Utlåtande i anledning av väckt motion om en effektivis er ing av besparingsoch rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen m. m.
1953-11-24 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1953:192, Utlåtande i anledning av väckt motion om en effektivis er ing av besparingsoch rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen m. m.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 192.
1
Nr 192.
Utlåtande i anledning av väckt motion om en effektivis er ing
av besparings- och rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen
m. m.
(5:e avd.)
I en inom andra kammaren av herr Wedén m. fl. väckt motion (II: 269)
har hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
dels anhålla att Kungl. Maj :t snarast måtte för riksdagen framlägga förslag
med anledning av 1949 års rationaliseringsutrednings betänkande och
syftande till en effektivisering av besparings- och rationaliseringsarbetet
inom statsförvaltningen, dels begära att Kungl. Maj :t uppdrager åt lantbruksstyrelsen
och organisationsnämnden att gemensamt framlägga förslag
till överflyttning av de lantbruksnämnderna tillkommande uppgifterna på
hushållningssällskapen, lantmäteriorganen och andra lämpliga organ, dels
ock anhålla att Kungl. Maj:t föranstaltar om en genomgång av de statliga
lånefonderna och bestämmelserna för dessa i syfte att uppnå förenkling
och förenhetligande.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen följande.
Medborgarnas krav på att av dem till staten inbetalade skattemedel inom
den statliga förvaltningen användes med sparsamhet och på ett effektivt
sätt måste alltid beaktas. En allmän känsla av att förvaltningsapparaten
har en tendens att växa ut, mera än vad av regering och riksdag fattade
beslut i och för sig motiverar, gör sig från tid till annan gällande. När,
såsom för närvarande är fallet, en sittande regim visar en utpräglad tröghet
i fråga om att avveckla av krig och krisförhållanden en gång föranledda
regleringar, som föranlett betydande utbyggnader av förvaltningsapparaten,
befrämjas uppkomsten av sådana uppfattningar.
Det är uppenbart, att den statliga förvaltningens omfattning och kostnader
bestämmes av två olika faktorer, som icke bör sammanblandas med
varandra. Avgörande är således för det första de beslut om utsträckningen
av den statliga verksamheten på olika områden, som riksdagen fattar. Om
t. ex. en majoritet inom riksdagen godkänner, att nya förvaltningsorgan
upprättas, eller medger, att andra sådana, upprättade under krisartade
förhållanden, må finnas kvar för fullgörandet av vissa uppgifter, om vars
nödvändighet delade meningar mellan de politiska meningsriktningarna
kan råda, är det meningslöst och orättvist att rikta kritik mot sådana förvaltningsorgan
i och för sig. Kritiken bör då riktas mot de politiska meningsriktningar,
som har ansvaret för deras tillkomst eller fortvaro. Vi
anser t. ex. att i nuvarande konjunkturläge priskontrollen och prisregle
1—1945
53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 6 samt Nr 192.
2
Statsutskottets utlåtande nr 192.
ringen kan väsentligt inskränkas och att detta kommer att vara konsumenterna
till gagn. I all synnerhet gäller detta efter den väntade antimonopollagstiftningens
tillkomst. Vi anser också, för att nämna ytterligare ett
exempel, att byggnadsregleringen nu i det väsentliga kan avvecklas. Givet
är, att i och för sig betydande besparingar inom förvaltningsapparaten kan
ske, om riksdagen fattar beslut av denna art. Men det är också tydligt att
det här är fråga om politiska avgöranden.
På samma sätt betingade av politiska ställningstaganden och av det
politiska maktläget är sådana åtgärder, som innebär icke blott nödvändigheten
av en viss förvaltnings- och kontrollapparat utan även direkta statliga
utgifter av subventionskaraktär. Betydande sådana förekommer för närvarande
inom jordbrukspolitikens och bostadspolitikens områden. I den
utsträckning som de politiska meningsriktningarna av allmänna rättviseskäl,
hänsyn till önskemål att mildra den ekonomiska utvecklingens konsekvenser
för vissa medborgargrupper eller för att göra övergången mellan
olika faser i densamma jämnare och därigenom undvika häftiga påfrestningar
av den samhällsekonomiska balansen, finner sig böra acceptera
sådana åtgärder, måste de naturligtvis också bära ansvaret för tillkomsten
av de statliga organ, som skall handha administrationen av åtgärderna.
Från vår allmänna utgångspunkt av skepsis till subventioner, en skepsis
som i nuläget ter sig särskilt välmotiverad, anser vi det t. ex. likväl oundvikligt,
att vissa allmänna bostadssubventioner bibehålies tills vidare, även
om en början till avveckling av dessa bör ske, och accepterar följaktligen
konsekvenserna härav. Även jordbrukssubventionerna bör nedbringas till
vad som från allmän rättvisesynpunkt och av regleringstekniska skäl framstår
som ofrånkomligt. Vi noterar med tillfredsställelse, att jordbruksministern
enligt uttalandena i statsverkspropositionen räknar med en betydande
reducering av dessa subventioner för nästa budgetår. Något preciserat
ståndpunktstagande i detta fall kan givetvis inte ske förrän utgångspunkterna
för nästa års prisuppgörelse klarlagts.
Den andra faktor, som påverkar den statliga förvaltningsapparatens
storlek och kostnader, är emellertid de omständigheter inom densamma,
som mer eller mindre undandrar sig riksdagens insyn och påverkan och
som kan föranleda en onödig tillväxt av eller uppehållandet av en för vid
ram för densamma. Erkännas skall att viktiga åtgärder redan vidtagits
för att komma till rätta med sådana förhållanden. Tillkomsten av statens
sakrevision och statens organisationsnämnd har varit mycket värdefull,
och dessa organ har lämnat väsentliga bidrag till besparingar och rationaliseringar
inom statsförvaltningen. På grund av själva tillväxten av förvaltningsapparaten
har emellertid riksdagens möjligheter att i detalj följa
och avgöra nödvändigheten av den ena eller andra utvidgningen av densamma
trots detta förminskats. Riksdagen saknar ett organ, som för den
kan utgöra ett verkligt, effektivt stöd i dess besparingssträvanden och som
för sin del är i stånd att på ett uttömmande sakligt sätt behandla önskemål
från olika grenar av förvaltningsapparaten samt inrikta effektivitetsfrämjande
undersökningar och åtgärder i besparingssyfte på olika områden,
där detta kan framstå som särskilt befogat inom ramen för den allmänna
politik riksdagen beslutat.
Tidigare var statskontoret av stor betydelse för riksdagens ställningstagande
till Kungl. Maj :ts på olika ämbetsverks äskanden grundade förslag
Statsutskottets utlåtande nr 192.
3
till riksdagen. Numera har statskontorets ställningstaganden icke längre
samma betydelse för riksdagen. Med detta avser vi givetvis ingen nedvärdering
av dess energiska försök att bemästra situationen utan endast ett
påvisande av ett beroendeförhållande av den allmänna utvecklingen av
förvaltningen. Det vore heller icke märkligt, om med den omfattning, som
den statliga förvaltningen nu fått, statskontoret tvingats att tillgodose besparingsintresset
genom en mera schablonartad och mindre i detalj gående
behandling av olika anslagsäskanden och förslag om utvidgningar än tidigare.
Men därav har också följt att riksdagen vid sin behandling av Kungl.
Maj :ts och de olika ämbetsverkens och statliga inrättningarnas framställningar
icke har samma stöd som tidigare i statskontoret för sitt hävdande
av sparsamhetsintresset.
1949 års rationaliseringsutredning föreslog ett sammanförande av statskontoret,
statens sakrevision och statens organisationsnämnd till en enda
enhet under gemensam ledning. Huvudtanken i förslaget torde kunna sägas
åsyfta en koordinering av sparsamhetsviljan med rationaliseringssträvandena
och den sakrevisionella kontrollen. Inom sakrevisionen och organisationsnämnden
finnes redan en betydande sakkunskap och detaljkännedom
samlade om förvaltningsapparatens funktionssätt. För statskontoret i dess
egenskap av remissorgan med sparsamhetssträvan som huvudsyfte vore det
givetvis av stort värde att vid sina yttranden över olika myndigheters äskanden
kunna direkt tillgodogöra sig denna sakkunskap. Upprättandet av
ett dylikt starkt organ, representerande sparsamhetsvilja och effektivitetssträvanden,
skulle även för riksdagen vara ett kraftigt stöd i dess möjligheter
att tillgodose medborgarnas självklart berättigade krav i denna
riktning.
Vi anser det därför icke försvarligt, att Kungl. Maj :t längre uppskjuter
sitt ställningstagande till 1949 års rationaliseringsutrednings förslag. Givet
är, att vissa modifikationer i detsamma kan befinnas nödvändiga. Det måste
dessutom naturligtvis alltid beaktas, att besparings- och rationaliseringsåtgärder
förbereds i intim kontakt med därav berörda verk och inrättningar,
liksom icke minst att berörda personalgrupper känner förståelse för desamma
och får trygghet för att hänsyn skall visas deras berättigade intressen.
Men huvudsyftet måste vara att skapa ett enhetligt uppbyggt starkt
organ i besparingsviljans tjänst, stött av en högt kvalificerad sakkunskap
i organisations- och rationaliseringsfrågor. I styrelsen för ett sådant organ
bör ingå utanför statsförvaltningen stående personer med sakkunskap från
rationaliseringsarbetet inom näringslivet. Dess chef måste väljas med särskilt
stor omsorg. Endast ett på sådant sätt uppbyggt organ kan bli tillräckligt
auktoritativt, både i förhållande till statsförvaltningen i övrigt och
till Kungl. Maj :t, för att riksdagen genom dess verksamhet och bedömanden
skall få ett tillräckligt hållfast underlag för sin prövning.
Det är ur många synpunkter beklagligt, att en dylik samordning av sparsamhets-
och rationaliseringssträvanden icke redan kommit till stånd. De
sista åren uppvisar en del exempel på att dessa strävanden har svårt att
vinna gehör såväl inom regeringen som hos riksdagen. Avsevärd tid har
t. ex. förflutit sedan 1946 års militära förvaltningsutredning framlade sitt
förslag till en omorganisation av armé-, marin- och flygförvaltningarna samt
krigsmaterielverket, vilket skulle medföra att krigsmaterielverket delvis
uppgått i de olika specialförvaltningarna och delvis ersatts med ett mindre
4
Statsutskottets utlåtande nr 192.
organ för industriplaneringen. Utredningen beräknade försiktigt, att dess
förslag skulle medföra en direkt besparing på mellan 3 och 4 miljoner
kronor årligen endast i lönekostnader, räknade i ett helt annat penningvärde
än dagens. De osynliga, indirekta besparingarna för det allmänna till
följd av ett bättre samarbete och bättre direkta kontakter mellan de olika
militära förvaltningarna och deras leverantörer bär naturligtvis icke kunnat
beräknas men torde, av erfarenheterna inom näringslivet av den nu tilllämpade
förvaltningsformen att döma, kunna uppskattas till mycket avsevärda
belopp. Likväl bar försvarsministern först i år annonserat sin avsikt
att förelägga riksdagen en proposition i ärendet, trots att statsutskottet vid
tidigare tillfällen påmint härom. Vi utgår från att försvarministerns
åtagande nu kommer att infrias, men tillfogar reflexionen, att förekomsten
tidigare av ett statligt organ, som med konsekvens och kraft kunnat hävda
nödvändigheten av en rationaliseringsåtgärd, sådan som den här exemplifierade,
och som hos regering och riksdag kunnat anhålla om dess
förverkligande, sannolikt skulle medfört ett snabbare handläggande av
denna sak.
Ett par exempel på områden, där åtgärder i rationaliserings- och besparingssyfte
snarast bör vidtagas, skall bär nämnas. Det torde vara klarlagt,
att ett icke obetydligt dubbelarbete pågår på grund av bristande samordning
mellan lantbruksnämnderna och lantmäteriorganen beträffande i den s. k.
yttre rationaliseringen ingående sammanläggningar av olika jordbruksenheter;
ansvaret för en tekniskt riktig utformning av dylika åtgärder måste
givetvis bäras av de myndigheter, vilkas uppgift det är att fastställa gränserna
för olika jordbruksfastigheter. Prövningen ur andra synpunkter av
dylika ärenden borde kunna hänskjutas till hushållningssällskapen, över
huvud taget är det enligt vår mening berättigat att taga upp hela frågan om
lantbruksnämndernas fortvaro till ingående prövning. Många skäl tala för
att deras nuvarande uppgifter utan förfång för jordbruket och utan särskilda
svårigheter skulle väl så effektivt och med mindre kostnader kunna
övertas av andra redan existerande organ, i första hand hushållningssällskapen.
Denna fråga är enligt vår mening ett utmärkt exempel på en sådan
organisationsangelägenhet, varpå det icke finns någon anledning att lägga
politiska synpunkter, utan där det bör från rationaliserings- och sparsamhetssynpunkter
prövas, om icke den politik, som statsmakterna fastställt,
kan likaväl och till lägre kostnad tillgodoses inom den ovan angivna organisationsformen.
Vi förordar därför, att lantbruksstyrelsen och statens
organisationsnämnd erhåller uppdrag att framlägga förslag till en omorganisation,
innebärande en fördelning av lantbruksnämndernas nuvarande
uppgifter på hushållningssällskapen, lantmäterimyndigheterna och
eventuellt andra ifrågakommande organ.
En rik flora av skiftande bestämmelser uppvisar den långa raden av
statliga utlåningsfonder. En avsevärd förenkling och mera enhetliga bestämmelser
torde här vara möjliga att genomföra. Vissa fonder torde det
vid närmare undersökning visa sig mindre motiverat att bibehålla. I den
mån som icke särskilda skäl starkt motiverar ett annat förfaringssätt bör
element av subventionskaraktär avlägsnas ur lånevillkoren.
Sammanfattningsvis vill vi framhålla, att möjligheterna att i riksdagen
framlägga i detalj utformade besparingsförslag med nuvarande ordning
är begränsade. En förbättring i detta hänseende skulle säkerligen vinnas,
Statsutskottets utlåtande nr 192.
5
om ett starkt besparings- och rationaliseringsorgan i linje med rationaliseringsutredningens
förslag upprättades och dess remissutlåtanden och ställningstaganden
utförligt redovisades för riksdagen. Även om viljan till besparingar
och effektivisering inom statsförvaltningen framträder inom alla
meningsriktningar, har den med nuvarande ordning svårt att tillräckligt
kraftigt resa motstånd mot att byråkratiseringen tilltar mer än vad den av
riksdagens majoritet beslutade politiken i olika avseenden i och för sig
skulle göra nödvändigt. Det är därför på tiden att upprätta en instans,
som med tyngd kan verka i motsatt riktning och vara riksdagen till stöd
i dess strävan att motverka en byråkratisering av samhällslivet.
Över motionen har bostadsstyrelsen, statskontoret, statens sakrevision,
statens organisationsnämnd, lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen avgivit
infordrade yttranden, varjämte Hushållningssällskapens förbund begagnat
sig av erhållet tillfälle att yttra sig över motionen.
Bostadsstyrelsen anför följande.
Styrelsen förutsätter, att dess yttrande förväntas avse endast bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna.
Såsom motionärerna framhållit beror den bostadspolitiska förvaltningens
omfattning av två olika faktorer: beskaffenheten av dess uppgifter och en
bedömning av den organisatoriska frågan, vad uppgifterna kräver i personal.
Vad angår uppgifterna har 1951 års bostadsutredning nyligen avslutat
sin översyn av samhällets stöd åt bostadsförsörjningen, och en proposition
i ämnet håller nu på att utarbetas i socialdepartementet att föreläggas
årets riksdag.
Vad angår frågan om den för uppgifterna erforderliga personalen får
styrelsen erinra om att såväl styrelsen som nämnderna har blivit föremål
för undersökningar av organisationsnämnden. Vidare bör framhållas, att
för närvarande pågår vissa betydelsefulla förändringar i arbetsfördelningen
mellan bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna och de kommunala
organ, som har att förmedla de statliga lånen och bidragen. Till en del
överensstämmer dessa förändringar med vad organisationsnämnden föreslagit,
och i vissa avseenden — utflyttning av bidragsärenden till städer och
köpingar samt av låneärenden rörande mindre flerfamiljshus till länsbostadsnämnderna
-— har de en utpräglad försökskaraktär. Slutligen vill
styrelsen erinra om att frågan, om den statliga långivningen till förbättrande
av bostadsförhållandena bör ersättas med kreditgarantier, nu är föremål
för utredning och att man torde kunna förvänta, att denna fråga skall
föreläggas 1954 års riksdag.
Bostadsstyrelsen har vid olika tillfällen uttalat, att en mera grundlig
översyn av styrelsens och länsbostadsnämndernas organisation vore påkallad
och att denna utredning då icke borde begränsas till enbart organisationstekniska
frågor utan även bedöma de bostadspolitiska organens uppgifter
ur mera allmänna synpunkter, bl. a. spörsmålet om serviceverksamhet
av olika slag. En sådan utredning synes emellertid nu böra uppskjutas,
till dess frågan om kreditgarantier eller lån har blivit utredd
och styrelsen har fått erfarenheter av den decentralisation av vissa typer
av ärenden, som nu pågår.
6
Statsutskottets utlåtande nr 192.
Statskontoret anför följande.
I motionen anföres, att det för närvarande icke finnes något organ, som
kan utgöra ett verkligt effektivt stöd för riksdagen i dess besparingssträvanden
och som för sin del är i stånd att på ett uttömmande sakligt sätt
behandla önskemål från olika myndigheter samt inrikta effektivitetsfrämjande
undersökningar och åtgärder i besparingssyfte på områden, där detta
framstår som särskilt befogat inom ramen för den av riksdagen beslutade
allmänna politiken. Motionärerna anse, att ett dylikt organ skulle tillskapas
vid ett genomförande av 1949 års rationaliseringsutrednings förslag om ett
sammanförande av statskontoret, sakrevisionen och organisationsnämnden
till ett ämbetsverk. De hemställa därför, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla om framläggande snarast av förslag med anledning av rationaliseringsutredningens
betänkande.
Statskontoret vill inledningsvis erinra, att besparingssynpunkter erfarenhetsmässigt
ha större utsikter att vinna beaktande i sådana situationer, då
det budgetära läget är ansträngt. Hållpunkter för ett säkert bedömande
av det värde, som Kungl. Maj :t och riksdagen må kunna tillmäta statskontorets
granskning av olika myndigheters äskanden och förslag, böra
icke utan en mera ingående undersökning stå till buds. Härvid synes man
vara hänvisad att uppmärksamma förhållandena under en icke alltför kortvarig
period och bedömandet måste ovillkorligen beakta, i vilken utsträckning
de ingivna anslagsäskandena underställts ämbetsverkets granskning.
En genomgång av statskontorets diarier för det senaste budgetåren ger vid
handen, att ganska skiftande praxis i detta hänseende tillämpats av de
olika departementen. Sålunda kan konstateras, att statskontoret regelmässigt
haft att avgiva utlåtande över det stora flertalet petitaframställningar,
som beröra bl. a. femte och elfte huvudtitlarna, medan däremot i andra
fall remiss till ämbetsverket förekommit i mera begränsad omfattning och
beträffande vissa huvudtitlar endast mera undantagsvis. Mot bakgrunden
av det nu anförda förefalla motionärernas uttalanden om statskontorets
betydelse som remissorgan knappast tillräckligt grundade. Bortses kan
emellertid icke från att ämbetsverket på grund av den starka anhopningen
av arbete, som måste fullgöras under en starkt begränsad tid, och avsaknaden
av för mera ingående undersökningar oundgänglig personal saknat
möjligheter att ägna framförda förslag en så grundlig granskning som i
och för sig varit önskvärt.
I sitt utlåtande över rationaliscringsutredningens betänkande anförde
statskontoret bl. a., att statskontorets och sakrevisionens uppgifter obestridligen
vore i mycket sammanfallande. Vad anginge organisationsnämnden,
förklarade sig statskontoret från sin verksamhet allenast ha en mera begränsad
omedelbar kännedom om dess arbete och resultat. Det finge dock
anses ligga i sakens natur, att tyngdpunkten i nämndens verksamhet vore
förlagd till det organisationstekniska området. Härvid gällde som ett primärt
krav för ett framgångsrikt arbete, att övervägandena uppburos av
ingående administrativ erfarenhet, innefattande även förtrogenhet med den
statliga löneavvägningen. Allenast en kombination av teknisk expertis och
administrativt kunnande skapade enligt ämbetsverkets mening gynnsamma
betingelser för utarbetande och genomförande av förslag till förbättringar
och förenklingar i förvaltningsverksamheten. Statskontoret framhöll vidare,
att en klar gräns mellan sakrevisionens och organisationsnämndens arbets
-
Statsutskottets utlåtande nr 192.
7
områden näppeligen kunde sägas vara uppdragen. En sakrevisionell uppgift
torde oftast i sig innesluta delproblem, som endast kunna bemästras
genom organisationsundersökningar. Och likaså torde undersökningar av
sistnämnda art förutsätta ett bedömande även ur sakrevisionella synpunkter.
På grund av det sålunda anförda fann statskontoret det av utredningen
framlagda förslaget om sammanförande av sakrevisionen och
organisationsnämnden inbördes och med statskontoret till ett centralt organ
för rationaliseringsarbetet under finansdepartementet innebära en god lösning,
givetvis under den självklara och ofrånkomliga förutsättningen att
de gynnsamma villkor för ett fritt och av stela former obundet arbetssätt,
under vilka sakrevisionen och organisationsnämnden dittills med mycken
fördel kunnat verka, alltjämt finge bestå i obeskuren omfattning. De riktlinjer
för det utvidgade ämbetsverkets arbetsfält och uppgifter, som av utredningen
uppdragits, syntes också i väsentliga avseenden verklighetstrogna
och välbetänkta. Statskontoret ansåg dock, att en del av de uppgifter,
som enligt utredningens mening skulle överflyttas till andra organ,
borde kvarbliva hos det utvidgade statskontoret. Vidare föreslogos vissa
jämkningar beträffande verksorganisationen, varigenom personalkostnaderna
enligt då gällande löneläge skulle nedgå i förhållande till de sammanlagda
löneutgifterna för befattningshavarna hos de berörda tre myndigheterna.
Mot statskontorets beslut i ärendet reserverade sig två statskommissarier,
vilka bl. a. anförde, att ämbetsverket sedan gammalt i första rummet varit
ett statens finansverk och alltjämt borde bibehållas vid denna funktion.
Statskontorets ställning borde i sådant hänseende förstärkas genom återförande
av vissa verket tidigare åliggande uppgifter, såsom inkomstberäkningen,
och tillförande av andra sådana. En av reservanterna ansåge emellertid,
att statskontorets administrerande efter dylika linjer icke syntes
utesluta dess funktion som rationaliserings- och organisationsorgan.
Beträffande vaa statskontoret i övrigt anfört över nämnda betänkande
må hänvisas till bilagda stencilerade utlåtande.1
Några omständigheter, som kunna föranleda till ändrat ståndpunktstagande
från statskontorets sida i föreliggande spörsmål, ha icke tillkommit.
Ämbetsverket vidhåller därför sin tidigare uttalade uppfattning. Givet
är emellertid, att ställningstagandet till utredningens förslag måste bliva
beroende jämväl av vad övriga hörda myndigheter anfört i ärendet samt
med prövningen av vissa andra ännu olösta organisationsfrågor, framförallt
spörsmålet om det statliga och statsunderstödda pensionsväsendet.
Vid sådant förhållande och då det lärer kunna förutsättas, att frågan om
upprättandet av ett organ med i motionen angivna funktioner alltjämt
är föremål för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet, synes anledning knappast
föreligga för ett initiativ från riksdagens sida.
I motionen anföras två exempel på områden, där enligt motionärernas
mening åtgärder i rationaliserings- och besparingssyfte snarast borde vidtagas,
nämligen lantbruksnämnderna och de statliga utlåningsfonderna.
Motionärerna hemställa, att riksdagen måtte besluta att anhålla, att Kungl.
Maj:t dels uppdrager åt lantbruksstyrelsen och organisationsnämnden att
framlägga förslag till överflyttning av de lantbruksnämnderna tillkom
-
1 Här ej intaget.
8
Statsutskottets utlåtande nr 192.
mande uppgifterna på hushållningssällskapen, lantmäteriorganen och andra
lämpliga organ, dels ock föranstaltar om en genomgång av de statliga lånefonderna
och bestämmelserna för dessa i syfte att uppnå förenkling och
förenhetligande.
Vidkommande det förstnämnda yrkandet, vill statskontoret erinra, att
det av 1942 års jordbrukskommitté framlagda förslaget rörande den lokala
organisationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område var
föremål för delade meningar från remissmyndigheternas sida; statskontoret
ansåg för sin del det i första hand böra övervägas att åvägabringa en
sådan omorganisation av hushållningssällskapen, att dessa blevo ägnade
att övertaga hithörande uppgifter. Vid behandlingen av frågan vid 1947
års riksdag yppades jämväl i riksdagen meningsskiljaktigheter i principiellt
hänseende. Spörsmålet om den lämpligaste organisationen av verksamheten
har även sedermera kommit under riksdagens prövning i anledning
bl. a. av motioner åren 1951 och 1952, vilka emellertid icke föranlett
någon riksdagens åtgärd. I utlåtande över motionerna sistnämnda år fann
sig jordbruksutskottet (uti. nr 50) icke böra frångå sin år 1951 intagna
ståndpunkt, att det med hänsyn till den relativt korta tid, som förflutit
efter inrättandet av den nuvarande lantbruksorganisationen, icke vore
möj ligt att allsidigt bedöma frågan om behov förelåge av organisationsändringar.
Utskottet framhöll emellertid, att den tid lantbruksnämnderna varit
i verksamhet, icke kunnat undgå att kännetecknas av vissa svagheter av
organisatorisk och administrativ art, när det gällt att genomföra rationaliseringsverksamheten,
samt att — sedan verksamheten hunnit ytterligare
stabiliseras — en översyn av organisationen syntes böra ske.
Statskontoret har icke haft möjligheter att bilda sig någon säker uppfattning,
huruvida den nuvarande organisationen av verksamheten kan
anses lämpligt utformad. Det förefaller emellertid icke osannolikt, att
— såsom motionärerna anfört — dubbelarbete i viss utsträckning förekommer
mellan de organ, som bära ansvaret för de olika verksamhetsgrenarna.
Ämbetsverket kan icke heller underlåta att göra det allmänna
uttalandet, att en viss överorganisation synes prägla jordbruksområdet.
Statskontoret delar därför den av jordbruksutskottet tidigare uttalade och
i förevarande motion ånyo framförda åsikten, att en översyn särskilt av
den lokala organisationen är av behovet påkallad. En dylik utredning bör
givetvis vara förutsättningslös.
Det i motionen upptagna spörsmålet om de statliga lånefonderna har
ägnats åtskillig uppmärksamhet under de senaste femton åren. Sålunda
må bl. a. nämnas, att riksdagens år 1945 församlade revisorer uppmärksammat
den brist på enhetlighet i olika avseenden, med vilken den statliga
utlåningsverksameheten vore behäftad. I sitt yttrande i anledning härav
framhöll statskontoret, att ämbetsverket tidigare vid flera tillfällen påtalat
den oenhetlighet, som förelåge icke blott i fråga om förvaltning och lånens
beviljande utan även beträffande utformningen av lånebestämmelserna.
I yttrandet lämnades tillika en redogörelse för statskontorets uttalanden i
olika sammanhang, då ifrågavarande spörsmål uppkommit, till vilken redogörelse
torde få hänvisas (Del. II, sid. 195 ff.). Statskontoret får härutöver
tillägga, att ämbetsverket vid avgivande av utlåtanden över förslag om
inrättande av nya statliga fonder konsekvent framhållit angelägenheten av
att enhetliga lånebestämmelser fastställdes, vilket önskemål emellertid av
Statsutskottets utlåtande nr 192.
9
olika skäl icke alltid tillgodosetts vid riksdagsbehandlingen. Med anledning
av revisorernas iakttagelser anhöll 1946 års riksdag (skr. nr 212), att
Kungl. Maj :t ville låta företaga en allmän översyn av ifrågavarande utlåningsverksamhet.
Ehuru en dylik utredning ännu icke kommit till stånd,
ha likväl betydelsefulla åtgärder i rationaliseringssyfte sedermera vidtagits
särskilt på jordbrukets (kungl. kung. 1950:246) och bostadsbyggandets
område. Hänvisas kan bl. a. till att ett sammanförande kommit till stånd
beträffande ett relativt stort antal statliga utlåningsfonder, att andra dylika
fonder avvecklats samt att en koncentration av räntebestämmelserna skett
genom 1943 års räntekungörelse. Vidare må nämnas, att föredragande
departementschefen vid anmälan av propositionen nr 51 till 1951 års riksdag
förklarade sig ha för avsikt, att oberoende av en sådan allmän översyn
som riksdagen funnit påkallad, låta undersöka, om och i vilken mån anledning
funnes att avskaffa rederilånefonden, samt att riksdagens år 1952
församlade revisorer ansett möjligt att avveckla kommunskogslånefonden,
vilket förslag tillstyrkts av statskontoret.
Frågan om förvaltningen av vissa fonder berördes också av 1945 års
bankkommitté i dess betänkande angående inrättande av en statlig affärsbank
samt av den av riksbanksfullmäktige och dåvarande jordbrukarbankens
styrelse tillsatta affärsbankkommittén. Vid anmälan av propositionen
angående teckning av aktier i den statliga affärsbanken m. m. (1950: 157,
sid. 19) underströk föredragande departementschefen angelägenheten av
att hela den statliga fondförvaltningen bleve föremål för översyn, sedan
vissa denna berörande utredningar slutförts.
Av det ovan anförda framgår, att de av motionärerna påpekade bristerna
beträffande den statliga långivningen redan uppmärksammats av statsmakterna
och även föranlett vissa åtgärder. Statskontoret håller emellertid
före, att fortfarande åtskilliga rationaliseringsmöjligheter erbjuda sig
såväl i form av avveckling av ytterligare fonder och enhetliggörande av de
för fonderna gällande bestämmelserna som i fråga om fondförvaltningen.
Då emellertid Kungl. Maj :t torde ha sin uppmärksamhet riktad jämväl
på förevarande spörsmål, lärer motionen icke heller på denna punkt påkalla
någon riksdagens åtgärd.
Statens sakrevision anför följande.
Sakrevisionen vill härvid till en början erinra, att frågan om en effektivisering
av besparings- och rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen
varit föremål för behandling vid 1952 års riksdag till följd av två likalydande
motioner (I: 246 och II: 433) om en begränsning av de statliga arbetsuppgifternas
omfång i besparingssyfte m. m. I det utlåtande, som sakrevisionen
till följd av remiss avgav till utskottet — vilket utlåtande här
bilägges i avskrift och till vilket må hänvisas1 •— redogjorde revisionen för
de inom statsförvaltningen vidtagna organisatoriska åtgärderna för åvägabringande
av besparingar och rationalisering. Revisionen framhöll såsom
obestridligt, att ytterligare besparingsmöjligheter vore tillfinnandes och
att dessa borde tillvaratagas men att detta vore förknippat med ofta ingående
och tidskrävande undersökningar. Att snabbt vinna resultat, som
kunde ha annat än begränsad betydelse för statsutgifternas omfattning,
var enligt revisionens erfarenheter icke möjligt, då de stora utgiftsposterna
1 Här ej intaget. Jfr Statsutsk. uti. 1952:205, bilaga F.
10
Statsutskottets utlåtande nr 192.
grundades på politiska överväganden och varken tillfälliga besparingsberedningar,
permanenta besparings- och rationaliseringsorgan eller förvaltningsmyndigheterna
kunde öva något egentligt inflytande på ställningstagandet
till dylika spörsmål, vilket helt ankomme på de ansvariga statsmakterna
och ytterst på folket i val. Sakrevisionen ansåg för sin del, att
bcsparingsaklionerna från myndigheters och andra organs sida borde sättas
in på de åtgärder, som myndigheterna inom ramen för av statsmakterna
meddelade beslut och med ledning av lämnade föreskrifter och anvisningar
på eget ansvar hade att vidtaga för bringande av statsmakternas
intentioner till verkställighet genom organisatoriska anordningar och avgöranden
i det enskilda fallet. I vilken omfattning och med vilken intensitet
ett dylikt besparings- och rationaliseringsarbete borde bedrivas, fann revisionen
närmast vara en ekonomisk avvägningsfråga och uttalade, att en
ökad investering på detta område erfarenhetsmässigt borde bliva lönsam.
Sådana de faktiska förhållandena sålunda äro, kunna besparingar av
mera avgörande betydelse för budgeten icke åvägabringas varken genom
myndigheterna eller särskilda rationaliserings- och kontrollorgan, hur
starkt dessa än uppbyggas. Det exempel, som anföres i den nu föreliggande
motionen och som föranlett motionärerna att begära, att Kungl. Maj:t
skulle uppdraga åt vissa myndigheter att gemensamt framlägga förslag till
överflyttning av de lantbruksnämnderna tillkommande uppgifterna på
andra organ, är en sådan organisatorisk fråga, till vilken statsmakterna
relativt nyligen tagit ställning. Genomförandet av den i motionen angivna
åtgärden är sålunda beroende av ett ändrat ställningstagande från statsmakternas
sida och måste föregås av en utredning med beaktande av även
andra omständigheter än de rent ekonomiska. En dylik undersökning bör
enligt sakrevisionens mening icke i första hand ankomma på ett rationaliseringsorgan.
Revisionen vill i detta sammanhang framhålla, att revisionen
i anslutning till redan verkställda undersökningar av den statliga jord- och
skogsegendomsförvaltningen står i begrepp alt påbörja cn granskning av
lantbruksnämndernas egendomsförvaltning i samband varmed även andra
spörsmål inom nämndernas förvaltningsverksamhet kunna bliva berörda.
Beträffande den i motionen upptagna frågan om de statliga lånefonderna,
har detta spörsmål nyligen varit föremål för övervägande i samband
med en av riksdagens revisorer gjord anmärkning. I den mån frågan
rör ett avlägsnande av element av subventionskaraktär ur lånevillkoren,
erfordras jämväl i detta fall ett ändrat ställningstagande från statsmakternas
sida.
I motionen har vidare hemställts om ett genomförande av det av 1949
års rationaliseringsutredning framförda förslaget om sammanförande av
statskontoret, sakrevisionen och statens organisationsnämnd till en enda
enhet under gemensam ledning. Huvudsyftet med denna åtgärd har angivits
vara att skapa ett enhetligt uppbyggt, starkt organ i besparingsviljans
tjänst, stött av eu högt kvalificerad sakkunskap i organisations- och rationaliseringsfrågor.
Enligt motionärernas mening kan endast ett på sådant
sätt uppbyggt organ bli tillräckligt auktoritativt, både i förhållande
till statsförvaltningen i övrigt och till Kungl. Maj :t, för att riksdagen
genom dess verksamhet och bedömanden skall få ett tillräckligt hållfast
underlag för sin prövning.
Såsom närmare framgår av det av sakrevisionen den 3 juni 1950 av
-
Statsutskottets utlåtande nr 192.
11
givna utlåtandet över 1949 års rationaliseringsutrednings betänkande —
vilket utlåtande bifogas i avskrift och till vilket må hänvisas1 — har sakrevisionens
majoritet efter en ingående redogörelse för de olika organens
uppbyggnad, arbetsuppgifter och förhållande till varandra avstyrkt, att
den av kommittén föreslagna sammanslagningen kommer till stånd. Sammanfattningsvis
uttalades därvid, att ett sammanförande inom statskontoret
av dettas remissgranskningsverksamhet, sakrevisionens granskningsuppgifter
och organisationsnämndens rationaliseringsverksamhet icke
kunde leda till någon ökad effekt av ifrågavarande verksamhet. Anknuten
till och sammanblandad med den verksamhet statskontoret har att utföra
vid sin remissgranskning komme de uppgifter, som statsmakterna uppdragit
åt sakrevisionen, icke att kunna fullföljas med avsedd effekt och
enligt de riktlinjer, som för relativt kort tid sedan uppdragits av statsmakterna.
Det framhölls vidare, att erfarenheten visat, att fullföljandet av
revisionens verksamhet enligt dessa linjer givit betydande resultat och att
de fördelar, som skulle vinnas vid en centralisering genom att vid remissbehandlingen
uppkommande sakrevisionsspörsmål direkt skulle kunna
handläggas inom det gemensamma verket, lika väl kunde ernås genom
kommunikation mellan särskilda organ. Härför behövdes icke någon centralisering
av olikartade verksamheter, vilka var och en hade betydelsefulla
uppgifter att fylla och som vardera med sin därför lämpade ledning
väl kunde fullgöra sina åligganden.
Den fortsatta verksamheten under den tid av tre år, som förflutit sedan
sistnämnda utlåtande avgavs, har styrkt sakrevisionen i den uppfattningen,
att den effektivaste arbetsformen är den nuvarande med ett såväl formellt
som informellt samarbete mellan de särskilda organen. Något dubbelarbete
kunde icke påvisas av rationaliseringsutredningen och har, så vitt
revisionen kan bedöma, icke heller sedermera förekommit. Då härtill kommer,
att erforderligt samarbete mellan organen mycket väl kunnat ernås
inom den nuvarande organisationens ram, anser sakrevisionen, att vad
i motionen förordats icke kan medföra sådan effektivitetsökning att detta
sammanförande av olika myndigheter och de i förhållande till den nuvarande
organisationen stegrade kostnaderna härför skulle vara motiverade.
Enligt sakrevisionens mening kan ett enhetligt organ icke med större
styrka än de nuvarande hävda nödvändigheten av en rationaliseringsåtgärds
genomförande, särskilt om förhållandet skulle vara som ifråga om
det i motionen nämnda exemplet, där sakrevisionen i utlåtande till Kungl.
Maj :t den 15 maj 1951 på väsentliga punkter företrätt en från 1946 års
militära förvaltningsutredning avvikande uppfattning.
Ehuru sakrevisionen sålunda icke finner den i motionen förordade
sammanslagningen utgöra ett medel för effektivisering av besparings- och
rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen, är sakrevisionen såsom
ovan antytts av den uppfattningen, att det är möjligt att med av erfarenheten
att döma goda resultat insätta besparingsaktioner genom myndigheter
och särskilda organ beträffande de åtgärder, som vidtagas för fullföljande
av statsmakternas beslut. En intensifiering, i den mån så är
möjligt och praktiskt genomförbart, av besparingsåtgärderna framstår
enligt sakrevisionens mening som särskilt angelägen.
1 Här ej intaget.
12
Statsutskottets utlåtande nr 192.
Statens organisationsnämnd anför följande.
I motionen framhålles, alt ett genomförande av den del av 1949 års
rationaliseringsutrednings förslag, som bl. a. innebär ett sammanförande
av statskontoret, statens sakrevision och statens organisationsnämnd till
en enhet, skulle skapa det starka organ i besparingsviljans tjänst, vilket
enligt motionärernas uppfattning nu saknades och anhålles därför att Kungl.
Maj:t snarast måtte för riksdagen framlägga förslag med anledning av
nämnda utrednings betänkande. Det sammanslagna rationaliseringsorganet
skulle såsom en av sina huvuduppgifter ha att utföra effektivitetsfrämjande
undersökningar på olika områden, där detta kan anses särskilt befogat.
För närvarande åligger det statens organisationsnämnd att verkställa
organisationsundersökningar inom statliga förvaltningsgrenar. Alltsedan
1944 har nämnden även, med i allmänhet gott resultat, bedrivit omfattande
systematiska organisationsundersökningar inom den militära statsförvaltningen.
På grund av bristande personaltillgång voro organisationsundersökningarna
inom den civila statsförvaltningen tidigare av begränsad omfattning.
Under de två senaste åren ha emellertid statsmakterna medgivit
en utökning av personalen, och undersökningar av betydande omfattning
pågå för närvarande även inom den civila statsförvaltningen. Dessa undersökningar
omfatta som regel ett verks totala verksamhetsområde och i förekommande
fall även lika eller likartade arbetsuppgifter inom andra verk
eller myndigheter. Härvid söker nämnden nå besparingar icke endast
genom organisationsomläggningar, mekanisering och dylikt utan i förekommande
fall även genom en begränsning av verkens uppgifter. Enligt
den arbetsplan, som nu tillämpas, framlägger nämnden efter den första
detaljerade genomgången av ett verks organisation och arbetsuppgifter,
där så anses lämpligt, alternativa förslag angående verksamhetens omfattning
och den grad av service som skall lämnas. De ekonomiska konsekvenserna
av olika alternativ angivas samtidigt. Först sedan med beaktande
härav beslut fattats om verksamhetens omfattning in. in. och nämnden erhållit
erforderliga direktiv, utarbetas detaljerade organisationsförslag.
Organisationsundersökningar av nu nämnt slag giva de bästa resultaten
om de bedrivas i intimt och förtroendefullt samarbete mellan rationaliseringsorganet
och vederbörande verk. Nämndens undersökningar äro sålunda
som regel upplagda som ett teamwork mellan nämnden och vederbörligt
verk. Planeringen och ledningen av arbetet ankommar på nämnden,
men all planläggning sker i samråd med verksledningen. Resultatet av de
fortlöpande undersökningarna delges kontinuerligt verksledningen. Planer
beträffande målet för verksamheten och för den organisativa strukturen
uppgöras gemensamt av nämnden och verksledningen. Vederbörligt verk
bidrar dessutom med viss personal, vilken därvid direkt ingår i den undersökningsgrupp,
som nämnden avdelat för uppgiften.
Som exempel på pågående organisationsundersökningar inom den civila
statsförvaltningen omfattande verkens hela förvaltningsapparat kunna
nämnas: väg- och vattenbyggnadsverkets centrala och regionala administration
med ca 2 100 tjänstemän, arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga
arbetsförmedlingen med ca 2 100 tjänstemän, länsstyrelserna med ca 3 100
tjänstemän samt civilförsvarsstyrelsen med ca 120 tjänstemän. I samband
med undersökningarna av länsstyrelseorganisationen pågå vidare särskilda
undersökningar rörande den centrala motorfordonsregistreringen,
Statsutskottets utlåtande nr 192.
13
folkbokföringsväsendets organisation samt den tekniska utformningen av
skattedebitering och uppbörd. I samband med genomgången av civilförsvarsstyrelsen
avses förslag till total omfattning av civilförsvarets organisation
och materielplan skola utarbetas i samarbete med en nyligen tillsatt
kommitté för utredning av civilförsvarets behov.
Härjämte pågå ett flertal andra undersökningar, varav kunna nämnas:
undersökning av sådana arbetsuppgifter inom domstolsväsendet för vilkas
handläggning icke erfordras juridisk specialutbildning, undersökning av
städningsarbetet inom statsförvaltningen samt undersökning av expeditionstjänsten
vid Karolinska sjukhuset.
Större delen av statsförvaltningen bör successivt bli föremål för fullständiga
organisationsundersökningar. För närvarande arbetar nämnden
efter en flerårsplan, som godkänts av finansdepartementet men en långtidsplan
bör också utarbetas, som täcker hela statsförvaltningen och som
anger vilka verk som skola undersökas och i vilken ordning undersökningarna
skola ske.
Bland annat för att lämna underlag för en sådan långtidsplan pågår
för närvarande som en särskild uppgift inom nämnden en »kartläggning»
av den statliga förvaltningen, varvid organens verksamheter samt deras
ställning i olika avseenden i förhållande till varandra komma att belysas.
I samband härmed komma även att genomgås vissa andra organs arbetsuppgifter,
i den mån de ha anknytning till den statliga förvaltningen.
Genom »kartläggningen» komma även möjligheterna att påvisa dubbelarbete
att ökas och den kommer att möjliggöra den överblick, som erfordras
för att förekommande uppgifter skola kunna fördelas på lämpligt sätt
mellan olika verk in. m.
Den andra huvuduppgiften, som enligt motionen skulle åvila det sammanslagna
rationaliseringsorganet, skulle vara remissbehandling av olika
anslagsäskanden och förslag om utvidgningar.
Bedömningen av anslagsäskandena i vad avser avlönings- och ornkostnadsanslagen
för olika verk och myndigheter samt av de utvidgningar av
den administrativa apparaten, som kunna bli erforderliga, om ett verk tillföres
nya arbetsuppgifter, är ett mycket betydelsefullt och svårbemästrat
led i strävan att åstadkomma en god hushållning inom statsförvaltningen.
Bedömningen måste göras efter ekonomiska principer, så att största möjliga
effektivitet erhålles samt med hänsynstagande till berättigade krav
på säkerheten. En schablonartad nedskärning av ett anslagsäskande inom
ett visst gebit kan sålunda framtvinga ett oekonomiskt arbetssätt och därigenom
i vissa fall åsamka staten mångdubbelt större utgifter än det belopp
nedskärningen avsåg. Otillräcklig kännedom om de konsekvenser ur arbetssynpunkt
föreslagna ändringar av författningar och bestämmelser eller
nya uppgifter kunna medföra, kan leda till att ändringar genomföras, vilka
åstadkomma utvidgningar i statsapparaten, som icke stå i proportion till
ändringarnas eller de nya arbetsuppgifternas värde ur t. ex. service- eller
säkerhetssynpunkt. Bedömningarna av anslagsäskanden m. m. ur organisatorisk
synpunkt tendera att bli svårare att utföra, efterhand som statsapparaten
sväller och de olika verkens organisationer i samband därmed
bli alltmer komplicerade. Det är numera oftast mycket svårt att med ledning
av i anslagsäskanden eller dylikt tillgängliga uppgifter träffa ur ekonomisk
synpunkt riktiga avgöranden. Av gammal praxis verkställes remiss
-
14
Statsutskottets utlåtande nr 192.
behandling av dylika ärenden i första hand genom statskontoret. Emellertid
framhålla motionärerna, att det erfordras mer detaljerade fakta och
kalkyler än statskontoret numera har möjlighet framlägga för ett sakligt
ekonomiskt bedömande av nämnda frågor. Det finnes dock stora
svårigheter att snabbt förverkliga en sådan ordning, att sakliga och detaljerade
remissvar i organisatoriska frågor kunna erhållas. Som tidigare
nämnts, ha verken blivit alltmer komplicerade. För ett klargörande av
berörda förhållanden erfordras vanligtvis mer eller mindre omfattande
och tidskrävande undersökningar på arbetsplatsen. De olika arbetsuppgifterna
inom ett verk gripa dessutom ofta så in i varandra, att det icke
är möjligt att bedöma en viss verksamhet enbart på grundval av undersökningar
av denna, utan det fordras en total överblick av hela verkets
organisation.
Det är därför, när det gäller de årliga budgetäskandena, otänkbart att
under den tid, som står till förfogande för remissarbetet annat än i speciella
undantagsfall hinna med att utföra sådana undersökningar, som erfordras
för att få fram erforderligt underlag för bedömningen. I de fall
däremot, då fullständiga organisationsundersökningar inom respektive
verk nyligen utförts, bör en saklig remissbehandling i allmänhet kunna
medhinnas. Enligt nämndens uppfattning giva de förut nämnda systematiska
organisationsundersökningarna det bästa underlaget för remissbesvarande
i organisatoriska och liknande frågor. Beträffande stora delar
av den militära stabs- och förvaltningsapparaten, där organisationsundersökningar
utförts, har nämnden sedan länge fungerat som remissorgan.
Även beträffande den civila statsförvaltningen ha i vissa fall detaljerade
remissvar kunnat lämnas av nämnden. Intresset bör därför i första hand
koncentreras på ett snabbt och effektivt bedrivande av de fullständiga organisationsundersökningarna.
Efterhand som dessa slutförts för vissa verk,
föreligga för statsmakterna möjligheter att beträffande dessa verks organisatoriska
frågor få fram sakliga remissvar, innehållande de detaljerade
fakta, som erfordras för ett ställningstagande till budgetäskandena.
Den tredje huvuduppgiften för det sammanslagna rationaliseringsorganet
skulle enligt motionen utgöras av den sakrevisionella verksamhet,
som nu åvilar statens sakrevision.
Nämnden delar helt motionärernas åsikt, att för utförande av de ovan
nämnda systematiska organisationsundersökningarna ett starkt centralt
organ bör finnas, stött av en högt kvalificerad sakkunskap i organisationsoch
rationaliseringsfrågor. Däremot anser nämnden att starka skäl tala
mot en sammanslagning mellan det centrala rationaliseringsorganet, det
sakrevisionella organet och statskontoret såsom närmare framgår av det
av nämnden den 15 juni 1950 avgivna utlåtandet över 1949 års rationaliseringsutrednings
betänkande, vilket utlåtande i avskrift bifogas.1 Några
skäl som skulle kunna giva nämnden anledning att ändra sin däri framlagda
principiella uppfattning ha sedan dess icke framkommit. Tvärtom
ha erfarenheter under sedan dess förflutna tidsperioden ytterligare bestyrkt
den då framförda uppfattningen.
Nämnden, vilken ser som sin uppgift att med undvikande av negativ
kritik framföra positiva förslag till förbättringar, har lyckats att i allmänhet
nå ett förtroendefullt och gott samarbete med berörda verk, vilket som
tidigare nämnt är en nödvändig förutsättning för att vid organisations
-
1 Här ej intaget.
Statsutskottets utlåtande nr 192.
15
undersökningarna nå fullgoda resultat. Verkens vid många tillfällen visade
öppenhet i samarbetet med nämnden och ärliga framläggande av förefintliga
brister i organisationen in. in. skulle enligt nämndens uppfattning bli
svår att vidmakthålla om rationaliseringsorganet även skulle bedriva direkt
revisionell verksamhet.
En sammanslagning med statskontoret skulle bland annat betyda att
hela dess nuvarande remissbörda, som bland annat även avser spörsmål
med finanspolitiska aspekter, skulle komma att åvila det centrala rationaliseringsorganet.
Såsom framhållits i nämndens ovan nämnda remissyttrande
skulle en sådan remissbörda verka direkt hindrande för de systematiska
organisationsundersölmingarna. För rationaliseringsorganets del bör
remissverksamheten begränsas till organisatoriska och liknande frågor i
sådana verk, som varit föremål för fullständiga organisationsundersökningar
under en icke alltför avlägsen tidsperiod.
Nämnden anser, att största effektiviteten i rationaliseringsarbetet nås
av ett verk, som icke har så många och skilda arbetsuppgifter som det sammanslagna
organet skulle få, utan som till huvuduppgift har egentliga
organisationsundersökningar.
Som ett motiv för sammanslagningen har framhållits, att statskontoret,
sakrevisionen och organisationsnämnden alla arbeta i effektivitets- och
besparingssträvandenas tjänst och att de, genom sin på var sitt område
vunna erfarenhet, skulle kunna ge varandra impulser. För planering av
organisationsundersökningarna skulle t. ex. erfarenheter från bedriven sakrevision
och remissbehandling vara av värde. Genom de ytterligare kontaktmöjligheter
en sammanslagning medför, skulle enligt rationaliseringsutredningen,
till vilken motionärerna hänvisat, erfarenheter från de skilda
verksamhetsgrenarna i större utsträckning än nu är fallet kunna komma
att utbytas. Eftersom planläggningen av organisationsundersökningarna
enligt nämndens uppfattning i allmänhet bör ske med ledning av tidigare
nämnd »kartläggning» av statsförvaltningen, torde dock för det egentliga
rationaliseringsarbetet betydelsen av impulser från den sakrevisionella
och remissbehandlande verksamheten ej vara stor. Nämnden är därför
av den bestämda uppfattningen, att fördelarna med en sammanslagning
icke skulle uppvägas av de nackdelar en sådan skulle medföra. Nämnden
vill i detta sammanhang erinra om att en utmärkt kontakt redan finnes
mellan sakrevisionen och organisationsnämnden genom att nämndens
generaldirektör är ledamot av sakrevisionens styrelse.
Uppgiften att utföra organisationsundersökningar inom statsförvaltningen
bör därför enligt nämndens uppfattning liksom hittills anförtros
åt denna.
Organisationsnämnden bör dock efter hand som de fullständiga organisationsundersökningarna
fortskrida i allt större omfattning även kunna
utföra remissbehandling av organisatoriska frågor beträffande redan undersökta
verk.
I motionen hemställes vidare att Kungl. Maj :t uppdrager åt lantbruksstyrelsen
och organisationsnämnden att gemensamt framlägga förslag till
överflyttning av de lantbruksnämnderna tillkommande uppgifterna på
hushållningssällskapen, lantmäteriorganen och andra lämpliga organ. Därest
en sådan utredning skall sättas igång bör den ske i samband med en
organisationsundersökning av lantbruksstyrelsen. För närvarande är all
16
Statsutskottets utlåtande nr 192.
tillgänglig personal inom nämnden sysselsatt med pågående undersökningar
vilka bedrivas efter det ovanämnda program, som godkänts av
finansdepartementet. Nämnden har därför icke möjlighet att under den
närmaste tiden åtaga sig ytterligare uppgifter i så stor omfattning, som
här är fråga, såvida icke statsmakterna bedöma dessa så angelägna, att
någon av nu pågående undersökningar tillsvidare skall eftersättas.
Lantbruksstijrelsen anför följande.
Av de olika förslag, som framställts i motionen, har styrelsen ansett sig
ha att ingå endast på det som gäller frågan om överflyttning av de uppgifter,
vilka tillkomma lantbruksnämnderna, på hushållningssällskapen,
lantmäteriorganisationen och andra lämpliga organ. Styrelsen begränsar
sig därför i det följande till denna del av motionen. Som grund för sitt
förslag ha motionärerna anfört att många skäl tala för att lantbruksnämndernas
nuvarande uppgifter utan förfång för jordbruket och utan särskilda
svårigheter skulle väl så effektivt och med mindre kostnader kunna övertagas
av andra redan existerande organ, i första hand hushållningssällskapen.
För en bedömning av i vad mån grund finns för en dylik uppfattning
är det givetvis nödvändigt, att man gör klart för sig vilka lantbruksnämndernas
arbetsuppgifter äro och hur personalens arbetsinsatser
fördelas på de olika uppgifterna. Styrelsen vill härom till en början erinra,
att lantbruksnämnderna vid sitt inrättande år 1948 fingo övertaga arbetsuppgifter
främst från tre olika organisationer, nämligen hushållningssällskapen,
egnahemsnämnderna och lantbruksingenjörsorganisationen, samt
dessutom fingo vissa nya uppgifter såväl på den yttre som inre rationaliseringens
område. Från hushållningssällskapen fingo nämnderna övertaga
den förmedling av lån och bidrag för inre rationalisering, som sällskapen
dittills bedrivit. Även den projekteringsverksamhct ifråga om täckdikning,
stenröjning, jordkörning, betesförbättring och avloppsförbättring, som sällskapen
tidigare bedrivit, övergick i stort sett till nämnderna. Från egnahemsnämnderna
fingo lantbruksnämnderna övertaga egnahemsnämndernas
tidigare uppgifter ifråga om social egnahemsverksamhet och förstärkning
av ofullständiga jordbruk medan egnahemsnämndernas uppgifter ifråga
om bostadsförbättring överfördes till de likaledes år 1948 inrättade länsbostadsnämnderna.
Lantbruksingenjörsorganisationen inarbetades i sin
helhet i lantbruksnämnderna och vidare fingo dessa övertaga de frågor
rörande tillämpningen av vanhävdslagstiftningen, som dittills handlagts av
jordbrukskommissionerna i de olika länen. Bland nytillkomna arbetsuppgifter
kunna i främsta rummet nämnas den utvidgade verksamhet för
främjande av jordbrukets yttre rationalisering, som beslutades av 1947
års riksdag, ävensom — på den inre rationaliseringens område — fördelning
av lån och bidrag till uppförande av ekonomibyggnader. Även handhavandet
av ärenden rörande producent- och kontantbidrag till vissa jordbrukare
bör nämnas i detta sammanhang. Vidare delegerades från Kungl.
Maj :t till nämnderna beslutanderätten i ärenden rörande tillstånd enligt
jordförvärvslagen.
Inom lantbruksstyrelsen gjordes hösten 1952 en undersökning för klargörande
av hur lantbruksnämndernas personal är fördelad på olika arbetsuPPgifter-
Undersökningen gällde all nämndernas personal utom kamrerare,
kontorister, kanslibiträden och andra befattningshavare för kontors-,
skriv- och ritgöromål, med andra ord all den tekniska personalen. Denna
omfattade vid tiden för undersökningen sammanlagt 357 tjänstemän. Från
Statsutskottets utlåtande nr 192.
17
lantbruksnämnderna infordrades uppgifter om i vilken utsträckning de
olika tjänstemännens arbetstid användes till uppgifter inom olika grenar
av nämndernas verksamhet. Sammanställda visade uppgifterna, att icke
mindre än i det närmaste 75 % av den tekniska personalens arbetstid
ägnades åt arbete sammanhängande med den inre rationaliseringen, omkring
10 % åt jordbruksegnahemsverksamhet, producent- och kontantbidrag,
vanhävdsärenden o. d. samt omkring 15 % åt jordbrukets yttre
rationalisering. Av de ifrågavarande befattningshavarna voro 143, nämligen
de 26 byggnadskonsulenterna samt tjänstemännen på lantbruksingenjörsavdelningarna,
praktiskt taget helt sysselsatta med den inre rationaliseringen.
Av de övrigas arbetskraft användes huvuddelen eller en personalstyrka
motsvarande omkring 125 tjänstemän likaledes till uppgifter
på den inre rationliseringens område samt en mindre del — motsvarande
ungefär 36 tjänstemän — till uppgifter inom de socialt betonade verksamhetsgrenarna.
Endast den härefter återstående arbetskraften var i stort
sett verksam för den yttre rationaliseringen. Beträffande samtliga verksamhetsgrenar
torde böra framhållas, att personalen hittills varit otillräcklig,
vilket förhållande särskilt framträtt under de två senaste åren.
Det torde i och för sig icke vara omöjligt att överföra en del av lantbruksnämndernas
arbetsuppgifter till andra organ. Detta gäller i första
hand den lånc- och bidragsgivning och den projekteringsverksamhet på
den inre rationaliseringens område, som tidigare omhänderhades av hushållningssällskapen.
Dessa uppgifter skulle i sådant fall återföras till sällskapen.
Den verksamhet, som omhänderhas av lantbruksingenjörsavdelningarna,
är däremot av så särpräglad natur, att densamma icke lämpligen
torde kunna övertagas av något annat befintligt organ. Valet står här
mellan att låta den nuvarande ordningen bestå eller att för ändamålet
skapa en ny självständig organisation, vilket i stora drag skulle innebära
en återgång till de förhållanden, som rådde före lantbruksnämndernas tillkomst.
Även beträffande den del av den inre rationaliseringen, som består
i låne- och bidragsgivning till uppförande och förbättring av ekonomibyggnader,
skulle vissa svårigheter uppstå att finna en lämplig anknytning till
annat befintligt organ. Sådana frågor kunna nämligen i det övervägande
antalet fall icke lösas annat än i samband med överväganden rörande fastigheternas
förutsättningar att bestå såsom självständiga brukningsenheter
och av det sätt på vilket en eventuellt erforderlig yttre rationalisering bör
genomföras. Detsamma är i viss utsträckning förhållandet även med den
av nämnderna bedrivna jordbruksegnahemsverksamheten. Vad angår den
yttre rationaliseringen vill styrelsen framhålla, att om nämndernas därmed
sammanhängande uppgifter överfördes till lantmäteriorganisationen, torde
denna få uppdelas på olika avdelningar med aktiva respektive rättsliga
(rättsvårdande) uppgifter och även i andra hänseenden bli föremål för omorganisation.
Vederbörande förrättningslantmätare har nämligen att vid
lantmäteriförrättning såsom självständig ämbetsman pröva tillåtligheten av
åtgärder som begärts av sakägare. Lantbruksnämnderna åter ha som beröres
mera nedan att bl. a. i samband med inköp och försäljning av jordbruksfastigheter
i rationaliseringssyfte eller fördelning av dylika överlåtelser
aktivt verka för yttre rationalisering. Det torde ligga i öppen dag
att det icke är förenligt med lantmätares ställning som förrättningsman att
samtidigt mer eller mindre uppträda som part eller arbeta i en parts
intresse.
2—1945 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 6 saml. Nr 192.
18
Statsutskottets utlåtande nr 192.
Om sålunda ett överförande av vissa av lantbruksnämndernas arbetsuppgifter
till andra organ i och för sig skulle vara möjligt att genomföra, är
det dock enligt styrelsens uppfattning tvivelaktigt om några besparingar
därigenom skulle kunna vinnas. En väsentlig förutsättning härför skulle
väl vara, att den personal, som sysslar med de olika uppgifterna, skulle
kunna minskas. Vare sig fråga är om att överföra uppgifter till hushållningssällskapen
eller till lantmäteriorganisationen torde emellertid såvitt
styrelsen kan bedöma möjligheterna härtill vara ytterligt små. En överflyttning
av uppgifter till dessa organ torde sålunda överhuvud icke kunna
ske utan att den med uppgifterna sysselsatta personalen samtidigt överföres.
Vad särskilt angår hushållningssällskapen må framhållas, att dessa i
likhet med lantbruksnämnderna lida brist på arbetskraft. Härom torde
styrelsen få hänvisa till styrelsens för Hushållningssällskapens förbund
yttrande den 28 februari 1952 över motioner till 1952 års riksdag angående
sammanslagning av hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna (jfr
jordbruksutskottets utlåtande nr 50). Förbundsstyrelsen har där framhållit,
att sällskapens verksamhet efter den år 1947 beslutade omorganisationen
både utökats och intensifierats och att man vid sällskapen på grund
av bristande resurser icke hinner att ägna sig åt vissa uppgifter i den omfattning,
som förhållandena kräva. Det har i yttrandet särskilt framhållits,
att de befattningshavare hos sällskapen — jordbrukskonsulenterna och
jordbruksinstruktörerna (vandringsrättarna) — som främst berördes av
omorganisationen, numera erhållit vissa nya arbetsuppgifter, varigenom
det av omorganisationen orsakade bortfallet av arbetsuppgifter mer än väl
kompenserats. Någon möjlighet att till dessa befattningshavare överföra
någon del av nämndernas verksamhet med den inre rationaliseringen torde
sålunda icke föreligga.
Beträffande lantbruksingenjörsavdelningarna skulle, om deras anknytning
till lantbruksnämnderna upphörde, måhända ett ökat personalbehov
uppkomma; de skulle nämligen därvid icke längre kunna utnyttja viss
personal gemensamt med nämndernas övriga avdelningar.
Det anförda ger enligt lantbruksstyrelsens uppfattning klart vid handen,
att inget kan vinnas i besparingshänseende genom att nämndernas arbetsuppgifter
överföras till andra organ. Även andra synpunkter än besparingssynpunkter
kunna och böra emellertid anläggas på frågan, hur den
verksamhet för jordbrukets rationalisering, som nu omhänderhaves av
lantbruksnämnderna, lämpligen bör vara organiserad. Styrelsen vill erinra
om att en av de större svårigheterna, då riktlinjerna för ifrågavarande
verksamhet uppdrogos vid 1947 års riksdag (prop. nr 75, särskilda utskottets
utlåtande nr 2), var just valet av de organ, som skulle handha
verksamheten. De allmänna utgångspunkterna voro härvidlag dels att
organisationen med hänsyn till det samband, som i realiteten förelåge
mellan de olika grenarna av verksamheten, bleve sådan att garanti skapades
för att detta samband bleve i erforderlig utsträckning beaktat vid planeringen
och verkställigheten av olika rationaliseringsåtgärder, dels att det
allmänna skulle ha ett avgörande inflytande beträffande det sätt, på
vilket de rationaliseringsinstrument, som det allmänna ställde till förfogande,
utnyttjades. Någon tvekan rådde ej om att hushållningssällskapen
borde handha arbetet med rationalisering av driftsförhållandena
Statsutskottets utlåtande nr 192.
19
liksom ej heller om att verksamheten för den yttre rationaliseringen
borde anförtros särskilda organ av statlig karaktär — lantbruksnämnderna.
Däremot voro meningarna starkt delade beträffande frågan om hushållningssällskapen
eller lantbruksnämnderna borde omliänderha verksamheten
för den inre rationaliseringen. Avgörande för ställningstagandet härutinnan
var emellertid den såväl av departementschefen som av utskottet
hävdade uppfattningen, att sambandet mellan de olika grenarna av rationaliseringsverksamheten
i praktiken skulle komma att framträda starkare
mellan den yttre och inre rationaliseringen än mellan den inre rationaliseringen
och driftsrationaliseringen. Utskottet anförde även i sitt utlåtande
att utskottet, även om det ofta förelåge ett intimt samband mellan den inre
rationaliseringen och driftsrationaliseringen, ur nyssnämnda synpunkt
ansåge övervägande skäl tala för att den yttre och inre rationaliseringen
skulle handhas av ett och samma lokalorgan. Den uppfattning som sålunda
kommit till synes i utskottets utlåtande har enligt lantbruksstyrelsens
mening klart bestyrkts av de hittills vunna erfarenheterna. En annan
sak är att mindre ändringar i gränsdragningen mellan de olika organens
arbetsfält kunna finnas motiverade. Behovet av dylika ändringar blir dock
mindre allt eftersom samarbetet mellan de olika organen utvecklas till rätta
former.
Enligt styrelsens mening äro sålunda möjligheterna att vinna personalbesparing
genom att överföra lantbruksnämndernas arbetsuppgifter till
andra organ ytterst små för att ej säga obefintliga. Då därtill kommer att
en sådan åtgärd skulle innebära att man utan vägande skäl slopade den
organisationsform, som efter ingående överväganden beslöts vid 1947 års
riksdag och sedan dess visat sig i stort sett ändamålsenlig, får lantbruksstyrelsen
hemställa att motionen i nu förevarande del ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. Styrelsen vill emellertid i detta sammanhang
understryka, att styrelsen är angelägen om att alla möjligheter att genom
samarbete med andra organ effektivt utnyttja personalen på ömse håll
skola tillvaratagas. Vad angår förhållandet mellan nämnderna och hushållningssällskapen
är för övrigt i instruktionen för lantbruksstyrelsen och
lantbruksnämnderna den 17 juni 1948 (nr 349) utsagt, att lantbruksnämnd
skall, då så kan ske utan att nämndens egna arbetsuppgifter eftersättas,
på hemställan av hushållningssällskapet biträda sällskapet med sådana
arbetsuppgifter, som ankomma på detsamma.
Lantbruksstyrelsen vill till slut något närmare ingå på en speciell i
motionen berörd fråga. I motionen har nämligen som exempel på ett fall,
där ett icke obetydligt dubbelarbete skulle pågå, nämnts det arbete som
utföres av lantbruksnämnderna och lantmäteriorganen beträffande sammanläggningar
av olika jordbruksenheter i rationaliseringssyfte och det har
i detta sammanhang framhållits att ansvaret för en tekniskt riktig utformning
av dylika åtgärder givetvis måste bäras av de myndigheter, vilkas
uppgift det är att fastställa gränserna för olika jordbruksfastigheter.
Lantbruksstyrelsen vill i anledning härav framhålla, att lantbruksnämndernas
uppgift i detta sammahang är att bedriva aktiv verksamhet i syfte
att åstadkomma sammanläggningar av jordbruksfastigheter, utbyte av ägor
mellan sådana fastigheter, m. in. Denna verksamhet bedrives i olika
former, såsom genom jordförmedling, inköp, uppdelning och försäljning
av jordbruksfastigheter, stimulans till förvärv av sådana och till förbätt
-
20
Statsutskottets utlåtande nr 192.
ringsåtgärder av olika slag med bidrag och statsgaranterade lån ävensom
genom användande av de särskilda rättsmedel som förköp och expropriation
utgöra. Till grund för verksamheten måste förslag upprättas efter
mer eller mindre omfattande utredningar, så att de aktiva åtgärderna
sättas in på lämpligt sätt. Dessa åtgärder måste gå hand i hand med
de åtgärder för inre rationalisering, som kunna vara aktuella. Lantbruksnämnderna
och lantmäteriet samarbeta i denna verksamhet exempelvis
så att utredningar på uppdrag av nämnden i många fall göras av lantmätare,
varefter lantbruksnämnden bedömer om aktiva åtgärder böra
sättas in genom nämndens försorg. Beträffande denna i egentlig mening
aktiva verksamhet förekommer icke något dubbelarbete mellan lantbruksnämnderna
och lantmäteriorganisationen.
Det av motionärerna åsyftade dubbelarbetet torde vara det som kan förekomma
i samband med den jordpolitiska kontrollen enligt jordförvärvslagen
och jorddelningslagen. I de fall där ägare av jordbruksfastighet
förvärvar annan jordbruksfastighet eller del därav för sammanläggning
skall i den prövning av jordförvärvet, som lantbruksnämden har att verkställa,
ingå bedömning om den med förvärvet sammanhängande ändringen
av berörda brulcningsenheter är lämplig. Denna fråga ingår — vid de
förvärv, som avse del av fastighet — även i den prövning, som förrättningslantmätaren
skall företaga vid den fastighetsbildningsförrättning, som
erfordras för förvärvets slutliga genomförande. I praktiken finnas emellertid
goda möjligheter att ordna handläggningen av dylika ärenden på
sådant sätt att dubbelarbete undvikes. Lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen
ha utfärdat gemensamma anvisningar härom till vederbörande
lokalmyndigheter. Styrelsen vill i detta sammanhang även erinra om att
frågan om förenkling av förfarandet beträffande den jordpolitiska kontrollen
enligt jordförvärvslagen är under utredning inom 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning.
Lantbruksstyrelsen vill slutligen erinra om att det problem, som nu
berörts, också varit föremål för uppmärksamhet från riksdagens justitieombudsmans
sida i en skrivelse av den 15 december 1952, vilken av jordbruksministern
anmälts i propositionen nr 97 till 1953 års riksdag. Avskrift
av skrivelsen jämte däröver avgivna yttranden har enligt propositionen
ansetts böra överlämnas till jordbruksrationaliseringsutredningen
och fastighetsbildningssakkunniga för kännedom och övervägande, såvitt
vad däri anförts äger samband med de utredningsuppdrag som lämnats
till dessa utredningar. Vid fullgörandet av dessa utredningsuppdrag, som
avse ändrad lagstiftning berörande både lantmäteri- och lantbruksorganisationernas
arbetsuppgifter, måste organisationernas funktioner i avseende
å den yttre rationaliseringen, samordningen av dessa funktioner samt fördelningen
av uppgifterna enligt styrelsens mening även i övrigt komma
under närmare överväganden.
Lantmäteristijrelsen anför följande.
I motionen hemställes under punkt 1 att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t snarast måtte för riksdagen
framlägga förslag med anledning av 1949 års rationaliseringsutrednings
betänkande och syftande till en effektivisering av besparings- och
rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen.
Statsutskottets utlåtande nr 192.
21
På denna punkt får lantmäteristyrelsen erinra om att styrelsen i sitt
remissyttrande den 13 juni 1950 över rationaliseringsutredningens betänkande,
vilket yttrande här bilägges i avskrift1, framfört betänkligheter mot
utredningens förslag, att statens sakrevision, statens organisationsnämnd
samt huvuddelen av statskontoret m. in. skulle sammanföras till ett centralt
rationaliseringsorgan. Styrelsens betänkligheter grundade sig väsentligen
på den invändningen, att det skulle medföra omgång och tidsutdräkt
att inkoppla en ny instans mellan de centrala verken och vederbörande
departement och att det föreslagna nya verket endast skulle kunna erbjuda
sakkunskap inom mycket begränsade områden och knappast kunna biträda
olika verk i fråga om uppgifter inom de stora och väsentliga specialområdena.
Utvecklingen under senare år har ytterligare styrkt styrelsens
tidigare uttalade uppfattning att vederbörande ämbetsverk självt bäst överblickar
möjligheterna att effektivisera arbetet inom sitt verksamhetsområde.
Med stöd av erfarenheterna från lantmäteriväsendets område anser
sig styrelsen sålunda fortfarande icke kunna tillstyrka att rationaliseringsutredningens
ifrågavarande förslag genomföres.
Under punkt 2 hemställes i motionen att Kungl. Maj :t skulle uppdraga
åt lantbruksstyrelsen och organisationsnämnden att gemensamt framlägga
förslag till överflyttning av de lantbruksnämnderna tillkommande uppgifterna
"på hushållningssällskapen, lantmäteriorganen och andra lämpliga
organ. Som motiv härför anföres bl. a., att det torde vara klarlagt att ett
icke obetydligt dubbelarbete pågår på grund av bristande samordning
mellan lantbruksnämnderna och lantmäteriorganen beträffande i den s. k.
yttre rationaliseringen ingående sammanläggningar av olika jordbruksenheter.
Vad först själva sakfrågan beträffar anser lantmäteristyrelsen att vissa
frågor rörande samverkan mellan lantbruksnämnderna och fastighetsbildningsmyndigheterna
otvivelaktigt behöva närmare överses i syfte att åstadkomma
enklare och snabbare handläggning av ärendena. En av motionärerna
berörd fråga gäller prövningen av kompletteringsförvärv enligt jordförvärvslagen
och jorddelningslagstiftningen, där för närvarande visst
dubbelarbete synes förekomma. Ifrågavarande problem äro för närvarande
föremål för utredning inom 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning,
som enligt sina direktiv har att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan
om möjligheter att begränsa och förenkla det administrativa förfarandet
i sådana ärenden, som i betraktande av syftet med lagen måste anses vara
av mindre vikt eller kunna bli tillfredsställande prövade i annan ordning.
I viss utsträckning torde förhållandet mellan lantmäteriets och lantbruksorganisationens
befattning med jordbrukets rationaliseringsfrågor
bli föremål för uppmärksamhet i den grundliga reformering av fastighetsbildningslagstiftningen
som för närvarande pågår inom fastighetsbildningssakkunniga.
Av de sakkunnigas arbete torde bl. a. framkomma förslagom
ett helt nytt institut för reglering av grupper av fastigheter, en motsvarighet
till det nuvarande omskiftesinstitutet. Härvid torde bl. a. bli
nödvändigt att söka åstadkomma en effektiv hopkoppling av olika statliga
stödåtgärder, bl. a. sådana som handhavas av lantbruksnämnderna, med
fastighetsregleringsförrättningen. Utredningsarbetet på detta område är
redan i full gång.
Av det anförda framgår att de av motionärerna berörda spörsmålen om
1 Här ej intaget.
22
Statsutskottets utlåtande nr 192.
en effektivisering av det arbete, som ankommer på lantmäteriet och lantbruksnämnderna,
redan är föremål för uppmärksamhet inom särskilda
utredningsorgan. Enligt vad styrelsen har sig bekant kan jordbruksrationaliseringens
förslag rörande en ny jordförvärvslag förväntas redan vid
årsskiftet. Vad fastighetsbildningssakkunnigas arbete beträffar torde detta
på grund av uppgiftens storlek taga ytterligare flera år i anspråk. Styrelsen
kan icke inse, att det av motionärerna väckta förslaget på något sätt skulle
verka för underlättande av det pågående arbetet. Det får dessutom anses
uteslutet att frågorna om en närmare samordning av lantbruksnämndernas
och lantmäteriets arbetsuppgifter skulle utredas i en ordning, där icke
lantmäteriet vore representerat. Vidare bör understrykas att de frågor,
som äro väsentliga i dessa sammanhang, äro lagstiftningsfrågor och jordpolitiska
överväganden och endast i andra hand av administrativ rationaliseringskaraktär.
Statens organisationsnämnd torde alltså icke primärt
böra belastas med dylika utredningsuppdrag.
Lantmäteristyrelsen vill även framhålla att den av motionärerna berörda
frågan om överflyttning av vissa av lantbruksnämndernas uppgifter
på hushållningssällskapen nyligen prövats av riksdagen.
Vad motionärerna anfört under punkt 3 i sin hemställan är icke av den
art att den föranleder något yttrande från styrelsens sida.
Sammanfattningsvis får lantmäteristyrelsen med stöd av det anförda
hemställa, att vad i motionen föreslagits under punkterna 1 och 2 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Hushållningssällskapens förbund anför följande.
Ifrågavarande spörsmål har redan tidigare behandlats inom förbundet
och förbundsstyrelsen överlämnade den 28 februari 1952 till riksdagens
jordbruksutskott yttrande över likalydande motionerna nr I: 69 och
II: 98 angående sammanslagning av hushållningssällskap och lantbruksnämnder
till ett organ. Härvid anförde styrelsen, efter att ha redogjort
för de av hushållningssällskapens omorganisation betingade förändringarna
i verksamhetsuppgifterna, bl. a. följande:
»Som ovan anförts framfördes i samband med omorganisationen betänkligheter
mot att två olika organ skulle handhava likartade arbetsuppgifter.
Man menade därför, att hos hushållningssällskapen borde allt fortfarande
kvarligga åtgärderna för jordbrukets inre rationalisering, vilka i
många avseenden höra mycket intimt samman med den av sällskapen
handhavda driftsrationaliseringen. Det var sålunda närmast lämpligheten
av den föreslagna gränsdragningen, som ifrågasattes. De erfarenheter, som
därefter vunnits, ge också belägg för att dessa betänkligheter icke voro
ogrundade. Erfarenheterna äro sådana, att det finns anledning till justeringar
i den gjorda gränsdragningen.
Att åstadkomma en dylik åtskillnad mellan inre rationalisering och
driftsrationalisering torde icke vara möjligt, då de två grupperna i många
hänseenden gripa in i varandra. Särskilt påtagligt är detta i fråga om
betesförbättringsverksamheten, eftersom i samband med dennas genomförande
stor hänsyn måste tagas till en rad av rena driftsrationaliseringsspörsmål
såsom gödsling, sådd, djurmaterial in. in. Vidare kunna hithörande
åtgärder ingalunda betraktas som avslutade och genomförda i och
med att de förbättringsarbeten, till vilka staten lämnar lån och bidrag, äro
slutförda och den för bete avsedda marken bringats i lämplig kultur. Ut
-
Statsutskottets utlåtande nr 192.
23
nyttjandet av en verkställd betesförbättring står nämligen, som nyss antytts,
i intimt samband med och är beroende av vidtagandet av en hel
mängd andra åtgärder. Kännedomen och kunskapen om dessa åtgärder
är dock som regel förhållandevis ringa bland dem, som komma i
åtnjutande av statligt stöd för betesförbättringars utförande. Det erfordras
därför en omfattande och fortlöpande upplysnings- och rådgivningsverksamhet
för att resultatet av de statsunderstödda förbättringsåtgärderna
skall bli det bästa. Det förtjänar i detta sammanhang erinras om att förbundet
på grund av anförda skäl i skrivelse den 7 oktober 1950 hos Kungl.
Maj:t föreslagit, att förmedlingen av statsunderstöd till betesförbättringar
skulle överflyttas från lantbruksnämnderna till hushållningssällskapen.
Enahanda förslag framfördes även i motioner vid föregående års riksdag.
Framhållas må vidare, att de skäl, som ovan anförts för att betesförbättringsåtgärderna
skola sammankopplas med driftsrationaliseringen,
även gälla för flertalet andra av de åtgärder, som äro hänförda till den
inre rationaliseringen. Det vore därför enligt förbundsstyrelsens mening
mest ändamålsenligt, om sistnämnda åtgärder handhades av samma organ
som svarar för driftsrationaliseringen. Hushållningssällskapen synas sålunda
böra svara för bägge grupperna av åtgärder. Härigenom skulle också
kostnaderna för rationaliseringsverksamheten i viss utsträckning kunna
begränsas, eftersom med nuvarande förhållanden befattningshavare från
två organ ofta måste fara till samma gård för att handlägga likartade och
sammanhängande ärenden. Dylika »dubbelförrättningar» företagas ej endast
på grund av rekvisition av vederbörande jordbrukare utan även på
grund av att — exempelvis — ett visst spörsmål av inre rationaliseringsnatur
icke kan lösas av lantbruksnämnden utan att denna söker samverkan
med hushållningssällskapet, som handhar driftsrationaliseringen.
Även ur det allmännas synpunkt skulle det därför vara mest rationellt, om
den inre rationaliseringen och driftsrationaliseringen sammanfördes.
Vad slutligen den av lantbruksnämnderna handhavda yttre rationaliseringen
beträffar äro hithörande spörsmål och åtgärder av helt annan
karaktär än de övriga bägge grupperna av rationaliseringsåtgärder och de
måste därför behandlas fristående för sig.
Förbundsstyrelsen anser sålunda, att några skäl till den i motionerna
åsyftade sammanslagningen ej föreligga. De erfarenheter, som under
senare år vunnits, ge i stället anledning till en lämpligare uppdelning av
verksamhetsuppgifterna mellan hushållningssällskap och lantbruksnämnder.
»
Några nya omständigheter, som skulle kunna föranleda ett ändrat ställningstagande,
ha icke inträtt, sedan förenämnda yttrande avgavs. Samma
skäl kunna sålunda alltjämt anföras för en rationalisering och effektivisering
av verksamheten genom en ändrad gränsdragning mellan hushållningssällskapens
och lansbruksnämndernas arbetsuppgifter. Det synes obestridligt,
att ett bättre utnyttjande av den tillgängliga arbetskraften och
därmed icke obetydliga besparingar av statsmedel skulle kunna ernås. Utvecklingen
har bestyrkt nackdelarna av att ett organ handhar det rent
tekniska genomförandet av olika förbättringsåtgärder och ett annat sysslar
med de spörsmål, som höra samman med ifrågavarande åtgärders rationella
utnyttjande.
Vad angår den yttre rationaliseringen vill förbundsstyrelsen framhålla,
24
Statsutskottets utlåtande nr 192.
att de därmed sammanhängande problemen i flertalet fall både äro av
jordbruksekonomisk och av lantmäteriteknisk natur. Ett överförande av
hithörande åtgärder till lantmäteriorganisationen på sätt motionärerna
ifrågasatt torde därför knappast kunna ske med mindre denna organisation
förstärkes med agronomisk sakkunskap. I den mån det allmänna
även fortsättningsvis genom lagstiftning och aktiv medverkan skall i nuvarande
omfattning befrämja jordbrukets yttre rationalisering torde det
emellertid vara lämpligast, att särskilda organ handha denna verksamhet.
Förbundsstyrelsen vill dock i detta sammanhang framhålla, att utvecklingen
på jordbrukets område under senare tid haft till följd, att en mycket
omfattande, frivillig yttre rationalisering genomförts utan statens medverkan.
Då emellertid lagstiftningen på detta område är föremål för en
översyn, synes lämpligen organisatoriska förändringar i fråga om åtgärderna
på den yttre rationaliseringens område för närvarande böra anstå.
Utskottet.
I den föreliggande motionen hemställes i första hand, att riksdagen
måtte anhålla att Kungl. Maj :t snarast för riksdagen framlägger förslag
med anledning av 1949 års rationaliseringsutrednings betänkande. Såsom
av de i anledning av motionen infordrade yttrandena framgår, råder delade
meningar om lämpligheten av det av rationaliseringsutredningen framlagda
förslaget. Å ena sidan har statskontoret — med reservation av två
ledamöter — ansett att förslaget om sammanförande av sakrevisionen och
organisationsnämnden inbördes och med statskontoret till ett centralt
organ för rationaliseringsarbetet under finansdepartementet innebure en
god lösning, dock under den »självklara och ofrånkomliga» förutsättningen
att de gynnsamma villkor för ett fritt och av stela former obundet arbetssätt,
under vilka sakrevisionen och organisationsnämnden hittills med
mycken fördel kunnat verka, alltjämt finge bestå i obeskuren omfattning.
Å andra sidan har såväl sakrevisionen som organisationsnämnden uttalat
sig emot den av rationaliseringsutredningen föreslagna sammanslagningen.
Enligt utskottets mening kan det icke anses ådagalagt att upprättandet
av — enligt uttryckssättet i motionen — »ett starkt besparings- och rationaliseringsorgan
i linje med rationaliseringsutredningens förslag» är den ur
alla synpunkter ändamålsenligaste lösningen. Vad som i vissa av de föreliggande
yttrandena anförts talar fastmera i motsatt riktning. Det bör
enligt utskottets mening icke förbises att genom de redan befintliga organen
för besparing och rationalisering inom statsförvaltningen goda möjligheter
finnes att förverkliga det i motionen avsedda huvudsyftet. Erfarenheterna
torde få utvisa huruvida och i vad mån ytterligare åtgärder av
detta slag kan anses påkallade. Utskottet — som förutsätter att Kungl.
Maj :t med uppmärksamhet följer ifrågavarande, i och för sig betydelsefulla
spörsmål — är för sin del icke berett att nu tillstyrka en åtgärd i
enlighet med motionärernas yrkande på denna punkt.
Statsutskottets utlåtande nr 192.
25
Motionärernas i andra hand gjorda yrkande innebär att åt lantbruksstyrelsen
och organisationsnämnden måtte uppdragas att gemensamt framlägga
förslag till överflyttning av lantbruksnämndernas uppgifter på hushållningssällskapen,
lantmäteriorganen och andra lämpliga organ. Denna
fråga har utförligt belysts i de avgivna yttrandena, till vilka utskottet får
hänvisa. Utskottet har av vad i ärendet förekommit bibringats den uppfattningen,
att visst fog synes föreligga för det i motionen gjorda påståendet
om dubbelarbete mellan lantbruksnämnderna och lantmäteriorganen.
Denna fråga torde emellertid — på sätt lantbruksstyrelsen anfört -— kunna
regleras genom lämpliga åtgärder i administrativ ordning. Vad själva organisationsfrågan
angår må erinras, att densamma varit föremål för upprepade
ställningstaganden från riksdagens sida i anledning av väckta
motioner (se jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande
1952: 50). Vidare må framhållas att ifrågavarande problem i viss utsträckning
uppgivits vara föremål för utredning inom 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
samt kan väntas komma att uppmärksammas jämväl
i samband med den pågående reformeringen av fastighetsbildningslagstiftningen.
Då utskottet med hänsyn till det anförda icke anser påkallat att
riksdagen f. n. gör en framställning till Kungl. Maj :t av i motionen avsedd
innebörd, får utskottet avstyrka det i motionen gjorda yrkandet i
denna del.
Slutligen påyrkas i den föreliggande motionen att Kungl. Maj:t måtte
föranstalta om en genomgång av de statliga lånefonderna och bestämmelserna
för dessa i syfte att uppnå förenkling och förenhetligande. Av
statskontorets yttrande i ärendet framgår, att de av motionärerna påtalade
bristerna redan uppmärksammats och föranlett vissa åtgärder men att
fortfarande åtskilliga rationaliseringsmöjligheter kan anses erbjuda sig
i form av avveckling av ytterligare fonder och enhetliggörande av bestämmelserna.
Utskottet, som förutsätter att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på ifrågavarande spörsmål, anser för sin del någon särskild
anhållan från riksdagens sida av i motionen avsedd innebörd ej f. n. påkallad.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att motionen II: 269 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 24 november 1953.
På statsutskottets vägnar:
KARL WARD.
3—1945 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 6 saml. Nr 192.
26
Statsutskottets utlåtande nr 192.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Kar] Andersson, Gustaf Karlsson,
Näsgård, Ohlon, fröken Andersson, herrar Leander, Näsström, Sundelin,
Bergh, Hesselbom, Einar Persson, Edvin Thun, Erik Svedberg, Eric Holmqvist
och Ivar Nilzon; samt
från andra kammaren: herrar Ward, Bergström, Andersson i Malmö,
Mårtensson i Uddevalla, Svensson i Ljungskile, Lindholm, Johansson i
Mysinge, Kyling, Wedén, Birke, Gustafsson i Skellefteå, Löfroth, Gustafsson
i Stockholm, Svensson i Stenkyrka och Almgren.
Reservationer.
1) av herrar Ohlon, Sundelin, Svensson i Ljungskile, Wedén, Gustafsson
i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan
bort ha följande lydelse:
»De i motionen berörda spörsmålen är som framgår av remissyttrandena
av betydande räckvidd och avsevärda svårigheter föreligger utan tvivel
att uppnå lösningar, som på ett tillfredsställande sätt tillgodoser de i
motionen understrukna sparsamhets- och rationaliseringskraven utan oskäligt
förfång för andra berättigade intressen. Utskottet anser emellertid de
av motionärerna upptagna önskemålen så angelägna, att en passiv attityd
från riksdagens sida icke vore försvarlig.
I den föreliggande motionen hemställes i första hand, att riksdagen
måtte anhålla, att Kungl. Maj :t snarast framlägger förslag med anledning
av 1949 års rationaliseringsutrednings betänkande. Detta syftade i första
hand till att skapa ett centralt organ för sparsamhets- och rationaliseringsarbetet,
som med kraft och i obundna former under finansdepartementet
skulle leda den verksamhet, som hittills utövats av statskontoret, sakrevisionen
och organisationsnämnden var för sig. Rationaliseringsutredningens
förslag har understötts av statskontoret, medan sakrevisionen och organisationsnämnden
uttalat sig mot detsamma.
Det torde emellertid enligt utskottets mening ligga i sakens natur, att
de besparingssträvanden, som statskontoret i främsta rummet fullföljer,
kan vinna på om de får ett mera omedelbart stöd av högt kvalificerad sakkunskap
i organisations- och rationaliseringsfrågor. Trots att olika meningar
således framträtt, anser utskottet, att riksdagen bör hos Kungl.
Maj:t anhålla att Kungl. Maj :t efter överarbetning av rationaliseringsutredningens
betänkande skall för riksdagen framlägga förslag baserade på
huvudlinjerna i betänkandet.
Vad därefter angår det av motionärerna berörda spörsmålet om den för
närvarande tungrodda organisationsform, som begagnas för jordbrukets
Statsutskottets utlåtande nr 192.
27
rationalisering, finner utskottet de angivna remissutlåtandena utgöra
grund för antagandet, att ett betydande dubbelarbete f. n. förekommer.
Givetvis förutsätter utskottet, att Kungl. Maj:t snarast tillvaratar de
möjligheter, som finns att i administrativ ordning komma tillrätta med
dessa missförhållanden. Utskottet anser emellertid även starka skäl föreligga
för de i motionen framförda synpunkterna, att den nuvarande uppdelningen
av jordbrukets rationaliseringsfrågor på tre olika organ, lantbruksnämnderna,
hushållningssällskapen och lantmäteriorganisationen, i
och för sig är ägnad att försvåra en rationell lösning av dessa problem och
en ändamålsenlig handläggning av därmed förenade ärenden. Då dessa
spörsmål enligt föreliggande remissyttranden är föremål för utredning i
olika former, anser utskottet visserligen att resultatet av dessa utredningar
bör avvaktas, men att riksdagen bör uttala den meningen, att utredningsarbetet
måtte påskyndas och att Kungl. Maj :t skall pröva utredningsresultaten
med särskild inriktning på önskemålet att för riksdagen
framlägga förslag till en förenkling av behandlingen av ifrågavarande
rationaliseringsärenden och en minskning av antalet instanser, som skall
handlägga desamma, samt till en mer ändamålsenlig gränsdragning mellan
de olika organens befogenheter.
Vad slutligen beträffar det i motionen berörda spörsmålet om en genomgång
av de statliga lånefonderna och bestämmelserna för dessa i syfte att
uppnå förenkling och förenhetligande framgår av statskontorets remissyttrande,
att de påtalade bristerna uppmärksammats och föranlett vissa
åtgärder. Statskontoret anser även, att fortfarande åtskilliga rationaliseringsmöjligheter
erbjuder sig. Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj :t har
sin uppmärksamhet inriktad på ifrågavarande spörsmål.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, i anledning av motionen II: 269, i skrivelse
till Kungl. Maj :t
a) anhålla att Kungl. Maj :t efter överarbetning av rationaliseringsutredningens
betänkande måtte för riksdagen
framlägga förslag i enlighet med huvudlinjerna i betänkandet,
b) i övrigt giva tillkänna vad utskottet ovan anfört.»
2) av fröken Andersson, herrar Bergh, Kyling och Birke.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.