Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande över förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 4 juni 1937

15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1954:11, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande över förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 4 juni 1937

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

1

Nr 11.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan

om riksdagens yttrande över förslag till kungörelse

om ändring i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292)

angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

Genom en den 22 januari 1954 dagtecknad proposition, nr 61, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över civilärenden, anhållit om riksdagens yttrande över ett vid protokollet

fogat förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr

292) angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

I fråga om lydelsen av förslaget får utskottet hänvisa till den vid förenämnda

protokoll fogade bilagan.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för förslaget, hänvisas, i den

mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Genom propositionen anhålles om riksdagens yttrande över förslag till

vissa ändringar i gällande bestämmelser om förhandlingsrätt för statens

tjänstemän. Förslaget innebär i huvudsak, att det nuvarande kravet på

Kungl. Maj:ts erkännande för att sammanslutning av statstjänstemän skall

erhålla förhandlingsrätt skall slopas och att i samband därmed de nuvarande

bestämmelserna om fullgörandet av myndighets delgivningsskyldighet

skall förtydligas. Vidare begränsas i förslaget förhandlingsrätten till föreningar,

som äger företräda tjänstemän i alla de frågor, varom förhandlingar enligt

kungörelsen må äga rum. Därjämte stadgas, att myndighet icke skall

vara skyldig att beträffande en och samma tjänstemannagrupp förhandla

med varandra över- och underordnade organisationer.

Inledning.

För arbetstagare i allmänhet regleras förhandlingsrätten genom lagen den

It september 1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt. Denna lag

är emellertid icke tillämplig på sådana arbetstagare i statens eller kommunernas

tjänst, som är underkastade ämbetsansvar. För dessa befattningshavare

gäller i stället i förhandlingsrättshänseende särskilda bestämmelser,

intagna för statstjänstemännens del i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292)

angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän och för kommunaltjänstemännens

del i lagen den 17 maj 1940 (nr 331) om förhandlingsrätt för kommunala

tjänstemän. För vissa personalgrupper, nämligen militär personal

och folkskollärare m. fl., gäller särskilda inskränkningar.

1 llihang till riksdagens protokoll 19m. 9 samt. 2 avd. Nr 11.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr It.

Mellan den förhandlingsrätt som reglerats genom 1936 års lag, å ena sidan,

samt den förhandlingsrätt som tillkommer stats- och kommunaltjänstemän

med ämbetsansvar, å den andra, föreligger en djupgående skillnad

av principiell natur: förhandlingsrätten enligt 1936 års lag förutsättes regelmässigt

skola leda fram till kollektivavtal eller annan rättsligt bindande

överenskommelse mellan parterna, medan beträffande nu avsedda stats- och

kommunaltjänstemän arbetsgivarparten förutsättes äga att ensidigt bestämma

villkoren. Sinsemellan är 1937 års kungörelse och 1940 års lag ganska

lika till uppställning och innehåll. Förhandlingsrätten avser enligt båda

författningarna allmänna anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor eller

tillämpningen av sådana villkor, men inskränkning göres därigenom icke i

arbetsgivaren tillkommande beslutanderätt. Förhandling äger rum mellan

statlig eller kommunal myndighet å ena sidan samt förening av arbetstagare

å den andra. Förhandlingsrätt tillkommer dock endast förening, som efter

särskild ansökan tillerkänts sådan rätt. Beslut om tillerkännande av förhandlingsrätt

meddelas beträffande det statliga området av Kungl. Maj :t att

gälla i förhållande till viss myndighet och beträffande det kommunala området

av socialstyrelsen att gälla generellt; men för att få utöva förhandlingsrätten

gentemot viss kommun har föreningen att göra anmälan hos

kommunen. Innan statlig eller kommunal myndighet avger förslag till eller

fastställer nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor av

principiell eller eljest allmän betydelse, skall förening, som utövar förhandlingsrätt

gentemot myndigheten, beredas tillfälle att taga del av utkastet. Vid

förhandling, som kan vara skriftlig eller muntlig, utser myndigheten ordförande

och sekreterare. Ordföranden förklarar förhandlingarna avslutade,

när han prövar skäligt. Fråga varom förhandlats får i regel icke upptagas

till slutligt avgörande hos vederbörande myndighet, förrän en vecka förflutit

efter förhandlingarnas avslutande. I 1937 års kungörelse föreskrives, att

Kungl. Maj :t på begäran kan förordna särskilda ombud att förhandla med

organisation av statstjänstemän; däremot kan regelmässiga förhandlingar

enligt kungörelsen icke ens i de centrala frågor, där Kungl. Maj :t eller

riksdagen har avgörandet, föras med regeringen eller visst statsråd. De

överläggningar, som i praktiken förekommit mellan regeringen eller representanter

för denna och tjänstemannaorganisationerna, faller således

utanför kungörelsens ram.

Vid flera tillfällen har frågan om revidering av bestämmelserna om

stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt aktualiserats. Senast har

frågan utretts genom 1948 års förhandlingsrätts kommitté, över kommitténs

betänkande (SOU 1951:54) har yttranden avgivits av ett stort antal

myndigheter och organisationer. Olika meningar har i remissyttrandena

kommit till uttryck rörande kommitténs förslag. Flertalet remissinstanser

har dock uttalat, att förslaget icke synes ägnat att läggas till grund för

lagstiftning i ämnet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

3

Föredragande departementschefen, statsrådet Ungman, framhåller i förevarande

proposition, att kommitténs förslag med hänsyn till vad som vid

remissbehandlingen förekommit bör underkastas en ingående översyn.

I avvaktan på en sådan utredning har inom civildepartementet upptagits

till övervägande, om icke vissa ändringar bör genomföras i de i fråga om

statstjänstemännen nu gällande bestämmelserna. I anledning härav har inom

departementet upprättats en promemoria om ändringar i kungörelsen den

4 juni 1937 (nr 292) angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

I promemorian upptages i huvudsak två problem till diskussion. Det

ena gäller det s. k. auktorisationstvånget, och det andra avser myndigheternas

delgivningsskyldighet i förhållande till personalorganisationerna. Det

är här således fråga om problem av mera formell natur. I anslutning till

auktorisationstvånget beröres vissa frågor om allmänna inskränkningar i förhandlingsrätten.

Över promemorian har utlåtanden avgivits av justitiekanslersämbetet,

Svea hovrätt, fångvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning, överbefälhavaren,

socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

kammarkollegiet, statskontoret, riksräkenskapsverket, generaltullstyrelsen,

domkapitlet i Uppsala, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, lotsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Örebro, Kopparbergs

och Gävleborgs län, statens lönenämnd, generalpoststyrelsen, telestyrelsen,

järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, försvarets

fabriksstyrelse, luftfartsstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, Svenska

stadsförbundet, Statstjänarkartellen, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges

akademikers centralorganisation och Tjänstemännens centralorganisation.

Vissa allmänna synpunkter.

I några av remissyttrandena har anförts vissa allmänna synpunkter

på förhandlingsrättsfrågorna. Sålunda uttalar Statstjänarkartellen, att

det varit önskvärt, att hela frågan om utformningen av statstjänstemännens

förhandlingsrätt kunnat behandlas i ett sammanhang, samt framhåller

angelägenheten av att arbetet med revisionen av förhandlingsrätten

fortsätter. Tjänsicmännens centralorganisation beklagar, att läget i fråga

om en reform av lagstiftningen om förhandlingsrätt m. m. för de i offentlig

tjänst anställda blivit sådant, att förevarande promemoria över huvud

taget ansetts böra framläggas. Organisationen finner det anmärkningsvärt,

att 1948 års förhandlingsrättskommittés betänkande efter remissbehandlingen

ansetts icke kunna läggas till grund för en omedelbar översyn och

fortsatta undersökningar av förhandlingsrättsfrågorna och därmed sammanhängande

problem. I anslutning härtill uttalar organisationen, att partiella

reformer i detta sammanhang är tämligen otjänliga. Statstjänstemännens

riksförbund ifrågasätter, om de begränsade problem, som promemorian

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

berör — ehuru i och för sig av stor betydelse — äger sådan vikt, att de nu

bör brytas ut ur det större sammanhanget. Förbundet framhåller det som

synnerligen önskvärt och angeläget, att frågan om förhandlingsrätten i hela

dess vidd omprövas.

Auktorisationstvånget.

Gällande bestämmelser om förhandlingsrätt för statens tjänstemän grundar

sig på ett av särskilda sakkunniga år 1936 avgivet betänkande med förslag

rörande förhandlingsordning för statstjänstemän (SOU 1936:41). Beträffande

frågan hur tjänstemännen skulle utöva sin förhandlingsrätt anförde

de sakkunniga i sitt betänkande, att rätten till formbundna förhandlingar

endast skulle gälla för de av tjänstemännen bildade föreningarna.

Icke organiserade grupper av tjänstemän skulle fortfarande vara hänvisade

till att föra formlösa förhandlingar med myndigheterna i den dittills tillämpade

ordningen. Vad åter angår frågan om alla av tjänstemän bildade föreningar

skulle erhålla förhandlingsrätt eller om någon form av erkännande

eller registrering borde krävas såsom villkor för förhandlingsrättens utövande

hade man enligt de sakkunniga att välja bland tre alternativ. Förhandlingsrätt

kunde medges åt 1) samtliga av tjänstemän bildade organisationer

utan krav på vissa kvalifikationer eller 2) blott i särskild ordning erkända

organisationer eller slutligen 3) organisation, som uppfyllde krav på

viss representativitet i förhållande till samliga tjänstemän inom organisationens

verksamhetsområde. Genom krav på erkännande skulle, anförde de

sakkunniga, från början erhållas ordnade förhållanden i fråga om tjänstemännens

organiserande, myndigheterna skulle på förhand känna till de organisationer,

med vilka förhandlingar skulle kunna komma att föras, och

alla tendenser till splittring på ett flertal smärre med varandra konkurrerande

organisationer skulle effektivt förhindras. De sakkunniga ansåg sig emellertid

kunna bortse från ett söndersplittrande av organisationerna, för den

händelse erkännande ej skulle krävas som villkor för förhandlingsrätt, eftersom

alla tjänstemän syntes inse att de kunde uppnå bättre resultat vid förhandlingar,

om de uppträdde samlade, och eftersom tendensen otvivelaktigt

gått mot större organisationer. Man måste också rent principiellt sett hävda

friheten på förevarande område. Ett system med krav på viss representativitet

för förhandlingsrätt kunde de sakkunniga icke godtaga. Säkerhet för att

en knapp majoritet ej skulle förtrycka en minoritet kunde säkerligen icke

vinnas med mindre varje av tjänstemännen bildad organisation tillerkändes

förhandlingsrätt. Ej heller krav på att organisation för förhandlingsrätt skulle

omfatta visst antal tjänstemän fann de sakkunniga lämpligt med hänsyn till

de skiftande förhållandena inom olika verksamhetsgrenar.

På grundval av det anförda förordade de sakkunniga, att för rätt för en

tjänstemannaorganisation att påkalla förhandlingar med myndighet icke

skulle uppställas krav på vare sig erkännande, registrering, viss representativitet

eller visst antal tjänstemän i organisationen. Enligt de sakkunnigas

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr it.

förslag skulle endast krävas, att förening, som ville bli i tillfälle att taga kännedom

om föreliggande utkast till nya eller ändrade tjänstevillkor, skulle

göra anmälan därom hos myndigheten.

Dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet

anförde (prop. 1937: 128), att starka skäl onekligen måste anses tala för de

sakkunnigas ståndpunkt, att förhandlingsrätt borde medgivas varje av

tjänstemännen bildad förening. Allvarliga betänkligheter mot förslaget hade

emellertid framförts av ett flertal av de myndigheter, som skulle ha att tilllämpa

bestämmelserna. Även från tjänstemannahåll hade farhågor anförts

för att en förhandlingsrätt med den vidsträckta omfattning, som de sakkunniga

förordat, skulle bli så betungande för myndigheterna, att förhandlingsordningens

idé skulle komma i vanrykte, och att man därigenom skulle

kunna riskera hela reformen. Med anledning härav ansåg departementschefen

sig icke böra motsätta sig att förhandlingsrätten begränsades så att endast

de större och mera representativa föreningarna skulle få rätt att förhandla

med myndigheterna i den avsedda ordningen. Därigenom skulle också

ernås beaktansvärda fördelar i form av ordnade förhållanden i fråga om

tjänstemännens organisationer.

Beträffande det sätt, varpå den förordade begränsningen skulle genomföras,

uttalade departementschefen, att han efter överläggningar med cheferna

för kommunikationsverken och de största personalorganisationerna

förordade, att förhandlingsrätt i förhållande till viss myndighet skulle tillkomma

endast tjänstemannaförening, som av Kungl. Maj :t tillerkänts sådan

rätt.

Andra lagutskottet uttalade (uti. nr 1937: 44), att utskottet fann

förslaget väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Den gällande kungörelsen i ämnet trädde i kraft den 1 januari 1938. I

konseljen den 30 december 1937 behandlades ett stort antal ansökningar

om förhandlingsrätt. Flertalet bifölls men några avslogs. I sitt memorial

nr 12 till 1938 års riksdag anmälde konstitutionsutskottet, att

utskottet beslutat anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen mot dåvarande

chefen för kommunikationsdepartementet, enär enhetliga synpunkter

icke lagts till grund för bedömandet av ifrågavarande ansökningar. Sex av

utskottets ledamöter reserverade sig.

Den av konstitutionsutskottet gjorda anmärkningen lades av riksdagen

till handlingarna.

1948 års förhandlingsrättskommitté har i sitt den 31

december 1951 avgivna betänkande angående stats- och kommunaltjänstemäns

förhandlingsrätt (SOU 1951:54) anfört, att det för såväl stats- som

kommunaltjänstemän gällande kravet på erkännande såsom villkor för

förhandlingsrätt i praktiken icke motsvarat de förväntningar, man ställt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr il.

på detta system. Enligt kommittén har socialstyrelsen i sin verksamhet

som auktorisationsmyndighet på det kommunala området sökt uppställa

åtminstone den begränsningen, att erkännande icke skall meddelas såväl

viss organisation som en underavdelning av densamma. Kungl. Maj:t har

däremot som regel meddelat erkännande, så snart de rent formella kraven

(uppgift om namn å dem som utgör organisationens styrelse, företeende

av stadgar o. s. v.) uppfyllts. Kommittén ifrågasätter, om icke

systemet i praktiken snarast kommit att bidraga till organisationssplittring.

Vid en reform av förhandlingsrätten måste det vara ett önskemål

att finna former, ägnade att motverka denna organisationssplittring. Enligt

kommitténs mening skulle därför systemet med krav på auktorisation

såsom förutsättning för förhandlingsrätt utan vidare kunna sägas

vara moget för avskrivning, därest icke hänsyn även måste tagas till den

s. k. delgivningsplikten. Då emellertid kommittén funnit, att delgivningsplikten

utan olägenheter kan avskaffas, har kommittén stannat för att

förorda att också erkännandet såsom villkor för förhandlingsrätt skall slopas.

Härvid har kommittén förutsatt, att organisationerna skall göra vad på dem

ankommer för att söka övervinna den alltför långt gående organisationssplittringen.

I departementspromemorian framhålles, att alltsedan 1938

års dechargedebatt rörande tillämpningen av 1937 års förhandlingsrättskungörelse

så gott som alla ansökningar om förhandlingsrätt för sammanslutning

av statstjänstemän bifallits. Då någon begränsning till större och mer

representativa föreningar icke genomförts, hade bestämmelserna icke uppfyllt

syftet att motverka organisationssplittring. Detta framginge därav att

på det statliga området för närvarande funnes mer än 180 organisationer,

som tillerkänts förhandlingsrätt, i flera fall mot många myndigheter. Ytterligare

inemot ett 70-tal organisationer torde enligt promemorian med nuvarande

rättstillämpning kunna göra anspråk på att erhålla sådan rätt.

I promemorian uttalas, att man i nuvarande situation torde ha att välja

mellan att helt släppa kravet på auktorisation såsom villkor för förhandlingsrätt

eller också att förena auktorisationsförfarandet med en sådan prövning

av vederbörande organisationers storlek och representativitet, som från

början varit avsedd.

Enligt promemorian talar för sistnämnda alternativ vissa praktiska skäl.

I den mån ett auktorisationskrav kan medverka till att förhindra organisationssplittring

och uppkomsten av specialorganisationer med ensidig inriktning

att tillvarataga enbart en begränsad grupps intressen, är det uppenbarligen

ett allmänt intresse att ett sådant krav upprätthålles. En verklig

prövning av en organisations storlek och representativitet måste emellertid

bli en grannlaga uppgift. Vill man undvika att prövningen skall komma att

inrymma ett subjektivt bedömande, måste särskilda regler uppställas om när

tillräcklig representativitet skall anses föreligga, exempelvis att en organisation

äger företräda minst visst procenttal av de anställda hos vederböran
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11. •

de myndighet eller av viss grupp hos myndigheten anställda tjänstemän,

som kan anslutas till organisationen. I promemorian framhålles emellertid,

att de skiftande förhållandena inom olika verksamhetsgrenar av statsförvaltningen

torde göra det svårt att utforma enhetliga regler i detta hänseende.

Beträffande alternativet att helt upphäva kravet på auktorisation såsom

villkor för förhandlingsrätt uttalas i departementspromemorian, att därför

talar i första hand principiella skäl. Såsom 1936 års sakkunniga framhållit

måste man rent principiellt sett hävda friheten på förevarande område. Det

bör icke ankomma på statsmakterna att söka reglera, hur de statsanställda

bör vara organiserade. Därtill kommer, framhålles vidare i promemorian,

att auktorisationstvånget icke — såsom man vid 1937 års reglering av hithörande

frågor hävdade — torde ha nämnvärd betydelse för myndigheternas

arbetsbelastning. Myndigheterna synes nämligen i anslutning till vad

andra lagutskottet anfört i sitt utlåtande 1937: 44 icke ha motsatt sig att

upptaga överläggningar med organisationer, som ej sökt eller erhållit formell

förhandlingsrätt. Särskilt under senare år torde dylika överläggningar

ha förekommit i ökad omfattning i och med att tjänstemännens anspråk på

förhandlingsrätt alltmer vunnit erkännande.

Skulle kravet på Kungl. Maj :ts erkännande såsom villkor för förhandlingsrätt

helt slopas, bör emellertid enligt promemorian av praktiska skäl

krävas, att förening, som önskar utöva förhandlingsrätt gentemot viss myndighet,

gör anmälan därom till myndigheten.

I remissyttr andena över promemorian har delade meningar om

auktorisationstvånget kommit till uttryck. Flertalet remissinstanser — bland

dem Statstjänarkartellen, Sveriges akademikers centralorganisation och

Tjänstemännens centralorganisation — tillstyrker eller lämnar utan erinran,

att auktorisationstvånget slopas. I åtskilliga yttranden uttalas å andra sidan

tveksamhet på denna punkt eller avstyrkes en sådan åtgärd. I sistnämnda

fall förordas så gott som undantagslöst — t. ex. av Svenska landstingsförbundet

och Svenska stadsförbundet — att auktorisationsförfarandet förenas

med en verklig prövning av vederbörande organisations storlek och representativitet.

De skäl, som föranlett sist angivna ställningstagande av remissinstanserna,

är huvudsakligen farhågor för ökad organisationssplittring och ökad arbetsbörda

för myndigheterna.

Vissa allmänna inskränkningar i förhandlingsrätten, m. m.

I departement sp ro memorian uttalas, att det, vare sig auktorisationstvånget

slopas eller ej, torde vara nödvändigt att göra vissa allmänna

inskränkningar i förhandlingsrätten.

En förenings förhandlingsrätt bär i princip omfatta alla till föreningen

anslutna tjänstemannagrupper. Enligt promemorian kan det emellertid icke

vara påkallat, att en myndighet skall vara skyldig alt beträffande cn och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

samma tjänstemannagrupp förhandla med varandra över- eller underordnade

organisationer. Med vilken av dessa organisationer förhandlingarna skall

föras, synes närmast vara en intern föreningsangelägenhet. Med hänsyn till

det anförda förordas i promemorian, att förening, som önskar utöva förhandlingsrätt,

ålägges att till vederbörande myndighet lämna uppgift om

den eller de tjänstemannagrupper föreningen företräder. Skulle annan, övereller

underordnad förening senare påkalla förhandlingsrätt beträffande sådan

tjänstmannagrupp, bör enligt promemorian förhandlingsrätt icke tillerkännas

sistnämnda förening, resp. myndigheten icke vara skyldig att förhandla

med densamma, med mindre den av föreningarna, som redan tillerkänts

resp. först påkallat förhandlingsrätt för tjänstemannagruppen, avstår

från denna rätt.

Enligt promemorian synes emellertid av praktiska skäl en principiellt sett

viktigare inskränkning i förhandlingsrätten vara nödvändig. Det framhålles,

att på senare tid bildats organisationer, som är avsedda att företräda en

grupp tjänstemän endast i viss eller vissa av de frågor, varom förhandling

må äga rum. De tjänstemän, som tillhör sådan organisation, torde i allmänhet

vara anslutna också till förening, som äger företräda gruppen i alla de

hänseenden, varom kan vara fråga. Det skulle innebära ett onödigt betungande

av förhandlingsproceduren, om myndighet skulle vara skyldig att

upptaga förhandlingar med organisation, som har ett på angivet sätt begränsat

ändamål. Med hänsyn härtill förordas, att förhandlingsrätt skall

tillkomma endast förening, som äger företräda tjänstemän i alla de frågor,

varom enligt förhandlingsrättskungörelsen förhandlingar må äga rum.

De allmänna inskränkningar i statstjänstemännens förhandlingsrätt, som

förordats i departementspromemorian, har i regel tillstyrkts eller lämnats

utan erinran i remissyttrandena. Sålunda har icke i något fall riktats

erinran mot förslaget att förhandlingsrätt skall tillkomma endast förening,

som äger företräda tjänstemän i alla de frågor, varom enligt förhandlingsrättskungörelsen

förhandlingar må äga rum.

Den i promemorian förordade begränsningen i fråga om varandra överoch

underordnade organisationer har avstyrkts endast av riksräkenskapsverket

och Svenska stadsförbundet.

Bland de remissinstanser, som i princip förordat att myndighet icke skall

vara skyldig att förhandla med såväl över- som underorganisationer, har i

några fall olika meningar kommit till uttryck rörande bestämmelsernas utformning.

Lansstgrclsen i Kopparbergs län förordar, att statsmakterna vid bristande

överenskommelse mellan varandra över- och underordnade föreningar bör

äga avgöra vilkendera av föreningarna som bör medges förhandlingsrätt.

Statstjänstemännens riksförbund anser, att förhandlingsrätten i första hand

bör tillkomma underorganisationer och att över- eller mellanorganisationer

bör ifrågakomma endast där alldeles särskilda skäl föranleder det och underorganisationen

påkallar det. Tjänstemännens centralorganisation finner

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

9

däremot, att förhandlingsrätten primärt bör ligga hos den överordnade organisationen.

Förbunden bör emellertid äga rätt att själva bestämma om

och i vilken utsträckning de önskar delegera förhandlingsrätten på sina

organ.

I vissa remissyttranden har berörts även andra spörsmål än de

i promemorian behandlade.

Så t. ex. har telestyrelsen framhållit, att muntliga överläggningar i stor

utsträckning äger rum mellan styrelsen och organisationerna på ett mindre

formbundet sätt än som avsetts beträffande förhandlingar enligt kungörelsen.

Då detta förfarande är arbetsbesparande och befunnits vara till båtnad

för båda parterna, anser styrelsen att, särskilt om auktorisationstvånget

upphäves, möjlighet bör finnas att vid muntlig förhandling, som avses i kungörelsen,

protokoll icke föres. Protokoll skulle då föras endast i de fall då

så påfordras.

Delgivningsskyldigheten.

De sakkunniga, vars förslag ligger till grund för de gällande bestämmelserna

om statstjänstemännens förhandlingsrätt, definierade denna förhandlingsrätt

såsom dels en rätt för tjänstemannaorganisation att påkalla

förhandling om medlemmarnas anställnings-, avlönings- och arbetsvillkor

med en däremot svarande skyldighet för vederbörande myndighet att ingå i

skriftlig eller muntlig förhandling, dels en skyldighet för myndigheterna att

bereda tjänstemännens organisationer tillfälle att yttra sig och påkalla förhandling,

innan myndigheten fastställer eller avger förslag till nya bestämmelser

i sådana frågor. Enligt de sakkunnigas mening syntes det emellertid

nödvändigt att föreskriva en viss inskränkning i en dylik delgivningsskyldighet.

Om någon begränsning med hänsyn till frågornas vikt icke stadgades,

skulle en sådan skyldighet för myndigheterna troligen komma att medföra

en mycket stark belastning i arbetet. Delgivningsskyldighet borde därför

icke föreskrivas vid fastställande av detaljbestämmelser av mindre betydelse,

särskilt av tillfällig eller övergående natur, men däremot i ärenden av

principiell eller eljest större betydelse. Myndighet borde, om tveksamhet

kunde anses råda härom, hellre bereda tjänstemännen tillfälle att yttra sig

än utan tjänstemännens hörande meddela fastställelse å villkoren. Vid avgörandet,

om tjänstemännen skulle beredas tillfälle att yttra sig i viss fråga,

borde myndighet taga hänsyn till vilken betydelse frågan hade, sett ur tjänstemännens

synpunkt.

Även i ett annat hänseende borde enligt de sakkunnigas förslag delgivningsskyldigheten

inskränkas. Den skulle nämligen föreligga endast i förhållande

till sådan förening, som i viss ordning till myndigheten anmält, att

den önskade begagna sig av den lagfästade förhandlingsrätten.

Några särskilda föreskrifter angående det sätt, varpå myndighet skulle

fullgöra sin delgivningsskyldighet, ansåg de sakkunniga icke erforderliga.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

Såsom exempel nämnde de sakkunniga skriftligt meddelande eller telefonpåringning

till den som ägde företräda föreningen eller anslag å bestämd

plats i verkets lokaler.

Departementschefen anförde (prop. 1937: 128), att vid bifall till

förslaget att förhandlingsrätt skulle tillkomma endast erkända organisationer

borde föreskrivas, att delgivningsskyldighet skulle finnas endast gentemot

de i förhållande till myndigheten förhandlingsberättigade föreningar,

som frågan kunde anses röra. Vidare borde delgivningsplikt föreligga endast

beträffande frågor av betydelse uteslutande för myndighetens tjänstemän.

Vad angår den i vissa remissyttranden berörda frågan om förhandlingar

angående remisser yttrade departementschefen, att förhandlingsrätt gentemot

viss myndighet beträffande en till myndigheten remitterad fråga borde

föreligga endast, om remissen innebar uppdrag att utarbeta förslag till bestämmelser

uteslutande för myndighetens egna tjänstemän. I övrigt borde

förhandlingar ej alls få föras i anledning av en till viss myndighet gjord

remiss.

Vad departementschefen anfört föranledde icke något uttalande av

andra lagutskottet.

1948 års förhandlingsrättsko in mitté har, såsom i det

föregående antytts, förordat, att delgivningsplikten avskaffas. Kommittén har

anfört, att förhandlingsväsendet på den privata arbetsmarknaden fungerar

väl trots avsaknaden av såväl auktorisation som delgivningsskyldighet. I

förhandlingsrätten ingår såsom ett naturligt moment, att nya eller ändrade

anställningsvillkor icke fastställes utan kontakt med de organisationer, som

företräder ett mera betydande antal av berörda arbetstagare. Enligt kommitténs

övertygelse skulle tjänstemannaorganisationernas intressen icke

obehörigen åsidosättas, även om delgivningsplikten formellt skulle försvinna.

I departementspromemorian uttalas, att om man i nuvarande

läge icke ifrågasätter så genomgripande ändringar i förhandlingsrätten, som

förhandlingsrättskommittén föreslagit, bör delgivningsplikten utan större

olägenheter kunna bibehållas.

I promemorian framhålles emellertid, att det är angeläget att fullgörandet

av delgivningsplikten i möjligaste mån underlättas för myndigheterna. Av

1936 års betänkande framgår, att man tänkt sig att denna skyldighet skulle

kunna fullgöras helt formlöst. Såsom exempel nämnde de sakkunniga bl. a.

anslag på bestämd plats i verkets lokaler. Då det i åtskilliga fall synes förekomma

att myndighet anses vara skyldig att fullgöra delgivningsplikten

skriftligen, föreslås i promemorian att i förhandlingsrättskungörelsen skall

uttryckligen angivas, att ifrågavarande skyldighet må fullgöras genom anslag

eller på annat lämpligt sätt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr It. 11

I vissa yttranden över departementspromemorian har uttalats, att delgivningsskyldigheten

bör helt avskaffas, om auktorisationstvånget slopas. Å

andra sidan har Statstjänstemänens riksförbund ansett, att delgivningsskyldighet

bör föreligga i full utsträckning och fullgöras skriftligen i förhållande

till de föreningar, som tillerkänts förhandlingsrätt. Sveriges akademikers

centralorganisation motsätter sig icke en uppmjukning av delgivningsplikten

under förutsättning att det icke sker till förfång för de anställda. Att så

skulle kunna bli fallet för den händelse denna skyldighet endast fullgöres

genom anslag förefaller emellertid organisationen sannolikt. Frågan bör

enligt organisationens mening regleras genom överläggningar mellan de

berörda parterna. Tjänstemännens centralorganisation anför, att den redaktionella

ändring i förhandlingsrättskungörelsen, som i förevarande hänseende

förordats i departementspromemorian, knappast är av större betydelse.

Enligt organisationens åsikt bör av författningstexten klart framgå, att

myndighet har möjlighet att med personalorganisation träffa särskild överenskommelse

om i vilka former delgivningen skall ske. Statstjänarkartellen

anser, att fullgörandet av delgivningsplikten på annat sätt än genom anslag

bör bli föremål för överenskommelse mellan myndigheten och vederbörande

personalorganisation. Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat

utan erinran vad i departementspromemorian föreslagits i fråga om delgivningsplikten.

Departementschefen.

Departementschefen berör till en början de allmänna sgnpunkter, som

anförts i vissa yttranden över departementspromemorian, och erinrar därvid

om att vid remissbehandlingen av det betänkande, som avgivits av 1948 års

förhandlingsrättskommitté, flertalet remissinstanser uttalat, att kommitténs

förslag icke syntes ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet

I samband härmed uttalar departementschefen:

»Med hänsyn till vad sålunda förekommit vid remissbehandlingen av

kommitténs förslag bör detta underkastas en ingående översyn. I samband

med att en dylik fortsatt undersökning kommer till stånd måste emellertid

de olika frågeställningar, som inrymmes i det omfattande problemkomplex

förhandlingsrättsfrågorna utgör, närmare klarläggas. Sålunda måste till en

början utredas de konstitutionella förutsättningar, som finnes för en utvidgning

av förhandlingsrätten, och vidare bör bl. a. ingående undersökas

de praktiska konsekvenser, som en mera fullständig förhandlingsrätt kan

medföra icke blott i organisatoriskt hänseende för staten och kommunerna

utan också för de i offentlig tjänst anställda. Härvid kommer även oavsättlighetsprincipen

i beaktande. Utan att förutsättningarna i angivna och andra

hänseenden klarlagts kan en fortsatt utredning om revision av förhandlingsrätten

för stats- och kommunaltjänstemännen enligt min mening icke

med framgång bedrivas.»

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

I avvaktan på en sådan utredning hade, fortsätter departementschefen,

de i departementspromemorian berörda problemen upptagits till övervägande

och särskild behandling.

Vad beträffar auktorisationstvånget anför departementschefen bl. a.:

»Vad vid remissbehandling av promemorian förekommit bestyrker helt

uttalandet i promemorian, att de skiftande förhållandena inom olika grenar

av statsförvaltningen torde göra det svårt att företa en verklig prövning

av en organisations representativitet eller att utforma enhetliga regler

för det statliga verksamhetsområdet om när tillräcklig representativitet

skall anses föreligga. Belysande i detta hänseende är överståthållarämbetets

yttrande. Däri framhålles, att kravet på viss representativitet icke

torde kunna anslutas till totalantalet tjänstemän hos visst verk utan snarare

till antalet inom viss grupp av tjänstemän hos verket samt att redan

fastställandet av en sadan gruppering förefaller att innebära uppenbara

vanskligheter. Ej heller har i något av de remissyttranden, vari auktorisationstvångets

bibehållande förordats, framlagts hållbara förslag om hur

dylika representativitetsregler bör utformas.

För auktorisationstvångets bibehållande har anförts, att risk föreligger

för ökad organisationssplittring och därmed ökad arbetsbörda för myndigheterna,

om detta tvång upphäves. Såsom generalpoststyrelsen framhållit

är det väl icke osannolikt att ett upphävande av nu gällande begränsningar

i möjligheten att erhålla förhandlingsrätt till en början kan leda

till en viss ökning av antalet organisationer, men i likhet med nämnda

ämbetsverk anser jag det icke säkert att detta kommer att bli fallet på

längre sikt. I anslutning härtill bör också beaktas, att myndigheterna särskilt

under senare år icke synes ha motsatt sig att upptaga överläggningar

med organisationer, som ej sökt eller erhållit formell förhandlingsrätt.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra förorda, att kravet

på erkännande såsom villkor för att organisation av tjänstemän skall erhålla

förhandlingsrätt gentemot statlig myndighet upphäves. Skulle mot

förmodan allvarliga olägenheter uppstå härigenom, bör hinder givetvis icke

föreligga att upptaga problemet till förnyat övervägande utifrån då föreliggande

förutsättningar.»

Därest auktorisationstvånget slopas bör enligt departementschefen av

praktiska skäl krävas, att förening, som önskar utöva förhandlingsrätt

gentemot viss myndighet, gör anmälan därom till myndigheten och därvid

lämnar

förordats borde vidare den rättsverkan, som av Kungl. Maj:t meddelat erkännande

medfört, upphöra i och med auktorisationstvångets upphävande.

Den i departementspromemorian föreslagna inskränkningen i förhandlingsrätten,

att förhandlingsrätt skall tillkomma endast organisation, som

äger företräda tjänstemän i alla de frågor, varom förhandling må äga rum,

biträdes av departementschefen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

Beträffande den andra i promemorian föreslagna inskränkningen, nämligen

att myndighet icke skall vara skyldig att beträffande en och samma

tjänstemannagrupp förhandla med varandra över- och underordnade organisationer,

anför departementschefen bl. a.:

»Även om betydelsen av detta förslag med hänsyn till organisationernas

frihet att själva bestämma sammansättningen av sina förhandlingsdelegationer

icke bör överskattas, torde det dock vara ägnat att för myndigheterna

underlätta förhandlingsförfarandet. På grund härav och då det närmast

är en intern föreningsangelägenhet med vilken av ifrågavarande organisationer

förhandlingarna skall föras anser jag mig böra tillstyrka en

bestämmelse av det i promemorian föreslagna innehållet. Med hänsyn till

vad från vissa remissinstansers sida uttalats i fråga om önskvärdheten av

att myndighet skall äga möjlighet att förhandla med över- och underordnad

organisation, som senare anmält sin önskan att utöva förhandlingsrätt, vill

jag framhålla, att det givetvis står myndighet fritt att upptaga formlösa

överläggningar med sådan organisation.»

I fråga om delgivningsskyldigheten anför departementschefen till en början,

att han i likhet med en del remissinstanser är av den uppfattningen,

att delgivningsskyldigheten utan större olägenheter kunde avskaffas. I fortsättningen

yttrar han i denna fråga:

»Med hänsyn till att i förevarande sammanhang endast förordas mindre

genomgripande ändringar i förhandlingsrätten, torde emellertid delgivningsskyldigheten

kunna bibehållas i den begränsade omfattning som den för

närvarande har. Jag anser dock, att i författningstexten bör uttryckligen

anges att delgivningsskyldigheten må fullgöras genom anslag i myndighetens

lokal eller på annat lämpligt sätt. I anledning av vad från personalorganisationernas

sida anförts vill jag framhålla, att det står vederbörande

myndighet fritt att med organisation träffa överenskommelse om hur delgivning

skall ske. Det bör dock samtidigt understrykas, att myndighet icke

är skyldig att åtaga sig en delgivningsplikt, som är mera omfattande eller i

fråga om formerna mera betungande än som i förhandlingsrättskungörelsen

avses.»

Av spörsmål, som icke berörts i promemorian men upptagits till behandling

i remissyttrandena, förklarar departementschefen sig biträda vad telestyrelsen

föreslagit därom, att skyldighet att föra protokoll vid muntlig förhandling

skall föreligga endast om detta påfordras.

I anledning av vad som vid remissbehandlingen förekommit i fråga om

förhandlingar beträffande frågor, i vilka myndighet skall avge yttrande

eller göra framställning till Ivungl. Maj :t eller departement, framhåller departementschefen

:

»En bestämd skillnad föreligger mellan det fall att myndighet anmodats

avge yttrande över ett förslag eller en framställning och det fall att myndighet

anmodats att utarbeta förslag till bestämmelser uteslutande för myn
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

dighetens egna tjänstemän. Att i sistnämnda fall göra förhandlingsrätten

beroende av myndighetens eget avgörande synes icke böra förekomma. Däremot

föreligger icke, såsom jämväl i promemorian understrukits, förhandlingsrätt

i förstnämnda fall och givetvis ej heller delgivningsskyldighet.»

Utskottet.

Frågan om stats- och kommunaltjänstemännens förhandlingsrätt har senast

utretts genom 1948 års förhandlingsrättskommitté. De förslag kommittén

framlagt har efter remissbehandling ansetts böra underkastas en grundlig

översyn. Genom förevarande proposition har vissa frågor som berör statstjänstemännen

utbrutits och förslag framlagts till ändringar i kungörelsen

angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän. Någon ändring i den förhandlingsrätt

som tillkommer kommunala tjänstemän åsyftas icke. De beträffande

statstjänstemännen föreslagna ändringarna är av begränsad räckvidd

och närmast av formell art. Utskottet förutsätter, att utredningen beträffande

hela det problemkomplex, som frågan om stats- och kommunaltjänstemännens

förhandlingsrätt utgör, fullföljes.

I pi opositionen föreslås, att kravet på Kungl. Maj:ts erkännande för att

sammanslutning av statstjänstemän skall erhålla förhandlingsrätt, skall

slopas och att förhandlingsrätt i princip skall tillkomma varje förening som

omfattar statstjänstemän. Kungl. Maj :t har, då förening av statstjänstemän

ansökt om förhandlingsrätt, alltsedan den i utlåtandet omnämnda dechargedebatten

år 1938, regelmässigt icke ingått i prövning av föreningens storlek

eller representativitet utan bifallit ansökningen, om denna blott varit formellt

i ordning. Slopandet av auktorisationstvånget innebär därför i sak närmast

en kodifiering av den praxis Kungl. Maj :t tillämpat. Den i sådant syfte föreslagna

författningsändringen föranleder icke någon erinran av utskottet.

I samband med slopandet av auktorisationstvånget föreslås en allmän inskränkning

i förhandlingsrätten av innebörd, att myndighet icke skall vara

skyldig att beträffande en och samma tjänstemannagrupp förhandla med

varandra över- eller underordnade organisationer. Utskottet biträder förslaget

harom. I likhet med departementschefen anser utskottet, att frågan,

huruvida det bör ankomma på över- eller underordnad organisation att föra

förhandling, är en intern föreningsangelägenhet. Det bör därför ankomma

på organisationerna att lösa denna fråga.

Vad i propositionen i övrigt föreslagits föranleder ej någon erinran eller

särskilt uttalande av utskottet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin

mening giva till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den It mars 1954.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

15

Vid detta ärendes behandling har närvarit

Från första kammaren: herrar Norman, Sten, Sunne, Lundgren, Huss

och Grönkvist;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Lundberg, fru Ewerlöf

\ fröken Sandell, herrar Rimmerfors*, Larsson i Hedenäset och fru Eriksson

i Ängelholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

647233. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1954:132 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition av vissa äldre anslag. s. 10 i texten