Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om en effektivis er ing av besparingsoch rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen m. m.

1953-11-24 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1953:192, Utlåtande i anledning av väckt motion om en effektivis er ing av besparingsoch rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 192.

1

Nr 192.

Utlåtande i anledning av väckt motion om en effektivis er ing

av besparings- och rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen

m. m.

(5:e avd.)

I en inom andra kammaren av herr Wedén m. fl. väckt motion (II: 269)

har hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t

dels anhålla att Kungl. Maj :t snarast måtte för riksdagen framlägga förslag

med anledning av 1949 års rationaliseringsutrednings betänkande och

syftande till en effektivisering av besparings- och rationaliseringsarbetet

inom statsförvaltningen, dels begära att Kungl. Maj :t uppdrager åt lantbruksstyrelsen

och organisationsnämnden att gemensamt framlägga förslag

till överflyttning av de lantbruksnämnderna tillkommande uppgifterna på

hushållningssällskapen, lantmäteriorganen och andra lämpliga organ, dels

ock anhålla att Kungl. Maj:t föranstaltar om en genomgång av de statliga

lånefonderna och bestämmelserna för dessa i syfte att uppnå förenkling

och förenhetligande.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen följande.

Medborgarnas krav på att av dem till staten inbetalade skattemedel inom

den statliga förvaltningen användes med sparsamhet och på ett effektivt

sätt måste alltid beaktas. En allmän känsla av att förvaltningsapparaten

har en tendens att växa ut, mera än vad av regering och riksdag fattade

beslut i och för sig motiverar, gör sig från tid till annan gällande. När,

såsom för närvarande är fallet, en sittande regim visar en utpräglad tröghet

i fråga om att avveckla av krig och krisförhållanden en gång föranledda

regleringar, som föranlett betydande utbyggnader av förvaltningsapparaten,

befrämjas uppkomsten av sådana uppfattningar.

Det är uppenbart, att den statliga förvaltningens omfattning och kostnader

bestämmes av två olika faktorer, som icke bör sammanblandas med

varandra. Avgörande är således för det första de beslut om utsträckningen

av den statliga verksamheten på olika områden, som riksdagen fattar. Om

t. ex. en majoritet inom riksdagen godkänner, att nya förvaltningsorgan

upprättas, eller medger, att andra sådana, upprättade under krisartade

förhållanden, må finnas kvar för fullgörandet av vissa uppgifter, om vars

nödvändighet delade meningar mellan de politiska meningsriktningarna

kan råda, är det meningslöst och orättvist att rikta kritik mot sådana förvaltningsorgan

i och för sig. Kritiken bör då riktas mot de politiska meningsriktningar,

som har ansvaret för deras tillkomst eller fortvaro. Vi

anser t. ex. att i nuvarande konjunkturläge priskontrollen och prisregle
1—1945

53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 6 samt Nr 192.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 192.

ringen kan väsentligt inskränkas och att detta kommer att vara konsumenterna

till gagn. I all synnerhet gäller detta efter den väntade antimonopollagstiftningens

tillkomst. Vi anser också, för att nämna ytterligare ett

exempel, att byggnadsregleringen nu i det väsentliga kan avvecklas. Givet

är, att i och för sig betydande besparingar inom förvaltningsapparaten kan

ske, om riksdagen fattar beslut av denna art. Men det är också tydligt att

det här är fråga om politiska avgöranden.

På samma sätt betingade av politiska ställningstaganden och av det

politiska maktläget är sådana åtgärder, som innebär icke blott nödvändigheten

av en viss förvaltnings- och kontrollapparat utan även direkta statliga

utgifter av subventionskaraktär. Betydande sådana förekommer för närvarande

inom jordbrukspolitikens och bostadspolitikens områden. I den

utsträckning som de politiska meningsriktningarna av allmänna rättviseskäl,

hänsyn till önskemål att mildra den ekonomiska utvecklingens konsekvenser

för vissa medborgargrupper eller för att göra övergången mellan

olika faser i densamma jämnare och därigenom undvika häftiga påfrestningar

av den samhällsekonomiska balansen, finner sig böra acceptera

sådana åtgärder, måste de naturligtvis också bära ansvaret för tillkomsten

av de statliga organ, som skall handha administrationen av åtgärderna.

Från vår allmänna utgångspunkt av skepsis till subventioner, en skepsis

som i nuläget ter sig särskilt välmotiverad, anser vi det t. ex. likväl oundvikligt,

att vissa allmänna bostadssubventioner bibehålies tills vidare, även

om en början till avveckling av dessa bör ske, och accepterar följaktligen

konsekvenserna härav. Även jordbrukssubventionerna bör nedbringas till

vad som från allmän rättvisesynpunkt och av regleringstekniska skäl framstår

som ofrånkomligt. Vi noterar med tillfredsställelse, att jordbruksministern

enligt uttalandena i statsverkspropositionen räknar med en betydande

reducering av dessa subventioner för nästa budgetår. Något preciserat

ståndpunktstagande i detta fall kan givetvis inte ske förrän utgångspunkterna

för nästa års prisuppgörelse klarlagts.

Den andra faktor, som påverkar den statliga förvaltningsapparatens

storlek och kostnader, är emellertid de omständigheter inom densamma,

som mer eller mindre undandrar sig riksdagens insyn och påverkan och

som kan föranleda en onödig tillväxt av eller uppehållandet av en för vid

ram för densamma. Erkännas skall att viktiga åtgärder redan vidtagits

för att komma till rätta med sådana förhållanden. Tillkomsten av statens

sakrevision och statens organisationsnämnd har varit mycket värdefull,

och dessa organ har lämnat väsentliga bidrag till besparingar och rationaliseringar

inom statsförvaltningen. På grund av själva tillväxten av förvaltningsapparaten

har emellertid riksdagens möjligheter att i detalj följa

och avgöra nödvändigheten av den ena eller andra utvidgningen av densamma

trots detta förminskats. Riksdagen saknar ett organ, som för den

kan utgöra ett verkligt, effektivt stöd i dess besparingssträvanden och som

för sin del är i stånd att på ett uttömmande sakligt sätt behandla önskemål

från olika grenar av förvaltningsapparaten samt inrikta effektivitetsfrämjande

undersökningar och åtgärder i besparingssyfte på olika områden,

där detta kan framstå som särskilt befogat inom ramen för den allmänna

politik riksdagen beslutat.

Tidigare var statskontoret av stor betydelse för riksdagens ställningstagande

till Kungl. Maj :ts på olika ämbetsverks äskanden grundade förslag

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 192.

3

till riksdagen. Numera har statskontorets ställningstaganden icke längre

samma betydelse för riksdagen. Med detta avser vi givetvis ingen nedvärdering

av dess energiska försök att bemästra situationen utan endast ett

påvisande av ett beroendeförhållande av den allmänna utvecklingen av

förvaltningen. Det vore heller icke märkligt, om med den omfattning, som

den statliga förvaltningen nu fått, statskontoret tvingats att tillgodose besparingsintresset

genom en mera schablonartad och mindre i detalj gående

behandling av olika anslagsäskanden och förslag om utvidgningar än tidigare.

Men därav har också följt att riksdagen vid sin behandling av Kungl.

Maj :ts och de olika ämbetsverkens och statliga inrättningarnas framställningar

icke har samma stöd som tidigare i statskontoret för sitt hävdande

av sparsamhetsintresset.

1949 års rationaliseringsutredning föreslog ett sammanförande av statskontoret,

statens sakrevision och statens organisationsnämnd till en enda

enhet under gemensam ledning. Huvudtanken i förslaget torde kunna sägas

åsyfta en koordinering av sparsamhetsviljan med rationaliseringssträvandena

och den sakrevisionella kontrollen. Inom sakrevisionen och organisationsnämnden

finnes redan en betydande sakkunskap och detaljkännedom

samlade om förvaltningsapparatens funktionssätt. För statskontoret i dess

egenskap av remissorgan med sparsamhetssträvan som huvudsyfte vore det

givetvis av stort värde att vid sina yttranden över olika myndigheters äskanden

kunna direkt tillgodogöra sig denna sakkunskap. Upprättandet av

ett dylikt starkt organ, representerande sparsamhetsvilja och effektivitetssträvanden,

skulle även för riksdagen vara ett kraftigt stöd i dess möjligheter

att tillgodose medborgarnas självklart berättigade krav i denna

riktning.

Vi anser det därför icke försvarligt, att Kungl. Maj :t längre uppskjuter

sitt ställningstagande till 1949 års rationaliseringsutrednings förslag. Givet

är, att vissa modifikationer i detsamma kan befinnas nödvändiga. Det måste

dessutom naturligtvis alltid beaktas, att besparings- och rationaliseringsåtgärder

förbereds i intim kontakt med därav berörda verk och inrättningar,

liksom icke minst att berörda personalgrupper känner förståelse för desamma

och får trygghet för att hänsyn skall visas deras berättigade intressen.

Men huvudsyftet måste vara att skapa ett enhetligt uppbyggt starkt

organ i besparingsviljans tjänst, stött av en högt kvalificerad sakkunskap

i organisations- och rationaliseringsfrågor. I styrelsen för ett sådant organ

bör ingå utanför statsförvaltningen stående personer med sakkunskap från

rationaliseringsarbetet inom näringslivet. Dess chef måste väljas med särskilt

stor omsorg. Endast ett på sådant sätt uppbyggt organ kan bli tillräckligt

auktoritativt, både i förhållande till statsförvaltningen i övrigt och

till Kungl. Maj :t, för att riksdagen genom dess verksamhet och bedömanden

skall få ett tillräckligt hållfast underlag för sin prövning.

Det är ur många synpunkter beklagligt, att en dylik samordning av sparsamhets-

och rationaliseringssträvanden icke redan kommit till stånd. De

sista åren uppvisar en del exempel på att dessa strävanden har svårt att

vinna gehör såväl inom regeringen som hos riksdagen. Avsevärd tid har

t. ex. förflutit sedan 1946 års militära förvaltningsutredning framlade sitt

förslag till en omorganisation av armé-, marin- och flygförvaltningarna samt

krigsmaterielverket, vilket skulle medföra att krigsmaterielverket delvis

uppgått i de olika specialförvaltningarna och delvis ersatts med ett mindre

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 192.

organ för industriplaneringen. Utredningen beräknade försiktigt, att dess

förslag skulle medföra en direkt besparing på mellan 3 och 4 miljoner

kronor årligen endast i lönekostnader, räknade i ett helt annat penningvärde

än dagens. De osynliga, indirekta besparingarna för det allmänna till

följd av ett bättre samarbete och bättre direkta kontakter mellan de olika

militära förvaltningarna och deras leverantörer bär naturligtvis icke kunnat

beräknas men torde, av erfarenheterna inom näringslivet av den nu tilllämpade

förvaltningsformen att döma, kunna uppskattas till mycket avsevärda

belopp. Likväl bar försvarsministern först i år annonserat sin avsikt

att förelägga riksdagen en proposition i ärendet, trots att statsutskottet vid

tidigare tillfällen påmint härom. Vi utgår från att försvarministerns

åtagande nu kommer att infrias, men tillfogar reflexionen, att förekomsten

tidigare av ett statligt organ, som med konsekvens och kraft kunnat hävda

nödvändigheten av en rationaliseringsåtgärd, sådan som den här exemplifierade,

och som hos regering och riksdag kunnat anhålla om dess

förverkligande, sannolikt skulle medfört ett snabbare handläggande av

denna sak.

Ett par exempel på områden, där åtgärder i rationaliserings- och besparingssyfte

snarast bör vidtagas, skall bär nämnas. Det torde vara klarlagt,

att ett icke obetydligt dubbelarbete pågår på grund av bristande samordning

mellan lantbruksnämnderna och lantmäteriorganen beträffande i den s. k.

yttre rationaliseringen ingående sammanläggningar av olika jordbruksenheter;

ansvaret för en tekniskt riktig utformning av dylika åtgärder måste

givetvis bäras av de myndigheter, vilkas uppgift det är att fastställa gränserna

för olika jordbruksfastigheter. Prövningen ur andra synpunkter av

dylika ärenden borde kunna hänskjutas till hushållningssällskapen, över

huvud taget är det enligt vår mening berättigat att taga upp hela frågan om

lantbruksnämndernas fortvaro till ingående prövning. Många skäl tala för

att deras nuvarande uppgifter utan förfång för jordbruket och utan särskilda

svårigheter skulle väl så effektivt och med mindre kostnader kunna

övertas av andra redan existerande organ, i första hand hushållningssällskapen.

Denna fråga är enligt vår mening ett utmärkt exempel på en sådan

organisationsangelägenhet, varpå det icke finns någon anledning att lägga

politiska synpunkter, utan där det bör från rationaliserings- och sparsamhetssynpunkter

prövas, om icke den politik, som statsmakterna fastställt,

kan likaväl och till lägre kostnad tillgodoses inom den ovan angivna organisationsformen.

Vi förordar därför, att lantbruksstyrelsen och statens

organisationsnämnd erhåller uppdrag att framlägga förslag till en omorganisation,

innebärande en fördelning av lantbruksnämndernas nuvarande

uppgifter på hushållningssällskapen, lantmäterimyndigheterna och

eventuellt andra ifrågakommande organ.

En rik flora av skiftande bestämmelser uppvisar den långa raden av

statliga utlåningsfonder. En avsevärd förenkling och mera enhetliga bestämmelser

torde här vara möjliga att genomföra. Vissa fonder torde det

vid närmare undersökning visa sig mindre motiverat att bibehålla. I den

mån som icke särskilda skäl starkt motiverar ett annat förfaringssätt bör

element av subventionskaraktär avlägsnas ur lånevillkoren.

Sammanfattningsvis vill vi framhålla, att möjligheterna att i riksdagen

framlägga i detalj utformade besparingsförslag med nuvarande ordning

är begränsade. En förbättring i detta hänseende skulle säkerligen vinnas,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 192.

5

om ett starkt besparings- och rationaliseringsorgan i linje med rationaliseringsutredningens

förslag upprättades och dess remissutlåtanden och ställningstaganden

utförligt redovisades för riksdagen. Även om viljan till besparingar

och effektivisering inom statsförvaltningen framträder inom alla

meningsriktningar, har den med nuvarande ordning svårt att tillräckligt

kraftigt resa motstånd mot att byråkratiseringen tilltar mer än vad den av

riksdagens majoritet beslutade politiken i olika avseenden i och för sig

skulle göra nödvändigt. Det är därför på tiden att upprätta en instans,

som med tyngd kan verka i motsatt riktning och vara riksdagen till stöd

i dess strävan att motverka en byråkratisering av samhällslivet.

Över motionen har bostadsstyrelsen, statskontoret, statens sakrevision,

statens organisationsnämnd, lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen avgivit

infordrade yttranden, varjämte Hushållningssällskapens förbund begagnat

sig av erhållet tillfälle att yttra sig över motionen.

Bostadsstyrelsen anför följande.

Styrelsen förutsätter, att dess yttrande förväntas avse endast bostadsstyrelsen

och länsbostadsnämnderna.

Såsom motionärerna framhållit beror den bostadspolitiska förvaltningens

omfattning av två olika faktorer: beskaffenheten av dess uppgifter och en

bedömning av den organisatoriska frågan, vad uppgifterna kräver i personal.

Vad angår uppgifterna har 1951 års bostadsutredning nyligen avslutat

sin översyn av samhällets stöd åt bostadsförsörjningen, och en proposition

i ämnet håller nu på att utarbetas i socialdepartementet att föreläggas

årets riksdag.

Vad angår frågan om den för uppgifterna erforderliga personalen får

styrelsen erinra om att såväl styrelsen som nämnderna har blivit föremål

för undersökningar av organisationsnämnden. Vidare bör framhållas, att

för närvarande pågår vissa betydelsefulla förändringar i arbetsfördelningen

mellan bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna och de kommunala

organ, som har att förmedla de statliga lånen och bidragen. Till en del

överensstämmer dessa förändringar med vad organisationsnämnden föreslagit,

och i vissa avseenden — utflyttning av bidragsärenden till städer och

köpingar samt av låneärenden rörande mindre flerfamiljshus till länsbostadsnämnderna

-— har de en utpräglad försökskaraktär. Slutligen vill

styrelsen erinra om att frågan, om den statliga långivningen till förbättrande

av bostadsförhållandena bör ersättas med kreditgarantier, nu är föremål

för utredning och att man torde kunna förvänta, att denna fråga skall

föreläggas 1954 års riksdag.

Bostadsstyrelsen har vid olika tillfällen uttalat, att en mera grundlig

översyn av styrelsens och länsbostadsnämndernas organisation vore påkallad

och att denna utredning då icke borde begränsas till enbart organisationstekniska

frågor utan även bedöma de bostadspolitiska organens uppgifter

ur mera allmänna synpunkter, bl. a. spörsmålet om serviceverksamhet

av olika slag. En sådan utredning synes emellertid nu böra uppskjutas,

till dess frågan om kreditgarantier eller lån har blivit utredd

och styrelsen har fått erfarenheter av den decentralisation av vissa typer

av ärenden, som nu pågår.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 192.

Statskontoret anför följande.

I motionen anföres, att det för närvarande icke finnes något organ, som

kan utgöra ett verkligt effektivt stöd för riksdagen i dess besparingssträvanden

och som för sin del är i stånd att på ett uttömmande sakligt sätt

behandla önskemål från olika myndigheter samt inrikta effektivitetsfrämjande

undersökningar och åtgärder i besparingssyfte på områden, där detta

framstår som särskilt befogat inom ramen för den av riksdagen beslutade

allmänna politiken. Motionärerna anse, att ett dylikt organ skulle tillskapas

vid ett genomförande av 1949 års rationaliseringsutrednings förslag om ett

sammanförande av statskontoret, sakrevisionen och organisationsnämnden

till ett ämbetsverk. De hemställa därför, att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj :t anhålla om framläggande snarast av förslag med anledning av rationaliseringsutredningens

betänkande.

Statskontoret vill inledningsvis erinra, att besparingssynpunkter erfarenhetsmässigt

ha större utsikter att vinna beaktande i sådana situationer, då

det budgetära läget är ansträngt. Hållpunkter för ett säkert bedömande

av det värde, som Kungl. Maj :t och riksdagen må kunna tillmäta statskontorets

granskning av olika myndigheters äskanden och förslag, böra

icke utan en mera ingående undersökning stå till buds. Härvid synes man

vara hänvisad att uppmärksamma förhållandena under en icke alltför kortvarig

period och bedömandet måste ovillkorligen beakta, i vilken utsträckning

de ingivna anslagsäskandena underställts ämbetsverkets granskning.

En genomgång av statskontorets diarier för det senaste budgetåren ger vid

handen, att ganska skiftande praxis i detta hänseende tillämpats av de

olika departementen. Sålunda kan konstateras, att statskontoret regelmässigt

haft att avgiva utlåtande över det stora flertalet petitaframställningar,

som beröra bl. a. femte och elfte huvudtitlarna, medan däremot i andra

fall remiss till ämbetsverket förekommit i mera begränsad omfattning och

beträffande vissa huvudtitlar endast mera undantagsvis. Mot bakgrunden

av det nu anförda förefalla motionärernas uttalanden om statskontorets

betydelse som remissorgan knappast tillräckligt grundade. Bortses kan

emellertid icke från att ämbetsverket på grund av den starka anhopningen

av arbete, som måste fullgöras under en starkt begränsad tid, och avsaknaden

av för mera ingående undersökningar oundgänglig personal saknat

möjligheter att ägna framförda förslag en så grundlig granskning som i

och för sig varit önskvärt.

I sitt utlåtande över rationaliscringsutredningens betänkande anförde

statskontoret bl. a., att statskontorets och sakrevisionens uppgifter obestridligen

vore i mycket sammanfallande. Vad anginge organisationsnämnden,

förklarade sig statskontoret från sin verksamhet allenast ha en mera begränsad

omedelbar kännedom om dess arbete och resultat. Det finge dock

anses ligga i sakens natur, att tyngdpunkten i nämndens verksamhet vore

förlagd till det organisationstekniska området. Härvid gällde som ett primärt

krav för ett framgångsrikt arbete, att övervägandena uppburos av

ingående administrativ erfarenhet, innefattande även förtrogenhet med den

statliga löneavvägningen. Allenast en kombination av teknisk expertis och

administrativt kunnande skapade enligt ämbetsverkets mening gynnsamma

betingelser för utarbetande och genomförande av förslag till förbättringar

och förenklingar i förvaltningsverksamheten. Statskontoret framhöll vidare,

att en klar gräns mellan sakrevisionens och organisationsnämndens arbets
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 192.

7

områden näppeligen kunde sägas vara uppdragen. En sakrevisionell uppgift

torde oftast i sig innesluta delproblem, som endast kunna bemästras

genom organisationsundersökningar. Och likaså torde undersökningar av

sistnämnda art förutsätta ett bedömande även ur sakrevisionella synpunkter.

På grund av det sålunda anförda fann statskontoret det av utredningen

framlagda förslaget om sammanförande av sakrevisionen och

organisationsnämnden inbördes och med statskontoret till ett centralt organ

för rationaliseringsarbetet under finansdepartementet innebära en god lösning,

givetvis under den självklara och ofrånkomliga förutsättningen att

de gynnsamma villkor för ett fritt och av stela former obundet arbetssätt,

under vilka sakrevisionen och organisationsnämnden dittills med mycken

fördel kunnat verka, alltjämt finge bestå i obeskuren omfattning. De riktlinjer

för det utvidgade ämbetsverkets arbetsfält och uppgifter, som av utredningen

uppdragits, syntes också i väsentliga avseenden verklighetstrogna

och välbetänkta. Statskontoret ansåg dock, att en del av de uppgifter,

som enligt utredningens mening skulle överflyttas till andra organ,

borde kvarbliva hos det utvidgade statskontoret. Vidare föreslogos vissa

jämkningar beträffande verksorganisationen, varigenom personalkostnaderna

enligt då gällande löneläge skulle nedgå i förhållande till de sammanlagda

löneutgifterna för befattningshavarna hos de berörda tre myndigheterna.

Mot statskontorets beslut i ärendet reserverade sig två statskommissarier,

vilka bl. a. anförde, att ämbetsverket sedan gammalt i första rummet varit

ett statens finansverk och alltjämt borde bibehållas vid denna funktion.

Statskontorets ställning borde i sådant hänseende förstärkas genom återförande

av vissa verket tidigare åliggande uppgifter, såsom inkomstberäkningen,

och tillförande av andra sådana. En av reservanterna ansåge emellertid,

att statskontorets administrerande efter dylika linjer icke syntes

utesluta dess funktion som rationaliserings- och organisationsorgan.

Beträffande vaa statskontoret i övrigt anfört över nämnda betänkande

må hänvisas till bilagda stencilerade utlåtande.1

Några omständigheter, som kunna föranleda till ändrat ståndpunktstagande

från statskontorets sida i föreliggande spörsmål, ha icke tillkommit.

Ämbetsverket vidhåller därför sin tidigare uttalade uppfattning. Givet

är emellertid, att ställningstagandet till utredningens förslag måste bliva

beroende jämväl av vad övriga hörda myndigheter anfört i ärendet samt

med prövningen av vissa andra ännu olösta organisationsfrågor, framförallt

spörsmålet om det statliga och statsunderstödda pensionsväsendet.

Vid sådant förhållande och då det lärer kunna förutsättas, att frågan om

upprättandet av ett organ med i motionen angivna funktioner alltjämt

är föremål för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet, synes anledning knappast

föreligga för ett initiativ från riksdagens sida.

I motionen anföras två exempel på områden, där enligt motionärernas

mening åtgärder i rationaliserings- och besparingssyfte snarast borde vidtagas,

nämligen lantbruksnämnderna och de statliga utlåningsfonderna.

Motionärerna hemställa, att riksdagen måtte besluta att anhålla, att Kungl.

Maj:t dels uppdrager åt lantbruksstyrelsen och organisationsnämnden att

framlägga förslag till överflyttning av de lantbruksnämnderna tillkom
-

1 Här ej intaget.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 192.

mande uppgifterna på hushållningssällskapen, lantmäteriorganen och andra

lämpliga organ, dels ock föranstaltar om en genomgång av de statliga lånefonderna

och bestämmelserna för dessa i syfte att uppnå förenkling och

förenhetligande.

Vidkommande det förstnämnda yrkandet, vill statskontoret erinra, att

det av 1942 års jordbrukskommitté framlagda förslaget rörande den lokala

organisationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område var

föremål för delade meningar från remissmyndigheternas sida; statskontoret

ansåg för sin del det i första hand böra övervägas att åvägabringa en

sådan omorganisation av hushållningssällskapen, att dessa blevo ägnade

att övertaga hithörande uppgifter. Vid behandlingen av frågan vid 1947

års riksdag yppades jämväl i riksdagen meningsskiljaktigheter i principiellt

hänseende. Spörsmålet om den lämpligaste organisationen av verksamheten

har även sedermera kommit under riksdagens prövning i anledning

bl. a. av motioner åren 1951 och 1952, vilka emellertid icke föranlett

någon riksdagens åtgärd. I utlåtande över motionerna sistnämnda år fann

sig jordbruksutskottet (uti. nr 50) icke böra frångå sin år 1951 intagna

ståndpunkt, att det med hänsyn till den relativt korta tid, som förflutit

efter inrättandet av den nuvarande lantbruksorganisationen, icke vore

möj ligt att allsidigt bedöma frågan om behov förelåge av organisationsändringar.

Utskottet framhöll emellertid, att den tid lantbruksnämnderna varit

i verksamhet, icke kunnat undgå att kännetecknas av vissa svagheter av

organisatorisk och administrativ art, när det gällt att genomföra rationaliseringsverksamheten,

samt att — sedan verksamheten hunnit ytterligare

stabiliseras — en översyn av organisationen syntes böra ske.

Statskontoret har icke haft möjligheter att bilda sig någon säker uppfattning,

huruvida den nuvarande organisationen av verksamheten kan

anses lämpligt utformad. Det förefaller emellertid icke osannolikt, att

— såsom motionärerna anfört — dubbelarbete i viss utsträckning förekommer

mellan de organ, som bära ansvaret för de olika verksamhetsgrenarna.

Ämbetsverket kan icke heller underlåta att göra det allmänna

uttalandet, att en viss överorganisation synes prägla jordbruksområdet.

Statskontoret delar därför den av jordbruksutskottet tidigare uttalade och

i förevarande motion ånyo framförda åsikten, att en översyn särskilt av

den lokala organisationen är av behovet påkallad. En dylik utredning bör

givetvis vara förutsättningslös.

Det i motionen upptagna spörsmålet om de statliga lånefonderna har

ägnats åtskillig uppmärksamhet under de senaste femton åren. Sålunda

må bl. a. nämnas, att riksdagens år 1945 församlade revisorer uppmärksammat

den brist på enhetlighet i olika avseenden, med vilken den statliga

utlåningsverksameheten vore behäftad. I sitt yttrande i anledning härav

framhöll statskontoret, att ämbetsverket tidigare vid flera tillfällen påtalat

den oenhetlighet, som förelåge icke blott i fråga om förvaltning och lånens

beviljande utan även beträffande utformningen av lånebestämmelserna.

I yttrandet lämnades tillika en redogörelse för statskontorets uttalanden i

olika sammanhang, då ifrågavarande spörsmål uppkommit, till vilken redogörelse

torde få hänvisas (Del. II, sid. 195 ff.). Statskontoret får härutöver

tillägga, att ämbetsverket vid avgivande av utlåtanden över förslag om

inrättande av nya statliga fonder konsekvent framhållit angelägenheten av

att enhetliga lånebestämmelser fastställdes, vilket önskemål emellertid av

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 192.

9

olika skäl icke alltid tillgodosetts vid riksdagsbehandlingen. Med anledning

av revisorernas iakttagelser anhöll 1946 års riksdag (skr. nr 212), att

Kungl. Maj :t ville låta företaga en allmän översyn av ifrågavarande utlåningsverksamhet.

Ehuru en dylik utredning ännu icke kommit till stånd,

ha likväl betydelsefulla åtgärder i rationaliseringssyfte sedermera vidtagits

särskilt på jordbrukets (kungl. kung. 1950:246) och bostadsbyggandets

område. Hänvisas kan bl. a. till att ett sammanförande kommit till stånd

beträffande ett relativt stort antal statliga utlåningsfonder, att andra dylika

fonder avvecklats samt att en koncentration av räntebestämmelserna skett

genom 1943 års räntekungörelse. Vidare må nämnas, att föredragande

departementschefen vid anmälan av propositionen nr 51 till 1951 års riksdag

förklarade sig ha för avsikt, att oberoende av en sådan allmän översyn

som riksdagen funnit påkallad, låta undersöka, om och i vilken mån anledning

funnes att avskaffa rederilånefonden, samt att riksdagens år 1952

församlade revisorer ansett möjligt att avveckla kommunskogslånefonden,

vilket förslag tillstyrkts av statskontoret.

Frågan om förvaltningen av vissa fonder berördes också av 1945 års

bankkommitté i dess betänkande angående inrättande av en statlig affärsbank

samt av den av riksbanksfullmäktige och dåvarande jordbrukarbankens

styrelse tillsatta affärsbankkommittén. Vid anmälan av propositionen

angående teckning av aktier i den statliga affärsbanken m. m. (1950: 157,

sid. 19) underströk föredragande departementschefen angelägenheten av

att hela den statliga fondförvaltningen bleve föremål för översyn, sedan

vissa denna berörande utredningar slutförts.

Av det ovan anförda framgår, att de av motionärerna påpekade bristerna

beträffande den statliga långivningen redan uppmärksammats av statsmakterna

och även föranlett vissa åtgärder. Statskontoret håller emellertid

före, att fortfarande åtskilliga rationaliseringsmöjligheter erbjuda sig

såväl i form av avveckling av ytterligare fonder och enhetliggörande av de

för fonderna gällande bestämmelserna som i fråga om fondförvaltningen.

Då emellertid Kungl. Maj :t torde ha sin uppmärksamhet riktad jämväl

på förevarande spörsmål, lärer motionen icke heller på denna punkt påkalla

någon riksdagens åtgärd.

Statens sakrevision anför följande.

Sakrevisionen vill härvid till en början erinra, att frågan om en effektivisering

av besparings- och rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen

varit föremål för behandling vid 1952 års riksdag till följd av två likalydande

motioner (I: 246 och II: 433) om en begränsning av de statliga arbetsuppgifternas

omfång i besparingssyfte m. m. I det utlåtande, som sakrevisionen

till följd av remiss avgav till utskottet — vilket utlåtande här

bilägges i avskrift och till vilket må hänvisas1 •— redogjorde revisionen för

de inom statsförvaltningen vidtagna organisatoriska åtgärderna för åvägabringande

av besparingar och rationalisering. Revisionen framhöll såsom

obestridligt, att ytterligare besparingsmöjligheter vore tillfinnandes och

att dessa borde tillvaratagas men att detta vore förknippat med ofta ingående

och tidskrävande undersökningar. Att snabbt vinna resultat, som

kunde ha annat än begränsad betydelse för statsutgifternas omfattning,

var enligt revisionens erfarenheter icke möjligt, då de stora utgiftsposterna

1 Här ej intaget. Jfr Statsutsk. uti. 1952:205, bilaga F.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 192.

grundades på politiska överväganden och varken tillfälliga besparingsberedningar,

permanenta besparings- och rationaliseringsorgan eller förvaltningsmyndigheterna

kunde öva något egentligt inflytande på ställningstagandet

till dylika spörsmål, vilket helt ankomme på de ansvariga statsmakterna

och ytterst på folket i val. Sakrevisionen ansåg för sin del, att

bcsparingsaklionerna från myndigheters och andra organs sida borde sättas

in på de åtgärder, som myndigheterna inom ramen för av statsmakterna

meddelade beslut och med ledning av lämnade föreskrifter och anvisningar

på eget ansvar hade att vidtaga för bringande av statsmakternas

intentioner till verkställighet genom organisatoriska anordningar och avgöranden

i det enskilda fallet. I vilken omfattning och med vilken intensitet

ett dylikt besparings- och rationaliseringsarbete borde bedrivas, fann revisionen

närmast vara en ekonomisk avvägningsfråga och uttalade, att en

ökad investering på detta område erfarenhetsmässigt borde bliva lönsam.

Sådana de faktiska förhållandena sålunda äro, kunna besparingar av

mera avgörande betydelse för budgeten icke åvägabringas varken genom

myndigheterna eller särskilda rationaliserings- och kontrollorgan, hur

starkt dessa än uppbyggas. Det exempel, som anföres i den nu föreliggande

motionen och som föranlett motionärerna att begära, att Kungl. Maj:t

skulle uppdraga åt vissa myndigheter att gemensamt framlägga förslag till

överflyttning av de lantbruksnämnderna tillkommande uppgifterna på

andra organ, är en sådan organisatorisk fråga, till vilken statsmakterna

relativt nyligen tagit ställning. Genomförandet av den i motionen angivna

åtgärden är sålunda beroende av ett ändrat ställningstagande från statsmakternas

sida och måste föregås av en utredning med beaktande av även

andra omständigheter än de rent ekonomiska. En dylik undersökning bör

enligt sakrevisionens mening icke i första hand ankomma på ett rationaliseringsorgan.

Revisionen vill i detta sammanhang framhålla, att revisionen

i anslutning till redan verkställda undersökningar av den statliga jord- och

skogsegendomsförvaltningen står i begrepp alt påbörja cn granskning av

lantbruksnämndernas egendomsförvaltning i samband varmed även andra

spörsmål inom nämndernas förvaltningsverksamhet kunna bliva berörda.

Beträffande den i motionen upptagna frågan om de statliga lånefonderna,

har detta spörsmål nyligen varit föremål för övervägande i samband

med en av riksdagens revisorer gjord anmärkning. I den mån frågan

rör ett avlägsnande av element av subventionskaraktär ur lånevillkoren,

erfordras jämväl i detta fall ett ändrat ställningstagande från statsmakternas

sida.

I motionen har vidare hemställts om ett genomförande av det av 1949

års rationaliseringsutredning framförda förslaget om sammanförande av

statskontoret, sakrevisionen och statens organisationsnämnd till en enda

enhet under gemensam ledning. Huvudsyftet med denna åtgärd har angivits

vara att skapa ett enhetligt uppbyggt, starkt organ i besparingsviljans

tjänst, stött av eu högt kvalificerad sakkunskap i organisations- och rationaliseringsfrågor.

Enligt motionärernas mening kan endast ett på sådant

sätt uppbyggt organ bli tillräckligt auktoritativt, både i förhållande

till statsförvaltningen i övrigt och till Kungl. Maj :t, för att riksdagen

genom dess verksamhet och bedömanden skall få ett tillräckligt hållfast

underlag för sin prövning.

Såsom närmare framgår av det av sakrevisionen den 3 juni 1950 av
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 192.

11

givna utlåtandet över 1949 års rationaliseringsutrednings betänkande —

vilket utlåtande bifogas i avskrift och till vilket må hänvisas1 — har sakrevisionens

majoritet efter en ingående redogörelse för de olika organens

uppbyggnad, arbetsuppgifter och förhållande till varandra avstyrkt, att

den av kommittén föreslagna sammanslagningen kommer till stånd. Sammanfattningsvis

uttalades därvid, att ett sammanförande inom statskontoret

av dettas remissgranskningsverksamhet, sakrevisionens granskningsuppgifter

och organisationsnämndens rationaliseringsverksamhet icke

kunde leda till någon ökad effekt av ifrågavarande verksamhet. Anknuten

till och sammanblandad med den verksamhet statskontoret har att utföra

vid sin remissgranskning komme de uppgifter, som statsmakterna uppdragit

åt sakrevisionen, icke att kunna fullföljas med avsedd effekt och

enligt de riktlinjer, som för relativt kort tid sedan uppdragits av statsmakterna.

Det framhölls vidare, att erfarenheten visat, att fullföljandet av

revisionens verksamhet enligt dessa linjer givit betydande resultat och att

de fördelar, som skulle vinnas vid en centralisering genom att vid remissbehandlingen

uppkommande sakrevisionsspörsmål direkt skulle kunna

handläggas inom det gemensamma verket, lika väl kunde ernås genom

kommunikation mellan särskilda organ. Härför behövdes icke någon centralisering

av olikartade verksamheter, vilka var och en hade betydelsefulla

uppgifter att fylla och som vardera med sin därför lämpade ledning

väl kunde fullgöra sina åligganden.

Den fortsatta verksamheten under den tid av tre år, som förflutit sedan

sistnämnda utlåtande avgavs, har styrkt sakrevisionen i den uppfattningen,

att den effektivaste arbetsformen är den nuvarande med ett såväl formellt

som informellt samarbete mellan de särskilda organen. Något dubbelarbete

kunde icke påvisas av rationaliseringsutredningen och har, så vitt

revisionen kan bedöma, icke heller sedermera förekommit. Då härtill kommer,

att erforderligt samarbete mellan organen mycket väl kunnat ernås

inom den nuvarande organisationens ram, anser sakrevisionen, att vad

i motionen förordats icke kan medföra sådan effektivitetsökning att detta

sammanförande av olika myndigheter och de i förhållande till den nuvarande

organisationen stegrade kostnaderna härför skulle vara motiverade.

Enligt sakrevisionens mening kan ett enhetligt organ icke med större

styrka än de nuvarande hävda nödvändigheten av en rationaliseringsåtgärds

genomförande, särskilt om förhållandet skulle vara som ifråga om

det i motionen nämnda exemplet, där sakrevisionen i utlåtande till Kungl.

Maj :t den 15 maj 1951 på väsentliga punkter företrätt en från 1946 års

militära förvaltningsutredning avvikande uppfattning.

Ehuru sakrevisionen sålunda icke finner den i motionen förordade

sammanslagningen utgöra ett medel för effektivisering av besparings- och

rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen, är sakrevisionen såsom

ovan antytts av den uppfattningen, att det är möjligt att med av erfarenheten

att döma goda resultat insätta besparingsaktioner genom myndigheter

och särskilda organ beträffande de åtgärder, som vidtagas för fullföljande

av statsmakternas beslut. En intensifiering, i den mån så är

möjligt och praktiskt genomförbart, av besparingsåtgärderna framstår

enligt sakrevisionens mening som särskilt angelägen.

1 Här ej intaget.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 192.

Statens organisationsnämnd anför följande.

I motionen framhålles, alt ett genomförande av den del av 1949 års

rationaliseringsutrednings förslag, som bl. a. innebär ett sammanförande

av statskontoret, statens sakrevision och statens organisationsnämnd till

en enhet, skulle skapa det starka organ i besparingsviljans tjänst, vilket

enligt motionärernas uppfattning nu saknades och anhålles därför att Kungl.

Maj:t snarast måtte för riksdagen framlägga förslag med anledning av

nämnda utrednings betänkande. Det sammanslagna rationaliseringsorganet

skulle såsom en av sina huvuduppgifter ha att utföra effektivitetsfrämjande

undersökningar på olika områden, där detta kan anses särskilt befogat.

För närvarande åligger det statens organisationsnämnd att verkställa

organisationsundersökningar inom statliga förvaltningsgrenar. Alltsedan

1944 har nämnden även, med i allmänhet gott resultat, bedrivit omfattande

systematiska organisationsundersökningar inom den militära statsförvaltningen.

På grund av bristande personaltillgång voro organisationsundersökningarna

inom den civila statsförvaltningen tidigare av begränsad omfattning.

Under de två senaste åren ha emellertid statsmakterna medgivit

en utökning av personalen, och undersökningar av betydande omfattning

pågå för närvarande även inom den civila statsförvaltningen. Dessa undersökningar

omfatta som regel ett verks totala verksamhetsområde och i förekommande

fall även lika eller likartade arbetsuppgifter inom andra verk

eller myndigheter. Härvid söker nämnden nå besparingar icke endast

genom organisationsomläggningar, mekanisering och dylikt utan i förekommande

fall även genom en begränsning av verkens uppgifter. Enligt

den arbetsplan, som nu tillämpas, framlägger nämnden efter den första

detaljerade genomgången av ett verks organisation och arbetsuppgifter,

där så anses lämpligt, alternativa förslag angående verksamhetens omfattning

och den grad av service som skall lämnas. De ekonomiska konsekvenserna

av olika alternativ angivas samtidigt. Först sedan med beaktande

härav beslut fattats om verksamhetens omfattning in. in. och nämnden erhållit

erforderliga direktiv, utarbetas detaljerade organisationsförslag.

Organisationsundersökningar av nu nämnt slag giva de bästa resultaten

om de bedrivas i intimt och förtroendefullt samarbete mellan rationaliseringsorganet

och vederbörande verk. Nämndens undersökningar äro sålunda

som regel upplagda som ett teamwork mellan nämnden och vederbörligt

verk. Planeringen och ledningen av arbetet ankommar på nämnden,

men all planläggning sker i samråd med verksledningen. Resultatet av de

fortlöpande undersökningarna delges kontinuerligt verksledningen. Planer

beträffande målet för verksamheten och för den organisativa strukturen

uppgöras gemensamt av nämnden och verksledningen. Vederbörligt verk

bidrar dessutom med viss personal, vilken därvid direkt ingår i den undersökningsgrupp,

som nämnden avdelat för uppgiften.

Som exempel på pågående organisationsundersökningar inom den civila

statsförvaltningen omfattande verkens hela förvaltningsapparat kunna

nämnas: väg- och vattenbyggnadsverkets centrala och regionala administration

med ca 2 100 tjänstemän, arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga

arbetsförmedlingen med ca 2 100 tjänstemän, länsstyrelserna med ca 3 100

tjänstemän samt civilförsvarsstyrelsen med ca 120 tjänstemän. I samband

med undersökningarna av länsstyrelseorganisationen pågå vidare särskilda

undersökningar rörande den centrala motorfordonsregistreringen,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 192.

13

folkbokföringsväsendets organisation samt den tekniska utformningen av

skattedebitering och uppbörd. I samband med genomgången av civilförsvarsstyrelsen

avses förslag till total omfattning av civilförsvarets organisation

och materielplan skola utarbetas i samarbete med en nyligen tillsatt

kommitté för utredning av civilförsvarets behov.

Härjämte pågå ett flertal andra undersökningar, varav kunna nämnas:

undersökning av sådana arbetsuppgifter inom domstolsväsendet för vilkas

handläggning icke erfordras juridisk specialutbildning, undersökning av

städningsarbetet inom statsförvaltningen samt undersökning av expeditionstjänsten

vid Karolinska sjukhuset.

Större delen av statsförvaltningen bör successivt bli föremål för fullständiga

organisationsundersökningar. För närvarande arbetar nämnden

efter en flerårsplan, som godkänts av finansdepartementet men en långtidsplan

bör också utarbetas, som täcker hela statsförvaltningen och som

anger vilka verk som skola undersökas och i vilken ordning undersökningarna

skola ske.

Bland annat för att lämna underlag för en sådan långtidsplan pågår

för närvarande som en särskild uppgift inom nämnden en »kartläggning»

av den statliga förvaltningen, varvid organens verksamheter samt deras

ställning i olika avseenden i förhållande till varandra komma att belysas.

I samband härmed komma även att genomgås vissa andra organs arbetsuppgifter,

i den mån de ha anknytning till den statliga förvaltningen.

Genom »kartläggningen» komma även möjligheterna att påvisa dubbelarbete

att ökas och den kommer att möjliggöra den överblick, som erfordras

för att förekommande uppgifter skola kunna fördelas på lämpligt sätt

mellan olika verk in. m.

Den andra huvuduppgiften, som enligt motionen skulle åvila det sammanslagna

rationaliseringsorganet, skulle vara remissbehandling av olika

anslagsäskanden och förslag om utvidgningar.

Bedömningen av anslagsäskandena i vad avser avlönings- och ornkostnadsanslagen

för olika verk och myndigheter samt av de utvidgningar av

den administrativa apparaten, som kunna bli erforderliga, om ett verk tillföres

nya arbetsuppgifter, är ett mycket betydelsefullt och svårbemästrat

led i strävan att åstadkomma en god hushållning inom statsförvaltningen.

Bedömningen måste göras efter ekonomiska principer, så att största möjliga

effektivitet erhålles samt med hänsynstagande till berättigade krav

på säkerheten. En schablonartad nedskärning av ett anslagsäskande inom

ett visst gebit kan sålunda framtvinga ett oekonomiskt arbetssätt och därigenom

i vissa fall åsamka staten mångdubbelt större utgifter än det belopp

nedskärningen avsåg. Otillräcklig kännedom om de konsekvenser ur arbetssynpunkt

föreslagna ändringar av författningar och bestämmelser eller

nya uppgifter kunna medföra, kan leda till att ändringar genomföras, vilka

åstadkomma utvidgningar i statsapparaten, som icke stå i proportion till

ändringarnas eller de nya arbetsuppgifternas värde ur t. ex. service- eller

säkerhetssynpunkt. Bedömningarna av anslagsäskanden m. m. ur organisatorisk

synpunkt tendera att bli svårare att utföra, efterhand som statsapparaten

sväller och de olika verkens organisationer i samband därmed

bli alltmer komplicerade. Det är numera oftast mycket svårt att med ledning

av i anslagsäskanden eller dylikt tillgängliga uppgifter träffa ur ekonomisk

synpunkt riktiga avgöranden. Av gammal praxis verkställes remiss
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 192.

behandling av dylika ärenden i första hand genom statskontoret. Emellertid

framhålla motionärerna, att det erfordras mer detaljerade fakta och

kalkyler än statskontoret numera har möjlighet framlägga för ett sakligt

ekonomiskt bedömande av nämnda frågor. Det finnes dock stora

svårigheter att snabbt förverkliga en sådan ordning, att sakliga och detaljerade

remissvar i organisatoriska frågor kunna erhållas. Som tidigare

nämnts, ha verken blivit alltmer komplicerade. För ett klargörande av

berörda förhållanden erfordras vanligtvis mer eller mindre omfattande

och tidskrävande undersökningar på arbetsplatsen. De olika arbetsuppgifterna

inom ett verk gripa dessutom ofta så in i varandra, att det icke

är möjligt att bedöma en viss verksamhet enbart på grundval av undersökningar

av denna, utan det fordras en total överblick av hela verkets

organisation.

Det är därför, när det gäller de årliga budgetäskandena, otänkbart att

under den tid, som står till förfogande för remissarbetet annat än i speciella

undantagsfall hinna med att utföra sådana undersökningar, som erfordras

för att få fram erforderligt underlag för bedömningen. I de fall

däremot, då fullständiga organisationsundersökningar inom respektive

verk nyligen utförts, bör en saklig remissbehandling i allmänhet kunna

medhinnas. Enligt nämndens uppfattning giva de förut nämnda systematiska

organisationsundersökningarna det bästa underlaget för remissbesvarande

i organisatoriska och liknande frågor. Beträffande stora delar

av den militära stabs- och förvaltningsapparaten, där organisationsundersökningar

utförts, har nämnden sedan länge fungerat som remissorgan.

Även beträffande den civila statsförvaltningen ha i vissa fall detaljerade

remissvar kunnat lämnas av nämnden. Intresset bör därför i första hand

koncentreras på ett snabbt och effektivt bedrivande av de fullständiga organisationsundersökningarna.

Efterhand som dessa slutförts för vissa verk,

föreligga för statsmakterna möjligheter att beträffande dessa verks organisatoriska

frågor få fram sakliga remissvar, innehållande de detaljerade

fakta, som erfordras för ett ställningstagande till budgetäskandena.

Den tredje huvuduppgiften för det sammanslagna rationaliseringsorganet

skulle enligt motionen utgöras av den sakrevisionella verksamhet,

som nu åvilar statens sakrevision.

Nämnden delar helt motionärernas åsikt, att för utförande av de ovan

nämnda systematiska organisationsundersökningarna ett starkt centralt

organ bör finnas, stött av en högt kvalificerad sakkunskap i organisationsoch

rationaliseringsfrågor. Däremot anser nämnden att starka skäl tala

mot en sammanslagning mellan det centrala rationaliseringsorganet, det

sakrevisionella organet och statskontoret såsom närmare framgår av det

av nämnden den 15 juni 1950 avgivna utlåtandet över 1949 års rationaliseringsutrednings

betänkande, vilket utlåtande i avskrift bifogas.1 Några

skäl som skulle kunna giva nämnden anledning att ändra sin däri framlagda

principiella uppfattning ha sedan dess icke framkommit. Tvärtom

ha erfarenheter under sedan dess förflutna tidsperioden ytterligare bestyrkt

den då framförda uppfattningen.

Nämnden, vilken ser som sin uppgift att med undvikande av negativ

kritik framföra positiva förslag till förbättringar, har lyckats att i allmänhet

nå ett förtroendefullt och gott samarbete med berörda verk, vilket som

tidigare nämnt är en nödvändig förutsättning för att vid organisations
-

1 Här ej intaget.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 192.

15

undersökningarna nå fullgoda resultat. Verkens vid många tillfällen visade

öppenhet i samarbetet med nämnden och ärliga framläggande av förefintliga

brister i organisationen in. in. skulle enligt nämndens uppfattning bli

svår att vidmakthålla om rationaliseringsorganet även skulle bedriva direkt

revisionell verksamhet.

En sammanslagning med statskontoret skulle bland annat betyda att

hela dess nuvarande remissbörda, som bland annat även avser spörsmål

med finanspolitiska aspekter, skulle komma att åvila det centrala rationaliseringsorganet.

Såsom framhållits i nämndens ovan nämnda remissyttrande

skulle en sådan remissbörda verka direkt hindrande för de systematiska

organisationsundersölmingarna. För rationaliseringsorganets del bör

remissverksamheten begränsas till organisatoriska och liknande frågor i

sådana verk, som varit föremål för fullständiga organisationsundersökningar

under en icke alltför avlägsen tidsperiod.

Nämnden anser, att största effektiviteten i rationaliseringsarbetet nås

av ett verk, som icke har så många och skilda arbetsuppgifter som det sammanslagna

organet skulle få, utan som till huvuduppgift har egentliga

organisationsundersökningar.

Som ett motiv för sammanslagningen har framhållits, att statskontoret,

sakrevisionen och organisationsnämnden alla arbeta i effektivitets- och

besparingssträvandenas tjänst och att de, genom sin på var sitt område

vunna erfarenhet, skulle kunna ge varandra impulser. För planering av

organisationsundersökningarna skulle t. ex. erfarenheter från bedriven sakrevision

och remissbehandling vara av värde. Genom de ytterligare kontaktmöjligheter

en sammanslagning medför, skulle enligt rationaliseringsutredningen,

till vilken motionärerna hänvisat, erfarenheter från de skilda

verksamhetsgrenarna i större utsträckning än nu är fallet kunna komma

att utbytas. Eftersom planläggningen av organisationsundersökningarna

enligt nämndens uppfattning i allmänhet bör ske med ledning av tidigare

nämnd »kartläggning» av statsförvaltningen, torde dock för det egentliga

rationaliseringsarbetet betydelsen av impulser från den sakrevisionella

och remissbehandlande verksamheten ej vara stor. Nämnden är därför

av den bestämda uppfattningen, att fördelarna med en sammanslagning

icke skulle uppvägas av de nackdelar en sådan skulle medföra. Nämnden

vill i detta sammanhang erinra om att en utmärkt kontakt redan finnes

mellan sakrevisionen och organisationsnämnden genom att nämndens

generaldirektör är ledamot av sakrevisionens styrelse.

Uppgiften att utföra organisationsundersökningar inom statsförvaltningen

bör därför enligt nämndens uppfattning liksom hittills anförtros

åt denna.

Organisationsnämnden bör dock efter hand som de fullständiga organisationsundersökningarna

fortskrida i allt större omfattning även kunna

utföra remissbehandling av organisatoriska frågor beträffande redan undersökta

verk.

I motionen hemställes vidare att Kungl. Maj :t uppdrager åt lantbruksstyrelsen

och organisationsnämnden att gemensamt framlägga förslag till

överflyttning av de lantbruksnämnderna tillkommande uppgifterna på

hushållningssällskapen, lantmäteriorganen och andra lämpliga organ. Därest

en sådan utredning skall sättas igång bör den ske i samband med en

organisationsundersökning av lantbruksstyrelsen. För närvarande är all

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 192.

tillgänglig personal inom nämnden sysselsatt med pågående undersökningar

vilka bedrivas efter det ovanämnda program, som godkänts av

finansdepartementet. Nämnden har därför icke möjlighet att under den

närmaste tiden åtaga sig ytterligare uppgifter i så stor omfattning, som

här är fråga, såvida icke statsmakterna bedöma dessa så angelägna, att

någon av nu pågående undersökningar tillsvidare skall eftersättas.

Lantbruksstijrelsen anför följande.

Av de olika förslag, som framställts i motionen, har styrelsen ansett sig

ha att ingå endast på det som gäller frågan om överflyttning av de uppgifter,

vilka tillkomma lantbruksnämnderna, på hushållningssällskapen,

lantmäteriorganisationen och andra lämpliga organ. Styrelsen begränsar

sig därför i det följande till denna del av motionen. Som grund för sitt

förslag ha motionärerna anfört att många skäl tala för att lantbruksnämndernas

nuvarande uppgifter utan förfång för jordbruket och utan särskilda

svårigheter skulle väl så effektivt och med mindre kostnader kunna övertagas

av andra redan existerande organ, i första hand hushållningssällskapen.

För en bedömning av i vad mån grund finns för en dylik uppfattning

är det givetvis nödvändigt, att man gör klart för sig vilka lantbruksnämndernas

arbetsuppgifter äro och hur personalens arbetsinsatser

fördelas på de olika uppgifterna. Styrelsen vill härom till en början erinra,

att lantbruksnämnderna vid sitt inrättande år 1948 fingo övertaga arbetsuppgifter

främst från tre olika organisationer, nämligen hushållningssällskapen,

egnahemsnämnderna och lantbruksingenjörsorganisationen, samt

dessutom fingo vissa nya uppgifter såväl på den yttre som inre rationaliseringens

område. Från hushållningssällskapen fingo nämnderna övertaga

den förmedling av lån och bidrag för inre rationalisering, som sällskapen

dittills bedrivit. Även den projekteringsverksamhct ifråga om täckdikning,

stenröjning, jordkörning, betesförbättring och avloppsförbättring, som sällskapen

tidigare bedrivit, övergick i stort sett till nämnderna. Från egnahemsnämnderna

fingo lantbruksnämnderna övertaga egnahemsnämndernas

tidigare uppgifter ifråga om social egnahemsverksamhet och förstärkning

av ofullständiga jordbruk medan egnahemsnämndernas uppgifter ifråga

om bostadsförbättring överfördes till de likaledes år 1948 inrättade länsbostadsnämnderna.

Lantbruksingenjörsorganisationen inarbetades i sin

helhet i lantbruksnämnderna och vidare fingo dessa övertaga de frågor

rörande tillämpningen av vanhävdslagstiftningen, som dittills handlagts av

jordbrukskommissionerna i de olika länen. Bland nytillkomna arbetsuppgifter

kunna i främsta rummet nämnas den utvidgade verksamhet för

främjande av jordbrukets yttre rationalisering, som beslutades av 1947

års riksdag, ävensom — på den inre rationaliseringens område — fördelning

av lån och bidrag till uppförande av ekonomibyggnader. Även handhavandet

av ärenden rörande producent- och kontantbidrag till vissa jordbrukare

bör nämnas i detta sammanhang. Vidare delegerades från Kungl.

Maj :t till nämnderna beslutanderätten i ärenden rörande tillstånd enligt

jordförvärvslagen.

Inom lantbruksstyrelsen gjordes hösten 1952 en undersökning för klargörande

av hur lantbruksnämndernas personal är fördelad på olika arbetsuPPgifter-

Undersökningen gällde all nämndernas personal utom kamrerare,

kontorister, kanslibiträden och andra befattningshavare för kontors-,

skriv- och ritgöromål, med andra ord all den tekniska personalen. Denna

omfattade vid tiden för undersökningen sammanlagt 357 tjänstemän. Från

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 192.

17

lantbruksnämnderna infordrades uppgifter om i vilken utsträckning de

olika tjänstemännens arbetstid användes till uppgifter inom olika grenar

av nämndernas verksamhet. Sammanställda visade uppgifterna, att icke

mindre än i det närmaste 75 % av den tekniska personalens arbetstid

ägnades åt arbete sammanhängande med den inre rationaliseringen, omkring

10 % åt jordbruksegnahemsverksamhet, producent- och kontantbidrag,

vanhävdsärenden o. d. samt omkring 15 % åt jordbrukets yttre

rationalisering. Av de ifrågavarande befattningshavarna voro 143, nämligen

de 26 byggnadskonsulenterna samt tjänstemännen på lantbruksingenjörsavdelningarna,

praktiskt taget helt sysselsatta med den inre rationaliseringen.

Av de övrigas arbetskraft användes huvuddelen eller en personalstyrka

motsvarande omkring 125 tjänstemän likaledes till uppgifter

på den inre rationliseringens område samt en mindre del — motsvarande

ungefär 36 tjänstemän — till uppgifter inom de socialt betonade verksamhetsgrenarna.

Endast den härefter återstående arbetskraften var i stort

sett verksam för den yttre rationaliseringen. Beträffande samtliga verksamhetsgrenar

torde böra framhållas, att personalen hittills varit otillräcklig,

vilket förhållande särskilt framträtt under de två senaste åren.

Det torde i och för sig icke vara omöjligt att överföra en del av lantbruksnämndernas

arbetsuppgifter till andra organ. Detta gäller i första

hand den lånc- och bidragsgivning och den projekteringsverksamhet på

den inre rationaliseringens område, som tidigare omhänderhades av hushållningssällskapen.

Dessa uppgifter skulle i sådant fall återföras till sällskapen.

Den verksamhet, som omhänderhas av lantbruksingenjörsavdelningarna,

är däremot av så särpräglad natur, att densamma icke lämpligen

torde kunna övertagas av något annat befintligt organ. Valet står här

mellan att låta den nuvarande ordningen bestå eller att för ändamålet

skapa en ny självständig organisation, vilket i stora drag skulle innebära

en återgång till de förhållanden, som rådde före lantbruksnämndernas tillkomst.

Även beträffande den del av den inre rationaliseringen, som består

i låne- och bidragsgivning till uppförande och förbättring av ekonomibyggnader,

skulle vissa svårigheter uppstå att finna en lämplig anknytning till

annat befintligt organ. Sådana frågor kunna nämligen i det övervägande

antalet fall icke lösas annat än i samband med överväganden rörande fastigheternas

förutsättningar att bestå såsom självständiga brukningsenheter

och av det sätt på vilket en eventuellt erforderlig yttre rationalisering bör

genomföras. Detsamma är i viss utsträckning förhållandet även med den

av nämnderna bedrivna jordbruksegnahemsverksamheten. Vad angår den

yttre rationaliseringen vill styrelsen framhålla, att om nämndernas därmed

sammanhängande uppgifter överfördes till lantmäteriorganisationen, torde

denna få uppdelas på olika avdelningar med aktiva respektive rättsliga

(rättsvårdande) uppgifter och även i andra hänseenden bli föremål för omorganisation.

Vederbörande förrättningslantmätare har nämligen att vid

lantmäteriförrättning såsom självständig ämbetsman pröva tillåtligheten av

åtgärder som begärts av sakägare. Lantbruksnämnderna åter ha som beröres

mera nedan att bl. a. i samband med inköp och försäljning av jordbruksfastigheter

i rationaliseringssyfte eller fördelning av dylika överlåtelser

aktivt verka för yttre rationalisering. Det torde ligga i öppen dag

att det icke är förenligt med lantmätares ställning som förrättningsman att

samtidigt mer eller mindre uppträda som part eller arbeta i en parts

intresse.

2—1945 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 6 saml. Nr 192.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 192.

Om sålunda ett överförande av vissa av lantbruksnämndernas arbetsuppgifter

till andra organ i och för sig skulle vara möjligt att genomföra, är

det dock enligt styrelsens uppfattning tvivelaktigt om några besparingar

därigenom skulle kunna vinnas. En väsentlig förutsättning härför skulle

väl vara, att den personal, som sysslar med de olika uppgifterna, skulle

kunna minskas. Vare sig fråga är om att överföra uppgifter till hushållningssällskapen

eller till lantmäteriorganisationen torde emellertid såvitt

styrelsen kan bedöma möjligheterna härtill vara ytterligt små. En överflyttning

av uppgifter till dessa organ torde sålunda överhuvud icke kunna

ske utan att den med uppgifterna sysselsatta personalen samtidigt överföres.

Vad särskilt angår hushållningssällskapen må framhållas, att dessa i

likhet med lantbruksnämnderna lida brist på arbetskraft. Härom torde

styrelsen få hänvisa till styrelsens för Hushållningssällskapens förbund

yttrande den 28 februari 1952 över motioner till 1952 års riksdag angående

sammanslagning av hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna (jfr

jordbruksutskottets utlåtande nr 50). Förbundsstyrelsen har där framhållit,

att sällskapens verksamhet efter den år 1947 beslutade omorganisationen

både utökats och intensifierats och att man vid sällskapen på grund

av bristande resurser icke hinner att ägna sig åt vissa uppgifter i den omfattning,

som förhållandena kräva. Det har i yttrandet särskilt framhållits,

att de befattningshavare hos sällskapen — jordbrukskonsulenterna och

jordbruksinstruktörerna (vandringsrättarna) — som främst berördes av

omorganisationen, numera erhållit vissa nya arbetsuppgifter, varigenom

det av omorganisationen orsakade bortfallet av arbetsuppgifter mer än väl

kompenserats. Någon möjlighet att till dessa befattningshavare överföra

någon del av nämndernas verksamhet med den inre rationaliseringen torde

sålunda icke föreligga.

Beträffande lantbruksingenjörsavdelningarna skulle, om deras anknytning

till lantbruksnämnderna upphörde, måhända ett ökat personalbehov

uppkomma; de skulle nämligen därvid icke längre kunna utnyttja viss

personal gemensamt med nämndernas övriga avdelningar.

Det anförda ger enligt lantbruksstyrelsens uppfattning klart vid handen,

att inget kan vinnas i besparingshänseende genom att nämndernas arbetsuppgifter

överföras till andra organ. Även andra synpunkter än besparingssynpunkter

kunna och böra emellertid anläggas på frågan, hur den

verksamhet för jordbrukets rationalisering, som nu omhänderhaves av

lantbruksnämnderna, lämpligen bör vara organiserad. Styrelsen vill erinra

om att en av de större svårigheterna, då riktlinjerna för ifrågavarande

verksamhet uppdrogos vid 1947 års riksdag (prop. nr 75, särskilda utskottets

utlåtande nr 2), var just valet av de organ, som skulle handha

verksamheten. De allmänna utgångspunkterna voro härvidlag dels att

organisationen med hänsyn till det samband, som i realiteten förelåge

mellan de olika grenarna av verksamheten, bleve sådan att garanti skapades

för att detta samband bleve i erforderlig utsträckning beaktat vid planeringen

och verkställigheten av olika rationaliseringsåtgärder, dels att det

allmänna skulle ha ett avgörande inflytande beträffande det sätt, på

vilket de rationaliseringsinstrument, som det allmänna ställde till förfogande,

utnyttjades. Någon tvekan rådde ej om att hushållningssällskapen

borde handha arbetet med rationalisering av driftsförhållandena

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 192.

19

liksom ej heller om att verksamheten för den yttre rationaliseringen

borde anförtros särskilda organ av statlig karaktär — lantbruksnämnderna.

Däremot voro meningarna starkt delade beträffande frågan om hushållningssällskapen

eller lantbruksnämnderna borde omliänderha verksamheten

för den inre rationaliseringen. Avgörande för ställningstagandet härutinnan

var emellertid den såväl av departementschefen som av utskottet

hävdade uppfattningen, att sambandet mellan de olika grenarna av rationaliseringsverksamheten

i praktiken skulle komma att framträda starkare

mellan den yttre och inre rationaliseringen än mellan den inre rationaliseringen

och driftsrationaliseringen. Utskottet anförde även i sitt utlåtande

att utskottet, även om det ofta förelåge ett intimt samband mellan den inre

rationaliseringen och driftsrationaliseringen, ur nyssnämnda synpunkt

ansåge övervägande skäl tala för att den yttre och inre rationaliseringen

skulle handhas av ett och samma lokalorgan. Den uppfattning som sålunda

kommit till synes i utskottets utlåtande har enligt lantbruksstyrelsens

mening klart bestyrkts av de hittills vunna erfarenheterna. En annan

sak är att mindre ändringar i gränsdragningen mellan de olika organens

arbetsfält kunna finnas motiverade. Behovet av dylika ändringar blir dock

mindre allt eftersom samarbetet mellan de olika organen utvecklas till rätta

former.

Enligt styrelsens mening äro sålunda möjligheterna att vinna personalbesparing

genom att överföra lantbruksnämndernas arbetsuppgifter till

andra organ ytterst små för att ej säga obefintliga. Då därtill kommer att

en sådan åtgärd skulle innebära att man utan vägande skäl slopade den

organisationsform, som efter ingående överväganden beslöts vid 1947 års

riksdag och sedan dess visat sig i stort sett ändamålsenlig, får lantbruksstyrelsen

hemställa att motionen i nu förevarande del ej måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd. Styrelsen vill emellertid i detta sammanhang

understryka, att styrelsen är angelägen om att alla möjligheter att genom

samarbete med andra organ effektivt utnyttja personalen på ömse håll

skola tillvaratagas. Vad angår förhållandet mellan nämnderna och hushållningssällskapen

är för övrigt i instruktionen för lantbruksstyrelsen och

lantbruksnämnderna den 17 juni 1948 (nr 349) utsagt, att lantbruksnämnd

skall, då så kan ske utan att nämndens egna arbetsuppgifter eftersättas,

på hemställan av hushållningssällskapet biträda sällskapet med sådana

arbetsuppgifter, som ankomma på detsamma.

Lantbruksstyrelsen vill till slut något närmare ingå på en speciell i

motionen berörd fråga. I motionen har nämligen som exempel på ett fall,

där ett icke obetydligt dubbelarbete skulle pågå, nämnts det arbete som

utföres av lantbruksnämnderna och lantmäteriorganen beträffande sammanläggningar

av olika jordbruksenheter i rationaliseringssyfte och det har

i detta sammanhang framhållits att ansvaret för en tekniskt riktig utformning

av dylika åtgärder givetvis måste bäras av de myndigheter, vilkas

uppgift det är att fastställa gränserna för olika jordbruksfastigheter.

Lantbruksstyrelsen vill i anledning härav framhålla, att lantbruksnämndernas

uppgift i detta sammahang är att bedriva aktiv verksamhet i syfte

att åstadkomma sammanläggningar av jordbruksfastigheter, utbyte av ägor

mellan sådana fastigheter, m. in. Denna verksamhet bedrives i olika

former, såsom genom jordförmedling, inköp, uppdelning och försäljning

av jordbruksfastigheter, stimulans till förvärv av sådana och till förbätt
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 192.

ringsåtgärder av olika slag med bidrag och statsgaranterade lån ävensom

genom användande av de särskilda rättsmedel som förköp och expropriation

utgöra. Till grund för verksamheten måste förslag upprättas efter

mer eller mindre omfattande utredningar, så att de aktiva åtgärderna

sättas in på lämpligt sätt. Dessa åtgärder måste gå hand i hand med

de åtgärder för inre rationalisering, som kunna vara aktuella. Lantbruksnämnderna

och lantmäteriet samarbeta i denna verksamhet exempelvis

så att utredningar på uppdrag av nämnden i många fall göras av lantmätare,

varefter lantbruksnämnden bedömer om aktiva åtgärder böra

sättas in genom nämndens försorg. Beträffande denna i egentlig mening

aktiva verksamhet förekommer icke något dubbelarbete mellan lantbruksnämnderna

och lantmäteriorganisationen.

Det av motionärerna åsyftade dubbelarbetet torde vara det som kan förekomma

i samband med den jordpolitiska kontrollen enligt jordförvärvslagen

och jorddelningslagen. I de fall där ägare av jordbruksfastighet

förvärvar annan jordbruksfastighet eller del därav för sammanläggning

skall i den prövning av jordförvärvet, som lantbruksnämden har att verkställa,

ingå bedömning om den med förvärvet sammanhängande ändringen

av berörda brulcningsenheter är lämplig. Denna fråga ingår — vid de

förvärv, som avse del av fastighet — även i den prövning, som förrättningslantmätaren

skall företaga vid den fastighetsbildningsförrättning, som

erfordras för förvärvets slutliga genomförande. I praktiken finnas emellertid

goda möjligheter att ordna handläggningen av dylika ärenden på

sådant sätt att dubbelarbete undvikes. Lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen

ha utfärdat gemensamma anvisningar härom till vederbörande

lokalmyndigheter. Styrelsen vill i detta sammanhang även erinra om att

frågan om förenkling av förfarandet beträffande den jordpolitiska kontrollen

enligt jordförvärvslagen är under utredning inom 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning.

Lantbruksstyrelsen vill slutligen erinra om att det problem, som nu

berörts, också varit föremål för uppmärksamhet från riksdagens justitieombudsmans

sida i en skrivelse av den 15 december 1952, vilken av jordbruksministern

anmälts i propositionen nr 97 till 1953 års riksdag. Avskrift

av skrivelsen jämte däröver avgivna yttranden har enligt propositionen

ansetts böra överlämnas till jordbruksrationaliseringsutredningen

och fastighetsbildningssakkunniga för kännedom och övervägande, såvitt

vad däri anförts äger samband med de utredningsuppdrag som lämnats

till dessa utredningar. Vid fullgörandet av dessa utredningsuppdrag, som

avse ändrad lagstiftning berörande både lantmäteri- och lantbruksorganisationernas

arbetsuppgifter, måste organisationernas funktioner i avseende

å den yttre rationaliseringen, samordningen av dessa funktioner samt fördelningen

av uppgifterna enligt styrelsens mening även i övrigt komma

under närmare överväganden.

Lantmäteristijrelsen anför följande.

I motionen hemställes under punkt 1 att riksdagen måtte besluta att i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t snarast måtte för riksdagen

framlägga förslag med anledning av 1949 års rationaliseringsutrednings

betänkande och syftande till en effektivisering av besparings- och

rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 192.

21

På denna punkt får lantmäteristyrelsen erinra om att styrelsen i sitt

remissyttrande den 13 juni 1950 över rationaliseringsutredningens betänkande,

vilket yttrande här bilägges i avskrift1, framfört betänkligheter mot

utredningens förslag, att statens sakrevision, statens organisationsnämnd

samt huvuddelen av statskontoret m. in. skulle sammanföras till ett centralt

rationaliseringsorgan. Styrelsens betänkligheter grundade sig väsentligen

på den invändningen, att det skulle medföra omgång och tidsutdräkt

att inkoppla en ny instans mellan de centrala verken och vederbörande

departement och att det föreslagna nya verket endast skulle kunna erbjuda

sakkunskap inom mycket begränsade områden och knappast kunna biträda

olika verk i fråga om uppgifter inom de stora och väsentliga specialområdena.

Utvecklingen under senare år har ytterligare styrkt styrelsens

tidigare uttalade uppfattning att vederbörande ämbetsverk självt bäst överblickar

möjligheterna att effektivisera arbetet inom sitt verksamhetsområde.

Med stöd av erfarenheterna från lantmäteriväsendets område anser

sig styrelsen sålunda fortfarande icke kunna tillstyrka att rationaliseringsutredningens

ifrågavarande förslag genomföres.

Under punkt 2 hemställes i motionen att Kungl. Maj :t skulle uppdraga

åt lantbruksstyrelsen och organisationsnämnden att gemensamt framlägga

förslag till överflyttning av de lantbruksnämnderna tillkommande uppgifterna

"på hushållningssällskapen, lantmäteriorganen och andra lämpliga

organ. Som motiv härför anföres bl. a., att det torde vara klarlagt att ett

icke obetydligt dubbelarbete pågår på grund av bristande samordning

mellan lantbruksnämnderna och lantmäteriorganen beträffande i den s. k.

yttre rationaliseringen ingående sammanläggningar av olika jordbruksenheter.

Vad först själva sakfrågan beträffar anser lantmäteristyrelsen att vissa

frågor rörande samverkan mellan lantbruksnämnderna och fastighetsbildningsmyndigheterna

otvivelaktigt behöva närmare överses i syfte att åstadkomma

enklare och snabbare handläggning av ärendena. En av motionärerna

berörd fråga gäller prövningen av kompletteringsförvärv enligt jordförvärvslagen

och jorddelningslagstiftningen, där för närvarande visst

dubbelarbete synes förekomma. Ifrågavarande problem äro för närvarande

föremål för utredning inom 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning,

som enligt sina direktiv har att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan

om möjligheter att begränsa och förenkla det administrativa förfarandet

i sådana ärenden, som i betraktande av syftet med lagen måste anses vara

av mindre vikt eller kunna bli tillfredsställande prövade i annan ordning.

I viss utsträckning torde förhållandet mellan lantmäteriets och lantbruksorganisationens

befattning med jordbrukets rationaliseringsfrågor

bli föremål för uppmärksamhet i den grundliga reformering av fastighetsbildningslagstiftningen

som för närvarande pågår inom fastighetsbildningssakkunniga.

Av de sakkunnigas arbete torde bl. a. framkomma förslagom

ett helt nytt institut för reglering av grupper av fastigheter, en motsvarighet

till det nuvarande omskiftesinstitutet. Härvid torde bl. a. bli

nödvändigt att söka åstadkomma en effektiv hopkoppling av olika statliga

stödåtgärder, bl. a. sådana som handhavas av lantbruksnämnderna, med

fastighetsregleringsförrättningen. Utredningsarbetet på detta område är

redan i full gång.

Av det anförda framgår att de av motionärerna berörda spörsmålen om

1 Här ej intaget.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 192.

en effektivisering av det arbete, som ankommer på lantmäteriet och lantbruksnämnderna,

redan är föremål för uppmärksamhet inom särskilda

utredningsorgan. Enligt vad styrelsen har sig bekant kan jordbruksrationaliseringens

förslag rörande en ny jordförvärvslag förväntas redan vid

årsskiftet. Vad fastighetsbildningssakkunnigas arbete beträffar torde detta

på grund av uppgiftens storlek taga ytterligare flera år i anspråk. Styrelsen

kan icke inse, att det av motionärerna väckta förslaget på något sätt skulle

verka för underlättande av det pågående arbetet. Det får dessutom anses

uteslutet att frågorna om en närmare samordning av lantbruksnämndernas

och lantmäteriets arbetsuppgifter skulle utredas i en ordning, där icke

lantmäteriet vore representerat. Vidare bör understrykas att de frågor,

som äro väsentliga i dessa sammanhang, äro lagstiftningsfrågor och jordpolitiska

överväganden och endast i andra hand av administrativ rationaliseringskaraktär.

Statens organisationsnämnd torde alltså icke primärt

böra belastas med dylika utredningsuppdrag.

Lantmäteristyrelsen vill även framhålla att den av motionärerna berörda

frågan om överflyttning av vissa av lantbruksnämndernas uppgifter

på hushållningssällskapen nyligen prövats av riksdagen.

Vad motionärerna anfört under punkt 3 i sin hemställan är icke av den

art att den föranleder något yttrande från styrelsens sida.

Sammanfattningsvis får lantmäteristyrelsen med stöd av det anförda

hemställa, att vad i motionen föreslagits under punkterna 1 och 2 icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Hushållningssällskapens förbund anför följande.

Ifrågavarande spörsmål har redan tidigare behandlats inom förbundet

och förbundsstyrelsen överlämnade den 28 februari 1952 till riksdagens

jordbruksutskott yttrande över likalydande motionerna nr I: 69 och

II: 98 angående sammanslagning av hushållningssällskap och lantbruksnämnder

till ett organ. Härvid anförde styrelsen, efter att ha redogjort

för de av hushållningssällskapens omorganisation betingade förändringarna

i verksamhetsuppgifterna, bl. a. följande:

»Som ovan anförts framfördes i samband med omorganisationen betänkligheter

mot att två olika organ skulle handhava likartade arbetsuppgifter.

Man menade därför, att hos hushållningssällskapen borde allt fortfarande

kvarligga åtgärderna för jordbrukets inre rationalisering, vilka i

många avseenden höra mycket intimt samman med den av sällskapen

handhavda driftsrationaliseringen. Det var sålunda närmast lämpligheten

av den föreslagna gränsdragningen, som ifrågasattes. De erfarenheter, som

därefter vunnits, ge också belägg för att dessa betänkligheter icke voro

ogrundade. Erfarenheterna äro sådana, att det finns anledning till justeringar

i den gjorda gränsdragningen.

Att åstadkomma en dylik åtskillnad mellan inre rationalisering och

driftsrationalisering torde icke vara möjligt, då de två grupperna i många

hänseenden gripa in i varandra. Särskilt påtagligt är detta i fråga om

betesförbättringsverksamheten, eftersom i samband med dennas genomförande

stor hänsyn måste tagas till en rad av rena driftsrationaliseringsspörsmål

såsom gödsling, sådd, djurmaterial in. in. Vidare kunna hithörande

åtgärder ingalunda betraktas som avslutade och genomförda i och

med att de förbättringsarbeten, till vilka staten lämnar lån och bidrag, äro

slutförda och den för bete avsedda marken bringats i lämplig kultur. Ut
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 192.

23

nyttjandet av en verkställd betesförbättring står nämligen, som nyss antytts,

i intimt samband med och är beroende av vidtagandet av en hel

mängd andra åtgärder. Kännedomen och kunskapen om dessa åtgärder

är dock som regel förhållandevis ringa bland dem, som komma i

åtnjutande av statligt stöd för betesförbättringars utförande. Det erfordras

därför en omfattande och fortlöpande upplysnings- och rådgivningsverksamhet

för att resultatet av de statsunderstödda förbättringsåtgärderna

skall bli det bästa. Det förtjänar i detta sammanhang erinras om att förbundet

på grund av anförda skäl i skrivelse den 7 oktober 1950 hos Kungl.

Maj:t föreslagit, att förmedlingen av statsunderstöd till betesförbättringar

skulle överflyttas från lantbruksnämnderna till hushållningssällskapen.

Enahanda förslag framfördes även i motioner vid föregående års riksdag.

Framhållas må vidare, att de skäl, som ovan anförts för att betesförbättringsåtgärderna

skola sammankopplas med driftsrationaliseringen,

även gälla för flertalet andra av de åtgärder, som äro hänförda till den

inre rationaliseringen. Det vore därför enligt förbundsstyrelsens mening

mest ändamålsenligt, om sistnämnda åtgärder handhades av samma organ

som svarar för driftsrationaliseringen. Hushållningssällskapen synas sålunda

böra svara för bägge grupperna av åtgärder. Härigenom skulle också

kostnaderna för rationaliseringsverksamheten i viss utsträckning kunna

begränsas, eftersom med nuvarande förhållanden befattningshavare från

två organ ofta måste fara till samma gård för att handlägga likartade och

sammanhängande ärenden. Dylika »dubbelförrättningar» företagas ej endast

på grund av rekvisition av vederbörande jordbrukare utan även på

grund av att — exempelvis — ett visst spörsmål av inre rationaliseringsnatur

icke kan lösas av lantbruksnämnden utan att denna söker samverkan

med hushållningssällskapet, som handhar driftsrationaliseringen.

Även ur det allmännas synpunkt skulle det därför vara mest rationellt, om

den inre rationaliseringen och driftsrationaliseringen sammanfördes.

Vad slutligen den av lantbruksnämnderna handhavda yttre rationaliseringen

beträffar äro hithörande spörsmål och åtgärder av helt annan

karaktär än de övriga bägge grupperna av rationaliseringsåtgärder och de

måste därför behandlas fristående för sig.

Förbundsstyrelsen anser sålunda, att några skäl till den i motionerna

åsyftade sammanslagningen ej föreligga. De erfarenheter, som under

senare år vunnits, ge i stället anledning till en lämpligare uppdelning av

verksamhetsuppgifterna mellan hushållningssällskap och lantbruksnämnder.

»

Några nya omständigheter, som skulle kunna föranleda ett ändrat ställningstagande,

ha icke inträtt, sedan förenämnda yttrande avgavs. Samma

skäl kunna sålunda alltjämt anföras för en rationalisering och effektivisering

av verksamheten genom en ändrad gränsdragning mellan hushållningssällskapens

och lansbruksnämndernas arbetsuppgifter. Det synes obestridligt,

att ett bättre utnyttjande av den tillgängliga arbetskraften och

därmed icke obetydliga besparingar av statsmedel skulle kunna ernås. Utvecklingen

har bestyrkt nackdelarna av att ett organ handhar det rent

tekniska genomförandet av olika förbättringsåtgärder och ett annat sysslar

med de spörsmål, som höra samman med ifrågavarande åtgärders rationella

utnyttjande.

Vad angår den yttre rationaliseringen vill förbundsstyrelsen framhålla,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 192.

att de därmed sammanhängande problemen i flertalet fall både äro av

jordbruksekonomisk och av lantmäteriteknisk natur. Ett överförande av

hithörande åtgärder till lantmäteriorganisationen på sätt motionärerna

ifrågasatt torde därför knappast kunna ske med mindre denna organisation

förstärkes med agronomisk sakkunskap. I den mån det allmänna

även fortsättningsvis genom lagstiftning och aktiv medverkan skall i nuvarande

omfattning befrämja jordbrukets yttre rationalisering torde det

emellertid vara lämpligast, att särskilda organ handha denna verksamhet.

Förbundsstyrelsen vill dock i detta sammanhang framhålla, att utvecklingen

på jordbrukets område under senare tid haft till följd, att en mycket

omfattande, frivillig yttre rationalisering genomförts utan statens medverkan.

Då emellertid lagstiftningen på detta område är föremål för en

översyn, synes lämpligen organisatoriska förändringar i fråga om åtgärderna

på den yttre rationaliseringens område för närvarande böra anstå.

Utskottet.

I den föreliggande motionen hemställes i första hand, att riksdagen

måtte anhålla att Kungl. Maj :t snarast för riksdagen framlägger förslag

med anledning av 1949 års rationaliseringsutrednings betänkande. Såsom

av de i anledning av motionen infordrade yttrandena framgår, råder delade

meningar om lämpligheten av det av rationaliseringsutredningen framlagda

förslaget. Å ena sidan har statskontoret — med reservation av två

ledamöter — ansett att förslaget om sammanförande av sakrevisionen och

organisationsnämnden inbördes och med statskontoret till ett centralt

organ för rationaliseringsarbetet under finansdepartementet innebure en

god lösning, dock under den »självklara och ofrånkomliga» förutsättningen

att de gynnsamma villkor för ett fritt och av stela former obundet arbetssätt,

under vilka sakrevisionen och organisationsnämnden hittills med

mycken fördel kunnat verka, alltjämt finge bestå i obeskuren omfattning.

Å andra sidan har såväl sakrevisionen som organisationsnämnden uttalat

sig emot den av rationaliseringsutredningen föreslagna sammanslagningen.

Enligt utskottets mening kan det icke anses ådagalagt att upprättandet

av — enligt uttryckssättet i motionen — »ett starkt besparings- och rationaliseringsorgan

i linje med rationaliseringsutredningens förslag» är den ur

alla synpunkter ändamålsenligaste lösningen. Vad som i vissa av de föreliggande

yttrandena anförts talar fastmera i motsatt riktning. Det bör

enligt utskottets mening icke förbises att genom de redan befintliga organen

för besparing och rationalisering inom statsförvaltningen goda möjligheter

finnes att förverkliga det i motionen avsedda huvudsyftet. Erfarenheterna

torde få utvisa huruvida och i vad mån ytterligare åtgärder av

detta slag kan anses påkallade. Utskottet — som förutsätter att Kungl.

Maj :t med uppmärksamhet följer ifrågavarande, i och för sig betydelsefulla

spörsmål — är för sin del icke berett att nu tillstyrka en åtgärd i

enlighet med motionärernas yrkande på denna punkt.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 192.

25

Motionärernas i andra hand gjorda yrkande innebär att åt lantbruksstyrelsen

och organisationsnämnden måtte uppdragas att gemensamt framlägga

förslag till överflyttning av lantbruksnämndernas uppgifter på hushållningssällskapen,

lantmäteriorganen och andra lämpliga organ. Denna

fråga har utförligt belysts i de avgivna yttrandena, till vilka utskottet får

hänvisa. Utskottet har av vad i ärendet förekommit bibringats den uppfattningen,

att visst fog synes föreligga för det i motionen gjorda påståendet

om dubbelarbete mellan lantbruksnämnderna och lantmäteriorganen.

Denna fråga torde emellertid — på sätt lantbruksstyrelsen anfört -— kunna

regleras genom lämpliga åtgärder i administrativ ordning. Vad själva organisationsfrågan

angår må erinras, att densamma varit föremål för upprepade

ställningstaganden från riksdagens sida i anledning av väckta

motioner (se jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande

1952: 50). Vidare må framhållas att ifrågavarande problem i viss utsträckning

uppgivits vara föremål för utredning inom 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning

samt kan väntas komma att uppmärksammas jämväl

i samband med den pågående reformeringen av fastighetsbildningslagstiftningen.

Då utskottet med hänsyn till det anförda icke anser påkallat att

riksdagen f. n. gör en framställning till Kungl. Maj :t av i motionen avsedd

innebörd, får utskottet avstyrka det i motionen gjorda yrkandet i

denna del.

Slutligen påyrkas i den föreliggande motionen att Kungl. Maj:t måtte

föranstalta om en genomgång av de statliga lånefonderna och bestämmelserna

för dessa i syfte att uppnå förenkling och förenhetligande. Av

statskontorets yttrande i ärendet framgår, att de av motionärerna påtalade

bristerna redan uppmärksammats och föranlett vissa åtgärder men att

fortfarande åtskilliga rationaliseringsmöjligheter kan anses erbjuda sig

i form av avveckling av ytterligare fonder och enhetliggörande av bestämmelserna.

Utskottet, som förutsätter att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet

riktad på ifrågavarande spörsmål, anser för sin del någon särskild

anhållan från riksdagens sida av i motionen avsedd innebörd ej f. n. påkallad.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att motionen II: 269 icke må föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 24 november 1953.

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD.

3—1945 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 6 saml. Nr 192.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 192.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Kar] Andersson, Gustaf Karlsson,

Näsgård, Ohlon, fröken Andersson, herrar Leander, Näsström, Sundelin,

Bergh, Hesselbom, Einar Persson, Edvin Thun, Erik Svedberg, Eric Holmqvist

och Ivar Nilzon; samt

från andra kammaren: herrar Ward, Bergström, Andersson i Malmö,

Mårtensson i Uddevalla, Svensson i Ljungskile, Lindholm, Johansson i

Mysinge, Kyling, Wedén, Birke, Gustafsson i Skellefteå, Löfroth, Gustafsson

i Stockholm, Svensson i Stenkyrka och Almgren.

Reservationer.

1) av herrar Ohlon, Sundelin, Svensson i Ljungskile, Wedén, Gustafsson

i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan

bort ha följande lydelse:

»De i motionen berörda spörsmålen är som framgår av remissyttrandena

av betydande räckvidd och avsevärda svårigheter föreligger utan tvivel

att uppnå lösningar, som på ett tillfredsställande sätt tillgodoser de i

motionen understrukna sparsamhets- och rationaliseringskraven utan oskäligt

förfång för andra berättigade intressen. Utskottet anser emellertid de

av motionärerna upptagna önskemålen så angelägna, att en passiv attityd

från riksdagens sida icke vore försvarlig.

I den föreliggande motionen hemställes i första hand, att riksdagen

måtte anhålla, att Kungl. Maj :t snarast framlägger förslag med anledning

av 1949 års rationaliseringsutrednings betänkande. Detta syftade i första

hand till att skapa ett centralt organ för sparsamhets- och rationaliseringsarbetet,

som med kraft och i obundna former under finansdepartementet

skulle leda den verksamhet, som hittills utövats av statskontoret, sakrevisionen

och organisationsnämnden var för sig. Rationaliseringsutredningens

förslag har understötts av statskontoret, medan sakrevisionen och organisationsnämnden

uttalat sig mot detsamma.

Det torde emellertid enligt utskottets mening ligga i sakens natur, att

de besparingssträvanden, som statskontoret i främsta rummet fullföljer,

kan vinna på om de får ett mera omedelbart stöd av högt kvalificerad sakkunskap

i organisations- och rationaliseringsfrågor. Trots att olika meningar

således framträtt, anser utskottet, att riksdagen bör hos Kungl.

Maj:t anhålla att Kungl. Maj :t efter överarbetning av rationaliseringsutredningens

betänkande skall för riksdagen framlägga förslag baserade på

huvudlinjerna i betänkandet.

Vad därefter angår det av motionärerna berörda spörsmålet om den för

närvarande tungrodda organisationsform, som begagnas för jordbrukets

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 192.

27

rationalisering, finner utskottet de angivna remissutlåtandena utgöra

grund för antagandet, att ett betydande dubbelarbete f. n. förekommer.

Givetvis förutsätter utskottet, att Kungl. Maj:t snarast tillvaratar de

möjligheter, som finns att i administrativ ordning komma tillrätta med

dessa missförhållanden. Utskottet anser emellertid även starka skäl föreligga

för de i motionen framförda synpunkterna, att den nuvarande uppdelningen

av jordbrukets rationaliseringsfrågor på tre olika organ, lantbruksnämnderna,

hushållningssällskapen och lantmäteriorganisationen, i

och för sig är ägnad att försvåra en rationell lösning av dessa problem och

en ändamålsenlig handläggning av därmed förenade ärenden. Då dessa

spörsmål enligt föreliggande remissyttranden är föremål för utredning i

olika former, anser utskottet visserligen att resultatet av dessa utredningar

bör avvaktas, men att riksdagen bör uttala den meningen, att utredningsarbetet

måtte påskyndas och att Kungl. Maj :t skall pröva utredningsresultaten

med särskild inriktning på önskemålet att för riksdagen

framlägga förslag till en förenkling av behandlingen av ifrågavarande

rationaliseringsärenden och en minskning av antalet instanser, som skall

handlägga desamma, samt till en mer ändamålsenlig gränsdragning mellan

de olika organens befogenheter.

Vad slutligen beträffar det i motionen berörda spörsmålet om en genomgång

av de statliga lånefonderna och bestämmelserna för dessa i syfte att

uppnå förenkling och förenhetligande framgår av statskontorets remissyttrande,

att de påtalade bristerna uppmärksammats och föranlett vissa

åtgärder. Statskontoret anser även, att fortfarande åtskilliga rationaliseringsmöjligheter

erbjuder sig. Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj :t har

sin uppmärksamhet inriktad på ifrågavarande spörsmål.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av motionen II: 269, i skrivelse

till Kungl. Maj :t

a) anhålla att Kungl. Maj :t efter överarbetning av rationaliseringsutredningens

betänkande måtte för riksdagen

framlägga förslag i enlighet med huvudlinjerna i betänkandet,

b) i övrigt giva tillkänna vad utskottet ovan anfört.»

2) av fröken Andersson, herrar Bergh, Kyling och Birke.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.