Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbättring av pensionerna åt vissa f. d. arbetare vid vågväsendet.

1953-11-17 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1953:174, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbättring av pensionerna åt vissa f. d. arbetare vid vågväsendet.

Dokumentets text

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 174.

Kr 174.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbättring av pensionerna

åt vissa f. d. arbetare vid vågväsendet.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr

Lage Svedberg in. fl. (I: 81) och den andra inom andra kammaren av herr

Jonsson i Järvsand (II: 107), har hemställts, att riksdagen måtte besluta, att

de enligt kungörelsen nr 491/1947 utgående beloppen för pensioner till vissa

f. d. arbetare vid vägväsendet måtte fr. o. m. den 1 juli 1953 höjas till följande:

om anställningstiden understiger 20 år 1 368 kronor, om anställningstiden

uppgår till 20 men ej 25 år 1 740 kronor, samt om anställningstiden

uppgår till 25 år eller mera 2 136 kronor.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen I: 81 följande:

Jämlikt Kungl. Maj :ts kungörelse den 22 juni 1944 (nr 502) bereddes

möjlighet för pensionering under vissa förutsättningar av sådana f. d. arbetare

vid vägväsendet, vilka före den 1 januari 1944 varit anställda hos vägdistrikt

och sedermera vunnit anställning hos vägförvaltning efter fyllda 60

år, således efter den levnadsålder, som enligt då gällande tjänstepensionsreglemente

var den högsta vid vilken arbetare kunde bli underkastad reglementet.

Enligt åberopade kungörelse kunde pension utgå jämväl till sådan hos

vägdistrikt år 1943 anställd arbetare, född före den 1 januari 1884, vilken

kvarstått i anställning till 1943 års utgång eller ock under detta år permitterats

på grund av arbetsbrist. Pensionens årsbelopp fastställdes till 708

kronor vid en anställningstid av 15—20 år, 900 kronor vid 20—25 år och

1 104 kronor vid 25 år eller mera. Enligt kungörelse den 31 maj 1946 (nr

463) höjdes beloppen till resp. 768, 984 och 1 212 kronor att gälla fr. o. m.

den 1 juli 1946. Slutligen föreskrevs i kungörelse den 30 juni 1947 (nr 491),

vilken nu gäller, att beloppen fr. o. m. den 1 juli 1947 skulle utgöra resp.

996, 1 272 och 1 560 kronor.

Enligt här nämnda författningar är föreskrivet, att inga tilläggsförmåner

(rörligt tillägg) må utgå på angivna belopp. Som följd härav är de nu utgående

beloppen precis desamma som de, vilka trädde i kraft den 1 juli 1947.

Med hänsyn till den kraftiga stegring i levnadskostnaderna, vilken skett sedan

dess, har dessa pensioners realvärde minskat med omkring 30 %.

Bestämmelsen om att inget rörligt tillägg skall utgå på dessa pensioner

torde ha tillkommit mot den bakgrunden, att pensionsfrågan för dessa s. k.

överåriga arbetare i sin helhet ansetts höra ordnas efter mera summariska

linjer. Såväl ur skälighetssynpunkter som med hänsyn till frågans sakliga

sammanhang med de vid en jämförelse näraliggande reglementspensionerna

måste tiden nu anses vara inne för en reglering av de överårigas pensioner.

Det må då först anföras, att vid bestämmelsens tillkomst torde det väl icke

ha avsetts, att de år 1947 bestämda beloppen skulle för all framtid gälla oavsett

så kraftiga kostnadsstegringar som dem vilka verkligen ägt rum. Vidare

har de under ax-betarpensionsreglementet sorterande arbetarna — däribland

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

15

f. d. vägstyrelsearbetare, vilka före 60 levnadsår hunnit kvalificera sig för

inträde under reglementet efter vunnen statsanställning — på sina grundpensioner

fått samma rörliga tillägg som gäller för statens tjänstemän på löneplan.

Reglementspensionerna utgår således fr. o. m. 1952 med 153 % av

grundbeloppet, jämfört med 112 % den 1 juli 1947. Sistnämnda pensioner

har sålunda under denna tid ökat med 37 % — medan de »överåriga» under

samma period icke fått någon ökning alls på sina pensioner. Denna motsättning

är förklarligt nog svårförståelig för berörda arbetare särskilt i sådana

fall, då vederbörandes ålder varit kanske blott något högre än för arbetskamrater,

som före fyllda 60 år hann komma in under reglementet och vilkas

anställningstider i det allmänna vägväsendets tjänst ofta icke är längre än

vad fallet är för de »överåriga».

Betraktas frågan ur skälighetssynpunkt och med hänsyn till vad nu senast

anförts i fråga om reglementspensionerna, torde det få anses fullt befogat,

att den relation, som år 1947 fanns mellan dessa pensioner och den summariska

s. k. vägarbetarpensionen, nu återställes. Det synes jämväl böra framhållas,

att rörligt tillägg utgår icke blott på reglementspensioner utan även

på de pensioner, vilka utgår enligt kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 490)

om pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst. Sistnämnda pensioner

avser arbetare, vilka för pensionerna får tillgodoräkna endast egentlig

statstjänst, men det må anmärkas, att den tid, som enligt den summariska

vägarbetarpensionen får tillgodoräknas till följd av anställning hos vägstyrelse,

reellt — med hänsyn till statens dominerande andel i vägväsendets

kostnader redan under vägstyrelsernas tid — i här förevarande sammanhang

bör likställas med statsanställning.

Antalet arbetare, som under åren 1944—1952 erhållit pension enligt kungörelsen

nr 502 år 1944 och dess efterföljare nr 491 år 1947, uppgår till omkring

550. Härav blev närmare 400 beviljade åren 1944—1945, medan antalet

nya pensionsfall för de därefter följande åren varit betydligt mindre, och

det torde likaledes kunna sägas, att det antal arbetare, som enligt gällande

bestämmelser kan få här avsedd pension men ännu icke fått dylik, torde

vara ganska ringa. Med hänsyn till den naturliga avgången torde därför frågan

f. n. icke gälla mera än omkring 500 arbetare, ett antal som successivt

kommer att minska. Dessa pensionärer lever säkerligen i de allra flesta fall

i små omständigheter och är i stort behov av en pensionshöjning enligt ovan

angivna linjer. Med hänsyn härtill och till det relativt begränsade antal arbetare,

som saken avser, synes belastningen å statsfinanserna ej heller kunna

anses bli större än vad som, med hänsyn till motiven för och betydelsen

av en pensionsförbättring för de enskilda f. d. arbetarna, må anses rimlig.

Över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord

framställning, utlåtanden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens

pensionsanstalt och statskontoret.

Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen har tillstyrkt bifall till motionerna, då

härigenom den relation, som år 1947 rådde mellan pensionsbeloppens storlek

enligt kungörelserna nr 490 och 491/1947, komme att återställas.

Statens pensionsanstalt har anfört följande.

Enligt vad pensionsanstalten inhämtat, pågår för närvarande inom statskontoret

utredning av frågan om beredande av rörligt tillägg å sådana pensioner,

med vilka hittills icke följt tilläggsförmåner av något slag. Utredningen

omfattar även de i motionerna åsyftade vägarbetarpensionerna ävensom

vissa därmed jämförliga pensioner, som beviljats av Kungl. Maj :t med

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 174.

stöd av riksdagens enligt skrivelse 1945:219 lämnade bemyndigande. I betraktande

härav synas motionerna icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Statskontoret har anfört följande.

I samband med förstatligandet från och med den 1 januari 1944 av den allmänna

väghållningen på landet vidtogos olika åtgärder för pensionering av

sådana anställningshavare — såväl tjänstemän som arbetare — hos de förutvarande

vägdistrikten, som antingen blevo övertaliga genom vägförstatligandet

eller som övergingo i statstjänst i anställning utan pensionsrätt. De föreliggande

motionerna ha avseende å den övertaliga arbetarpersonal, som tillförsäkrats

pension jämlikt bestämmelserna i kungörelserna 1944: 502 (ändrad

1946: 463) och 1947: 491, och åsyfta förbättring av dessa pensioner med

hänsyn till att de ej äro förenade med rörliga tilläggsförmåner. Såsom den

efterföljande redogörelsen utvisar förutsätter den pensionering genom statens

försorg, som ordnades för vägdistriktens övertaliga personal, att tillläggsförmåner

regelmässigt ej skola utgå i andra fall än där särskild utfästelse

av vägdistrikt härom föreligger. Frågan om en reglering av arbetarpensionerna

kan därför ej bedömas fristående utan bör prövas med beaktande

av pensionsläget för vägväsendets övriga förutvarande anställningshavare.

Statskontoret har därför funnit det påkallat att lämna en redogörelse

för de pensioneringsgrunder, som fastställts för vägdistriktens personal.

Hos de förutvarande vägdistrikten förekom ordnad pensionering i princip

endast för den tekniska personalen — vågmästare, schaktmästare m. fl. Endast

i mycket begränsad utsträckning hade pensionsförhållandena ordnats

för arbetarpersonalen. Vad gällde den tekniska personalen förefanns möjlighet

till anslutning till statens pensionsanstalt, varav vissa vägdistrikt hade

begagnat sig. Andra distrikt hade tecknat pensionsförsäkring i enskilda pensionsinrättningar,

främst Svenska personal-pensionskassan, eller genom inbetalning

till pensionsstyrelsen tillförsäkrat vederbörande anställningshavare

pension från pensionsförsäkringsfonden. Även förekom att vägdistrikt ordnat

pensionering i egen regi genom utfästelser om pension vid uppnåendet av

viss angiven levnadsålder. Denna senare pensioneringsform hade främst avseende

å arbetarpersonalen. Dylika av vägdistrikten utfästa pensioner eller

i samband med avgång ur tjänst beslutade understöd hade börjat utgå redan

före vägförstatligandet. Uppkommande kostnader för pensioneringen finge

vad gällde den tekniska personalen inräknas i det kostnadsunderlag, som lädes

till grund för bestämmandet av statsbidragen till distriktens vägunderhåll.

Utbetalningen av de redan utgående pensionerna och understöden övertogs

vid vägförstatligandet den 1 januari 1944 av statskontoret. Rörliga tillläggsförmåner

å pensionerna blevo författningsenligt garanterade endast

vad gällde pensioner från statens pensionsanstalt. Sådana tilläggsförmåner

ifrågakomma således icke å de pensioner, som enligt vad ovan framhållits

utgå på grund av försäkringar, tecknade i enskilda pensionsinrättningar och

i pensionsstyrelsens frivilliga pensionsförsäkring.

Statsövertagandet av vägväsendet medförde i pensionshänseende för sådan

personal hos de förutvarande vägdistrikten, som ej erhållit pensionsberättigande

anställning i statens tjänst, att staten åtog sig att fullgöra de pensionsförpliktelser

som ålegat eller kommit att åligga vägdistrikten om dessa fått

fortbestå. Härifrån gjordes emellertid vissa undantag.

Beträffande arbetarpersonalen beslöts sålunda av 1944 års riksdag, att pension

skulle utgå dels till sådan arbetare hos vägdistrikten som efter fyllda

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

17

60 år vunnit mera stadigvarande arbetaranställning vid vägförvaltning, dels

ock till arbetare, som var född före den 1 januari 1884 samt kvarstått i anställning

hos vägdistrikt till 1943 års utgång eller permitterats på grund av

arbetsbrist under år 1943 och sedermera ej vunnit arbetaranställning i den

statliga vägorganisationen. Närmare bestämmelser om pensioneringen meddelades

i kungörelsen 1944: 502. De i kungörelsen bestämda understödsbeloppen

sattes i viss relation till pensionsbeloppen för manlig arbetare i 1942

års summariska arbetarpensionskungörelse. Å vägarbetarpensionerna utgå ej

rörliga tilläggsförmåner, vilket motiverats av att ifrågavarande arbetare antingen

allenast kort tid eller ock ej alls innehaft anställning i statens tjänst

(prop. 1944: 260). Såsom erinrats i motionerna ha pensionsbeloppen i 1944

års kungörelse förhöjts genom kungörelserna 1946: 463 och 1947: 491, vilken

sistnämnda kungörelse, som ersatt 1944 års författning, alltjämt gäller. 1947

års pensionsbelopp motsvara pensionsbeloppen i 1946 års författning förhöjda

i samma grad som pensionerna enligt 1947 års summariska arbetarpensionsbestämmelser

i förhållande till 1946 års motsvarande bestämmelser.

De ursprungligen enligt 1944 års kungörelse beviljade pensionerna ha successivt

uppräknats till de genom 1946 och 1947 års kungörelser fastställda pensionsbeloppen.

Antalet enligt angivna kungörelser utgående pensioner utgör

enligt uppgift från statens pensionsanstalt för närvarande 437 stycken.

Pension, som på grund av tidigare anställning hos vägdistrikt tillkommer

i anledning av vägförstatligandet övertalig tjänsteman, kunde under vissa

villkor utfyllas av statsmedel. Vid förtidsavgång kunde sålunda pension

uppbringas till belopp, som skolat utgå om anställningen ej upphört före

pensionsåldern. Vidare kunde vid förtidsavgång oavkortad pension utgå även

under tiden mellan anställningens upphörande och pensionsåldern.

Pensionsfrågan för sådana övertaliga tjänstemän hos vägdistrikt, vilka

dessa ej utfäst sig att pensionera, underställdes riksdagens prövning i varje

särskilt fall. Åren 1944 och närmast följande år har sålunda pension beviljats

ett antal vägstyrelsetjänstemän — såväl teknisk personal som förvaltningspersonal.

Även har förekommit att riksdagspension tillerkänts arbetare, som

ej kunnat ifrågakomma för pension jämlikt kungörelsen 1944:502. I samband

med pensionsprövningen blev frågan om rörliga tilläggsförmåner borde

utgå på pensionerna föremål för särskilt övervägande (prop. 1944: 261 s. 2,

riksd. skr. 355). Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anförde härutinnan följ

ande:

»De i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens den 14 maj 1937 utfärdade allmänna

normer för pensionering av vägdistriktens tekniska personal angivna

högsta beloppen för ålderspension åt den tekniska personalen voro fastställda

att överensstämma med de pensionsunderlag, som då gällde för motsvarande

statliga befattningshavare, varvid uppräkning skett av beloppen med

hänsyn till å statliga pensioner utgående dyrtidstillägg. På grund härav bör

i överensstämmelse med vad styrelsen i tidigare liknande fall ock föreslagit

med pensionen icke följa tilläggsförmåner. I detta sammanhang vill styrelsen

erinra, att dyrtidsförmåner icke utgå å de pensioner, som kunna tillkomma

anställningshavare hos vägdistrikt på grund av pensionsförsäkring

i enskilda pensions- och försäkringsinrättningar. Likaledes omfattar i de

fall, där vägdistrikt utfäst sig att självt pensionera anställningshavare, utfästelsen

regelmässigt ej tilläggsförmåner. Då de pensioner åt förutvarande

befattningshavare hos vägdistrikten, varom framställning nu göres hos riksdagen,

utmätts enligt samma grunder, som tillämpats vid bestämmandet av

pensionerna från de enskilda pensionsinrättningarna samt de av vägdistrikten

utfästa pensionerna, kan beviljandet av dyrtidsförmåner å riksdagspensionerna

komma att medföra krav på dyrtidskoinpensation från övriga

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 6 samt. Nr 172—171.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr IT fr.

nämnda pensionstagare. Eu nedsättning av de föreslagna riksdagspensionsbeloppen

i syfte atl låta tilläggsfönnåner utgå å de reducerade beloppen

torde, om nedsättningen göres med belopp, som helt motsvarar nu utgående

dyrtidsförmåner, vid fallande levnadskostnadsindex komma att föra med

sig, att dessa pensionstagare råka i sämre ställning än övriga förenämnda

pensionstagare. Om dyrtidsförmåner anses böra utgå å här ifrågavarande

riksdagspensioner, vilket väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke vill förorda,

böra alltså pensionerna endast nedsättas med belopp, som motsvarar

viss del, förslagsvis hälften, av de nu utgående dyrtidsförmånerna.»

Föredragande departementschefen ansåg övervägande skäl tala för myndigheternas

uppfattning, att några rörliga tilläggsförmåner icke borde utgå

å ifrågavarande pensioner. Departementschefens uttalande, som godkändes

av Kungl. Maj :t föranledde icke någon erinran från riksdagens sida.

Vid den år 1947 med stöd av kungörelsen nr 657 samma år genomförda

regleringen av äldre pensioner uppräknades även de av vägdistrikten utlastade

eller av statsmakterna beslutade pensioner, som av statsmedel utgingo

till förutvarande tjänstemän vid vägdistrikten. Av riksdagen beslutade

pensioner förhöjdes sålunda med 10 procent. Samma förhöjning kom

även sådana av vägdistrikten tidigare utgivna pensioner till del, som voro

förenade med rörlig tilläggsförmån, samtidigt som denna senare förmån

bestämdes atl utgå enligt de för statliga pensioner gällande grunderna.

Även de av statsmedel bekostade pensioner, som utgivits till utfyllnad av

pension från enskild pensionsinrättning, uppräknades i fråga om grundlormåner

med ovannämnda procenttal. Från vägdistrikten övertagna pensioner

och understöd, som ej voro dyrtidskompenserade, förhöjdes även i

motsvarande grad och blevo därjämte i fortsättningen tillförsäkrade rörliga

tilläggsförmåner enligt nyssnämnda grunder. Beträffande sistnämnda pensioner

må framhållas, att de ej voro bestämda efter enhetliga grunder samt

att de regelmässigt utgingo med små belopp. Hithörande av statskontoret

utbetalade pensioner till förutvarande anställningshavare vid vägväsendet

uppgår för närvarande till ett trettiotal.

Den betydande stegring av levnadskostnaderna, som successivt inträtt

sedan 1947 års pensionsreglering, har självfallet i hög grad minskat värdet

av de pensioner, som ej varit dyrtidskompenserade. Pensionerna ha därigenom

ej längre blivit av den betydelse för pensionstagarnas försörjning, som

varit avsedd vid tidpunkten för deras beviljande. Statskontoret finner det

skäligt att samtliga här avsedda, ej dyrtidsreglerade, av statsmedel utgående

pensioner bliva föremål för viss uppräkning med hänsyn till berörda

förhållande. Vid avvägningen av en sådan uppräkning synes emellertid böra

beaktas att de pensioner, som grunda sig på enskild pensionsförsäkring

eller på anslutning till pensionsstyrelsens frivilliga pensionsförsäkring,

ställts åt sidan redan vid tidigare pensionsregleringar och ej heller nu lära

böra bliva föremål för en motsvarande reglering. Vidare bör avseende även

fästas vid det förhållandet, att flertalet av de för eu förmånsförbättring

avsedda pensionstagarna redan uppnått 67 års ålder och alltså äro berättigade

till folkpension. Av de 437 f. d. vägarbetare, som i denna egenskap

uppbära pension av statsmedel, ha sålunda ej mindre än 432 nått angivna

ålder. Med hänsyn till det betydande tillskott till ålderdomsförsörjningen,

som folkpensionen numera utgör, synes det befogat att vid bestämmandet

av storleken av den förordade pensionsförbättringen låta folkpensionsförmånen

inverka. Statskontoret har vid sitt övervägande stannat för att föreslå,

att förhöjningen av pensionerna begränsas till 25 procent. De i kungörelsen

1947:491 angivna pensionsbeloppen skulle i så fall med sedvanlig

avrundning höjas till för anställningstid understigande 20 år 1 248 kro
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

19

nor, uppgående till 20 men ej 25 år 1 596 kronor och vid anställningstid om

25 år eller mera 1 956 kronor varjämte de nu utgående pensionsbeloppen

skulle utbytas mot motsvarande förhöjda belopp. Å övriga pensioner till förutvarande

anställningshavare inom vägväsendet skulle förhöjningen utgöra

25 procent dock med jämkning uppåt till närmaste med 12 jämnt delbara

tal.

I detta sammanhang vill statskontoret erinra, att av ämbetsverket utbetalas

ytterligare ett antal pensioner, vilka ej äro förenade med rörliga förmåner.

Flertalet av dessa pensioner äga samband med statens övertagande

av enskild verksamhet eller företag, eller nedläggandet av sådant företag

vid förstatligandet av viss verksamhet och ha beviljats åt sådana inom verksamheten

sysselsatta befattningshavare, som ej ifrågakommit för anställning

hos staten. Vidare har ej dyrtidsreglerad pension beviljats åt anställningshavare

inom statligt verksamhetsområde, vilka tidigare ej innehaft direkt

statlig anställning. Den beviljade förmånen har i dessa senare fall utgjort

utfyllnad av pension, som tillförsäkrats anställningshavaren av den

förra huvudmannen. Slutligen förekomma fall där understöd beviljats såsom

ersättning för förlorad bisyssla respektive för till statsverket överlåten

egendom.

De pensioner, som äga samband med statsövertagen verksamhet, avse

f. d. anställningshavare vid Salsåkers sågverk, Såtenäs egendom och Wiads

egendom.

Vad beträffar pensionerna till förutvarande personal vid Salsåkers sågverk

ha statsmakterna år 1944 (prop. 1944:222, riksd. skriv. 601) beslutat

att till arbetare, som varit anställd minst 20 år vid sågverket och som, då

frågan om företagets avveckling var aktuell, fyllt 50 år, skall utgå årligt understöd

med 600 kronor, med tillägg i förekommande fall med 204 kronor

för hustru. För änka efter ersättningsberättigad arbetare utgör understödet

408 kronor för år. Ersättningarna skola utgå till uppnådda 67 levnadsår

eller den tidpunkt dessförinnan, då folkpension kan ha erhållits. Till vissa

arbetare skall utgå årligt understöd av 240 kronor efter fyllda 67 år. Med

understöden skulle ej följa några rörliga tilläggsförmåner. Till Salsåkersarbetarna

utgående pensioner ha ej blivit föremål för uppräkning i samband

med förenämnda pensionsregleringar åren 1946 och 1947. Antalet pensionerade

arbetare utgör för närvarande 15 stycken varjämte utgå 9 stycken

hustrutillägg. Endast en änkepension förekommer.

Med anledning av propositionen 1945: 101 (p. 2) medgav riksdagen, att

vissa understödstagare vid Såtenäs egendom i Tuns socken fingo i enlighet

med statens åtagande vid förvärvet av egendom från och med den 1 juli

1945 under sin återstående livstid uppbära ett årligt understöd å för envar

840 kronor, varå dyrtidstillägg icke skulle utgå. Vid statsövertagandet åtnjöto

understödstagarna utöver förmånen av fri bostad och nyttjanderätt

till potatisland kontant ersättning med kronor 832: 50 för år, för vilken kontanta

ersättning — avrundad till 840 kronor — statsverket alltså hade att

svara för framtiden. Antalet understödstagare uppgår för närvarande till 4

stycken.

I enlighet med vad som förutsatts vid statens övertagande av egendomen

Wiad — sedan den 1 januari 1950 utnyttjad såsom försöksgård under lantbrukshögskolans

förvaltning — har Kungi. Maj :t genom beslut den 11 maj

1951 medgivit, att tre överåriga arbetare vid för söksgården med lång tjänstetid

finge från det de lämnat sin anställning uppbära årlig pension under

sin återstående livstid, tvenne med 1 560 kronor för envar samt den återstående

med 1 272 kronor. Å pensionerna skulle ej utgå rörliga tilläggsförmåner.

Till förebild för pensioneringen ha tjänat bestämmelserna i den

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 17b.

förut berörda kungörelsen 1947:491 angående pensionering av vissa f. d.

arbetare vid vägväsendet.

Övriga hithörande här ej särskilt redovisade pensioner, som utbetalas av

statskontoret, utgöra endast 5 stycken.

Det synes skäligt att även här avsedda ej dyrtidsreglerade pensioner förhöjas

efter samma grunder, som förordats beträffande pensionerna åt de

förutvarande anställningshavarna vid vägväsendet. Regleringen bör dock

endast avse pensioner, som ha karaktären av tjänste- och familj epensioner.

Från regleringen böra alltså undantagas i det föregående angivna pensioner,

som ul göra ersättning för förlorad bisyssla respektive vederlag för överlåten

egendom.

Statskontoret får i anslutning till det anförda förorda att statsutskottet

måtte föreslå riksdagen lämna Kungl. Maj :t bemyndigande att i huvudsaklig

överensstämmelse med ovan angivna grunder meddela bestämmelser om

reglering av sådana av statsmedel utgående pensioner, vilka icke förenats

med rörlig tilläggsförmån.

Förteckning över hithörande av statskontoret utbetalade pensioner kommer

att överlämnas till civildepartementet.

Enligt vad statskontoret under hand inhämtat från statens affärsverk

förekomma ett ringa antal ej dyrtidsreglerade pensioner inom postverket

och statens vattenfallsverk.

Utskottet. Såsom av redogörelsen framgått, är de i motionerna avsedda

vägarbetarpensionerna inte förenade med rätt till rörliga tilläggsförmåner.

Den stegring av levnadskostnaderna, som inträtt sedan pensionsbeloppen

fastställdes, har emellertid självfallet avsevärt minskat pensionernas realvärde.

Detsamma gäller även en del andra i statskontorets utlåtande berörda

pensioner, som inte varit dyrtidskompenserade. Utskottet är av den uppfattningen

att ifrågavarande pensioner —- såväl de i motionerna avsedda som

jämväl övriga här åsyftade, av statsmedel utgående pensioner — bör bli

föremål för en skälig uppräkning.

Utskottet vill i anslutning till det sagda förorda att riksdagen lämnar

Kungl. Maj :t bemyndigande att besluta om en uppräkning av dels de i motionerna

avsedda vägarbetarpensionerna, dels ock de i statskontorets utlåtande

omförmälda pensionerna åt vissa f. d. anställningshavare vid Salsåkers

sågverk, Såtenäs egendom och Wiads egendom, dels de övriga av

statskontoret utbetalade pensioner som beviljats anställningshavare inom

statligt verksamhetsområde, vilka tidigare ej innehaft direkt statlig anställning,

dels ock de i statskontorets utlåtande berörda pensionerna inom

postverket och statens vattenfallsverk. Därest det skulle visa sig att ytterligare

några pensioner av samma typ som de här redovisade förekommer

vid någon eller några statliga verksamhetsgrenar, torde det få ankomma på

Kungl. Maj :t att inom ramen för det föreslagna bemyndigandet besluta om

uppräkning jämväl av dessa pensioner.

Vad härefter angår frågan om storleken av den pensionsförbättring, som

skäligen bör ifrågakomma, anser utskottet för sin del, med instämmande i

de av statskontoret anförda synpunkterna, att förhöjningen av pensionerna

bör begränsas till 25 procent. De förhöjda pensionerna synes böra få utgå

räknat från och med den 1 juli 1953.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr t74.

21

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av motionerna 1:81 och

11:107, bemyndiga Ivungl. Maj :t att, i huvudsaklig överensstämmelse

med vad utskottet förordat, meddela bestämmelser

om reglering av sådana av statsmedel utgående pensioner,

vilka icke förenats med rörlig tilläggsförmån.

Stockholm den 17 november 1953.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Närvarande: se under utlåtandet nr 172.

537804. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1953:405 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående tryckning och utdelning i folkskolorna av Förenta Nationernas förklaring cm de mänskliga rättigh a1 i texten