Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande över förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 4 juni 1937
15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1954:11, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande över förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 4 juni 1937
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
1
Nr 11.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande över förslag till kungörelse
om ändring i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292)
angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.
Genom en den 22 januari 1954 dagtecknad proposition, nr 61, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden, anhållit om riksdagens yttrande över ett vid protokollet
fogat förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr
292) angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.
I fråga om lydelsen av förslaget får utskottet hänvisa till den vid förenämnda
protokoll fogade bilagan.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för förslaget, hänvisas, i den
mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, till propositionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Genom propositionen anhålles om riksdagens yttrande över förslag till
vissa ändringar i gällande bestämmelser om förhandlingsrätt för statens
tjänstemän. Förslaget innebär i huvudsak, att det nuvarande kravet på
Kungl. Maj:ts erkännande för att sammanslutning av statstjänstemän skall
erhålla förhandlingsrätt skall slopas och att i samband därmed de nuvarande
bestämmelserna om fullgörandet av myndighets delgivningsskyldighet
skall förtydligas. Vidare begränsas i förslaget förhandlingsrätten till föreningar,
som äger företräda tjänstemän i alla de frågor, varom förhandlingar enligt
kungörelsen må äga rum. Därjämte stadgas, att myndighet icke skall
vara skyldig att beträffande en och samma tjänstemannagrupp förhandla
med varandra över- och underordnade organisationer.
Inledning.
För arbetstagare i allmänhet regleras förhandlingsrätten genom lagen den
It september 1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt. Denna lag
är emellertid icke tillämplig på sådana arbetstagare i statens eller kommunernas
tjänst, som är underkastade ämbetsansvar. För dessa befattningshavare
gäller i stället i förhandlingsrättshänseende särskilda bestämmelser,
intagna för statstjänstemännens del i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292)
angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän och för kommunaltjänstemännens
del i lagen den 17 maj 1940 (nr 331) om förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän. För vissa personalgrupper, nämligen militär personal
och folkskollärare m. fl., gäller särskilda inskränkningar.
1 llihang till riksdagens protokoll 19m. 9 samt. 2 avd. Nr 11.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr It.
Mellan den förhandlingsrätt som reglerats genom 1936 års lag, å ena sidan,
samt den förhandlingsrätt som tillkommer stats- och kommunaltjänstemän
med ämbetsansvar, å den andra, föreligger en djupgående skillnad
av principiell natur: förhandlingsrätten enligt 1936 års lag förutsättes regelmässigt
skola leda fram till kollektivavtal eller annan rättsligt bindande
överenskommelse mellan parterna, medan beträffande nu avsedda stats- och
kommunaltjänstemän arbetsgivarparten förutsättes äga att ensidigt bestämma
villkoren. Sinsemellan är 1937 års kungörelse och 1940 års lag ganska
lika till uppställning och innehåll. Förhandlingsrätten avser enligt båda
författningarna allmänna anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor eller
tillämpningen av sådana villkor, men inskränkning göres därigenom icke i
arbetsgivaren tillkommande beslutanderätt. Förhandling äger rum mellan
statlig eller kommunal myndighet å ena sidan samt förening av arbetstagare
å den andra. Förhandlingsrätt tillkommer dock endast förening, som efter
särskild ansökan tillerkänts sådan rätt. Beslut om tillerkännande av förhandlingsrätt
meddelas beträffande det statliga området av Kungl. Maj :t att
gälla i förhållande till viss myndighet och beträffande det kommunala området
av socialstyrelsen att gälla generellt; men för att få utöva förhandlingsrätten
gentemot viss kommun har föreningen att göra anmälan hos
kommunen. Innan statlig eller kommunal myndighet avger förslag till eller
fastställer nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor av
principiell eller eljest allmän betydelse, skall förening, som utövar förhandlingsrätt
gentemot myndigheten, beredas tillfälle att taga del av utkastet. Vid
förhandling, som kan vara skriftlig eller muntlig, utser myndigheten ordförande
och sekreterare. Ordföranden förklarar förhandlingarna avslutade,
när han prövar skäligt. Fråga varom förhandlats får i regel icke upptagas
till slutligt avgörande hos vederbörande myndighet, förrän en vecka förflutit
efter förhandlingarnas avslutande. I 1937 års kungörelse föreskrives, att
Kungl. Maj :t på begäran kan förordna särskilda ombud att förhandla med
organisation av statstjänstemän; däremot kan regelmässiga förhandlingar
enligt kungörelsen icke ens i de centrala frågor, där Kungl. Maj :t eller
riksdagen har avgörandet, föras med regeringen eller visst statsråd. De
överläggningar, som i praktiken förekommit mellan regeringen eller representanter
för denna och tjänstemannaorganisationerna, faller således
utanför kungörelsens ram.
Vid flera tillfällen har frågan om revidering av bestämmelserna om
stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt aktualiserats. Senast har
frågan utretts genom 1948 års förhandlingsrätts kommitté, över kommitténs
betänkande (SOU 1951:54) har yttranden avgivits av ett stort antal
myndigheter och organisationer. Olika meningar har i remissyttrandena
kommit till uttryck rörande kommitténs förslag. Flertalet remissinstanser
har dock uttalat, att förslaget icke synes ägnat att läggas till grund för
lagstiftning i ämnet.
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
3
Föredragande departementschefen, statsrådet Ungman, framhåller i förevarande
proposition, att kommitténs förslag med hänsyn till vad som vid
remissbehandlingen förekommit bör underkastas en ingående översyn.
I avvaktan på en sådan utredning har inom civildepartementet upptagits
till övervägande, om icke vissa ändringar bör genomföras i de i fråga om
statstjänstemännen nu gällande bestämmelserna. I anledning härav har inom
departementet upprättats en promemoria om ändringar i kungörelsen den
4 juni 1937 (nr 292) angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.
I promemorian upptages i huvudsak två problem till diskussion. Det
ena gäller det s. k. auktorisationstvånget, och det andra avser myndigheternas
delgivningsskyldighet i förhållande till personalorganisationerna. Det
är här således fråga om problem av mera formell natur. I anslutning till
auktorisationstvånget beröres vissa frågor om allmänna inskränkningar i förhandlingsrätten.
Över promemorian har utlåtanden avgivits av justitiekanslersämbetet,
Svea hovrätt, fångvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning, överbefälhavaren,
socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
kammarkollegiet, statskontoret, riksräkenskapsverket, generaltullstyrelsen,
domkapitlet i Uppsala, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, lotsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Örebro, Kopparbergs
och Gävleborgs län, statens lönenämnd, generalpoststyrelsen, telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, försvarets
fabriksstyrelse, luftfartsstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, Svenska
stadsförbundet, Statstjänarkartellen, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges
akademikers centralorganisation och Tjänstemännens centralorganisation.
Vissa allmänna synpunkter.
I några av remissyttrandena har anförts vissa allmänna synpunkter
på förhandlingsrättsfrågorna. Sålunda uttalar Statstjänarkartellen, att
det varit önskvärt, att hela frågan om utformningen av statstjänstemännens
förhandlingsrätt kunnat behandlas i ett sammanhang, samt framhåller
angelägenheten av att arbetet med revisionen av förhandlingsrätten
fortsätter. Tjänsicmännens centralorganisation beklagar, att läget i fråga
om en reform av lagstiftningen om förhandlingsrätt m. m. för de i offentlig
tjänst anställda blivit sådant, att förevarande promemoria över huvud
taget ansetts böra framläggas. Organisationen finner det anmärkningsvärt,
att 1948 års förhandlingsrättskommittés betänkande efter remissbehandlingen
ansetts icke kunna läggas till grund för en omedelbar översyn och
fortsatta undersökningar av förhandlingsrättsfrågorna och därmed sammanhängande
problem. I anslutning härtill uttalar organisationen, att partiella
reformer i detta sammanhang är tämligen otjänliga. Statstjänstemännens
riksförbund ifrågasätter, om de begränsade problem, som promemorian
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
berör — ehuru i och för sig av stor betydelse — äger sådan vikt, att de nu
bör brytas ut ur det större sammanhanget. Förbundet framhåller det som
synnerligen önskvärt och angeläget, att frågan om förhandlingsrätten i hela
dess vidd omprövas.
Auktorisationstvånget.
Gällande bestämmelser om förhandlingsrätt för statens tjänstemän grundar
sig på ett av särskilda sakkunniga år 1936 avgivet betänkande med förslag
rörande förhandlingsordning för statstjänstemän (SOU 1936:41). Beträffande
frågan hur tjänstemännen skulle utöva sin förhandlingsrätt anförde
de sakkunniga i sitt betänkande, att rätten till formbundna förhandlingar
endast skulle gälla för de av tjänstemännen bildade föreningarna.
Icke organiserade grupper av tjänstemän skulle fortfarande vara hänvisade
till att föra formlösa förhandlingar med myndigheterna i den dittills tillämpade
ordningen. Vad åter angår frågan om alla av tjänstemän bildade föreningar
skulle erhålla förhandlingsrätt eller om någon form av erkännande
eller registrering borde krävas såsom villkor för förhandlingsrättens utövande
hade man enligt de sakkunniga att välja bland tre alternativ. Förhandlingsrätt
kunde medges åt 1) samtliga av tjänstemän bildade organisationer
utan krav på vissa kvalifikationer eller 2) blott i särskild ordning erkända
organisationer eller slutligen 3) organisation, som uppfyllde krav på
viss representativitet i förhållande till samliga tjänstemän inom organisationens
verksamhetsområde. Genom krav på erkännande skulle, anförde de
sakkunniga, från början erhållas ordnade förhållanden i fråga om tjänstemännens
organiserande, myndigheterna skulle på förhand känna till de organisationer,
med vilka förhandlingar skulle kunna komma att föras, och
alla tendenser till splittring på ett flertal smärre med varandra konkurrerande
organisationer skulle effektivt förhindras. De sakkunniga ansåg sig emellertid
kunna bortse från ett söndersplittrande av organisationerna, för den
händelse erkännande ej skulle krävas som villkor för förhandlingsrätt, eftersom
alla tjänstemän syntes inse att de kunde uppnå bättre resultat vid förhandlingar,
om de uppträdde samlade, och eftersom tendensen otvivelaktigt
gått mot större organisationer. Man måste också rent principiellt sett hävda
friheten på förevarande område. Ett system med krav på viss representativitet
för förhandlingsrätt kunde de sakkunniga icke godtaga. Säkerhet för att
en knapp majoritet ej skulle förtrycka en minoritet kunde säkerligen icke
vinnas med mindre varje av tjänstemännen bildad organisation tillerkändes
förhandlingsrätt. Ej heller krav på att organisation för förhandlingsrätt skulle
omfatta visst antal tjänstemän fann de sakkunniga lämpligt med hänsyn till
de skiftande förhållandena inom olika verksamhetsgrenar.
På grundval av det anförda förordade de sakkunniga, att för rätt för en
tjänstemannaorganisation att påkalla förhandlingar med myndighet icke
skulle uppställas krav på vare sig erkännande, registrering, viss representativitet
eller visst antal tjänstemän i organisationen. Enligt de sakkunnigas
5
Andra lagutskottets utlåtande nr it.
förslag skulle endast krävas, att förening, som ville bli i tillfälle att taga kännedom
om föreliggande utkast till nya eller ändrade tjänstevillkor, skulle
göra anmälan därom hos myndigheten.
Dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet
anförde (prop. 1937: 128), att starka skäl onekligen måste anses tala för de
sakkunnigas ståndpunkt, att förhandlingsrätt borde medgivas varje av
tjänstemännen bildad förening. Allvarliga betänkligheter mot förslaget hade
emellertid framförts av ett flertal av de myndigheter, som skulle ha att tilllämpa
bestämmelserna. Även från tjänstemannahåll hade farhågor anförts
för att en förhandlingsrätt med den vidsträckta omfattning, som de sakkunniga
förordat, skulle bli så betungande för myndigheterna, att förhandlingsordningens
idé skulle komma i vanrykte, och att man därigenom skulle
kunna riskera hela reformen. Med anledning härav ansåg departementschefen
sig icke böra motsätta sig att förhandlingsrätten begränsades så att endast
de större och mera representativa föreningarna skulle få rätt att förhandla
med myndigheterna i den avsedda ordningen. Därigenom skulle också
ernås beaktansvärda fördelar i form av ordnade förhållanden i fråga om
tjänstemännens organisationer.
Beträffande det sätt, varpå den förordade begränsningen skulle genomföras,
uttalade departementschefen, att han efter överläggningar med cheferna
för kommunikationsverken och de största personalorganisationerna
förordade, att förhandlingsrätt i förhållande till viss myndighet skulle tillkomma
endast tjänstemannaförening, som av Kungl. Maj :t tillerkänts sådan
rätt.
Andra lagutskottet uttalade (uti. nr 1937: 44), att utskottet fann
förslaget väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet.
Den gällande kungörelsen i ämnet trädde i kraft den 1 januari 1938. I
konseljen den 30 december 1937 behandlades ett stort antal ansökningar
om förhandlingsrätt. Flertalet bifölls men några avslogs. I sitt memorial
nr 12 till 1938 års riksdag anmälde konstitutionsutskottet, att
utskottet beslutat anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen mot dåvarande
chefen för kommunikationsdepartementet, enär enhetliga synpunkter
icke lagts till grund för bedömandet av ifrågavarande ansökningar. Sex av
utskottets ledamöter reserverade sig.
Den av konstitutionsutskottet gjorda anmärkningen lades av riksdagen
till handlingarna.
1948 års förhandlingsrättskommitté har i sitt den 31
december 1951 avgivna betänkande angående stats- och kommunaltjänstemäns
förhandlingsrätt (SOU 1951:54) anfört, att det för såväl stats- som
kommunaltjänstemän gällande kravet på erkännande såsom villkor för
förhandlingsrätt i praktiken icke motsvarat de förväntningar, man ställt
6
Andra lagutskottets utlåtande nr il.
på detta system. Enligt kommittén har socialstyrelsen i sin verksamhet
som auktorisationsmyndighet på det kommunala området sökt uppställa
åtminstone den begränsningen, att erkännande icke skall meddelas såväl
viss organisation som en underavdelning av densamma. Kungl. Maj:t har
däremot som regel meddelat erkännande, så snart de rent formella kraven
(uppgift om namn å dem som utgör organisationens styrelse, företeende
av stadgar o. s. v.) uppfyllts. Kommittén ifrågasätter, om icke
systemet i praktiken snarast kommit att bidraga till organisationssplittring.
Vid en reform av förhandlingsrätten måste det vara ett önskemål
att finna former, ägnade att motverka denna organisationssplittring. Enligt
kommitténs mening skulle därför systemet med krav på auktorisation
såsom förutsättning för förhandlingsrätt utan vidare kunna sägas
vara moget för avskrivning, därest icke hänsyn även måste tagas till den
s. k. delgivningsplikten. Då emellertid kommittén funnit, att delgivningsplikten
utan olägenheter kan avskaffas, har kommittén stannat för att
förorda att också erkännandet såsom villkor för förhandlingsrätt skall slopas.
Härvid har kommittén förutsatt, att organisationerna skall göra vad på dem
ankommer för att söka övervinna den alltför långt gående organisationssplittringen.
I departementspromemorian framhålles, att alltsedan 1938
års dechargedebatt rörande tillämpningen av 1937 års förhandlingsrättskungörelse
så gott som alla ansökningar om förhandlingsrätt för sammanslutning
av statstjänstemän bifallits. Då någon begränsning till större och mer
representativa föreningar icke genomförts, hade bestämmelserna icke uppfyllt
syftet att motverka organisationssplittring. Detta framginge därav att
på det statliga området för närvarande funnes mer än 180 organisationer,
som tillerkänts förhandlingsrätt, i flera fall mot många myndigheter. Ytterligare
inemot ett 70-tal organisationer torde enligt promemorian med nuvarande
rättstillämpning kunna göra anspråk på att erhålla sådan rätt.
I promemorian uttalas, att man i nuvarande situation torde ha att välja
mellan att helt släppa kravet på auktorisation såsom villkor för förhandlingsrätt
eller också att förena auktorisationsförfarandet med en sådan prövning
av vederbörande organisationers storlek och representativitet, som från
början varit avsedd.
Enligt promemorian talar för sistnämnda alternativ vissa praktiska skäl.
I den mån ett auktorisationskrav kan medverka till att förhindra organisationssplittring
och uppkomsten av specialorganisationer med ensidig inriktning
att tillvarataga enbart en begränsad grupps intressen, är det uppenbarligen
ett allmänt intresse att ett sådant krav upprätthålles. En verklig
prövning av en organisations storlek och representativitet måste emellertid
bli en grannlaga uppgift. Vill man undvika att prövningen skall komma att
inrymma ett subjektivt bedömande, måste särskilda regler uppställas om när
tillräcklig representativitet skall anses föreligga, exempelvis att en organisation
äger företräda minst visst procenttal av de anställda hos vederböran
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 11. •
de myndighet eller av viss grupp hos myndigheten anställda tjänstemän,
som kan anslutas till organisationen. I promemorian framhålles emellertid,
att de skiftande förhållandena inom olika verksamhetsgrenar av statsförvaltningen
torde göra det svårt att utforma enhetliga regler i detta hänseende.
Beträffande alternativet att helt upphäva kravet på auktorisation såsom
villkor för förhandlingsrätt uttalas i departementspromemorian, att därför
talar i första hand principiella skäl. Såsom 1936 års sakkunniga framhållit
måste man rent principiellt sett hävda friheten på förevarande område. Det
bör icke ankomma på statsmakterna att söka reglera, hur de statsanställda
bör vara organiserade. Därtill kommer, framhålles vidare i promemorian,
att auktorisationstvånget icke — såsom man vid 1937 års reglering av hithörande
frågor hävdade — torde ha nämnvärd betydelse för myndigheternas
arbetsbelastning. Myndigheterna synes nämligen i anslutning till vad
andra lagutskottet anfört i sitt utlåtande 1937: 44 icke ha motsatt sig att
upptaga överläggningar med organisationer, som ej sökt eller erhållit formell
förhandlingsrätt. Särskilt under senare år torde dylika överläggningar
ha förekommit i ökad omfattning i och med att tjänstemännens anspråk på
förhandlingsrätt alltmer vunnit erkännande.
Skulle kravet på Kungl. Maj :ts erkännande såsom villkor för förhandlingsrätt
helt slopas, bör emellertid enligt promemorian av praktiska skäl
krävas, att förening, som önskar utöva förhandlingsrätt gentemot viss myndighet,
gör anmälan därom till myndigheten.
I remissyttr andena över promemorian har delade meningar om
auktorisationstvånget kommit till uttryck. Flertalet remissinstanser — bland
dem Statstjänarkartellen, Sveriges akademikers centralorganisation och
Tjänstemännens centralorganisation — tillstyrker eller lämnar utan erinran,
att auktorisationstvånget slopas. I åtskilliga yttranden uttalas å andra sidan
tveksamhet på denna punkt eller avstyrkes en sådan åtgärd. I sistnämnda
fall förordas så gott som undantagslöst — t. ex. av Svenska landstingsförbundet
och Svenska stadsförbundet — att auktorisationsförfarandet förenas
med en verklig prövning av vederbörande organisations storlek och representativitet.
De skäl, som föranlett sist angivna ställningstagande av remissinstanserna,
är huvudsakligen farhågor för ökad organisationssplittring och ökad arbetsbörda
för myndigheterna.
Vissa allmänna inskränkningar i förhandlingsrätten, m. m.
I departement sp ro memorian uttalas, att det, vare sig auktorisationstvånget
slopas eller ej, torde vara nödvändigt att göra vissa allmänna
inskränkningar i förhandlingsrätten.
En förenings förhandlingsrätt bär i princip omfatta alla till föreningen
anslutna tjänstemannagrupper. Enligt promemorian kan det emellertid icke
vara påkallat, att en myndighet skall vara skyldig alt beträffande cn och
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
samma tjänstemannagrupp förhandla med varandra över- eller underordnade
organisationer. Med vilken av dessa organisationer förhandlingarna skall
föras, synes närmast vara en intern föreningsangelägenhet. Med hänsyn till
det anförda förordas i promemorian, att förening, som önskar utöva förhandlingsrätt,
ålägges att till vederbörande myndighet lämna uppgift om
den eller de tjänstemannagrupper föreningen företräder. Skulle annan, övereller
underordnad förening senare påkalla förhandlingsrätt beträffande sådan
tjänstmannagrupp, bör enligt promemorian förhandlingsrätt icke tillerkännas
sistnämnda förening, resp. myndigheten icke vara skyldig att förhandla
med densamma, med mindre den av föreningarna, som redan tillerkänts
resp. först påkallat förhandlingsrätt för tjänstemannagruppen, avstår
från denna rätt.
Enligt promemorian synes emellertid av praktiska skäl en principiellt sett
viktigare inskränkning i förhandlingsrätten vara nödvändig. Det framhålles,
att på senare tid bildats organisationer, som är avsedda att företräda en
grupp tjänstemän endast i viss eller vissa av de frågor, varom förhandling
må äga rum. De tjänstemän, som tillhör sådan organisation, torde i allmänhet
vara anslutna också till förening, som äger företräda gruppen i alla de
hänseenden, varom kan vara fråga. Det skulle innebära ett onödigt betungande
av förhandlingsproceduren, om myndighet skulle vara skyldig att
upptaga förhandlingar med organisation, som har ett på angivet sätt begränsat
ändamål. Med hänsyn härtill förordas, att förhandlingsrätt skall
tillkomma endast förening, som äger företräda tjänstemän i alla de frågor,
varom enligt förhandlingsrättskungörelsen förhandlingar må äga rum.
De allmänna inskränkningar i statstjänstemännens förhandlingsrätt, som
förordats i departementspromemorian, har i regel tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i remissyttrandena. Sålunda har icke i något fall riktats
erinran mot förslaget att förhandlingsrätt skall tillkomma endast förening,
som äger företräda tjänstemän i alla de frågor, varom enligt förhandlingsrättskungörelsen
förhandlingar må äga rum.
Den i promemorian förordade begränsningen i fråga om varandra överoch
underordnade organisationer har avstyrkts endast av riksräkenskapsverket
och Svenska stadsförbundet.
Bland de remissinstanser, som i princip förordat att myndighet icke skall
vara skyldig att förhandla med såväl över- som underorganisationer, har i
några fall olika meningar kommit till uttryck rörande bestämmelsernas utformning.
Lansstgrclsen i Kopparbergs län förordar, att statsmakterna vid bristande
överenskommelse mellan varandra över- och underordnade föreningar bör
äga avgöra vilkendera av föreningarna som bör medges förhandlingsrätt.
Statstjänstemännens riksförbund anser, att förhandlingsrätten i första hand
bör tillkomma underorganisationer och att över- eller mellanorganisationer
bör ifrågakomma endast där alldeles särskilda skäl föranleder det och underorganisationen
påkallar det. Tjänstemännens centralorganisation finner
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
9
däremot, att förhandlingsrätten primärt bör ligga hos den överordnade organisationen.
Förbunden bör emellertid äga rätt att själva bestämma om
och i vilken utsträckning de önskar delegera förhandlingsrätten på sina
organ.
I vissa remissyttranden har berörts även andra spörsmål än de
i promemorian behandlade.
Så t. ex. har telestyrelsen framhållit, att muntliga överläggningar i stor
utsträckning äger rum mellan styrelsen och organisationerna på ett mindre
formbundet sätt än som avsetts beträffande förhandlingar enligt kungörelsen.
Då detta förfarande är arbetsbesparande och befunnits vara till båtnad
för båda parterna, anser styrelsen att, särskilt om auktorisationstvånget
upphäves, möjlighet bör finnas att vid muntlig förhandling, som avses i kungörelsen,
protokoll icke föres. Protokoll skulle då föras endast i de fall då
så påfordras.
Delgivningsskyldigheten.
De sakkunniga, vars förslag ligger till grund för de gällande bestämmelserna
om statstjänstemännens förhandlingsrätt, definierade denna förhandlingsrätt
såsom dels en rätt för tjänstemannaorganisation att påkalla
förhandling om medlemmarnas anställnings-, avlönings- och arbetsvillkor
med en däremot svarande skyldighet för vederbörande myndighet att ingå i
skriftlig eller muntlig förhandling, dels en skyldighet för myndigheterna att
bereda tjänstemännens organisationer tillfälle att yttra sig och påkalla förhandling,
innan myndigheten fastställer eller avger förslag till nya bestämmelser
i sådana frågor. Enligt de sakkunnigas mening syntes det emellertid
nödvändigt att föreskriva en viss inskränkning i en dylik delgivningsskyldighet.
Om någon begränsning med hänsyn till frågornas vikt icke stadgades,
skulle en sådan skyldighet för myndigheterna troligen komma att medföra
en mycket stark belastning i arbetet. Delgivningsskyldighet borde därför
icke föreskrivas vid fastställande av detaljbestämmelser av mindre betydelse,
särskilt av tillfällig eller övergående natur, men däremot i ärenden av
principiell eller eljest större betydelse. Myndighet borde, om tveksamhet
kunde anses råda härom, hellre bereda tjänstemännen tillfälle att yttra sig
än utan tjänstemännens hörande meddela fastställelse å villkoren. Vid avgörandet,
om tjänstemännen skulle beredas tillfälle att yttra sig i viss fråga,
borde myndighet taga hänsyn till vilken betydelse frågan hade, sett ur tjänstemännens
synpunkt.
Även i ett annat hänseende borde enligt de sakkunnigas förslag delgivningsskyldigheten
inskränkas. Den skulle nämligen föreligga endast i förhållande
till sådan förening, som i viss ordning till myndigheten anmält, att
den önskade begagna sig av den lagfästade förhandlingsrätten.
Några särskilda föreskrifter angående det sätt, varpå myndighet skulle
fullgöra sin delgivningsskyldighet, ansåg de sakkunniga icke erforderliga.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
Såsom exempel nämnde de sakkunniga skriftligt meddelande eller telefonpåringning
till den som ägde företräda föreningen eller anslag å bestämd
plats i verkets lokaler.
Departementschefen anförde (prop. 1937: 128), att vid bifall till
förslaget att förhandlingsrätt skulle tillkomma endast erkända organisationer
borde föreskrivas, att delgivningsskyldighet skulle finnas endast gentemot
de i förhållande till myndigheten förhandlingsberättigade föreningar,
som frågan kunde anses röra. Vidare borde delgivningsplikt föreligga endast
beträffande frågor av betydelse uteslutande för myndighetens tjänstemän.
Vad angår den i vissa remissyttranden berörda frågan om förhandlingar
angående remisser yttrade departementschefen, att förhandlingsrätt gentemot
viss myndighet beträffande en till myndigheten remitterad fråga borde
föreligga endast, om remissen innebar uppdrag att utarbeta förslag till bestämmelser
uteslutande för myndighetens egna tjänstemän. I övrigt borde
förhandlingar ej alls få föras i anledning av en till viss myndighet gjord
remiss.
Vad departementschefen anfört föranledde icke något uttalande av
andra lagutskottet.
1948 års förhandlingsrättsko in mitté har, såsom i det
föregående antytts, förordat, att delgivningsplikten avskaffas. Kommittén har
anfört, att förhandlingsväsendet på den privata arbetsmarknaden fungerar
väl trots avsaknaden av såväl auktorisation som delgivningsskyldighet. I
förhandlingsrätten ingår såsom ett naturligt moment, att nya eller ändrade
anställningsvillkor icke fastställes utan kontakt med de organisationer, som
företräder ett mera betydande antal av berörda arbetstagare. Enligt kommitténs
övertygelse skulle tjänstemannaorganisationernas intressen icke
obehörigen åsidosättas, även om delgivningsplikten formellt skulle försvinna.
I departementspromemorian uttalas, att om man i nuvarande
läge icke ifrågasätter så genomgripande ändringar i förhandlingsrätten, som
förhandlingsrättskommittén föreslagit, bör delgivningsplikten utan större
olägenheter kunna bibehållas.
I promemorian framhålles emellertid, att det är angeläget att fullgörandet
av delgivningsplikten i möjligaste mån underlättas för myndigheterna. Av
1936 års betänkande framgår, att man tänkt sig att denna skyldighet skulle
kunna fullgöras helt formlöst. Såsom exempel nämnde de sakkunniga bl. a.
anslag på bestämd plats i verkets lokaler. Då det i åtskilliga fall synes förekomma
att myndighet anses vara skyldig att fullgöra delgivningsplikten
skriftligen, föreslås i promemorian att i förhandlingsrättskungörelsen skall
uttryckligen angivas, att ifrågavarande skyldighet må fullgöras genom anslag
eller på annat lämpligt sätt.
Andra lagutskottets utlåtande nr It. 11
I vissa yttranden över departementspromemorian har uttalats, att delgivningsskyldigheten
bör helt avskaffas, om auktorisationstvånget slopas. Å
andra sidan har Statstjänstemänens riksförbund ansett, att delgivningsskyldighet
bör föreligga i full utsträckning och fullgöras skriftligen i förhållande
till de föreningar, som tillerkänts förhandlingsrätt. Sveriges akademikers
centralorganisation motsätter sig icke en uppmjukning av delgivningsplikten
under förutsättning att det icke sker till förfång för de anställda. Att så
skulle kunna bli fallet för den händelse denna skyldighet endast fullgöres
genom anslag förefaller emellertid organisationen sannolikt. Frågan bör
enligt organisationens mening regleras genom överläggningar mellan de
berörda parterna. Tjänstemännens centralorganisation anför, att den redaktionella
ändring i förhandlingsrättskungörelsen, som i förevarande hänseende
förordats i departementspromemorian, knappast är av större betydelse.
Enligt organisationens åsikt bör av författningstexten klart framgå, att
myndighet har möjlighet att med personalorganisation träffa särskild överenskommelse
om i vilka former delgivningen skall ske. Statstjänarkartellen
anser, att fullgörandet av delgivningsplikten på annat sätt än genom anslag
bör bli föremål för överenskommelse mellan myndigheten och vederbörande
personalorganisation. Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat
utan erinran vad i departementspromemorian föreslagits i fråga om delgivningsplikten.
Departementschefen.
Departementschefen berör till en början de allmänna sgnpunkter, som
anförts i vissa yttranden över departementspromemorian, och erinrar därvid
om att vid remissbehandlingen av det betänkande, som avgivits av 1948 års
förhandlingsrättskommitté, flertalet remissinstanser uttalat, att kommitténs
förslag icke syntes ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet
I samband härmed uttalar departementschefen:
»Med hänsyn till vad sålunda förekommit vid remissbehandlingen av
kommitténs förslag bör detta underkastas en ingående översyn. I samband
med att en dylik fortsatt undersökning kommer till stånd måste emellertid
de olika frågeställningar, som inrymmes i det omfattande problemkomplex
förhandlingsrättsfrågorna utgör, närmare klarläggas. Sålunda måste till en
början utredas de konstitutionella förutsättningar, som finnes för en utvidgning
av förhandlingsrätten, och vidare bör bl. a. ingående undersökas
de praktiska konsekvenser, som en mera fullständig förhandlingsrätt kan
medföra icke blott i organisatoriskt hänseende för staten och kommunerna
utan också för de i offentlig tjänst anställda. Härvid kommer även oavsättlighetsprincipen
i beaktande. Utan att förutsättningarna i angivna och andra
hänseenden klarlagts kan en fortsatt utredning om revision av förhandlingsrätten
för stats- och kommunaltjänstemännen enligt min mening icke
med framgång bedrivas.»
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
I avvaktan på en sådan utredning hade, fortsätter departementschefen,
de i departementspromemorian berörda problemen upptagits till övervägande
och särskild behandling.
Vad beträffar auktorisationstvånget anför departementschefen bl. a.:
»Vad vid remissbehandling av promemorian förekommit bestyrker helt
uttalandet i promemorian, att de skiftande förhållandena inom olika grenar
av statsförvaltningen torde göra det svårt att företa en verklig prövning
av en organisations representativitet eller att utforma enhetliga regler
för det statliga verksamhetsområdet om när tillräcklig representativitet
skall anses föreligga. Belysande i detta hänseende är överståthållarämbetets
yttrande. Däri framhålles, att kravet på viss representativitet icke
torde kunna anslutas till totalantalet tjänstemän hos visst verk utan snarare
till antalet inom viss grupp av tjänstemän hos verket samt att redan
fastställandet av en sadan gruppering förefaller att innebära uppenbara
vanskligheter. Ej heller har i något av de remissyttranden, vari auktorisationstvångets
bibehållande förordats, framlagts hållbara förslag om hur
dylika representativitetsregler bör utformas.
För auktorisationstvångets bibehållande har anförts, att risk föreligger
för ökad organisationssplittring och därmed ökad arbetsbörda för myndigheterna,
om detta tvång upphäves. Såsom generalpoststyrelsen framhållit
är det väl icke osannolikt att ett upphävande av nu gällande begränsningar
i möjligheten att erhålla förhandlingsrätt till en början kan leda
till en viss ökning av antalet organisationer, men i likhet med nämnda
ämbetsverk anser jag det icke säkert att detta kommer att bli fallet på
längre sikt. I anslutning härtill bör också beaktas, att myndigheterna särskilt
under senare år icke synes ha motsatt sig att upptaga överläggningar
med organisationer, som ej sökt eller erhållit formell förhandlingsrätt.
På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra förorda, att kravet
på erkännande såsom villkor för att organisation av tjänstemän skall erhålla
förhandlingsrätt gentemot statlig myndighet upphäves. Skulle mot
förmodan allvarliga olägenheter uppstå härigenom, bör hinder givetvis icke
föreligga att upptaga problemet till förnyat övervägande utifrån då föreliggande
förutsättningar.»
Därest auktorisationstvånget slopas bör enligt departementschefen av
praktiska skäl krävas, att förening, som önskar utöva förhandlingsrätt
gentemot viss myndighet, gör anmälan därom till myndigheten och därvid
lämnar
förordats borde vidare den rättsverkan, som av Kungl. Maj:t meddelat erkännande
medfört, upphöra i och med auktorisationstvångets upphävande.
Den i departementspromemorian föreslagna inskränkningen i förhandlingsrätten,
att förhandlingsrätt skall tillkomma endast organisation, som
äger företräda tjänstemän i alla de frågor, varom förhandling må äga rum,
biträdes av departementschefen.
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
Beträffande den andra i promemorian föreslagna inskränkningen, nämligen
att myndighet icke skall vara skyldig att beträffande en och samma
tjänstemannagrupp förhandla med varandra över- och underordnade organisationer,
anför departementschefen bl. a.:
»Även om betydelsen av detta förslag med hänsyn till organisationernas
frihet att själva bestämma sammansättningen av sina förhandlingsdelegationer
icke bör överskattas, torde det dock vara ägnat att för myndigheterna
underlätta förhandlingsförfarandet. På grund härav och då det närmast
är en intern föreningsangelägenhet med vilken av ifrågavarande organisationer
förhandlingarna skall föras anser jag mig böra tillstyrka en
bestämmelse av det i promemorian föreslagna innehållet. Med hänsyn till
vad från vissa remissinstansers sida uttalats i fråga om önskvärdheten av
att myndighet skall äga möjlighet att förhandla med över- och underordnad
organisation, som senare anmält sin önskan att utöva förhandlingsrätt, vill
jag framhålla, att det givetvis står myndighet fritt att upptaga formlösa
överläggningar med sådan organisation.»
I fråga om delgivningsskyldigheten anför departementschefen till en början,
att han i likhet med en del remissinstanser är av den uppfattningen,
att delgivningsskyldigheten utan större olägenheter kunde avskaffas. I fortsättningen
yttrar han i denna fråga:
»Med hänsyn till att i förevarande sammanhang endast förordas mindre
genomgripande ändringar i förhandlingsrätten, torde emellertid delgivningsskyldigheten
kunna bibehållas i den begränsade omfattning som den för
närvarande har. Jag anser dock, att i författningstexten bör uttryckligen
anges att delgivningsskyldigheten må fullgöras genom anslag i myndighetens
lokal eller på annat lämpligt sätt. I anledning av vad från personalorganisationernas
sida anförts vill jag framhålla, att det står vederbörande
myndighet fritt att med organisation träffa överenskommelse om hur delgivning
skall ske. Det bör dock samtidigt understrykas, att myndighet icke
är skyldig att åtaga sig en delgivningsplikt, som är mera omfattande eller i
fråga om formerna mera betungande än som i förhandlingsrättskungörelsen
avses.»
Av spörsmål, som icke berörts i promemorian men upptagits till behandling
i remissyttrandena, förklarar departementschefen sig biträda vad telestyrelsen
föreslagit därom, att skyldighet att föra protokoll vid muntlig förhandling
skall föreligga endast om detta påfordras.
I anledning av vad som vid remissbehandlingen förekommit i fråga om
förhandlingar beträffande frågor, i vilka myndighet skall avge yttrande
eller göra framställning till Ivungl. Maj :t eller departement, framhåller departementschefen
:
»En bestämd skillnad föreligger mellan det fall att myndighet anmodats
avge yttrande över ett förslag eller en framställning och det fall att myndighet
anmodats att utarbeta förslag till bestämmelser uteslutande för myn
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
dighetens egna tjänstemän. Att i sistnämnda fall göra förhandlingsrätten
beroende av myndighetens eget avgörande synes icke böra förekomma. Däremot
föreligger icke, såsom jämväl i promemorian understrukits, förhandlingsrätt
i förstnämnda fall och givetvis ej heller delgivningsskyldighet.»
Utskottet.
Frågan om stats- och kommunaltjänstemännens förhandlingsrätt har senast
utretts genom 1948 års förhandlingsrättskommitté. De förslag kommittén
framlagt har efter remissbehandling ansetts böra underkastas en grundlig
översyn. Genom förevarande proposition har vissa frågor som berör statstjänstemännen
utbrutits och förslag framlagts till ändringar i kungörelsen
angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän. Någon ändring i den förhandlingsrätt
som tillkommer kommunala tjänstemän åsyftas icke. De beträffande
statstjänstemännen föreslagna ändringarna är av begränsad räckvidd
och närmast av formell art. Utskottet förutsätter, att utredningen beträffande
hela det problemkomplex, som frågan om stats- och kommunaltjänstemännens
förhandlingsrätt utgör, fullföljes.
I pi opositionen föreslås, att kravet på Kungl. Maj:ts erkännande för att
sammanslutning av statstjänstemän skall erhålla förhandlingsrätt, skall
slopas och att förhandlingsrätt i princip skall tillkomma varje förening som
omfattar statstjänstemän. Kungl. Maj :t har, då förening av statstjänstemän
ansökt om förhandlingsrätt, alltsedan den i utlåtandet omnämnda dechargedebatten
år 1938, regelmässigt icke ingått i prövning av föreningens storlek
eller representativitet utan bifallit ansökningen, om denna blott varit formellt
i ordning. Slopandet av auktorisationstvånget innebär därför i sak närmast
en kodifiering av den praxis Kungl. Maj :t tillämpat. Den i sådant syfte föreslagna
författningsändringen föranleder icke någon erinran av utskottet.
I samband med slopandet av auktorisationstvånget föreslås en allmän inskränkning
i förhandlingsrätten av innebörd, att myndighet icke skall vara
skyldig att beträffande en och samma tjänstemannagrupp förhandla med
varandra över- eller underordnade organisationer. Utskottet biträder förslaget
harom. I likhet med departementschefen anser utskottet, att frågan,
huruvida det bör ankomma på över- eller underordnad organisation att föra
förhandling, är en intern föreningsangelägenhet. Det bör därför ankomma
på organisationerna att lösa denna fråga.
Vad i propositionen i övrigt föreslagits föranleder ej någon erinran eller
särskilt uttalande av utskottet.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin
mening giva till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den It mars 1954.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
15
Vid detta ärendes behandling har närvarit
Från första kammaren: herrar Norman, Sten, Sunne, Lundgren, Huss
och Grönkvist;
från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Lundberg, fru Ewerlöf
\ fröken Sandell, herrar Rimmerfors*, Larsson i Hedenäset och fru Eriksson
i Ängelholm.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
647233. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1954:132 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition av vissa äldre anslag. s. 10 i texten