Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition angående förbättring av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1953-04-23 · 31 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 31 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

S2LU 1953:7, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition angående förbättring av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.

1

JSr 7.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition angående

förbättring av ersättningarna inom den frivilliga

arbetslöshetsförsäkringen m. m., dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 13 mars 1953 dagtecknad proposition, nr 166, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

socialärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1 och 2 mom. förordningen

den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor; samt

2) förordning angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr 265)

om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor;

dels besluta, att statsverket skall för tiden 1 januari 1954—31 december

1959, under förutsättningar och på villkor som i propositionen föreslagits,

lämna Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa särskilda bidrag med ett sammanlagt

belopp av högst 2 000 000 kronor;

dels ock för budgetåret 1953/54 under femte huvudtiteln till Bidrag till erkända

arbetslöshetskassor anvisa ett förslagsanslag av 20 000 000 kronor.

I anledning av propositionen ha inom riksdagen väckts fem motioner,

nämligen

inom första kammaren

nr 439 av herr Svärd m. fl. och

nr 440 av herr Norling m. fl. samt

inom andra kammaren

nr 556 av herr Nilsson i Svalöv,

nr 557 av herr Senander och fru Nilsson och

nr 558 av herrar Gustafson i Göteborg och Lindberg.

Före propositionens avlämnande har vid innevarande års riksdag inom

första kammaren väckts motion, nr 44, av herr Norling m. fl. angående försörjningen

av oförvållat arbetslösa.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande under särskilda rubriker

i samband med redogörelsen för de delar av Kungl. Maj:ts förslag, som

motionärernas yrkanden i varje särskilt fall avse.

Propositionen har, såvitt angår förordningsförslagen, hänvisats till lagutskott

och tilldelats andra lagutskottet. Propositionen har i övrigt hänvi
1

Ilihnng till riksdagens protokoll 1953. 6 sand. 2 avd. Nr 7.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.

sats till statsutskottet. De ovan nämnda motionerna ha hänvisats till lagutskott

och tilldelats andra lagutskottet. Efter överenskommelse med statsutskottet

har propositionen och motionerna liänskjutits till behandling av sammansatt

stats- och andra lagutskott.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat

till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför

ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen redovisas ett av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen

framlagt förslag till vissa förbättringar av ersättningarna inom den

statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Det konstateras, att de

nuvarande ersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen i allmänt förekommande

inkomstlägen lämnar den arbetslöse kassamedlemmen en alltför

låg kompensation för den genom arbetslösheten mistade inkomsten. Vid

jämförelse med behovsprövade hjälpformer såsom fattigvården och kontantunderstöden

framstår försäkringsersättningarna såsom otillräckliga. För att

möjliggöra en med hänsyn till löneutvecklingen skälig förbättring av ersättningarna

föreslås, att maximibeloppet för daghjälpen höjes från 8 kronor till

20 kronor. Familjetilläggen föreslås bibehållna i samma utsträckning som

f. n. Make- och husföreståndarinnetillägget föreslås höjt från 1: 25 till 2 kronor

samt barntillägget från en krona till 1: 50 kronor per dag.

I fråga om överförsäkringsreglerna föreslås en provisorisk ändring.

Beträffande finansieringen av de föreslagna förbättringarna föreslås, att

statens insats ökas främst genom en förbättring av grundstatsbidraget, vilket

f. n. utgör 75 öre per dag för vilken daghjälp utgår. Grundstatsbidraget

skall enligt förslaget utgå för varje dag, för vilken daghjälp utgivits, dels

med ett grundbelopp av 2: 25 kronor vid en daghjälp av 5:50 kronor, dels

med ett tilläggsbelopp av 25 öre för varje hel krona varmed daghjälpen överstiger

5: 50 kronor. Det sammanlagda grundstatsbidraget kan uppgå till

högst 5 kronor för varje understödsdag, vilket belopp nås vid en daghjälp

av 16: 50 kronor. Om daghjälpen fastställes till lägre belopp än 5: 50 kronor

föreslås grundstatsbidraget utgå med 40 % av det fastställda daghjälpsbeloppet.

Arbetslöshetskassa skall enligt förslaget inte komma i åtnjutande av

det höjda grundstatsbidraget förrän kassan utger daghjälp med belopp, som

oavsett grundstatsbidraget med minst en krona överstiger daghjälpen den 31

december 1952. Tillsynsmyndigheten föreslås dock få befogenhet att eftergiva

detta krav.

Det till de erkända arbetslöshetskassorna utgående medlemsbidraget föreslås

höjt från 2—4 till 3—5 kronor per årsmedlem.

De nya bestämmelserna är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1953.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7. 3

Vid bifall till förslagen beräknas statsbidragskostnaderna för helt budgetår

vid 2,6 understödda dagar per årsniedlem -— 1950 års siffra —- stiga från

ca 14,7 milj. kronor enligt nuvarande bestämmelser till 27—28 milj. kronor

med de föreslagna bestämmelserna och under förutsättning att den genomsnittliga

daghjälpen, som 1952 utgjorde ca 7:25 kronor, stiger till ca 12

kronor. För budgetåret 1953/54 föreslås ett statsbidragsanslag av 20 milj.

kronor.

För att möjliggöra införandet av varannanmånadsrapportering inom arbetslöshetsförsäkringen

föreslås vidare i propositionen viss ändring i förordningen

om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Härjämte föreslås en förlängning under ytterligare 6 år av den fondgaranti,

som lämnats Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa och som utlöper

den 31 december 1953.

Förbättring av försäkringsersättningarna.

Utredningsförslaget.

Daghjälpen.

Utredningen har lämnat uppgifter belysande utvecklingen av försäkringsersättningarna

och dessas förhållande till arbetslönerna, kontantunderstöden

och fattigvårdsunderstöden. Utredningen anför i anslutning härtill att

de ersättningar, som f. n. lämnas av de erkända arbetslöshetskassorna, är

otillfredsställande även i de fall, då de utgår med de högsta medgivna beloppen.

Försäkringsersättningarna lämnar i allmänt förekommande inkomstlägen

den arbetslöse kassamedlemmen en mycket låg kompensation

för den mistade inkomsten. Ersättningarna har inte höjts i takt med lönerna.

Vid jämförelse med behovsprövade hjälpformer såsom fattigvården och kontantunderstöden

samt med normalbeloppen för existensminimum enligt de

av centrala uppbördsnämnden angivna normerna framstår försäkringsersättningarna

såsom otillräckliga.

De förhållanden, som sålunda råder beträffande försäkringsersättningarna,

synes utredningen vara så allvarliga, att snara åtgärder är påkallade.

Den viktigaste frågan inom arbetslöshetsförsäkringen är i nuvarande läge

att skapa förutsättningar för en avsevärd förbättring av ersättningarna. Enligt

utredningens mening är behovet av förbättrade ersättningar så trängande,

att utredningen ansett sig böra lägga fram förslag härom utan att

avvakta slutförandet av utredningens uppdrag i dess helhet. Utredningen

fortsätter:

Försäkringens effektivitet påverkas visserligen icke blott av försäkringsersättningarnas

belopp utan också av karenstidens och understödstidens

längd m. m., spörsmål, vilka inte behandlas av utredningen i detta sammanhang.

Framför allt skulle en allmän förkortning av den till minst sex

dagar uppgående karenstiden innebära en så väsentlig och kostnadskrävande

ändring, att frågan om försäkringsersättningarnas storlek skulle påverkas

avsevärt därav. Utredningen överväger emellertid inte att föreslå någon

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.

allmän förkortning av karenstiden. Endast möjligheten och lämpligheten av

en kortare karenstid än sex dagar vid upprepade arbetslöshetstillfällen under

samma år undersökes av utredningen. (En reform av antytt slag är

bl. a. beroende av en omläggning av understödsåret.) Ej heller i övrigt överväger

utredningen beträffande försäkringsersättningarna förslag, som kan

beräknas ha större betydelse för fastställandet av ersättningarnas storlek.

När utredningen i fortsättningen behandlar frågan vilka daghjälpsbelopp,

som är önskvärda, d. v. s. vilken grad av kompensation för inkomstbortfallet

man bör syfta till för ensamstående försäkrade, utgår utredningen

från att familjetillägg och därmed en viss differentiering efter försörjningsbördan

åtminstone tills vidare bör finnas inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.

Utredningen anser sig som allmän målsättning för arbetslöshetsförsäkringen

kunna uppställa som önskemål en kompensationsgrad, vilken för ensamstående

inte understiger 50 % av nettoinkomsten, varvid hänsyn inte tagits

till karenstiden. Tages hänsyn till denna blir kompensationen lägre särskilt

vid kortare arbetslöshetsperioder. Angivna kompensationsgrad bör i princip

kunna lämnas intill samma maximiinkomst, som ifrågasatts inom en samordnad

sjuk- och yrkesskadeförsäkring.

Daghjälpens maximering. Utredningen har anfört, att det ursprungliga

daghjälpsmaximum, 6 kronor, vid omräkning efter socialstyrelsens levnadskostnadsindex

(sept. 1952) och allmänna konsumtionsprisindex (sept. 1952)

samt index beträffande lönenivåns förändringar för samtliga arbetare inom

industri och hantverk, transportväsen, allmän tjänst m. m. (aug. 1952)

skulle uppgå till följande belopp med 1935 som basår.

. , Daghjälpsmaximum

lnaex i kronor

Levnadskostnadsindex:

a) utan skatter.............................. 12: 78

b) med skatter.............................. 13: 80

Konsumtionsprisindex.......................... 13: 49

Löneindex..................................... 19: 80

Det av socialvårdskommittén för den obligatoriska försäkringen föreslagna

daghjälpsmaximum, 11 kronor, skulle omräknat efter nämnda index för

löner uppgå till 16: 80 kronor vid slutet av år 1952. Härvid har förutsatts,

att maximum 11 kronor motsvarade 1948 års löneläge.

Utredningen anser, att försäkringsersättningarna främst bör anpassas

efter arbetsförtjänsten och dess utveckling. Vid bedömandet av maximidaghjälpen

bör därför större hänsyn tagas till löneutvecklingen än till utvecklingen

av levnadskostnaderna.

Såsom förut nämnts, bör enligt utredningens mening utformningen av en

samordnad sjuk- och yrkesskadeförsäkring tillmätas betydelse vid behandlingen

av motsvarande problem inom arbetslöshetsförsäkringen. Om socialförsäkringsutredningens

förslag genomföres, blir högsta sjukpenningbeloppet

20 kronor vid en årsinkomst av 14 000 kronor och däröver. Sjukpenning
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7. 5

en beräknas för sju dagar per vecka. Då daghjälpen beräknas endast för sex

dagar per vecka, skulle nämnda belopp motsvaras av ett något högre inom

arbetslöshetsförsäkringen, nämligen något över 23 kronor. Å andra sidan

föreslås inte något maketillägg inom en samordnad sjuk- och yrkesskadeförsäkring.

Nu angivna förhållanden pekar, anför utredningen, på ett maximum av

omkring 20 kronor för daghjälpen. Detta belopp utgör ca 60 % av nettoinkomsten

vid en dagsinkomst av 45 kronor och en årsinkomst av 12 600—- 13 500 kronor (280 — 300 arbetsdagar) om man räknar med ett skatteavdrag

för ogift av ca 26 %, vilket torde vara vanligt vid detta inkomstläge.

Visserligen torde man inte böra räkna med att daghjälpsbelopp av nämnda

storlek omedelbart kommer att fastställas. En marginal för höjningar är

emellertid önskvärd. Utredningen föreslår, att maximibeloppet för daghjälpen

tills vidare fastställes till 20 kronor.

Daghjälpens minimibelopp. I arbetslöshetskasseförordningen finns ett minimibelopp

om 2 kronor för daghjälpen fastställt. Daghjälpen må dock under

i förordningen närmare angivna förutsättningar utgå med lägre belopp.

Om ett minimibelopp för daghjälpen skulle bibehållas, måste med tanke på

deltidsarbetande, lärlingar och andra med relativt låg lön även i fortsättningen

undantagsföreskrifter meddelas från en dylik minimibestämmelse i

samma utsträckning som f. n. Med hänsyn till att en minimigräns under sådana

förhållanden skulle sakna större praktisk betydelse föreslår utredningen,

att bestämmelserna om minimibelopp för daghjälpen helt slopas.

Famil jetilläggen.

De nuvarande familjetilläggen inom arbetslöshetsförsäkringen utgår per

dag med 1: 25 kronor för make eller husföreståndarinna och en krona för

varje barn. Utredningen erinrar, att socialvårdskommittén i sitt förslag till

obligatorisk arbetslöshetsförsäkring föreslog make- och husföreståndarinnetillägg

om 2 kronor samt barntillägg om 60 öre per dag. Utredningen upplyser,

att vid remissbehandlingen av socialvårdskommitténs förslag från

flera håll anfördes att det föreslagna beloppet för barntillägget var alltför

lågt.

Utredningen har vidare anfört, att en direkt omräkning efter förändringarna

i socialstyrelsens levnadskostnadsindex och allmänna konsumtionsprisindex

samt löneindex av de nu gällande beloppen för make- och husföreståndarinnetillägg

samt barntillägg med år 1944 (det år beloppen senast

fastställdes) som bas ger följande resultat:

Index

Levnadskostnadsindex (sept.

1952):

Barntillägget

omräknat

kronor

Maketillägget

omräknat

kronor

a) utan skatter..........

... 1:41

1: 76

b) med skatter..........

. .. 1:49

1: 87

Konsumtionsprisindex (sept.

1952) ..

. .. 1:42

1: 78

Löneindex.................

... 2:15

2: 69

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.

De av socialvårdskommittén föreslagna beloppen 2 kronor för maketillJägg

och 60 öre för barntillägg kan omräknade efter levnadskostnadsindex

utan skatter beräknas motsvara ca 2: 60 kronor resp. 80 öre.

Enligt utredningens mening bör familjetilläggens belopp sättas relativt

högt. Härför talar önskemålet att säkerställa en tillfredsställande nivå för

ersättningarna till familjeförsörjarna även i kassor, där daghjälpen av en

eller annan anledning blir låg. Med hänsyn härtill samt till levnadskostnadsoch

löneutvecklingen föreslår utredningen, att make- och husföreståndarinnetilläggen

fastställes till 2 kronor samt barntillägget till 1: 50 kronor.

överförsäkringsreglerna.

Utredningen anför att det inkomstbortfall, som den försäkrade träffas

av vid arbetslöshet, är begränsat till nettoinkomsten, d. v. s. bruttoinkomsten

minskad med den på denna fallande skatten.

Genom källskattesystemets införande har man enligt utredningens mening

erhållit helt andra möjligheter än tidigare att bestämma nettoinkomsten.

Jämföres de nu gällande överförsäkringsgränserna med källskatteavdragen

finner man att den nuvarande gränsen 90 % av bruttoinkomsten,

vilken gräns gäller för familjeförsörjare med 3 eller flera barn, är alltför

hög med hänsyn till skatteavdraget. Risken för överförsäkring är i detta

fall uppenbar. Endast i fråga om mycket låga inkomster understiger skatteavdraget

10 % av inkomsten. Även vid en överförsäkringsgräns bestämd

till 80 % av arbetsinkomsten, vilken gräns gäller för familjeförsörjare med

högst 2 barn, kan i vissa inkomstlägen föreligga risk för överförsäkring.

En gräns vid 60 %, vilken gäller för ensamstående, ger en helt tillfredsställande

marginal i förhållande till bruttoinkomsten.

Man finner emellertid också, anför utredningen, att överförsäkringsgränser

i procent av bruttoinkomsten överlag är förknippade med olägenheter på

grund av skatteuttagets progressivitet. En procentgräns, som är betryggande

i högre inkomstlägen, blir onödigt sträng i lägre inkomstlägen. Utredningen

har därför ansett det angeläget att undersöka, huruvida det inte är möjligt

att bestämma överförsäkringsgränsen i viss procent av nettoinkomsten

och på detta sätt kunna få fram enkla men samtidigt mera rättvisa regler än

de nuvarande. Ett förslag om övergång till ett system med överförsäkringsgräns,

bestämd till viss procent av nettoinkomsten, måste emellertid grundas

på omfattande undersökningar beträffande beräkningen av dagsförtjänsten,

skatteförhållanden m. in. Utredningen har inte hunnit slutföra dessa undersökningar

och är därför inte nu beredd att taga slutlig ställning till frågan

om överförsäkringsreglernas utformning.

Utredningen föreslår en provisorisk lösning innebärande att 90-procentgränsen

avskaffas, medan överförsäkringsgränserna i övrigt tills vidare får

bestå i nuvarande utformning. Ersättning från arbetslöshetsförsäkringen

skulle alltså för familjeförsörjare få uppgå till högst 80 % och för annan

till högst 60 % av arbetsförtjänsten. Någon olägenhet av att 80-procentgränsen

i vissa inkomstlägen inte innebär någon marginal i förhållande till

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7. 7

nettoinkomsten anser utredningen inte vara att befara. Daghjälpsbelopp, som

aktualiserar överförsäkring av denna anledning, torde knappast komma att

utgå under den närmaste tiden.

Finansieringssystemet.

Vid sin behandling av riktlinjerna för arbetslöshetsförsäkringens finansiering

har utredningen till en början anfört följande i fråga om arbetsgivarbidrag

till försäkringen.

Kostnaderna för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen har i vårt land

hittills delats mellan staten och de försäkrade. I olika sammanhang har ifrågasatts,

att också arbetsgivarna skall lämna direkta bidrag till försäkringen.

1 propositionen 1934: 38 med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor

in. m. föreslogs sålunda, att arbetsgivare med ett större antal

anställda skulle erlägga en särskild avgift, vilken skulle användas till täckande

av kostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen och arbetslöshetskassornas

förvaltningskostnader samt eventuellt andra åtgärder för försäkringens

utveckling. Förslaget i denna del avvisades av riksdagen. Arbetsgivaravgifter

föreslogs vidare av socialvårdskommittén i dess förslag

om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Utredningen har för sin del utgått

ifrån att kostnaderna för försäkringen alltjämt skall fördelas mellan staten

och de försäkrade men vill beträffande arbetsgivarbidrag anföra följande.

I och för sig synes den omständigheten att arbetslöshetsförsäkringen är frivillig

-— särskilt med den omfattning försäkringen numera fått — inte vara

något avgörande hinder mot att arbetsgivarbidrag till försäkringen Httages.

Eventuella sådana bidrag bör emellertid gå till statskassan och inte lämnas

direkt till arbetslöshetskassorna. Frågan blir alltså om statens bidrag till

försäkringen bör tas ut genom den vanliga beskattningen eller om denna

bör kompletteras med en specialskatt å arbetsgivarna för arbetslöshetsförsäkringens

skull. Denna fråga synes böra prövas i samband med ett mera

allmänt övervägande av olika vägar för socialpolitikens finansiering. Utredningen

vill erinra om att chefen för finansdepartementet jämlikt Kungl.

Maj :ts bemyndigande den 9 maj 1952 tillkallat särskilda utredningsmän med

uppdrag att verkställa en utredning angående den indirekta beskattningen

in. m. Frågan om uttagande av arbetsgivaravgifter i nu ifrågavarande fall

synes ha ett nära samband med nämnda utredningsuppdrag.

Vad angår skälen för statens medverkan vid bestridande av försäkringskostnaderna

har utredningen framhållit, att det väsentliga skälet för denna

medverkan är att oförvållad arbetslöshet för därav drabbade grupper och

individer är eu olycka av den naturen att kostnaderna för bjälpåtgärder åtminstone

delvis bör fördelas över hela samhället. Detta gäller såväl den arbetslöshet

som torde vara ofrånkomlig även vid i stort sett full sysselsättning

som den krisbetonade arbetslösheten. I övrigt har utredningen bl. a.

åberopat, att försäkringslinjen såsom tidigare framhållits är den principiellt

riktigaste formen för kontantunderstöd vid arbetslöshet, att statsbidrag är

en förutsättning för att staten skall få den kontroll över försäkringen, som

från samhällets synpunkt är önskvärd, att statsbidraget till en viss grad

kan verka utjämnande mellan olika kassor ocli därigenom möjliggöra även

för sämre ställda grupper att bli delaktiga av försäkringen o. s. v.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.

Statsbidraget.

För att de försäkrade skall stimuleras till ökade insatser bör grundstatsbidraget

enligt utredningens mening vara beroende av daghjälpens storlek.

Utredningen har funnit det rimligt, att grundstatsbidraget höjes så att det

utgör grovt räknat 1,/3 av dagbjälpens belopp. Bidraget bör emellertid, för att

kassor med sämre möjligheter att utgiva en tillfredsställande daghjälp skall

erhålla något bättre stöd, utgå med något högre andel av daghjälpen vid låg

och något lägre andel vid högre daghjälp. Bidraget bör maximeras på sådant

sätt att det inte stiger, när daghjälpens belopp närmar sig det fastställda

högsta beloppet. Från dessa utgångspunkter har utredningen utformat följande

förslag. Det är sannolikt, att den lägsta i praktiken förekommande daghjälpen

kommer att uppgå till 5 å 6 kronor. Utredningen har räknat med

5: 50 kronor och föreslår vid denna daghjälp ett grundstatsbidrag av 2: 25

kronor, utgörande 40,9 % av daghjälpen. För varje hel krona, varmed daghjälpen

överstiger 5: 50 kronor bör bidraget höjas med 25 öre utöver grundbeloppet

2: 25 kronor. Det sammanlagda grundstatsbidraget må dock högst

uppgå till 5 kronor, vilket inträffar vid en daghjälp å 16: 50 kronor (inkl.

grundstatsbidraget). Bidraget kommer då att utgöra 30,3 % av daghjälpen.

Daghjälpen förutsättes understiga 5: 50 kronor endast i det fall särskilda

omständigheter, deltidsarbete etc. föreligger. Om daghjälpsbeloppet understiger

5: 50 kronor, föreslås grundstatsbidraget utgå med 40 % av daghjälpsbeloppet.

De nya statsbidragsbestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1953. För

att de försäkrade själva verkligen skall göra sin insats för ökning av daghjälpen

och för att denna ökning inte skall begränsas endast till grundstatsbidraget,

anser utredningen skäligt, att höjt grundstatsbidrag över huvud

taget inte får utgå, om inte de försäkrade påtar sig en avgiftsökning, som

svarar mot en höjning av daghjälpen med minst en krona, räknat med utgångspunkt

från daghjälpen den 31 december 1952. Tillsynsmyndigheten

föreslås dock erhålla befogenhet att medgiva undantag härifrån, då tillsynsmyndigheten

med hänsyn till löneläget för kassans medlemmar eller till kassans

ekonomiska ställning finner så erforderligt.

I fråga om daghjälpsbidraget erinrar utredningen, att socialvårdskommittén

i sitt betänkande om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring beträffande

alternativ II uttalade följande (s. 410):

De nuvarande bestämmelserna rörande statens bidrag till daghjälpskostnaderna

ha ännu icke prövats under någon allmän krissituation av större

omfattning. Inom några kassor ha dock inträffat temporära stegringar i

arbetslöshetens omfattning, som under någon tid kraftigt ökat understödsrörelsen.

Enligt gjorda erfarenheter ha statsbidragsbestämmelserna härvid

befunnits fungera på avsett vis. Kassornas ekonomiska ställning har icke påverkats

i nämnvärd mån av de stegrade utbetalningarna, enär dessa i betydande

utsträckning täckts genom bidrag från staten. De hittills föreliggande

erfarenheterna kunna visserligen icke sägas utgöra bevis för att bidragsgrunderna

i alla avseenden fått rationellast möjliga avvägning. Det saknas

emellertid anledning att antaga annat än att de i varje fall i stort sett fylla

avsedd funktion.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7. 9

Det anförda ger vid handen, att statsbidragets progression med all sannolikhet

är väl avvägd. Kommittén har övervägt, huruvida man icke utan att

ändra själva stegringsgraden dock borde sänka bidraget. Kassorna komma

ju enligt kommitténs ovan återgivna förslag i åtnjutande av ett bidrag om

fyra kronor för varje utgivet daghjälpsbelopp. En minskning av bidraget

skulle kunna ske genom att man låter statsbidraget börja utgå, först sedan

understödsrörelsen nått en större omfattning än vad för närvarande är fallet.

Kommittén har emellertid ansett det angeläget att undvika åtgärder, som

kunna vara ägnade att motverka bildandet av kassor inom den obligatoriska

försäkringen. Med hänsyn härtill har kommittén stannat för att icke föreslå

någon ändring i de nuvarande statsbidragsgrunderna i här nämnt hänseende.

Utredningen anser sig för sin del kunna ansluta sig till de av socialvårdskommittén

anförda synpunkterna och föreslår därför ingen ändring av bestämmelserna

om daghjälpsbidrag.

I fråga om familjetilläggsbidraget, som utgår med 75 % av utbetalade

familjetillägg, föreslår utredningen inte någon ändring.

Beträffande förvaltningsbidraget föreslår utredningen en viss höjning.

Enligt gällande bestämmelser utgår förvaltningsbidraget dels i form av

medlemsbidrag dels i form av arvodesbidrag. Medlemsbidraget utgår, som

tidigare nämnts, i fråga om kassor, som uppbär veckoavgifter, med fyra

kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som inte överstiger 3 000,

med tre kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger

3 000 men inte 25 000 och med två kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar,

som överstiger 25 000. Till kassa, som uppbär månadsavgifter,

utgår statsbidraget med två tredjedelar av nyss nämnda belopp. Kungl.

Maj:t kan dock på särskild framställning medgiva undantag härifrån. Arvodesbidraget

utgår med belopp motsvarande vad under året utgivits i arvode

till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten. Detta bidrag,

som för år 1951 uppgick till 5 495 kronor, saknar enligt utredningens mening

större betydelse, varför endast frågan om medlemsbidraget upptagits

till behandling av utredningen.

Kassor med månadsavgifter har i genomsnitt haft något lägre förvaltningskostnader

än kassor med veckoavgifter. Skillnaden är emellertid genomsnittligt

liten samtidigt som variationerna kassorna emellan är betydande, varför

någon egentlig grundval för eu differentiering av förvaltningsbidraget mellan

kassor med månadsavgifter och kassor med veckoavgifter inte kan sägas

föreligga. Samtliga månadskassor bar numera av Kungl. Maj :t medgivits

erhålla det högre statsbidraget. Utredningen föreslår, att differentieringen

slopas och all kassorna erhåller samma förvaltningsbidrag oberoende av om

de upptar månads- eller veckoavgifter.

I fråga om medlemsbidragets storlek anför utredningen, att beloppen enligt

omräkning efter socialstyrelsens levnadskostnadsindex med och utan

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.

skatter med 1938 som bas skulle minst fördubblas och alltså uppgå till 8, 6

resp. 4 kronor per årsmedlem. Med hänsyn till att förvaltningskostnaderna

emellertid inte följt pris- och löneutvecklingen helt, föreslår utredningen,

att medlemsbidraget höjs till 5, 4 och 3 kronor per årsmedlem, vilket innebär

en ökning med i genomsnitt ca 30 %.

Kostnadsberäkningar.

Utredningen har framhållit, att kostnaderna vid bifall till utredningens

förslag inte kan beräknas exakt. Kostnaderna är nämligen beroende av ett

flertal faktorer, varav några kan bli föremål för endast mycket osäkra antaganden.

För att belysa de föreslagna förbättringarnas inverkan på kostnaderna

för de försäkrade och staten i jämförelse med ett gånget år, redovisar

utredningen först de faktiska kostnaderna 1950 och de beräknade kostnaderna

för samma år efter de föreslagna förbättringarna. Nämnda år var antalet

årsmedlemmar 1 072 000, antalet understödda dagar per årsmedlem 2,6

och den genomsnittligt utbetalade daghjälpen 6:55 kronor.

Jämförelsen framgår av följande uppställning.

Kassornas kostnader:

Understöd.........................

Förvaltning.......................

Nuvarande

bestämmelser

kronor

22 578 000

5 402 000

Föreslagna

bestämmelser

kronor

39 976 000

5 402 000

Totalt

27 980 000

45 378 000

Statsbidrag:

Grundstatsbidrag..................

Daghjälpsbidrag...................

Familjetilläggsbidrag...............

Förvaltningsbidrag.................

2 101 000

4 644 000

3 156 000

2 818 000

10 453 000

6 393 000

4 895 000

3 890 000

Totalt

12 719 000

25 631 000

Statsbidraget i % av totalkostnaderna

45,5

56,5

Ökningen av daghjälpsbidraget, föranledd av den del av det genomsnittliga

daghjälpsbeloppet, som överstiger det nuvarande maximibeloppet 7:25

kronor exkl. grundstatsbidrag, uppgår till ca 775 000 kronor. Om hänsyn

tages endast till denna ökning av daghjälpsbidraget, skulle merkostnaderna

för statsverket ha uppgått till ca 11,9 milj. kronor under 1950 mot ca 12,9

milj. kronor enligt sammanställningen.

Vidare har utredningen gjort motsvarande uppskattningar av kostnaderna

vid 2,o och 4,o understödda dagar per årsmedlem och 1 200 000 årsmedlemmar.

Dessa uppskattningar framgår av följande uppställningar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.

11

2,o understödda dagrar per årsmedlem.

Kassornas kostnader:

Understöd.........................

Förvaltning.......................

Nuvarande

bestämmelser

(daghjälp 7:25 kr.)

....... 20 760 000

....... 7 800 000

Föreslagna

bestämmelser

(daghjälp 12 kr.)

33 960 000

7 800 000

Statsbidrag:

Grundstatsbidrag..................

Daghjälpsbidrag...................

Familj etilläggsbidrag...............

Förvaltningsbidrag.................

Totalt

28 560 000

1 800 000

3 432 000

2 520 000

3 156 000

41 760 000

9 000 000

4 356 000

3 870 000

4 356 000

Totalt

10 908 000

21 582 000

Statsbidraget i % av totalkostnaderna

38,2

51,7

4,o understödda dagar per årsmedlem.

Kassornas kostnader:

Understöd.........................

Förvaltning.......................

Nuvarande

bestämmelser

(daghjälp 7: 25 kr.)

...... 41 520 000

...... 7 800 000

Föreslagna

bestämmelser

(daghjälp 12 kr.l

68 400 000

7 800 000

Statsbidrag:

Grundstatsbidrag..................

Daghjälpsbidrag...................

Familj etilläggsbidrag...............

Förvaltningsbidrag.................

Totalt

49 320 000

3 600 000

13 104 000

5 040 000

3 156 000

76 200 000

18 000 000

16 632 000

8 100 000

4 356 000

Totalt

24 900 000

47 088 000

Statsbidraget i % av totalkostnaderna

50,5

61,8

Utredningen har vidare bl a. redovisat följande beräkningar av totalkostnaderna

och statsbidraget under de närmaste budgetåren.

Budgetår

Antal års- medlemmar

Antal

understödda

dagar per

årsmedlem

Totalkostn.

för försäkr.

milj. kr.

Statsbidrag

milj. kr. . * * a(v

J totalkostn.

1953/54 ..

1 200 000

2,6

42,1

20,0

47,5

1954/55 ..

1 200 000

2,6

50,4

27,3

54,2

3,0

57,3

32,6

56,9

3,4

63,9

37,6

58,8

Förslagsanslaget till bidrag till erkända arbetslöshetskassor är för budgetåret

1952/53 uppfört med 14,o milj. kronor. Arbetsmarknadsstyrelsen har

beräknat medelsbehovet under anslaget till 14,7 milj. kronor under budgetåret

1953/54. Härvid bar styrelsen räknat med 1 200 000 medlemmar i kassorna

samt 2,6 understödda dagar per årsmedlem. Såsom framgår av sistnämnda

sammanställning uppskattar utredningen det sammanlagda stats
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.

bidraget under angivna förutsättningar vid genomförande av utredningens

förslag till 27,3 milj. kronor för helt budgetår. Kostnadsökningen skulle

alltså bli (27,3—14,7) 12,6 milj. kronor. Då statsbidrag, bortsett från vissa

förskott, utbetalas kalenderårsvis i efterskott kommer emellertid endast en

del av kostnadsökningen att framträda under nästa budgetår om förslagen

genomföres fr. o. in. den 1 juli 1953. Utredningen beräknar medelsbehovet

under anslaget till 20 milj. kronor under angivna förutsättning.

Yttranden.

Över förslaget har utlåtande avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, försäkringsinspektionen,

socialstyrelsen, statskontoret, 1952 års kommitté för indirekta

skatter, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen,

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) samt De erkända arbetslöshetskassornas

samorganisation (Samorganisationen).

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, har i propositionen

anfört bland annat följande.

»Såsom utredningen framhållit måste huvudlinjen i vår arbetslöshetsbekämpande

politik, arbetslinjen, kompletteras med ett system för kontanta

bidrag till arbetslösa i den mån de inte omedelbart kan beredas sysselsättning.

Arbetslöshetsförsäkringen är utan tvivel såväl ur samhällets som den

enskildes synpunkt den bästa formen för sådan hjälp. Mot vad utredningen

anfört rörande försäkringens betydelse ur olika synpunkter har jag intet att

erinra. Jag vill understryka utredningens uttalande om behovet av en arbetslöshetsförsäkring

även vid relativt god sysselsättning. Bl. a. kan de omställningar,

vilka är nödvändiga även i ett samhälle med praktiskt taget full

sysselsättning, förutses leda till viss arbetslöshet. Det är en angelägenhet

av stor vikt att rimlig hjälp beredes personer som på detta sätt för en

tid ställes utan arbete.

Utredningen har framhållit, att den angelägnaste och mest brådskande

frågan beträffande arbetslöshetsförsäkringen f. n. är att snabbt skapa förutsättningar

för en avsevärd förbättring av ersättningarna. Jag delar denna

mening. Det av utredningen redovisade materialet visar, att de ersättningar,

som f. n. lämnas av de erkända arbetslöshetskassorna, är otillfredsställande

även i de fall då de utgår med de högsta medgivna beloppen. I allmänt förekommande

lönelägen lämnar de nuvarande försäkringsersättningarna en

arbetslös kassamedlem en mycket låg kompensation för den på grund av

arbetslösheten mistade inkomsten. En jämförelse med de normer som vanligen

tillämpas inom behovsprövade hjälpformer såsom fattigvård och. kontantunderstöd

visar även den att de nuvarande ersättningarna från försäkringen

är otillräckliga. Behovet av snabba förbättringar av ersättningarna

inom arbetslöshetsförsäkringen har allmänt understrukits i yttrandena.

Statskontoret har föreslagit, att endast provisoriska förbättringar skall

vidtagas i avbidan på att utredningsarbetet rörande arbetslöshetsförsäkring
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7. 13

en slutföres. Försäkringsinspektionen synes ha samma uppfattning. Enligt

min mening är förhållandena sådana att betydande insatser erfordras redan

fr. o. in. nästa budgetår för att arbetslöshetsförsäkringen skall kunna på ett

tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter i nu rådande läge på arbetsmarknaden.

Det synes ofrånkomligt, att åtminstone för den närmaste framtiden

definitiv ställning tages till vissa principfrågor beträffande försäkringsersättningarna

och försäkringens finansiering. Detta torde också vara nödvändigt

för att arbetslöshetskassorna skall erhålla en tillräckligt hållbar grund

för att kunna i praktiken genomföra den åsyftade förbättringen av ersättningarna.

Däremot bör frågor av mera utpräglat teknisk natur kunna hållas

öppna i avbidan på utredningsarbetets fullföljande.

Utredningen har såsom en allmän målsättning för arbetslöshetsförsäkringen

angivit, att den genom försäkringen lämnade kompensationen för

inkomstbortfallet vid arbetslöshet bortsett från karenstiden inte bör understiga

50 % av nettoinkomsten (bruttoinkomsten med avdrag för skatt). Angivna

kompensationsgrad bör enligt utredningen i princip lämnas intill samma

maximiinkomst — ca 15 000 kronor per år — som ifrågasatts inom en

samordnad sjuk- och yrkesskadeförsäkring. Utredningen har anfört, att

daghjälpen för huvudparten av de försäkrade med hänsyn till dessas löneläge

bör uppgå till minst 12 kronor. I samband härmed har utredningen berört

förhållandet mellan arbetslöshetsförsäkringen och en obligatorisk sjukoch

yrkesskadeförsäkring i enlighet med socialförsäkringsutredningens förslag.

Utredningen har framhållit, att någon överensstämmelse i detalj inte

är möjlig. Bl. a. är karenstiden sex dagar inom arbetslöshetsförsäkringen

men endast tre dagar inom den föreslagna sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.

En viss samordning finner utredningen emellertid önskvärd.

Vad utredningen sålunda anfört synes inte ge anledning till erinran. I fråga

om förhållandet till sjukförsäkringen vill jag nämna, att förut denna dag

till lagrådet remitterats ett lagförslag, vilket beträffande ersättningsbeloppen

nära ansluter sig till socialförsäkringsutredningens förslag. En allmän

överensstämmelse mellan ifrågavarande socialförsäkringsgrenar i fråga om

ersättningarnas storlek är otvivelaktigt önskvärd även om betydande skillnader

i vissa hänseenden inte torde kunna undvikas med hänsyn till de

fundamentala olikheterna med avseende på försäkringsgrenarnas förutsättningar

och uppbyggnad. Den planerade reformen av sjukförsäkringen bör

sålunda beaktas vid behandlingen av spörsmålen rörande arbetslöshetsförsäkringen.

Vid behandlingen av frågan om ersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen

måste också förhållandet till de behovsprövade hjälpformerna,

främst kontantunderstöden, tillmätas betydelse. En förutsättning för att en

frivillig arbetslöshetsförsäkring skall kunna upprätthållas, är givetvis att

den lämnar förmåner, som klart överstiger vad som kan erhållas utan avgiftsbctalning.

Utredningen har föreslagit, att daghjälpens maximibelopp, vilket sedan

den 1 juli 1950 är 8 kronor, skall höjas till 20 kronor. Landsorganisationen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.

och De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation har ifrågasatt huruvida

ett fixt maximibelopp bör finnas eller om inte överförsäkringsreglerna

hör vara den enda maximeringen. Landsorganisationen har emellertid närmast

uttalat sig för ett maximerat daghjälpsbelopp samt en påbyggnad av det

av utredningen föreslagna grundstatsbidraget. Både Landsorganisationen och

Samorganisationen har framfört önskemål om en automatisk reglering av

bl. a. daghjälpsmaximum vid höjning av lönenivån. Statskontoret har föreslagit,

att daghjälpen skall maximeras till 15 kronor. För egen del är jag

inte beredd att förorda ett avskaffande av det särskilda daghjälpsmaximum

och inte heller någon automatisk reglering av detta maximum. Dessa spörsmål

bör hållas öppna i avbidan på utredningsarbetets slutförande. Det föreslagna

maximibeloppet 20 kronor motsvarar om hänsyn tages till löneutvecklingen

sedan försäkringens tillkomst nära det ursprungliga maximibeloppet

6 kronor. Jag tillstyrker, att daghjälpens maximibelopp i enlighet

med förslaget fastställes till 20 kronor.

Något minimibelopp för daghjälpen synes såsom utredningen anfört inte

erforderligt.

Enligt utredningsförslaget skall såväl make- och husföreståndarinnetilllägg

som barntillägg bibehållas inom arbetslöshetsförsäkringen. Tilläggen,

som sedan år 1945 utgår med en krona 25 öre resp. en krona per dag föreslås

höjda till 2 kronor resp. en krona 50 öre per dag. Svenska arbetsgivareföreningen

har hänvisat till att socialförsäkringsutredningen för den samordnade

sjuk- och yrkesskadeförsäkringens del inte föreslagit make- eller

husföreståndarinnetillägg samt barntillägg endast med en krona för 1—2

barn, 2 kronor för 3—4 barn o. s. v. Föreningen har ansett, att dessa regler

bör tillämpas även inom arbetslöshetsförsäkringen. Försäkringsinspektionen

har ställt sig tveksam till ett bibehållande av make- och husföreståndarinnetillägg

inom arbetslöshetsförsäkringen. Statskontoret har föreslagit,

att nämnda tillägg skall höjas endast till en krona 75 öre samt barntilläggen

till en krona 25 öre.

Såsom förut nämnts bör en allmän överensstämmelse de olika socialförsäkringsgrenarna

emellan eftersträvas men skiljaktigheter måste tolereras

på vissa punkter. En sådan punkt torde familjetilläggen vara. Även vid ett

genomförande beträffande sjuk- och yrkesskadeförsäkringen av socialförsäkringsutredningens

förslag synes starka skäl tala för utredningsförslaget

beträffande arbetslöshetsförsäkringen. Då daghjälpens belopp är beroende

av varje enskild kassas beslut och kassornas förutsättningar är olika med

hänsyn till arbetslöshetsrisk m. m. finns i fråga om arbetslöshetsförsäkringen

ett behov av en garanti för tillräckliga ersättningar åt familjeförsörjarna

vilket inte föreligger inom en sjuk- och yrkesskadeförsäkring med den föreslagna

utformningen, där sjukpenningen bestämmes med hänsyn till den

försäkrades beräknade arbetsförtjänst. På grund härav och med hänsyn till

kontantunderstöden synes det inte välbetänkt att nu avskaffa något av

familj etilläggen inom arbetslöshetsförsäkringen. De av utredningen föreslagna

beloppen synes böra godtagas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.

15

Vid en jämförelse mellan de maximiersättningar som skulle kunna utgå

enligt de båda föreliggande förslagen bör beaktas dels att karenstiden är

minst sex dagar inom arbetslöshetsförsäkringen men endast tre inom den

föreslagna sjuk- och yrkesskadeförsäkringen dels ock att ersättning inom

sistnämnda försäkring föreslås utgå för sju dagar per vecka medan inom

arbetslöshetsförsäkringen ersättning utgår endast för sex dagar. Den för

arbetslöshetsförsäkringen föreslagna maximala daghjälpen 20 kronor jämte

maketillägg 2 kronor per dag överstiger inte den föreslagna maximala sjukpenningen

20 kronor per dag. Däremot medför de föreslagna bestämmelserna,

att ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen under vissa förutsättningar

kan komma att uppgå till högre belopp än inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringen,

varvid dock ersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen maximeras

genom särskilda överförsäkringsregler.

Beträffande överförsäkringsreglerna har utredningen, som undersöker

möjligheten att övergå till överförsäkringsgränser i relation till nettoinkomsten

i stället för som f. n. är fallet bruttoinkomsten, inskränkt sig till

att såsom ett provisorium föreslå, att maximigränsen 90 % av bruttoinkomsten,

vilken nu gäller för familjeförsörjare med mer än två barn, skall

avskaffas. Tills vidare skall sålunda enligt förslaget gälla att daghjälp jämte

familjetillägg inte får överstiga 60 % av bruttoinkomsten för ensamstående

försäkrad eller 80 % av bruttoinkomsten för familjeförsörjare. Utredningen

har själv framhållit, att sistnämnda gräns inte är tillfredsställande vid

högre inkomster men har ansett, att några olägenheter härav inte behöver

befaras under den närmaste tiden. Erinringar mot förslaget i denna del har

anförts endast av Svenska arbetsgivareföreningen, som föreslagit, ati 80- procentgränsen för familjeförsörjare skall kompletteras med lägre procentgränser

vid högre daghjälpsbelopp. Med hänsyn till redogörarnas arbete är

det emellertid angeläget att ha så få överförsäkringsgränser som möjligt.

Utredningens förslag synes kunna godtagas som ett provisorium. Jag förutsätter,

att frågan om karenstid vid övergång från sjukförsäkring till arbetslöshetsförsäkring

ägnas uppmärksamhet vid det fortsatta utredningsarbetet.

Vad angår finansieringen av arbetslöshetskassornas verksamhet har utredningen

till en början berört frågan om särskilda arbetsgivarbidrag till

kostnaderna. Enligt utredningens mening är sådana bidrag i och för sig inte

otänkbara trots att försäkringen är frivillig. Utredningen anser emellertid,

att frågan om dylika bidrag bör behandlas i samband med ett mera allmänt

övervägande av olika vägar för socialpolitikens finansiering. Jag delar denna

uppfattning och anser sålunda inte frågan om särskilda arbetsgivarbidrag

aktuell i förevarande sammanhang.

Utredningen har föreslagit, att kostnaderna för den avsevärda höjning av

ersättningsnivån inom arbetslöshetsförsäkringen som befunnits erforderlig

skall fördelas mellan staten och de försäkrade. Daghjälpsbidraget, som börjar

utgå när antalet understödsdagar per årsmedlem i en kassa eller en klass

inom eu kassa överstiger 3 och som med till en början hastigt stigande pro
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.

centtal utgår t. o. m. 35 understödda dagar per årsmedlem, föreslås oförändrat.

Ej heller i fråga om familjetilläggsbidraget, vilket utgör 75 % av

kassans utgifter för familjetillägg, föreslås någon ändring. Statens kostnader

för ifrågavarande bidrag ökas emellertid givetvis vid en höjning av daglijälp

och familj etillägg. Grundstatsbidraget föreslås höjt från nuvarande 75

öre per daghjälp till högst 5 kronor per daghjälp. Utredningen har — med

framhållande av att exakta siffror ej kan anges — beräknat, att förslagen

kommer att medföra en höjning av statens andel av understödskostnaderna,

räknat på försäkringen som helhet, exempelvis vid 2 understödda dagar per

årsmedlen från ca 37 % med nuvarande statsbidrag, till ca 51 %; vid 4

understödda dagar per årsmedlem från ca 52 till ca 62 % och vid 5 understödda

dagar per årsmedlem från ca 57 till ca 66 %. För varje enskild kassa

eller klass inom kassa skulle förslagets genomförande medföra en ökning av

statens andel av understödskostnaderna vid högst 3 understödda dagar per

årsmedlem från ca 21 till ca 38 % samt vid exempelvis 5 understödda dagar

per årsmedlem från ca 37 till ca 51 %. Mot denna ökning av statens andel av

kostnaderna har erinringar framställts av statskontoret och Svenska arbetsgivareföreningen.

Kostnaderna för hjälp vid arbetslöshet är emellertid enligt

min mening utan tvivel av den arten att de till avsevärd del bör bäras

av samhället. Den föreslagna kostnadsfördelningen innebär, att de försäkrade

själva enligt utredningens uppskattning ännu vid 3,5 understödda dagar

per årsmedlem skall bära ca 41 % av understödskostnaderna, räknat på

försäkringen som helhet. Jag vill erinra om att genomsnittliga antalet understödda

dagar per årsmedlem inom de erkända arbetslöshetskassorna

intet år under perioden 1943—1952 överstigit 3. (Möjligen blir dock antalet

understödda dagar högre för år 1953.) Förslaget kan sålunda sägas

innebära, att de försäkrade skall svara för minst ca 40 % av understödskostnaderna

vid sådan arbetslöshet som förekommit under det senaste

årtiondet. Jag vill hänvisa till att enligt socialförsäkringsutredningens förslag,

som ligger till grund för det denna dag till lagrådet remitterade förslaget

till sjukförsäkringslag, ca 45 % av kostnaderna skall falla på de försäkrade

inom den obligatoriska sjukförsäkringen. Slutligen bör framhållas,

att statens andel blir avsevärt lägre om man ser till arbetslöshetskassornas

inkomster, vilket beror på att en icke obetydlig del av inkomsterna går till

fondering. Utredningen har ansett, att frågan om kostnadsfördelningen bör

tas upp till ny behandling om fonderingsbehovet i framtiden skulle bli tillgodosett

och kassornas inkomstbehov därigenom minska. Under angivna förhållanden

synes den föreslagna ökningen av statens kostnadsandel — vilken

torde vara en förutsättning för en snabb höjning av ersättningsnivån

— kunna godtagas.

Försäkringsinspektionen har i anslutning till ett i direktiven för utredningen

åberopat uttalande av 1950 års besparingsutredning ifrågasatt lägre

statsbidrag än det föreslagna vid låg arbetslöshet samt högre bidrag vid

större arbetslöshet. Försäkringsinspektionen har sålunda ansett det böra

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7. 17

undersökas om inte en finansieringsform som innebär att staten åtar sig

rätt väsentligt ökade förpliktelser vid påtaglig arbetslöshet eventuellt skulle

medföra sådan minskning i behovet av fondbildning att det bleve möjligt

att avsevärt förbättra försäkringsförmånerna också vid ringa arbetslöshet

även om statsbidraget vid full sysselsättning skulle bli mindre än det föreslagna.

Statsbidragssystemet är emellertid redan nu anordnat så att statsbidraget

är lågt vid ringa arbetslöshet men stiger hastigt vid ökande arbetslöshet.

Såsom utredningen framhållit har det nuvarande statsbidragssystemet

lett till att de flesta kassorna vid arbetslöshet av den storlek som förekommit

under senare år erhåller tämligen ringa stöd på grund av att daghjälpsbidrag

inte utgår förrän antalet understödda dagar per årsmedlem

överstiger 3. Flertalet kassor har sålunda under de senaste åren inte erhållit

något daghjälpsbidrag. Att ge ett ökat statligt stöd sådan utformning att

statsbidraget i samma utsträckning som f. n. eller i ännu större utsträckning

skulle variera med arbetslösheten synes knappast lämpligt.

Den bästa effekten av ett ökat statligt stöd torde ernås om detta får formen

av ett förbättrat grundstatsbidrag. Ett sådant bidrag av den föreslagna

storleken ger kassorna möjlighet att omedelbart företa en betydande höjning

av daghjälpen. Vidare bindes därigenom även kassor med låg arbetslöshetsrisk

vid försäkringen. Beträffande dessa kassor föreligger eljest en viss risk

för att de skall frigöra sig för att slippa den statliga kontrollen med arbetsförmedlingstvång

för arbetslösa medlemmar m. m.

Den av utredningen föreslagna kombinationen av grundstatsbidrag och

daghjälpsbidrag synes med hänsyn till de olika inverkande faktorerna väl

avvägd.

Landsorganisationen har uttalat sig för att den av utredningen föreslagna

skalan för grundstatsbidraget skall byggas på upp till det föreslagna

maximibeloppet 20 kronor för daghjälpen. Enligt utredningsförslaget skall

grundslatsbidraget uppgå till 5 kronor vid en daghjälp av minst 16 kronor

50 öre men sedan inte stiga även om daghjälpsbeloppet fastställes till högre

belopp. Jag anser mig inte kunna förorda högre grundstatsbidrag än utredningen

föreslagit.

Utredningen har inte ansett tillräckligt erfarenhetsunderlag finnas för

att föreslå vare sig skärpning eller uppmjukning av de nu inom arbetslöshetsförsäkringen

tillämpade fonderingsprinciperna. Någon erinran häremot

synes inte kunna göras. Den nuvarande fonderingen — ca 200 miljoner kronor

vilket belopp efter genomförande av de föreslagna ersättningshöjningarna

beräknas behöva ökas med ca 100 miljoner kronor — synes inte anmärkningsvärt

stor för en försäkring av ifrågavarande omfattning.

Utredningen har föreslagit, att medlemsbidraget, som nu utgår med 2—4

kronor per årsmedlem, skall höjas till 3—5 kronor. Samtidigt skall den nuvarande

olikheten i reglerna beträffande kassor med veckoavgifter och kassor

med månadsavgifter avskaffas. Utredningen har bl. a. framhållit behovet

av att redogörarna erhåller sådan ersättning att en fast och kunnig redo2

Ii i han g till riksdagens protokoll 1993. 6 sand. 2 avd. Nr 7.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.

görarkår erhålles. Förslaget har i ifrågavarande del allmänt tillstyrkts eller

lämnats utan erinran. Jag förordar, att förslaget genomföres.

Såsom villkor för att de nya statsbidragsbestämmelserna skall få tillämpas

beträffande viss kassa har föreslagits, att kassan skall höja sin egendel

av daghjälpen med minst en krona jämfört med daghjälpen vid utgången av

år 1952. Tillsynsmyndigheten föreslås dock erhålla befogenhet att efterge kravet

på höjning då tillsynsmyndigheten med hänsyn till löneläget för kassans

medlemmar eller till kassans ekonomiska ställning finner detta erforderligt.

Samorganisationen har föreslagit att ifrågavarande villkor skall utgå eller,

om detta inte är möjligt, att tillsynsmyndigheten erhåller direktiv att välvilligt

pröva framställningar om dispens. För egen del finner jag det önskvärt,

att angivna krav på en insats från de försäkrades sida upprätthålles så

långt möjligt är. Endast om utpräglade svårigheter föreligger för en kassa

synes kravet böra efterges.

För innevarande budgetår har till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor

anvisats ett förslagsanslag av 14 milj. kronor. Arbetsmarknadsstyrelsen har

(skr. 22/8 1952) beräknat medelsbehovet under nästa budgetår till 14,7 milj.

kronor med nu gällande statsbidragsbeslämmelser och under förutsättning

att antalet understödda dagar per årsmedlem uppgår till 2,6 eller samma

siffra som år 1950. (Motsvarande siffra för 1951 var endast 1,5 och torde för

1952 inte vara så hög som 2,«). Då ett flertal på kostnaderna inverkande

faktorer är osäkra är det vanskligt att göra beräkningar av kostnaderna för

arbetslöshetsförsäkringen. Statsverkets kostnader vid genomförande av utredningens

förslag synes emellertid vid samma arbetslöshet som arbetsmarknadsstyrelsen

räknat med och en genomsnittlig daghjälp av ca 12 kronor

kunna uppskattas till 27—28 milj. kronor för helt budgetår. På grund av att

statsbidraget i regel utbetalas kalenderårsvis i efterskott har utredningen ansett,

att anslagsbehovet för nästa budgetår kan begränsas till 20 milj. kronor.

Sedan utredningens förslag lades fram har utvecklingen på arbetsmarknaden

varit sådan, att det synes sannolikt att antalet understödsdagar per årsmedlem

under år 1953 kommer att bli något högre än under 1950. Det är f. n.

inte möjligt att bedöma hur stort nämnda antal blir. Vid 3 understödsdagar

per årsmedlem kan kostnaderna för statsverket vid bifall till utredningens

förslag uppskattas till ca 33 milj. kronor för helt budgetår, vid 3,4 understödda

dagar till ca 38 milj. kronor och vid 3,6 understödda dagar till ca

41 milj. kronor, allt under förutsättning att antalet försäkrade uppgår till

ca 1 200 000 och att den genomsnittliga daghjälpen är ca 12 kronor. Enligt

vad jag inhämtat kan kassorna av tekniska skäl sannolikt som regel inte

genomföra höjningen av daghjälpen omedelbart vid nästa budgetårs ingång

utan höjningen torde komma att ske successivt under senare hälften av år

1953. Under sådana förhållanden torde anslaget för budgetåret 1953/54 inte

behöva anvisas med högre belopp än 20 milj. kronor trots den större arbetslösheten

innevarande år. Jag föreslår därför, att för nämnda budgetår till

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor anvisas ett förslagsanslag av 20 milj.

kronor.»

s. 19 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.

19

Motioner.

Beträffande utformningen av reglerna om villkor för erhållande

av försäkringsersättning hemställes i motionerna 1:440 och

II: 557 att bestämmelserna om karenstid slopas och att daghjälp skall utgå

från och med den dag arbetslöshet inträder.

Motionerna I: 439 och II: 556 innehålla förslag angående understödstiden,

vilket redovisas nedan i samband med finansieringsfrågan.

Rörande finansieringen av arbetslöshetskassornas verksamhet

ha i motionerna I: 439 och II: 556 föreslagits ändring i propositionens förslag

till utformning av grundstatsbidraget och daghjälpsbidraget. Motionärerna

anföra bland annat:

Statens primära uppgift i syfte att förhindra arbetslöshet bör vara att gegenom

en effektiv finans- och penningpolitik motverka och utjämna de konjunkturskiftningar

som näringslivet ofrånkomligen utsättes för. I andra

hand kommer de mer direkta samhälleliga ingripandena genom en verksam

arbetsförmedling och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder som syftar

till att bereda arbetslösa tillfälle till arbete. I anslutning härtill synes

samhället genom kontanta understöd böra bidraga till det försäkringsskydd

mot arbetslöshet som arbetslöshetsförsäkringen är ägnad att ge. Härvid bör

man enligt var uppfattning främst ta sikte på att det statliga bidraget skall

utgå efter sådana grunder att arbetslöshetsförsäkringen tillfredsställande

fungerar vid en mer påtaglig arbetslöshet. Vid låg arbetslöshet synes kassornas

ersättningar huvudsakligen böra finansieras med medlemsavgifter, medan

vid längre arbetslöshet staten bör bära den alldeles övervägande delen

av kostnaderna. Det allmännas bidrag borde sålunda enligt vår mening utgå

efter eu mer markerat stigande skala än vad nu föreslagits. I konsekvens

härmed skulle statens andel i kostnaderna vid låg arbetslöshet bli förhållandevis

mindre, varigenom man skulle undgå de senare årens otillfredsställande

förhållanden att staten oaktat full och tidvis överfull sysselsättning måst

bidraga med högst betydande summor för arbetslöshetsförsäkringen.

Under åberopande av dessa synpunkter och den uppfattning departementschefen

givit till känna i direktiven för utredningen vill vi förorda att

grundstatsbidraget sänkes med förslagsvis omkring en tredjedel och att i

stället skalan för daghjälpsbidraget justeras uppåt. Skalan synes böra utformas

så att bidragsprocenten vid låg arbetslöshet bibehålies vid 3,o % för

att vid maximal arbetslöshet stiga till 80 å 85 %. Vid en arbetslöshet av

ungefär den omfattning som kan förutses för budgetåret 1953/54 skulle

detta innebära en viss sänkning av statens andel i försäkringskostnaderna

medan denna andel vid mer betydande arbetslöshet något skulle ökas.

I motionerna hemställes i denna del, att riksdagen måtte bifalla proposition

nr 166 med den ändringen att grundstatsbidraget sänkes med omkring

en tredjedel och att skalan för daghjälpsbidraget utformas så alt statsbidraget

stiger från tre procent vid 3,25 understödsdagar per årsmedlem till

80 ä 85 procent vid minst 26 understödsdagar.

I samband härmed ha motionärerna upptagit fråga om utsträckning av

den i 23 § arbetslöshetskasseförordningen stadgade längsta understödstiden.

Motionärerna anföra härom följande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.

I enlighet med den principiella uppfattning som uttryckts i det föregående

nämligen att ett ökat statsbidrag bör utges vid mer omfattande arbetslöshet

vill vi slutligen föreslå att högsta medgivna understödstid, som nu utgör 156

dagar, må kunna förlängas till 200 dagar när särskilda skäl därtill föreligger.

Ett sådant skäl bör anses föreligga när arbetslöshetskassa helt eller till

övervägande del utgöres av arbetstagare med å ena sidan relativt sett lägre

arbetslöshetsfrekvens men å andra sidan väsentligt längre arbetslöshetsfall

än vad som allmänt gäller. Antydda förhållanden torde råda särskilt för

vissa grupper av tjänstemän inom industrien.

I överensstämmelse härmed föreslå motionärerna att riksdagen måtte bemyndiga

Kungl. Maj :t att genom dispens medgiva att arbetslöshetskassa

må kunna utge understöd under högst 200 dagar.

I motionerna I: MO och II: 557 hemställes, såvitt angår finansieringssystemet,

att riksdagen med bifall till propositionen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till nästa års riksdag till sådan förändring

av lagen om arbetslöshetsförsäkring, att de försäkringsavgifter, som

erlägges av de lörsäkrade, slopas och att arbetsgivarbidrag införes i deras

ställe.

Utskottet.

Sedan den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen år 1935 trädde i

verksamhet har rörelsen vuxit till att numera omfatta omkring 1 140 000

försäkrade. Ehuru fortfarande vissa grupper med icke obetydlig arbetslöshetsrisk

stå utanför försäkringen innebär den stora omslutningen att goda

förutsättningar finnas för att genom försäkringen skapa ett effektivt skydd

mot oförvållad arbetslöshet.

Med försäkringsformen äro förenade sådana fördelar, såväl för den enskilde

som för samhället, att arbetslöshetsförsäkringen framstår såsom den

lämpligaste formen för kontanthjälp vid arbetslöshet. Försäkringen lämnar

frihet åt arbetstagaren att själv inom vissa gränser avväga det skydd han

behöver. För den arbetslöse måste det vidare vara av stor betydelse att försäkringsersättningen

utgives utan behovsprövning. Utredningen har framhållit

den samhällsekonomiska betydelse försäkringen har. Inbetalningen av

försäkringsavgifter och fondbildningen innebär en icke ringa sparverksamhet

och verkar från denna synpunkt konjunkturu t jämnande samt, i tider

med inflationstendenser, dämpande på inflationen.

Mot bakgrunden av det anförda framstår det som ett viktigt samhällsintresse

att understödja den vidare utvecklingen av arbetslöshetsförsäkringen.

I följd av de senare årens utveckling på lönemarknaden och beträffande

levnadsomkostnaderna ha de i arbetslöshetskasseförordningen fastslagna ersättningsbeloppen

kommit att framstå såsom otillräckliga. Med hänsyn till

bland annat de tendenser till ökad arbetslöshet, som under senaste tiden

framträtt inom vissa områden av arbetsmarknaden, är en förbättring av

ersättningarna påkallad.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7. 21

I syfte att snabbt skänka arbetslöshetsförsäkringen behövligt stöd framlägges

i propositionen förslag till förbättring av försäkringsersättningarna.

Utskottet ser med tillfredsställelse att förbättringarna äro avsedda att komma

försäkringen till godo redan under budgetåret 1953/54.

I propositionen föreslås att daghjälpens maximibelopp, som sedan 1 juli

1950 är 8 kronor, höjes till 20 kronor. Vid utarbetande av förslaget till höjning

av daghjälpsnivån har såsom en allmän målsättning för arbetslöshetsförsäkringen

uppställts önskemålet att försäkringen skall lämna en kompensation

för inkomstbortfallet, som, bortsett från karenstiden, icke understiger

50 procent av nettoinkomsten (bruttoinkomsten med avdrag för skatt).

För att en sådan kompensationsgrad skall uppnås bör en arbetstagare med

en årsinkomst av 12 000 kronor (bruttodagsinkomst ca 43 kronor vid 280

arbetsdagar) kunna påräkna en daghjälp av omkring 16 kronor. Det föreslagna

högsta daghjälpsbeloppet, 20 kronor, torde giva kompensation med

omkring 60 procent av nettoinkomsten vid en dagsinkomst av 45 kronor och

en årsinkomst av 12 600—13 500 kronor (280—300 arbetsdagar). Utskottet

anser den föreslagna höjningen av maximigränsen väl motiverad med hänsyn

bland annat till nuvarande allmänna löneläge. Det är att vänta att arbetslöshetskassorna

i allmänhet icke omedelbart komma att fastställa så

stora daghjälpsbelopp som 20 kronor, och den föreslagna maximeringen

innebär följaktligen att viss marginal kommer att finnas för senare höjningar

inom kassorna. Med hänsyn härtill synas några betänkligheter icke

kunna hysas mot att tills vidare fixera daghjälpens översta gräns till visst

belopp. De nuvarande bestämmelserna om daghjälpens minsta belopp kunna,

såsom föreslagits, utgå.

Beträffande familjetilläggen föreslås att make- och husföreståndarinnetillägget

höjes från nuvarande en krona 25 öre till två kronor och att barntillägget

höjes från nuvarande en krona till en krona 50 öre. Utskottet ansluter

sig till vad departementschefen anfört om önskvärdheten av familjetillläggen

inom arbetslöshetsförsäkringen. Därest man bibehåller den nuvarande

utformningen av försäkringen torde icke kunna undvaras den garanti

för tillfredsställande ersättningar åt familjeförsörjare, som ifrågavarande

tillägg erbjuder. Den föreslagna höjningen bör godtagas.

I samband med att förslaget om höjning av försäkringsersättningarna

framlagts bär viss revision av överförsäkringsreglerna visat sig nödvändig.

Den nuvarande gränsen för det sammanlagda beloppet av daghjälp och familjetillägg

till familjeförsörjare med fler än två barn, 90 procent, utgör

icke längre tillräckligt skydd mot överförsäkring. Frågan om hur överförsäkringsgränsen

bör bestämmas för att i skilda inkomstlagen medgiva en

rättvis avvägning av ersättningsbeloppen har inte slutbehandlats av utredningen.

I avvaktan på att utredningen slutför arbetet härmed föreslås såsom

en provisorisk lösning att 90-procentgränsen avskaffas, medan överförsäkringsgränserna

i övrigt tills vidare behållas. I fortsättningen skulle alltså

ersättning från arbetslöshetsförsäkringen för familjeförsörjare få uppgå

till högst 80 procent och för annan till högst 60 procent av arbetsförtjänsten.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.

Ehuru icke heller 80-procentgränsen kan anses i alla lägen på ett tillfredsställande

sätt skydda mot överförsäkring, synes doek det föreslagna provisoriet

kunna godtagas under en begränsad övergångsperiod. Utskottet vill

understryka vikten av att detta problem snabbt bringas till lösning. Härvid

måste givetvis beaktas, jämte rättvisekraven, att understödsnivån icke får

medgivas stiga därhän att den motverkar den arbetslöses villighet att söka

och taga arbete.

I motionerna I: 439 och II: 556 har föreslagits att den längsta tid, varunder

daghjälp må utgå till försäkrad, 156 dagar, efter dispens skall kunna utsträckas

till 200 dagar. För vissa arbetstagargrupper med låg arbetslöshetsfrekvens

men förhållandevis långa arbetslöshetstider skulle eu sådan utvidgning

av försäkringsskyddet vara betydelsefull. Svårigheterna att vid

omfattande arbetslöshet på kort tid få i gång erforderliga beredskapsarbeten

tala också för den föreslagna förlängningen. Understödstidens lämpligaste

begränsning tillhör emellertid de frågor, till vilka utredningen ännu icke

tagit slutgiltig ståndpunkt. Utredningens resultat torde därför böra avvaktas

innan riksdagen tager ställning till ifrågavarande spörsmål.

Även det i motionerna I: 440 och II: 557 upptagna problemet om karenstidens

utformning tillhör de frågor, som ännu icke slutbehandlats av utredningen.

Utskottet kan därför icke på detta stadium förorda att riksdagen tar

upp frågan till saklig prövning.

Beträffande finansieringen av förbättringarna har utskottet att i första

hand taga ställning till det i motionerna I: 440 och II: 557 framförda förslaget

att kassamedlemmarnas försäkringsavgifter slopas och att arbetsgivarbidrag

införas i deras ställe. Att avskaffa de försäkrades bidrag till försäkringen

kan med den nuvarande försäkringens uppbyggnad ej ifrågakomma.

Förutom den ekonomiska betydelse, som avgifterna ha, torde deras borttagande

icke kunna förenas med den nuvarande friheten för kassamedlemmarna

att välja daghjälpsklass. Vad gäller införandet av arbetsgivarbidrag

delar utskottet departementschefens uppfattning att frågan härom bör behandlas

i samband med ett mera allmänt övervägande av olika vägar för

socialpolitikens finansiering.

De kostnader, som förbättringen av försäkringsersättningarna föra med

sig, böra fördelas mellan staten och de försäkrade. Utskottet anser att statens

medverkan vid bestridandet av kostnaderna för de förbättrade förmånerna

bör ske genom förbättring av grundstatsbidraget. Propositionens förslag

innebär en höjning av detta bidrag från nuvarande 75 öre per daghjälp

till ett grundbelopp av 2 kronor 25 öre vid en daghjälp av 5 kronor

50 öre jämte ett tilläggsbelopp av 25 öre för varje hel krona, varmed

daghjälpen överstiger 5 kronor 50 öre. Grundstatsbidragel föreslås dock

maximerat till 5 kronor. Vid daghjälpsbelopp understigande 5 kronor 50

öre föreslås bidraget skola utgå med 40 procent av det fastställda beloppet

Daghjälpsbidraget och familjetilläggsbidraget föreslås skola utgå efter

oförändrade grunder. Genom att dessa bidrag kunna komma att avse högre

s. 23 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7. 23

understödsbelopp än tidigare ökas i motsvarande mån statens andel i kostnaderna.

Utskottet kan icke biträda det i motionerna I: 439 och II: 556 ställda förslaget

att öka den nuvarande progressivi teten hos daghjälpsbidraget och

samtidigt sänka det föreslagna grundstatsbidraget. Med daghjälpsbidragets

konstruktion har avsetts att reglera statsbidragssystemet så att statens

ekonomiska hjälp blir förhållandevis större vid omfattande arbetslöshet än

vid ringa arbetslöshet. Motionärerna avse att förstärka statsbidraget vid

mer omfattande arbetslöshet. Det saknas emellertid tillräckliga erfarenheter

av de praktiska verkningarna av det nuvarande systemet för att man nu

skall överväga en omreglering av bidraget.

Beträffande statsbidraget till kassornas förvaltningskostnader föreslås i

propositionen en viss höjning av medlemsbidraget samt att kassor med månadsavgifter

jämställas med kassor, där veckoavgifter upptagas. Av den

verkställda utredningen framgår, att förvaltningskostnaderna per medlem

under tiden 1938—1951 stigit, för kassor med högst 10 000 medlemmar med

i genomsnitt 23 procent, för kassor i storleksordningen 10 000—25 000 medlemmar

med 48 procent och för de större kassorna med 24 procent. Med

hänsyn härtill finner utskottet det rimligt att nu höja medlemsbidraget för

de skilda grupperna arbetslöshetskassor till respektive fem, fyra och tre kronor

per årsmedlem. Mot förslaget i övrigt har utskottet ingen anledning

till erinran.

Utskottet godtager förslaget att i övergångsbestämmelserna rörande ändringen

i statsbidragsförordningen såsom villkor för att arbetslöshetskassa

skall äga åtnjuta det högre grundstatsbidraget uppställa att kassan höjer

sin egendel av daghjälpen med minst en krona jämfört med utgången av år

1952. Utskottet ansluter sig till de synpunkter departementschefen anfört

rörande utnyttjandet av den möjlighet till dispens från villkoret, som bestämmelsen

medger.

Vad gäller anslagsbehovet för budgetåret 1953/54 synes intet vara att

erinra mot den utredning som i propositionen redovisats till stöd för anslagsäskandet

om 20 000 000 kronor.

Arbetslöshetskassornas rapporteringsskyldighet till tillsynsmyndigheten.

1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen har den 17 januari 1952

avlämnat förslag till viss ändring i dels förordningen om statsbidrag till

erkända arbetslöshetskassor, dels kungörelsen angående övervakandet av

sådana kassor i syfte att möjliggöra införandet av varannanmånadsrapportering

inom arbetslöshetskassorna. Utredningen har funnit, att ett genomförande

av rapportering varannan i stället för varje månad skulle medföra betydande

arbetslättnad för såväl de lokala redogörarna inom arbetslöshets
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.

kassorna som för kassornas huvudkontor. Några allvarligare olägenheter

befaras inte till följd av ändringen. Statsbidragets storlek skulle enligt vad

utredningen funnit påverkas endast obetydligt. För att möjliggöra tillfredsställande

kontroll från tillsynsmyndighetens sida har utredningen emellertid

föreslagit, att tillsynsmyndigheten erhåller befogenhet att avgöra, huruvida

varannanmånadsrapporteringen skall frångås för en eller flera kassor

och rapportskyldighet för varje månad återinföras. Tillsynsmyndigheten bör

vidare enligt förslaget äga bestämma, när rapport skall insändas.

över utredningens förslag har statskontoret, riksräkenskapsverket, arbetsmarknadsstyrelsen

och De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation

avgivit utlåtande. Samtliga tillstyrker förslaget.

Departementschefen.

Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen är i hög grad beroende av de

lokala redogörarnas insatser. Deras arbete inom försäkringen, som i stor

utsträckning utföres vid sidan av arbetet inom produktionen, är omfattande

och tidsödande. Som framhållits av utredningen, har arbetslöshetskassorna

stora svårigheter att erhålla och behålla redogörare, vilket måste vara

till skada för hela försäkringen. Jag finner det därför angeläget, att allt

göres för att underlätta redogörarnas arbete. Införandet av varannanmånadsrapportering

skulle innebära en betydande lättnad för såväl redogörarna

som kassornas huvudkontor. Då den verkställda utredningen visar, att

kostnaderna för statsverket i stort sett blir desamma bör det hinder mot införandet

av varannanmånadsrapportering, som f. n. finnes i statsbidragsförordningen,

undanröjas. Jag tillstyrker därför de av utredningen i detta syfte

föreslagna ändringarna i statsbidragsförordningen.

Utskottet.

Förslag om förenkling av kassornas redovisning till tillsynsmyndigheten

behandlades år 1951 av riksdagen. Förslaget, som bland annat innebar alt

kassorna skulle insända rapporter över sin verksamhet varannan i stället för

varje månad, övervägdes av andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända

utlåtande nr 22 fann att det föreslagna systemet med rapportering

endast varannan månad skulle komma att innebära en avsevärd arbetsbesparing

såväl för arbetslöshetskassornas huvudkontor som för de lokala

redogörarna. Några invändningar mot den föreslagna omläggningen ur statsbidragssynpunkt

eller eljest ansågos icke heller kunna göras. Med hänsyn

till den då förestående översynen av statsbidragsbestämmelserna beslöt riksdagen

på förslag av utskottet att hos Kungl. Maj :t anhålla att ifrågavarande

önskemål måtte tagas under övervägande vid den planerade översynen.

Det i propositionen framlagda förslaget överensstämmer med det av riksdagen

tidigare behandlade, och utskottet tillstyrker den nu föreslagna änd
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.

25

Förlängning av viss garanti ät Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa.

Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa erhöll 1948 för tiden 1 januari samma

år—31 december 1953 en statlig garanti om 2 000 000 kronor. Garantien

motiverades av de särskilda svårigheter, som på grund av arbetsförhållandena

inom sjöfolksyrket mötte för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

inom detta yrke och behovet av stöd utöver det vanliga statsbidraget under

en övergångsperiod.

Såsom förutsättning för den statliga garantien uppställdes bland annat,

att de av kassan lämnade försäkringsförmånerna inte översteg ett daghjälpsbelopp

av 5 kronor 25 öre ävensom att daghjälp inte lämnades för mer än

120 dagar per tolvmånader speriod. Hinder mötte däremot inte mot att försäkringsförmånerna

inom den sålunda givna ramen eventuellt förbättrades

i den utsträckning tillsynsmyndigheten funne anledning medgiva. Sedan

garantien beviljades har daghjälpsbeloppet höjts till 7 kronor per dag. Häremot

svarar en verkställd ökning av veckoavgiflen från 55 till 80 öre.

Garantien har inte till någon del tagits i anspråk.

I skrivelse den 24 september 1952 har Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa

anhållit om förlängning av försäkringsgarantien under ytterligare en

sexårsperiod. I skrivelsen har närmare redogjorts för kassans verksamhet

och övriga förhållanden. För att utan tidsutdräkt kunna höja daghjälpsbeloppet

till dess realvärde före penningvärdets fall hemställer kassan, att

den tidigare garantien åt kassan om högst 2 000 000 kronor måtte förlängas

för tiden 1 januari 1954—31 december 1959, dock räknat med utgångspunkt

från kassans fondbehållning den 31 december 1953.

Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker den gjorda framställningen men föreslår,

att garantin fastställes att gälla med utgångspunkt från fondens

storlek den 31 december 1952 och för de daghjälpsbelopp, som tillsynsmyndigheten

framdeles kan komma att genom registrering godkänna.

Departementschefen.

Det ekonomiska läget för sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa synes ha

förbättrats sedan år 1948, då beslut om nu ifrågavarande garanti fattades.

Enligt vad jag inhämtat uppgick fondbehållningen per medlem vid utgången

av år 1951 till 94: 93 kronor medan motsvarande belopp vid utgången av

1947 var 46: 73 kronor. Den genomsnittliga fondbehållningen per medlem i

samtliga erkända arbetslöshetskassor utgjorde emellertid vid utgången av

1951 159:62 kronor, varför sjöfolkskassan fortfarande måste anses relativt

ogynnsamt ställd. Med hänsyn till de speciella förhållandena inom sjöfolksyrket

föreligger vidare fortfarande svårigheter för kassans verksamhet, vilka

knappast har motsvarighet inom andra fack. 111. a. må nämnas, att antalet

inbetalda avgifter per medlem och år inte är lika stort inom sjöfolkskassan

som inom de flesta andra kassor. Med hänsyn till dessa omständigheter och

till det i tidigare sammanhang behandlade behovet av en betydande höjning

av ersättningsnivån inom arbetslöshetsförsäkringen, vilket behov inte är

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.

minst utpräglat för sjöfolkets del, synes en alltför svår belastning på kassan

vara att befara, om garantien nu avvecklas. Jag förordar därför, att garantien

i enlighet med förslaget förlänges att gälla under ytterligare sex år

fr. o. m. år 1954. Villkoren för garantien bör vara oförändrade, dock att

densamma i enlighet med arbetsmarknadsstyrelsens förslag bör räknas med

utgångspunkt från fondens storlek den 31 december 1952 och för de daghjälpsbelopp,

som tillsynsmyndigheten framdeles kan komma att godkänna.

Utskottet.

Utskottet har intet att erinra mot att garantien till Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa

förlänges under ytterligare sex år från och med år 1954. Såsom

föreslås bör garantien gälla med utgångspunkt från fondens storlek

den 31 december 1952 och för de daghjälpsbelopp, som tillsynsmyndigheten

framdeles kan komma att godkänna.

Kontantunderstöden,

Bestämmelser beträffande kontantunderstödsverksamheten finnes meddelade

i kungörelsen den 27 maj 1949, nr 278, angående vissa statliga och

statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet (arbetslöshetskungörelsen). I

denna regleras dock ej understödsbeloppen.

Kontantunderstöden består av dels dagunderstöd (grundbelopp, maketiHägg

och barntillägg) dels hyreshjälp. Dagunderstödets grundbelopp är

dyrortsgraderat, och landets kommuner är indelade i tre grupper. Härvid

tillämpas i huvudsak den ortsgruppsindelning enligt 1935 års folkpensioneringslag,

som gällde vid lagens upphörande den 31 december 1947.

Kungl. Maj :t har den 30 januari 1953 — i avbidan på prövning av det

av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen avgivna, i det föregående

behandlade förslaget angående vissa förbättringar av ersättningarna inom

den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen — medgivit en provisorisk höjning

av kontantunderstöden fr. o. m. den 1 februari 1953, varvid följande maximibelopp

fastställts.

Dagunderstöd (kronor per dag):

Ortsgrupp Grundbelopp Maketillägg Barntillägg

I........................ 5:— 1:25 1:—

II ........................ 5:25 1:25 1: _

III ........................ 5:50 1:25 1: —

Hyreshjälp (kronor per månad):

Ortsgrupp Ensamstående Familjeförsörjare

I................................ 30 60

II ................................ 45 90

III ................................ 65 135

Göteborg, Malmö och Hälsingborg.... 75 150

Stockholm......................... 100 175

s. 27 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7. 27

1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen har i samband med sitt

förut behandlade förslag beträffande ersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen

erinrat, att enligt socialvårdskommitténs förslag kontantunderstöden

skall avskaffas som särskild hjälpform och den behovsprövade hjälpen

vid arbetslöshet lämnas i form av socialhjälp. Utredningen utgår ifrån

att detta förslag i varje fall inte kommer att genomföras inom den närmaste

framtiden. Bortsett från möjligheten för kommunerna att vid arbetslöshet

lämna fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen skulle då kontantunderstöden

vara den kontanthjälp, som vid sidan av försäkringen står till förfogande

vid arbetslöshet.

Utredningen har upptagit frågan om förhållandet mellan försäkringen och

kontantunderstöden. Utredningen har inte funnit det möjligt att föreslå någon

genom ett visst procenttal fixerad relation mellan försäkringsersättningar

och kontantunderstöd. Även vid bifall till utredningens förslag beträffande

försäkringsersättningarna bör man räkna med att marginalen mellan

dessa ersättningar och kontantunderstöden ibland kan bli knapp. Under

sådana förhållanden är det enligt utredningens mening av vikt att villkoren

för erhållande av kontantunderstöd i möjligaste mån anpassas efter försäkringens

villkor. Härvid bör emellertid skillnad göras mellan utförsäkrade

kassamedlemmar å ena sidan samt övriga arbetslösa å andra sidan. I fråga

om arbetslösa tillhörande grupper, som enligt nuvarande eller framdeles

eventuellt ändrade bestämmelser har möjlighet att ansluta sig till försäkringen

men underlåter att göra detta för att slippa avgifterna, är det däremot

angeläget att utpräglad återhållsamhet iakttages vid utlämnande av kontantunderstöd.

Försäkringens regler om karenstid, överförsäkringsregler, säsongrestriktioner

in. m. bör beaktas så att inte kontantunderstöden blir fördelaktigare

än försäkringsersättningarna. Nu gällande bestämmelser bör, anför

utredningen, ses över med beaktande av denna synpunkt. Som exempel på en

bestämmelse, som bör ändras, nämner utredningen den nuvarande föreskriften

om maximering av kontantunderstödet i förhållande till arbetsinkomsten.

Enligt denna bestämmelse kan kontantunderstödet tillåtas stiga till

bruttolönens belopp, medan försäkringsersättningen maximeras till 60 % av

bruttolönen för ensamstående.

Utredningen har slutligen anfört, att målet givetvis bör vara att försäkringsersättningarna

bringas upp till sådan nivå att tillskott i form av kontantunderstöd

inte erfordras. Intill dess att så skett bör dock den nuvarande

möjligheten för försäkrade att få hyreshjälp bibehållas.

Remissbehandlingen av styrelsens förslag är ännu inte avslutad.

Departementschefen.

Såsom utredningen anfört bör man tills vidare utgå ifrån att kontantunderstöden

bör bestå som en särskild hjälpform avsedd för arbetslösa vilka

är i behov av kontanthjälp men inte erhåller sådan genom arbetslöshetsförsäkringen,

vare sig detta beror på att vederbörande inte är anslutna till

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.

försäkringen eller på att de är utförsäkrade. Otvivelaktigt är det av vikt

att en inte alltför liten marginal finnes mellan ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen

och kontantunderstöden. Vid bifall till de av mig i det

föregående tillstyrkta förslagen synes förutsättningar för upprätthållande

av en sådan skillnad i flertalet fall kunna påräknas. Den omständigheten att

försäkringsersättningarna varit så låga har under senare år hindrat en i

och för sig motiverad höjning av kontantunderstöden. Av samma anledning

har frågan om dyrortsgraderingen av kontantunderstöden, vilken fråga

vid upprepade tillfällen uppmärksammats av riksdagen, inte kunnat upptagas

till omprövning. Dåvarande chefen för socialdepartementet anförde

vid anmälan av anslagsbehovet till arbetslöshetsbekämpande åtgärder för

budgetåret 1951/52 (prop. 1951:152 s. 17), att frågan om en höjning av

kontantunderstöden med hänsyn till den ringa arbetslösheten syntes kunna

utan större praktisk olägenhet anstå tills vidare. Om kontantunderstödsverksamheten

till följd av ökad arbetslöshet fick en betydande omfattning

under budgetåret 1951/52 borde Kungl. Maj :t dock kunna medge en höjning

av beloppen. Vid behandlingen av motsvarande anslag för innevarande

budgetår berördes frågan inte. Vid anmälan av 1953 års statsverksproposition

(V ht s. 126) anförde jag emellertid, att det var min avsikt att senare

ta upp frågan om en provisorisk höjning av understödsbeloppen. Då antalet

arbetslösa i behov av kontantunderstöd under vintern 1952—1953 ökats avsevärt

har jag sedermera ansett en dylik provisorisk höjning erforderlig. De

nya maximibestämmelserna har redovisats i det föregående.

Om riksdagen bifaller de beträffande arbetslöshetsförsäkringen framlagda

förslagen kan ytterligare någon höjning av maximibeloppen för kontantunderstöden

övervägas. Det bör få ankomma på Kungl. Maj :t att pröva denna

fråga. De spörsmål om en mera detaljerad anpassning av villkoren för kontantunderstöd

efter försäkringens villkor som aktualiserats av 1951 års utredning

om arbetslöshetsförsäkringen är jag inte beredd att f. n. ta ställning

till.

Motioner.

I motionen 11: 558 uppehålla sig motionärerna vid problemet om förhållandet

mellan försäkringsersättningen och kontantunderstöden samt framhålla

såsom angeläget, att riksdagen vid behandlingen av propositionen tillkännager

den uppfattningen att den översyn av reglerna för kontantunderstödsverksamheten,

som 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen

föreslagit, bör komma till stånd utan dröjsmål. Motionärerna hemställa, att

riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte beakta vad i motionen

anförts.

I motionen I: 4-4 uttala motionärerna att arbetslöshetsförsäkringen, som i

huvudsak bestrides genom avgifter från arbetarna, bör avskaffas eller också

bibehållas enbart till tjänst för dem, som verkligen frivilligt med hjälp av

egna medel vill skaffa sig förmåner utöver den arbetslöshetshjälp, som bör

utgå med samma belopp till alla.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7. 29

Vad som i första hand borde reformeras vore alltså de nuvarande bestämmelserna

om kontantunderstöd till icke försäkrade eller till »utförsäkrade»

arbetslösa. De som nu med hjälp främst av egna medel försäkrats mot arbetslöshet

borde befrias från de utgifter detta medför för såväl dem själva

som deras fackliga organisationer och ändå tillförsäkras bättre förmåner

än vad försäkringarna för närvarande ger.

Motionärerna ha i motionen lagt fram vissa riktlinjer för en reform rörande

kontantunderstödsverksamheten samt hemställt, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådan ändring av förordningen

angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet,

som i motionen framförts.

Utskottet.

Frågan om den lämpligaste utformningen av arbetslöshetsförordningen

kan icke bedömas utan samtidig kännedom om riktlinjerna för den fortsatta

kontantunderstödsverksamheten enligt arbetslöshetskungörelsen. För att arbetslöshetsförsäkringen

skall vinna önskvärd omfattning fordras helt naturligt

att den bjuder förmåner, som äro bättre än de, som erhållas utan avgiftsbetalning.

Utskottet hyser den uppfattningen att mellan arbetslöshetsförsäkringens

understödsnivå och kontantunderstöden ständigt måste finnas

en tydlig skillnad till förmån för de försäkrade för att försäkringen icke

skall riskera förlora i effektivitet.

Kontantunderstöden böra därför avvägas med hänsyn till försäkringens

förmåner. Härvid böra beaktas försäkringens regler om karenstid, överförsäkringsregler,

säsongrestriktioner m. m. Utskottet förutsätter att Kungl.

Maj :t med beaktande av nu anförda synpunkter ägnar problemen rörande

förhållandet mellan försäkringen och kontantunderstöden fortsatt uppmärksamhet.

Med den grundsyn utskottet har på frågan om samhällets åtgärder för försörjningen

av de oförvållat arbetslösa kan utskottet icke ansluta sig till de

riktlinjer, som i motionen 1:44 uppdragits för kontantunderstödsverksamheten

och vilka förutsätta att arbetslöshetsförsäkringen i dess nuvarande

utformning avskaffas.

Utskottets hemställan.

På grund av vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 439

och II: 556, såvitt de avse statsbidragsreglcrna, antaga de

genom propositionen framlagda förslagen till

1) förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1 och 2

mom. förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor,

samt

2) förordning angående ändring i förordningen den 15

juni 1934 om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor;

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.

B. att riksdagen måtte besluta, att statsverket skall för

tiden 1 januari 1954—31 december 1959, under de förutsättningar

och på de villkor som i propositionen föreslagits,

lämna Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa särskilda bidrag

med ett sammanlagt belopp av högst 2 000 000 kronor;

C. att riksdagen måtte för budgetåret 1953/54 under

femte huvudtiteln till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor

anvisa ett förslagsanslag av 20 000 000 kronor;

D. att motionerna 1:439 och 11:556, såvitt angår understödstidens

längd, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd;

E. att motionerna 1:440 och 11:557 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd; samt

F. att motionen 1: 44 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd, samt

G. att motionen II: 558 måtte anses besvarad genom val!

utskottet i motiveringen anfört.

Stockholm den 23 april 1953.

På sammansatt stats- och andra lagutskotts vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från statsutskottet: herrar Karlsson, Gustaf*, Bergh, Bergman,

Onsjö, Persson i Växjö* och Gustafsson i Skellefteå;

från andra lagutskottet: herrar Norman, Sten, Bengtson*, fru

Johansson i Norrköping, herr Hagård och fru Sandström.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Bergh och Hagård, vilka — under åberopande av innehållet i de

likalydande motionerna I: 439 av herr Svärd m. fl. och II: 556 av herr Nilsson

i Svalöv samt under förmälan att motionärernas förslag skulle innebära

en besparing för budgetåret 1953/54 av anslaget till bidrag till erkända ar
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 7.

betslöshetskassor med omkring 3 000 000 kronor — ansett att utskottet under

A. bort hemställa, att riksdagen måtte antaga de genom propositionen

framlagda förslagen till

1) förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1 och 2

mom. förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor,

samt

2) förordning angående ändring i förordningen den 15

juni 1934 om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor med

den ändring att

dels 2 § erhåller följande lydelse:

Grundstatsbidrag utgår, där ej annat följer av vad nedan

i andra stycket sägs, för varje dag, för vilken daghjälp utgivits,

med dels ett grundbelopp av en krona 50 öre vid en

daghjälp av fem kronor, dels ock ett tilläggsbelopp av 15 öre

för varje hel krona, varmed daghjälpen överstiger fem kronor;

dock må grundstatsbidraget ej i något fall uppgå till

högre belopp än tre kronor 30 öre för varje understödsdag.

Har daghjälpen fastställts till lägre belopp än fem kronor,

skall grundstatsbidraget utgå med 30 procent av det fastställda

beloppet.

Daghjälpsbidrag utgår —--särskilda bestämmelser.

Familjetilläggsbidrag utgår---under året.

dels ock den som bilaga till förordningen den 15 juni 1934

om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor fogade tabellen

ändras på sätt nedan angives.

Antal

under-

stödda

Daghjälpsbidragets

storlek i procent av

hela kostnaden för

Antal

under- stödda

dagar per

medlem

Daghjälpsbidragets

storlek i procent av

hela kostnaden för

Antal

under-

dagar per

medlem

understöd vid olika

antal understödda

dagar per medlem

understöd vid olika

antal understödda

dagar per medlem

stödda

dagar per

medlem

0-3

0,0

6

36,7

17

3,25

4,0

7

44,2

18

3,60

7,8

8

50,4

19

3,76

11,4

9

55,7

20

4

14,8

10

60,2

21

4,25

18,2

11

64,0

22

4,50

21,4

12

67,2

23

4,75

24,4

13

70,0

24

5

27,2

14

72,4

25

5,25

29,8

15

74,5

26—35

5,50

32,2

16

76,4

Särskilda bestämmelser:----överstiger 35.

Daghjälpsbidragets

storlek i procent av

hela kostnaden för

understöd vid olika

antal understödda

dagar per medlem

78.1

79,C

80.9

82,0

82.9

83.6

84.2

84.6

84,8

85,0

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.