Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående lika lön för män och kvinnor.

1954-02-16 · 7 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1954:2, Utlåtande i anledning av väckt motion angående lika lön för män och kvinnor.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 2—3.

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

1

Nr 2.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående lika lön för män

och kvinnor.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 75,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har fru Nilsson och herr Hagberg

1 Stockholm hemställt, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till

Kungl. Maj:t hemställa om förslag till lag på grundval av art. 23, moment

2 i den av Förenta Nationerna år 1948 antagna ''Allmän förklaring om de

mänskliga rättigheterna’; samt att sådant förslag framlägges i så god tid,

att lagen — vid bifall av riksdagen — kan träda i kraft under år 1955».

Artikel 23 moment 2 i förklaringen om människans rättigheter lyder:

»Envar har utan åtskillnad rätt till lika lön för lika arbete.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionen gjorda yrkandena,

får utskottet hänvisa till motionen.

Förklaringen om människans rättigheter antogs den 10 december 1948

av Förenta Nationernas generalförsamling »såsom en gemensam riktlinje

för alla folk och alla nationer, på det att varje individ och varje samhällsorgan

må under ständigt besinnande av denna förklaring sträva att i undervisning

och uppfostran befordra respekten för dessa fri- och rättigheter,

samt genom framstegsfrämjande nationella och internationella åtgärder

säkerställa ett allmänt och verksamt erkännande och iakttagande av desamma,

såväl bland medlemsstaternas egna folk som folken i områden

under deras överhöghet».

Frågan om lagfästande av likalönsprincipen har under senare år behandlats

av riksdagen i olika sammanhang.

Motioner i ämnet vid års riksdag (1: 140 och 11:235) och WHO ars

riksdag (II: 129) avslogs under huvudsaklig motivering, all frågan om lönesättning

borde avgöras genom fria förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden

och icke genom lagstiftning.

Vid Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens i Geneve

år 1951 fattades beslut bl. a. om eu konvention (nr 100) angående lika lön

för män och kvinnor för arbete av lika värde och en rekommendation

(nr 90) i samma fråga. Konventionen och rekommendationen underställdes

1!)ö2 års riksdag genom proposition nr 47. över konventionen och rekommendationen

hade delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet

inhämtat yttranden från socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

I liihang till riksdagens protokoll lt)5i. It sand. 2 avd. Nr 2 3.

opaginerad Kontrollera mot PDF

- Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

likalönskommittén, Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen,

tjänstemännens centralorganisation och \ rkeskvinnors samarbetsförbund.

1 samtHga dessa yttranden avstyrktes lagstiftning för genomförande av

likalönsprincipen.

Delegationen anslöt sig till den av samtliga hörda myndigheter och organisationer

uttalade uppfattningen, att konventionen icke borde biträdas

av Sverige, framför allt med hänsyn till att eu ratificering av konventionen

skulle innebära ett frångående av den dittills allmänt godtagna principen

om lätt för arbetsmarknadens parter att utan påverkan från statsmakterna

genom fria avtalsförhandlingar träffa överenskommelser om löneförhållanden.

Föredragande departementschefen avstyrkte i propositionen, att konventionen

ratificerades av Sverige, och anförde vidare:

»Vad rekommendationen i detalj innehåller bör övervägas av arbetsmarknadens

parter, särskilt det organ — arbetsmarknadens nämnd för kvinnoiragor

som tillsatts av Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareioreningen

gemensamt. Några åtgärder från statsmakternas sida med anledning

av rekommendationen finner jag med hänsvn härtill icke för närvarande

påkallade.

^ad slutligen beträffar frågan huruvida här förevarande internationella

reglering bör särskilt beaktas i samband med lönesättningen för statsanställda,

finner jag i likhet med delegationen, att bedömandet av denna fråga

bor anstå till dess den statliga kommitté — likalönskommittén — som sysslar

med hithörande spörsmål redovisat resultatet av sitt utredningsarbete.»

Andra lagutskottet anslöt sig i sitt av riksdagen godkända utlåtande,

nr 21, till vad föredragande departementschefen yttrat.

Vid 1953 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner (I: 320 och

II: 380) om förslag till lag på grundval av artikel 23 moment 2 i förenämnda

förklaring om människans rättigheter.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt utlåtande nr 5,

hänvisade till att 1952 års riksdag vid behandlingen av frågan om svensk

ratificering av konventionen angående lika lön för män och kvinnor för

arbete av lika varde anslutit sig till den av såväl föredragande departementschefen

som hörda myndigheter och organisationer hävdade uppfattningen,

att lagstiftning rörande den allmänna arbetsmarknadens lönesättning principiellt

icke borde förekomma. Utskottet fann ej anledning att frångå denna

uppfattning och hemställde, alt motionerna icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Riksdagen avslog motionerna.

Likalönskommittén har numera avlämnat sitt betänkande (SOU 1953: 18).

Kommittén har utrett likalönsprincipens genomförande inom den egentliga

statsförvaltningen och det statsunderstödda kommunala skolväsendet,

d. v. s. inom det statliga lönesystemet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

Kommittén (majoriteten) har — med utgångspunkt från den vid Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens 1951 antagna konventionen

om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde — för del

statliga lönesystemet formulerat likalönsprincipen som principen om lika

lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift.

I betänkandet anför kommittén hl. a. följande.

1 det statliga lönesystemet har principen om lika lön i samma befattning

genomförts. Däremot föreligger — i fråga om vissa tjänster vid fångvårdsanstalterna

och statens sinnessjukhus — den avvikelsen från likalönsprincipen,

alt för samma slags arbetsuppgifter har inrättats särskilda tjänster

för män och särskilda tjänster för kvinnor med placering av sistnämnda

tjänster i lägre lönegrad. Sin största räckvidd har likalönsprincipen emellertid,

när det gäller lönegradsplaceringen av sådana tjänster, som visserligen

inte är reserverade för kvinnor men som de facto uteslutande eller

huvudsakligen innehas av kvinnor och som inte har några direkta motsvarigheter

bland de tjänster, som uteslutande eller huvudsakligen innehas

av män. Vissa av dessa »kvinnliga» tjänster har vid jämförelse med »manliga»

tjänster en med hänsyn till arbetsuppgifterna alltför låg löneställning.

Detta gäller särskilt de »kvinnliga» tjänster, som är placerade under 10

lönegraden, vilken kan betecknas som den manliga bottenlönegraden.

De invändningar, som göres mot likalönsprincipen, hänföres av kommittén

till tre olika lönesättningsprinciper: behovslöneprincipen, prestationslöneprincipen

och marknadslöneprincipen. Tillämpningen av dessa principer

har medfört, att manliga befattningshavare placerats i högre lönegrad

än kvinnliga, oaktat arbetsuppgifterna varit likartade. Därvid har såvitt

angår behovslöneprincipen anförts, att gruppen manliga tjänstemän i

genomsnitt har större familjeförsörjningsbörda än gruppen kvinnliga

tjänstemän. Kommittén avvisar behovslöneprincipen som skäl mot genomförande

av likalönsprincipen. Lön bör betalas efter arbetet och oberoende

av arbetstagarens personliga förhållanden; utjämning av försörjningsbördan

bör ske genom skatte- och socialpolitiska åtgärder, som berör alla medborgare.

Med åberopande av prestationslöneprineipen har yrkats på en

generell lönereduktion för kvinnorna under hänvisning till att kvinnornas

arbetsinsats i genomsnitt är lägre än männens. Av kommittén gjorda undersökningar

visar, att — främst på grund av sjukledighetsfrekvensen —

arbetskostnaden är högre för gruppen kvinnliga statstjänstemän än för

gruppen manliga statstjänstemän. Kommittén anser emellertid, alt eu sådan

gruppindelning inte bör påverka den statliga lönesättningen. Även om kommittén

sålunda tar avstånd från eu kollektivt tillämpad prestationslöneprincip,

kan det enligt kommittén emellertid ifrågasättas, om inte det statliga

lönesystemet bör bättre anpassas efter den individuella arbetsinsatsens

värde. Enligt marknadslöneprincipen skall statstjänstemännens löner avvägas

så, att lönen för visst arbete i statstjänst så nära som möjligt ansluter

sig till den lön som på den privata arbetsmarknaden betalas lör likartat

arbete. Denna princips tillämpning är historiskt sett den främsta anledningen

till att vissa »kvinnliga» tjänster är lönegradsplacerade i strid

med likalönsprincipen. Kommittén avvisar marknadslöneprincipen och

finner del i princip riktigt, att inom del statliga lönesystemet lönegradsplaceringen

av de »kvinnliga» tjänsterna oberoende av den privata arbetsmarknadens

värderingar sker helt i överensstämmelse med likalönsprin
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

cipen. Detta föiutsätter en sa langt möjligt objektiv arbetsvärdering inom

det statliga lönesystemet. Även om man vid konstruerande av ett lönesystem

i överensstämmelse med likalönsprincipen bortser från den privata

arbetsmarknadens lönesättning för kvinnlig arbetskraft, kvarstår emellertid

frågan om marknadslöneprincipens inverkan när det gäller genomförandet

av likalönsprincipen. Kommittén anser att staten med tillbörligt

hänsynstagande till löneutvecklingen på den privata marknaden bör för sina

anställda bedriva en lönepolitik som syftar till att fullständigt genomföra

likalönsprincipen i det statliga lönesystemet.

Ett omedelbart genomförande av kommitténs likalönsprincip beträffande

ovan berörda tjänster vid fångvårdsanstalterna och statens sinnessjukhus

samt »kvinnliga» tjänster under 10 lönegraden skulle innebära en ökning

av statens kostnader för löner med ca 51 miljoner kronor per år. Därvid

bär inte räknats med någon kostnadsökning på grund av de förskjutningar

i löneställningen för »kvinnliga» tjänster i 10 och högre lönegrader, som

kan komma att föranledas av 10 lönegradens tillämpning som bottenlönegrad

för bade kvinnor och män. till kostnadsökningen för löner kommer

ökade kostnader för pensioner, övertidsersättning in. in. Det synes kommittén

vidare otrånkomligt, att en lönegradsuppflyttning av de »kvinnliga»

statliga befattningarna måste föra med sig lönejusteringar för motsvarande

befattningar vid landsting, städer och andra kommuner. De lönejusteringar,

som skulle föranledas av ändringarna i det statliga lönesystemet, har beräknats

medföra en ökning av löneutgifterna för landstingen med ca 30,

för städerna med ca 36 och för landskommunerna med ca 21 miljoner

kronor per år.

Med hänsyn till de stora förändringar i det statliga lönesystemet, som

likalönsprincipens fullständiga genomförande skulle innebära, synes det

kommittén naturligt, om principen inte genomföres på en enda gång. Redan

av denna anledning måste man sålunda räkna med att ett genomförande i

■\issa

bör genomföras i det statliga lönesystemet måste också ses i sitt sammanhang

med den kommunala och den privata sektorn av arbetsmarknaden.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén som sin mening, att målet bör

''ara likalönsprincipens fullständiga genomförande i det statliga lönesystemet.

Statsmakterna kan och bör genom successiva åtgärder i riktning mot

detta mål verka för ett fullföljande snarast möjligt av den redan påbörjade

utjämningen av lönerna för män och kvinnor.

En reservant i kommittén, riksdagsmannen Nils H. Theodor Larsson,

har i avgivet särskilt yttrande förklarat sig dela kommitténs uppfattning,

att lönen principiellt skall fastställas utan hänsyn till kön och att sålunda

tillhörigheten till ett visst kön inte i och för sig skall inverka på individens

lön. Däremot har reservanten icke anslutit sig till den av majoriteten omfattade

definitionen av likalönsprincipen utan ansett, alt denna borde ha

utformats alt avse lika lön för man och kvinrta för »likvärdig individuell

prestation». Med hänsyn härtill och på i yttrandet i övrigt anförda skäl har

reservanten ej heller anslutit sig till de åtgärder majoriteten föreslagit

för likalönsprincipens genomförande. Så t. ex. har reservanten icke funnit

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

givet, att vissa »kvinnliga» tjänster skulle lyftas till 10 lönegraden uteslutande

av den anledningen att för närvarande lägsta manliga löner på det

statliga området utginge efter nämnda lönegrad. Reservanten framhåller

härutinnan, att behovslöneprincipen spelat en avgörande roll vid lönesättningen

för män och att, såsom kommittén funnit, i lönen för de lägst kvalificerade

tjänsterna för män inom 10 lönegraden inginge en behovsfaktor,

d. v. s. att lönen satts högre än som skulle ha skett med hänsyn till enbart

arbetsuppgifterna. Vid en utrensning av behovshänsyn ur det statliga lönesystemet

borde enligt reservanten den del av männens löner som kunde

anses betingad av behovslöneprincipen falla bort och männens löner alltså

i motsvarande mån sänkas. Emellertid kunde man inte gärna tänka sig

en sådan sänkning, främst på grund av marknadslöneprincipen. Men om

man inte kunde bortse från marknadslönerna vid lönesättningen för män,

syntes det, fortsätter reservanten, inte rimligt att kvinnornas löner skulle

fastställas utan hänsyn till marknadslönerna.

Kommitténs betänkande har utsänts på remiss till berörda myndigheter

och till den privata arbetsmarknadens parter. Remisstiden har ännu icke

utgått.

Vad beträffar den enskilda arbetsmarknaden har frågan om lika lön för

lika prestation behandlats av en av Svenska arbetsgivareföreningen och

Landsorganisationen gemensamt tillsatt kommitté. Kommittén avgav i

december 1950 betänkande, vilket under titeln »Betänkande avgivet av

arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning» utkommit av trycket. I betänkandet

anför kommittén bland annat, att lönesättning efter kön är en

principiell orimlighet. En principiellt riktigare avvägning av lönerna skulle

enligt kommitténs mening underlättas, om man i ökad grad kunde anpassa

lönerna efter den individuella arbetsinsatsens värde för produktionen.

Härför fordrades emellertid en betydande omläggning av det svenska lönesystemet,

som karakteriserades av enhetliga lönesatser för stora grupper

med begränsat utrymme för individuell lönedifferentiering. Kommittén

ansåg sig icke kunna framlägga några konkreta rekommendationer rörande

införande av lönesättningsmetoder, som skulle vara bättre ägnade än de

nuvarande att medföra löneinkomstens avvägning efter den individuella

arbetsinsatsens värde. Detta vore en fråga, som måste lösas inom vaije

avtalsområde för sig på grundval av dettas speciella förhållanden. Kommittén

föreslog, att eu särskild nämnd för arbetsmarknadens kvinnofrågor

skulle tillsättas. Härom anför kommittén:

»Detta organ bör få till uppgift att iölja samhällets åtgärder i frågoi,

som beröra kvinnorna på arbetsmarknaden, med syfte att verka för att

dessa åtgärder utformas på ett ur kvinnornas och arbetsmarknadens synpunkt

lämpligt sätt. Det bör även i övrigt följa och stimulera till åtgärdei,

som äro ägnade att underlätta arbetet för den kvinnliga arbetskraften.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(> Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

Organet bör vidare genom propaganda i olika former söka påverka kvinnorna

i syfte att öka deras yrkesmedvetande och ambition. Därjämte bör det

ankomma på denna nämnd att söka sprida uppfattningen om könens likställighet

på arbetsmarknaden.»

Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen bar därefter

godkänt betänkandet och sålunda accepterat principen om lika lön för likvärdig

arbetsinsats. Godkännandet innebär emellertid icke, enligt en protokollsanteckning

vid sammanträde med organisationernas arbetsmark nadskommitté

den 27 februari 1951, att parterna tagit ställning till frågan om

en övergång till ett mera individualiserat lönesystem. Denna fråga finge

prövas med hänsyn till alla de konsekvenser eu sådan förändring av kollektivavtalens

uppbyggnad skulle medföra.

Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen har vidare

enligt utredningens förslag tillsatt en särskild nämnd för arbetsmarknadens

kvinnofrågor och förbundit sig att genom sina representanter i nämnden

utöva den verksamhet, för vilken riktlinjer uppdragits i betänkandet.

Nämnden är alltjämt i verksamhet.

Inom Tjänstemännens centralorganisation har frågan om likalönsprincipen

behandlats av en särskilt tillsatt kommitté, vars resultat redovisas

i publikation nr 1 i TCO:s skriftserie (Stockholm 1949). Kommittén uppställde

som mål likställighet för man och kvinna på arbetsmarknaden. Med

rätt till lika lön borde enligt kommittén förstås rätt till lika total arbetsersättning

för samma arbetsprestation, vare sig denna utfördes av man eller

kvinna, förbunden med fri konkurrens om yrken och tjänster. I fråga om

förslag till åtgärder begränsade sig kommittén i huvudsak till sådana, som

mera direkt borde åvila TCO och dess enskilda fackliga organisationer.

I tidskriften Sociala meddelanden, häfte nr 7 år 1953, redogöres i en

artikel Löneförhållandena för arbetare inom industrien år 1952 — för

vissa preliminära huvudresultat av socialstyrelsens undersökningar rörande

löneförhållandena för industriarbetare under år 1952. Enligt undersökningarna

har den nominella penninglönen för vuxna arbetare inom den egentliga

industrien under tiden 1939—1952 stigit med 193 procent för män och

225 procent för kvinnor. Mellan 1951 och 1952 redovisas en lönestegring

för samtliga manliga arbetare på 19 procent och för samtliga kvinnliga

arbetare på 18 procent.

Utskottet.

Förenta Nationernas förklaring om människans rättigheter har antagits

såsom eu gemensam riktlinje för nationella och internationella åtgärder.

Den innehåller bl. a. en deklaration om lika lön för lika arbete.

Likalönskommittén har i sitt nyligen avlämnade betänkande framhållit,

att principen om lika lön i samma befattning numera genomförts i det

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

statliga lönesystemet men att dock vissa avvikelser från likalönsprincipen

alltjämt föreligger. Kommittén har sammanfattningsvis uttalat, att den

påbörjade utjämningen av lönerna för män och kvinnor bör fullföljas

snarast möjligt genom successiva åtgärder. Betänkandet är för närvarande

föremål för remissbehandling. På den privata arbetsmarknaden har löneutvecklingen

gått i riktning mot större likställighet mellan män och kvinnor.

Parterna på arbetsmarknaden har principiellt anslutit sig till likalönsprincipen.

Däremot har de, då de i annat sammanhang än det nu förevarande

yttrat sig i frågan, avstyrkt, att den reglerades genom lagstiftning.

Utskottet ansluter sig till denna uppfattning och anser, att frågan bör lösas

genom fria förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 75, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 februari 1954.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Sunne, Nils Elowsson,

Axel E. Svensson, Lundgren*, Huss och Bengtson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Nilsson

i Göteborg, Lundberg, Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer, fröken Sandell,

herrar Königson och Larsson i Hedenäset.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.