Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1953154- till statens bosättningslånefond m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
1953-04-14 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1953:63, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1953154- till statens bosättningslånefond m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 63.
1
Nr 63.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1953154- till statens bosättningslånefond
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(3:e avd.)
I propositionen nr 1 har Kungl. Maj :t beträffande kapitalbudgeten föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Statens
bosättningslånefond för budgetåret 1953/54 beräkna ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor.
Därefter har Kungl. Maj :t i propositionen nr 53, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 6 februari
1953, föreslagit riksdagen att godkänna av departementschefen förordade
ändringar i bestämmelserna rörande statens bosättningslån samt att för
budgetåret 1953/54 anvisa dels under femte huvudtiteln till Statens bosättningslån:
Omtryckning av broschyr ett anslag av 45 000 kronor, dels ock å
kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder till Statens bosättningslånefond
ett investeringsanslag av 1 000 000 kronor.
Gällande bestämmelser.
Efter förslag av befolkningskommissionen beslöt statsmakterna år 1937
inrätta statens bosättningslånefond. Huvudsyftet med låneverksamheten
var befolkningspolitiskt. Genom att öppna kreditmöjligheter för bosättning
på billiga och betryggande villkor önskade man i första hand främja äktenskapsbildningen
och gynna tidiga äktenskap för att därmed på längre sikt
åstadkomma en stegring av den låga nativiteten i landet. Dessutom avsåg
man att med hjälp av bosättningslånen förhindra osunda avbetalningsköp.
Bosättningslåneverksamheten började år 1938. De bestämmelser, som ursprungligen
gällde härom, har ändrats vid flera tillfällen, bl. a. på förslag
av 1941 års befolkningsutredning. I sina grunddrag har dock verksamheten
lämnats orubbad. De nuvarande bestämmelserna meddelas i kungörelsen
den 29 juni 1946 om statliga bosättningslån (nr 570; ändr.
306/1951). Dessa innebär i huvudsak följande.
1 llihang till riksdagens protokoll 1953. G samt. Nr 63.
2
Statsutskottets utlåtande nr 63.
Lån kan beviljas trolovade eller äkta makar •— i regel senast 6 månader
från vigseln — för inköp av möbler och andra bosättningsföremål, vilkas
anskaffande föranledes av äktenskapets ingående. Förutom av bohag i
vanlig mening kan lån erhållas för inköp av redskap, verktyg eller liknande
föremål, som kan underlätta hemarbetet eller bidraga till hemmets
trevnad eller familjens försörjning, samt av vissa husdjur såsom kor
och får.
Som villkor för lån gäller huvudsakligen, att sökandena har behov av
medel för att göra de inköp, för vilka lånet är avsett, samt att de har gjort
sig kända för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet och — i mån av
möjligheter — ådagalagt sparvilja.
Lån ur bosättningslånefonden utlämnas av riksbanken utan annan
säkerhet än låntagarnas egen revers. Lånebeloppets storlek fastställes
efter prövning i varje särskilt fall. Högsta medgivna lånebelopp är sedan
år 1946 2 000 kronor.
Även lånetidens längd fastställes från fall till fall. I allmänhet bestämmes
tiden till 5 år. Längsta lånetiden är regelmässigt 8 år. I vissa fall
kan en särskild låneform med amorteringsfrihet under i allmänhet högst
3 år komma till användning. Lån av denna typ kan beviljas exempelvis
sökande, som på grund av studier (studiebosättningslån), öppnande av
egen rörelse, övertagande av jordbruksfastighet eller annan liknande orsak
kan beräknas få svårigheter att verkställa amorteringar under de första
åren efter lånets erhållande. Då amorteringsfrihet under viss tid har medgivits,
skall lånet vara slutbetalt senast 5 år efter utgången av den amorteringsfria
tiden.
Ränta utgår efter räntefot, som fastställes av Kungl. Maj :t. Den utgör
f. n. 4 %. Den vid lånets beviljande gällande räntesatsen skall tillämpas
oförändrad under hela lånetiden.
Lån skall återbetalas genom att ett i reversen bestämt belopp jämte upplupen
ränta inbetalas till riksbanken var tredje månad från lånets utgivningsdag.
Riksbanken kan dock medge uppskov med betalning av ränta
och amortering. Uppskov brukar lämnas, om betalningssvårigheter uppstår
på grund av värnpliktstjänstgöring eller ömmande omständigheter
och avser i regel avbetalning på kapitalskulden, däremot ej räntan.
Riksbanken kan meddela befrielse helt eller delvis från återbetalningsskyldighet
i två fall, nämligen om någon av låntagarna avlider eller om
låntagares försörjningsbörda utökas; i båda fallen förutsättes, att synnerlig
svårighet har uppkommit att återbetala lånet. Det kan nämnas, att
i sistnämnda fall lånet brukar efterskänkas, om betalningssvårigheterna
beror på att låntagare har försörjningsplikt mot fyra eller flera minderåriga
barn. Har befrielse från återbetalningsskyldighet medgivits, skall
det efterskänkta beloppet avskrivas. Avskrivning kan förekomma även
Statsutskottets utlåtande nr 63.
3
utan samband med befrielse och innebär då, att riksbankens krav visserligen
kvarstår men lånet avföres ur räkenskaperna. Beslut om befrielse
eller avskrivning fattas av riksbankens direktion.
För att tillhandagå lånesökande med råd och anvisningar och avge yttrande
över inlämnade låneansökningar finns i varje kommun ett av kommunen
utsett ortsombud. Medverkan av ortsombudet kan även påkallas
för att av försumliga låntagare indriva efterliggande lån, likaså för att
verkställa utredningar om lån, som kan komma i fråga för laga indrivningsåtgärder
(lagsökning och utmätning), befrielse eller avskrivning.
Fullmäktige i riksbanken äger utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter
för låneverksamheten. I enlighet härmed har fullmäktige fastställt
en särskild instruktion för ortsombuden och meddelat anvisningar för
riksbankskontoren beträffande lånerörelsen.
Propositionen.
Den statliga bosättningslåneverksamheten har sedan sin tillkomst år
1937 gjorts till föremål för undersökningar vid flera tillfällen. Med hänsyn
till utvecklingen i olika hänseenden under de senare åren har det
emellertid förelegat behov av en allmän genomgång av bestämmelser och
praxis beträffande lånen. En sådan översyn har nu utförts av socialstyrelsen.
Departementschefen erinrar att, när bosättningslånen infördes, förestavades
reformen främst av befolkningspolitiska skäl. Såsom såväl statsrevisorerna
som socialstyrelsen framhållit har numera en mera allmänt
social motivering trätt i förgrunden, nämligen syftet att öppna möjligheter
för unga människor att skapa ett hem. Den i viss mån ändrade motiveringen
har inte minskat lånens värde som ett led i samhällets familjesociala
åtgärder. Det i lånerörelsens ursprungliga målsättning ingående
syftet att förhindra osunda avbetalningsköp är enligt departementschefen
fortfarande av betydelse och bör i möjligaste mån fullföljas.
Socialstyrelsen har föreslagit, att långivningen skall utsträckas till ogift
mor med minderårigt barn. Detta förslag finner departementschefen välgrundat.
Något påtagligt behov att göra även andra ensamstående berättigade
till lånen eller eljest utsträcka dessas tillämpningsområde anses
icke föreligga.
Med tanke främst på landsbygdens befolkning utvidgade man år 1946
bosättningslånens användningsområde, varigenom lånen fick användas
för inköp av vissa verktyg och redskap samt husdjur. Denna utvidgning
har fått ringa praktisk betydelse. Vidare erinras att jordbrukare numera
under vissa förutsättningar har möjlighet att inom ramen för den sociala
jordbrukskreditgivningen erhålla startlån även till anskaffning av för jordbruksdriften
erforderliga inventarier, vilken möjlighet inte fanns när bo
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 63.
sättningslånens användningsområde på angivet sätt utvidgades. Dylika lånemöjligheter
bör givetvis i första hand komina till användning. Möjligheten
att lämna bosättningslån icke blott till möbler och andra egentliga
bosättningsföremål utan även till redskap, verktyg och andra liknande föremål,
vilka kan underlätta hemarbetet eller vara av betydelse för hemmets
trevnad eller familjens försörjning, bör emellertid enligt departementschefens
mening fortfarande stå öppen.
Socialstyrelsen har föreslagit, att bosättningslånens maximibelopp skall
höjas från nuvarande 2 000 till 3 000 kronor. Vad fullmäktige i riksbanken
och Kooperativa förbundet anfört emot socialstyrelsens förslag anses i
och för sig göra det tveksamt huruvida en höjning av maximibeloppet
nu bör genomföras. Å andra sidan synes det departementschefen rimligt
att beloppet justeras med hänsyn till de förändringar som penningvärdet
undergått. Han tillstyrker därför socialstyrelsens förslag i denna del. Så
länge gällande kreditrestriktioner beslår anses emellertid en viss återhållsamhet
befogad vid utnyttjandet av det nya maximibeloppet.
Socialstyrelsen har vidare föreslagit, att behovssynpunkten skall tillmätas
större betydelse än hittills varit fallet vid prövningen av låneansökningarna.
I denna del finner departementschefen en viss försiktighet
vara på sin plats. Det synes honom angeläget att man i framtiden liksom
hittills håller fast vid att det här är fråga om lån, som visserligen utlämnas
utan säkerhet men under den förutsättningen att de skall återbetalas. Även
om en välvillig bedömning av de lånesökandes förmåga till återbetalning
är påkallad, måste det avgörande vara, att rimlig utsikt till återbetalning
finnes. Departementschefen anser sig sålunda icke kunna tillstyrka någon
principiell ändring i fråga om grunderna för låneansökningarnas bedömning.
En ökad enhetlighet mellan riksbankskontoren inbördes anses emellertid
böra eftersträvas vid låneansökningarnas prövning, icke minst beträffande
lånebeloppens storlek. Det förutsättes få ankomma på riksbanken att vidtaga
erforderliga åtgärder för att trygga en likformig praxis i den mån
icke avvikelser påkallas av speciella, regionalt betingade omständigheter.
Den föreslagna höjningen av maximibeloppet gör sådana åtgärder särskilt
angelägna. Någon ändring i organisatoriskt avseende genom införande av
en rådgivande nämnd e. dvl. anses icke påkallad härav.
I några yttranden har uttalats intresse för bidrag i en eller annan form
till bosättningskostnaderna. Departementschefen är icke beredd att förorda
sådana bidrag. I den mån särskilt behov av bidrag till bosättningskostnader
föreligger torde det liksom hittills vara en uppgift för den kommunala
socialvården att tillgodose detsamma.
Socialstyrelsens förslag om sänkning av låneräntan kan departementschefen
icke heller hiträda, då en sådan sänkning skulle innebära en sub
-
Statsutskottets utlåtande nr 63.
5
vention och det synes olämpligt att tillföra bosättningslånerörelsen ett dylikt
subventionsmoment.
Någon generell kontrollanordning för lånemedlens användning anses icke
böra komma i fråga. Däremot anses det, såsom understrukits i åtskilliga
yttranden, önskvärt att låntagarna erhåller upplysning och vägledning
beträffande lånens användning. Särskilt angeläget är det att ortsombuden,
som på ett tidigt stadium kommer i kontakt med alla lånesökande, lämnar
dessa vägledning vid planerandet av inköpen. I årets statsverksproposition
anförde departementschefen beträffande den broschyr, som riksbanken
i samarbete med Svenska slöjdföreningen utgav senast år 1948,
att han icke var beredd att före ställningstagandet till socialstyrelsens nu
ifrågavarande förslag tillstyrka medelsanvisning till omtryck och översyn
av broschyren. Han förordar nu, att anslag anvisas för ändamålet. Broschyren
bör bl. a. tillhandahållas de lånesökande av ortsombuden. Den upplysning
och rådgivning i bosättningsfrågor som lämnas bl. a. av Svenska
slöjdföreningen och i några kommuner genom särskilda kommunalt avlönade
bosättningskonsulenter är enligt departementschefen av stort värde
och bör om möjligt utvidgas. Han kan emellertid icke förorda ökat stöd av
statsmedel utöver det nyss nämnda anslaget.
Vad slutligen angår de olika spörsmål som sammanhänger med lånens
återbetalning finner departementschefen till en början i likhet med socialstyrelsen,
att ingen förlängning av den maximala amorteringstiden är behövlig.
En viss förlängning av den faktiska amorteringstiden inom den
givna ramen anses dock i vissa fall kunna vara lämplig.
Liksom fullmäktige i riksbanken anser departementschefen, att man vid
bedömandet av indrivningsresultatet bör jämföra de eftersläpande lånen
med samtliga lån som utgivits och ej blott med dem som nu står ute.
Betraktas samtliga eftersläpande lån som nödlidande — sannolikt kommer
dock åtminstone en del av dem att återbetalas — utgör sammanlagda
beloppet av nödlidande och avskrivna lån 4,5 % av totalbeloppet utgivna
lån. En låneförlust av denna storlek kan enligt departementschefens mening
icke anses avskräckande i en verksamhet, där lånen utlämnas utan
annan säkerhet än låntagarnas personliga vederhäftighet. Å andra sidan
anses det självklart, att alla lämpliga åtgärder som kan vidtagas för att
förbättra indrivningsverksamheten eller eljest förebygga låneförluster också
bör komma till stånd.
Möjlighet anses böra öppnas alt i de största städerna ha mer än ett ortsoinbud.
Det förutsättes få överlämnas åt riksbanken att där så befinnes
lämpligt träffa överenskommelse med vederbörande kommunala organ om
utökning av antalet ortsombud i kommunen.
Departementschefen har intet att erinra mot att lönefullinakter och inbetalning
genom intressekontor kommer till ökad användning. I intetdera
6
Statsutskottets utlåtande nr 63.
fallet anses dock här ifrågakommande förpliktelse böra avkrävas låntagarna
generellt. Departementschefen förutsätter, att i varje fall statliga
och kommunala myndigheter skall lämna medverkan härvidlag. Beträffande
riksbankens möjligheter att i bosättningslåneärenden erhålla upplysningar
från arbetsförmedlingarna har inhämtats, att arbetsmarknadsstyrelsen
överväger att väsentligt uppmjuka de direktiv, som utfärdats i ämnet,
varigenom även riksbankens intressen torde komma att bli tillgodosedda.
Även om de nu behandlade åtgärderna synes ägnade att omedelbart
eller på längre sikt förbättra återbetalningen av bosättningslånen, finner
departementschefen det uppenbart, att i många fall ändock en direkt förstärkning
av riksbankens indrivningsmöjligheter vore önskvärd. Socialstyrelsen
föreslår, att riksbanken skall tilläggas rätt att använda införsel
i avlöning m. m. mot låntagare som av uppenbar tredska försummar sin
betalningsskyldighet. En dylik utvidgning av införselinstitutets användningsområde
anses emellertid inte kunna undgå att väcka betänkligheter. I
varje fall anses frågan icke kunna lösas fristående utan få upptagas i ett
större sammanhang.
Enligt socialstyrelsens anslagsberäkning, vilken fullmäktige i riksbanken
lämnat utan erinran, skulle bosättningslånefonden behöva förstärkas
med ett investeringsanslag av 2 000 000 kronor för budgetåret 1953/54.
Härvid har bl. a. förutsatts, att i jämförelse med siffrorna för budgetåret
1951/52 antalet utlämnade lån kommer att stiga med ca 250 och medelbeloppet
per utlämnat lån med ca 800 kronor. Departementschefen finner det
sannolikt, att ökningen icke blir fullt så stor. Då riksbanken beräknas för
budgetåret 1953/54 disponera, förutom inflytande amorteringar, ca 5 700 000
kronor av tidigare anvisade anslag, anses det vara tillräckligt att ytterligare
1 000 000 kronor anvisas för nästa budgetår.
Kostnaden för den förordade omtryckningen och översynen av broschyren
rörande bosättningslånen har av fullmäktige i riksbanken uppskattats
till 45 000 kronor. Detta belopp föreslås anvisat som ett särskilt obetecknat
anslag under femte huvudtiteln.
Motioner.
I en inom andra kammaren av herr Helén väckt motion (II: 442) har
hemställts, att riksdagen måtte besluta att dels i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om en allsidig omprövning av bosättningslåneverksamheten i enlighet
med vad i motionen anförts, dels bifalla Kungl. Maj:ts proposition
nr 53.
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Bergman och Holmquist (I: 360) samt den andra inom andra kammaren
av herr Nilsson i Östersund och fröken Sandell (II: 441), har hem
-
Statsutskottets utlåtande nr 63.
7
ställts, att riksdagen måtte besluta bifalla Kungl. Maj :ts proposition nr 53
med den ändringen, att räntefoten för statens bosättningslån sänkes från
4 till 2,5 % och att principerna för låneansökningarnas bedömning ändras,
varigenom långivningen utsträckes till ekonomiskt sämre ställda kategorier,
och att lånebeloppen anpassas till låntagarnas behov samt att riksdagen
i anledning härav måtte besluta höja det i propositionen föreslagna
investeringsanslagel å kapilalbudgeten till statens bosättningslånefond från
1 000 000 till 2 000 000 kronor.
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Herbert Hermansson (1:361) och den andra inom andra kammaren
av herrar llubbestad och Onsjö (II: 443), har hemställts, att riksdagen vid
behandling av proposition nr 53 måtte besluta att de statliga bosättningslånens
maximibelopp fortfarande skall utgöra 2 000 kronor, att uttala, att
olika myndigheter bör medverka till bättre indrivningsmöjligheter för riksbanken
genom att tillhandagå med upplysningar rörande låntagares förhållanden
samt att beakta vad i motionerna i övrigt anförts.
Angående de skäl, motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden,
hänvisas till motionerna II: 441, II: 442 och II: 443.
Utskottet.
Såsom departementschefen erinrat har den statliga bosättningslåneverksamheten
sedan sin tillkomst 1937 varit föremål för undersökningar vid flera
tillfällen. Genom den utredning, som socialstyrelsen nu verkställt, har en
allmän genomgång av bestämmelser och praxis beträffande lånen ägt rum.
Under hänvisning härtill är utskottet icke berett tillstyrka yrkandet i motionen
11:442 om en allsidig omprövning av ifrågavarande verksamhet.
Enligt departementschefens förslag skall långivningen utsträckas till ogift
moder, som har minderårigt barn i sin vård. Utskottet tillstyrker detta förslag.
I likhet med departementschefen finner utskottet vidare skäl tala för
att möjligheter fortfarande bör finnas främst för landsbygdens befolkning
att erhålla bosättningslån ej endast till egentliga bosättningsföremål utan
även till redskap, verktyg och andra liknande föremål av betydelse för bl. a.
familjens försörjning.
Departementschefen har föreslagit att bosättningslånens maximibelopp
skall höjas från nuvarande 2 000 till 3 000 kr. Emellertid anser han att en
viss återhållsamhet vid utnyttjandet av det nya maximibeloppet är befogad
så länge gällande kreditrestriktioner består. I motionerna I: 361 och II: 443
har yrkats, att lånens maximibelopp fortfarande skall utgöra 2 000 kr. Utskottet
har i tidigare sammanhang funnit skäl tala för en viss höjning av
maximibeloppet med hänsyn till penningvärdets förändringar sedan nuvarande
maximigräns fastställdes 1946. Även om den därefter inträdda penningvärdeförändringen
knappast synes motivera en så stor ökning av låne
-
8
Statsutskottets utlåtande nr 63.
maximum, som departementschefen förordat, har utskottet likväl ansett sig
böra godta den föreslagna höjningen till 3 000 kr. Utskottet vill emellertid i
anledning av motionerna och departementschefens uttalande framhålla
angelägenheten av att återhållsamhet iakttages vid utnyttjandet av det nya
maximibeloppet.
I motionerna I: 360 och II: 441 har hemställts, att riksdagen måtte besluta
att räntefoten för statens bosättningslån skall sänkas från nuvarande 4 till
2,5 %. Utskottet delar i denna fråga departementschefens uppfattning att
en sänkning av låneräntan skulle innebära en subvention och att sådan icke
bör ingå i bosättningslånerörelsen. Utskottet avstyrker således ifrågavarande
motioner i denna del.
Socialstyrelsen har under åberopande av de sociala skälen föreslagit en
liberalare långivning och att sålunda behovssynpunkten skall tillmätas större
betydelse än hittills vid prövningen av låneansökningarna. Departementschefen
har för sin del anfört bl. a., att även om en välvillig bedömning av
de lånesökandes förmåga till återbetalning är påkallad, måste det avgörande
vara att rimlig utsikt till återbetalning finnes. Någon principiell ändring i
fråga om grunderna för låneansökningarnas bedömning avstyrkes därför. I
motionerna 1:360 och 11:441 har yrkats, att principerna för denna bedömning
skall ändras därhän, att långivningen utsträckes till ekonomiskt sämre
ställda kategorier och att lånebeloppen anpassas till låntagarnas behov.
Utskottet anser liksom departementschefen att man i princip bör hålla
fast vid att det här är fråga om lån, som utlämnas under förutsättning att de
skall återbetalas. Emellertid har utskottet funnit anledning understryka
departementschefens uttalande om en välvillig bedömning av de lånesökandes
förmåga till återbetalning. Enligt utskottets mening bör vid långivningen
bankmässiga hänsyn icke vara avgörande utan den lånesökandes personliga
förutsättningar att fullgöra åtagna förpliktelser i förhållande till lånebehovet.
Ur denna synpunkt vore det bl. a. värdefullt om i de större städerna
ortsombudens antal ökas. Såsom departementschefen föreslagit torde det få
överlämnas åt riksbanken att träffa överenskommelse härom med vederbörande
kommunala organ.
Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning att alla lämpliga
åtgärder, som kan vidtagas för att förbättra indrivningsverksamheten
beträffande obetalda lån, bör komma till stånd. Lönefullmakter och inbetalning
genom intressekontor bör sålunda givas ökad användning. Vidare vill
utskottet betona önskvärdheten av att, såsom framhållits i motionerna I: 361
och II: 443, olika myndigheter medverkar till bättre indrivningsmöjligheter
genom att tillhandagå riksbanken med upplysningar rörande låntagarnas
förhållanden. Slutligen förutsätter utskottet att frågan om införselinstitutets
användning i detta sammanhang ägnas fortsatt uppmärksamhet.
Vad departementschefen i övrigt anfört beträffande bosättningslånen lik
-
Statsutskottets utlåtande nr 63.
9
som förslaget om särskild medelsanvisning till omtryck av en av riksbanken
i samarbete med Svenska slöjdföreningen utgiven broschyr i bosättningsfrågor
har icke givit utskottet anledning till erinran.
Under åberopande av det anförda får utskottet, som tillstyrker Kungl.
Maj :ts förslag, hemställa,
att riksdagen må
a) avslå motionen II: 442, i vad den avser en allsidig omprövning
av bosättningslåneverksamheten;
b) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 360 och II: 441 ävensom I: 361 och II: 443, samtliga
motioner såvitt nu är i fråga, godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 6 februari
1953 förordade ändringar i bestämmelserna rörande statens
bosättningslån;
c) till Statens bosättningslån: Omtryckning av broschyr för
budgetåret 1953/54 under femte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 45 000 kronor;
d) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 360 och II: 441, i vad de avser anslagsberäkningen,
till Statens bosättning slånefond för budgetåret 1953/54 under
statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag av
1 000 000 kronor;
e) besluta att i anledning av förevarande motioner, till den
del de icke blivit behandlade under a)—d), i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet anfört.
Stockholm den 14 april 1953.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. G samt. Nr 63.
10
Statsutskottets utlåtande nr 63.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Näsgård,
Ohlon, Leander, Pålsson, Näsström, Sundelin, Bergh, Hesselbom,
Lundqvist, Ragnar Persson, Edvin Thun och Erik Svedberg; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Andersson i Malmö, Ståhl, Svensson i Ljungskile, Lindholm,
Eriksson i Sandby, Staxäng, fröken Elmén, herrar Åkerström, Hoppe, Onsjö,
Jansson i Kalix och Svensson i Stenkyrka.
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1953
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1953:156 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag angående tilldelningen av statsbidrag till dm utomprocessuella rättshjälpsverksamhe a1 i texten