Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om begränsning och rationalisering av den statliga verksamheten.

1953-11-24 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1953:191, Utlåtande i anledning av väckta motioner om begränsning och rationalisering av den statliga verksamheten.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 191.

1

Nr 191.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om begränsning och

rationalisering av den statliga verksamheten.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Ewerlöf m. fl. (I: 221) och den andra inom andra kammaren av herr

Hjalmarson m. fl. (11:331), har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t framhålla, att en begränsning och rationalisering av den

statliga verksamheten enligt dess uppfattning är ofrånkomlig som förutsättning

för en sund statsfinansiell och samhällsekonomisk utveckling i

vårt land samt anhålla om de konkreta förslag som därav kan föranledas.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen 1:221 följande.

De sammanlagda anspråk, som samhället ställer på andel i de enskildas

inkomster och övriga ekonomiska tillgångar, har aldrig fullständigt redovisats.

Man är därför vid varje försök att studera dessa grundläggande samhällsekonomiska

spörsmål hänvisad till överslagsberäkningar av varierande

tillförlitlighetsgrad. Trots alla de reservationer, som av denna orsak måste

göras, är det säkerligen berättigat att påstå, att ett genomgående drag i de

senare årtiondenas förlopp varit att det allmänna — stat och kommun —

undan för undan vidgat området för sitt förfogande, varav följt att medborgaren

sett den andel av inkomsten han själv disponerar över gradvis

minska. Detta torde vara bakgrunden till det »skattetänkande» som från en

relativt ovanlig företeelse utvecklat sig till en omständighet av verklig betydelse

för stora medborgargruppers ekonomiska handlande. Att ett växande

antal människor bedömer sin ekonomiska aktivitet — sin arbetsinsats, sitt

sparande, sina projekt — med tilltagande hänsyn till vilka anspråk som

därigenom kommer att aktualiseras från det allmänna, är en hämmande

omständighet, en faktor som befordrar passiviteten och begränsar framstegen.

En gemensam fara som ett krig eller en naturkatastrof förskjuter säkerligen

på en gång gränserna för alla värderingar. Offerviljan väcks, och

människan finner sig utan nämnvärt motstånd i att avstå för gemensamt

bruk av det de betraktar som sitt. I mera »normala» tider däremot förefaller

de psykologiskt betingade gränserna vara förhållandevis fasta. Att fixera

var dessa gränser går är naturligtvis omöjligt. Det enda man kan säga är

att när det allmänna rättsmedvetandet tyvärr icke längre spontant reagerar

mot försök att handla i strid mot skattelagarna, då är gränserna nådda eller

överskridna.

Hittills har de stegrade anspråken på andel i människornas inkomster

i stort sett kunnat presenteras, då själva inkomsterna varit eller förefallit

vara i stigande. Därigenom har marginalskatten — skatten på inkomstökningar

— blivit en realitet för allt fler människor och progressiviteten i

skattesystemet fått ett måhända icke förutsett, vidgat verkningsområde.

Detta har helt naturligt bidragit till att sprida »skattetänkandet» i samhället

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 6 samt. Nr 191.

s. 2 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 191.

2

till nya grupper inkomsttagare. Å andra sidan har den känslan i stora folkgrupper

att den behållna inkomsten trots den ökade beskattningen dock

blivit större säkerligen gjort det lättare att vinna gehör för växande skattekrav.

Detta torde vara den skattepsykologiska innebörden av en växande

nationalinkomst.

Att man inte längre med säkerhet kan räkna med stegringar i nationalinkomsten

i »traditionell takt» är uppenbart. Varpå detta beror är ett problem

som i sin helhet icke lämpligen diskuteras i detta sammanhang. Erinras

må endast om skattetänkandets betydelse och om att avvägningen

mellan offentliga och enskilda investeringar spelar en roll. Måhända beror

den just nu redovisade stagnationen i viss mån på mer eller mindre tillfälliga

omständigheter, men ingen tvekan kan råda om att fortsatta framsteg

i »normal» omfattning förutsätter en genomgripande anpassningsprocess,

som tar tid och kräver ett sparande i samhället av helt annan storlek

än den vi nu kan räkna med.

Det allmännas utgifter måste emellertid täckas. Stagnerar eller sjunker

det inkomstunderlag, med vilket man kan räkna, måste resultatet bli en

hårdare press på inkomsttagarna och ett starkare motstånd från dessas sida.

Att betala tyngre skatter på en låst eller sjunkande inkomst nödvändiggör

ingripanden i den personliga livsföringen, vilka erfarenhetsmässigt framkallar

betydande svårigheter och en ur allmänna synpunkter ingalunda

önskvärd inställning till det allmännas anspråk.

Det kan alltså allvarligt ifrågasättas om eu skärpt beskattning i varje läge

resulterar i ökade inkomster för det allmänna, och med fog kan hävdas att

lindringar i beskattningen på någon sikt ger avkastning även i form av förbättrade

nettoinkomster av beskattningen.

Om man från de mera allmänna bedömningarna närmar sig den konkreta

frågan om den svenska statens utgifter och det inkomstbehov, som därigenom

framkallas, möter man även i samband med detta mera begränsade

problem svårigheterna att få säkra hållpunkter för en något längre tidsperiod.

Alla de försök som gjorts att analysera fram utvecklingstendenser

liar lidit av påtaglig otillförlitlighet. Detta är ingalunda förvånansvärt. Det

rör sig här om faktorer som icke blott är direkt beroende av ett komplicerat

samhällsekonomiskt förlopp utan dessutom av politiska beslut, vilkas riktning

och omfattning ej alltid kan förutses.

Med alla reservationer torde man dock i grova drag kunna beskriva utvecklingen

på ungefär följande sätt.

Svensk demokrati har haft eu tendens att diskontera beräknade ökningar

i nationalinkomsten. Denna benägenhet att i förväg disponera väntade inkomster

har varit särskilt stark under de senaste årens inflationsförlopp,

då dels ett antal skatter av icke-fiskal natur gett inkomster, dels de ökningar

i statsinkomsterna, som berott på inflationen, i tiden kommit före den av

samma omständighet beroende stegringen i utgifterna. De beslutade utgiftsökningarna

har i stor utsträckning varit av permanent och automatiskt

växande natur. Inkomsterna är utomordentligt konjunkturkänsliga. Det

internationella läget har ställt landet inför ofrånkomliga försvarsutgifter

av icke beräknad omfattning.

Resultaten av denna utveckling kan sammanfattas i följande konstateranden.

Trots ett maximalt skattetryck och en i stort ännu obruten högkonjunktur

innefattar den statliga inkomstramen intet reservutrymme för

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 191.

3

framtida utgiftsstegringar. Det kan till och med ifrågasättas, om inkomsterna

i nuläget täcker utgifterna. Möjligheterna att skärpa den direkta beskattningen

är uttömda. Att finna skattekraft för en mera betydande ökning

av den indirekta beskattningen möter svårigheter.

För den närmaste framtiden måste man — under förutsättning av ett

något så när inflationsfritt förlopp — räkna med sjunkande statsinkomster.

Vidtages inga speciella åtgärder kommer utgifterna att fortsätta att stiga.

Även för den händelse att högkonjunkturen fortsätter nalkas svensk statshushållning

alltså den zon, där en underbalansering av budgeten — i fredstid

— framstår som ett faktum. Om sambandet mellan osunda statsfinanser

och sjunkande samhällsekonomisk effektivitet föreligger ett rikt erfarenhetsmaterial.

Mot denna bakgrund framstår nödvändigheten att få grepp över den statliga

utgiftsutvecklingen som tvingande. Läget torde i själva verket vara det,

att det icke är nog att hålla ökningarna under kontroll. Det är nödvändigt

att eftersträva en krympning även av den nuvarande utgiftsramen, under

alla förhållanden i avvaktan på att de enskildas och därmed statens inkomster

skall hinna växa i kapp det allmännas utgiftskrav.

1 den demokratiska statsformen är det statliga utgiftsproblemet måhända

det som är svårast att angripa. Utgiftssammanhangen är ytterst komplicerade.

Bakom de flesta utgifter finns ett intresse med mer eller mindre

bred förankring i valmanskåren. Det finns onekligen hland medborgarna

eu oreflekterad känsla av att »staten kan betala». Den demokratiska mekanismen

arbetar i icke obetydlig utsträckning på ett sådant sätt, att stora

grupper utgifter blir politiskt bundna.

Det reella problemet kvarstår emellertid och kräver sin lösning.

Redan enligt det traditionella parlamentariska mönstret har regeringen

ett alldeles särskilt ansvar för statsutgifternas anpassning till de ekonomiska

möjligheterna. Ju mer komplicerade dessa sammanhang blir, desto

större måste regeringsansvaret vara, då ju endast en regering förfogar över

den behövliga insynen och utredningsapparaten. Särskilt i det läge, då strid

stått mellan regering och opposition om den ekonomiska politik, som även

statsfinansiellt betyder så mycket, måste ansvarsfördelningen anses förhållandevis

klar. Av oppositionen kan begäras, att den ger en allmän målsättning

och mera allmänt utformade riktlinjer samt tar det politiska ansvaret

härför. Det är regeringens uppgift att prestera de konkreta förslagen.

Allmän enighet synes råda om nödvändigheten för svenskt näringsliv att

snabbast möjligt anpassa sina kostnader efter de krav den internationella

utvecklingen ställer. Rent företagsekonomiskt är naturligtvis eu hög beskattning

och framför allt risken för skärpt beskattning en återhållande

faktor i denna nödvändiga process. Men även på ett mera indirekt sätt kommer

den samhälleliga kostnad, som statsutgifterna är, in i bilden. Ur den

enskildes synpunkt är skatten en bunden kostnad. Han kan erkänna att

vad han betalar det allmänna är ett slags ersättning för tjänster det allmänna

gör honom men känner sig sakna varje möjlighet att direkt påverka

denna utgift. Följden är att den tanken lätt inställer sig att söka kompensation.

I detta samband kan det framhållas, att löntagarnas skattefråga

redan i avtalsförhandlingar förebragts som en omständighet till vilken hänsyn

bör tagas vid lönesättningen. Att ett högt skattetryck ökar den ekonomiska

stelheten i samhället kan anses säkert.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 191.

Då det kravet ställes på näringslivet att kostnaderna måste ner är det

icke mer än rimligt att det allmänna genomför en översyn av sina utgifter

i samma syfte. Vid en allmän samhällsekonomisk kostnadsanpassning gåf

det icke att avgränsa något speciellt område.

Utsikterna att uppnå sänkta kostnader för det allmännas tjänster beror

naturligtvis i viss mån på möjligheterna att rationalisera den statliga verksamheten.

Även om förmodligen åtskilligt finnes att vinna på denna väg,

framstår det som förhållandevis uppenbart, att mera betydande förbättringar

endast kan nås genom en begränsning av området för den statliga

verksamheten. Detta betyder en ny avvägning mellan de uppgifter det allmänna

ombesörjer för den enskilde och dem han själv svarar för. En sådan

förefaller ofrånkomlig.

Mera konkret torde det vara lämpligt att närma sig detta problem över

de offentliga investeringarna, subventionspolitiken och bostadspolitiken.

Likaledes borde framför allt vissa planerade socialpolitiska utvidgningar

göras till föremål för omprövning. Vad de offentliga investeringarna angår,

kan ingen förneka, att huvuddelen av dem avser att täcka både nödvändiga

och angelägna behov. Speciellt i nuvarande situation måste emellertid räntabilitetssynpunkten

tillmätas ökad betydelse. De generella subventionerna

är i huvudsak att betrakta som av tillfälliga omständigheter framkallade

försök att dölja det verkliga kostnadsläget. En successiv anpassning till

detta är ofrånkomlig, vartill kommer att generella subventioner alltid har

eu tendens att snedvrida det ekonomiska förloppet. Den hittills förda bostadspolitiken

bar i hög grad varit betingad av plötsligt uppdykande kriser

och arbetat med en blandning av speciella och generella subventioner. Därjämte

har uppgiften att anskaffa behövliga lånemedel direkt åvilat statsverket

i betydande grad. Målsättningen måste vara, att de generella subventionerna

även på detta område undan för undan försvinner och att de

speciella subventionerna begränsas till att utgå, då verkligt bärande motivering

kan åberopas. Kreditgarantisystemet bör snarast införas och det

allmännas ansvar för bostadsbyggandets försörjning med kapital inriktas

på allmänna åtgärder i syfte att öka tillgången på sparmedel i samhället.

Även på andra områden än det ovan antydda kan eu begränsning av den

statliga verksamheten övervägas. Som exempel kan nämnas den mycket

omfattande konsulentverksamhet av olika slag, som bedrivs, övervakningen

av kommunerna, den verksamhet, som föranleds av koncessionslagstiftningen

särskilt på jordbrukets område, viss del av byggnadslagstiftningen

och liknande, där statsverket i syfte att nå ett visst mål av allmänpolitisk

natur, ikläder Sig betydande utgifter av olika slag. Den regleringspolitik,

som föres, medför också direkta statsutgifter, vilka, om en friare linje följdes,

automatiskt skulle försvinna.

En fullständig överblick över möjliga begränsningar i den statliga verksamheten

är endast tänkbar efter en översyn i detalj av hela denna stora

del av samhällets ekonomi. En sådan torde bäst genomföras av de skilda

förvaltningarna, varvid emellertid framstår som angeläget, att regeringen

fastställer en konkret målsättning. Denna kan få formen av en på visst sätt

angiven besparingsnorm, vilken efter överväganden för varje förvaltningsgren

fastställes särskilt för densamma. Inom denna besparingsram bör

naturligtvis uppdraget även gälla att tillvarataga alla rationaliseringsmöjligheter

— således även dem som resulterar i försämrad »kundtjänst». På

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 191.

detta Vis skulle icke blott regering och riksdag utan även en intresserad allmänhet

kunna konfronteras med de nackdelar, som en begränsad kostnadsram

måste medföra även för den enskilde. En viss valmöjlighet skulle uppstå.

1 den offentliga diskussionen har frågan om en friare ställning och en

mera affärsmässig organisation för de s. k. affärsdrivande verken ofta berörts.

Mycket talar för att reformer i denna riktning skulle möjliggöra en

rationellare drift och därmed skapa förutsättningar för en bättre avkastning

på de medel det allmänna investerat i dessa företag. Samtidigt skulle

investeringsfrågorna för dessa verk komma att ses ur måhända mer utpräglat

affärsmässiga synpunkter. Det kan icke heller utan vidare hävdas,

att den nuvarande företagsstorleken är den bästa. Varje företag har sitt

optimum, och mycket talar för att detta passerats i några av de statliga

verken.

Särskilt under senare år har inrättats ett antal nya centrala ämbetsverk

och särskilda förvaltningar, vilka från en ringa början utvecklats till kostnadskrävande

institutioner. Samtidigt har den iakttagelsen kunnat göras,

att de ursprungliga ämbetsverken, från vilka de nya styrelserna brutits ut,

icke förmått sänka sina kostnader i tillnärmelsevis motsvarande grad. En

förnyad omprövning av dessa verks och förvaltningars nödvändighet torde

vara motiverad.

I motionerna I: 246 och II: 433 till 1952 års riksdag behandlades här vidrörda

problem. Till dessa motioner hänvisas i detta sammanhang.

Sedan ovan omförmälda motioner behandlades av riksdagen har Kungl.

Maj:t tillkallat en särskild utredningsman med uppdrag att utreda frågan

om de s. k. automatiska utgiftsstegringarna. Denna utredning har avsetts

vara färdig inom förhållandevis kort tid. Det är att hoppas, att densamma

ger underlag för konkreta åtgärder snarast möjligt från statsmakternas

sida. Den automatiska utgiftsstegringen har nämligen vuxit till en storlek,

som äventyrar en sund statsfinansiell utveckling.

Att åstadkomma en begränsning av de statliga utgifterna framstår speciellt

i nuvarande läge som en ofrånkomlig nödvändighet. Riksdagen, som

enligt grundlagen äger att utöva svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta,

bör vara angelägen om att för sin del framhålla, att förutsättningarna

för en rimlig beskattning måste åstadkommas. Detta kan endast ske

genom att riksdagen får sig förelagt förslag till begränsningar och rationaliseringar

i den statliga verksamheten.

Utskottet. Såsom i de föreliggande motionerna erinras behandlades de däri

berörda problemen om begränsning av den statliga verksamheten — jämte

andra spörsmål — i motionerna I: 246 och II: 433 till 1952 års riksdag.

Till sitt utlåtande nr 205 i anledning av sistnämnda motioner fogade

utskottet infordrade yttranden från ett antal verk och sammanslutningar,

i vilka yttranden ifrågavarande spörsmål utförligt belystes. För egen del

ställde sig utskottet — bl. a. under framhållande av att det ytterst vore en

avvägningsfråga, i vilken omfattning och med vilken styrka besparingsarbetet

borde bedrivas — på anförda skäl avvisande till de i motionerna

framförda yrkandena och hemställde att motionerna ej måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 191.

Sedan riksdagen sålunda i fjol tog ställning till de framställda yrkandena

om en begränsning i den statliga verksamheten har, såsom ock i

de nu föreliggande motionerna erinras, Kungl. Maj:t tillkallat en särskild

utredningsman med uppdrag att utreda frågan om de s. k. automatiska

utgiftsstegringarna. Utskottet vill erinra, att utredningsmannen den 31

augusti 1953 avlämnat utredning rörande automatiska utgiftsförändringar

inom statens verksamhet. I utredningen har för ett vart av budgetåren

1954/55—1958/59 beräknats storleken av de anslag under olika huvudtitlar

som antagits komma att utvisa automatiska utgiftsförändringar. De

siffermässigt angivna automatiska förändringarna i driftbudgetens utgifter

under nämnda tid har beräknats medföra en ökning för egentliga

statsutgifter av ca 850 miljoner kronor.

Enligt utskottets mening bör man i nuvarande läge i första hand avvakta

Kungl. Maj:ts ställningstagande i anledning av vad som framkommit vid

nyssnämnda särskilda utredning, vilket torde kunna förväntas ske i samband

med framläggandet av statsverkspropositionen för nästa budgetår.

Utskottet anser sålunda icke påkallat att riksdagen med utgångspunkt från

nämnda utredning för närvarande anhåller om konkreta förslag till begränsning

av den statliga verksamheten, på sätt i motionerna påyrkas. Då

i övrigt läget på ifrågavarande område i allt väsentligt synes oförändrat

sedan utskottet till fjolårets riksdag avgav sitt berörda utlåtande nr 205,

kan utskottet i nu förevarande sammanhang begränsa sig till att hänvisa

till nämnda utlåtande. Vad särskilt angår frågan om rationalisering inom

statsverksamheten får utskottet åberopa sitt utlåtande denna dag i anledning

av motionen II: 269.

Då utskottet med hänsyn till det anförda icke anser sig kunna tillstyrka

det i motionerna gjorda yrkandet hemställer utskottet,

att motionerna I: 221 och II: 331 icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 november 1953.

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Näsgård,

Ohlon, fröken Andersson, herrar Leander, Näsström, Sundelin, Bergh,

Hesselbom, Einar Persson, Edvin Thun, Erik Svedberg, Eric Holmqvist

och Ivar Nilzon; samt

från andra kammaren: herrar Ward, Bergström, Andersson i Malmö,

Mårtensson i Uddevalla, Svensson i Ljungskile, Lindholm, Johansson i

Mysinge, Kyling, Wedén, Birke, Gustafsson i Skellefteå, Löfroth, Gustafsson

i Stockholm, Svensson i Stenkyrka och Almgren.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 191.

7

Reservationer.

1) av fröken Andersson, herrar Bergh, Kyling och Birke, vilka ansett att

utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

»Den av regeringen vid årets början tillkallande särskilda utredningsmannen,

med uppdrag att utreda frågan om de s. k. automatiska utgiftsstegringarna,

gör följande uttalande: ''Man har att välja mellan mycket stora

utgiftsstegringar eller en mycket restriktiv utgiftspolitik. Utan att närmare

ingå på de allmänekonomiska och statsfinansiella förutsättningarna i framtiden,

torde det dock stå klart, att man mycket lätt kan komma i ett läge

där inga marginaler finnes för att möta oförutsedda påfrestningar, med

därav följande risker i form av bunden handlingsfrihet och försämring av

penningvärdet.’ Citatet utgör icke endast en följdriktig sammanfattning av

det resultat utredningsmannen kom till utan innefattar även en maning

till statsmakterna att vidtaga erforderliga åtgärder för att bryta utvecklingen

mot ständigt stegrade statsutgifter.

Utskottet, som helt ansluter sig till vad den statliga utredningsmannen

här givit uttryck åt, vill i vad gäller möjligheterna att genomföra ett effektivt

statligt besparingsprogram först fästa uppmärksamheten på betydelsen

av att hindra nya utgifter som ej kan betraktas såsom ofrånkomliga.

Vid en besparingsplanering på längre sikt torde det dock ej vara tillräckligt

att endast söka hejda den under senaste åren accelererade utgiftsökningen

inom den statliga verksamheten. Det är nödvändigt att eftersträva

en krympning även av den nuvarande utgiftsramen, i avvaktan på att de

enskildas inkomster skall hinna växa ikapp det allmännas utgiftskrav. Därvid

får den inbördes avvägningen mellan de olika statliga organens utgifter

omprövas. I första hand anmäler sig möjligheterna att rationalisera

den statliga verksamheten. Ett dylikt rationaliseringsarbete utgör en naturlig

komplettering till de ansträngningar som göres inom det privata näringslivet

för att pressa kostnaderna. Det inom förvaltningarna kontinuerligt

pågående rationaliserings- och besparingsarbetet skall icke underskattas,

varken då det planeras och ledes inom de särskilda förvaltningarna eller

då det handhaves av statens sakrevision eller statens organisationsnämnd.

Utskottet anser emellertid icke att möjligheterna till effektivt rationaliseringsarbete

härigenom uttömts.

En allmän målsättning från statsmakternas sida, innebärande fast beslutsamhet

att även på detta sätt begränsa de statliga utgifterna, bör ge

starkare eftertryck till rationaliseringssträvandena. Dessa kan bl. a. som

motionärerna framhållit få uttryck i att den service i form av bidrag, understöd,

lån och ersättningar, som nu avgiftsfritt utlämnas till kommuner

och andra samfälligheter, föreningar och organisationer samt enskilda,

minskas till sin omfattning eller erbjudes först mot lämplig motprestation.

opaginerad Kontrollera mot PDF

■«

Statsutskottets utlåtande nr 191.

Den försämring för de enskilda som detta medför motväges av den lindring

av skattebördan som bör bli en följd av statens minskade utgiftsbehov.

Vidare onodiggöres många av de statliga ingripanden i den personliga livsföringen.

vilka erfarenhetsmässigt framkallar betydande svårigheter och

en ur allmänna synpunkter ingalunda önskvärd inställning till det allmännas

anspråk.

.'' Arbetsuppgifternas begränsning inom den statliga administrationen är

vidare ett rikt fält för besparingsåtgärder. Här bör man inrikta sig dels på

reformer inom de verk och styrelser som måste bliva bestående, dels på

avveckling snarast möjligt av icke absolut nödvändiga verksamhetsgrenar.

Utskottet finner fortfarande det krav aktuellt som restes i vid föregående

års riksdag väckta likalydande motionerna I: 246 och II: 433, till vilka här

behandlade motioner hänvisat, att Kungl. Maj:t måtte framlägga en plan

för de begränsningar av arbetsuppgifterna som äro möjliga inom statsförvaltningen,

särskilt inom verksamhetsområdena för bostadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

arbetarskvddsstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskerh

styrelsen, skogsstyrelsen, priskontrollnämnden, statens hyresråd, jordbruksnämnden,

konjunkturinstitutet samt lantbruksnämnden.

Trots allt kan ej all vinst nås rationaliseringsvägen. I sista hand måste

eu förnyad avvägning ske mellan de statliga utgifterna sedda ur skattebetalarnas

synpunkt och utgifternas tjänande syfte. Detta betyder en omprövning

av en lång rad statliga utgifter. En dylik avvägning måste nu ske

med utgångspunkt från det nuvarande ekonomiska läget och de icke alltför

ljusa ekonomiska prognoserna för den närmaste framtiden. Själva atmosfären

i vilken en besparingsaktion nu får ske är enligt utskottet en helt annan

än tidigare då den statliga ekonomiska diskussionen huvudsakligen rörde

sig om huruvida budgeten skulle överbalanseras eller icke. Nu bär man

kommit i ett läge då betydande svårigheter de facto föreligger att balansera

budgeten, då skatteelasticiteten tänjts till sin bristningsgräns och där allvarliga

ansträngningar måste göras inom näringslivet för att produktionen

i full utsträckning skall kunna upprätthållas. De yttre förutsättningarna

är sålunda för närvarande helt andra än tidigare och ett statligt besparingsinitiativ

kan väntas möta förståelse hos allmänheten. Det bör även nämnas

att problemet om en sammankrympning av de statliga utgifterna icke är

en för Sverige isolerad företeelse. I Finland har man ställts inför liknande

problem och budgetens skapare har i år med avvikelse från praxis först

fastställt statens inkomster och sedan anpassat utgifterna till inkomstramen.

Läget är helt annorlunda i Sverige, men den problematik som föranlett

de extraordinära åtgärderna i Finland kan inom eu icke för avlägsen

tidpunkt aktualiseras i Sverige.

Enligt parlamentarisk praxis är del regeringen som har att anvisa de

konkreta utvägarna i syfte att begränsa de statliga utgifterna. Så har också

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 191.

9

skett tidigare. Det kan icke begäras av riksdagen eller dess utskott eller

enskilda ledamöter att dessa utan tillgång till den administrativa apparaten,

skall kunna framlägga detaljerade eller på varje enskild punkt underbyggda

förslag därtill. Däremot kan det fordras att riksdagen ger eu allmän

målsättning med konkreta exemplifikationer. Regeringens speciella ansvar

i detta hänseende har under de senaste åren skärpts genom den omfattning

statsapparaten tagit. Utgiftssammanhangen har blivit ytterligt komplicerade

och endast regeringen torde förfoga över den behövliga insynen och

utredningsapparaten.

Det väsentligaste är enligt utskottets mening att riksdagen tar det politiska

ansvaret för en besparingslinje. Det är detta som motionärerna åsyftat

och det är denna frågeställning som utskottet stått inför. I detta läge vill

därför utskottet tillstyrka bifall till motionerna I: 221 och II: 331 samt hänvisa

till de riktlinjer för besparingen som uppdragits i motionerna.

Under åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må, med bifall till motionerna 1:221 och

11:331, i skrivelse till Kungl. Maj:t framhålla att en begränsning

och rationalisering av den statliga verksamheten

enligt riksdagens uppfattning är ofrånkomlig som förutsättning

för en sund statsfinansiell och samhällsekonomisk

utveckling i vårt land samt anhålla om de konkreta förslag

som därav kan föranledas.»

2) av herrar Olilon, Sundelin, Svensson i Ljungskile, Wedén, Gustafsson

1 Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att motiveringen till utskottets hemställan

bort ha följande lydelse:

»Utskottet delar motionärernas uppfattning, att det alltför höga skattetrycket

och det därav följande ''skattetänkandet’ utgör en hämmande faktor

inom samhällsekonomien, som begränsar framstegstakten. Lindringar i beskattningen

kan därför på något längre sikt väntas medföra förbättrade

inkomster även för det allmänna. Den i motionerna uttryckta meningen, att

en konjunkturnedgång med stagnerande inkomstunderlag måste medföra en

ytterligare skärpt beskattning, kan utskottet däremot ej dela. Denna mening

synes helt förbise moderna, vetenskapligt starkt underbyggda konjunkturpolitiska

uppfattningar. Det synes utskottet som om motionärerna — i likhet

med Kungl. Maj:ts kansli — ger en alltför onyanserad och pessimistisk bild

av det statsfinansiella läget, vilket enligt utskottets mening icke kan bidraga

till att arbeta fram skattesänkningsmöjligheterna.

Utskottet instämmer med motionärerna beträffande nödvändigheten att

få ett grepp över den statliga utgiftsutvecklingen och hänvisar i detta sammanhang

till sitt utlåtande nr 186 i anledning av motionerna I: 220 och

11:310 om en samlande plan för det sociala reformarbetet och dess sam
2

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 6 saml. Nr 191.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 191.

ordning med de ekonomiska resurserna. Utskottet hänvisar även till sitt

utlåtande nr 192 i anledning av motionen II: 269 angående rationalisering

och besparing inom den statliga verksamheten. Beträffande bostadspolitiken

hänvisar utskottet till reservationen I b) till statsutskottets utlåtande nr 153

vid årets vårsession.

Utskottet delar icke motionärernas till synes negativa uppfattning om

möjligheterna i en demokrati att vinna medborgarnas uppslutning omkring

ett förnuftigt ekonomiskt handlande.

Beträffande begränsningen av den statliga verksamheten anser utskottet,

att vissa statliga regleringar t. ex. byggnadsregleringen och priskontrollen är

mogna för avveckling liksom att den statliga övervakningen av kommunerna

kan inskränkas i enlighet med de synpunkter, som utvecklas i utskottets utlåtande

nr 189 i anledning av bl. a. motionerna I: 355 och II: 432.

Ställning till ovannämnda viktiga frågor har emellertid riksdagen redan

tagit och kommer under loppet av nästkommande vår åter att få taga.

Vad angår omprövningen av nödvändigheten av vissa centrala verk och

förvaltningar får utskottet hänvisa til de synpunkter, som utvecklades i

reservationen 2) till statsutskottets utlåtande nr 205 år 1952.

Beträffande motionernas krav på att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

skall framhålla nödvändigheten av en begränsning och rationalisering av den

statliga verksamheten får utskottet hänvisa till sitt utlåtande nr 192 över

motionen II: 269.

Då utskottet således har behandlat eller i annat sammanhang kommer att

behandla de i förenämnda motioner berörda spörsmålen, får utskottet

hemställa,».

Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1953

390053

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.