Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän förfogandelag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
1954-03-30 · 118 sidor, varav 116 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 116 av 118 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1954:19, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän förfogandelag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
1
Nr 19.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till allmän förfogandelag m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.
Genom en den 18 december 1953 dagtecknad proposition, nr 20, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till
1. allmän förfogandelag;
2. allmän ransoneringslag;
3. lag angående tillägg till lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälsooch
sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjuk,
''årdslagen); samt
4. lag om ändring i rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583).
Lagförslagen är av följande lydelse:
1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 9 samt. 2 avd. Nr 19.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
1) Förslag
till
Allmän förfogandelag.
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser.
1 §•
Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—9 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession,
som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare
skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt
andra eller tredje stycket.
Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda
bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att
det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning
av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom
två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma
förfallet. Upphör krigsfaran, varder senast före nästkommande riksdagssessions
avslutande meddelat förordnande av Konungen upphävt.
Har till följd av krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande
makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit
knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet,
som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap
eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen, äger Konungen
med riksdagens samtycke förordna, att vad i 2 § första ochtredje styckena
samt 3—9 §§ stadgas helt eller delvis skall under viss tid, högst ett år
varje gång, äga tillämpning.
Under tid, då bestämmelse i 2—9 §§ äger tillämpning, skola däremot svarande
stadganden i 10—49 §§ tillämpas.
2 §.
För att tillgodose behov av förnödenhet, som erfordras för krigsbruk eller
för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen
eller produktionen, må föreskrift meddelas i enlighet med vad i 3—9 §§
stadgas.
Därjämte må föreskrift enligt 4 § meddelas för beredande av tjänstelokal
åt offentlig myndighet eller för annat liknande ändamål samt föreskrift enligt
8 § meddelas för annat ändamål av betydelse för det allmänna än att
tillgodose behov som i första stycket avses.
Föreskrift som i första stycket sägs, grundad på förordnande enligt 1 §
tredje stycket, må dock meddelas allenast för att tillgodose behovet av förnödenhet,
beträffande vilken knapphet eller betydande fara för knapphet
uppstått till följd av händelse som där angives.
Andra lagutskottets utlåtande nr 19. 3
Om förfogande.
3 §.
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att
ägare eller innehavare av förnödenhet som avses i 2 § första stycket skall
avstå förnödenheten till kronan.
Är förnödenhet, som enligt föreskrift skall avstås till kronan, ej i så berett
skick som erfordras för dess användande till det avsedda ändamålet, äger
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer ålägga ägaren eller
innehavaren av förnödenheten att, innan den avstås eller därefter, ombesörja
att den undergår nödig beredning i den mån sådan enligt gängse förfarande
och ortens sed skulle hava verkställts av ägaren eller innehavaren, om den ej
tagits i anspråk av kronan.
Föreskrift enligt denna paragraf må avse jämväl förnödenhet, som efter
föreskriftens meddelande frambringas eller tillverkas eller ock införes till
riket eller inom riket införes till visst område.
4 §•
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,
att ägare eller innehavare av fastighet, gruva, byggnad, järnväg, industriell
anläggning, starkströmsanläggning, lageranläggning eller annan anläggning
eller av fartyg, motordrivet fordon eller annat transportmedel eller av flytdockor
eller lyftkranar eller av gräv- eller lastmaskiner eller andra större
arbetsmaskiner, som äro flyttbara, skall ej mindre till kronan upplåta egendomen
eller del därav jämte tillhörande inredning eller utrustning än även
tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av inredningen eller
utrustningen.
Har föreskrift meddelats jämlikt föregående stycke om upplåtelse av fastighet
eller byggnad, är ägaren eller innehavaren berättigad att få sig anvisat
nödigt bostadsutrymme på fastigheten eller i byggnaden, såframt han ej annorstädes
förfogar över bostad eller annat icke följer av särskilt stadgande.
5 §•
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare
eller innehavare av fastighet eller gruva, från vilken i 2 § första stycket
omförmäld förnödenhet kan utvinnas, ombesörja, att sådan förnödenhet
frambringas och, om så erfordras och lämpligen kan ske, beredes för kronans
räkning.
6 §.
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare
eller innehavare av fabrik, starkströmsanläggning eller annan anläggning
ombesörja, att förnödenhet som avses i 2 § första stycket frambringas, tillverkas,
beredes eller iståndsättes för kronans räkning.
7 §•
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare
eller innehavare av lageranläggning ombesörja, att förnödenhet som avses
i 2 § första stycket lagras för kronans räkning.
8 §.
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare
eller innehavare av järnväg, fartyg, motordrivet fordon eller annat transportmedel
ombesörja, att forsling verkställcs för kronans räkning.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
9 §.
Kan föreskrift varom förmäles i 3 § första eller tredje stycket antagas
bliva påkallad rörande viss förnödenhet, äger Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer, i avbidan på att sådan föreskrift meddelas, förförbjuda
ägare eller innehavare av förnödenheten att förfoga över densamma
(förfogandeförbud).
Har ej inom trettio dagar från det förfogandeförbud blev gällande ägaren
eller innehavaren förpliktats avstå förnödenheten till kronan, och ingiver
han till den som meddelat förbudet ansökan om dess hävande, skall förbudet
upphöra att gälla, där ej sådant förpliktande sker inom lika tid från utgången
av nämnda trettio dagar eller från det ansökningen därefter ingavs.
10 §.
Har föreskrift meddelats enligt 3, 5 eller 6 §, må ägare eller innehavare
av förnödenhet som avses med föreskriften icke förfoga över förnödenheten.
I fall som i första stycket sägs ävensom då förfogandeförhud meddelats,
må dock ägaren eller innehavaren behålla eller använda så mycket av förnödenheten,
som ej uppenbarligen överstiger oundgängligt behov för honom
och den som av honom njuter kost eller stat. Där synnerliga skäl därtill
äro, äger dock Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förbjuda
ägare eller innehavare att i någon mån förfoga över förnödenhet, som
förvärvats i uppenbart syfte att åter avyttra densamma.
I de fall, där andra stycket första punkten vinner tillämpning, äger Konungen
eller myndighet som Konungen därtill förordnar bestämma, huru
mycket av förnödenheten som ägare eller innehavare må behålla eller använda.
Beslut, varigenom sådan bestämmelse meddelas, skall icke vara avgörande
för frågan om lagligheten av åtgärd, som ägaren eller innehavaren
dessförinnan vidtagit.
11 §.
I ärende enligt 3—8 §§ äger Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer förordna, att förnödenhet eller annan egendom skall avstås
eller eljest ställas till förfogande eller tjänst utföras icke åt kronan utan åt
annan, som därvid bestämmes. Har sådant förordnande meddelats, skall vad
i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar gälla beträffande den,
som sålunda sättes i kronans ställe.
12 §.
Vid meddelande och tillämpning av föreskrift enligt 3—9 §§ skall tillses,
att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständigheterna
föranledes. Menar någon att föreskrift på grund av särskilda förhållanden
för honom medför synnerlig skada eller olägenhet, må han till den
som meddelat föreskriften ingiva ansökan om hävande eller ändring därav.
13 §.
Föreskrift varom i 3—9 §§ förmäles må avse alla eller blott vissa ägare
eller innehavare av egendom av angivet slag. Föreskriften skall gälla mot
ägare eller innehavare, när han fått del därav; dock skall föreskrift rörande
förnödenhet, vilken frambringas, tillverkas eller införes efter föreskriftens
delgivning, gälla från det förnödenheten frambringats, tillverkats eller införts.
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
5
14 §.
Ägare eller innehavare av förnödenhet, som enligt 3 § skall avstås^ till
kronan eller jämlikt 5 eller 6 § frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts
för kronans räkning eller beträffande vilken förfogandeförbud gäller,
är pliktig upplägga, förvara och vårda förnödenheten. Kan ägaren eller innehavaren
"ej tillfredsställande fullgöra vårdnadsplikten, skall han därom ofördröjligen
göra anmälan hos länsstyrelsen eller den myndighet, som meddelat
föreskriften.
15 §.
Förnödenhet, som enligt 3 § skall avstås eller enligt 4 § upplåtas till kronan
eller som enligt 5 eller 6 § frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts
för kronans räkning, skall av ägaren eller innehavaren avlämnas inom
tid och på ort, som bestämmes av Konungen eller myndighet som Konungen
förordnar. Kan ägaren eller innehavaren ej fullgöra vad sålunda ålagts
honom, skall han därom ofördröj ligen göra anmälan hos länsstyrelsen eller
den myndighet, som meddelat bestämmelser om avlämnandet.
16 §.
Förnödenhet, som enligt 3 § skall avstås till kronan eller som enligt 5
eller 6 § frambringats eller tillverkats för kronans räkning, övergår i kronans
ägo, när den avlämnats eller eljest tagits i besittning för kronans räkning.
17 §.
Har beslut i ärende som avses i 3—11 och 15 §§ meddelats av annan än
Konungen, må besvär anföras hos Konungen inom tre veckor från det klaganden
erhöll del av beslutet; dock skall beslutet lända till efterrättelse utan
hinder av anförda besvär, om ej annorlunda förordnas.
Om ersättning m. m.
18 §.
För förnödenhet, som jämlikt 3, 5 eller 6 § ställes till kronans förfogande
av annan än återförsäljare, utgår ersättning med belopp, som prövas skäligt
med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återanskaffning
av sådan "förnödenhet. Avstås förnödenheten av återförsäljare, lämnas ersättning
med belopp som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader
vid återanskaffning och åter för sälj ning av sådan förnödenhet.
Upplåtes egendom jämlikt 4 § till begagnande av kronan, lämnas skälig
ersättning för den för upplåtaren förlorade avkastningen eller nyttan. Har
egendomen lidit skada eller avsevärd försämring, utgår skälig ersättning
jämväl härför.
Har ändring eller förflyttning vidtagits beträffande inredning eller utrustning
av egendom, som upplåtits enligt 4 §, må, efter vad skäligt finnes,
ersättning lämnas för den kostnad upplåtaren till följd därav fått vidkännas
samt för skada eller avsevärd försämring, som genom åtgärden kan hava
åsamkats förnödenheten.
För tjänst, som enligt 6, 7 eller 8 § utföres för kronans räkning, utgives
ersättning efter vad finnes skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid
utförande av sådan tjänst.
Har ägare eller innehavare enligt 14 § upplagt, förvarat eller vårdat förnödenhet,
må han därför åtnjuta ersättning; och skall i fråga om sådan
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
ersättning gälla vad i fjärde stycket är stadgat. Skall förnödenhet avlämnas
på annan ort än den där förnödenheten finnes, må ägaren eller innehavaren
för förnödenhetens forsling till orten för avlämnandet åtnjuta ersättning
efter samma grund.
19 §.
I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersättning
enligt 18 § bör utgå, skall taxa på nämnda pris upprättas. I taxa upptages
pris med belopp, som bestämmes med tillämpning av de i 18 § angivna
grunderna och med hänsyn till föreliggande omständigheter vid tiden
för taxans upprättande. Taxa skall gälla för riket eller för visst område av
riket.
Taxa upprättas av riksvärderingsnämnden. Gäller enligt lag om prisreglering
visst pris, skall så anses som om priset varit upptaget i taxa; dock skall
priset icke gälla som taxepris för annat område av riket eller i vidare mån
än priset är gällande enligt lag som nyss sagts.
Gäller taxepris för förnödenhet eller annat, som avses i 18 §, skall ersättningen
därför utgå efter nämnda pris. Skulle tillämpningen av taxepriset på
grund av särskilda omständigheter innefatta obillighet, må ersättningen dock
av riksvärderingsnämnden bestämmas till högre belopp. Vid förfoganden
enligt 5—8 §§ skall tillämpning av taxepris alltid anses innefatta obillighet,
därest den som drabbas av förfogandet icke genom taxepriset erhåller ersättning
för sina nödvändiga kostnader.
Över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan
ej föras.
20 §.
Ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter
och gällande taxor vid följande tidpunkter, nämligen
om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 3 § första stycket,
då föreskriften meddelades,
om förnödenheten på grund av föreskrift enligt 3 § andra stycket undergått
beredning, då beredningen fullbordades,
om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 3 § tredje stycket,
då frambringandet, tillverkningen eller införandet skedde,
om förnödenheten frambringats på grund av åläggande enligt 5 §, då
frambringandet skedde eller, om den jämlikt åläggandet därjämte undergått
beredning, då beredningen fullbordades,
om förnödenheten frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts på
grund av åläggande enligt 6 §, då frambringandet, tillverkningen, beredningen
eller iståndsättandet skedde, samt
om ändring eller förflyttning vidtagits enligt 4 § eller forsling verkställts
enligt 8 eller 15 § eller annan tjänst utförts enligt 7 eller 14 §, då tjänsten
utfördes.
21 §.
Skall förnödenhet jämlikt 3, 5 eller 6 § ställas till kronans förfogande, och
möter ej genom ägarens eller innehavarens förvållande hinder att förnödenheten
tages i besittning för kronans räkning, står kronan faran för att
förnödenheten av våda förstöres, försämras eller minskas.
22 §.
Häves förfogandeförbud eller upphör det eljest att gälla utan att förnödenheten
avstås till kronan, och har förnödenheten lidit skada till följd av
lörfogandeförbudet, skall kronan lämna skälig ersättning för skadan.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
23 §.
Ersättning, som skall utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den myndighet,
som Konungen bestämmer.
Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes av de lokala värderingsnämnder,
som omförmälas i rekvisitionslagen, i följande ordning:
1) ersättning för hästar och hästfordon, som avstås enligt 3 §, jämte tillbehör
och foder bestämmes av hästvärderingsnämnd;
2) ersättning för motordrivna fordon, släpfordon och efterfordon, som
avstås enligt 3 §, jämte tillbehör bestämmes av bilvärderingsnämnd; samt
3) ersättning för fartyg, som avstås enligt 3 § eller upplåtes enligt 4 §,
jämte utrustning bestämmes av fartygsvärderingsnämnd eller, där fartyg
skall avlämnas på ort utanför marindistrikt och Konungen ej för visst fall
annorlunda förordnar, av allmän lokal värderingsnämnd.
Den värderingsnämnd, som enligt vad ovan sagts har att bestämma ersättning
för viss egendom, bestämmer jämväl den särskilda ersättning enligt
18°§ andra, tredje och femte styckena, som hänför sig till samma
egendom.
Annan ersättning än nu sagts bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må på båda parternas skriftliga begäran
fråga om ersättning, som icke skall utgå efter taxa, upptagas omedelbart
av riksvärderingsnämnden.
I lokal värderingsnämnds beslut må kronan och enskild sakägare samt i
beslut av myndighet, som i första stycket sägs, enskild sakägare söka ändring
hos riksvärderingsnämnden inom tre veckor från det klaganden fick del
av beslutet. Med enskild sakägare avses i detta stycke jämväl den som enligt
11 § satts i kronans ställe.
över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan ej
föras.
24 §.
När ersättningsbelopp bestämts genom beslut, varöver den ersättningsskyldige
äger klaga, skall, sedan tiden för överklagande gått till ända och
om annat icke följer av bestämmelserna i 25 §, det fastställda beloppet eller,
om beslutet överklagats av den ersättningsskyldige, den del av beloppet som
icke omfattas av överklagandet genast utbetalas till den ersättningsberättigade.
Har ersättningsbelopp bestämts genom beslut, varöver den ersättningsskyldige
ej äger klaga, skall, om annat icke följer av bestämmelserna i 25 §,
ersättningen i den män den icke tidigare gäldats genast utbetalas till den
ersättningsberättigade.
Fullgör ej den, som enligt 11 § satts i kronans ställe, honom åliggande
skyldighet att gälda ersättning, som bestämts enligt 23 §, är kronan pliktig
att på ansökan av den till ersättning berättigade genast gälda ersättningen.
25 §.
Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som avstås till
kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför
ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Detsamma skall gälla
i fråga om den som har rätt att kvarhålla förnödenheten till säkerhet för
förfallen fordran.
Ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären
det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet förnö
-
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
denhet, som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet,
dar part det begär, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet
törtara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.
Om uppgiftsskyldighet.
26 §.
Det åligger envar att, i den mån Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer det föreskriver, lämna uppgift huruvida och i vilken myckenhet
han innehar eller i vilken omfattning han frambringat, tillverkat,
berett eller iståndsatt förnödenhet som avses i 2 § första stycket.
27 §.
För kontroll av riktigheten och fullständigheten av uppgifter, som infordrats
jämlikt 26 §, är uppgiftsskyldig pliktig att på anfordran av länsstyrelse
eller polismyndighet eller av annan myndighet som Konungen bestämmer
tillhandahålla myndigheten eller dess ombud handelsböcker och
andra affärshandlingar.
28 §.
Länsstyrelse, polismyndighet och annan myndighet som Konungen bestämmer
samt ombud för sådan myndighet äga för det i 27 § angivna syftet
undersöka kontor, fabrik, butik, serverings- och lagerlokal, ladugård och
annan lägenhet, varöver den uppgiftsskyldige förfogar.
29 §.
Vad som med stöd av bestämmelserna i 26—28 §§ inhämtats må ej yppas
i vidare mån än som erfordras för att vinna det med bestämmelserna
avsedda ändamålet.
3° §.
Har någon underlåtit att fullgöra uppgiftsskyldighet, som åligger honom
enligt 26 §, eller att efterkomma anfordran enligt 27 § eller har någon vägrat
att lämna myndighet eller dess ombud tillträde för verkställande av kontroll
i fall varom i 28 § sägs, må länsstyrelse eller annan myndighet som Konungen
bestämmer förelägga den försumlige lämpligt vite.
Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf.
Om straff m. m.
31 §-
Var som uppsåtligen i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av
denna lag, förfogar över, undansticker, skadar eller förstör förnödenhet eller
annat som föreskriften avser, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex
månader. Till enahanda straff dömes den som uppsåtligen åsidosätter vad
på honom ankommer för att fullgöra föreskrift eller" bestämmelse, som
meddelats med stöd av 3—8 §§, eller som uppsåtligen underlåter att fullgöra
honom enligt 14 eller 15 § åliggande skyldighet.
32 §.
,..De?, soP uppsåtligen underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet varom
lormales i 26 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
9
33 §.
Lämnar någon uppsåtligen vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt
26 § osann uppgift, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, till
dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
34 §.
Har brott varom förmäles i 31—33 §§ icke förövats i yrkesmässig förvärvsverksamhet
eller eljest i vinningssyfte och är brottet med hänsyn till
omständigheterna vid brottet att anse som ringa, dömes till dagsböter.
35 §.
Är brott som i 31—33 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid brottet
att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller till straffarbete i högst
två år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen
avsett betydande myckenhet av förnödenhet eller om gärningsmannen
begagnat vilseledande bokföring eller gärningen eljest varit av särskilt
farlig art.
36 §.
Förövas gärning som i 31—33 §§ sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten
med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes med
dagsböter.
Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.
37 §.
Var som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att efterkomma anfordran
enligt 27 §, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
38 §.
Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat,
dömes, där han ej för brottet är underkastad ansvar enligt allmän strafflag,
till dagsböter eller fängelse.
39 §.
Husbonde ansvarar för brott varom förmäles i 31—33 samt 35—37 §§,
som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore
brottet begånget av honom själv, därest ej omständigheterna göra sannolikt
att brottet skett utan hans vetskap och vilja. I fall som här avses må straffet
ej sättas högre än fängelse i sex månader, där icke tillämpning av reglerna
i 3 kap. 4 § strafflagen leder till strängare straff.
40 §.
Har någon förövat gärning, som enligt 31—36 §§ är belagd med straff,
skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, egendom, som i
samband med gärningen mottagits eller genom gärningen undanhållits, förklaras
förverkad till alla delar eller, om synnerliga skäl därtill giva anledning,
till allenast viss del. Utgjordes egendomen av annat än penningar
och finnes den cj i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat. Äger eller
innehar gärningsmannen ytterligare förråd av den förnödenhet gärningen
avsett, må jämväl efter ty skäligt prövas sådana förråd förklaras förverkade.
Föreligger särskild anledning därtill, må även förråd av andra förnö
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
denheter, beträffande vilka föreskrift meddelats enligt 3—9 §§ och som
ägas eller innehavas av gärningsmannen, förklaras förverkade.
Förklaras förnödenhet förverkad, skall jämväl emballage eller kärl, vari
den förvaras, förklaras förverkat.
41 §.
Förverkat gods skall försäljas mot skälig betalning och under iakttagande
av de föreskrifter, som må gälla för överlåtelse av förnödenhet av det slag
varom fråga är.
Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bliva förverkad, och är den
underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värdet,
må den genast försäljas under iakttagande av bestämmelserna i första
stycket, och skall sa alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens
värde till etthundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats
av ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos den domstol som
har att upptaga frågan om egendomens förverkande. Domstolen må utan
ägarens hörande meddela beslut om egendomens avyttring.
Köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt föregående stycke, skall
intill dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta insättas
i bank.
42 §.
Brott varom förmäles i 38 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att
målsägande angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag,
gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal.
43 §.
Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.
Särskilda bestämmelser.
44 §.
Vägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid avlämna förnödenhet,
som jämlikt 3 § skall avstås eller jämlikt 4 § skall upplåtas till
kronan eller som jämlikt 5 eller 6 § frambringats, tillverkats, beretts eller
iståndsatts för kronans räkning, äger polismyndighet uttaga förnödenheten.
45 §.
Har föreskrift om avstående av förnödenhet jämlikt 3 § ännu ej blivit gällande
mot ägaren eller innehavaren vid tid, då tillämpning av paragrafens
bestämmelser i det hänseende varom fråga är upphör, är föreskriften utan
verkan. Föreskrift enligt någon av 4—9 §§ gäller ej längre än till tidpunkt,
då tillämpningen av paragrafen i det hänseende varom fråga är upphör, där
ejo annat följer av vad i 46 eller 47 § stadgas. I fråga om ersättning, vartill
någon enligt denna lag är berättigad vid nämnda tid eller för upplåtelse som
därefter gäller, skola lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.
46 §.
Då fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad, på grund av
föreskrift enligt 4 § upplåtits för drivande av jordbruk, skall upplåtelsen
gälla under bestämd tid, dock högst tio år.
När fastigheten tillträdes eller avträdes, skall på kronans bekostnad hål
-
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
las syn; och gäller om syneförrättningen och klander därav vad som stadgas
med avseende på jordbruksarrende i allmänhet. Finnes fastigheten vid
avträdet vara i bättre skick än vid tillträdet, äger kronan för det belopp, vartill
den genom förbättringen uppkomna värdestegringen vid avträdessynen
uppskattas, rätt till betalning ur fastigheten enligt vad nedan sägs, dock
endast såvitt fråga är om nödig förbättring. Har avdrag för förbättring gjorts
vid bestämmande av den ersättning, som tillkommer jordägaren i anledning
av fastighetens ianspråktagande, skall anteckning därom göras i synehandlingen;
och äger kronan icke rätt till betalning ur fastigheten för vad sålunda
gäldats. Vid tillämpningen av vad i detta stycke stadgas skall byggnad
eller annan anläggning, som för kronans räkning utförts under upplåtelsetiden,
räknas såsom tillbehör till fastigheten, om kronan till jordägaren avstår
sin rätt till byggnaden eller anläggningen.
Vid avträdessynen skall förfallodag bestämmas för belopp, för vilket kronan
enligt andra stycket äger njuta betalning. Beloppet skall utgå med
samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom varom i 17 kap. 6 § handelsbalken
stadgas, där det ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen.
Om så finnes lämpligt, må beloppet fördelas på flera förfallodagar. Klandras
synen av jordägaren, bestämmes förfallotiden för kronan tillkommande
belopp av domstolen. Vinner synen laga kraft mot jordägaren, äger kronan
på grund av synehandlingen för förfallet belopp erhålla utmätning av fastigheten.
Konungen äger, där det finnes skäligt, medgiva nedsättning av belopp, som
enligt andra stycket tillkommer kronan.
Om fastighetens ianspråktagande samt angående avträdessynen skola anteckningar
göras i intecknings- eller fastighetsboken enligt de närmare föreskrifter
Konungen meddelar.
47 §.
Har fastighet enligt denna lag tagits i anspråk av annan orsak än i 40 §
sägs, skall upplåtelsen, där det finnes påkallat av särskilda skäl, gälla under
bestämd tid, dock högst fem år. Vad nu sagts om fastighet skall ock tillämpas
på gruva eller på byggnad eller anläggning, som ej är tillbehör till fast
egendom.
48 §.
Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse
eller annorledes, om verkställighet av föreskrift varom stadgas i 3 9 §§
samt om användande för det avsedda behovet av vad enligt denna lag tagits
i anspråk så ock i övrigt meddela de närmare bestämmelser, som må erfordras
för tillämpning av denna lag.
49 §.
Genom denna lag inskränkes ej den rätt att tvångsvis taga i anspråk förnödenheter
eller tjänstbarheter, som enligt gällande författningar tillkommer
militär myndighet eller ock civil myndighet för civilförsvarets behov
eller polismyndighet för ordningsmaktens behov.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.
Där i lag eller författning hänvisas till allmänna förfogandelagen den 22
juni 1939 (nr 293), skall hänvisningen i stället avse motsvarande stadgande
i denna lag.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
2) Förslag
till
Allmän ransoneringslag.
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser.
1 §•
Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—5 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession,
som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke
vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt
andra eller tredje stycket.
Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda
bestämmelser slcola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det
eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av
irågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två
månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma
förfallet. Upphör krigsfaran, varder senast före nästkommande riksdagssessions
avslutande meddelat förordnande av Konungen upphävt.
Har till följd av krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande
makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit
knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet, som
erfordras för .krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som
eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen, äger Konungen med
riksdagens samtycke förordna, att vad i 2—5 §§ stadgas, helt eller delvis,
skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.
Föreskrift enligt 2 § första stycket, 3 § andra stycket, 4 eller 5 § må dock,
därest den grundas på förordnande enligt tredje stycket i denna paragraf,
meddelas allenast i fråga om förnödenhet, beträffande vilken knapphet eller
betydande fara för knapphet uppstått till följd av händelse som där angives.
Vid meddelande och tillämpning av föreskrift enligt 2—5 §§ skall tillses,
att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständigheterna
föranledes.
Under tid, då bestämmelse i 2—5 §§ äger tillämpning, skola även däremot
svarande stadganden i 6—46 §§ tillämpas.
Om reglering av handel m. ni.
2 §.
För att möjliggöra en av förhållandena påkallad hushållning med förnödenhet,
som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap
eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen, äger Konungen
föreskriva
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
1) att sådan förnödenhet under viss tid icke må saluhållas, utbjudas mot
vederlag, överlåtas eller förvärvas;
2) att sådan förnödenhet må saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas
eller förvärvas allenast i den ordning och på de villkor, som föreskrivas av
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer; eller
3) att sådan förnödenhet må användas allenast för de ändamål, på de
villkor och med de begränsningar, som föreskrivas av Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer.
Föreskrift som nu sagts må meddelas även beträffande annan förnödenhet,
om så erfordras för att reglering, som genomförts med stöd av bestämmelserna
i första stycket, skall kunna tillfredställande kontrolleras.
Har föreskrift jämlikt första stycket 1) eller 2) meddelats rörande överlåtelse
av viss förnödenhet, skall, där ej Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer annorlunda förordnar, vad sålunda stadgats äga motsvarande
tillämpning med avseende å näringsidkares uttag av förnödenheten ur
sin rörelse.
3 §■
I den mån så finnes oundgängligen erforderligt för att ernå en tillfredsställande
kontroll av reglering, som genomförts med stöd av 2 §, äger Konungen
föreskriva, att rätt att frambringa, tillverka, bereda eller använda
eller att yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet skall tillkomma endast
1)
den som, efter prövning av myndighet som Konungen bestämmer, äger
för yrket nödig erfarenhet och gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet
och i övrigt är lämplig samt innehar ändamålsenlig utrustning; eller
2) den som av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer erhållit
särskilt tillstånd.
Då synnerliga skäl därtill föranleda, må Konungen meddela föreskrift som
i första stycket sägs jämväl när där angiven förutsättning icke föreligger
men föreskriften är oundgängligen erforderlig för att åstadkomma en av
förhållandena påkallad hushållning med förnödenhet som avses i 2 § första
stycket.
Om särskilda avgifter.
4 §■
För att utjämna priserna på förnödenheter av samma eller likartat slag,
som införas till riket, eller på förnödenhet, som införes till riket, och förnödenheter
av samma eller likartat slag, som frambringas eller tillverkas
inom riket, äger Konungen, om så erfordras för att tillgodose behov av förnödenhet
som avses i 2 § första stycket, föreskriva att, enligt grunder som
Konungen bestämmer, i vissa fall avgift (clearingavgift) skall erläggas och
i andra fall bidrag (clearingbidrag) skall utgå för förnödenhet, som införes
till riket eller som frambringas eller tillverkas inom riket.
När särskilda skäl därtill äro, må förordnande som i första stycket sägs
avse jämväl förråd av förnödenhet, som finnas inom riket då förordnandet
träder i kraft.
5 §•
Om så erfordras för att tillgodose behov av förnödenhet som avses i 2 §
första stycket må Konungen föreskriva, att viss avgift (prisutjämningsavgift)
skall erläggas för förnödenhet, som utföres ur riket, enligt grunder
som Konungen bestämmer.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
6 §.
Uppstår överskott vid clearingförfarande, bestämma Konungen och riksdagen
huru överskottsmedlen skola användas.
Konungen och riksdagen bestämma jämväl om användningen av medel,
som inflyta genom uttagande av prisutjämningsavgift.
7 §•
Konungen äger meddela föreskrifter om restitution av och befrielse från
clearingavgift och prisutjämningsavgift.
Om inlösen.
8 §.
Har Konungen på grund av knapphet eller befarad knapphet på viss förnödenhet
beträffande denna meddelat föreskrift jämlikt 2 eller 3 §, må ägare
av sådan förnödenhet till länsstyrelsen ingiva en till Konungen ställd ansökan
om inlösen av de förråd av förnödenheten, som han innehar.
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer skall inom trettio
dagar från det ansökningen ingavs besluta, huruvida förnödenheten skall av
kronan inlösas. Sker ej inlösen och har föreskrift, som jämlikt 2 eller 3 §
meddelats, i betydande mån begränsat ägarens möjlighet att tillgodogöra sig
värdet av förnödenheten, skall, där ej föreskriften för ägaren medfört allenast
ringa men, Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordna,
att ägaren av förnödenheten må överlåta eller använda denna utan
hinder av vad med stöd av 2 eller 3 § föreskrivits.
9 §•
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger förordna, att
inlösen av förnödenhet jämlikt 8 § skall verkställas icke av kronan utan
av annan, som därtill samtyckt. Har sådant förordnande meddelats, skall vad
i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar gälla beträffande den, som
sålunda sättes i kronans ställe.
10 §.
För förnödenhet, som jämlikt 8 § inlöses av kronan, utgår ersättning med
belopp motsvarande de kostnader ägaren haft för produktion eller inköp av
det inlösta partiet ävensom de utgifter han kan hava haft för forsling och
iagring av partiet; dock må ersättning icke bestämmas till högre belopp än
som skolat utgå, därest förnödenheten jämlikt allmänna förfogandelagen
avståtts till kronan. Ersättning bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd,
som omförmäles i rekvisitionslagen. Ändring i lokal värderingsnämnds
beslut må av kronan och enskild sakägare sökas hos riksvärderingsnämnden
inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet, över riksvärderingsnämndens
beslut må klagan ej föras.
11 §•
När ersättningsbelopp bestämts av lokal värderingsnämnd, skall, sedan
tiden för överklagande gått till ända och om annat icke följer av bestämmelserna
i 12 §, det fastställda beloppet eller, om nämndens beslut överklagats
av den ersättningsskyldige, den del av beloppet som icke omfattas
av överklagandet genast utbetalas till den ersättningsberättigade.
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Har riksvärderingsnämnden avgjort ersättningsfråga skall, om annat icke
följer av bestämmelserna i 12 §, ersättningen i den mån den icke tidigare
gäldats genast utbetalas till den ersättningsberättigade.
Fullgör ej den, som enligt 9 § satts i kronans ställe, honom åliggande
skyldighet att gälda ersättning, som enligt denna lag skall utgå, är kronan
pliktig att på ansökan av den till ersättning berättigade genast gälda ersättningen.
12 §.
Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som inlöses av
kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför
ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Detsamma skall
gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla förnödenheten till säkerhet
för förfallen fordran.
Ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären
det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet förnödenhet,
som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet,
där part det begär, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet
förfara på sätt "i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.
Om ransoneringsbevis.
13 §.
Bevis, som myndighet för reglering enligt 2 § utfärdat om rätt att förvärva
eller använda förnödenhet (ransoneringsbevis), må icke utbjudas till
avyttring mot vederlag eller mot vederlag överlåtas. Ej heller må sådant
bevis mot vederlag i penningar överlämnas att användas av annan än den,
för vilken beviset är utfärdat.
Har myndighet utställt legitimationskort avsett att användas vid utdelning
av ransoneringsbevis, skall vad i denna lag sägs om ransoneringsbevis
gälla även sådant kort.
14 §.
Ransoneringsbevis må icke heller utan vederlag överlåtas eller mot annat
vederlag än penningar överlämnas att användas av annan än den, för vilken
beviset "är utfärdat, i andra fall eller på andra villkor än som föreskrivas av
Konungen eller myndighet som Konungen förordnar.
15 §.
Näringsidkare må icke heller utan vederlag till begagnande av annan överlämna
eller ur sin rörelse uttaga ransoneringsbevis, som han mottagit i eller
för rörelsen, annorledes än i den ordning och på de villkor som föreskrivas
av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
16 §.
Ransoneringsbevis må av myndighet, som utfärdat beviset, eller av ombud
för denna myndighet återkallas, om tilldelningen av beviset föranletts av
oriktig uppgift eller om den, för vilken beviset utfärdats, enligt meddelade
föreskrifter icke är berättigad att innehava eller begagna beviset eller om
särskilda omständigheter eljest föranleda bevisets återkallande.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
17 §.
Har ransoneringsbevis återkallats, skall bevisets innehavare ofördröj ligen
överlämna beviset till den myndighet som återkallat det eller, där annan
myndighet angivits i beslutet om återkallandet, till denna myndighet.
18 §.
Har någon för vilken ransoneringsbevis utfärdats erhållit flyttningsbetyg
till utlandet, skall han överlämna beviset till den myndighet, som utfärdat
det, eller till ombud för denna myndighet. Avlider någon för vilken sådant
bevis utfärdats, skall dödsbodelägare eller annan, vilken har den dödes egendom
i sin vård, överlämna beviset till myndighet eller ombud som nu sagts.
Om uppgiftsskyldighet.
19 §.
Det åligger envar att, i den mån Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer det föreskriver, lämna uppgift huruvida och i vilken
myckenhet han innehar förnödenhet som avses i 2 § första stycket eller, då
föreskrift meddelats jämlikt 2 § andra stycket eller 3 § första stycket, sådan
förnödenhet som avses med föreskriften.
Meddelas föreskrift jämlikt 2, 3, 4 eller 5 §, åligger det en var som yrkesmässigt
frambringar, tillverkar, köper eller säljer eller i yrkesmässigt bedriven
verksamhet använder förnödenhet som avses med föreskriften att,
i den mån myndighet som Konungen bestämmer det föreskriver och i enlighet
med de närmare anvisningar myndigheten meddelar, föra de anteckningar
angående sin rörelse som erfordras för kontroll av föreskriftens efterlevnad
samt att till myndigheten eller dess ombud lämna skriftliga uppgifter
angående rörelsen.
20 §.
För kontroll av riktigheten och fullständigheten av uppgifter, som infordrats
jämlikt 19 §, är uppgiftsskyldig pliktig att på anfordran av länsstyrelse
eller polismyndighet eller av annan myndighet som Konungen bestämmer
tillhandahålla myndigheten eller dess ombud handelsböcker och andra affärshandlingar
ävensom sådana anteckningar som omförmälas i 19 § andra
stycket.
21 §.
Länsstyrelse, polismyndighet och annan myndighet som Konungen bestämmer
samt ombud för sådan myndighet äga för det i 20 § angivna syftet
undersöka kontor, fabrik, butik, serverings- och lagerlokal, ladugård och
annan lägenhet, varöver den uppgiftsskyldige förfogar.
22 §.
Vad som med stöd av bestämmelserna i 19—21 §§ inhämtats må ej yppas
i vidare mån än som erfordras för att vinna det med bestämmelserna avsedda
ändamålet.
23 §.
Har någon underlåtit att fullgöra vad enligt 17 eller 18 § åligger honom
eller att fullgöra uppgiftsskyldighet, som åligger honom enligt 19 §, eller att
efterkomma anfordran enligt 20 § eller har någon vägrat att lämna myndig
-
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
het eller dess ombud tillträde för verkställande av kontroll i fall varom i
21 § sägs, må länsstyrelse eller annan myndighet som Konungen bestämmer
förelägga den försumlige lämpligt vite.
Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf.
Om straff m. m.
24 §.
Var som uppsåtligen saluhåller, mot vederlag utbjuder, överlåter, förvärvar,
använder eller ur sin rörelse uttager förnödenhet i strid mot föreskrift
eller villkor, som meddelats med stöd av 2 §, dömes till dagsböter eller fängelse
i högst sex månader. Till enahanda straff dömes den som uppsåtligen
frambringar, tillverkar, bereder eller använder eller yrkesmässigt köper
eller säljer förnödenhet i strid mot föreskrift enligt 3 §.
25 §.
Lämnar någon uppsåtligen i ärende om utfående eller återkallande av
ransoneringsbevis eller i ärende om tillstånd som i 3 § sägs till myndighet
eller dess ombud osann uppgift, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,
till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
26 §.
Var som uppsåtligen bryter mot vad i 13—15 §§ sägs eller obehörigen förskaffar
sig eller annan ransoneringsbevis, dömes, även om beviset är falskt,
till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
27 §.
Den som, sedan för honom utfärdat ransoneringsbevis återkallats, uppsåtligen
använder beviset för förvärv av förnödenhet eller som uppsåtligen
obehörigen begagnar för annan utfärdat ransoneringsbevis, dömes till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.
28 §.
Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet varom
förmäles i 19 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff dömes den som uppsåtligen underlåter att i anteckningar
som i 19 § sägs införa uppgift, som bort i sådana anteckningar införas, där
underlåtenheten innebär fara i bevishänseende.
29 §.
Lämnar någon uppsåtligen vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt
19 § osann uppgift eller inför någon uppsåtligen osann uppgift i sådana
anteckningar som avses i 19 §, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,
till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
30 §.
Har brott varom förmäles i 24—29 §§ icke förövats i yrkesmässig förvärvsverksamhet
eller eljest i vinningssyfte och är brottet med hänsyn till
omständigheterna vid brottet att anse som ringa, dömes till dagsböter.
31 §.
Är brott som i 24—29 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid brottet
att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller till straffarbete i högst
två år.
2 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 9 samt. 2 avd. Nr 19.
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen
avsett betydande myckenhet av förnödenhet eller av ransoneringsbevis
eller om gärningsmannen begagnat vilseledande bokföring eller gärningen
eljest varit av särskilt farlig art.
32 §.
Förövas gärning som i 24—29 §§ sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten
med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes med
dagsböter.
Är brottet grovt, döines till fängelse i högst ett år eller dagsböter.
33 §.
Var som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att efterkomma anfordran
enligt 20 §, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
34 §.
Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat,
dömes, där han ej för brottet är underkastad ansvar enligt allmän strafflag,
till dagsböter eller fängelse.
35 §.
Åsidosätter näringsidkare vid omhänderhavande utav rörelsens förråd av
förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 eller
3 §, eller utav ransoneringsbevis, som i eller för rörelsen mottagits, den
omsorg, som av honom skäligen kan påfordras, och kan han till följd därav
icke redovisa förrådet eller bevisen i den ordning som må hava bestämts,
dömes till dagsböter. Den som är anställd hos näringsidkare dömes ävenledes
till dagsböter, därest han vid omhänderhavande som nyss sagts åsidosätter
den omsorg som av honom skäligen kan påfordras och näringsidkaren
till följd därav icke i vederbörlig ordning kan redovisa förrådet eller bevisen.
Vad i första stycket är stadgat i fråga om ransoneringsbevis skall ock
gälla anteckningar som i 19 § omförmälas eller andra handlingar, vilka i
samband med reglering som förut sagts skola upprättas enligt föreskrift av
myndighet.
36 §.
Har mot näringsidkare som driver handel med eller i sin rörelse använder
förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 §, åtal
väckts för brott varom i 24—29 §§, 31 § eller 32 § andra stycket förmäles
och har han genom brottet i väsentlig mån åsidosatt föreskrift eller villkor,
som meddelats enligt 2 §, må myndighet som Konungen bestämmer meddela
förbud för honom att i rörelsen saluhålla, överlåta eller använda sådan
förnödenhet som brottet avsåg. I den mån särskilda förhållanden därtill föranleda
må förbud som nyss sagts utsträckas att gälla jämväl andra förnödenheter,
beträffande vilka reglering genomförts med stöd av 2 §.
Avsåg brottet förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med
stöd av 3 §, och har näringsidkaren genom brottet i väsentlig mån åsidosatt
föreskrift enligt samma paragraf, må, i den mån särskilda förhållanden
därtill föranleda, förbud som i första stycket sägs meddelas honom med
avseende å förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd
av 2 §.
Ogillas åtalet eller upphäves fällande dom av högre rätt, skall förbudet
omedelbart hävas av den myndighet som meddelat förbudet.
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
19
37 §.
Förbud som i 36 § sägs består så länge med stöd av 2 § genomförd reglering
gäller för den förnödenhet förbudet avser eller tills förbudet dessförinnan
upphäves.
38 §.
Den som uppsåtligen saluhåller, överlåter eller använder förnödenhet i
strid mot förbud varom förmäles i 36 §, dömes till dagsböter eller fängelse.
Är brott som i första stycket avses med hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller straffarbete i högst
två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, cm
gärningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet.
Förövas gärning som i första stycket sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten
med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes
med dagsböter. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.
39 §.
Den för vilken förbud enligt 36 § meddelats är berättigad att få förnödenhet,
som omfattas av förbudet och som han innehar vid delgivningen
av detta, inlöst genom den myndighets försorg som meddelat förbudet. Härvid
skola bestämmelserna i 9—12 §§ äga tillämpning.
40 §.
Husbonde ansvarar för brott varom förmäles i 24—29 och 31—33 §§ samt
38 §, som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom
vore brottet begånget av honom själv, därest ej omständigheterna göra sannolikt
att brottet skett utan hans vetskap och vilja. I fall som här avses må
straffet ej sättas högre än fängelse i sex månader, där icke tillämpning av
reglerna i 3 kap. 4 § strafflagen leder till strängax-e straff.
41 §.
Har någon förövat gärning, som enligt 24—32 §§ eller 35 eller 38 § är
belagd med straff, skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda,
egendom eller ransoneringsbevis, som i samband med gärningen mottagits
eller som olovligen saluhållits eller utbjudits till avyttring mot vederlag, eller
förnödenhet, som genom gärningen undanhållits eller olovligen använts eller,
där föreskrift meddelats enligt 3 §, olovligen frambringats, tillverkats, beretts
eller använts, förklaras förverkad till alla delar eller, om synnerliga
skäl därtill giva anledning, till allenast viss del. Utgjordes egendomen av annat
än penningar och finnes den ej i behåll, skall i stället värdet förklaras
förverkat. Äger eller innehar gärningsmannen ytterligare förråd av förnödenhet
som gärningen avsett, må jämväl efter ty skäligt prövas sådana förråd
förklaras förverkade. Föreligger särskild anledning därtill, må även
förråd av andra förnödenheter, beträffande vilka reglering genomförts med
stöd av 2 eller 3 § och som ägas eller innehavas av gärningsmannen, förklaras
förverkade.
Förklaras förnödenhet förverkad, skall jämväl emballage eller kärl, vari
den förvaras, förklaras förverkat.
42 §.
Förverkat gods skall försäljas mot skälig betalning och under iakttagande
av de föreskrifter, som må gälla för överlåtelse av förnödenhet av det
slag varom fråga är.
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bliva förverkad, och är den
underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värdet,
må den genast försäljas under iakttagande av bestämmelserna i första stycket,
och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde
till etthundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren,
skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos den domstol, som har
att upptaga frågan om egendomens förverkande. Domstolen må utan ägarens
hörande meddela beslut om egendomens avyttring.
Köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt föregående stycke, skall
intill dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta insättas
i bank.
43 §.
Brott varom förmäles i 34 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att
målsägande angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag,
gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal.
Åtal för brott som avses i 35 § må väckas allenast efter anmälan eller
medgivande av myndighet som Konungen bestämmer.
44 §.
Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.
Särskilda bestämmelser.
45 §.
Klagan över beslut, som annan myndighet än domstol meddelat i fråga
om tillämpning av denna lag, skall föras genom besvär inom tre veckor från
det klaganden erhöll del av beslutet och i den ordning som är bestämd för
överklagande av myndighetens beslut; dock skall klagan över beslut, som
meddelats beträffande tillämpning av 36 eller 37 §, föras hos Konungen.
Utan hinder av däröver förd klagan skall myndighetens beslut lända till
efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
46 §.
Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse
eller annorledes, av föreskrift varom stadgas i 2—5 §§ så ock i övrigt meddela
de närmare bestämmelser, som må erfordras för tillämpning av denna
lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.
Genom denna lag upphävas lagen den 5 juni 1942 (nr 298) om förbud i
vissa fall mot handel med ransonerade varor, lagen den 5 juni 1942 (nr
302) om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, kungörelsen
den 21 mars 1941 (nr 200) angående särskilda legitimationskort för
erhållande av inköpskort för ransonerade varor, m. m., kungörelsen den 16
januari 1942 (nr 10) angående återkallande av inköpskort m. m. och kungörelsen
den 17 juni 1943 (nr 405) med vissa bestämmelser angående handeln
med ransonerade varor, m. m.; dock att vad i kungörelsen den 17 juni
1943 stadgas i fråga om tystnadsplikt samt vad i de upphävda författningarna
i övrigt stadgas i fråga om brott begångna under författningarnas giltighetstid
skall äga tillämpning även efter den 30 juni 1954.
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
21
3) Förslag
till
Lag
angående tillägg till lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälsooch
sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden
(krigssjukvårdslagen).
Härigenom förordnas att lagen den 27 november 1953 om hälso- och sjukvård
vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslagen)
från och med den 1 juli 1954 skall innehålla en ny paragraf, betecknad
7 a §, av följande lydelse.
7 a §.
Då 3 § tillämpas skall, utan hinder av vad i allmänna förfogandelagen
finnes stadgat om förutsättningarna för lagens tillämpning, nämnda lag i
erforderliga delar gälla för att tillgodose det allmänt civila medicinalväsendets
behov.
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
4) Förslag
till
Lag
om ändring i rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583).
Härigenom förordnas, att 9, 11, 12, 14 och 15 §§ rekvisitionslagen den
30 juni 1942 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse.)
9 §•
Riksvärderingsnämnden är--
Riksvärderingsnämnden skall bestå
av fem ledamöter, där ej enligt
vad nedan stadgas annorlunda föreskrives.
Konungen utser tre av ledamöterna
och förordnar en av dem
att vara ordförande. Av övriga ledamöter
utses den ene av kommerskollegium
och den andre av lantbruksstyrelsen,
där ej Konungen bestämmer,
att dessa ledamöter eller någon
av dem skola utses av andra centrala
myndigheter med sakkunskap inom
industriens eller folkhushållningens
område. För envar av ledamöterna
utses en suppleant. Av de utav Konungen
utsedda ledamöterna och
suppleanterna skola minst en ledamot
och en suppleant hava utövat domarämbete.
Om så finnes erforderligt med hänsyn
till ärendenas mängd eller omfattning
äger Konungen föreskriva,
att riksvärderingsnämnden skall arbeta
å två eller flera avdelningar.
Varje avdelning skall bestå av fem
ledamöter, utsedda på sätt i andra
stycket föreskrives. Konungen förordnar
vice ordförande att leda arbetet
å avdelning, där ordföranden
ej tjänstgör. För envar av ledamöterna
utses en suppleant. Av de utav
Konungen utsedda ledamöterna och
suppleanterna å varje avdelning skola
minst en ledamot och en suppleant
hava utövat domarämbete. Ären
-
(Föreslagen lydelse.)
9 §•
— må föras.
Riksvärderingsnämnden skall, där
ej enligt vad nedan stadgas annorlunda
föreskrives, bestå av fem av
Konungen utsedda ledamöter. Konungen
förordnar en av ledamöterna,
vilken skall vara lagkunnig och i
domarvärv erfaren, att vara ordförande.
Av övriga ledamöter skall
minst en vara eller hava varit innehavare
av domarämbete.
Om så finnes erforderligt med hänsyn
till ärendenas mängd eller omfattning,
äger Konungen föreskriva
att riksvärderingsnämnden skall arbeta
å två eller flera avdelningar
mellan vilka ärendena fördelas i enlighet
med bestämmelser som Konungen
meddelar efter förslag av
nämnden. Varje avdelning skall bestå
av fem av Konungen utsedda ledamöter.
Konungen förordnar en av
ledamöterna, vilken skall vara lagkunnig
och i domarvärv erfaren, att
såsom vice ordförande leda arbetet å
avdelning, där ordföranden ej tjänstgör.
Av övriga ledamöter skall minst
23
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
dena fördelas mellan de olika avdel- en å varje avdelning vara eller hava
ningarna i enlighet med bestämmel- varit innehavare av domarämbete,
ser, som Konungen meddelar efter
förslag av nämnden.
Konungen utser ock en suppleant
för varje ledamot. Suppleant skall
uppfylla för ledamoten stadgade behörighetsvillkor.
Ledamöter och —-----fyra år.
11 §•
För förnödenhet, som övertages
med äganderätt, skall lämnas ersättning
med belopp, som prövas skäligt
med hänsyn till nödvändiga kostnader
vid produktion eller återförsäljning,
normal handelsvinst eller andra
på prissättningen regelmässigt inverkande
förhållanden, övertages
med äganderätt egendom, som på
grund av tidigare ianspråktagande
innehaves med nyttjanderätt, skall
vid ersättningens bestämmande skälig
hänsyn tagas till den ersättning,
som utgått för egendomens nyttjande.
12 §.
Då förnödenhet tages i anspråk
med nyttjanderätt, skall lämnas ersättning
efter den i 11 § angivna
grund för den för upplåtaren förlorade
avkastning eller nytta.
Har förnödenheten —- — -----
Har åtgärd —--------
Har nyttjanderätt---- ----
14 §.
I den —-----—----—
Riksvärderingsnämnden verkställer
Riksvärderingsnäinnden äger — —
Taxa, som ---— — —----
11 §•
För förnödenhet, som övertages
med äganderätt frän annan än återförsäljare,
skall lämnas ersättning
med belopp, som prövas skäligt med
hänsyn till nödvändiga kostnader vid
produktion eller återanskaffning av
sådan förnödenhet, övertages förnödenheten
från återförsäljare, utgår
ersättning med belopp som prövas
skäligt med hänsyn till nödvändiga
kostnader vid återanskaffning och
återförsäljning av sådan förnödenhet.
Övertages med äganderätt egendom,
som på grund av tidigare ianspråktagande
innehaves med nyttjanderätt,
skall vid ersättningens bestämmande
skälig hänsyn tagas till den
ersättning, som utgått för egendomens
nyttjande.
12 §.
Då förnödenhet tages i anspråk
med nyttjanderätt, skali lämnas skälig
ersättning för den för upplåtaren
förlorade avkastningen eller nyttan.
- ersättning därför.
— genom åtgärden.
- av värderingsnämnd.
14 §.
— --taxans upprättande.
— —---- — eller ort.
----och tjänstbarheter.
- riksvärdcringsnämndens prövning.
Gäller enligt lag om prisreglering
visst pris, skall så anses som om priset
varit upptaget i taxa; dock skall
priset icke gälla som taxcpris för annat
område av riket eller i vidare
mån än priset är gällande enligt lag
som nyss sagts.
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
(Nuvarande lydelse.)
15 §.
Finnes i taxa upptaget pris för rekvirerad
förnödenhet eller tjänstbarhet,
skall ersättningen därför utgå
i enlighet med taxan; dock må
riksvärderingsnämnden, där taxans
tillämpning på grund av särskilda
omständigheter skulle innefatta synnerlig
obillighet, på framställning bestämma
ersättningen till högre belopp.
(Föreslagen lydelse.)
15 §.
Gäller taxcpris för rekvirerad förnödenhet
eller tjänstbarhet, skall ersättningen
därför utgå efter nämnda
pris; dock må riksvärderingsnämnden,
där taxeprisets tillämpning
på grund av särskilda omständigheter
skulle innefatta obillighet,
på framställning bestämma ersättningen
till högre belopp.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.
De ledamöter i riksvärderingsnämnden, som utsetts i enlighet med äldre
bestämmelser, så ock deras suppleanter skola fortfarande tjänstgöra under
den tid, för vilken de blivit utsedda.
I samband med propositionen har väckts åtta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 346 av herrar Werner och Nilsson, Bror,
nr 391 av fru Gärde Widemar m. fl.,
nr 392 av herr Magnusson m. fl. samt
inom andra kammaren
nr 451 av herr Hansson i Önnarp m. fl. (likalydande med I: 346),
nr 496 av herrar Hagberg i Stockholm och Johansson i Stockholm,
nr 497 av herr Munktell m. fl. (likalydande med 1:392),
nr 498 av herrar Dahlén och Svensson i Ljungskile och
nr 499 av herr Kollberg m. fl. (likalydande med I: 391).
Motionerna har hänvisats till lagutskott samt behandlats av andra lagutskottet,
utom såvitt angår en i motionerna I: 391 och II: 499 gjord hemställan
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande
lämpligaste sättet för åvägabringande av ökad kontroll över krisorganens
verksamhet, i vilken del motionerna tilldelats första lagutskottet.
Vad motionärerna eljest hemställt återgives i det följande i samband med
andra lagutskottets behandling av motsvarande delar av propositionen.
Beträffande de skäl, som ligger till grund för de genom propositionen
framlagda förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
25
A. Inledning.
Krislagstiftningen under världskrigen och tiden närmast efter dem.
Under såväl första som andra världskriget och under tiden närmast efter
dessa krig har Kungl. Maj :t i lagstiftningsväg erhållit vittgående befogenheter
för att i folkförsörjningens intresse reglera produktion, omsättning
och konsumtion samt för att kontrollera priserna. Redan strax efter första
världskrigets början utfärdades den 9 oktober 1914 en lag om förfogande
över vissa varor. Genom denna lag fick Konungen rätt att beträffande de viktigaste
förnödenheterna fastställa maximipris och förordna om deras avstående
till kronan mot lösen. Denna kronans förfoganderätt motsvarade
i viss mån den rekvisitionsrätt, varom stadgades i lagen den 24 maj 1895
angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner
för krigsmaktens behov. Förfogandelagstiltningen utbyggdes efter hand.
Bestämmelserna om maximipris och om förfogande uppdelades sålunda år
1916 på två särskilda författningar, varav den ena benämndes förfogandelag
och den andra maximiprislag. 1916 års förfogandelag, som avsåg att
möjliggöra en reglering av väsentliga delar av vårt ekonomiska liv, fick en
utformning som sedermera i stort sett behållits. Den ersattes år 1917 av en
ny förfogandelag. Samma år tillkom den s. k. prisockerlagen. 1917 års förfogandelag
avlöstes år 1918 av en ny, vilken var i kraft till den 1 mars 1921,
då även maximiprislagen och prisockerlagen upphörde att gälla.
Bland de arbetsuppgifter, som tillkom den år 1928 inrättade rikskommissionen
(numera riksnämnden) för ekonomisk försvarsberedskap, ingick att
förbereda erforderliga författningar och instruktioner m. in. inom kommissionens
verksamhetsområde. Ett av kommissionen framlagt förslag ledde
till allmänna förfogandelagen, utfärdad den 22 juni 1939. Lagen, som är
uppbyggd efter mönster av 1918 års förfogandclag, är en s. k. fullmaktslag,
d. v. s. lagen anger endast en allmän ram beträffande arten av och innehållet
i de förordnanden Kungl. Maj :t får meddela för att tillgodose folkförsörjningen
under utomordentliga krisförhållanden. 1939 års förfogandelag gällde
ursprungligen till och med den 31 mars 1940. Lagens giltighetstid har
därefter förlängts, vanligen för ett år i sänder, och lagen gäller nu till och
med den 30 juni 1954. Den har ändrats tre gånger, senast den 3 juni 1949.
Vid sidan av allmänna förfogandelagen har alltsedan år 1939 förekommit
ett flertal andra tidsbegränsade fullmaktslagar, vilka liksom törfogandelagen
i folkförsörjningens intresse givit Kungl. Maj :t möjlighet att vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden förordna att vad i lagarna stadgas skall äga tillämpning.
Sådan lagstiftning har bl. a. tillgripits till stöd för åtgärder på prisbildningens
område. För närvarande gäller i detta hänseende prisregleringslagcn
den 30 juni 1947, som medger Kungl. Maj :t rätt att fastställa normalpris,
förordna om prisstopp m. in.
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Vidare kan nämnas att 1895 års rekvisilionslag ersatts av de efter varandra
gällande rekvisitionslagarna den 31 mars 1938 och den 30 juni 1942.
Sistnämnda lag, som alltjämt gäller, är en ej tidsbegränsad fullmaktslag.
Den ger Kungl. Maj :t möjlighet att, sedan jämlikt § 74 regeringsformen förordnats
att krigsmakten eller någon del därav skall ställas på krigsfot, meddela
militära myndigheter rätt att mot ersättning rekvirera förnödenheter
och tjänstbarheter, som erfordras för att fylla sådana krigsmaktens oundgängliga
behov, vilka icke kan på annat sätt tillgodoses med tillräcklig
skyndsamhet.
Andra i nu förevarande sammanhang betydelsefulla, ej tidsbegränsade
lagar är beredskapsförfogandelagen den 3ö juni 1942 och civilförsvarslagen
den 15 juli 1944. Enligt den förra äger Kungl. Maj :t förordna om skyldighet
för ägare eller innehavare av viss egendom att på anfordran av militär myndighet
ställa egendomen till krigsmaktens förfogande, där så prövas nödvändigt
för att tillgodose beredskapen vid sådan del av krigsmakten, som,
utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk för ändamål, varom sägs
i 28 § 1 mom. värnpliktslagen, eller ock för avveckling av tidigare anbefalld
beredskap. Civilförsvarslagen innehåller bl. a. bestämmelser om rätt för civilförsvarsmyndighet
att under civilförsvarsberedskap förfoga över viss egendom
för att fullgöra uppgift inom civilförsvaret.
Förutom med stöd av de fullmakter, som riksdagen lämnat genom den
allmänna förfogandelagstiftningen, har under båda världskrigen och tiden
närmast efter dessa olika krigsregleringar genomförts med stöd av § 89 regeringsformen,
d. v. s. utan riksdagens medverkan. Framförallt har detta gällt
regleringar av import och export, men också handels-, användnings- och
transportregleringar har företagits i denna ordning.
Slutligen kan anmärkas att under andra världskriget och tiden därefter i
samband med regleringar av utrikeshandeln uttagits clearingavgifter för
att utjämna kostnader vid import samt prisutjämningsavgifter för att motverka
en av exportprisutvecklingen betingad stegring av de svenska hemmamarknadspriserna.
Sådana avgifter har uttagits med riksdagens godkännande.
Utredning angående ändrad krislagstiftning.
Som förut nämnts ändrades 1939 års allmänna förfogandelag senast den
3 juni 1949. Ändringarna var icke av mera genomgripande natur. Till grund
för lagändringen låg ett förslag, vilket utarbetats av särskilt tillkallade sakkunniga
— förfoganderättskommittén — med uppdrag bl. a. att företaga en
översyn av förfogandelagens bestämmelser. Förslaget behandlades i propositionen
nr 210/1949. Föredragande departementschefen framhöll därvid,
att åtskilliga problem i hithörande frågor kvarstod olösta och att de borde
upptagas vid en grundligare översyn av lagen i belysning av erfarenheterna
från den gångna kristiden. För detta ändamål bemyndigade Kungl. Maj :t
mig den 13 oktober 1950 att tillkalla en utredningsman att utreda frågan
27
Andra lagutskottets utlåtande nr It).
om revision av allmänna förfogandelagen och därmed sammanhängande
spörsmål samt den 8 juni 1951 att tillkalla högst åtta sakkunniga att under
utredningsarbetet stå till utredningsmannens förfogande för samråd.
Med stöd av dessa bemyndiganden tillkallades den 7 november 1950 såsom
utredningsman generaldirektören O. A. V. Söderström samt den 19 juni 1951
såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören
G. I. Andersson, filosofie licentiaten K. D. M. Bonow, Kooperativa förbundet,
direktören i Sveriges köpmannaförbund N. O. G. J. Borgström, ledamoten
av riksdagens första kammare, professorn N. Herlitz, ledamoten av riksdagens
andra kammare, hemmansägaren E. E. Jacobsson, direktören i Dynäs
aktiebolag K. E. Nyberg, direktören i Sveriges lantbruksförbund C. E. Sjögren
och ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren P. G. A.
Svensson.
I direktiven för utredningens arbete erinrades om att ytterligare översyn
av allmänna förfogandelagen var påkallad och borde komma till stånd, varefter
bl. a. följande anfördes.
En genomgång bör till en början avse att belysa, huru under kristiden
behovet av ingripanden på handelns och förbrukningens områden i olika
fall tillgodosetts — med stöd av förfogandelagen eller på andra vägar. En
viktig uppgift blir att fastställa i vad mån sådana föreskrifter om handelsoch
förbrukningsregleringar, import- och exportregleringar samt liknande,
vilka under kristiden skett utan stöd av förfogandelagen, böra införas inom
förfogandelagens område. I den mån detta ej blir fallet uppkommer frågan
huruvida Kungl. Maj :ts befogenheter i avsedda hänseenden böra i annan
ordning närmare preciseras och eventuellt komma till uttryck i ny särskild
lagbestämmelse. Riktpunkten bör vara att å ena sidan ha en säker formell
bas för ett snabbt och effektivt ingripande i fall, där försörjnings- och varuutbytesförhållandena
det kräva, men a andra sidan sörja för att riksdagens
inflytande på dessa utomordentligt betydelsefulla områden kan komma
till sin rätt. I sistnämnda hänseende bör särskilt övervägas huruvida möjligen
nya former kunna tänkas för riksdagens medverkan vid behandlingen
av dessa frågor. Undersökas bör naturligen också huru den nuvarande förfogandelagens
bestämmelser verkat i praktiken och vilka jämkningar som
mera tekniskt kunna vara påkallade med avseende å lagens utformning. Härvidlag
uppkommer bl. a. spörsmålet huruvida Kungl. Maj :t i mindre viktiga
fall bör uttryckligen medgivas att, i vidare mån än enligt lagens nuvarande
lydelse, på annan myndighet överföra sådant bestämmande som grundas
på lagen. Till prövning bör även upptagas, huruvida alla lagbestämmelser
i ämnet böra vara sammanförda i en författning eller om det kan
anses lämpligare att ha en särskild lagstiftning för krig och krigsfara samt
en annan för utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Innebörden
av sistnämnda begrepp torde böra närmare preciseras. Särskild uppmärksamhet
bör ägnas beslagsinstitutet och frågan om dess lämplighet såsom
grund för krisregleringar. Vidare böra ersättningsreglerna omprövas med
ledning av riksvärderingsnämndens erfarenheter.
Utredningen har till fullgörande av sitt uppdrag avgivit ett den 20 juni
1952 dagteeknat betänkande (SOU 1952: 24) med förslag till
1) allmän förfogandelag; och
2) allmän ransoneringslag.
28
Andra lagutskottets utlåtande nr It).
De sakkunniga har förklarat, att de ansluter sig till de båda lagförslagen
med tillhörande motiv. Herrar Andersson och Herlitz har dock i några hänseenden
anmält avvikande uppfattning.
över betänkandet har yttranden avgivits av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt,
Göta hovrätt, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,
fortifikationsförvaltningen, riksvärderingsnämnden, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, lantbruksstyrelsen, statens
jordbruksnämnd, kommerskollegium, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
dåvarande statens bränslekommission, statens handels- och
industrikommission, statens priskontrollnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs
samt Norrbottens län, samtliga civilbefälhavare, Kooperativa förbundet,
Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet landsbygdens folk,
Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund och Sveriges redareförening. Vid kommerskollegiets
yttrande har fogats utlåtanden från flertalet av rikets handelskammare
och vid jordbruksnämndens yttrande utlåtande från Svenska
spannmålsbolaget. Biltrafiknämnden har vid sitt yttrande fogat utlåtande
från Sveriges trafikbilägares riksorganisation. Slutligen har överståthållarämbetet
bilagt sitt yttrande ett utlåtande från slakthus- och saluhallsstyrelsen
i Stockholm.
På grundval av vad sålunda förekommit har inom handelsdepartementet
upprättats förslag till ny allmän förfogandelag och till allmän ransoneringslag.
Ett genomförande av det förra förslaget nödvändiggör vissa ändringar
såväl i rekvisitionslagen den 30 juni 1942 som i lagen den 27 november 1953
om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden
(krigssjukvårdslagen). Dessa båda ändringsförslag har jämväl utarbetats
inom handelsdepartementet. Förslaget till allmän ransoneringslag medför
en ändring i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt.
B. Propositionens huvudsakliga innehåll.
Propositionen innehåller förslag till lagstiftning med syfte att i kristider
möjliggöra åtgärder, som kunna finnas nödvändiga för att tillgodose behov
av viktiga förnödenheter och för att åstadkomma en ändamålsenlig hushållning
med sådana. Den nuvarande tidsbegränsade allmänna förfogandelagen
föreslås skola ersättas med en ny lag av permanent karaktär. Vid
sidan av denna lag ställes en ny, icke tidsbegränsad allmän ransoneringslag.
De föreslagna förfogande- och ransoneringslagarna äro s. k. fullmaktslagar,
d. v. s. lagarna angiva endast en allmän ram beträffande arten och
innehållet i de förordnanden Kungl. Maj:t får meddela med stöd av dem.
29
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Betingelserna för att de båda lagarna skola få tillämpas äro av tre olika
slag, nämligen a) krig, vari riket befinner sig; b) krigsfara, vari riket befinner
sig; och c) krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande
makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse, till följd
varav inom riket uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet
på förnödenhet, som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap
eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen.
Allmänna förfogandelagen är avsedd att användas huvudsakligen i försörjningspolitiskt
syfte; den får alltså icke utnyttjas t. ex. för enbart prispolitiska
syften. I förslaget ha de intressen, som avses bli tillgodosedda
genom lagen, preciserats närmare än som skett i gällande förfogandelag.
— Kungl. Maj:ts befogenheter ha både utvidgats och begränsats i förhållande
till nuvarande lag. — Beslagsinstitutet har behållits, men termen beslag
har utbytts mot uttrycket förfogandeförbud. Användningsområdet för
sådant förbud kommer alt bli mindre än för det nuvarande beslaget, eftersom
bl. a. ransoneringsåtgärder avses skola vidtagas med stöd av den föreslagna
ransoneringslagen. Förfogandeförbud skall enligt förslaget användas
endast som förberedelse till förordnande om avstående av förnödenhet. •—
Kungl. Maj :ts rätt att till underordnade myndigheter delegera sina befogenheter
regleras närmare i lagförslaget.
De i förslaget till förfogandelag lämnade reglerna om storleken av utgående
ersättningar överensstämma i stort sett med nu gällande ersättningsbestämmelser.
Sålunda upptager förslaget dels en allmängiltig huvudregel
för olika fall av förfoganden och dels ett stadgande om upprättande av särskilda
taxor, efter vilka ersättningarna i första hand böra utgå. Huvudregeln
har samma innebörd som för närvarande, men i förtydligande syfte har den
utformats något annorlunda. Stadgandet om taxepriser har i viss mån utbyggts.
Enligt förslaget skola nämligen samtliga enligt prisregleringslagen
gällande priser — alltså även ej prövade individuella stoppriser — gälla
som taxepriser. Den nuvarande regeln om rätt för riksvärderingsnämnden
att vid obillighet höja ersättningsbelopp har något utvidgats. — I fråga om
formerna för bestämmande av ersättning må nämnas att enligt förslaget
den enskilde sakägaren alltid har rätt att få sin sak prövad i två instanser.
Liksom nu är riksvärderingsnämnden högsta instans. Det förordas dock, att
den får en något annorlunda sammansättning än för närvarande.
Även den allmänna ransoneringslagen avses skola användas huvudsakligen
i försörjningspolitiskt syfte. Lagen är åsyftad att utgöra grunden för handels-,
användnings- och transportregleringar. Den reglerar också Kungl.
Maj :ts befogenheter att uttaga clearing- och prisutjämningsavgifter.
Om föreskrift enligt ransoneringslagen i betydande mån begränsat möjligheten
för ägare av förnödenhet att tillgodogöra sig värdet av denna, kan
enligt förslaget ägaren under vissa förutsättningar få föreskriften för sin
del hävd eller förnödenheten inlöst av kronan i närmare angiven ordning.
I ransoneringslagen har inarbetats — och delvis omarbetats — nuvarande
bestämmelser om straff och andra påföljder för överträdelser av vissa rån
-
30
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
soneringsförfattningar m. m. Handelsförbudet i lagen den 5 juni 1942 om
förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor har i förslaget utökats
med förbud att i rörelse använda förnödenhet, som är föremål för reglering.
Förslaget till lag om tillägg till krigssjukvårdslagen innebär, att de i gällande
förfogandelag upptagna bestämmelserna om förfogande för sjukvårdsändamål
överflyttas till krigssjukvårdslagen.
Ändringen i rekvisitionslagen avser riksvärderingsnämndens sammansättning
samt reglerna om grunderna för bestämmande av ersättning vid rekvisition.
Dessa regler föreslås få i stort sett samma innebörd som motsvarande
regler i allmänna förfogandelagen.
Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1954,
då den nuvarande förfogandelagens giltighetstid utlöper.
C, Allmänna grunder för en ny lagstiftning.
I. Behovet av fullmaktslagar under krisförhållanden.
Propositionen.
Utredningen erinrar om att riksdagen genom ett antal fullmaktslagar bemyndigat
Kungl. Maj:t att själv under utomordentliga förhållanden besluta
om åtgärder, som eljest skulle kräva riksdagens medverkan, samt att grunden
härtill uppenbarligen är den, att det skulle vara förenat med allvarliga
olägenheter att avvakta riksdagens beslut i varje särskilt fall. Framför allt
när det gäller sådana ingripanden, som avses i allmänna förfogandelagen,
är det naturligt att man måste handla snabbt. Enighet
råder också därom att en fullmaktslag av väsentligen samma omfattning
som gällande förfogandelag i fortsättningen är erforderlig vid krig och krigsfara.
Beträffande frågan i vad mån en sådan lag behövs även vid andra
utomordentliga förhållanden hänvisar utredningen till sin följande framställning.
I fortsättningen behandlar utredningen frågan om det är behövligt att
utvidga fullmaktslagstiftningen på folkförsörjningens område. Ofta kräver
krisläget, att regleringsåtgärder av olika slag vidtages utan omgång. Folklörsörjningens
intressen tillgodoses nämligen bäst, om ransoneringar och
andra regleringar kan planläggas i förväg och sedan utan dröjsmål genomföras,
då så är påkallat och lämpligt. Vanligen är av största vikt, att regleringsåtgärder
icke blir kända i förväg. De kan därför i allmänhet icke grundas
på någon av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt stiftad lag för varje
särskilt fall. Lagråds- och riksdagsbehandlingen är oftast för tidskrävande,
vartill kommer den offentlighet som är förknippad med en sådan behandling.
På grund av det anförda måste enligt utredningens mening befogenheter
tinnas för Kungl. Maj :t att utan riksdagens hörande besluta om regleringsåtgärder
av olika slag.
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
31
Härefter kommer utredningen in på frågan i vilken utsträckning nämnda
behov bör tillgodoses genom en fullmaktslagstiftning och framhåller därvid,
att frågan sammanhänger med omfattningen av de befogenheter, som enligt
§ 89 regeringsformen anses tillkomma Kungl. Maj :t. Utredningen erinrar,
att omfattningen alltsedan stadgandets tillkomst varit omstridd. Varken förarbetena
eller doktrinen ger tillräcklig ledning för ett säkert bedömande
härav. Allmänt erkänt är endast att Kungl. Maj :t icke utan riksdagens medverkan
kan vidtaga åtgärder, som innebär förfogande över ägande- eller
nyttjanderätt eller är att betrakta som beskattning. Icke heller praxis lämnar
en klar bild av omfattningen utav de Kungl. Maj :t tillkommande befogenheterna
enligt § 89 regeringsformen. Handels-, användnings- och transportregleringar
har visserligen genomförts av Kungl. Maj :t utan riksdagens
medverkan och utan att någon riksdagens fullmakt åberopats, men det är
oklart, i vilken utsträckning Kungl. Maj :t därvid stött sig på § 89 regeringsformen.
Det kan nämligen ifrågasättas om icke ett av Kungl. Maj :t
meddelat förordnande om handelsreglering utan beslag enligt förfogandelagen
grundat sig därpå att, eftersom Kungl. Maj:t är berättigad att jämlikt
denna lag lägga varorna under beslag, Kungl. Maj :t också måste vara befogad
tillgripa den mindre långt gående åtgärden att enbart genomföra
handelsreglering. Enligt utredningens mening är emellertid riktigheten härav
tveksam. Det framhålls vidare, att utvecklingen gått i den riktningen att
tillägga riksdagen allt större inflytande vid behandlingen av frågor om statliga
ingripanden på näringlivets område.
Utredningen anser, att de handels-, användnings- och transportregleringar,
som måste genomföras under kristider, ofta innebär
så väsentliga ingrepp i näringsfriheten, att de är jämförbara med de
fall, då kronan tager enskild egendom i anspråk. Enligt utredningens mening
är det med hänsyn härtill befogat, att riksdagen medverkar vid tillkomsten
av krisregleringar av denna art, såvida icke regleringarna avser ingripanden
av mindre betydelse.
I fråga om import- och exportregleringar framhåller utredningen,
att praxis utbildat sig därhän att Kungl. Maj :t äger genomföra dem
med stöd av § 89 regeringsformen utan riksdagens medverkan. Kungl. Maj :ts
befogenhet härutinnan är emellertid icke oomstridd. Även import- och
cxportregleringar innebär i allmänhet betydande ingrepp i näringsfriheten
och härav följer att riksdagens medverkan skulle krävas för dessas genomförande.
Enligt utredningens åsikt leder emellertid särskilda omständigheter,
som måste beaktas då det gäller sådana regleringar, till annat resultat. Behov
av att snabbt vidtaga regleringar av import och export kan uppkomma
även under tider, då den krisbetonade fullmaktslagstiftningcn icke är i
kraft, t. ex. på grund av internationella valutaförhållanden. Det är dessutom
omöjligt att i förväg lämna meddelanden om planerade inskränkningar
i importen eller exporten. Kungl. Maj:t måste därför ständigt ha befogenhet
att kunna vidtaga regleringsåtgärder härutinnan. Enligt utredningens
uppfattning föreligger ej anledning alt bryta den lasta praxis, som ut
-
32
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
bildat sig på detta område och som innebär att Kungl. Maj :t med stöd av
§ 89 regeringsformen äger vidtaga erforderliga ingripanden. Utredningen
tillägger emellertid, att i viss män andra synpunkter kan anläggas på importregleringar,
som sker i rent protektionistiskt syfte. Starka skäl talar för
att sådana skall komma till stånd under medverkan av riksdagen.
I detta sammanhang behandlar utredningen olika slag av avgifter vid import
och export samt avgifter, som avser att utjämna priserna på inhemska
och utländska förnödenheter (clearing- och prisutjämningsavgifter).
Enligt utredningens uppfattning är dessa avgifter av sådan art,
att de icke får påläggas eller höjas utan riksdagens medverkan.
Sammanfattningsvis uttalar utredningen, att ändring icke bör göras i
rådande praxis beträffande Kungl. Maj:ts befogenheter att, såvitt syftet ej
är rent protektionistiskt, med stöd av § 89 regeringsformen reglera import
och export. Utredningen anser däremot att riksdagen bör medverka då det
gäller handels-, användnings- och transportregleringar samt uttagande av
avgifter vid import och export ävensom avgifter, som syftar till att utjämna
priserna på inhemska och utländska förnödenheter. Fullmaktslagstiftningen
hör enligt utredningens mening utvidgas till att avse regleringar
och åtgärder av nämnt slag i den omfattning krisförhållandena kräver.
För den händelse detta förslag följs, så torde därigenom en precisering av
Kungl. Maj :ts administrativa befogenheter ske i så måtto, att Kungl. Maj :t
i fortsättningen icke på annan grund än med stöd av fullmaktslag — alltså
icke med stöd av § 89 regeringsformen — bör vidtaga åtgärder, som
omfattas av lagen. Undantag måste dock göras för ingripanden, som är av
mindre betydelse; sådana ingripanden bör Kungl. Maj :t även framdeles få
göra med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt.
Herr Berlitz förklarar, att han ej kan ansluta sig till vad utredningen uttalat
om Kungl. Maj :ts grundlagsenliga befogenhet att reglera utrikeshandeln.
Fast praxis, innebärande att Kungl. Maj :t, såvitt syftet ej är protektionistiskt,
äger vidtaga erforderliga ingripanden, torde icke föreligga.
I den mån sådan praxis kan urskiljas, kan starkt ifrågasättas, om den är
förenlig med regeringsformen. I varje fall innebär det, med den grundläggande
betydelse som utrikeshandelns reglering numera fått för vårt ekonomiska
liv, en äventyrlig rubbning av den konstitutionella jämvikten att
utestänga riksdagen från allt inflytande på detta område. Eftersom likväl
påtagliga praktiska behov nödvändiggör, att utrikeshandeln i vass omfattning
regleras av regeringen, förordas en särskild lagstiftning härom, som
utgår från riksdagens principiella medbestämmanderätt. Denna lagstiftning
torde, liksom förfogande- och ransoneringslagarna, kunna omedelbart
tillägga Kungl. Maj :t vidsträckta befogenheter i tider av krig och krigsfara,
men i övrigt låta det ankomma på riksdagen att årligen, efter vad förhållandena
påkallar, besluta inom vilka gränser, för vilka syften och på vilket
sätt Kungl. Maj :t må stadga import- och exportförbud och vidtaga därmed
sammanhängande åtgärder.
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
33
Flertalet remissinstanser har lämnat vad utredningen anfört om behovet
av en fullmaktslagstiftning utan erinran.
I den mån frågan särskilt beröres, uttalar remissinstanserna sin tillfredsställelse
över att Kungl. Maj:ts rätt att genomföra handels-, användnings-
och transportregleringar förts in under den
föreslagna fullmaktslagstiftningen, eftersom det är angeläget att undanröja
all tveksamhet angående Kungl. Maj :ts befogenheter.
Grossistförbundet anser emellertid, att gränsdragningen icke blivit tillräckligt
tydlig. Utredningens uttalande, att Kungl. Maj :t måste vara berättigad
att med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt företaga ingripanden
av mindre betydelse, är enligt förbundets mening alltför obestämt. Förbundet
frågar, huruvida detta spörsmål skall bedömas ur samhällets eller
den enskildes synvinkel. Ett förtydligande på denna punkt är viktigt, enär
en åtgärd av mindre betydelse för samhället kan vara av stor betydelse för
den enskilde. Dessutom torde det vara erforderligt att närmare angiva arten
av de ingripanden som avses. Eljest skapas utrymme för alltför långt
gående ingripanden. Över huvud är det ur rättssäkerhetens synpunkt angeläget
att tillförsäkra den enskilde, vilken är den svagare parten, betryggande
rättsskydd mot de administrativa organen.
Beträffande utredningens förslag att Kungl. Maj :t alltjämt skall äga genomföra
import- och exportregleringar utan riksdagens medverkan,
såvitt syftet icke är protektionistiskt, ifrågasätter köpmannaförbundet
samt åtskilliga handelskammare i likhet med hr Herlitz huruvida det
verkligen ingår i Kungl. Maj :ts grundlagsenliga befogenheter att utan riksdagens
medverkan besluta om import- och exportregleringar. Enligt dessa
sammanslutningars mening bör fullmakter på detta område, i den mån de
anses nödvändiga, inflyta i särskild fullmaktslag.
Priskontrollnämnden anser, att dessa regleringar av praktiska skäl bör
falla utanför en allmän fullmaktslagstiftning. Nämnden utgår därvid främst
från att import- och exportregleringar kan bli erforderliga på grund av internationella
valutaförhållandcn, även om läget i övrigt icke påkallar ikraftträdande
av den allmänna fullmaktslagstiftningen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, har i denna fråga
anfört följande:
»Erfarenheten från de båda världskrigen och tiden närmast efter dem visar,
att myndigheterna vid krig, krigsfara och andra utomordentliga förhållanden
måste kunna ingripa på näringslivets område i syfte att trygga
folkförsörjningen och krigsmaktens behov. Bl. a. blir det nödvändigt att
reglera tillverkningen, omsättningen och förbrukningen av livsviktiga förnödenheter
av olika slag. Sådana krisåtgärder kan genomföras med stöd av
Kungl. Maj:ts administrativa befogenheter enligt § 89 regeringsformen eller
grundas på lagstiftning, som tillkommit genom samfällt beslut av Kungl.
Maj :t och riksdag, eller företagas genom förordnanden av Kungl. Maj :t enligt
särskilda av riksdagen lämnade fullmakter.
!{ Bihang till riksdagens protokoll 195t. 9 samt. 2 avd. Nr 19.
34
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Krisätgärder som nu nämnts innebär ofta betydande ingrepp i den enskildes
rätt och det vore därför i och för sig önskvärt, att fråga om sådana
åtgärder hänsköts till riksdagen i varje särskilt fall. Såsom utredningen
framhållit skulle det emellertid mestadels vara förenat med allvarliga olägenheter
att avvakta ett riksdagsbeslut. Det ligger i sakens natur, att en
krisåtgärd för att få avsedd verkan vanligen måste genomföras utan dröjsmål
och utan att åtgärden blir känd i förväg. Framförallt gäller detta vid
krig och krigsfara och då fråga är om att förfoga över förnödenheter, som
är av vikt för befolkningen eller det allmänna. Alltsedan det första världskriget
har också de författningar som reglerat förfoganderätten -— däribland
nu gällande allmänna förfogandelag — utgjorts av fullmaktslagar.
Riksdagen har m. a. o. bemyndigat Kungl. Maj :t att under närmare angivna
förutsättningar och inom ramen för vissa i lagen mera allmänt uppdragna
riktlinjer själv besluta om förfogande över enskild egendom. Denna
ram har i regel lämnat Kungl. Maj :t en betydande frihet beträffande innehållet
i ett sådant beslut.
Varken utredningen eller någon av remissinstanserna har ifrågasatt annat
än att det även i fortsättningen måste finnas en fullmaktslag, vilken
medger Kungl. Maj :t rätt att vid krig eller krigsfara förordna om förfogande
över enskild egendom i ungefär samma omfattning som enligt gällande
förfogandelag. Icke heller enligt min mening är anledning att i detta
hänseende frångå den nuvarande ordningen. Frågan, huruvida och i vilken
mån rätten för Kungl. Maj :t att meddela beslut om förfogande bör föreligga
också under andra utomordentliga förhållanden än krig och krigsfara, behandlas
under IV i det följande.
Enligt sitt uppdrag har utredningen undersökt, om en fullmaktslagstiftning
bör inrymma befogenhet för Kungl. Maj:t att i folkförsörjningens intresse
företaga andra ingripanden i enskild rätt än förfoganden. Därvid
behandlas först handels- och användningsregleringar samt
transportregleringar.
Såsom utredningen angivit inträder ofta ett krisläge så hastigt, att det
icke kan bemästras utan statliga regleringar. Vad nyss sagts om nödvändigheten
av snabbhet och sekretess vid förfoganden gäller även i fråga om
nu avsedda regleringar. Erfarenheten från de båda världskrigen visar också
oförtydbart, att det i övervägande antalet fall icke är möjligt att med
avsedd verkan genomföra en reglering genom särskild lagstiftning av
Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt. I krislägen måste Kungl. Maj :t
kunna vidtaga nödiga åtgärder utan riksdagens hörande i varje särskilt
fall. Huruvida en fullmaktslagstiftning är behövlig härför beror, som utredningen
framhållit, på omfattningen av Kungl. Maj :ts befogenheter enligt
§ 89 regeringsformen.
Handels-, användnings- och transportregleringar har —- såsom utredningen
erinrat — under de båda världskrigen genomförts utan särskilt
riksdagsbeslut och utan att någon riksdagens fullmakt åberopats. Kungl.
Maj :ts befogenheter i förevarande avseenden har emellertid icke ansetts
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
35
otvetydiga. Enligt min mening är det angeläget, att oklarheten på detta
område undanröjs. Utredningen har efter en ingående prövning funnit, alt
det knappast är förenligt med vår tids uppfattning att Kungl. Maj :t genomför
handels-, användnings- och transportregleringar under åberopande av
§ 89 regeringsformen och alltså helt utan riksdagens medverkan. Såsom
stöd för denna åsikt anförs främst att sådana regleringar ofta innebär minst
lika allvarliga ingrepp i enskilds rätt som då kronan genom ett förfogandebeslut
tvingar någon att avstå en förnödenhet. Det måste därför anses befogat,
att riksdagen i princip medverkar vid tillkomsten av de regleringar
varom nu är fråga. Ingen av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna
har haft något att erinra häremot. Vad utredningen sålunda förordat
är enligt min åsikt välgrundat och jag ansluter mig till utredningens ståndpunkt
i frågan.
Då utredningen behandlar motsvarande spörsmål såvitt angår importoch
exportregleringar, har den däremot stannat för det förslaget,
att en blivande fullmaktslagstiftning icke skall omfatta detta slags regleringar.
Det främsta skälet härför är, att ehuru en reglering av utrikeshandeln
mången gång kan vara lika betungande för den enskilde som en reglering
av inrikeshandeln, anledning saknas att rubba den fasta praxis som
utbildat sig på detta område. Denna praxis innebär, att Kungl. Maj :t — såvida
det icke är fråga om en importreglering med protektionistiskt syfte, då
riksdagens medverkan i vanlig ordning fordras — äger reglera utrikeshandeln
med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt enligt § 89 regeringsformen.
Såsom ytterligare skäl åberopar utredningen behovet av att
kunna vidtaga regleringar av import och export även vid en tidpunkt, då
den krisbetonade fullmaktslagstiftningen icke är i kraft, t. ex. i syfte att
bemästra de olägenheter som kan uppstå till följd av internationella valutaförhållanden.
Icke från något håll har ifrågasatts att bestämmelser om reglering av
utrikeshandeln skall inflyta i förevarande fullmaktslagstiftning. Herr Herlitz
samt några företrädare för det enskilda näringslivet bestrider emellertid
riktigheten av utredningens åsikt, att Kungl. Maj :t i något fall skulle
vara befogad att enbart med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt vidtaga
så ingripande åtgärder som import- och exportregleringar innebär.
Enligt deras mening krävs härför riksdagens godkännande, vilket dock bör
lämnas i särskild ordning.
För egen del finner jag de av utredningen anförda skälen bärande och
jag ansluter mig til! utredningens förslag att lämna import- och exportregleringar
utanför en allmän fullmaktslagstiftning av nu ifrågasatt slag.
Ingen har bestritt riktigheten av utredningens åsikt, att clearing- och
p r i s u t j ämningsavgifter icke får påläggas eller höjas utan riksdagens
medverkan. Däremot har från åtskilliga håll gjorts gällande att det
icke är rikligt att, såsom utredningen föreslagit, reglera uttagandet av sådana
avgifter i en allmän fullmaktslagstiftning.
Av skäl som kommer att redovisas i ett senare avsnitt bör dock enligt min
mening utredningens förslag i denna del godtagas.
36
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
På grund av det anförda får jag förorda bifall till utredningens förslag,
att en blivande allmän fullmaktslagstiftning skall omfatta — förutom förfoganden
— handels-, användnings- och transportregleringar ävensom uttagande
av clearing- och prisutjämningsavgifter.»
Motionerna I: 346 och II: 451.
I motionerna anknytes till utredningens uttalande, att Kungl. Maj :t icke
bör med stöd av § 89 regeringsformen vidtaga åtgärder som omfattas av den
blivande fullmaktslagstiftningen, därvid undantag dock måste göras för
ingripanden av mindre betydelse. Motionärerna hänvisar till det under remissbehandlingen
gjorda påpekandet, att denna gränsdragning icke blivit
tillräckligt tydlig. Det framgår nämligen icke huruvida detta spörsmål skall
bedömas ur samhällets eller den enskildes synvinkel. Enligt motionärernas
mening är det önskvärt, att riksdagen i sin motivering uttalar att det förutsättes
att ingripandet skall vara av mindre betydelse även ur den enskildes
synpunkt.
Motionerna I: 392 och II: 497.
Motionärerna vänder sig mot den av utredningen och departementschefen
intagna ståndpunkten, att Kungl. Maj :t — såvitt det icke är fråga om en
importreglering med protektionistiskt syfte — äger reglera utrikeshandeln
med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt enligt § 89 regeringsformen.
I denna fråga ansluter sig motionärerna helt till de synpunkter, som anförts
av herr Herlitz, och de anser sålunda att en särskild lagstiftning på detta
område bör komma till stånd, utgående från riksdagens principiella medbestämmanderätt.
Frågan härom bör utredas av Kungl. Maj :t, som därvid
bör särskilt uppmärksamma sambandet mellan import- och exportregleringar,
å ena, samt valutaregleringen, å andra sidan. Motionärerna yrkar, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning angående
särskild fullmaktslagstiftning beträffande import- och exportreglering.
Utskottet.
Tvekan råder icke därom, att under krig och krigsfara de statliga organen
måste kunna reglera tillverkningen, omsättningen och förbrukningen av
viktiga förnödenheter i syfte att fylla befolkningens och krigsmaktens försörjningsbehov.
Vidare är det obestridligt att till följd av andra utomordentliga
händelser än krig och krigsfara förhållandena kan bli sådana, att myndigheterna
även då måste ha denna befogenhet. Med hänsyn till att här
vanligen är fråga om vittgående ingrepp i näringslivet och enskild rätt i övrigt,
är det emellertid ett oeftergivligt krav att myndigheternas beslut vilar
på laglig grund. Under tiden för de båda världskrigen har detta krav tillgodosetts
efter två huvudlinjer. Sålunda har krisåtgärder genomförts an
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
37
tingen med stöd av Kungl. Maj :ts ekonomiska lagstiftningsmakt enligt § 89
regeringsformen eller sedan riksdagen lämnat sitt medgivande i en eller annan
form.
Det är ganska vanskligt att avgöra, vijken av de båda vägarna som bör
väljas i olika fall. Frågan skulle vara enklare, om innebörden av § 89 regeringsformen
vore fullt klar. Enligt ordalagen är Kungl. Maj:ts befogenheter
på det ekonomiska lagstiftningsområdet tämligen vidsträckta. Under senare
tid har emellertid den uppfattningen alltmer framträtt, att Kungl. Maj :ts
rätt alt utan riksdagens hörande ingripa på detta område bör vara begränsad.
Uppfattningen sammanhänger med den allmänt hävdade principen, att
största möjliga rättssäkerhet alltid bör beredas den enskilde. Denna princip
bör också enligt utredningens mening vara vägledande vid bedömandet
av hithörande spörsmål. En i och för sig naturlig strävan att upprätthålla
principen får dock icke föra så långt att man åsidosätter grundlagens bud
om Kungl. Maj :ts rätt att ensam besluta i fråga, som rör rikets allmänna
hushållning, samt att själv bestämma när frågan bör överlämnas till riksdagen
för gemensamt avgörande.
Sedan länge har den grundsatsen gällt, att Kungl. Maj :t icke utan riksdagens
samtycke äger tvinga någon att avstå förnödenhet till kronan eller att
utföra tjänst för kronans räkning. Kungl. Maj :t får alltså icke vidtaga förfogandeåtgärder
med stöd av § 89 regeringsformen. I propositionen förordas
heller icke någon ändring i detta hänseende.
I viss mån tveksamt är däremot hur det förhåller sig med Kungl. Maj :ts
rätt att med stöd av sin administrativa lagstiftningsmakt genomföra handels-
och användningsregleringar samt transportregleringar. Under de båda
världskrigen har praxis varit vacklande. I propositionen föreslås emellertid
att regleringsåtgärder av detta slag, vilka oftast innebär allvarliga ingrepp
i enskilds rätt, icke får vidtagas utan riksdagens medverkan. I likhet med
departementschefen finner utskottet önskvärt, att den rådande oklarheten
på detta område undanröjes, och tillstyrker därför förslaget.
Utskottet ansluter sig också till departementschefens uppfattning, att det
ej bör ifrågakomma att uttaga clearing- och prisutjämningsavgifter utan
riksdagens godkännande.
Såsom framkommit i propositionen kan riksdagens medverkan vid genomförandet
av krisåtgärder av förut nämnt slag ske antingen i form av lagsitftning
i det särskilda fallet eller på så sätt att riksdagen i förväg antager
fullmaktslagar, inrymmande befogenheter för Kungl. Maj:t att under närmare
angivna betingelser och förutsättningar själv vidtaga åtgärderna.
Alla är ense om att det med hänsyn till rättssäkerheten vore naturligt att
anlita den först nämnda formen. Å andra sidan har ingen velat göra gällande,
att denna väg alltid är framkomlig. Ju allvarligare krisläget är, desto
angelägnare är det alt erforderliga regleringsåtgärder genomföres snabbt.
Varje dröjsmål kan vålla svåra eller obotliga skador för befolkningen eller
krigsmakten. Tiden medger sålunda icke, att sedvanlig lagstiftning med åtföljande
remiss- och lagrådsbehandling avvaktas. Ur beredskapssynpunkt
38
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
bli det därför nödvändigt att välja fullmaktslagstiftning. Hittills gällande
förfogandelagar har också varit fullmaktslagar. I propositionen föreslås att
denna ordning skall behållas samt tillämpas även beträffande förut berörda
regleringar och avgifter. Utskottet, biträder detta förslag i princip och vill i
det följande återkomma till frågan, huruvida fullmaktslagstiftningen bör
inrymma samtliga i propositionen förordade befogenheter eller ej, samt huruvida
och i vilken mån lagstiftningen skall kunna tillämpas även under
andra betingelser än krig och krigsfara.
Såsom påtalats i motionerna I: 346 och II: 451 har utredningen anfört, att
ett bifall till dess förslag torde medföra, att Kungl. Maj:t i fortsättningen
ej bör med stöd av § 89 regeringsformen vidtaga åtgärder, som omfattas
av fullmaktslagstiftningen, såvida det icke gäller ett ingripande av mindre
betydelse. Utskottet ansluter sig till denna tankegång. Vad angår den av
motionärerna särskilt berörda frågan om vad som skall förstås med »ett ingripande
av mindre betydelse» anser utskottet att avgörande vikt bör fästas
vid de följder ett ingripande kan bedömas få för medborgarna i gemen. Finnes
ur denna synpunkt uppenbart, att åtgärden är föga ingripande, bör
Kungl. Maj:t icke vara förhindrad att genomföra den under åberopande av
sin ekonomiska lagstiftningsmakt, även om menliga följder kan uppstå för
enstaka medborgare. Här som eljest bör dock riktpunkten vara, att den enskilde
icke får tillfogas större skada eller olägenhet än som är påkallat av
förhållandena.
I detta sammanhang vill utskottet allmänt understryka vikten av att de
myndigheter, på vilkas lott det kan komma att tillämpa den blivande fullmaktslagstiftningen,
verkligen tillser att denna icke användes för syften
som är främmande för lagstiftningen eller i andra fall än då så är ofrånkomligt.
Enskild rätt får icke onödigt kränkas. Särskilt bör beaktas att rörlighet
och konkurrens icke begränsas i vidare mån än som är oundgängligen
nödvändigt. Utskottet är medvetet om att svåra avvägningsfrågor kan
uppkomma. Framför allt blir detta fallet, då krisläget fordrar snabba ingripanden
i det enskilda näringslivet. Ett spörsmål som enligt utskottets mening
kräver särskild uppmärksamhet är myndigheternas ställningstagande
när det gäller att tillgodose ett visst behov av en viktig förnödenhet, vilken
på myndighets begäran i beredskapssyfte lagrats för ett helt annat ändamål.
Som exempel kan nämnas det fall, att krigsmakten behöver olja för
sina motorfordon, samt olja finns att tillgå hos landets jordbrukare, vilka
i enlighet med myndigheternas anvisningar lagrat denna för lantbruket numera
så betydelsefulla förnödenhet. Det ligger i sakens natur, att jordbrukarnas
benägenhet att upplägga beredskapslager av olja avsevärt minskas, om
de vet att oljan i ett krisläge genast frånlages dem. Ur folkhushållningssynpunkt
är det därför angeläget, att krisorganen vid prövningen av dessa
ärenden tager skälig hänsyn till dylika omständigheter. Sålunda bör jordbrukarna
kunna räkna med att icke behöva avstå från sin olja, med mindre
den erfordras för ändamål som är ännu viktigare ur landets synpunkt.
39
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Slutligen har i motionerna 1: 392 och II: 497 yrkats att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning angående särskild fullmaktslagstiftning
beträffande import- och exportreglering. Bakgrunden till
yrkandet är den från några håll framförda meningen, att § 89 regeringsformen
icke skulle tillåta Kungl. Maj :t att utan riksdagens medverkan genomföra
regleringar på utrikeshandelns område. Otvivelaktigt är denna mening
riktig, såvitt angår importregleringar med protektionistiskt syfte. Däremot
talar övervägande skäl för riktigheten av utredningens och departementschefens
uppfattning, att Kungl. Maj:t i övriga fall har denna rätt. Bl. a. kan
den fasta praxis, som utbildat sig på detta område, åberopas. Med hänsyn
härtill och då det, såsom inledningsvis antytts, ej kan anses lämpligt att
föregripa Kungl. Maj :t i frågor, beträffande vilka Kungl. Maj :t otvetydigt
äger att ensam fatta beslut ävensom själv bestämma när riksdagens medverkan
bör påkallas, anser utskottet att särskild skrivelse icke bör avlåtas
till Kungl. Maj:t. Utskottet får alltså avstyrka bifall till motionerna I: 392
och 11:497 i denna del.
II. Intressen som skall tillgodoses genom lagstiftningen.
Propositionen.
Departementschefen har i denna fråga anfört i huvudsak följande:
»Enligt 2 § gällande förfogandelag är lagens syfte att tillgodose behovet
av förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen, eller att
bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller annat
ändamål av betydelse för det allmänna.
Av ordalagen torde framgå att i lagen angivna åtgärder är avsedda att genomföras
främst då förnödenhet är erforderlig ur försörjningssynpunkt.
Utformningen av paragrafen hindrar emellertid icke, att lagen utnyttjas
för att tillgodose andra ändamål. Så har också skett under andra världskriget
och tiden närmast därefter. Förfogandelagens bestämmelser om avstående
av förnödenheter och om beslag har sålunda i några fall använts i
prisreglerings- eller priskontrollsyfte, i valutapolitik! eller sysselsättningspolitiskt
syfte eller för att möjliggöra uttagande av clearingavgifter, som
icke varit behövliga ur försörj ningssynpunkt.
Frågan om vilka intressen som lämpligen bör tillgodoses i en fullmaktslagstiftning
av allmänna förfogandelagens natur har under senare år varit
omstridd. Sålunda har den meningen framförts — bl. a. av riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap i dess yttrande över utredningens förslag —
att cn dylik lagstiftning bör kunna användas i alla de fall, då ett viktigt allmänt
intresse så kräver. Å andra sidan har åtskilliga, däribland förfoganderättskommittén,
förfäktat att en allmän fullmaktslagstiftning icke bör få utnyttjas
för att tillgodose andra intressen än rent försörjningspolitiska. Andra
åter har i likhet med priskontrollnämnden varit förespråkare för den linjen,
att lagstiftningen förutom för försörjningspolitiska intressen i allt fall måste
kunna tillämpas i prisreglerande syfte.
40
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Vid sin prövning av detta spörsmål har utredningen stannat för att i huvudsak
endast försörj ningspolitiska intressen bör få tillgodoses
inom ramen för en allmän fullmaktslagstiftning.
Uppenbarligen medför en fullmaktslagstiftning, som avser att tillgodose en
vid krets av intressen, vissa fördelar. Behovet av speciella fullmaktslagar
skulle med en så beskaffad allmän fullmaktslagstiftning minskas och därtill
kommer att ju vidare intressekretsen är, desto lättare blir det för de beslutande
myndigheterna att avgöra, huruvida den allmänna fullmaktslagstiftningen
må tillämpas eller ej. Vidare kan det synas föga följdriktigt, att en och
samma åtgärd — t. ex. ransonering av viss förnödenhet — får genomföras
med stöd av lagstiftningen, såvida åtgärden är behövlig ur försörjningssynpunkt,
men icke om den är erforderlig för att tillgodose exempelvis ett valutapolitiskt
syfte eller ett prisregleringsintresse.
En fullmaktslagstiftning med ett vidsträckt tillämpningsområde är emelleilid
också ägnad att väcka allvarliga betänkligheter. Dess verkningar blir,
såsom utredningen betonat, svåra att överblicka. Fasta hållpunkter för tilllämpningen
saknas och lagstiftningen kan komma att åberopas som grund
för åtgärder, vilka strider mot dess ursprungliga syften eller icke varit av
lagstiftaren förutsedda och vilka alltså i själva verket vidtages utan riksdagens
godkännande. Det kan också göras gällande att en så beskaffad lagstiftning
kan begagnas för onödiga och godtyckliga ingripanden.
Enligt min mening är de fördelar, som enligt vad nyss sagts följer med
en vidsträckt fullmaktslagstiftning, icke så stora att de uppväger de betydande
olägenheterna. Jag ansluter mig därför till utredningens slutsats, att
den nu ifrågasatta lagstiftningens syften bör begränsas till ett fåtal för riket
eller befolkningen livsviktiga intressen.
Ingen har haft något att erinra mot utredningens ståndpunkt, att b efolk
ningens och försvarets behov av förnödenheter
är ett sådant intresse.----.
Som förut nämnts har utredningen i princip avvisat tanken på att andra
intressen än försörjningspolitiska skall få tillgodoses genom en allmän
fullmaktslagstiftning. övervägande antalet remissinstanser har anslutit sig
till denna ståndpunkt. Åtskilliga av dem uttalar särskilt sin tillfredsställelse
över att de prispolitiska intressena lämnats utanför lagstiftningen.
Några remissinstanser är emellertid tveksamma på denna punkt och priskontrollnämnden
uttalar sig för att lagstiftningen utformas så att den kan
tillgodose även prispolitiska intressen.
I och för sig kan givetvis skäl anföras för den av priskontrollnänmden
uttalade uppfattningen. Det kan sålunda knappast förnekas, att ett nära
samband föreligger mellan prispolitiska och försörj ningspolitiska frågor, eller
att en åtgärd som vidtages i prisreglerande syfte också kan få försörjningspolitiska
följder och tvärtom. Erfarenheten har vidare visat atl under
kristider åtgärder, som har prisreglerande och priskontrollerande syfte, stundom
ej blir tillräckligt verkningsfulla, om icke den förnödenhet varom fråga
är ransoneras eller läggs under beslag eller förordnande om dess avstående
Andra lagutskottets utlåtande nr 19. 41
meddelas. Såväl förfoganderättskommittén som utredningen har emellertid
funnit, att frågan om åtgärder för priskontroll i princip bör behandlas i prisregleringslagen
eller i annan särskild lagstiftning. Jag biträder denna uppfattning
och anser sålunda, att en allmän fullmaktslagstiftning av nu ifrågasatt
slag icke bör innefatta medgivande att genomföra åtgärder som i huvudsak
tillgodose endast prispolitiska syften. Därvid utgår jag från att det
nyss berörda nära sambandet mellan försörjnings- och prisfrågor i praktiken
ofta möjliggör en verksam priskontroll beträffande sådana förnödenheter,
som av försörj ningspolitiska skäl blivit föremål för åtgärder enligt
den allmänna fullmaktslagstiftningen.
På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra förorda utredningens
förslag, att den blivande allmänna fullmaktslagstiftningen i princip skall
avse att under rådande utomordentliga förhållanden dels tillgodose behov
av förnödenhet, som är erforderlig för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap
eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen
och dels möjliggöra en av sådana förhållanden påkallad hushållning
med dylik förnödenhet.»
Motionerna I: 346 och II: 451.
Enligt motionärernas mening är det angeläget understryka det under förarbetena
enstämmigt gjorda uttalandet, att den blivande fullmaktslagstiftningen
icke får användas i prispolitiskt syfte. Motionärerna framhåller att
vad departementschefen anfört om de följder, som det nära sambandet mellan
försörjnings- och prisfrågor kan komma att få i praktiken, i viss mån
strider mot berörda uttalande.
Utskottet.
Utredningens förslag, att i huvudsak endast försörj ningspolitiska intressen
bör få tillgodoses inom ramen för en allmän fullmaktslagstiftning, har så
gott som undantagslöst biträtts av remissinstanserna. Det bör dock framhållas
att riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har en avvikande
mening. Nämnden anser nämligen, att den blivande förfogandelagstiftningen
bör få tillgripas så snart det gäller att i ett krisläge tillgodose ett viktigt
allmänt intresse. Vidare gör priskontrollnämnden gällande, att fullmaktslagstiftningen
bör kunna användas i prisreglerande sytte.
Den ståndpunkt riksnämnden och priskontrollnämnden intagit är naturlig.
Den ansluter sig till gällande praxis. Nuvarande förfogandelag har
nämligen ej så sällan begagnats för andra ur allmän synpunkt viktiga ändamål
än försörj ningspolitiska. Enligt utskottets mening kan också ifrågasättas,
om den blivande lagstiftningens tillämplighetsområde bör avgränsas
så snävt som utredningen förordat. Praktiska skäl talar sålunda starkt lör
att den nuvarande ordningen behålles. Emellertid måste även andra syn
-
42
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
punkter beaktas. Framför allt kan — såsom departementschefen betonat —- befaras att en alltför -vidsträckt fullmaktslagstiftning kommer att begagnas
för onödiga och godtyckliga ingripanden i enskild rätt. Kravet på största
möjliga rättssäkerhet bjuder alltså, att lagstiftningens räckvidd begränsas.
Med hänsyn till det i olika sammanhang påtalade sambandet mellan försörjningspolitiska
och prispolitiska intressen ligger det onekligen nära till
hands att förorda, alt lagstiftningen skall få tillämpas även för tillgodoseende
av sistnämnda intresse. I likhet med departementschefen finner
emellertid utskottet det vara ur principiell synpunkt mest följdriktigt, att
lagstiftningen icke får användas i enbart prisreglerande syfte. Frågan om
statliga åtgärder för upprätthållande av en verksam priskontroll i kristider
bör alltså behandlas i annat sammanhang och då lämpligen i anslutning
till prisregleringslagen.
I anledning av motionerna I: 346 och II: 451 må framhållas att departementschefens
av motionärerna särskilt berörda uttalande icke enligt utskottets
mening strider mot grundsatsen, att fullmaktslagstiftningen ej får
utnyttjas enbart i prisreglerande syfte. Av uttalandet framgår nämligen
tydligt, att förutsättningen för att en förnödenhet skall kunna bli föremål
för regleringsåtgärder enligt den allmänna fullmaktslagstiftningen är att
åtgärderna är påkallade av försörjningspolitiska skäl. Den omständigheten,
att det är lättare att utöva priskontroll i fråga om ransonerade förnödenheter
än andra, saknar i delta sammanhang betydelse.
III. Lagstiftningens omfattning.
Propositionen.
Utredningen förordar, att den blivande lagstiftningen främst bör avse fullmakter,
som möjliggör förfogande i nödig utsträckning över förnödenheter
samt över produktions- och transportmedel för framställning och distribution
av förnödenheter. Enligt utredningens mening är de befogenheter, som
tillkommer Kungl. Maj :t enligt gällande förfogandelag, i stort nödvändiga
och tillfyllest. Utredningen har emellertid ansett sig böra förorda vissa förtydliganden
av befogenheternas innehåll ävensom mindre utvidgningar och
inskränkningar.
Vidare föreslår utredningen, såsom nämnts i annat sammanhang, att fullmaktslagstiftningen
skall omfatta befogenheter för Kungl. Maj :t att besluta
om handels- och användningsregleringar. I samband därmed framhålles att
vissa regleringar av detta slag ej torde kunna bestå under längre tid, med
mindre Kungl. Maj:t tillerkännes särskilda befogenheter. Härom anför utredningen
bl. a. följande.
Vissa ransoneringar kunna sålunda enligt vad erfarenheten visat icke tillfredsställande
kontrolleras, utan att kretsen av dem som tillverka, bereda
eller driva yrkesmässig handel med varan begränsas. Detta kan sammanhänga
med att det icke är praktiskt möjligt att anordna kontroll på mer
än ett begränsat antal platser, att man måste uppställa krav på bokföring
Andra lagutskottets utlåtande nr 19. 43
och redovisning av den ransonerade varan som icke kunna uppfyllas av vem
som helst, att man måste uppställa vissa krav på personliga kvalifikationer
hos den som skall ha hand om den ransonerade varan o. s. v. Exempel härpå
erbjuda ransoneringar av tvål, tvättmedel, ved, kött, mjöl och spannmål.
För att kunna övervaka bestämmelser om köttransonering blev det under
senaste kristiden nödvändigt att i kontrollsyfte begränsa rätten att utföra
slakt, vare sig denna skedde yrkesmässigt eller ej. Av motsvarande skäl blev
det nödvändigt att begränsa rätten att mala spannmål till mjöl, att tillverka
tvål och tvättmedel, att driva handel med ved o. s. v. till dem soan erhållit
särskilt tillstånd härför. År tillgången på en ransonerad vara mycket knapp,
kan det i en kristid innebära avsevärda risker att låta vem som helst etablera
sig som handlande med varan. Detta förutsätter nämligen, att vederbörande
tilldelas ett ingångslager, svarande mot hans omsättning, och sådan
tilldelning kan inte lämnas utan närmare prövning av sökandens allmänna
pålitlighet. Det blir alltså i dessa fall erforderligt att införa viss begränsning
i rätten att fritt grunda nya företag. Blir bristsituationen ännu mera
skärpt, kan det i undantagsfall rent av bli nödvändigt att begränsa rätten
att driva handel med varan ytterligare för att hindra att varan sprides för
mycket. Vissa förnödenheter, t. ex. skrot, äro vidare av den art, att en hushållning
svårligen går att genomföra annat än medelst en auktorisation av
handeln.
I anslutning till det anförda förordar utredningen, att Kungl. Maj :t skall
få fullmakt att genom föreskrifter om auktorisation begränsa kretsen av
dem som frambringar, tillverkar, bereder eller använder eller yrkesmässigt
köper eller säljer viss förnödenhet när så oundgängligen erfordras för kontroll
av handels- eller användningsreglering. I undantagsfall bör befogenheten
att meddela föreskrifter om auktorisation få användas även då så är
erforderligt för att åstadkomma en av förhållandena påkallad hushållning
med förnödenhet. Vid utövandet av dessa befogenheter måste tillses att rörlighet
och konkurrens icke begränsas i vidare mån än med hänsyn till syftet
är oundgängligen nödvändigt. Särskilt stadgande härom bör inflyta i lagen.
Enligt utredningens förslag bör fullmaktslagstiftningen också inrymma
rätt för Kungl. Maj :t att genomföra transportregleringar.
Härefter behandlar utredningen frågan om clearingförfarande (elcaringavgifter
och clearingbidrag) vid import och om prisutjämningsavgifter vid
export. Enligt utredningens åsikt torde det bli behövligt att uttaga detta
slags avgifter även under kommande kristider, men utredningen finner det
tveksamt, huruvida bestämmelser härom bör inrymmas i denna lagstiftning
eller i särskild fullmaktslag eller i en prisregleringslag. Till förmån för det
sista alternativet talar enligt utredningens uppfattning, alt clearing- och
prisutjämningsavgifter alltid får prisreglerande verkningar. Å andra sidan
framhålls att avgifterna i åtskilliga fall helt eller delvis är betingade av försörj
ningspolitiska skäl.
Utredningen anser sig icke böra förorda, att denna lagstiftning skall inrymma
ett clearingförfarande för att öka den inhemska produktionen av en
förnödenhet, som icke alls eller endast i begränsad omfattning kan importeras.
Enligt utredningens mening är ett sådant förfarande ägnat alt minska
företagens benägenhet att hålla produktionskostnaderna låga och risken
44
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
härför synes vara så stor, att riksdagens medverkan till clearing av detta
slag bör krävas i varje särskilt fall.
Under hänvisning till det anförda förordar utredningen, att Kungl. Maj :t,
såvitt angår förnödenheter av samma eller likartat slag, bör lämnas fullmakt
att genomföra clearingförfarande i syfte att dels utjämna priserna vid
import och dels utjämna priserna mellan importerade varor och inom landet
tillverkade partier. Utredningen framhåller därvid, att ett sådant förfarande i
första hand bör komma till stånd på frivillig väg genom överenskommelse
med importörerna.
Rörande prisutjämningsavgifterna framhålles att i kristider prisnivån på
världsmarknaden har en benägenhet att stiga. Är den svenska prisnivån
lägre, blir följden att förnödenheter exporteras, därvid brist på varor inom
landet kan uppstå. Denna utveckling kan visserligen hindras genom ett
exportförbud, men om varutillgången inom landet är tillräcklig för att
tillåta en i och för sig önskvärd export, måste exportmängden på något sätt
fördelas. Detta kan ske genom s. k. kvotering. En sådan åtgärd har emellertid
många ogynnsamma verkningar, konkurrensen hindras, gamla företag
konserveras o. s. v. Genom prisutjämningsavgifter kan exporten ofta begränsas
utan att ett mer eller mindre invecklat kvoteringssystem behöver
tillgripas. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att den nu avsedda
fullmaktslagstiftningen ger Kungl. Maj :t möjlighet att i försörjningspolitiskt
syfte uttaga prisutjämningsavgifter. Utredningen uttalar sig emellertid
för att uttagande av sådana avgifter om möjligt bör ske i anslutning till
överenskommelser mellan staten och vederbörande branschorganisationer.
Tvång bör alltså tillgripas endast då det är oundgängligen nödvändigt.
Herr Herlitz förklarar sig icke kunna biträda förslaget om prisutjämningsavgifter.
Enligt hans mening kan sådana avgifter i vissa lägen vara ändamålsenliga,
men de bör — såsom hitintills torde ha varit fallet — grundas
på ett av riksdagen för varje särskilt fall givet bemyndigande. Utredningens
förslag synes även betänkligt med hänsyn särskilt till vad § 60 regeringsformen
stadgar om riksdagens befogenhet att bestämma om tullar.
Utredningen berör också frågan hur beslagsinstitutet hädanefter skall begagnas.
Därvid framhålles att utrymmet för detta institut blir väsentligt
mindre än förut. Beslag bör sålunda icke längre användas såsom underlag
för ingripanden i handels- och användningsreglerande syfte, eftersom åtgärder
i sadana hänseenden skall vidtagas direkt med stöd av författningsbestämmelser.
Beslagsinstitutet kan därvid beräknas komma att användas
huvudsakligen såsom förberedande åtgärd till beslut om avstående av förnödenheter.
1 samband härmed kan nämnas att utredningen föreslår att
termen »beslag» utbyts mot förfogandeförbud.
Slutligen finner utredningen lämpligt, att hithörande bestämmelser uppdelas
på två lagar. Av dessa skulle den ena reglera förfoganderätten och
därmed sammanhängande spörsmål och den andra behandla överlåtelse
och användning av varor, andra inskränkningar i näringsfriheten samt uttagande
av clearing- och prisutjämningsavgifter.
45
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Remissinstanserna har i stort sett anslutit sig till vad utredningen förordat
beträffande omfattningen av de befogenheter, som bör tillkomma
Ivungl. Maj :t enligt en blivande förfogandelag. Det bör dock anmärkas att
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap motsatt sig en begränsning
av förfoganderätten enligt nuvarande förfogandelag.
Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot förslaget, att
fullmaktslagstiftningen bör inrymma rätt för Ivungl. Maj:t att genomföra
handels- och användningsregleringar.
Däremot har det ifrågasatta stadgandet om rätt för Kungl. Maj :t att meddela
auktorisation ingivit betänkligheter hos åtskilliga remissinstanser.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap omnämner, att riksnämnden
vid tidigare samråd med utredningen ifrågasatt om icke föreskrift om
auktorisation borde i varje särskilt fall underställas riksdagen för godkännande
inom viss tid, förslagsvis 30 dagar. Denna möjlighet har icke behandlats
i betänkandet, men den torde likväl vara värd att överväga. Enligt riksnämndens
uppfattning bör i vart fall en klar förutsättning för fullmaktens
begagnande vara, att föreskriften icke blott är oundgängligen erforderlig
utan även att den måste genomföras med sådan snabbhet, att riksdagens
samtycke icke hinner inhämtas i förväg.
Grossistförbundet finner stadgandet vara otillfredsställande ur den allmänna
rättssäkerhetens synpunkt. Förbundet ifrågasätter, om icke stadgandet
strider mot § 16 regeringsformen. Det innebär nämligen, att administrativ
myndighet på icke närmare angivna lämplighetsgrunder kan beröva en
näringsidkare hans utkomstmöjligheter. Detta ingrepp är enligt förbundets
mening i och för sig så allvarligt, att — oavsett huru regeringsformen tolkas
i detta hänseende — administrativa myndigheter icke av kontrollskäl bör
tillerkännas så vittgående befogenheter som utredningen förordat.
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare ifrågasätter, om
icke en sådan begränsning i näringsfriheten som en auktorisation innebär
bör genomföras genom vanlig lagstiftning, vartill tid i regel torde finnas.
Enligt handelskammarens uppfattning visar erfarenheten från det andra
världskrigets regleringar, att det är svårt att genomföra auktorisationer så
att de blir effektiva. Av allmänheten uppfattas de också i många fall som
onödiga eller rent av som otillåtna ingrepp i individens frihet. Det synes
därför handelskammaren oriktigt att — i allt fall då krig eller krigsfara
icke föreligger — tillåta auktorisationer på grundval av en fullmaktslagstiftning.
Enligt Kooperativa förbundets mening innebär det föreslagna stadgandet
om auktorisation ett åsidosättande av näringsfrihetsförordningens bestämmelser.
Del bör icke ifrågakomma att inom ramen för en lagstiftning, som
enligt förslaget kan avse reglering även i fredstid, lämna Kungl. Maj:t en så
vidsträckt fullmakt.
I anslutning härtill anför förbundet följande.
Förslaget innehåller visserligen den bestämmelsen, att det vid utfärdande
av auktorisation skall lillses, »all rörlighet och konkurrens icke begrän
-
46
Andra lagutskottets utlåtande nr It).
sas i vidare mån än som med hänsyn till syftet med föreskriften är oundgängligen
nödvändigt». Vad denna bestämmelse beträffar, synes den icke
innebära något annat än en allmän utfästelse att icke skärpa auktorisationsåtgärden
utöver det behov, som föreligger för varje särskilt syfte, vilket väl
bör anses gälla för alla föreskrifter, som utfärdas med stöd av lagen. I övrigt
gäller, att auktorisationsbestämmelsen kan bringas i tillämpning, när
detta är oundgängligen erforderligt för att ernå tillfredsställande kontroll
över regleringar men också för att åstadkomma en av förhållandena påkallad
hushållning med förnödenheter i en knapphetssituation, som uppkommit
till följd av utomordentliga händelser utom riket, alltså i fredstid. Det är
fullt tänkbart, att den i det sistnämnda fallet, om lagen satts i kraft, kan finna
användning för att i en övergående knapphet på världsmarknaden, vars
närmare beskaffenhet och särskilda krav konstateras genom mer eller mindre
ingående bedömning av administrativa myndigheter, tillskapa importeller
andra karteller, vilka när knappheten upphört fortsätta att i en eller
annan form utöva ett bestämmande inflytande över marknaden. Styrelsen är
därför av den meningen, att även om generell fullmakt för auktorisation
som ett medel till kontroll av regleringar, som snabbt måste genomföras,
kan vara motiverad i krigstid, den för knapphetssituationer i fi-edstid icke
borde förekomma, utan förslag till auktorisation i de fall, där den i en sådan
situation anses oundgängligen erforderlig, framläggas i form av särskild lag
och prövas från fall till fall av riksdagen.
Flertalet handelskammare anser i likhet med Kooperativa förbundet, att
en föreskrift om auktorisation innebär ett så långt gående ingrepp i den enskildes
rätt att driva näring, att den i fredstid icke får tillgripas annat än
efter riksdagens ställningstagande till särskild proposition i ämnet.
Icke någon av de hörda myndigheterna eller organisationerna har något
att invända mot förslaget, att lagstiftningen skall inrymma befogenhet för
Kungl. Maj :t att genomföra transportregleringar.
Förslaget om rätt för Kungl. Maj :t att inom ramen för lagstiftningen uttaga
clearingavgifter har behandlats av några utav remissinstanserna.
Kommerskollegium har i princip icke något att invända mot förslaget.
Kollegium betonar emellertid, att systemet med clearingavgifter kan komma
att minska importörens eller tillverkarens intresse av att nedbringa
kostnaderna för varorna. Systemet bör därför handhas med stor försiktighet.
Stockholms handelskammare, handelskammaren i Karlstad samt Smålands
och Blekinge handelskammare är tveksamma, huruvida uttagande av
clearingavgifter bör inrymmas bland de regleringar som Kungl. Maj:t själv
äger vidtaga, då krig eller krigsfara icke föreligger. Enligt deras mening bör
spörsmålet ytterligare övervägas.
Skånes handelskammare anser, att avgifter av denna typ principiellt icke
bör påläggas utan riksdagens hörande i det särskilda fallet. Därvid bör enligt
handelskammarens mening en bestämd maximigräns uppdragas för
varje slag av avgift. Det sätt varpå clearingavgifter under de senaste åren
utlagits har ofta lett till att den enskilde affärsmannen sett grunden undanryckas
för träffade affärsdispositioner. Därav har följt ekonomiska förluster
och långtgående menliga verkningar för verksamheten på längre sikt.
Enligt handelskammarens asikt har den rättsosäkerhet, som härigenom
47
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
skapats, varit betydande. I verkligheten har det ofta rört sig om pålagor,
som för den enskilde verkar som en ren beskattning. På grund av det anförda
anser handelskammaren, att fullmakten i denna del under alla förhållanden
skall begränsas till förnödenheter av väsentlig betydelse för folkförsörjningen.
Kooperativa förbundet ifrågasätter, om icke påläggandet av clearingavgifter
vid import kan komma i strid med den s. k. Havana-stadgan samt
det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT-avtalet), vilka båda biträtts av
vårt land. Härefter redogör förbundet tämligen utförligt för de olika konfliktlägen,
som i detta hänseende kan uppkomma.
Spannmålsbolaget ställer sig i princip avvisande mot förslaget, att fullmaktslagstiftningen
skall inrymma befogenhet för Ivungl. Maj :t att uttaga
clearingavgifter.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap vänder sig mot utredningens
förslag, att clearingavgifter icke får påläggas för att utjämna priserna
beträffande förnödenheter, som icke alls eller i endast ringa omfattning
importeras. Clearingförfarandets betydelse för försörjningen är dock
minst lika stor i fråga om sådana varor som övriga.
Förslaget om rätt för Kungl. Maj :t att inom ramen för denna lagstiftning
uttaga prisutjämningsavgifter har föranlett uttalanden från flera remissinstanser.
Rriskontrollnämnden säger sig icke ha annat att erinra än att möjlighet
att pålägga prisutjämningsavgift bör föreligga även när så är erforderligt
ur prispolitisk synpunkt. Nämnden erinrar om att gällande förordning om
prisutjämningsavgifter såsom förutsättning för införandet av sådan avgift
uttryckligen anger, att åtgärden skall vara påkallad av prispolitiska skäl.
I denna fråga anför industriförbundet, att det givetvis kan vara ett försörj
ningsintresse att i lämplig omfattning hålla exporten tillbaka. Lika klart
är emellertid, att i sådant fall benägenheten att exportera väsentligen sammanhänger
med förhållandet mellan exportpriset och heminamarknadspriset.
Om det senare tillåtes anpassa sig efter exportpriset, torde knapphet på
varan icke behöva befaras på grund av för stor export. Den av utredningen
förordade bestämmelsen måste därför utgå från den förutsättningen, att
man genom priskontroll eller på annat sätt håller de inhemska priserna på
lägre nivå än priserna på världsmarknaden. Denna bestämmelse tillgodoser
därför enligt förbundets mening icke i första hand ett försörj ningsintresse
utan intresset av att möjliggöra en inhemsk prissättning, som är oberoende
av världsmarknaden. Bestämmelsen synes till sitt egentliga syfte nära överensstämma
med förordningen om prisutjämningsavgift. Det kan därför enligt
förbundets uppfattning ifrågasättas om bestämmelsen fyller något behov
vid sidan av nämnda förordning. Frånsett vad nu anförts vill förbundet
i anslutning till herr Herlitz’ särskilda yttrande ifrågasätta, om det är lämpligt
att generellt bemyndiga Kungl. Maj:t att utan riksdagens medverkan i
det särskilda fallet utlaga avgifter, vilka för dem som drabbas därav har
samma karaktär som av riksdagen beslutade skatter.
Grossist förbundet, köpmannaförbundet, de flesta handclskamrarna och
48
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
spannmåls b o lag et biträder herr Herlitz’ mening, att en allmän fullmaktslagstiftning
icke bör inrymma befogenhet för Kungi. Maj:t att uttaga prisutjämningsavgifter,
utan att åtgärder av sådan art ovillkorligen kräver riksdagens
bemyndigande för varje särskilt fall.
Enligt grossistförbundets mening måste trängande skäl motivera ett avsteg
från riksdagens beskattningsrätt. Några praktiska skäl synes icke kunna
åberopas för införandet av en bestämmelse om prisutjämningsavgifter.
Syttet kan nämligen tillgodoses genom förhållandevis enkla administrativa
åtgärder utan intrång på riksdagens beskattningsrätt. Enklast är att tillgripa
ett exportlicensförfarande, som på bättre sätt än en generellt verkande
prisutjämningsavgift kan trygga de försörjningssyften, som avses bli skyddade.
Enligt törbundets åsikt skulle den administrativa kontrollapparalen
då icke bli mer omtattande än den som följer av utredningens förslag.
Köpmannaförbundet och Stockholms handelskammare finner införandet
av prisutjämningsavgifter ofta vara ägnat att medföra sådana allmänna
handelspolitiska konsekvenser, att redan på grund härav riksdagens medverkan
synes påkallad. Östergötlands och Södermanlands handelskammare
tillägger att, såvitt de senaste årens erfarenheter utvisar, uttagandet av prisutjämningsavgifter
har orsakat bestående skadeverkningar för vårt lands
handelsförbindelser med utländska avnämare.
Kommerskollegium finner vad i denna fråga anförts från handelskamrarnas
sida vägande. Enligt kollegiets mening måste å andra sidan beaktas, att
prisutjämningsavgifter utgör ett mera smidigt instrument för exportbegränsning
än exportförbud med kvoteringsförfarande, och att det under
utomordentliga förhållanden kan vara av stor betydelse att snabbt kunna
tillgripa en sådan åtgärd som uttagande av prisutjämningsavgifter. På grund
härav har kollegiet stannat för att godtaga utredningens förslag.
Departementschefen har anfört bl. a. följande:
»Tvekan torde icke råda därom att lagstiftningen måste innehålla bestämmelser
om rätt för Kungl. Maj :t att förordna om förfogande över förnödenheter
samt över produktions- och transportmedel för framställning
och fördelning av förnödenheter. Icke heller synes vara något att erinra mot
utredningens ståndpunkt, att de befogenheter som i nyss angivna avseenden
tillkommer Kungl. Maj :t enligt gällande förfogandelag i stort sett är nödvändiga
och tillfyllest.
Utredningens förslag innebär emellertid — utöver en del förtydliganden
vilka bör godtagas — såväl vissa utvidgningar av de nuvarande befogenheterna
som några inskränkningar i dem. Den ena utvidgningen avser flyttbara
gräv- och lastmaskiner och andra större arbetsmaskiner, vilka föreslås
bli förda under den lösa egendom, som får tagas i anspråk med nyttjanderätt.
Förslaget torde böra bifallas med det av en länsstyrelse förordade
tillägget, att samma sak bör gälla lyftkranar och flytdockor. Jämväl den
andra utvidgningen, som innebär att innehavare av lageranläggning skall
kunna åläggas att för kronans räkning ombesörja lagring av förnödenhet,
synes ändamålsenlig.
Andra lagutskottets utlåtande nr 19. 49
Vad härefter angår de av utredningen föreslagna inskränkningarna, så
avser den ena slopande av bestämmelsen om att kronan äger förfoga över
byggnad m. in., som är erforderlig för att bereda bostad åt husvilla eller för
att förvara arkivalier eller samlingar eller för annat liknande ändamål.
Enligt utredningens mening bör dessa syften tillgodoses inom ramen för
civilförsvarslagen eller, i den mån så är erforderligt, i särskild ordning.
Detta förslag har lämnats utan erinran bl. a. av civilförsvarsstyrelsen, med
vilken utredningen samrått på denna punkt. Endast riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap har avstyrkt förslaget. Avstyrkandet måste emellertid
ses främst mot bakgrunden av riksnämndens i annat sammanhang
omnämnda uppfattning, att en allmän förfogandelagstiftning bör få användas
så snart detta är påkallat ur allmän synpunkt. Väl är det riktigt, såsom
riksnämnden framhållit, att upplåtande av byggnad för något av de ändamål
varom nu är fråga kan tjäna ett försörjningspolitiskt intresse, men enligt
min åsikt är detta intresse vanligen icke så påtagligt eller omedelbart,
att det bör tillgodoses genom en allmän fullmaktslagstiftning. I likhet med
utredningen finner jag det ligga närmast till hands, att civilförsvarslagen
eller, därest denna icke skulle vara tillfyllest, särskild fullmaktslag används
för dessa syften.
Den andra inskränkningen gäller borttagande av bestämmelsen om rätt
för kronan att med nyttjanderätt taga fastighet, byggnad, järnväg eller annat
transportmedel i anspråk för sjukvårdsändamål. — — —
Uppenbarligen måste Kungi. Maj:t ha befogenhet att under utomordentliga
förhållanden förordna om förfogande över enskild egendom för sjukvårdsändamål.
För närvarande är detta krav tillgodosett genom bestämmelser
i rekvisitionslagen, civilförsvarslagen och allmänna förfogandelagen. I
de båda förstnämnda lagarna har krigsmaktens respektive civilförsvarets
intressen i detta hänseende tillvaratagits, medan de i förfogandelagen meddelade
bestämmelserna avser det allmänna civila medicinalväsendets behov.
Enligt min mening är det lämpligare om detta behov tillgodoses i den blivande
krigssjukvårdslagen, vilken reglerar den hälso- och sjukvårdande
verksamhet som under närmare angivna utomordentliga förhållanden avses
skola bedrivas av annan än krigsmakten och civilförsvaret. En sådan ordning
är desto mera påkallad som krigssjukvårdslagen avses skola träda i
tillämpning under delvis andra betingelser än dem som — enligt vad av
den följande framställningen framgår — föreslås beträffande den blivande
allmänna förfogandelagen. Vidare må framhållas att här knappast är fråga
om ett försörjningspolitiskt intresse i egentlig mening och att därför är i och
för sig önskvärt, att hithörande bestämmelser lämnas utanför förfogandelagen.
På grund av det anförda får jag förorda, att de i gällande förfogandelag
upptagna bestämmelserna om förfogande för sjukvårdsändamål utgår och
att erforderliga bestämmelser i stället lämnas i-----krigssjukvårdsla
gen.
4 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 9 samt. 2 avd. Nr 19.
50
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Såsom av den tidigare framställningen framgår har ingen av remissinstanserna
haft något att erinra mot att den hlivande fullmaktslagstiftningen inrymmer
befogenhet för Kungl. Maj :t att genomföra handels- och a nvändningsregleringar.
Ej heller har anmärkts på de riktlinjer,
som utredningen uppdragit för den närmare utformningen av sådana regleringar.
Också enligt min mening är vad utredningen härutinnan förordat
ändamålsenligt och bör godtagas.
Däremot har åtskilliga remissinstanser — huvudsakligen företrädare för
det enskilda näringslivet — avstyrkt förslaget att lagstiftningen skall medge
Kungl. Maj :t rätt att, för kontroll av handels- och användningsregleringar
eller för att åstadkomma en nödvändig hushållning av förnödenhet, genom
auktorisation begränsa kretsen av dem som frambringar, tillverkar,
bereder, använder eller yrkesmässigt idkar handel med förnödenhet.--
Otvivelaktigt kan skäl åberopas mot utredningens förslag. Det må även
erinras att statsmakterna tidigare i olika sammanhang betonat vikten av
att konkurrensen inom näringslivet är fri. Ur denna synpunkt är det önskvärt
att undvika en ordning, som innebär att endast särskilt utvalda företagare
får utöva visst näringsfång och som alltså har utpräglat konkurrensbegränsande
verkningar. Synpunkten kan dock icke under alla förhållanden
tillmätas avgörande betydelse. Ibland kan nämligen en dylik ordning
vara starkt påkallad av försörjningspolitiska skäl. Detta gäller framför
allt, då det råder brist på någon viktig vara — ett förhållande som i och
för sig verkar konkurrensbegränsande. Såsom utredningen framhållit har
erfarenheten från tiden för andra världskriget klart utvisat, att syftet med
en handels- eller användningsreglering kan förfelas, därest icke de som skall
tillverka, använda eller idka handel med den reglerade förnödenheten eller
sålunda de som ytterst har ansvaret för regleringens genomförande uppfyller
vissa fordringar i fråga om redbarhet, yrkesskicklighet, kunnighet i bokföring
o. dyl. Ofta behövs en noggrann kontroll över att meddelade regleringsföreskrifter
efterlevs för att exempelvis allmänhetens möjligheter att
anskaffa en ransonerad vara i avsedd omfattning icke skall äventyras. I
dessa och liknande fall är onekligen en auktorisation både det enklaste och
mest verksamma hjälpmedlet.
Enligt min mening saknas fog för uppfattningen, att ett beslut om auktorisation
skulle strida mot grundlagen eller näringsfrihetsförordningen.
Hinder synes icke möta att meddela sådant beslut med stöd av lagstiftning
som tillkommit under riksdagens medverkan. Huruvida denna medverkan
bör ske i form av lagstiftning i det särskilda fallet eller om det räcker med
att fullmakt lämnas inom ramen för den lagstiftning varom nu är fråga, kan
däremot vara tveksamt. Det kan ej bestridas, att en föreskrift om auktorisation
innebär ett så betydande ingrepp i enskildas rätt, att sedvanlig lagstiftning
är i och för sig önskvärd. Även i detta sammanhang måste emellertid
kravet på effektivitet och snabbhet tillgodoses. Uppkommer plötsligt
elt läge som gör cn auktorisation nödvändig, torde det ej vara tillrådligt alt
51
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
avvakta den tidskrävande och offentliga lagråds- och riksdagsbehandlingen.
Kungl. Maj:t måste då ha rätt att själv ofördröjligen fatta beslut. Härtill
kommer att en anordning som förutsätter lagstiftning i varje särskilt fall
kan antagas medföra en väsentligt ökad arbetsbelastning icke minst för
riksdagen. Av skäl som kommer att redovisas under avsnitt VI kan jag
icke ansluta mig till riksnämndens ståndpunkt, att Kungl. Maj :t skulle
vara skyldig att inom viss kortare tid inhämta riksdagens godkännande av
beslutet.
På grund av det anförda biträder jag förslaget, att fullmaktslagstiftningen
skall berättiga Kungl. Maj :t att under de av utredningen förordade förutsättningarna
meddela föreskrift om auktorisation. Det föreslagna stadgandet
om att myndigheterna vid tillämpningen av dylik föreskrift skall tillse att
rörlighet och konkurrens icke begränsas mer än som är oundgängligen nödvändigt
synes böra utgå ur lagtexten. Såsom Kooperativa förbundet framhållit
är vad här uttalats självklart och är uppenbarligen tillämpligt beträffande
alla föreskrifter som utfärdats med stöd av lagstiftningen.
Vad utredningen anfört i anslutning till sitt förslag att den blivande lagstiftningen
skall inrymma befogenhet för Kungl. Maj :t att vidtaga transportregleringar
bär icke rönt gensaga från något håll och icke heller
enligt min mening finns något att erinra däremot.
Utredningens uppfattning, att fullmaktslagstiftningen skall berättiga
Kungl. Maj :t att förordna om clearingförfarande i form av clearingavg
ifter och clearingbidrag för att utjämna kostnaderna
vid import ävensom att uttaga prisutj ämningsavgifter för att
utjämna priserna vid export anser jag mig kunna biträda i allt väsentligt.
Det torde nämligen ej kunna förnekas att det — såsom var fallet under
andra världskriget -— kan bli nödvändigt att i ett skärpt krisläge pålägga
clearing- och prisutjämningsavgifter. Likaså är det uppenbart, att ett beslut
härom mången gång måste kunna meddelas utan förvarning för att
få avsedd verkan. Blir den tilltänkta åtgärden känd i förväg, kan nämligen
befaras att näringsidkare, som anser åtgärden vara till sin nackdel,
äventyrar syftet med denna genom att öka importen eller exporten och därmed
vållar skada för landet i dess helhet. På grund härav är det önskvärt,
att riksdagen lämnar Kungl. Maj :t fullmakt att, när läget så kräver, förordna
om uttagande av clearing- och prisutjämningsavgifter. Icke heller kan
jag finna, att en sådan ordning är betänklig ur principiell synpunkt. Från
åtskilliga håll har visserligen gjorts gällande att dessa avgifter rätteligen
är att betrakta som elt slags skatter eller tullar och att riksdagens samtycke
därför är erforderligt i varje särskilt fall, men denna åsikt torde icke vara
riktig. Skatter och tullar har nämligen andra syften än clearing- och prisutjämningsavgifter.
Den mest påtagliga skillnaden är, alt dessa avgifter
saknar allt samband med fiskaliska intressen. Vidare må erinras att riksdagen
i annat sammanhang, nämligen genom förordningen den 25 maj 1945
angående prisutjämningsavgift, redan lämnat Kungl. Maj:t generellt bemyndigande
att uttaga sådan avgift. Slutligen bör i anslutning till Koopera
-
52
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
tiva förbundets yttrande framhållas att hänsynen till internationella avtal
icke i och för sig torde utgöra hinder för riksdagen att lämna Kungl. Maj :t
fullmakt att pålägga clearing- och prisutjämningsavgifter. Uppkommer fråga
att begagna det lämnade bemyndigandet, måste självfallet noga övervägas
huruvida den tillämnade åtgärden strider mot något av Sverige ingånget avtal.
Här som eljest bör vårt land söka uppfylla sina internationella förpliktelser
och det måste sålunda vara en förutsättning för fullmaktens begagnande,
att åtgärden icke strider mot dem. Det kan emellertid förutses,
att vissa av nu ifrågavarande internationella överenskommelser icke kommer
att tillämpas vid krig eller krigsfara.
I likhet med utredningen finner jag det emellertid vanskligt att avgöra,
huruvida bestämmelserna om fullmakt för Kungl. Maj :t att pålägga clearingeller
prisutjämningsavgifter bör lämnas i den lagstiftning varom här är
fråga. I annat sammanhang har betonats att lagstiftningen icke är avsedd
att användas för andra än försörjningspolitiska syften. Behov av clearingoch
prisutjämningsavgifter torde emellertid föreligga framför allt ur prispolitiska
synpunkter. Härtill kommer att, även om dylik avgift uttages av
andra skäl, den så gott som alltid får prisreglerande verkningar. Det ligger
därför onekligen nära till hands att förorda, att fullmakten meddelas i prisregleringslagen
eller annan särskild lagstiftning med syfte att tillgodose
prispolitiska intressen. I anslutning härtill må erinras om nyssnämnda förordning
om prisutjämningsavgifter, vilken har detta syfte. Av utredningens
ingående redogörelse torde å andra sidan framgå att under utomordentliga
förhållanden åtgärden att pålägga clearing- eller prisutjämningsavgifter i
många fall kan vara den som är bäst ägnad att avhjälpa uppkommen eller
hotande brist på en viktig förnödenhet och att åtgärden således är nödvändig
för att tillgodose rent försörjningspolitiska intressen. Denna omständighet
väger enligt min åsikt tyngre än de skäl, som talar mot utredningens förslag.
Med hänsyn till det anförda förordas även från min sida att den allmänna
fullmaktslagstiftningen skall upptaga bestämmelser, som berättigar Kungl.
Maj:t att, när så är påkallat av försörjningspolitiska skäl, genomföra clearingförfarande
i form av clearingavgifter och clearingbidrag ävensom föreskriva
om uttagande av prisutjämningsavgifter.
Det må emellertid betonas, att ett beslut om clearingförfarande kan få
ogynnsamma verkningar i olika avseenden. Sålunda är, såsom kommerskollegium
framhållit, clearingavgifter ägnade att minska importörens eller
tillverkarens intresse av att nedbringa kostnaderna för varorna. De fördelar
han i vanliga fall har av att hålla lägre kostnader än sina konkurrenter försvinner
nämligen, om han får betala detta i form av avgifter som tillgodoförs
dem. I fråga om förnödenheter som icke importeras utan tillverkas uteslutande
inom landet har utredningen — med instämmande av priskontrollnämnden
— funnit denna olägenhet så betydande, att utredningen avvisat
tanken på att den allmänna fullmaktslagstiftningen skall få användas för
att utjämna priserna på sådana förnödenheter. Enligt utredningens mening
53
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
bör, därest det är behövligt att tillgripa ett clearingförfarande för enbart
inom landet tillverkade förnödenheter, i stället riksdagens samtycke i varje
särskilt fall inhämtas. Visserligen har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
motsatt sig denna begränsning av Kungl. Maj :ts befogenheter enligt
fullmaktslagstiftningen, men det av utredningen anförda skälet härför
synes mig så bärande, att dess linje bör följas.
Icke heller kan bortses från att clearing- och prisutjämningsavgifter —
även om de icke strider mot ingångna internationella avtal — stundom
betraktas med oblida ögon från utländskt håll. Vidare är det obestridligt
att dylika avgifter kan medföra ogynnsamma verkningar för enskilda näringsidkare.
Försiktigheten bjuder därför, att förevarande fullmakt utnyttjas
återhållsamt. Under andra världskriget och under tiden därefter har clearing-
och prisutjämningsförfaranden vanligen kunnat genomföras genom
frivilliga överenskommelser. Jag förutsätter att ett sådant tillvägagångssätt
även i framtiden skall kunna tillämpas och att tvång endast undantagsvis
skall behöva tillgripas. Här som eljest måste den grundsatsen gälla att en
åtgärd, som under normala förhållanden är otänkbar med hänsyn till de
ogynnsamma verkningarna, i ett skärpt krisläge ofta kan så påtagligt gagna
landet eller befolkningen att betänkligheterna får vika.
I anledning av industriförbundets uttalande bör framhållas att ett av försörj
ningspolitiska skäl fattat beslut att belägga exporten av viss vara med
prisutjämningsavgift icke med nödvändighet förutsätter, att det inhemska
priset på varan genom priskontroll hålls på lägre nivå än priset på världsmarknaden.
Detta sammanhänger med att dylikt beslut i och för sig har
denna verkan. I princip kan nämligen exportören sälja varan inom landet
till ett pris, som med avgiftens belopp understiger exportpriset, utan att göra
ekonomisk förlust. Är tillgången på varan god, blir därför följden vanligen
den att exportören i stället för att sälja huvudparten av tillgängliga varupartier
till utlandet utbjuder en större del på hemmamarknaden till lägre
priser och därigenom medverkar till att avhjälpa ett bristläge.
Till sist må i anslutning till grossistförbundets yttrande understrykas att
systemet med prisutjämningsavgifter utgör en av de utvägar som står till
huds för att åstadkomma en reglering av exporten och alt i varje särskilt
fall den anordning bör väljas som kan anses bäst tillgodose det med åtgärden
avsedda syftet.
I likhet med utredningen finner jag, att beslagsinstitutet hädanefter
i regel ej hör användas annat än som förberedande åtgärd till beslut
om avstående av förnödenhet. Såsom i specialmotiveringen kommer att närmare
utvecklas anser jag mig böra biträda utredningens förslag att utbyta
uttrycket »beslag» mot förfogandeförbud.
Likaså tillstyrks den lagtekniska utformning som utredningen
förordat eller alt Kungl. Maj :ts befogenheter enligt den blivande lagstiftningen
uppdelas på en allmän förfogandelag och en allmän ransoneringslag.»
opaginerad Kontrollera mot PDF
54:
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Motionerna I: 391 och II: 499.
Motionärerna erinrar om att utredningens förslag till ransoneringslag i
anslutning till föreskrifterna om auktorisation upptog ett särskilt stadgande
av innehåll, att vid tillämpning av dylik föreskrift skulle tillses att rörlighet
och konkurrens icke begränsas i vidare mån än som med hänsyn till
syftet med föreskriften är oundgängligen erforderligt. Motionärerna delar
departementschefens uppfattning, att detta stadgande icke bör särskilt anknytas
till dessa föreskrifter, men de hemställer att stadgandet intages i lagtexten
såsom en generell bestämmelse. — Redan i detta sammanhang bör
även anmärkas, att enligt motionärernas mening föreskrifterna om auktorisation
innebär ett så allvarligt ingrepp i enskild rätt, att de icke bör vara
tillämpliga i fredstid.
I fråga om prisutjämningsavgifterna kan motionärerna icke ansluta sig
till departementschefens förslag. Dessa avgifter tillför nämligen statsverket
inkomster och är till sina verkningar för den som drabbas av dem jämförliga
med skatter och tullar. Enligt motionärernas mening bör därför prisutjämningsavgifter
icke få uttagas annorledes än efter beslut av Kungl.
Maj:t och riksdagen i varje särskilt fall, och de yrkar därför att stadgandet
härom utgår.
Motionerna I: 392 och II: 497.
Även i dessa motioner hemställes att auktorisation ej skall få genomföras
i fredstid med stöd av föreskrifterna i en allmän fullmaktslagstiftning.
Vidare yrkar motionärerna på de av herr Herlitz anförda skälen, att
bestämmelserna om rätt för Kungl. Maj :t att uttaga prisutjämningsavgifter
skall utgå ur lagstiftningen.
Utskottet.
Alla torde vara ense om att en allmän fullmaktslagstiftning, avsedd att
tillämpas då riket befinner sig i krig eller krigsfara, måste inrymma befogenheter
för Kungl. Maj :t att genomföra förfogandeåtgärder, d. v. s. ålägga
de enskilda medborgarna att avstå viktiga förnödenheter till kronan eller
att för kronans räkning utföra tjänster, som är påkallade ur försörjningssynpunkt.
Enligt propositionen är dessa befogenheter i huvudsak av samma
omfattning som i gällande förfogandelag. De jämkningar, utvidgningar och
inskränkningar som förordas synes utskottet ändamålsenliga och tillstyrkes
därför. Utskottet anser sig emellertid böra understryka vikten av att det
nuvarande stadgandet om förfogandeåtgärder i syfte att bereda bostad åt
husvilla eller att förvara arkivalier m. m. tillgodoses i annan ordning, t. ex.
i civilförsvarslagen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
55
Icke heller har erinrats mot förslaget att fullmaktslagstiftningen skall
medgiva Kungl. Maj :t att genomföra handels-, användnings- och tiansportregleringar,
och även utskottet ansluter sig härtill.
Förslaget att Kungl. Maj :t skall vara berättigad att besluta om auktorisation
i samband med en handels- eller användningsreglering har däremot
väckt allvarliga betänkligheter hos många. Också här är det kravet på största
möjliga rättssäkerhet för den enskilde som gör sig gällande. Utskottet delar
dessa betänkligheter. Otvivelaktigt innebär en auktorisation ett avsteg från
grundsatsen, att varje medborgare skall ha möjlighet att driva näring på
samma villkor och under samma förutsättningar som alla andra. Särskilt
tydligt framträder detta mot bakgrunden av statsmakternas i andra sammanhang
ådagalagda strävan att röja väg för en fri konkurrens inom näringslivet.
Det fordras därför mycket starka skäl för att ett auktorisationssystem
över huvud skall kunna godtagas.
För att icke ändamålet med en genomförd reglering skall äventyras är
det av vikt att meddelade ransoneringsföreskrifter efterlevcs. Såsom departementschefen
understrukit är det särskilt angeläget att de, som i sista hand
har att svara för genomförandet av en reglering eller alltså de som tillverkar,
använder eller idkar handel med den ransonerade förnödenheten, icke bryter
mot utfärdade bestämmelser. Ju allvarligare bristläget är, desto angelägnare
är detta. Erfarenheten från tiden för de båda världskrigen visar
emellertid, att uppgiften att yrkesmässigt handha ransonerade varor icke
alltid kan anförtros vem som helst, utan att vederbörande måste uppfylla
mer eller mindre stränga krav i skilda avseenden. Redan av denna anledning
kan det visa sig nödvändigt att begränsa kretsen av dem, som tillverkar,
använder eller driver handel med en reglerad vara. Myndigheternas möjlighet
att i hela befolkningens intresse övervaka efterlevnaden av en påbjuden
reglering underlättas också avsevärt. Härtill kommer att ett bristläge kan
vara så allvarligt, att en dylik begränsning är oundgängligen erforderlig för
att åstadkomma en ändamålsenlig hushållning med viktig förnödenhet. Tillgången
kan vara så knapp, att förnödenheten ej räcker för tilldelning åt alla
näringsidkare. Under vissa omständigheter kan det sålunda bli nödvändigt
att förordna om auktorisation. Här som eljest gäller att en åtgärd, som under
normala förhållanden är otänkbar, i ett krisläge kan framstå som ofrånkomlig.
I likhet med departementschefen finner utskottet vidare övervägande skäl
tala för att fullmaktslagstiftningen hör inrymma befogenhet för Kungl. Maj :t
att förordna om auktorisation. Kravet på snabbhet och effektivitet måste
kunna tillgodoses också i detta hänseende, och därför kan den sedvanliga
lagstiftningsvägen icke förordas. Såtillvida innebär förslaget ett framsteg i
förhållande till hittills tillämpad praxis som Kungl. Maj:t icke får delegera
denna befogenhet på underordnade myndigheter, något som ganska olta
skedde under andra världskriget.
Uppenbarligen måste vid meddelandet och tillämpningen av föreskrifter
om auktorisation eftersträvas att rörlighet och konkurrens icke begränsas
56
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
i vidare män än som är oundgängligen nödvändigt. Detta är så självklart,
att särskild lagbestämmelse härom icke behövs. Såsom utskottet i annat
sammanhang betonat, är denna princip tillämplig beträffande alla med stöd
av lagstiftningen utfärdade bestämmelser. Principen har för övrigt kommit
till uttryck i såväl förfogandelagen som ransoneringslagen. I dessa lagar
stadgas nämligen, att vid meddelande och tillämpning av förfogande- respektive
regleringsföreskrift skall tillses att den vars rätt därav beröres icke
lider större förfång än av omständigheterna föranledes. Att utfylla detta
stadgande med en särskild föreskrift om att rörlighet och konkurrens icke
får i onödan begränsas finner utskottet överflödigt. Utskottet får därför avstyrka
motionerna I: 391 och II: 499 i denna del.
Också förslaget att lämna Kungl. Maj :t fullmakt att i försörjningspolitiskt
syfte uttaga clearing- och prisutjämningsavgifter har rönt gensaga från olika
håll ur både principiella och andra synpunkter.
Till en början vill utskottet i likhet med departementschefen fastslå, att
hinder i och för sig icke torde föreligga mot att i fullmaktslagstiftningen
inrymma en dylik befogenhet för Kungl. Maj :t. Det bör ytterligare understrykas,
att dessa avgifter icke är att likställa med skatter eller tullar, eftersom
det fiskaliska intresset saknas. I fråga om clearingavgifterna gäller i
princip, att de icke får påläggas i större omfattning än som behövs för att
täcka utgående clearingbidrag samt att Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt
beslutar om användningen av möjligen uppkommande överskott. Prisutjämningsavgifter
uttages visserligen icke för ett på förhand bestämt ändamål,
men även i detta fall bestämmer Kungl. Maj :t och riksdagen om användningen.
Avgifterna tillföres sålunda icke den allmänna budgeten. Ett
belägg för riktigheten av utskottets uppfattning i denna fråga är, att riksdagen
alltsedan år 1945 årligen bemyndigat Kungl. Maj :t att, när behov därav
prövas föreligga ur prispolitiska synpunkter, uttaga prisutjämningsavgift.
Såsom departementschefen framhållit, kan invändas att clearing- och
prisutjämningsavgifter så gott som alltid får prisreglerande verkan och att
de därför bör lämnas utanför denna lagstiftning, vilken har försörjningspolitiskt
syfte. Å andra sidan är det — såsom departementschefen också
funnit — uppenbart att avgifter av detta slag ibland kan medföra så stora
fördelar för landets försörjning av viktiga varor, att möjlighet för Kungl.
Maj:t att pålägga clearing- och prisutjämningsavgifter bör finnas. I likhet
med departementschefen vill emellertid utskottet betona, att denna möjlighet
måste utnyttjas med försiktighet. Clearingavgifter får sålunda icke uttagas
för att utjämna priserna på förnödenheter, som tillverkas eller frambringas
enbart inom landet. Vidare bör tillses att icke dessa avgifter eller
prisutjämningsavgifter pålägges i strid mot avtal, som Sverige ingått med
andra länder, eller eljest när de kan vara ägnade att allvarligt störa våra
handelsförbindelser. Över huvud bör systemet icke begagnas, då det önskade
resultatet lika väl kan uppnås genom andra åtgärder.
57
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
På grund av det anförda får utskottet — med yrkande om avslag å motionerna
1:391 och 11:499 samt 1:392 och 11:497 i denna del — tillstyrka
bifall till vad i propositionen under detta avsnitt hemställts.
IV. Faktiska betingelser för lagstiftningens tillämpning.
Propositionen.
Utredningens förslag innebär, att lagstiftningen skall kunna tillämpas
under tre olika betingelser, nämligen då riket befinner sig i krig eller råkar
i krigsfara (1 § första stycket) eller då till följd av krig eller annan utom
riket inträffad utomordentlig händelse inom riket uppkommit knapphet
eller betydande fara för knapphet å förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk
eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som i övrigt är av vikt
för befolkningen eller produktionen (1 § andra stycket).
När utredningen närmare behandlar frågan, i vilken utsträckning den allmänna
fullmaktslagstiftningen bör vara tillämplig i ett knapphetsläge, som
orsakats av tilldragelser utom riket, framhålls att världspolitiska spänningstillstånd
ofta leder till rustningskonjunkturer, som i sin tur förorsakar
brist på råvaror. Sådan brist eller fara för sådan brist kan ge upphov
till internationella överenskommelser om fördelning eller användning av
olika råvaror, t. ex. kol, järn eller stål. Är vårt land hänvisat till att helt
eller delvis täcka sitt behov av dylik vara genom import, kan det bli nödvändigt
att vidtaga inhemska regleringsåtgärder. Ett deltagande i internationella
råvaruallokeringar kan även tvinga Sverige att införa regleringar
beträffande varor som ej importeras samt t. o. in. i fråga om varor som
exporteras. För att få t. ex. kol kan vårt land nödgas biträda en råvaruallokering
angående järnmalm. Importsvårigheter kan vidare uppstå exempelvis
till följd av inre oroligheter i ett land, från vilket Sverige brukar
importera en ur försörjningssynpunkt särskilt viktig vara. Sådana förhållanden
är ofta svåra att förutse. Är möjligheten att anskaffa varan från
annat håll begränsad, kan samma bristläge uppkomma som vid en avspärrning
under krig. Knapphet på varor kan också uppstå på grund av bristande
jämvikt i betalningsbalansen med utlandet. Beror denna på någon utom
riket inträffad utomordentlig händelse, bör enligt utredningens mening befogenheterna
i den allmänna krislagstiftningen 1''å användas för att råda
bot på varuknappheten.
Utredningen behandlar också frågan, huruvida en lagstiftning, som icke
innehåller förfoganderätt, är tillräcklig för det fall alt riket icke befinner
sig i krig eller krigsfara. Det framhålls därvid till en början att behovet
av förfoganderätt i sådant fall icke framträder med samma styrka som då
riket befinner sig i krig eller krigsfara och att det i vissa lägen kan framstå
som obehövligt att tvångsvis förfoga över nyttigheter. Å andra sidan kan ur
försörjningssynpunkt skillnaden i de olika fallen vara obetydlig. Under ett
krig mellan andra stater kan sålunda vid en viss tidpunkt krigsfara för vårt
58
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
land föreligga, varefter denna upphör utan att därför knappheten på livsviktiga
förnödenheter blir mindre. Med hänsyn härtill, och då det är önskvärt
att fullmakterna i lagtexten görs så vidsträckta att de medger av läget
påkallade ingripanden, hör enligt utredningens uppfattning möjlighet till
förfogande över nyttigheter finnas även då riket icke befinner sig i krig eller
krigsfara. Huruvida en förfoganderätt i visst knapphetsläge är erforderlig
eller ej, får bedömas med ledning av omständigheterna i det särskilda fallet.
Denna prövning bör, såsom närmare utvecklas i följande avsnitt, ankomma
på riksdagen, i samband med att den skall bestämma om och i vilken mån
fullmakt skall lämnas Kungl. Maj :t att tillämpa lagstiftningen. Utredningen
förutsätter — som också framgår av följande avsnitt — att riksdagens prövning
blir noggrann och ingående samt att tillämpningsförordnandet, vilket
må meddelas för högst ett år varje gång, inom ramen för lagstiftningen icke
görs vidare än som vid varje särskilt tillfälle erfordras.
Herr Herlitz anför, att man med hänsyn till jämvikten i vårt statsskick
måste hysa starka betänkligheter mot en förfogande- och ransoneringslagstiftning,
som gäller även då riket icke är i krig eller krigsfara. Likväl måste
man böja sig lör behovet av en på förhand noga övervägd och antagen ramlagstiftning,
som ger de planläggande myndigheterna fasta hållpunkter för
deras arbete och gör illa genomtänkta improvisationer överflödiga. Enligt
herr Herlitz’ mening är det emellertid synnerligen vanskligt att på ett tillfredsställande
sätt ange förutsättningarna för förordnanden i sådana fall, då
riket icke är i krig eller krigsfara. En stor svårighet ligger däri, att lagstiftaren
måste taga sikte på rätt olikartade situationer; å ena sidan den som
föreligger, då efterverkningarna av ett läge där lagarna tillämpats under
krig eller krigsfara gör sig gällande, samt å andra sidan en utomordentlig
situation som uppkommer av helt annan anledning. En annan svårighet är
att i fråga om andra händelser än krig närmare beskriva dessa. När en händelse
skall betecknas som »utomordentlig», är en vansklig bedömningsfråga.
Detsamma gäller det tänjbara begreppet »betydande fara för knapphet».
Det måste beklagas att utredningen nödgats uppge det principiellt betydelsefulla
kravet, alt »utomordentliga förhållanden» skall ha uppkommit för att
lagarna skall lå tillämpas. Huruvida ett visst läge uppkommit »till följd»
av händelser utom riket, blir med nödvändighet en omdömesfråga. I ett invecklat
sammanhang låter det sig sällan göra att utpeka en enda orsak som
avgörande.
Ingen av remissinstanserna har motsatt sig förslaget att fullmaktslagstiftningen
skall kunna tillämpas, då riket befinner sig i krig eller krigsfara.
Däremot är meningarna delade i frågan, huruvida lagstiftningen bör kunna
sättas i tillämpning även under andra betingelser. Visserligen har flertalet
remissinstanser lämnat utredningens förslag utan erinran, men företrädarna
för det enskilda näringslivet har i allmänhet en avvikande uppfattning.
Stockholms handelskammare anför — med instämmande av Smålands
59
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
och Blekinge handelskammare samt handelskammaren i Karlstad — att
utom riket inträffade särskilda förhållanden visserligen kan leda till så allvarliga
brister i försörjningsliänseende, att extraordinära statliga ingrepp
är av nöden. I regel torde dock brådskan icke vara större, än att frågan kan
övervägas av statsmakterna i varje särskilt fall. Dessutom är det ytterst
vanskligt att för andra fall än krig och krigsfara i lagtext fastställa betingelserna
för lagstiftningens ikraftträdande. Bedömandet måste bli subjektivt
och det påverkas lätt av andra syften än dem fulhnaktslagstiftningen avser
att trygga. Enligt handelskammarens uppfattning bör därför Kungl. Maj :ts
befogenheter vara mycket begränsade, då det gäller att vidtaga åtgärder i
andra utomordentliga lägen än krig och krigsfara. Handelskammaren anser,
att denna uppfattning i princip överensstämmer med utredningens egen.
Utredningen förutsätter ju, att i dessa lägen behovet av fullmakter skall"
noggrant prövas. Såvitt handelskammaren kan finna, måste emellertid denna
prövning i praktiken bli tämligen formell. Det kan nämligen ej ens fordras,
att Kungl. Maj :t skall kunna fullständigt ange de skilda konkreta syften
som de begärda fullmakterna avser att tillgodose. Ej heller torde riksdagen
vara benägen att i mera viktiga hänseenden motsätta sig Kungl. Maj :ts
önskemål. Offentliga debatter lär knappast komma till stånd. Författningar,
som tillkommer med stöd av fullmaktslagstiftning, blir icke granskade av
lagrådet. Allmänna rättssäkerhetssynpunkter och intresset av att ej alltför
djupt ingripa i den enskildes rörelsefrihet kan uppenbarligen bättre tillgodoses,
då den sedvanliga lagstiftningsvägen beträds. Härtill kommer att statsregleringar,
som införts under en kris, gärna behålls även då skälet för deras
införande bortfallit. Vidsträckta fullmakter för myndigheterna leder lätt
till rättsosäkerhet och godtycke. Gränsen mellan myndigheternas kompetens
och den enskildes handlingsfrihet blir obestämd. Inom krisförvaltningen
utbildas lätt en felaktig uppfattning om de statliga organens rättigheter
och skyldigheter gentemot den enskilde. Om det i fredstid skulle visa sig
nödvändigt att göra brådskande ingrepp på försörjningsområdet, är det ej
någon olägenhet, om Kungl. Maj :ts befogenheter begränsas till genomförande
av handels- och användningsrcglering samt förordnande om beslag.
Skånes handelskammare anlägger liknande synpunkter och framhåller
därvid bl. a. att riksdagen numera är samlad under större delen av året samt
att i brådskande fall under mellantcrminerna riksdagen relativt snabbt kan
inkallas för att behandla en av Kungl. Maj:t i vanlig ordning gjord framställning
om fullmakt att i visst fall vidtaga eu extraordinär åtgärd på folkförsörjningens
område. För den enskilde näringsidkaren skulle en sådan
lagstiftningsproccdur skapa en ökad känsla av trygghet och förtroende och
därmed även en ökad solidaritet med samhället. Att handelskammaren har
svårt att godtaga en fullmaktslagstiftning för andra utomordentliga lägen
än krig och krigsfara sammanhänger delvis med de mindre gynnsamma erfarenheter,
som stora grupper näringsidkare under efterkrigstiden haft av
förhandlingar med krismyndigheterna. Dessa har nämligen, för alt få näringsidkare
all mer eller mindre frivilligt ansluta sig till olika regleringsåt
-
60
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
gärder, ej sällan hänvisat till de möjligheter som förfogandelagen erbjudit
för åtgärdernas genomförande tvångsvis. Samarbetet gagnas förvisso bäst
av att förhandlingarna förs i en förtroendefull anda och utan hänsyn till
statsmakternas möjligheter att tillgripa lagstiftningsåtgärder. Handelskammaren
hemställer därför, att Kungl. Maj :ts befogenheter, då krig eller krigsfara
ej föreligger, begränsas på sätt Stockholms handelskammare förordat.
Handelskammaren i Göteborg och handelskammaren i Gävle biträder denna
hemställan.
Enligt kommerskollegiets mening är de av handelskamrarna sålunda anförda
skälen för en begränsning av fullmakterna icke övertygande. Kollegiet
understryker, att även under andra utomordentliga förhållanden än
krig och krigsfara ett snabbt ingripande kan vara nödvändigt. Den omgång,
som vidtagande av provisoriska åtgärder i avvaktan på lagstiftning
i ämnet innebär, kan föranleda att det önskade resultatet icke uppnås. Särskild
lagstiftning beträffande varje ingripande skulle vidare kunna medföra
en väsentligt ökad arbetsbelastning för riksdagen.
Civilbefälhavaren i femte civilområdet anser, att den föreslagna lagstiftningen
icke bör reglera andra ingripanden än dem, som måste vidtagas vid
krig eller krigsfara eller vid andra utomordentliga, av krig eller krigsfara
föranledda förhållanden, d. v. s. även under övergångstid efter det kriget
eller krigsfaran upphört. I andra fall bör enligt civilbefälhavarens mening
särskild lagstiftning tillgripas.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och Kooperativa förbundet
ställer sig helt avvisande till förslaget att fullmaktslagstiftningen skulle
gälla i andra lägen än krig och krigsfara.
Riksnämnden bestrider icke, att behov av fullmakter för Kungl. Maj :t kan
föreligga även om riket icke är i krig eller krigsfara. Enligt riksnämndens
uppfattning torde dock frågan om i vilken utsträckning och under vilka
förutsättningar regleringsåtgärder bör tillgripas i fredstid ofta bli föremål
för delade meningar. Bestämmelser härom behövs icke i förväg, då det
står Kungl. Maj :t och riksdagen fritt att vid behov besluta om erforderliga
åtgärder. Härvid kan, om så finns lämpligt, förordnas att fullmaktslagarnas
stadganden skall träda i kraft. Genom att de föreslagna bestämmelserna i
1 § andra stycket inskränker giltigheten till viss tid och till vissa förutsättningar
uppdrages i förväg en gräns för riksdagens befogenhet att i framtiden
medge tillämpning av lagarna. Detta förefaller riksnämnden egendomligt
särskilt som det främsta syftet med lagarna är att ge befogenhet åt Kungl.
Maj :t. Lagarna kan behövas även under andra förutsättningar än som angivits
i förslaget. Riksdagen torde i så fall vara oförhindrad att medge detta
och eventuellt kan paragrafen när som helst ändras. Riksnämnden kan därför
icke finna något fog för de föreslagna bestämmelserna i 1 § andra
stycket.
Kooperativa förbundet framhåller, att nämnda bestämmelser innebär en
utvidgning i förhållande till gällande förfogandelag, eftersom hänvisning
sker till ett knapphetsläge. Lagstiftningen kan nämligen sättas i kraft i
61
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
nästan varje läge, då en internationell knapphet som påverkar även vårt
land uppträder. Minskad tillgång på en eller annan förnödenhet, åtföljd av
höga priser, är en vanligen återkommande företeelse på den internationella
marknaden. Intet synes hindra att lagstiftningens ikraftträdande upptages
till prövning vid varje sådant tillfälle, som är framkallat av utomordentlig
händelse utom riket. Betänkandet innehåller ej heller någon definition på
begreppen »knapphet» eller »fara för knapphet». Förbundet kan därför icke
finna den förordade ramlagstiftningen ändamålsenlig för att bemästra knapphetssituationer
i fredstid, vilka kan uppträda av högst växlande orsaker och
åtföljas av högst växlande yttringar. För att lagstiftningen skall kunna
träda i kraft i dessa fall fordras under alla förhållanden en, formellt sett,
normal riksdagsbehandling. Det förefaller därför förbundet egendomligt, att
denna behandling skulle avse frågan om, vilka delar av en i förväg uppgjord
ramlagstiftning som skulle sättas i kraft, i stället för en proposition berörande
erforderliga befogenheter för Kungl. Maj :t, avpassade efter särarten
av den föreliggande situationen.
Grossistförbundet har i huvudsak samma uppfattning. Enligt förbundets
mening kan bakom ett fastslående av att knapphet är för handen ligga en
bedömning med inslag av de mest skiftande politiska mål. Begreppsbestämningen
är därför av föga betydelse för begränsningen av ett framtida handlande
inom den av utredningen åsyftade ramen.
Även i övrigt har remissinstanserna en del erinringar att göra mot utformningen
av nu berörda bestämmelse.
Departementschefen har anfört följande:
»Såsom i annat sammanhang betonats är grunden för en fullmaktslag, att
sådana förhållanden kan inträda att Kungl. Maj :t bör ha frihet vidtaga en
med lagen avsedd åtgärd utan att behöva inhämta riksdagens samtycke i
form av vanlig lagstiftning. Vissa faktiska betingelser måste in. a. o. vara
uppfyllda för att Kungl. Maj :t skall få använda de i lagen lämnade fullmakterna.
Alltsedan den första förfogandelagens tillkomst har, liksom beträffande
flertalet fullmaktslagar, gällt att Kungl. Maj :t ägt förordna om tillämpning
av lagen, då riket befinner sig i krig eller krigsfara. Nödvändigheten
härav har aldrig varit ifrågasatt och utredningen föreslår också, att
denna ordning skall behållas samt tillämpas jämväl i fråga om den förordade
ransoneringslagen. Ingen av remissinstanserna har haft något att
erinra mot att Kungl. Maj :t, om landet råkar i krig eller krigsfara, får utnyttja
samtliga de befogenheter som anses böra ingå i en allmän fullmaktslagstiftning
av nu förevarande slag. Också enligt min mening talar alla skäl
för en sådan ordning.
Förutom vid krig eller krigsfara får gällande förfogandelag tillämpas vid
andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
Stadgande härom återfanns redan i 1915 års förfogandelag och dess
berättigande i och för sig har knappast varit omstridd. Meningarna har däremot
stundom varit delade, när det gällt att bedöma huruvida berörda be
-
62
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
tingelser kan anses föreligga vid ett visst skede. Särskilt har meningsmotsättningarna
framträtt under övergångstiden efter andra världskriget i samband
med att förordnande om fortsatt tillämpning av nu gällande allmänna förfogandelag
meddelats. Ä ena sidan har anförts att de utomordentliga förhållanden,
som alltjämt var för handen och nödvändiggjorde ransoneringsoch
regleringssystemets bibehållande, väsentligen hade sin grund i världskriget
och att sålunda formellt hinder ej mötte att behålla lagen i kraft.
Från åtskilliga håll har häremot invänts att begreppet »utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden» måste tolkas snävt och att, i allt fall ett par år
efter krigets slut, betingelser för lagens tillämpning saknades; de förhållanden
som åberopats hade i verkligheten andra orsaker, bl. a. inom riket
inträffade händelser.
Det enklaste sättet att undvika antydda meningsskiljaktigheter är onekligen
alt låta den blivande fulhnaktslagstiftningen träda i tillämpning, endast
då riket kommer i krig eller krigsfara. Detta skulle medföra att särskild
lag måste stiftas, så snart eljest någon åtgärd av det slag varom här är fråga
skulle visa sig behövlig. Denna utväg skulle tillfredsställa de företrädare för
det enskilda näringslivet som i detta sammanhang — under åberopande av
att en allmän fullmaktslagstiftning möjliggör alltför långt gående ingrepp
i de enskildas frihet och egendom samt därför knappast uppfyller rättssäkerhetens
krav — mer eller mindre bestämt motsatt sig att lagstiftningen
skall vara tillämplig i fredstid. Hur beaktansvärda dessa synpunkter än är,
talar å andra sidan åtskilliga skäl mot att göra en sådan inskränkning. Sålunda
är det knappast möjligt att ange någon skarp gräns mellan begreppen
krigsfara och andra utomordentliga förhållanden. Exempelvis kan under ett
krig, som ej direkt berör vårt land, förhållandena växla från tid till annan,
så att under vissa skeden krigsfara kan anses föreligga medan så icke är
fallet under andra perioder. Begränsas lagstiftningens tillämplighet till tid,
då riket är i krig eller krigsfara, kan också riskeras att begreppet krigsfara
ges en alltför vidsträckt tolkning, vilket ur andra synpunkter kan vara
olämpligt. Slutligen må erinras att de praktiska olägenheterna av en lagstiftning
i det särskilda fallet mången gång är lika framträdande antingen
den tillämnade åtgärden har sin grund i krig eller krigsfara eller den orsakas
av andra därmed jämställda händelser. Svårigheterna att förse befolkningen
eller försvaret med viktiga förnödenheter kan vara lika påtagliga i
båda fallen. Också här gäller att syftet med erforderliga åtgärder kan äventyras,
om dessa blir kända i förväg, och att de därför måste kunna genomföras
tillräckligt snabbt. Ett behörigt hänsyntagande till de olika synpunkter
som sålunda kan anföras leder enligt min mening till att lagstiftningen
icke kan begränsas till att avse allenast krig eller krigsfara utan att den
måste kunna tillämpas även under andra förhållanden.
När det gäller att närmare ange övriga betingelser för lagstiftningens
tillämplighet än krig och krigsfara, vari landet befinner sig, är det
emellertid, med hänsyn till de betänkligheter som kan anföras mot en sådan
lagstiftning, angeläget tillse att tillämplighetsområdet icke blir för vidsträckt
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
63
och att hithörande stadganden blir så entydiga som möjligt. Utredningen
har också strävat efter att tillgodose dessa båda synpunkter.
Sålunda bör enligt utredningens mening av lagtexten otvetydigt framgå,
att inom riket knapphet eller betydande fara för knapphet
måste ha uppkommit på förnödenhet för att Kungl. Maj :t skall få utnyttja
fullmakterna. Den sålunda uppställda förutsättningen innebär —
såsom utredningen framhållit — en avsevärd inskränkning i förhållande
till vad som gäller enligt 1939 års allmänna förfogandelag. Denna begränsning
synes mig fullt naturlig såsom överensstämmande med de riktlinjer,
som uppdragits för att ange lagstiftningens allmänna syfte, nämligen att
avhjälpa och förebygga knapphetslägen på försörjningsområdet. Det kan
därför knappast anses tillrådligt alt, såsom landsorganisationen förordar,
låta lagstiftningen bli tillämplig även då sådant läge ej föreligger. Detta
skulle innebära ett klart avsteg från nämnda syfte. — Med anledning av
de uttalanden som ordet »knapphet» föranlett från ett par håll må framhållas,
att det torde vara ogörligt att finna ett uttryck som icke lämnar utrymme
för olika tolkningar. Ordet »knapphet» får visserligen anses ha en
något vidare innebörd än »brist», men det innebär dock att tillgången på
förnödenheten på ett påtagligt sätt understiger den normala. Också i fråga
om uttrycket »betydande fara för knapphet» framträder svårigheterna att
skapa ett begrepp som icke är tänjbart. Uttrycket synes dock vara tillräckligt
tydligt för att icke bli misstolkat. De farhågor som grossistförbundet
hyser i detta sammanhang synes mig överdrivna. Det saknas nämligen
grundad anledning antaga, att statsmakterna skulle fastslå förhandenvaron
av ett knapphetsläge enbart för att med hjälp av fullmaktslagstiftningen
söka uppnå ett allmänpolitiskt mål. Slutligen bör i anslutning till industriförbundets
yttrande betonas att en gradering mellan sådana förnödenheter,
som är särskilt viktiga ur försörjningssynpunkt, och andra förnödenheter
varken är möjlig eller lämplig. Även i detta sammanhang bör det räcka med
den allmänna förutsättningen för lagstiftningens tillämplighet, nämligen att
förnödenheten skall vara behövlig för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap
eller i övrigt vara av vikt för befolkningen eller produktionen.
Såsom utredningen framhållit kan knapphet eller betydande fara för
knapphet på förnödenhet uppkomma till följd av händelse som inträffat
antingen inom eller utom riket. Utredningen avvisar tanken på att tilldragelser
inom landet skulle kunna föranleda tillämpning av fullmaktslagstiftningen.
Härav följer att exempelvis den föreslagna ransoncringslagcn icke
får tillgripas för alt genomföra en handelsreglering i ett bristläge, som väsentligen
har sin grund i arbetskonflikter, missväxt, ishinder o. dyl. Ingen
av remissinstanserna har haft något att invända mot utredningens ståndpunkt.
Ett par av dem ifrågasätter visserligen, om icke den förordade lagstiftningen
borde vara tillämplig även i sådana fall, men de har slutligen
stannat för att tillräckliga skäl härför icke kan anses föreligga.
Icke heller enligt min mening är anledning att frångå utredningens för
-
64
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
slag. I fråga om tilldragelser inom riket av den art att de påverkar förhållandena
på försörjningsområdet finns uppenbarligen möjligheter att följa
utvecklingen. Plötsliga knapphetslägen torde sällan uppkomma och tiden
lärer därför medgiva lämpliga planeringsåtgärder i förväg. Skulle lagstiftning
visa sig nödvändig, bör den ske i vanlig ordning.
Däremot har utredningen funnit erforderligt, att fullmaktslagstiftningen
skall kunna utnyttjas om knapphetsläget uppkommit genom krig eller
annan utom riket inträffad utomordentlig händelse.
Obestridligen är i sådant fall skälen för en tillämpning av lagstiftningen
långt starkare. Vårt land kan i dylika fall ofta icke påverka händelseförloppet
och kan oförmodat ställas inför ett läge, där knapphet på viktiga förnödenheter
uppstått eller hotar och som icke går att bemästra genom import
eller ökad inhemsk produktion.
Mot den av utredningen föreslagna lydelsen kan givetvis invändas att ordet
»utomordentlig» icke är entydigt utan kan föranleda tolkningssvårigheter.
Uppenbart är emellertid att de situationer som här åsyftas är så många
och av så skiftande slag att det svårligen låter sig göra att i en lagtext uttömmande
angiva dem.
I likhet med utredningen finner jag, att ett krig mellan främmande stater
är en sådan händelse som ■—- därest övriga förutsättningar är uppfyllda —
skall kunna föranleda lagstiftningens tillämpning, samt att det är i och för
sig likgiltigt huruvida kriget pågår eller upphört eller om det innebär eller
i ett tidigare skede inneburit fara för vårt land. Ett stadgande av detta innehåll
måste för övrigt anses ha ännu större berättigande än det hade vid sin
tillkomst. Ett krig förorsakar nämligen numera vanligen katastrofala rubbningar
i de krigförande ländernas hela samhällsliv och verkningarna härav
uppträder ofta bl. a. i form av påfrestningar för andra länders näringsliv
på ett mera påtagligt sätt än tidigare.
Det kan icke förnekas att också andra utomlands timade tilldragelser än
krig kan ha svåra och ej förutsedda följder för vårt land ur försörjningssynpunkt.
Utredningen nämner i detta sammanhang främst världspolitiska
spänningstillstånd, internationella råvaruallokeringar samt inbördeskrig eller
andra inre oroligheter i främmande länder. De skäl som utredningen anfört
för att sådana och liknande utomordentliga händelser bör möjliggöra
ingripanden enligt fullmaktslagstiftningen synes mig bärande. Också här
gör sig den senaste tidens snabba utveckling på olika områden starkt gällande.
Tilldragelser som direkt hänför sig till ett eller flera land kan till
följd av den alltmer framträdande internationella gemenskapen lätt påverka
förhållandena i andra länder.
Såsom herr Herlitz och en del remissinstanser framhållit kan det självfallet
många gånger vara vanskligt att bedöma, huruvida ett inom riket uppkommet
knapphetsläge är en följd av utomlands inträffade händelser eller
har andra orsaker. Det måste dock förutsättas, att prövningen av denna
fråga blir noggrann och att den sker efter objektiva och sakliga grunder.
Vid ett ställningstagande till frågan om lagstiftningen skall gälla även
65
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
under andra förhållanden än krig eller krigsfara bör även beaktas det i följande
avsnitt framlagda förslaget, att Kungl. Maj:t under tid, då riket icke
är i krig eller krigsfara, får begagna fullmakterna endast med samtycke av
riksdagen, samt att samtycket kan begränsas till viss eller vissa fullmakter.
Det ligger sålunda i riksdagens hand att avgöra, huruvida betingelserna för
lagstiftningens tillämpning i allo är uppfyllda. Vidare blir det riksdagens
sak att pröva, vilken eller vilka fullmakter som lämpligen bör lämnas med
hänsyn till det föreliggande läget. Jag kan därför icke dela de betänkligheter,
som från några handelskammares sida framförts mot tanken att samtliga i
lagstiftningen inrymda fullmakter skall kunna tillämpas även om landet
icke befinner sig i krig eller krigsfara.
På grund av det anförda tillstyrker jag utredningens förslag, att den allmänna
fullmaktslagstiftningen skall kunna tillämpas —- förutom då riket
befinner sig i krig eller krigsfara — när till följd av krig mellan främmande
makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit
knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet.
Slutligen må nämnas att jag icke biträder de synpunkter som anförts av
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Det vill synas som om riksnämnden
finner en i fredstid gällande fullmaktslagstiftning vara närmast
till hinders, såvida den ej kan tillämpas även under andra betingelser än de
av utredningen förordade. Av vad tidigare sagts torde emellertid framgå att
det knappast kan tänkas uppkomma ett ur försörjningssynpunkt så allvarligt
läge, att icke antingen fullmaktslagstiftningen får utnyttjas eller tiden
medger andra planeringsåtgärder eller särskild lagstiftning. Den omständigheten
att lagarna i fredstid får sättas i kraft endast under vissa betingelser
torde å andra sidan icke — såsom jämväl Kooperativa förbundet och grossistförbundet
tycks mena — föregripa eller försvåra åtgärder av samma eller
liknande slag, därest under andra betingelser dylika åtgärder av statsmakterna
bedöms som ändamålsenliga. Bedömandet måste rimligen bli detsamma,
vare sig fullmaktslagstiftningen finns eller icke. I anslutning till
handels- och industrikommissionens uttalande må till sist understrykas att
den praktiska fördelen med en i fredstid tillämplig fullmaktslagstiftning
framför allt är den, att riksdagsbehandlingen kan påbörjas kort tid efter det
den utomordentliga händelsen inträffat, eftersom tidsödande och omfattande
förarbeten icke är erforderliga.»
I anledning av vad lagrådet anfört i sitt yttrande har departementschefen
i propositionen vidare förordat, att fullmaktslagstiftningen skall kunna
tillämpas även i sådant fall, där ett knapphetsläge orsakats av krig, vari
riket har befunnit sig.
Motionen 11:498.
Motionärerna bestrider icke, att en allmän fullmaktslagstiftning är ofrånlig
i händelse av krig eller krigsfara, men de kan icke finna att en sådan
lagstiftning behöver beslutas långt i förväg för att i fredstid uppkomna
5 Bilutng till riksdagens protokoll 1954. 9 samt. 2 avd. Nr 19.
66
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
knapphetslägen skall kunna bemästras. Material för en sådan lagstiftning
— att gälla under utomordentliga förhållanden — finnes i de förslag till
förfogandelag och ransoneringslag som framlagts i propositionen. Tidsutdräkt
behöver icke uppstå, om betingelserna för lagarnas tillämpning i vissa
avseenden anses böra utsträckas. Det förutsättes nämligen, att Kungl. Maj :t
hemställer att få tillämpa lagarna under fredstid endast efter noggrant övervägande
inom Kungl. Maj :ts kansli, och en sådan hemställan kräver en
allvarlig prövning av riksdagen och dess organ. Sådana överväganden måste
ske med utgångspunkt från ett aktuellt behov, och de kommer till stånd vare
sig det gäller tillämpning av en redan given lag eller stiftande av ny lag.
Enligt motionärernas mening är det icke motiverat med ett allmänt förhandsgodkännande
av att dessa lagar i sin helhet får tillämpas under fredstid.
De invändningar, som i denna fråga rests från det enskilda näringslivets
företrädare och från riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
synes äga sådan styrka, att riksdagen nu bör avböja att besluta om lagstiftning
avsedd att användas även under tid, då riket ej är i krig eller krigsfara.
Motionärerna hemställer därför, att riksdagen beslutar att de blivande
förfogande- och ransoneringslagarna får avse endast förhållanden under krig
och krigsfara.
Motionerna I: 346 och II: 451.
Också i denna motion hemställes — under hänvisning till den under remissbehandlingen
framförda kritiken — att lagstiftningen icke skall få tilllämpas
under andra än nyssnämnda betingelser.
Motionerna I: 393 och II: 497.
På de skäl som anförts av herr Herlitz anser sig motionärerna i princip
kunna tillstyrka förslaget om en lagstiftning, som kan komma att tillämpas
även i fredstid. Såsom anmärkts under föregående avsnitt hemställer emellertid
motionärerna, att föreskrifter om auktorisation icke får meddelas utan
stöd av lagstiftning i det särskilda fallet, med mindre riket är i krig eller
krigsfara.
Motionerna I: 391 och II: 499.
Motionärerna biträder sistnämnda hemställan samt yrkar att detsamma
skall gälla i fråga om handels- och användningsförbud enligt 36 § ransoneringslagen.
Motionen II: 496.
I motionen hemställes att efter 1 § tredje stycket i den blivande förfogandelagen
intages ett stycke av följande lydelse:
»Vägrar företag eljest att hålla i gång viktig produktion och skada härav
vållas den berörda arbetskraften och samhället, exempelvis den kommun
inom vilken det är beläget, äger Konungen förordna att vad i 2 § första
stycket samt 3—9 §§ stadgas skall äga tillämpning.»
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
67
Utskottet.
Beträffande fullraaktslagar av det slag varom här är fråga gäller regelmässigt,
att de kan sättas i tillämpning då riket kommer i krig eller krigsfara.
Att i detta sammanhang frångå denna ordning har icke ifrågasatts
från något håll. Tvistigt är däremot spörsmålet, om och i vilken mån sådan
lagstiftning bör 1''å användas under andra betingelser. Visserligen har
ingen förnekat att även under fredliga förhållanden försörjningsläget kan
framtvinga statliga ingripanden, men enligt mångas uppfattning får en fullmaktslagstiftning
icke utnyttjas i dylikt fall, då i stället sedvanlig lagstiftning
bör väljas. Också här framträder kravet på största möjliga rättssäkerhet
för de enskilda medborgarna. Det torde dock ej behöva befaras, att detta
krav i nämnvärd mån skulle eftersättas, därest den i propositionen föreslagna
ordningen genomfördes. Enligt utskottets mening talar flera skäl, både
praktiska och andra, för denna ordning.
Såsom departementschefen i åtskilliga sammanhang betonat, är den mest
påtagliga praktiska fördelen, att mer eller mindre omfattande lagstiftningsarbeten
inom Kungl. Maj :ts kansli undvikes, varjämte den ofta tidskrävande
lagrådsbehandlingen blir överflödig. Har t. ex. fullmaktslagstiftningen
varit i tillämpning under ett krig, vari riket befunnit sig och som medfört
en utpräglad knapphet på viktiga förnödenheter, bör det väl räcka att riksdagen
efter krigets slut på begäran lämnar Kungl. Maj :t fullmakt att alltjämt
tillämpa lagstiftningen helt eller delvis. Enligt utskottets åsikt skulle
det i sådant fall framstå som meningslöst att belasta statsmakterna med att
utarbeta och antaga en helt ny lag i ämnet. Ett liknande läge uppkommer
därest fullmaktslagstiftningen tillämpats under tid när riket varit i krigsfara
samt denna upphör, utan att försörjningssvårigheterna minskas. Också
då bör det vara tillfyllest, om riksdagen efter prövning av föreliggande omständigheter
lämnar Kungl. Maj :t erforderliga fullmakter inom ramen för
lagstiftningen. En viktig synpunkt i detta sammanhang är, att det av psykologiska
skäl vanligen är angeläget att i det längsta dröja med att fastslå
förhandenvaron av krigsfara — något som kunde vara frestande i ett snarlikt
läge därest lagstiftningen eljest icke skulle få utnyttjas.
Uppenbarligen kan andra utomordentliga händelser än krig och krigsfara
oförmodat försätta de statliga organen i det läget, att de genast måste
vidtaga lämpliga åtgärder för att trygga befolkningens eller krigsmaktens
försörjningsbehov. Lika klart är, att det då icke är tillrådligt att anlita den
vanliga lagstiftningsvägen. Erfarenheten har lärt, att åtgärderna i så fall
kommer för sent för att åsyftad verkan skall kunna uppnås. Det är sålunda
ur beredskapssynpunkt nödvändigt att ha tillgång till en i förväg utarbetad
och av riksdagen godkänd ramlagstiftning, inom vilken Kungl. Maj :t efter
samtycke av riksdagen äger vidtaga av krisläget betingade åtgärder. Enligt
utskottets mening fyller den nu föreslagna fullmaktslagstiftningen alla rimliga
anspråk i detta hänseende. Utskottet delar också departementschefens
68
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
uppfattning, att lagstiftningen icke gärna kan vara till hinders för de på folkförsörjningens
område planerande myndigheterna. Skulle mot förmodan
andra åtgärder än sådana som är tillåtna enligt förfogande- och ransoneringslagarna
visa sig nödvändiga, torde tiden alltid medge lagstiftning i vanlig
ordning.
På grund av det anförda får utskottet avstyrka bifall till det i motionerna
1:346 och 11:451 samt 11:498 framställda yrkandet, att den blivande fullmaktslagstiftningen
över huvud taget ej skall få tillämpas under tid, då riket
icke är i krig eller krigsfara.
Ej heller kan utskottet biträda tanken, att lagarna skulle upptaga ett
stadgande som — såvitt angår tid som nyss sagts — på förhand inskränkte
lagarnas tillämplighet till någon eller några befogenheter. En sådan ordning
synes utskottet föga ändamålsenlig. Riksdagen bör i princip ha möjlighet
att lämna Kungl. Maj :t alla de fullmakter, som med hänsyn till försörj
ningsläget bedömes som erforderliga. Finner riksdagen läget medgiva
en begränsning av de Kungl. Maj :t tillkommande befogenheterna, har riksdagen
fria händer att besluta härom.
Under hänvisning till vad nu anförts får utskottet avstyrka bifall också till
motionerna I: 391 och II: 499 samt I: 392 och II: 497 i denna del.
I likhet med departementschefen ansluter sig utskottet till utredningens
förslag, att de blivande förfogande- och ransoneringslagarna — frånsett det
fall att försörjningssvårigheterna orsakats av krig, vari riket befunnit sig
— icke skall få tillämpas i anledning av någon inom riket inträffad händelse.
I dylikt fall är det föga antagligt, att ett ur försörj ningssynpunkt
så allvarligt läge kan uppkomma, att icke andra planeringsåtgärder eller
lagstiftning i vanlig ordning kan tillgripas. Med denna utgångspunkt bortfaller
varje tanke på att låta lagstiftningen bli tillämplig t. ex. för att tvinga
den företagare, som under fredliga förhållanden av en eller annan anledning
nedlagt sin rörelse, att överlåta denna på kronan eller att driva den för
kronans räkning.
Utskottet får alltså avstyrka bifall till motionen 11:496.
I fråga om arten av de utomlands inträffade händelser, som skall kunna
föranleda lagstiftningens tillämpning, biträder utskottet de riktlinjer som
i detta hänseende uppdragits av utredningen och departementschefen. Vidare
synes det utskottet välbetänkt att göra tillämpligheten beroende av att
inom riket uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet på viktiga
förnödenheter. Utskottet är väl medvetet om att det i praktiken kan
bli vanskligt att avgöra, huruvida ett knapphetsläge verkligen föreligger
eller om ett dylikt läge har sin grund i tilldragelser utom riket eller sammanhänger
med förhållanden inom landet. Utskottet förutsätter emellertid,
att riksdagen varje gång fullmakter begäres så ingående som möjligt prövar
dessa och andra hithörande frågor.
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
69
V. Giltighetstid och formella förutsättningar för lagstiftningens tillämpning.
Propositionen.
Departementschefen har anfört följande:
»De under första världskriget utfärdade allmänna förfogandelagarna var
tidsbegränsade; de gällde högst ett år i sänder. Samma ordning tillämpades
ursprungligen beträffande 1939 års förfogandelag. Förfoganderättskommittén
föreslog emellertid i sitt år 1949 framlagda betänkande angående vissa
ändringar i förfogandelagen, att denna i fortsättningen skulle gälla för obestämd
tid. I den proposition (nr 210/1949) som på grundval av betänkandet
utarbetades förklarade föredragande departementschefen sig biträda själva
tanken i detta förslag, men med hänsyn till den blivande grundliga översynen
av lagen förordades att giltighetstiden i avvaktan på resultatet härav
skulle begränsas till utgången av år 1952. Detta blev också riksdagens beslut.
Sedermera har lagen förlängts till den 1 juli 1954.
Vid bedömande av spörsmålet, huruvida den föreslagna fullmaktslagstiftningen
bör göras permanent eller tidsbegränsad, måste till en början
beaktas att den skall tillämpas, då riket befinner sig i krig eller krigsfara.
Såsom i andra sammanhang betonats är det av synnerlig vikt att Kungl.
Maj :t omedelbart kan utnyttja sina befogenheter enligt lagstiftningen, om
något av dessa båda fall inträffar. Den första förutsättningen för att så skall
kunna ske är, att den lagstiftning som inrymmer befogenheterna är i kraft.
Ur denna synpunkt är det av ringa värde att allenast ha en tidsbegränsad
fullmaktslagstiftning. Risken för ett oväntat angrepp på vårt land torde
aldrig kunna helt uteslutas, och statsmakterna skulle med hänsyn härtill
vara tvingade att förlänga giltighetstiden varje gång denna utlöpt. Det framstår
också såsom föga ändamålsenligt att, så länge riket befinner sig i krig
eller krigsfara, med vissa mellanrum behöva stifta särskild lag allenast för
att utsträcka nämnda tid. Härtill kommer, såsom utredningen framhållit,
att en permanent lagstiftning är till stor fördel för det planeringsarbete som
nödvändigt måste utföras i förväg för att möta svårigheterna på försörjningsområdet
vid krig eller krigsfara.
Om det sålunda framstår såsom riktigt och ändamålsenligt att lagstiftningen,
i vad den hänför sig till krig och krigsfara, får gälla utan tidsbegränsning,
är frågan mera vansklig i vad den rör lagstiftningens tillämpning
under fredstid. I ett sådant läge är tidsnöden icke så påtaglig, och det
kan därför med hänsyn till de principiella betänkligheterna ifrågasättas, om
lagstiftningen verkligen bör äga giltighet för obegränsad tid. I detta sammanhang
erinrar utredningen, att enligt gällande förfogandelag riksdagens
samtycke krävs för att lagen skall få tillämpas, då riket icke befinner sig i
krig eller krigsfara, och att samtycket gäller för högst ett år varje gång.
Såsom utredningen framhåller, medför denna omständighet att skillnaden
mellan eu permanent och tidsbegränsad lagstiftning blir ringa ur riksdagens
synpunkt. Denna ordning bör enligt vad nedan sägs behållas.
70
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
På grund av det anförda finner jag mig böra förorda bifall till utredningens,
av remissinstanserna utan erinran lämnade förslag, att de blivande förfogande-
och ransoneringslagarna icke skall vara tidsbegränsade.
Enligt gällande förfogandelag är den formella förutsättningen för att lagen
skall träda i tillämpning, att Kungl. Maj :t förordnar härom. Befinner
sig riket i krig eller krigsfara, må förordnandet meddelas utan
riksdagens hörande. Skyldighet föreligger dock att inom viss kortare tid inhämta
riksdagens samtycke. Enligt utredningens förslag skall i huvudsak
samma ordning tillämpas beträffande de ifrågasatta förfogande- och ransoneringslagarna.
Utredningen har dock övervägt tanken att låta lagarna
träda i automatisk tillämpning, om riket kommer i krig. Det framhålls
att vid ett modernt blixtkrig hinder kan möta att inhämta riksdagens godkännande.
Av principiella skäl vill emellertid utredningen upprätthålla kravet
på sådant godkännande och anser frågan böra prövas i större sammanhang
för att lösas efter enhetliga linjer i skilda fall. I likhet med ett par remissinstanser
finner jag emellertid, att lagarna knappast skulle fylla sin
uPPS*lt som beredskapslagar på ett tillfredsställande sätt, om de icke träder
i tillämpning i samma ögonblick som kriget bryter ut. Det kan framhållas
att andra fullmaktslagar som behandlats under senare år utformats så att de
blir automatiskt tillämpliga, om landet skulle råka i krig. Detta gäller ej
endast den av utredningen särskilt omnämnda lagen utan även — sedan
den 12 mars 1953 — lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser
angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet
vid krig eller krigsfara in. in. Också förslaget till krigssjukvårdslag har en
bestämmelse av denna innebörd. På grund härav vill jag förorda att de blivande
förfogande- och ransoneringslagarna skall, därest riket kommer i krig,
träda i tillämpning utan särskilt förordnande och utan riksdagens godkännande.
Kravet på en omedelbar tillämpning är icke lika starkt, då riket kommer
i krigsfara. I sådant fall torde Kungl. Maj :ts förordnande kunna avvaktas
och ej heller synes det vara till olägenhet, om riksdagens godkännande
måste begäras och lämnas inom viss tid efter det förordnandet meddelats.
Den för nuvarande förfogandelag i detta hänseende gällande ordningen
bör därför, såsom utredningen förordat, tillämpas i fråga om den
blivande fullmaktslagstiftningen. Utredningens förslag, att den tidrymd inom
vilken riksdagen efter underställandet skall lämna sitt godkännande bör
utsträckas från en till två månader, synes ändamålsenligt och tillstyrks
därför.
Vad slutligen angår tid, då riket icke är i krig eller krigsfara,
innebär utredningens förslag att Kungl. Maj :t må förordna om tilllämpning
av lagstiftningen endast under förutsättning av riksdagens samtycke.
Sådant förordnande får vidare enligt förslaget meddelas för högst
ett år i sänder och kan inskränkas till en eller flera fullmakter. Mot förslaget,
som i denna del bygger på nuvarande förfogandelag, har remissinstanserna
icke haft något i och för sig att invända. Enligt min mening är
Andra lagutskottets utlåtande nr 19. 71
den föreslagna ordningen ägnad att minska de betänkligheter, som ur principiell
synpunkt kan anföras mot en också i fredstid gällande allmän fullmaktslagstiftning.
Kravet på riksdagens samtycke borgar för att de tilltänkta
lagarna icke utnyttjas för ändamål, som strider mot deras syfte. Frågan,
huruvida samtliga förutsättningar för lagarnas tillämpning är för handen,
avgörs under sedvanliga parlamentariska former. Vid riksdagsdebatterna
kan frågan allsidigt belysas och riksdagen kan tillse, att endast sådana fullmakter
lämnas som är behövliga med hänsyn till föreliggande läge. Dessutom
har riksdagen möjlighet att avpassa fullmakternas giltighetstid efter
förhållandena i det särskilda fallet, överhuvud finns alla förutsättningar
för att hithörande spörsmål skall bli lika noggrant prövade av riksdagen
som då det gäller att antaga ny lag. Enligt min mening saknas skäl förmoda
att riksdagen skulle försumma att göra en sådan prövning. Särskild
föreskrift om att ingripanden enligt lagstiftningen får ske endast då läget
så påkallar synes mig därför överflödig. På grund av det anförda tillstyrker
jag utredningens förslag.»
Utskottet.
Förslaget, att de blivande förfogande- och ransoneringslagarna icke skall
vara tidsbegränsade, synes välbetänkt och tillstyrkes därför av utskottet.
Likaså finner utskottet ändamålsenligt, att lagstiftningen avses träda i
automatisk tillämpning, om riket råkar i krig. Denna ordning återfinnes i
flera liknande lagar, som riksdagen under senare tid antagit. Ej heller finnes
något att erinra mot vad departementschefen förordat beträffande förutsättningarna
för lagstiftningens tillämplighet, då riket kommer i krigsfara.
Vad slutligen angår förfarandet då fråga uppkommer att sätta lagstiftningen
i tillämpning under tid, när riket ej är i krig eller krigsfara, har i
propositionen förordats att den ordning, som i detta hänseende gäller enligt
nuvarande förfogandelag, skall behållas. När utskottet såsom framgår
av framställningen under föregående avsnitt — anslutit sig till förslaget
att förfogande- och ransoneringslagarna skall kunna användas även
under fredliga förhållanden, har utskottet fäst synnerlig vikt vid att Kungl.
Maj :t i sådant fall icke äger utnyttja någon fullmakt, förrän riksdagen lämnat
sitt samtycke. Det är sålunda riksdagen, som har avgörandet i sin hand.
Vidare bör betonas att de föreslagna bestämmelserna möjliggör en smidig
anpassning efter vad läget anses kräva. Riksdagens samtycke lar icke gälla
längre tid än ett år och det kan begränsas till kortare tid. Samtycket kan
inskränkas till vissa bestämda fullmakter. Riksdagen bar alltså möjlighet
föreskriva, att t. ex. auktorisation, prisutjämningsavgifter eller handels- och
användningsförbud icke får förekomma. Vid prövningen av fullmakternas
omfattning bör grundsatsen vara, att sådana fullmakter skall väljas som
medför minsta möjliga rubbningar i näringslivet och minst ingriper i enskild
rätt. Kungl. Maj:ts befogenheter får icke vara vidare än som finnes nödvän
-
72
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
digt för att uppnå målet. Såsom departementschefen understrukit, torde alla
förutsättningar föreligga för att dessa frågor skall bli lika noggrant prövade
av riksdagen som när det gäller att stifta ny lag.
VI. Riksdagens medverkan vid tillämpning av lämnade fullmakter.
Propositionen.
Departementschefen har i denna fråga anfört följande.
»Såsom i andra sammanhang nämnts kan de åtgärder, som Kungl. Maj:t
under närmare angivna förutsättningar får vidtaga med stöd av den blivande
fullmaktslagstiftningen, innebära allvarliga ingrepp i näringslivet och enskildas
rätt. Med hänsyn härtill är det i och för sig önskvärt att riksdagen i
en eller annan form kan övertyga sig om att åtgärderna icke blir mer ingripande
än nödvändigt. Framförallt gäller detta under tid, då riket icke är i
krig eller krigsfara. Utredningen har ägnat detta spörsmål särskild uppmärksamhet
och noga prövat de olika vägar som står till buds. I allt väsentligt
kan jag biträda de slutsatser vartill utredningen kommit.
På de av utredningen anförda skälen finner jag det sålunda icke böra föreskrivas
skyldighet för Kungl. Maj:t att i samband med att fullmakter begärs
lämna riksdagen redogörelse för de åtgärder som avses bli genomförda. Det
bör ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra, huruvida och i vilken omfattning
en sådan redogörelse kan lämnas utan att syftet med den begärda fullmakten
äventyras till skada för folkförsörjningen.
Spörsmålet om lämpligheten av att göra en utav Kungl. Maj :t genomförd
regleringsåtgärd beroende av riksdagens godkännande i efterhand behandlades
ingående redan i samband med 1949 års ändringar i nuvarande förfogandelag.
Statsmakterna fann dock då, att flera omständigheter talade
mot en dylik ordning. Sålunda framhölls att en endast provisoriskt gällande
reglering skulle medföra osäkerhet och ovisshet samt hålla samtidigt med
regleringens införande träffade överenskommelser svävande, ävensom att
riksdagen kunde känna sig nödsakad att taga ansvaret för en dylik reglering
för att därigenom undvika olägenheterna av att kullkasta redan vidtagna
åtgärder. Samma invändningar kan fortfarande göras mot tanken att i en
allmän fullmaktslagstiftning tillerkänna Kungl. Maj :t endast villkorliga befogenheter.
Vidare bör beaktas att ett underställningsförfarande av detta
slag kan medföra en avsevärd arbetsbelastning för statsmakterna. Såsom
utredningen erinrar torde hinder ej möta för riksdagen att under tid, då
riket icke är i krig eller krigsfara, om så anses lämpligt i det särskilda fallet
föreskriva, att endast provisoriska åtgärder får vidtagas med stöd av lämnad
fullmakt.
Den av utredningen anvisade vägen att låta riksdagen företrädas av ett
särskilt organ, med vilket Kungl. Maj :t samråder innan åtgärder genomförs
på grundval av meddelade fullmakter, synes vara i och för sig framkomlig.
Såsom utredningen påpekat torde dock de nuvarande permanenta organen
73
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
— riksbanks- och riksgäldsfullmäktige samt utrikesnämnden — knappast
vara lämpade att medverka vid rent försörjningsmässiga avgöranden. På
grund härav och då frågan om skapandet av ett nytt organ med denna och
andra liknande uppgifter fordrar särskilda undersökningar och överväganden
finner jag lika med utredningen, att denna fråga, om så anses lämpligt,
får lösas i ett större sammanhang.
Slutligen avstyrker jag i likhet med utredningen ett uttryckligt stadgande
om skyldighet för Kungl. Maj:t att underrätta riksdagen om de åtgärder,
som genomförts med stöd av lämnade fullmakter. Bl. a. torde det icke vara
tillrådligt att binda en sådan redogörelse vid viss form. Jag vidhåller också
min i propositionen nr 193/1951 uttalade åsikt, att meddelanden enligt § 56
riksdagsordningen icke är ett ändamålsenligt förfarande. Det sagda innebär
självfallet icke, att redogörelse till riksdagen om vidtagna åtgärder ej
skall lämnas. Härför finns dock flera andra möjligheter. Sålunda kan, såsom
utredningen betonat, redogörelser avges — förutom i form av svar på enkla
frågor eller interpellationer — vid remissdebatter eller allmänna ekonomiska
debatter. Vidare är det naturligt, att Kungl. Maj :t i samband med
att nya fullmakter begärs eller då en allmän översikt av det ekonomiska
läget lämnas redogör för hur meddelade fullmakter utnyttjats.»
Motionerna 1:392 och II: 497.
Motionärerna hemställer, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj .t
hemställa om utredning angående möjligheterna att skapa ett särskilt, av
riksdagen utsett organ för medverkan vid tillämpningen av de blivande förfogande-
och ransoneringslagarna.
Utskottet.
Efter ingående prövning av frågan har utredningen stannat för att den blivande
lagstiftningen icke lämpligen bör upptaga särskilda bestämmelser rörande
riksdagens medverkan vid tillämpningen av lämnade fullmakter. Departementschefen
har intagit samma ståndpunkt, och icke heller enligt utskottets
mening kan tillräckliga skäl anföras till stöd för en annan uppfattning.
Utredningen har emellertid ifrågasatt, om det icke kunde vara lämpligt att
genom en ändring av grundlagen tillskapa ett särskilt organ för riksdagen,
med vilket Kungl. Maj :t kunde samråda i dessa och andra frågor av större
allmän vikt. Departementschefen har funnit denna väg vara i och för sig
framkomlig, men enligt hans mening borde denna fråga, om så ansåges lämpligt,
lösas i ett större sammanhang.
Utskottet vill erinra om att riksdagen våren 1953 (se konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19/1953) till följd av en inom första kammaren väckt motion
avvisat tanken på att införa grundlagsbestämmelser, som skulle möjliggöra
inrättandet av beslutande eller rådgivande riksdagsdelegationer för vid
-
74
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
sträckta grupper av ärenden, däribland sådana som rörde tillämpningen av
fullmaktslagar. Någon omständighet som kan föranleda till annat bedömande
i denna sak har icke inträffat, och utskottet vill därför icke förorda en utredning
av frågan, huruvida en grundlagsändring bör komma till stånd.
Vid behandlingen av nyss nämnda motion anfördes emellertid från riksdagens
sida att — därest det med hänsyn till utvecklingen och på grund av
vissa ärendens speciella natur skulle finnas erforderligt att för särskilda frågor
inrätta riksdagsorgan med enbart rådgivande karaktär — detta kunde
ske utan att bestämmelser härom behövde införas i grundlag. Utskottet har
nu att pröva, om i detta sammanhang särskilda skäl kan åberopas för inrättandet
av ett sådant organ.
Vid denna prövning bör beaktas att riksdagens medverkan vid tillämpningen
av fullmaktslagstiftningen knappast kan bli aktuell, då riket befinner
sig i krig eller krigsfara. Systemet skulle alltså få sin huvudsakliga betydelse
i fredstid. Då finns emellertid enligt utskottets mening ändock tillräcklig
säkerhet för att riksdagens medinflytande icke blir alltför ringa. Såsom
under föregående avsnitt framhållits, är det nämligen i sista hand riksdagen
som beslutar, om och i vilken utsträckning Kungl. Maj :t skall få utnyttja
de i lagstiftningen angivna fullmakterna. Vidare är det — som torde
framgå av departementschefens yttrande — väl sörjt för att riksdagen, sedan
fullmakter beviljats, kan hålla sig underrättad om huru dessa tillämpas.
På grund av det anförda får utskottet avstyrka bifall till motionerna I: 392
och II: 497 i denna del.
VII. Ersättningsgrunder vid förfoganden enligt en allmän förfogandelag.
Propositionen.
Departementschefen har anfört följande.
»Av allmänna rättsgrundsatser följer att den som tvingas avstå eller upplåta
förnödenhet till kronan eller utföra tjänst för kronans räkning skall
ha ersättning för detta. Stadgande härom har också funnits i de allmänna
förfogandelagar, som utfärdats alltsedan tiden för första världskriget. De
regler som tillämpats i fråga om grunderna för ersättningens bestämmande
har emellertid varit skiftande. Ursprungligen stadgades att förnödenhet,
som avstods till kronan, skulle ersättas till fulla värdet. Under förarbetena
till gällande allmänna förfogandelag framhölls emellertid att ett dylikt stadgande
kunde leda till att ersättningarna fastställdes utan hänsynstagande
till objektivt bestämda beräkningsgrunder. Tillämpning av stadgandet kunde
också, särskilt i fråga om prissättning vid omfattande varuregleringar,
hindra det allmänna att föra en målmedveten prispolitik under krisförhållanden.
Efterhand trädde den uppfattningen i förgrunden att — eftersom
en allmän förfogandelag hade till huvudsaklig uppgift att under kristider
tillgodose hela befolkningens och försvarets behov av viktiga förnödenheter
— enligt lagen utgående ersättningar i princip borde bestämmas efter grun
-
75
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
der, som var förenliga med den rådande allmänna prispolitiken. Det låg
därvid närmast till hands att söka samordna prissättningen på förnödenheter,
som avstås till kronan jämlikt förfogandelagen, med den prissättning
som sker med stöd av gällande författningar på prisregleringens område.
Alltsedan andra världskrigets utbrott har denna princip mer eller
mindre klart påverkat utformningen av förfogandelagens ersättningsbestämmelser.
I prisregleringslagen stadgas för närvarande att visst pris, som prövas
skäligt, må i angiven ordning fastställas att gälla såsom normalpris vid frivillig
försäljning av viss förnödenhet eller vid frivilligt utförande av viss
tjänst. De beräkningsgrunder som härvid bör tillämpas är närmare angivna
i de för priskontrollen utfärdade direktiven. Enligt dem är huvudregeln
att normalpriset skall täcka produktions- och anskaffningskostnaderna —
beräknade med tillämpning av återanskaffningsprisprincipen — jämte skälig
handelsvinst. Grunddragen i denna regel återfinns i nu gällande förfogandelag,
enligt vilken ersättningen för avstådd förnödenhet eller utförd
tjänst i princip skall utgå med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till
nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst
eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden. Det
i prishänseende nära sambandet mellan de båda lagarna framträder ännu
tydligare genom de i förfogandelagen upptagna bestämmelserna om taxepris
och tillämpningen härav. Lagen förutsätter nämligen, att riksvärderingsnämnden
på förhand skall upprätta taxor, vari vissa priser å förnödenheter
och tjänster skall upptagas. I anslutning härtill föreskrivs att ett
enligt prisregleringslagen fastställt pris — normalpris eller av priskontrollnämnden
prövat stoppris — alltid skall betraktas som taxepris. Eftersom
en enligt förfogandelagen utgående ersättning endast undantagsvis får överstiga
gällande taxepris, blir följden att prisregleringslagens priser i väsentlig
mån blir normerande för prissättningen enligt förfogandelagen.
Också utredningens förslag till ersättningsbestämmelser i den blivande
förfogandelagen bygger på principen, att ersättningarna skall utgå efter de
grunder som gäller för den prisreglerande verksamheten. Häremot har remissinstanserna
ej haft något i och för sig att erinra. Bl. a. grossistförbundet
anser dock, att de för priskontrollen gällande direktiven icke är så utformade
att de kan fylla kravet på ekonomisk rättssäkerhet, enär de enligt
förbundets åsikt avser att tillgodose även allmänna politiska intressen, för
vilka en lagstiftning av detta slag bör stå främmande. Förbundet kan därför
icke tillstyrka de av utredningen föreslagna ersättningsgrunderna.
Enligt min mening råder ingen tvekan om att staten under kristider måste
ha ett avgörande inflytande på prispolitiken inom alla viktigare områden
och därmed även på den prissättning som sker enligt allmänna förfogandelagen.
Det är därför naturligt, att denna prissättning samordnas med den
allmänna prissättning som genomförs med stöd av prisregleringslagstiftningen.
I princip hör gälla att ersättningen enligt förfogandelagen skall motsvara
vad som kan erhållas vid frivillig försäljning inom ramen för sist
-
76 Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
nämnda prissättning. En tillämpning av denna grundsats innebär, att den
ersättningsberättigade får samma ekonomiska utbyte som han eljest skulle
erhållit. Det kan vid sådant förhållande icke med skäl göras gällande att
den som tvingas avstå förnödenhet till kronan och härför erhåller ersättning
enligt nu angivna grunder kommer i sämre ekonomiskt läge än den
vars tillgångar av samma slag icke tagits i anspråk. Såsom föredragande departementschefen
betonat i propositionen nr 210/1949 med förslag till vissa
ändringar i gällande förfogandelag kan emellertid icke bortses från att prissättningen
enligt prisregleringslagen kan bestämmas av intressen, som — i
och för sig fullt berättigade — icke bör få inverka på de enligt förfogandelagen
utgående ersättningarna. Som närmare framgår av den följande framställningen
torde denna synpunkt i erforderlig utsträckning ha beaktats vid
utformningen av ersättningsbestämmelserna. I anledning av vad grossistförbundet
i förevarande sammanhang anfört om reglerna för den priskontrollerande
verksamheten kan erinras om att direktiven för denna under senare
tid delgivits riksdagen.
Utredningen har understrukit behovet av en bestämmelse, som utan hänvisning
till prisregleringslagen klarlägger de grunder efter vilka ersättning
bör utgå för avstådd förnödenhet eller utförd tjänst. Behovet sammanhänger
därmed, att fall av förfogande kan tänkas uppkomma, där prissättning
enligt prisregleringslagen saknas. Emellertid avvisas tanken på att en dylik
bestämmelse skulle avfattas på motsvarande sätt som i nämnda lag eller
m. a. o. icke innehålla annat än att ersättningen skall fastställas till belopp,
som prövas skäligt, och att i övrigt de för priskontrollen gällande direktiven
skulle tillämpas vid prövningen. Av praktiska skäl finner utredningen
önskvärt, att i stället grunderna för ersättning enligt förfogandelagen mera
utförligt anges i lagtexten. Häremot har remissinstanserna icke haft något
att invända. Också enligt min mening bör förslaget, som överensstämmer
med nuvarande ordning, godtagas.
I utredningens förslag har den grundläggande bestämmelsen
om ersättning vid förfogande avfattats något annorlunda än i
nuvarande förfogandelag. Avsikten har dock ej varit att genomföra någon
saklig ändring. Enligt utredningens mening bör av lagtexten framgå, att återanskaffningsprisprincipen
är tillämplig. Vidare förordas att det i gällande lag
använda uttrycket »normal handelsvinst» skall utgå, uppenbarligen därför
att handelsvinst rent språkligt syftar endast på mellanhandens vinst. Slutligen
har utredningen funnit orden »eller andra på prissättningen regelmässigt
inverkande förhållanden» otydliga och överflödiga. På grund härav föreslås
den avfattningen, att ersättning för avstådd förnödenhet och utförd tjänst
skall utgå med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader
vid produktion eller återanskaffning av sådan förnödenhet eller vid
utförande av sådan tjänst. Till förtydligande av lagtexten anför utredningen,
att med nödvändiga kostnader förstås kostnaderna hos rationellt arbetande
företag samt att i kostnaderna vid produktion av förnödenhet ingår
utgifter för råvaror, ersättning åt företagaren och anställda för deras ar
-
77
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
betsinsats, avskrivning på byggnader och inventarier enligt återanskaffningsprisprincipen,
allmänna förvaltningskostnader och andra omkostnader,
skälig ränta på nedlagt kapital, värderat efter nämnda princip, samt
»handelsvinst». Utredningen tillägger att vad sålunda anförts om kostnader
vid produktion i tillämpliga delar bör gälla också distribution. Kan förnödenheten
icke återanskaffas, bör enligt utredningens mening återanskaffningsvärdet
vid den tidpunkt den senast kunnat anskaffas ligga till grund för
ersättningen.
I sakligt hänseende torde i stort sett icke något vara att erinra mot utredningens
förslag. I likhet med priskontrollnämnden anser jag mig böra understryka,
att i »nödvändiga kostnader» väl ingår ersättning för företagarens
egen arbetsinsats samt förräntning av det utav företagaren investerade
kapitalet men icke vad i dagligt tal benämns företagarvinst eller handelsvinst.
Denna post bör nämligen, liksom då fråga är om prissättning enligt
prisregleringslagen, helt föras under förräntningsposten, som inbegriper ersättning
bl. a. för den risk företagaren står. Härav följer å andra sidan att
räntefoten icke, såsom riksvärderingsnämnden ifrågasatt, kan sättas så lågt
som diskontot. — Härjämte bör betonas att utgående ersättningar omfattar
endast nödvändiga kostnader och alltså ej inbegriper gottgörelse för indirekta
skador eller förluster. Skulle t. ex. en förfogandeåtgärd medföra att
en fabriksägare måste inskränka driften, kan han icke i denna ordning
erhålla vederlag för den förlust som därigenom kan tillfogas honom. — Beträffande
det av utredningen och några remissinstanser berörda sambandet
mellan begreppen »nödvändiga kostnader» och »kostnader hos rationellt arbetande
företag» biträder jag riksvärderingsnämndens och lantbruksstyrelsens
ståndpunkt, att måttstocken bör vara företag som nått en rimlig
grad av rationalisering och sålunda icke sådana företag som hunnit allra
längst i detta avseende. I övrigt må i anslutning till vissa uttalanden från
en del handelskammare framhållas att den av statsmakterna förda allmänna
ekonomiska politiken får anses verka i stort sett likformigt och därför
icke bör tillmätas avgörande vikt i förevarande sammanhang.
Såsom utredningen framhållit bör, liksom gäller beträffande den statliga
priskontrollen, de nödvändiga kostnaderna beräknas med ledning av åleranskaffningsprisprincipen.
I samband härmed må anmärkas att en varas återanskaffningsvärde
här motsvarar — under hänsynstagande till slitage och
dylikt — nuanskaffningsvärdet eller vad det skulle kosta den, mot vilken
förfogandeåtgärden är riktad, att anskaffa samma slags vara inom rimlig
tid. Den av Skånes handelskammare föreslagna ordningen, att ersättningen
i vissa fall för att förebygga ekonomisk förlust för den enskilde skulle fastställas
dels preliminärt, då förnödenheten avstås, och dels slutgiltigt, då
förnödenheten kan anskaffas och den verkliga kostnaden fastslås, är uppenbarligen
förenad med stora praktiska olägenheter i det att ersättningsfrågorna
skulle hållas svävande för obestämd tid. För övrigt kan ifrågasättas
om det angivna syftet skulle bli bättre tillgodosett genom en sådan ordning
än genom den av utredningen förordade, eftersom priserna kan vara lägre
78
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
vid den senare tidpunkten, då varutillgången regelmässigt kan antagas vara
rikligare än när varan avstods. — Såsom en civilbefälhavare framhållit måste
den av utredningen förordade principen i fråga om grunderna för ersättningens
bestämmande i de fall, då förnödenheten icke kan återanskaffas, tilllämpas
med en viss försiktighet. Skulle det sålunda med hänsyn till den
allmänna prisutvecklingen framstå som obilligt att använda återanskaffningsvärdet
vid den tidpunkt, när förnödenheten senast återanskaffats, bör
ersättningen jämkas efter vad prövas skäligt.
I formellt hänseende har från åtskilliga håll anmärkts att den grundläggande
ersättningsregeln i utredningens förslag icke avfattats så, att den i
alla avseenden ger uttryck åt vad enligt motiven varit avsett. Denna anmärkning
torde vara riktig. Avfattningen lär visserligen icke kunna missförstås,
såvitt angår ersättning vid utförande av tjänst eller ersättning för förnödenhet
som avstås av tillverkare eller förbrukare, men ordalydelsen är icke
lika tydlig då fråga är om ersättning till återförsäljare. Det kan nämligen
göras gällande att begreppet »nödvändiga kostnader vid återanskaffning»
icke avser annat än återanskaffningspriset eller m. a. o. i detta sammanhang
vad det enligt skäliga beräkningsgrunder skulle kosta återförsäljaren
att inom en snar framtid köpa och hemtaga samma slags förnödenhet, som
han tvingats avstå. Avsikten är emellertid, att återförsäljaren härutöver
skall ha ersättning för de nödvändiga kostnaderna i den egna rörelsen, d. v. s.
i princip för den del av hans kostnader för arbetslöner — däri inräknat
vederlag för egen arbetsinsats — omkostnader och skälig förräntning av
nedlagt kapital, som enligt allmänna kalkyleringsgrunder kan anses belöpa
på det avstådda partiet. Tillämpligheten av denna grundsats bör tydligt
framgå av lagen och jag förordar därför, att den av utredningen föreslagna
lagtexten jämkas i enlighet härmed.
Vidare föreslår utredningen att den nuvarande ordningen med i förväg
upprättade taxor, enligt vilka ersättning bör utgå, skall behållas. Häremot
synes icke vara något att erinra och förslaget tillstyrks därför. I anslutning
till vad en handelskammare anfört i denna sak må framhållas att fastställda
taxor givetvis avses bli omprövade, när däri upptagna pris icke längre motsvarar
skälig ersättning enligt nyss angivna grunder. För övrigt må i detta
sammanhang hänvisas till den i det följande närmare berörda regeln, att
ersättning under vissa förutsättningar kan bestämmas till högre belopp än
taxepriset.
För närvarande stadgar förfogandelagen, såsom förut anmärkts, att enligt
prisregleringslagen fastställda priser, d. v. s. normalpriser och av priskontrollnämnden
prövade individuella stoppriser, skall betraktas som taxepris.
Stadgandet gäller alltså icke stoppriser, som allenast grundar sig på
Kungl. Maj :ts beslut om allmänt prisstopp. Utredningen förordar emellertid,
att samtliga enligt prisregleringslagen gällande priser skall anses som taxepnser.
Avgörande för detta slåndpunktstagande är främst det tidigare berörda
kravet, att ersättning enligt förfogandelagen om möjligt bör motsvara
vad som kan erhållas vid frivillig försäljning. Därvid framhålls att stopp
-
79
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
priser — även om de icke är prövade — vanligen torde bättre än normalpriser
anpassa sig till det verkliga kostnadsläget, och att den möjligheten
alltid står öppen att hos priskontrollnämnden påkalla prövning av ett individuellt
stoppris. Allmänt understryker utredningen att, i den mån invändningar
kan göras mot att betrakta stoppriser som taxepriser, detta i samma
grad gäller normalpriserna. Slutligen betonas de praktiska fördelar som följer
med ett enhetligt system.
Flera av de remissinstanser som företräder det enskilda näringslivet har
mer eller mindre bestämt motsatt sig utredningens förslag. Främst gäller
detta utvidgningen beträffande sådana stoppriser, som ej prövats. Den avvisande
hållningen sammanhänger med farhågan för att de enligt prisregleringslagen
gällande priserna icke ger skäliga ersättningar vid förfoganden.
Enligt min mening är den nuvarande ordningen ändamålsenlig ur de synpunkter
som enligt vad förut sagts bör vara bestämmande för utformningen
av förfogandelagens ersättningsregler. Genom vad utredningen anfört har
jag vidare blivit övertygad om att samma synpunkter talar för att jämväl
ej prövade stoppriser bör betraktas som taxepriser. Utredningens förslag
tillstyrks därför. I anledning av handels- och industrikommissionens uttalande
må tilläggas att, därest det är ovisst huruvida stoppris finns eller vad
detta är, ersättningen bör bestämmas efter förut angivna allmänna beräkningsgrunder.
Då jag sålunda ansett mig böra tillstyrka utredningens förslag har jag
fäst avgörande vikt vid den tidigare omnämnda möjligheten till jämkning
av taxepris. Sålunda har utredningen behållit det nuvarande stadgandet, att
riksvärderingsnämnden må bestämma ersättningen till högre belopp än taxepriset,
då tillämpningen av detta på grund av särskilda omständigheter skulle
innefatta obillighet. Skulle det alltså visa sig att ett enligt prisregleringslagen
gällande pris är så lågt, att den enskilde icke får skälig ersättning enligt
de grunder som ansetts böra gälla vid förfoganden, kan han erhålla rättelse
genom en av riksvärderingsnämnden verkställd prövning av ersättningsfrågan.
Industriförbundets anmärkning mot stadgandets avfattning
torde ej böra föranleda någon omarbetning. Avfattningen har varit densamma
sedan stadgandets tillkomst och den överensstämmer med det språkbruk
som plägar användas, då fråga är om en skälighetsprövning.
I likhet med utredningen finner jag emellertid, att den nuvarande jämkningsregeln
bör utbyggas, såvitt angår förfoganden som innebär
produktions-, lagrings- eller forslingsålägganden. Det
bör uppmärksammas att enligt de för priskontrollen gällande direktiven en i
och för sig skälig prishöjning ofta icke medges, därför att utförd lönsamhetsberäkning
visar att verksamheten inom företaget eller branschen i dess helhet
ändock lämnar skälig avkastning. Vidare må erinras att utgångspunkten
för en sådan beräkning är rationellt arbetande företag. Till följd härav kan
fall inträffa där taxepriset icke täcker företagarens nödvändiga kostnader.
Under i övrigt fria förhållanden kan företagaren förebygga onödig förlust
t. ex. genom att nedlägga tillverkningen, men denna möjlighet står honom
80
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
icke till buds vid ålägganden enligt förfogandelagen. Såsom utredningen anfört
måste det anses strida mot vedertagna rättsgrundsatser att tvinga någon
att frambringa förnödenheter eller utföra tjänster utan att ersätta honom för
de kostnader han åsamkas i samband därmed. Enligt min mening föreligger
här skäl för att avvika från de för prisregleringen gällande normerna. Visserligen
har priskontrollnämnden motsatt uppfattning, men detta får ses i
belysning av nämndens principiella inställning, att förfogandelagen skall
tjäna också rent prispolitiska ändamål. Farhågan för att en särbestämmelse
i antydd riktning skulle inbjuda företag att i spekulativt syfte nedlägga
tillverkningen av viktiga förnödenheter synes mig överdriven.
I utredningens förslag har denna särbestämmelse fått formen av ett tilllägg
till nu gällande jämkningsregel av innehåll, att vid produktionsålägganden
och därmed likställda förfoganden tillämpning av taxepris alltid skall
anses innefatta obillighet, därest den som drabbats av åläggandet icke får
ersättning för sina nödvändiga kostnader. Utformningen synes ändamålsenlig
och tillstyrks därför. I anledning av priskontrollnämndens yttrande må
framhållas att vid ett dylikt åläggande reklam- och försäljningskostnader
vanligen torde bli onödiga och sålunda icke omfattas av begreppet »nödvändiga
kostnader». — Slutligen bör i anslutning till vad riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap anfört betonas att den nya bestämmelsen icke
blir tillämplig i det fall att tillverkningen av en vara är avslutad, då beslut
om dess avstående meddelas, eftersom tillverkningen här skett utan att produktionsåläggande
förelegat.
Beträffande sådant förfogande som innebär att kronan
tager egendom i anspråk med nyttjanderätt föreslår utredningen,
att nuvarande beräkningsgrunder skall gälla. Upplåtaren bör sålunda
ha skälig ersättning för förlorad avkastning eller nytta samt för skada
eller avsevärd försämring, som den upplåtna egendomen lidit. Skäl synes
ej föreligga att frångå detta förslag. Uppenbarligen är det ogörligt att finna
en avfattning, som uttömmande anger alla de omständigheter vilka bör inverka
på ersättningens storlek. Det må dock understrykas, att ersättningen
icke heller i här avsedda fall inbegriper gottgörelse för annat än den enskildes
nödvändiga kostnader -—- d. v. s. förlorad avkastning eller nytta samt i förekommande
fall skada å själva förnödenheten — och alltså ej vederlag för
indirekta skador eller förluster. Ersättning i denna ordning kan sålunda icke
utgå för förlust, som uppkommer t. ex. därigenom att företagaren till följd
av upplåtelsen icke kan använda inneliggande lager av råvaror eller halvfabrikat.
I anslutning till redareföreningens utlåtande kan framhållas att, därest
av kronan nyttjad egendom vid återställandet är skadad, ägaren bör ha
skälig ersättning icke endast för reparationskostnaderna utan även för förlorad
avkastning eller nytta under reparationstiden. Med anledning av Skånes
handelskammares yttrande kan anmärkas att ersättning självfallet utgår
endast under förutsättning, att enskild efter därom meddelat beslut upplåtit
egendom till kronan. Skulle den enskilde genom annan statlig åtgärd
bli förhindrad att förfoga över sin egendom, exempelvis till följd av avspärr
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 19. 81
ning för militära ändamål utan att egendomen tages i anspråk, har han alltså
icke rätt till ersättning i denna ordning. — Slutligen saknas enligt min
mening anledning att utbyta det hittills använda ordet »avsevärd» mot »onormal».
Likaså tillstyrks utredningens förslag om att behålla den nuvarande ersättningsregeln
beträffande skada som åsamkats förnödenhet till
följd av förfogandeförbud. Icke heller i detta sammanhang
bör utgående ersättningar innefatta gottgörelse även för indirekta skador
och förluster. Samma principer torde nämligen böra gälla här som vid
andra former av förfoganden.
Till sist finner jag i likhet med utredningen, att ersättningsreglerna i rekvisitionslagen
bör ändras så att de också i fortsättningen kommer att överensstämma
med förfogandelagens bestämmelser i detta hänseende.»
Motionerna 1: 346 och II: 451.
Enligt motionärernas mening bör vid förfoganden grundprincipen vara,
att full ersättning lämnas den, vars nyttighet tagits i anspråk. Det ter sig
därför betänkligt, att priser bestämda med stöd av prisTegleringslag utan
vidare lägges till grund vid ersättningens beräknande. Man vet mycket litet
om de förutsättningar och omständigheter, som kommer att påverka
dessa priser, och det är därför vanskligt att anknyta till dem i en förfogandelag.
Vid priskontroll kan den enskilde välja, om han önskar avstå från
sin nyttighet eller ej. I samband med ett förfogande råder däremot den
enskilde icke över den tidpunkt, då han skall avstå nyttigheten, och ersättningen
bör därför följa allmänna expropriativa grunder. Motionärerna yrkar,
att detta kommer till uttryck i lagtexten.
I anslutning till förslaget att — därest tillämpningen av taxepris på
grund av särskilda omständigheter skulle innefatta obillighet — riksvärderingsnämnden
må bestämma ersättningen till högre belopp, ifrågasätter
motionärerna, om icke ordet »må» bör utbytas mot »skall». Förstnämnda
ord giver nämligen vid handen, att här skulle vara fråga om en skönsmässig
bedömning.
Motionerna I: 392 och II: 497.
Motionärerna vänder sig mot utformningen av det stadgande, som reglerar
ersättningens storlek vid förfoganden med nyttjanderätt. Enligt förslaget
skall ersättning utgå bl. a. för skada eller avsevärd försämring, som
åsamkats den till kronan upplåtna egendomen. Enligt motionärernas åsikt
saknar rekvisitet »avsevärd försämring» självständig betydelse, varför de
hemställer att de citerade orden utgår.
C Bihang till riksdagens protokoll 195i. 9 samt. Havd. Nr 19.
82
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Utskottet.
Förfogandelagen är icke avsedd att tillämpas annat än under utomordentliga
förhållanden. Det kan förutsättas, att försörjningsläget då vanligen
tvingar statsmakterna att i hela befolkningens intresse ingripa inom stora
delar av vårt samhällsliv. Bl. a. måste staten under tid, då fria marknadsförhållanden
icke råder, utöva en stark priskontroll på alla viktiga varuområden.
Det blir nödvändigt att söka förhindra en prisbildning, som i
otillbörlig grad påverkas av tillfällig brist och onormalt ökad efterfrågan.
Priserna bör i princip bestämmas enligt sedvanliga beräkningsgrunder. Vidare
kan det visa sig lämpligt att genom prisregleringsåtgärder avväga
tillverkningen och förbrukningen på ett ur folkförsörjningssynpunkt önskvärt
sätt. Av det sagda framgår att under kristider försörjnings- och prispolitiken
måste drivas efter enhetliga linjer. Såsom departementschefen
betonat är det därför naturligt, att prissättningen enligt förfogandelagen,
vars syfte är att trygga och tillgodose befolkningens och försvarets behov
av viktiga förnödenheter, samordnas med den prissättning, som allmänt
genomföres med stöd av prisregleringslagstiftning. Huvudregeln måste följaktligen
bli, att den som enligt förfogandelagen tvingats avstå förnödenhet
till kronan eller att utföra tjänst för kronans räkning bör ha ersättning,
motsvarande vad han kunnat betinga sig om han frivilligt avyttrat
förnödenheten eller utfört tjänsten. Med denna utgångspunkt torde med
fog kunna påstås att full ersättning kommer att utgå vid förfoganden. Gives
däremot begreppet »full ersättning» den innebörden, att den enskilde
sakägaren ej får komma i sämre ekonomiskt läge än om förfogandeåtgärden
icke vidtagits, ställer sig saken annorlunda. I så fall blir han nämligen berättigad
till gottgörelse för indirekta skador och förluster av olika slag. Vidare
skulle han kunna tillgodogöra sig spekulationsvinster. En dylik ersättningsregel
leder uppenbarligen till orimliga följder, och utskottet får bestämt
avvisa tanken på att ändra nu gällande principer i denna riktning.
Här bör för övrigt erinras att expropriationslagen tidigare stadgade, att vid
expropriation av fast egendom full ersättning skulle utgå till sakägaren,
men att denna regel genom lagändring år 1949 väsentligt uppmjukades.
Utskottet får därför avstyrka bifall till motionerna 1:346 och 11:451 i
denna del.
Utskottet finner de stadganden, som enligt propositionen skall tillämpas
vid bestämmandet av ersättningarnas storlek, väl avvägda. Den grundläggande
bestämmelsen, enligt vilken ersättning skall utgå inom vissa, ganska
snävt dragna allmängiltiga gränser och utan hänsyn till sakägarens egna
kostnader, kan väl förefalla betänklig ur sakägarens synvinkel, men den
anknyter till de för priskontrollen fastställda riktlinjerna och är därför
— såsom förut framhållits — önskvärd ur allmän synpunkt. Förslaget att
samtliga enligt prisregleringslag gällande priser skall betraktas som taxepriser
ansluter härtill och är därför enligt utskottets åsikt ändamålsenligt.
Förslaget har också den fördelen, att systemet med taxepriser kommer att
få ännu större utrymme än enligt nuvarande förfogandelag.
83
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Att utskottet ansett sig kunna biträda propositionen sammanhänger med
att riksvärderingsnämnden, som avses bli högsta instans i alla ersättningsärenden,
icke blir strängt bunden av taxepriserna utan får en tämligen
vidsträckt jämkningsrätt. Sålunda kvarstår den nuvarande regeln, att
nämnden må bestämma ersättning till högre belopp än taxepriset, därest
tillämpningen av detta på grund av särskilda omständigheter skulle innefatta
obillighet. Vidare har denna regel påbyggts med stadgandet, att vid
produktionsålägganden obillighet alltid skall anses föreligga, om den enskilde
sakägaren icke genom taxepriset får ersättning för sina nödvändiga
kostnader. Över huvud förutsätter utskottet att riksvärderingsnämnden liksom
hittills kommer att handha sin uppgift på sådant sätt, att de enskilda
sakägarnas intressen vederbörligen tillgodoses.
Den i motionerna I: 346 och II: 451 framställda anmärkningen mot avfattningen
av nyss berörda jämkningsregel synes utskottet riktig. Regeln
bör vara så utformad, att riksvärderingsnämnden blir skyldig att jämka
utgående ersättning, så snart tillämpningen av taxepriset på grund av särskilda
omständigheter innefattar obillighet. Utskottet får därför förorda, att
ordet »må» utbytes mot »skall».
Däremot kan utskottet ej finna skäl föreligga att — såsom yrkas i motionerna
1:392 och 11:497 — låta orden »avsevärd försämring» utgå ur
det stadgande, som behandlar ersättningens storlek då egendom tages i
anspråk med nyttjanderätt. Möjligen kan sägas att uttrycket »avsevärd
försämring» såtillvida är överflödigt som det torde falla under det vidare
begreppet »skada». Uttrycket har uppenbarligen införts i lagtexten för att
utmärka, att särskild ersättning icke skall utgå för sådan försämring, som
egendom normalt undergår då den nyttjas för sitt ändamål under iakttagande
av tillbörlig aktsamhet. Uttrycket är sålunda icke meningslöst.
Under hänvisning till det anförda får utskottet avstyrka bifall till motionerna
1:392 och 11:497 i denna del.
VIII. Om beaktande av enskilds intresse vid försörjningsregleringar m. m.
Propositionen.
Efter en ingående behandling av denna fråga har utredningen stannat för
att de enskilda medborgarna i regel själva måste bära de ekonomiska förluster
som krisregleringar kan föra med sig.
Utredningen anser emellertid, att i särskilda fall förhallandena vid förfoganden
och krisregleringar i övrigt kan vara sådana, att det framstår som
orimligt att begära att den som genom ett statligt ingripande drabbas säiskilt
liårt ensam skall bära förlusten. Utredningen förordar därför, att såväl
i förfogandelagen som ransoneringslagen införes ett stadgande av innehåll
att — därest någon till följd av förfogande- respektive regleringsföreskrift
lider förlust för vilken ersättning icke i annan ordning utgår —
Kungl. Maj :t skall kunna tillerkänna honom skälig ersättning, under för
-
84
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
utsättning att förlusten är av den art och storlek att det icke kan rimligen
fordras att med hänsyn till förhållandena förlusten i sin helhet skall bäras
av honom.
Herr Andersson anser i likhet med utredningen, att fall kan uppstå, som
rimligen bör föranleda viss ersättning av statsmedel och som icke täcks av
lagstiftningens övriga ersättningsregler, men dessa fall måste bli så fåtaliga
att de icke motiverar särskilda lagbestämmelser. De föreslagna speciella
ersättningsreglerna kan enligt herr Anderssons mening befaras i onödan
ge upphov till grusade förhoppningar hos enskilda medborgare samt en
omfattande pappersexercis för dem och statliga myndigheter. Härtill kommer
att de närmare riktlinjerna icke kunnat uppdragas och det synes därför
icke tillfredsställande att, även om reglerna skall tillämpas restriktivt,
helt överlämna avgörandet till Kungl. Maj :t. Liksom hittills bör i de sällsynta
fall, då ersättning kan ifrågakomma, avgörandet träffas av Kungl. Maj :t
och riksdag gemensamt.
\ idare har utredningen föreslagit, att under närmare angivna förutsättningar
ägare av förnödenhet, beträffande vilken Kungl. Maj :t på grund av
knapphet eller väntad knapphet meddelat ransoneringsföreskrift, skall vara
berättigad att påkalla inlösen av sina förråd av förnödenheten. Rörande storleken
av den ersättning, som bör utgå till ägaren i sådant fall, förordas att
denne skall ha gottgörelse för sina självkostnader, d. v. s. de faktiska kostnaderna
för produktion eller inköp av det inlösta partiet, vari ersättning för
ägarens eget arbete inräknas. Såsom subsidiär regel bör stadgas att ersättningen
vid inlösen icke får överstiga vad som skulle utgått om kronan med
stöd av förfogandelagen exproprierat förnödenheten.
Endast ett par av remissinstanserna har haft något att erinra mot förslaget,
att Kungl. Maj :t i undantagsfall skall kunna besluta om särskild ersättning
för förlust, som uppkommit till följd av krisreglering eller förfogande. Sålunda
ansluter sig en av civilbefålhavarna till herr Anderssons ståndpunkt.
Enligt grossistförbundets mening är Kungl. Maj :t i statsrådet med hänsyn
till kravet på rättssäkerhet ej någon lämplig instans för att avgöra dessa
ersättningsärenden.
I fråga om den av utredningen förordade inlösenrätten i vissa fall har en
del remissinstanser anmält avvikande mening beträffande storleken av utgående
ersättningar.
Riksvärderingsnämnden kan icke helt ansluta sig till utredningens förslag.
Nämnden delar visserligen utredningens uppfattning, att ersättningen vid
inlösen icke skall inbegripa utebliven vinst, men enligt nämndens uppfattning
bör sakägaren likväl icke åsamkas förlust. I så fall bör i ersättningen
inräknas utöver de faktiska kostnaderna för produktion och återinköp
samt gottgörelse för eget arbete — lagringskostnader och i förekommande
fall transportkostnader. Nämnden utgår därvid från att i lagringskostnaden
inräknas även normal ränta. Väljs denna utväg, kommer handelsvinst i bemärkelsen
företagarvinst icke att utgå vid inlösen enligt allmänna ransoneringslagen
men väl enligt allmänna förfogandelagen.
85
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap finner tillräckliga skäl ej
föreligga att bestämma ersättningen vid inlösen enligt ransoneringslagen till
lägre belopp än vid avstående enligt förfogandelagen. Nämnden framhåller
att, även om inlösen formellt sker efter framställning från varuägaren, denne
likväl i verkligheten kan befinna sig i ett tvångsläge t. ex. på grund av
brist på medel.
Grossistförbundet samt flertalet handelskammare ansluter sig till riksnämndens
uppfattning, att ersättningen vid inlösen enligt ransoneringslagen
skall bestämmas efter samma normer som ersättningen vid avstående enligt
förfogandelagen och att alltså full gottgörelse, innefattande även utebliven
handelsvinst, skall utgå. Handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län anmärker därvid, att inlösen i verkligheten är att jämställa med ett
tvångsvis gjort ingripande från statens sida.
Departementschefen har anfört i huvudsak följande.
»I föregående avsnitt har betonats, att förfogandelagens ersättningsbestämmelser
i princip tillkommit för att bereda den mot vilken ett förfogandebeslut
riktas rätt till ersättning för nödvändiga kostnader i samband med beslutets
fullgörande, men att han icke kan åberopa dessa regler för att få
gottgörelse för de indirekta förluster han lider genom beslutet. Ännu mindre
kan andra enskilda, som i ett eller annat avseende ekonomiskt förlorar till
följd av beslutet, få vederlag härför.
Under detta avsnitt behandlar utredningen frågan huruvida den blivande
fullmaktslagstiftningen genom särskild bestämmelse bör skapa en allmän
rätt till ersättning för enskilda, som i nyss nämnda fall
eller eljest till följd av ingrepp enligt lagstiftningen lider skada eller förlust.
Därvid redovisas för en mängd olika situationer, där en förfogande- eller
regleringsåtgärd kan förorsaka förluster för tillverkare, mellanhänder eller
förbrukare utan att dessa har någon möjlighet att domstolsvägen kräva skadestånd
av staten. Enligt utredningens mening kan med visst fog göras
gällande att samtliga medborgare bör bära de skadeverkningar som ett i
det allmännas intresse företaget ingrepp medför för någon medborgare. Vid
ett närmare övervägande finner emellertid utredningen denna tankegång
vara ogenomförbar i praktiken. Sålunda skulle det ofta vara omöjligt att
avgöra, om och i vilken mån ett ingrepp är till skada eller ej, och vidare
skulle en ordning med fullständig ersättning för alla ingrepp möjliggöra
skadeståndsanspråk i hittills okänd utsträckning. I utpräglade kristider
skulle så gott som varje medborgare kunna kräva ersättning av staten, och
en prövning av alla anspråk skulle nödvändiggöra en omfattande och dyrbar
apparat. Dessutom skulle de ekonomiska följderna för staten bli oöverskådliga.
Utredningen anser det därför ofrånkomligt, att de enskilda i regel själva
får bära de ekonomiska förluster, som kan uppstå till följd av förfoganden
eller krisregleringar. Enligt utredningens uppfattning bör dock denna
grundsats icke gälla helt utan undantag. Fall kan nämligen inträffa där
en med stöd av den förordade lagstiftningen vidtagen åtgärd drabbar en
-
86
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
staka medborgare så avsevärt mycket hårdare än andra, att det skulle framstå
som orimligt att låta honom ensam svara för förlusten. Utredningen föreslår
därför ett stadgande om ersättning i särskilda fall av
innebörd, att Kungl. Maj :t i sådana fall skall kunna bevilja ersättning efter
vad som prövas skäligt. Därvid understryks svårigheten att i förväg närmare
uppdraga de riktlinjer som bör tillämpas vid prövningen av dessa ersättningsfrågor;
omständigheterna i det särskilda fallet måste bli avgörande.
I likhet med utredningen finner jag det uteslutet, att de föreslagna lagarna
skulle upptaga en bestämmelse av innehåll att envar, vilken åsamkas
förlust eller skada genom en krisåtgärd, skulle vara berättigad till ersättning
härför av staten. Emellertid kan jag ej heller förorda ett stadgande,
vilket skulle möjliggöra ersättning av statsmedel åt enskild medborgare som
drabbats särskilt hårt av en krisåtgärd. Jag anser mig därvid kunna i huvudsak
instämma i vad herr Andersson i sin reservation anfört i detta hänseende.
Visserligen kan fall tänkas uppkomma, då särskild ersättning är rimlig,
men några allmänna riktlinjer kan svårligen uppdragas för bedömande
av ersättningsfrågor av detta slag utan dessa måste avgöras efter skälighelsprövning
i varje särskilt fall. Det kan också förutses, att ersättning kommer
att kunna beviljas endast i mycket liten omfattning. Det torde därför
icke vara lämpligt att i lagstiftningen intaga ett allmänt stadgande om ersättningsrätt.
Mot en sådan anordning synes med skäl kunna invändas att
den är ägnad att väcka falska förhoppningar hos den enskilde. I de fåtaliga
fall där en ersättning av denna natur framstår såsom rimlig, bör frågan
prövas av Kungl. Maj :t och riksdagen. Det kan framhållas, att även ett bifall
till utredningens förslag förutsätter en viss riksdagsbehandling av uppkomna
ersättningsfrågor, eftersom det ankommer på riksdagen att bevilja anslag
för ändamålet. Slutligen vill jag erinra, att utredningen i sitt förslag
till allmän förfogandelag medtagit vissa bestämmelser i gällande förfogandelag
till skydd för den enskilde. Det föreslås sålunda en föreskrift om att
det vid ingrepp enligt lagen skall tillses, att den vars rätt berörs icke lider
större förfång än omständigheterna föranleder. Vidare innehåller förslaget
ett stadgande av innehåll, att den som anser att en förfogandeföreskrift på
grund av särskilda förhållanden medför synnerlig skada eller olägenhet kan
ansöka om att få föreskriften upphävd eller ändrad. Jag anser därför att
det av utredningen föreslagna stadgandet om särskild ersättning för förlust
vid krisregleringar bör utgå ur lagstiftningen.
Utredningen har också sökt tillgodose de enskildas intressen vid försörjningsregleringar
genom ett inlösenförfarande. Sålunda har utredningen
i syfte att mildra de ogynnsamma verkningarna av krisregleringar
föreslagit, att det i nuvarande förfogandelag upptagna stadgandet om rätt
för sakägaren att inom angiven tid påkalla prövning av frågan, huruvida
beslagtagen förnödenhet skall inlösas av kronan eller ej, i viss mån ges motsvarande
tillämpning såvitt angår med stöd av ransoneringslagen genomförda
regleringar. Grundtanken i förslaget är att ägaren av en ransonerad
vara skall kunna begära att kronan inlöser varan samt att, om hans begä
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 19. 87
rån icke bifalls inom 30 dagar, han därefter skall äga förfoga över varan
utan hinder av gällande ransoneringsföreskrifter. Det betonas emellertid
att en på detta sätt uppbyggd inlösenrätt av flera skäl icke kan göras ovillkorlig.
Sålunda finner utredningen det vara ur statsfinansiell synpunkt
ofrånkomligt, att inlösenrätten begränsas till förnödenheter, på vilka knapphet
råder eller kan befaras. Har ransonering av en vara tillkommit endast
såsom ett komplement till en bristreglering, kan det alltså icke bli tal om
inlösen av varan. Härjämte har utredningen ansett, att inlösenrätten bör
inskränkas till sådana fall, där regleringen medfört en betydande begränsning
i ägarens möjlighet att tillgodogöra sig värdet av förnödenheten och ej
förorsakat ägaren endast ringa men. Med hänsyn till att en på detta sätt
uppdragen gräns för inlösenrätten är ganska obestämd förordar utredningen,
att hithörande frågor i princip skall prövas av Kungl. Maj:t.
Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot en inlösemätt
av den innebörd utredningen förordat.
Enligt min mening innebär det av utredningen föreslagna inlösenförfarandet
en skälig avvägning mellan å ena sidan intresset att i görligaste män
begränsa de enskildas ekonomiska förluster och å andra sidan angelägenheten
av att staten icke ställs inför omfattande och till följderna oöverskådliga
ersättningsanspråk.
I fråga om grunderna för bestämmande av ersättning vid inlösen
har olika meningar gjort sig gällande. Utredningen anser, att ersättningen
i princip bör motsvara allenast ägarens faktiska kostnader för produktion
eller inköp jämte gottgörelse för ägarens eget arbete. Dessa grunder
är snävare än de som gäller vid förfoganden och enligt utredningens mening
är detta naturligt med hänsyn till att ett inlösenförfarande icke innebär^
att ägaren mot sin vilja avstår från en förnödenhet. Utredningens förslag
upptager även den bestämmelsen, att ersättningen vid inlösen aldrig
får överstiga vad som skulle utgått om förnödenheten avståtts till kronan
enligt förfogandelagen.--- _
Även i denna fråga anser jag mig böra biträda grundtanken i utredningens
förslag. Det torde icke vara tillrådligt att låta de beräkningsgrunder, som
avses skola gäila vid bestämmande av ersättning för en enligt förfogandelagen
avstådd förnödenhet, bli tillfullo tillämpliga vid ett inlösenförfarande.
Enligt min mening kan icke med rätta påstås att ett sådant förfaiande är
att jämställa med ett tvångsingripande från statens sida. Principen bör vara,
att ersättningen åt den som själv begärt att få eu honom tillhörig förnödenhet
inlöst av kronan icke skall fastställas till högre belopp än som motsvarar
hans verkliga kostnader och alltså icke inbegripa företagarvinst. Såsom utredningen
antytt skulle en på detta sätt utformad ersättningsregel icke uppmuntra
ägare av ransonerade varor att försöka bli av med sina lager genom
att hembjuda dem till kronan. Tvärtom kommer det att ligga i deras intresse
att själva söka avsätta eller använda lagren för att icke gå miste om
sin vinst. Härigenom minskas avsevärt risken för att staten plötsligt skulle
försättas i det läget att behöva antingen inlösa stora varupartier eller helt
88 Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
eller delvis häva en påbjuden ransonering. I anslutning till priskontrollnämndens
och riksvärderingsnämndens yttranden finner jag mig dock böra
förorda, att lagtexten får en något annorlunda avfattning. Det bör tydligt
framgå, att ägarens kostnader skall beräknas efter anskaffningsvärdet och
att i dem ingår även de lagrings- och transportkostnader som ägaren kan
ha haft.»
Motionerna 1:391 och 11:499 samt 1:392 och 11:497.
I samtliga motioner hemställes att det av utredningen föreslagna stadgandet
om Kungl. Maj :ts rätt att i särskilda fall tillerkänna enskild medborgare
ersättning av statsmedel matte införas i förfogande- och ransoneringslagarna.
Motionerna I: 346 och II: 451.
Motionärerna biträder nyss berörda hemställan, varjämte de ifrågasätter,
om icke ersättningsgrunderna vid inlösen bör vara desamma som vid förfogande.
Eftersom kronan kan välja om inlösen skall ske eller ej, synes några
risker ur statsfinansiell synpunkt icke föreligga.
Utskottet.
I samband med den kristidshushållning, som under de båda världskrigen
genomfördes av statsmakterna, tillfogades enskilda medborgare indirekta
förluster och skador av det mest skiftande slag, utan att ersättnings- eller
skadeståndsskyldighet uppkom för staten. Principen var sålunda, att de enskilda
själva fick bära dessa ekonomiska bördor. Varje tanke på att i anslutning
till den blivande fullmaktslagstiftningen ändra denna princip och skapa
en allmän ersättningsrätt måste avvisas. Såsom departementschefen framhållit
skulle detta leda till oöverskådliga följder för staten och samhället.
Utskottet vill ingalunda bestrida, att fall kan uppstå, där det på grund av
omständigheterna skulle framstå som särskilt obilligt att icke tillerkänna
en enskild medborgare ersättning av statsmedel, men enligt utskottets mening
bör beslutanderätten i dylika frågor icke tillkomma Kungl. Maj :t ensam.
I likhet med departementschefen anser utskottet, att det slutliga avgörandet
bör ligga hos riksdagen. Enskild rätt kan knappast bli lidande härpå.
I fall där Kungl. Maj :t avböjer att genom proposition föreslå riksdagen
att anvisa medel för utbetalning av ersättning som begärts av enskild, finnes
möjlighet att motionsvägen draga frågan under riksdagens prövning.
Under hänvisning till det anförda får utskottet avstyrka bifall till motionerna
I: 346 och II: 451, I: 391 och II: 499 samt I: 392 och II: 497 i denna
del.
Däremot synes intet vara att erinra mot förslaget att ägare av ransonerad
förnödenhet under närmare angivna förutsättningar skall vara berättigad
89
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
att hos Kungl. Maj :t begära inlösen av sina förråd av förnödenheten. Förslaget
har också godtagits av remissinstanserna. Delade meningar råder
emellertid om storleken av den ersättning, som bör utgå i samband med
inlösen. Från några håll har gjorts gällande att ersättningen bör vara densamma
som om förnödenheten avståtts enligt förfogandelagens bestämmelser.
Såsom framgår av framställningen under föregående avsnitt innebär
detta, att ägaren skulle få minst samma ekonomiska utbyte som om han
sålde förnödenheten på allmänna marknaden. Härav skulle i sin tur följa,
att innehavare av förnödenheten ofta skulle finna det fördelaktigt att vända
sig till kronan med begäran om inlösen i stället för att söka avsätta förnödenheten
på vanligt sätt. Det är visserligen riktigt — såsom antydes i
motionerna I''. 346 och II; 451 — att kronan kan vägra inlösen och att därför
några statsfinansiella svårigheter icke behöver uppstå, men i så fall kommer
förnödenheten att undantagas från gällande regleringsföreskrifter. Vilka
vådor detta kan medföra för folkhushållningen — särskilt i ett skärpt
krisläge — ligger i öppen dag. Ur nu angivna synpunkter är det sålunda angeläget
att utforma ersättningsregeln så, att den enskildes intresse av att
själv söka avyttra eller använda förnödenheten inom regleringens gränser
kvarstår. Med hänsyn härtill torde den i propositionen anvisade lösningen,
i princip innebärande att ägaren får avstå från företagarvinsten men i övrigt
får ersättning för sina kostnader, vara den bästa.
IX. Om formerna för bestämmande av ersättning enligt en
fullmaktslagstiftning.
Propositionen.
Departementschefen har i denna fråga uttalat följande.
»Vid prövning av ersättningsärenden enligt de under närmast föregående
båda avsnitt behandlade reglerna kommer säkerligen ofta både skiftande
och svårbedömda frågor att uppstå. Det är därför angeläget, att handläggningen
av dessa ärenden sker under betryggande former. Det ligger då nära
till hands att förorda en ordning, enligt vilken prövningen handhas av de
allmänna domstolarna. Ett närmare övervägande av spörsmålet leder emellertid
till att denna väg knappast är framkomlig. Såsom utredningen framhållit
är domstol sförfarandet i ett sammanhang som detta alltför omständligt
och tidsödande. Dessutom skulle handläggningen av dessa ärenden medföra
en avsevärt ökad arbetsbörda för domstolarna, och det skulle däiföi bli
nödvändigt att utöka deras personal för att undvika ytterligare tidsutdräkt.
Slutligen är det av vikt att prövningen sker under medverkan av ekonomisk
sakkunskap och sådan torde i allmänhet vara föga företrädd i våra domstolar.
På grund av det anförda biträder jag utredningens ståndpunkt att prövningen
av ersättningsfrågorna, såsom för närvarande gäller enligt allmänna
förfogandelagen, bör handhas av andra organ än de allmänna domstolarna.
Ur rättssäkerhetens synpunkt är det emellertid önskvärt att den enskilde
90
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
sakägaren — liksom annars vanligen är fallet i ärenden av detta slag — alltid
har möjlighet att få sina ersättningsanspråk prövade av två instanser.
En sådan ordning tillämpas enligt nu gällande förfogandelag endast såvitt
avser ersättningar, som utgår efter taxa. I dylikt fall skall nämligen myndighet,
som Kungl. Maj:t därtill utsett, i första hand fastställa ersättningsbeloppet,
varefter den enskilde sakägaren kan besvära sig över myndighetens
beslut hos riksvärderingsnämnden. Är däremot fråga om ersättning,
som icke utgår efter taxa, skall beloppet fastställas av riksvärderingsnämnden
såsom enda instans.
Enligt utredningens mening bör två-instanssystem göras tillämpligt för
samtliga fall, där ersättning skall bestämmas enligt den blivande fullmaktsJagstiftningens
regler. I anslutning härtill erinras om att enligt rekvisitionslagens
bestämmelser ersättning, som icke utgår efter
taxa, skall bestämmas av lokal värderingsnämnd (hästvärderingsnäinnd,
bilvärderingsnämnd, fartygsvärderingsnämnd eller allmän lokal värderingsnämnd)
såsom första instans, med rätt för parterna att överklaga meddelade
beslut hos riksvärderingsnämnden. Vidare framhålls att samma ordning
stadfästs i beredskapsförfogandelagen och civilförsvarslagen. Utredningen
förordar nu, att denna ordning skall gälla också såvitt angår den
allmänna förfogandelagen. Därvid betonas att de lokala nämnderna bör vara
väl lämpade att handlägga ersätlningsärenden enligt sistnämnda lag, eftersom
de förfogandeåtgärder som kan genomföras med stöd av de fyra lagarna
avser i huvudsak samma slags förnödenheter och tjänster. Förslaget
har bl. a. den fördelen, att lagbestämmelserna på detta område blir mer enhetliga,
varjämte lokalt betingade omständigheter lättare kan beaktas vid
tillämpningen av förfogandelagens ersättningsregler.
Utredningens förslag, som lämnats utan erinran av övervägande antalet
remissinstanser, synes mig väl ägnat att tillgodose rättssäkerhetens krav och
då även dess praktiska fördelar är påtagliga, finner jag mig i princip böra
biträda detsamma. Vad Kooperativa förbundet och telegrafstyrelsen anfört
därom, att en del ersättningsfrågor kan komma att avse så betydande värden
eller speciella förhållanden eller vara så invecklade att de icke lämpligen
bör anförtros åt de lokala värderingsnämnderna, har emellertid föranlett
mig att förorda en mindre jämkning i förslaget. Denna innebär, att ersättning
som icke utgår efter taxa skall bestämmas av riksvärderingsnämnden
som första och enda instans, därest parterna gemensamt hemställer
därom.
Beträffande sadan i förslaget till allmän förfogandelag omnämnd e rsättning
som utgår efter taxa föreslår utredningen, att den
nuvarande ordningen skall behållas. Utredningen har därvid avvisat tanken
på att efterbilda det i rekvisitionslagen föreskrivna förfarandet, som innebär
att ersättningsbeloppet skall fastställas av den rekvirerande myndigheten.
Såsom skäl åberopas att förfoganden till skillnad från rekvisitioner
i princip beslutes av Kungl. Maj :t och att det är naturligt att Kungl. Maj :t
också utser den myndighet som skall bestämma ersättningens storlek. Ingen
91
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
av remissinstanserna har motsatt sig utredningens förslag och icke heller
enligt min mening är anledning att frångå detsamma.
I fråga om sådan ersättning vid inlösen av förnödenhet som
kan utgå enligt förslaget till allmän ransoneringslag förordar utredningen,
att beloppet skall bestämmas av allmän lokal värderingsnämnd som första
och riksvärderingsnämnden som andra instans. Förslaget, som godtagits
av remissinstanserna, synes ändamålsenligt och tillstyrks därför.
Icke heller torde något vara att invända mot utredningens förslag, att de
lokala värderingsnämnderna skall behålla sin nuvarande
sammansättning.
Vad beträffar riksvärderingsnämndens sammansättning
innebär utredningens förslag ett par mindre ändringar i gällande
bestämmelser. Sålunda förordas att samtliga ledamöter skall utses av Kungl.
Maj :t och att alltså kommerskollegium och lantbruksstyrelsen icke längre
skall utse var sin ledamot. Med hänsyn till det nära sambandet mellan
prisregleringslagen och den föreslagna förfogandelagens ersättningsbestämmelser
har emellertid utredningen också övervägt att låta någon ledamot av
priskontrollnämnden ingå i riksvärderingsnämnden, vilket dock avvisas av
principiella skäl. Utredningen finner det nämligen vara mindre välbetänkt,
att statliga prisintressen på ett så påtagligt sätt blir företrädda i riksvärderingsnämnden.
Samma skäl åberopas mot tanken att låta försörjningskommissionerna
bli representerade i nämnden. — Den andra ändringen innebär,
att i lagen uttryckligen anges att till riksvärderingsnämndens ordförande
skall utses person som förvaltat något av rikets högsta domarämbeten,
varjämte en av de övriga ledamöterna skall ha utövat domarämbete.
Även i denna fråga biträder jag utredningens förslag. Utredningens ståndpunkt
att nämndens sammansättning i princip icke får bestämmas av särskilda
intressen — t. ex. prispolitiska eller försörjningspolitiska synes
mig riktig. Det är nämligen av vikt att den enskilde sakägaren icke bibringas
den uppfattningen, att nämnden har till huvudsaklig uppgift att tillvarataga
det allmännas intressen vid bestämmandet av den ersättning, som
skall utgå i samband med en mot honom riktad tvångsåtgärd. Nämnden
fullgör på detta område en domstols uppgifter, och dit hänskjutna frågor
skall prövas sakligt och objektivt inom ramen för de i lagen lämnade ersättningsreglerna.
Enligt min mening är utredningens förslag väl ägnat att
tillgodose dessa synpunkter. Vidare finner jag det naturligt att Kungl. Maj :t
—- såsom eljest är vanligt vid tillsättandet av viktigare befattningar inom
den centrala förvaltningen — utser samtliga ledamöter i nämnden. Uppenbarligen
har Kungl. Maj :t samma möjligheter som kommerskollegium och
lantbruksstyrelsen eller annan myndighet att tillse, att erforderlig sakkunskap
blir företrädd i nämnden. En sådan ordning synes mig innebära
garantier för att nämnden i sin helhet får en lämpligt avvägd sammansättning.
Icke heller anser jag det behövligt alt, utöver vad utredningen förordat,
i lagtexten angiva de kvalifikationer som ledamöterna i nämnden bör äga.
Vidare synes enligt min uppfattning tillräckliga skäl ej föreligga att utöka
det nuvarande antalet ledamöter.
92 Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Slutligen vill jag framhålla att vad tidigare sagts om det nära samband
som bör råda mellan den statliga priskontrollen och ersättningsbestämmelserna
i nu förevarande lagstiftning givetvis förutsätter att de olika värderingsnämnderna
vid utövningen av sin verksamhet förskaffar sig ingående
kännedom om de föreskrifter och riktlinjer som vid varje tillfälle gäller
för den statliga priskontrollen.»
Utskottet.
Vad i propositionen föreslagits lämnas av utskottet utan erinran.
X. Delegation av Kungl. Maj:ts befogenheter.
Propositionen.
Departementschefen har andragit följande.
»I olika sammanhang har framhållits att de fullmakter som enligt de blivande
allmänna förfogande- och ransoneringslagarna skall kunna lämnas åt
Kungl. Maj :t möjliggör betydande ingrepp i det enskilda näringslivet. Med
hänsyn härtill skulle det vara önskvärt, om Kungl. Maj :t fattar beslut om
alla åtgärder som bör genomföras med stöd av lämnade fullmakter och icke
överlåter avgörandet härutinnan på underordnade myndigheter. Erfarenheten
från de båda världskrigen visar emellertid, att denna princip ej kan
upprätthållas i praktiken. Ärendena blir nämligen så många och av så skiftande
natur, att de medför en arbetsbelastning som säkerligen icke kan bemästras
vid en central handläggning. En sådan ordning kan också befaras
leda till att prövningen av de olika frågorna icke blir tillräckligt noggrann
och omsorgsfull. På grund härav finner jag i likhet med utredningen, att
Kungl. Maj :t måste medges rätt att i viss utsträckning delegera sina befogenheter
enligt de båda lagarna på underordnade myndigheter och då i
främsta rummet på försörjningskommissioner och dem underställda lokalt
betonade organ.
Utredningens ståndpunkt, att omfattningen av Kungl. Maj :ts delegationsrätt
bör uttryckligen anges i de båda lagarna, synes riktig. Såsom utredningen
framhållit bör den ledande grundsatsen härvid vara den att sådana
åtgärder, som berör befolkningen i dess helhet eller mera påtagligt ingriper
i enskild rätt, icke får beslutas av annan än Kungl. Maj:t, under det att
andra mindre ingripande åtgärder, när så prövas erforderligt, enligt Kungl.
Maj .ts bestämmande kan få genomföras efter beslut av underordnad myndighet.
Enligt min mening är intet att erinra mot de riktlinjer, som utredningen
härutinnan uppdragit. Sålunda bör Kungl. Maj :t fatta beslut i alla
frågor, som avser införande av handels-, användnings- eller transportreglering,
meddelande av bestämmelser om auktorisation, införande av clearingförfarande
eller påläggande av prisutjämningsavgifter. Är fråga om förfogandeåtgärder
eller detaljregleringar bör hinder däremot ej möta för Kungl.
93
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Maj:t att delegera sina befogenheter. I likhet med utredningen förutsätter
jag, att Kungl. Maj :t vid beslut om delegation också i största möjliga utsträckning
fastställer huvudlinjerna för de underordnade myndigheternas
arbete. Däremot kan jag icke biträda det av en handelskammare väckta förslaget
om att införa ett stadgande av innehåll, att dessa tillämpningsföreskrifter
bör utformas i samråd med företrädare för näringslivet. Enligt min
mening bör det ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra, huruvida ett sådant
samråd är lämpligt i ett visst läge eller ej.
Hittills anförda synpunkter hänför sig väsentligen till förhållandena under
tid, då riket icke befinner sig i krig eller överhängande krigsfara. Skulle
något av dessa båda fall inträffa, torde det — såsom utredningen och ett
par remissmyndigheter framhållit — bli ofrånkomligt med en mera vidsträckt
delegationsrätt än som förut förordats. Enligt min mening är det
emellertid icke nödvändigt att införa särskilda bestämmelser härom i de blivande
förfogande- och ransoneringslagarna. Den av utredningen omnämnda
administrativa fullmaktslagen torde nämligen väl fylla detta behov.»
Motionerna I: 346 och II: 451.
I motionerna understrykes vikten av att statsmakterna vid tillämpningen
av de blivande förfogande- och ransoneringslagarna icke alltför mycket avhänder
sig bestämmanderätten till förmån för underordnade myndigheter,
åt vilka tillämpningen delegeras.
Utskottet.
Enligt utskottets mening innebär vad i propositionen förordats en skälig
avvägning mellan å ena sidan vikten av att Kungl. Maj :t förbehåller sig beslutanderätten
vid tillämpningen av den blivande fullmaktslagstiftningen
samt å andra sidan det av praktiska skäl betingade kravet att Kungl. Maj :t
''delegerar sina befogenheter på underordnade myndigheter. Tillfredsställande
är att i lagarna klart utsagts, i vilka fall delegation får ske.
XI. Uppgiftsskyldighet m. m.
Propositionen.
Departementschefen har anfört följande.
»Sedan länge har den allmänna förfogandelagstiftningen upptagit bestämmelser
om skyldighet för envar att på anmodan av närmare angiven myndighet
uppge sitt innehav av viss vara m. m. ävensom angående rätt för
myndighet att — därest den uppgiftsskyldige vägrar att lämna begärd upplysning
eller det kan misstänkas att han försöker vilseleda myndigheten —
undersöka hans kontor o. dyl. samt granska hans handelsböcker och andra
affärshandlingar. Liknande bestämmelser har vanligen återfunnits i de rån.-
94
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
soneringsförfaUningar, som gällt under andra världskriget och tiden därefter.
I dem har ofta dessutom föreskrivits att näringsidkare skall vara pliktig
föra de anteckningar, som kan finnas erforderliga för kontroll av regleringen.
Erfarenheten har visat, att bestämmelser av detta slag icke kan undvaras.
De behövs främst för att myndigheterna i kristider skall kunna planlägga
lämpliga åtgärder på folkförsörjningens område samt övervaka efterlevnaden
av meddelade regleringsföreskrifter. Utredningen har också förordat,
att de blivande allmänna förfogande- och ransoneringslagarna skall upptaga
stadganden, vilka i huvudsak har den innebörd som inledningsvis angivits.
Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot grundtanken i utredningens
förslag och även enligt min mening är den riktig, varför jag biträder
förslaget. I anledning av vad flygförvaltningen anfört vill jag framhalla,
att undersökning av kontor och andra affärslokaler samt granskning
av affärshandlingar får anses ingå som normala åtgärder i ett kontrollförfarande
av denna art. Med hänsyn härtill bör icke såsom förutsättning stadgas
att den uppgiftsskyldige vägrar lämna begärd uppgift eller att det skäligen
kan misstänkas att han söker vilseleda myndigheten. Kontrollåtgärderna
bör givetvis — såsom utredningen uttalat — i görligaste mån ske så att
de icke väcker onödig irritation. Vid utövningen av kontrollen bör också
tillses att den enskilde näringsidkaren lider minsta möjliga avbräck i sin
rörelse. Det synes emellertid knappast erforderligt att, såsom överståthållarämbetet
ifrågasatt, i lagtexten intaga särskilda bestämmelser härom utan bör
sådana inflyta i de instruktioner och anvisningar som vederbörande myndighet
kan komma att utfärda.»
Utskottet.
Anledning att frångå vad i propositionen föreslagits synes utskottet ej föreligga.
XII. Straff och andra påföljder m. m.
Propositionen.
Departementschefen har i huvudsak anfört följande.
»Det i tidigare sammanhang berörda förslaget att vid sidan av en allmän
förfogandelag tillskapa en särskild ransoneringslag har bl. a. den fördelen
att den splittring på olika författningar av de bestämmelser om straff och
andra påföljder för överträdelser av meddelade ransoneringsföreskrifter,
som nu finns, kan undanröjas. Genom att alla de stadganden som anses erforderliga
i detta hänseende upptages i den blivande ransoneringslagen kan
ernås att dessa bli mera överskådliga än för närvarande.
De av utredningen förordade straffbestämmelserna i de ifrågasatta
förfogande- och ransoneringslagarna anknyter till nu gällande före
-
95
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
skrifter. Utredningen har emellertid eftersträvat att utforma de nya bestämmelserna
i enlighet med principer som under senare tid antagits inom strafflagstiftningen.
Sålunda har brotten uppdelats icke endast i uppsåtliga brott
och brott begångna av oaktsamhet utan också efter brottsfallets svårhetsgrad.
Brottsgraderna är i princip tre, nämligen den normala brottsgraden,
ringa brott och grovt brott. Såvitt angår ringa brott och oaktsamhetsbrott
som ej är grovt ingår enligt utredningens förslag icke strängare straff än
böter i straffskalan. Avsikten är att i dessa fall möjliggöra sådan åtalseftergift
varom stadgas i 20 kap. 7 § rättegångsbalken samt beivrande genom
strafföreläggande. Ingen av remissinstanserna har haft någon erinran mot
de sålunda uppdragna riktlinjerna. Också enligt min mening är dessa väl
avvägda och jag har därför funnit mig böra tillstyrka, att de läggs till grund
för straffbestämmelserna i den föreslagna fullmaktslagstiftningen.
I anslutning till de av utredningen föreslagna bestämmelserna angående
straff för uppsåtliga brott kan erinras om den inom svensk straffrätt
gällande grundsatsen, att okunnighet om viss handlings straffbarhet
(rättsvillfarelse) icke friar den som begår dylik handling från straff. Denna
grundsats är emellertid icke helt utan undantag. Sålunda har i rättspraxis
fall förekommit, där en rättsvillfarelse bedömts som så ursäktlig att handlingen
kunnat lämnas straffri. Det finns ock inom specialstraffrätten enstaka
exempel på att lagstiftaren såsom förutsättning för straffbarhet ansett
sig böra uttryckligen kräva vetskap om att närmare angivet förfarande
är otillåtet. Straffbestämmelserna i allmänna förfogandelagen har utformats
på detta sätt. Enligt denna lag inträder nämligen straffskyldighet endast
i det fall att vetskap föreligger om den föreskrift som överträtts. Stadgandet
härleder sig från 1914 års förfogandelag, där straffbestämmelserna
dock huvudsakligen avsåg ansvar för den som saluhöll förnödenhet till
högre pris än det av myndigheterna fastställda maximipriset. Däremot saknar
de under andra världskriget utfärdade ransoneringsförfattningarna,
straffkungörelsen och straffskärpningslagen regelmässigt stadganden av
denna innebörd. Här gäller alltså i princip att obekantskap om meddelade
föreskrifter eller stadgade villkor icke kan lända till straffrihet. I utredningens
förslag till förfogandelag och ransoneringslag har den nuvarande skillnaden
i detta hänseende i stort sett behållits. Det kan emellertid ifrågasättas,
om det finns tillräcklig anledning att bestämma förutsättningarna för
straffbarhet olika för brott mot förfogandelagen och för brott mot ransoneringslagen.
Enligt min mening är de förfaranden som straffbeläggs i de
båda lagarna så närbesläktade, att hithörande bestämmelser bör vara enhetliga.
Då det gäller att avgöra vilken linje som bör följas, synes övervägande
skäl tala för att straffbestämmelserna utformas i enlighet med den
förut omnämnda grundsatsen inom straffrätten. Ingen av lagarna skulle
in. a. o. upptaga något uttalande av innebörd, atl vetskap om meddelade
föreskrifter eller villkor erfordras för att straffbarhet skall inträda. Det
torde icke behöva befaras, att rättssäkerheten härigenom skulle äventyras.
96
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Ifråga om oakts am hetsbrotten synes grundtanken i utredningens
förslag vara att de grövre fallen av oaktsamhet skall straffbeläggas medan
ringare grad av oaktsamhet icke skall föranleda straff. Vidare har utredningen
förordat en uppdelning av de straffbara fallen i brott, som begås
av grov oaktsamhet, samt dylikt brott, som med hänsyn till omständigheterna
är att betrakta som grovt. Ur saklig synpunkt torde någon
erinran icke kunna riktas mot utredningens tankegång, men bestämmelserna
torde böra utformas annorlunda än utredningen förordat. Såsom riksåklagarämbetet
framhållit kan nämligen gränsdragningen mellan vanlig och
grov oaktsamhet vålla svårigheter vid rättstillämpningen. Vidare bör såsom
riksåklagarämbetet och Göta hovrätt anmärkt brottsbeteckningen grov oaktsamhet
som är grov undvikas. Den förekommer varken i strafflagen eller i
det förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14) som framlagts av straffrättskommittén.
I likhet med riksåklagarämbetet finner jag den bästa lösningen vara
att låta straffansvar i jjrincip inträda för den som begår närmare angiven
handling av oaktsamhet. För att icke det straffbara området skall bli alltför
vidsträckt synes emellertid undantag böra göras för sådana fall, där oaktsamheten
är ringa. En sådan ordning överensstämmer med numera antagna
principer inom straffrätten. Sålunda upptager 1951 års lag om trafikbrott ett
stadgande av denna innebörd, och i förutnämnda förslag till brottsbalk återfinns
samma regel bland de bestämmelser, som avhandlar de allmänna grunderna
för straffbarhet och straffrihet.
De av utredningen föreslagna straff skalorna vid uppsåtliga brott
— nämligen böter eller fängelse i högst sex månader såvitt angår den normala
brottsgraden, böter för ringa brott samt fängelse eller straffarbete i
högst två år för grovt brott —- synes mig väl avvägda och jag biträder därför
utredningens förslag härutinnan. Vad härefter angår den för oaktsamhetsbrotten
tillämpliga straffskalan bör denna enligt min mening i princip icke
upptaga strängare straff än böter. Härav följer bl. a. att bestämmelserna
om åtalseftergift skulle bli tillämpliga vid dessa brott. Emellertid kan också
vid oaktsamhetsbrott omständigheterna vara sådana, att bötesstraff framstår
som en alltför ringa påföljd. I de grova fallen måste möjlighet finnas att
ådöma frihetsstraff och detta krav tillgodoses bäst genom en särskild straffskala.
Sålunda bör lämpligen stadgas att, om ett oaktsamhetsbrott är grovt,
straffet är fängelse i högst ett år eller böter. Det förtjänar framhållas att
straffmaximum bestämts under hänsynstagande till vad strafflagberedningen
i sitt betänkande »Enhetligt frihetsstraff m. m.» (SOU 1953: 17) anfört
om straffskalor i specialstraffrätt.
I den av utredningen föreslagna och närmast från straffkungörelsen hämtade
bestämmelsen om husbondeansvar stadgas, att husbonde svarar
för brott, som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person,
liksom vore brottet begånget av honom själv, därest ej omständigheterna gör
sannolikt att brottet begåtts utan hans vetskap och vilja. Bestämmelsen
bör dock enligt utredningens mening icke vara tillämplig på grova brott. För
-
Andra lagutskottets utlåtande nr it).
97
slaget om husbondeansvar har rönt gensaga från olika remissinstanser och
då främst från företrädarna för det enskilda näringslivet. Sålunda har
gjorts gällande bl. a. att stadgandet skulle strida mot allmänt gällande straffprocessuella
grundsatser, enligt vilka bevisbördan åvilade åklagaren och icke
den tilltalade. Denna anmärkning kan väl vara riktig, såvitt angår större
delen av straffrättsområdet, men det finns dock en rad författningar —
exempelvis inom rusdryckslagstiftningen — där regeln om husbondeansvar
är intagen bland straffbestämmelserna. Erfarenheter från tiden för andra
världskriget visar, att motsvarande bestämmelse icke kan undvaras i förevarande
lagstiftning. En sådan bestämmelse får här också anses som mera
naturlig än eljest, eftersom det vid överträdelse av detta slag ofta är husbonden
som drar fördel av denna och därför framstår som den för vars
räkning överträdelsen begåtts. Jag anser mig därför böra tillstyrka utredningens
förslag att i lagstiftningen intaga ett dylikt stadgande, som bl. a.
är ägnat att hos företagarna inskärpa vikten av att övervaka de anställda, så
att dessa icke bryter mot meddelade föreskrifter. Förslaget bör emellertid
jämkas i vad gäller husbondens ansvar, då någon av hans anställda begått
ett grovt brott. Såsom riksåklagaren framhållit måste det anses otillfredsställande,
att husbonden i sådant fall skall vara helt straffri medan han kan
ådraga sig straffansvar om den anställde begår ett lindrigare brott. Det kan
emellertid icke anses påkallat att stadga lika strängt straff för husbonden
som för den anställde i det fall att denne begått ett grovt brott. Jag vill
därför i likhet med riksåklagaren förorda, att husbondeansvaret skall omfatta
också sådana av anställda begångna brott som är grova, men att straffel
vid husbondeansvar ej må överstiga fängelse i sex månader. I detta sammanhang
bör framhållas att, i den mån medverkansreglerna i 3 kap. strafflagen
blir tillämpliga beträffande brott mot straffbestämmelserna i den blivande
fullmaktslagstiftningen, husbonde på grund av vanlig delaktighet i
anställds grova brott kan komma att ådömas strängare straff än nyss sagts.
Slutligen kan i frågan om husbondeansvar erinras om att riksdagen i skrivelse
den 9 maj 1953 begärt utredning angående de allmänstraffrättsliga
problemen inom specialstraffrätten och om en översyn av gällande specialrättsliga
stadganden i förtydligande och enhetligande syfte. Det kan förutsättas,
att vid en dylik utredning frågan om husbondeansvaret och därmed
sammanhängande spörsmål kommer att närmare övervägas.
I likhet med nuvarande förfogandelag och straffkungörelsen upptager utredningens
förslag — närmast med denna kungörelse som förchild — bestämmelser
om förverkandepåföljd. Ingen av remissinstanserna
bär haft något i och för sig att erinra mot förslaget. För egen del vill jag
förorda, att reglerna om förverkandepåföljd i den blivande fullmaktslagstiftningen
utformas i enlighet med utredningens förslag. —----
Slutligen har utredningen förordat, alt bestämmelser om handelso
c h a n v ä n dnings f ö rbud upptages i den blivande ransoneringslagen.
Den huvudsakliga innebörden av nu gällande bestämmelser om han7
Jiihang till riksdagens protokoll 195b. 9 samt. 9 avd. ,Yr in.
98
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
delsförbud är, att vederbörande centrala kristidsmyndighet äger förbjuda
den som idkar handel med ransonerad vara att saluhålla, försälja eller annorledes
överlåta sådan vara om han i väsentlig mån åsidosatt meddelad
ransonerings- eller prisbestämmelse. Talan mot myndighetens beslut kan
föras hos regeringsrätten. Förutsättning för förbud är att åtal väckts för
den gärning, å vilken förbudet grundas. Ogillas åtalet eller upphävs fällande
dom av högre rätt, skall förbudet omedelbart hävas av kristidsmyndigheten.
Det skall ingalunda förnekas, att en åtgärd av detta slag innebär ett betydande
och kännbart ingrepp för den mot vilken åtgärden riktas och att
tvekan kan råda huruvida den bör vara tillåtlig. Förhållandena kan emellertid
vara sådana, framför allt i ett skärpt krisläge, att en dylik åtgärd
framstår som nödvändig för att komma till rätta med den som vägrar att
lojalt följa meddelade ransoneringsföreskrifter. Det kan förutses att redan
vetskapen, att en så hård påföljd kan följa vid ransoneringsbrott, är i hög
grad ägnad att avhålla den enskilde från att bryta mot gällande föreskrifter.
Också kan antagas att tillvaron av en dylik föreskrift innebär ett skydd för
alla de näringsidkare som ställer sig meddelade föreskrifter till efterrättelse.
Av förarbetena till handelsförbudslagen framgår att vid tillkomsten av den
nuvarande ordningen eftersträvades att avväga bestämmelserna så att kravet
pa rättssäkerhet kunde upprätthållas utan att lagens syfte äventyrades.
Bl. a. ifrågasattes därvid att handelsförbud skulle få meddelas endast av
domstol eller ock att lagakraftvunnen fällande straffdom skulle föreligga,
innan kristidsmyndighet fick besluta dylikt förbud. Vidare dryftades att begränsa
rätten att meddela förbud till sådana fall, där den brottsliga gärningen
var att bedöma som grov. Det ansågs emellertid, att uppmjukningar av detta
slag kunde motverka ändamålet med lagstiftningen. Det kan nämnas att
första lagutskottet i sitt utlåtande över den blivande handelsförbudslagen
sammanfattningsvis uttalade, att enligt utskottets mening tillräckliga garantier
skapats för ett allsidigt och objektivt bedömande av frågor om meddelande
eller hävande av förbud.
De skäl som sålunda förestavat utformningen av den nuvarande lagstiftningen
på detta område har enligt min åsikt icke förlorat i styrka sedan
lagstiftningens tillkomst. På grund härav finner jag mig — trots de invändningar
som framkommit från en del remissinstansers sida — böra förorda
bifall till utredningens förslag, att bestämmelser om handelsförbud införs
i den blivande ransoneringslagen.
I utredningens förslag har emellertid nuvarande regler jämkats i några
hänseenden. Sålunda förordas att ett åsidosättande av meddelad prisbestämmelse
icke längre skall kunna föranleda handelsförbud. Visserligen har priskontrollnämnden
motsatt sig denna begränsning, men med hänsyn till den
av mig intagna ståndpunkten att den blivande fullmaktslagstiftningen icke
bör tillgodose prispolitiska intressen tillstyrker jag utredningens förslag.
Ä andra sidan förordas ett par utvidgningar. Sålunda kan enligt förslaget
icke endast sådan näringsidkare som driver handel med ransonerad vara
utan också den som i sin rörelse använder dylik vara förbjudas att salu
-
99
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
liålla eller överlåta förnödenhet som brottet avser. Detta betyder att hädanefter
t. ex. en jordbrukare, som i strid med gällande ransoneringsföreskrifter
avyttrat på sin fastighet utvunna produkter, skall kunna drabbas av
sådant förbud. Dessutom föreslås att näringsidkare, som bryter mot
meddelade ransoneringsbestämmelser skall kunna förbjudas att i rörelsen
använda förnödenhet som är föremål för brottet. Härav följer att t. ex.
en pensionatsinnehavare, som serverar kupongbelagda maträtter utan att
avkräva kupong, kan komma att förbjudas att använda ransonerade förnödenheter
i sin rörelse. Ytterligare skulle det bli möjligt att — därest
exempelvis handeln med skor är fri men förbrukningen av läder är reglerad
— förbjuda den skotillverkare som bryter mot läderransoneringen att i fortsättningen
använda läder i sin rörelse. Enligt min uppfattning ligger de sålunda
förordade utvidgningarna helt i linje med grundtanken i gällande
bestämmelser och jag får därför tillstyrka dem. I likhet med utredningen
anser jag mig emellertid böra framhålla, att handels- eller användningsförbud
icke bör tillgripas, när menliga följder för folkförsörjningen kan uppstå,
t. ex. genom att produktionen av en livsviktig förnödenhet avsevärt minskas.
Ej heller bör förbud ifrågakomma i sådant fall, där allvarliga svårigheter
för konsumenterna på en viss ort skulle uppstå genom förbudet.
Till sist bör nämnas att ett bifall till nu föreslagna bestämmelser förutsätter
en jämkning av stadgandet i regeringsrättslagens 2 § 14:o). Förslag
härom kommer att i annat sammanhang framläggas för riksdagen.»
Motionerna I: 392 och II: 497.
Motionärerna anser sig ej kunna till alla delar biträda vad i propositionen
föreslagits beträffande oaktsamhetsbrotten. Sålunda framhålles att enligt
förslaget den som förövar närmare angiven gärning av oaktsamhet skall,
där ej oaktsamheten med hänsyn till omständigheterna är att anse som
ringa, straffas med dagsböter. Motionärerna finner av ordalydelsen framgå,
att det åligger den tilltalade att visa att sådana omständigheter är för handen.
Denna omkastning av bevisbördan är icke tillfredsställande, och motionärerna
hemställer därför att stadgandet ändras. Vidare hänvisas till att
enligt förslaget påföljden vid de grova oaktsamhetsbrotten normalt är fängelse,
medan böter kan förekomma endast i undantagsfall. Enligt motionärernas
mening är det betänkligt att alltför mycket utvidga frihetsstraffets område
till de administrativa lagarna, och det torde här räcka med böter för
att ge eftertryck åt lagens efterlevnad. De yrkar, att lagtexten omarbetas i
enlighet härmed.
Motionerna 1: 346 och 11:451.
Enligt motionärernas åsikt är det icke någon större olägenhet att omforma
stadgandet om husbondeansvar så, att straffansvar inträder endast därest
omständigheterna gör sannolikt att brottet skett med husbondens vetskap
och vilja. Motionärerna hemställer alt denna omformning göres.
100
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Motionerna I: 391 och It: 499.
Även i dessa motioner hemställes att stadgandet om husbondeansvar ändras
på sätt nyss angivits.
I anslutning till bestämmelserna om handels- och användningsförbud anför
motionärerna, att sådant förbud bör ifrågakomma endast om näringsidkaren
uppsåtligen i väsentlig mån åsidosatt gällande ransoneringsföreskrifter.
Det yrkas därför att bestämmelsen om förbud mot den som endast
av oaktsamhet brutit mot dylik föreskrift skall utgå. Vidare är det av hänsyn
till den enskildes rättsskydd angeläget, att ärenden angående handelsoch
användningsförbud handlägges av försörjningsorganen under betryggande
former, varför motionärerna hemställer om ett uttryckligt stadgande
att den, mot vilken sådant förbud överväges, skall beredas tillfälle att yttra
sig innan ärendet avgöres. Dessutom bör i instruktionerna för vederbörande
försörjningsorgan föreskrivas att minst en person, som förvaltat domarämbete,
skall deltaga i ärendenas behandling. Enligt motionärernas mening
bör riksdagen uttala önskemål härom.
Utskottet.
I annat sammanhang har betonats vikten av att de regleringsföreskrifter,
som myndigheterna i kristider funnit nödvändigt utfärda, blir åtlydda. Detta
gäller både för medborgarna i gemen och — i särskilt hög grad — för
näringsidkare och företagare. Förfogande- och ransoneringslagarna måste
därför upptaga bestämmelser, som möjliggör kännbara påföljder för överträdelser
av lämnade föreskrifter. Avgörande för påföljdens stränghet bör
vara icke endast den begångna förseelsens beskaffenhet och gärningsmannens
brottsliga vilja utan även krislägets art och svårhetsgrad. Enligt den
sedan andra världskriget gällande krislagstiftningen är påföljderna av tre
slag, nämligen straff, förverkande samt — för näringsidkare — handelsförbud.
I propositionen förordas att dessa påföljder skall behållas och häremot
torde i princip icke vara något att erinra.
Vad först angår straffbestämmelserna finner utskottet i likhet med departementschefen
eftersträvansvärt, att de utformas i nära anslutning till de
inom straffrätten i allmänhet tillämpade principerna. Uppdelningen i uppsåtliga
brott och brott begångna av oaktsamhet bör därför godtagas. Detsamma
gäller uppdelningen av de uppsåtliga brotten i tre olika grader —•
den normala brottsgraden, ringa brott och grova brott. Enligt utskottets mening
bör ej heller de i anslutning härtill förordade straffskalorna ändras.
Möjligen kan ifrågasättas, om fängelse bör ingå i straffskalan för de uppsåtliga
brotten av normalgraden. Det må emellertid beaktas att förslaget i
detta hänseende är mindre strängt än t. ex. nuvarande förfogandelag, enligt
vilken fängelse i två år kan följa på gärningar av detta slag. Utskottet an
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
101
ser det med hänsyn till den allmänna laglydnaden icke tillrådligt att helt
utesluta möjligheten att utdöma frihetsstraff för uppsåtligen förövat brott,
även om detta ej är att anse som grovt. Det kan tilläggas att strafflagberedningen
i sitt betänkande »Enhetligt frihetsstraff» (se SOU 1953: 17, s. 91 ff.)
förutsätter, att straffmaximum enligt förfogandelagen för dessa fall skall
vara fängelse ett år, samt att en straffskala, som ej upptager strängare straff
än böter, bör ifrågakomma endast vid bagatellartade brott, ordningsförseelser
o. d. Den i propositionen för uppsåtliga brott av normalgraden föreslagna
övre straffgränsen, fängelse i sex månader, synes ur nu angivna synpunkter
vara väl vald.
Det har icke varit fullt klart i vilken mån gärningar, som begåtts av oaktsamhet,
varit straffbara enligt hittills gällande ransoneringsförfattningar. Utskottet
finner det därför tillfredsställande, att denna fråga uttryckligen regleras
i de blivande lagarna. Genom att den ringa oaktsamheten undantagits
från det straffbara området och att straffet för vanlig oaktsamhet icke kan
bli strängare än böter torde stötande följder ej behöva uppkomma. Angående
den ringa oaktsamheten vill utskottet i anledning av vad anförts i
motionerna 1:392 och 11:497 framhålla, att ordalydelsen knappast giver
belägg för den av motionärerna framförda tolkningen. Lagtexten kan icke
gärna läsas på annat sätt än att det skall ankomma på domstolen att bedöma,
huruvida en ådagalagd oaktsamhet är ringa. Den tilltalade behöver
icke ens göra invändning därom. Här som eljest blir det åklagarens sak att
visa, att straffbar oaktsamhet föreligger. Såsom departementschefen framhållit
innebär stadgandet ingen nyhet. Motsvarande regel återfinnes i 1951
års lag om trafikbrott samt i 22 kap. 1 § förslaget till brottsbalk (se SOU
1953:14). — Icke heller torde anledning finnas att, såsom yrkats i nyssnämnda
motioner, borttaga fängelsestraffet ur straffskalan för de grova
oaktsamhetsbrottcn. Den i propositionen föreslagna straffskalan synes väl
avvägd. På grund av det anförda får utskottet avstyrka bifall till motionerna
1:392 och 11:497 i denna del.
Däremot anser utskottet, att vad som yrkats i motionerna 1: 346 och II: 451
samt I: 391 och II: 499 beträffande utformningen av stadgandet om husbondeansvar
i princip bör bifallas. Enligt utskottets mening strider den i propositinen
förordade avfattningen så påtagligt mot de straffprocessuella grundsatser
som enligt modern åskådning bör gälla, att det skulle innebära en allvarlig
olägenhet att avvakta den ifrågasatta utredningen på specialstraffrättens område.
Utskottet vill fästa uppmärksamheten på att regler om husbondeansvar
har införts i 1943 års lag om tobaksmonopol, där del emellertid för
straffbarhet fordras att brottet förövas med husbondens vetskap. Vidare
upptager 1948 års sjöarbetstidslag och 1952 års sjömanslag bestämmelser,
enligt vilka redaren i närmare angivna fall kan straffas för förseelse som
begås av befälhavaren. Förutsättning är dock, alt brottet skett med redarens
vetskap och vilja.
102
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Den utformning av husbondestadgandet, som förordas i nyssnämnda motioner,
torde emellertid icke böra helt godtagas. Såsom framgår av lagrådets
yttrande över förslaget till 1938 års sjöarbetstidslag (se prop. nr 223/38 s.
202) kan nämligen en på detta sätt avfattad lagregel näppeligen anses förenlig
med gällande grundsatser inom straffprocessen, eftersom den icke skulle
få annat syfte än att underlätta åklagarens bevisskyldighet. Utskottet får
därför föreslå att stadgandet utformas så, att straffbarheten inträder om
brottet begås med husbondens vetskap och vilja. Med denna avfattning saknas
anledning att begränsa husbondens straffansvar till sex månaders fängelse.
Ej heller föreligger skäl att låta medverkansreglerna i 3 kap. strafflagen
vara tillämpliga, såvitt angår husbonden.
Frågan om den närmare avfattningen av förverkandereglerna vill utskottet
beröra i specialmotiveringen.
De i propositionen förordade bestämmelserna om handels- och användningsförbud
har i huvudsak samma innebörd som stadgandena i den sedan
år 1942 gällande handelsförbudslagen. Den viktigaste nyheten är, att det i
fortsättningen skulle bli möjligt att förbjuda näringsidkare att i sin rörelse
använda ransonerad förnödenhet. Mot de riktlinjer som härutinnan uppdragits
i propositionen har utskottet icke funnit anledning till erinran.
I anledning av vad yrkats i motionerna I: 391 och II: 499 må understrykas
att en av förutsättningarna för att handels- eller användningsförbud skall
kunna ifrågakomma är att näringsidkaren genom brottet i väsentlig mån
åsidosatt ransoneringsföreskrift. I enlighet härmed har i den föreslagna lagtexten
undantag gjorts för ringa brott och för oaktsamhetsbrott av normalgraden.
Enligt utskottets åsikt bör undantaget icke utsträckas till de grova
oaktsamhetsbrotten. Ett dylikt brott kan nämligen mycket väl innebära ett
väsentligt åsidosättande av meddelade ransoneringsföreskrifter. I detta sammanhang
förtjänar understrykas att handels- eller användningsförbud icke
är en ovillkorlig påföljd, utan att myndigheten har fri prövningsrätt i det
särskilda fallet.
Handläggningen av hithörande ärenden bör självfallet ske under betryggande
former. Det är därför naturligt att näringsidkaren alltid, när så är
möjligt, får tillfälle att yttra sig innan ärendet avgöres. Utskottet anser
emellertid icke erforderligt, att uttrycklig bestämmelse härom intages i lagen.
Ej heller finner utskottet lämpligt, att riksdagen uttalar några önskemål
i frågan, huruvida instruktionerna för vederbörande myndigheter bör
stadga att person, som förvaltat domarämbete, skall deltaga i ärende om
handels- eller användningsförbud. Denna fråga bör överlämnas åt Kungl.
Maj :t.
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
103
D. Specialmotivering.
Förslaget till allmän förfogandelag.
9 §.
Enligt utskottets mening är paragrafens andra stycke svårbegripligt. Innebörden
lär vara att förfogandeförbud skall upphöra att gälla, om kronan icke
inlöser förnödenheten inom trettio dagar från den dag ägaren eller innehavaren
ansökt om förbudets hävande, dock att denna tidsperiod — för det fall
att ansökningen gjorts innan trettio dagar förflutit från det förfogandeförbudet
blev gällande — icke börjar löpa förrän efter utgången av sistnämnda
trettio dagar. Utskottet förordar, att stadgandet förtydligas i enlighet
härmed.
12 §.
Stadgandet i lagrummets andra punkt motsvaras i viss mån av bestämmelsen
i 8 § första stycket andra punkten gällande förfogandelag. Enligt denna
bestämmelse är emellertid den enskilde berättigad att vända sig direkt till
Kungl. Maj :t med begäran om hävande av meddelad förfogandeföreskrift.
Det bör nu uppmärksammas att i 17 § förslaget till förfogandelag införts en
allmän rätt för enskild sakägare att, med förbigående av mellaninstanser,
hos Kungl. Maj :t besvära sig över underordnad myndighets beslut i förfogandeärenden.
Godtages denna ordning, följer därav att nyssnämnda bestämmelse
i nuvarande förfogandelag förlorar sin egentliga betydelse. Med
hänsyn härtill och då det föreslagna stadgandet under 12 § andra punkten
icke utsäger annat än som ändock följer av allmänna rättsgrundsatser vill
utskottet förorda, att stadgandet utgår.
40 §.
I motionerna I: 391 och II: 499 framhålles att reglerna om förverkandepåföljd
i huvudsak oförändrade övertagits från tidigare krislagstiftning. Erfarenheter
från kristider visar, att dessa bestämmelser tillämpats synnerligen
oenhetligt men att domstolarna visat en stark tendens att jämka veder lagsbeloppen
eller helt befria från vederlagsplikt. Detta tyder på att domstolarna
ofta funnit full vederlagspåföljd oskälig även vid sådana ransoneringsbrott
som knappast kan anses som ringa. Enligt motionärernas mening bör
— därest man vill behålla huvudregeln om att fullt vederlag skall utdömas
där icke synnerliga skäl giver anledning till jämkning — i allt fall denna
regel uppmjukas när det gäller oaktsamhetsbrott, som icke är grovt. Det är
då rimligt, att vederlag utdömes endast där så prövas skäligt. Motionärerna
hemställer, att lagtexten skall ändras i denna riktning.
Utskottet. Enligt de bestämmelser, som i början av andra världskriget återfanns
i kristidsförfattningarna, hade domstolarna tämligen lria händer då
det gällde förverkandefrågor. Dessa fick nämligen då avgöras efter skälighetsprövning.
Erfarenheten visade emellertid, att bestämmelserna måste skär
-
104
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
pas, och efter hand erhöll de i huvudsak den utformning som de har i förslaget.
För närmare kännedom om denna fråga kan hänvisas till prop.
173/42 och 337/42. Det bör enligt utskottets mening icke ifrågakomma att
nu ändra dessa bestämmelser. Trots allt lämnar de — vilket också framgår
av motionärernas framställning — ett visst utrymme för skälighetsprövning
i det särskilda fallet. I vilken mån omständigheterna vid ett oaktsamhetsbrott
kan anses vara sådana, att gärningsmannen bör helt eller delvis befrias
{rån förverkandepåföljd, får överlämnas åt rättstillämpningen. På grund av
det anförda får utskottet avstyrka bifall till motionerna 1:391 och 11:499
i denna del.
Förslaget till allmän ransoneringslag.
3 §•
De i paragrafen lämnade bestämmelserna har behandlats under rubriken
»Lagstiftningens omfattning». Utskottet finner dock erforderligt att här ytterligare
beröra ett par frågor.
Första stj-cket 2) omfattar även befogenhet att meddela föreskrift av det
slag som avses i 1) samma stycke, varför sistnämnda punkt strängt taget är
överflödig. Lagtextens utformning kan emellertid försvaras av praktiska skäl.
Om sålunda i ett visst läge en så vidsträckt fullmakt som avses med punkt
2) icke behöves, kan av riksdagen lämnad fullmakt begränsas till att gälla
auktorisation enligt punkt 1).
Utskottet utgår från att förordnande enligt punkt 1) — i den utsträckning
förhållandena det medgiver -— får företräde framför förordnande enligt
punkt 2). De ofrånkomliga nackdelarna för det enskilda näringslivet blir
då mindre påtagliga, eftersom näringsidkare med samma förutsättningar i
princip blir likställda i fråga om möjligheten att erhålla auktorisation. Krisläget
kan dock oförmodat bli så allvarligt, att en auktorisation måste genomföras
utan att en sådan prövning varom förmäles i punkt 1) medhinnes. I
dylikt fall blir myndigheterna nödsakade att tillämpa punkt 2) och sålunda
åtminstone till en början — nöja sig med att meddela auktorisation för
de personer, som normalt kan förutsättas fylla de i punkt 1) uppställda
kraven, t. ex. medlemmar av en välkänd yrkessammanslutning. Förordnande
enligt punkt 2) kan vidare visa sig nödvändigt i sådant fall, där knappheten
på en förnödenhet är så stor att denna icke räcker för fördelning bland alla
de näringsidkare som fyller nyssnämnda krav (jfr 3 § andra stycket).
6 §■
I lagrådsremissen återfanns under denna paragraf stadganden av innehåll,
att clearingavgift och prisutjämningsavgift icke skulle få uttagas i
större omfattning än som prövades erforderligt för att syftet med avgiften
skulle uppnås (första stycket), att clearingavgift skulle bestämmas så att
näringsidkare, som importerade, frambringade eller tillverkade förnöden
-
105
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
heten icke förlorade intresset för att import, frambringande eller tillverkning
skedde till lägsta möjliga kostnad (andra stycket första punkten)
samt att clearingavgift icke skulle få användas för annat ändamål än för det
den uttagits.
I sitt utlåtande har lagrådet anfört, att stadgandet i första stycket icke
utsäger något annat än som även utan särskild bestämmelse måste anses
gälla. Det kan knappast anses behövligt att i lagtexten varna för det missbruk
av lagstiftningen det skulle innebära, om en dylik avgift uttoges i
större omfattning än syftet med densamma betingade. Enligt lagrådets åsikt
kan motsvarande sägas om föreskriften i andra stycket andra punkten. Även
denna regel måste anses tillämplig, såvitt icke undantag därifrån stadgas.
Innehållet i den — väl närmast instruktionella — föreskrift, som innefattas
i andra styckets första punkt, synes likaledes alltför självfallet för att föreskriftens
upptagande i lagen skall anses motiverad. Lagrådet hemställer
följaktligen, att dessa tre bestämmelser får utgå.
Med anledning av lagrådets uttalande har departementschefen i propositionen
framhållit, att bestämmelserna upptogs i lagrådsremissen för att
inskärpa vikten av att systemet med clearing- och prisutjämningsavgifter
icke får göras mera omfattande eller ingripande än som är oundgängligen
nödvändigt för att inom ramen för fullmaktslagstiftningen uppnå syftet
med sådan avgift. Med hänsyn till lagrådets ståndpunkt har departementschefen
emellertid icke velat motsätta sig, att bestämmelserna utgår.
I motionerna I: 392 och II: 497 yrkas att de i propositionen uteslutna bestämmelserna
åter intages.
Utskottet. De synpunkter, som i denna fråga anförts av lagrådet, biträdes
av utskottet. Enligt utskottets mening bör därför vad i nyssnämnda motioner
yrkats i denna del lämnas utan bifall av riksdagen.
41 §.
Vad utskottet anfört under 40 § förslaget till förfogandelag äger motsvarande
tillämpning beträffande förevarande §.
E. Övriga lagförslag.
Utskottet lämnar förslagen utan erinran.
F. Utskottets hemställan.
På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen i anledning
av vissa yrkanden i motionerna I: 346 och II: 451 samt
1:391 och 11:499 funnit vissa ändringar böra vidtagas i de
genom propositionen framlagda förslagen till allmän förfogandelag
och allmän ransoneringslag och med avslag å ej
106
Andra lagutskotteis utlåtande nr 19.
mindre berörda motioner i övrigt än även motionerna I: 392
och II: 497, II: 496 och II: 498, såvitt motionerna avser ändring
i nämnda båda lagförslag — måtte för sin del antaga
förslagen med den ändringen att 9, 12, 19 och 39 §§ förslaget
till allmän förfogandelag samt 40 § förslaget till allmän
ransoneringslag erhåller följande lydelse:
Förslaget till allmän förfogandelag.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
9 §• 9 §.
Kan föreskrift varom förmäles i 3 § första eller tredje stycket antagas
bliva påkallad rörande viss förnödenhet, äger Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer, i avbidan på att sådan föreskrift meddelas, förbjuda
ägare eller innehavare av förnödenheten att förfoga över densamma
( förfogandeförbud).
Har ej inom trettio dagar från det
förfogandeförbud blev gällande ägaren
eller innehavaren förpliktats avstå
förnödenheten till kronan, och
ingiver han till den som meddelat
förbudet ansökan om dess hävande,
skall förbudet upphöra att gälla, där
ej sådant förpliktande sker inom lika
tid från utgången av nämnda
trettio dagar eller från det ansökningen
därefter ingavs.
12 §.
Vid meddelande och tillämpning
av föreskrift enligt 3—9 §§ skall tillses,
att den vars rätt därav beröres
icke lider större förfång än av omständigheterna
föranledes. Menar
någon att föreskrift på grund av särskilda
förhållanden för honom medför
synnerlig skada eller olägenhet,
må han till den som meddelat föreskriften
ingiva ansökan om hävande
eller ändring därav.
Har ej inom trettio dagar från det
förfogandeförbud blev gällande ägaren
eller innehavaren förpliktats avstå
förnödenheten till kronan, och
ingiver han till den som meddelat
förbudet ansökan om dess hävande,
skall förbudet upphöra att gälla, där
ej sådant förpliktande sker inom
trettio dagar från utgången av nyssnämnda
tid eller från den senare dag
ansökningen må hava ingivits.
12 §.
Vid meddelande och tillämpning
av föreskrift enligt 3—9 §§ skall tillses,
att den vars rätt därav beröres
icke lider större förfång än av omständigheterna
föranledes.
19 §. 19 §.
I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersättning
enligt 18 § bör utgå, skall taxa på nämnda pris upprättas. I taxa upp
-
107
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
an
-
(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
tages pris med belopp, som bestämmes med tillämpning av de i 18
givna grunderna och med hänsyn till föreliggande omständigheter vid tiden
för taxans upprättande. Taxa skall gälla för riket eller för visst område av
riket.
Taxa upprättas av riksvärderingsnämnden. Gäller enligt lag om prisreglering
visst pris, skall så anses som om priset varit upptaget i taxa; dock skall
priset icke gälla som taxepris för annat område av riket eller i vidare mån
än priset är gällande enligt lag som nyss sagts.
Gäller taxepris för förnödenhet el- Gäller taxepris för förnödenhet eller
annat, som avses i 18 §, skall er- ler annat, som avses i 18 §, skall er
-
sättningen därför utgå efter nämnda
pris. Skulle tillämpningen av taxepriset
på grund av särskilda omständigheter
innefatta obillighet, må ersättningen
dock av riksvärderingsnämnden
bestämmas till högre belopp.
Vid förfoganden enligt 5—8 §§
skall tillämpning av taxepris alltid
anses innefatta obillighet, därest den
som drabbas av förfogandet icke genom
taxepriset erhåller ersättning för
sina nödvändiga kostnader.
sättningen därför utgå efter nämnda
pris. Skulle tillämpningen av taxepriset
på grund av särskilda omständigheter
innefatta obillighet, skall
ersättningen dock av riksvärderingsnämnden
bestämmas till högre belopp.
Vid förfoganden enligt 5—8 §§
skall tillämpning av taxepris alltid
anses innefatta obillighet, därest den
som drabbas av förfogandet icke genom
taxepriset erhåller ersättning för
sina nödvändiga kostnader.
över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan
ej föras.
39 §.
Husbonde ansvarar för brott varom
förmäles i 31—33 samt 35—37
§§, som begås av hans husfolk eller
i hans arbete antagen person, liksom
vore brottet begånget av honom
själv, därest ej omständigheterna göra
sannolikt att brottet skett utan
hans vetskap och vilja. I fall som
här avses må straffet ej sättas högre
än fängelse i sex månader, där
icke tillämpning av reglerna i 3 kap.
4 § strafflagen leder till strängare
straff.
39 §.
Husbonde ansvarar för brott varom
förmäles i 31—33 samt 35—37
§§, som begås av hans husfolk eller
i hans arbete antagen person, liksom
vore brottet begånget av honom
själv, där brottet skett med hans vetskap
och vilja.
108
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Förslaget till allmän ransoneringslag.
(Kungl. Maj:ts förslag:)
40 §.
(Utskottets förslag:)
40 §.
Husbonde ansvarar för brott varom
förmäles i 24—29 och 31—33 §§
samt 38 §, som begås av hans husfolk
eller i hans arbete antagen person,
liksom vore brottet begånget av
honom själv, därest ej omständigheterna
göra sannolikt att brottet skett
utan hans vetskap och vilja. I fall
som här avses må straffet ej sättas
högre än fängelse i sex månader, där
icke tillämpning av reglerna i 3 kap.
4 § strafflagen leder till strängare
straff.
B. att riksdagen måtte antaga de genom propositionen
framlagda förslagen till
1. lag angående tillägg till lagen den 27 november 1953
(nr 688) om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga
förhållanden (krigssjultvårdslagen); samt
2. lag om ändring i rekvisitionslagen den 30 juni 1942
(nr 583);
C. att motionerna 1:392 och 11:497, såvitt angår yrkandet
att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning angående en särskild fullmaktslagstiftning
om import- och exportreglering, ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
D. att motionerna 1:392 och 11:497, såvitt avser yrkandet
att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en utredning angående möjligheterna att tillskapa
ett särskilt av riksdagen utsett organ för medverkan vid tilllämpningen
av förfogande- och ransoneringslagarna, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
E. att motionerna I: 391 och 11:499, i vad angår yrkandet
att riksdagen måtte uttala önskemål om att i instruktionerna
för vederbörande försörjningsorgan skall föreskrivas
att vid behandlingen av ärenden rörande handels- och användningsförbud
skall deltaga minst en person, som förvaltat
domarämbete, måtte anses besvarade genom vad utskottet
ovan i motiveringen (s. 102) anfört.
Stockholm den 30 mars 1954.
Husbonde ansvarar för brott varom
förmäles i 24—29 och 31—33 §§
samt 38 §, som begås av hans husfolk
eller i hans arbete antagen person,
liksom vore brottet begånget av
honom själv, där brottet skett med
hans vetskap och vilja.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
109
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten*, Sunne, Nils Elowsson,
Axel E. Svensson, Lundgren, Huss och Nils Theodor Larsson;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo*, Nilsson i Göteborg,
fru Sandström, herrar Lundberg, Andersson i Alfredshem, Johansson i Södertälje,
Cassel och Larsson i Hedenäset.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer
av fru Sandström samt herrar Cassel, Lundgren, Huss, Jacobsson i Igelsbo
och Sunne, vilka anfört följande.
I. vid utskottets hemställan under A.
A. beträffande vissa delar av utskottets motivering:
Vi anser, att de stycken under avsnittet »VII. Ersättningsgrunder vid förfoganden
enligt en allmän förfogandelag» i yttrandet s. 82 och 83, vilka börjar
respektive slutar med orden »Förfogandelagen är---— denna del»,
»Utskottet finner —---nuvarande förfogandelag» och »Att utskottet
— -— -— vederbörligen tillgodoses», bör ersättas med följande uttalande:
»Förfogandelagen är —--lika med utskottet---av olika slag.
En dylik regel skulle leda till orimliga ersättningsanspråk och utskottet måste
bestämt avvisa tanken på att ändra gällande förfogandelag i denna riktning.
Utskottet finner de stadganden, som enligt propositionen skall tillämpas
vid bestämmandet av ersättningarnas storlek, i stort sett väl avvägda. Den
grundläggande bestämmelsen, enligt vilken ersättning skall utgå inom vissa,
ganska snävt dragna allmängiltiga gränser och utan hänsyn till sakägarens
egna kostnader, förefaller dock utskottet något betänklig. I de enskilda fallen
kan nämligen den ersättningsberättigade genom en dylik generell regel
komma att åsamkas väsentliga förluster som icke är att hänföra till indirekta
skador.
Utskottet vill med hänsyn till de möjligheter till jämkning av ersättningarna
i vissa fall, som enligt propositionen föreslagits, biträda systemet med
taxepriser. Utskottet vill därvid särskilt framhålla att riksvärderingsnämnden,
som avses bli högsta instans i alla ersättningsärenden, icke skall anse
sig bunden av taxepriserna utan få en vidsträckt jämkningsrätt. Som sådan
särskild omständighet, enligt vilken nämnden må bestämma ersättning till
högre belopp än taxepriset, bör kunna betraktas det förhållandet att den
enskilde sakägaren icke genom taxepriset får ersättning för sina nödiga
opaginerad Kontrollera mot PDF
no
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
kostnader. Detta synes böra gälla såväl för det fallet att en vara tillverkas
efter föregående produktionsåläggande som i det fall att förfogandebeslutet
kommer först efter det varan tillverkats.»
B. beträffande särskilda delar av förslaget till allmän
förfogandelag.
vid 1 §
Vi anser,
a) att
dels utskottets yttrande å s. 67 och 68 bort ha följande lydelse:
»Beträffande fullmaktslagar av det slag varom här är fråga gäller regelmässigt
att de kan sättas i tillämpning då riket kommer i krig eller krigsfara.
Att i detta sammanhang frångå denna ordning har heller icke ifrågasatts
från något håll. Olika meningar har däremot gjort sig gällande i frågan
om huruvida fullmaktslagarna skall kunna sättas i tillämpning även under
tid då riket icke befinner sig i krig eller krigsfara. Utredningens förslag, till
vilket departementschefen anslutit sig, innebär att lagarna kan tillämpas,
efter ett av riksdagen meddelat särskilt förordnande, även vid andra än av
krig eller krigsfara betingade förhållanden. Som skäl härför har bl. a. anförts
en del praktiska synpunkter. Genom att skapa möjlighet för Kungl.
Maj :t att använda sig av redan skriven lag helt eller delvis skulle ett mer
eller mindre omfattande lagstiftningsarbete inom Kungl. Maj:ts kansli kunna
undvikas, varjämte den ofta tidskrävande lagrådsbehandlingen skulle bli
överflödig. Varje dröjsmål med att vidtaga lämpliga åtgärder för att trygga
krigsmakten eller befolkningens behov anses kunna medföra att åsyftad verkan
icke uppnås. Vidare har framhållits att eftersom riksdagen enligt förslaget
är tvungen att i varje särskilt fall pröva de omständigheter som åberopas
för att fullmaktslagen skall få tillämpas, kommer tillfredsställande
garantier att erhållas för att den icke skall användas annat än då verkligt
behov föreligger.
Utskottet vill icke bortse från att departementschefens förslag kan medföra
en snabbare och mer arbetsbesparande handläggning för Kungl. Maj :ts
del, när ett ingripande enligt en fullmaktslagstiftning är nödvändig. Förslaget
kan emellertid väntas medföra att riksdagens prövning av huruvida lagstiftningen
helt eller till vissa delar i ett angivet läge bör tillämpas eller
icke kommer att bli tämligen formell. Det åligger nämligen Kungl. Maj :t ej
ens att fullständigt ange de skilda konkreta syften den begärda fullmakten
avser att tillgodose. En något säkrare kontroll, ehuru visserligen något tidsödande,
skulle ernås, om riksdagen, i varje särskilt fall där krig eller krigsfara
ej föreligger, tvingas taga ställning till ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag
om särskild fullmaktslag. Ett dylikt förfarande skulle även innebära ett
incitament för Kungl. Maj :t att lämna riksdagen en mer ingående redogörelse
för de orsaker som anses betinga särskilda förfogandeingripanden.
På grund av det anförda vill utskottet tillstyrka bifall till det i motionerna
I: 346 och II: 451 samt II: 498 framställda yrkandet, att den blivande
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
111
fullmaktslagstiftningen över huvud taget ej skall få tillämpas under tid,
då riket ej är i krig eller krigsfara.
Härmed torde även det i motionerna 1:391 och 11:499 samt 1:392 och
11:497 framställda yrkandet, att lagarna skulle upptaga ett stadgande som
— såvitt angår tid som nyss sagts — på förhand inskränkte lagarnas tilllämplighet
till någon eller några befogenheter ävensom i motionen II: 496
framställt yrkande, få anses besvarat.
dels det stycke av utskottets yttrande å s. 71 och 72, som börjar respektive
slutar med orden »Vad slutligen---ny lag», bort utgå.
b) att utskottet bort hemställa, att paragrafen måtte få följande lydelse:
1 §■
Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—9 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession,
som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke
vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt
andra stycket.
Vid krigsfara----Konungen upphävt.
Under tid---10—49 §§ tillämpas.
vid 2 §
Under åberopande av vår reservation vid 1 § anser vi, att utskottet bort
hemställa, att tredje stycket i 2 § måtte utgå ur förslaget.
vid 31—34 och 36—38 §§
Vi anser,
a) att de stycken i utskottets yttrande å s. 100 och 101, vilka börjar respektive
slutar med orden »Vad först---väl vald» och »Det har —---
denna del», bort ha följande lydelse:
»Vad först angår straffbestämmelserna finner utskottet i likhet med departementschefen
eftersträvansvärt, att de utformas i nära anslutning till de
inom straffrätten i allmänhet tillämpade principerna. Uppdelningen i uppsåtliga
brott och brott begångna av oaktsamhet bör därför godtagas. Detsamma
gäller uppdelningen av de uppsåtliga brotten i tre olika grader •— den
normala brottsgraden, ringa brott och grova brott. Enligt utskottets mening
synes dock de av departementschefen förordade straffskalorna vara
alltför stränga i vissa hänseenden. Utskottet finner det betänkligt, att frihetsstraffet
föreslagits få ett så stort utrymme. Hänsynen till den allmänna
laglydnaden torde ej kräva, att i en kristidslagstiftning av detta slag frihetsstraff
kan ådömas för uppsåtligt brott som icke är grovt samt för brott som
begåtts av oaktsamhet. Beträffande uppsåtliga brott av normalgraden samt
oaktsamhetsbrotten bör det räcka med bötesstraff.
På grund av det anförda vill sålunda utskottet — med bifall till vad som
yrkats i motionerna 1:392 och 11:497 i denna del —■ förorda, att frihetsstraff
må ådömas endast för de grova uppsåtliga brotten.
112
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Förslaget att straff icke skall utdömas för gärning, begången av oaktsamhet
som är ringa, synes välbetänkt och tillstyrkes därför av utskottet. I denna
fråga må i anledning av vad anförts i motionerna I: 392 och II: 497 framhållas
att lagtextens avfattning knappast giver belägg för den av motionärerna
framförda åsikten, att här skulle vara fråga om en bevisbörderegel. Lagtexten
kan icke gärna läsas på annat sätt än att det skall ankomma på domstolen
att bedöma, huruvida en ådagalagd oaktsamhet är ringa. Den tilltalade
behöver ej ens göra invändning därom. Här som eljest blir det åklagarens
sak att visa, att straffbar oaktsamhet föreligger. Såsom departementschefen
framhållit innebär stadgandet icke någon nyhet. Motsvarande regel
återfinnes i 1951 års lag om trafikbrott samt i 22 kap. 1 § förslaget till brottsbalk
(se SOU 1953: 14).
b) att utskottet bort hemställa,
dels att 31—33, 37 och 38 §§ måtte få följande lydelse:
31 §.
Var som uppsåtligen i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av
denna lag, förfogar över, undansticker, skadar eller förstör förnödenhet eller
annat som föreskriften avser, dömes till dagsböter. Till enahanda straff dömes
den som uppsåtligen åsidosätter vad på honom ankommer för att fullgöra
föreskrift eller bestämmelse, som meddelats med stöd av 3—8 §§, eller
som uppsåtligen underlåter att fullgöra honom enligt 14 eller 15 § åliggande
skyldighet.
32 §.
Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet varom
förmäles i 26 §, straffes med dagsböter.
33 §.
Lämnar någon uppsåtligen vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt
26 § osann uppgift, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, till
dagsböter.
37 §.
Var som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att efterkomma anfordran
enligt 27 §, dömes till dagsböter.
38 §.
Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat,
dömes, där han ej för brottet är underkastad ansvar enligt allmän strafflag,
till dagsböter.
dels att 34 § och andra stycket i 36 § måtte utgå ur förslaget.
C. beträffande särskilda delar av förslaget till allmän ransoneringslag.
vid 1 §.
Under åberopande av vår reservation vid 1 § i förslaget till allmän förfogandelag
anser vi, att 1 § bort ha följande lydelse:
Andra lagutskottets utlåtande nr 19. 113
i §.
Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—5 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den
riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke
vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt
andra stycket.
Vid krigsfara---Konungen upphävt.
Föreskrift enligt---där angives.
Vid meddelande---omständigheterna föranledes.
Under tid---6—46 §§ tillämpas.
vid 3 §.
Vi anser, att det stycke i utskottets yttrande å s. 55, som börjar respektive
slutar med orden »I likhet — — — andra världskriget» bör ersättas med
följande uttalande:
»I likhet med departementschefen finner utskottet övervägande skäl tala
för att fullmaktslagstiftningen bör inrymma befogenhet för Kungl Maj :t att
förordna om auktorisation. Utskottet vill dock i detta sammanhang framhålla
att auktorisationstvånget, som innebär ett allvarligt avsteg från den
allmänna grundsatsen att alla medborgare skall få driva näring på lika villkor,
genom utskottets ställningstagande i fråga om under vilka förutsättningar
fullmaktslagstiftningen får tillämpas, endast kommer att förekomma
då riket befinner sig i krig eller krigsfara. Vidare bör anmärkas att departementschefens
förslag innebär ett framsteg i förhållande till hittills tilllämpad
praxis, eftersom Kungl. Maj :t icke får delegera sin befogenhet att
utföra auktorisation på underordnade myndigheter, något som ganska ofta
skedde under andra världskriget.»
vid rubriken »Om särskilda avgifter» samt 4—7 §§.
Vi anser,
a) att de stycken i utskottets yttrande å s. 56 och 57, vilka börjar respektive
slutar med orden »Också förslaget----andra synpunkter», »Till en
___uttaga prisutjämningsavgift», »Såsom departementschefen — -—
andra åtgärder» och »På grund----avsnitt hemställts», bör ersättas med
följande uttalande:
»Förslaget alt lämna Kungl. Maj:t fullmakt att i försörjningspolitiskt syfte
uttaga clearing- och prisutjämningsavgifter har rönt gensaga både inom utredningen
och av remissinstanser. De framförda invändningarna har varit
både av principiell art och av mer allmän natur. Sålunda har framhållits
att dylika avgifter i mångt och mycket är att jämställa med tullar varför
det nu förordade förslaget syntes betänkligt med hänsyn till vad som stadgas
i 60 § regeringsformen om riksdagens befogenhet att bestämma tullar.
Vidare befaras införandet av prisutjämningsavgifter lätt vara ägnat att medföra
så allvarliga handelspolitiska konsekvenser att det redan ur denna syn
8
Bihang till riksdagens protokoll 1954. 9 samt. 2 avd. Nr 19.
114
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
punkt vore angeläget att riksdagen kunde medverka vid beslut härom. Även
rättssäkerhetssynpunkter har anförts som skäl för att riksdagen bör medverka
vid beslut om införande av här ifrågavarande avgifter.
Utskottet vill för egen del framhålla att uttagandet av clearing- och prisutjämningsavgifter
icke kan anses vara en uppgift som genom en fullmaktslag
bör överlämnas till Ivungl. Maj :t. Sambandet mellan skatter och tullar
å ena och clearing- och prisutjämningsavgifter å andra sidan är så intimt
att det skulle inge starka betänkligheter att underlåta att i varje särskilt
fall inhämta riksdagens samtycke för uttagande av dylika avgifter.
På grund av det anförda får utskottet tillstyrka bifall till det i motionerna
I: 391 och II: 499 samt I: 392 och II: 497 i denna del framställda förslaget.»
b) att utskottet bort hemställa att rubriken »Om särskilda avgifter» jämte
4—7 §§ måtte utgå ur förslaget.
vid 24—30, 32—34 och 38 §§.
Under åberopande av vår reservation vid 31—34 och 36—38 §§ i förslaget
till allmän förfogandelag anser vi, att utskottet bort hemställa
dels att 24—29, 33, 34 och 38 §§ måtte erhålla följande lydelse:
24 §.
Var som uppsåtligen saluhåller, mot vederlag utbjuder, överlåter, förvärvar,
använder eller ur sin rörelse uttager förnödenhet i strid mot föreskrift
eller villkor, som meddelats med stöd av 2 §, dömes till dagsböter. Till enahanda
straff dömes den som uppsåtligen frambringar, tillverkar, bereder
eller använder eller yrkesmässigt köper eller säljer förnödenhet i strid mot
föreskrift enligt 3 §.
25 §.
Lämnar någon uppsåtligen i ärende om utfående eller återkallande av
ransoneringsbevis eller i ärende om tillstånd som i 3 § sägs till myndighet
eller dess ombud osann uppgift, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,
till dagsböter.
26 §.
Var som uppsåtligen bryter mot vad i 13—15 §§ sägs eller obehörigen förskaffar
sig eller annan ransoneringsbevis, dömes, även om beviset är falskt,
till dagsböter.
27 §.
Den som, sedan för honom utfärdat ransoneringsbevis återkallats, uppsåtligen
använder beviset för förvärv av förnödenhet eller som uppsåtligen
obehörigen begagnar för annan utfärdat ransoneringsbevis, dömes till dagsböter.
28 §.
Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet varom
förmäles i 19 §, straffes med dagsböter. Till samma straff dömes den som
uppsåtligen underlåter att i anteckningar som i 19 § sägs införa uppgift,
115
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
som bort i sådana anteckningar införas, där underlåtenheten innebär fara i
bevishänseende.
29 §.
Lämnar någon uppsåtligen vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt
19 § osann uppgift eller inför någon uppsåtligen osann uppgift i sådana
anteckningar som avses i 19 §, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,
till dagsböter.
33 §.
Var som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att efterkomma anfordran
enligt 20 §, dömes till dagsböter.
34 §.
Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat,
dömes, där han ej för brottet är underkastad ansvar enligt allmän strafflag,
till dagsböter.
38 §.
Den som uppsåtligen saluhåller, överlåter eller använder förnödenhet i
strid mot förbud varom förmäles i 36 §, dömes till dagsböter.
Är brott som i första stycket avses med hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller straffarbete i högst
två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet.
Förövas gärning som i första stycket sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten
med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes
med dagsböter.
dels att 30 § samt andra stycket i 32 § måtte utgå ur förslaget.
II. vid utskottets hemställan under C.
Vi anser,
a) att det stycke i utskottets yttrande å s. 39, som börjar respektive slutar
med orden »Slutligen har---denna del», bort ha följande lydelse.
»I motionerna 1:392 och 11:497 har yrkats att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning angående särskild fullmaktslagstiftning
beträffande import- och exportregleringar. Motionärerna åberopar
bl. a. att någon fast praxis, innebärande att Kungl. Maj :t, såvitt syftet
ej är protektionistiskt, äger vidtaga erforderliga ingripanden icke torde
föreligga. I den mån en sådan praxis kan urskiljas kan det väl ifrågasättas
om den är förenlig med regeringsformen. I varje fall innebär det, med den
grundläggande betydelse som utrikeshandelns reglering numera fått för vårt
ekonomiska liv, en äventyrlig rubbning av den konstitutionella jämvikten
att utestänga riksdagen från allt inflytande på detta område. Utskottet vill, i
likhet med motionärerna och under hänsynstagande till att praktiska skäl
kan åberopas för att utrikeshandeln åtminstone i viss omfattning bör reg
-
116 Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
leras av Kungl. Maj :t, förorda en särskild lagstiftning härom. En dylik lagstiftning
som bör utgå från riksdagens principiella medbestämmanderätt
kan väl inrymma möjlighet för Kungl. Maj :t att i fall av krig och krigsfara
vidtaga omedelbara ingripanden, ehuru det bör ankomma på riksdagen att
besluta inom vilka gränser, för vilka syften och på vilket sätt Kungl. Maj :t
må stadga import- och exportförbud. Utskottet får alltså tillstyrka bifall
till motionerna I: 392 och II: 497 i denna del.»
b) att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning angående särskild fullmaktslagstiftning om
import- och exportreglering.
III. vid utskottets hemställan under D.
Vi anser, att det stycke i utskottets yttrande å s. 74, som börjar respektive
slutar med orden »Vid denna---- dessa tillämpas», bort ha följande
lydelse:
»Utskottet vill i anledning av det i motionerna 1:392 och 11:497 framförda
yrkandet om utredning angående möjligheterna att skapa ett särskilt,
av riksdagen utsett organ för medverkan vid tillämpningen av de blivande
förfogande- och ransoneringslagarna framhålla, att då dylik medverkan från
riksdagen knappast kan bli aktuell, då riket befinner sig i krig eller krigsfara,
och utskottet i annat sammanhang avstyrkt departementschefens förslag
om att lagstiftningen skall kunna tillämpas i fredstid, synes motionernas
syfte i huvudsak redan ha tillgodosetts.»
IV. vid utskottets hemställan under E.
Vi anser, att det stycke i utskottets yttrande å s. 102, som börjar respektive
slutar med orden »Handläggningen av----Kungl. Maj:t», bör
ersättas med följande uttalande:
»Handläggningen av hithörande ärenden bör självfallet ske under betryggande
former. Det är därför naturligt, att näringsidkaren skall beredas tillfälle
att yttra sig innan ärendet slutligen avgöres. Enligt utskottets mening
är det dock icke erforderligt att intaga uttrycklig bestämmelse härom i lagen.
Uskottet anser emellertid, att ytterligare garantier för den enskildes
rättsskydd skulle skapas om vid ärenden angående handels- och användningsförbud
en person, som förvaltat domarämbete, finge deltaga.
Utskottet anser således, i likhet med vad som hävdas i motionerna 1:391
och 11:499, att Kungl. Maj :t i instruktionerna för vederbörande försörjningsorgan
bör intaga föreskrift om att i behandlingen av dessa ärenden
skall deltaga en person, som förvaltat domarämbete.»
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
117
Innehållsförteckning.
Kungl. Maj:ts proposition.............................................. 1
Förslag till allmän förfogandelag...................................... 2
Förslag till allmän ransoneringslag .................................... 12
Förslag till lag angående tillägg till lagen den 27 november 1953 (nr 688)
om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden
(krigssjukvårdslagen) .............................................. 21
Förslag till lag om ändring i rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583).. 22
Motioner (1:346 och II: 451, 1:391 och 11:499, 1:392 och 11:497, 11:496,
It: 498)............................................................ 24
A. Inledning ........................................................ 25
Krislagstiftningen under världskrigen och tiden närmast efter dem ..... 25
Utredning angående ändrad krislagstiftning .......................... 26
B. Propositionens huvudsakliga innehåll................................ 28
C. Allmänna grunder för en ny lagstiftning............................. 30
I. Behovet av fullmaktslagar under krisförhållanden ............... 30
Propositionen................................................ 30
Motionerna 1:346 och 11:451.................................. 36
Motionerna I: 392 och II: 497 .................................. 36
Utskottet................................................... 36
II. Intressen som skall tillgodoses genom lagstiftningen............... 39
Propositionen................................................ 39
Motionerna I: 346 och II: 451.................................. 41
Utskottet................................................... 41
III. Lagstiftningens omfattning .................................... 42
Propositionen................................................ 42
Motionerna I: 391 och II: 499 .................................. 54
Motionerna I: 392 och 11:497 .................................. 54
Utskottet....................................... 54
IV. Faktiska betingelser för lagstiftningens tillämpning.............. 57
Propositionen................................................ 57
Motionen II: 498 ............................................. 65
Motionerna I: 346 och II: 451.................................. 66
Motionerna I: 392 och II: 497 .................................. 66
Motionerna 1:391 och 11:499 .................................. 66
Motionen II: 496 ............................................. 66
Utskottet................................................... 67
V. Giltighetstid och formella förutsättningar för lagstiftningens tillämpning
....................................................... 69
Propositionen................................................ 69
Utskottet................................................... 71
VI. Riksdagens medverkan vid tillämpning av lämnade fullmakter..... 72
Propositionen................................................ 72
Motionerna I: 392 och II: 497 .................................. 73
Utskottet................................................... 73
VII. Ersättningsgrunder vid förfoganden enligt en allmän förfogandelag. . 74
Propositionen................................................ 74
118 Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Motionerna 1:346 och 11:451.................................. 81
Motionerna I: 392 och II: 497 .................................. 81
Utskottet................................................... 82
VIII. Om beaktande av enskilds intresse vid försörjningsregleringar m. m. 83
Propositionen................................................ 83
Motionerna 1:391 och 11:499 samt 1:392 och 11:497 ............. 88
Motionerna I: 346 och II: 451.................................. 88
Utskottet................................................... 88
IX. Om formerna för bestämmande av ersättning enligt en fullmaktslag
stiftning.
................................................... 89
Propositionen................................................ 89
Utskottet................................................... 92
X. Delegation av Kungl. Maj ds befogenheter....................... 92
Propositionen................................................ 92
Motionerna I: 346 och II: 451.................................. 93
Utskottet................................................... 93
XI. Uppgiftsskyldighet m. m....................................... 93
Propositionen................................................ 93
Utskottet................................................... 94
XII. Straff och andra påföljder m. in............................... 94
Propositionen................................................ 94
Motionerna I: 392 och II: 497 .................................. 99
Motionerna 1:346 och 11:451.................................. 99
Motionerna I: 391 och II: 499 .................................. 100
Utskottet................................................... 100
D. Specialmotivering................................................. 103
Förslaget till allmän förfogandelag.................................. 103
9 § .......................................................... 103
12 §.......................................................... 103
40 §.......................................................... 103
Förslaget bil allmän ransoneringslag................................. 104
3 § ......................................... 104
6 § .......................................................... 104
41 §.......................................................... 105
E. Övriga lagförslag.................................................. 105
F. Utskottets hemställan.............................................. 105
Reservationer .................................................... 109
547255. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1954:186 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän förfogandelag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten