Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition angående förbättring av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
1953-04-23 · 31 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 31 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
S2LU 1953:7, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition angående förbättring av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.
1
JSr 7.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition angående
förbättring av ersättningarna inom den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 13 mars 1953 dagtecknad proposition, nr 166, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1 och 2 mom. förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor; samt
2) förordning angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr 265)
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor;
dels besluta, att statsverket skall för tiden 1 januari 1954—31 december
1959, under förutsättningar och på villkor som i propositionen föreslagits,
lämna Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa särskilda bidrag med ett sammanlagt
belopp av högst 2 000 000 kronor;
dels ock för budgetåret 1953/54 under femte huvudtiteln till Bidrag till erkända
arbetslöshetskassor anvisa ett förslagsanslag av 20 000 000 kronor.
I anledning av propositionen ha inom riksdagen väckts fem motioner,
nämligen
inom första kammaren
nr 439 av herr Svärd m. fl. och
nr 440 av herr Norling m. fl. samt
inom andra kammaren
nr 556 av herr Nilsson i Svalöv,
nr 557 av herr Senander och fru Nilsson och
nr 558 av herrar Gustafson i Göteborg och Lindberg.
Före propositionens avlämnande har vid innevarande års riksdag inom
första kammaren väckts motion, nr 44, av herr Norling m. fl. angående försörjningen
av oförvållat arbetslösa.
Vad motionärerna hemställt återgives i det följande under särskilda rubriker
i samband med redogörelsen för de delar av Kungl. Maj:ts förslag, som
motionärernas yrkanden i varje särskilt fall avse.
Propositionen har, såvitt angår förordningsförslagen, hänvisats till lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet. Propositionen har i övrigt hänvi
1
Ilihnng till riksdagens protokoll 1953. 6 sand. 2 avd. Nr 7.
2 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.
sats till statsutskottet. De ovan nämnda motionerna ha hänvisats till lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet. Efter överenskommelse med statsutskottet
har propositionen och motionerna liänskjutits till behandling av sammansatt
stats- och andra lagutskott.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför
ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen redovisas ett av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen
framlagt förslag till vissa förbättringar av ersättningarna inom den
statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Det konstateras, att de
nuvarande ersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen i allmänt förekommande
inkomstlägen lämnar den arbetslöse kassamedlemmen en alltför
låg kompensation för den genom arbetslösheten mistade inkomsten. Vid
jämförelse med behovsprövade hjälpformer såsom fattigvården och kontantunderstöden
framstår försäkringsersättningarna såsom otillräckliga. För att
möjliggöra en med hänsyn till löneutvecklingen skälig förbättring av ersättningarna
föreslås, att maximibeloppet för daghjälpen höjes från 8 kronor till
20 kronor. Familjetilläggen föreslås bibehållna i samma utsträckning som
f. n. Make- och husföreståndarinnetillägget föreslås höjt från 1: 25 till 2 kronor
samt barntillägget från en krona till 1: 50 kronor per dag.
I fråga om överförsäkringsreglerna föreslås en provisorisk ändring.
Beträffande finansieringen av de föreslagna förbättringarna föreslås, att
statens insats ökas främst genom en förbättring av grundstatsbidraget, vilket
f. n. utgör 75 öre per dag för vilken daghjälp utgår. Grundstatsbidraget
skall enligt förslaget utgå för varje dag, för vilken daghjälp utgivits, dels
med ett grundbelopp av 2: 25 kronor vid en daghjälp av 5:50 kronor, dels
med ett tilläggsbelopp av 25 öre för varje hel krona varmed daghjälpen överstiger
5: 50 kronor. Det sammanlagda grundstatsbidraget kan uppgå till
högst 5 kronor för varje understödsdag, vilket belopp nås vid en daghjälp
av 16: 50 kronor. Om daghjälpen fastställes till lägre belopp än 5: 50 kronor
föreslås grundstatsbidraget utgå med 40 % av det fastställda daghjälpsbeloppet.
Arbetslöshetskassa skall enligt förslaget inte komma i åtnjutande av
det höjda grundstatsbidraget förrän kassan utger daghjälp med belopp, som
oavsett grundstatsbidraget med minst en krona överstiger daghjälpen den 31
december 1952. Tillsynsmyndigheten föreslås dock få befogenhet att eftergiva
detta krav.
Det till de erkända arbetslöshetskassorna utgående medlemsbidraget föreslås
höjt från 2—4 till 3—5 kronor per årsmedlem.
De nya bestämmelserna är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1953.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7. 3
Vid bifall till förslagen beräknas statsbidragskostnaderna för helt budgetår
vid 2,6 understödda dagar per årsniedlem -— 1950 års siffra —- stiga från
ca 14,7 milj. kronor enligt nuvarande bestämmelser till 27—28 milj. kronor
med de föreslagna bestämmelserna och under förutsättning att den genomsnittliga
daghjälpen, som 1952 utgjorde ca 7:25 kronor, stiger till ca 12
kronor. För budgetåret 1953/54 föreslås ett statsbidragsanslag av 20 milj.
kronor.
För att möjliggöra införandet av varannanmånadsrapportering inom arbetslöshetsförsäkringen
föreslås vidare i propositionen viss ändring i förordningen
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.
Härjämte föreslås en förlängning under ytterligare 6 år av den fondgaranti,
som lämnats Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa och som utlöper
den 31 december 1953.
Förbättring av försäkringsersättningarna.
Utredningsförslaget.
Daghjälpen.
Utredningen har lämnat uppgifter belysande utvecklingen av försäkringsersättningarna
och dessas förhållande till arbetslönerna, kontantunderstöden
och fattigvårdsunderstöden. Utredningen anför i anslutning härtill att
de ersättningar, som f. n. lämnas av de erkända arbetslöshetskassorna, är
otillfredsställande även i de fall, då de utgår med de högsta medgivna beloppen.
Försäkringsersättningarna lämnar i allmänt förekommande inkomstlägen
den arbetslöse kassamedlemmen en mycket låg kompensation
för den mistade inkomsten. Ersättningarna har inte höjts i takt med lönerna.
Vid jämförelse med behovsprövade hjälpformer såsom fattigvården och kontantunderstöden
samt med normalbeloppen för existensminimum enligt de
av centrala uppbördsnämnden angivna normerna framstår försäkringsersättningarna
såsom otillräckliga.
De förhållanden, som sålunda råder beträffande försäkringsersättningarna,
synes utredningen vara så allvarliga, att snara åtgärder är påkallade.
Den viktigaste frågan inom arbetslöshetsförsäkringen är i nuvarande läge
att skapa förutsättningar för en avsevärd förbättring av ersättningarna. Enligt
utredningens mening är behovet av förbättrade ersättningar så trängande,
att utredningen ansett sig böra lägga fram förslag härom utan att
avvakta slutförandet av utredningens uppdrag i dess helhet. Utredningen
fortsätter:
Försäkringens effektivitet påverkas visserligen icke blott av försäkringsersättningarnas
belopp utan också av karenstidens och understödstidens
längd m. m., spörsmål, vilka inte behandlas av utredningen i detta sammanhang.
Framför allt skulle en allmän förkortning av den till minst sex
dagar uppgående karenstiden innebära en så väsentlig och kostnadskrävande
ändring, att frågan om försäkringsersättningarnas storlek skulle påverkas
avsevärt därav. Utredningen överväger emellertid inte att föreslå någon
4 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.
allmän förkortning av karenstiden. Endast möjligheten och lämpligheten av
en kortare karenstid än sex dagar vid upprepade arbetslöshetstillfällen under
samma år undersökes av utredningen. (En reform av antytt slag är
bl. a. beroende av en omläggning av understödsåret.) Ej heller i övrigt överväger
utredningen beträffande försäkringsersättningarna förslag, som kan
beräknas ha större betydelse för fastställandet av ersättningarnas storlek.
När utredningen i fortsättningen behandlar frågan vilka daghjälpsbelopp,
som är önskvärda, d. v. s. vilken grad av kompensation för inkomstbortfallet
man bör syfta till för ensamstående försäkrade, utgår utredningen
från att familjetillägg och därmed en viss differentiering efter försörjningsbördan
åtminstone tills vidare bör finnas inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.
Utredningen anser sig som allmän målsättning för arbetslöshetsförsäkringen
kunna uppställa som önskemål en kompensationsgrad, vilken för ensamstående
inte understiger 50 % av nettoinkomsten, varvid hänsyn inte tagits
till karenstiden. Tages hänsyn till denna blir kompensationen lägre särskilt
vid kortare arbetslöshetsperioder. Angivna kompensationsgrad bör i princip
kunna lämnas intill samma maximiinkomst, som ifrågasatts inom en samordnad
sjuk- och yrkesskadeförsäkring.
Daghjälpens maximering. Utredningen har anfört, att det ursprungliga
daghjälpsmaximum, 6 kronor, vid omräkning efter socialstyrelsens levnadskostnadsindex
(sept. 1952) och allmänna konsumtionsprisindex (sept. 1952)
samt index beträffande lönenivåns förändringar för samtliga arbetare inom
industri och hantverk, transportväsen, allmän tjänst m. m. (aug. 1952)
skulle uppgå till följande belopp med 1935 som basår.
. , Daghjälpsmaximum
lnaex i kronor
Levnadskostnadsindex:
a) utan skatter.............................. 12: 78
b) med skatter.............................. 13: 80
Konsumtionsprisindex.......................... 13: 49
Löneindex..................................... 19: 80
Det av socialvårdskommittén för den obligatoriska försäkringen föreslagna
daghjälpsmaximum, 11 kronor, skulle omräknat efter nämnda index för
löner uppgå till 16: 80 kronor vid slutet av år 1952. Härvid har förutsatts,
att maximum 11 kronor motsvarade 1948 års löneläge.
Utredningen anser, att försäkringsersättningarna främst bör anpassas
efter arbetsförtjänsten och dess utveckling. Vid bedömandet av maximidaghjälpen
bör därför större hänsyn tagas till löneutvecklingen än till utvecklingen
av levnadskostnaderna.
Såsom förut nämnts, bör enligt utredningens mening utformningen av en
samordnad sjuk- och yrkesskadeförsäkring tillmätas betydelse vid behandlingen
av motsvarande problem inom arbetslöshetsförsäkringen. Om socialförsäkringsutredningens
förslag genomföres, blir högsta sjukpenningbeloppet
20 kronor vid en årsinkomst av 14 000 kronor och däröver. Sjukpenning
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7. 5
en beräknas för sju dagar per vecka. Då daghjälpen beräknas endast för sex
dagar per vecka, skulle nämnda belopp motsvaras av ett något högre inom
arbetslöshetsförsäkringen, nämligen något över 23 kronor. Å andra sidan
föreslås inte något maketillägg inom en samordnad sjuk- och yrkesskadeförsäkring.
Nu angivna förhållanden pekar, anför utredningen, på ett maximum av
omkring 20 kronor för daghjälpen. Detta belopp utgör ca 60 % av nettoinkomsten
vid en dagsinkomst av 45 kronor och en årsinkomst av 12 600—- 13 500 kronor (280 — 300 arbetsdagar) om man räknar med ett skatteavdrag
för ogift av ca 26 %, vilket torde vara vanligt vid detta inkomstläge.
Visserligen torde man inte böra räkna med att daghjälpsbelopp av nämnda
storlek omedelbart kommer att fastställas. En marginal för höjningar är
emellertid önskvärd. Utredningen föreslår, att maximibeloppet för daghjälpen
tills vidare fastställes till 20 kronor.
Daghjälpens minimibelopp. I arbetslöshetskasseförordningen finns ett minimibelopp
om 2 kronor för daghjälpen fastställt. Daghjälpen må dock under
i förordningen närmare angivna förutsättningar utgå med lägre belopp.
Om ett minimibelopp för daghjälpen skulle bibehållas, måste med tanke på
deltidsarbetande, lärlingar och andra med relativt låg lön även i fortsättningen
undantagsföreskrifter meddelas från en dylik minimibestämmelse i
samma utsträckning som f. n. Med hänsyn till att en minimigräns under sådana
förhållanden skulle sakna större praktisk betydelse föreslår utredningen,
att bestämmelserna om minimibelopp för daghjälpen helt slopas.
Famil jetilläggen.
De nuvarande familjetilläggen inom arbetslöshetsförsäkringen utgår per
dag med 1: 25 kronor för make eller husföreståndarinna och en krona för
varje barn. Utredningen erinrar, att socialvårdskommittén i sitt förslag till
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring föreslog make- och husföreståndarinnetillägg
om 2 kronor samt barntillägg om 60 öre per dag. Utredningen upplyser,
att vid remissbehandlingen av socialvårdskommitténs förslag från
flera håll anfördes att det föreslagna beloppet för barntillägget var alltför
lågt.
Utredningen har vidare anfört, att en direkt omräkning efter förändringarna
i socialstyrelsens levnadskostnadsindex och allmänna konsumtionsprisindex
samt löneindex av de nu gällande beloppen för make- och husföreståndarinnetillägg
samt barntillägg med år 1944 (det år beloppen senast
fastställdes) som bas ger följande resultat:
Index
Levnadskostnadsindex (sept.
1952):
Barntillägget
omräknat
kronor
Maketillägget
omräknat
kronor
a) utan skatter..........
... 1:41
1: 76
b) med skatter..........
. .. 1:49
1: 87
Konsumtionsprisindex (sept.
1952) ..
. .. 1:42
1: 78
Löneindex.................
... 2:15
2: 69
6 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.
De av socialvårdskommittén föreslagna beloppen 2 kronor för maketillJägg
och 60 öre för barntillägg kan omräknade efter levnadskostnadsindex
utan skatter beräknas motsvara ca 2: 60 kronor resp. 80 öre.
Enligt utredningens mening bör familjetilläggens belopp sättas relativt
högt. Härför talar önskemålet att säkerställa en tillfredsställande nivå för
ersättningarna till familjeförsörjarna även i kassor, där daghjälpen av en
eller annan anledning blir låg. Med hänsyn härtill samt till levnadskostnadsoch
löneutvecklingen föreslår utredningen, att make- och husföreståndarinnetilläggen
fastställes till 2 kronor samt barntillägget till 1: 50 kronor.
överförsäkringsreglerna.
Utredningen anför att det inkomstbortfall, som den försäkrade träffas
av vid arbetslöshet, är begränsat till nettoinkomsten, d. v. s. bruttoinkomsten
minskad med den på denna fallande skatten.
Genom källskattesystemets införande har man enligt utredningens mening
erhållit helt andra möjligheter än tidigare att bestämma nettoinkomsten.
Jämföres de nu gällande överförsäkringsgränserna med källskatteavdragen
finner man att den nuvarande gränsen 90 % av bruttoinkomsten,
vilken gräns gäller för familjeförsörjare med 3 eller flera barn, är alltför
hög med hänsyn till skatteavdraget. Risken för överförsäkring är i detta
fall uppenbar. Endast i fråga om mycket låga inkomster understiger skatteavdraget
10 % av inkomsten. Även vid en överförsäkringsgräns bestämd
till 80 % av arbetsinkomsten, vilken gräns gäller för familjeförsörjare med
högst 2 barn, kan i vissa inkomstlägen föreligga risk för överförsäkring.
En gräns vid 60 %, vilken gäller för ensamstående, ger en helt tillfredsställande
marginal i förhållande till bruttoinkomsten.
Man finner emellertid också, anför utredningen, att överförsäkringsgränser
i procent av bruttoinkomsten överlag är förknippade med olägenheter på
grund av skatteuttagets progressivitet. En procentgräns, som är betryggande
i högre inkomstlägen, blir onödigt sträng i lägre inkomstlägen. Utredningen
har därför ansett det angeläget att undersöka, huruvida det inte är möjligt
att bestämma överförsäkringsgränsen i viss procent av nettoinkomsten
och på detta sätt kunna få fram enkla men samtidigt mera rättvisa regler än
de nuvarande. Ett förslag om övergång till ett system med överförsäkringsgräns,
bestämd till viss procent av nettoinkomsten, måste emellertid grundas
på omfattande undersökningar beträffande beräkningen av dagsförtjänsten,
skatteförhållanden m. in. Utredningen har inte hunnit slutföra dessa undersökningar
och är därför inte nu beredd att taga slutlig ställning till frågan
om överförsäkringsreglernas utformning.
Utredningen föreslår en provisorisk lösning innebärande att 90-procentgränsen
avskaffas, medan överförsäkringsgränserna i övrigt tills vidare får
bestå i nuvarande utformning. Ersättning från arbetslöshetsförsäkringen
skulle alltså för familjeförsörjare få uppgå till högst 80 % och för annan
till högst 60 % av arbetsförtjänsten. Någon olägenhet av att 80-procentgränsen
i vissa inkomstlägen inte innebär någon marginal i förhållande till
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7. 7
nettoinkomsten anser utredningen inte vara att befara. Daghjälpsbelopp, som
aktualiserar överförsäkring av denna anledning, torde knappast komma att
utgå under den närmaste tiden.
Finansieringssystemet.
Vid sin behandling av riktlinjerna för arbetslöshetsförsäkringens finansiering
har utredningen till en början anfört följande i fråga om arbetsgivarbidrag
till försäkringen.
Kostnaderna för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen har i vårt land
hittills delats mellan staten och de försäkrade. I olika sammanhang har ifrågasatts,
att också arbetsgivarna skall lämna direkta bidrag till försäkringen.
1 propositionen 1934: 38 med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor
in. m. föreslogs sålunda, att arbetsgivare med ett större antal
anställda skulle erlägga en särskild avgift, vilken skulle användas till täckande
av kostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen och arbetslöshetskassornas
förvaltningskostnader samt eventuellt andra åtgärder för försäkringens
utveckling. Förslaget i denna del avvisades av riksdagen. Arbetsgivaravgifter
föreslogs vidare av socialvårdskommittén i dess förslag
om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Utredningen har för sin del utgått
ifrån att kostnaderna för försäkringen alltjämt skall fördelas mellan staten
och de försäkrade men vill beträffande arbetsgivarbidrag anföra följande.
I och för sig synes den omständigheten att arbetslöshetsförsäkringen är frivillig
-— särskilt med den omfattning försäkringen numera fått — inte vara
något avgörande hinder mot att arbetsgivarbidrag till försäkringen Httages.
Eventuella sådana bidrag bör emellertid gå till statskassan och inte lämnas
direkt till arbetslöshetskassorna. Frågan blir alltså om statens bidrag till
försäkringen bör tas ut genom den vanliga beskattningen eller om denna
bör kompletteras med en specialskatt å arbetsgivarna för arbetslöshetsförsäkringens
skull. Denna fråga synes böra prövas i samband med ett mera
allmänt övervägande av olika vägar för socialpolitikens finansiering. Utredningen
vill erinra om att chefen för finansdepartementet jämlikt Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 9 maj 1952 tillkallat särskilda utredningsmän med
uppdrag att verkställa en utredning angående den indirekta beskattningen
in. m. Frågan om uttagande av arbetsgivaravgifter i nu ifrågavarande fall
synes ha ett nära samband med nämnda utredningsuppdrag.
Vad angår skälen för statens medverkan vid bestridande av försäkringskostnaderna
har utredningen framhållit, att det väsentliga skälet för denna
medverkan är att oförvållad arbetslöshet för därav drabbade grupper och
individer är eu olycka av den naturen att kostnaderna för bjälpåtgärder åtminstone
delvis bör fördelas över hela samhället. Detta gäller såväl den arbetslöshet
som torde vara ofrånkomlig även vid i stort sett full sysselsättning
som den krisbetonade arbetslösheten. I övrigt har utredningen bl. a.
åberopat, att försäkringslinjen såsom tidigare framhållits är den principiellt
riktigaste formen för kontantunderstöd vid arbetslöshet, att statsbidrag är
en förutsättning för att staten skall få den kontroll över försäkringen, som
från samhällets synpunkt är önskvärd, att statsbidraget till en viss grad
kan verka utjämnande mellan olika kassor ocli därigenom möjliggöra även
för sämre ställda grupper att bli delaktiga av försäkringen o. s. v.
8 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.
Statsbidraget.
För att de försäkrade skall stimuleras till ökade insatser bör grundstatsbidraget
enligt utredningens mening vara beroende av daghjälpens storlek.
Utredningen har funnit det rimligt, att grundstatsbidraget höjes så att det
utgör grovt räknat 1,/3 av dagbjälpens belopp. Bidraget bör emellertid, för att
kassor med sämre möjligheter att utgiva en tillfredsställande daghjälp skall
erhålla något bättre stöd, utgå med något högre andel av daghjälpen vid låg
och något lägre andel vid högre daghjälp. Bidraget bör maximeras på sådant
sätt att det inte stiger, när daghjälpens belopp närmar sig det fastställda
högsta beloppet. Från dessa utgångspunkter har utredningen utformat följande
förslag. Det är sannolikt, att den lägsta i praktiken förekommande daghjälpen
kommer att uppgå till 5 å 6 kronor. Utredningen har räknat med
5: 50 kronor och föreslår vid denna daghjälp ett grundstatsbidrag av 2: 25
kronor, utgörande 40,9 % av daghjälpen. För varje hel krona, varmed daghjälpen
överstiger 5: 50 kronor bör bidraget höjas med 25 öre utöver grundbeloppet
2: 25 kronor. Det sammanlagda grundstatsbidraget må dock högst
uppgå till 5 kronor, vilket inträffar vid en daghjälp å 16: 50 kronor (inkl.
grundstatsbidraget). Bidraget kommer då att utgöra 30,3 % av daghjälpen.
Daghjälpen förutsättes understiga 5: 50 kronor endast i det fall särskilda
omständigheter, deltidsarbete etc. föreligger. Om daghjälpsbeloppet understiger
5: 50 kronor, föreslås grundstatsbidraget utgå med 40 % av daghjälpsbeloppet.
De nya statsbidragsbestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1953. För
att de försäkrade själva verkligen skall göra sin insats för ökning av daghjälpen
och för att denna ökning inte skall begränsas endast till grundstatsbidraget,
anser utredningen skäligt, att höjt grundstatsbidrag över huvud
taget inte får utgå, om inte de försäkrade påtar sig en avgiftsökning, som
svarar mot en höjning av daghjälpen med minst en krona, räknat med utgångspunkt
från daghjälpen den 31 december 1952. Tillsynsmyndigheten
föreslås dock erhålla befogenhet att medgiva undantag härifrån, då tillsynsmyndigheten
med hänsyn till löneläget för kassans medlemmar eller till kassans
ekonomiska ställning finner så erforderligt.
I fråga om daghjälpsbidraget erinrar utredningen, att socialvårdskommittén
i sitt betänkande om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring beträffande
alternativ II uttalade följande (s. 410):
De nuvarande bestämmelserna rörande statens bidrag till daghjälpskostnaderna
ha ännu icke prövats under någon allmän krissituation av större
omfattning. Inom några kassor ha dock inträffat temporära stegringar i
arbetslöshetens omfattning, som under någon tid kraftigt ökat understödsrörelsen.
Enligt gjorda erfarenheter ha statsbidragsbestämmelserna härvid
befunnits fungera på avsett vis. Kassornas ekonomiska ställning har icke påverkats
i nämnvärd mån av de stegrade utbetalningarna, enär dessa i betydande
utsträckning täckts genom bidrag från staten. De hittills föreliggande
erfarenheterna kunna visserligen icke sägas utgöra bevis för att bidragsgrunderna
i alla avseenden fått rationellast möjliga avvägning. Det saknas
emellertid anledning att antaga annat än att de i varje fall i stort sett fylla
avsedd funktion.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7. 9
Det anförda ger vid handen, att statsbidragets progression med all sannolikhet
är väl avvägd. Kommittén har övervägt, huruvida man icke utan att
ändra själva stegringsgraden dock borde sänka bidraget. Kassorna komma
ju enligt kommitténs ovan återgivna förslag i åtnjutande av ett bidrag om
fyra kronor för varje utgivet daghjälpsbelopp. En minskning av bidraget
skulle kunna ske genom att man låter statsbidraget börja utgå, först sedan
understödsrörelsen nått en större omfattning än vad för närvarande är fallet.
Kommittén har emellertid ansett det angeläget att undvika åtgärder, som
kunna vara ägnade att motverka bildandet av kassor inom den obligatoriska
försäkringen. Med hänsyn härtill har kommittén stannat för att icke föreslå
någon ändring i de nuvarande statsbidragsgrunderna i här nämnt hänseende.
Utredningen anser sig för sin del kunna ansluta sig till de av socialvårdskommittén
anförda synpunkterna och föreslår därför ingen ändring av bestämmelserna
om daghjälpsbidrag.
I fråga om familjetilläggsbidraget, som utgår med 75 % av utbetalade
familjetillägg, föreslår utredningen inte någon ändring.
Beträffande förvaltningsbidraget föreslår utredningen en viss höjning.
Enligt gällande bestämmelser utgår förvaltningsbidraget dels i form av
medlemsbidrag dels i form av arvodesbidrag. Medlemsbidraget utgår, som
tidigare nämnts, i fråga om kassor, som uppbär veckoavgifter, med fyra
kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som inte överstiger 3 000,
med tre kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger
3 000 men inte 25 000 och med två kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar,
som överstiger 25 000. Till kassa, som uppbär månadsavgifter,
utgår statsbidraget med två tredjedelar av nyss nämnda belopp. Kungl.
Maj:t kan dock på särskild framställning medgiva undantag härifrån. Arvodesbidraget
utgår med belopp motsvarande vad under året utgivits i arvode
till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten. Detta bidrag,
som för år 1951 uppgick till 5 495 kronor, saknar enligt utredningens mening
större betydelse, varför endast frågan om medlemsbidraget upptagits
till behandling av utredningen.
Kassor med månadsavgifter har i genomsnitt haft något lägre förvaltningskostnader
än kassor med veckoavgifter. Skillnaden är emellertid genomsnittligt
liten samtidigt som variationerna kassorna emellan är betydande, varför
någon egentlig grundval för eu differentiering av förvaltningsbidraget mellan
kassor med månadsavgifter och kassor med veckoavgifter inte kan sägas
föreligga. Samtliga månadskassor bar numera av Kungl. Maj :t medgivits
erhålla det högre statsbidraget. Utredningen föreslår, att differentieringen
slopas och all kassorna erhåller samma förvaltningsbidrag oberoende av om
de upptar månads- eller veckoavgifter.
I fråga om medlemsbidragets storlek anför utredningen, att beloppen enligt
omräkning efter socialstyrelsens levnadskostnadsindex med och utan
10
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.
skatter med 1938 som bas skulle minst fördubblas och alltså uppgå till 8, 6
resp. 4 kronor per årsmedlem. Med hänsyn till att förvaltningskostnaderna
emellertid inte följt pris- och löneutvecklingen helt, föreslår utredningen,
att medlemsbidraget höjs till 5, 4 och 3 kronor per årsmedlem, vilket innebär
en ökning med i genomsnitt ca 30 %.
Kostnadsberäkningar.
Utredningen har framhållit, att kostnaderna vid bifall till utredningens
förslag inte kan beräknas exakt. Kostnaderna är nämligen beroende av ett
flertal faktorer, varav några kan bli föremål för endast mycket osäkra antaganden.
För att belysa de föreslagna förbättringarnas inverkan på kostnaderna
för de försäkrade och staten i jämförelse med ett gånget år, redovisar
utredningen först de faktiska kostnaderna 1950 och de beräknade kostnaderna
för samma år efter de föreslagna förbättringarna. Nämnda år var antalet
årsmedlemmar 1 072 000, antalet understödda dagar per årsmedlem 2,6
och den genomsnittligt utbetalade daghjälpen 6:55 kronor.
Jämförelsen framgår av följande uppställning.
Kassornas kostnader:
Understöd.........................
Förvaltning.......................
Nuvarande
bestämmelser
kronor
22 578 000
5 402 000
Föreslagna
bestämmelser
kronor
39 976 000
5 402 000
Totalt
27 980 000
45 378 000
Statsbidrag:
Grundstatsbidrag..................
Daghjälpsbidrag...................
Familjetilläggsbidrag...............
Förvaltningsbidrag.................
2 101 000
4 644 000
3 156 000
2 818 000
10 453 000
6 393 000
4 895 000
3 890 000
Totalt
12 719 000
25 631 000
Statsbidraget i % av totalkostnaderna
45,5
56,5
Ökningen av daghjälpsbidraget, föranledd av den del av det genomsnittliga
daghjälpsbeloppet, som överstiger det nuvarande maximibeloppet 7:25
kronor exkl. grundstatsbidrag, uppgår till ca 775 000 kronor. Om hänsyn
tages endast till denna ökning av daghjälpsbidraget, skulle merkostnaderna
för statsverket ha uppgått till ca 11,9 milj. kronor under 1950 mot ca 12,9
milj. kronor enligt sammanställningen.
Vidare har utredningen gjort motsvarande uppskattningar av kostnaderna
vid 2,o och 4,o understödda dagar per årsmedlem och 1 200 000 årsmedlemmar.
Dessa uppskattningar framgår av följande uppställningar.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.
11
2,o understödda dagrar per årsmedlem.
Kassornas kostnader:
Understöd.........................
Förvaltning.......................
Nuvarande
bestämmelser
(daghjälp 7:25 kr.)
....... 20 760 000
....... 7 800 000
Föreslagna
bestämmelser
(daghjälp 12 kr.)
33 960 000
7 800 000
Statsbidrag:
Grundstatsbidrag..................
Daghjälpsbidrag...................
Familj etilläggsbidrag...............
Förvaltningsbidrag.................
Totalt
28 560 000
1 800 000
3 432 000
2 520 000
3 156 000
41 760 000
9 000 000
4 356 000
3 870 000
4 356 000
Totalt
10 908 000
21 582 000
Statsbidraget i % av totalkostnaderna
38,2
51,7
4,o understödda dagar per årsmedlem.
Kassornas kostnader:
Understöd.........................
Förvaltning.......................
Nuvarande
bestämmelser
(daghjälp 7: 25 kr.)
...... 41 520 000
...... 7 800 000
Föreslagna
bestämmelser
(daghjälp 12 kr.l
68 400 000
7 800 000
Statsbidrag:
Grundstatsbidrag..................
Daghjälpsbidrag...................
Familj etilläggsbidrag...............
Förvaltningsbidrag.................
Totalt
49 320 000
3 600 000
13 104 000
5 040 000
3 156 000
76 200 000
18 000 000
16 632 000
8 100 000
4 356 000
Totalt
24 900 000
47 088 000
Statsbidraget i % av totalkostnaderna
50,5
61,8
Utredningen har vidare bl a. redovisat följande beräkningar av totalkostnaderna
och statsbidraget under de närmaste budgetåren.
Budgetår
Antal års- medlemmar
Antal
understödda
dagar per
årsmedlem
Totalkostn.
för försäkr.
milj. kr.
Statsbidrag
milj. kr. . * * a(v
J totalkostn.
1953/54 ..
1 200 000
2,6
42,1
20,0
47,5
1954/55 ..
1 200 000
2,6
50,4
27,3
54,2
3,0
57,3
32,6
56,9
3,4
63,9
37,6
58,8
Förslagsanslaget till bidrag till erkända arbetslöshetskassor är för budgetåret
1952/53 uppfört med 14,o milj. kronor. Arbetsmarknadsstyrelsen har
beräknat medelsbehovet under anslaget till 14,7 milj. kronor under budgetåret
1953/54. Härvid bar styrelsen räknat med 1 200 000 medlemmar i kassorna
samt 2,6 understödda dagar per årsmedlem. Såsom framgår av sistnämnda
sammanställning uppskattar utredningen det sammanlagda stats
-
12 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.
bidraget under angivna förutsättningar vid genomförande av utredningens
förslag till 27,3 milj. kronor för helt budgetår. Kostnadsökningen skulle
alltså bli (27,3—14,7) 12,6 milj. kronor. Då statsbidrag, bortsett från vissa
förskott, utbetalas kalenderårsvis i efterskott kommer emellertid endast en
del av kostnadsökningen att framträda under nästa budgetår om förslagen
genomföres fr. o. in. den 1 juli 1953. Utredningen beräknar medelsbehovet
under anslaget till 20 milj. kronor under angivna förutsättning.
Yttranden.
Över förslaget har utlåtande avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, försäkringsinspektionen,
socialstyrelsen, statskontoret, 1952 års kommitté för indirekta
skatter, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen,
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) samt De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation (Samorganisationen).
Departementschefen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, har i propositionen
anfört bland annat följande.
»Såsom utredningen framhållit måste huvudlinjen i vår arbetslöshetsbekämpande
politik, arbetslinjen, kompletteras med ett system för kontanta
bidrag till arbetslösa i den mån de inte omedelbart kan beredas sysselsättning.
Arbetslöshetsförsäkringen är utan tvivel såväl ur samhällets som den
enskildes synpunkt den bästa formen för sådan hjälp. Mot vad utredningen
anfört rörande försäkringens betydelse ur olika synpunkter har jag intet att
erinra. Jag vill understryka utredningens uttalande om behovet av en arbetslöshetsförsäkring
även vid relativt god sysselsättning. Bl. a. kan de omställningar,
vilka är nödvändiga även i ett samhälle med praktiskt taget full
sysselsättning, förutses leda till viss arbetslöshet. Det är en angelägenhet
av stor vikt att rimlig hjälp beredes personer som på detta sätt för en
tid ställes utan arbete.
Utredningen har framhållit, att den angelägnaste och mest brådskande
frågan beträffande arbetslöshetsförsäkringen f. n. är att snabbt skapa förutsättningar
för en avsevärd förbättring av ersättningarna. Jag delar denna
mening. Det av utredningen redovisade materialet visar, att de ersättningar,
som f. n. lämnas av de erkända arbetslöshetskassorna, är otillfredsställande
även i de fall då de utgår med de högsta medgivna beloppen. I allmänt förekommande
lönelägen lämnar de nuvarande försäkringsersättningarna en
arbetslös kassamedlem en mycket låg kompensation för den på grund av
arbetslösheten mistade inkomsten. En jämförelse med de normer som vanligen
tillämpas inom behovsprövade hjälpformer såsom fattigvård och. kontantunderstöd
visar även den att de nuvarande ersättningarna från försäkringen
är otillräckliga. Behovet av snabba förbättringar av ersättningarna
inom arbetslöshetsförsäkringen har allmänt understrukits i yttrandena.
Statskontoret har föreslagit, att endast provisoriska förbättringar skall
vidtagas i avbidan på att utredningsarbetet rörande arbetslöshetsförsäkring
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7. 13
en slutföres. Försäkringsinspektionen synes ha samma uppfattning. Enligt
min mening är förhållandena sådana att betydande insatser erfordras redan
fr. o. in. nästa budgetår för att arbetslöshetsförsäkringen skall kunna på ett
tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter i nu rådande läge på arbetsmarknaden.
Det synes ofrånkomligt, att åtminstone för den närmaste framtiden
definitiv ställning tages till vissa principfrågor beträffande försäkringsersättningarna
och försäkringens finansiering. Detta torde också vara nödvändigt
för att arbetslöshetskassorna skall erhålla en tillräckligt hållbar grund
för att kunna i praktiken genomföra den åsyftade förbättringen av ersättningarna.
Däremot bör frågor av mera utpräglat teknisk natur kunna hållas
öppna i avbidan på utredningsarbetets fullföljande.
Utredningen har såsom en allmän målsättning för arbetslöshetsförsäkringen
angivit, att den genom försäkringen lämnade kompensationen för
inkomstbortfallet vid arbetslöshet bortsett från karenstiden inte bör understiga
50 % av nettoinkomsten (bruttoinkomsten med avdrag för skatt). Angivna
kompensationsgrad bör enligt utredningen i princip lämnas intill samma
maximiinkomst — ca 15 000 kronor per år — som ifrågasatts inom en
samordnad sjuk- och yrkesskadeförsäkring. Utredningen har anfört, att
daghjälpen för huvudparten av de försäkrade med hänsyn till dessas löneläge
bör uppgå till minst 12 kronor. I samband härmed har utredningen berört
förhållandet mellan arbetslöshetsförsäkringen och en obligatorisk sjukoch
yrkesskadeförsäkring i enlighet med socialförsäkringsutredningens förslag.
Utredningen har framhållit, att någon överensstämmelse i detalj inte
är möjlig. Bl. a. är karenstiden sex dagar inom arbetslöshetsförsäkringen
men endast tre dagar inom den föreslagna sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.
En viss samordning finner utredningen emellertid önskvärd.
Vad utredningen sålunda anfört synes inte ge anledning till erinran. I fråga
om förhållandet till sjukförsäkringen vill jag nämna, att förut denna dag
till lagrådet remitterats ett lagförslag, vilket beträffande ersättningsbeloppen
nära ansluter sig till socialförsäkringsutredningens förslag. En allmän
överensstämmelse mellan ifrågavarande socialförsäkringsgrenar i fråga om
ersättningarnas storlek är otvivelaktigt önskvärd även om betydande skillnader
i vissa hänseenden inte torde kunna undvikas med hänsyn till de
fundamentala olikheterna med avseende på försäkringsgrenarnas förutsättningar
och uppbyggnad. Den planerade reformen av sjukförsäkringen bör
sålunda beaktas vid behandlingen av spörsmålen rörande arbetslöshetsförsäkringen.
Vid behandlingen av frågan om ersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen
måste också förhållandet till de behovsprövade hjälpformerna,
främst kontantunderstöden, tillmätas betydelse. En förutsättning för att en
frivillig arbetslöshetsförsäkring skall kunna upprätthållas, är givetvis att
den lämnar förmåner, som klart överstiger vad som kan erhållas utan avgiftsbctalning.
Utredningen har föreslagit, att daghjälpens maximibelopp, vilket sedan
den 1 juli 1950 är 8 kronor, skall höjas till 20 kronor. Landsorganisationen
14 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.
och De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation har ifrågasatt huruvida
ett fixt maximibelopp bör finnas eller om inte överförsäkringsreglerna
hör vara den enda maximeringen. Landsorganisationen har emellertid närmast
uttalat sig för ett maximerat daghjälpsbelopp samt en påbyggnad av det
av utredningen föreslagna grundstatsbidraget. Både Landsorganisationen och
Samorganisationen har framfört önskemål om en automatisk reglering av
bl. a. daghjälpsmaximum vid höjning av lönenivån. Statskontoret har föreslagit,
att daghjälpen skall maximeras till 15 kronor. För egen del är jag
inte beredd att förorda ett avskaffande av det särskilda daghjälpsmaximum
och inte heller någon automatisk reglering av detta maximum. Dessa spörsmål
bör hållas öppna i avbidan på utredningsarbetets slutförande. Det föreslagna
maximibeloppet 20 kronor motsvarar om hänsyn tages till löneutvecklingen
sedan försäkringens tillkomst nära det ursprungliga maximibeloppet
6 kronor. Jag tillstyrker, att daghjälpens maximibelopp i enlighet
med förslaget fastställes till 20 kronor.
Något minimibelopp för daghjälpen synes såsom utredningen anfört inte
erforderligt.
Enligt utredningsförslaget skall såväl make- och husföreståndarinnetilllägg
som barntillägg bibehållas inom arbetslöshetsförsäkringen. Tilläggen,
som sedan år 1945 utgår med en krona 25 öre resp. en krona per dag föreslås
höjda till 2 kronor resp. en krona 50 öre per dag. Svenska arbetsgivareföreningen
har hänvisat till att socialförsäkringsutredningen för den samordnade
sjuk- och yrkesskadeförsäkringens del inte föreslagit make- eller
husföreståndarinnetillägg samt barntillägg endast med en krona för 1—2
barn, 2 kronor för 3—4 barn o. s. v. Föreningen har ansett, att dessa regler
bör tillämpas även inom arbetslöshetsförsäkringen. Försäkringsinspektionen
har ställt sig tveksam till ett bibehållande av make- och husföreståndarinnetillägg
inom arbetslöshetsförsäkringen. Statskontoret har föreslagit,
att nämnda tillägg skall höjas endast till en krona 75 öre samt barntilläggen
till en krona 25 öre.
Såsom förut nämnts bör en allmän överensstämmelse de olika socialförsäkringsgrenarna
emellan eftersträvas men skiljaktigheter måste tolereras
på vissa punkter. En sådan punkt torde familjetilläggen vara. Även vid ett
genomförande beträffande sjuk- och yrkesskadeförsäkringen av socialförsäkringsutredningens
förslag synes starka skäl tala för utredningsförslaget
beträffande arbetslöshetsförsäkringen. Då daghjälpens belopp är beroende
av varje enskild kassas beslut och kassornas förutsättningar är olika med
hänsyn till arbetslöshetsrisk m. m. finns i fråga om arbetslöshetsförsäkringen
ett behov av en garanti för tillräckliga ersättningar åt familjeförsörjarna
vilket inte föreligger inom en sjuk- och yrkesskadeförsäkring med den föreslagna
utformningen, där sjukpenningen bestämmes med hänsyn till den
försäkrades beräknade arbetsförtjänst. På grund härav och med hänsyn till
kontantunderstöden synes det inte välbetänkt att nu avskaffa något av
familj etilläggen inom arbetslöshetsförsäkringen. De av utredningen föreslagna
beloppen synes böra godtagas.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.
15
Vid en jämförelse mellan de maximiersättningar som skulle kunna utgå
enligt de båda föreliggande förslagen bör beaktas dels att karenstiden är
minst sex dagar inom arbetslöshetsförsäkringen men endast tre inom den
föreslagna sjuk- och yrkesskadeförsäkringen dels ock att ersättning inom
sistnämnda försäkring föreslås utgå för sju dagar per vecka medan inom
arbetslöshetsförsäkringen ersättning utgår endast för sex dagar. Den för
arbetslöshetsförsäkringen föreslagna maximala daghjälpen 20 kronor jämte
maketillägg 2 kronor per dag överstiger inte den föreslagna maximala sjukpenningen
20 kronor per dag. Däremot medför de föreslagna bestämmelserna,
att ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen under vissa förutsättningar
kan komma att uppgå till högre belopp än inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringen,
varvid dock ersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen maximeras
genom särskilda överförsäkringsregler.
Beträffande överförsäkringsreglerna har utredningen, som undersöker
möjligheten att övergå till överförsäkringsgränser i relation till nettoinkomsten
i stället för som f. n. är fallet bruttoinkomsten, inskränkt sig till
att såsom ett provisorium föreslå, att maximigränsen 90 % av bruttoinkomsten,
vilken nu gäller för familjeförsörjare med mer än två barn, skall
avskaffas. Tills vidare skall sålunda enligt förslaget gälla att daghjälp jämte
familjetillägg inte får överstiga 60 % av bruttoinkomsten för ensamstående
försäkrad eller 80 % av bruttoinkomsten för familjeförsörjare. Utredningen
har själv framhållit, att sistnämnda gräns inte är tillfredsställande vid
högre inkomster men har ansett, att några olägenheter härav inte behöver
befaras under den närmaste tiden. Erinringar mot förslaget i denna del har
anförts endast av Svenska arbetsgivareföreningen, som föreslagit, ati 80- procentgränsen för familjeförsörjare skall kompletteras med lägre procentgränser
vid högre daghjälpsbelopp. Med hänsyn till redogörarnas arbete är
det emellertid angeläget att ha så få överförsäkringsgränser som möjligt.
Utredningens förslag synes kunna godtagas som ett provisorium. Jag förutsätter,
att frågan om karenstid vid övergång från sjukförsäkring till arbetslöshetsförsäkring
ägnas uppmärksamhet vid det fortsatta utredningsarbetet.
Vad angår finansieringen av arbetslöshetskassornas verksamhet har utredningen
till en början berört frågan om särskilda arbetsgivarbidrag till
kostnaderna. Enligt utredningens mening är sådana bidrag i och för sig inte
otänkbara trots att försäkringen är frivillig. Utredningen anser emellertid,
att frågan om dylika bidrag bör behandlas i samband med ett mera allmänt
övervägande av olika vägar för socialpolitikens finansiering. Jag delar denna
uppfattning och anser sålunda inte frågan om särskilda arbetsgivarbidrag
aktuell i förevarande sammanhang.
Utredningen har föreslagit, att kostnaderna för den avsevärda höjning av
ersättningsnivån inom arbetslöshetsförsäkringen som befunnits erforderlig
skall fördelas mellan staten och de försäkrade. Daghjälpsbidraget, som börjar
utgå när antalet understödsdagar per årsmedlem i en kassa eller en klass
inom eu kassa överstiger 3 och som med till en början hastigt stigande pro
-
16 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.
centtal utgår t. o. m. 35 understödda dagar per årsmedlem, föreslås oförändrat.
Ej heller i fråga om familjetilläggsbidraget, vilket utgör 75 % av
kassans utgifter för familjetillägg, föreslås någon ändring. Statens kostnader
för ifrågavarande bidrag ökas emellertid givetvis vid en höjning av daglijälp
och familj etillägg. Grundstatsbidraget föreslås höjt från nuvarande 75
öre per daghjälp till högst 5 kronor per daghjälp. Utredningen har — med
framhållande av att exakta siffror ej kan anges — beräknat, att förslagen
kommer att medföra en höjning av statens andel av understödskostnaderna,
räknat på försäkringen som helhet, exempelvis vid 2 understödda dagar per
årsmedlen från ca 37 % med nuvarande statsbidrag, till ca 51 %; vid 4
understödda dagar per årsmedlem från ca 52 till ca 62 % och vid 5 understödda
dagar per årsmedlem från ca 57 till ca 66 %. För varje enskild kassa
eller klass inom kassa skulle förslagets genomförande medföra en ökning av
statens andel av understödskostnaderna vid högst 3 understödda dagar per
årsmedlem från ca 21 till ca 38 % samt vid exempelvis 5 understödda dagar
per årsmedlem från ca 37 till ca 51 %. Mot denna ökning av statens andel av
kostnaderna har erinringar framställts av statskontoret och Svenska arbetsgivareföreningen.
Kostnaderna för hjälp vid arbetslöshet är emellertid enligt
min mening utan tvivel av den arten att de till avsevärd del bör bäras
av samhället. Den föreslagna kostnadsfördelningen innebär, att de försäkrade
själva enligt utredningens uppskattning ännu vid 3,5 understödda dagar
per årsmedlem skall bära ca 41 % av understödskostnaderna, räknat på
försäkringen som helhet. Jag vill erinra om att genomsnittliga antalet understödda
dagar per årsmedlem inom de erkända arbetslöshetskassorna
intet år under perioden 1943—1952 överstigit 3. (Möjligen blir dock antalet
understödda dagar högre för år 1953.) Förslaget kan sålunda sägas
innebära, att de försäkrade skall svara för minst ca 40 % av understödskostnaderna
vid sådan arbetslöshet som förekommit under det senaste
årtiondet. Jag vill hänvisa till att enligt socialförsäkringsutredningens förslag,
som ligger till grund för det denna dag till lagrådet remitterade förslaget
till sjukförsäkringslag, ca 45 % av kostnaderna skall falla på de försäkrade
inom den obligatoriska sjukförsäkringen. Slutligen bör framhållas,
att statens andel blir avsevärt lägre om man ser till arbetslöshetskassornas
inkomster, vilket beror på att en icke obetydlig del av inkomsterna går till
fondering. Utredningen har ansett, att frågan om kostnadsfördelningen bör
tas upp till ny behandling om fonderingsbehovet i framtiden skulle bli tillgodosett
och kassornas inkomstbehov därigenom minska. Under angivna förhållanden
synes den föreslagna ökningen av statens kostnadsandel — vilken
torde vara en förutsättning för en snabb höjning av ersättningsnivån
— kunna godtagas.
Försäkringsinspektionen har i anslutning till ett i direktiven för utredningen
åberopat uttalande av 1950 års besparingsutredning ifrågasatt lägre
statsbidrag än det föreslagna vid låg arbetslöshet samt högre bidrag vid
större arbetslöshet. Försäkringsinspektionen har sålunda ansett det böra
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7. 17
undersökas om inte en finansieringsform som innebär att staten åtar sig
rätt väsentligt ökade förpliktelser vid påtaglig arbetslöshet eventuellt skulle
medföra sådan minskning i behovet av fondbildning att det bleve möjligt
att avsevärt förbättra försäkringsförmånerna också vid ringa arbetslöshet
även om statsbidraget vid full sysselsättning skulle bli mindre än det föreslagna.
Statsbidragssystemet är emellertid redan nu anordnat så att statsbidraget
är lågt vid ringa arbetslöshet men stiger hastigt vid ökande arbetslöshet.
Såsom utredningen framhållit har det nuvarande statsbidragssystemet
lett till att de flesta kassorna vid arbetslöshet av den storlek som förekommit
under senare år erhåller tämligen ringa stöd på grund av att daghjälpsbidrag
inte utgår förrän antalet understödda dagar per årsmedlem
överstiger 3. Flertalet kassor har sålunda under de senaste åren inte erhållit
något daghjälpsbidrag. Att ge ett ökat statligt stöd sådan utformning att
statsbidraget i samma utsträckning som f. n. eller i ännu större utsträckning
skulle variera med arbetslösheten synes knappast lämpligt.
Den bästa effekten av ett ökat statligt stöd torde ernås om detta får formen
av ett förbättrat grundstatsbidrag. Ett sådant bidrag av den föreslagna
storleken ger kassorna möjlighet att omedelbart företa en betydande höjning
av daghjälpen. Vidare bindes därigenom även kassor med låg arbetslöshetsrisk
vid försäkringen. Beträffande dessa kassor föreligger eljest en viss risk
för att de skall frigöra sig för att slippa den statliga kontrollen med arbetsförmedlingstvång
för arbetslösa medlemmar m. m.
Den av utredningen föreslagna kombinationen av grundstatsbidrag och
daghjälpsbidrag synes med hänsyn till de olika inverkande faktorerna väl
avvägd.
Landsorganisationen har uttalat sig för att den av utredningen föreslagna
skalan för grundstatsbidraget skall byggas på upp till det föreslagna
maximibeloppet 20 kronor för daghjälpen. Enligt utredningsförslaget skall
grundslatsbidraget uppgå till 5 kronor vid en daghjälp av minst 16 kronor
50 öre men sedan inte stiga även om daghjälpsbeloppet fastställes till högre
belopp. Jag anser mig inte kunna förorda högre grundstatsbidrag än utredningen
föreslagit.
Utredningen har inte ansett tillräckligt erfarenhetsunderlag finnas för
att föreslå vare sig skärpning eller uppmjukning av de nu inom arbetslöshetsförsäkringen
tillämpade fonderingsprinciperna. Någon erinran häremot
synes inte kunna göras. Den nuvarande fonderingen — ca 200 miljoner kronor
vilket belopp efter genomförande av de föreslagna ersättningshöjningarna
beräknas behöva ökas med ca 100 miljoner kronor — synes inte anmärkningsvärt
stor för en försäkring av ifrågavarande omfattning.
Utredningen har föreslagit, att medlemsbidraget, som nu utgår med 2—4
kronor per årsmedlem, skall höjas till 3—5 kronor. Samtidigt skall den nuvarande
olikheten i reglerna beträffande kassor med veckoavgifter och kassor
med månadsavgifter avskaffas. Utredningen har bl. a. framhållit behovet
av att redogörarna erhåller sådan ersättning att en fast och kunnig redo2
Ii i han g till riksdagens protokoll 1993. 6 sand. 2 avd. Nr 7.
18
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.
görarkår erhålles. Förslaget har i ifrågavarande del allmänt tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Jag förordar, att förslaget genomföres.
Såsom villkor för att de nya statsbidragsbestämmelserna skall få tillämpas
beträffande viss kassa har föreslagits, att kassan skall höja sin egendel
av daghjälpen med minst en krona jämfört med daghjälpen vid utgången av
år 1952. Tillsynsmyndigheten föreslås dock erhålla befogenhet att efterge kravet
på höjning då tillsynsmyndigheten med hänsyn till löneläget för kassans
medlemmar eller till kassans ekonomiska ställning finner detta erforderligt.
Samorganisationen har föreslagit att ifrågavarande villkor skall utgå eller,
om detta inte är möjligt, att tillsynsmyndigheten erhåller direktiv att välvilligt
pröva framställningar om dispens. För egen del finner jag det önskvärt,
att angivna krav på en insats från de försäkrades sida upprätthålles så
långt möjligt är. Endast om utpräglade svårigheter föreligger för en kassa
synes kravet böra efterges.
För innevarande budgetår har till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
anvisats ett förslagsanslag av 14 milj. kronor. Arbetsmarknadsstyrelsen har
(skr. 22/8 1952) beräknat medelsbehovet under nästa budgetår till 14,7 milj.
kronor med nu gällande statsbidragsbeslämmelser och under förutsättning
att antalet understödda dagar per årsmedlem uppgår till 2,6 eller samma
siffra som år 1950. (Motsvarande siffra för 1951 var endast 1,5 och torde för
1952 inte vara så hög som 2,«). Då ett flertal på kostnaderna inverkande
faktorer är osäkra är det vanskligt att göra beräkningar av kostnaderna för
arbetslöshetsförsäkringen. Statsverkets kostnader vid genomförande av utredningens
förslag synes emellertid vid samma arbetslöshet som arbetsmarknadsstyrelsen
räknat med och en genomsnittlig daghjälp av ca 12 kronor
kunna uppskattas till 27—28 milj. kronor för helt budgetår. På grund av att
statsbidraget i regel utbetalas kalenderårsvis i efterskott har utredningen ansett,
att anslagsbehovet för nästa budgetår kan begränsas till 20 milj. kronor.
Sedan utredningens förslag lades fram har utvecklingen på arbetsmarknaden
varit sådan, att det synes sannolikt att antalet understödsdagar per årsmedlem
under år 1953 kommer att bli något högre än under 1950. Det är f. n.
inte möjligt att bedöma hur stort nämnda antal blir. Vid 3 understödsdagar
per årsmedlem kan kostnaderna för statsverket vid bifall till utredningens
förslag uppskattas till ca 33 milj. kronor för helt budgetår, vid 3,4 understödda
dagar till ca 38 milj. kronor och vid 3,6 understödda dagar till ca
41 milj. kronor, allt under förutsättning att antalet försäkrade uppgår till
ca 1 200 000 och att den genomsnittliga daghjälpen är ca 12 kronor. Enligt
vad jag inhämtat kan kassorna av tekniska skäl sannolikt som regel inte
genomföra höjningen av daghjälpen omedelbart vid nästa budgetårs ingång
utan höjningen torde komma att ske successivt under senare hälften av år
1953. Under sådana förhållanden torde anslaget för budgetåret 1953/54 inte
behöva anvisas med högre belopp än 20 milj. kronor trots den större arbetslösheten
innevarande år. Jag föreslår därför, att för nämnda budgetår till
Bidrag till erkända arbetslöshetskassor anvisas ett förslagsanslag av 20 milj.
kronor.»
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.
19
Motioner.
Beträffande utformningen av reglerna om villkor för erhållande
av försäkringsersättning hemställes i motionerna 1:440 och
II: 557 att bestämmelserna om karenstid slopas och att daghjälp skall utgå
från och med den dag arbetslöshet inträder.
Motionerna I: 439 och II: 556 innehålla förslag angående understödstiden,
vilket redovisas nedan i samband med finansieringsfrågan.
Rörande finansieringen av arbetslöshetskassornas verksamhet
ha i motionerna I: 439 och II: 556 föreslagits ändring i propositionens förslag
till utformning av grundstatsbidraget och daghjälpsbidraget. Motionärerna
anföra bland annat:
Statens primära uppgift i syfte att förhindra arbetslöshet bör vara att gegenom
en effektiv finans- och penningpolitik motverka och utjämna de konjunkturskiftningar
som näringslivet ofrånkomligen utsättes för. I andra
hand kommer de mer direkta samhälleliga ingripandena genom en verksam
arbetsförmedling och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder som syftar
till att bereda arbetslösa tillfälle till arbete. I anslutning härtill synes
samhället genom kontanta understöd böra bidraga till det försäkringsskydd
mot arbetslöshet som arbetslöshetsförsäkringen är ägnad att ge. Härvid bör
man enligt var uppfattning främst ta sikte på att det statliga bidraget skall
utgå efter sådana grunder att arbetslöshetsförsäkringen tillfredsställande
fungerar vid en mer påtaglig arbetslöshet. Vid låg arbetslöshet synes kassornas
ersättningar huvudsakligen böra finansieras med medlemsavgifter, medan
vid längre arbetslöshet staten bör bära den alldeles övervägande delen
av kostnaderna. Det allmännas bidrag borde sålunda enligt vår mening utgå
efter eu mer markerat stigande skala än vad nu föreslagits. I konsekvens
härmed skulle statens andel i kostnaderna vid låg arbetslöshet bli förhållandevis
mindre, varigenom man skulle undgå de senare årens otillfredsställande
förhållanden att staten oaktat full och tidvis överfull sysselsättning måst
bidraga med högst betydande summor för arbetslöshetsförsäkringen.
Under åberopande av dessa synpunkter och den uppfattning departementschefen
givit till känna i direktiven för utredningen vill vi förorda att
grundstatsbidraget sänkes med förslagsvis omkring en tredjedel och att i
stället skalan för daghjälpsbidraget justeras uppåt. Skalan synes böra utformas
så att bidragsprocenten vid låg arbetslöshet bibehålies vid 3,o % för
att vid maximal arbetslöshet stiga till 80 å 85 %. Vid en arbetslöshet av
ungefär den omfattning som kan förutses för budgetåret 1953/54 skulle
detta innebära en viss sänkning av statens andel i försäkringskostnaderna
medan denna andel vid mer betydande arbetslöshet något skulle ökas.
I motionerna hemställes i denna del, att riksdagen måtte bifalla proposition
nr 166 med den ändringen att grundstatsbidraget sänkes med omkring
en tredjedel och att skalan för daghjälpsbidraget utformas så alt statsbidraget
stiger från tre procent vid 3,25 understödsdagar per årsmedlem till
80 ä 85 procent vid minst 26 understödsdagar.
I samband härmed ha motionärerna upptagit fråga om utsträckning av
den i 23 § arbetslöshetskasseförordningen stadgade längsta understödstiden.
Motionärerna anföra härom följande.
20 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.
I enlighet med den principiella uppfattning som uttryckts i det föregående
nämligen att ett ökat statsbidrag bör utges vid mer omfattande arbetslöshet
vill vi slutligen föreslå att högsta medgivna understödstid, som nu utgör 156
dagar, må kunna förlängas till 200 dagar när särskilda skäl därtill föreligger.
Ett sådant skäl bör anses föreligga när arbetslöshetskassa helt eller till
övervägande del utgöres av arbetstagare med å ena sidan relativt sett lägre
arbetslöshetsfrekvens men å andra sidan väsentligt längre arbetslöshetsfall
än vad som allmänt gäller. Antydda förhållanden torde råda särskilt för
vissa grupper av tjänstemän inom industrien.
I överensstämmelse härmed föreslå motionärerna att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att genom dispens medgiva att arbetslöshetskassa
må kunna utge understöd under högst 200 dagar.
I motionerna I: MO och II: 557 hemställes, såvitt angår finansieringssystemet,
att riksdagen med bifall till propositionen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till nästa års riksdag till sådan förändring
av lagen om arbetslöshetsförsäkring, att de försäkringsavgifter, som
erlägges av de lörsäkrade, slopas och att arbetsgivarbidrag införes i deras
ställe.
Utskottet.
Sedan den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen år 1935 trädde i
verksamhet har rörelsen vuxit till att numera omfatta omkring 1 140 000
försäkrade. Ehuru fortfarande vissa grupper med icke obetydlig arbetslöshetsrisk
stå utanför försäkringen innebär den stora omslutningen att goda
förutsättningar finnas för att genom försäkringen skapa ett effektivt skydd
mot oförvållad arbetslöshet.
Med försäkringsformen äro förenade sådana fördelar, såväl för den enskilde
som för samhället, att arbetslöshetsförsäkringen framstår såsom den
lämpligaste formen för kontanthjälp vid arbetslöshet. Försäkringen lämnar
frihet åt arbetstagaren att själv inom vissa gränser avväga det skydd han
behöver. För den arbetslöse måste det vidare vara av stor betydelse att försäkringsersättningen
utgives utan behovsprövning. Utredningen har framhållit
den samhällsekonomiska betydelse försäkringen har. Inbetalningen av
försäkringsavgifter och fondbildningen innebär en icke ringa sparverksamhet
och verkar från denna synpunkt konjunkturu t jämnande samt, i tider
med inflationstendenser, dämpande på inflationen.
Mot bakgrunden av det anförda framstår det som ett viktigt samhällsintresse
att understödja den vidare utvecklingen av arbetslöshetsförsäkringen.
I följd av de senare årens utveckling på lönemarknaden och beträffande
levnadsomkostnaderna ha de i arbetslöshetskasseförordningen fastslagna ersättningsbeloppen
kommit att framstå såsom otillräckliga. Med hänsyn till
bland annat de tendenser till ökad arbetslöshet, som under senaste tiden
framträtt inom vissa områden av arbetsmarknaden, är en förbättring av
ersättningarna påkallad.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7. 21
I syfte att snabbt skänka arbetslöshetsförsäkringen behövligt stöd framlägges
i propositionen förslag till förbättring av försäkringsersättningarna.
Utskottet ser med tillfredsställelse att förbättringarna äro avsedda att komma
försäkringen till godo redan under budgetåret 1953/54.
I propositionen föreslås att daghjälpens maximibelopp, som sedan 1 juli
1950 är 8 kronor, höjes till 20 kronor. Vid utarbetande av förslaget till höjning
av daghjälpsnivån har såsom en allmän målsättning för arbetslöshetsförsäkringen
uppställts önskemålet att försäkringen skall lämna en kompensation
för inkomstbortfallet, som, bortsett från karenstiden, icke understiger
50 procent av nettoinkomsten (bruttoinkomsten med avdrag för skatt).
För att en sådan kompensationsgrad skall uppnås bör en arbetstagare med
en årsinkomst av 12 000 kronor (bruttodagsinkomst ca 43 kronor vid 280
arbetsdagar) kunna påräkna en daghjälp av omkring 16 kronor. Det föreslagna
högsta daghjälpsbeloppet, 20 kronor, torde giva kompensation med
omkring 60 procent av nettoinkomsten vid en dagsinkomst av 45 kronor och
en årsinkomst av 12 600—13 500 kronor (280—300 arbetsdagar). Utskottet
anser den föreslagna höjningen av maximigränsen väl motiverad med hänsyn
bland annat till nuvarande allmänna löneläge. Det är att vänta att arbetslöshetskassorna
i allmänhet icke omedelbart komma att fastställa så
stora daghjälpsbelopp som 20 kronor, och den föreslagna maximeringen
innebär följaktligen att viss marginal kommer att finnas för senare höjningar
inom kassorna. Med hänsyn härtill synas några betänkligheter icke
kunna hysas mot att tills vidare fixera daghjälpens översta gräns till visst
belopp. De nuvarande bestämmelserna om daghjälpens minsta belopp kunna,
såsom föreslagits, utgå.
Beträffande familjetilläggen föreslås att make- och husföreståndarinnetillägget
höjes från nuvarande en krona 25 öre till två kronor och att barntillägget
höjes från nuvarande en krona till en krona 50 öre. Utskottet ansluter
sig till vad departementschefen anfört om önskvärdheten av familjetillläggen
inom arbetslöshetsförsäkringen. Därest man bibehåller den nuvarande
utformningen av försäkringen torde icke kunna undvaras den garanti
för tillfredsställande ersättningar åt familjeförsörjare, som ifrågavarande
tillägg erbjuder. Den föreslagna höjningen bör godtagas.
I samband med att förslaget om höjning av försäkringsersättningarna
framlagts bär viss revision av överförsäkringsreglerna visat sig nödvändig.
Den nuvarande gränsen för det sammanlagda beloppet av daghjälp och familjetillägg
till familjeförsörjare med fler än två barn, 90 procent, utgör
icke längre tillräckligt skydd mot överförsäkring. Frågan om hur överförsäkringsgränsen
bör bestämmas för att i skilda inkomstlagen medgiva en
rättvis avvägning av ersättningsbeloppen har inte slutbehandlats av utredningen.
I avvaktan på att utredningen slutför arbetet härmed föreslås såsom
en provisorisk lösning att 90-procentgränsen avskaffas, medan överförsäkringsgränserna
i övrigt tills vidare behållas. I fortsättningen skulle alltså
ersättning från arbetslöshetsförsäkringen för familjeförsörjare få uppgå
till högst 80 procent och för annan till högst 60 procent av arbetsförtjänsten.
22 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.
Ehuru icke heller 80-procentgränsen kan anses i alla lägen på ett tillfredsställande
sätt skydda mot överförsäkring, synes doek det föreslagna provisoriet
kunna godtagas under en begränsad övergångsperiod. Utskottet vill
understryka vikten av att detta problem snabbt bringas till lösning. Härvid
måste givetvis beaktas, jämte rättvisekraven, att understödsnivån icke får
medgivas stiga därhän att den motverkar den arbetslöses villighet att söka
och taga arbete.
I motionerna I: 439 och II: 556 har föreslagits att den längsta tid, varunder
daghjälp må utgå till försäkrad, 156 dagar, efter dispens skall kunna utsträckas
till 200 dagar. För vissa arbetstagargrupper med låg arbetslöshetsfrekvens
men förhållandevis långa arbetslöshetstider skulle eu sådan utvidgning
av försäkringsskyddet vara betydelsefull. Svårigheterna att vid
omfattande arbetslöshet på kort tid få i gång erforderliga beredskapsarbeten
tala också för den föreslagna förlängningen. Understödstidens lämpligaste
begränsning tillhör emellertid de frågor, till vilka utredningen ännu icke
tagit slutgiltig ståndpunkt. Utredningens resultat torde därför böra avvaktas
innan riksdagen tager ställning till ifrågavarande spörsmål.
Även det i motionerna I: 440 och II: 557 upptagna problemet om karenstidens
utformning tillhör de frågor, som ännu icke slutbehandlats av utredningen.
Utskottet kan därför icke på detta stadium förorda att riksdagen tar
upp frågan till saklig prövning.
Beträffande finansieringen av förbättringarna har utskottet att i första
hand taga ställning till det i motionerna I: 440 och II: 557 framförda förslaget
att kassamedlemmarnas försäkringsavgifter slopas och att arbetsgivarbidrag
införas i deras ställe. Att avskaffa de försäkrades bidrag till försäkringen
kan med den nuvarande försäkringens uppbyggnad ej ifrågakomma.
Förutom den ekonomiska betydelse, som avgifterna ha, torde deras borttagande
icke kunna förenas med den nuvarande friheten för kassamedlemmarna
att välja daghjälpsklass. Vad gäller införandet av arbetsgivarbidrag
delar utskottet departementschefens uppfattning att frågan härom bör behandlas
i samband med ett mera allmänt övervägande av olika vägar för
socialpolitikens finansiering.
De kostnader, som förbättringen av försäkringsersättningarna föra med
sig, böra fördelas mellan staten och de försäkrade. Utskottet anser att statens
medverkan vid bestridandet av kostnaderna för de förbättrade förmånerna
bör ske genom förbättring av grundstatsbidraget. Propositionens förslag
innebär en höjning av detta bidrag från nuvarande 75 öre per daghjälp
till ett grundbelopp av 2 kronor 25 öre vid en daghjälp av 5 kronor
50 öre jämte ett tilläggsbelopp av 25 öre för varje hel krona, varmed
daghjälpen överstiger 5 kronor 50 öre. Grundstatsbidragel föreslås dock
maximerat till 5 kronor. Vid daghjälpsbelopp understigande 5 kronor 50
öre föreslås bidraget skola utgå med 40 procent av det fastställda beloppet
Daghjälpsbidraget och familjetilläggsbidraget föreslås skola utgå efter
oförändrade grunder. Genom att dessa bidrag kunna komma att avse högre
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7. 23
understödsbelopp än tidigare ökas i motsvarande mån statens andel i kostnaderna.
Utskottet kan icke biträda det i motionerna I: 439 och II: 556 ställda förslaget
att öka den nuvarande progressivi teten hos daghjälpsbidraget och
samtidigt sänka det föreslagna grundstatsbidraget. Med daghjälpsbidragets
konstruktion har avsetts att reglera statsbidragssystemet så att statens
ekonomiska hjälp blir förhållandevis större vid omfattande arbetslöshet än
vid ringa arbetslöshet. Motionärerna avse att förstärka statsbidraget vid
mer omfattande arbetslöshet. Det saknas emellertid tillräckliga erfarenheter
av de praktiska verkningarna av det nuvarande systemet för att man nu
skall överväga en omreglering av bidraget.
Beträffande statsbidraget till kassornas förvaltningskostnader föreslås i
propositionen en viss höjning av medlemsbidraget samt att kassor med månadsavgifter
jämställas med kassor, där veckoavgifter upptagas. Av den
verkställda utredningen framgår, att förvaltningskostnaderna per medlem
under tiden 1938—1951 stigit, för kassor med högst 10 000 medlemmar med
i genomsnitt 23 procent, för kassor i storleksordningen 10 000—25 000 medlemmar
med 48 procent och för de större kassorna med 24 procent. Med
hänsyn härtill finner utskottet det rimligt att nu höja medlemsbidraget för
de skilda grupperna arbetslöshetskassor till respektive fem, fyra och tre kronor
per årsmedlem. Mot förslaget i övrigt har utskottet ingen anledning
till erinran.
Utskottet godtager förslaget att i övergångsbestämmelserna rörande ändringen
i statsbidragsförordningen såsom villkor för att arbetslöshetskassa
skall äga åtnjuta det högre grundstatsbidraget uppställa att kassan höjer
sin egendel av daghjälpen med minst en krona jämfört med utgången av år
1952. Utskottet ansluter sig till de synpunkter departementschefen anfört
rörande utnyttjandet av den möjlighet till dispens från villkoret, som bestämmelsen
medger.
Vad gäller anslagsbehovet för budgetåret 1953/54 synes intet vara att
erinra mot den utredning som i propositionen redovisats till stöd för anslagsäskandet
om 20 000 000 kronor.
Arbetslöshetskassornas rapporteringsskyldighet till tillsynsmyndigheten.
1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen har den 17 januari 1952
avlämnat förslag till viss ändring i dels förordningen om statsbidrag till
erkända arbetslöshetskassor, dels kungörelsen angående övervakandet av
sådana kassor i syfte att möjliggöra införandet av varannanmånadsrapportering
inom arbetslöshetskassorna. Utredningen har funnit, att ett genomförande
av rapportering varannan i stället för varje månad skulle medföra betydande
arbetslättnad för såväl de lokala redogörarna inom arbetslöshets
-
24 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.
kassorna som för kassornas huvudkontor. Några allvarligare olägenheter
befaras inte till följd av ändringen. Statsbidragets storlek skulle enligt vad
utredningen funnit påverkas endast obetydligt. För att möjliggöra tillfredsställande
kontroll från tillsynsmyndighetens sida har utredningen emellertid
föreslagit, att tillsynsmyndigheten erhåller befogenhet att avgöra, huruvida
varannanmånadsrapporteringen skall frångås för en eller flera kassor
och rapportskyldighet för varje månad återinföras. Tillsynsmyndigheten bör
vidare enligt förslaget äga bestämma, när rapport skall insändas.
över utredningens förslag har statskontoret, riksräkenskapsverket, arbetsmarknadsstyrelsen
och De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation
avgivit utlåtande. Samtliga tillstyrker förslaget.
Departementschefen.
Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen är i hög grad beroende av de
lokala redogörarnas insatser. Deras arbete inom försäkringen, som i stor
utsträckning utföres vid sidan av arbetet inom produktionen, är omfattande
och tidsödande. Som framhållits av utredningen, har arbetslöshetskassorna
stora svårigheter att erhålla och behålla redogörare, vilket måste vara
till skada för hela försäkringen. Jag finner det därför angeläget, att allt
göres för att underlätta redogörarnas arbete. Införandet av varannanmånadsrapportering
skulle innebära en betydande lättnad för såväl redogörarna
som kassornas huvudkontor. Då den verkställda utredningen visar, att
kostnaderna för statsverket i stort sett blir desamma bör det hinder mot införandet
av varannanmånadsrapportering, som f. n. finnes i statsbidragsförordningen,
undanröjas. Jag tillstyrker därför de av utredningen i detta syfte
föreslagna ändringarna i statsbidragsförordningen.
Utskottet.
Förslag om förenkling av kassornas redovisning till tillsynsmyndigheten
behandlades år 1951 av riksdagen. Förslaget, som bland annat innebar alt
kassorna skulle insända rapporter över sin verksamhet varannan i stället för
varje månad, övervägdes av andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 22 fann att det föreslagna systemet med rapportering
endast varannan månad skulle komma att innebära en avsevärd arbetsbesparing
såväl för arbetslöshetskassornas huvudkontor som för de lokala
redogörarna. Några invändningar mot den föreslagna omläggningen ur statsbidragssynpunkt
eller eljest ansågos icke heller kunna göras. Med hänsyn
till den då förestående översynen av statsbidragsbestämmelserna beslöt riksdagen
på förslag av utskottet att hos Kungl. Maj :t anhålla att ifrågavarande
önskemål måtte tagas under övervägande vid den planerade översynen.
Det i propositionen framlagda förslaget överensstämmer med det av riksdagen
tidigare behandlade, och utskottet tillstyrker den nu föreslagna änd
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.
25
Förlängning av viss garanti ät Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa.
Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa erhöll 1948 för tiden 1 januari samma
år—31 december 1953 en statlig garanti om 2 000 000 kronor. Garantien
motiverades av de särskilda svårigheter, som på grund av arbetsförhållandena
inom sjöfolksyrket mötte för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
inom detta yrke och behovet av stöd utöver det vanliga statsbidraget under
en övergångsperiod.
Såsom förutsättning för den statliga garantien uppställdes bland annat,
att de av kassan lämnade försäkringsförmånerna inte översteg ett daghjälpsbelopp
av 5 kronor 25 öre ävensom att daghjälp inte lämnades för mer än
120 dagar per tolvmånader speriod. Hinder mötte däremot inte mot att försäkringsförmånerna
inom den sålunda givna ramen eventuellt förbättrades
i den utsträckning tillsynsmyndigheten funne anledning medgiva. Sedan
garantien beviljades har daghjälpsbeloppet höjts till 7 kronor per dag. Häremot
svarar en verkställd ökning av veckoavgiflen från 55 till 80 öre.
Garantien har inte till någon del tagits i anspråk.
I skrivelse den 24 september 1952 har Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa
anhållit om förlängning av försäkringsgarantien under ytterligare en
sexårsperiod. I skrivelsen har närmare redogjorts för kassans verksamhet
och övriga förhållanden. För att utan tidsutdräkt kunna höja daghjälpsbeloppet
till dess realvärde före penningvärdets fall hemställer kassan, att
den tidigare garantien åt kassan om högst 2 000 000 kronor måtte förlängas
för tiden 1 januari 1954—31 december 1959, dock räknat med utgångspunkt
från kassans fondbehållning den 31 december 1953.
Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker den gjorda framställningen men föreslår,
att garantin fastställes att gälla med utgångspunkt från fondens
storlek den 31 december 1952 och för de daghjälpsbelopp, som tillsynsmyndigheten
framdeles kan komma att genom registrering godkänna.
Departementschefen.
Det ekonomiska läget för sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa synes ha
förbättrats sedan år 1948, då beslut om nu ifrågavarande garanti fattades.
Enligt vad jag inhämtat uppgick fondbehållningen per medlem vid utgången
av år 1951 till 94: 93 kronor medan motsvarande belopp vid utgången av
1947 var 46: 73 kronor. Den genomsnittliga fondbehållningen per medlem i
samtliga erkända arbetslöshetskassor utgjorde emellertid vid utgången av
1951 159:62 kronor, varför sjöfolkskassan fortfarande måste anses relativt
ogynnsamt ställd. Med hänsyn till de speciella förhållandena inom sjöfolksyrket
föreligger vidare fortfarande svårigheter för kassans verksamhet, vilka
knappast har motsvarighet inom andra fack. 111. a. må nämnas, att antalet
inbetalda avgifter per medlem och år inte är lika stort inom sjöfolkskassan
som inom de flesta andra kassor. Med hänsyn till dessa omständigheter och
till det i tidigare sammanhang behandlade behovet av en betydande höjning
av ersättningsnivån inom arbetslöshetsförsäkringen, vilket behov inte är
26 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.
minst utpräglat för sjöfolkets del, synes en alltför svår belastning på kassan
vara att befara, om garantien nu avvecklas. Jag förordar därför, att garantien
i enlighet med förslaget förlänges att gälla under ytterligare sex år
fr. o. m. år 1954. Villkoren för garantien bör vara oförändrade, dock att
densamma i enlighet med arbetsmarknadsstyrelsens förslag bör räknas med
utgångspunkt från fondens storlek den 31 december 1952 och för de daghjälpsbelopp,
som tillsynsmyndigheten framdeles kan komma att godkänna.
Utskottet.
Utskottet har intet att erinra mot att garantien till Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa
förlänges under ytterligare sex år från och med år 1954. Såsom
föreslås bör garantien gälla med utgångspunkt från fondens storlek
den 31 december 1952 och för de daghjälpsbelopp, som tillsynsmyndigheten
framdeles kan komma att godkänna.
Kontantunderstöden,
Bestämmelser beträffande kontantunderstödsverksamheten finnes meddelade
i kungörelsen den 27 maj 1949, nr 278, angående vissa statliga och
statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet (arbetslöshetskungörelsen). I
denna regleras dock ej understödsbeloppen.
Kontantunderstöden består av dels dagunderstöd (grundbelopp, maketiHägg
och barntillägg) dels hyreshjälp. Dagunderstödets grundbelopp är
dyrortsgraderat, och landets kommuner är indelade i tre grupper. Härvid
tillämpas i huvudsak den ortsgruppsindelning enligt 1935 års folkpensioneringslag,
som gällde vid lagens upphörande den 31 december 1947.
Kungl. Maj :t har den 30 januari 1953 — i avbidan på prövning av det
av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen avgivna, i det föregående
behandlade förslaget angående vissa förbättringar av ersättningarna inom
den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen — medgivit en provisorisk höjning
av kontantunderstöden fr. o. m. den 1 februari 1953, varvid följande maximibelopp
fastställts.
Dagunderstöd (kronor per dag):
Ortsgrupp Grundbelopp Maketillägg Barntillägg
I........................ 5:— 1:25 1:—
II ........................ 5:25 1:25 1: _
III ........................ 5:50 1:25 1: —
Hyreshjälp (kronor per månad):
Ortsgrupp Ensamstående Familjeförsörjare
I................................ 30 60
II ................................ 45 90
III ................................ 65 135
Göteborg, Malmö och Hälsingborg.... 75 150
Stockholm......................... 100 175
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7. 27
1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen har i samband med sitt
förut behandlade förslag beträffande ersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen
erinrat, att enligt socialvårdskommitténs förslag kontantunderstöden
skall avskaffas som särskild hjälpform och den behovsprövade hjälpen
vid arbetslöshet lämnas i form av socialhjälp. Utredningen utgår ifrån
att detta förslag i varje fall inte kommer att genomföras inom den närmaste
framtiden. Bortsett från möjligheten för kommunerna att vid arbetslöshet
lämna fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen skulle då kontantunderstöden
vara den kontanthjälp, som vid sidan av försäkringen står till förfogande
vid arbetslöshet.
Utredningen har upptagit frågan om förhållandet mellan försäkringen och
kontantunderstöden. Utredningen har inte funnit det möjligt att föreslå någon
genom ett visst procenttal fixerad relation mellan försäkringsersättningar
och kontantunderstöd. Även vid bifall till utredningens förslag beträffande
försäkringsersättningarna bör man räkna med att marginalen mellan
dessa ersättningar och kontantunderstöden ibland kan bli knapp. Under
sådana förhållanden är det enligt utredningens mening av vikt att villkoren
för erhållande av kontantunderstöd i möjligaste mån anpassas efter försäkringens
villkor. Härvid bör emellertid skillnad göras mellan utförsäkrade
kassamedlemmar å ena sidan samt övriga arbetslösa å andra sidan. I fråga
om arbetslösa tillhörande grupper, som enligt nuvarande eller framdeles
eventuellt ändrade bestämmelser har möjlighet att ansluta sig till försäkringen
men underlåter att göra detta för att slippa avgifterna, är det däremot
angeläget att utpräglad återhållsamhet iakttages vid utlämnande av kontantunderstöd.
Försäkringens regler om karenstid, överförsäkringsregler, säsongrestriktioner
in. m. bör beaktas så att inte kontantunderstöden blir fördelaktigare
än försäkringsersättningarna. Nu gällande bestämmelser bör, anför
utredningen, ses över med beaktande av denna synpunkt. Som exempel på en
bestämmelse, som bör ändras, nämner utredningen den nuvarande föreskriften
om maximering av kontantunderstödet i förhållande till arbetsinkomsten.
Enligt denna bestämmelse kan kontantunderstödet tillåtas stiga till
bruttolönens belopp, medan försäkringsersättningen maximeras till 60 % av
bruttolönen för ensamstående.
Utredningen har slutligen anfört, att målet givetvis bör vara att försäkringsersättningarna
bringas upp till sådan nivå att tillskott i form av kontantunderstöd
inte erfordras. Intill dess att så skett bör dock den nuvarande
möjligheten för försäkrade att få hyreshjälp bibehållas.
Remissbehandlingen av styrelsens förslag är ännu inte avslutad.
Departementschefen.
Såsom utredningen anfört bör man tills vidare utgå ifrån att kontantunderstöden
bör bestå som en särskild hjälpform avsedd för arbetslösa vilka
är i behov av kontanthjälp men inte erhåller sådan genom arbetslöshetsförsäkringen,
vare sig detta beror på att vederbörande inte är anslutna till
28 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.
försäkringen eller på att de är utförsäkrade. Otvivelaktigt är det av vikt
att en inte alltför liten marginal finnes mellan ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen
och kontantunderstöden. Vid bifall till de av mig i det
föregående tillstyrkta förslagen synes förutsättningar för upprätthållande
av en sådan skillnad i flertalet fall kunna påräknas. Den omständigheten att
försäkringsersättningarna varit så låga har under senare år hindrat en i
och för sig motiverad höjning av kontantunderstöden. Av samma anledning
har frågan om dyrortsgraderingen av kontantunderstöden, vilken fråga
vid upprepade tillfällen uppmärksammats av riksdagen, inte kunnat upptagas
till omprövning. Dåvarande chefen för socialdepartementet anförde
vid anmälan av anslagsbehovet till arbetslöshetsbekämpande åtgärder för
budgetåret 1951/52 (prop. 1951:152 s. 17), att frågan om en höjning av
kontantunderstöden med hänsyn till den ringa arbetslösheten syntes kunna
utan större praktisk olägenhet anstå tills vidare. Om kontantunderstödsverksamheten
till följd av ökad arbetslöshet fick en betydande omfattning
under budgetåret 1951/52 borde Kungl. Maj :t dock kunna medge en höjning
av beloppen. Vid behandlingen av motsvarande anslag för innevarande
budgetår berördes frågan inte. Vid anmälan av 1953 års statsverksproposition
(V ht s. 126) anförde jag emellertid, att det var min avsikt att senare
ta upp frågan om en provisorisk höjning av understödsbeloppen. Då antalet
arbetslösa i behov av kontantunderstöd under vintern 1952—1953 ökats avsevärt
har jag sedermera ansett en dylik provisorisk höjning erforderlig. De
nya maximibestämmelserna har redovisats i det föregående.
Om riksdagen bifaller de beträffande arbetslöshetsförsäkringen framlagda
förslagen kan ytterligare någon höjning av maximibeloppen för kontantunderstöden
övervägas. Det bör få ankomma på Kungl. Maj :t att pröva denna
fråga. De spörsmål om en mera detaljerad anpassning av villkoren för kontantunderstöd
efter försäkringens villkor som aktualiserats av 1951 års utredning
om arbetslöshetsförsäkringen är jag inte beredd att f. n. ta ställning
till.
Motioner.
I motionen 11: 558 uppehålla sig motionärerna vid problemet om förhållandet
mellan försäkringsersättningen och kontantunderstöden samt framhålla
såsom angeläget, att riksdagen vid behandlingen av propositionen tillkännager
den uppfattningen att den översyn av reglerna för kontantunderstödsverksamheten,
som 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen
föreslagit, bör komma till stånd utan dröjsmål. Motionärerna hemställa, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte beakta vad i motionen
anförts.
I motionen I: 4-4 uttala motionärerna att arbetslöshetsförsäkringen, som i
huvudsak bestrides genom avgifter från arbetarna, bör avskaffas eller också
bibehållas enbart till tjänst för dem, som verkligen frivilligt med hjälp av
egna medel vill skaffa sig förmåner utöver den arbetslöshetshjälp, som bör
utgå med samma belopp till alla.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7. 29
Vad som i första hand borde reformeras vore alltså de nuvarande bestämmelserna
om kontantunderstöd till icke försäkrade eller till »utförsäkrade»
arbetslösa. De som nu med hjälp främst av egna medel försäkrats mot arbetslöshet
borde befrias från de utgifter detta medför för såväl dem själva
som deras fackliga organisationer och ändå tillförsäkras bättre förmåner
än vad försäkringarna för närvarande ger.
Motionärerna ha i motionen lagt fram vissa riktlinjer för en reform rörande
kontantunderstödsverksamheten samt hemställt, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådan ändring av förordningen
angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet,
som i motionen framförts.
Utskottet.
Frågan om den lämpligaste utformningen av arbetslöshetsförordningen
kan icke bedömas utan samtidig kännedom om riktlinjerna för den fortsatta
kontantunderstödsverksamheten enligt arbetslöshetskungörelsen. För att arbetslöshetsförsäkringen
skall vinna önskvärd omfattning fordras helt naturligt
att den bjuder förmåner, som äro bättre än de, som erhållas utan avgiftsbetalning.
Utskottet hyser den uppfattningen att mellan arbetslöshetsförsäkringens
understödsnivå och kontantunderstöden ständigt måste finnas
en tydlig skillnad till förmån för de försäkrade för att försäkringen icke
skall riskera förlora i effektivitet.
Kontantunderstöden böra därför avvägas med hänsyn till försäkringens
förmåner. Härvid böra beaktas försäkringens regler om karenstid, överförsäkringsregler,
säsongrestriktioner m. m. Utskottet förutsätter att Kungl.
Maj :t med beaktande av nu anförda synpunkter ägnar problemen rörande
förhållandet mellan försäkringen och kontantunderstöden fortsatt uppmärksamhet.
Med den grundsyn utskottet har på frågan om samhällets åtgärder för försörjningen
av de oförvållat arbetslösa kan utskottet icke ansluta sig till de
riktlinjer, som i motionen 1:44 uppdragits för kontantunderstödsverksamheten
och vilka förutsätta att arbetslöshetsförsäkringen i dess nuvarande
utformning avskaffas.
Utskottets hemställan.
På grund av vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 439
och II: 556, såvitt de avse statsbidragsreglcrna, antaga de
genom propositionen framlagda förslagen till
1) förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1 och 2
mom. förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor,
samt
2) förordning angående ändring i förordningen den 15
juni 1934 om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor;
30 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.
B. att riksdagen måtte besluta, att statsverket skall för
tiden 1 januari 1954—31 december 1959, under de förutsättningar
och på de villkor som i propositionen föreslagits,
lämna Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa särskilda bidrag
med ett sammanlagt belopp av högst 2 000 000 kronor;
C. att riksdagen måtte för budgetåret 1953/54 under
femte huvudtiteln till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
anvisa ett förslagsanslag av 20 000 000 kronor;
D. att motionerna 1:439 och 11:556, såvitt angår understödstidens
längd, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
E. att motionerna 1:440 och 11:557 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt
F. att motionen 1: 44 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, samt
G. att motionen II: 558 måtte anses besvarad genom val!
utskottet i motiveringen anfört.
Stockholm den 23 april 1953.
På sammansatt stats- och andra lagutskotts vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från statsutskottet: herrar Karlsson, Gustaf*, Bergh, Bergman,
Onsjö, Persson i Växjö* och Gustafsson i Skellefteå;
från andra lagutskottet: herrar Norman, Sten, Bengtson*, fru
Johansson i Norrköping, herr Hagård och fru Sandström.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Bergh och Hagård, vilka — under åberopande av innehållet i de
likalydande motionerna I: 439 av herr Svärd m. fl. och II: 556 av herr Nilsson
i Svalöv samt under förmälan att motionärernas förslag skulle innebära
en besparing för budgetåret 1953/54 av anslaget till bidrag till erkända ar
-
31
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.
betslöshetskassor med omkring 3 000 000 kronor — ansett att utskottet under
A. bort hemställa, att riksdagen måtte antaga de genom propositionen
framlagda förslagen till
1) förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1 och 2
mom. förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor,
samt
2) förordning angående ändring i förordningen den 15
juni 1934 om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor med
den ändring att
dels 2 § erhåller följande lydelse:
Grundstatsbidrag utgår, där ej annat följer av vad nedan
i andra stycket sägs, för varje dag, för vilken daghjälp utgivits,
med dels ett grundbelopp av en krona 50 öre vid en
daghjälp av fem kronor, dels ock ett tilläggsbelopp av 15 öre
för varje hel krona, varmed daghjälpen överstiger fem kronor;
dock må grundstatsbidraget ej i något fall uppgå till
högre belopp än tre kronor 30 öre för varje understödsdag.
Har daghjälpen fastställts till lägre belopp än fem kronor,
skall grundstatsbidraget utgå med 30 procent av det fastställda
beloppet.
Daghjälpsbidrag utgår —--särskilda bestämmelser.
Familjetilläggsbidrag utgår---under året.
dels ock den som bilaga till förordningen den 15 juni 1934
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor fogade tabellen
ändras på sätt nedan angives.
Antal
under-
stödda
Daghjälpsbidragets
storlek i procent av
hela kostnaden för
Antal
under- stödda
dagar per
medlem
Daghjälpsbidragets
storlek i procent av
hela kostnaden för
Antal
under-
dagar per
medlem
understöd vid olika
antal understödda
dagar per medlem
understöd vid olika
antal understödda
dagar per medlem
stödda
dagar per
medlem
0-3
0,0
6
36,7
17
3,25
4,0
7
44,2
18
3,60
7,8
8
50,4
19
3,76
11,4
9
55,7
20
4
14,8
10
60,2
21
4,25
18,2
11
64,0
22
4,50
21,4
12
67,2
23
4,75
24,4
13
70,0
24
5
27,2
14
72,4
25
5,25
29,8
15
74,5
26—35
5,50
32,2
16
76,4
Särskilda bestämmelser:----överstiger 35.
Daghjälpsbidragets
storlek i procent av
hela kostnaden för
understöd vid olika
antal understödda
dagar per medlem
78.1
79,C
80.9
82,0
82.9
83.6
84.2
84.6
84,8
85,0
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.