under innevarande år föreligger för pensionsstyrelsen

att hinna med det merarbete, som ett genomförande av

reformen medför. Härvid är att märka att pensionsstyrelsens kapacitet

detta år är synnerligen hårt ansträngd, enär pensionsstyrelsen — utöver

det löpande arbetet — under året har att i praktiken omsätta de förändringar

i fråga om folkpensioneringen, som beslöts förra året och vilka

skall träda i kraft den 1 januari 1954. Arbetet härmed beräknas nödvändiggöra

omprövning av ej mindre än bortåt 500 000 pensionsärenden med

uppläggning av nya kort etc.

Verkställda undersökningar har givit vid handen, att en höjning av grundbeloppen

i folkpensioneringslagen skulle föranleda omräkning av ytterligare

minst 40 000 pensionsärenden samt dessutom medföra åtskilliga

andra tekniska besvärligheter, för vilkas enskildheter jag icke här torde

behöva redogöra närmare. Dessa svårigheter undvikes helt om den nu

aktuella höjningen av folkpensionerna regleras i en särskild lag och konstrueras

såsom ett tillägg av samma natur som indextillägget.

Mot en ändring av folkpensioneringslagens grundbelopp talar även att

en höjning av dessa belopp kan aktualisera frågan om en översyn av det

nuvarande indexsystemet inom folkpensioneringen. Detta system bygger

ju såsom nämnts på principen att varje femprocentig ökning av folkpensionärernas

levnadskostnader skall medföra en motsvarande förhöjning

av folkpensionernas grundbelopp. Därest den nu föreslagna höjningen inräknas

i grundbeloppen, föranleder detta, att de gällande indextilläggen

ej kommer att stå i motsvarande förhållande till grundbeloppen. I samband

med överväganden rörande indexsystemet kan även den frågan

aktualiseras, om ej några av de nuvarande indextilläggen bör inräknas i

grundbeloppen. En så omfattande ändring av folkpensioneringen synes

utesluten under övergångstiden för 1952 års reform. Härtill kommer vissa

lagtekniska svårigheter med att nu införa erforderliga författningsbestämmelser

i folkpensioneringslagen, enär detta fordrar att lagen ändras såväl

i dess nu övergångsvis gällande lydelse som i dess lydelse fr. o. in. den

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr t.

1 januari 1954. Med hänsyn härtill och då olika ändringsförslag, berörande

skilda delar av folkpensioneringslagen, f. n. prövas inom socialdepartementet

men ej hinner föreläggas årets riksdag — jag syftar främst på

änkepensionerna och anstaltsvårdades folkpension — synes det mest rationellt,

att reformens slutliga lagtekniska utformning får anstå.

Med hänsyn till det sagda förordar jag, att höjningen av folkpensionerna

nu — i en fristående lag -— utformas efter samma regler som gäller för

indextilläggen, dock givetvis utan någon anknytning till pensionspristalet.

Det blir alltså fråga om en höjning av allmän ålderspension, tilläggspension,

änkepension och hustrutillägg, vilken höjning — såsom jag redan

berört — inkomstprövas i den mån grundförmånen är beroende av inkomstprövning.

Det förhållandet, att invalidernas grundpension å 200 kronor icke

förhöjes, innebär ej att personer med enbart grundpension skulle vara

betagna rätten till standardförhöjning. Så snart deras inkomstförhållanden

medger en inkomstprövad förmån utgår standardförhöjning liksom indextillägg

men i form av tilläggspension.

Den nu valda metoden att höja folkpensionerna medger administrativt

sett att höjningen utgår redan fr. o. in. den 1 maj 1953; och jag förordar

att höjningen träder i kraft nämnda dag.

Det extra tillägg å folkpensionerna, som beslöts vid 1952 års riksdag,

bör i fortsättningen komma folkpensionärerna till godo såsom en del av

folkpensionen. Vad förut anförts i fråga om kostnadernas fördelning mellan

stat och kommun föreslås därför gälla även detta tillägg. Lagtekniskt

sett synes tillägget böra sammanarbetas med standardförbättringen.

Änke- och änklingsbidragen enligt lagen den 26 juli 1947 om bidrag till

änkor och änklingar med barn är till beloppen anknutna till folkpensioneringens

änkepensioner och är indexreglerade och inkomstprövade på motsvarande

sätt. Det extra tillägget utgick även på nämnda bidrag. Det synes

naturligt, att standardförhöjningen även bör avse änke- och änklingsbidragen,

varvid normerna för änkepensionerna hör tillämpas även i detta

hänseende.»

Beträffande den lagtekniska utformningen av den i propositionen föreslagna

ändringen av folkpensionsavgifterna förordar departementschefen

att erforderliga ändringar vidtagas i folkpensioneringslagen. Efter att ha

upplyst att chefen för finansdepartementet har för avsikt att förorda

framläggande för 1953 års riksdag av ett på grundval av 1949 års uppbördssakkunnigas

betänkande angående vissa ändringar i uppbördsförfarandet

(SOU 1952: 1) upprättat förslag, som även berör folkpensioneringslagens

bestämmelser om finansieringen av folkpensionerna, uttalar

departementschefen bland annat.

»Såsom nämnts är f. n. inom finansdepartementet eu proposition berörande

hl. a. bestämmelserna i 19 g folkpensioneringslagen under utarbe
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.

tande. Propositionen torde ej kunna föreläggas riksdagen förrän någon

tid in på detta år. Då även den med nämnda proposition avsedda ändringen

av 19 § folkpensioneringslagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari

1954 torde — för undvikande av att samma riksdag skall vid olika tillfällen

besluta om ändringar av samma författningsbestämmelse, avsedda

att träda i kraft vid samma tidpunkt — riksdagens beslut om höjning av

folkpensionsavgiften i förevarande sammanhang böra erhålla formen av

ett principbeslut, varigenom den av mig nu förordade höjningen fastställes.

Själva författningsändringen synes i enlighet härmed böra anstå för att

genomföras i samband med det förslag som chefen för finansdepartementet

ämnar framlägga.»

Anslag.

A. Anslaget Bidrag till folkpensioner m. in. är för innevarande budgetår

upptaget med 743 000 000 kronor.

Pensionsstyrelsen har beräknat medelsbehovet för nästa budgetår till

753 000 000 kronor. Följande sammanställning utvisar antalet pensionstagare,

som uppburit pension för januari 1951, samt motsvarande för andra

halvåret 1953 och första halvåret 1954 uppskattade antal.

Antal pen-

Beräknat

antal

sionstagare

pensionstagare

Ålderspension.

i januari

andra halv-

första halv-

1951

året 1953

året 1954

1. Ogifta pensionstagare ..............

2. Gifta pensionstagare, vars make ej upp-

350 017

365 000

367 800

bär folkpension eller hustrutillägg . .

60 596

68 000

69 300

3. Gifta manliga pensionstagare, vars hust- ru uppbär hustrutillägg ............

4. Gifta pensionstagare, vars make uppbär

15 132

15 000

14 900

folkpension ........................

186 547

199 000

201 200

Summa

612 292

647 000

653 200

Invalid pension och sjukbidrag.

Enbart grundpension ................

14 834

14 500

14 500

Tilläggspension ....................

135 524

127 000

127 000

Änkepension ..........................

14 096

14 300

15 300

Hustrutillägg..........................

18 468

17 100

18 000

Summa

182 922

172 900

174 800

Styrelsen har uppskattat de totala folkpensionskostnaderna för sista

halvåret 1953 — oberäknat indextillägg och särskilda bostadstillägg — till

409,7 milj. kronor. Kommunernas bidrag kan beräknas till 37,8 milj. kronor.

Den på statsverket belöpande andelen av kostnaderna för folkpensioner

s. 21 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1. 21

exkl. indextillägg under sista halvåret 1953 kan sålunda beräknas till 372

milj. kronor.

För första halvåret 1954 har de totala folkpensionskostnaderna — oberäknat

indextillägg — uppskattats till 436 milj. kronor. Kommunernas

bidrag har uppskattats till 55,2 milj. kronor. Den på statsverket belöpande

andelen av kostnaderna för folkpensioner exkl. indextillägg under första

halvåret 1954 kan sålunda beräknas till 381 milj. kronor.

Sammanlagt beräknas alltså statens kostnader för folkpensioner oberäknat

indextillägg för budgetåret 1953/54 till 753 milj. kronor.

Departementschefen har i statsverkspropositionen anfört bland annat:

»Merkostnaden för staten till följd av ifrågavarande förhöjning av

folkpensionerna blir enligt en av pensionsstyrelsen gjord beräkning ca

240 001) 000 kronor. Beträffande mitt förslag att denna kostnadsökning delvis

skall finansieras genom höjning av folkpensionsavgifterna torde jag få

hänvisa till vad jag anför i nämnda sammanhang. Statens utgifter för

de förhöjda folkpensionerna bör bestridas från anslaget till Bidrag till

folkpensioner m. m. För innevarande budgetår torde detta vid bifall till

mina förslag leda till ett anslagsöverskridande om ca 46 000 000 kronor.

För nästa budgetår bör anslaget höjas i erforderlig utsträckning. Härvid

bör också inräknas ett belopp av 37 000 000 kronor motsvarande det för

budgetåret 1952/53 anvisade anslaget till Extra tillägg å folkpensioner

in. in., vilket anslag icke bör anvisas för nästa budgetår. Då jag inte har

något att erinra mot pensionsstyrelsens beräkningar av kostnaderna enligt

nu gällande och föreslagna grunder föreslår jag, att anslaget uppföres med

(753 000 000 + 240 000 000 + 37 000 000) 1 030 000 000 kronor.»

B. Anslaget Indextillägg å folkpensioner är för innevarande budgetår

upptaget med 239 000 000 kronor.

I statsverkspropositionen har departementschefen föreslagit att anslaget

för nästkommande budgetår måtte upptagas till 242 000 000 kronor. Till

stöd härför har departementschefen anfört:

»Pensionspristalet har fastställts till 138 för månaderna november och

december 1952 samt januari 1953. Anslaget till indextillägg bör beräknas

under antagande att samma pensionspristal blir gällande under nästa budgetår.

Till följd härav bör anslaget i enlighet med pensionsstyrelsens förslag

uppföras med 242 000 000 kronor.»

Utskottet.

Den nu föreslagna standardförbättringen innebär i verkligheten en ökning

av pensionsförmånernas grundbelopp. Dessa belopp äro för närvarande bestämda

i folkpensioneringslagen. Behovet av reda inom lagstiftningen kräver

att förändringar av förmånsbeloppen kunna utläsas av lagen. När i propo
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.

sitionen föreslås att förhöjningen av pensionsbeloppen regleras i en fristående

lag, ha även härför anförts särskilda skäl. Här må erinras om de rent

lagtekniska svårigheter, som bero av den löpande övergångstiden för 1952

års reform, samt den ytterligare arbetsbelastning för pensionsstyrelsen, som

en reglering i folkpensioneringslagen skulle medföra. Med hänsyn härtill

och då departementschefen i propositionen låtit förstå, att den slutliga lagtekniska

utformningen av pensionsförhöj ningen kommer att tagas upp i

samband med andra förestående ändringar av folkpensioneringslagen, finner

utskottet, att den föreslagna ordningen kan anses försvarlig under en

mycket begränsad övergångstid.

Hinder föreligger emellertid icke mot att genomföra förslaget om höjningen

av pensionsavgiften medelst ändring i folkpensioneringslagen. Övervägande

skäl tala för att avgiftshöjningen träder i kraft den 1 januari 1954;

ett tidigare ikraftträdande skulle bland annat stöta på svårövervinneliga

administrativa hinder. Såsom i propositionen föreslås böra nuvarande avgiftsbestämmelser

gälla i fråga om pensionsavgifter, som påföras för år

1954 eller tidigare år, d. v. s. pensionsavgifter som beräknas med hänsyn

till inkomsterna under år 1953 och tidigare år.

Det synes även lämpligt att själva författningsändringen får anstå till

dess riksdagen senare detta år i samband med förslag till ändringar rörande

uppbördsförfarandet behandlar annan ändring i 19 § folkpensioneringslagen.

Riksdagens beslut bör därför nu givas formen av ett principbeslut.

Utskottet har intet att erinra mot de beräkningar, som under punkterna

91 och 92 i statsverkspropositionen redovisas för där gjorda anslagsyryrkanden.

D. Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte antaga det genom propositionen

nr 15 framlagda förslaget till lag om höjning av folkpensioner

in. in., därvid motionen 11:74, såvitt avser pensionshöjningens

inverkan på kommunala förmåner, skall

anses besvarad genom vad utskottet ovan i motiveringen

under A. anfört;

B. att riksdagen måtte, med avslag å motionerna I: 174,

11:74 såvitt avser pensionsavgifterna, 11:223 och 11:233,

besluta att från och med den 1 januari 1954 de i 19 § folkpensioneringslagen

angivna procenttalen för beräkning av

pensionsavgiften höjas till 1,8 eller, om den avgiftspliktige

är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hus
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.

håll som sin make, till 0,9, dock att nuvarande regler för

beräkning av avgiften fortfarande skola gälla i fråga om

pensionsavgifter för år 1954 eller tidigare år;

C. att riksdagen måtte för budgetåret 1953/54 under

femte huvudtiteln anvisa

1) till Bidrag till folkpensioner in. in. ett förslagsanslag

av 1 030 000 000 kronor; samt

2) till Indextillägg å folkpensioner ett förslagsanslag av

242 000 000 kronor;

D. att motionen II: 75 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd;

E. att motionen II: 240 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 24 februari 1953.

På sammansatt stats- och andra lagutskotts vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från statsutskottet: herrar Mårtensson i Uddevalla, Iwar Anderson,

Bergh, Erik Svedberg, Rubbestad* och fröken Elmén;

från andra lagutskottet: herrar Norman, Sten, Wahlund,

Jacobsson i Igelsbo*, Hagård och Andersson i Alfredshem.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

E. Reservationer

1) av fröken Elmén;

2) beträffande utskottets under B. gjorda hemställan av herrar Bergh

och Hagård, vilka anfört:

I motionerna I: 174 och 11:233 föreslås alt folkpensionsavgiften skall

beräknas till två procent av den avgiftspliktiges till statlig inkomstskatt

taxerade inkomst eller, om den avgiftspliktige är gift, till en procent av

makarnas sammanlagda taxerade inkomst ävensom att maximiavgiften

skall utgöra 200 kronor för varje avgiftspliktig. Detta förslag grundas på

försäkringsmatematiska beräkningar, därvid man utgått från att maximi
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.

avgift erlägges från 25 års ålder. I motionerna löreslås även atl avgiftshöjningen

skall tillämpas från och med den 1 maj 1953 i stället för som

i propositionen föreslagits från och med den 1 januari 1954.

När tanken på att samhället genom åtgärder i form av socialförsäkring

borde söka bereda medborgarna en skälig social standard tog fastare form,

sökte man bygga finansieringen på försäkringsmässiga principer. Härigenom

skulle, menade man, en sund ekonomisk grundval skapas för det

sociala arbetet, på samma gång som medborgarnas bidragsskyldighet

komme att underbygga deras sociala ansvarsmedvetande. Under 1900-talets

kraftiga socialpolitiska utveckling har emellertid försäkringstanken kommit

att uttunnas. De kollektiva åtgärder som staten vidtagit för att bereda

människorna trygghet vid ålderdom, arbetslöshet, sjukdom etc. bar i alltmer

ökad omfattning kommit att finansieras över statens budget genom

influtna skatter.

Orsaken härtill torde icke ha varit att tanken på en socialförsäkring

byggd på försäkringsmässiga bidrag övergivits, utan i stället att stora

grupper av befolkningen icke haft sådana inkomster att de mäktat erlägga

tillräckliga försäkringsavgifter för sin egen och den icke arbetsföra befolkningens

sociala trygghet. Detta förhållande bör emellertid enligt vår mening

icke undanskymma att det slutliga målet för den nuvarande socialpolitiken

bör vara att var och en medborgare i mån av förmåga skall bidraga till

kostnaderna för samhällets socialförsäkringsåtgärder med avgifter som

står i försäkringstekniskt samband med de förmåner som kan utgå.

De senare årens ekonomiska uppsving har medfört eu betydande inkomstoch

standardförbättring för de tidigare låglönegrupperna inom landet. Dessa

har nu väsentligt ökade möjligheter alt själva genom försäkringsmässigt

bestämda premier bidraga till de obligatoriska socialförsäkringarna. Pa

grund härav synes oss en förskjutning i finansieringen av socialförsäkringarna

i riktning mot en ökad finansiering genom inbetalning av försäkringspremier

böra eftersträvas. För detta talar även psykologiska skäl.

Ett system enligt vilket de skattskyldiga påföres vissa bestämda premier,

som oavkortat användes för alt tillförsäkra dem trygghet vid sjukdom,

ålderdom, arbetslöshet etc., röner otvivelaktigt större förståelse från medborgarnas

sida än en ökad skattebörda skulle göra. Härigenom undeistrykes

också klart åtgärdernas karaktär av försäkringar i motsats till de

mera understöds- och hjälpbetonade sociala verksamhetsformerna.

Frågan om uttagande av eu särskild socialförsäkringsavgift togs i första

band upp av socialvårdskommittén men har även diskuterats av socialförsäkringsutredningen.

Man har därvid övervägt att låta eu sådan avgitt

dels utgöra bidrag till folkpensioneringen och dels helt eller delvis finansiera

grundförsäkringen i den allmänna sjukförsäkringen. Frågan om genomförande

av en dylik avgift har dock ännu ej varit föremål för riksdagens

prövning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.

I dagens läge synes det oss vara angeläget att folkpensionsavgiften bestämmes

på sådant sätt att ett genomförande av socialförsäkringsavgifter

icke försvåras. Man bör därför enligt vår mening söka åstadkomma en

bättre anpassning mellan folkpensionsavgiften och de pensionsförmåner

som utgår.

Vad vi här anfört har lett oss till den uppfattningen att den av motionärerna

föreslagna höjningen av folkpensionsavgifterna är väl motiverad ur

principiell synpunkt.

Vad beträffar frågan från vilken tidpunkt avgiftshöjningen skall träda i

kraft delar vi motionärernas uppfattning. Det synes oss sålunda naturligt

att avgiften utgår från samma tidpunkt som pensionsförmånerna. Såsom

i motionerna framhållits föreligger visserligen en del tekniska svårigheter

att genomföra avgiftshöjningen från och med den 1 maj 1953. I likhet med

motionärerna anser vi emellertid dessa icke vara oöverkomliga. De vägar

till en lösning av detta problem som motionärerna anvisat synes oss fullt

framkomliga. För att de härför erforderliga föreskrifterna och anvisningarna,

främst i fråga om den preliminära uppbörden, skall i tid kunna

utarbetas förordar vi, att den närmare utformningen av dessa överlåtes

åt Kungl. Maj :t.

Under åberopande av vad vi här anfört hemställer vi, att riksdagen måtte

A. i princip besluta att folkpensionsavgiften enligt 19 §

lag den 29 juni 1946 om folkpensionering från och med

den 1 januari 1954 skall utgöra två procent av den avgiftspliktiges

enligt förordningen om statlig inkomstskatt för

året taxerade inkomst eller, om den avgiftspliktige är gift

och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som

sin make, en procent av makarnas sammanlagda inkomster,

dock för varje avgiftspliktig högst 200 kronor; samt

B. antaga följande

Förslag

till

Lag om särskild folkpensionsavgift.

Härigenom förordnas som följer.

Såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen

skall för 1953 särskild folkpensionsavgift erläggas av envar

svensk medborgare som enligt 19 § lagen om folkpensionering

har alt erlägga folkpensionsavgift. Beloppet

utgör två tredjedels procent av den avgiftspliktiges enligt

förordningen om statlig inkomstskatt år 1954 taxerade inkomst

eller, om den avgiftspliktige är gift och mantals3

— Dihang till riksdagens protokoll 1953. ti sand. 2 and. Nr 1.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.

skriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make,

en tredjedels procent av makarnas sammanlagda taxerade

inkomster, dock att avgiften för varje avgiftspliktig skall

uppgå till högst 66 kronor.

Om uppbörd av särskild folkpensionsavgift äger Konungen

utfärda närmare föreskrifter.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 53

316145

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.