Utlåtande i anledning av väckta motioner om begränsning och rationalisering av den statliga verksamheten.
1953-11-24 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1953:191, Utlåtande i anledning av väckta motioner om begränsning och rationalisering av den statliga verksamheten.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 191.
1
Nr 191.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om begränsning och
rationalisering av den statliga verksamheten.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Ewerlöf m. fl. (I: 221) och den andra inom andra kammaren av herr
Hjalmarson m. fl. (11:331), har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t framhålla, att en begränsning och rationalisering av den
statliga verksamheten enligt dess uppfattning är ofrånkomlig som förutsättning
för en sund statsfinansiell och samhällsekonomisk utveckling i
vårt land samt anhålla om de konkreta förslag som därav kan föranledas.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen 1:221 följande.
De sammanlagda anspråk, som samhället ställer på andel i de enskildas
inkomster och övriga ekonomiska tillgångar, har aldrig fullständigt redovisats.
Man är därför vid varje försök att studera dessa grundläggande samhällsekonomiska
spörsmål hänvisad till överslagsberäkningar av varierande
tillförlitlighetsgrad. Trots alla de reservationer, som av denna orsak måste
göras, är det säkerligen berättigat att påstå, att ett genomgående drag i de
senare årtiondenas förlopp varit att det allmänna — stat och kommun —
undan för undan vidgat området för sitt förfogande, varav följt att medborgaren
sett den andel av inkomsten han själv disponerar över gradvis
minska. Detta torde vara bakgrunden till det »skattetänkande» som från en
relativt ovanlig företeelse utvecklat sig till en omständighet av verklig betydelse
för stora medborgargruppers ekonomiska handlande. Att ett växande
antal människor bedömer sin ekonomiska aktivitet — sin arbetsinsats, sitt
sparande, sina projekt — med tilltagande hänsyn till vilka anspråk som
därigenom kommer att aktualiseras från det allmänna, är en hämmande
omständighet, en faktor som befordrar passiviteten och begränsar framstegen.
En gemensam fara som ett krig eller en naturkatastrof förskjuter säkerligen
på en gång gränserna för alla värderingar. Offerviljan väcks, och
människan finner sig utan nämnvärt motstånd i att avstå för gemensamt
bruk av det de betraktar som sitt. I mera »normala» tider däremot förefaller
de psykologiskt betingade gränserna vara förhållandevis fasta. Att fixera
var dessa gränser går är naturligtvis omöjligt. Det enda man kan säga är
att när det allmänna rättsmedvetandet tyvärr icke längre spontant reagerar
mot försök att handla i strid mot skattelagarna, då är gränserna nådda eller
överskridna.
Hittills har de stegrade anspråken på andel i människornas inkomster
i stort sett kunnat presenteras, då själva inkomsterna varit eller förefallit
vara i stigande. Därigenom har marginalskatten — skatten på inkomstökningar
— blivit en realitet för allt fler människor och progressiviteten i
skattesystemet fått ett måhända icke förutsett, vidgat verkningsområde.
Detta har helt naturligt bidragit till att sprida »skattetänkandet» i samhället
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 6 samt. Nr 191.
Statsutskottets utlåtande nr 191.
2
till nya grupper inkomsttagare. Å andra sidan har den känslan i stora folkgrupper
att den behållna inkomsten trots den ökade beskattningen dock
blivit större säkerligen gjort det lättare att vinna gehör för växande skattekrav.
Detta torde vara den skattepsykologiska innebörden av en växande
nationalinkomst.
Att man inte längre med säkerhet kan räkna med stegringar i nationalinkomsten
i »traditionell takt» är uppenbart. Varpå detta beror är ett problem
som i sin helhet icke lämpligen diskuteras i detta sammanhang. Erinras
må endast om skattetänkandets betydelse och om att avvägningen
mellan offentliga och enskilda investeringar spelar en roll. Måhända beror
den just nu redovisade stagnationen i viss mån på mer eller mindre tillfälliga
omständigheter, men ingen tvekan kan råda om att fortsatta framsteg
i »normal» omfattning förutsätter en genomgripande anpassningsprocess,
som tar tid och kräver ett sparande i samhället av helt annan storlek
än den vi nu kan räkna med.
Det allmännas utgifter måste emellertid täckas. Stagnerar eller sjunker
det inkomstunderlag, med vilket man kan räkna, måste resultatet bli en
hårdare press på inkomsttagarna och ett starkare motstånd från dessas sida.
Att betala tyngre skatter på en låst eller sjunkande inkomst nödvändiggör
ingripanden i den personliga livsföringen, vilka erfarenhetsmässigt framkallar
betydande svårigheter och en ur allmänna synpunkter ingalunda
önskvärd inställning till det allmännas anspråk.
Det kan alltså allvarligt ifrågasättas om eu skärpt beskattning i varje läge
resulterar i ökade inkomster för det allmänna, och med fog kan hävdas att
lindringar i beskattningen på någon sikt ger avkastning även i form av förbättrade
nettoinkomster av beskattningen.
Om man från de mera allmänna bedömningarna närmar sig den konkreta
frågan om den svenska statens utgifter och det inkomstbehov, som därigenom
framkallas, möter man även i samband med detta mera begränsade
problem svårigheterna att få säkra hållpunkter för en något längre tidsperiod.
Alla de försök som gjorts att analysera fram utvecklingstendenser
liar lidit av påtaglig otillförlitlighet. Detta är ingalunda förvånansvärt. Det
rör sig här om faktorer som icke blott är direkt beroende av ett komplicerat
samhällsekonomiskt förlopp utan dessutom av politiska beslut, vilkas riktning
och omfattning ej alltid kan förutses.
Med alla reservationer torde man dock i grova drag kunna beskriva utvecklingen
på ungefär följande sätt.
Svensk demokrati har haft eu tendens att diskontera beräknade ökningar
i nationalinkomsten. Denna benägenhet att i förväg disponera väntade inkomster
har varit särskilt stark under de senaste årens inflationsförlopp,
då dels ett antal skatter av icke-fiskal natur gett inkomster, dels de ökningar
i statsinkomsterna, som berott på inflationen, i tiden kommit före den av
samma omständighet beroende stegringen i utgifterna. De beslutade utgiftsökningarna
har i stor utsträckning varit av permanent och automatiskt
växande natur. Inkomsterna är utomordentligt konjunkturkänsliga. Det
internationella läget har ställt landet inför ofrånkomliga försvarsutgifter
av icke beräknad omfattning.
Resultaten av denna utveckling kan sammanfattas i följande konstateranden.
Trots ett maximalt skattetryck och en i stort ännu obruten högkonjunktur
innefattar den statliga inkomstramen intet reservutrymme för
Statsutskottets utlåtande nr 191.
3
framtida utgiftsstegringar. Det kan till och med ifrågasättas, om inkomsterna
i nuläget täcker utgifterna. Möjligheterna att skärpa den direkta beskattningen
är uttömda. Att finna skattekraft för en mera betydande ökning
av den indirekta beskattningen möter svårigheter.
För den närmaste framtiden måste man — under förutsättning av ett
något så när inflationsfritt förlopp — räkna med sjunkande statsinkomster.
Vidtages inga speciella åtgärder kommer utgifterna att fortsätta att stiga.
Även för den händelse att högkonjunkturen fortsätter nalkas svensk statshushållning
alltså den zon, där en underbalansering av budgeten — i fredstid
— framstår som ett faktum. Om sambandet mellan osunda statsfinanser
och sjunkande samhällsekonomisk effektivitet föreligger ett rikt erfarenhetsmaterial.
Mot denna bakgrund framstår nödvändigheten att få grepp över den statliga
utgiftsutvecklingen som tvingande. Läget torde i själva verket vara det,
att det icke är nog att hålla ökningarna under kontroll. Det är nödvändigt
att eftersträva en krympning även av den nuvarande utgiftsramen, under
alla förhållanden i avvaktan på att de enskildas och därmed statens inkomster
skall hinna växa i kapp det allmännas utgiftskrav.
1 den demokratiska statsformen är det statliga utgiftsproblemet måhända
det som är svårast att angripa. Utgiftssammanhangen är ytterst komplicerade.
Bakom de flesta utgifter finns ett intresse med mer eller mindre
bred förankring i valmanskåren. Det finns onekligen hland medborgarna
eu oreflekterad känsla av att »staten kan betala». Den demokratiska mekanismen
arbetar i icke obetydlig utsträckning på ett sådant sätt, att stora
grupper utgifter blir politiskt bundna.
Det reella problemet kvarstår emellertid och kräver sin lösning.
Redan enligt det traditionella parlamentariska mönstret har regeringen
ett alldeles särskilt ansvar för statsutgifternas anpassning till de ekonomiska
möjligheterna. Ju mer komplicerade dessa sammanhang blir, desto
större måste regeringsansvaret vara, då ju endast en regering förfogar över
den behövliga insynen och utredningsapparaten. Särskilt i det läge, då strid
stått mellan regering och opposition om den ekonomiska politik, som även
statsfinansiellt betyder så mycket, måste ansvarsfördelningen anses förhållandevis
klar. Av oppositionen kan begäras, att den ger en allmän målsättning
och mera allmänt utformade riktlinjer samt tar det politiska ansvaret
härför. Det är regeringens uppgift att prestera de konkreta förslagen.
Allmän enighet synes råda om nödvändigheten för svenskt näringsliv att
snabbast möjligt anpassa sina kostnader efter de krav den internationella
utvecklingen ställer. Rent företagsekonomiskt är naturligtvis eu hög beskattning
och framför allt risken för skärpt beskattning en återhållande
faktor i denna nödvändiga process. Men även på ett mera indirekt sätt kommer
den samhälleliga kostnad, som statsutgifterna är, in i bilden. Ur den
enskildes synpunkt är skatten en bunden kostnad. Han kan erkänna att
vad han betalar det allmänna är ett slags ersättning för tjänster det allmänna
gör honom men känner sig sakna varje möjlighet att direkt påverka
denna utgift. Följden är att den tanken lätt inställer sig att söka kompensation.
I detta samband kan det framhållas, att löntagarnas skattefråga
redan i avtalsförhandlingar förebragts som en omständighet till vilken hänsyn
bör tagas vid lönesättningen. Att ett högt skattetryck ökar den ekonomiska
stelheten i samhället kan anses säkert.
4
Statsutskottets utlåtande nr 191.
Då det kravet ställes på näringslivet att kostnaderna måste ner är det
icke mer än rimligt att det allmänna genomför en översyn av sina utgifter
i samma syfte. Vid en allmän samhällsekonomisk kostnadsanpassning gåf
det icke att avgränsa något speciellt område.
Utsikterna att uppnå sänkta kostnader för det allmännas tjänster beror
naturligtvis i viss mån på möjligheterna att rationalisera den statliga verksamheten.
Även om förmodligen åtskilligt finnes att vinna på denna väg,
framstår det som förhållandevis uppenbart, att mera betydande förbättringar
endast kan nås genom en begränsning av området för den statliga
verksamheten. Detta betyder en ny avvägning mellan de uppgifter det allmänna
ombesörjer för den enskilde och dem han själv svarar för. En sådan
förefaller ofrånkomlig.
Mera konkret torde det vara lämpligt att närma sig detta problem över
de offentliga investeringarna, subventionspolitiken och bostadspolitiken.
Likaledes borde framför allt vissa planerade socialpolitiska utvidgningar
göras till föremål för omprövning. Vad de offentliga investeringarna angår,
kan ingen förneka, att huvuddelen av dem avser att täcka både nödvändiga
och angelägna behov. Speciellt i nuvarande situation måste emellertid räntabilitetssynpunkten
tillmätas ökad betydelse. De generella subventionerna
är i huvudsak att betrakta som av tillfälliga omständigheter framkallade
försök att dölja det verkliga kostnadsläget. En successiv anpassning till
detta är ofrånkomlig, vartill kommer att generella subventioner alltid har
eu tendens att snedvrida det ekonomiska förloppet. Den hittills förda bostadspolitiken
bar i hög grad varit betingad av plötsligt uppdykande kriser
och arbetat med en blandning av speciella och generella subventioner. Därjämte
har uppgiften att anskaffa behövliga lånemedel direkt åvilat statsverket
i betydande grad. Målsättningen måste vara, att de generella subventionerna
även på detta område undan för undan försvinner och att de
speciella subventionerna begränsas till att utgå, då verkligt bärande motivering
kan åberopas. Kreditgarantisystemet bör snarast införas och det
allmännas ansvar för bostadsbyggandets försörjning med kapital inriktas
på allmänna åtgärder i syfte att öka tillgången på sparmedel i samhället.
Även på andra områden än det ovan antydda kan eu begränsning av den
statliga verksamheten övervägas. Som exempel kan nämnas den mycket
omfattande konsulentverksamhet av olika slag, som bedrivs, övervakningen
av kommunerna, den verksamhet, som föranleds av koncessionslagstiftningen
särskilt på jordbrukets område, viss del av byggnadslagstiftningen
och liknande, där statsverket i syfte att nå ett visst mål av allmänpolitisk
natur, ikläder Sig betydande utgifter av olika slag. Den regleringspolitik,
som föres, medför också direkta statsutgifter, vilka, om en friare linje följdes,
automatiskt skulle försvinna.
En fullständig överblick över möjliga begränsningar i den statliga verksamheten
är endast tänkbar efter en översyn i detalj av hela denna stora
del av samhällets ekonomi. En sådan torde bäst genomföras av de skilda
förvaltningarna, varvid emellertid framstår som angeläget, att regeringen
fastställer en konkret målsättning. Denna kan få formen av en på visst sätt
angiven besparingsnorm, vilken efter överväganden för varje förvaltningsgren
fastställes särskilt för densamma. Inom denna besparingsram bör
naturligtvis uppdraget även gälla att tillvarataga alla rationaliseringsmöjligheter
— således även dem som resulterar i försämrad »kundtjänst». På
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 191.
detta Vis skulle icke blott regering och riksdag utan även en intresserad allmänhet
kunna konfronteras med de nackdelar, som en begränsad kostnadsram
måste medföra även för den enskilde. En viss valmöjlighet skulle uppstå.
1 den offentliga diskussionen har frågan om en friare ställning och en
mera affärsmässig organisation för de s. k. affärsdrivande verken ofta berörts.
Mycket talar för att reformer i denna riktning skulle möjliggöra en
rationellare drift och därmed skapa förutsättningar för en bättre avkastning
på de medel det allmänna investerat i dessa företag. Samtidigt skulle
investeringsfrågorna för dessa verk komma att ses ur måhända mer utpräglat
affärsmässiga synpunkter. Det kan icke heller utan vidare hävdas,
att den nuvarande företagsstorleken är den bästa. Varje företag har sitt
optimum, och mycket talar för att detta passerats i några av de statliga
verken.
Särskilt under senare år har inrättats ett antal nya centrala ämbetsverk
och särskilda förvaltningar, vilka från en ringa början utvecklats till kostnadskrävande
institutioner. Samtidigt har den iakttagelsen kunnat göras,
att de ursprungliga ämbetsverken, från vilka de nya styrelserna brutits ut,
icke förmått sänka sina kostnader i tillnärmelsevis motsvarande grad. En
förnyad omprövning av dessa verks och förvaltningars nödvändighet torde
vara motiverad.
I motionerna I: 246 och II: 433 till 1952 års riksdag behandlades här vidrörda
problem. Till dessa motioner hänvisas i detta sammanhang.
Sedan ovan omförmälda motioner behandlades av riksdagen har Kungl.
Maj:t tillkallat en särskild utredningsman med uppdrag att utreda frågan
om de s. k. automatiska utgiftsstegringarna. Denna utredning har avsetts
vara färdig inom förhållandevis kort tid. Det är att hoppas, att densamma
ger underlag för konkreta åtgärder snarast möjligt från statsmakternas
sida. Den automatiska utgiftsstegringen har nämligen vuxit till en storlek,
som äventyrar en sund statsfinansiell utveckling.
Att åstadkomma en begränsning av de statliga utgifterna framstår speciellt
i nuvarande läge som en ofrånkomlig nödvändighet. Riksdagen, som
enligt grundlagen äger att utöva svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta,
bör vara angelägen om att för sin del framhålla, att förutsättningarna
för en rimlig beskattning måste åstadkommas. Detta kan endast ske
genom att riksdagen får sig förelagt förslag till begränsningar och rationaliseringar
i den statliga verksamheten.
Utskottet. Såsom i de föreliggande motionerna erinras behandlades de däri
berörda problemen om begränsning av den statliga verksamheten — jämte
andra spörsmål — i motionerna I: 246 och II: 433 till 1952 års riksdag.
Till sitt utlåtande nr 205 i anledning av sistnämnda motioner fogade
utskottet infordrade yttranden från ett antal verk och sammanslutningar,
i vilka yttranden ifrågavarande spörsmål utförligt belystes. För egen del
ställde sig utskottet — bl. a. under framhållande av att det ytterst vore en
avvägningsfråga, i vilken omfattning och med vilken styrka besparingsarbetet
borde bedrivas — på anförda skäl avvisande till de i motionerna
framförda yrkandena och hemställde att motionerna ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.
6
Statsutskottets utlåtande nr 191.
Sedan riksdagen sålunda i fjol tog ställning till de framställda yrkandena
om en begränsning i den statliga verksamheten har, såsom ock i
de nu föreliggande motionerna erinras, Kungl. Maj:t tillkallat en särskild
utredningsman med uppdrag att utreda frågan om de s. k. automatiska
utgiftsstegringarna. Utskottet vill erinra, att utredningsmannen den 31
augusti 1953 avlämnat utredning rörande automatiska utgiftsförändringar
inom statens verksamhet. I utredningen har för ett vart av budgetåren
1954/55—1958/59 beräknats storleken av de anslag under olika huvudtitlar
som antagits komma att utvisa automatiska utgiftsförändringar. De
siffermässigt angivna automatiska förändringarna i driftbudgetens utgifter
under nämnda tid har beräknats medföra en ökning för egentliga
statsutgifter av ca 850 miljoner kronor.
Enligt utskottets mening bör man i nuvarande läge i första hand avvakta
Kungl. Maj:ts ställningstagande i anledning av vad som framkommit vid
nyssnämnda särskilda utredning, vilket torde kunna förväntas ske i samband
med framläggandet av statsverkspropositionen för nästa budgetår.
Utskottet anser sålunda icke påkallat att riksdagen med utgångspunkt från
nämnda utredning för närvarande anhåller om konkreta förslag till begränsning
av den statliga verksamheten, på sätt i motionerna påyrkas. Då
i övrigt läget på ifrågavarande område i allt väsentligt synes oförändrat
sedan utskottet till fjolårets riksdag avgav sitt berörda utlåtande nr 205,
kan utskottet i nu förevarande sammanhang begränsa sig till att hänvisa
till nämnda utlåtande. Vad särskilt angår frågan om rationalisering inom
statsverksamheten får utskottet åberopa sitt utlåtande denna dag i anledning
av motionen II: 269.
Då utskottet med hänsyn till det anförda icke anser sig kunna tillstyrka
det i motionerna gjorda yrkandet hemställer utskottet,
att motionerna I: 221 och II: 331 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 24 november 1953.
På statsutskottets vägnar:
KARL WARD.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Näsgård,
Ohlon, fröken Andersson, herrar Leander, Näsström, Sundelin, Bergh,
Hesselbom, Einar Persson, Edvin Thun, Erik Svedberg, Eric Holmqvist
och Ivar Nilzon; samt
från andra kammaren: herrar Ward, Bergström, Andersson i Malmö,
Mårtensson i Uddevalla, Svensson i Ljungskile, Lindholm, Johansson i
Mysinge, Kyling, Wedén, Birke, Gustafsson i Skellefteå, Löfroth, Gustafsson
i Stockholm, Svensson i Stenkyrka och Almgren.
Statsutskottets utlåtande nr 191.
7
Reservationer.
1) av fröken Andersson, herrar Bergh, Kyling och Birke, vilka ansett att
utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
»Den av regeringen vid årets början tillkallande särskilda utredningsmannen,
med uppdrag att utreda frågan om de s. k. automatiska utgiftsstegringarna,
gör följande uttalande: ''Man har att välja mellan mycket stora
utgiftsstegringar eller en mycket restriktiv utgiftspolitik. Utan att närmare
ingå på de allmänekonomiska och statsfinansiella förutsättningarna i framtiden,
torde det dock stå klart, att man mycket lätt kan komma i ett läge
där inga marginaler finnes för att möta oförutsedda påfrestningar, med
därav följande risker i form av bunden handlingsfrihet och försämring av
penningvärdet.’ Citatet utgör icke endast en följdriktig sammanfattning av
det resultat utredningsmannen kom till utan innefattar även en maning
till statsmakterna att vidtaga erforderliga åtgärder för att bryta utvecklingen
mot ständigt stegrade statsutgifter.
Utskottet, som helt ansluter sig till vad den statliga utredningsmannen
här givit uttryck åt, vill i vad gäller möjligheterna att genomföra ett effektivt
statligt besparingsprogram först fästa uppmärksamheten på betydelsen
av att hindra nya utgifter som ej kan betraktas såsom ofrånkomliga.
Vid en besparingsplanering på längre sikt torde det dock ej vara tillräckligt
att endast söka hejda den under senaste åren accelererade utgiftsökningen
inom den statliga verksamheten. Det är nödvändigt att eftersträva
en krympning även av den nuvarande utgiftsramen, i avvaktan på att de
enskildas inkomster skall hinna växa ikapp det allmännas utgiftskrav. Därvid
får den inbördes avvägningen mellan de olika statliga organens utgifter
omprövas. I första hand anmäler sig möjligheterna att rationalisera
den statliga verksamheten. Ett dylikt rationaliseringsarbete utgör en naturlig
komplettering till de ansträngningar som göres inom det privata näringslivet
för att pressa kostnaderna. Det inom förvaltningarna kontinuerligt
pågående rationaliserings- och besparingsarbetet skall icke underskattas,
varken då det planeras och ledes inom de särskilda förvaltningarna eller
då det handhaves av statens sakrevision eller statens organisationsnämnd.
Utskottet anser emellertid icke att möjligheterna till effektivt rationaliseringsarbete
härigenom uttömts.
En allmän målsättning från statsmakternas sida, innebärande fast beslutsamhet
att även på detta sätt begränsa de statliga utgifterna, bör ge
starkare eftertryck till rationaliseringssträvandena. Dessa kan bl. a. som
motionärerna framhållit få uttryck i att den service i form av bidrag, understöd,
lån och ersättningar, som nu avgiftsfritt utlämnas till kommuner
och andra samfälligheter, föreningar och organisationer samt enskilda,
minskas till sin omfattning eller erbjudes först mot lämplig motprestation.
opaginerad Kontrollera mot PDF
■«
Statsutskottets utlåtande nr 191.
Den försämring för de enskilda som detta medför motväges av den lindring
av skattebördan som bör bli en följd av statens minskade utgiftsbehov.
Vidare onodiggöres många av de statliga ingripanden i den personliga livsföringen.
vilka erfarenhetsmässigt framkallar betydande svårigheter och
en ur allmänna synpunkter ingalunda önskvärd inställning till det allmännas
anspråk.
.'' Arbetsuppgifternas begränsning inom den statliga administrationen är
vidare ett rikt fält för besparingsåtgärder. Här bör man inrikta sig dels på
reformer inom de verk och styrelser som måste bliva bestående, dels på
avveckling snarast möjligt av icke absolut nödvändiga verksamhetsgrenar.
Utskottet finner fortfarande det krav aktuellt som restes i vid föregående
års riksdag väckta likalydande motionerna I: 246 och II: 433, till vilka här
behandlade motioner hänvisat, att Kungl. Maj:t måtte framlägga en plan
för de begränsningar av arbetsuppgifterna som äro möjliga inom statsförvaltningen,
särskilt inom verksamhetsområdena för bostadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
arbetarskvddsstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskerh
styrelsen, skogsstyrelsen, priskontrollnämnden, statens hyresråd, jordbruksnämnden,
konjunkturinstitutet samt lantbruksnämnden.
Trots allt kan ej all vinst nås rationaliseringsvägen. I sista hand måste
eu förnyad avvägning ske mellan de statliga utgifterna sedda ur skattebetalarnas
synpunkt och utgifternas tjänande syfte. Detta betyder en omprövning
av en lång rad statliga utgifter. En dylik avvägning måste nu ske
med utgångspunkt från det nuvarande ekonomiska läget och de icke alltför
ljusa ekonomiska prognoserna för den närmaste framtiden. Själva atmosfären
i vilken en besparingsaktion nu får ske är enligt utskottet en helt annan
än tidigare då den statliga ekonomiska diskussionen huvudsakligen rörde
sig om huruvida budgeten skulle överbalanseras eller icke. Nu bär man
kommit i ett läge då betydande svårigheter de facto föreligger att balansera
budgeten, då skatteelasticiteten tänjts till sin bristningsgräns och där allvarliga
ansträngningar måste göras inom näringslivet för att produktionen
i full utsträckning skall kunna upprätthållas. De yttre förutsättningarna
är sålunda för närvarande helt andra än tidigare och ett statligt besparingsinitiativ
kan väntas möta förståelse hos allmänheten. Det bör även nämnas
att problemet om en sammankrympning av de statliga utgifterna icke är
en för Sverige isolerad företeelse. I Finland har man ställts inför liknande
problem och budgetens skapare har i år med avvikelse från praxis först
fastställt statens inkomster och sedan anpassat utgifterna till inkomstramen.
Läget är helt annorlunda i Sverige, men den problematik som föranlett
de extraordinära åtgärderna i Finland kan inom eu icke för avlägsen
tidpunkt aktualiseras i Sverige.
Enligt parlamentarisk praxis är del regeringen som har att anvisa de
konkreta utvägarna i syfte att begränsa de statliga utgifterna. Så har också
Statsutskottets utlåtande nr 191.
9
skett tidigare. Det kan icke begäras av riksdagen eller dess utskott eller
enskilda ledamöter att dessa utan tillgång till den administrativa apparaten,
skall kunna framlägga detaljerade eller på varje enskild punkt underbyggda
förslag därtill. Däremot kan det fordras att riksdagen ger eu allmän
målsättning med konkreta exemplifikationer. Regeringens speciella ansvar
i detta hänseende har under de senaste åren skärpts genom den omfattning
statsapparaten tagit. Utgiftssammanhangen har blivit ytterligt komplicerade
och endast regeringen torde förfoga över den behövliga insynen och
utredningsapparaten.
Det väsentligaste är enligt utskottets mening att riksdagen tar det politiska
ansvaret för en besparingslinje. Det är detta som motionärerna åsyftat
och det är denna frågeställning som utskottet stått inför. I detta läge vill
därför utskottet tillstyrka bifall till motionerna I: 221 och II: 331 samt hänvisa
till de riktlinjer för besparingen som uppdragits i motionerna.
Under åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må, med bifall till motionerna 1:221 och
11:331, i skrivelse till Kungl. Maj:t framhålla att en begränsning
och rationalisering av den statliga verksamheten
enligt riksdagens uppfattning är ofrånkomlig som förutsättning
för en sund statsfinansiell och samhällsekonomisk
utveckling i vårt land samt anhålla om de konkreta förslag
som därav kan föranledas.»
2) av herrar Olilon, Sundelin, Svensson i Ljungskile, Wedén, Gustafsson
1 Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att motiveringen till utskottets hemställan
bort ha följande lydelse:
»Utskottet delar motionärernas uppfattning, att det alltför höga skattetrycket
och det därav följande ''skattetänkandet’ utgör en hämmande faktor
inom samhällsekonomien, som begränsar framstegstakten. Lindringar i beskattningen
kan därför på något längre sikt väntas medföra förbättrade
inkomster även för det allmänna. Den i motionerna uttryckta meningen, att
en konjunkturnedgång med stagnerande inkomstunderlag måste medföra en
ytterligare skärpt beskattning, kan utskottet däremot ej dela. Denna mening
synes helt förbise moderna, vetenskapligt starkt underbyggda konjunkturpolitiska
uppfattningar. Det synes utskottet som om motionärerna — i likhet
med Kungl. Maj:ts kansli — ger en alltför onyanserad och pessimistisk bild
av det statsfinansiella läget, vilket enligt utskottets mening icke kan bidraga
till att arbeta fram skattesänkningsmöjligheterna.
Utskottet instämmer med motionärerna beträffande nödvändigheten att
få ett grepp över den statliga utgiftsutvecklingen och hänvisar i detta sammanhang
till sitt utlåtande nr 186 i anledning av motionerna I: 220 och
11:310 om en samlande plan för det sociala reformarbetet och dess sam
2
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 6 saml. Nr 191.
10
Statsutskottets utlåtande nr 191.
ordning med de ekonomiska resurserna. Utskottet hänvisar även till sitt
utlåtande nr 192 i anledning av motionen II: 269 angående rationalisering
och besparing inom den statliga verksamheten. Beträffande bostadspolitiken
hänvisar utskottet till reservationen I b) till statsutskottets utlåtande nr 153
vid årets vårsession.
Utskottet delar icke motionärernas till synes negativa uppfattning om
möjligheterna i en demokrati att vinna medborgarnas uppslutning omkring
ett förnuftigt ekonomiskt handlande.
Beträffande begränsningen av den statliga verksamheten anser utskottet,
att vissa statliga regleringar t. ex. byggnadsregleringen och priskontrollen är
mogna för avveckling liksom att den statliga övervakningen av kommunerna
kan inskränkas i enlighet med de synpunkter, som utvecklas i utskottets utlåtande
nr 189 i anledning av bl. a. motionerna I: 355 och II: 432.
Ställning till ovannämnda viktiga frågor har emellertid riksdagen redan
tagit och kommer under loppet av nästkommande vår åter att få taga.
Vad angår omprövningen av nödvändigheten av vissa centrala verk och
förvaltningar får utskottet hänvisa til de synpunkter, som utvecklades i
reservationen 2) till statsutskottets utlåtande nr 205 år 1952.
Beträffande motionernas krav på att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall framhålla nödvändigheten av en begränsning och rationalisering av den
statliga verksamheten får utskottet hänvisa till sitt utlåtande nr 192 över
motionen II: 269.
Då utskottet således har behandlat eller i annat sammanhang kommer att
behandla de i förenämnda motioner berörda spörsmålen, får utskottet
hemställa,».
Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1953
390053
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.