Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om visst förtydligande av bestämmelserna rörande återkallande av körkort. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 37 i första kammaren av herr Lundström samt nr 52 i andra kammaren av herrar Carlsson i Stockholm och Nihlfors.

1954-03-09 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1954:12, Utlåtande i anledning av väckta motioner om visst förtydligande av bestämmelserna rörande återkallande av körkort. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 37 i första kammaren av herr Lundström samt nr 52 i andra kammaren av herrar Carlsson i Stockholm och Nihlfors.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

1

Nr 12.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om visst förtydligande

av bestämmelserna rörande återkallande av körkort.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 37 i första kammaren av herr Lundström

samt nr 52 i andra kammaren av herrar Carlsson i Stockholm och

Nihlfors.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om översyn och förslag om förtydligande

av bestämmelserna i vägtrafikförordningen beträffande återkallande

av körkort, så att körkort icke må indragas som påföljd för felparkeringar».

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Gällande bestämmelser om återkallelse av körkort återfinnes i 33 § i

1951 års vägtrafikförordning. Enligt sagda paragraf 1 mom. första stycket

skall körkort — av den länsstyrelse, som utfärdat körkortet — återkallas i

följande fall:

1. om föraren gjort sig skyldig till brott mot 1 § andra stycket eller 4 §

lagen om straff för vissa trafikbrott, d. v. s. till grov vårdslöshet i trafik,

rattfylleri eller förande av bil, motorcykel eller traktor med släpfordon vid

en alkoholkoncentration i blodet av 0,8 promille eller däröver;

2. om föraren eljest vid färd med motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten

väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom såsom förare åliggande

förpliktelser;

3. om föraren genom upprepade förseelser mot de bestämmelser, som i

trafikens eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motordrivna

fordon, i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta

sig efter dessa bestämmelser; eller

4. om föraren med hänsyn till onyktert levnadssätt eller personliga förhållanden

i övrigt icke bör betros med att innehava körkort.

Har emot innehavare av körkort förebragts sådan omständighet, som

jämlikt punkterna 2—4 ovan kan föranleda återkallelse av körkortet, men

kan det antagas, att han skall låta sig rätta utan sådan åtgärd, må enligt

34 § varning i stället meddelas.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 9 samt. 2 avd. Nr 12.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

Ytterligare skall länsstyrelsen enligt 33 § 2 mom. vägtrafikförordningen

återkalla körkortet, om förares förutsättningar att föra körkortspliktigt fordon

blivit så väsentligt minskade genom sjukdom, skada eller dylikt, att

han ur trafiksäkerhetssynpunkt icke vidare bör innehava körkort.

Återkallelse av körkort på grund av straffbelagd förseelse må icke äga

rum, förrän frågan om straff för förseelsen blivit avgjord genom lagakraftvunnen

dom, såvida ej länsstyrelsen finner uppenbart, att föraren är olämplig

att föra körkortspliktigt fordon. Vid prövning av fråga om återkallelse

av körkort på grund av förseelse som avses i 33 § 1 mom. 1 stycket 3. vägtrafikförordningen

— den bestämmelse som i nu förevarande hänseende är

av intresse — skall avseende icke fästas vid förseelse, för vilken föraren

dömts mer än två år före begåendet av förseelse, sonr giver anledning till

att frågan om körkortets återkallelse upptages till prövning. Vid återkallelse

enligt nämnda punkt skall bestämmas viss tid om minst tre månader

och högst två år, efter vars utgång föraren efter ansökan ånyo må

kunna erhålla körkort. Besvär över beslut om återkallelse av körkort anföres

hos Kungl. Maj:t och avgöres i regeringsrätten. Beslut om varningmå

ej överklagas.

Från överståthållarämbetet har beträffande dess tillämpning av 33 §

1 inom. första stycket 3. vägtrafikförordningen inhämtats, att ämbetet vid

upprepade brott mot parkeringsföreskrifter i ett par fall meddelat förare

varning men däremot ej i något fall återkallat körkortet. I en den 2 februari

1954 dagtecknad skrivelse till Motormännens riksförbund, som hos överståthållarämbetet

anhållit om ett närmare klargörande av tillämpningen

inom ämbetet av berörda stadgande, framhåller överståthållaren J. Hagander,

att ämbetet kommer att, efter bedömande av omständigheterna i

varje särskilt fall, pröva huruvida körkort skall återkallas, då gällande

bestämmelser om parkering åsidosatts i ett visst antal fall under viss tid.

Till belysning av förutsättningarna för återkallelse torde följande redogörelse

böra lämnas.

Enligt 15 § 3 mom. 1923 års motorfordonsförordning skulle körkort återkallas,

om förare vid färd med automobil gjort sig skyldig till grov vårdslöshet

eller varit berusad eller eljest sådana förhållanden förelåge, att föraren

måste anses olämplig att föra automobil. I huvudsak likartade bestämmelser

fanns även i 1916 års automobilförordning.

1927 års motorfordonssakkunniga yttrade bl. a. följande:

Enligt svensk lagstiftning är återkallelse av körkort icke att betrakta som

ett straff, utan som en preventivåtgärd som vidtages för att skydda med»''•S™

em°i den som visat sig farlig för den allmänna säkerheten.

trafiken med motorfordon är numera omgärdad med åtskilliga säkerhets-

och ordningsföreskrifter, vilkas överträdande torde innebära ringa

e.ler ingen fara för det allmänna. Å vissa håll synes emellertid utvecklingen

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

gå i den riktning, att även överträdelse av sådana mindre viktiga trafikföreskrifter

och ordningsbestämmelser, åtminstone vid upprepad förseelse,

kan för den felande medföra återkallelse av körkort. Dylika förseelser böra

givetvis åtföljas av bestraffning, men någon anledning att därjämte vidtaga

den skyddsåtgärd, som indragning av körkort avser att utgöra, torde ej

föreligga, eller med andra ord förseelserna ådagalägga ej, att vederbörande

saknar de egenskaper, som måste förefinnas för att samhället skall kunna

betro honom att föra automobil. Endast när förare i något för trafiksäkerheten

väsentligt hänseende åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser

synes körkortsindragning böra ifrågakomma. Ej heller då bär

återkallelse vara obligatorisk. En ytterligare förutsättning härför bör enligt

de sakkunnigas mening vara, att förseelsen är av allvarligare karaktär.

I anslutning till vad de sakkunniga föreslagit utformades i 15 § 3 mom. i

1930 års motorfordonsförordning återkallelseinstitutet — i vad detsamma i

detta sammanhang är av intresse — på det sätt, att körkort skulle återkallas,

om förare vid färd med automobil i något för trafiksäkerheten väsentligt

hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser

eller varit så påverkad av starka drycker, att han kunde antagas ej ha ägt

nödigt herravälde över sina handlingar, eller om förare eljest ådagalagt sådana

egenskaper, att han icke borde betros att föra automobil. Varning

kunde emellertid meddelas i stället för återkallelse, om det fanns anledning

antaga, att föraren skulle låta sig rättas utan att återkallelse av körkortet

skedde. Dock kunde varning i stället för återkallelse ej meddelas den, som

vid färd med automobil varit så påverkad av starka drycker som ovan sagts.

1934 års vägtrafiksakkunniga förordade, att bestämmelsen i 1930 års

förordning, enligt vilken körkort skulle indragas, då förare ådagalagt sådana

egenskaper, att han icke borde betros med att föra automobil, skulle kompletteras

sålunda, att dylika egenskaper skulle ha ådagalagts genom allvarlig

förseelse. De sakkunniga anförde, att förseelser mot mindre viktiga

trafikföreskrifter och ordningsbestämmelser, vilkas överträdande icke innebure

någon fara för det allmänna, icke borde föranleda indragning av

körkort.

De sakkunniga förklarade, att de icke kunde ansluta sig till de synpunkter,

varåt överståthållarämbetet givit uttryck i en skrivelse den 2 januari

1935 till Kungl. Maj:t med hemställan om sådan ändrad avfattning av bestämmelserna

angående körkort, att ett effektivt ingripande mot olämpliga

motorfordonsförare genom återkallande av körkort eller förvägrande av nytt

körkort icke omöjliggjordes för vederbörande myndigheter. Överståthållarämbetet

hade i nämnda skrivelse, bland annat, hänvisat till ett fall, där en

person under de senaste åtta aren gjort sig skyldig till ett tjugufemtal förseelser,

huvudsakligen mot parkeringsföreskrifterna, och enligt polismyndigheternas

uppfattning därigenom klart ådagalagt sin avsikt alt i berörda

hänseende icke ställa sig gällande bestämmelser till efterrättelse. Det för

personen i fråga utfärdade körkortet hade därför återkallats. Emellertid

hade beslutet därom blivit upphävt av Kungl. Maj:t i regeringsrätten.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

I proposition nr 213 till 1936 års riksdag yttrade föredragande departementschefen:
De

sakkunnigas förslag, att för återkallelse av körkort icke skall kunna

åberopas körkortshavarens olämpliga egenskaper, därest ej dessa ådagalagts

genom allvarlig förseelse, har mött invändningar från många håll.

För min del kan jag ej heller ansluta mig till detta förslag. Enligt min

mening bör en person, som genom upprepade förseelser klart ådagalägger

sin bristande vilja att ställa sig till efterrättelse för motorfordonsförare i

trafikens eller trafiksäkerhetens intresse utfärdade bestämmelser, ej få

innehava körkort, även om icke förseelserna var för sig kunna betecknas

såsom allvarliga. För att trygga en dylik tolkning av de nuvarande bestämmelserna

har jag låtit vidtaga en mindre jämkning av desamma.

Den åsyftade jämkningen innebar, att den då gällande texten »icke bör

betros att föra automobil» utbytts mot texten »icke bör betros med att innehava

körkort».

Departementschefen yttrade vidare bl. a.:

I detta sammanhang anser jag mig böra erinra om att enligt nuvarande

bestämmelser, vilka i denna del föreslagits bibehållna i oförändrad lydelse,

varning må äga rum i stället för återkallelse av körkort, i de fall, då försumlig

förare kan antagas låta sig därav rättas och förseelsen ej avser

onykterhet vid ratten. Med hänsyn till de svåra ekonomiska konsekvenser,

som körkortsindragning kan medföra för särskilt en yrkeschaufför, synes

ur humanitär synpunkt varning böra komma till användning i stället för

körkortsindragning i alla de fall, då vederbörande myndighet finner författningens

syftemål kunna uppnås även med dylik disciplinär åtgärd.

I motioner vid samma riksdag (1:361, 11:696 och 11:723) förordades

de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende.

Andra lagutskottet anslöt sig i sitt utlåtande nr 55 över propositionen till

departementschefens uppfattning. Fyra reservanter ansågo emellertid, att

i den av Kungl. Maj :t föreslagna texten »eller har förare eljest ådagalagt

sådana egenskaper» borde efter ordet »eljest» inskjutas orden »genom allvarlig

förseelse». Riksdagen biträdde utskottets mening.

I 21 § 1 mom. av 1936 års motorfordonsförordning upptogos härefter med

avseende å förare av motorfordon och traktortåg ovanberörda i 15 § 3 mom.

av 1930 års motorfordonsförordning meddelade bestämmelser med den

jämkning, som av departementschefen förordats.

I motionerna I: 16 och II: 23 till 1938 års riksdag hemställdes, att riksdagen

måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om sådan ändring av bestämmelserna

i 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen, att återkallelse skulle ske endast

om förare varit så påverkad av starka drycker, att han kunde antagas ej ha

ägt nödigt herravälde över sina handlingar eller eljest ådagalagt grov vårdslöshet

eller uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom.

I motionerna framhölls bl. a.:

Såväl för den tjänsteanställde chauffören som för yrkesutövare, som i

sin verksamhet är hänvisad till att föra bil, måste det emellertid framstå

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

såsom i hög grad orimligt och obilligt att återkallelse av körkort vidtages

redan på grund av rena ordningsförseelser eller andra bagatellförseelser,

såsom lindrigare kollisioner, parkeringsförseelser, underlåtenhet att giva

körriktningstecken, försummelse i fråga om skatte- eller premiebetalning,

försummelse av anmälningsskyldighet o. d. Emellertid synes praxis, i varje

fall vid upprepande eller sammanträffande av dylika förseelser, anse förutsättningar

föreligga för återkallelse.

Enligt vår mening bör det icke ifrågakomma, att körkort indragas i andra

fall än då föraren ådagalagt grov vårdslöshet vid framförandet av motorfordon,

med därmed förbunden risk för andras liv eller egendom.

Andra lagutskottet fann i utlåtande nr 17 tillräckliga skäl icke föreligga

att i anledning av motionerna göra någon framställning till Kungl. Maj:t.

Utskottet uttalade härvid bl. a., att varken motorfordonsförordningen eller

dess förarbeten gåve något stöd för uppfattningen, att körkort skulle kunna

indragas på grund av enstaka, ur trafiksäkerhetssynpunkt obetydliga överträdelser

av trafikföreskrifter. Enligt utskottets mening kunde icke befogade

erinringar göras mot den utformning, återkallelseinstitutet erhållit i

1936 års motorfordonsförordning. De i motionerna påtalade förhållandena

hänförde sig mera till författningens tillämpning än till dess ordalydelse.

Utskottet ville i anslutning till departementschefens uttalanden i propositionen

till 1936 års riksdag uttala, att varningsinstitutet borde i görligaste

mån komma till användning i stället för återkallelse med hänsyn till körkortsindragningens

många gånger förödande ekonomiska konsekvenser.

21 § 1 mom. i 1936 års motorfordonsförordning erhöll ny lydelse genom

förordning den 13 juni 1941 i samband med då vidtagna ändringar i lagen

den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

Reglerna om återkallelse gjordes härvid tillämpliga, förutom å egentliga

rattfyllerister, jämväl å personer, som straffades allenast därför, att de

vid för hög blodalkoholhalt framfört motorfordon eller traktortåg.

1944 års trafikförfattning ssakkunniga fann frågan om en lämplig utformning

av bestämmelserna rörande återkallelse av körkort vara vansklig,

bl. a. av den anledningen att återkallelse av körkort kan verka synnerligen

olika för olika kategorier av förare, även om återkallelsetiden är lika (SOU

1948:34, s. 199—200). De sakkunniga fann emellertid, trots berörda

olägenhet, att återkallelseinstitutet ej torde kunna undvaras som ett verkningsfullt

medel för det allmänna till skydd mot förare, som uppenbarligen

utgör en fara för trafiksäkerheten. Institutet borde jämväl enligt de

sakkunnigas mening kunna tillgripas, då en förare genom upprepade förseelser

mot bestämmelser, som meddelats i trafikens intresse, visat sin

oförmåga eller bristande vilja att iakttaga dylika bestämmelser.

Å andra sidan höll de sakkunniga före att en återkallelse ej borde ske iner

eller mindre automatiskt vid varje fall av överträdelse av de i förevarande

avseende gällande bestämmelserna, alltså i regel ej vid engångsförseelser av

mindre allvarlig natur. Åtgärden borde, såvitt angår trafikförseelser, förbe
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

hållas de fall, då föraren åsidosatt trafiksäkerhetens krav eller gällande

bestämmelser på sådant sätt att ett utdömt straff ej kunde anses till fyllest

för hans rättelse eller förnyad prövning av hans lämplighet som förare

vore påkallad.

Av de trafikförfattningssakkunniga utarbetade bestämmelser om återkallelse

av körkort upptogs i sak oförändrade i det förslag till vägtrafikförordning,

över vilket Kungl. Maj :t genom proposition nr 30 vid 1951 års

riksdag begärde riksdagens yttrande. Andra lagutskottet, som behandlade

propositionen i sitt utlåtande nr 30, förordade, att stadgandena om återkallelse

av körkort utformades på sätt i propositionen föreslagits. Riksdagen

godkände utlåtandet.

Utskottet.

Av gällande bestämmelser om uppställning eller parkering av fordon

har en del meddelats direkt i trafiksäkerhetens intresse, såsom att uppställning

av fordon ej får äga rum i skarp kurva eller på backkrön. Andra

parkeringsföreskrifter, t. ex. förbud att parkera i vissa gator eller inskränkning

till viss kortare tid av eljest gällande rätt att parkera, är avsedda att

tillgodose mer allmänna trafikintressen.

Under förarbetena till 1936 års vägtrafikstadga anslöt sig riksdagen till

ett uttalande av departementschefen, att en person, som genom upprepade

förseelser klart ådagalägger sin bristande vilja att ställa sig till efterrättelse

för motorfordonstrafiken i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse utfärdade

bestämmelser, ej bör få inneha körkort, även om icke förseelserna

var för sig kan betraktas som allvarliga. Denna ståndpunkt har vidhållits

i nu gällande vägtrafikförordning av den 28 september 1951 och där kommit

till uttryck i 33 § 1 mom. första stycket 3. Däri stadgas nämligen, att

körkort skall återkallas, om förare genom upprepade förseelser mot de

bestämmelser, som i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för

förare av motordrivna fordon, i väsentlig mån visat bristande vilja eller

förmåga att rätta sig efter dessa bestämmelser.

Vad först angår förseelse mot sådana regler om parkering, som meddelats

i trafiksäkerhetens intresse, bör frågan om återkallelse av körkort

uppenbarligen bedömas efter enahanda grunder, som gäller vid förseelse

mot övriga i samma intresse givna regler. Återkallelse av körkort utgör

här enligt utskottets mening ett nödvändigt komplement till reglerna om

straff.

Beträffande härefter frågan huruvida en lämplig avvägning skett, då

bestämmelserna om återkallelse av körkort gjorts tillämpliga även vid

förseelser mot parkeringsföreskrifter, som meddelats i trafikens intresse, är

till en början att beakta, att stadgandet härom är synnerligen restriktivt

formulerat. Vidare kan påföljden inskränkas till varning, därest det kan

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

7

antagas, att föraren skall låta sig rätta utan återkallelse. I själva sakfrågan

vill utskottet framhålla följande. Särskilt de centrala delarna av våra städer

har i regel icke planlagts med tanke på våra dagars motortrafik. Trafikförhållandena

blir därför med den ständigt växande trafiken flerstädes

alltmer svårbemästrade. Det ankommer på myndigheterna att under hänsynstagande

till olika gruppers intressen reglera trafiken t. ex. genom lokala

föreskrifter om parkering. Vid brott mot dessa föreskrifter försvåras framkomligheten

och anpassningen i trafiken och skapas försämrade betingelser

för trafikanterna i gemen. Detta återverkar på säkerheten i trafiken. Nu

berörda föreskrifter blir därför, ehuru i första hand givna i trafikens intresse,

av betydelse även ur trafiksäkerhetssynpunkt. Även bortsett härifrån

kan emellertid, särskilt i våra större städer, förhållandena vara sådana,

att enligt utskottets mening inskränkning ej bör göras i de möjligheter

myndigheterna nu har att ingripa mot en förare, som genom upprepade

förseelser ådagalägger sin bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter

givna parkeringsföreskrifter.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 37 och II: 52, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 mars 1954.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten*, Sunne, Nils Elowsson,

fru Svenson, herrar Axel E. Svensson*, Lundgren och Huss;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fru Västberg, herrar

Lundberg, Carlsson i Bakeröd, Andersson i Alfredshem, Cassel, Königson*

och fru Eriksson i Ängelholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.