Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien år 1953 jämte i ämnet väckta motioner.
1953-12-10 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1953:206, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien år 1953 jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 206.
1
Nr 206.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien
år 1953 jämte i ämnet väckta motioner.
(3:e avd.)
I propositionen nr 240 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden för den 20 november
1953, föreslagit riksdagen att dels medgiva att av statsmedel må utbetalas
ersättningar i anledning av paratyfusepidemien år 1953 enligt i huvudsak
de grunder som angives i statsrådsprotokollet, dels till vissa ersättningar i
anledning av paratyfusepidemien år 1953 å tilläggsstat till riksstaten för
budgetåret 1953/54 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag å
1 500 000 kr., dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att för budgetåret 1953/54
medgiva det överskridande av den i statskontorets avlöningsstat upptagna
anslagsposten till Avlöningar till icke-ordinarie personal, som kan bli erforderligt
i anledning av i propositionen framlagda förslag.
Omkring mitten av juni månad 1953 utbröt i vårt land en paratyfusepidemi,
som kom att få en osedvanligt stor omfattning. I avsikt att hejda eller
begränsa epidemien nödgades myndigheterna inskrida på olika sätt. Härigenom
uppkom ekonomiska skador för de enskilda. I propositionen lämnas
en redogörelse för epidemiens omfattning och myndigheternas åtgärder.
Vidare redovisas på området gällande bestämmelser samt vissa framställningar
rörande ersättning med anledning av epidemien. Härutinnan får
utskottet hänvisa till propositionen, s. 2—11.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 12 augusti 1953 har chefen
för inrikesdepartementet tillkallat en person för att såsom sakkunnig inom
departementet utreda frågan om ersättning till dem som åsamkats ekonomisk
skada genom statliga och kommunala myndigheters ingripanden i
samband med ifrågavarande paratyfusepidemi och därmed sammanhängande
spörsmål. I fråga om verkställd utredning angående skadornas och
förlusternas art och omfattning samt vad utredningsmannen anfört allmänt
om ersättningsfrågan får utskottet hänvisa till propositionen, s. 11
18, samt till en å s. 40—41 intagen tabell över ersättningsanspråk.
Utredningsmannens förslag återges i propositionen sålunda.
Utredningsmannen anmärker till en början, att den principiella utgångspunkten
vid ersättningsfrågans bedömande torde vara att det åligger envar
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 6 saml. Nr 206.
2
Statsutskottets utlåtande nr 206.
att, även med ekonomiska uppoffringar, bidraga i kampen mot smittsamma
sjukdomar. Det är naturligt att den enskilde ej bör äga rätt att i
varje sådan situation då ekonomisk skada, större eller mindre, uppkommer
för honom vända sig mot det allmänna med krav på skadestånd.
Lika naturligt är emellertid enligt utredningsmannen att den enskilde
ej skall behöva underkasta sig vilka ekonomiska uppoffringar som helst
för att i det allmännas intresse bidraga till bekämpande av en epidemi.
Det kunde exempelvis tänkas — något som även förekommit under nu
ifrågavarande paratyfusepidemi — att myndigheterna som en säkerhetsåtgärd
ansåg sig böra beordra radikala åtgärder som sedermera visade
sig i något hänseende ej ha varit nödvändiga, eftersom smittan gått andra
vägar än man vid en viss tidpunkt haft anledning förmoda. Myndigheternas
åtgärder kunde i ett sådant fall måhända ej klandras, men den enskilde
kunde med viss rätt anse att den ekonomiska uppoffring han till
ingen nytta nödgats göra ej borde stanna på honom. På samma sätt måste
det framstå såsom oskäligt om mycket stora ekonomiska uppoffringar
skulle drabba endast ett fåtal.
Utredningsmannen yttrar vidare, att man på områden där frågor av
detta slag oftare aktualiserades ansett sig höra lösa ersättningsfrågorna
på ett annat sätt än som skett i epidemilagen och livsmedelsstadgan, och
erinrar i detta sammanhang om de här förut berörda reglerna i epizootilagstiftningen.
För bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar hade
man funnit att en radikal värdeförstöring kunde vara nödvändig. Men
man hade då också sagt sig att man ej borde ålägga den enskilde att
underkasta sig sådana åtgärder utan det allmännas stöd.
Såsom i sammanhanget betydelsefullt åberopar utredningsmannen, att
man i fråga om verkningarna av paratyfusepidemien hade att göra med
risker, mot vilka — enligt vad en undersökning givit vid handen — den
enskilde knappast kunde skydda sig med försäkring.
Utredningsmannens slutsats blir, att de stora förluster som drabbat företag
och enskilda inom vissa områden under epidemien på grund av myndigheternas
ingripanden motiverar att ersättning i viss utsträckning lämnas
från det allmänna. I den mån ej på grund av särskilda bestämmelser
ersättning bör utgivas av hälsovårdsområdet (hälsovårdsnämnden) eller
epidemidistriktet (landstinget eller motsvarande) synes enligt hans uppfattning
gottgörelsen böra utgå av statsmedel.
Utredningsmannen övergår härefter till att diskutera de olika slag av
förluster, som framkommit vid utredningen.
Företagsförluster.
Beträffande förstöring av eller värdeminskning å
varulager eller djur är utgångspunkten för utredningsmannen
att ersättning för dessa skador icke kan utgå enligt livsmedelsstadgan och
Statsutskottets utlåtande nr 206.
3
att man i förevarande sammanhang kan bortse från hälsovårdsnämndens
ersättningsskyldighet enligt 5 § epidemilagen. Angående de normer för
ersättning av statsmedel, som nu bör utformas, anför utredningsmannen.
Fråga uppkommer huruvida full ersättning bör givas eller om den
enskilde själv bör bära en del av förlusten. Eftersom det är skadornas
omfattning som föranleder stöd från det allmänna, kan det motiveras att
begränsa detta stöd på ett eller annat sätt.
Då det gäller ersättning för förstörda varor kan man sålunda tänka sig
att begränsa ersättningen till visst procenttal av varans värde. Om man
emellertid endast giver ersättning för direkta kostnader och direkta förluster
och bestämmelserna därom får en restriktiv avgränsning och om
ersättning sålunda i regel ej kommer i fråga för avbräck i näring genom
omsättningsminskning o. d., uppkommer faktiskt för de flesta företag som
drabbats av epidemien en reduktion som innebär att företaget likväl får
bära sin del av bördan. På grund härav och i analogi med epizootilagstiftningens
principer förordas att full ersättning får utgå för förstöring
å varor och kostnader i samband därmed. Vid prövning av de krav som
framställes torde emellertid ersättningsfrågan böra bedömas restriktivt.
Antalet ersättningsärenden skulle kunna nedbringas om det bestämdes
att mindre ersättningsbelopp än exempelvis 50 kronor ej skulle komma i
fråga. Ur skälighetssynpunkt skulle knappast heller någon invändning
kunna göras mot en sådan begränsning. Frågan har i förevarande sammanhang
praktisk betydelse, eftersom ett stort antal handlande fått förstöra
exempelvis jästpartier av rätt litet värde. Med hänsyn bl. a. därtill att
förstöringen av den tyska jästen ej torde ha varit nödvändig, eftersom
sjukdomen ej torde ha uppkommit eller spritts genom jästen, och något
mera omfattande arbete med dessa ersättningsärenden ej torde uppkomma
— handlandena har i stor utsträckning redan genom sina organisationer
framfört sina anspråk — synes ej heller någon sådan begränsning böra ske.
Vad beträffar värdet av den vara som skall ersättas torde inköpspriset
och ej utförsäljningspriset böra läggas till grund för beräkningen. I den
mån förlusten begränsas därav att varan på något sätt kunnat komma till
användning skall givetvis motsvarande minskning av ersättningen ske.
I princip bör ersättning utgå endast för förlust som grundar sig på
myndigheternas åtgärder eller föreskrifter. Ersättning ifrågakommer alltså
ej för djur som dött eller slaktats på grund av sjukdom. När det gäller
ersättning för förstörda varupartier synes en viss liberalitet böra tillämpas
då det gäller att bestämma sambandet mellan myndighets åtgärd och förlusten.
Om exempelvis redan inköpta varor vid en kiosk vid ett avstängt
bad eller vid en badrestaurang ej kunnat vinna avsättning och därför förstörts,
bör ersättning kunna utgå. Det torde få ankomma på den myndighet
som skall besluta om ersättning att bedöma huruvida viss värdeförstöring
har sådant samband med myndigheternas åtgärder att ersättning
bör utgå. Den principen bör dock gälla att om viss förlust är att betrakta
endast såsom indirekt följd av epidemien och myndigheternas åtgärder,
exempelvis att på grund av rådande förhållanden viss vara icke kunnat
vinna avsättning, ersättning ej skall ifrågakomma. Ersättning för det i
utredningen omnämnda lökpartiet torde sålunda ej böra givas.
En särskild fråga är huruvida ersättning bör utgå för djur som minskat
i värde på grund av att slakten med anledning av slaktförbudet måst
4
Statsutskottets utlåtande nr 206.
uppskjutas. Detta är väl eu skada som har samband med myndigheternas
åtgärder. Eftersom djuren ej undergått sådan värdeminskning att de ej
kunnat användas för avsett ändamål, synes den förlust som uppkommit
genom den fördröjda leveransen och den något försämrade kvaliteten skäligen
böra bäras av ägaren.
Utredningsmannen beräknar sammanlagda beloppet av de skador under
denna punkt, som skall ersättas, till 1 miljon kr. och anför angående beräkningen
följande. De i kol. 2 i tabellen (se bil. 1 vid protokollet) upptagna
posterna uppgick till sammanlagt cirka 773 000 kr. Detta belopp
borde, enligt vad förut sagts, minskas med beloppet av värdeminskning
på vissa djur med 118 000 kr. eller alltså till 655 000 kr. Även andra
reduktioner torde komma i fråga, vilka dock i detta sammanhang ej
kunde preciseras. Summan av posterna i kol. 3 och 4 utgjorde ungefär
100 000 kr. De i noterna 1—3 i tabellen upptagna posterna beräknades
kunna komma att medföra en slutlig ersättningsbar förlust av 275 000 kr.
Härvid togs hänsyn till att ersättning i den ordning varom här var fråga
ej borde innefatta garanti mot prisfall (not 3) och att lagringskostnad
(d:o) i regel borde ersättas endast i samband med vara som förstörts eller
väsentligt minskat i värde.
I fråga om merkostnad för egen slakt, ersättning till
leverantörer av djur in. in. anför utredningsmannen, att ersättning
ej syntes böra utgå för merkostnad för egen slakt eller för anskaffande
av varor från ort utom länet. Här var fråga om olägenheter med
ekonomisk verkan som den enskilde i regel själv borde bära. Huruvida
slaktförbudets verkningar på nödslakt varit sådana att det direkt medfört
förluster genom att kött ej kunnat tillvaragas torde i det särskilda fallet
få bedömas av den i ersättningsfrågan beslutande myndigheten. Såsom
förut nämnts syntes ersättning ej böra utgå för djur som dött eller slaktats
på grund av sjukdom och alltså ej heller för djur som av slakteriet kasserats
på grund av att djuret varit sjukt.
För ändamål som avses under denna punkt beräknar utredningsmannen
ett belopp av 5 000 kr.
Rörande förluster på grund av drift avbrott (omsättningsminskning
in. m.) anför utredningsmannen.
Såsom förut nämnts torde någon generell rätt till ersättning ej böra
medgivas i fall av förevarande slag. De fall som här förekommer är skiftande.
Stundom är det fråga om avbräck för storföretag, stundom om förluster
för småföretagare som av sin rörelse har en inkomst som närmast
är att likställa med inkomst av arbetsanställning. Omständigheterna kan
stundom vara ömmande. Vidare kan det förekomma att företagaren haft
utgifter som blivit onyttiga genom att myndigheternas åtgärder under epidemien
orsakat driftinställelse, exempelvis då avtal om hyra eller arrende
blivit onyttigt men likväl måst fullföljas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 206.
o
Efter att ha erinrat om den här förut nämnda i epizootilagstiftningen
ingående ersättningsbestämmelsen vid väsentligt intrång i näring eller
avsevärd minskning i arbetsförtjänst anför utredningsmannen vidare.
Det synes skäligt att en motsvarande regel uppställes då fråga är om
ersättningar med anledning av paratyfusepidemien. Ersättning bör dock
kunna givas även i fall som icke är ömmande men där förlusten för exempelvis
en restaurang eller annan affärsrörelse drabbat särskilt kännbart.
Värdegränsen beträffande prövning direkt av Kungl. Maj :t torde kunna
sättas till 500 kr. Då fråga är om utgift som blivit onyttig i följd av myndighets
ingripande torde länsstyrelsen dock kunna avgöra ersättningsfrågan
oberoende av det yrkade beloppets storlek.
Med hänsyn till den restriktiva tillämpning som enligt förslaget bör
iakttagas i fall av förevarande slag beräknar utredningsmannen kostnaderna
under denna punkt till högst 100 000 kr.
Vad angår löner till personal som ej varit i arbete
yttras i promemorian.
Om ett företag på grund av myndighets ingripande med anledning av
epidemien måst under viss tid avbryta driften, utgör lönebetalningar till
anställda en sådan direkt utgift som i förevarande sammanhang bör ersättas.
Ersättning i detta hänseende bör utgå icke endast då myndighet
direkt förordnat om avstängningen utan även då epidemien och myndighets
åtgärder faktiskt framtvingat avstängningen. I viss utsträckning bör
ersättning i denna ordning även kunna beredas mindre företagare som
intager en ställning likartad med en anställd på sådant sätt att han för
sitt uppehälle är beroende av inkomsten på samma sätt som en anställd.
Härifrån bör skiljas de fall då ett företag som ej drabbats av driftavbrott
utbetalat sjukersättning till anställd som insjuknat i paratyfus eller utgivit
ersättning till bacillbärare. Frågan om och i vad mån ersättning av allmänna
medel skall utgå till sådana personer kommer att behandlas i det
följande. Skall sådan ersättning utgå, skall avdrag ske med belopp som
arbetsgivaren utbetalat till den anställde. Arbetsgivaren bör i princip ej
vara berättigad att av statsmedel återfå vad han sålunda utgivit. Är arbetsgivaren
genom avtal förpliktad att utgiva ersättning till den sjuke eller
bacillbäraren, finnes ej anledning till sådan återbetalning. Om en arbetsgivare
utan avtal bereder den anställde samma förmån, bör han knappast
försättas i en bättre ställning än den arbetsgivare som genom avtal förbundit
sig att utgiva förmånen.
Enär de i kol. 7 i tabellen upptagna beloppen sammanlagt uppgår till
370 000 kr. men — enligt vad i kommentaren till tabellen sägs — häri
ingår krav å tillhopa 70 000—80 000 kr. för ersättningen till sjuka och
bacillbärare och sistnämnda krav ej bör bifallas, beräknar utredningsmannen
kostnaderna under denna punkt till 300 000 kr.
Angående punkten prov, bakteriologisk undersökning
yttrar utredningsmannen, att regeln i 23 a § epidemilagen att epidemidistriktet
skall gälda kostnaden för undersökning av prov från sjuk person,
personer i hans omgivning eller från vatten, föda eller dylikt närmast
6
Statsutskottets utlåtande nr 206.
avsåg prov från sjuka eller sådant som hade anknytning till sjuka personer.
Detta framgick såväl av ordalagen i paragrafen som av motiven
till densamma. De största beloppen under denna punkt (kol. 8 i tabellen)
avsåg emellertid träckprov. Själva provtagningen bekostades av statsmedel
och det syntes skäligt att ersättning fick utgå av statsmedel även för
undersökning av proven. Ett särskilt skäl för att så borde ske var de exceptionellt
stora kostnader som här skulle uppkomma för ett epidemidistrikt,
nämligen det i Kronobergs län, därest enligt bestämmelserna i
23 a § epidemilagen det skulle anses åligga epidemidistriktet att betala
dessa kostnader. I den mån fråga var om undersökningar av prov från
sjuka personer synes epidemilagens regler böra tillämpas och kostnaderna
således gäldas av epidemidistriktet.
De i kol. 8 upptagna beloppen uppgår till cirka 125 000 kr. Med motivering
att ytterligare kostnader kunde uppkomma och de belopp som borde
betalas av epidemidistrikt icke syntes vara mera betydande beräknar utredningsmannen
för förevarande ändamål ett belopp av 140 000 kr.
Någon ersättning för de i kol. 9 och 10 i tabellen upptagna kostnaderna
för desinfektion och övrigt (trycksaker in. m.)
anser utredningsmannen icke böra utgå. Vad angår desinfektion anföres,
att så omfattande smittreningsåtgärder, som förekommit exempelvis vid
Alvesta slakteri, icke torde vara avsedda i 5 § epidemilagen och att i den
mån skyldighet att svara för desinfektionskostnaden ej jämlikt nämnda
lagrum ålåg hälsovårdsdistrikt, desamma syntes böra stanna på den enskilde.
Anställdas förluster.
Utredningsmannen behandlar först frågan om ersättning till dem, som
varit sjuka i paratyfus och anför som sin uppfattning att det ej finns
särskild anledning att från det allmännas sida ingripa med ersättning åt
dem. Paratyfus intog i detta hänseende knappast någon särställning bland
de epidemiska sjukdomarna eller bland sjukdomar överhuvud; ett antal
fall av paratyfus förekom varje år och situationen hade ej varit annorlunda
för dem som drabbats av sjukdomen under årets epidemi än för dem som
eljest drabbas av sjukdomen. I allmänhet förelåg numera för den enskilde
i viss utsträckning trygghet mot inkomstbortfall vid sjukdom genom bestämmelser
om sjuklön i avlöningsreglementen och kollektivavtal och
genom sjukkasseväsendet in. m.
Annorlunda förhåller det sig enligt utredningsmannens uppfattning med
bacillbärarna. I promemorian yttras.
Statliga och kommunala tjänstemän har genom avlöningsreglementen
fått viss trygghet för denna risk. Men de som har att söka trygghet mot
inkomstbortfall vid sjukdom i kollektivavtal eller i försäkring i sjukkassa
åtnjuter i regel ej något skydd mot inkomstbortfall vid avstängning på
Statsutskottets utlåtande nr 206.
7
grund av smittrisk. Frågan härom har under de senaste decennierna upprepade
gånger uppmärksammats i riksdagen och ett av medicinalstyrelsen
utarbetat förslag om ersättning av allmänna medel i dessa fall föreligger.
Hittills har endast den utvägen stått öppen för bacillbärarna att hos
Kungl. Maj:t begära ersättning, men ersättningsmöjligheterna i denna
ordning har, då fråga ej är om kroniska bacillbärare, begränsats till ömmande
fall.
Med rätta har framhållits att de personer som, utan att vara sjuka, i
det allmännas intresse nödgas underkasta sig avstängning från verksamhet
med därav följande inkomstbortfall bör kunna få ersättning i minst
samma utsträckning som de personer, vilka drabbas av sjukdom.
Tvekan torde därför knappast råda därom att i förevarande sammanhang
även bacillbärarna bör komma i åtnjutande av ersättning av allmänna
medel. Det må emellertid framhållas att en ordning, varigenom
åt dessa personer i efterhand beredes ersättning med ett engångsbelopp,
icke är tillfredsställande, eftersom man kan räkna med att det stora flertalet
är i behov av löpande inkomst för sitt uppehälle under den tid
inkomstbortfallet inträffar. Det synes därför angeläget att en reglerad rätt
till ersättning i dessa fall snarast kommer till stånd.
När det nu gäller att i administrativ ordning bereda bacillbärarna —
varmed i detta sammanhang avses de tillfälliga, icke de kroniska bacillbärarna
— ersättning av allmänna medel, synes det lämpligt att fastställa
vissa enkla grunder för ersättningens bestämmande. En sådan metod som
medicinalstyrelsen i sitt förslag av 1947 föreslagit, med anknytning till
olycksfallsförsäkringslagens regler, torde ej böra komma i fråga i nu förevarande
situation.
I diskussionen om rätt till ersättning åt bacillbärarna har av somliga
framhållits att bacillbärarna bör erhålla full ersättning för inkomstbortfall.
Även om skäl kan anföras för en sådan ståndpunkt synes man i vart
fall i nuvarande situation, innan frågan fått sin slutliga lösning, ej böra
taga ett sådant steg. De betänkligheter som anförts mot att behandla sjuka
och bacillbärare så väsentligt olika har onekligen visst fog och det kan
ej anses obilligt att ersättningen från det allmännas sida — i vart fall i
det läge denna fråga nu befinner sig — i någon mån begränsas.
Utredningsmannen föreslår, att ersättningen till bacillbärarna begränsas
till 70 procent av inkomstbortfallet i den mån det ej överstiger 30 kr. för
dag och ej täckes genom ersättning enligt bestämmelser i annan författning
eller från arbetsgivare eller sjukkassa eller i form av socialt understöd.
Om t. ex. den förlorade dagsinkomsten utgjort 40 kr. och den anställde
fått 20 kr. av arbetsgivaren, skall enligt förslaget ersättning av
statsmedel utgå med 70 procent av 10 kr. eller alltså 7 kr. för dag. Vidare
föreslås, för att en gräns skall uppdragas mot de kroniska bacillbärarna,
att ersättning i förevarande ordning ej skall utbetalas för längre tid än
tre månader. Utredningsmannen anmärker att det endast är i enstaka fall
som avstängningen av icke-kroniska bacillbärare sträcker sig över längre
tid än några veckor. — Enligt utredningsmannens mening bör ersättning
utgå icke endast till anställda utan även till företagare och andra som
8
Statsutskottets utlåtande nr 206.
genom myndighets förordnande om avstängning på grund av smittrisk
gått miste om inkomst.
I promemorian yttras, att om en person under viss tid varit sjuk men
efter tillfrisknandet alltjämt är avstängd från arbete på grund av att han
är bacillbärare, bör ersättning utgå från den tid, då sjukdomen ej längre
i och för sig utgör hinder för arbete och ersättning alltså normalt ej
längre utgår från arbetsgivare eller sjukkassa.
I enlighet med de nu angivna grunderna för ersättning åt bacillbärare
bör enligt utredningsmannens mening utgå gottgörelse även till dem, som
blivit arbetslösa på grund av driftavbrott i följd av myndighets
åtgärder, dock att i detta fall ersättningen föreslås begränsad till
högst två månader. Meningen är att denna rätt till ersättning skall föreligga
icke endast för anställda vid företag som avstängts direkt på grund
av myndighets förordnande utan även i sådana fall då myndighets åtgärder
indirekt haft driftavbrott till följd.
Utredningsmannen beräknar ersättningarna till bacillbärare till sammanlagt
150 000 kr. enligt följande.
Anmälda yrkanden om ersättning till bacillbärare har i kol. 11 i tabellen
upptagits till cirka 195 000 kr. Såsom förut nämnts har utredning från
länsstyrelserna i 18 län ej begärts beträffande anställdas yrkanden om
ersättning för förlorad arbetsförtjänst. I dessa län har emellertid enligt
statistiken t. o. m. den 31 augusti 1953 endast förekommit 185 bacillbärare
av det för hela riket till 1 241 uppgående antalet eller knappt 15 procent.
Från nämnda 18 län har likväl anspråk av bacillbärare till belopp av något
över 23 000 kr. anmälts motsvarande knappt 12 procent av det för hela
riket fordrade beloppet. Den ofullständiga utredningen i de 18 länen synes
därför ej motivera höjning av det i kol. 11 upptagna beloppet mer än till
200 000 kr. Eftersom utredningen verkställdes vid mitten av september och
epidemien alltjämt pågår, ehuru i mindre omfattning än förut, får ytterligare
höjning ske, förslagsvis med 50 000 kr. Reduktion av det sålunda
till 250 000 kr. beräknade beloppet skall emellertid enligt vad förut anförts
ske med 30 procent eller 75 000 kr. Maximeringen till 30 kr. per
dag motiverar ytterligare reduktion med minst 25 000 kr.
Ersättning till arbetslösa på grund av driftavbrott i samband med epidemien
beräknas av utredningsmannen till högst 20 000 kr.
Sammanlagda beloppet av de ersättningar för företags förluster och
anställdas förluster, som utredningsmannen beräknar, uppgår alltså till
1 715 000 kr.
Allmänna begränsningar.
Eftersom ersättningarna är avsedda endast för förluster under den nu
pågående epidemien, föreslås av utredningsmannen att ersättning skall
utgå allenast för förlust som inträffat under tiden den 1 juni—den 31 december
1953.
Statsutskottets utlåtande nr 206.
9
Som allmän regel för samtliga de ersättningar som bör komma i fråga
föreslås, i analogi med vad som är stadgat i epizootilagen, att om den som
begärt ersättning dömes till ansvar för förseelse av slag som avses i epidemilagen
eller livsmedelsstadgan, den myndighet som beslutar om ersättningen
skall äga bestämma att ersättning ej skall utgå eller att ersättningen
skall reduceras med visst belopp. Vidare bör enligt förslaget
ersättning ej heller eljest utgå när någon avsiktligt eller genom grov vårdslöshet
orsakat förlust i de hänseenden varom här är fråga eller om någon
till stöd för ansökning om ersättning medvetet lämnat oriktig uppgift.
Ordningen för provning av frågor om ersättning.
Utredningsmannen föreslår, att frågor om ersättning i samtliga fall,
utom då det gäller ersättning till företag för förluster på grund av driftavbrott
(omsättningsminskning m. m.) och det yrkade beloppet överstiger
500 kr., skall prövas och avgöras av länsstyrelsen i länet. Frågor om ersättning
för förluster på grund av driftavbrott då det yrkade beloppet
överstiger 500 kr. skall däremot avgöras av Kungl. Maj :t utom såvitt
gäller utgifter som blivit onyttiga till följd av myndighets åtgärder. Till
Konungen ställda ansökningar i detta hänseende skall ingivas till länsstyrelsen,
som med eget yttrande översänder ansökningarna till inrikesdepartementet.
Klagan över länsstyrelses beslut i ersättningsfråga skall enligt förslaget
kunna föras hos Kungl. Maj :t.
Utredningsmannen anser vidare lämpligt att det stadgas, att ansökning
om ersättning bör, vid äventyr av förlust av rätt till ersättning, ha inkommit
till länsstyrelsen senast viss dag, förslagsvis den 1 februari 1954. När
särskilda skäl därtill föranleder bör dock hinder ej föreligga att upptaga
en för sent inkommen ansökning till prövning, men i princip bör bestämmelsen
om slutdag ha preklusiv verkan. De ansökningar som ingivits
under den förberedande utredning som skett under september 1953 synes
enligt utredningsmannen i stor utsträckning kunna ligga till grund för
prövning av ersättningsanspråk.
Utredningsmannen anser det lämpligt att regler om ersättning upptages
i en kungörelse. Ett utkast till kungörelse finnes intaget i promemorian
och har såsom bilaga 2 fogats vid statsrådsprotokollet.
Över utredningsmannens promemoria har remissyttranden avgivits av
statskontoret, medicinalstyrelsen samt länsstyrelserna i Kronobergs och
Västernorrlands län. Beträffande innehållet i dessa yttranden tillåter sig
utskottet hänvisa till propositionen, s. 26—31.
Departementschefen har anfört följande.
10
Statsutskottets utlåtande nr 206.
»Som jag tidigare framhållit förekommer sjukdomen paratyfus varje år
i vårt land. Under den femårsperiod, som förflöt närmast före 1953,
varierade antalet årliga fall av sjukdomen — såvitt av medicinalstyrelsens
statistik framgår — mellan något över 100 och närmare 400. I mitten av
juni 1953 utbröt en paratyfusepidemi, som blev av mycket stor omfattning
och som ännu ej helt övervunnits. Under tiden den 16 juni—den
31 augusti inträffade enligt tjänsteläkarnas rapporter över 7 700 kliniska
fall, varjämte antalet personer, som utan att vara sjuka behandlades såsom
bacillbärare enligt gällande lagstiftning, uppgick till närmare 1 250. Därefter
har sjukdomen avtagit. Under sista hälften av oktober inträffade
61 kliniska fall av sjukdomen och var antalet nya bacillbärare 17. — Medicinalstyrelsen
och veterinärstyrelsen har till mig avgivit en redogörelse för
epidemien, som delvis redovisats i det föregående. Av redogörelsen framgår,
att det icke varit möjligt att fastställa den ursprungliga smittkällan.
Däremot anses klarlagt, att de primära sjukdomsfallen orsakats genom
förtäring av slakteriprodukter från Kronobergs läns slakteriförenings slakteri
i Alvesta. Angående orsakerna till att epidemien fått en så stor spridning
har meningarna i viss mån varit delade. Det är emellertid otvivelaktigt
att en verksamt bidragande omständighet var den starka värmebölja, som
satte in omkring mitten av juni och varade några veckor.
För att hejda eller begränsa epidemien har vederbörande myndigheter
inskridit på olika sätt. Direkta ingrepp mot enskilda har framför allt
gjorts av länsstyrelser och hälsovårdsnämnder med stöd av befogenheter
som tillkommer dem enligt gällande lagstiftning, nämligen epidemilagen
och livsmedelsstadgan. Bland de ingripanden, som drabbat företagare, må
här nämnas att förbud mot slakt till avsalu, mot tillverkning av vissa
charkuterivaror och mot utförsel av levande nötkreatur in. in. meddelades
för Kronobergs län, att i skilda delar av landet livsmedel, framför allt
slakteriprodukter, omhändertagits från producenter och handlande in. fl.
och i stor utsträckning förstörts, att rengöring och desinfektion av fabriks-,
handels- och restauranglokaler påbjudits, vilket föranlett att lokalerna
måst hållas stängda någon tid, samt att badförbud utfärdats för vissa
orter och allmänna friluftsbad stängts. Mot enskilda personer har ingripanden
skett i form av isolering jämlikt epidemilagen av sjuka samt
sådana som, utan att vara sjuka, konstaterats vara bacillbärare eller misstänkts
föra smitta. I egenskap av arbetstagare har naturligtvis enskilda
drabbats även av sådana åtgärder mot företag, som medfört att företaget
fått stängas.
Det är givet att sådana ingripanden, som jag nu nämnt, medfört ekonomiska
skador och förluster av skilda slag. I vilken utsträckning detta
förekommit får man en uppfattning om genom förevarande utredning,
som — utan att likväl vara fullständig — visat att fram till i mitten av
september skador anmälts till ett sammanlagt belopp av 2,4 miljoner kr.,
Statsutskottets utlåtande nr 206. 11
vartill kommer mer än en halv miljon kr. i reservationsvis anmälda befarade
förluster.
Helt naturligt har man nu ställt sig frågan huruvida enligt gällande
ordning det föreligger någon rätt för dem som drabbats av sådana ingripanden
av myndighet att erhålla ersättning av det allmänna för därav
uppkomna skador. Såsom utredningsmannen visat torde det icke finnas
någon allmän sådan rätt, oberoende av lagstiftning. Vad angår de på
området gällande författningarna, livsmedelsstadgan och epidemilagen,
innehåller den förra icke någon bestämmelse om ersättning under det att
epidemilagen i 5 § har ett stadgande enligt vilket, om hälsovårdsnämnd
låter förstöra gång- och sängkläder eller andra föremål som kan befaras
överföra smitta, detta skall ske mot utgivande av skälig ersättning. Enligt
utredningsmannens uppfattning, som delas av remissmyndigheterna, avser
emellertid detta stadgande närmast förstöring av kläder och annan rent
personlig egendom. För egen del är jag av samma mening. 5 § epidemilagen
kan icke antagas vara avsedd för förstöring av t. ex. livsmedelslager
av det slag, som ägt rum under den nu ifrågavarande epidemien.
I promemorian har utredningsmannen framhållit, att det visserligen bör
åligga envar att, även med ekonomiska uppoffringar, bidraga i kampen
mot smittsamma sjukdomar men att billigheten kräver att han härvid
likväl icke skall behöva underkasta sig vilka uppoffringar som helst.
Utredningsmannen har ansett att de stora förluster som drabbat företag
och enskilda under paratyfusepidemien detta år på grund av myndigheternas
ingripanden motiverar att ersättning i viss utsträckning lämnas
från det allmänna. Utredningsmannens förslag, att ersättning nu skall
utgå utöver vad gällande lagstiftning medger, har i princip godtagits av
de fyra remissmyndigheterna.
Tanken att mera betydande ingrepp i medborgarnas rättssfär, som sker
för att bekämpa epidemier, kan böra föranleda att det allmänna utger
ersättning, har fått ett uttryck i den praxis som tillämpas beträffande
gottgörelse åt personer, som isolerats i egenskap av konstaterade eller
presumtiva bacillbärare. Av den tidigare redogörelsen framgår att det
ända sedan epidemilagens tillkomst har ansetts att ersättning av statsmedel
bör kunna utgå till s. k. kroniska bacillbärare efter prövning av
förhållandena i varje särskilt fall och att sådan ersättning också utbetalts
i ett tämligen stort antal fall. Sedan mer än 15 år tillbaka har motsvarande
tillämpats i fråga om personer, som utan att vara sjuka misstänkts föra
smitta och därför isolerats; beträffande dem har utbetalning skett blott i
ömmande fall. — Förslag till författningsbestämmelser med generella regler
om ersättning i båda de nu nämnda fallen har efter framställning av
riksdagen upprättats av medicinalstyrelsen och övervägs f. n. inom vederbörande
statsdepartement.
Om det således i fråga om epidemibekämpning icke saknas exempel på
12
Statsutskottets utlåtande nr 206.
att man ansett ersättning av det allmänna böra utgå i vissa fall för skador
genom myndigheternas ingrepp, så har inom epizootilagstiftningen gjorts
till regel att ersättning lämnas för värdeförstöring och vissa andra förluster
som uppstå till följd av myndigheternas åtgärder för att bekämpa
en smittsam husdjurssjukdom. Det bör då framhållas, att de inskridanden
som måst ske under den osedvanligt omfattande paratyfusepidemien 1953
till sin natur av ingrepp i enskildas ekonomiska förhållanden i viss mån
liknar dem som äger rum under exempelvis en mul- och klövsjukeepizooti.
Just skadeverkningarnas stora omfattning under årets paratyfusepidemi
gör det naturligt att i ersättningsfrågan göra jämförelser med vad som
gäller inom epizootilagstiftningen, som tager sikte på förhållanden där
dylika skador är mera vanliga.
Mot bakgrunden av vad jag nu sagt framstår det för mig såsom ett billighetskrav
att det allmänna i de fall som nu är i fråga bereder ersättning i
större omfattning än som eljest sker i samband med epidemier. Jag vill
därför ansluta mig till utredningsmannens nyssnämnda principiella inställning
och föreslår alltså att i anledning av ifrågavarande epidemi ersättning
enligt närmare angivna grunder skall utgå utöver vad som följer
av 5 § epidemilagen. Likaså biträder jag utredningsmannens förslag att
denna extraordinära ersättning skall lämnas av statsmedel. Jag finner
angeläget att understryka, att det är de alldeles säregna omständigheterna
vid denna epidemi som föranleder förslaget och att det förhållande att
ersättning nu utgives därför icke får tillmätas prejudicerande betydelse.
Innan jag går in på de olika slagen av skador och deras behandling i
ersättningshänseende vill jag något uppehålla mig vid de allmänna begränsningar
i fråga om möjligheten till ersättning, som utredningsmannen föreslagit.
Enligt förslaget skall härutinnan gälla bl. a., att om någon avsiktligt
eller genom grov vårdslöshet orsakat förluster, ersättning icke må utgå
till honom eller företag som han företräder samt att, om någon dömes till
ansvar för förseelse mot epidemilagen eller livsmedelsstadgan, den myndighet
som prövar ersättningsfrågan skall kunna bestämma att ersättning icke
skall utgå eller också utgå med minskat belopp. I anslutning till denna föreslagna
regel har statskontoret upptagit frågan huruvida, på grund av ifrågasatta
fel eller försummelser, ersättning bör förvägras det företag, som
framställt de största ersättningskraven, nämligen Kronobergs läns slakteriförening
i Alvesta. Statskontoret har erinrat om att medicinalstyrelsen och
veterinärstyrelsen i sin här tidigare omnämnda redogörelse för epidemien
uttalat, att smittspridningen med största sannolikhet skett med slakteriprodukter
från föreningens slakteri i Alvesta och att de framfört vissa
anmärkningar mot speciella förhållanden vid slakteriet och vid transporter
därifrån. Enligt statskontorets mening får det, då det är fråga om att
av skälighetshänsyn bereda möjlighet till ersättning för lidna förluster,
Statsutskottets utlåtande nr 206.
13
anses naturligt att från rätt till gottgörelse uteslutes personer eller företag
beträffande vilka föreligger skäliga misstankar att de genom vållande eller
försummelse bidragit till epidemiens spridning eller försvårat dess bekämpande.
Mot bakgrunden härav och med hänsyn till vad medicinalstyrelsen
och veterinärstyrelsen uttalat rörande epidemien har statskontoret ansett
det stötande, om någon som helst ersättning skulle utgå till Alvesta slakteri
för uppgivna förluster. ■—- Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande —
under hänvisning till redogörelsen för epidemien — förklarat att skäl
talar för att även annan än den, som fällts till ansvar för förseelse mot
epidemilagen eller livsmedelsstadgan, må vidkännas jämkning i sina ersättningsanspråk,
när han genom underlåtenhet att iakttaga tillbörlig
aktsamhet och omsorg i hygieniskt avseende kan antagas ha medverkat
till skadans omfattning.
Gemensamt för statskontorets och medicinalstyrelsens inställning beträffande
ifrågavarande allmänna begränsningar synes vara att ämbetsverken
båda vill gå längre än utredningsmannen i inskränkande riktning. Vid bedömning
härav bör ihågkommas att här icke är fråga om utövning av lagliga
rättigheter utan om att av billighetshänsyn bereda viss gottgörelse. Det
förefaller mig emellertid vara en alltför snäv begränsning av skälighetsprövningen
om man som statskontoret föreslagit utesluter den skadelidande från
ersättning så snart skäliga misstankar för vållande eller försummelse föreligger.
En dylik begränsning bör ifrågakomma endast om verkliga skäl
kan förebringas för att anse att den skadelidande själv genom vållande eller
försummelse medverkat till uppkomsten av skadan. Jag anser sålunda att
den av medicinalstyrelsen föreslagna principen för begränsning är i stort
sett riktig.
Jag övergår nu till frågan huruvida och i vad mån ersättning bör utgå
för olika slag av skador.
Beträffande företagsförluster vill jag till en början i anslutning till vad
statskontoret yttrat understryka, att ersättning företrädesvis bör ifrågakomma,
då den inträffade förlusten är en direkt följd av myndigheternas
beslut. Enligt utredningsmannens förslag skulle i princip ersättning utgå
endast för förlust som grundar sig på myndigheternas åtgärder eller föreskrifter.
Men när det gäller förstörda varupartier och ersättning för lön
åt anställda skulle man i tillämpningen visa viss liberalitet i fråga om att
bestämma sambandet mellan myndighets åtgärder och uppkomna förluster.
Även enligt min mening kan det visa sig nödvändigt att i dessa fall liksom i
fråga om företagsförluster i övrigt icke hålla alltför strikt på att ett direkt
samband skall föreligga. Så t. ex. bör den omständigheten att ett allmänt
bad icke fått begagnas av allmänheten rimligen anses innebära att en inom
badområdet belägen restaurang faktiskt blivit avstängd genom myndighets
beslut även om beslutet icke formellt innehållit detta. Men jag anser nöd
-
14
Statsutskottets utlåtande nr 206.
vändigt att dylika avsteg från kravet på direkt samband göres med den
största försiktighet; på bedömningen kan emellertid inverka att ömmande
omständigheter anses föreligga.
Mot utredningsmannens förslag om ersättning för förstöring av eller
värdeminskning å varulager eller djur har i princip inga erinringar gjorts
av remissmyndigheterna. Statskontoret har emellertid föreslagit den begränsningen
att företagare intill ett belopp av 100 kronor själv får bära
den uppkomna förlusten. På denna punkt instämmer jag med statskontoret.
Det torde vara rimligt att ersättningen i detta fall ej avser mera obetydliga
förluster. En begränsning i nu angiven riktning medför även den
praktiska fördelen att ersättningsärendenas antal kommer att nedbringas.
Bl. a. torde åtskilliga av de krav på ersättning för omhändertagen och
förstörd jäst, som medicinalstyrelsen yttrat sig om, komma att lämnas
åsido. Med nu angivna ändring vill jag förorda utredningsmannens förslag
i denna del. Detta innebär, att jag ansluter mig till hans uppfattning
att ersättning icke bör utgå för värdeminskning å djur till följd av att
slakten måst uppskjutas med anledning av slaktförbud.
I fråga om förlust genom merkostnad för egen slakt och de spörsmål
som i promemorian behandlats i samband därmed finner jag ej anledning
att frångå utredningsmannens förslag.
Vad angår förlust genom driftavbrott har utredningsmannen ansett att
ersättning skall kunna utgå under förutsättning att förlusten kan betecknas
som väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst
samt tillika särskilda skäl föranleder till att ersättning bör utgå.
Utredningsmannen tänker sig en restriktiv tillämpning av denna regel
och beräknar det erforderliga beloppet till sammanlagt 100 000 kr. Emellertid
framhåller han att tillämpningen icke bör vara inskränkt till ömmande
fall. — Ifrågavarande ersättningsregel är, såsom framgår av utredningsmannens
promemoria, hämtad från epizootilagstiftningen. Den tilllämpas
på detta område mycket restriktivt och i huvudsak endast då ömmande
omständigheter föreligger. Vid sådant förhållande anser jag lämpligt
att tillämpningen av den nu föreslagna regeln sker efter samma linjer
och att alltså kravet på »särskilda omständigheter» skall anses innebära
att fallet skall vara ömmande. I denna fråga delar jag följaktligen den
uppfattning, som statskontoret enligt vad jag förut sagt givit uttryck åt.
Vad angår ordningen för ersättningskravens prövning kommer jag i det
följande att förorda enhetliga regler härom för alla slag av krav.
Beträffande kostnader i form av löneutbetalningar till personal som ej
varit i arbete har utredningsmannen föreslagit att ersättning härför skall
utgå blott då fråga är om personal, som på grund av driftavbrott i anledning
av epidemien hindrats att arbeta, men däremot ej då det gäller sjuka
eller bacillbärare. De skäl som utredningsmannen anfört för denna sin
ståndpunkt finner jag bärande, och jag förordar därför i motsats till
Statsutskottets utlåtande nr 206.
15
medicinalstyrelsen och de båda hörda länsstyrelserna förslaget i denna del.
Statskontoret har föreslagit att som villkor för gottgörelse i detta fall bör
gälla att avstängningen skett på grund av myndighets beslut eller, därest
formligt beslut ej förelegat, avstängningen i allt fall skulle ha kunnat påkallas
av vederbörande myndighet. I denna fråga vill jag hänvisa till vad
jag förut yttrat angående kravet på direkt orsakssammanhang mellan
myndighetens beslut och skadan. Vidare har statskontoret påpekat att
försiktighet bör iakttagas så att icke dubbelbetalningar sker eller oberättigade
ersättningskrav eljest bifalles. Det är givet att vad statskontoret i
detta sammanhang anfört bör iakttagas.
I fråga om ersättning för bakteriologisk undersökning vill jag förorda
utredningsmannens förslag, dock med den av statskontoret föreslagna
begränsningen att gottgörelse av statsmedel ej bör utgå för den del av kostnaden
som understiger 1 000 kr.
Som jag tidigare framhållit är det en redan antagen princip att ersättning
kan utgå till personer vilka såsom kroniska bacillbärare eller såsom
misstänkta för smittfarlighet isolerats eller underkastats andra inskränkningar
och till följd därav lidit förluster. Mot utredningsmannens förslag
att ersättning nu skall utgå till bacillbärare har inga invändningar rests
av remissmyndigheterna. Detsamma är fallet med den föreslagna ersättningen
till dem som på grund av driftavbrott gått miste om arbetsinkomst.
För egen del vill jag förorda att ersättning skall utgå i dessa fall. Den
föreslagna metoden för beräkning av ersättningen ger i stort sett samma
resultat som den nya sjukförsäkringslagstiftningen. Jag anser förslaget
härutinnan lämpligt för detta speciella fall, då det bl. a. är av vikt att
finna en enkel regel som är lätt att tillämpa. Såsom anmärkts av länsstyrelserna
i Kronobergs och Västernorrlands län bör emellertid vid beräkningen
av det inkomstbortfall, som skall ersättas, avräkning icke ske
för socialt understöd utan blott för ersättning, som erhållits enligt bestämmelser
i annan författning eller från arbetsgivare eller sjukkassa. — Jag
finner ej anledning att såsom statskontoret förordat göra den tidsbegränsning
— tre, respektive två månader — som utredningsmannen föreslagit,
snävare. — Länsstyrelsen i Västernorrlands län har föreslagit att ersättning
enligt nu ifrågavarande normer skall utgå även till dem som varit
sjuka i paratyfus. Denna uppfattning kan jag icke biträda. Såsom utredningsmannen
anfört föreligger numera för den enskilde i viss utsträckning
trygghet mot inkomstbortfall vid sjukdom genom bestämmelser om sjuklön
i avlöningsreglementen och kollektivavtal och genom frivillig sjukförsäkring.
Situationen har ej varit annorlunda för dem som drabbats av
sjukdomen under årets epidemi än för dem som eljest insjuknat däri.
Jag kommer slutligen till frågan om sättet för prövning av ansökningar
om ersättning. Härvidlag finner jag beaktansvärda skäl tala för att såsom
statskontoret föreslagit en central prövning anordnas av ersättningskraven,
16
Statsutskottets utlåtande nr 206.
detta för att vinna enhetlighet i bedömandet. Det torde emellertid icke
vara nödvändigt att samtliga ärenden avgöres av Kungl. Maj:t i första
instans. Krav som gäller belopp under en viss gräns skulle lämpligen
kunna handläggas av ett centralt ämbetsverk, vilket för detta ändamål
skulle kunna tillfälligt få erforderlig arbetsförstärkning. Detta ämbetsverk
skulle i så fall kunna mottaga samtliga ersättningsanspråk och beträffande
sådana, vilkas prövning skulle vara förbehållen Kungl. Maj:t,
med eget yttrande insända dem till inrikesdepartementet. Jag vill föreslå
att en sådan ordning för ersättningsfrågornas behandling väljes och att
denna får gälla för alla slag av ersättningskrav. Jag förordar att ersättningskrav
å belopp understigande 2 000 kronor upptages och avgöres av
statskontoret, under det att krav å större belopp tillställes statskontoret,
som skall ha att med eget yttrande vidarebefordra dem till Kungl. Maj:t
för avgörande. Den tillfälliga förstärkning av statskontorets personal, som
i detta fall kan visa sig erforderlig, torde lämpligen böra lämnas genom
medgivande att överskrida anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie
personal i ämbetsverkets avlöningsstat. Kungl. Maj :t synes därför böra
utverka riksdagens bemyndigande att lämna dylikt medgivande.
Med de ändringar och förbehåll som jag nu föreslagit ansluter jag mig
till utredningsmannens förslag om ersättning. Utredningsmannen har överslagsvis
beräknat att för ändamålet skulle behöva ställas till förfogande
ett belopp å 1 715 000 kr. De avvikelser som jag ansett böra göras från
utredningsmannens förslag torde kunna beräknas medföra att beloppet
kan nedsättas till 1,5 miljoner kr.»
I en inom första kammaren av herr Huss väckt motion (I: 510) har
hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av i propositionen
upptagna ersättningsnormer, att ersättning skall utgå till i hemmet vårdad
sjuk efter för bacillbärare föreslagna grunder.
Vidare har i en inom samma kammare av herrar Norling och Ola Persson
väckt motion (I: 512) hemställts, att 7 § i Kungl. Maj :ts kungörelse angående
ersättning av statsmedel i vissa fall på grund av förluster förorsakade
av paratyfusepidemien 1953 inom landet får följande lydelse:
Den som på grund av driftsavbrott gått miste om arbetsinkomst skall
vara berättigad till full ersättning för sitt inkomstbortfall.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina förslag, får
utskottet hänvisa till motionerna.
Utskottet.
Såsom av propositionen närmare framgår har utredningsmannen visat
att det icke torde finnas någon allmän rätt, oberoende av lagstiftning,
för dem som drabbats av ingripanden av myndighet i anledning av den
omfattande paratyfusepidemien 1953 att erhålla ersättning av det all
-
Statsutskottets utlåtande nr 206.
17
männa för därav uppkomna skador. Det är emellertid storleken av de förluster
som drabbat företag och enskilda på grund av myndigheternas ingripanden
som ansetts av billighetsskäl motivera att ersättning i viss utsträckning
lämnas från det allmänna. Departementschefen har anslutit sig
till utredningsmannens förslag men har därvid understrukit, att hans ståndpunktstagande
föranletts av de alldeles säregna omständigheterna vid denna
epidemi och att det förhållandet att ersättning nu utges därför icke får tillmätas
prejudicerande betydelse.
Utskottet skulle för sin del helst ha sett att utredningen rörande såväl
skadornas omfattning som de omständigheter, vilka medverkat till smittspridningen,
kunnat drivas längre än tiden nu medgivit, innan riksdagen
måst taga ställning till denna fråga. Med hänsyn till angelägenheten av att
framför allt vissa skadelidande snarast erhåller ekonomiskt stöd har utskottet
likväl icke velat motsätta sig att ersättningsfrågan nu prövas.
Departementschefens förslag omfattar ersättning för dels företagsförluster
och dels anställdas förluster. Med hänsyn till att ersättningarna motiverats
med billighetshänsyn anser utskottet det vara viktigt att reglerna
för ersättningen kommer att innebära garantier för att de anställda _
som tår antagas i allmänhet ha svagare ekonomi — genomgående blir minst
lika väl tillgodosedda som företagen. Av denna anledning vill utskottet,
som med nedan angivna jämkningar förordar departementschefens förslag,
uttala önskvärdheten av en restriktiv tillämpning av de föreslagna ersättningsreglerna
i vad de avser företag. I anslutning härtill vill utskottet
understryka departementschefens uttalande att en begränsning av rätten
till ersättning bör ske, om verkliga skäl kan förebringas att den skadelidande
själv genom vållande eller försummelse medverkat till uppkomsten
av skadan. Därutöver vill utskottet förorda att ersättning skall reduceras
eller uteslutas även i fall, då den skadelidande icke upprätthållit allmänt
vedertagen hygienisk standard, även om det ej kan visas att direkt orsakssammanhang
föreligger mellan detta åsidosättande och skadan.
I övrigt föranleder departementschefens förslag i vad de avser företagsförluster
ej annan erinran från utskottets sida än att utskottet, delvis i
anslutning till tankegången i motionen 1:512, förordar, att ersättning till
företag för kostnader i form av löneutbetalningar till personal som ej varit
1 arbete må utgå med högst 80 procent av kostnaden i stället för som
departementschefen föreslagit med 100 procent.
Departementschefens förslag beträffande anställdas förluster kan utskottet
i huvudsak förorda. Mot bakgrunden av vad utskottet nyss anfört finner
utskottet dock en något liberalare praxis önskvärd på detta område än då
det gäller företagsförluster. Då det knappast synes utskottet rimligt att
ersättning skall utgå med lägre procenttal om arbetstagaren själv fått bära
förlusten än om denna burits av arbetsgivaren, förordar utskottet under
hänvisning till sitt ovan framlagda förslag att även det av departements
2
— Bihang till riksdagens protokoll 1953. 6 saml. Nr 206.
18
Statsutskottets utlåtande nr 206.
chefen i förevarande avseende föreslagna procenttalet — 70 — bestämmes
till 80. Härutöver vill utskottet föreslå, att hinder ej skall möta för
Kungl. Maj :t att, i särskilda fall, då omständigheterna kring arbetstagarförluster
framstår som ömmande, medge den utvidgning av ersättningsrätten,
som kan framstå som påkallad.
Vad härefter angår motionen I: 510, vill utskottet framhålla att det enligt
medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens utredning endast är inom
de stora epidemiområdena som de permanenta vårdplatserna varit otillräckliga
samt att styrelserna funnit att det icke kan sägas att några sjuka
blivit utan vård. Det oaktat vill utskottet icke förneka, att skälen för
yrkandet i motionen är i viss mån bärande. Utskottet har också såtillvida
gått motionären till mötes, att utskottet ovan förordat rätt för Kungl. Maj :t
att i ömmande fall förordna om dispens. Emellertid skulle även ett bifall
till motionärens yrkande medföra en ojämnhet i fråga om ersättning olika
kategorier skadelidande emellan. Med hänsyn härtill finner sig utskottet,
som vill framhålla önskvärdheten av en författningsmässig reglering av
hela det förevarande området, icke kunna tillstyrka yrkandet i denna motion
i vidare mån än nyss sagts.
Syftet med motionen I: 512 har i viss mån tillgodosetts genom utskottets
ovan framlagda förslag. I vidare mån är utskottet icke berett att tillstyrka
yrkandet i denna motion.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må
a) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 510 och I: 512 medgiva att av statsmedel må utbetalas
ersättningar i anledning av paratyfusepidemien år 1953
enligt i huvudsak de grunder, som angivits av utskottet;
b) till Vissa ersättningar i anledning av paratgfusepidemien
år 1953 å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1953/54 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
1 500 000 kronor;
c) bemyndiga Kungl. Maj:t att för budgetåret 1953/54
medgiva det överskridande av den i statskontorets avlöningsstat
upptagna anslagsposten till Avlöningar till ickeordinarie
personal, som kan bli erforderligt i anledning av
nu framlagda förslag.
Stockholm den 10 december 1953.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Statsutskottets utlåtande nr 206.
19
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Iwar
Anderson, Näsgård, Ohlon, Leander, Pålsson, Näsström, Sundelin, Bergh,
Hesselbom, Einar Persson, Birger Andersson, Lundqvist och Edvin Thun;
samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Bergström, Ståhl, Lindholm, Eriksson i Sandby, Johansson
i Mysinge, Onsjö, Jansson i Kalix, Persson i Växjö, Birke, Gustafsson i
Skellefteå, fru Ericsson i Luleå och herr Löfroth.
Reservation
av herrar Persson i Växjö och Gustafsson i Skellefteå.
JOUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 53
316791
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1953:434 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien år 1953 jämte i ämnet a1 i texten