Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän förfogandelag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1954-03-30 · 118 sidor, varav 116 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 116 av 118 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1954:19, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän förfogandelag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

1

Nr 19.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till allmän förfogandelag m. m., dels ock

i ämnet väckta motioner.

Genom en den 18 december 1953 dagtecknad proposition, nr 20, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1. allmän förfogandelag;

2. allmän ransoneringslag;

3. lag angående tillägg till lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälsooch

sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjuk,

''årdslagen); samt

4. lag om ändring i rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583).

Lagförslagen är av följande lydelse:

1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 9 samt. 2 avd. Nr 19.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

1) Förslag

till

Allmän förfogandelag.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—9 §§ träda i tillämpning.

Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession,

som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare

skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna

alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt

andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda

bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att

det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning

av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom

två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma

förfallet. Upphör krigsfaran, varder senast före nästkommande riksdagssessions

avslutande meddelat förordnande av Konungen upphävt.

Har till följd av krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande

makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit

knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet,

som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap

eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen, äger Konungen

med riksdagens samtycke förordna, att vad i 2 § första ochtredje styckena

samt 3—9 §§ stadgas helt eller delvis skall under viss tid, högst ett år

varje gång, äga tillämpning.

Under tid, då bestämmelse i 2—9 §§ äger tillämpning, skola däremot svarande

stadganden i 10—49 §§ tillämpas.

2 §.

För att tillgodose behov av förnödenhet, som erfordras för krigsbruk eller

för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen

eller produktionen, må föreskrift meddelas i enlighet med vad i 3—9 §§

stadgas.

Därjämte må föreskrift enligt 4 § meddelas för beredande av tjänstelokal

åt offentlig myndighet eller för annat liknande ändamål samt föreskrift enligt

8 § meddelas för annat ändamål av betydelse för det allmänna än att

tillgodose behov som i första stycket avses.

Föreskrift som i första stycket sägs, grundad på förordnande enligt 1 §

tredje stycket, må dock meddelas allenast för att tillgodose behovet av förnödenhet,

beträffande vilken knapphet eller betydande fara för knapphet

uppstått till följd av händelse som där angives.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19. 3

Om förfogande.

3 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att

ägare eller innehavare av förnödenhet som avses i 2 § första stycket skall

avstå förnödenheten till kronan.

Är förnödenhet, som enligt föreskrift skall avstås till kronan, ej i så berett

skick som erfordras för dess användande till det avsedda ändamålet, äger

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer ålägga ägaren eller

innehavaren av förnödenheten att, innan den avstås eller därefter, ombesörja

att den undergår nödig beredning i den mån sådan enligt gängse förfarande

och ortens sed skulle hava verkställts av ägaren eller innehavaren, om den ej

tagits i anspråk av kronan.

Föreskrift enligt denna paragraf må avse jämväl förnödenhet, som efter

föreskriftens meddelande frambringas eller tillverkas eller ock införes till

riket eller inom riket införes till visst område.

4 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,

att ägare eller innehavare av fastighet, gruva, byggnad, järnväg, industriell

anläggning, starkströmsanläggning, lageranläggning eller annan anläggning

eller av fartyg, motordrivet fordon eller annat transportmedel eller av flytdockor

eller lyftkranar eller av gräv- eller lastmaskiner eller andra större

arbetsmaskiner, som äro flyttbara, skall ej mindre till kronan upplåta egendomen

eller del därav jämte tillhörande inredning eller utrustning än även

tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av inredningen eller

utrustningen.

Har föreskrift meddelats jämlikt föregående stycke om upplåtelse av fastighet

eller byggnad, är ägaren eller innehavaren berättigad att få sig anvisat

nödigt bostadsutrymme på fastigheten eller i byggnaden, såframt han ej annorstädes

förfogar över bostad eller annat icke följer av särskilt stadgande.

5 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare

eller innehavare av fastighet eller gruva, från vilken i 2 § första stycket

omförmäld förnödenhet kan utvinnas, ombesörja, att sådan förnödenhet

frambringas och, om så erfordras och lämpligen kan ske, beredes för kronans

räkning.

6 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare

eller innehavare av fabrik, starkströmsanläggning eller annan anläggning

ombesörja, att förnödenhet som avses i 2 § första stycket frambringas, tillverkas,

beredes eller iståndsättes för kronans räkning.

7 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare

eller innehavare av lageranläggning ombesörja, att förnödenhet som avses

i 2 § första stycket lagras för kronans räkning.

8 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare

eller innehavare av järnväg, fartyg, motordrivet fordon eller annat transportmedel

ombesörja, att forsling verkställcs för kronans räkning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

9 §.

Kan föreskrift varom förmäles i 3 § första eller tredje stycket antagas

bliva påkallad rörande viss förnödenhet, äger Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer, i avbidan på att sådan föreskrift meddelas, förförbjuda

ägare eller innehavare av förnödenheten att förfoga över densamma

(förfogandeförbud).

Har ej inom trettio dagar från det förfogandeförbud blev gällande ägaren

eller innehavaren förpliktats avstå förnödenheten till kronan, och ingiver

han till den som meddelat förbudet ansökan om dess hävande, skall förbudet

upphöra att gälla, där ej sådant förpliktande sker inom lika tid från utgången

av nämnda trettio dagar eller från det ansökningen därefter ingavs.

10 §.

Har föreskrift meddelats enligt 3, 5 eller 6 §, må ägare eller innehavare

av förnödenhet som avses med föreskriften icke förfoga över förnödenheten.

I fall som i första stycket sägs ävensom då förfogandeförhud meddelats,

må dock ägaren eller innehavaren behålla eller använda så mycket av förnödenheten,

som ej uppenbarligen överstiger oundgängligt behov för honom

och den som av honom njuter kost eller stat. Där synnerliga skäl därtill

äro, äger dock Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förbjuda

ägare eller innehavare att i någon mån förfoga över förnödenhet, som

förvärvats i uppenbart syfte att åter avyttra densamma.

I de fall, där andra stycket första punkten vinner tillämpning, äger Konungen

eller myndighet som Konungen därtill förordnar bestämma, huru

mycket av förnödenheten som ägare eller innehavare må behålla eller använda.

Beslut, varigenom sådan bestämmelse meddelas, skall icke vara avgörande

för frågan om lagligheten av åtgärd, som ägaren eller innehavaren

dessförinnan vidtagit.

11 §.

I ärende enligt 3—8 §§ äger Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer förordna, att förnödenhet eller annan egendom skall avstås

eller eljest ställas till förfogande eller tjänst utföras icke åt kronan utan åt

annan, som därvid bestämmes. Har sådant förordnande meddelats, skall vad

i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar gälla beträffande den,

som sålunda sättes i kronans ställe.

12 §.

Vid meddelande och tillämpning av föreskrift enligt 3—9 §§ skall tillses,

att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständigheterna

föranledes. Menar någon att föreskrift på grund av särskilda förhållanden

för honom medför synnerlig skada eller olägenhet, må han till den

som meddelat föreskriften ingiva ansökan om hävande eller ändring därav.

13 §.

Föreskrift varom i 3—9 §§ förmäles må avse alla eller blott vissa ägare

eller innehavare av egendom av angivet slag. Föreskriften skall gälla mot

ägare eller innehavare, när han fått del därav; dock skall föreskrift rörande

förnödenhet, vilken frambringas, tillverkas eller införes efter föreskriftens

delgivning, gälla från det förnödenheten frambringats, tillverkats eller införts.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

5

14 §.

Ägare eller innehavare av förnödenhet, som enligt 3 § skall avstås^ till

kronan eller jämlikt 5 eller 6 § frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts

för kronans räkning eller beträffande vilken förfogandeförbud gäller,

är pliktig upplägga, förvara och vårda förnödenheten. Kan ägaren eller innehavaren

"ej tillfredsställande fullgöra vårdnadsplikten, skall han därom ofördröjligen

göra anmälan hos länsstyrelsen eller den myndighet, som meddelat

föreskriften.

15 §.

Förnödenhet, som enligt 3 § skall avstås eller enligt 4 § upplåtas till kronan

eller som enligt 5 eller 6 § frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts

för kronans räkning, skall av ägaren eller innehavaren avlämnas inom

tid och på ort, som bestämmes av Konungen eller myndighet som Konungen

förordnar. Kan ägaren eller innehavaren ej fullgöra vad sålunda ålagts

honom, skall han därom ofördröj ligen göra anmälan hos länsstyrelsen eller

den myndighet, som meddelat bestämmelser om avlämnandet.

16 §.

Förnödenhet, som enligt 3 § skall avstås till kronan eller som enligt 5

eller 6 § frambringats eller tillverkats för kronans räkning, övergår i kronans

ägo, när den avlämnats eller eljest tagits i besittning för kronans räkning.

17 §.

Har beslut i ärende som avses i 3—11 och 15 §§ meddelats av annan än

Konungen, må besvär anföras hos Konungen inom tre veckor från det klaganden

erhöll del av beslutet; dock skall beslutet lända till efterrättelse utan

hinder av anförda besvär, om ej annorlunda förordnas.

Om ersättning m. m.

18 §.

För förnödenhet, som jämlikt 3, 5 eller 6 § ställes till kronans förfogande

av annan än återförsäljare, utgår ersättning med belopp, som prövas skäligt

med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återanskaffning

av sådan "förnödenhet. Avstås förnödenheten av återförsäljare, lämnas ersättning

med belopp som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader

vid återanskaffning och åter för sälj ning av sådan förnödenhet.

Upplåtes egendom jämlikt 4 § till begagnande av kronan, lämnas skälig

ersättning för den för upplåtaren förlorade avkastningen eller nyttan. Har

egendomen lidit skada eller avsevärd försämring, utgår skälig ersättning

jämväl härför.

Har ändring eller förflyttning vidtagits beträffande inredning eller utrustning

av egendom, som upplåtits enligt 4 §, må, efter vad skäligt finnes,

ersättning lämnas för den kostnad upplåtaren till följd därav fått vidkännas

samt för skada eller avsevärd försämring, som genom åtgärden kan hava

åsamkats förnödenheten.

För tjänst, som enligt 6, 7 eller 8 § utföres för kronans räkning, utgives

ersättning efter vad finnes skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid

utförande av sådan tjänst.

Har ägare eller innehavare enligt 14 § upplagt, förvarat eller vårdat förnödenhet,

må han därför åtnjuta ersättning; och skall i fråga om sådan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

ersättning gälla vad i fjärde stycket är stadgat. Skall förnödenhet avlämnas

på annan ort än den där förnödenheten finnes, må ägaren eller innehavaren

för förnödenhetens forsling till orten för avlämnandet åtnjuta ersättning

efter samma grund.

19 §.

I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersättning

enligt 18 § bör utgå, skall taxa på nämnda pris upprättas. I taxa upptages

pris med belopp, som bestämmes med tillämpning av de i 18 § angivna

grunderna och med hänsyn till föreliggande omständigheter vid tiden

för taxans upprättande. Taxa skall gälla för riket eller för visst område av

riket.

Taxa upprättas av riksvärderingsnämnden. Gäller enligt lag om prisreglering

visst pris, skall så anses som om priset varit upptaget i taxa; dock skall

priset icke gälla som taxepris för annat område av riket eller i vidare mån

än priset är gällande enligt lag som nyss sagts.

Gäller taxepris för förnödenhet eller annat, som avses i 18 §, skall ersättningen

därför utgå efter nämnda pris. Skulle tillämpningen av taxepriset på

grund av särskilda omständigheter innefatta obillighet, må ersättningen dock

av riksvärderingsnämnden bestämmas till högre belopp. Vid förfoganden

enligt 5—8 §§ skall tillämpning av taxepris alltid anses innefatta obillighet,

därest den som drabbas av förfogandet icke genom taxepriset erhåller ersättning

för sina nödvändiga kostnader.

Över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan

ej föras.

20 §.

Ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter

och gällande taxor vid följande tidpunkter, nämligen

om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 3 § första stycket,

då föreskriften meddelades,

om förnödenheten på grund av föreskrift enligt 3 § andra stycket undergått

beredning, då beredningen fullbordades,

om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 3 § tredje stycket,

då frambringandet, tillverkningen eller införandet skedde,

om förnödenheten frambringats på grund av åläggande enligt 5 §, då

frambringandet skedde eller, om den jämlikt åläggandet därjämte undergått

beredning, då beredningen fullbordades,

om förnödenheten frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts på

grund av åläggande enligt 6 §, då frambringandet, tillverkningen, beredningen

eller iståndsättandet skedde, samt

om ändring eller förflyttning vidtagits enligt 4 § eller forsling verkställts

enligt 8 eller 15 § eller annan tjänst utförts enligt 7 eller 14 §, då tjänsten

utfördes.

21 §.

Skall förnödenhet jämlikt 3, 5 eller 6 § ställas till kronans förfogande, och

möter ej genom ägarens eller innehavarens förvållande hinder att förnödenheten

tages i besittning för kronans räkning, står kronan faran för att

förnödenheten av våda förstöres, försämras eller minskas.

22 §.

Häves förfogandeförbud eller upphör det eljest att gälla utan att förnödenheten

avstås till kronan, och har förnödenheten lidit skada till följd av

lörfogandeförbudet, skall kronan lämna skälig ersättning för skadan.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

23 §.

Ersättning, som skall utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den myndighet,

som Konungen bestämmer.

Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes av de lokala värderingsnämnder,

som omförmälas i rekvisitionslagen, i följande ordning:

1) ersättning för hästar och hästfordon, som avstås enligt 3 §, jämte tillbehör

och foder bestämmes av hästvärderingsnämnd;

2) ersättning för motordrivna fordon, släpfordon och efterfordon, som

avstås enligt 3 §, jämte tillbehör bestämmes av bilvärderingsnämnd; samt

3) ersättning för fartyg, som avstås enligt 3 § eller upplåtes enligt 4 §,

jämte utrustning bestämmes av fartygsvärderingsnämnd eller, där fartyg

skall avlämnas på ort utanför marindistrikt och Konungen ej för visst fall

annorlunda förordnar, av allmän lokal värderingsnämnd.

Den värderingsnämnd, som enligt vad ovan sagts har att bestämma ersättning

för viss egendom, bestämmer jämväl den särskilda ersättning enligt

18°§ andra, tredje och femte styckena, som hänför sig till samma

egendom.

Annan ersättning än nu sagts bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må på båda parternas skriftliga begäran

fråga om ersättning, som icke skall utgå efter taxa, upptagas omedelbart

av riksvärderingsnämnden.

I lokal värderingsnämnds beslut må kronan och enskild sakägare samt i

beslut av myndighet, som i första stycket sägs, enskild sakägare söka ändring

hos riksvärderingsnämnden inom tre veckor från det klaganden fick del

av beslutet. Med enskild sakägare avses i detta stycke jämväl den som enligt

11 § satts i kronans ställe.

över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan ej

föras.

24 §.

När ersättningsbelopp bestämts genom beslut, varöver den ersättningsskyldige

äger klaga, skall, sedan tiden för överklagande gått till ända och

om annat icke följer av bestämmelserna i 25 §, det fastställda beloppet eller,

om beslutet överklagats av den ersättningsskyldige, den del av beloppet som

icke omfattas av överklagandet genast utbetalas till den ersättningsberättigade.

Har ersättningsbelopp bestämts genom beslut, varöver den ersättningsskyldige

ej äger klaga, skall, om annat icke följer av bestämmelserna i 25 §,

ersättningen i den män den icke tidigare gäldats genast utbetalas till den

ersättningsberättigade.

Fullgör ej den, som enligt 11 § satts i kronans ställe, honom åliggande

skyldighet att gälda ersättning, som bestämts enligt 23 §, är kronan pliktig

att på ansökan av den till ersättning berättigade genast gälda ersättningen.

25 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som avstås till

kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför

ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Detsamma skall gälla

i fråga om den som har rätt att kvarhålla förnödenheten till säkerhet för

förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären

det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet förnö
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

denhet, som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet,

dar part det begär, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet

törtara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

Om uppgiftsskyldighet.

26 §.

Det åligger envar att, i den mån Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer det föreskriver, lämna uppgift huruvida och i vilken myckenhet

han innehar eller i vilken omfattning han frambringat, tillverkat,

berett eller iståndsatt förnödenhet som avses i 2 § första stycket.

27 §.

För kontroll av riktigheten och fullständigheten av uppgifter, som infordrats

jämlikt 26 §, är uppgiftsskyldig pliktig att på anfordran av länsstyrelse

eller polismyndighet eller av annan myndighet som Konungen bestämmer

tillhandahålla myndigheten eller dess ombud handelsböcker och

andra affärshandlingar.

28 §.

Länsstyrelse, polismyndighet och annan myndighet som Konungen bestämmer

samt ombud för sådan myndighet äga för det i 27 § angivna syftet

undersöka kontor, fabrik, butik, serverings- och lagerlokal, ladugård och

annan lägenhet, varöver den uppgiftsskyldige förfogar.

29 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i 26—28 §§ inhämtats må ej yppas

i vidare mån än som erfordras för att vinna det med bestämmelserna

avsedda ändamålet.

3° §.

Har någon underlåtit att fullgöra uppgiftsskyldighet, som åligger honom

enligt 26 §, eller att efterkomma anfordran enligt 27 § eller har någon vägrat

att lämna myndighet eller dess ombud tillträde för verkställande av kontroll

i fall varom i 28 § sägs, må länsstyrelse eller annan myndighet som Konungen

bestämmer förelägga den försumlige lämpligt vite.

Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf.

Om straff m. m.

31 §-

Var som uppsåtligen i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av

denna lag, förfogar över, undansticker, skadar eller förstör förnödenhet eller

annat som föreskriften avser, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex

månader. Till enahanda straff dömes den som uppsåtligen åsidosätter vad

på honom ankommer för att fullgöra föreskrift eller" bestämmelse, som

meddelats med stöd av 3—8 §§, eller som uppsåtligen underlåter att fullgöra

honom enligt 14 eller 15 § åliggande skyldighet.

32 §.

,..De?, soP uppsåtligen underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet varom

lormales i 26 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

9

33 §.

Lämnar någon uppsåtligen vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt

26 § osann uppgift, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, till

dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

34 §.

Har brott varom förmäles i 31—33 §§ icke förövats i yrkesmässig förvärvsverksamhet

eller eljest i vinningssyfte och är brottet med hänsyn till

omständigheterna vid brottet att anse som ringa, dömes till dagsböter.

35 §.

Är brott som i 31—33 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid brottet

att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller till straffarbete i högst

två år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen

avsett betydande myckenhet av förnödenhet eller om gärningsmannen

begagnat vilseledande bokföring eller gärningen eljest varit av särskilt

farlig art.

36 §.

Förövas gärning som i 31—33 §§ sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten

med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes med

dagsböter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

37 §.

Var som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att efterkomma anfordran

enligt 27 §, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

38 §.

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat,

dömes, där han ej för brottet är underkastad ansvar enligt allmän strafflag,

till dagsböter eller fängelse.

39 §.

Husbonde ansvarar för brott varom förmäles i 31—33 samt 35—37 §§,

som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore

brottet begånget av honom själv, därest ej omständigheterna göra sannolikt

att brottet skett utan hans vetskap och vilja. I fall som här avses må straffet

ej sättas högre än fängelse i sex månader, där icke tillämpning av reglerna

i 3 kap. 4 § strafflagen leder till strängare straff.

40 §.

Har någon förövat gärning, som enligt 31—36 §§ är belagd med straff,

skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, egendom, som i

samband med gärningen mottagits eller genom gärningen undanhållits, förklaras

förverkad till alla delar eller, om synnerliga skäl därtill giva anledning,

till allenast viss del. Utgjordes egendomen av annat än penningar

och finnes den cj i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat. Äger eller

innehar gärningsmannen ytterligare förråd av den förnödenhet gärningen

avsett, må jämväl efter ty skäligt prövas sådana förråd förklaras förverkade.

Föreligger särskild anledning därtill, må även förråd av andra förnö
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

denheter, beträffande vilka föreskrift meddelats enligt 3—9 §§ och som

ägas eller innehavas av gärningsmannen, förklaras förverkade.

Förklaras förnödenhet förverkad, skall jämväl emballage eller kärl, vari

den förvaras, förklaras förverkat.

41 §.

Förverkat gods skall försäljas mot skälig betalning och under iakttagande

av de föreskrifter, som må gälla för överlåtelse av förnödenhet av det slag

varom fråga är.

Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bliva förverkad, och är den

underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värdet,

må den genast försäljas under iakttagande av bestämmelserna i första

stycket, och skall sa alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens

värde till etthundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats

av ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos den domstol som

har att upptaga frågan om egendomens förverkande. Domstolen må utan

ägarens hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt föregående stycke, skall

intill dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta insättas

i bank.

42 §.

Brott varom förmäles i 38 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att

målsägande angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag,

gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal.

43 §.

Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.

Särskilda bestämmelser.

44 §.

Vägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid avlämna förnödenhet,

som jämlikt 3 § skall avstås eller jämlikt 4 § skall upplåtas till

kronan eller som jämlikt 5 eller 6 § frambringats, tillverkats, beretts eller

iståndsatts för kronans räkning, äger polismyndighet uttaga förnödenheten.

45 §.

Har föreskrift om avstående av förnödenhet jämlikt 3 § ännu ej blivit gällande

mot ägaren eller innehavaren vid tid, då tillämpning av paragrafens

bestämmelser i det hänseende varom fråga är upphör, är föreskriften utan

verkan. Föreskrift enligt någon av 4—9 §§ gäller ej längre än till tidpunkt,

då tillämpningen av paragrafen i det hänseende varom fråga är upphör, där

ejo annat följer av vad i 46 eller 47 § stadgas. I fråga om ersättning, vartill

någon enligt denna lag är berättigad vid nämnda tid eller för upplåtelse som

därefter gäller, skola lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

46 §.

Då fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad, på grund av

föreskrift enligt 4 § upplåtits för drivande av jordbruk, skall upplåtelsen

gälla under bestämd tid, dock högst tio år.

När fastigheten tillträdes eller avträdes, skall på kronans bekostnad hål
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

las syn; och gäller om syneförrättningen och klander därav vad som stadgas

med avseende på jordbruksarrende i allmänhet. Finnes fastigheten vid

avträdet vara i bättre skick än vid tillträdet, äger kronan för det belopp, vartill

den genom förbättringen uppkomna värdestegringen vid avträdessynen

uppskattas, rätt till betalning ur fastigheten enligt vad nedan sägs, dock

endast såvitt fråga är om nödig förbättring. Har avdrag för förbättring gjorts

vid bestämmande av den ersättning, som tillkommer jordägaren i anledning

av fastighetens ianspråktagande, skall anteckning därom göras i synehandlingen;

och äger kronan icke rätt till betalning ur fastigheten för vad sålunda

gäldats. Vid tillämpningen av vad i detta stycke stadgas skall byggnad

eller annan anläggning, som för kronans räkning utförts under upplåtelsetiden,

räknas såsom tillbehör till fastigheten, om kronan till jordägaren avstår

sin rätt till byggnaden eller anläggningen.

Vid avträdessynen skall förfallodag bestämmas för belopp, för vilket kronan

enligt andra stycket äger njuta betalning. Beloppet skall utgå med

samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom varom i 17 kap. 6 § handelsbalken

stadgas, där det ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen.

Om så finnes lämpligt, må beloppet fördelas på flera förfallodagar. Klandras

synen av jordägaren, bestämmes förfallotiden för kronan tillkommande

belopp av domstolen. Vinner synen laga kraft mot jordägaren, äger kronan

på grund av synehandlingen för förfallet belopp erhålla utmätning av fastigheten.

Konungen äger, där det finnes skäligt, medgiva nedsättning av belopp, som

enligt andra stycket tillkommer kronan.

Om fastighetens ianspråktagande samt angående avträdessynen skola anteckningar

göras i intecknings- eller fastighetsboken enligt de närmare föreskrifter

Konungen meddelar.

47 §.

Har fastighet enligt denna lag tagits i anspråk av annan orsak än i 40 §

sägs, skall upplåtelsen, där det finnes påkallat av särskilda skäl, gälla under

bestämd tid, dock högst fem år. Vad nu sagts om fastighet skall ock tillämpas

på gruva eller på byggnad eller anläggning, som ej är tillbehör till fast

egendom.

48 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse

eller annorledes, om verkställighet av föreskrift varom stadgas i 3 9 §§

samt om användande för det avsedda behovet av vad enligt denna lag tagits

i anspråk så ock i övrigt meddela de närmare bestämmelser, som må erfordras

för tillämpning av denna lag.

49 §.

Genom denna lag inskränkes ej den rätt att tvångsvis taga i anspråk förnödenheter

eller tjänstbarheter, som enligt gällande författningar tillkommer

militär myndighet eller ock civil myndighet för civilförsvarets behov

eller polismyndighet för ordningsmaktens behov.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.

Där i lag eller författning hänvisas till allmänna förfogandelagen den 22

juni 1939 (nr 293), skall hänvisningen i stället avse motsvarande stadgande

i denna lag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

2) Förslag

till

Allmän ransoneringslag.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—5 §§ träda i tillämpning.

Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession,

som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke

vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna

alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt

andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda

bestämmelser slcola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det

eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av

irågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två

månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma

förfallet. Upphör krigsfaran, varder senast före nästkommande riksdagssessions

avslutande meddelat förordnande av Konungen upphävt.

Har till följd av krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande

makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit

knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet, som

erfordras för .krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som

eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen, äger Konungen med

riksdagens samtycke förordna, att vad i 2—5 §§ stadgas, helt eller delvis,

skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.

Föreskrift enligt 2 § första stycket, 3 § andra stycket, 4 eller 5 § må dock,

därest den grundas på förordnande enligt tredje stycket i denna paragraf,

meddelas allenast i fråga om förnödenhet, beträffande vilken knapphet eller

betydande fara för knapphet uppstått till följd av händelse som där angives.

Vid meddelande och tillämpning av föreskrift enligt 2—5 §§ skall tillses,

att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständigheterna

föranledes.

Under tid, då bestämmelse i 2—5 §§ äger tillämpning, skola även däremot

svarande stadganden i 6—46 §§ tillämpas.

Om reglering av handel m. ni.

2 §.

För att möjliggöra en av förhållandena påkallad hushållning med förnödenhet,

som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap

eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen, äger Konungen

föreskriva

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

1) att sådan förnödenhet under viss tid icke må saluhållas, utbjudas mot

vederlag, överlåtas eller förvärvas;

2) att sådan förnödenhet må saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas

eller förvärvas allenast i den ordning och på de villkor, som föreskrivas av

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer; eller

3) att sådan förnödenhet må användas allenast för de ändamål, på de

villkor och med de begränsningar, som föreskrivas av Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer.

Föreskrift som nu sagts må meddelas även beträffande annan förnödenhet,

om så erfordras för att reglering, som genomförts med stöd av bestämmelserna

i första stycket, skall kunna tillfredställande kontrolleras.

Har föreskrift jämlikt första stycket 1) eller 2) meddelats rörande överlåtelse

av viss förnödenhet, skall, där ej Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer annorlunda förordnar, vad sålunda stadgats äga motsvarande

tillämpning med avseende å näringsidkares uttag av förnödenheten ur

sin rörelse.

3 §■

I den mån så finnes oundgängligen erforderligt för att ernå en tillfredsställande

kontroll av reglering, som genomförts med stöd av 2 §, äger Konungen

föreskriva, att rätt att frambringa, tillverka, bereda eller använda

eller att yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet skall tillkomma endast
1)

den som, efter prövning av myndighet som Konungen bestämmer, äger

för yrket nödig erfarenhet och gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet

och i övrigt är lämplig samt innehar ändamålsenlig utrustning; eller

2) den som av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer erhållit

särskilt tillstånd.

Då synnerliga skäl därtill föranleda, må Konungen meddela föreskrift som

i första stycket sägs jämväl när där angiven förutsättning icke föreligger

men föreskriften är oundgängligen erforderlig för att åstadkomma en av

förhållandena påkallad hushållning med förnödenhet som avses i 2 § första

stycket.

Om särskilda avgifter.

4 §■

För att utjämna priserna på förnödenheter av samma eller likartat slag,

som införas till riket, eller på förnödenhet, som införes till riket, och förnödenheter

av samma eller likartat slag, som frambringas eller tillverkas

inom riket, äger Konungen, om så erfordras för att tillgodose behov av förnödenhet

som avses i 2 § första stycket, föreskriva att, enligt grunder som

Konungen bestämmer, i vissa fall avgift (clearingavgift) skall erläggas och

i andra fall bidrag (clearingbidrag) skall utgå för förnödenhet, som införes

till riket eller som frambringas eller tillverkas inom riket.

När särskilda skäl därtill äro, må förordnande som i första stycket sägs

avse jämväl förråd av förnödenhet, som finnas inom riket då förordnandet

träder i kraft.

5 §•

Om så erfordras för att tillgodose behov av förnödenhet som avses i 2 §

första stycket må Konungen föreskriva, att viss avgift (prisutjämningsavgift)

skall erläggas för förnödenhet, som utföres ur riket, enligt grunder

som Konungen bestämmer.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

6 §.

Uppstår överskott vid clearingförfarande, bestämma Konungen och riksdagen

huru överskottsmedlen skola användas.

Konungen och riksdagen bestämma jämväl om användningen av medel,

som inflyta genom uttagande av prisutjämningsavgift.

7 §•

Konungen äger meddela föreskrifter om restitution av och befrielse från

clearingavgift och prisutjämningsavgift.

Om inlösen.

8 §.

Har Konungen på grund av knapphet eller befarad knapphet på viss förnödenhet

beträffande denna meddelat föreskrift jämlikt 2 eller 3 §, må ägare

av sådan förnödenhet till länsstyrelsen ingiva en till Konungen ställd ansökan

om inlösen av de förråd av förnödenheten, som han innehar.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer skall inom trettio

dagar från det ansökningen ingavs besluta, huruvida förnödenheten skall av

kronan inlösas. Sker ej inlösen och har föreskrift, som jämlikt 2 eller 3 §

meddelats, i betydande mån begränsat ägarens möjlighet att tillgodogöra sig

värdet av förnödenheten, skall, där ej föreskriften för ägaren medfört allenast

ringa men, Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordna,

att ägaren av förnödenheten må överlåta eller använda denna utan

hinder av vad med stöd av 2 eller 3 § föreskrivits.

9 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger förordna, att

inlösen av förnödenhet jämlikt 8 § skall verkställas icke av kronan utan

av annan, som därtill samtyckt. Har sådant förordnande meddelats, skall vad

i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar gälla beträffande den, som

sålunda sättes i kronans ställe.

10 §.

För förnödenhet, som jämlikt 8 § inlöses av kronan, utgår ersättning med

belopp motsvarande de kostnader ägaren haft för produktion eller inköp av

det inlösta partiet ävensom de utgifter han kan hava haft för forsling och

iagring av partiet; dock må ersättning icke bestämmas till högre belopp än

som skolat utgå, därest förnödenheten jämlikt allmänna förfogandelagen

avståtts till kronan. Ersättning bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd,

som omförmäles i rekvisitionslagen. Ändring i lokal värderingsnämnds

beslut må av kronan och enskild sakägare sökas hos riksvärderingsnämnden

inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet, över riksvärderingsnämndens

beslut må klagan ej föras.

11 §•

När ersättningsbelopp bestämts av lokal värderingsnämnd, skall, sedan

tiden för överklagande gått till ända och om annat icke följer av bestämmelserna

i 12 §, det fastställda beloppet eller, om nämndens beslut överklagats

av den ersättningsskyldige, den del av beloppet som icke omfattas

av överklagandet genast utbetalas till den ersättningsberättigade.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Har riksvärderingsnämnden avgjort ersättningsfråga skall, om annat icke

följer av bestämmelserna i 12 §, ersättningen i den mån den icke tidigare

gäldats genast utbetalas till den ersättningsberättigade.

Fullgör ej den, som enligt 9 § satts i kronans ställe, honom åliggande

skyldighet att gälda ersättning, som enligt denna lag skall utgå, är kronan

pliktig att på ansökan av den till ersättning berättigade genast gälda ersättningen.

12 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som inlöses av

kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför

ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Detsamma skall

gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla förnödenheten till säkerhet

för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären

det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet förnödenhet,

som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet,

där part det begär, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet

förfara på sätt "i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

Om ransoneringsbevis.

13 §.

Bevis, som myndighet för reglering enligt 2 § utfärdat om rätt att förvärva

eller använda förnödenhet (ransoneringsbevis), må icke utbjudas till

avyttring mot vederlag eller mot vederlag överlåtas. Ej heller må sådant

bevis mot vederlag i penningar överlämnas att användas av annan än den,

för vilken beviset är utfärdat.

Har myndighet utställt legitimationskort avsett att användas vid utdelning

av ransoneringsbevis, skall vad i denna lag sägs om ransoneringsbevis

gälla även sådant kort.

14 §.

Ransoneringsbevis må icke heller utan vederlag överlåtas eller mot annat

vederlag än penningar överlämnas att användas av annan än den, för vilken

beviset "är utfärdat, i andra fall eller på andra villkor än som föreskrivas av

Konungen eller myndighet som Konungen förordnar.

15 §.

Näringsidkare må icke heller utan vederlag till begagnande av annan överlämna

eller ur sin rörelse uttaga ransoneringsbevis, som han mottagit i eller

för rörelsen, annorledes än i den ordning och på de villkor som föreskrivas

av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

16 §.

Ransoneringsbevis må av myndighet, som utfärdat beviset, eller av ombud

för denna myndighet återkallas, om tilldelningen av beviset föranletts av

oriktig uppgift eller om den, för vilken beviset utfärdats, enligt meddelade

föreskrifter icke är berättigad att innehava eller begagna beviset eller om

särskilda omständigheter eljest föranleda bevisets återkallande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

17 §.

Har ransoneringsbevis återkallats, skall bevisets innehavare ofördröj ligen

överlämna beviset till den myndighet som återkallat det eller, där annan

myndighet angivits i beslutet om återkallandet, till denna myndighet.

18 §.

Har någon för vilken ransoneringsbevis utfärdats erhållit flyttningsbetyg

till utlandet, skall han överlämna beviset till den myndighet, som utfärdat

det, eller till ombud för denna myndighet. Avlider någon för vilken sådant

bevis utfärdats, skall dödsbodelägare eller annan, vilken har den dödes egendom

i sin vård, överlämna beviset till myndighet eller ombud som nu sagts.

Om uppgiftsskyldighet.

19 §.

Det åligger envar att, i den mån Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer det föreskriver, lämna uppgift huruvida och i vilken

myckenhet han innehar förnödenhet som avses i 2 § första stycket eller, då

föreskrift meddelats jämlikt 2 § andra stycket eller 3 § första stycket, sådan

förnödenhet som avses med föreskriften.

Meddelas föreskrift jämlikt 2, 3, 4 eller 5 §, åligger det en var som yrkesmässigt

frambringar, tillverkar, köper eller säljer eller i yrkesmässigt bedriven

verksamhet använder förnödenhet som avses med föreskriften att,

i den mån myndighet som Konungen bestämmer det föreskriver och i enlighet

med de närmare anvisningar myndigheten meddelar, föra de anteckningar

angående sin rörelse som erfordras för kontroll av föreskriftens efterlevnad

samt att till myndigheten eller dess ombud lämna skriftliga uppgifter

angående rörelsen.

20 §.

För kontroll av riktigheten och fullständigheten av uppgifter, som infordrats

jämlikt 19 §, är uppgiftsskyldig pliktig att på anfordran av länsstyrelse

eller polismyndighet eller av annan myndighet som Konungen bestämmer

tillhandahålla myndigheten eller dess ombud handelsböcker och andra affärshandlingar

ävensom sådana anteckningar som omförmälas i 19 § andra

stycket.

21 §.

Länsstyrelse, polismyndighet och annan myndighet som Konungen bestämmer

samt ombud för sådan myndighet äga för det i 20 § angivna syftet

undersöka kontor, fabrik, butik, serverings- och lagerlokal, ladugård och

annan lägenhet, varöver den uppgiftsskyldige förfogar.

22 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i 19—21 §§ inhämtats må ej yppas

i vidare mån än som erfordras för att vinna det med bestämmelserna avsedda

ändamålet.

23 §.

Har någon underlåtit att fullgöra vad enligt 17 eller 18 § åligger honom

eller att fullgöra uppgiftsskyldighet, som åligger honom enligt 19 §, eller att

efterkomma anfordran enligt 20 § eller har någon vägrat att lämna myndig
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

het eller dess ombud tillträde för verkställande av kontroll i fall varom i

21 § sägs, må länsstyrelse eller annan myndighet som Konungen bestämmer

förelägga den försumlige lämpligt vite.

Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf.

Om straff m. m.

24 §.

Var som uppsåtligen saluhåller, mot vederlag utbjuder, överlåter, förvärvar,

använder eller ur sin rörelse uttager förnödenhet i strid mot föreskrift

eller villkor, som meddelats med stöd av 2 §, dömes till dagsböter eller fängelse

i högst sex månader. Till enahanda straff dömes den som uppsåtligen

frambringar, tillverkar, bereder eller använder eller yrkesmässigt köper

eller säljer förnödenhet i strid mot föreskrift enligt 3 §.

25 §.

Lämnar någon uppsåtligen i ärende om utfående eller återkallande av

ransoneringsbevis eller i ärende om tillstånd som i 3 § sägs till myndighet

eller dess ombud osann uppgift, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,

till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

26 §.

Var som uppsåtligen bryter mot vad i 13—15 §§ sägs eller obehörigen förskaffar

sig eller annan ransoneringsbevis, dömes, även om beviset är falskt,

till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

27 §.

Den som, sedan för honom utfärdat ransoneringsbevis återkallats, uppsåtligen

använder beviset för förvärv av förnödenhet eller som uppsåtligen

obehörigen begagnar för annan utfärdat ransoneringsbevis, dömes till dagsböter

eller fängelse i högst sex månader.

28 §.

Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet varom

förmäles i 19 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Till samma straff dömes den som uppsåtligen underlåter att i anteckningar

som i 19 § sägs införa uppgift, som bort i sådana anteckningar införas, där

underlåtenheten innebär fara i bevishänseende.

29 §.

Lämnar någon uppsåtligen vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt

19 § osann uppgift eller inför någon uppsåtligen osann uppgift i sådana

anteckningar som avses i 19 §, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,

till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

30 §.

Har brott varom förmäles i 24—29 §§ icke förövats i yrkesmässig förvärvsverksamhet

eller eljest i vinningssyfte och är brottet med hänsyn till

omständigheterna vid brottet att anse som ringa, dömes till dagsböter.

31 §.

Är brott som i 24—29 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid brottet

att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller till straffarbete i högst

två år.

2 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 9 samt. 2 avd. Nr 19.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen

avsett betydande myckenhet av förnödenhet eller av ransoneringsbevis

eller om gärningsmannen begagnat vilseledande bokföring eller gärningen

eljest varit av särskilt farlig art.

32 §.

Förövas gärning som i 24—29 §§ sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten

med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes med

dagsböter.

Är brottet grovt, döines till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

33 §.

Var som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att efterkomma anfordran

enligt 20 §, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

34 §.

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat,

dömes, där han ej för brottet är underkastad ansvar enligt allmän strafflag,

till dagsböter eller fängelse.

35 §.

Åsidosätter näringsidkare vid omhänderhavande utav rörelsens förråd av

förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 eller

3 §, eller utav ransoneringsbevis, som i eller för rörelsen mottagits, den

omsorg, som av honom skäligen kan påfordras, och kan han till följd därav

icke redovisa förrådet eller bevisen i den ordning som må hava bestämts,

dömes till dagsböter. Den som är anställd hos näringsidkare dömes ävenledes

till dagsböter, därest han vid omhänderhavande som nyss sagts åsidosätter

den omsorg som av honom skäligen kan påfordras och näringsidkaren

till följd därav icke i vederbörlig ordning kan redovisa förrådet eller bevisen.

Vad i första stycket är stadgat i fråga om ransoneringsbevis skall ock

gälla anteckningar som i 19 § omförmälas eller andra handlingar, vilka i

samband med reglering som förut sagts skola upprättas enligt föreskrift av

myndighet.

36 §.

Har mot näringsidkare som driver handel med eller i sin rörelse använder

förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 §, åtal

väckts för brott varom i 24—29 §§, 31 § eller 32 § andra stycket förmäles

och har han genom brottet i väsentlig mån åsidosatt föreskrift eller villkor,

som meddelats enligt 2 §, må myndighet som Konungen bestämmer meddela

förbud för honom att i rörelsen saluhålla, överlåta eller använda sådan

förnödenhet som brottet avsåg. I den mån särskilda förhållanden därtill föranleda

må förbud som nyss sagts utsträckas att gälla jämväl andra förnödenheter,

beträffande vilka reglering genomförts med stöd av 2 §.

Avsåg brottet förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med

stöd av 3 §, och har näringsidkaren genom brottet i väsentlig mån åsidosatt

föreskrift enligt samma paragraf, må, i den mån särskilda förhållanden

därtill föranleda, förbud som i första stycket sägs meddelas honom med

avseende å förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd

av 2 §.

Ogillas åtalet eller upphäves fällande dom av högre rätt, skall förbudet

omedelbart hävas av den myndighet som meddelat förbudet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

19

37 §.

Förbud som i 36 § sägs består så länge med stöd av 2 § genomförd reglering

gäller för den förnödenhet förbudet avser eller tills förbudet dessförinnan

upphäves.

38 §.

Den som uppsåtligen saluhåller, överlåter eller använder förnödenhet i

strid mot förbud varom förmäles i 36 §, dömes till dagsböter eller fängelse.

Är brott som i första stycket avses med hänsyn till omständigheterna vid

brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller straffarbete i högst

två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, cm

gärningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet.

Förövas gärning som i första stycket sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten

med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes

med dagsböter. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

39 §.

Den för vilken förbud enligt 36 § meddelats är berättigad att få förnödenhet,

som omfattas av förbudet och som han innehar vid delgivningen

av detta, inlöst genom den myndighets försorg som meddelat förbudet. Härvid

skola bestämmelserna i 9—12 §§ äga tillämpning.

40 §.

Husbonde ansvarar för brott varom förmäles i 24—29 och 31—33 §§ samt

38 §, som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom

vore brottet begånget av honom själv, därest ej omständigheterna göra sannolikt

att brottet skett utan hans vetskap och vilja. I fall som här avses må

straffet ej sättas högre än fängelse i sex månader, där icke tillämpning av

reglerna i 3 kap. 4 § strafflagen leder till strängax-e straff.

41 §.

Har någon förövat gärning, som enligt 24—32 §§ eller 35 eller 38 § är

belagd med straff, skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda,

egendom eller ransoneringsbevis, som i samband med gärningen mottagits

eller som olovligen saluhållits eller utbjudits till avyttring mot vederlag, eller

förnödenhet, som genom gärningen undanhållits eller olovligen använts eller,

där föreskrift meddelats enligt 3 §, olovligen frambringats, tillverkats, beretts

eller använts, förklaras förverkad till alla delar eller, om synnerliga

skäl därtill giva anledning, till allenast viss del. Utgjordes egendomen av annat

än penningar och finnes den ej i behåll, skall i stället värdet förklaras

förverkat. Äger eller innehar gärningsmannen ytterligare förråd av förnödenhet

som gärningen avsett, må jämväl efter ty skäligt prövas sådana förråd

förklaras förverkade. Föreligger särskild anledning därtill, må även

förråd av andra förnödenheter, beträffande vilka reglering genomförts med

stöd av 2 eller 3 § och som ägas eller innehavas av gärningsmannen, förklaras

förverkade.

Förklaras förnödenhet förverkad, skall jämväl emballage eller kärl, vari

den förvaras, förklaras förverkat.

42 §.

Förverkat gods skall försäljas mot skälig betalning och under iakttagande

av de föreskrifter, som må gälla för överlåtelse av förnödenhet av det

slag varom fråga är.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bliva förverkad, och är den

underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värdet,

må den genast försäljas under iakttagande av bestämmelserna i första stycket,

och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde

till etthundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren,

skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos den domstol, som har

att upptaga frågan om egendomens förverkande. Domstolen må utan ägarens

hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt föregående stycke, skall

intill dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta insättas

i bank.

43 §.

Brott varom förmäles i 34 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att

målsägande angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag,

gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal.

Åtal för brott som avses i 35 § må väckas allenast efter anmälan eller

medgivande av myndighet som Konungen bestämmer.

44 §.

Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.

Särskilda bestämmelser.

45 §.

Klagan över beslut, som annan myndighet än domstol meddelat i fråga

om tillämpning av denna lag, skall föras genom besvär inom tre veckor från

det klaganden erhöll del av beslutet och i den ordning som är bestämd för

överklagande av myndighetens beslut; dock skall klagan över beslut, som

meddelats beträffande tillämpning av 36 eller 37 §, föras hos Konungen.

Utan hinder av däröver förd klagan skall myndighetens beslut lända till

efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

46 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse

eller annorledes, av föreskrift varom stadgas i 2—5 §§ så ock i övrigt meddela

de närmare bestämmelser, som må erfordras för tillämpning av denna

lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.

Genom denna lag upphävas lagen den 5 juni 1942 (nr 298) om förbud i

vissa fall mot handel med ransonerade varor, lagen den 5 juni 1942 (nr

302) om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, kungörelsen

den 21 mars 1941 (nr 200) angående särskilda legitimationskort för

erhållande av inköpskort för ransonerade varor, m. m., kungörelsen den 16

januari 1942 (nr 10) angående återkallande av inköpskort m. m. och kungörelsen

den 17 juni 1943 (nr 405) med vissa bestämmelser angående handeln

med ransonerade varor, m. m.; dock att vad i kungörelsen den 17 juni

1943 stadgas i fråga om tystnadsplikt samt vad i de upphävda författningarna

i övrigt stadgas i fråga om brott begångna under författningarnas giltighetstid

skall äga tillämpning även efter den 30 juni 1954.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

21

3) Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälsooch

sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden

(krigssjukvårdslagen).

Härigenom förordnas att lagen den 27 november 1953 om hälso- och sjukvård

vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslagen)

från och med den 1 juli 1954 skall innehålla en ny paragraf, betecknad

7 a §, av följande lydelse.

7 a §.

Då 3 § tillämpas skall, utan hinder av vad i allmänna förfogandelagen

finnes stadgat om förutsättningarna för lagens tillämpning, nämnda lag i

erforderliga delar gälla för att tillgodose det allmänt civila medicinalväsendets

behov.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

4) Förslag

till

Lag

om ändring i rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583).

Härigenom förordnas, att 9, 11, 12, 14 och 15 §§ rekvisitionslagen den

30 juni 1942 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

9 §•

Riksvärderingsnämnden är--

Riksvärderingsnämnden skall bestå

av fem ledamöter, där ej enligt

vad nedan stadgas annorlunda föreskrives.

Konungen utser tre av ledamöterna

och förordnar en av dem

att vara ordförande. Av övriga ledamöter

utses den ene av kommerskollegium

och den andre av lantbruksstyrelsen,

där ej Konungen bestämmer,

att dessa ledamöter eller någon

av dem skola utses av andra centrala

myndigheter med sakkunskap inom

industriens eller folkhushållningens

område. För envar av ledamöterna

utses en suppleant. Av de utav Konungen

utsedda ledamöterna och

suppleanterna skola minst en ledamot

och en suppleant hava utövat domarämbete.

Om så finnes erforderligt med hänsyn

till ärendenas mängd eller omfattning

äger Konungen föreskriva,

att riksvärderingsnämnden skall arbeta

å två eller flera avdelningar.

Varje avdelning skall bestå av fem

ledamöter, utsedda på sätt i andra

stycket föreskrives. Konungen förordnar

vice ordförande att leda arbetet

å avdelning, där ordföranden

ej tjänstgör. För envar av ledamöterna

utses en suppleant. Av de utav

Konungen utsedda ledamöterna och

suppleanterna å varje avdelning skola

minst en ledamot och en suppleant

hava utövat domarämbete. Ären
-

(Föreslagen lydelse.)

9 §•

— må föras.

Riksvärderingsnämnden skall, där

ej enligt vad nedan stadgas annorlunda

föreskrives, bestå av fem av

Konungen utsedda ledamöter. Konungen

förordnar en av ledamöterna,

vilken skall vara lagkunnig och i

domarvärv erfaren, att vara ordförande.

Av övriga ledamöter skall

minst en vara eller hava varit innehavare

av domarämbete.

Om så finnes erforderligt med hänsyn

till ärendenas mängd eller omfattning,

äger Konungen föreskriva

att riksvärderingsnämnden skall arbeta

å två eller flera avdelningar

mellan vilka ärendena fördelas i enlighet

med bestämmelser som Konungen

meddelar efter förslag av

nämnden. Varje avdelning skall bestå

av fem av Konungen utsedda ledamöter.

Konungen förordnar en av

ledamöterna, vilken skall vara lagkunnig

och i domarvärv erfaren, att

såsom vice ordförande leda arbetet å

avdelning, där ordföranden ej tjänstgör.

Av övriga ledamöter skall minst

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

dena fördelas mellan de olika avdel- en å varje avdelning vara eller hava

ningarna i enlighet med bestämmel- varit innehavare av domarämbete,

ser, som Konungen meddelar efter

förslag av nämnden.

Konungen utser ock en suppleant

för varje ledamot. Suppleant skall

uppfylla för ledamoten stadgade behörighetsvillkor.

Ledamöter och —-----fyra år.

11 §•

För förnödenhet, som övertages

med äganderätt, skall lämnas ersättning

med belopp, som prövas skäligt

med hänsyn till nödvändiga kostnader

vid produktion eller återförsäljning,

normal handelsvinst eller andra

på prissättningen regelmässigt inverkande

förhållanden, övertages

med äganderätt egendom, som på

grund av tidigare ianspråktagande

innehaves med nyttjanderätt, skall

vid ersättningens bestämmande skälig

hänsyn tagas till den ersättning,

som utgått för egendomens nyttjande.

12 §.

Då förnödenhet tages i anspråk

med nyttjanderätt, skall lämnas ersättning

efter den i 11 § angivna

grund för den för upplåtaren förlorade

avkastning eller nytta.

Har förnödenheten —- — -----

Har åtgärd —--------

Har nyttjanderätt---- ----

14 §.

I den —-----—----—

Riksvärderingsnämnden verkställer

Riksvärderingsnäinnden äger — —

Taxa, som ---— — —----

11 §•

För förnödenhet, som övertages

med äganderätt frän annan än återförsäljare,

skall lämnas ersättning

med belopp, som prövas skäligt med

hänsyn till nödvändiga kostnader vid

produktion eller återanskaffning av

sådan förnödenhet, övertages förnödenheten

från återförsäljare, utgår

ersättning med belopp som prövas

skäligt med hänsyn till nödvändiga

kostnader vid återanskaffning och

återförsäljning av sådan förnödenhet.

Övertages med äganderätt egendom,

som på grund av tidigare ianspråktagande

innehaves med nyttjanderätt,

skall vid ersättningens bestämmande

skälig hänsyn tagas till den

ersättning, som utgått för egendomens

nyttjande.

12 §.

Då förnödenhet tages i anspråk

med nyttjanderätt, skali lämnas skälig

ersättning för den för upplåtaren

förlorade avkastningen eller nyttan.

- ersättning därför.

— genom åtgärden.

- av värderingsnämnd.

14 §.

— --taxans upprättande.

— —---- — eller ort.

----och tjänstbarheter.

- riksvärdcringsnämndens prövning.

Gäller enligt lag om prisreglering

visst pris, skall så anses som om priset

varit upptaget i taxa; dock skall

priset icke gälla som taxcpris för annat

område av riket eller i vidare

mån än priset är gällande enligt lag

som nyss sagts.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

(Nuvarande lydelse.)

15 §.

Finnes i taxa upptaget pris för rekvirerad

förnödenhet eller tjänstbarhet,

skall ersättningen därför utgå

i enlighet med taxan; dock må

riksvärderingsnämnden, där taxans

tillämpning på grund av särskilda

omständigheter skulle innefatta synnerlig

obillighet, på framställning bestämma

ersättningen till högre belopp.

(Föreslagen lydelse.)

15 §.

Gäller taxcpris för rekvirerad förnödenhet

eller tjänstbarhet, skall ersättningen

därför utgå efter nämnda

pris; dock må riksvärderingsnämnden,

där taxeprisets tillämpning

på grund av särskilda omständigheter

skulle innefatta obillighet,

på framställning bestämma ersättningen

till högre belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.

De ledamöter i riksvärderingsnämnden, som utsetts i enlighet med äldre

bestämmelser, så ock deras suppleanter skola fortfarande tjänstgöra under

den tid, för vilken de blivit utsedda.

I samband med propositionen har väckts åtta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 346 av herrar Werner och Nilsson, Bror,

nr 391 av fru Gärde Widemar m. fl.,

nr 392 av herr Magnusson m. fl. samt

inom andra kammaren

nr 451 av herr Hansson i Önnarp m. fl. (likalydande med I: 346),

nr 496 av herrar Hagberg i Stockholm och Johansson i Stockholm,

nr 497 av herr Munktell m. fl. (likalydande med 1:392),

nr 498 av herrar Dahlén och Svensson i Ljungskile och

nr 499 av herr Kollberg m. fl. (likalydande med I: 391).

Motionerna har hänvisats till lagutskott samt behandlats av andra lagutskottet,

utom såvitt angår en i motionerna I: 391 och II: 499 gjord hemställan

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande

lämpligaste sättet för åvägabringande av ökad kontroll över krisorganens

verksamhet, i vilken del motionerna tilldelats första lagutskottet.

Vad motionärerna eljest hemställt återgives i det följande i samband med

andra lagutskottets behandling av motsvarande delar av propositionen.

Beträffande de skäl, som ligger till grund för de genom propositionen

framlagda förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat

till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför

icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

25

A. Inledning.

Krislagstiftningen under världskrigen och tiden närmast efter dem.

Under såväl första som andra världskriget och under tiden närmast efter

dessa krig har Kungl. Maj :t i lagstiftningsväg erhållit vittgående befogenheter

för att i folkförsörjningens intresse reglera produktion, omsättning

och konsumtion samt för att kontrollera priserna. Redan strax efter första

världskrigets början utfärdades den 9 oktober 1914 en lag om förfogande

över vissa varor. Genom denna lag fick Konungen rätt att beträffande de viktigaste

förnödenheterna fastställa maximipris och förordna om deras avstående

till kronan mot lösen. Denna kronans förfoganderätt motsvarade

i viss mån den rekvisitionsrätt, varom stadgades i lagen den 24 maj 1895

angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner

för krigsmaktens behov. Förfogandelagstiltningen utbyggdes efter hand.

Bestämmelserna om maximipris och om förfogande uppdelades sålunda år

1916 på två särskilda författningar, varav den ena benämndes förfogandelag

och den andra maximiprislag. 1916 års förfogandelag, som avsåg att

möjliggöra en reglering av väsentliga delar av vårt ekonomiska liv, fick en

utformning som sedermera i stort sett behållits. Den ersattes år 1917 av en

ny förfogandelag. Samma år tillkom den s. k. prisockerlagen. 1917 års förfogandelag

avlöstes år 1918 av en ny, vilken var i kraft till den 1 mars 1921,

då även maximiprislagen och prisockerlagen upphörde att gälla.

Bland de arbetsuppgifter, som tillkom den år 1928 inrättade rikskommissionen

(numera riksnämnden) för ekonomisk försvarsberedskap, ingick att

förbereda erforderliga författningar och instruktioner m. in. inom kommissionens

verksamhetsområde. Ett av kommissionen framlagt förslag ledde

till allmänna förfogandelagen, utfärdad den 22 juni 1939. Lagen, som är

uppbyggd efter mönster av 1918 års förfogandclag, är en s. k. fullmaktslag,

d. v. s. lagen anger endast en allmän ram beträffande arten av och innehållet

i de förordnanden Kungl. Maj :t får meddela för att tillgodose folkförsörjningen

under utomordentliga krisförhållanden. 1939 års förfogandelag gällde

ursprungligen till och med den 31 mars 1940. Lagens giltighetstid har

därefter förlängts, vanligen för ett år i sänder, och lagen gäller nu till och

med den 30 juni 1954. Den har ändrats tre gånger, senast den 3 juni 1949.

Vid sidan av allmänna förfogandelagen har alltsedan år 1939 förekommit

ett flertal andra tidsbegränsade fullmaktslagar, vilka liksom törfogandelagen

i folkförsörjningens intresse givit Kungl. Maj :t möjlighet att vid krig eller

krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig

föranledda förhållanden förordna att vad i lagarna stadgas skall äga tillämpning.

Sådan lagstiftning har bl. a. tillgripits till stöd för åtgärder på prisbildningens

område. För närvarande gäller i detta hänseende prisregleringslagcn

den 30 juni 1947, som medger Kungl. Maj :t rätt att fastställa normalpris,

förordna om prisstopp m. in.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Vidare kan nämnas att 1895 års rekvisilionslag ersatts av de efter varandra

gällande rekvisitionslagarna den 31 mars 1938 och den 30 juni 1942.

Sistnämnda lag, som alltjämt gäller, är en ej tidsbegränsad fullmaktslag.

Den ger Kungl. Maj :t möjlighet att, sedan jämlikt § 74 regeringsformen förordnats

att krigsmakten eller någon del därav skall ställas på krigsfot, meddela

militära myndigheter rätt att mot ersättning rekvirera förnödenheter

och tjänstbarheter, som erfordras för att fylla sådana krigsmaktens oundgängliga

behov, vilka icke kan på annat sätt tillgodoses med tillräcklig

skyndsamhet.

Andra i nu förevarande sammanhang betydelsefulla, ej tidsbegränsade

lagar är beredskapsförfogandelagen den 3ö juni 1942 och civilförsvarslagen

den 15 juli 1944. Enligt den förra äger Kungl. Maj :t förordna om skyldighet

för ägare eller innehavare av viss egendom att på anfordran av militär myndighet

ställa egendomen till krigsmaktens förfogande, där så prövas nödvändigt

för att tillgodose beredskapen vid sådan del av krigsmakten, som,

utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk för ändamål, varom sägs

i 28 § 1 mom. värnpliktslagen, eller ock för avveckling av tidigare anbefalld

beredskap. Civilförsvarslagen innehåller bl. a. bestämmelser om rätt för civilförsvarsmyndighet

att under civilförsvarsberedskap förfoga över viss egendom

för att fullgöra uppgift inom civilförsvaret.

Förutom med stöd av de fullmakter, som riksdagen lämnat genom den

allmänna förfogandelagstiftningen, har under båda världskrigen och tiden

närmast efter dessa olika krigsregleringar genomförts med stöd av § 89 regeringsformen,

d. v. s. utan riksdagens medverkan. Framförallt har detta gällt

regleringar av import och export, men också handels-, användnings- och

transportregleringar har företagits i denna ordning.

Slutligen kan anmärkas att under andra världskriget och tiden därefter i

samband med regleringar av utrikeshandeln uttagits clearingavgifter för

att utjämna kostnader vid import samt prisutjämningsavgifter för att motverka

en av exportprisutvecklingen betingad stegring av de svenska hemmamarknadspriserna.

Sådana avgifter har uttagits med riksdagens godkännande.

Utredning angående ändrad krislagstiftning.

Som förut nämnts ändrades 1939 års allmänna förfogandelag senast den

3 juni 1949. Ändringarna var icke av mera genomgripande natur. Till grund

för lagändringen låg ett förslag, vilket utarbetats av särskilt tillkallade sakkunniga

— förfoganderättskommittén — med uppdrag bl. a. att företaga en

översyn av förfogandelagens bestämmelser. Förslaget behandlades i propositionen

nr 210/1949. Föredragande departementschefen framhöll därvid,

att åtskilliga problem i hithörande frågor kvarstod olösta och att de borde

upptagas vid en grundligare översyn av lagen i belysning av erfarenheterna

från den gångna kristiden. För detta ändamål bemyndigade Kungl. Maj :t

mig den 13 oktober 1950 att tillkalla en utredningsman att utreda frågan

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr It).

om revision av allmänna förfogandelagen och därmed sammanhängande

spörsmål samt den 8 juni 1951 att tillkalla högst åtta sakkunniga att under

utredningsarbetet stå till utredningsmannens förfogande för samråd.

Med stöd av dessa bemyndiganden tillkallades den 7 november 1950 såsom

utredningsman generaldirektören O. A. V. Söderström samt den 19 juni 1951

såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören

G. I. Andersson, filosofie licentiaten K. D. M. Bonow, Kooperativa förbundet,

direktören i Sveriges köpmannaförbund N. O. G. J. Borgström, ledamoten

av riksdagens första kammare, professorn N. Herlitz, ledamoten av riksdagens

andra kammare, hemmansägaren E. E. Jacobsson, direktören i Dynäs

aktiebolag K. E. Nyberg, direktören i Sveriges lantbruksförbund C. E. Sjögren

och ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren P. G. A.

Svensson.

I direktiven för utredningens arbete erinrades om att ytterligare översyn

av allmänna förfogandelagen var påkallad och borde komma till stånd, varefter

bl. a. följande anfördes.

En genomgång bör till en början avse att belysa, huru under kristiden

behovet av ingripanden på handelns och förbrukningens områden i olika

fall tillgodosetts — med stöd av förfogandelagen eller på andra vägar. En

viktig uppgift blir att fastställa i vad mån sådana föreskrifter om handelsoch

förbrukningsregleringar, import- och exportregleringar samt liknande,

vilka under kristiden skett utan stöd av förfogandelagen, böra införas inom

förfogandelagens område. I den mån detta ej blir fallet uppkommer frågan

huruvida Kungl. Maj :ts befogenheter i avsedda hänseenden böra i annan

ordning närmare preciseras och eventuellt komma till uttryck i ny särskild

lagbestämmelse. Riktpunkten bör vara att å ena sidan ha en säker formell

bas för ett snabbt och effektivt ingripande i fall, där försörjnings- och varuutbytesförhållandena

det kräva, men a andra sidan sörja för att riksdagens

inflytande på dessa utomordentligt betydelsefulla områden kan komma

till sin rätt. I sistnämnda hänseende bör särskilt övervägas huruvida möjligen

nya former kunna tänkas för riksdagens medverkan vid behandlingen

av dessa frågor. Undersökas bör naturligen också huru den nuvarande förfogandelagens

bestämmelser verkat i praktiken och vilka jämkningar som

mera tekniskt kunna vara påkallade med avseende å lagens utformning. Härvidlag

uppkommer bl. a. spörsmålet huruvida Kungl. Maj :t i mindre viktiga

fall bör uttryckligen medgivas att, i vidare mån än enligt lagens nuvarande

lydelse, på annan myndighet överföra sådant bestämmande som grundas

på lagen. Till prövning bör även upptagas, huruvida alla lagbestämmelser

i ämnet böra vara sammanförda i en författning eller om det kan

anses lämpligare att ha en särskild lagstiftning för krig och krigsfara samt

en annan för utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Innebörden

av sistnämnda begrepp torde böra närmare preciseras. Särskild uppmärksamhet

bör ägnas beslagsinstitutet och frågan om dess lämplighet såsom

grund för krisregleringar. Vidare böra ersättningsreglerna omprövas med

ledning av riksvärderingsnämndens erfarenheter.

Utredningen har till fullgörande av sitt uppdrag avgivit ett den 20 juni

1952 dagteeknat betänkande (SOU 1952: 24) med förslag till

1) allmän förfogandelag; och

2) allmän ransoneringslag.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr It).

De sakkunniga har förklarat, att de ansluter sig till de båda lagförslagen

med tillhörande motiv. Herrar Andersson och Herlitz har dock i några hänseenden

anmält avvikande uppfattning.

över betänkandet har yttranden avgivits av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt,

Göta hovrätt, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,

fortifikationsförvaltningen, riksvärderingsnämnden, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

bostadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, telegrafstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, lantbruksstyrelsen, statens

jordbruksnämnd, kommerskollegium, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,

dåvarande statens bränslekommission, statens handels- och

industrikommission, statens priskontrollnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs

samt Norrbottens län, samtliga civilbefälhavare, Kooperativa förbundet,

Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet landsbygdens folk,

Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges redareförening. Vid kommerskollegiets

yttrande har fogats utlåtanden från flertalet av rikets handelskammare

och vid jordbruksnämndens yttrande utlåtande från Svenska

spannmålsbolaget. Biltrafiknämnden har vid sitt yttrande fogat utlåtande

från Sveriges trafikbilägares riksorganisation. Slutligen har överståthållarämbetet

bilagt sitt yttrande ett utlåtande från slakthus- och saluhallsstyrelsen

i Stockholm.

På grundval av vad sålunda förekommit har inom handelsdepartementet

upprättats förslag till ny allmän förfogandelag och till allmän ransoneringslag.

Ett genomförande av det förra förslaget nödvändiggör vissa ändringar

såväl i rekvisitionslagen den 30 juni 1942 som i lagen den 27 november 1953

om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden

(krigssjukvårdslagen). Dessa båda ändringsförslag har jämväl utarbetats

inom handelsdepartementet. Förslaget till allmän ransoneringslag medför

en ändring i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

B. Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen innehåller förslag till lagstiftning med syfte att i kristider

möjliggöra åtgärder, som kunna finnas nödvändiga för att tillgodose behov

av viktiga förnödenheter och för att åstadkomma en ändamålsenlig hushållning

med sådana. Den nuvarande tidsbegränsade allmänna förfogandelagen

föreslås skola ersättas med en ny lag av permanent karaktär. Vid

sidan av denna lag ställes en ny, icke tidsbegränsad allmän ransoneringslag.

De föreslagna förfogande- och ransoneringslagarna äro s. k. fullmaktslagar,

d. v. s. lagarna angiva endast en allmän ram beträffande arten och

innehållet i de förordnanden Kungl. Maj:t får meddela med stöd av dem.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Betingelserna för att de båda lagarna skola få tillämpas äro av tre olika

slag, nämligen a) krig, vari riket befinner sig; b) krigsfara, vari riket befinner

sig; och c) krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande

makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse, till följd

varav inom riket uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet

på förnödenhet, som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap

eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen.

Allmänna förfogandelagen är avsedd att användas huvudsakligen i försörjningspolitiskt

syfte; den får alltså icke utnyttjas t. ex. för enbart prispolitiska

syften. I förslaget ha de intressen, som avses bli tillgodosedda

genom lagen, preciserats närmare än som skett i gällande förfogandelag.

— Kungl. Maj:ts befogenheter ha både utvidgats och begränsats i förhållande

till nuvarande lag. — Beslagsinstitutet har behållits, men termen beslag

har utbytts mot uttrycket förfogandeförbud. Användningsområdet för

sådant förbud kommer alt bli mindre än för det nuvarande beslaget, eftersom

bl. a. ransoneringsåtgärder avses skola vidtagas med stöd av den föreslagna

ransoneringslagen. Förfogandeförbud skall enligt förslaget användas

endast som förberedelse till förordnande om avstående av förnödenhet. •—

Kungl. Maj :ts rätt att till underordnade myndigheter delegera sina befogenheter

regleras närmare i lagförslaget.

De i förslaget till förfogandelag lämnade reglerna om storleken av utgående

ersättningar överensstämma i stort sett med nu gällande ersättningsbestämmelser.

Sålunda upptager förslaget dels en allmängiltig huvudregel

för olika fall av förfoganden och dels ett stadgande om upprättande av särskilda

taxor, efter vilka ersättningarna i första hand böra utgå. Huvudregeln

har samma innebörd som för närvarande, men i förtydligande syfte har den

utformats något annorlunda. Stadgandet om taxepriser har i viss mån utbyggts.

Enligt förslaget skola nämligen samtliga enligt prisregleringslagen

gällande priser — alltså även ej prövade individuella stoppriser — gälla

som taxepriser. Den nuvarande regeln om rätt för riksvärderingsnämnden

att vid obillighet höja ersättningsbelopp har något utvidgats. — I fråga om

formerna för bestämmande av ersättning må nämnas att enligt förslaget

den enskilde sakägaren alltid har rätt att få sin sak prövad i två instanser.

Liksom nu är riksvärderingsnämnden högsta instans. Det förordas dock, att

den får en något annorlunda sammansättning än för närvarande.

Även den allmänna ransoneringslagen avses skola användas huvudsakligen

i försörjningspolitiskt syfte. Lagen är åsyftad att utgöra grunden för handels-,

användnings- och transportregleringar. Den reglerar också Kungl.

Maj :ts befogenheter att uttaga clearing- och prisutjämningsavgifter.

Om föreskrift enligt ransoneringslagen i betydande mån begränsat möjligheten

för ägare av förnödenhet att tillgodogöra sig värdet av denna, kan

enligt förslaget ägaren under vissa förutsättningar få föreskriften för sin

del hävd eller förnödenheten inlöst av kronan i närmare angiven ordning.

I ransoneringslagen har inarbetats — och delvis omarbetats — nuvarande

bestämmelser om straff och andra påföljder för överträdelser av vissa rån
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

soneringsförfattningar m. m. Handelsförbudet i lagen den 5 juni 1942 om

förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor har i förslaget utökats

med förbud att i rörelse använda förnödenhet, som är föremål för reglering.

Förslaget till lag om tillägg till krigssjukvårdslagen innebär, att de i gällande

förfogandelag upptagna bestämmelserna om förfogande för sjukvårdsändamål

överflyttas till krigssjukvårdslagen.

Ändringen i rekvisitionslagen avser riksvärderingsnämndens sammansättning

samt reglerna om grunderna för bestämmande av ersättning vid rekvisition.

Dessa regler föreslås få i stort sett samma innebörd som motsvarande

regler i allmänna förfogandelagen.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1954,

då den nuvarande förfogandelagens giltighetstid utlöper.

C, Allmänna grunder för en ny lagstiftning.

I. Behovet av fullmaktslagar under krisförhållanden.

Propositionen.

Utredningen erinrar om att riksdagen genom ett antal fullmaktslagar bemyndigat

Kungl. Maj:t att själv under utomordentliga förhållanden besluta

om åtgärder, som eljest skulle kräva riksdagens medverkan, samt att grunden

härtill uppenbarligen är den, att det skulle vara förenat med allvarliga

olägenheter att avvakta riksdagens beslut i varje särskilt fall. Framför allt

när det gäller sådana ingripanden, som avses i allmänna förfogandelagen,

är det naturligt att man måste handla snabbt. Enighet

råder också därom att en fullmaktslag av väsentligen samma omfattning

som gällande förfogandelag i fortsättningen är erforderlig vid krig och krigsfara.

Beträffande frågan i vad mån en sådan lag behövs även vid andra

utomordentliga förhållanden hänvisar utredningen till sin följande framställning.

I fortsättningen behandlar utredningen frågan om det är behövligt att

utvidga fullmaktslagstiftningen på folkförsörjningens område. Ofta kräver

krisläget, att regleringsåtgärder av olika slag vidtages utan omgång. Folklörsörjningens

intressen tillgodoses nämligen bäst, om ransoneringar och

andra regleringar kan planläggas i förväg och sedan utan dröjsmål genomföras,

då så är påkallat och lämpligt. Vanligen är av största vikt, att regleringsåtgärder

icke blir kända i förväg. De kan därför i allmänhet icke grundas

på någon av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt stiftad lag för varje

särskilt fall. Lagråds- och riksdagsbehandlingen är oftast för tidskrävande,

vartill kommer den offentlighet som är förknippad med en sådan behandling.

På grund av det anförda måste enligt utredningens mening befogenheter

tinnas för Kungl. Maj :t att utan riksdagens hörande besluta om regleringsåtgärder

av olika slag.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

31

Härefter kommer utredningen in på frågan i vilken utsträckning nämnda

behov bör tillgodoses genom en fullmaktslagstiftning och framhåller därvid,

att frågan sammanhänger med omfattningen av de befogenheter, som enligt

§ 89 regeringsformen anses tillkomma Kungl. Maj :t. Utredningen erinrar,

att omfattningen alltsedan stadgandets tillkomst varit omstridd. Varken förarbetena

eller doktrinen ger tillräcklig ledning för ett säkert bedömande

härav. Allmänt erkänt är endast att Kungl. Maj :t icke utan riksdagens medverkan

kan vidtaga åtgärder, som innebär förfogande över ägande- eller

nyttjanderätt eller är att betrakta som beskattning. Icke heller praxis lämnar

en klar bild av omfattningen utav de Kungl. Maj :t tillkommande befogenheterna

enligt § 89 regeringsformen. Handels-, användnings- och transportregleringar

har visserligen genomförts av Kungl. Maj :t utan riksdagens

medverkan och utan att någon riksdagens fullmakt åberopats, men det är

oklart, i vilken utsträckning Kungl. Maj :t därvid stött sig på § 89 regeringsformen.

Det kan nämligen ifrågasättas om icke ett av Kungl. Maj :t

meddelat förordnande om handelsreglering utan beslag enligt förfogandelagen

grundat sig därpå att, eftersom Kungl. Maj:t är berättigad att jämlikt

denna lag lägga varorna under beslag, Kungl. Maj :t också måste vara befogad

tillgripa den mindre långt gående åtgärden att enbart genomföra

handelsreglering. Enligt utredningens mening är emellertid riktigheten härav

tveksam. Det framhålls vidare, att utvecklingen gått i den riktningen att

tillägga riksdagen allt större inflytande vid behandlingen av frågor om statliga

ingripanden på näringlivets område.

Utredningen anser, att de handels-, användnings- och transportregleringar,

som måste genomföras under kristider, ofta innebär

så väsentliga ingrepp i näringsfriheten, att de är jämförbara med de

fall, då kronan tager enskild egendom i anspråk. Enligt utredningens mening

är det med hänsyn härtill befogat, att riksdagen medverkar vid tillkomsten

av krisregleringar av denna art, såvida icke regleringarna avser ingripanden

av mindre betydelse.

I fråga om import- och exportregleringar framhåller utredningen,

att praxis utbildat sig därhän att Kungl. Maj :t äger genomföra dem

med stöd av § 89 regeringsformen utan riksdagens medverkan. Kungl. Maj :ts

befogenhet härutinnan är emellertid icke oomstridd. Även import- och

cxportregleringar innebär i allmänhet betydande ingrepp i näringsfriheten

och härav följer att riksdagens medverkan skulle krävas för dessas genomförande.

Enligt utredningens åsikt leder emellertid särskilda omständigheter,

som måste beaktas då det gäller sådana regleringar, till annat resultat. Behov

av att snabbt vidtaga regleringar av import och export kan uppkomma

även under tider, då den krisbetonade fullmaktslagstiftningcn icke är i

kraft, t. ex. på grund av internationella valutaförhållanden. Det är dessutom

omöjligt att i förväg lämna meddelanden om planerade inskränkningar

i importen eller exporten. Kungl. Maj:t måste därför ständigt ha befogenhet

att kunna vidtaga regleringsåtgärder härutinnan. Enligt utredningens

uppfattning föreligger ej anledning alt bryta den lasta praxis, som ut
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

bildat sig på detta område och som innebär att Kungl. Maj :t med stöd av

§ 89 regeringsformen äger vidtaga erforderliga ingripanden. Utredningen

tillägger emellertid, att i viss män andra synpunkter kan anläggas på importregleringar,

som sker i rent protektionistiskt syfte. Starka skäl talar för

att sådana skall komma till stånd under medverkan av riksdagen.

I detta sammanhang behandlar utredningen olika slag av avgifter vid import

och export samt avgifter, som avser att utjämna priserna på inhemska

och utländska förnödenheter (clearing- och prisutjämningsavgifter).

Enligt utredningens uppfattning är dessa avgifter av sådan art,

att de icke får påläggas eller höjas utan riksdagens medverkan.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen, att ändring icke bör göras i

rådande praxis beträffande Kungl. Maj:ts befogenheter att, såvitt syftet ej

är rent protektionistiskt, med stöd av § 89 regeringsformen reglera import

och export. Utredningen anser däremot att riksdagen bör medverka då det

gäller handels-, användnings- och transportregleringar samt uttagande av

avgifter vid import och export ävensom avgifter, som syftar till att utjämna

priserna på inhemska och utländska förnödenheter. Fullmaktslagstiftningen

hör enligt utredningens mening utvidgas till att avse regleringar

och åtgärder av nämnt slag i den omfattning krisförhållandena kräver.

För den händelse detta förslag följs, så torde därigenom en precisering av

Kungl. Maj :ts administrativa befogenheter ske i så måtto, att Kungl. Maj :t

i fortsättningen icke på annan grund än med stöd av fullmaktslag — alltså

icke med stöd av § 89 regeringsformen — bör vidtaga åtgärder, som

omfattas av lagen. Undantag måste dock göras för ingripanden, som är av

mindre betydelse; sådana ingripanden bör Kungl. Maj :t även framdeles få

göra med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt.

Herr Berlitz förklarar, att han ej kan ansluta sig till vad utredningen uttalat

om Kungl. Maj :ts grundlagsenliga befogenhet att reglera utrikeshandeln.

Fast praxis, innebärande att Kungl. Maj :t, såvitt syftet ej är protektionistiskt,

äger vidtaga erforderliga ingripanden, torde icke föreligga.

I den mån sådan praxis kan urskiljas, kan starkt ifrågasättas, om den är

förenlig med regeringsformen. I varje fall innebär det, med den grundläggande

betydelse som utrikeshandelns reglering numera fått för vårt ekonomiska

liv, en äventyrlig rubbning av den konstitutionella jämvikten att

utestänga riksdagen från allt inflytande på detta område. Eftersom likväl

påtagliga praktiska behov nödvändiggör, att utrikeshandeln i vass omfattning

regleras av regeringen, förordas en särskild lagstiftning härom, som

utgår från riksdagens principiella medbestämmanderätt. Denna lagstiftning

torde, liksom förfogande- och ransoneringslagarna, kunna omedelbart

tillägga Kungl. Maj :t vidsträckta befogenheter i tider av krig och krigsfara,

men i övrigt låta det ankomma på riksdagen att årligen, efter vad förhållandena

påkallar, besluta inom vilka gränser, för vilka syften och på vilket

sätt Kungl. Maj :t må stadga import- och exportförbud och vidtaga därmed

sammanhängande åtgärder.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

33

Flertalet remissinstanser har lämnat vad utredningen anfört om behovet

av en fullmaktslagstiftning utan erinran.

I den mån frågan särskilt beröres, uttalar remissinstanserna sin tillfredsställelse

över att Kungl. Maj:ts rätt att genomföra handels-, användnings-

och transportregleringar förts in under den

föreslagna fullmaktslagstiftningen, eftersom det är angeläget att undanröja

all tveksamhet angående Kungl. Maj :ts befogenheter.

Grossistförbundet anser emellertid, att gränsdragningen icke blivit tillräckligt

tydlig. Utredningens uttalande, att Kungl. Maj :t måste vara berättigad

att med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt företaga ingripanden

av mindre betydelse, är enligt förbundets mening alltför obestämt. Förbundet

frågar, huruvida detta spörsmål skall bedömas ur samhällets eller

den enskildes synvinkel. Ett förtydligande på denna punkt är viktigt, enär

en åtgärd av mindre betydelse för samhället kan vara av stor betydelse för

den enskilde. Dessutom torde det vara erforderligt att närmare angiva arten

av de ingripanden som avses. Eljest skapas utrymme för alltför långt

gående ingripanden. Över huvud är det ur rättssäkerhetens synpunkt angeläget

att tillförsäkra den enskilde, vilken är den svagare parten, betryggande

rättsskydd mot de administrativa organen.

Beträffande utredningens förslag att Kungl. Maj :t alltjämt skall äga genomföra

import- och exportregleringar utan riksdagens medverkan,

såvitt syftet icke är protektionistiskt, ifrågasätter köpmannaförbundet

samt åtskilliga handelskammare i likhet med hr Herlitz huruvida det

verkligen ingår i Kungl. Maj :ts grundlagsenliga befogenheter att utan riksdagens

medverkan besluta om import- och exportregleringar. Enligt dessa

sammanslutningars mening bör fullmakter på detta område, i den mån de

anses nödvändiga, inflyta i särskild fullmaktslag.

Priskontrollnämnden anser, att dessa regleringar av praktiska skäl bör

falla utanför en allmän fullmaktslagstiftning. Nämnden utgår därvid främst

från att import- och exportregleringar kan bli erforderliga på grund av internationella

valutaförhållandcn, även om läget i övrigt icke påkallar ikraftträdande

av den allmänna fullmaktslagstiftningen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, har i denna fråga

anfört följande:

»Erfarenheten från de båda världskrigen och tiden närmast efter dem visar,

att myndigheterna vid krig, krigsfara och andra utomordentliga förhållanden

måste kunna ingripa på näringslivets område i syfte att trygga

folkförsörjningen och krigsmaktens behov. Bl. a. blir det nödvändigt att

reglera tillverkningen, omsättningen och förbrukningen av livsviktiga förnödenheter

av olika slag. Sådana krisåtgärder kan genomföras med stöd av

Kungl. Maj:ts administrativa befogenheter enligt § 89 regeringsformen eller

grundas på lagstiftning, som tillkommit genom samfällt beslut av Kungl.

Maj :t och riksdag, eller företagas genom förordnanden av Kungl. Maj :t enligt

särskilda av riksdagen lämnade fullmakter.

!{ Bihang till riksdagens protokoll 195t. 9 samt. 2 avd. Nr 19.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Krisätgärder som nu nämnts innebär ofta betydande ingrepp i den enskildes

rätt och det vore därför i och för sig önskvärt, att fråga om sådana

åtgärder hänsköts till riksdagen i varje särskilt fall. Såsom utredningen

framhållit skulle det emellertid mestadels vara förenat med allvarliga olägenheter

att avvakta ett riksdagsbeslut. Det ligger i sakens natur, att en

krisåtgärd för att få avsedd verkan vanligen måste genomföras utan dröjsmål

och utan att åtgärden blir känd i förväg. Framförallt gäller detta vid

krig och krigsfara och då fråga är om att förfoga över förnödenheter, som

är av vikt för befolkningen eller det allmänna. Alltsedan det första världskriget

har också de författningar som reglerat förfoganderätten -— däribland

nu gällande allmänna förfogandelag — utgjorts av fullmaktslagar.

Riksdagen har m. a. o. bemyndigat Kungl. Maj :t att under närmare angivna

förutsättningar och inom ramen för vissa i lagen mera allmänt uppdragna

riktlinjer själv besluta om förfogande över enskild egendom. Denna

ram har i regel lämnat Kungl. Maj :t en betydande frihet beträffande innehållet

i ett sådant beslut.

Varken utredningen eller någon av remissinstanserna har ifrågasatt annat

än att det även i fortsättningen måste finnas en fullmaktslag, vilken

medger Kungl. Maj :t rätt att vid krig eller krigsfara förordna om förfogande

över enskild egendom i ungefär samma omfattning som enligt gällande

förfogandelag. Icke heller enligt min mening är anledning att i detta

hänseende frångå den nuvarande ordningen. Frågan, huruvida och i vilken

mån rätten för Kungl. Maj :t att meddela beslut om förfogande bör föreligga

också under andra utomordentliga förhållanden än krig och krigsfara, behandlas

under IV i det följande.

Enligt sitt uppdrag har utredningen undersökt, om en fullmaktslagstiftning

bör inrymma befogenhet för Kungl. Maj:t att i folkförsörjningens intresse

företaga andra ingripanden i enskild rätt än förfoganden. Därvid

behandlas först handels- och användningsregleringar samt

transportregleringar.

Såsom utredningen angivit inträder ofta ett krisläge så hastigt, att det

icke kan bemästras utan statliga regleringar. Vad nyss sagts om nödvändigheten

av snabbhet och sekretess vid förfoganden gäller även i fråga om

nu avsedda regleringar. Erfarenheten från de båda världskrigen visar också

oförtydbart, att det i övervägande antalet fall icke är möjligt att med

avsedd verkan genomföra en reglering genom särskild lagstiftning av

Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt. I krislägen måste Kungl. Maj :t

kunna vidtaga nödiga åtgärder utan riksdagens hörande i varje särskilt

fall. Huruvida en fullmaktslagstiftning är behövlig härför beror, som utredningen

framhållit, på omfattningen av Kungl. Maj :ts befogenheter enligt

§ 89 regeringsformen.

Handels-, användnings- och transportregleringar har —- såsom utredningen

erinrat — under de båda världskrigen genomförts utan särskilt

riksdagsbeslut och utan att någon riksdagens fullmakt åberopats. Kungl.

Maj :ts befogenheter i förevarande avseenden har emellertid icke ansetts

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

35

otvetydiga. Enligt min mening är det angeläget, att oklarheten på detta

område undanröjs. Utredningen har efter en ingående prövning funnit, alt

det knappast är förenligt med vår tids uppfattning att Kungl. Maj :t genomför

handels-, användnings- och transportregleringar under åberopande av

§ 89 regeringsformen och alltså helt utan riksdagens medverkan. Såsom

stöd för denna åsikt anförs främst att sådana regleringar ofta innebär minst

lika allvarliga ingrepp i enskilds rätt som då kronan genom ett förfogandebeslut

tvingar någon att avstå en förnödenhet. Det måste därför anses befogat,

att riksdagen i princip medverkar vid tillkomsten av de regleringar

varom nu är fråga. Ingen av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna

har haft något att erinra häremot. Vad utredningen sålunda förordat

är enligt min åsikt välgrundat och jag ansluter mig till utredningens ståndpunkt

i frågan.

Då utredningen behandlar motsvarande spörsmål såvitt angår importoch

exportregleringar, har den däremot stannat för det förslaget,

att en blivande fullmaktslagstiftning icke skall omfatta detta slags regleringar.

Det främsta skälet härför är, att ehuru en reglering av utrikeshandeln

mången gång kan vara lika betungande för den enskilde som en reglering

av inrikeshandeln, anledning saknas att rubba den fasta praxis som

utbildat sig på detta område. Denna praxis innebär, att Kungl. Maj :t — såvida

det icke är fråga om en importreglering med protektionistiskt syfte, då

riksdagens medverkan i vanlig ordning fordras — äger reglera utrikeshandeln

med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt enligt § 89 regeringsformen.

Såsom ytterligare skäl åberopar utredningen behovet av att

kunna vidtaga regleringar av import och export även vid en tidpunkt, då

den krisbetonade fullmaktslagstiftningen icke är i kraft, t. ex. i syfte att

bemästra de olägenheter som kan uppstå till följd av internationella valutaförhållanden.

Icke från något håll har ifrågasatts att bestämmelser om reglering av

utrikeshandeln skall inflyta i förevarande fullmaktslagstiftning. Herr Herlitz

samt några företrädare för det enskilda näringslivet bestrider emellertid

riktigheten av utredningens åsikt, att Kungl. Maj :t i något fall skulle

vara befogad att enbart med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt vidtaga

så ingripande åtgärder som import- och exportregleringar innebär.

Enligt deras mening krävs härför riksdagens godkännande, vilket dock bör

lämnas i särskild ordning.

För egen del finner jag de av utredningen anförda skälen bärande och

jag ansluter mig til! utredningens förslag att lämna import- och exportregleringar

utanför en allmän fullmaktslagstiftning av nu ifrågasatt slag.

Ingen har bestritt riktigheten av utredningens åsikt, att clearing- och

p r i s u t j ämningsavgifter icke får påläggas eller höjas utan riksdagens

medverkan. Däremot har från åtskilliga håll gjorts gällande att det

icke är rikligt att, såsom utredningen föreslagit, reglera uttagandet av sådana

avgifter i en allmän fullmaktslagstiftning.

Av skäl som kommer att redovisas i ett senare avsnitt bör dock enligt min

mening utredningens förslag i denna del godtagas.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

På grund av det anförda får jag förorda bifall till utredningens förslag,

att en blivande allmän fullmaktslagstiftning skall omfatta — förutom förfoganden

— handels-, användnings- och transportregleringar ävensom uttagande

av clearing- och prisutjämningsavgifter.»

Motionerna I: 346 och II: 451.

I motionerna anknytes till utredningens uttalande, att Kungl. Maj :t icke

bör med stöd av § 89 regeringsformen vidtaga åtgärder som omfattas av den

blivande fullmaktslagstiftningen, därvid undantag dock måste göras för

ingripanden av mindre betydelse. Motionärerna hänvisar till det under remissbehandlingen

gjorda påpekandet, att denna gränsdragning icke blivit

tillräckligt tydlig. Det framgår nämligen icke huruvida detta spörsmål skall

bedömas ur samhällets eller den enskildes synvinkel. Enligt motionärernas

mening är det önskvärt, att riksdagen i sin motivering uttalar att det förutsättes

att ingripandet skall vara av mindre betydelse även ur den enskildes

synpunkt.

Motionerna I: 392 och II: 497.

Motionärerna vänder sig mot den av utredningen och departementschefen

intagna ståndpunkten, att Kungl. Maj :t — såvitt det icke är fråga om en

importreglering med protektionistiskt syfte — äger reglera utrikeshandeln

med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt enligt § 89 regeringsformen.

I denna fråga ansluter sig motionärerna helt till de synpunkter, som anförts

av herr Herlitz, och de anser sålunda att en särskild lagstiftning på detta

område bör komma till stånd, utgående från riksdagens principiella medbestämmanderätt.

Frågan härom bör utredas av Kungl. Maj :t, som därvid

bör särskilt uppmärksamma sambandet mellan import- och exportregleringar,

å ena, samt valutaregleringen, å andra sidan. Motionärerna yrkar, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning angående

särskild fullmaktslagstiftning beträffande import- och exportreglering.

Utskottet.

Tvekan råder icke därom, att under krig och krigsfara de statliga organen

måste kunna reglera tillverkningen, omsättningen och förbrukningen av

viktiga förnödenheter i syfte att fylla befolkningens och krigsmaktens försörjningsbehov.

Vidare är det obestridligt att till följd av andra utomordentliga

händelser än krig och krigsfara förhållandena kan bli sådana, att myndigheterna

även då måste ha denna befogenhet. Med hänsyn till att här

vanligen är fråga om vittgående ingrepp i näringslivet och enskild rätt i övrigt,

är det emellertid ett oeftergivligt krav att myndigheternas beslut vilar

på laglig grund. Under tiden för de båda världskrigen har detta krav tillgodosetts

efter två huvudlinjer. Sålunda har krisåtgärder genomförts an
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

37

tingen med stöd av Kungl. Maj :ts ekonomiska lagstiftningsmakt enligt § 89

regeringsformen eller sedan riksdagen lämnat sitt medgivande i en eller annan

form.

Det är ganska vanskligt att avgöra, vijken av de båda vägarna som bör

väljas i olika fall. Frågan skulle vara enklare, om innebörden av § 89 regeringsformen

vore fullt klar. Enligt ordalagen är Kungl. Maj:ts befogenheter

på det ekonomiska lagstiftningsområdet tämligen vidsträckta. Under senare

tid har emellertid den uppfattningen alltmer framträtt, att Kungl. Maj :ts

rätt alt utan riksdagens hörande ingripa på detta område bör vara begränsad.

Uppfattningen sammanhänger med den allmänt hävdade principen, att

största möjliga rättssäkerhet alltid bör beredas den enskilde. Denna princip

bör också enligt utredningens mening vara vägledande vid bedömandet

av hithörande spörsmål. En i och för sig naturlig strävan att upprätthålla

principen får dock icke föra så långt att man åsidosätter grundlagens bud

om Kungl. Maj :ts rätt att ensam besluta i fråga, som rör rikets allmänna

hushållning, samt att själv bestämma när frågan bör överlämnas till riksdagen

för gemensamt avgörande.

Sedan länge har den grundsatsen gällt, att Kungl. Maj :t icke utan riksdagens

samtycke äger tvinga någon att avstå förnödenhet till kronan eller att

utföra tjänst för kronans räkning. Kungl. Maj :t får alltså icke vidtaga förfogandeåtgärder

med stöd av § 89 regeringsformen. I propositionen förordas

heller icke någon ändring i detta hänseende.

I viss mån tveksamt är däremot hur det förhåller sig med Kungl. Maj :ts

rätt att med stöd av sin administrativa lagstiftningsmakt genomföra handels-

och användningsregleringar samt transportregleringar. Under de båda

världskrigen har praxis varit vacklande. I propositionen föreslås emellertid

att regleringsåtgärder av detta slag, vilka oftast innebär allvarliga ingrepp

i enskilds rätt, icke får vidtagas utan riksdagens medverkan. I likhet med

departementschefen finner utskottet önskvärt, att den rådande oklarheten

på detta område undanröjes, och tillstyrker därför förslaget.

Utskottet ansluter sig också till departementschefens uppfattning, att det

ej bör ifrågakomma att uttaga clearing- och prisutjämningsavgifter utan

riksdagens godkännande.

Såsom framkommit i propositionen kan riksdagens medverkan vid genomförandet

av krisåtgärder av förut nämnt slag ske antingen i form av lagsitftning

i det särskilda fallet eller på så sätt att riksdagen i förväg antager

fullmaktslagar, inrymmande befogenheter för Kungl. Maj:t att under närmare

angivna betingelser och förutsättningar själv vidtaga åtgärderna.

Alla är ense om att det med hänsyn till rättssäkerheten vore naturligt att

anlita den först nämnda formen. Å andra sidan har ingen velat göra gällande,

att denna väg alltid är framkomlig. Ju allvarligare krisläget är, desto

angelägnare är det alt erforderliga regleringsåtgärder genomföres snabbt.

Varje dröjsmål kan vålla svåra eller obotliga skador för befolkningen eller

krigsmakten. Tiden medger sålunda icke, att sedvanlig lagstiftning med åtföljande

remiss- och lagrådsbehandling avvaktas. Ur beredskapssynpunkt

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

bli det därför nödvändigt att välja fullmaktslagstiftning. Hittills gällande

förfogandelagar har också varit fullmaktslagar. I propositionen föreslås att

denna ordning skall behållas samt tillämpas även beträffande förut berörda

regleringar och avgifter. Utskottet, biträder detta förslag i princip och vill i

det följande återkomma till frågan, huruvida fullmaktslagstiftningen bör

inrymma samtliga i propositionen förordade befogenheter eller ej, samt huruvida

och i vilken mån lagstiftningen skall kunna tillämpas även under

andra betingelser än krig och krigsfara.

Såsom påtalats i motionerna I: 346 och II: 451 har utredningen anfört, att

ett bifall till dess förslag torde medföra, att Kungl. Maj:t i fortsättningen

ej bör med stöd av § 89 regeringsformen vidtaga åtgärder, som omfattas

av fullmaktslagstiftningen, såvida det icke gäller ett ingripande av mindre

betydelse. Utskottet ansluter sig till denna tankegång. Vad angår den av

motionärerna särskilt berörda frågan om vad som skall förstås med »ett ingripande

av mindre betydelse» anser utskottet att avgörande vikt bör fästas

vid de följder ett ingripande kan bedömas få för medborgarna i gemen. Finnes

ur denna synpunkt uppenbart, att åtgärden är föga ingripande, bör

Kungl. Maj:t icke vara förhindrad att genomföra den under åberopande av

sin ekonomiska lagstiftningsmakt, även om menliga följder kan uppstå för

enstaka medborgare. Här som eljest bör dock riktpunkten vara, att den enskilde

icke får tillfogas större skada eller olägenhet än som är påkallat av

förhållandena.

I detta sammanhang vill utskottet allmänt understryka vikten av att de

myndigheter, på vilkas lott det kan komma att tillämpa den blivande fullmaktslagstiftningen,

verkligen tillser att denna icke användes för syften

som är främmande för lagstiftningen eller i andra fall än då så är ofrånkomligt.

Enskild rätt får icke onödigt kränkas. Särskilt bör beaktas att rörlighet

och konkurrens icke begränsas i vidare mån än som är oundgängligen

nödvändigt. Utskottet är medvetet om att svåra avvägningsfrågor kan

uppkomma. Framför allt blir detta fallet, då krisläget fordrar snabba ingripanden

i det enskilda näringslivet. Ett spörsmål som enligt utskottets mening

kräver särskild uppmärksamhet är myndigheternas ställningstagande

när det gäller att tillgodose ett visst behov av en viktig förnödenhet, vilken

på myndighets begäran i beredskapssyfte lagrats för ett helt annat ändamål.

Som exempel kan nämnas det fall, att krigsmakten behöver olja för

sina motorfordon, samt olja finns att tillgå hos landets jordbrukare, vilka

i enlighet med myndigheternas anvisningar lagrat denna för lantbruket numera

så betydelsefulla förnödenhet. Det ligger i sakens natur, att jordbrukarnas

benägenhet att upplägga beredskapslager av olja avsevärt minskas, om

de vet att oljan i ett krisläge genast frånlages dem. Ur folkhushållningssynpunkt

är det därför angeläget, att krisorganen vid prövningen av dessa

ärenden tager skälig hänsyn till dylika omständigheter. Sålunda bör jordbrukarna

kunna räkna med att icke behöva avstå från sin olja, med mindre

den erfordras för ändamål som är ännu viktigare ur landets synpunkt.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Slutligen har i motionerna 1: 392 och II: 497 yrkats att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning angående särskild fullmaktslagstiftning

beträffande import- och exportreglering. Bakgrunden till

yrkandet är den från några håll framförda meningen, att § 89 regeringsformen

icke skulle tillåta Kungl. Maj :t att utan riksdagens medverkan genomföra

regleringar på utrikeshandelns område. Otvivelaktigt är denna mening

riktig, såvitt angår importregleringar med protektionistiskt syfte. Däremot

talar övervägande skäl för riktigheten av utredningens och departementschefens

uppfattning, att Kungl. Maj:t i övriga fall har denna rätt. Bl. a. kan

den fasta praxis, som utbildat sig på detta område, åberopas. Med hänsyn

härtill och då det, såsom inledningsvis antytts, ej kan anses lämpligt att

föregripa Kungl. Maj :t i frågor, beträffande vilka Kungl. Maj :t otvetydigt

äger att ensam fatta beslut ävensom själv bestämma när riksdagens medverkan

bör påkallas, anser utskottet att särskild skrivelse icke bör avlåtas

till Kungl. Maj:t. Utskottet får alltså avstyrka bifall till motionerna I: 392

och 11:497 i denna del.

II. Intressen som skall tillgodoses genom lagstiftningen.

Propositionen.

Departementschefen har i denna fråga anfört i huvudsak följande:

»Enligt 2 § gällande förfogandelag är lagens syfte att tillgodose behovet

av förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen, eller att

bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller annat

ändamål av betydelse för det allmänna.

Av ordalagen torde framgå att i lagen angivna åtgärder är avsedda att genomföras

främst då förnödenhet är erforderlig ur försörjningssynpunkt.

Utformningen av paragrafen hindrar emellertid icke, att lagen utnyttjas

för att tillgodose andra ändamål. Så har också skett under andra världskriget

och tiden närmast därefter. Förfogandelagens bestämmelser om avstående

av förnödenheter och om beslag har sålunda i några fall använts i

prisreglerings- eller priskontrollsyfte, i valutapolitik! eller sysselsättningspolitiskt

syfte eller för att möjliggöra uttagande av clearingavgifter, som

icke varit behövliga ur försörj ningssynpunkt.

Frågan om vilka intressen som lämpligen bör tillgodoses i en fullmaktslagstiftning

av allmänna förfogandelagens natur har under senare år varit

omstridd. Sålunda har den meningen framförts — bl. a. av riksnämnden för

ekonomisk försvarsberedskap i dess yttrande över utredningens förslag —

att cn dylik lagstiftning bör kunna användas i alla de fall, då ett viktigt allmänt

intresse så kräver. Å andra sidan har åtskilliga, däribland förfoganderättskommittén,

förfäktat att en allmän fullmaktslagstiftning icke bör få utnyttjas

för att tillgodose andra intressen än rent försörjningspolitiska. Andra

åter har i likhet med priskontrollnämnden varit förespråkare för den linjen,

att lagstiftningen förutom för försörjningspolitiska intressen i allt fall måste

kunna tillämpas i prisreglerande syfte.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Vid sin prövning av detta spörsmål har utredningen stannat för att i huvudsak

endast försörj ningspolitiska intressen bör få tillgodoses

inom ramen för en allmän fullmaktslagstiftning.

Uppenbarligen medför en fullmaktslagstiftning, som avser att tillgodose en

vid krets av intressen, vissa fördelar. Behovet av speciella fullmaktslagar

skulle med en så beskaffad allmän fullmaktslagstiftning minskas och därtill

kommer att ju vidare intressekretsen är, desto lättare blir det för de beslutande

myndigheterna att avgöra, huruvida den allmänna fullmaktslagstiftningen

må tillämpas eller ej. Vidare kan det synas föga följdriktigt, att en och

samma åtgärd — t. ex. ransonering av viss förnödenhet — får genomföras

med stöd av lagstiftningen, såvida åtgärden är behövlig ur försörjningssynpunkt,

men icke om den är erforderlig för att tillgodose exempelvis ett valutapolitiskt

syfte eller ett prisregleringsintresse.

En fullmaktslagstiftning med ett vidsträckt tillämpningsområde är emelleilid

också ägnad att väcka allvarliga betänkligheter. Dess verkningar blir,

såsom utredningen betonat, svåra att överblicka. Fasta hållpunkter för tilllämpningen

saknas och lagstiftningen kan komma att åberopas som grund

för åtgärder, vilka strider mot dess ursprungliga syften eller icke varit av

lagstiftaren förutsedda och vilka alltså i själva verket vidtages utan riksdagens

godkännande. Det kan också göras gällande att en så beskaffad lagstiftning

kan begagnas för onödiga och godtyckliga ingripanden.

Enligt min mening är de fördelar, som enligt vad nyss sagts följer med

en vidsträckt fullmaktslagstiftning, icke så stora att de uppväger de betydande

olägenheterna. Jag ansluter mig därför till utredningens slutsats, att

den nu ifrågasatta lagstiftningens syften bör begränsas till ett fåtal för riket

eller befolkningen livsviktiga intressen.

Ingen har haft något att erinra mot utredningens ståndpunkt, att b efolk

ningens och försvarets behov av förnödenheter

är ett sådant intresse.----.

Som förut nämnts har utredningen i princip avvisat tanken på att andra

intressen än försörjningspolitiska skall få tillgodoses genom en allmän

fullmaktslagstiftning. övervägande antalet remissinstanser har anslutit sig

till denna ståndpunkt. Åtskilliga av dem uttalar särskilt sin tillfredsställelse

över att de prispolitiska intressena lämnats utanför lagstiftningen.

Några remissinstanser är emellertid tveksamma på denna punkt och priskontrollnämnden

uttalar sig för att lagstiftningen utformas så att den kan

tillgodose även prispolitiska intressen.

I och för sig kan givetvis skäl anföras för den av priskontrollnänmden

uttalade uppfattningen. Det kan sålunda knappast förnekas, att ett nära

samband föreligger mellan prispolitiska och försörj ningspolitiska frågor, eller

att en åtgärd som vidtages i prisreglerande syfte också kan få försörjningspolitiska

följder och tvärtom. Erfarenheten har vidare visat atl under

kristider åtgärder, som har prisreglerande och priskontrollerande syfte, stundom

ej blir tillräckligt verkningsfulla, om icke den förnödenhet varom fråga

är ransoneras eller läggs under beslag eller förordnande om dess avstående

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19. 41

meddelas. Såväl förfoganderättskommittén som utredningen har emellertid

funnit, att frågan om åtgärder för priskontroll i princip bör behandlas i prisregleringslagen

eller i annan särskild lagstiftning. Jag biträder denna uppfattning

och anser sålunda, att en allmän fullmaktslagstiftning av nu ifrågasatt

slag icke bör innefatta medgivande att genomföra åtgärder som i huvudsak

tillgodose endast prispolitiska syften. Därvid utgår jag från att det

nyss berörda nära sambandet mellan försörjnings- och prisfrågor i praktiken

ofta möjliggör en verksam priskontroll beträffande sådana förnödenheter,

som av försörj ningspolitiska skäl blivit föremål för åtgärder enligt

den allmänna fullmaktslagstiftningen.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra förorda utredningens

förslag, att den blivande allmänna fullmaktslagstiftningen i princip skall

avse att under rådande utomordentliga förhållanden dels tillgodose behov

av förnödenhet, som är erforderlig för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap

eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen

och dels möjliggöra en av sådana förhållanden påkallad hushållning

med dylik förnödenhet.»

Motionerna I: 346 och II: 451.

Enligt motionärernas mening är det angeläget understryka det under förarbetena

enstämmigt gjorda uttalandet, att den blivande fullmaktslagstiftningen

icke får användas i prispolitiskt syfte. Motionärerna framhåller att

vad departementschefen anfört om de följder, som det nära sambandet mellan

försörjnings- och prisfrågor kan komma att få i praktiken, i viss mån

strider mot berörda uttalande.

Utskottet.

Utredningens förslag, att i huvudsak endast försörj ningspolitiska intressen

bör få tillgodoses inom ramen för en allmän fullmaktslagstiftning, har så

gott som undantagslöst biträtts av remissinstanserna. Det bör dock framhållas

att riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har en avvikande

mening. Nämnden anser nämligen, att den blivande förfogandelagstiftningen

bör få tillgripas så snart det gäller att i ett krisläge tillgodose ett viktigt

allmänt intresse. Vidare gör priskontrollnämnden gällande, att fullmaktslagstiftningen

bör kunna användas i prisreglerande sytte.

Den ståndpunkt riksnämnden och priskontrollnämnden intagit är naturlig.

Den ansluter sig till gällande praxis. Nuvarande förfogandelag har

nämligen ej så sällan begagnats för andra ur allmän synpunkt viktiga ändamål

än försörj ningspolitiska. Enligt utskottets mening kan också ifrågasättas,

om den blivande lagstiftningens tillämplighetsområde bör avgränsas

så snävt som utredningen förordat. Praktiska skäl talar sålunda starkt lör

att den nuvarande ordningen behålles. Emellertid måste även andra syn
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

punkter beaktas. Framför allt kan — såsom departementschefen betonat —- befaras att en alltför -vidsträckt fullmaktslagstiftning kommer att begagnas

för onödiga och godtyckliga ingripanden i enskild rätt. Kravet på största

möjliga rättssäkerhet bjuder alltså, att lagstiftningens räckvidd begränsas.

Med hänsyn till det i olika sammanhang påtalade sambandet mellan försörjningspolitiska

och prispolitiska intressen ligger det onekligen nära till

hands att förorda, alt lagstiftningen skall få tillämpas även för tillgodoseende

av sistnämnda intresse. I likhet med departementschefen finner

emellertid utskottet det vara ur principiell synpunkt mest följdriktigt, att

lagstiftningen icke får användas i enbart prisreglerande syfte. Frågan om

statliga åtgärder för upprätthållande av en verksam priskontroll i kristider

bör alltså behandlas i annat sammanhang och då lämpligen i anslutning

till prisregleringslagen.

I anledning av motionerna I: 346 och II: 451 må framhållas att departementschefens

av motionärerna särskilt berörda uttalande icke enligt utskottets

mening strider mot grundsatsen, att fullmaktslagstiftningen ej får

utnyttjas enbart i prisreglerande syfte. Av uttalandet framgår nämligen

tydligt, att förutsättningen för att en förnödenhet skall kunna bli föremål

för regleringsåtgärder enligt den allmänna fullmaktslagstiftningen är att

åtgärderna är påkallade av försörjningspolitiska skäl. Den omständigheten,

att det är lättare att utöva priskontroll i fråga om ransonerade förnödenheter

än andra, saknar i delta sammanhang betydelse.

III. Lagstiftningens omfattning.

Propositionen.

Utredningen förordar, att den blivande lagstiftningen främst bör avse fullmakter,

som möjliggör förfogande i nödig utsträckning över förnödenheter

samt över produktions- och transportmedel för framställning och distribution

av förnödenheter. Enligt utredningens mening är de befogenheter, som

tillkommer Kungl. Maj :t enligt gällande förfogandelag, i stort nödvändiga

och tillfyllest. Utredningen har emellertid ansett sig böra förorda vissa förtydliganden

av befogenheternas innehåll ävensom mindre utvidgningar och

inskränkningar.

Vidare föreslår utredningen, såsom nämnts i annat sammanhang, att fullmaktslagstiftningen

skall omfatta befogenheter för Kungl. Maj :t att besluta

om handels- och användningsregleringar. I samband därmed framhålles att

vissa regleringar av detta slag ej torde kunna bestå under längre tid, med

mindre Kungl. Maj:t tillerkännes särskilda befogenheter. Härom anför utredningen

bl. a. följande.

Vissa ransoneringar kunna sålunda enligt vad erfarenheten visat icke tillfredsställande

kontrolleras, utan att kretsen av dem som tillverka, bereda

eller driva yrkesmässig handel med varan begränsas. Detta kan sammanhänga

med att det icke är praktiskt möjligt att anordna kontroll på mer

än ett begränsat antal platser, att man måste uppställa krav på bokföring

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19. 43

och redovisning av den ransonerade varan som icke kunna uppfyllas av vem

som helst, att man måste uppställa vissa krav på personliga kvalifikationer

hos den som skall ha hand om den ransonerade varan o. s. v. Exempel härpå

erbjuda ransoneringar av tvål, tvättmedel, ved, kött, mjöl och spannmål.

För att kunna övervaka bestämmelser om köttransonering blev det under

senaste kristiden nödvändigt att i kontrollsyfte begränsa rätten att utföra

slakt, vare sig denna skedde yrkesmässigt eller ej. Av motsvarande skäl blev

det nödvändigt att begränsa rätten att mala spannmål till mjöl, att tillverka

tvål och tvättmedel, att driva handel med ved o. s. v. till dem soan erhållit

särskilt tillstånd härför. År tillgången på en ransonerad vara mycket knapp,

kan det i en kristid innebära avsevärda risker att låta vem som helst etablera

sig som handlande med varan. Detta förutsätter nämligen, att vederbörande

tilldelas ett ingångslager, svarande mot hans omsättning, och sådan

tilldelning kan inte lämnas utan närmare prövning av sökandens allmänna

pålitlighet. Det blir alltså i dessa fall erforderligt att införa viss begränsning

i rätten att fritt grunda nya företag. Blir bristsituationen ännu mera

skärpt, kan det i undantagsfall rent av bli nödvändigt att begränsa rätten

att driva handel med varan ytterligare för att hindra att varan sprides för

mycket. Vissa förnödenheter, t. ex. skrot, äro vidare av den art, att en hushållning

svårligen går att genomföra annat än medelst en auktorisation av

handeln.

I anslutning till det anförda förordar utredningen, att Kungl. Maj :t skall

få fullmakt att genom föreskrifter om auktorisation begränsa kretsen av

dem som frambringar, tillverkar, bereder eller använder eller yrkesmässigt

köper eller säljer viss förnödenhet när så oundgängligen erfordras för kontroll

av handels- eller användningsreglering. I undantagsfall bör befogenheten

att meddela föreskrifter om auktorisation få användas även då så är

erforderligt för att åstadkomma en av förhållandena påkallad hushållning

med förnödenhet. Vid utövandet av dessa befogenheter måste tillses att rörlighet

och konkurrens icke begränsas i vidare mån än med hänsyn till syftet

är oundgängligen nödvändigt. Särskilt stadgande härom bör inflyta i lagen.

Enligt utredningens förslag bör fullmaktslagstiftningen också inrymma

rätt för Kungl. Maj :t att genomföra transportregleringar.

Härefter behandlar utredningen frågan om clearingförfarande (elcaringavgifter

och clearingbidrag) vid import och om prisutjämningsavgifter vid

export. Enligt utredningens åsikt torde det bli behövligt att uttaga detta

slags avgifter även under kommande kristider, men utredningen finner det

tveksamt, huruvida bestämmelser härom bör inrymmas i denna lagstiftning

eller i särskild fullmaktslag eller i en prisregleringslag. Till förmån för det

sista alternativet talar enligt utredningens uppfattning, alt clearing- och

prisutjämningsavgifter alltid får prisreglerande verkningar. Å andra sidan

framhålls att avgifterna i åtskilliga fall helt eller delvis är betingade av försörj

ningspolitiska skäl.

Utredningen anser sig icke böra förorda, att denna lagstiftning skall inrymma

ett clearingförfarande för att öka den inhemska produktionen av en

förnödenhet, som icke alls eller endast i begränsad omfattning kan importeras.

Enligt utredningens mening är ett sådant förfarande ägnat alt minska

företagens benägenhet att hålla produktionskostnaderna låga och risken

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

härför synes vara så stor, att riksdagens medverkan till clearing av detta

slag bör krävas i varje särskilt fall.

Under hänvisning till det anförda förordar utredningen, att Kungl. Maj :t,

såvitt angår förnödenheter av samma eller likartat slag, bör lämnas fullmakt

att genomföra clearingförfarande i syfte att dels utjämna priserna vid

import och dels utjämna priserna mellan importerade varor och inom landet

tillverkade partier. Utredningen framhåller därvid, att ett sådant förfarande i

första hand bör komma till stånd på frivillig väg genom överenskommelse

med importörerna.

Rörande prisutjämningsavgifterna framhålles att i kristider prisnivån på

världsmarknaden har en benägenhet att stiga. Är den svenska prisnivån

lägre, blir följden att förnödenheter exporteras, därvid brist på varor inom

landet kan uppstå. Denna utveckling kan visserligen hindras genom ett

exportförbud, men om varutillgången inom landet är tillräcklig för att

tillåta en i och för sig önskvärd export, måste exportmängden på något sätt

fördelas. Detta kan ske genom s. k. kvotering. En sådan åtgärd har emellertid

många ogynnsamma verkningar, konkurrensen hindras, gamla företag

konserveras o. s. v. Genom prisutjämningsavgifter kan exporten ofta begränsas

utan att ett mer eller mindre invecklat kvoteringssystem behöver

tillgripas. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att den nu avsedda

fullmaktslagstiftningen ger Kungl. Maj :t möjlighet att i försörjningspolitiskt

syfte uttaga prisutjämningsavgifter. Utredningen uttalar sig emellertid

för att uttagande av sådana avgifter om möjligt bör ske i anslutning till

överenskommelser mellan staten och vederbörande branschorganisationer.

Tvång bör alltså tillgripas endast då det är oundgängligen nödvändigt.

Herr Herlitz förklarar sig icke kunna biträda förslaget om prisutjämningsavgifter.

Enligt hans mening kan sådana avgifter i vissa lägen vara ändamålsenliga,

men de bör — såsom hitintills torde ha varit fallet — grundas

på ett av riksdagen för varje särskilt fall givet bemyndigande. Utredningens

förslag synes även betänkligt med hänsyn särskilt till vad § 60 regeringsformen

stadgar om riksdagens befogenhet att bestämma om tullar.

Utredningen berör också frågan hur beslagsinstitutet hädanefter skall begagnas.

Därvid framhålles att utrymmet för detta institut blir väsentligt

mindre än förut. Beslag bör sålunda icke längre användas såsom underlag

för ingripanden i handels- och användningsreglerande syfte, eftersom åtgärder

i sadana hänseenden skall vidtagas direkt med stöd av författningsbestämmelser.

Beslagsinstitutet kan därvid beräknas komma att användas

huvudsakligen såsom förberedande åtgärd till beslut om avstående av förnödenheter.

1 samband härmed kan nämnas att utredningen föreslår att

termen »beslag» utbyts mot förfogandeförbud.

Slutligen finner utredningen lämpligt, att hithörande bestämmelser uppdelas

på två lagar. Av dessa skulle den ena reglera förfoganderätten och

därmed sammanhängande spörsmål och den andra behandla överlåtelse

och användning av varor, andra inskränkningar i näringsfriheten samt uttagande

av clearing- och prisutjämningsavgifter.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Remissinstanserna har i stort sett anslutit sig till vad utredningen förordat

beträffande omfattningen av de befogenheter, som bör tillkomma

Ivungl. Maj :t enligt en blivande förfogandelag. Det bör dock anmärkas att

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap motsatt sig en begränsning

av förfoganderätten enligt nuvarande förfogandelag.

Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot förslaget, att

fullmaktslagstiftningen bör inrymma rätt för Ivungl. Maj:t att genomföra

handels- och användningsregleringar.

Däremot har det ifrågasatta stadgandet om rätt för Kungl. Maj :t att meddela

auktorisation ingivit betänkligheter hos åtskilliga remissinstanser.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap omnämner, att riksnämnden

vid tidigare samråd med utredningen ifrågasatt om icke föreskrift om

auktorisation borde i varje särskilt fall underställas riksdagen för godkännande

inom viss tid, förslagsvis 30 dagar. Denna möjlighet har icke behandlats

i betänkandet, men den torde likväl vara värd att överväga. Enligt riksnämndens

uppfattning bör i vart fall en klar förutsättning för fullmaktens

begagnande vara, att föreskriften icke blott är oundgängligen erforderlig

utan även att den måste genomföras med sådan snabbhet, att riksdagens

samtycke icke hinner inhämtas i förväg.

Grossistförbundet finner stadgandet vara otillfredsställande ur den allmänna

rättssäkerhetens synpunkt. Förbundet ifrågasätter, om icke stadgandet

strider mot § 16 regeringsformen. Det innebär nämligen, att administrativ

myndighet på icke närmare angivna lämplighetsgrunder kan beröva en

näringsidkare hans utkomstmöjligheter. Detta ingrepp är enligt förbundets

mening i och för sig så allvarligt, att — oavsett huru regeringsformen tolkas

i detta hänseende — administrativa myndigheter icke av kontrollskäl bör

tillerkännas så vittgående befogenheter som utredningen förordat.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare ifrågasätter, om

icke en sådan begränsning i näringsfriheten som en auktorisation innebär

bör genomföras genom vanlig lagstiftning, vartill tid i regel torde finnas.

Enligt handelskammarens uppfattning visar erfarenheten från det andra

världskrigets regleringar, att det är svårt att genomföra auktorisationer så

att de blir effektiva. Av allmänheten uppfattas de också i många fall som

onödiga eller rent av som otillåtna ingrepp i individens frihet. Det synes

därför handelskammaren oriktigt att — i allt fall då krig eller krigsfara

icke föreligger — tillåta auktorisationer på grundval av en fullmaktslagstiftning.

Enligt Kooperativa förbundets mening innebär det föreslagna stadgandet

om auktorisation ett åsidosättande av näringsfrihetsförordningens bestämmelser.

Del bör icke ifrågakomma att inom ramen för en lagstiftning, som

enligt förslaget kan avse reglering även i fredstid, lämna Kungl. Maj:t en så

vidsträckt fullmakt.

I anslutning härtill anför förbundet följande.

Förslaget innehåller visserligen den bestämmelsen, att det vid utfärdande

av auktorisation skall lillses, »all rörlighet och konkurrens icke begrän
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr It).

sas i vidare mån än som med hänsyn till syftet med föreskriften är oundgängligen

nödvändigt». Vad denna bestämmelse beträffar, synes den icke

innebära något annat än en allmän utfästelse att icke skärpa auktorisationsåtgärden

utöver det behov, som föreligger för varje särskilt syfte, vilket väl

bör anses gälla för alla föreskrifter, som utfärdas med stöd av lagen. I övrigt

gäller, att auktorisationsbestämmelsen kan bringas i tillämpning, när

detta är oundgängligen erforderligt för att ernå tillfredsställande kontroll

över regleringar men också för att åstadkomma en av förhållandena påkallad

hushållning med förnödenheter i en knapphetssituation, som uppkommit

till följd av utomordentliga händelser utom riket, alltså i fredstid. Det är

fullt tänkbart, att den i det sistnämnda fallet, om lagen satts i kraft, kan finna

användning för att i en övergående knapphet på världsmarknaden, vars

närmare beskaffenhet och särskilda krav konstateras genom mer eller mindre

ingående bedömning av administrativa myndigheter, tillskapa importeller

andra karteller, vilka när knappheten upphört fortsätta att i en eller

annan form utöva ett bestämmande inflytande över marknaden. Styrelsen är

därför av den meningen, att även om generell fullmakt för auktorisation

som ett medel till kontroll av regleringar, som snabbt måste genomföras,

kan vara motiverad i krigstid, den för knapphetssituationer i fi-edstid icke

borde förekomma, utan förslag till auktorisation i de fall, där den i en sådan

situation anses oundgängligen erforderlig, framläggas i form av särskild lag

och prövas från fall till fall av riksdagen.

Flertalet handelskammare anser i likhet med Kooperativa förbundet, att

en föreskrift om auktorisation innebär ett så långt gående ingrepp i den enskildes

rätt att driva näring, att den i fredstid icke får tillgripas annat än

efter riksdagens ställningstagande till särskild proposition i ämnet.

Icke någon av de hörda myndigheterna eller organisationerna har något

att invända mot förslaget, att lagstiftningen skall inrymma befogenhet för

Kungl. Maj :t att genomföra transportregleringar.

Förslaget om rätt för Kungl. Maj :t att inom ramen för lagstiftningen uttaga

clearingavgifter har behandlats av några utav remissinstanserna.

Kommerskollegium har i princip icke något att invända mot förslaget.

Kollegium betonar emellertid, att systemet med clearingavgifter kan komma

att minska importörens eller tillverkarens intresse av att nedbringa

kostnaderna för varorna. Systemet bör därför handhas med stor försiktighet.

Stockholms handelskammare, handelskammaren i Karlstad samt Smålands

och Blekinge handelskammare är tveksamma, huruvida uttagande av

clearingavgifter bör inrymmas bland de regleringar som Kungl. Maj:t själv

äger vidtaga, då krig eller krigsfara icke föreligger. Enligt deras mening bör

spörsmålet ytterligare övervägas.

Skånes handelskammare anser, att avgifter av denna typ principiellt icke

bör påläggas utan riksdagens hörande i det särskilda fallet. Därvid bör enligt

handelskammarens mening en bestämd maximigräns uppdragas för

varje slag av avgift. Det sätt varpå clearingavgifter under de senaste åren

utlagits har ofta lett till att den enskilde affärsmannen sett grunden undanryckas

för träffade affärsdispositioner. Därav har följt ekonomiska förluster

och långtgående menliga verkningar för verksamheten på längre sikt.

Enligt handelskammarens asikt har den rättsosäkerhet, som härigenom

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

skapats, varit betydande. I verkligheten har det ofta rört sig om pålagor,

som för den enskilde verkar som en ren beskattning. På grund av det anförda

anser handelskammaren, att fullmakten i denna del under alla förhållanden

skall begränsas till förnödenheter av väsentlig betydelse för folkförsörjningen.

Kooperativa förbundet ifrågasätter, om icke påläggandet av clearingavgifter

vid import kan komma i strid med den s. k. Havana-stadgan samt

det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT-avtalet), vilka båda biträtts av

vårt land. Härefter redogör förbundet tämligen utförligt för de olika konfliktlägen,

som i detta hänseende kan uppkomma.

Spannmålsbolaget ställer sig i princip avvisande mot förslaget, att fullmaktslagstiftningen

skall inrymma befogenhet för Ivungl. Maj :t att uttaga

clearingavgifter.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap vänder sig mot utredningens

förslag, att clearingavgifter icke får påläggas för att utjämna priserna

beträffande förnödenheter, som icke alls eller i endast ringa omfattning

importeras. Clearingförfarandets betydelse för försörjningen är dock

minst lika stor i fråga om sådana varor som övriga.

Förslaget om rätt för Kungl. Maj :t att inom ramen för denna lagstiftning

uttaga prisutjämningsavgifter har föranlett uttalanden från flera remissinstanser.

Rriskontrollnämnden säger sig icke ha annat att erinra än att möjlighet

att pålägga prisutjämningsavgift bör föreligga även när så är erforderligt

ur prispolitisk synpunkt. Nämnden erinrar om att gällande förordning om

prisutjämningsavgifter såsom förutsättning för införandet av sådan avgift

uttryckligen anger, att åtgärden skall vara påkallad av prispolitiska skäl.

I denna fråga anför industriförbundet, att det givetvis kan vara ett försörj

ningsintresse att i lämplig omfattning hålla exporten tillbaka. Lika klart

är emellertid, att i sådant fall benägenheten att exportera väsentligen sammanhänger

med förhållandet mellan exportpriset och heminamarknadspriset.

Om det senare tillåtes anpassa sig efter exportpriset, torde knapphet på

varan icke behöva befaras på grund av för stor export. Den av utredningen

förordade bestämmelsen måste därför utgå från den förutsättningen, att

man genom priskontroll eller på annat sätt håller de inhemska priserna på

lägre nivå än priserna på världsmarknaden. Denna bestämmelse tillgodoser

därför enligt förbundets mening icke i första hand ett försörj ningsintresse

utan intresset av att möjliggöra en inhemsk prissättning, som är oberoende

av världsmarknaden. Bestämmelsen synes till sitt egentliga syfte nära överensstämma

med förordningen om prisutjämningsavgift. Det kan därför enligt

förbundets uppfattning ifrågasättas om bestämmelsen fyller något behov

vid sidan av nämnda förordning. Frånsett vad nu anförts vill förbundet

i anslutning till herr Herlitz’ särskilda yttrande ifrågasätta, om det är lämpligt

att generellt bemyndiga Kungl. Maj:t att utan riksdagens medverkan i

det särskilda fallet utlaga avgifter, vilka för dem som drabbas därav har

samma karaktär som av riksdagen beslutade skatter.

Grossist förbundet, köpmannaförbundet, de flesta handclskamrarna och

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

spannmåls b o lag et biträder herr Herlitz’ mening, att en allmän fullmaktslagstiftning

icke bör inrymma befogenhet för Kungi. Maj:t att uttaga prisutjämningsavgifter,

utan att åtgärder av sådan art ovillkorligen kräver riksdagens

bemyndigande för varje särskilt fall.

Enligt grossistförbundets mening måste trängande skäl motivera ett avsteg

från riksdagens beskattningsrätt. Några praktiska skäl synes icke kunna

åberopas för införandet av en bestämmelse om prisutjämningsavgifter.

Syttet kan nämligen tillgodoses genom förhållandevis enkla administrativa

åtgärder utan intrång på riksdagens beskattningsrätt. Enklast är att tillgripa

ett exportlicensförfarande, som på bättre sätt än en generellt verkande

prisutjämningsavgift kan trygga de försörjningssyften, som avses bli skyddade.

Enligt törbundets åsikt skulle den administrativa kontrollapparalen

då icke bli mer omtattande än den som följer av utredningens förslag.

Köpmannaförbundet och Stockholms handelskammare finner införandet

av prisutjämningsavgifter ofta vara ägnat att medföra sådana allmänna

handelspolitiska konsekvenser, att redan på grund härav riksdagens medverkan

synes påkallad. Östergötlands och Södermanlands handelskammare

tillägger att, såvitt de senaste årens erfarenheter utvisar, uttagandet av prisutjämningsavgifter

har orsakat bestående skadeverkningar för vårt lands

handelsförbindelser med utländska avnämare.

Kommerskollegium finner vad i denna fråga anförts från handelskamrarnas

sida vägande. Enligt kollegiets mening måste å andra sidan beaktas, att

prisutjämningsavgifter utgör ett mera smidigt instrument för exportbegränsning

än exportförbud med kvoteringsförfarande, och att det under

utomordentliga förhållanden kan vara av stor betydelse att snabbt kunna

tillgripa en sådan åtgärd som uttagande av prisutjämningsavgifter. På grund

härav har kollegiet stannat för att godtaga utredningens förslag.

Departementschefen har anfört bl. a. följande:

»Tvekan torde icke råda därom att lagstiftningen måste innehålla bestämmelser

om rätt för Kungl. Maj :t att förordna om förfogande över förnödenheter

samt över produktions- och transportmedel för framställning

och fördelning av förnödenheter. Icke heller synes vara något att erinra mot

utredningens ståndpunkt, att de befogenheter som i nyss angivna avseenden

tillkommer Kungl. Maj :t enligt gällande förfogandelag i stort sett är nödvändiga

och tillfyllest.

Utredningens förslag innebär emellertid — utöver en del förtydliganden

vilka bör godtagas — såväl vissa utvidgningar av de nuvarande befogenheterna

som några inskränkningar i dem. Den ena utvidgningen avser flyttbara

gräv- och lastmaskiner och andra större arbetsmaskiner, vilka föreslås

bli förda under den lösa egendom, som får tagas i anspråk med nyttjanderätt.

Förslaget torde böra bifallas med det av en länsstyrelse förordade

tillägget, att samma sak bör gälla lyftkranar och flytdockor. Jämväl den

andra utvidgningen, som innebär att innehavare av lageranläggning skall

kunna åläggas att för kronans räkning ombesörja lagring av förnödenhet,

synes ändamålsenlig.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19. 49

Vad härefter angår de av utredningen föreslagna inskränkningarna, så

avser den ena slopande av bestämmelsen om att kronan äger förfoga över

byggnad m. in., som är erforderlig för att bereda bostad åt husvilla eller för

att förvara arkivalier eller samlingar eller för annat liknande ändamål.

Enligt utredningens mening bör dessa syften tillgodoses inom ramen för

civilförsvarslagen eller, i den mån så är erforderligt, i särskild ordning.

Detta förslag har lämnats utan erinran bl. a. av civilförsvarsstyrelsen, med

vilken utredningen samrått på denna punkt. Endast riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap har avstyrkt förslaget. Avstyrkandet måste emellertid

ses främst mot bakgrunden av riksnämndens i annat sammanhang

omnämnda uppfattning, att en allmän förfogandelagstiftning bör få användas

så snart detta är påkallat ur allmän synpunkt. Väl är det riktigt, såsom

riksnämnden framhållit, att upplåtande av byggnad för något av de ändamål

varom nu är fråga kan tjäna ett försörjningspolitiskt intresse, men enligt

min åsikt är detta intresse vanligen icke så påtagligt eller omedelbart,

att det bör tillgodoses genom en allmän fullmaktslagstiftning. I likhet med

utredningen finner jag det ligga närmast till hands, att civilförsvarslagen

eller, därest denna icke skulle vara tillfyllest, särskild fullmaktslag används

för dessa syften.

Den andra inskränkningen gäller borttagande av bestämmelsen om rätt

för kronan att med nyttjanderätt taga fastighet, byggnad, järnväg eller annat

transportmedel i anspråk för sjukvårdsändamål. — — —

Uppenbarligen måste Kungi. Maj:t ha befogenhet att under utomordentliga

förhållanden förordna om förfogande över enskild egendom för sjukvårdsändamål.

För närvarande är detta krav tillgodosett genom bestämmelser

i rekvisitionslagen, civilförsvarslagen och allmänna förfogandelagen. I

de båda förstnämnda lagarna har krigsmaktens respektive civilförsvarets

intressen i detta hänseende tillvaratagits, medan de i förfogandelagen meddelade

bestämmelserna avser det allmänna civila medicinalväsendets behov.

Enligt min mening är det lämpligare om detta behov tillgodoses i den blivande

krigssjukvårdslagen, vilken reglerar den hälso- och sjukvårdande

verksamhet som under närmare angivna utomordentliga förhållanden avses

skola bedrivas av annan än krigsmakten och civilförsvaret. En sådan ordning

är desto mera påkallad som krigssjukvårdslagen avses skola träda i

tillämpning under delvis andra betingelser än dem som — enligt vad av

den följande framställningen framgår — föreslås beträffande den blivande

allmänna förfogandelagen. Vidare må framhållas att här knappast är fråga

om ett försörjningspolitiskt intresse i egentlig mening och att därför är i och

för sig önskvärt, att hithörande bestämmelser lämnas utanför förfogandelagen.

På grund av det anförda får jag förorda, att de i gällande förfogandelag

upptagna bestämmelserna om förfogande för sjukvårdsändamål utgår och

att erforderliga bestämmelser i stället lämnas i-----krigssjukvårdsla
gen.

4 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 9 samt. 2 avd. Nr 19.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Såsom av den tidigare framställningen framgår har ingen av remissinstanserna

haft något att erinra mot att den hlivande fullmaktslagstiftningen inrymmer

befogenhet för Kungl. Maj :t att genomföra handels- och a nvändningsregleringar.

Ej heller har anmärkts på de riktlinjer,

som utredningen uppdragit för den närmare utformningen av sådana regleringar.

Också enligt min mening är vad utredningen härutinnan förordat

ändamålsenligt och bör godtagas.

Däremot har åtskilliga remissinstanser — huvudsakligen företrädare för

det enskilda näringslivet — avstyrkt förslaget att lagstiftningen skall medge

Kungl. Maj :t rätt att, för kontroll av handels- och användningsregleringar

eller för att åstadkomma en nödvändig hushållning av förnödenhet, genom

auktorisation begränsa kretsen av dem som frambringar, tillverkar,

bereder, använder eller yrkesmässigt idkar handel med förnödenhet.--

Otvivelaktigt kan skäl åberopas mot utredningens förslag. Det må även

erinras att statsmakterna tidigare i olika sammanhang betonat vikten av

att konkurrensen inom näringslivet är fri. Ur denna synpunkt är det önskvärt

att undvika en ordning, som innebär att endast särskilt utvalda företagare

får utöva visst näringsfång och som alltså har utpräglat konkurrensbegränsande

verkningar. Synpunkten kan dock icke under alla förhållanden

tillmätas avgörande betydelse. Ibland kan nämligen en dylik ordning

vara starkt påkallad av försörjningspolitiska skäl. Detta gäller framför

allt, då det råder brist på någon viktig vara — ett förhållande som i och

för sig verkar konkurrensbegränsande. Såsom utredningen framhållit har

erfarenheten från tiden för andra världskriget klart utvisat, att syftet med

en handels- eller användningsreglering kan förfelas, därest icke de som skall

tillverka, använda eller idka handel med den reglerade förnödenheten eller

sålunda de som ytterst har ansvaret för regleringens genomförande uppfyller

vissa fordringar i fråga om redbarhet, yrkesskicklighet, kunnighet i bokföring

o. dyl. Ofta behövs en noggrann kontroll över att meddelade regleringsföreskrifter

efterlevs för att exempelvis allmänhetens möjligheter att

anskaffa en ransonerad vara i avsedd omfattning icke skall äventyras. I

dessa och liknande fall är onekligen en auktorisation både det enklaste och

mest verksamma hjälpmedlet.

Enligt min mening saknas fog för uppfattningen, att ett beslut om auktorisation

skulle strida mot grundlagen eller näringsfrihetsförordningen.

Hinder synes icke möta att meddela sådant beslut med stöd av lagstiftning

som tillkommit under riksdagens medverkan. Huruvida denna medverkan

bör ske i form av lagstiftning i det särskilda fallet eller om det räcker med

att fullmakt lämnas inom ramen för den lagstiftning varom nu är fråga, kan

däremot vara tveksamt. Det kan ej bestridas, att en föreskrift om auktorisation

innebär ett så betydande ingrepp i enskildas rätt, att sedvanlig lagstiftning

är i och för sig önskvärd. Även i detta sammanhang måste emellertid

kravet på effektivitet och snabbhet tillgodoses. Uppkommer plötsligt

elt läge som gör cn auktorisation nödvändig, torde det ej vara tillrådligt alt

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

avvakta den tidskrävande och offentliga lagråds- och riksdagsbehandlingen.

Kungl. Maj:t måste då ha rätt att själv ofördröjligen fatta beslut. Härtill

kommer att en anordning som förutsätter lagstiftning i varje särskilt fall

kan antagas medföra en väsentligt ökad arbetsbelastning icke minst för

riksdagen. Av skäl som kommer att redovisas under avsnitt VI kan jag

icke ansluta mig till riksnämndens ståndpunkt, att Kungl. Maj :t skulle

vara skyldig att inom viss kortare tid inhämta riksdagens godkännande av

beslutet.

På grund av det anförda biträder jag förslaget, att fullmaktslagstiftningen

skall berättiga Kungl. Maj :t att under de av utredningen förordade förutsättningarna

meddela föreskrift om auktorisation. Det föreslagna stadgandet

om att myndigheterna vid tillämpningen av dylik föreskrift skall tillse att

rörlighet och konkurrens icke begränsas mer än som är oundgängligen nödvändigt

synes böra utgå ur lagtexten. Såsom Kooperativa förbundet framhållit

är vad här uttalats självklart och är uppenbarligen tillämpligt beträffande

alla föreskrifter som utfärdats med stöd av lagstiftningen.

Vad utredningen anfört i anslutning till sitt förslag att den blivande lagstiftningen

skall inrymma befogenhet för Kungl. Maj :t att vidtaga transportregleringar

bär icke rönt gensaga från något håll och icke heller

enligt min mening finns något att erinra däremot.

Utredningens uppfattning, att fullmaktslagstiftningen skall berättiga

Kungl. Maj :t att förordna om clearingförfarande i form av clearingavg

ifter och clearingbidrag för att utjämna kostnaderna

vid import ävensom att uttaga prisutj ämningsavgifter för att

utjämna priserna vid export anser jag mig kunna biträda i allt väsentligt.

Det torde nämligen ej kunna förnekas att det — såsom var fallet under

andra världskriget -— kan bli nödvändigt att i ett skärpt krisläge pålägga

clearing- och prisutjämningsavgifter. Likaså är det uppenbart, att ett beslut

härom mången gång måste kunna meddelas utan förvarning för att

få avsedd verkan. Blir den tilltänkta åtgärden känd i förväg, kan nämligen

befaras att näringsidkare, som anser åtgärden vara till sin nackdel,

äventyrar syftet med denna genom att öka importen eller exporten och därmed

vållar skada för landet i dess helhet. På grund härav är det önskvärt,

att riksdagen lämnar Kungl. Maj :t fullmakt att, när läget så kräver, förordna

om uttagande av clearing- och prisutjämningsavgifter. Icke heller kan

jag finna, att en sådan ordning är betänklig ur principiell synpunkt. Från

åtskilliga håll har visserligen gjorts gällande att dessa avgifter rätteligen

är att betrakta som elt slags skatter eller tullar och att riksdagens samtycke

därför är erforderligt i varje särskilt fall, men denna åsikt torde icke vara

riktig. Skatter och tullar har nämligen andra syften än clearing- och prisutjämningsavgifter.

Den mest påtagliga skillnaden är, alt dessa avgifter

saknar allt samband med fiskaliska intressen. Vidare må erinras att riksdagen

i annat sammanhang, nämligen genom förordningen den 25 maj 1945

angående prisutjämningsavgift, redan lämnat Kungl. Maj:t generellt bemyndigande

att uttaga sådan avgift. Slutligen bör i anslutning till Koopera
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

tiva förbundets yttrande framhållas att hänsynen till internationella avtal

icke i och för sig torde utgöra hinder för riksdagen att lämna Kungl. Maj :t

fullmakt att pålägga clearing- och prisutjämningsavgifter. Uppkommer fråga

att begagna det lämnade bemyndigandet, måste självfallet noga övervägas

huruvida den tillämnade åtgärden strider mot något av Sverige ingånget avtal.

Här som eljest bör vårt land söka uppfylla sina internationella förpliktelser

och det måste sålunda vara en förutsättning för fullmaktens begagnande,

att åtgärden icke strider mot dem. Det kan emellertid förutses,

att vissa av nu ifrågavarande internationella överenskommelser icke kommer

att tillämpas vid krig eller krigsfara.

I likhet med utredningen finner jag det emellertid vanskligt att avgöra,

huruvida bestämmelserna om fullmakt för Kungl. Maj :t att pålägga clearingeller

prisutjämningsavgifter bör lämnas i den lagstiftning varom här är

fråga. I annat sammanhang har betonats att lagstiftningen icke är avsedd

att användas för andra än försörjningspolitiska syften. Behov av clearingoch

prisutjämningsavgifter torde emellertid föreligga framför allt ur prispolitiska

synpunkter. Härtill kommer att, även om dylik avgift uttages av

andra skäl, den så gott som alltid får prisreglerande verkningar. Det ligger

därför onekligen nära till hands att förorda, att fullmakten meddelas i prisregleringslagen

eller annan särskild lagstiftning med syfte att tillgodose

prispolitiska intressen. I anslutning härtill må erinras om nyssnämnda förordning

om prisutjämningsavgifter, vilken har detta syfte. Av utredningens

ingående redogörelse torde å andra sidan framgå att under utomordentliga

förhållanden åtgärden att pålägga clearing- eller prisutjämningsavgifter i

många fall kan vara den som är bäst ägnad att avhjälpa uppkommen eller

hotande brist på en viktig förnödenhet och att åtgärden således är nödvändig

för att tillgodose rent försörjningspolitiska intressen. Denna omständighet

väger enligt min åsikt tyngre än de skäl, som talar mot utredningens förslag.

Med hänsyn till det anförda förordas även från min sida att den allmänna

fullmaktslagstiftningen skall upptaga bestämmelser, som berättigar Kungl.

Maj:t att, när så är påkallat av försörjningspolitiska skäl, genomföra clearingförfarande

i form av clearingavgifter och clearingbidrag ävensom föreskriva

om uttagande av prisutjämningsavgifter.

Det må emellertid betonas, att ett beslut om clearingförfarande kan få

ogynnsamma verkningar i olika avseenden. Sålunda är, såsom kommerskollegium

framhållit, clearingavgifter ägnade att minska importörens eller

tillverkarens intresse av att nedbringa kostnaderna för varorna. De fördelar

han i vanliga fall har av att hålla lägre kostnader än sina konkurrenter försvinner

nämligen, om han får betala detta i form av avgifter som tillgodoförs

dem. I fråga om förnödenheter som icke importeras utan tillverkas uteslutande

inom landet har utredningen — med instämmande av priskontrollnämnden

— funnit denna olägenhet så betydande, att utredningen avvisat

tanken på att den allmänna fullmaktslagstiftningen skall få användas för

att utjämna priserna på sådana förnödenheter. Enligt utredningens mening

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

bör, därest det är behövligt att tillgripa ett clearingförfarande för enbart

inom landet tillverkade förnödenheter, i stället riksdagens samtycke i varje

särskilt fall inhämtas. Visserligen har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

motsatt sig denna begränsning av Kungl. Maj :ts befogenheter enligt

fullmaktslagstiftningen, men det av utredningen anförda skälet härför

synes mig så bärande, att dess linje bör följas.

Icke heller kan bortses från att clearing- och prisutjämningsavgifter —

även om de icke strider mot ingångna internationella avtal — stundom

betraktas med oblida ögon från utländskt håll. Vidare är det obestridligt

att dylika avgifter kan medföra ogynnsamma verkningar för enskilda näringsidkare.

Försiktigheten bjuder därför, att förevarande fullmakt utnyttjas

återhållsamt. Under andra världskriget och under tiden därefter har clearing-

och prisutjämningsförfaranden vanligen kunnat genomföras genom

frivilliga överenskommelser. Jag förutsätter att ett sådant tillvägagångssätt

även i framtiden skall kunna tillämpas och att tvång endast undantagsvis

skall behöva tillgripas. Här som eljest måste den grundsatsen gälla att en

åtgärd, som under normala förhållanden är otänkbar med hänsyn till de

ogynnsamma verkningarna, i ett skärpt krisläge ofta kan så påtagligt gagna

landet eller befolkningen att betänkligheterna får vika.

I anledning av industriförbundets uttalande bör framhållas att ett av försörj

ningspolitiska skäl fattat beslut att belägga exporten av viss vara med

prisutjämningsavgift icke med nödvändighet förutsätter, att det inhemska

priset på varan genom priskontroll hålls på lägre nivå än priset på världsmarknaden.

Detta sammanhänger med att dylikt beslut i och för sig har

denna verkan. I princip kan nämligen exportören sälja varan inom landet

till ett pris, som med avgiftens belopp understiger exportpriset, utan att göra

ekonomisk förlust. Är tillgången på varan god, blir därför följden vanligen

den att exportören i stället för att sälja huvudparten av tillgängliga varupartier

till utlandet utbjuder en större del på hemmamarknaden till lägre

priser och därigenom medverkar till att avhjälpa ett bristläge.

Till sist må i anslutning till grossistförbundets yttrande understrykas att

systemet med prisutjämningsavgifter utgör en av de utvägar som står till

huds för att åstadkomma en reglering av exporten och alt i varje särskilt

fall den anordning bör väljas som kan anses bäst tillgodose det med åtgärden

avsedda syftet.

I likhet med utredningen finner jag, att beslagsinstitutet hädanefter

i regel ej hör användas annat än som förberedande åtgärd till beslut

om avstående av förnödenhet. Såsom i specialmotiveringen kommer att närmare

utvecklas anser jag mig böra biträda utredningens förslag att utbyta

uttrycket »beslag» mot förfogandeförbud.

Likaså tillstyrks den lagtekniska utformning som utredningen

förordat eller alt Kungl. Maj :ts befogenheter enligt den blivande lagstiftningen

uppdelas på en allmän förfogandelag och en allmän ransoneringslag.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

54:

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Motionerna I: 391 och II: 499.

Motionärerna erinrar om att utredningens förslag till ransoneringslag i

anslutning till föreskrifterna om auktorisation upptog ett särskilt stadgande

av innehåll, att vid tillämpning av dylik föreskrift skulle tillses att rörlighet

och konkurrens icke begränsas i vidare mån än som med hänsyn till

syftet med föreskriften är oundgängligen erforderligt. Motionärerna delar

departementschefens uppfattning, att detta stadgande icke bör särskilt anknytas

till dessa föreskrifter, men de hemställer att stadgandet intages i lagtexten

såsom en generell bestämmelse. — Redan i detta sammanhang bör

även anmärkas, att enligt motionärernas mening föreskrifterna om auktorisation

innebär ett så allvarligt ingrepp i enskild rätt, att de icke bör vara

tillämpliga i fredstid.

I fråga om prisutjämningsavgifterna kan motionärerna icke ansluta sig

till departementschefens förslag. Dessa avgifter tillför nämligen statsverket

inkomster och är till sina verkningar för den som drabbas av dem jämförliga

med skatter och tullar. Enligt motionärernas mening bör därför prisutjämningsavgifter

icke få uttagas annorledes än efter beslut av Kungl.

Maj:t och riksdagen i varje särskilt fall, och de yrkar därför att stadgandet

härom utgår.

Motionerna I: 392 och II: 497.

Även i dessa motioner hemställes att auktorisation ej skall få genomföras

i fredstid med stöd av föreskrifterna i en allmän fullmaktslagstiftning.

Vidare yrkar motionärerna på de av herr Herlitz anförda skälen, att

bestämmelserna om rätt för Kungl. Maj :t att uttaga prisutjämningsavgifter

skall utgå ur lagstiftningen.

Utskottet.

Alla torde vara ense om att en allmän fullmaktslagstiftning, avsedd att

tillämpas då riket befinner sig i krig eller krigsfara, måste inrymma befogenheter

för Kungl. Maj :t att genomföra förfogandeåtgärder, d. v. s. ålägga

de enskilda medborgarna att avstå viktiga förnödenheter till kronan eller

att för kronans räkning utföra tjänster, som är påkallade ur försörjningssynpunkt.

Enligt propositionen är dessa befogenheter i huvudsak av samma

omfattning som i gällande förfogandelag. De jämkningar, utvidgningar och

inskränkningar som förordas synes utskottet ändamålsenliga och tillstyrkes

därför. Utskottet anser sig emellertid böra understryka vikten av att det

nuvarande stadgandet om förfogandeåtgärder i syfte att bereda bostad åt

husvilla eller att förvara arkivalier m. m. tillgodoses i annan ordning, t. ex.

i civilförsvarslagen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

55

Icke heller har erinrats mot förslaget att fullmaktslagstiftningen skall

medgiva Kungl. Maj :t att genomföra handels-, användnings- och tiansportregleringar,

och även utskottet ansluter sig härtill.

Förslaget att Kungl. Maj :t skall vara berättigad att besluta om auktorisation

i samband med en handels- eller användningsreglering har däremot

väckt allvarliga betänkligheter hos många. Också här är det kravet på största

möjliga rättssäkerhet för den enskilde som gör sig gällande. Utskottet delar

dessa betänkligheter. Otvivelaktigt innebär en auktorisation ett avsteg från

grundsatsen, att varje medborgare skall ha möjlighet att driva näring på

samma villkor och under samma förutsättningar som alla andra. Särskilt

tydligt framträder detta mot bakgrunden av statsmakternas i andra sammanhang

ådagalagda strävan att röja väg för en fri konkurrens inom näringslivet.

Det fordras därför mycket starka skäl för att ett auktorisationssystem

över huvud skall kunna godtagas.

För att icke ändamålet med en genomförd reglering skall äventyras är

det av vikt att meddelade ransoneringsföreskrifter efterlevcs. Såsom departementschefen

understrukit är det särskilt angeläget att de, som i sista hand

har att svara för genomförandet av en reglering eller alltså de som tillverkar,

använder eller idkar handel med den ransonerade förnödenheten, icke bryter

mot utfärdade bestämmelser. Ju allvarligare bristläget är, desto angelägnare

är detta. Erfarenheten från tiden för de båda världskrigen visar

emellertid, att uppgiften att yrkesmässigt handha ransonerade varor icke

alltid kan anförtros vem som helst, utan att vederbörande måste uppfylla

mer eller mindre stränga krav i skilda avseenden. Redan av denna anledning

kan det visa sig nödvändigt att begränsa kretsen av dem, som tillverkar,

använder eller driver handel med en reglerad vara. Myndigheternas möjlighet

att i hela befolkningens intresse övervaka efterlevnaden av en påbjuden

reglering underlättas också avsevärt. Härtill kommer att ett bristläge kan

vara så allvarligt, att en dylik begränsning är oundgängligen erforderlig för

att åstadkomma en ändamålsenlig hushållning med viktig förnödenhet. Tillgången

kan vara så knapp, att förnödenheten ej räcker för tilldelning åt alla

näringsidkare. Under vissa omständigheter kan det sålunda bli nödvändigt

att förordna om auktorisation. Här som eljest gäller att en åtgärd, som under

normala förhållanden är otänkbar, i ett krisläge kan framstå som ofrånkomlig.

I likhet med departementschefen finner utskottet vidare övervägande skäl

tala för att fullmaktslagstiftningen hör inrymma befogenhet för Kungl. Maj :t

att förordna om auktorisation. Kravet på snabbhet och effektivitet måste

kunna tillgodoses också i detta hänseende, och därför kan den sedvanliga

lagstiftningsvägen icke förordas. Såtillvida innebär förslaget ett framsteg i

förhållande till hittills tillämpad praxis som Kungl. Maj:t icke får delegera

denna befogenhet på underordnade myndigheter, något som ganska olta

skedde under andra världskriget.

Uppenbarligen måste vid meddelandet och tillämpningen av föreskrifter

om auktorisation eftersträvas att rörlighet och konkurrens icke begränsas

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

i vidare män än som är oundgängligen nödvändigt. Detta är så självklart,

att särskild lagbestämmelse härom icke behövs. Såsom utskottet i annat

sammanhang betonat, är denna princip tillämplig beträffande alla med stöd

av lagstiftningen utfärdade bestämmelser. Principen har för övrigt kommit

till uttryck i såväl förfogandelagen som ransoneringslagen. I dessa lagar

stadgas nämligen, att vid meddelande och tillämpning av förfogande- respektive

regleringsföreskrift skall tillses att den vars rätt därav beröres icke

lider större förfång än av omständigheterna föranledes. Att utfylla detta

stadgande med en särskild föreskrift om att rörlighet och konkurrens icke

får i onödan begränsas finner utskottet överflödigt. Utskottet får därför avstyrka

motionerna I: 391 och II: 499 i denna del.

Också förslaget att lämna Kungl. Maj :t fullmakt att i försörjningspolitiskt

syfte uttaga clearing- och prisutjämningsavgifter har rönt gensaga från olika

håll ur både principiella och andra synpunkter.

Till en början vill utskottet i likhet med departementschefen fastslå, att

hinder i och för sig icke torde föreligga mot att i fullmaktslagstiftningen

inrymma en dylik befogenhet för Kungl. Maj :t. Det bör ytterligare understrykas,

att dessa avgifter icke är att likställa med skatter eller tullar, eftersom

det fiskaliska intresset saknas. I fråga om clearingavgifterna gäller i

princip, att de icke får påläggas i större omfattning än som behövs för att

täcka utgående clearingbidrag samt att Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt

beslutar om användningen av möjligen uppkommande överskott. Prisutjämningsavgifter

uttages visserligen icke för ett på förhand bestämt ändamål,

men även i detta fall bestämmer Kungl. Maj :t och riksdagen om användningen.

Avgifterna tillföres sålunda icke den allmänna budgeten. Ett

belägg för riktigheten av utskottets uppfattning i denna fråga är, att riksdagen

alltsedan år 1945 årligen bemyndigat Kungl. Maj :t att, när behov därav

prövas föreligga ur prispolitiska synpunkter, uttaga prisutjämningsavgift.

Såsom departementschefen framhållit, kan invändas att clearing- och

prisutjämningsavgifter så gott som alltid får prisreglerande verkan och att

de därför bör lämnas utanför denna lagstiftning, vilken har försörjningspolitiskt

syfte. Å andra sidan är det — såsom departementschefen också

funnit — uppenbart att avgifter av detta slag ibland kan medföra så stora

fördelar för landets försörjning av viktiga varor, att möjlighet för Kungl.

Maj:t att pålägga clearing- och prisutjämningsavgifter bör finnas. I likhet

med departementschefen vill emellertid utskottet betona, att denna möjlighet

måste utnyttjas med försiktighet. Clearingavgifter får sålunda icke uttagas

för att utjämna priserna på förnödenheter, som tillverkas eller frambringas

enbart inom landet. Vidare bör tillses att icke dessa avgifter eller

prisutjämningsavgifter pålägges i strid mot avtal, som Sverige ingått med

andra länder, eller eljest när de kan vara ägnade att allvarligt störa våra

handelsförbindelser. Över huvud bör systemet icke begagnas, då det önskade

resultatet lika väl kan uppnås genom andra åtgärder.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

På grund av det anförda får utskottet — med yrkande om avslag å motionerna

1:391 och 11:499 samt 1:392 och 11:497 i denna del — tillstyrka

bifall till vad i propositionen under detta avsnitt hemställts.

IV. Faktiska betingelser för lagstiftningens tillämpning.

Propositionen.

Utredningens förslag innebär, att lagstiftningen skall kunna tillämpas

under tre olika betingelser, nämligen då riket befinner sig i krig eller råkar

i krigsfara (1 § första stycket) eller då till följd av krig eller annan utom

riket inträffad utomordentlig händelse inom riket uppkommit knapphet

eller betydande fara för knapphet å förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk

eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som i övrigt är av vikt

för befolkningen eller produktionen (1 § andra stycket).

När utredningen närmare behandlar frågan, i vilken utsträckning den allmänna

fullmaktslagstiftningen bör vara tillämplig i ett knapphetsläge, som

orsakats av tilldragelser utom riket, framhålls att världspolitiska spänningstillstånd

ofta leder till rustningskonjunkturer, som i sin tur förorsakar

brist på råvaror. Sådan brist eller fara för sådan brist kan ge upphov

till internationella överenskommelser om fördelning eller användning av

olika råvaror, t. ex. kol, järn eller stål. Är vårt land hänvisat till att helt

eller delvis täcka sitt behov av dylik vara genom import, kan det bli nödvändigt

att vidtaga inhemska regleringsåtgärder. Ett deltagande i internationella

råvaruallokeringar kan även tvinga Sverige att införa regleringar

beträffande varor som ej importeras samt t. o. in. i fråga om varor som

exporteras. För att få t. ex. kol kan vårt land nödgas biträda en råvaruallokering

angående järnmalm. Importsvårigheter kan vidare uppstå exempelvis

till följd av inre oroligheter i ett land, från vilket Sverige brukar

importera en ur försörjningssynpunkt särskilt viktig vara. Sådana förhållanden

är ofta svåra att förutse. Är möjligheten att anskaffa varan från

annat håll begränsad, kan samma bristläge uppkomma som vid en avspärrning

under krig. Knapphet på varor kan också uppstå på grund av bristande

jämvikt i betalningsbalansen med utlandet. Beror denna på någon utom

riket inträffad utomordentlig händelse, bör enligt utredningens mening befogenheterna

i den allmänna krislagstiftningen 1''å användas för att råda

bot på varuknappheten.

Utredningen behandlar också frågan, huruvida en lagstiftning, som icke

innehåller förfoganderätt, är tillräcklig för det fall alt riket icke befinner

sig i krig eller krigsfara. Det framhålls därvid till en början att behovet

av förfoganderätt i sådant fall icke framträder med samma styrka som då

riket befinner sig i krig eller krigsfara och att det i vissa lägen kan framstå

som obehövligt att tvångsvis förfoga över nyttigheter. Å andra sidan kan ur

försörjningssynpunkt skillnaden i de olika fallen vara obetydlig. Under ett

krig mellan andra stater kan sålunda vid en viss tidpunkt krigsfara för vårt

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

land föreligga, varefter denna upphör utan att därför knappheten på livsviktiga

förnödenheter blir mindre. Med hänsyn härtill, och då det är önskvärt

att fullmakterna i lagtexten görs så vidsträckta att de medger av läget

påkallade ingripanden, hör enligt utredningens uppfattning möjlighet till

förfogande över nyttigheter finnas även då riket icke befinner sig i krig eller

krigsfara. Huruvida en förfoganderätt i visst knapphetsläge är erforderlig

eller ej, får bedömas med ledning av omständigheterna i det särskilda fallet.

Denna prövning bör, såsom närmare utvecklas i följande avsnitt, ankomma

på riksdagen, i samband med att den skall bestämma om och i vilken mån

fullmakt skall lämnas Kungl. Maj :t att tillämpa lagstiftningen. Utredningen

förutsätter — som också framgår av följande avsnitt — att riksdagens prövning

blir noggrann och ingående samt att tillämpningsförordnandet, vilket

må meddelas för högst ett år varje gång, inom ramen för lagstiftningen icke

görs vidare än som vid varje särskilt tillfälle erfordras.

Herr Herlitz anför, att man med hänsyn till jämvikten i vårt statsskick

måste hysa starka betänkligheter mot en förfogande- och ransoneringslagstiftning,

som gäller även då riket icke är i krig eller krigsfara. Likväl måste

man böja sig lör behovet av en på förhand noga övervägd och antagen ramlagstiftning,

som ger de planläggande myndigheterna fasta hållpunkter för

deras arbete och gör illa genomtänkta improvisationer överflödiga. Enligt

herr Herlitz’ mening är det emellertid synnerligen vanskligt att på ett tillfredsställande

sätt ange förutsättningarna för förordnanden i sådana fall, då

riket icke är i krig eller krigsfara. En stor svårighet ligger däri, att lagstiftaren

måste taga sikte på rätt olikartade situationer; å ena sidan den som

föreligger, då efterverkningarna av ett läge där lagarna tillämpats under

krig eller krigsfara gör sig gällande, samt å andra sidan en utomordentlig

situation som uppkommer av helt annan anledning. En annan svårighet är

att i fråga om andra händelser än krig närmare beskriva dessa. När en händelse

skall betecknas som »utomordentlig», är en vansklig bedömningsfråga.

Detsamma gäller det tänjbara begreppet »betydande fara för knapphet».

Det måste beklagas att utredningen nödgats uppge det principiellt betydelsefulla

kravet, alt »utomordentliga förhållanden» skall ha uppkommit för att

lagarna skall lå tillämpas. Huruvida ett visst läge uppkommit »till följd»

av händelser utom riket, blir med nödvändighet en omdömesfråga. I ett invecklat

sammanhang låter det sig sällan göra att utpeka en enda orsak som

avgörande.

Ingen av remissinstanserna har motsatt sig förslaget att fullmaktslagstiftningen

skall kunna tillämpas, då riket befinner sig i krig eller krigsfara.

Däremot är meningarna delade i frågan, huruvida lagstiftningen bör kunna

sättas i tillämpning även under andra betingelser. Visserligen har flertalet

remissinstanser lämnat utredningens förslag utan erinran, men företrädarna

för det enskilda näringslivet har i allmänhet en avvikande uppfattning.

Stockholms handelskammare anför — med instämmande av Smålands

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

och Blekinge handelskammare samt handelskammaren i Karlstad — att

utom riket inträffade särskilda förhållanden visserligen kan leda till så allvarliga

brister i försörjningsliänseende, att extraordinära statliga ingrepp

är av nöden. I regel torde dock brådskan icke vara större, än att frågan kan

övervägas av statsmakterna i varje särskilt fall. Dessutom är det ytterst

vanskligt att för andra fall än krig och krigsfara i lagtext fastställa betingelserna

för lagstiftningens ikraftträdande. Bedömandet måste bli subjektivt

och det påverkas lätt av andra syften än dem fulhnaktslagstiftningen avser

att trygga. Enligt handelskammarens uppfattning bör därför Kungl. Maj :ts

befogenheter vara mycket begränsade, då det gäller att vidtaga åtgärder i

andra utomordentliga lägen än krig och krigsfara. Handelskammaren anser,

att denna uppfattning i princip överensstämmer med utredningens egen.

Utredningen förutsätter ju, att i dessa lägen behovet av fullmakter skall"

noggrant prövas. Såvitt handelskammaren kan finna, måste emellertid denna

prövning i praktiken bli tämligen formell. Det kan nämligen ej ens fordras,

att Kungl. Maj :t skall kunna fullständigt ange de skilda konkreta syften

som de begärda fullmakterna avser att tillgodose. Ej heller torde riksdagen

vara benägen att i mera viktiga hänseenden motsätta sig Kungl. Maj :ts

önskemål. Offentliga debatter lär knappast komma till stånd. Författningar,

som tillkommer med stöd av fullmaktslagstiftning, blir icke granskade av

lagrådet. Allmänna rättssäkerhetssynpunkter och intresset av att ej alltför

djupt ingripa i den enskildes rörelsefrihet kan uppenbarligen bättre tillgodoses,

då den sedvanliga lagstiftningsvägen beträds. Härtill kommer att statsregleringar,

som införts under en kris, gärna behålls även då skälet för deras

införande bortfallit. Vidsträckta fullmakter för myndigheterna leder lätt

till rättsosäkerhet och godtycke. Gränsen mellan myndigheternas kompetens

och den enskildes handlingsfrihet blir obestämd. Inom krisförvaltningen

utbildas lätt en felaktig uppfattning om de statliga organens rättigheter

och skyldigheter gentemot den enskilde. Om det i fredstid skulle visa sig

nödvändigt att göra brådskande ingrepp på försörjningsområdet, är det ej

någon olägenhet, om Kungl. Maj :ts befogenheter begränsas till genomförande

av handels- och användningsrcglering samt förordnande om beslag.

Skånes handelskammare anlägger liknande synpunkter och framhåller

därvid bl. a. att riksdagen numera är samlad under större delen av året samt

att i brådskande fall under mellantcrminerna riksdagen relativt snabbt kan

inkallas för att behandla en av Kungl. Maj:t i vanlig ordning gjord framställning

om fullmakt att i visst fall vidtaga eu extraordinär åtgärd på folkförsörjningens

område. För den enskilde näringsidkaren skulle en sådan

lagstiftningsproccdur skapa en ökad känsla av trygghet och förtroende och

därmed även en ökad solidaritet med samhället. Att handelskammaren har

svårt att godtaga en fullmaktslagstiftning för andra utomordentliga lägen

än krig och krigsfara sammanhänger delvis med de mindre gynnsamma erfarenheter,

som stora grupper näringsidkare under efterkrigstiden haft av

förhandlingar med krismyndigheterna. Dessa har nämligen, för alt få näringsidkare

all mer eller mindre frivilligt ansluta sig till olika regleringsåt
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

gärder, ej sällan hänvisat till de möjligheter som förfogandelagen erbjudit

för åtgärdernas genomförande tvångsvis. Samarbetet gagnas förvisso bäst

av att förhandlingarna förs i en förtroendefull anda och utan hänsyn till

statsmakternas möjligheter att tillgripa lagstiftningsåtgärder. Handelskammaren

hemställer därför, att Kungl. Maj :ts befogenheter, då krig eller krigsfara

ej föreligger, begränsas på sätt Stockholms handelskammare förordat.

Handelskammaren i Göteborg och handelskammaren i Gävle biträder denna

hemställan.

Enligt kommerskollegiets mening är de av handelskamrarna sålunda anförda

skälen för en begränsning av fullmakterna icke övertygande. Kollegiet

understryker, att även under andra utomordentliga förhållanden än

krig och krigsfara ett snabbt ingripande kan vara nödvändigt. Den omgång,

som vidtagande av provisoriska åtgärder i avvaktan på lagstiftning

i ämnet innebär, kan föranleda att det önskade resultatet icke uppnås. Särskild

lagstiftning beträffande varje ingripande skulle vidare kunna medföra

en väsentligt ökad arbetsbelastning för riksdagen.

Civilbefälhavaren i femte civilområdet anser, att den föreslagna lagstiftningen

icke bör reglera andra ingripanden än dem, som måste vidtagas vid

krig eller krigsfara eller vid andra utomordentliga, av krig eller krigsfara

föranledda förhållanden, d. v. s. även under övergångstid efter det kriget

eller krigsfaran upphört. I andra fall bör enligt civilbefälhavarens mening

särskild lagstiftning tillgripas.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och Kooperativa förbundet

ställer sig helt avvisande till förslaget att fullmaktslagstiftningen skulle

gälla i andra lägen än krig och krigsfara.

Riksnämnden bestrider icke, att behov av fullmakter för Kungl. Maj :t kan

föreligga även om riket icke är i krig eller krigsfara. Enligt riksnämndens

uppfattning torde dock frågan om i vilken utsträckning och under vilka

förutsättningar regleringsåtgärder bör tillgripas i fredstid ofta bli föremål

för delade meningar. Bestämmelser härom behövs icke i förväg, då det

står Kungl. Maj :t och riksdagen fritt att vid behov besluta om erforderliga

åtgärder. Härvid kan, om så finns lämpligt, förordnas att fullmaktslagarnas

stadganden skall träda i kraft. Genom att de föreslagna bestämmelserna i

1 § andra stycket inskränker giltigheten till viss tid och till vissa förutsättningar

uppdrages i förväg en gräns för riksdagens befogenhet att i framtiden

medge tillämpning av lagarna. Detta förefaller riksnämnden egendomligt

särskilt som det främsta syftet med lagarna är att ge befogenhet åt Kungl.

Maj :t. Lagarna kan behövas även under andra förutsättningar än som angivits

i förslaget. Riksdagen torde i så fall vara oförhindrad att medge detta

och eventuellt kan paragrafen när som helst ändras. Riksnämnden kan därför

icke finna något fog för de föreslagna bestämmelserna i 1 § andra

stycket.

Kooperativa förbundet framhåller, att nämnda bestämmelser innebär en

utvidgning i förhållande till gällande förfogandelag, eftersom hänvisning

sker till ett knapphetsläge. Lagstiftningen kan nämligen sättas i kraft i

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

nästan varje läge, då en internationell knapphet som påverkar även vårt

land uppträder. Minskad tillgång på en eller annan förnödenhet, åtföljd av

höga priser, är en vanligen återkommande företeelse på den internationella

marknaden. Intet synes hindra att lagstiftningens ikraftträdande upptages

till prövning vid varje sådant tillfälle, som är framkallat av utomordentlig

händelse utom riket. Betänkandet innehåller ej heller någon definition på

begreppen »knapphet» eller »fara för knapphet». Förbundet kan därför icke

finna den förordade ramlagstiftningen ändamålsenlig för att bemästra knapphetssituationer

i fredstid, vilka kan uppträda av högst växlande orsaker och

åtföljas av högst växlande yttringar. För att lagstiftningen skall kunna

träda i kraft i dessa fall fordras under alla förhållanden en, formellt sett,

normal riksdagsbehandling. Det förefaller därför förbundet egendomligt, att

denna behandling skulle avse frågan om, vilka delar av en i förväg uppgjord

ramlagstiftning som skulle sättas i kraft, i stället för en proposition berörande

erforderliga befogenheter för Kungl. Maj :t, avpassade efter särarten

av den föreliggande situationen.

Grossistförbundet har i huvudsak samma uppfattning. Enligt förbundets

mening kan bakom ett fastslående av att knapphet är för handen ligga en

bedömning med inslag av de mest skiftande politiska mål. Begreppsbestämningen

är därför av föga betydelse för begränsningen av ett framtida handlande

inom den av utredningen åsyftade ramen.

Även i övrigt har remissinstanserna en del erinringar att göra mot utformningen

av nu berörda bestämmelse.

Departementschefen har anfört följande:

»Såsom i annat sammanhang betonats är grunden för en fullmaktslag, att

sådana förhållanden kan inträda att Kungl. Maj :t bör ha frihet vidtaga en

med lagen avsedd åtgärd utan att behöva inhämta riksdagens samtycke i

form av vanlig lagstiftning. Vissa faktiska betingelser måste in. a. o. vara

uppfyllda för att Kungl. Maj :t skall få använda de i lagen lämnade fullmakterna.

Alltsedan den första förfogandelagens tillkomst har, liksom beträffande

flertalet fullmaktslagar, gällt att Kungl. Maj :t ägt förordna om tillämpning

av lagen, då riket befinner sig i krig eller krigsfara. Nödvändigheten

härav har aldrig varit ifrågasatt och utredningen föreslår också, att

denna ordning skall behållas samt tillämpas jämväl i fråga om den förordade

ransoneringslagen. Ingen av remissinstanserna har haft något att

erinra mot att Kungl. Maj :t, om landet råkar i krig eller krigsfara, får utnyttja

samtliga de befogenheter som anses böra ingå i en allmän fullmaktslagstiftning

av nu förevarande slag. Också enligt min mening talar alla skäl

för en sådan ordning.

Förutom vid krig eller krigsfara får gällande förfogandelag tillämpas vid

andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.

Stadgande härom återfanns redan i 1915 års förfogandelag och dess

berättigande i och för sig har knappast varit omstridd. Meningarna har däremot

stundom varit delade, när det gällt att bedöma huruvida berörda be
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

tingelser kan anses föreligga vid ett visst skede. Särskilt har meningsmotsättningarna

framträtt under övergångstiden efter andra världskriget i samband

med att förordnande om fortsatt tillämpning av nu gällande allmänna förfogandelag

meddelats. Ä ena sidan har anförts att de utomordentliga förhållanden,

som alltjämt var för handen och nödvändiggjorde ransoneringsoch

regleringssystemets bibehållande, väsentligen hade sin grund i världskriget

och att sålunda formellt hinder ej mötte att behålla lagen i kraft.

Från åtskilliga håll har häremot invänts att begreppet »utomordentliga, av

krig föranledda förhållanden» måste tolkas snävt och att, i allt fall ett par år

efter krigets slut, betingelser för lagens tillämpning saknades; de förhållanden

som åberopats hade i verkligheten andra orsaker, bl. a. inom riket

inträffade händelser.

Det enklaste sättet att undvika antydda meningsskiljaktigheter är onekligen

alt låta den blivande fulhnaktslagstiftningen träda i tillämpning, endast

då riket kommer i krig eller krigsfara. Detta skulle medföra att särskild

lag måste stiftas, så snart eljest någon åtgärd av det slag varom här är fråga

skulle visa sig behövlig. Denna utväg skulle tillfredsställa de företrädare för

det enskilda näringslivet som i detta sammanhang — under åberopande av

att en allmän fullmaktslagstiftning möjliggör alltför långt gående ingrepp

i de enskildas frihet och egendom samt därför knappast uppfyller rättssäkerhetens

krav — mer eller mindre bestämt motsatt sig att lagstiftningen

skall vara tillämplig i fredstid. Hur beaktansvärda dessa synpunkter än är,

talar å andra sidan åtskilliga skäl mot att göra en sådan inskränkning. Sålunda

är det knappast möjligt att ange någon skarp gräns mellan begreppen

krigsfara och andra utomordentliga förhållanden. Exempelvis kan under ett

krig, som ej direkt berör vårt land, förhållandena växla från tid till annan,

så att under vissa skeden krigsfara kan anses föreligga medan så icke är

fallet under andra perioder. Begränsas lagstiftningens tillämplighet till tid,

då riket är i krig eller krigsfara, kan också riskeras att begreppet krigsfara

ges en alltför vidsträckt tolkning, vilket ur andra synpunkter kan vara

olämpligt. Slutligen må erinras att de praktiska olägenheterna av en lagstiftning

i det särskilda fallet mången gång är lika framträdande antingen

den tillämnade åtgärden har sin grund i krig eller krigsfara eller den orsakas

av andra därmed jämställda händelser. Svårigheterna att förse befolkningen

eller försvaret med viktiga förnödenheter kan vara lika påtagliga i

båda fallen. Också här gäller att syftet med erforderliga åtgärder kan äventyras,

om dessa blir kända i förväg, och att de därför måste kunna genomföras

tillräckligt snabbt. Ett behörigt hänsyntagande till de olika synpunkter

som sålunda kan anföras leder enligt min mening till att lagstiftningen

icke kan begränsas till att avse allenast krig eller krigsfara utan att den

måste kunna tillämpas även under andra förhållanden.

När det gäller att närmare ange övriga betingelser för lagstiftningens

tillämplighet än krig och krigsfara, vari landet befinner sig, är det

emellertid, med hänsyn till de betänkligheter som kan anföras mot en sådan

lagstiftning, angeläget tillse att tillämplighetsområdet icke blir för vidsträckt

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

63

och att hithörande stadganden blir så entydiga som möjligt. Utredningen

har också strävat efter att tillgodose dessa båda synpunkter.

Sålunda bör enligt utredningens mening av lagtexten otvetydigt framgå,

att inom riket knapphet eller betydande fara för knapphet

måste ha uppkommit på förnödenhet för att Kungl. Maj :t skall få utnyttja

fullmakterna. Den sålunda uppställda förutsättningen innebär —

såsom utredningen framhållit — en avsevärd inskränkning i förhållande

till vad som gäller enligt 1939 års allmänna förfogandelag. Denna begränsning

synes mig fullt naturlig såsom överensstämmande med de riktlinjer,

som uppdragits för att ange lagstiftningens allmänna syfte, nämligen att

avhjälpa och förebygga knapphetslägen på försörjningsområdet. Det kan

därför knappast anses tillrådligt alt, såsom landsorganisationen förordar,

låta lagstiftningen bli tillämplig även då sådant läge ej föreligger. Detta

skulle innebära ett klart avsteg från nämnda syfte. — Med anledning av

de uttalanden som ordet »knapphet» föranlett från ett par håll må framhållas,

att det torde vara ogörligt att finna ett uttryck som icke lämnar utrymme

för olika tolkningar. Ordet »knapphet» får visserligen anses ha en

något vidare innebörd än »brist», men det innebär dock att tillgången på

förnödenheten på ett påtagligt sätt understiger den normala. Också i fråga

om uttrycket »betydande fara för knapphet» framträder svårigheterna att

skapa ett begrepp som icke är tänjbart. Uttrycket synes dock vara tillräckligt

tydligt för att icke bli misstolkat. De farhågor som grossistförbundet

hyser i detta sammanhang synes mig överdrivna. Det saknas nämligen

grundad anledning antaga, att statsmakterna skulle fastslå förhandenvaron

av ett knapphetsläge enbart för att med hjälp av fullmaktslagstiftningen

söka uppnå ett allmänpolitiskt mål. Slutligen bör i anslutning till industriförbundets

yttrande betonas att en gradering mellan sådana förnödenheter,

som är särskilt viktiga ur försörjningssynpunkt, och andra förnödenheter

varken är möjlig eller lämplig. Även i detta sammanhang bör det räcka med

den allmänna förutsättningen för lagstiftningens tillämplighet, nämligen att

förnödenheten skall vara behövlig för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap

eller i övrigt vara av vikt för befolkningen eller produktionen.

Såsom utredningen framhållit kan knapphet eller betydande fara för

knapphet på förnödenhet uppkomma till följd av händelse som inträffat

antingen inom eller utom riket. Utredningen avvisar tanken på att tilldragelser

inom landet skulle kunna föranleda tillämpning av fullmaktslagstiftningen.

Härav följer att exempelvis den föreslagna ransoncringslagcn icke

får tillgripas för alt genomföra en handelsreglering i ett bristläge, som väsentligen

har sin grund i arbetskonflikter, missväxt, ishinder o. dyl. Ingen

av remissinstanserna har haft något att invända mot utredningens ståndpunkt.

Ett par av dem ifrågasätter visserligen, om icke den förordade lagstiftningen

borde vara tillämplig även i sådana fall, men de har slutligen

stannat för att tillräckliga skäl härför icke kan anses föreligga.

Icke heller enligt min mening är anledning att frångå utredningens för
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

slag. I fråga om tilldragelser inom riket av den art att de påverkar förhållandena

på försörjningsområdet finns uppenbarligen möjligheter att följa

utvecklingen. Plötsliga knapphetslägen torde sällan uppkomma och tiden

lärer därför medgiva lämpliga planeringsåtgärder i förväg. Skulle lagstiftning

visa sig nödvändig, bör den ske i vanlig ordning.

Däremot har utredningen funnit erforderligt, att fullmaktslagstiftningen

skall kunna utnyttjas om knapphetsläget uppkommit genom krig eller

annan utom riket inträffad utomordentlig händelse.

Obestridligen är i sådant fall skälen för en tillämpning av lagstiftningen

långt starkare. Vårt land kan i dylika fall ofta icke påverka händelseförloppet

och kan oförmodat ställas inför ett läge, där knapphet på viktiga förnödenheter

uppstått eller hotar och som icke går att bemästra genom import

eller ökad inhemsk produktion.

Mot den av utredningen föreslagna lydelsen kan givetvis invändas att ordet

»utomordentlig» icke är entydigt utan kan föranleda tolkningssvårigheter.

Uppenbart är emellertid att de situationer som här åsyftas är så många

och av så skiftande slag att det svårligen låter sig göra att i en lagtext uttömmande

angiva dem.

I likhet med utredningen finner jag, att ett krig mellan främmande stater

är en sådan händelse som ■—- därest övriga förutsättningar är uppfyllda —

skall kunna föranleda lagstiftningens tillämpning, samt att det är i och för

sig likgiltigt huruvida kriget pågår eller upphört eller om det innebär eller

i ett tidigare skede inneburit fara för vårt land. Ett stadgande av detta innehåll

måste för övrigt anses ha ännu större berättigande än det hade vid sin

tillkomst. Ett krig förorsakar nämligen numera vanligen katastrofala rubbningar

i de krigförande ländernas hela samhällsliv och verkningarna härav

uppträder ofta bl. a. i form av påfrestningar för andra länders näringsliv

på ett mera påtagligt sätt än tidigare.

Det kan icke förnekas att också andra utomlands timade tilldragelser än

krig kan ha svåra och ej förutsedda följder för vårt land ur försörjningssynpunkt.

Utredningen nämner i detta sammanhang främst världspolitiska

spänningstillstånd, internationella råvaruallokeringar samt inbördeskrig eller

andra inre oroligheter i främmande länder. De skäl som utredningen anfört

för att sådana och liknande utomordentliga händelser bör möjliggöra

ingripanden enligt fullmaktslagstiftningen synes mig bärande. Också här

gör sig den senaste tidens snabba utveckling på olika områden starkt gällande.

Tilldragelser som direkt hänför sig till ett eller flera land kan till

följd av den alltmer framträdande internationella gemenskapen lätt påverka

förhållandena i andra länder.

Såsom herr Herlitz och en del remissinstanser framhållit kan det självfallet

många gånger vara vanskligt att bedöma, huruvida ett inom riket uppkommet

knapphetsläge är en följd av utomlands inträffade händelser eller

har andra orsaker. Det måste dock förutsättas, att prövningen av denna

fråga blir noggrann och att den sker efter objektiva och sakliga grunder.

Vid ett ställningstagande till frågan om lagstiftningen skall gälla även

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

under andra förhållanden än krig eller krigsfara bör även beaktas det i följande

avsnitt framlagda förslaget, att Kungl. Maj:t under tid, då riket icke

är i krig eller krigsfara, får begagna fullmakterna endast med samtycke av

riksdagen, samt att samtycket kan begränsas till viss eller vissa fullmakter.

Det ligger sålunda i riksdagens hand att avgöra, huruvida betingelserna för

lagstiftningens tillämpning i allo är uppfyllda. Vidare blir det riksdagens

sak att pröva, vilken eller vilka fullmakter som lämpligen bör lämnas med

hänsyn till det föreliggande läget. Jag kan därför icke dela de betänkligheter,

som från några handelskammares sida framförts mot tanken att samtliga i

lagstiftningen inrymda fullmakter skall kunna tillämpas även om landet

icke befinner sig i krig eller krigsfara.

På grund av det anförda tillstyrker jag utredningens förslag, att den allmänna

fullmaktslagstiftningen skall kunna tillämpas —- förutom då riket

befinner sig i krig eller krigsfara — när till följd av krig mellan främmande

makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit

knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet.

Slutligen må nämnas att jag icke biträder de synpunkter som anförts av

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Det vill synas som om riksnämnden

finner en i fredstid gällande fullmaktslagstiftning vara närmast

till hinders, såvida den ej kan tillämpas även under andra betingelser än de

av utredningen förordade. Av vad tidigare sagts torde emellertid framgå att

det knappast kan tänkas uppkomma ett ur försörjningssynpunkt så allvarligt

läge, att icke antingen fullmaktslagstiftningen får utnyttjas eller tiden

medger andra planeringsåtgärder eller särskild lagstiftning. Den omständigheten

att lagarna i fredstid får sättas i kraft endast under vissa betingelser

torde å andra sidan icke — såsom jämväl Kooperativa förbundet och grossistförbundet

tycks mena — föregripa eller försvåra åtgärder av samma eller

liknande slag, därest under andra betingelser dylika åtgärder av statsmakterna

bedöms som ändamålsenliga. Bedömandet måste rimligen bli detsamma,

vare sig fullmaktslagstiftningen finns eller icke. I anslutning till

handels- och industrikommissionens uttalande må till sist understrykas att

den praktiska fördelen med en i fredstid tillämplig fullmaktslagstiftning

framför allt är den, att riksdagsbehandlingen kan påbörjas kort tid efter det

den utomordentliga händelsen inträffat, eftersom tidsödande och omfattande

förarbeten icke är erforderliga.»

I anledning av vad lagrådet anfört i sitt yttrande har departementschefen

i propositionen vidare förordat, att fullmaktslagstiftningen skall kunna

tillämpas även i sådant fall, där ett knapphetsläge orsakats av krig, vari

riket har befunnit sig.

Motionen 11:498.

Motionärerna bestrider icke, att en allmän fullmaktslagstiftning är ofrånlig

i händelse av krig eller krigsfara, men de kan icke finna att en sådan

lagstiftning behöver beslutas långt i förväg för att i fredstid uppkomna

5 Bilutng till riksdagens protokoll 1954. 9 samt. 2 avd. Nr 19.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

knapphetslägen skall kunna bemästras. Material för en sådan lagstiftning

— att gälla under utomordentliga förhållanden — finnes i de förslag till

förfogandelag och ransoneringslag som framlagts i propositionen. Tidsutdräkt

behöver icke uppstå, om betingelserna för lagarnas tillämpning i vissa

avseenden anses böra utsträckas. Det förutsättes nämligen, att Kungl. Maj :t

hemställer att få tillämpa lagarna under fredstid endast efter noggrant övervägande

inom Kungl. Maj :ts kansli, och en sådan hemställan kräver en

allvarlig prövning av riksdagen och dess organ. Sådana överväganden måste

ske med utgångspunkt från ett aktuellt behov, och de kommer till stånd vare

sig det gäller tillämpning av en redan given lag eller stiftande av ny lag.

Enligt motionärernas mening är det icke motiverat med ett allmänt förhandsgodkännande

av att dessa lagar i sin helhet får tillämpas under fredstid.

De invändningar, som i denna fråga rests från det enskilda näringslivets

företrädare och från riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,

synes äga sådan styrka, att riksdagen nu bör avböja att besluta om lagstiftning

avsedd att användas även under tid, då riket ej är i krig eller krigsfara.

Motionärerna hemställer därför, att riksdagen beslutar att de blivande

förfogande- och ransoneringslagarna får avse endast förhållanden under krig

och krigsfara.

Motionerna I: 346 och II: 451.

Också i denna motion hemställes — under hänvisning till den under remissbehandlingen

framförda kritiken — att lagstiftningen icke skall få tilllämpas

under andra än nyssnämnda betingelser.

Motionerna I: 393 och II: 497.

På de skäl som anförts av herr Herlitz anser sig motionärerna i princip

kunna tillstyrka förslaget om en lagstiftning, som kan komma att tillämpas

även i fredstid. Såsom anmärkts under föregående avsnitt hemställer emellertid

motionärerna, att föreskrifter om auktorisation icke får meddelas utan

stöd av lagstiftning i det särskilda fallet, med mindre riket är i krig eller

krigsfara.

Motionerna I: 391 och II: 499.

Motionärerna biträder sistnämnda hemställan samt yrkar att detsamma

skall gälla i fråga om handels- och användningsförbud enligt 36 § ransoneringslagen.

Motionen II: 496.

I motionen hemställes att efter 1 § tredje stycket i den blivande förfogandelagen

intages ett stycke av följande lydelse:

»Vägrar företag eljest att hålla i gång viktig produktion och skada härav

vållas den berörda arbetskraften och samhället, exempelvis den kommun

inom vilken det är beläget, äger Konungen förordna att vad i 2 § första

stycket samt 3—9 §§ stadgas skall äga tillämpning.»

s. 67 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

67

Utskottet.

Beträffande fullraaktslagar av det slag varom här är fråga gäller regelmässigt,

att de kan sättas i tillämpning då riket kommer i krig eller krigsfara.

Att i detta sammanhang frångå denna ordning har icke ifrågasatts

från något håll. Tvistigt är däremot spörsmålet, om och i vilken mån sådan

lagstiftning bör 1''å användas under andra betingelser. Visserligen har

ingen förnekat att även under fredliga förhållanden försörjningsläget kan

framtvinga statliga ingripanden, men enligt mångas uppfattning får en fullmaktslagstiftning

icke utnyttjas i dylikt fall, då i stället sedvanlig lagstiftning

bör väljas. Också här framträder kravet på största möjliga rättssäkerhet

för de enskilda medborgarna. Det torde dock ej behöva befaras, att detta

krav i nämnvärd mån skulle eftersättas, därest den i propositionen föreslagna

ordningen genomfördes. Enligt utskottets mening talar flera skäl, både

praktiska och andra, för denna ordning.

Såsom departementschefen i åtskilliga sammanhang betonat, är den mest

påtagliga praktiska fördelen, att mer eller mindre omfattande lagstiftningsarbeten

inom Kungl. Maj :ts kansli undvikes, varjämte den ofta tidskrävande

lagrådsbehandlingen blir överflödig. Har t. ex. fullmaktslagstiftningen

varit i tillämpning under ett krig, vari riket befunnit sig och som medfört

en utpräglad knapphet på viktiga förnödenheter, bör det väl räcka att riksdagen

efter krigets slut på begäran lämnar Kungl. Maj :t fullmakt att alltjämt

tillämpa lagstiftningen helt eller delvis. Enligt utskottets åsikt skulle

det i sådant fall framstå som meningslöst att belasta statsmakterna med att

utarbeta och antaga en helt ny lag i ämnet. Ett liknande läge uppkommer

därest fullmaktslagstiftningen tillämpats under tid när riket varit i krigsfara

samt denna upphör, utan att försörjningssvårigheterna minskas. Också

då bör det vara tillfyllest, om riksdagen efter prövning av föreliggande omständigheter

lämnar Kungl. Maj :t erforderliga fullmakter inom ramen för

lagstiftningen. En viktig synpunkt i detta sammanhang är, att det av psykologiska

skäl vanligen är angeläget att i det längsta dröja med att fastslå

förhandenvaron av krigsfara — något som kunde vara frestande i ett snarlikt

läge därest lagstiftningen eljest icke skulle få utnyttjas.

Uppenbarligen kan andra utomordentliga händelser än krig och krigsfara

oförmodat försätta de statliga organen i det läget, att de genast måste

vidtaga lämpliga åtgärder för att trygga befolkningens eller krigsmaktens

försörjningsbehov. Lika klart är, att det då icke är tillrådligt att anlita den

vanliga lagstiftningsvägen. Erfarenheten har lärt, att åtgärderna i så fall

kommer för sent för att åsyftad verkan skall kunna uppnås. Det är sålunda

ur beredskapssynpunkt nödvändigt att ha tillgång till en i förväg utarbetad

och av riksdagen godkänd ramlagstiftning, inom vilken Kungl. Maj :t efter

samtycke av riksdagen äger vidtaga av krisläget betingade åtgärder. Enligt

utskottets mening fyller den nu föreslagna fullmaktslagstiftningen alla rimliga

anspråk i detta hänseende. Utskottet delar också departementschefens

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

uppfattning, att lagstiftningen icke gärna kan vara till hinders för de på folkförsörjningens

område planerande myndigheterna. Skulle mot förmodan

andra åtgärder än sådana som är tillåtna enligt förfogande- och ransoneringslagarna

visa sig nödvändiga, torde tiden alltid medge lagstiftning i vanlig

ordning.

På grund av det anförda får utskottet avstyrka bifall till det i motionerna

1:346 och 11:451 samt 11:498 framställda yrkandet, att den blivande fullmaktslagstiftningen

över huvud taget ej skall få tillämpas under tid, då riket

icke är i krig eller krigsfara.

Ej heller kan utskottet biträda tanken, att lagarna skulle upptaga ett

stadgande som — såvitt angår tid som nyss sagts — på förhand inskränkte

lagarnas tillämplighet till någon eller några befogenheter. En sådan ordning

synes utskottet föga ändamålsenlig. Riksdagen bör i princip ha möjlighet

att lämna Kungl. Maj :t alla de fullmakter, som med hänsyn till försörj

ningsläget bedömes som erforderliga. Finner riksdagen läget medgiva

en begränsning av de Kungl. Maj :t tillkommande befogenheterna, har riksdagen

fria händer att besluta härom.

Under hänvisning till vad nu anförts får utskottet avstyrka bifall också till

motionerna I: 391 och II: 499 samt I: 392 och II: 497 i denna del.

I likhet med departementschefen ansluter sig utskottet till utredningens

förslag, att de blivande förfogande- och ransoneringslagarna — frånsett det

fall att försörjningssvårigheterna orsakats av krig, vari riket befunnit sig

— icke skall få tillämpas i anledning av någon inom riket inträffad händelse.

I dylikt fall är det föga antagligt, att ett ur försörj ningssynpunkt

så allvarligt läge kan uppkomma, att icke andra planeringsåtgärder eller

lagstiftning i vanlig ordning kan tillgripas. Med denna utgångspunkt bortfaller

varje tanke på att låta lagstiftningen bli tillämplig t. ex. för att tvinga

den företagare, som under fredliga förhållanden av en eller annan anledning

nedlagt sin rörelse, att överlåta denna på kronan eller att driva den för

kronans räkning.

Utskottet får alltså avstyrka bifall till motionen 11:496.

I fråga om arten av de utomlands inträffade händelser, som skall kunna

föranleda lagstiftningens tillämpning, biträder utskottet de riktlinjer som

i detta hänseende uppdragits av utredningen och departementschefen. Vidare

synes det utskottet välbetänkt att göra tillämpligheten beroende av att

inom riket uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet på viktiga

förnödenheter. Utskottet är väl medvetet om att det i praktiken kan

bli vanskligt att avgöra, huruvida ett knapphetsläge verkligen föreligger

eller om ett dylikt läge har sin grund i tilldragelser utom riket eller sammanhänger

med förhållanden inom landet. Utskottet förutsätter emellertid,

att riksdagen varje gång fullmakter begäres så ingående som möjligt prövar

dessa och andra hithörande frågor.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

69

V. Giltighetstid och formella förutsättningar för lagstiftningens tillämpning.

Propositionen.

Departementschefen har anfört följande:

»De under första världskriget utfärdade allmänna förfogandelagarna var

tidsbegränsade; de gällde högst ett år i sänder. Samma ordning tillämpades

ursprungligen beträffande 1939 års förfogandelag. Förfoganderättskommittén

föreslog emellertid i sitt år 1949 framlagda betänkande angående vissa

ändringar i förfogandelagen, att denna i fortsättningen skulle gälla för obestämd

tid. I den proposition (nr 210/1949) som på grundval av betänkandet

utarbetades förklarade föredragande departementschefen sig biträda själva

tanken i detta förslag, men med hänsyn till den blivande grundliga översynen

av lagen förordades att giltighetstiden i avvaktan på resultatet härav

skulle begränsas till utgången av år 1952. Detta blev också riksdagens beslut.

Sedermera har lagen förlängts till den 1 juli 1954.

Vid bedömande av spörsmålet, huruvida den föreslagna fullmaktslagstiftningen

bör göras permanent eller tidsbegränsad, måste till en början

beaktas att den skall tillämpas, då riket befinner sig i krig eller krigsfara.

Såsom i andra sammanhang betonats är det av synnerlig vikt att Kungl.

Maj :t omedelbart kan utnyttja sina befogenheter enligt lagstiftningen, om

något av dessa båda fall inträffar. Den första förutsättningen för att så skall

kunna ske är, att den lagstiftning som inrymmer befogenheterna är i kraft.

Ur denna synpunkt är det av ringa värde att allenast ha en tidsbegränsad

fullmaktslagstiftning. Risken för ett oväntat angrepp på vårt land torde

aldrig kunna helt uteslutas, och statsmakterna skulle med hänsyn härtill

vara tvingade att förlänga giltighetstiden varje gång denna utlöpt. Det framstår

också såsom föga ändamålsenligt att, så länge riket befinner sig i krig

eller krigsfara, med vissa mellanrum behöva stifta särskild lag allenast för

att utsträcka nämnda tid. Härtill kommer, såsom utredningen framhållit,

att en permanent lagstiftning är till stor fördel för det planeringsarbete som

nödvändigt måste utföras i förväg för att möta svårigheterna på försörjningsområdet

vid krig eller krigsfara.

Om det sålunda framstår såsom riktigt och ändamålsenligt att lagstiftningen,

i vad den hänför sig till krig och krigsfara, får gälla utan tidsbegränsning,

är frågan mera vansklig i vad den rör lagstiftningens tillämpning

under fredstid. I ett sådant läge är tidsnöden icke så påtaglig, och det

kan därför med hänsyn till de principiella betänkligheterna ifrågasättas, om

lagstiftningen verkligen bör äga giltighet för obegränsad tid. I detta sammanhang

erinrar utredningen, att enligt gällande förfogandelag riksdagens

samtycke krävs för att lagen skall få tillämpas, då riket icke befinner sig i

krig eller krigsfara, och att samtycket gäller för högst ett år varje gång.

Såsom utredningen framhåller, medför denna omständighet att skillnaden

mellan eu permanent och tidsbegränsad lagstiftning blir ringa ur riksdagens

synpunkt. Denna ordning bör enligt vad nedan sägs behållas.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

På grund av det anförda finner jag mig böra förorda bifall till utredningens,

av remissinstanserna utan erinran lämnade förslag, att de blivande förfogande-

och ransoneringslagarna icke skall vara tidsbegränsade.

Enligt gällande förfogandelag är den formella förutsättningen för att lagen

skall träda i tillämpning, att Kungl. Maj :t förordnar härom. Befinner

sig riket i krig eller krigsfara, må förordnandet meddelas utan

riksdagens hörande. Skyldighet föreligger dock att inom viss kortare tid inhämta

riksdagens samtycke. Enligt utredningens förslag skall i huvudsak

samma ordning tillämpas beträffande de ifrågasatta förfogande- och ransoneringslagarna.

Utredningen har dock övervägt tanken att låta lagarna

träda i automatisk tillämpning, om riket kommer i krig. Det framhålls

att vid ett modernt blixtkrig hinder kan möta att inhämta riksdagens godkännande.

Av principiella skäl vill emellertid utredningen upprätthålla kravet

på sådant godkännande och anser frågan böra prövas i större sammanhang

för att lösas efter enhetliga linjer i skilda fall. I likhet med ett par remissinstanser

finner jag emellertid, att lagarna knappast skulle fylla sin

uPPS*lt som beredskapslagar på ett tillfredsställande sätt, om de icke träder

i tillämpning i samma ögonblick som kriget bryter ut. Det kan framhållas

att andra fullmaktslagar som behandlats under senare år utformats så att de

blir automatiskt tillämpliga, om landet skulle råka i krig. Detta gäller ej

endast den av utredningen särskilt omnämnda lagen utan även — sedan

den 12 mars 1953 — lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser

angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet

vid krig eller krigsfara in. in. Också förslaget till krigssjukvårdslag har en

bestämmelse av denna innebörd. På grund härav vill jag förorda att de blivande

förfogande- och ransoneringslagarna skall, därest riket kommer i krig,

träda i tillämpning utan särskilt förordnande och utan riksdagens godkännande.

Kravet på en omedelbar tillämpning är icke lika starkt, då riket kommer

i krigsfara. I sådant fall torde Kungl. Maj :ts förordnande kunna avvaktas

och ej heller synes det vara till olägenhet, om riksdagens godkännande

måste begäras och lämnas inom viss tid efter det förordnandet meddelats.

Den för nuvarande förfogandelag i detta hänseende gällande ordningen

bör därför, såsom utredningen förordat, tillämpas i fråga om den

blivande fullmaktslagstiftningen. Utredningens förslag, att den tidrymd inom

vilken riksdagen efter underställandet skall lämna sitt godkännande bör

utsträckas från en till två månader, synes ändamålsenligt och tillstyrks

därför.

Vad slutligen angår tid, då riket icke är i krig eller krigsfara,

innebär utredningens förslag att Kungl. Maj :t må förordna om tilllämpning

av lagstiftningen endast under förutsättning av riksdagens samtycke.

Sådant förordnande får vidare enligt förslaget meddelas för högst

ett år i sänder och kan inskränkas till en eller flera fullmakter. Mot förslaget,

som i denna del bygger på nuvarande förfogandelag, har remissinstanserna

icke haft något i och för sig att invända. Enligt min mening är

s. 71 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19. 71

den föreslagna ordningen ägnad att minska de betänkligheter, som ur principiell

synpunkt kan anföras mot en också i fredstid gällande allmän fullmaktslagstiftning.

Kravet på riksdagens samtycke borgar för att de tilltänkta

lagarna icke utnyttjas för ändamål, som strider mot deras syfte. Frågan,

huruvida samtliga förutsättningar för lagarnas tillämpning är för handen,

avgörs under sedvanliga parlamentariska former. Vid riksdagsdebatterna

kan frågan allsidigt belysas och riksdagen kan tillse, att endast sådana fullmakter

lämnas som är behövliga med hänsyn till föreliggande läge. Dessutom

har riksdagen möjlighet att avpassa fullmakternas giltighetstid efter

förhållandena i det särskilda fallet, överhuvud finns alla förutsättningar

för att hithörande spörsmål skall bli lika noggrant prövade av riksdagen

som då det gäller att antaga ny lag. Enligt min mening saknas skäl förmoda

att riksdagen skulle försumma att göra en sådan prövning. Särskild

föreskrift om att ingripanden enligt lagstiftningen får ske endast då läget

så påkallar synes mig därför överflödig. På grund av det anförda tillstyrker

jag utredningens förslag.»

Utskottet.

Förslaget, att de blivande förfogande- och ransoneringslagarna icke skall

vara tidsbegränsade, synes välbetänkt och tillstyrkes därför av utskottet.

Likaså finner utskottet ändamålsenligt, att lagstiftningen avses träda i

automatisk tillämpning, om riket råkar i krig. Denna ordning återfinnes i

flera liknande lagar, som riksdagen under senare tid antagit. Ej heller finnes

något att erinra mot vad departementschefen förordat beträffande förutsättningarna

för lagstiftningens tillämplighet, då riket kommer i krigsfara.

Vad slutligen angår förfarandet då fråga uppkommer att sätta lagstiftningen

i tillämpning under tid, när riket ej är i krig eller krigsfara, har i

propositionen förordats att den ordning, som i detta hänseende gäller enligt

nuvarande förfogandelag, skall behållas. När utskottet såsom framgår

av framställningen under föregående avsnitt — anslutit sig till förslaget

att förfogande- och ransoneringslagarna skall kunna användas även

under fredliga förhållanden, har utskottet fäst synnerlig vikt vid att Kungl.

Maj :t i sådant fall icke äger utnyttja någon fullmakt, förrän riksdagen lämnat

sitt samtycke. Det är sålunda riksdagen, som har avgörandet i sin hand.

Vidare bör betonas att de föreslagna bestämmelserna möjliggör en smidig

anpassning efter vad läget anses kräva. Riksdagens samtycke lar icke gälla

längre tid än ett år och det kan begränsas till kortare tid. Samtycket kan

inskränkas till vissa bestämda fullmakter. Riksdagen bar alltså möjlighet

föreskriva, att t. ex. auktorisation, prisutjämningsavgifter eller handels- och

användningsförbud icke får förekomma. Vid prövningen av fullmakternas

omfattning bör grundsatsen vara, att sådana fullmakter skall väljas som

medför minsta möjliga rubbningar i näringslivet och minst ingriper i enskild

rätt. Kungl. Maj:ts befogenheter får icke vara vidare än som finnes nödvän
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

digt för att uppnå målet. Såsom departementschefen understrukit, torde alla

förutsättningar föreligga för att dessa frågor skall bli lika noggrant prövade

av riksdagen som när det gäller att stifta ny lag.

VI. Riksdagens medverkan vid tillämpning av lämnade fullmakter.

Propositionen.

Departementschefen har i denna fråga anfört följande.

»Såsom i andra sammanhang nämnts kan de åtgärder, som Kungl. Maj:t

under närmare angivna förutsättningar får vidtaga med stöd av den blivande

fullmaktslagstiftningen, innebära allvarliga ingrepp i näringslivet och enskildas

rätt. Med hänsyn härtill är det i och för sig önskvärt att riksdagen i

en eller annan form kan övertyga sig om att åtgärderna icke blir mer ingripande

än nödvändigt. Framförallt gäller detta under tid, då riket icke är i

krig eller krigsfara. Utredningen har ägnat detta spörsmål särskild uppmärksamhet

och noga prövat de olika vägar som står till buds. I allt väsentligt

kan jag biträda de slutsatser vartill utredningen kommit.

På de av utredningen anförda skälen finner jag det sålunda icke böra föreskrivas

skyldighet för Kungl. Maj:t att i samband med att fullmakter begärs

lämna riksdagen redogörelse för de åtgärder som avses bli genomförda. Det

bör ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra, huruvida och i vilken omfattning

en sådan redogörelse kan lämnas utan att syftet med den begärda fullmakten

äventyras till skada för folkförsörjningen.

Spörsmålet om lämpligheten av att göra en utav Kungl. Maj :t genomförd

regleringsåtgärd beroende av riksdagens godkännande i efterhand behandlades

ingående redan i samband med 1949 års ändringar i nuvarande förfogandelag.

Statsmakterna fann dock då, att flera omständigheter talade

mot en dylik ordning. Sålunda framhölls att en endast provisoriskt gällande

reglering skulle medföra osäkerhet och ovisshet samt hålla samtidigt med

regleringens införande träffade överenskommelser svävande, ävensom att

riksdagen kunde känna sig nödsakad att taga ansvaret för en dylik reglering

för att därigenom undvika olägenheterna av att kullkasta redan vidtagna

åtgärder. Samma invändningar kan fortfarande göras mot tanken att i en

allmän fullmaktslagstiftning tillerkänna Kungl. Maj :t endast villkorliga befogenheter.

Vidare bör beaktas att ett underställningsförfarande av detta

slag kan medföra en avsevärd arbetsbelastning för statsmakterna. Såsom

utredningen erinrar torde hinder ej möta för riksdagen att under tid, då

riket icke är i krig eller krigsfara, om så anses lämpligt i det särskilda fallet

föreskriva, att endast provisoriska åtgärder får vidtagas med stöd av lämnad

fullmakt.

Den av utredningen anvisade vägen att låta riksdagen företrädas av ett

särskilt organ, med vilket Kungl. Maj :t samråder innan åtgärder genomförs

på grundval av meddelade fullmakter, synes vara i och för sig framkomlig.

Såsom utredningen påpekat torde dock de nuvarande permanenta organen

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

— riksbanks- och riksgäldsfullmäktige samt utrikesnämnden — knappast

vara lämpade att medverka vid rent försörjningsmässiga avgöranden. På

grund härav och då frågan om skapandet av ett nytt organ med denna och

andra liknande uppgifter fordrar särskilda undersökningar och överväganden

finner jag lika med utredningen, att denna fråga, om så anses lämpligt,

får lösas i ett större sammanhang.

Slutligen avstyrker jag i likhet med utredningen ett uttryckligt stadgande

om skyldighet för Kungl. Maj:t att underrätta riksdagen om de åtgärder,

som genomförts med stöd av lämnade fullmakter. Bl. a. torde det icke vara

tillrådligt att binda en sådan redogörelse vid viss form. Jag vidhåller också

min i propositionen nr 193/1951 uttalade åsikt, att meddelanden enligt § 56

riksdagsordningen icke är ett ändamålsenligt förfarande. Det sagda innebär

självfallet icke, att redogörelse till riksdagen om vidtagna åtgärder ej

skall lämnas. Härför finns dock flera andra möjligheter. Sålunda kan, såsom

utredningen betonat, redogörelser avges — förutom i form av svar på enkla

frågor eller interpellationer — vid remissdebatter eller allmänna ekonomiska

debatter. Vidare är det naturligt, att Kungl. Maj :t i samband med

att nya fullmakter begärs eller då en allmän översikt av det ekonomiska

läget lämnas redogör för hur meddelade fullmakter utnyttjats.»

Motionerna 1:392 och II: 497.

Motionärerna hemställer, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj .t

hemställa om utredning angående möjligheterna att skapa ett särskilt, av

riksdagen utsett organ för medverkan vid tillämpningen av de blivande förfogande-

och ransoneringslagarna.

Utskottet.

Efter ingående prövning av frågan har utredningen stannat för att den blivande

lagstiftningen icke lämpligen bör upptaga särskilda bestämmelser rörande

riksdagens medverkan vid tillämpningen av lämnade fullmakter. Departementschefen

har intagit samma ståndpunkt, och icke heller enligt utskottets

mening kan tillräckliga skäl anföras till stöd för en annan uppfattning.

Utredningen har emellertid ifrågasatt, om det icke kunde vara lämpligt att

genom en ändring av grundlagen tillskapa ett särskilt organ för riksdagen,

med vilket Kungl. Maj :t kunde samråda i dessa och andra frågor av större

allmän vikt. Departementschefen har funnit denna väg vara i och för sig

framkomlig, men enligt hans mening borde denna fråga, om så ansåges lämpligt,

lösas i ett större sammanhang.

Utskottet vill erinra om att riksdagen våren 1953 (se konstitutionsutskottets

utlåtande nr 19/1953) till följd av en inom första kammaren väckt motion

avvisat tanken på att införa grundlagsbestämmelser, som skulle möjliggöra

inrättandet av beslutande eller rådgivande riksdagsdelegationer för vid
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

sträckta grupper av ärenden, däribland sådana som rörde tillämpningen av

fullmaktslagar. Någon omständighet som kan föranleda till annat bedömande

i denna sak har icke inträffat, och utskottet vill därför icke förorda en utredning

av frågan, huruvida en grundlagsändring bör komma till stånd.

Vid behandlingen av nyss nämnda motion anfördes emellertid från riksdagens

sida att — därest det med hänsyn till utvecklingen och på grund av

vissa ärendens speciella natur skulle finnas erforderligt att för särskilda frågor

inrätta riksdagsorgan med enbart rådgivande karaktär — detta kunde

ske utan att bestämmelser härom behövde införas i grundlag. Utskottet har

nu att pröva, om i detta sammanhang särskilda skäl kan åberopas för inrättandet

av ett sådant organ.

Vid denna prövning bör beaktas att riksdagens medverkan vid tillämpningen

av fullmaktslagstiftningen knappast kan bli aktuell, då riket befinner

sig i krig eller krigsfara. Systemet skulle alltså få sin huvudsakliga betydelse

i fredstid. Då finns emellertid enligt utskottets mening ändock tillräcklig

säkerhet för att riksdagens medinflytande icke blir alltför ringa. Såsom

under föregående avsnitt framhållits, är det nämligen i sista hand riksdagen

som beslutar, om och i vilken utsträckning Kungl. Maj :t skall få utnyttja

de i lagstiftningen angivna fullmakterna. Vidare är det — som torde

framgå av departementschefens yttrande — väl sörjt för att riksdagen, sedan

fullmakter beviljats, kan hålla sig underrättad om huru dessa tillämpas.

På grund av det anförda får utskottet avstyrka bifall till motionerna I: 392

och II: 497 i denna del.

VII. Ersättningsgrunder vid förfoganden enligt en allmän förfogandelag.

Propositionen.

Departementschefen har anfört följande.

»Av allmänna rättsgrundsatser följer att den som tvingas avstå eller upplåta

förnödenhet till kronan eller utföra tjänst för kronans räkning skall

ha ersättning för detta. Stadgande härom har också funnits i de allmänna

förfogandelagar, som utfärdats alltsedan tiden för första världskriget. De

regler som tillämpats i fråga om grunderna för ersättningens bestämmande

har emellertid varit skiftande. Ursprungligen stadgades att förnödenhet,

som avstods till kronan, skulle ersättas till fulla värdet. Under förarbetena

till gällande allmänna förfogandelag framhölls emellertid att ett dylikt stadgande

kunde leda till att ersättningarna fastställdes utan hänsynstagande

till objektivt bestämda beräkningsgrunder. Tillämpning av stadgandet kunde

också, särskilt i fråga om prissättning vid omfattande varuregleringar,

hindra det allmänna att föra en målmedveten prispolitik under krisförhållanden.

Efterhand trädde den uppfattningen i förgrunden att — eftersom

en allmän förfogandelag hade till huvudsaklig uppgift att under kristider

tillgodose hela befolkningens och försvarets behov av viktiga förnödenheter

— enligt lagen utgående ersättningar i princip borde bestämmas efter grun
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

der, som var förenliga med den rådande allmänna prispolitiken. Det låg

därvid närmast till hands att söka samordna prissättningen på förnödenheter,

som avstås till kronan jämlikt förfogandelagen, med den prissättning

som sker med stöd av gällande författningar på prisregleringens område.

Alltsedan andra världskrigets utbrott har denna princip mer eller

mindre klart påverkat utformningen av förfogandelagens ersättningsbestämmelser.

I prisregleringslagen stadgas för närvarande att visst pris, som prövas

skäligt, må i angiven ordning fastställas att gälla såsom normalpris vid frivillig

försäljning av viss förnödenhet eller vid frivilligt utförande av viss

tjänst. De beräkningsgrunder som härvid bör tillämpas är närmare angivna

i de för priskontrollen utfärdade direktiven. Enligt dem är huvudregeln

att normalpriset skall täcka produktions- och anskaffningskostnaderna —

beräknade med tillämpning av återanskaffningsprisprincipen — jämte skälig

handelsvinst. Grunddragen i denna regel återfinns i nu gällande förfogandelag,

enligt vilken ersättningen för avstådd förnödenhet eller utförd

tjänst i princip skall utgå med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till

nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst

eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden. Det

i prishänseende nära sambandet mellan de båda lagarna framträder ännu

tydligare genom de i förfogandelagen upptagna bestämmelserna om taxepris

och tillämpningen härav. Lagen förutsätter nämligen, att riksvärderingsnämnden

på förhand skall upprätta taxor, vari vissa priser å förnödenheter

och tjänster skall upptagas. I anslutning härtill föreskrivs att ett

enligt prisregleringslagen fastställt pris — normalpris eller av priskontrollnämnden

prövat stoppris — alltid skall betraktas som taxepris. Eftersom

en enligt förfogandelagen utgående ersättning endast undantagsvis får överstiga

gällande taxepris, blir följden att prisregleringslagens priser i väsentlig

mån blir normerande för prissättningen enligt förfogandelagen.

Också utredningens förslag till ersättningsbestämmelser i den blivande

förfogandelagen bygger på principen, att ersättningarna skall utgå efter de

grunder som gäller för den prisreglerande verksamheten. Häremot har remissinstanserna

ej haft något i och för sig att erinra. Bl. a. grossistförbundet

anser dock, att de för priskontrollen gällande direktiven icke är så utformade

att de kan fylla kravet på ekonomisk rättssäkerhet, enär de enligt

förbundets åsikt avser att tillgodose även allmänna politiska intressen, för

vilka en lagstiftning av detta slag bör stå främmande. Förbundet kan därför

icke tillstyrka de av utredningen föreslagna ersättningsgrunderna.

Enligt min mening råder ingen tvekan om att staten under kristider måste

ha ett avgörande inflytande på prispolitiken inom alla viktigare områden

och därmed även på den prissättning som sker enligt allmänna förfogandelagen.

Det är därför naturligt, att denna prissättning samordnas med den

allmänna prissättning som genomförs med stöd av prisregleringslagstiftningen.

I princip hör gälla att ersättningen enligt förfogandelagen skall motsvara

vad som kan erhållas vid frivillig försäljning inom ramen för sist
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

nämnda prissättning. En tillämpning av denna grundsats innebär, att den

ersättningsberättigade får samma ekonomiska utbyte som han eljest skulle

erhållit. Det kan vid sådant förhållande icke med skäl göras gällande att

den som tvingas avstå förnödenhet till kronan och härför erhåller ersättning

enligt nu angivna grunder kommer i sämre ekonomiskt läge än den

vars tillgångar av samma slag icke tagits i anspråk. Såsom föredragande departementschefen

betonat i propositionen nr 210/1949 med förslag till vissa

ändringar i gällande förfogandelag kan emellertid icke bortses från att prissättningen

enligt prisregleringslagen kan bestämmas av intressen, som — i

och för sig fullt berättigade — icke bör få inverka på de enligt förfogandelagen

utgående ersättningarna. Som närmare framgår av den följande framställningen

torde denna synpunkt i erforderlig utsträckning ha beaktats vid

utformningen av ersättningsbestämmelserna. I anledning av vad grossistförbundet

i förevarande sammanhang anfört om reglerna för den priskontrollerande

verksamheten kan erinras om att direktiven för denna under senare

tid delgivits riksdagen.

Utredningen har understrukit behovet av en bestämmelse, som utan hänvisning

till prisregleringslagen klarlägger de grunder efter vilka ersättning

bör utgå för avstådd förnödenhet eller utförd tjänst. Behovet sammanhänger

därmed, att fall av förfogande kan tänkas uppkomma, där prissättning

enligt prisregleringslagen saknas. Emellertid avvisas tanken på att en dylik

bestämmelse skulle avfattas på motsvarande sätt som i nämnda lag eller

m. a. o. icke innehålla annat än att ersättningen skall fastställas till belopp,

som prövas skäligt, och att i övrigt de för priskontrollen gällande direktiven

skulle tillämpas vid prövningen. Av praktiska skäl finner utredningen

önskvärt, att i stället grunderna för ersättning enligt förfogandelagen mera

utförligt anges i lagtexten. Häremot har remissinstanserna icke haft något

att invända. Också enligt min mening bör förslaget, som överensstämmer

med nuvarande ordning, godtagas.

I utredningens förslag har den grundläggande bestämmelsen

om ersättning vid förfogande avfattats något annorlunda än i

nuvarande förfogandelag. Avsikten har dock ej varit att genomföra någon

saklig ändring. Enligt utredningens mening bör av lagtexten framgå, att återanskaffningsprisprincipen

är tillämplig. Vidare förordas att det i gällande lag

använda uttrycket »normal handelsvinst» skall utgå, uppenbarligen därför

att handelsvinst rent språkligt syftar endast på mellanhandens vinst. Slutligen

har utredningen funnit orden »eller andra på prissättningen regelmässigt

inverkande förhållanden» otydliga och överflödiga. På grund härav föreslås

den avfattningen, att ersättning för avstådd förnödenhet och utförd tjänst

skall utgå med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader

vid produktion eller återanskaffning av sådan förnödenhet eller vid

utförande av sådan tjänst. Till förtydligande av lagtexten anför utredningen,

att med nödvändiga kostnader förstås kostnaderna hos rationellt arbetande

företag samt att i kostnaderna vid produktion av förnödenhet ingår

utgifter för råvaror, ersättning åt företagaren och anställda för deras ar
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

betsinsats, avskrivning på byggnader och inventarier enligt återanskaffningsprisprincipen,

allmänna förvaltningskostnader och andra omkostnader,

skälig ränta på nedlagt kapital, värderat efter nämnda princip, samt

»handelsvinst». Utredningen tillägger att vad sålunda anförts om kostnader

vid produktion i tillämpliga delar bör gälla också distribution. Kan förnödenheten

icke återanskaffas, bör enligt utredningens mening återanskaffningsvärdet

vid den tidpunkt den senast kunnat anskaffas ligga till grund för

ersättningen.

I sakligt hänseende torde i stort sett icke något vara att erinra mot utredningens

förslag. I likhet med priskontrollnämnden anser jag mig böra understryka,

att i »nödvändiga kostnader» väl ingår ersättning för företagarens

egen arbetsinsats samt förräntning av det utav företagaren investerade

kapitalet men icke vad i dagligt tal benämns företagarvinst eller handelsvinst.

Denna post bör nämligen, liksom då fråga är om prissättning enligt

prisregleringslagen, helt föras under förräntningsposten, som inbegriper ersättning

bl. a. för den risk företagaren står. Härav följer å andra sidan att

räntefoten icke, såsom riksvärderingsnämnden ifrågasatt, kan sättas så lågt

som diskontot. — Härjämte bör betonas att utgående ersättningar omfattar

endast nödvändiga kostnader och alltså ej inbegriper gottgörelse för indirekta

skador eller förluster. Skulle t. ex. en förfogandeåtgärd medföra att

en fabriksägare måste inskränka driften, kan han icke i denna ordning

erhålla vederlag för den förlust som därigenom kan tillfogas honom. — Beträffande

det av utredningen och några remissinstanser berörda sambandet

mellan begreppen »nödvändiga kostnader» och »kostnader hos rationellt arbetande

företag» biträder jag riksvärderingsnämndens och lantbruksstyrelsens

ståndpunkt, att måttstocken bör vara företag som nått en rimlig

grad av rationalisering och sålunda icke sådana företag som hunnit allra

längst i detta avseende. I övrigt må i anslutning till vissa uttalanden från

en del handelskammare framhållas att den av statsmakterna förda allmänna

ekonomiska politiken får anses verka i stort sett likformigt och därför

icke bör tillmätas avgörande vikt i förevarande sammanhang.

Såsom utredningen framhållit bör, liksom gäller beträffande den statliga

priskontrollen, de nödvändiga kostnaderna beräknas med ledning av åleranskaffningsprisprincipen.

I samband härmed må anmärkas att en varas återanskaffningsvärde

här motsvarar — under hänsynstagande till slitage och

dylikt — nuanskaffningsvärdet eller vad det skulle kosta den, mot vilken

förfogandeåtgärden är riktad, att anskaffa samma slags vara inom rimlig

tid. Den av Skånes handelskammare föreslagna ordningen, att ersättningen

i vissa fall för att förebygga ekonomisk förlust för den enskilde skulle fastställas

dels preliminärt, då förnödenheten avstås, och dels slutgiltigt, då

förnödenheten kan anskaffas och den verkliga kostnaden fastslås, är uppenbarligen

förenad med stora praktiska olägenheter i det att ersättningsfrågorna

skulle hållas svävande för obestämd tid. För övrigt kan ifrågasättas

om det angivna syftet skulle bli bättre tillgodosett genom en sådan ordning

än genom den av utredningen förordade, eftersom priserna kan vara lägre

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

vid den senare tidpunkten, då varutillgången regelmässigt kan antagas vara

rikligare än när varan avstods. — Såsom en civilbefälhavare framhållit måste

den av utredningen förordade principen i fråga om grunderna för ersättningens

bestämmande i de fall, då förnödenheten icke kan återanskaffas, tilllämpas

med en viss försiktighet. Skulle det sålunda med hänsyn till den

allmänna prisutvecklingen framstå som obilligt att använda återanskaffningsvärdet

vid den tidpunkt, när förnödenheten senast återanskaffats, bör

ersättningen jämkas efter vad prövas skäligt.

I formellt hänseende har från åtskilliga håll anmärkts att den grundläggande

ersättningsregeln i utredningens förslag icke avfattats så, att den i

alla avseenden ger uttryck åt vad enligt motiven varit avsett. Denna anmärkning

torde vara riktig. Avfattningen lär visserligen icke kunna missförstås,

såvitt angår ersättning vid utförande av tjänst eller ersättning för förnödenhet

som avstås av tillverkare eller förbrukare, men ordalydelsen är icke

lika tydlig då fråga är om ersättning till återförsäljare. Det kan nämligen

göras gällande att begreppet »nödvändiga kostnader vid återanskaffning»

icke avser annat än återanskaffningspriset eller m. a. o. i detta sammanhang

vad det enligt skäliga beräkningsgrunder skulle kosta återförsäljaren

att inom en snar framtid köpa och hemtaga samma slags förnödenhet, som

han tvingats avstå. Avsikten är emellertid, att återförsäljaren härutöver

skall ha ersättning för de nödvändiga kostnaderna i den egna rörelsen, d. v. s.

i princip för den del av hans kostnader för arbetslöner — däri inräknat

vederlag för egen arbetsinsats — omkostnader och skälig förräntning av

nedlagt kapital, som enligt allmänna kalkyleringsgrunder kan anses belöpa

på det avstådda partiet. Tillämpligheten av denna grundsats bör tydligt

framgå av lagen och jag förordar därför, att den av utredningen föreslagna

lagtexten jämkas i enlighet härmed.

Vidare föreslår utredningen att den nuvarande ordningen med i förväg

upprättade taxor, enligt vilka ersättning bör utgå, skall behållas. Häremot

synes icke vara något att erinra och förslaget tillstyrks därför. I anslutning

till vad en handelskammare anfört i denna sak må framhållas att fastställda

taxor givetvis avses bli omprövade, när däri upptagna pris icke längre motsvarar

skälig ersättning enligt nyss angivna grunder. För övrigt må i detta

sammanhang hänvisas till den i det följande närmare berörda regeln, att

ersättning under vissa förutsättningar kan bestämmas till högre belopp än

taxepriset.

För närvarande stadgar förfogandelagen, såsom förut anmärkts, att enligt

prisregleringslagen fastställda priser, d. v. s. normalpriser och av priskontrollnämnden

prövade individuella stoppriser, skall betraktas som taxepris.

Stadgandet gäller alltså icke stoppriser, som allenast grundar sig på

Kungl. Maj :ts beslut om allmänt prisstopp. Utredningen förordar emellertid,

att samtliga enligt prisregleringslagen gällande priser skall anses som taxepnser.

Avgörande för detta slåndpunktstagande är främst det tidigare berörda

kravet, att ersättning enligt förfogandelagen om möjligt bör motsvara

vad som kan erhållas vid frivillig försäljning. Därvid framhålls att stopp
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

priser — även om de icke är prövade — vanligen torde bättre än normalpriser

anpassa sig till det verkliga kostnadsläget, och att den möjligheten

alltid står öppen att hos priskontrollnämnden påkalla prövning av ett individuellt

stoppris. Allmänt understryker utredningen att, i den mån invändningar

kan göras mot att betrakta stoppriser som taxepriser, detta i samma

grad gäller normalpriserna. Slutligen betonas de praktiska fördelar som följer

med ett enhetligt system.

Flera av de remissinstanser som företräder det enskilda näringslivet har

mer eller mindre bestämt motsatt sig utredningens förslag. Främst gäller

detta utvidgningen beträffande sådana stoppriser, som ej prövats. Den avvisande

hållningen sammanhänger med farhågan för att de enligt prisregleringslagen

gällande priserna icke ger skäliga ersättningar vid förfoganden.

Enligt min mening är den nuvarande ordningen ändamålsenlig ur de synpunkter

som enligt vad förut sagts bör vara bestämmande för utformningen

av förfogandelagens ersättningsregler. Genom vad utredningen anfört har

jag vidare blivit övertygad om att samma synpunkter talar för att jämväl

ej prövade stoppriser bör betraktas som taxepriser. Utredningens förslag

tillstyrks därför. I anledning av handels- och industrikommissionens uttalande

må tilläggas att, därest det är ovisst huruvida stoppris finns eller vad

detta är, ersättningen bör bestämmas efter förut angivna allmänna beräkningsgrunder.

Då jag sålunda ansett mig böra tillstyrka utredningens förslag har jag

fäst avgörande vikt vid den tidigare omnämnda möjligheten till jämkning

av taxepris. Sålunda har utredningen behållit det nuvarande stadgandet, att

riksvärderingsnämnden må bestämma ersättningen till högre belopp än taxepriset,

då tillämpningen av detta på grund av särskilda omständigheter skulle

innefatta obillighet. Skulle det alltså visa sig att ett enligt prisregleringslagen

gällande pris är så lågt, att den enskilde icke får skälig ersättning enligt

de grunder som ansetts böra gälla vid förfoganden, kan han erhålla rättelse

genom en av riksvärderingsnämnden verkställd prövning av ersättningsfrågan.

Industriförbundets anmärkning mot stadgandets avfattning

torde ej böra föranleda någon omarbetning. Avfattningen har varit densamma

sedan stadgandets tillkomst och den överensstämmer med det språkbruk

som plägar användas, då fråga är om en skälighetsprövning.

I likhet med utredningen finner jag emellertid, att den nuvarande jämkningsregeln

bör utbyggas, såvitt angår förfoganden som innebär

produktions-, lagrings- eller forslingsålägganden. Det

bör uppmärksammas att enligt de för priskontrollen gällande direktiven en i

och för sig skälig prishöjning ofta icke medges, därför att utförd lönsamhetsberäkning

visar att verksamheten inom företaget eller branschen i dess helhet

ändock lämnar skälig avkastning. Vidare må erinras att utgångspunkten

för en sådan beräkning är rationellt arbetande företag. Till följd härav kan

fall inträffa där taxepriset icke täcker företagarens nödvändiga kostnader.

Under i övrigt fria förhållanden kan företagaren förebygga onödig förlust

t. ex. genom att nedlägga tillverkningen, men denna möjlighet står honom

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

icke till buds vid ålägganden enligt förfogandelagen. Såsom utredningen anfört

måste det anses strida mot vedertagna rättsgrundsatser att tvinga någon

att frambringa förnödenheter eller utföra tjänster utan att ersätta honom för

de kostnader han åsamkas i samband därmed. Enligt min mening föreligger

här skäl för att avvika från de för prisregleringen gällande normerna. Visserligen

har priskontrollnämnden motsatt uppfattning, men detta får ses i

belysning av nämndens principiella inställning, att förfogandelagen skall

tjäna också rent prispolitiska ändamål. Farhågan för att en särbestämmelse

i antydd riktning skulle inbjuda företag att i spekulativt syfte nedlägga

tillverkningen av viktiga förnödenheter synes mig överdriven.

I utredningens förslag har denna särbestämmelse fått formen av ett tilllägg

till nu gällande jämkningsregel av innehåll, att vid produktionsålägganden

och därmed likställda förfoganden tillämpning av taxepris alltid skall

anses innefatta obillighet, därest den som drabbats av åläggandet icke får

ersättning för sina nödvändiga kostnader. Utformningen synes ändamålsenlig

och tillstyrks därför. I anledning av priskontrollnämndens yttrande må

framhållas att vid ett dylikt åläggande reklam- och försäljningskostnader

vanligen torde bli onödiga och sålunda icke omfattas av begreppet »nödvändiga

kostnader». — Slutligen bör i anslutning till vad riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap anfört betonas att den nya bestämmelsen icke

blir tillämplig i det fall att tillverkningen av en vara är avslutad, då beslut

om dess avstående meddelas, eftersom tillverkningen här skett utan att produktionsåläggande

förelegat.

Beträffande sådant förfogande som innebär att kronan

tager egendom i anspråk med nyttjanderätt föreslår utredningen,

att nuvarande beräkningsgrunder skall gälla. Upplåtaren bör sålunda

ha skälig ersättning för förlorad avkastning eller nytta samt för skada

eller avsevärd försämring, som den upplåtna egendomen lidit. Skäl synes

ej föreligga att frångå detta förslag. Uppenbarligen är det ogörligt att finna

en avfattning, som uttömmande anger alla de omständigheter vilka bör inverka

på ersättningens storlek. Det må dock understrykas, att ersättningen

icke heller i här avsedda fall inbegriper gottgörelse för annat än den enskildes

nödvändiga kostnader -—- d. v. s. förlorad avkastning eller nytta samt i förekommande

fall skada å själva förnödenheten — och alltså ej vederlag för

indirekta skador eller förluster. Ersättning i denna ordning kan sålunda icke

utgå för förlust, som uppkommer t. ex. därigenom att företagaren till följd

av upplåtelsen icke kan använda inneliggande lager av råvaror eller halvfabrikat.

I anslutning till redareföreningens utlåtande kan framhållas att, därest

av kronan nyttjad egendom vid återställandet är skadad, ägaren bör ha

skälig ersättning icke endast för reparationskostnaderna utan även för förlorad

avkastning eller nytta under reparationstiden. Med anledning av Skånes

handelskammares yttrande kan anmärkas att ersättning självfallet utgår

endast under förutsättning, att enskild efter därom meddelat beslut upplåtit

egendom till kronan. Skulle den enskilde genom annan statlig åtgärd

bli förhindrad att förfoga över sin egendom, exempelvis till följd av avspärr
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19. 81

ning för militära ändamål utan att egendomen tages i anspråk, har han alltså

icke rätt till ersättning i denna ordning. — Slutligen saknas enligt min

mening anledning att utbyta det hittills använda ordet »avsevärd» mot »onormal».

Likaså tillstyrks utredningens förslag om att behålla den nuvarande ersättningsregeln

beträffande skada som åsamkats förnödenhet till

följd av förfogandeförbud. Icke heller i detta sammanhang

bör utgående ersättningar innefatta gottgörelse även för indirekta skador

och förluster. Samma principer torde nämligen böra gälla här som vid

andra former av förfoganden.

Till sist finner jag i likhet med utredningen, att ersättningsreglerna i rekvisitionslagen

bör ändras så att de också i fortsättningen kommer att överensstämma

med förfogandelagens bestämmelser i detta hänseende.»

Motionerna 1: 346 och II: 451.

Enligt motionärernas mening bör vid förfoganden grundprincipen vara,

att full ersättning lämnas den, vars nyttighet tagits i anspråk. Det ter sig

därför betänkligt, att priser bestämda med stöd av prisTegleringslag utan

vidare lägges till grund vid ersättningens beräknande. Man vet mycket litet

om de förutsättningar och omständigheter, som kommer att påverka

dessa priser, och det är därför vanskligt att anknyta till dem i en förfogandelag.

Vid priskontroll kan den enskilde välja, om han önskar avstå från

sin nyttighet eller ej. I samband med ett förfogande råder däremot den

enskilde icke över den tidpunkt, då han skall avstå nyttigheten, och ersättningen

bör därför följa allmänna expropriativa grunder. Motionärerna yrkar,

att detta kommer till uttryck i lagtexten.

I anslutning till förslaget att — därest tillämpningen av taxepris på

grund av särskilda omständigheter skulle innefatta obillighet — riksvärderingsnämnden

må bestämma ersättningen till högre belopp, ifrågasätter

motionärerna, om icke ordet »må» bör utbytas mot »skall». Förstnämnda

ord giver nämligen vid handen, att här skulle vara fråga om en skönsmässig

bedömning.

Motionerna I: 392 och II: 497.

Motionärerna vänder sig mot utformningen av det stadgande, som reglerar

ersättningens storlek vid förfoganden med nyttjanderätt. Enligt förslaget

skall ersättning utgå bl. a. för skada eller avsevärd försämring, som

åsamkats den till kronan upplåtna egendomen. Enligt motionärernas åsikt

saknar rekvisitet »avsevärd försämring» självständig betydelse, varför de

hemställer att de citerade orden utgår.

C Bihang till riksdagens protokoll 195i. 9 samt. Havd. Nr 19.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Utskottet.

Förfogandelagen är icke avsedd att tillämpas annat än under utomordentliga

förhållanden. Det kan förutsättas, att försörjningsläget då vanligen

tvingar statsmakterna att i hela befolkningens intresse ingripa inom stora

delar av vårt samhällsliv. Bl. a. måste staten under tid, då fria marknadsförhållanden

icke råder, utöva en stark priskontroll på alla viktiga varuområden.

Det blir nödvändigt att söka förhindra en prisbildning, som i

otillbörlig grad påverkas av tillfällig brist och onormalt ökad efterfrågan.

Priserna bör i princip bestämmas enligt sedvanliga beräkningsgrunder. Vidare

kan det visa sig lämpligt att genom prisregleringsåtgärder avväga

tillverkningen och förbrukningen på ett ur folkförsörjningssynpunkt önskvärt

sätt. Av det sagda framgår att under kristider försörjnings- och prispolitiken

måste drivas efter enhetliga linjer. Såsom departementschefen

betonat är det därför naturligt, att prissättningen enligt förfogandelagen,

vars syfte är att trygga och tillgodose befolkningens och försvarets behov

av viktiga förnödenheter, samordnas med den prissättning, som allmänt

genomföres med stöd av prisregleringslagstiftning. Huvudregeln måste följaktligen

bli, att den som enligt förfogandelagen tvingats avstå förnödenhet

till kronan eller att utföra tjänst för kronans räkning bör ha ersättning,

motsvarande vad han kunnat betinga sig om han frivilligt avyttrat

förnödenheten eller utfört tjänsten. Med denna utgångspunkt torde med

fog kunna påstås att full ersättning kommer att utgå vid förfoganden. Gives

däremot begreppet »full ersättning» den innebörden, att den enskilde

sakägaren ej får komma i sämre ekonomiskt läge än om förfogandeåtgärden

icke vidtagits, ställer sig saken annorlunda. I så fall blir han nämligen berättigad

till gottgörelse för indirekta skador och förluster av olika slag. Vidare

skulle han kunna tillgodogöra sig spekulationsvinster. En dylik ersättningsregel

leder uppenbarligen till orimliga följder, och utskottet får bestämt

avvisa tanken på att ändra nu gällande principer i denna riktning.

Här bör för övrigt erinras att expropriationslagen tidigare stadgade, att vid

expropriation av fast egendom full ersättning skulle utgå till sakägaren,

men att denna regel genom lagändring år 1949 väsentligt uppmjukades.

Utskottet får därför avstyrka bifall till motionerna 1:346 och 11:451 i

denna del.

Utskottet finner de stadganden, som enligt propositionen skall tillämpas

vid bestämmandet av ersättningarnas storlek, väl avvägda. Den grundläggande

bestämmelsen, enligt vilken ersättning skall utgå inom vissa, ganska

snävt dragna allmängiltiga gränser och utan hänsyn till sakägarens egna

kostnader, kan väl förefalla betänklig ur sakägarens synvinkel, men den

anknyter till de för priskontrollen fastställda riktlinjerna och är därför

— såsom förut framhållits — önskvärd ur allmän synpunkt. Förslaget att

samtliga enligt prisregleringslag gällande priser skall betraktas som taxepriser

ansluter härtill och är därför enligt utskottets åsikt ändamålsenligt.

Förslaget har också den fördelen, att systemet med taxepriser kommer att

få ännu större utrymme än enligt nuvarande förfogandelag.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Att utskottet ansett sig kunna biträda propositionen sammanhänger med

att riksvärderingsnämnden, som avses bli högsta instans i alla ersättningsärenden,

icke blir strängt bunden av taxepriserna utan får en tämligen

vidsträckt jämkningsrätt. Sålunda kvarstår den nuvarande regeln, att

nämnden må bestämma ersättning till högre belopp än taxepriset, därest

tillämpningen av detta på grund av särskilda omständigheter skulle innefatta

obillighet. Vidare har denna regel påbyggts med stadgandet, att vid

produktionsålägganden obillighet alltid skall anses föreligga, om den enskilde

sakägaren icke genom taxepriset får ersättning för sina nödvändiga

kostnader. Över huvud förutsätter utskottet att riksvärderingsnämnden liksom

hittills kommer att handha sin uppgift på sådant sätt, att de enskilda

sakägarnas intressen vederbörligen tillgodoses.

Den i motionerna I: 346 och II: 451 framställda anmärkningen mot avfattningen

av nyss berörda jämkningsregel synes utskottet riktig. Regeln

bör vara så utformad, att riksvärderingsnämnden blir skyldig att jämka

utgående ersättning, så snart tillämpningen av taxepriset på grund av särskilda

omständigheter innefattar obillighet. Utskottet får därför förorda, att

ordet »må» utbytes mot »skall».

Däremot kan utskottet ej finna skäl föreligga att — såsom yrkas i motionerna

1:392 och 11:497 — låta orden »avsevärd försämring» utgå ur

det stadgande, som behandlar ersättningens storlek då egendom tages i

anspråk med nyttjanderätt. Möjligen kan sägas att uttrycket »avsevärd

försämring» såtillvida är överflödigt som det torde falla under det vidare

begreppet »skada». Uttrycket har uppenbarligen införts i lagtexten för att

utmärka, att särskild ersättning icke skall utgå för sådan försämring, som

egendom normalt undergår då den nyttjas för sitt ändamål under iakttagande

av tillbörlig aktsamhet. Uttrycket är sålunda icke meningslöst.

Under hänvisning till det anförda får utskottet avstyrka bifall till motionerna

1:392 och 11:497 i denna del.

VIII. Om beaktande av enskilds intresse vid försörjningsregleringar m. m.

Propositionen.

Efter en ingående behandling av denna fråga har utredningen stannat för

att de enskilda medborgarna i regel själva måste bära de ekonomiska förluster

som krisregleringar kan föra med sig.

Utredningen anser emellertid, att i särskilda fall förhallandena vid förfoganden

och krisregleringar i övrigt kan vara sådana, att det framstår som

orimligt att begära att den som genom ett statligt ingripande drabbas säiskilt

liårt ensam skall bära förlusten. Utredningen förordar därför, att såväl

i förfogandelagen som ransoneringslagen införes ett stadgande av innehåll

att — därest någon till följd av förfogande- respektive regleringsföreskrift

lider förlust för vilken ersättning icke i annan ordning utgår —

Kungl. Maj :t skall kunna tillerkänna honom skälig ersättning, under för
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

utsättning att förlusten är av den art och storlek att det icke kan rimligen

fordras att med hänsyn till förhållandena förlusten i sin helhet skall bäras

av honom.

Herr Andersson anser i likhet med utredningen, att fall kan uppstå, som

rimligen bör föranleda viss ersättning av statsmedel och som icke täcks av

lagstiftningens övriga ersättningsregler, men dessa fall måste bli så fåtaliga

att de icke motiverar särskilda lagbestämmelser. De föreslagna speciella

ersättningsreglerna kan enligt herr Anderssons mening befaras i onödan

ge upphov till grusade förhoppningar hos enskilda medborgare samt en

omfattande pappersexercis för dem och statliga myndigheter. Härtill kommer

att de närmare riktlinjerna icke kunnat uppdragas och det synes därför

icke tillfredsställande att, även om reglerna skall tillämpas restriktivt,

helt överlämna avgörandet till Kungl. Maj :t. Liksom hittills bör i de sällsynta

fall, då ersättning kan ifrågakomma, avgörandet träffas av Kungl. Maj :t

och riksdag gemensamt.

\ idare har utredningen föreslagit, att under närmare angivna förutsättningar

ägare av förnödenhet, beträffande vilken Kungl. Maj :t på grund av

knapphet eller väntad knapphet meddelat ransoneringsföreskrift, skall vara

berättigad att påkalla inlösen av sina förråd av förnödenheten. Rörande storleken

av den ersättning, som bör utgå till ägaren i sådant fall, förordas att

denne skall ha gottgörelse för sina självkostnader, d. v. s. de faktiska kostnaderna

för produktion eller inköp av det inlösta partiet, vari ersättning för

ägarens eget arbete inräknas. Såsom subsidiär regel bör stadgas att ersättningen

vid inlösen icke får överstiga vad som skulle utgått om kronan med

stöd av förfogandelagen exproprierat förnödenheten.

Endast ett par av remissinstanserna har haft något att erinra mot förslaget,

att Kungl. Maj :t i undantagsfall skall kunna besluta om särskild ersättning

för förlust, som uppkommit till följd av krisreglering eller förfogande. Sålunda

ansluter sig en av civilbefålhavarna till herr Anderssons ståndpunkt.

Enligt grossistförbundets mening är Kungl. Maj :t i statsrådet med hänsyn

till kravet på rättssäkerhet ej någon lämplig instans för att avgöra dessa

ersättningsärenden.

I fråga om den av utredningen förordade inlösenrätten i vissa fall har en

del remissinstanser anmält avvikande mening beträffande storleken av utgående

ersättningar.

Riksvärderingsnämnden kan icke helt ansluta sig till utredningens förslag.

Nämnden delar visserligen utredningens uppfattning, att ersättningen vid

inlösen icke skall inbegripa utebliven vinst, men enligt nämndens uppfattning

bör sakägaren likväl icke åsamkas förlust. I så fall bör i ersättningen

inräknas utöver de faktiska kostnaderna för produktion och återinköp

samt gottgörelse för eget arbete — lagringskostnader och i förekommande

fall transportkostnader. Nämnden utgår därvid från att i lagringskostnaden

inräknas även normal ränta. Väljs denna utväg, kommer handelsvinst i bemärkelsen

företagarvinst icke att utgå vid inlösen enligt allmänna ransoneringslagen

men väl enligt allmänna förfogandelagen.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap finner tillräckliga skäl ej

föreligga att bestämma ersättningen vid inlösen enligt ransoneringslagen till

lägre belopp än vid avstående enligt förfogandelagen. Nämnden framhåller

att, även om inlösen formellt sker efter framställning från varuägaren, denne

likväl i verkligheten kan befinna sig i ett tvångsläge t. ex. på grund av

brist på medel.

Grossistförbundet samt flertalet handelskammare ansluter sig till riksnämndens

uppfattning, att ersättningen vid inlösen enligt ransoneringslagen

skall bestämmas efter samma normer som ersättningen vid avstående enligt

förfogandelagen och att alltså full gottgörelse, innefattande även utebliven

handelsvinst, skall utgå. Handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län anmärker därvid, att inlösen i verkligheten är att jämställa med ett

tvångsvis gjort ingripande från statens sida.

Departementschefen har anfört i huvudsak följande.

»I föregående avsnitt har betonats, att förfogandelagens ersättningsbestämmelser

i princip tillkommit för att bereda den mot vilken ett förfogandebeslut

riktas rätt till ersättning för nödvändiga kostnader i samband med beslutets

fullgörande, men att han icke kan åberopa dessa regler för att få

gottgörelse för de indirekta förluster han lider genom beslutet. Ännu mindre

kan andra enskilda, som i ett eller annat avseende ekonomiskt förlorar till

följd av beslutet, få vederlag härför.

Under detta avsnitt behandlar utredningen frågan huruvida den blivande

fullmaktslagstiftningen genom särskild bestämmelse bör skapa en allmän

rätt till ersättning för enskilda, som i nyss nämnda fall

eller eljest till följd av ingrepp enligt lagstiftningen lider skada eller förlust.

Därvid redovisas för en mängd olika situationer, där en förfogande- eller

regleringsåtgärd kan förorsaka förluster för tillverkare, mellanhänder eller

förbrukare utan att dessa har någon möjlighet att domstolsvägen kräva skadestånd

av staten. Enligt utredningens mening kan med visst fog göras

gällande att samtliga medborgare bör bära de skadeverkningar som ett i

det allmännas intresse företaget ingrepp medför för någon medborgare. Vid

ett närmare övervägande finner emellertid utredningen denna tankegång

vara ogenomförbar i praktiken. Sålunda skulle det ofta vara omöjligt att

avgöra, om och i vilken mån ett ingrepp är till skada eller ej, och vidare

skulle en ordning med fullständig ersättning för alla ingrepp möjliggöra

skadeståndsanspråk i hittills okänd utsträckning. I utpräglade kristider

skulle så gott som varje medborgare kunna kräva ersättning av staten, och

en prövning av alla anspråk skulle nödvändiggöra en omfattande och dyrbar

apparat. Dessutom skulle de ekonomiska följderna för staten bli oöverskådliga.

Utredningen anser det därför ofrånkomligt, att de enskilda i regel själva

får bära de ekonomiska förluster, som kan uppstå till följd av förfoganden

eller krisregleringar. Enligt utredningens uppfattning bör dock denna

grundsats icke gälla helt utan undantag. Fall kan nämligen inträffa där

en med stöd av den förordade lagstiftningen vidtagen åtgärd drabbar en
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

staka medborgare så avsevärt mycket hårdare än andra, att det skulle framstå

som orimligt att låta honom ensam svara för förlusten. Utredningen föreslår

därför ett stadgande om ersättning i särskilda fall av

innebörd, att Kungl. Maj :t i sådana fall skall kunna bevilja ersättning efter

vad som prövas skäligt. Därvid understryks svårigheten att i förväg närmare

uppdraga de riktlinjer som bör tillämpas vid prövningen av dessa ersättningsfrågor;

omständigheterna i det särskilda fallet måste bli avgörande.

I likhet med utredningen finner jag det uteslutet, att de föreslagna lagarna

skulle upptaga en bestämmelse av innehåll att envar, vilken åsamkas

förlust eller skada genom en krisåtgärd, skulle vara berättigad till ersättning

härför av staten. Emellertid kan jag ej heller förorda ett stadgande,

vilket skulle möjliggöra ersättning av statsmedel åt enskild medborgare som

drabbats särskilt hårt av en krisåtgärd. Jag anser mig därvid kunna i huvudsak

instämma i vad herr Andersson i sin reservation anfört i detta hänseende.

Visserligen kan fall tänkas uppkomma, då särskild ersättning är rimlig,

men några allmänna riktlinjer kan svårligen uppdragas för bedömande

av ersättningsfrågor av detta slag utan dessa måste avgöras efter skälighelsprövning

i varje särskilt fall. Det kan också förutses, att ersättning kommer

att kunna beviljas endast i mycket liten omfattning. Det torde därför

icke vara lämpligt att i lagstiftningen intaga ett allmänt stadgande om ersättningsrätt.

Mot en sådan anordning synes med skäl kunna invändas att

den är ägnad att väcka falska förhoppningar hos den enskilde. I de fåtaliga

fall där en ersättning av denna natur framstår såsom rimlig, bör frågan

prövas av Kungl. Maj :t och riksdagen. Det kan framhållas, att även ett bifall

till utredningens förslag förutsätter en viss riksdagsbehandling av uppkomna

ersättningsfrågor, eftersom det ankommer på riksdagen att bevilja anslag

för ändamålet. Slutligen vill jag erinra, att utredningen i sitt förslag

till allmän förfogandelag medtagit vissa bestämmelser i gällande förfogandelag

till skydd för den enskilde. Det föreslås sålunda en föreskrift om att

det vid ingrepp enligt lagen skall tillses, att den vars rätt berörs icke lider

större förfång än omständigheterna föranleder. Vidare innehåller förslaget

ett stadgande av innehåll, att den som anser att en förfogandeföreskrift på

grund av särskilda förhållanden medför synnerlig skada eller olägenhet kan

ansöka om att få föreskriften upphävd eller ändrad. Jag anser därför att

det av utredningen föreslagna stadgandet om särskild ersättning för förlust

vid krisregleringar bör utgå ur lagstiftningen.

Utredningen har också sökt tillgodose de enskildas intressen vid försörjningsregleringar

genom ett inlösenförfarande. Sålunda har utredningen

i syfte att mildra de ogynnsamma verkningarna av krisregleringar

föreslagit, att det i nuvarande förfogandelag upptagna stadgandet om rätt

för sakägaren att inom angiven tid påkalla prövning av frågan, huruvida

beslagtagen förnödenhet skall inlösas av kronan eller ej, i viss mån ges motsvarande

tillämpning såvitt angår med stöd av ransoneringslagen genomförda

regleringar. Grundtanken i förslaget är att ägaren av en ransonerad

vara skall kunna begära att kronan inlöser varan samt att, om hans begä
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19. 87

rån icke bifalls inom 30 dagar, han därefter skall äga förfoga över varan

utan hinder av gällande ransoneringsföreskrifter. Det betonas emellertid

att en på detta sätt uppbyggd inlösenrätt av flera skäl icke kan göras ovillkorlig.

Sålunda finner utredningen det vara ur statsfinansiell synpunkt

ofrånkomligt, att inlösenrätten begränsas till förnödenheter, på vilka knapphet

råder eller kan befaras. Har ransonering av en vara tillkommit endast

såsom ett komplement till en bristreglering, kan det alltså icke bli tal om

inlösen av varan. Härjämte har utredningen ansett, att inlösenrätten bör

inskränkas till sådana fall, där regleringen medfört en betydande begränsning

i ägarens möjlighet att tillgodogöra sig värdet av förnödenheten och ej

förorsakat ägaren endast ringa men. Med hänsyn till att en på detta sätt

uppdragen gräns för inlösenrätten är ganska obestämd förordar utredningen,

att hithörande frågor i princip skall prövas av Kungl. Maj:t.

Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot en inlösemätt

av den innebörd utredningen förordat.

Enligt min mening innebär det av utredningen föreslagna inlösenförfarandet

en skälig avvägning mellan å ena sidan intresset att i görligaste män

begränsa de enskildas ekonomiska förluster och å andra sidan angelägenheten

av att staten icke ställs inför omfattande och till följderna oöverskådliga

ersättningsanspråk.

I fråga om grunderna för bestämmande av ersättning vid inlösen

har olika meningar gjort sig gällande. Utredningen anser, att ersättningen

i princip bör motsvara allenast ägarens faktiska kostnader för produktion

eller inköp jämte gottgörelse för ägarens eget arbete. Dessa grunder

är snävare än de som gäller vid förfoganden och enligt utredningens mening

är detta naturligt med hänsyn till att ett inlösenförfarande icke innebär^

att ägaren mot sin vilja avstår från en förnödenhet. Utredningens förslag

upptager även den bestämmelsen, att ersättningen vid inlösen aldrig

får överstiga vad som skulle utgått om förnödenheten avståtts till kronan

enligt förfogandelagen.--- _

Även i denna fråga anser jag mig böra biträda grundtanken i utredningens

förslag. Det torde icke vara tillrådligt att låta de beräkningsgrunder, som

avses skola gäila vid bestämmande av ersättning för en enligt förfogandelagen

avstådd förnödenhet, bli tillfullo tillämpliga vid ett inlösenförfarande.

Enligt min mening kan icke med rätta påstås att ett sådant förfaiande är

att jämställa med ett tvångsingripande från statens sida. Principen bör vara,

att ersättningen åt den som själv begärt att få eu honom tillhörig förnödenhet

inlöst av kronan icke skall fastställas till högre belopp än som motsvarar

hans verkliga kostnader och alltså icke inbegripa företagarvinst. Såsom utredningen

antytt skulle en på detta sätt utformad ersättningsregel icke uppmuntra

ägare av ransonerade varor att försöka bli av med sina lager genom

att hembjuda dem till kronan. Tvärtom kommer det att ligga i deras intresse

att själva söka avsätta eller använda lagren för att icke gå miste om

sin vinst. Härigenom minskas avsevärt risken för att staten plötsligt skulle

försättas i det läget att behöva antingen inlösa stora varupartier eller helt

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

eller delvis häva en påbjuden ransonering. I anslutning till priskontrollnämndens

och riksvärderingsnämndens yttranden finner jag mig dock böra

förorda, att lagtexten får en något annorlunda avfattning. Det bör tydligt

framgå, att ägarens kostnader skall beräknas efter anskaffningsvärdet och

att i dem ingår även de lagrings- och transportkostnader som ägaren kan

ha haft.»

Motionerna 1:391 och 11:499 samt 1:392 och 11:497.

I samtliga motioner hemställes att det av utredningen föreslagna stadgandet

om Kungl. Maj :ts rätt att i särskilda fall tillerkänna enskild medborgare

ersättning av statsmedel matte införas i förfogande- och ransoneringslagarna.

Motionerna I: 346 och II: 451.

Motionärerna biträder nyss berörda hemställan, varjämte de ifrågasätter,

om icke ersättningsgrunderna vid inlösen bör vara desamma som vid förfogande.

Eftersom kronan kan välja om inlösen skall ske eller ej, synes några

risker ur statsfinansiell synpunkt icke föreligga.

Utskottet.

I samband med den kristidshushållning, som under de båda världskrigen

genomfördes av statsmakterna, tillfogades enskilda medborgare indirekta

förluster och skador av det mest skiftande slag, utan att ersättnings- eller

skadeståndsskyldighet uppkom för staten. Principen var sålunda, att de enskilda

själva fick bära dessa ekonomiska bördor. Varje tanke på att i anslutning

till den blivande fullmaktslagstiftningen ändra denna princip och skapa

en allmän ersättningsrätt måste avvisas. Såsom departementschefen framhållit

skulle detta leda till oöverskådliga följder för staten och samhället.

Utskottet vill ingalunda bestrida, att fall kan uppstå, där det på grund av

omständigheterna skulle framstå som särskilt obilligt att icke tillerkänna

en enskild medborgare ersättning av statsmedel, men enligt utskottets mening

bör beslutanderätten i dylika frågor icke tillkomma Kungl. Maj :t ensam.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att det slutliga avgörandet

bör ligga hos riksdagen. Enskild rätt kan knappast bli lidande härpå.

I fall där Kungl. Maj :t avböjer att genom proposition föreslå riksdagen

att anvisa medel för utbetalning av ersättning som begärts av enskild, finnes

möjlighet att motionsvägen draga frågan under riksdagens prövning.

Under hänvisning till det anförda får utskottet avstyrka bifall till motionerna

I: 346 och II: 451, I: 391 och II: 499 samt I: 392 och II: 497 i denna

del.

Däremot synes intet vara att erinra mot förslaget att ägare av ransonerad

förnödenhet under närmare angivna förutsättningar skall vara berättigad

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

att hos Kungl. Maj :t begära inlösen av sina förråd av förnödenheten. Förslaget

har också godtagits av remissinstanserna. Delade meningar råder

emellertid om storleken av den ersättning, som bör utgå i samband med

inlösen. Från några håll har gjorts gällande att ersättningen bör vara densamma

som om förnödenheten avståtts enligt förfogandelagens bestämmelser.

Såsom framgår av framställningen under föregående avsnitt innebär

detta, att ägaren skulle få minst samma ekonomiska utbyte som om han

sålde förnödenheten på allmänna marknaden. Härav skulle i sin tur följa,

att innehavare av förnödenheten ofta skulle finna det fördelaktigt att vända

sig till kronan med begäran om inlösen i stället för att söka avsätta förnödenheten

på vanligt sätt. Det är visserligen riktigt — såsom antydes i

motionerna I''. 346 och II; 451 — att kronan kan vägra inlösen och att därför

några statsfinansiella svårigheter icke behöver uppstå, men i så fall kommer

förnödenheten att undantagas från gällande regleringsföreskrifter. Vilka

vådor detta kan medföra för folkhushållningen — särskilt i ett skärpt

krisläge — ligger i öppen dag. Ur nu angivna synpunkter är det sålunda angeläget

att utforma ersättningsregeln så, att den enskildes intresse av att

själv söka avyttra eller använda förnödenheten inom regleringens gränser

kvarstår. Med hänsyn härtill torde den i propositionen anvisade lösningen,

i princip innebärande att ägaren får avstå från företagarvinsten men i övrigt

får ersättning för sina kostnader, vara den bästa.

IX. Om formerna för bestämmande av ersättning enligt en

fullmaktslagstiftning.

Propositionen.

Departementschefen har i denna fråga uttalat följande.

»Vid prövning av ersättningsärenden enligt de under närmast föregående

båda avsnitt behandlade reglerna kommer säkerligen ofta både skiftande

och svårbedömda frågor att uppstå. Det är därför angeläget, att handläggningen

av dessa ärenden sker under betryggande former. Det ligger då nära

till hands att förorda en ordning, enligt vilken prövningen handhas av de

allmänna domstolarna. Ett närmare övervägande av spörsmålet leder emellertid

till att denna väg knappast är framkomlig. Såsom utredningen framhållit

är domstol sförfarandet i ett sammanhang som detta alltför omständligt

och tidsödande. Dessutom skulle handläggningen av dessa ärenden medföra

en avsevärt ökad arbetsbörda för domstolarna, och det skulle däiföi bli

nödvändigt att utöka deras personal för att undvika ytterligare tidsutdräkt.

Slutligen är det av vikt att prövningen sker under medverkan av ekonomisk

sakkunskap och sådan torde i allmänhet vara föga företrädd i våra domstolar.

På grund av det anförda biträder jag utredningens ståndpunkt att prövningen

av ersättningsfrågorna, såsom för närvarande gäller enligt allmänna

förfogandelagen, bör handhas av andra organ än de allmänna domstolarna.

Ur rättssäkerhetens synpunkt är det emellertid önskvärt att den enskilde

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

sakägaren — liksom annars vanligen är fallet i ärenden av detta slag — alltid

har möjlighet att få sina ersättningsanspråk prövade av två instanser.

En sådan ordning tillämpas enligt nu gällande förfogandelag endast såvitt

avser ersättningar, som utgår efter taxa. I dylikt fall skall nämligen myndighet,

som Kungl. Maj:t därtill utsett, i första hand fastställa ersättningsbeloppet,

varefter den enskilde sakägaren kan besvära sig över myndighetens

beslut hos riksvärderingsnämnden. Är däremot fråga om ersättning,

som icke utgår efter taxa, skall beloppet fastställas av riksvärderingsnämnden

såsom enda instans.

Enligt utredningens mening bör två-instanssystem göras tillämpligt för

samtliga fall, där ersättning skall bestämmas enligt den blivande fullmaktsJagstiftningens

regler. I anslutning härtill erinras om att enligt rekvisitionslagens

bestämmelser ersättning, som icke utgår efter

taxa, skall bestämmas av lokal värderingsnämnd (hästvärderingsnäinnd,

bilvärderingsnämnd, fartygsvärderingsnämnd eller allmän lokal värderingsnämnd)

såsom första instans, med rätt för parterna att överklaga meddelade

beslut hos riksvärderingsnämnden. Vidare framhålls att samma ordning

stadfästs i beredskapsförfogandelagen och civilförsvarslagen. Utredningen

förordar nu, att denna ordning skall gälla också såvitt angår den

allmänna förfogandelagen. Därvid betonas att de lokala nämnderna bör vara

väl lämpade att handlägga ersätlningsärenden enligt sistnämnda lag, eftersom

de förfogandeåtgärder som kan genomföras med stöd av de fyra lagarna

avser i huvudsak samma slags förnödenheter och tjänster. Förslaget

har bl. a. den fördelen, att lagbestämmelserna på detta område blir mer enhetliga,

varjämte lokalt betingade omständigheter lättare kan beaktas vid

tillämpningen av förfogandelagens ersättningsregler.

Utredningens förslag, som lämnats utan erinran av övervägande antalet

remissinstanser, synes mig väl ägnat att tillgodose rättssäkerhetens krav och

då även dess praktiska fördelar är påtagliga, finner jag mig i princip böra

biträda detsamma. Vad Kooperativa förbundet och telegrafstyrelsen anfört

därom, att en del ersättningsfrågor kan komma att avse så betydande värden

eller speciella förhållanden eller vara så invecklade att de icke lämpligen

bör anförtros åt de lokala värderingsnämnderna, har emellertid föranlett

mig att förorda en mindre jämkning i förslaget. Denna innebär, att ersättning

som icke utgår efter taxa skall bestämmas av riksvärderingsnämnden

som första och enda instans, därest parterna gemensamt hemställer

därom.

Beträffande sadan i förslaget till allmän förfogandelag omnämnd e rsättning

som utgår efter taxa föreslår utredningen, att den

nuvarande ordningen skall behållas. Utredningen har därvid avvisat tanken

på att efterbilda det i rekvisitionslagen föreskrivna förfarandet, som innebär

att ersättningsbeloppet skall fastställas av den rekvirerande myndigheten.

Såsom skäl åberopas att förfoganden till skillnad från rekvisitioner

i princip beslutes av Kungl. Maj :t och att det är naturligt att Kungl. Maj :t

också utser den myndighet som skall bestämma ersättningens storlek. Ingen

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

av remissinstanserna har motsatt sig utredningens förslag och icke heller

enligt min mening är anledning att frångå detsamma.

I fråga om sådan ersättning vid inlösen av förnödenhet som

kan utgå enligt förslaget till allmän ransoneringslag förordar utredningen,

att beloppet skall bestämmas av allmän lokal värderingsnämnd som första

och riksvärderingsnämnden som andra instans. Förslaget, som godtagits

av remissinstanserna, synes ändamålsenligt och tillstyrks därför.

Icke heller torde något vara att invända mot utredningens förslag, att de

lokala värderingsnämnderna skall behålla sin nuvarande

sammansättning.

Vad beträffar riksvärderingsnämndens sammansättning

innebär utredningens förslag ett par mindre ändringar i gällande

bestämmelser. Sålunda förordas att samtliga ledamöter skall utses av Kungl.

Maj :t och att alltså kommerskollegium och lantbruksstyrelsen icke längre

skall utse var sin ledamot. Med hänsyn till det nära sambandet mellan

prisregleringslagen och den föreslagna förfogandelagens ersättningsbestämmelser

har emellertid utredningen också övervägt att låta någon ledamot av

priskontrollnämnden ingå i riksvärderingsnämnden, vilket dock avvisas av

principiella skäl. Utredningen finner det nämligen vara mindre välbetänkt,

att statliga prisintressen på ett så påtagligt sätt blir företrädda i riksvärderingsnämnden.

Samma skäl åberopas mot tanken att låta försörjningskommissionerna

bli representerade i nämnden. — Den andra ändringen innebär,

att i lagen uttryckligen anges att till riksvärderingsnämndens ordförande

skall utses person som förvaltat något av rikets högsta domarämbeten,

varjämte en av de övriga ledamöterna skall ha utövat domarämbete.

Även i denna fråga biträder jag utredningens förslag. Utredningens ståndpunkt

att nämndens sammansättning i princip icke får bestämmas av särskilda

intressen — t. ex. prispolitiska eller försörjningspolitiska synes

mig riktig. Det är nämligen av vikt att den enskilde sakägaren icke bibringas

den uppfattningen, att nämnden har till huvudsaklig uppgift att tillvarataga

det allmännas intressen vid bestämmandet av den ersättning, som

skall utgå i samband med en mot honom riktad tvångsåtgärd. Nämnden

fullgör på detta område en domstols uppgifter, och dit hänskjutna frågor

skall prövas sakligt och objektivt inom ramen för de i lagen lämnade ersättningsreglerna.

Enligt min mening är utredningens förslag väl ägnat att

tillgodose dessa synpunkter. Vidare finner jag det naturligt att Kungl. Maj :t

—- såsom eljest är vanligt vid tillsättandet av viktigare befattningar inom

den centrala förvaltningen — utser samtliga ledamöter i nämnden. Uppenbarligen

har Kungl. Maj :t samma möjligheter som kommerskollegium och

lantbruksstyrelsen eller annan myndighet att tillse, att erforderlig sakkunskap

blir företrädd i nämnden. En sådan ordning synes mig innebära

garantier för att nämnden i sin helhet får en lämpligt avvägd sammansättning.

Icke heller anser jag det behövligt alt, utöver vad utredningen förordat,

i lagtexten angiva de kvalifikationer som ledamöterna i nämnden bör äga.

Vidare synes enligt min uppfattning tillräckliga skäl ej föreligga att utöka

det nuvarande antalet ledamöter.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Slutligen vill jag framhålla att vad tidigare sagts om det nära samband

som bör råda mellan den statliga priskontrollen och ersättningsbestämmelserna

i nu förevarande lagstiftning givetvis förutsätter att de olika värderingsnämnderna

vid utövningen av sin verksamhet förskaffar sig ingående

kännedom om de föreskrifter och riktlinjer som vid varje tillfälle gäller

för den statliga priskontrollen.»

Utskottet.

Vad i propositionen föreslagits lämnas av utskottet utan erinran.

X. Delegation av Kungl. Maj:ts befogenheter.

Propositionen.

Departementschefen har andragit följande.

»I olika sammanhang har framhållits att de fullmakter som enligt de blivande

allmänna förfogande- och ransoneringslagarna skall kunna lämnas åt

Kungl. Maj :t möjliggör betydande ingrepp i det enskilda näringslivet. Med

hänsyn härtill skulle det vara önskvärt, om Kungl. Maj :t fattar beslut om

alla åtgärder som bör genomföras med stöd av lämnade fullmakter och icke

överlåter avgörandet härutinnan på underordnade myndigheter. Erfarenheten

från de båda världskrigen visar emellertid, att denna princip ej kan

upprätthållas i praktiken. Ärendena blir nämligen så många och av så skiftande

natur, att de medför en arbetsbelastning som säkerligen icke kan bemästras

vid en central handläggning. En sådan ordning kan också befaras

leda till att prövningen av de olika frågorna icke blir tillräckligt noggrann

och omsorgsfull. På grund härav finner jag i likhet med utredningen, att

Kungl. Maj :t måste medges rätt att i viss utsträckning delegera sina befogenheter

enligt de båda lagarna på underordnade myndigheter och då i

främsta rummet på försörjningskommissioner och dem underställda lokalt

betonade organ.

Utredningens ståndpunkt, att omfattningen av Kungl. Maj :ts delegationsrätt

bör uttryckligen anges i de båda lagarna, synes riktig. Såsom utredningen

framhållit bör den ledande grundsatsen härvid vara den att sådana

åtgärder, som berör befolkningen i dess helhet eller mera påtagligt ingriper

i enskild rätt, icke får beslutas av annan än Kungl. Maj:t, under det att

andra mindre ingripande åtgärder, när så prövas erforderligt, enligt Kungl.

Maj .ts bestämmande kan få genomföras efter beslut av underordnad myndighet.

Enligt min mening är intet att erinra mot de riktlinjer, som utredningen

härutinnan uppdragit. Sålunda bör Kungl. Maj :t fatta beslut i alla

frågor, som avser införande av handels-, användnings- eller transportreglering,

meddelande av bestämmelser om auktorisation, införande av clearingförfarande

eller påläggande av prisutjämningsavgifter. Är fråga om förfogandeåtgärder

eller detaljregleringar bör hinder däremot ej möta för Kungl.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Maj:t att delegera sina befogenheter. I likhet med utredningen förutsätter

jag, att Kungl. Maj :t vid beslut om delegation också i största möjliga utsträckning

fastställer huvudlinjerna för de underordnade myndigheternas

arbete. Däremot kan jag icke biträda det av en handelskammare väckta förslaget

om att införa ett stadgande av innehåll, att dessa tillämpningsföreskrifter

bör utformas i samråd med företrädare för näringslivet. Enligt min

mening bör det ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra, huruvida ett sådant

samråd är lämpligt i ett visst läge eller ej.

Hittills anförda synpunkter hänför sig väsentligen till förhållandena under

tid, då riket icke befinner sig i krig eller överhängande krigsfara. Skulle

något av dessa båda fall inträffa, torde det — såsom utredningen och ett

par remissmyndigheter framhållit — bli ofrånkomligt med en mera vidsträckt

delegationsrätt än som förut förordats. Enligt min mening är det

emellertid icke nödvändigt att införa särskilda bestämmelser härom i de blivande

förfogande- och ransoneringslagarna. Den av utredningen omnämnda

administrativa fullmaktslagen torde nämligen väl fylla detta behov.»

Motionerna I: 346 och II: 451.

I motionerna understrykes vikten av att statsmakterna vid tillämpningen

av de blivande förfogande- och ransoneringslagarna icke alltför mycket avhänder

sig bestämmanderätten till förmån för underordnade myndigheter,

åt vilka tillämpningen delegeras.

Utskottet.

Enligt utskottets mening innebär vad i propositionen förordats en skälig

avvägning mellan å ena sidan vikten av att Kungl. Maj :t förbehåller sig beslutanderätten

vid tillämpningen av den blivande fullmaktslagstiftningen

samt å andra sidan det av praktiska skäl betingade kravet att Kungl. Maj :t

''delegerar sina befogenheter på underordnade myndigheter. Tillfredsställande

är att i lagarna klart utsagts, i vilka fall delegation får ske.

XI. Uppgiftsskyldighet m. m.

Propositionen.

Departementschefen har anfört följande.

»Sedan länge har den allmänna förfogandelagstiftningen upptagit bestämmelser

om skyldighet för envar att på anmodan av närmare angiven myndighet

uppge sitt innehav av viss vara m. m. ävensom angående rätt för

myndighet att — därest den uppgiftsskyldige vägrar att lämna begärd upplysning

eller det kan misstänkas att han försöker vilseleda myndigheten —

undersöka hans kontor o. dyl. samt granska hans handelsböcker och andra

affärshandlingar. Liknande bestämmelser har vanligen återfunnits i de rån.-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

soneringsförfaUningar, som gällt under andra världskriget och tiden därefter.

I dem har ofta dessutom föreskrivits att näringsidkare skall vara pliktig

föra de anteckningar, som kan finnas erforderliga för kontroll av regleringen.

Erfarenheten har visat, att bestämmelser av detta slag icke kan undvaras.

De behövs främst för att myndigheterna i kristider skall kunna planlägga

lämpliga åtgärder på folkförsörjningens område samt övervaka efterlevnaden

av meddelade regleringsföreskrifter. Utredningen har också förordat,

att de blivande allmänna förfogande- och ransoneringslagarna skall upptaga

stadganden, vilka i huvudsak har den innebörd som inledningsvis angivits.

Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot grundtanken i utredningens

förslag och även enligt min mening är den riktig, varför jag biträder

förslaget. I anledning av vad flygförvaltningen anfört vill jag framhalla,

att undersökning av kontor och andra affärslokaler samt granskning

av affärshandlingar får anses ingå som normala åtgärder i ett kontrollförfarande

av denna art. Med hänsyn härtill bör icke såsom förutsättning stadgas

att den uppgiftsskyldige vägrar lämna begärd uppgift eller att det skäligen

kan misstänkas att han söker vilseleda myndigheten. Kontrollåtgärderna

bör givetvis — såsom utredningen uttalat — i görligaste mån ske så att

de icke väcker onödig irritation. Vid utövningen av kontrollen bör också

tillses att den enskilde näringsidkaren lider minsta möjliga avbräck i sin

rörelse. Det synes emellertid knappast erforderligt att, såsom överståthållarämbetet

ifrågasatt, i lagtexten intaga särskilda bestämmelser härom utan bör

sådana inflyta i de instruktioner och anvisningar som vederbörande myndighet

kan komma att utfärda.»

Utskottet.

Anledning att frångå vad i propositionen föreslagits synes utskottet ej föreligga.

XII. Straff och andra påföljder m. m.

Propositionen.

Departementschefen har i huvudsak anfört följande.

»Det i tidigare sammanhang berörda förslaget att vid sidan av en allmän

förfogandelag tillskapa en särskild ransoneringslag har bl. a. den fördelen

att den splittring på olika författningar av de bestämmelser om straff och

andra påföljder för överträdelser av meddelade ransoneringsföreskrifter,

som nu finns, kan undanröjas. Genom att alla de stadganden som anses erforderliga

i detta hänseende upptages i den blivande ransoneringslagen kan

ernås att dessa bli mera överskådliga än för närvarande.

De av utredningen förordade straffbestämmelserna i de ifrågasatta

förfogande- och ransoneringslagarna anknyter till nu gällande före
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

skrifter. Utredningen har emellertid eftersträvat att utforma de nya bestämmelserna

i enlighet med principer som under senare tid antagits inom strafflagstiftningen.

Sålunda har brotten uppdelats icke endast i uppsåtliga brott

och brott begångna av oaktsamhet utan också efter brottsfallets svårhetsgrad.

Brottsgraderna är i princip tre, nämligen den normala brottsgraden,

ringa brott och grovt brott. Såvitt angår ringa brott och oaktsamhetsbrott

som ej är grovt ingår enligt utredningens förslag icke strängare straff än

böter i straffskalan. Avsikten är att i dessa fall möjliggöra sådan åtalseftergift

varom stadgas i 20 kap. 7 § rättegångsbalken samt beivrande genom

strafföreläggande. Ingen av remissinstanserna har haft någon erinran mot

de sålunda uppdragna riktlinjerna. Också enligt min mening är dessa väl

avvägda och jag har därför funnit mig böra tillstyrka, att de läggs till grund

för straffbestämmelserna i den föreslagna fullmaktslagstiftningen.

I anslutning till de av utredningen föreslagna bestämmelserna angående

straff för uppsåtliga brott kan erinras om den inom svensk straffrätt

gällande grundsatsen, att okunnighet om viss handlings straffbarhet

(rättsvillfarelse) icke friar den som begår dylik handling från straff. Denna

grundsats är emellertid icke helt utan undantag. Sålunda har i rättspraxis

fall förekommit, där en rättsvillfarelse bedömts som så ursäktlig att handlingen

kunnat lämnas straffri. Det finns ock inom specialstraffrätten enstaka

exempel på att lagstiftaren såsom förutsättning för straffbarhet ansett

sig böra uttryckligen kräva vetskap om att närmare angivet förfarande

är otillåtet. Straffbestämmelserna i allmänna förfogandelagen har utformats

på detta sätt. Enligt denna lag inträder nämligen straffskyldighet endast

i det fall att vetskap föreligger om den föreskrift som överträtts. Stadgandet

härleder sig från 1914 års förfogandelag, där straffbestämmelserna

dock huvudsakligen avsåg ansvar för den som saluhöll förnödenhet till

högre pris än det av myndigheterna fastställda maximipriset. Däremot saknar

de under andra världskriget utfärdade ransoneringsförfattningarna,

straffkungörelsen och straffskärpningslagen regelmässigt stadganden av

denna innebörd. Här gäller alltså i princip att obekantskap om meddelade

föreskrifter eller stadgade villkor icke kan lända till straffrihet. I utredningens

förslag till förfogandelag och ransoneringslag har den nuvarande skillnaden

i detta hänseende i stort sett behållits. Det kan emellertid ifrågasättas,

om det finns tillräcklig anledning att bestämma förutsättningarna för

straffbarhet olika för brott mot förfogandelagen och för brott mot ransoneringslagen.

Enligt min mening är de förfaranden som straffbeläggs i de

båda lagarna så närbesläktade, att hithörande bestämmelser bör vara enhetliga.

Då det gäller att avgöra vilken linje som bör följas, synes övervägande

skäl tala för att straffbestämmelserna utformas i enlighet med den

förut omnämnda grundsatsen inom straffrätten. Ingen av lagarna skulle

in. a. o. upptaga något uttalande av innebörd, atl vetskap om meddelade

föreskrifter eller villkor erfordras för att straffbarhet skall inträda. Det

torde icke behöva befaras, att rättssäkerheten härigenom skulle äventyras.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Ifråga om oakts am hetsbrotten synes grundtanken i utredningens

förslag vara att de grövre fallen av oaktsamhet skall straffbeläggas medan

ringare grad av oaktsamhet icke skall föranleda straff. Vidare har utredningen

förordat en uppdelning av de straffbara fallen i brott, som begås

av grov oaktsamhet, samt dylikt brott, som med hänsyn till omständigheterna

är att betrakta som grovt. Ur saklig synpunkt torde någon

erinran icke kunna riktas mot utredningens tankegång, men bestämmelserna

torde böra utformas annorlunda än utredningen förordat. Såsom riksåklagarämbetet

framhållit kan nämligen gränsdragningen mellan vanlig och

grov oaktsamhet vålla svårigheter vid rättstillämpningen. Vidare bör såsom

riksåklagarämbetet och Göta hovrätt anmärkt brottsbeteckningen grov oaktsamhet

som är grov undvikas. Den förekommer varken i strafflagen eller i

det förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14) som framlagts av straffrättskommittén.

I likhet med riksåklagarämbetet finner jag den bästa lösningen vara

att låta straffansvar i jjrincip inträda för den som begår närmare angiven

handling av oaktsamhet. För att icke det straffbara området skall bli alltför

vidsträckt synes emellertid undantag böra göras för sådana fall, där oaktsamheten

är ringa. En sådan ordning överensstämmer med numera antagna

principer inom straffrätten. Sålunda upptager 1951 års lag om trafikbrott ett

stadgande av denna innebörd, och i förutnämnda förslag till brottsbalk återfinns

samma regel bland de bestämmelser, som avhandlar de allmänna grunderna

för straffbarhet och straffrihet.

De av utredningen föreslagna straff skalorna vid uppsåtliga brott

— nämligen böter eller fängelse i högst sex månader såvitt angår den normala

brottsgraden, böter för ringa brott samt fängelse eller straffarbete i

högst två år för grovt brott —- synes mig väl avvägda och jag biträder därför

utredningens förslag härutinnan. Vad härefter angår den för oaktsamhetsbrotten

tillämpliga straffskalan bör denna enligt min mening i princip icke

upptaga strängare straff än böter. Härav följer bl. a. att bestämmelserna

om åtalseftergift skulle bli tillämpliga vid dessa brott. Emellertid kan också

vid oaktsamhetsbrott omständigheterna vara sådana, att bötesstraff framstår

som en alltför ringa påföljd. I de grova fallen måste möjlighet finnas att

ådöma frihetsstraff och detta krav tillgodoses bäst genom en särskild straffskala.

Sålunda bör lämpligen stadgas att, om ett oaktsamhetsbrott är grovt,

straffet är fängelse i högst ett år eller böter. Det förtjänar framhållas att

straffmaximum bestämts under hänsynstagande till vad strafflagberedningen

i sitt betänkande »Enhetligt frihetsstraff m. m.» (SOU 1953: 17) anfört

om straffskalor i specialstraffrätt.

I den av utredningen föreslagna och närmast från straffkungörelsen hämtade

bestämmelsen om husbondeansvar stadgas, att husbonde svarar

för brott, som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person,

liksom vore brottet begånget av honom själv, därest ej omständigheterna gör

sannolikt att brottet begåtts utan hans vetskap och vilja. Bestämmelsen

bör dock enligt utredningens mening icke vara tillämplig på grova brott. För
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr it).

97

slaget om husbondeansvar har rönt gensaga från olika remissinstanser och

då främst från företrädarna för det enskilda näringslivet. Sålunda har

gjorts gällande bl. a. att stadgandet skulle strida mot allmänt gällande straffprocessuella

grundsatser, enligt vilka bevisbördan åvilade åklagaren och icke

den tilltalade. Denna anmärkning kan väl vara riktig, såvitt angår större

delen av straffrättsområdet, men det finns dock en rad författningar —

exempelvis inom rusdryckslagstiftningen — där regeln om husbondeansvar

är intagen bland straffbestämmelserna. Erfarenheter från tiden för andra

världskriget visar, att motsvarande bestämmelse icke kan undvaras i förevarande

lagstiftning. En sådan bestämmelse får här också anses som mera

naturlig än eljest, eftersom det vid överträdelse av detta slag ofta är husbonden

som drar fördel av denna och därför framstår som den för vars

räkning överträdelsen begåtts. Jag anser mig därför böra tillstyrka utredningens

förslag att i lagstiftningen intaga ett dylikt stadgande, som bl. a.

är ägnat att hos företagarna inskärpa vikten av att övervaka de anställda, så

att dessa icke bryter mot meddelade föreskrifter. Förslaget bör emellertid

jämkas i vad gäller husbondens ansvar, då någon av hans anställda begått

ett grovt brott. Såsom riksåklagaren framhållit måste det anses otillfredsställande,

att husbonden i sådant fall skall vara helt straffri medan han kan

ådraga sig straffansvar om den anställde begår ett lindrigare brott. Det kan

emellertid icke anses påkallat att stadga lika strängt straff för husbonden

som för den anställde i det fall att denne begått ett grovt brott. Jag vill

därför i likhet med riksåklagaren förorda, att husbondeansvaret skall omfatta

också sådana av anställda begångna brott som är grova, men att straffel

vid husbondeansvar ej må överstiga fängelse i sex månader. I detta sammanhang

bör framhållas att, i den mån medverkansreglerna i 3 kap. strafflagen

blir tillämpliga beträffande brott mot straffbestämmelserna i den blivande

fullmaktslagstiftningen, husbonde på grund av vanlig delaktighet i

anställds grova brott kan komma att ådömas strängare straff än nyss sagts.

Slutligen kan i frågan om husbondeansvar erinras om att riksdagen i skrivelse

den 9 maj 1953 begärt utredning angående de allmänstraffrättsliga

problemen inom specialstraffrätten och om en översyn av gällande specialrättsliga

stadganden i förtydligande och enhetligande syfte. Det kan förutsättas,

att vid en dylik utredning frågan om husbondeansvaret och därmed

sammanhängande spörsmål kommer att närmare övervägas.

I likhet med nuvarande förfogandelag och straffkungörelsen upptager utredningens

förslag — närmast med denna kungörelse som förchild — bestämmelser

om förverkandepåföljd. Ingen av remissinstanserna

bär haft något i och för sig att erinra mot förslaget. För egen del vill jag

förorda, att reglerna om förverkandepåföljd i den blivande fullmaktslagstiftningen

utformas i enlighet med utredningens förslag. —----

Slutligen har utredningen förordat, alt bestämmelser om handelso

c h a n v ä n dnings f ö rbud upptages i den blivande ransoneringslagen.

Den huvudsakliga innebörden av nu gällande bestämmelser om han7

Jiihang till riksdagens protokoll 195b. 9 samt. 9 avd. ,Yr in.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

delsförbud är, att vederbörande centrala kristidsmyndighet äger förbjuda

den som idkar handel med ransonerad vara att saluhålla, försälja eller annorledes

överlåta sådan vara om han i väsentlig mån åsidosatt meddelad

ransonerings- eller prisbestämmelse. Talan mot myndighetens beslut kan

föras hos regeringsrätten. Förutsättning för förbud är att åtal väckts för

den gärning, å vilken förbudet grundas. Ogillas åtalet eller upphävs fällande

dom av högre rätt, skall förbudet omedelbart hävas av kristidsmyndigheten.

Det skall ingalunda förnekas, att en åtgärd av detta slag innebär ett betydande

och kännbart ingrepp för den mot vilken åtgärden riktas och att

tvekan kan råda huruvida den bör vara tillåtlig. Förhållandena kan emellertid

vara sådana, framför allt i ett skärpt krisläge, att en dylik åtgärd

framstår som nödvändig för att komma till rätta med den som vägrar att

lojalt följa meddelade ransoneringsföreskrifter. Det kan förutses att redan

vetskapen, att en så hård påföljd kan följa vid ransoneringsbrott, är i hög

grad ägnad att avhålla den enskilde från att bryta mot gällande föreskrifter.

Också kan antagas att tillvaron av en dylik föreskrift innebär ett skydd för

alla de näringsidkare som ställer sig meddelade föreskrifter till efterrättelse.

Av förarbetena till handelsförbudslagen framgår att vid tillkomsten av den

nuvarande ordningen eftersträvades att avväga bestämmelserna så att kravet

pa rättssäkerhet kunde upprätthållas utan att lagens syfte äventyrades.

Bl. a. ifrågasattes därvid att handelsförbud skulle få meddelas endast av

domstol eller ock att lagakraftvunnen fällande straffdom skulle föreligga,

innan kristidsmyndighet fick besluta dylikt förbud. Vidare dryftades att begränsa

rätten att meddela förbud till sådana fall, där den brottsliga gärningen

var att bedöma som grov. Det ansågs emellertid, att uppmjukningar av detta

slag kunde motverka ändamålet med lagstiftningen. Det kan nämnas att

första lagutskottet i sitt utlåtande över den blivande handelsförbudslagen

sammanfattningsvis uttalade, att enligt utskottets mening tillräckliga garantier

skapats för ett allsidigt och objektivt bedömande av frågor om meddelande

eller hävande av förbud.

De skäl som sålunda förestavat utformningen av den nuvarande lagstiftningen

på detta område har enligt min åsikt icke förlorat i styrka sedan

lagstiftningens tillkomst. På grund härav finner jag mig — trots de invändningar

som framkommit från en del remissinstansers sida — böra förorda

bifall till utredningens förslag, att bestämmelser om handelsförbud införs

i den blivande ransoneringslagen.

I utredningens förslag har emellertid nuvarande regler jämkats i några

hänseenden. Sålunda förordas att ett åsidosättande av meddelad prisbestämmelse

icke längre skall kunna föranleda handelsförbud. Visserligen har priskontrollnämnden

motsatt sig denna begränsning, men med hänsyn till den

av mig intagna ståndpunkten att den blivande fullmaktslagstiftningen icke

bör tillgodose prispolitiska intressen tillstyrker jag utredningens förslag.

Ä andra sidan förordas ett par utvidgningar. Sålunda kan enligt förslaget

icke endast sådan näringsidkare som driver handel med ransonerad vara

utan också den som i sin rörelse använder dylik vara förbjudas att salu
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

liålla eller överlåta förnödenhet som brottet avser. Detta betyder att hädanefter

t. ex. en jordbrukare, som i strid med gällande ransoneringsföreskrifter

avyttrat på sin fastighet utvunna produkter, skall kunna drabbas av

sådant förbud. Dessutom föreslås att näringsidkare, som bryter mot

meddelade ransoneringsbestämmelser skall kunna förbjudas att i rörelsen

använda förnödenhet som är föremål för brottet. Härav följer att t. ex.

en pensionatsinnehavare, som serverar kupongbelagda maträtter utan att

avkräva kupong, kan komma att förbjudas att använda ransonerade förnödenheter

i sin rörelse. Ytterligare skulle det bli möjligt att — därest

exempelvis handeln med skor är fri men förbrukningen av läder är reglerad

— förbjuda den skotillverkare som bryter mot läderransoneringen att i fortsättningen

använda läder i sin rörelse. Enligt min uppfattning ligger de sålunda

förordade utvidgningarna helt i linje med grundtanken i gällande

bestämmelser och jag får därför tillstyrka dem. I likhet med utredningen

anser jag mig emellertid böra framhålla, att handels- eller användningsförbud

icke bör tillgripas, när menliga följder för folkförsörjningen kan uppstå,

t. ex. genom att produktionen av en livsviktig förnödenhet avsevärt minskas.

Ej heller bör förbud ifrågakomma i sådant fall, där allvarliga svårigheter

för konsumenterna på en viss ort skulle uppstå genom förbudet.

Till sist bör nämnas att ett bifall till nu föreslagna bestämmelser förutsätter

en jämkning av stadgandet i regeringsrättslagens 2 § 14:o). Förslag

härom kommer att i annat sammanhang framläggas för riksdagen.»

Motionerna I: 392 och II: 497.

Motionärerna anser sig ej kunna till alla delar biträda vad i propositionen

föreslagits beträffande oaktsamhetsbrotten. Sålunda framhålles att enligt

förslaget den som förövar närmare angiven gärning av oaktsamhet skall,

där ej oaktsamheten med hänsyn till omständigheterna är att anse som

ringa, straffas med dagsböter. Motionärerna finner av ordalydelsen framgå,

att det åligger den tilltalade att visa att sådana omständigheter är för handen.

Denna omkastning av bevisbördan är icke tillfredsställande, och motionärerna

hemställer därför att stadgandet ändras. Vidare hänvisas till att

enligt förslaget påföljden vid de grova oaktsamhetsbrotten normalt är fängelse,

medan böter kan förekomma endast i undantagsfall. Enligt motionärernas

mening är det betänkligt att alltför mycket utvidga frihetsstraffets område

till de administrativa lagarna, och det torde här räcka med böter för

att ge eftertryck åt lagens efterlevnad. De yrkar, att lagtexten omarbetas i

enlighet härmed.

Motionerna 1: 346 och 11:451.

Enligt motionärernas åsikt är det icke någon större olägenhet att omforma

stadgandet om husbondeansvar så, att straffansvar inträder endast därest

omständigheterna gör sannolikt att brottet skett med husbondens vetskap

och vilja. Motionärerna hemställer alt denna omformning göres.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Motionerna I: 391 och It: 499.

Även i dessa motioner hemställes att stadgandet om husbondeansvar ändras

på sätt nyss angivits.

I anslutning till bestämmelserna om handels- och användningsförbud anför

motionärerna, att sådant förbud bör ifrågakomma endast om näringsidkaren

uppsåtligen i väsentlig mån åsidosatt gällande ransoneringsföreskrifter.

Det yrkas därför att bestämmelsen om förbud mot den som endast

av oaktsamhet brutit mot dylik föreskrift skall utgå. Vidare är det av hänsyn

till den enskildes rättsskydd angeläget, att ärenden angående handelsoch

användningsförbud handlägges av försörjningsorganen under betryggande

former, varför motionärerna hemställer om ett uttryckligt stadgande

att den, mot vilken sådant förbud överväges, skall beredas tillfälle att yttra

sig innan ärendet avgöres. Dessutom bör i instruktionerna för vederbörande

försörjningsorgan föreskrivas att minst en person, som förvaltat domarämbete,

skall deltaga i ärendenas behandling. Enligt motionärernas mening

bör riksdagen uttala önskemål härom.

Utskottet.

I annat sammanhang har betonats vikten av att de regleringsföreskrifter,

som myndigheterna i kristider funnit nödvändigt utfärda, blir åtlydda. Detta

gäller både för medborgarna i gemen och — i särskilt hög grad — för

näringsidkare och företagare. Förfogande- och ransoneringslagarna måste

därför upptaga bestämmelser, som möjliggör kännbara påföljder för överträdelser

av lämnade föreskrifter. Avgörande för påföljdens stränghet bör

vara icke endast den begångna förseelsens beskaffenhet och gärningsmannens

brottsliga vilja utan även krislägets art och svårhetsgrad. Enligt den

sedan andra världskriget gällande krislagstiftningen är påföljderna av tre

slag, nämligen straff, förverkande samt — för näringsidkare — handelsförbud.

I propositionen förordas att dessa påföljder skall behållas och häremot

torde i princip icke vara något att erinra.

Vad först angår straffbestämmelserna finner utskottet i likhet med departementschefen

eftersträvansvärt, att de utformas i nära anslutning till de

inom straffrätten i allmänhet tillämpade principerna. Uppdelningen i uppsåtliga

brott och brott begångna av oaktsamhet bör därför godtagas. Detsamma

gäller uppdelningen av de uppsåtliga brotten i tre olika grader —•

den normala brottsgraden, ringa brott och grova brott. Enligt utskottets mening

bör ej heller de i anslutning härtill förordade straffskalorna ändras.

Möjligen kan ifrågasättas, om fängelse bör ingå i straffskalan för de uppsåtliga

brotten av normalgraden. Det må emellertid beaktas att förslaget i

detta hänseende är mindre strängt än t. ex. nuvarande förfogandelag, enligt

vilken fängelse i två år kan följa på gärningar av detta slag. Utskottet an
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

101

ser det med hänsyn till den allmänna laglydnaden icke tillrådligt att helt

utesluta möjligheten att utdöma frihetsstraff för uppsåtligen förövat brott,

även om detta ej är att anse som grovt. Det kan tilläggas att strafflagberedningen

i sitt betänkande »Enhetligt frihetsstraff» (se SOU 1953: 17, s. 91 ff.)

förutsätter, att straffmaximum enligt förfogandelagen för dessa fall skall

vara fängelse ett år, samt att en straffskala, som ej upptager strängare straff

än böter, bör ifrågakomma endast vid bagatellartade brott, ordningsförseelser

o. d. Den i propositionen för uppsåtliga brott av normalgraden föreslagna

övre straffgränsen, fängelse i sex månader, synes ur nu angivna synpunkter

vara väl vald.

Det har icke varit fullt klart i vilken mån gärningar, som begåtts av oaktsamhet,

varit straffbara enligt hittills gällande ransoneringsförfattningar. Utskottet

finner det därför tillfredsställande, att denna fråga uttryckligen regleras

i de blivande lagarna. Genom att den ringa oaktsamheten undantagits

från det straffbara området och att straffet för vanlig oaktsamhet icke kan

bli strängare än böter torde stötande följder ej behöva uppkomma. Angående

den ringa oaktsamheten vill utskottet i anledning av vad anförts i

motionerna 1:392 och 11:497 framhålla, att ordalydelsen knappast giver

belägg för den av motionärerna framförda tolkningen. Lagtexten kan icke

gärna läsas på annat sätt än att det skall ankomma på domstolen att bedöma,

huruvida en ådagalagd oaktsamhet är ringa. Den tilltalade behöver

icke ens göra invändning därom. Här som eljest blir det åklagarens sak att

visa, att straffbar oaktsamhet föreligger. Såsom departementschefen framhållit

innebär stadgandet ingen nyhet. Motsvarande regel återfinnes i 1951

års lag om trafikbrott samt i 22 kap. 1 § förslaget till brottsbalk (se SOU

1953:14). — Icke heller torde anledning finnas att, såsom yrkats i nyssnämnda

motioner, borttaga fängelsestraffet ur straffskalan för de grova

oaktsamhetsbrottcn. Den i propositionen föreslagna straffskalan synes väl

avvägd. På grund av det anförda får utskottet avstyrka bifall till motionerna

1:392 och 11:497 i denna del.

Däremot anser utskottet, att vad som yrkats i motionerna 1: 346 och II: 451

samt I: 391 och II: 499 beträffande utformningen av stadgandet om husbondeansvar

i princip bör bifallas. Enligt utskottets mening strider den i propositinen

förordade avfattningen så påtagligt mot de straffprocessuella grundsatser

som enligt modern åskådning bör gälla, att det skulle innebära en allvarlig

olägenhet att avvakta den ifrågasatta utredningen på specialstraffrättens område.

Utskottet vill fästa uppmärksamheten på att regler om husbondeansvar

har införts i 1943 års lag om tobaksmonopol, där del emellertid för

straffbarhet fordras att brottet förövas med husbondens vetskap. Vidare

upptager 1948 års sjöarbetstidslag och 1952 års sjömanslag bestämmelser,

enligt vilka redaren i närmare angivna fall kan straffas för förseelse som

begås av befälhavaren. Förutsättning är dock, alt brottet skett med redarens

vetskap och vilja.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Den utformning av husbondestadgandet, som förordas i nyssnämnda motioner,

torde emellertid icke böra helt godtagas. Såsom framgår av lagrådets

yttrande över förslaget till 1938 års sjöarbetstidslag (se prop. nr 223/38 s.

202) kan nämligen en på detta sätt avfattad lagregel näppeligen anses förenlig

med gällande grundsatser inom straffprocessen, eftersom den icke skulle

få annat syfte än att underlätta åklagarens bevisskyldighet. Utskottet får

därför föreslå att stadgandet utformas så, att straffbarheten inträder om

brottet begås med husbondens vetskap och vilja. Med denna avfattning saknas

anledning att begränsa husbondens straffansvar till sex månaders fängelse.

Ej heller föreligger skäl att låta medverkansreglerna i 3 kap. strafflagen

vara tillämpliga, såvitt angår husbonden.

Frågan om den närmare avfattningen av förverkandereglerna vill utskottet

beröra i specialmotiveringen.

De i propositionen förordade bestämmelserna om handels- och användningsförbud

har i huvudsak samma innebörd som stadgandena i den sedan

år 1942 gällande handelsförbudslagen. Den viktigaste nyheten är, att det i

fortsättningen skulle bli möjligt att förbjuda näringsidkare att i sin rörelse

använda ransonerad förnödenhet. Mot de riktlinjer som härutinnan uppdragits

i propositionen har utskottet icke funnit anledning till erinran.

I anledning av vad yrkats i motionerna I: 391 och II: 499 må understrykas

att en av förutsättningarna för att handels- eller användningsförbud skall

kunna ifrågakomma är att näringsidkaren genom brottet i väsentlig mån

åsidosatt ransoneringsföreskrift. I enlighet härmed har i den föreslagna lagtexten

undantag gjorts för ringa brott och för oaktsamhetsbrott av normalgraden.

Enligt utskottets åsikt bör undantaget icke utsträckas till de grova

oaktsamhetsbrotten. Ett dylikt brott kan nämligen mycket väl innebära ett

väsentligt åsidosättande av meddelade ransoneringsföreskrifter. I detta sammanhang

förtjänar understrykas att handels- eller användningsförbud icke

är en ovillkorlig påföljd, utan att myndigheten har fri prövningsrätt i det

särskilda fallet.

Handläggningen av hithörande ärenden bör självfallet ske under betryggande

former. Det är därför naturligt att näringsidkaren alltid, när så är

möjligt, får tillfälle att yttra sig innan ärendet avgöres. Utskottet anser

emellertid icke erforderligt, att uttrycklig bestämmelse härom intages i lagen.

Ej heller finner utskottet lämpligt, att riksdagen uttalar några önskemål

i frågan, huruvida instruktionerna för vederbörande myndigheter bör

stadga att person, som förvaltat domarämbete, skall deltaga i ärende om

handels- eller användningsförbud. Denna fråga bör överlämnas åt Kungl.

Maj :t.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

103

D. Specialmotivering.

Förslaget till allmän förfogandelag.

9 §.

Enligt utskottets mening är paragrafens andra stycke svårbegripligt. Innebörden

lär vara att förfogandeförbud skall upphöra att gälla, om kronan icke

inlöser förnödenheten inom trettio dagar från den dag ägaren eller innehavaren

ansökt om förbudets hävande, dock att denna tidsperiod — för det fall

att ansökningen gjorts innan trettio dagar förflutit från det förfogandeförbudet

blev gällande — icke börjar löpa förrän efter utgången av sistnämnda

trettio dagar. Utskottet förordar, att stadgandet förtydligas i enlighet

härmed.

12 §.

Stadgandet i lagrummets andra punkt motsvaras i viss mån av bestämmelsen

i 8 § första stycket andra punkten gällande förfogandelag. Enligt denna

bestämmelse är emellertid den enskilde berättigad att vända sig direkt till

Kungl. Maj :t med begäran om hävande av meddelad förfogandeföreskrift.

Det bör nu uppmärksammas att i 17 § förslaget till förfogandelag införts en

allmän rätt för enskild sakägare att, med förbigående av mellaninstanser,

hos Kungl. Maj :t besvära sig över underordnad myndighets beslut i förfogandeärenden.

Godtages denna ordning, följer därav att nyssnämnda bestämmelse

i nuvarande förfogandelag förlorar sin egentliga betydelse. Med

hänsyn härtill och då det föreslagna stadgandet under 12 § andra punkten

icke utsäger annat än som ändock följer av allmänna rättsgrundsatser vill

utskottet förorda, att stadgandet utgår.

40 §.

I motionerna I: 391 och II: 499 framhålles att reglerna om förverkandepåföljd

i huvudsak oförändrade övertagits från tidigare krislagstiftning. Erfarenheter

från kristider visar, att dessa bestämmelser tillämpats synnerligen

oenhetligt men att domstolarna visat en stark tendens att jämka veder lagsbeloppen

eller helt befria från vederlagsplikt. Detta tyder på att domstolarna

ofta funnit full vederlagspåföljd oskälig även vid sådana ransoneringsbrott

som knappast kan anses som ringa. Enligt motionärernas mening bör

— därest man vill behålla huvudregeln om att fullt vederlag skall utdömas

där icke synnerliga skäl giver anledning till jämkning — i allt fall denna

regel uppmjukas när det gäller oaktsamhetsbrott, som icke är grovt. Det är

då rimligt, att vederlag utdömes endast där så prövas skäligt. Motionärerna

hemställer, att lagtexten skall ändras i denna riktning.

Utskottet. Enligt de bestämmelser, som i början av andra världskriget återfanns

i kristidsförfattningarna, hade domstolarna tämligen lria händer då

det gällde förverkandefrågor. Dessa fick nämligen då avgöras efter skälighetsprövning.

Erfarenheten visade emellertid, att bestämmelserna måste skär
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

pas, och efter hand erhöll de i huvudsak den utformning som de har i förslaget.

För närmare kännedom om denna fråga kan hänvisas till prop.

173/42 och 337/42. Det bör enligt utskottets mening icke ifrågakomma att

nu ändra dessa bestämmelser. Trots allt lämnar de — vilket också framgår

av motionärernas framställning — ett visst utrymme för skälighetsprövning

i det särskilda fallet. I vilken mån omständigheterna vid ett oaktsamhetsbrott

kan anses vara sådana, att gärningsmannen bör helt eller delvis befrias

{rån förverkandepåföljd, får överlämnas åt rättstillämpningen. På grund av

det anförda får utskottet avstyrka bifall till motionerna 1:391 och 11:499

i denna del.

Förslaget till allmän ransoneringslag.

3 §•

De i paragrafen lämnade bestämmelserna har behandlats under rubriken

»Lagstiftningens omfattning». Utskottet finner dock erforderligt att här ytterligare

beröra ett par frågor.

Första stj-cket 2) omfattar även befogenhet att meddela föreskrift av det

slag som avses i 1) samma stycke, varför sistnämnda punkt strängt taget är

överflödig. Lagtextens utformning kan emellertid försvaras av praktiska skäl.

Om sålunda i ett visst läge en så vidsträckt fullmakt som avses med punkt

2) icke behöves, kan av riksdagen lämnad fullmakt begränsas till att gälla

auktorisation enligt punkt 1).

Utskottet utgår från att förordnande enligt punkt 1) — i den utsträckning

förhållandena det medgiver -— får företräde framför förordnande enligt

punkt 2). De ofrånkomliga nackdelarna för det enskilda näringslivet blir

då mindre påtagliga, eftersom näringsidkare med samma förutsättningar i

princip blir likställda i fråga om möjligheten att erhålla auktorisation. Krisläget

kan dock oförmodat bli så allvarligt, att en auktorisation måste genomföras

utan att en sådan prövning varom förmäles i punkt 1) medhinnes. I

dylikt fall blir myndigheterna nödsakade att tillämpa punkt 2) och sålunda

åtminstone till en början — nöja sig med att meddela auktorisation för

de personer, som normalt kan förutsättas fylla de i punkt 1) uppställda

kraven, t. ex. medlemmar av en välkänd yrkessammanslutning. Förordnande

enligt punkt 2) kan vidare visa sig nödvändigt i sådant fall, där knappheten

på en förnödenhet är så stor att denna icke räcker för fördelning bland alla

de näringsidkare som fyller nyssnämnda krav (jfr 3 § andra stycket).

6 §■

I lagrådsremissen återfanns under denna paragraf stadganden av innehåll,

att clearingavgift och prisutjämningsavgift icke skulle få uttagas i

större omfattning än som prövades erforderligt för att syftet med avgiften

skulle uppnås (första stycket), att clearingavgift skulle bestämmas så att

näringsidkare, som importerade, frambringade eller tillverkade förnöden
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

heten icke förlorade intresset för att import, frambringande eller tillverkning

skedde till lägsta möjliga kostnad (andra stycket första punkten)

samt att clearingavgift icke skulle få användas för annat ändamål än för det

den uttagits.

I sitt utlåtande har lagrådet anfört, att stadgandet i första stycket icke

utsäger något annat än som även utan särskild bestämmelse måste anses

gälla. Det kan knappast anses behövligt att i lagtexten varna för det missbruk

av lagstiftningen det skulle innebära, om en dylik avgift uttoges i

större omfattning än syftet med densamma betingade. Enligt lagrådets åsikt

kan motsvarande sägas om föreskriften i andra stycket andra punkten. Även

denna regel måste anses tillämplig, såvitt icke undantag därifrån stadgas.

Innehållet i den — väl närmast instruktionella — föreskrift, som innefattas

i andra styckets första punkt, synes likaledes alltför självfallet för att föreskriftens

upptagande i lagen skall anses motiverad. Lagrådet hemställer

följaktligen, att dessa tre bestämmelser får utgå.

Med anledning av lagrådets uttalande har departementschefen i propositionen

framhållit, att bestämmelserna upptogs i lagrådsremissen för att

inskärpa vikten av att systemet med clearing- och prisutjämningsavgifter

icke får göras mera omfattande eller ingripande än som är oundgängligen

nödvändigt för att inom ramen för fullmaktslagstiftningen uppnå syftet

med sådan avgift. Med hänsyn till lagrådets ståndpunkt har departementschefen

emellertid icke velat motsätta sig, att bestämmelserna utgår.

I motionerna I: 392 och II: 497 yrkas att de i propositionen uteslutna bestämmelserna

åter intages.

Utskottet. De synpunkter, som i denna fråga anförts av lagrådet, biträdes

av utskottet. Enligt utskottets mening bör därför vad i nyssnämnda motioner

yrkats i denna del lämnas utan bifall av riksdagen.

41 §.

Vad utskottet anfört under 40 § förslaget till förfogandelag äger motsvarande

tillämpning beträffande förevarande §.

E. Övriga lagförslag.

Utskottet lämnar förslagen utan erinran.

F. Utskottets hemställan.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen i anledning

av vissa yrkanden i motionerna I: 346 och II: 451 samt

1:391 och 11:499 funnit vissa ändringar böra vidtagas i de

genom propositionen framlagda förslagen till allmän förfogandelag

och allmän ransoneringslag och med avslag å ej

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Andra lagutskotteis utlåtande nr 19.

mindre berörda motioner i övrigt än även motionerna I: 392

och II: 497, II: 496 och II: 498, såvitt motionerna avser ändring

i nämnda båda lagförslag — måtte för sin del antaga

förslagen med den ändringen att 9, 12, 19 och 39 §§ förslaget

till allmän förfogandelag samt 40 § förslaget till allmän

ransoneringslag erhåller följande lydelse:

Förslaget till allmän förfogandelag.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

9 §• 9 §.

Kan föreskrift varom förmäles i 3 § första eller tredje stycket antagas

bliva påkallad rörande viss förnödenhet, äger Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer, i avbidan på att sådan föreskrift meddelas, förbjuda

ägare eller innehavare av förnödenheten att förfoga över densamma

( förfogandeförbud).

Har ej inom trettio dagar från det

förfogandeförbud blev gällande ägaren

eller innehavaren förpliktats avstå

förnödenheten till kronan, och

ingiver han till den som meddelat

förbudet ansökan om dess hävande,

skall förbudet upphöra att gälla, där

ej sådant förpliktande sker inom lika

tid från utgången av nämnda

trettio dagar eller från det ansökningen

därefter ingavs.

12 §.

Vid meddelande och tillämpning

av föreskrift enligt 3—9 §§ skall tillses,

att den vars rätt därav beröres

icke lider större förfång än av omständigheterna

föranledes. Menar

någon att föreskrift på grund av särskilda

förhållanden för honom medför

synnerlig skada eller olägenhet,

må han till den som meddelat föreskriften

ingiva ansökan om hävande

eller ändring därav.

Har ej inom trettio dagar från det

förfogandeförbud blev gällande ägaren

eller innehavaren förpliktats avstå

förnödenheten till kronan, och

ingiver han till den som meddelat

förbudet ansökan om dess hävande,

skall förbudet upphöra att gälla, där

ej sådant förpliktande sker inom

trettio dagar från utgången av nyssnämnda

tid eller från den senare dag

ansökningen må hava ingivits.

12 §.

Vid meddelande och tillämpning

av föreskrift enligt 3—9 §§ skall tillses,

att den vars rätt därav beröres

icke lider större förfång än av omständigheterna

föranledes.

19 §. 19 §.

I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersättning

enligt 18 § bör utgå, skall taxa på nämnda pris upprättas. I taxa upp
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

an
-

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

tages pris med belopp, som bestämmes med tillämpning av de i 18

givna grunderna och med hänsyn till föreliggande omständigheter vid tiden

för taxans upprättande. Taxa skall gälla för riket eller för visst område av

riket.

Taxa upprättas av riksvärderingsnämnden. Gäller enligt lag om prisreglering

visst pris, skall så anses som om priset varit upptaget i taxa; dock skall

priset icke gälla som taxepris för annat område av riket eller i vidare mån

än priset är gällande enligt lag som nyss sagts.

Gäller taxepris för förnödenhet el- Gäller taxepris för förnödenhet eller

annat, som avses i 18 §, skall er- ler annat, som avses i 18 §, skall er
-

sättningen därför utgå efter nämnda

pris. Skulle tillämpningen av taxepriset

på grund av särskilda omständigheter

innefatta obillighet, må ersättningen

dock av riksvärderingsnämnden

bestämmas till högre belopp.

Vid förfoganden enligt 5—8 §§

skall tillämpning av taxepris alltid

anses innefatta obillighet, därest den

som drabbas av förfogandet icke genom

taxepriset erhåller ersättning för

sina nödvändiga kostnader.

sättningen därför utgå efter nämnda

pris. Skulle tillämpningen av taxepriset

på grund av särskilda omständigheter

innefatta obillighet, skall

ersättningen dock av riksvärderingsnämnden

bestämmas till högre belopp.

Vid förfoganden enligt 5—8 §§

skall tillämpning av taxepris alltid

anses innefatta obillighet, därest den

som drabbas av förfogandet icke genom

taxepriset erhåller ersättning för

sina nödvändiga kostnader.

över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan

ej föras.

39 §.

Husbonde ansvarar för brott varom

förmäles i 31—33 samt 35—37

§§, som begås av hans husfolk eller

i hans arbete antagen person, liksom

vore brottet begånget av honom

själv, därest ej omständigheterna göra

sannolikt att brottet skett utan

hans vetskap och vilja. I fall som

här avses må straffet ej sättas högre

än fängelse i sex månader, där

icke tillämpning av reglerna i 3 kap.

4 § strafflagen leder till strängare

straff.

39 §.

Husbonde ansvarar för brott varom

förmäles i 31—33 samt 35—37

§§, som begås av hans husfolk eller

i hans arbete antagen person, liksom

vore brottet begånget av honom

själv, där brottet skett med hans vetskap

och vilja.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Förslaget till allmän ransoneringslag.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

40 §.

(Utskottets förslag:)

40 §.

Husbonde ansvarar för brott varom

förmäles i 24—29 och 31—33 §§

samt 38 §, som begås av hans husfolk

eller i hans arbete antagen person,

liksom vore brottet begånget av

honom själv, därest ej omständigheterna

göra sannolikt att brottet skett

utan hans vetskap och vilja. I fall

som här avses må straffet ej sättas

högre än fängelse i sex månader, där

icke tillämpning av reglerna i 3 kap.

4 § strafflagen leder till strängare

straff.

B. att riksdagen måtte antaga de genom propositionen

framlagda förslagen till

1. lag angående tillägg till lagen den 27 november 1953

(nr 688) om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga

förhållanden (krigssjultvårdslagen); samt

2. lag om ändring i rekvisitionslagen den 30 juni 1942

(nr 583);

C. att motionerna 1:392 och 11:497, såvitt angår yrkandet

att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa

om utredning angående en särskild fullmaktslagstiftning

om import- och exportreglering, ej måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd;

D. att motionerna 1:392 och 11:497, såvitt avser yrkandet

att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa

om en utredning angående möjligheterna att tillskapa

ett särskilt av riksdagen utsett organ för medverkan vid tilllämpningen

av förfogande- och ransoneringslagarna, icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

E. att motionerna I: 391 och 11:499, i vad angår yrkandet

att riksdagen måtte uttala önskemål om att i instruktionerna

för vederbörande försörjningsorgan skall föreskrivas

att vid behandlingen av ärenden rörande handels- och användningsförbud

skall deltaga minst en person, som förvaltat

domarämbete, måtte anses besvarade genom vad utskottet

ovan i motiveringen (s. 102) anfört.

Stockholm den 30 mars 1954.

Husbonde ansvarar för brott varom

förmäles i 24—29 och 31—33 §§

samt 38 §, som begås av hans husfolk

eller i hans arbete antagen person,

liksom vore brottet begånget av

honom själv, där brottet skett med

hans vetskap och vilja.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten*, Sunne, Nils Elowsson,

Axel E. Svensson, Lundgren, Huss och Nils Theodor Larsson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo*, Nilsson i Göteborg,

fru Sandström, herrar Lundberg, Andersson i Alfredshem, Johansson i Södertälje,

Cassel och Larsson i Hedenäset.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

av fru Sandström samt herrar Cassel, Lundgren, Huss, Jacobsson i Igelsbo

och Sunne, vilka anfört följande.

I. vid utskottets hemställan under A.

A. beträffande vissa delar av utskottets motivering:

Vi anser, att de stycken under avsnittet »VII. Ersättningsgrunder vid förfoganden

enligt en allmän förfogandelag» i yttrandet s. 82 och 83, vilka börjar

respektive slutar med orden »Förfogandelagen är---— denna del»,

»Utskottet finner —---nuvarande förfogandelag» och »Att utskottet

— -— -— vederbörligen tillgodoses», bör ersättas med följande uttalande:

»Förfogandelagen är —--lika med utskottet---av olika slag.

En dylik regel skulle leda till orimliga ersättningsanspråk och utskottet måste

bestämt avvisa tanken på att ändra gällande förfogandelag i denna riktning.

Utskottet finner de stadganden, som enligt propositionen skall tillämpas

vid bestämmandet av ersättningarnas storlek, i stort sett väl avvägda. Den

grundläggande bestämmelsen, enligt vilken ersättning skall utgå inom vissa,

ganska snävt dragna allmängiltiga gränser och utan hänsyn till sakägarens

egna kostnader, förefaller dock utskottet något betänklig. I de enskilda fallen

kan nämligen den ersättningsberättigade genom en dylik generell regel

komma att åsamkas väsentliga förluster som icke är att hänföra till indirekta

skador.

Utskottet vill med hänsyn till de möjligheter till jämkning av ersättningarna

i vissa fall, som enligt propositionen föreslagits, biträda systemet med

taxepriser. Utskottet vill därvid särskilt framhålla att riksvärderingsnämnden,

som avses bli högsta instans i alla ersättningsärenden, icke skall anse

sig bunden av taxepriserna utan få en vidsträckt jämkningsrätt. Som sådan

särskild omständighet, enligt vilken nämnden må bestämma ersättning till

högre belopp än taxepriset, bör kunna betraktas det förhållandet att den

enskilde sakägaren icke genom taxepriset får ersättning för sina nödiga

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

kostnader. Detta synes böra gälla såväl för det fallet att en vara tillverkas

efter föregående produktionsåläggande som i det fall att förfogandebeslutet

kommer först efter det varan tillverkats.»

B. beträffande särskilda delar av förslaget till allmän

förfogandelag.

vid 1 §

Vi anser,

a) att

dels utskottets yttrande å s. 67 och 68 bort ha följande lydelse:

»Beträffande fullmaktslagar av det slag varom här är fråga gäller regelmässigt

att de kan sättas i tillämpning då riket kommer i krig eller krigsfara.

Att i detta sammanhang frångå denna ordning har heller icke ifrågasatts

från något håll. Olika meningar har däremot gjort sig gällande i frågan

om huruvida fullmaktslagarna skall kunna sättas i tillämpning även under

tid då riket icke befinner sig i krig eller krigsfara. Utredningens förslag, till

vilket departementschefen anslutit sig, innebär att lagarna kan tillämpas,

efter ett av riksdagen meddelat särskilt förordnande, även vid andra än av

krig eller krigsfara betingade förhållanden. Som skäl härför har bl. a. anförts

en del praktiska synpunkter. Genom att skapa möjlighet för Kungl.

Maj :t att använda sig av redan skriven lag helt eller delvis skulle ett mer

eller mindre omfattande lagstiftningsarbete inom Kungl. Maj:ts kansli kunna

undvikas, varjämte den ofta tidskrävande lagrådsbehandlingen skulle bli

överflödig. Varje dröjsmål med att vidtaga lämpliga åtgärder för att trygga

krigsmakten eller befolkningens behov anses kunna medföra att åsyftad verkan

icke uppnås. Vidare har framhållits att eftersom riksdagen enligt förslaget

är tvungen att i varje särskilt fall pröva de omständigheter som åberopas

för att fullmaktslagen skall få tillämpas, kommer tillfredsställande

garantier att erhållas för att den icke skall användas annat än då verkligt

behov föreligger.

Utskottet vill icke bortse från att departementschefens förslag kan medföra

en snabbare och mer arbetsbesparande handläggning för Kungl. Maj :ts

del, när ett ingripande enligt en fullmaktslagstiftning är nödvändig. Förslaget

kan emellertid väntas medföra att riksdagens prövning av huruvida lagstiftningen

helt eller till vissa delar i ett angivet läge bör tillämpas eller

icke kommer att bli tämligen formell. Det åligger nämligen Kungl. Maj :t ej

ens att fullständigt ange de skilda konkreta syften den begärda fullmakten

avser att tillgodose. En något säkrare kontroll, ehuru visserligen något tidsödande,

skulle ernås, om riksdagen, i varje särskilt fall där krig eller krigsfara

ej föreligger, tvingas taga ställning till ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag

om särskild fullmaktslag. Ett dylikt förfarande skulle även innebära ett

incitament för Kungl. Maj :t att lämna riksdagen en mer ingående redogörelse

för de orsaker som anses betinga särskilda förfogandeingripanden.

På grund av det anförda vill utskottet tillstyrka bifall till det i motionerna

I: 346 och II: 451 samt II: 498 framställda yrkandet, att den blivande

s. 111 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

111

fullmaktslagstiftningen över huvud taget ej skall få tillämpas under tid,

då riket ej är i krig eller krigsfara.

Härmed torde även det i motionerna 1:391 och 11:499 samt 1:392 och

11:497 framställda yrkandet, att lagarna skulle upptaga ett stadgande som

— såvitt angår tid som nyss sagts — på förhand inskränkte lagarnas tilllämplighet

till någon eller några befogenheter ävensom i motionen II: 496

framställt yrkande, få anses besvarat.

dels det stycke av utskottets yttrande å s. 71 och 72, som börjar respektive

slutar med orden »Vad slutligen---ny lag», bort utgå.

b) att utskottet bort hemställa, att paragrafen måtte få följande lydelse:

1 §■

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—9 §§ träda i tillämpning.

Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession,

som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke

vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna

alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt

andra stycket.

Vid krigsfara----Konungen upphävt.

Under tid---10—49 §§ tillämpas.

vid 2 §

Under åberopande av vår reservation vid 1 § anser vi, att utskottet bort

hemställa, att tredje stycket i 2 § måtte utgå ur förslaget.

vid 31—34 och 36—38 §§

Vi anser,

a) att de stycken i utskottets yttrande å s. 100 och 101, vilka börjar respektive

slutar med orden »Vad först---väl vald» och »Det har —---

denna del», bort ha följande lydelse:

»Vad först angår straffbestämmelserna finner utskottet i likhet med departementschefen

eftersträvansvärt, att de utformas i nära anslutning till de

inom straffrätten i allmänhet tillämpade principerna. Uppdelningen i uppsåtliga

brott och brott begångna av oaktsamhet bör därför godtagas. Detsamma

gäller uppdelningen av de uppsåtliga brotten i tre olika grader •— den

normala brottsgraden, ringa brott och grova brott. Enligt utskottets mening

synes dock de av departementschefen förordade straffskalorna vara

alltför stränga i vissa hänseenden. Utskottet finner det betänkligt, att frihetsstraffet

föreslagits få ett så stort utrymme. Hänsynen till den allmänna

laglydnaden torde ej kräva, att i en kristidslagstiftning av detta slag frihetsstraff

kan ådömas för uppsåtligt brott som icke är grovt samt för brott som

begåtts av oaktsamhet. Beträffande uppsåtliga brott av normalgraden samt

oaktsamhetsbrotten bör det räcka med bötesstraff.

På grund av det anförda vill sålunda utskottet — med bifall till vad som

yrkats i motionerna 1:392 och 11:497 i denna del —■ förorda, att frihetsstraff

må ådömas endast för de grova uppsåtliga brotten.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Förslaget att straff icke skall utdömas för gärning, begången av oaktsamhet

som är ringa, synes välbetänkt och tillstyrkes därför av utskottet. I denna

fråga må i anledning av vad anförts i motionerna I: 392 och II: 497 framhållas

att lagtextens avfattning knappast giver belägg för den av motionärerna

framförda åsikten, att här skulle vara fråga om en bevisbörderegel. Lagtexten

kan icke gärna läsas på annat sätt än att det skall ankomma på domstolen

att bedöma, huruvida en ådagalagd oaktsamhet är ringa. Den tilltalade

behöver ej ens göra invändning därom. Här som eljest blir det åklagarens

sak att visa, att straffbar oaktsamhet föreligger. Såsom departementschefen

framhållit innebär stadgandet icke någon nyhet. Motsvarande regel

återfinnes i 1951 års lag om trafikbrott samt i 22 kap. 1 § förslaget till brottsbalk

(se SOU 1953: 14).

b) att utskottet bort hemställa,

dels att 31—33, 37 och 38 §§ måtte få följande lydelse:

31 §.

Var som uppsåtligen i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av

denna lag, förfogar över, undansticker, skadar eller förstör förnödenhet eller

annat som föreskriften avser, dömes till dagsböter. Till enahanda straff dömes

den som uppsåtligen åsidosätter vad på honom ankommer för att fullgöra

föreskrift eller bestämmelse, som meddelats med stöd av 3—8 §§, eller

som uppsåtligen underlåter att fullgöra honom enligt 14 eller 15 § åliggande

skyldighet.

32 §.

Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet varom

förmäles i 26 §, straffes med dagsböter.

33 §.

Lämnar någon uppsåtligen vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt

26 § osann uppgift, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, till

dagsböter.

37 §.

Var som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att efterkomma anfordran

enligt 27 §, dömes till dagsböter.

38 §.

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat,

dömes, där han ej för brottet är underkastad ansvar enligt allmän strafflag,

till dagsböter.

dels att 34 § och andra stycket i 36 § måtte utgå ur förslaget.

C. beträffande särskilda delar av förslaget till allmän ransoneringslag.

vid 1 §.

Under åberopande av vår reservation vid 1 § i förslaget till allmän förfogandelag

anser vi, att 1 § bort ha följande lydelse:

s. 113 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19. 113

i §.

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—5 §§ träda i tillämpning.

Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den

riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke

vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla i den mån bestämmelserna

alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt

andra stycket.

Vid krigsfara---Konungen upphävt.

Föreskrift enligt---där angives.

Vid meddelande---omständigheterna föranledes.

Under tid---6—46 §§ tillämpas.

vid 3 §.

Vi anser, att det stycke i utskottets yttrande å s. 55, som börjar respektive

slutar med orden »I likhet — — — andra världskriget» bör ersättas med

följande uttalande:

»I likhet med departementschefen finner utskottet övervägande skäl tala

för att fullmaktslagstiftningen bör inrymma befogenhet för Kungl Maj :t att

förordna om auktorisation. Utskottet vill dock i detta sammanhang framhålla

att auktorisationstvånget, som innebär ett allvarligt avsteg från den

allmänna grundsatsen att alla medborgare skall få driva näring på lika villkor,

genom utskottets ställningstagande i fråga om under vilka förutsättningar

fullmaktslagstiftningen får tillämpas, endast kommer att förekomma

då riket befinner sig i krig eller krigsfara. Vidare bör anmärkas att departementschefens

förslag innebär ett framsteg i förhållande till hittills tilllämpad

praxis, eftersom Kungl. Maj :t icke får delegera sin befogenhet att

utföra auktorisation på underordnade myndigheter, något som ganska ofta

skedde under andra världskriget.»

vid rubriken »Om särskilda avgifter» samt 4—7 §§.

Vi anser,

a) att de stycken i utskottets yttrande å s. 56 och 57, vilka börjar respektive

slutar med orden »Också förslaget----andra synpunkter», »Till en

___uttaga prisutjämningsavgift», »Såsom departementschefen — -—

andra åtgärder» och »På grund----avsnitt hemställts», bör ersättas med

följande uttalande:

»Förslaget alt lämna Kungl. Maj:t fullmakt att i försörjningspolitiskt syfte

uttaga clearing- och prisutjämningsavgifter har rönt gensaga både inom utredningen

och av remissinstanser. De framförda invändningarna har varit

både av principiell art och av mer allmän natur. Sålunda har framhållits

att dylika avgifter i mångt och mycket är att jämställa med tullar varför

det nu förordade förslaget syntes betänkligt med hänsyn till vad som stadgas

i 60 § regeringsformen om riksdagens befogenhet att bestämma tullar.

Vidare befaras införandet av prisutjämningsavgifter lätt vara ägnat att medföra

så allvarliga handelspolitiska konsekvenser att det redan ur denna syn
8

Bihang till riksdagens protokoll 1954. 9 samt. 2 avd. Nr 19.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

punkt vore angeläget att riksdagen kunde medverka vid beslut härom. Även

rättssäkerhetssynpunkter har anförts som skäl för att riksdagen bör medverka

vid beslut om införande av här ifrågavarande avgifter.

Utskottet vill för egen del framhålla att uttagandet av clearing- och prisutjämningsavgifter

icke kan anses vara en uppgift som genom en fullmaktslag

bör överlämnas till Ivungl. Maj :t. Sambandet mellan skatter och tullar

å ena och clearing- och prisutjämningsavgifter å andra sidan är så intimt

att det skulle inge starka betänkligheter att underlåta att i varje särskilt

fall inhämta riksdagens samtycke för uttagande av dylika avgifter.

På grund av det anförda får utskottet tillstyrka bifall till det i motionerna

I: 391 och II: 499 samt I: 392 och II: 497 i denna del framställda förslaget.»

b) att utskottet bort hemställa att rubriken »Om särskilda avgifter» jämte

4—7 §§ måtte utgå ur förslaget.

vid 24—30, 32—34 och 38 §§.

Under åberopande av vår reservation vid 31—34 och 36—38 §§ i förslaget

till allmän förfogandelag anser vi, att utskottet bort hemställa

dels att 24—29, 33, 34 och 38 §§ måtte erhålla följande lydelse:

24 §.

Var som uppsåtligen saluhåller, mot vederlag utbjuder, överlåter, förvärvar,

använder eller ur sin rörelse uttager förnödenhet i strid mot föreskrift

eller villkor, som meddelats med stöd av 2 §, dömes till dagsböter. Till enahanda

straff dömes den som uppsåtligen frambringar, tillverkar, bereder

eller använder eller yrkesmässigt köper eller säljer förnödenhet i strid mot

föreskrift enligt 3 §.

25 §.

Lämnar någon uppsåtligen i ärende om utfående eller återkallande av

ransoneringsbevis eller i ärende om tillstånd som i 3 § sägs till myndighet

eller dess ombud osann uppgift, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,

till dagsböter.

26 §.

Var som uppsåtligen bryter mot vad i 13—15 §§ sägs eller obehörigen förskaffar

sig eller annan ransoneringsbevis, dömes, även om beviset är falskt,

till dagsböter.

27 §.

Den som, sedan för honom utfärdat ransoneringsbevis återkallats, uppsåtligen

använder beviset för förvärv av förnödenhet eller som uppsåtligen

obehörigen begagnar för annan utfärdat ransoneringsbevis, dömes till dagsböter.

28 §.

Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet varom

förmäles i 19 §, straffes med dagsböter. Till samma straff dömes den som

uppsåtligen underlåter att i anteckningar som i 19 § sägs införa uppgift,

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

som bort i sådana anteckningar införas, där underlåtenheten innebär fara i

bevishänseende.

29 §.

Lämnar någon uppsåtligen vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt

19 § osann uppgift eller inför någon uppsåtligen osann uppgift i sådana

anteckningar som avses i 19 §, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,

till dagsböter.

33 §.

Var som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att efterkomma anfordran

enligt 20 §, dömes till dagsböter.

34 §.

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat,

dömes, där han ej för brottet är underkastad ansvar enligt allmän strafflag,

till dagsböter.

38 §.

Den som uppsåtligen saluhåller, överlåter eller använder förnödenhet i

strid mot förbud varom förmäles i 36 §, dömes till dagsböter.

Är brott som i första stycket avses med hänsyn till omständigheterna vid

brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller straffarbete i högst

två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om

gärningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet.

Förövas gärning som i första stycket sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten

med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes

med dagsböter.

dels att 30 § samt andra stycket i 32 § måtte utgå ur förslaget.

II. vid utskottets hemställan under C.

Vi anser,

a) att det stycke i utskottets yttrande å s. 39, som börjar respektive slutar

med orden »Slutligen har---denna del», bort ha följande lydelse.

»I motionerna 1:392 och 11:497 har yrkats att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa om utredning angående särskild fullmaktslagstiftning

beträffande import- och exportregleringar. Motionärerna åberopar

bl. a. att någon fast praxis, innebärande att Kungl. Maj :t, såvitt syftet

ej är protektionistiskt, äger vidtaga erforderliga ingripanden icke torde

föreligga. I den mån en sådan praxis kan urskiljas kan det väl ifrågasättas

om den är förenlig med regeringsformen. I varje fall innebär det, med den

grundläggande betydelse som utrikeshandelns reglering numera fått för vårt

ekonomiska liv, en äventyrlig rubbning av den konstitutionella jämvikten

att utestänga riksdagen från allt inflytande på detta område. Utskottet vill, i

likhet med motionärerna och under hänsynstagande till att praktiska skäl

kan åberopas för att utrikeshandeln åtminstone i viss omfattning bör reg
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

leras av Kungl. Maj :t, förorda en särskild lagstiftning härom. En dylik lagstiftning

som bör utgå från riksdagens principiella medbestämmanderätt

kan väl inrymma möjlighet för Kungl. Maj :t att i fall av krig och krigsfara

vidtaga omedelbara ingripanden, ehuru det bör ankomma på riksdagen att

besluta inom vilka gränser, för vilka syften och på vilket sätt Kungl. Maj :t

må stadga import- och exportförbud. Utskottet får alltså tillstyrka bifall

till motionerna I: 392 och II: 497 i denna del.»

b) att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa om utredning angående särskild fullmaktslagstiftning om

import- och exportreglering.

III. vid utskottets hemställan under D.

Vi anser, att det stycke i utskottets yttrande å s. 74, som börjar respektive

slutar med orden »Vid denna---- dessa tillämpas», bort ha följande

lydelse:

»Utskottet vill i anledning av det i motionerna 1:392 och 11:497 framförda

yrkandet om utredning angående möjligheterna att skapa ett särskilt,

av riksdagen utsett organ för medverkan vid tillämpningen av de blivande

förfogande- och ransoneringslagarna framhålla, att då dylik medverkan från

riksdagen knappast kan bli aktuell, då riket befinner sig i krig eller krigsfara,

och utskottet i annat sammanhang avstyrkt departementschefens förslag

om att lagstiftningen skall kunna tillämpas i fredstid, synes motionernas

syfte i huvudsak redan ha tillgodosetts.»

IV. vid utskottets hemställan under E.

Vi anser, att det stycke i utskottets yttrande å s. 102, som börjar respektive

slutar med orden »Handläggningen av----Kungl. Maj:t», bör

ersättas med följande uttalande:

»Handläggningen av hithörande ärenden bör självfallet ske under betryggande

former. Det är därför naturligt, att näringsidkaren skall beredas tillfälle

att yttra sig innan ärendet slutligen avgöres. Enligt utskottets mening

är det dock icke erforderligt att intaga uttrycklig bestämmelse härom i lagen.

Uskottet anser emellertid, att ytterligare garantier för den enskildes

rättsskydd skulle skapas om vid ärenden angående handels- och användningsförbud

en person, som förvaltat domarämbete, finge deltaga.

Utskottet anser således, i likhet med vad som hävdas i motionerna 1:391

och 11:499, att Kungl. Maj :t i instruktionerna för vederbörande försörjningsorgan

bör intaga föreskrift om att i behandlingen av dessa ärenden

skall deltaga en person, som förvaltat domarämbete.»

s. 117 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

117

Innehållsförteckning.

Kungl. Maj:ts proposition.............................................. 1

Förslag till allmän förfogandelag...................................... 2

Förslag till allmän ransoneringslag .................................... 12

Förslag till lag angående tillägg till lagen den 27 november 1953 (nr 688)

om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden

(krigssjukvårdslagen) .............................................. 21

Förslag till lag om ändring i rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583).. 22

Motioner (1:346 och II: 451, 1:391 och 11:499, 1:392 och 11:497, 11:496,

It: 498)............................................................ 24

A. Inledning ........................................................ 25

Krislagstiftningen under världskrigen och tiden närmast efter dem ..... 25

Utredning angående ändrad krislagstiftning .......................... 26

B. Propositionens huvudsakliga innehåll................................ 28

C. Allmänna grunder för en ny lagstiftning............................. 30

I. Behovet av fullmaktslagar under krisförhållanden ............... 30

Propositionen................................................ 30

Motionerna 1:346 och 11:451.................................. 36

Motionerna I: 392 och II: 497 .................................. 36

Utskottet................................................... 36

II. Intressen som skall tillgodoses genom lagstiftningen............... 39

Propositionen................................................ 39

Motionerna I: 346 och II: 451.................................. 41

Utskottet................................................... 41

III. Lagstiftningens omfattning .................................... 42

Propositionen................................................ 42

Motionerna I: 391 och II: 499 .................................. 54

Motionerna I: 392 och 11:497 .................................. 54

Utskottet....................................... 54

IV. Faktiska betingelser för lagstiftningens tillämpning.............. 57

Propositionen................................................ 57

Motionen II: 498 ............................................. 65

Motionerna I: 346 och II: 451.................................. 66

Motionerna I: 392 och II: 497 .................................. 66

Motionerna 1:391 och 11:499 .................................. 66

Motionen II: 496 ............................................. 66

Utskottet................................................... 67

V. Giltighetstid och formella förutsättningar för lagstiftningens tillämpning

....................................................... 69

Propositionen................................................ 69

Utskottet................................................... 71

VI. Riksdagens medverkan vid tillämpning av lämnade fullmakter..... 72

Propositionen................................................ 72

Motionerna I: 392 och II: 497 .................................. 73

Utskottet................................................... 73

VII. Ersättningsgrunder vid förfoganden enligt en allmän förfogandelag. . 74

Propositionen................................................ 74

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Motionerna 1:346 och 11:451.................................. 81

Motionerna I: 392 och II: 497 .................................. 81

Utskottet................................................... 82

VIII. Om beaktande av enskilds intresse vid försörjningsregleringar m. m. 83

Propositionen................................................ 83

Motionerna 1:391 och 11:499 samt 1:392 och 11:497 ............. 88

Motionerna I: 346 och II: 451.................................. 88

Utskottet................................................... 88

IX. Om formerna för bestämmande av ersättning enligt en fullmaktslag
stiftning.

................................................... 89

Propositionen................................................ 89

Utskottet................................................... 92

X. Delegation av Kungl. Maj ds befogenheter....................... 92

Propositionen................................................ 92

Motionerna I: 346 och II: 451.................................. 93

Utskottet................................................... 93

XI. Uppgiftsskyldighet m. m....................................... 93

Propositionen................................................ 93

Utskottet................................................... 94

XII. Straff och andra påföljder m. in............................... 94

Propositionen................................................ 94

Motionerna I: 392 och II: 497 .................................. 99

Motionerna 1:346 och 11:451.................................. 99

Motionerna I: 391 och II: 499 .................................. 100

Utskottet................................................... 100

D. Specialmotivering................................................. 103

Förslaget till allmän förfogandelag.................................. 103

9 § .......................................................... 103

12 §.......................................................... 103

40 §.......................................................... 103

Förslaget bil allmän ransoneringslag................................. 104

3 § ......................................... 104

6 § .......................................................... 104

41 §.......................................................... 105

E. Övriga lagförslag.................................................. 105

F. Utskottets hemställan.............................................. 105

Reservationer .................................................... 109

547255. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1954:186 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän förfogandelag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten