Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

1954-04-13 · 118 sidor, varav 113 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 113 av 118 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1954:22, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

1

Nr 22.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om yrkesskadeförsäkring m. m. dels

ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 15 januari 1954 dagtecknad proposition, nr 60, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj :t under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

hållna protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade

förslag till

1) lag om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring samt

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)

om försäkringsavtal.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

om yrkesskadeförsäkring.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §.

Försäkring enligt denna lag är dels obligatorisk och dels frivillig.

Den obligatoriska försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten men

må på villkor som nedan sägs i stället ske i ömsesidigt försäkringsbolag,

som bildats för sådant ändamål och för vars förbindelser delägarna svara

med obegränsad personlig ansvarighet. Frivillig försäkring tecknas i riksförsäkringsanstalten

eller i dylikt bolag.

När i denna lag användes uttrycket försäkringsinrättning, avses därmed

riksförsäkringsanstalten eller bolag som nyss nämnts.

1 -—Bihang till riksdagens protokoll 195b. 9 samt. 2 avd. Nr 22.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

2 §.

Besvär och ansökningar prövas enligt vad nedan stadgas av försäkringsrådet,

som jämväl i övrigt har att med uppmärksamhet följa försäkringens

tillämpning och utveckling.

Grunderna för försäkringsrådets organisation och verksamhet bestämmas

av Konungen med riksdagen.

Obligatorisk försäkring.

Allmänna bestämmelser.

3 §.

Varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst är, såvida ej annat föranledes

av vad i 4 eller 5 § sägs, försäkrad för yrkesskada.

I den mån Konungen så förordnar skall den, som åtnjuter undervisning

vid anstalt för yrkesutbildning eller som eljest undergår yrkesutbildning

eller förberedande sådan utbildning eller deltager i praktisk yrkesorientering,

vid tillämpningen av denna lag anses som arbetstagare, ändå att han

ej är i tjänst hos annan.

Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna,

genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren. I

fall som avses i andra stycket anses den, som driver anstalten eller genom

vilkens försorg undervisningen eljest anordnas, såsom arbetsgivare.

4 §.

Från försäkringen undantages arbetstagare, som är gift med arbetsgivaren.

Jämväl arbetstagare, som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller

svågerlag med arbetsgivaren eller dennes make och som varaktigt lever i

hushållsgemenskap med arbetsgivaren, är undantagen från försäkringen,

dock endast såvida arbetstagaren ej är sjukpenningförsäkrad enligt 7 §

lagen om allmän sjukförsäkring. Med släktskap likställes adoptivförhållande.

Utföres arbetet för två eller flera arbetsgivares gemensamma räkning,

skall vad i första och andra styckena är stadgat om undantag från försäkringen

icke äga tillämpning, med mindre förutsättningarna därför äro uppfyllda

i förhållande till envar av arbetsgivarna.

5 §.

Konungen äger från försäkringen undantaga arbetstagare, som äro anställda

hos staten eller kommun och som på grund härav tillförsäkrats ersättningar

vid yrkesskada vilka finnas väsentligen motsvara försäkringsförmånerna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Konungen äger ock meddela sådana från lagens bestämmelser avvikande

föreskrifter som finnas böra gälla i anledning av att arbetstagare, vilka äro

anställda hos annan än staten, på grund av sin anställning äro tillförsäkrade

pensioner av statsmedel vid arbetsoförmåga till följd av yrkesskada

eller andra mot försäkringsförmånerna svarande förmåner, som helt eller

delvis bekostas av staten.

6 §.

Med yrkesskada förstås

a) skada till följd av olycksfall i arbetet;

b) skada, som eljest orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan

av ämne eller strålande energi; samt

c) i den mån Konungen så föreskriver skada, som annorledes än genom

olycksfall orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ensidiga,

ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, av fortgående, upprepat eller

ovanligt tryck, av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg

eller av buller eller smitta.

Med skada avses kroppsskada ävensom skada å konstgjord lem eller

därmed jämförlig anordning, som är i bruk för sitt ändamål.

Solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation i arbetsvalk ävensom

skada genom mekanisk inverkan under högst några få dagar anses städse

hava uppkommit genom olycksfall.

Till olycksfall i arbetet hänföres jämväl olycksfall vid färd till eller från

arbetsstället, såframt färden föranledes av och står i nära samband med

arbetsanställningen.

Skada, som orsakats av krigsåtgärd under krig vari riket befinner sig,

anses ej såsom yrkesskada.

7 §•

Har arbetstagare, som ådragit sig skada, varit utsatt för olycksfall i

arbetet, skall orsakssamband anses föreligga mellan olycksfallet och skadan,

såvida icke övervägande skäl tala däremot.

Vad som nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om arbetstagaren

i arbetet varit utsatt för inverkan, som avses i G § första stycket b) eller c).

8 §•

Yrkesskada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket,

anses hava inträffat den dag skadan yppades.

9 §.

Med årlig arbetsförtjänst avses, där ej annat följer av vad nedan sägs,

det belopp, vartill försäkrads inkomst av förvärvsarbete, utan hänsyn till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

övergående sjukdom, tillfälligt övertidsarbete eller annan särskild omständighet,

vid tid då skada inträffar kan antagas uppgå för år räknat.

Har hushållsarbete i hemmet hindrat försäkrad att utföra förvärvsarbete

i full utsträckning, skall efter vad som prövas skäligt hushållsarbetet likställas

med förvärvsarbete. Värdet av hushållsarbetet i hemmet ävensom inkomst

av förvärvsarbete för egen räkning må ej beräknas högre än som

motsvarar i orten gängse avlöning för liknande arbete för annans räkning.

Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas

efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

För försäkrad, som vid tiden för skadans inträffande ej fyllt tjugufem

år, skall den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av ersättning för

tid efter det han uppnår nämnda ålder eller av livränta till efterlevande beräknas

till det belopp, vartill hans inkomst av förvärvsarbete skäligen kan,

med hänsyn till arten av hans sysselsättning vid tiden för skadans inträffande,

antagas hava kommit att uppgå vid denna ålder, därest skadan ej

inträffat. På motsvarande sätt skall, om den försäkrade ej fyllt tjuguett år,

hans sannolika inkomst vid tjuguett års ålder läggas till grund för bestämmande

av ersättning till honom för tid mellan tjuguett och tjugufem års

ålder och, om den försäkrade ej fyllt aderton år, hans sannolika inkomst

vid aderton års ålder läggas till grund för bestämmande av ersättning till

honom för tid mellan aderton och tjuguett års ålder.

Undergår försäkrad vid tiden för skadans inträffande yrkesutbildning,

må den årliga arbetsförtjänsten icke bestämmas till lägre belopp än det,

vartill hans inkomst av förvärvsarbete skäligen kan antagas hava uppgått,

om han, därest skadan ej inträffat, vid denna tidpunkt avbrutit yrkesutbildningen

och i stället ägnat sig åt dylikt arbete. Vad nu sagts skall äga

motsvarande tillämpning därest den försäkrade vid den senare tidpunkt,

som enligt tredje stycket skall vara avgörande för arbetsförtjänstens beräkning,

skulle hava ägnat sig åt yrkesutbildning, om skadan ej inträffat.

Åtnjöt försäkrad i anledning av tidigare skada pension, livränta eller

annan ersättning, skall efter vad som finnes skäligt sådan ersättning anses

såsom inkomst av förvärvsarbete vid bestämmande av livränta till efterlevande.

Har försäkrad, som ådragit sig skada genom långvarig inverkan av sådan

beskaffenhet som avses i 6 § första stycket b) eller c), först avsevärd tid

efter skadans yppande varaktigt upphört att arbeta i verksamhet, i vilken

fara föreligger för dylik skada, må den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande

av ersättning för tid efter arbetsavbrottet icke beräknas till lägre

belopp än som skolat fastställas, om skadan yppats vid tiden för arbetsavbrottet.

Uppgår den årliga arbetsförtjänsten icke till ettusentvåhundra kronor,

skall den beräknas till detta belopp. Överstiger den årliga arbetsförtjänsten

femtontusen kronor, tages överskjutande belopp icke i beräkning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

10 §.

Vid bedömande i vad mån yrkesskada medfört nedsättning av arbetsförmågan

skall hänsyn tagas till skadans beskaffenhet och dess inverkan ej

blott på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete

utan även på hans förmåga att utöva sitt yrke. Var den skadade vid skadans

inträffande behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn tagas jämväl

härtill.

Drabbas försäkrad, som genom yrkesskada fått sin arbetsförmåga varaktigt

nedsatt med mindre än en tiondel, av ny yrkesskada, skall den tidigare

skadan anses hava orsakats av samma händelse, som orsakat den senare

skadan.

Därest den skadade undergår yrkesutbildning, som huvudsakligen syftar

till och är ägnad att väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga

att framdeles bereda sig arbetsinkomst, skall vid bedömande av arbetsförmågans

nedsättning under utbildningstiden beaktas i vad mån utbildningen

medför hinder för honom att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande av

arbetsförmågans nedsättning efter utbildningstidens slut må, om utbildningen

kan antagas hava varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan,

skälig hänsyn tagas härtill.

Ersättningar.

11 §.

För tid till och med nittionde dagen efter den då yrkesskada inträffar,

dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta, (samordningstid)

äger den skadade, såframt han är försäkrad enligt lagen om allmän

sjukförsäkring, rätt att erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt vad

därom är stadgat i nämnda lag.

Är den skadade under samordningstiden eller del därav ej försäkrad enligt

lagen om allmän sjukförsäkring, skall för sådan tid till honom utgivas

ersättning enligt denna lag med belopp, som han skulle hava ägt uppbära

i sjukhjälp från allmän sjukkassa, därest han omfattats av den obligatoriska

sjukförsäkringen.

Medför yrkesskada under samordningstiden behov av sjukvård utom

riket eller tandläkarvård eller sådana särskilda hjälpmedel, som avses i

12 §, skola erforderliga kostnader härför, utgifter för nödiga resor inräknade,

ersättas enligt denna lag, i den mån ersättning icke utgår enligt lagen

om allmän sjukförsäkring. Vad nu sagts skall ock gälla i fråga om kostnader

för särskild vård, som på försäkringsinrättningens begäran lämnas

den skadade.

12 §.

Föranleder yrkesskada efter samordningstidens utgång behov av läkar-,

tandläkar- eller sjukhusvård eller av läkemedel, skola erforderliga kost
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

nader härför ävensom nödiga utgifter för resor ersättas av försäkringsinrättningen.

Med läkarvård likställes sjukgymnastik eller eljest behandling

med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig

behandling, som meddelas efter läkares föreskrift. Kan läkarvård ej anskaffas

utan oskälig omgång eller kostnad, må ersättning i stället lämnas

för annan lämplig vård.

Ersättning skall ock utgå för erforderliga kostnader för särskilda hjälpmedel

till lindrande av menliga följder av skadan, såsom kryckor, konstgjorda

lemmar och glasögon. Erfordras förnyelse av dylika hjälpmedel

må, när skäl därtill prövas föreligga, kostnaden härför ersättas genom ett

årligt belopp, som svarar mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelsen,

eller genom ett belopp för en gång, motsvarande kostnadens kapitalvärde

enligt beräkningsgrunder som fastställas av Konungen.

13 §.

Förorsakar olycksfall eller inverkan, som avses i 6 §, efter samordningstidens

utgång sjukdom, äger den skadade uppbära hel sjukpenning för

varje dag, sjukdomen medför förlust av arbetsförmågan, och halv sjukpenning

för varje dag, arbetsförmågan till följd av sjukdomen är nedsatt

med minst hälften.

Sjukpenningens storlek bestämmes, där ej annat följer av vad i femte

stycket sägs, av den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn

till sin årliga arbetsförtjänst är att hänföra.

Sjukpenningklasserna och beloppet av hel sjukpenning inom varje klass

framgå av följande tabell:

S j ukpenningklass

nr

Den skadades årliga arbetsförtjänst

uppgår

Beloppet av hel sjukpenning

till

kr.

men ej

till

kr.

för tid t. o. m. den

månad under vilken

den skadade fyller

67 år

kr.

för tid därefter

kr.

i

1800

3

3

2

1800

2 400

4

4

3

2 400

3 000

5

5

4

3 000

3 600

6

5

5

3 600

4 200

7

6

6

4 200

5 000

8

6

7

5 000

5 800

9

7

8

5 800

6 800

10

7

9

6 800

8 400

12

8

10

8 400

10 200

14

9

11

10 200

12 000

16

10

12

12 000

14 000

18

11

13

14 000

—

20

12

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. ''

Halv sjukpenning utgör hälften av hel sjukpenning.

Sjukpenning må ej i något fall utgå efter sjukpenningklass med lägre

nummer än den sjukpenningklass, till vilken den skadade hör enligt 22 §

lagen om allmän sjukförsäkring, och ej heller med lägre belopp än som

skolat utgå i sjukpenning från allmän sjukkassa, därest skadan ej utgjort

yrkesskada. För tid, beträffande vilken livränta, som tillerkänts den skadade,

enligt 16 § första stycket andra punkten icke må uppbäras, må hel

sjukpenning jämte barntillägg, som avses i 14 §, icke utgå med lägre belopp

än som motsvarar livräntan för dag räknad.

14 §.

Har skadad, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring,

ett eller flera hemmavarande barn, vilka äro sjukvårdsförsäkrade såsom

barn till honom, skall utgivas barntillägg till sjukpenningen. Barntillägg

till hel sjukpenning utgör en krona för ett eller två barn, två kronor för

tre eller fyra barn samt tre kronor för fem eller flera barn, allt för dag.

Barntillägg till halv sjukpenning utgår med hälften av belopp som nu sagts.

Vad i första stycket sägs skall även gälla, därest den skadade har annat

barn, som icke uppnått den ålder varmed följer försäkringsplikt enligt lagen

om allmän sjukförsäkring, såframt den skadade är underhållsslcyldig beträffande

barnet och styrker att underhållsskyldigheten fullgöres. Barntillägg

må dock ej utgivas för barn, som är sjukvårdsförsäkrat såsom barn

till make med vilken den skadade sammanlever. Ej heller må barntillägg

utgå för tid, beträffande vilken annan jämlikt första stycket äger uppbära

barntillägg för barnet.

Är den skadade icke försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring,

skall barntillägg enligt vad ovan stadgats ändock utgivas, därest sådant

tillägg skolat utgå om den skadade varit försäkrad enligt nämnda lag.

15 §.

För tid, då yrkesskada föranleder sjukhusvård, skall i stället för sjukpenning

utgivas hempenning.

Hempenning utgår, där ej annat följer av vad nedan i tredje stycket

stadgas, för dag med belopp, motsvarande den sjukpenning som eljest skolat

utgå, minskat med tre kronor dock med högst hälften av sjukpenningens

belopp. Å hempenning skall utgivas barntillägg enligt vad i 14 § sägs.

För skadad kvinna, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring

och i hemmet har minst ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat

såsom barn till henne eller hennes make, skall hempenningen

utgöra minst tre kronor för dag. Sådan kvinna skall tillika äga uppbära

barntillägg till hempenning med två kronor, såframt hon ej enligt 14 §

är berättigad till barntillägg med högre belopp. Vad i sistnämnda lagrum

är stadgat för fall att den skadade ej är försäkrad enligt lagen om allmän

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

sjukförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i detta

stycke.

I övrigt skall vad i denna lag sägs om sjukpenning gälla även hempenning.

16 §.

Har olycksfall eller inverkan, som avses i 6 §, efter upphörande av därav

förorsakad sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående förlust

av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tiondel,

utgives under tiden livränta till den skadade. Medför samma olycksfall

eller inverkan ånyo sjukdom, på grund varav sjukpenning skall utgå, äger

den skadade dock icke uppbära livräntan under sjukdomstiden. Livräntan

beräknas på grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst, i förekommande

fall nedsatt efter vad i tredje stycket sägs, (ersättningsunderlaget)

samt utgar för tid till och med den månad, under vilken han fyller sextiosju

år, med belopp som för år räknat motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan: elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan med minst tre tiondelar: en mot

graden av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget, minskad

med en tolftedel av detta, och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än tre tiondelar: den

del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget, som svarar mot graden av

nedsättningen.

För tid från och med månaden näst efter den, under vilken skadad fyllt

sextiosju år, utgör livräntan tre fjärdedelar av det belopp, vartill livräntan

skall beräknas jämlikt första stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget medräknas årlig arbetsförtjänst,

som icke överstiger 7 200 kronor, till hela sitt belopp, den del av

arbetsförtjänsten, som överstiger 7 200 men ej 10 800 kronor, till tre fjärdedelar

och den del därav, som överstiger 10 800 kronor, till hälften.

På ansökan av den skadade må försäkringsrådet, när skäl därtill prövas

föreligga, besluta att livränta eller del därav eller livränta för viss tid skall

utbytas mot ett belopp för en gång, motsvarande högst de utbytta livräntebeloppens

kapitalvärde enligt beräkningsgrunder som fastställas av

Konungen.

17 §.

Är försäkrad till följd av yrkesskada under längre tid ur stånd att reda

sig själv, förhöjes honom tillkommande sjukpenning eller livränta under

tiden med vårdbidrag. Sådant bidrag utgår dock ej under tid, då han på

grund av skadan åtnjuter sjukhusvård. Bidragets storlek bestämmes, när

den skadade är intagen på vårdhem eller annan anstalt, med hänsyn till

vårdavgiftens storlek och eljest med hänsyn till vårdbehovets omfattning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Vid bidragets bestämmande skall hänsyn jämväl tagas till förmån, som

den skadade för motsvarande ändamål åtnjuter jämlikt lagen om folkpensionering.

Bidraget må ej sättas högre än till fem kronor för dag, om den

skadade uppbär sjukpenning, och ettusenåttahundra kronor för år, om han

uppbär livränta.

18 §.

Arbetstagare, som på anmodan av den försäkringsinrättning, vari han är

försäkrad, eller med dess samtycke under någon tid avhåller sig från arbetet

i syfte att förebygga att yrkesskada uppstår, återuppstår eller förvärras,

äger, såvida omständigheterna ej föranleda till annat, under tiden

uppbära skälig ersättning, motsvarande högst hel sjukpenning jämte barntillägg.

19 §.

Har försäkrad avlidit till följd av yrkesskada, skall försäkringsinrättningen

utgiva begravningshjälp med sexhundra kronor och, enligt vad i

20—23 §§ sägs, för år beräknade livräntor till efterlevande.

20 §.

Änka efter den avlidne äger uppbära livränta, så länge hon lever ogift.

Livräntans belopp skall för tid till och med den månad, under vilken änkan

fyller sextiosju år, motsvara en tredjedel och för tid därefter en fjärdedel

av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Levde makarna åtskilda efter vunnen

hemskillnad, skall livränta dock ej utgå till änkan med mindre hon

enligt dom eller avtal var berättigad till underhåll av den avlidne.

Var den avlidne ogift, skall livränta efter samma grunder som angivits i

första stycket utgå till ogift kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde

med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden, så ock till kvinna,

som var trolovad med den avlidne och som hade eller haft barn med honom

eller var havande med barn till honom. Har kvinna som nu nämnts varit

gift och äger hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande man eller, om han

är avliden, i egenskap av efterlevande till honom uppbära livränta, pension

—- annan än folkpension — skadestånd eller annan därmed jämförlig ersättning,

som skall upphöra att utgå därest hon ingår nytt äktenskap, skall

för tid, under vilken hon äger rätt till dylik förmån, henne tillkommande

livränta enligt detta stycke minskas med vad som svarar mot värdet av förmånen.

Avdrag som nu sagts skall ock ske för vad kvinnan äger uppbära i

livränta efter man, med vilken hon tidigare sammanlevat under äktenskapsliknande

förhållanden eller varit trolovad.

Rätten till livränta enligt första eller andra stycket upphör, därest den

efterlevande avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden sammanlever

med annan.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utltåande nr 22.

Efterlämnar den som avlidit änkling och kommer denne genom dödsfallet

att sakna erforderligt underhåll, skall livränta tillerkännas honom

efter vad som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Livränta

må dock utgå endast så länge änklingen lever ogift samt må för tid till och

med den månad, under vilken han fyller sextiosju år, motsvara högst

en tredjedel och för tid därefter högst en fjärdedel av den avlidnas årliga

arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet

å särskilda tider utgiva bidrag till förutvarande make, äger

denne, så länge bidraget skolat utgå, erhålla livränta med belopp, som motsvarar

bidraget. Livräntan må dock för tid till och med den månad, under

vilken den berättigade fyller sextiosju år, motsvara högst en tredjedel och

för tid därefter högst en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera livränteberättigade och skulle enligt ovan angivna beräkningsgrunder

livräntornas sammanlagda belopp överstiga en tredjedel av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst, skola livräntorna, så länge anledningen

härtill fortfar, nedsättas proportionellt så att de tillhopa uppgå till nyssnämnda

andel av den årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta, varom sägs i denna paragraf, utgå så länge livräntetagaren

lever ogift och ingår han äktenskap före fyllda sextio år, utgives ett

belopp för en gång, motsvarande tre årsbelopp av livräntan, beräknad utan

hänsyn till stadgandena i nästföregående stycke och i 23 §.

21 §.

Varje barn till den avlidne äger till den dag det fyller sexton år uppbära

livränta med belopp, som motsvarar en sjättedel av den avlidnes årliga

arbetsförtjänst. Är barnet efter sagda tidpunkt till följd av sjukdom

eller annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, skall livräntan utgå,

så länge anledningen till den bristande försörjningsförmågan fortfar, dock

längst till den dag barnet fyller tjuguett år. Till barn, som var adopterat av

annan än den avlidnes make, skall livränta dock ej utgivas, med mindre

adoptanten samt, om han var gift, hans make vid tiden för dödsfallet voro

ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet mot barnet. Ej heller skall

livränta utgå till barn utom äktenskap, därest den avlidne enligt avtal,

som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst

belopp en gång för alla.

Adoptivbarn äger samma rätt till livränta som eget barn.

Var den avlidne gift, skall med eget barn likställas jämväl makens barn

i tidigare gifte eller utom äktenskap eller adoptivbarn, såvida barnet stod

under makens vårdnad; dock skall livränta till barn som nu nämnts ej

utgå efter kvinna, med mindre barnet genom hennes frånfälle kommer att

sakna erforderligt underhåll.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 11

22 §.

Kommer den avlidnes fader, moder eller adoptant att till följd av dödsfallet

sakna erforderligt underhåll, äger sådan efterlevande under sin återstående

livstid erhålla livränta med belopp, som med hänsyn till omständigheterna

prövas skäligt, dock högst motsvarande en sjättedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst.

23 §.

Skulle enligt de i 20—22 §§ angivna beräkningsgrunderna samtliga livräntor

till efterlevande överstiga fem sjättedelar av det i 16 § angivna ersättningsunderlaget,

skola livräntorna, så länge anledningen härtill fortfar,

nedsättas proportionellt så att de tillhopa uppgå till nyssnämnda andel av

ersättningsunderlaget; dock skola livräntor till efterlevande, som avses i

20 och 21 §§, utgå före livräntor till efterlevande, varom sägs i 22 §.

24 §.

Har försäkrad under resa eller eljest blivit borta och kan det antagas

att han avlidit till följd av yrkesskada, skola till hans efterlevande utbetalas

livräntor enligt vad i 20—23 §§ sägs. Försäkringsinrättningen är dock

berättigad att såsom villkor för utbetalningen fordra förklaring på heder

och samvete av efterlevande, att han saknar varje underrättelse om den

försäkrade. I fråga om omyndig må sådan förklaring infordras från hans

förmyndare.

Finnes den försäkrade sedermera vara vid liv eller hava avlidit av annan

orsak än yrkesskada, upphör rätten till livränta.

25 §.

Är arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på grund

av egen utfästelse skyldig att vid yrkesskada utgiva avlöning, pension eller

annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd på grund av skadan,

eller skall sådant understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning

eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt än som sägs i 1 §,

avdrages från ersättning enligt denna lag vad i anledning av skadan för

motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen

eller på grund av försäkringen utgives för tid, under vilken ersättningen

utgår. Sådant avdrag må dock endast äga rum, om arbetsgivaren, på grund

av understödet, enligt 38 § andra stycket erhållit lindring i försäkringsavgiften,

samt, i fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning eller

på grund av försäkring, endast ske, om kostnaden för understödet till

minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren, och ej ske med större belopp

än som skäligen kan anses svara mot dennes bidrag. För understöd vid

sjukdom och begravning, vilket utgives av arbetsgivaren, må, ändå att motsvarande

lindring i försäkringsavgiften ej skett, avdrag göras, i fråga om

understöd vid begravning dock med högst trehundra kronor; och äger

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

arbetsgivaren utfå vad som på grund av sålunda utgivet understöd avdragits

från ersättningen enligt denna lag.

Såsom understöd, varom sägs i första stycket, skall ej anses pension,

som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid

eller eljest av annan anledning än skadan. Pension, som utgår vid

arbetsoförmåga till följd av skadan eller till efterlevande, må ej anses såsom

sådant understöd till högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar

av den livränta, som, vårdbidrag till den skadade oräknat, tillkommer den

skadade eller efterlevande. Till sådan framtida höjning av pensionen, som

tillförsäkrats ersättningstagaren vid ökning i levnadskostnaderna, skall

hänsyn icke tagas vid avdrags bestämmande.

Avdrag må icke göras för folkpension och ej heller för understöd från

sjömanshus eller annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd.

Innehar eller erhåller den skadade anställning med lön, bestämd i författning

eller eljest fastställd av statlig myndighet utan att därvid angivits,

att å lönen avdrag må göras för livränta i anledning av yrkesskada, skall

vid tillämpningen av första stycket lönen, till den del densamma motsvarar

den skadade tillerkänd dylik livränta, anses utgöra understöd på grund av

skadan; dock må livräntan utgå om och i den mån särskilda förhållanden

föranleda därtill.

Understöd i form av naturaförmåner uppskattas efter de regler, som

tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Finnas i denna paragraf givna bestämmelser i särskilt fall icke tillämpliga,

prövar försäkringsinrättningen, huruvida och med vilket belopp avdrag

å ersättningen enligt denna lag skäligen skall äga rum.

26 §.

Har skadad från allmän sjukkassa uppburit ersättning, som skolat utgivas

av försäkringsinrättning, skall, därest förhållandet kommer till inrättningens

kännedom, vad som utgivits från kassan avdragas från ersättning,

som i anledning av skadan tillkommer honom enligt denna lag, samt

det avdragna beloppet utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid för vilken ersättningstagaren åtnjutit

folkpension eller bidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag

till änkors och invaliders m. fl. barn eller lagen samma dag om

bidrag till änkor och änklingar med barn, skall på begäran av pensionsstyrelsen

avdrag göras i den mån ersättningen skolat föranleda minskning

av pensionen eller bidraget. Belopp, som avdragits enligt vad nu sagts, skall

utbetalas till pensionsstyrelsen.

27 §.

Ersättning enligt denna lag utgår icke i anledning av skada, som försäkrad

uppsåtligen åsamkat sig.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Livränta utgår ej till den som genom brottslig gärning uppsåtligen bragt

den försäkrade om livet eller, där annan förövat gärningen, medverkat till

brottet såsom i 3 kap. 4 eller 5 § strafflagen sägs.

28 §.

Sjukpenning jämte barntillägg samt livränta, som avses i 16 §, må skäligen

nedsättas, såframt den försäkrade ådragit sig skadan vid förövande

av handling, för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom,

eller, sedan skadan inträffat, gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt

eller medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande

uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till

ersättning.

Vägrar den skadade utan giltig anledning att rätta sig efter föreskrift,

som i syfte att förkorta sjukdomstiden eller eljest lindra menliga följder

av skadan givits av försäkringsinrättningen eller arbetsgivaren eller läkare,

och har till följd härav skadan medfört väsentligt mera långvarig eller

höggradig nedsättning av arbetsförmågan, må ock skälig nedsättning ske

av ersättning som avses i första stycket.

Livränta till efterlevande må skäligen nedsättas, såframt denne annorledes

än i 27 § sägs vållat dödsfallet genom handling, för vilken straff

genom lagakraftägande dom ådömts honom, eller medvetet eller av grov

vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande,

som är av betydelse för rätten till livräntan.

29 §.

Framställning om ersättning enligt denna lag skall göras inom två år,

beträffande sjukpenning och livränta från den dag ersättningen avser, i

fråga om begravningshjälp från dagen för dödsfallet samt såvitt angår annan

ersättning från den dag då den försäkrade guldit det belopp, för vilket

ersättning begäres, allt vid äventyr att rätten förloras.

Underlåter någon att uppbära ersättning inom sex månader efter det försäkringsinrättningen

meddelat honom att så kunnat ske, må utbetalning

av ersättningen vägras.

30 §.

Är någon, som har rätt till sjukpenning, barntillägg eller livränta, icke

svensk medborgare och är han ej bosatt i riket, äger försäkringsinrättningen

att med hans samtycke när som helst i stället för sådan ersättning

till honom utgiva ett belopp för en gång, motsvarande högst femtio och

minst tjugu procent av ersättningens kapitalvärde. Ersättningen må ock,

utan den ersättningsberättigades samtycke, utbytas mot ett belopp för en

gång om femtio procent av kapitalvärdet. Har utbyte som nu nämnts ägt

rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning på grund av skadan.

Har skadan medfört döden och var den avlidne ej svensk medborgare

och ej bosatt i riket, utgår begravningshjälp allenast om dödsfallet skett

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

inom tre månader efter skadans inträffande och livränta till efterlevande,

som ej är svensk medborgare, allenast om denne vid tiden för skadans inträffande

var bosatt här i riket.

Från vad ovan i denna paragraf är föreskrivet äger Konungen, under

förutsättning av ömsesidighet, medgiva undantag för medborgare i visst

land.

Anmälan om yrkesskada.

31 §.

Underrättelse om inträffad yrkesskada skall ofördröjligen lämnas till den

arbetsgivare, hos vilken den skadade var anställd vid tiden för skadans

inträffande. I fråga om skada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller

tredje stycket och som yppats först efter det den skadade upphört att vara

utsatt för inverkan av den art som orsakat skadan, skall underrättelsen

dock lämnas till den arbetsgivare, hos vilken den skadade senast var utsatt

för dylik inverkan. Finnes någon, som å arbetsgivarens vägnar förestår

arbetet, må underrättelsen i stället lämnas till honom.

32 §.

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare, som genom underrättelse enligt

31 § eller eljest erhållit kännedom om inträffad yrkesskada, är skyldig att

enligt de föreskrifter, som meddelas av Konungen, anmäla skadan till den

allmänna sjukkassa, i vilken den skadade är försäkrad, eller, om den skadade

ej är försäkrad i allmän sjukkassa, till den försäkringsinrättning, som

jämlikt 33 § skall utgiva ersättning i anledning av skadan. I sistnämnda fall

skall, där så kan ske utan oskälig omgång eller kostnad, den som avgiver

anmälan tillse, att läkarintyg angående skadans beskaffenhet och den skadades

tillstånd eller, där skadan medfört döden, angående dödsorsaken snarast

möjligt insändes till försäkringsinrättningen.

Allmän sjukkassa, som mottagit anmälan enligt första stycket, skall enligt

de föreskrifter, som meddelas av Konungen, anskaffa läkarintyg, varom

sägs i första stycket, samt översända anmälan jämte intyget och erforderliga

kompletterande upplysningar till försäkringsinrättningen.

Läkarintyg, som avses i denna paragraf, skall utfärdas å formulär, som

fastställes av medicinalstyrelsen. Nödiga utgifter för dylikt intyg så ock

för annat intyg, som erfordras för bestämmande av ersättning eller för

prövning huruvida ersättning skall utgå, gäldas av försäkringsinrättningen.

Utbetalning av ersättning m. m.

33 §.

Ersättning skall utgivas av den försäkringsinrättning, i vilken den skadade

var försäkrad vid tiden för skadans inträffande. År fråga om skada,

som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket och som yppats

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

först efter det den skadade upphört att vara utsatt för inverkan av den

art som orsakat skadan, skall ersättningen dock utgivas av den försäkringsinrättning,

där den skadade senast var försäkrad medan han var utsatt

för dylik inverkan.

Kan ej genast avgöras, från vilken försäkringsinrättning ersättning skall

utgå, utgives ersättningen från riksförsäkringsanstalten med rätt för anstalten

att, därest ersättningsskyldigheten sedermera finnes åvila annan

försäkringsinrättning, av denna erhålla gottgörelse för vad som utgivits

från anstalten.

34 §.

Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om skadan, skall

inrättningen bestämma den ersättning som skall utgivas samt, där så finnes

påkallat, vidtaga åtgärder för vård av den skadade.

Därest det ej genast kan avgöras, huruvida ersättning bör utgå, skall,

om sannolika skäl äro därtill, ersättning utgivas provisoriskt. Kan ej beloppet

av sjukpenning eller livränta genast bestämmas, utgives provisoriskt

skäligt belopp. Ersättning som nu sagts utgives utan återbetalningsskyldighet

för fall, att ersättningen sedermera bestämmes till lägre belopp

eller ersättning finnes icke böra utgå.

35 §.

Beslut om ersättning skall meddelas så snart det kan ske och lända till

efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Därest väsentlig ändring inträtt i de förhållanden, som voro avgörande

för beslut om ersättning till skadad, äger försäkringsinrättningen upptaga

ärendet till ny prövning. Ersättning för förfluten tid må dock ej minskas

eller indragas.

36 §.

Sjukpenning utbetalas för varje kalendervecka å veckans sista dag men

må utbetalas i förskott för högst en månad.

Livränta, som ej utgår i form av ett belopp för en gång, utbetalas, såvida

ej annat överenskommes med livräntetagaren, för varje månad, räknat

från den dag rätten till livränta inträtt, å månadens första dag. I den mån

livränta finnes böra för viss tid, under vilken anpassning efter skadans

verkningar beräknas inträda, utgå med högre belopp än för tiden därefter,

må utbetalningen ske enligt föreskrifter som meddelas av försäkringsrådet.

Beträffande tiden för utbetalning av årlig ersättning enligt 12 § andra

stycket äger försäkringsinrättningen meddela sådana bestämmelser, som

må anses lämpliga för vinnande av säkerhet, att ersättningen användes för

det därmed avsedda ändamålet.

Annan ersättning än sådan som avses i första, andra och tredje styckena

utbetalas så snart det kan ske.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Förskottsvis utgiven ersättning för tid, under vilken rätten till ersättning

upphör eller ersättningen minskas, må icke till någon del återkrävas.

Slutar sjukpenning- eller livräntebelopp, som skall utbetalas, ej å helt

tiotal ören, avrundas det till närmast högre, å helt tiotal ören slutande

belopp.

Angående sättet för utbetalningen förordnar Konungen.

37 §.

Försäkringsinrättningen äger att, om anledning föreligger härtill, i stället

för sjukpenning eller livränta eller del därav bereda den, som är hemfallen

åt dryckenskap eller allvarligt läkemedelsmissbruk, ersättning i

naturaförmåner.

Försäkringsavgifter m. m.

38 §.

Avgift för försäkringen skall av försäkringsinrättningen bestämmas till

belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda

förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska

grunder prövas vara erforderligt för att täcka den risk, som försäkringen

avser, med tillägg i fråga om försäkring i bolag, som avses i 1 §, av ett

belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen.

Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt skyldig

att utgiva understöd, för vilket enligt 25 § avdrag må göras, bestämmes

försäkringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar den minskade

försäkringsrisken. I fråga om annan arbetsgivare än staten må dock sådan

lindring i försäkringsavgiften ej äga rum, med mindre arbetsgivaren begär

det och, där så finnes erforderligt, för utgivande av understödet ställer

säkerhet, som försäkringsinrättningen godkänner.

Användes arbetstagare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt,

svara de för försäkringsavgiften en för alla och alla för en.

39 §.

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i

anstalten till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande

fem procent av försäkringsavgiften, beräknad utan hänsyn till avdrag som

sägs i 25 §.

Bolag, som avses i 1 §, är ock skyldigt att till statsverket erlägga bidrag

till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget erlägges för varje räkenskapsår

efter årets utgång på tid och sätt, som bestämmes av Konungen,

med belopp motsvarande tre procent av summan av försäkringsavgifterna,

beräknade utan hänsyn till avdrag, som sägs i 25 §, för de försäkringar

som under räkenskapsåret tagits i bolaget.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet bestridas av statsverket. I fråga om kostnaderna för förvaltningen

av den i 41 § omförmälda fonden gäller dock vad därom är särskilt

stadgat.

40 §.

Envar är skyldig att på begäran lämna försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten

uppgift, som erfordras för att bedöma huruvida han är

pliktig att erlägga försäkringsavgift.

Arbetsgivare skall på begäran till försäkringsrådet samt, där försäkringen

äger rum i riksförsäkringsanstalten, jämväl till anstalten lämna sådan

uppgift om arbetet och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt

om arbetstagarnas antal, arbetstid och avlöningsförhållanden, som erfordras

för att bestämma försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.

I den utsträckning försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten prövar

nödigt för ändamål, som avses i första eller andra stycket, åligger det

uppgiftsskyldig att på begäran för granskning tillhandahålla försäkringsrådet

eller riksförsäkringsanstalten förda avlöningslistor, handelsböcker

eller motsvarande anteckningar jämte därtill hörande handlingar. Granskningen

skall såvitt möjligt ske så, att den icke medför hinder i den uppgiftsskyldiges

verksamhet, samt skall, om han så begär och det lämpligen

kan ske, verkställas hos honom. Handelsböcker och andra handlingar, som

överlämnats för granskning, skola återställas utan dröjsmål. Meddelande

om resultatet av granskningen skall lämnas snarast.

Försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten äga, i den mån så finnes

erforderligt för ändamål som avses i andra stycket, att hos myndighet, som

enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet, påfordra

undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, eller

att, där så påkallas av särskilda omständigheter, själva företaga sådan

undersökning.

41 §.

Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv för

försäkringar i riksförsäkringsanstalten bestämmas av Konungen.

Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkrings- eller tilläggsavgifts belopp

skall, även där beloppet bestämts provisoriskt, utan hinder av förd

klagan tills vidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i eller befrielse

från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt.

Angående debitering och uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten

samt om utbetalning till anstalten av dylika avgifter bestämmer

Konungen med riksdagen.

Försäkringsavgifterna skola ingå till en fond, som förvaltas enligt grunder

vilka bestämmas av Konungen med riksdagen.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 195b. 9 samt. 2 avd. Nr 22.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

42 §.

Har arbetstagare, vilken ådragit sig skada genom inverkan som avses i

6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket, under den tid han varit

utsatt för dylik inverkan varit försäkrad enligt denna lag i mer än en försäkringsinrättning,

skall kostnaden för ersättning i anledning av skadan

fördelas mellan inrättningarna i förhållande till den tid försäkringen i

envar av dem omfattat. Därest skadan med säkerhet kan anses ådragen

under bestämt arbete eller bestämd tid, är dock försäkringsinrättning, vari

arbetstagaren icke under nämnda arbete eller tid varit försäkrad, befriad

från att deltaga i kostnaden. Vad i detta stycke sägs skall ej gälla, där inrättningarna

överenskommit om annan fördelning av kostnaden.

Försäkringsinrättningarna må ock överenskomma om viss fördelning av

kostnad, som föranledes av stadgandet i 10 § andra stycket.

Vissa särskilda bestämmelser.

43 §.

Angående försäkring i bolag, som avses i 1 §, skall, förutom vad eljest är

stadgat i denna lag och lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse,

gälla följande.

Försäkringen skall meddelas för kalenderår samt må ej träda i kraft

förrän vid början av kalenderåret näst efter det, under vilket försäkringen

meddelats; den som under löpande kalenderår blir arbetsgivare må dock

meddelas försäkring för återstoden av året.

I den mån ej försäkringsrådet annorlunda medgivit, anses försäkringen

omfatta samtliga arbetstagare, för vilka arbetsgivaren är försäkringspliktig.

Där bolag beslutat antaga ny delägare eller delägare utträtt ur bolaget,

skall uppgift härom lämnas till riksförsäkringsanstalten.

Bolag skall för varje kalenderår inom åtta månader efter årets utgång

till riksförsäkringsanstalten lämna uppgift om delägarna i bolaget, av dem

anlitade arbetstagare, som omfattats av försäkringen i bolaget, och inträffade

yrkesskador ävensom i övrigt på begäran av riksförsäkringsanstalten

eller försäkringsrådet lämna uppgift om delägare, försäkrade och yrkesskador.

Besvär.

44 §.

Över försäkringsinrättnings beslut i ärende angående försäkring enligt

denna lag må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola

hava inkommit till försäkringsrådet senast inom en månad efter det klaganden

erhållit kännedom om beslutet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 1Ö

Den som önskar ändring i allmän föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsanstalten,

äger göra ansökan härom hos försäkringsrådet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller ansökan ej gjorts,

till prövning upptaga ärende, som avses i denna paragraf,

över försäkringsrådets beslut må klagan icke föras.

Frivillig försäkring.

45 §.

Frivillig försäkring må meddelas

a) åt arbetsgivare, som bedriver verksamhet i riket, för arbetstagare

hos honom;

b) åt utbildningsanstalt i riket för elever vid anstalten;

c) åt svensk yrkes- eller fackorganisation för medlemmar i organisationen;

samt

d) åt varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, ävensom åt den,

som utan att vara svensk medborgare är bosatt och mantalsskriven i riket,

för egen del.

46 §.

Den frivilliga försäkringen skall, i den mån dess omfattning ej begränsats

i försäkringsavtalet, avse alla i eller utom arbete ådragna skador, som

orsakats av olycksfall eller inverkan som avses i 6 § och som icke omfattas

av den obligatoriska försäkringen; dock må den frivilliga försäkringen ej

avse skador, å vilka gällande föreskrifter om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring eller tjänstgöring i civilförsvaret,

äga tillämpning och ej heller skador, orsakade av krigsåtgärd

under krig vari riket befinner sig.

47 §.

I fråga om ersättning på grund av den frivilliga försäkringen skall gälla

vad som stadgats beträffande ersättning på grund av den obligatoriska försäkringen.

Från ersättning, som avses i 12—15 §§ och som belöper på tid

innan den skadade blivit berättigad till livränta, skall dock avdragas vad

som för motsvarande ändamål utgår i sjukhjälp från allmän sjukkassa.

I försäkringsavtalet må rätten till ersättning begränsas utöver vad som

följer av första stycket.

48 §.

I övrigt skall vad i 3—42 samt 44 §§ är stadgat om obligatorisk försäkring

i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande den frivilliga

försäkringen; och skall därvid vad som sagts om arbetsgivaren i stället

avse försäkringstagaren.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Särskilda bestämmelser.

49 §.

Avtal om ersättning på grund av försäkring enligt denna lag är utan

verkan mot den ersättningsberättigade, med mindre annat angives i lagen.

50 §.

Fordran å ersättning, som innestår hos försäkringsinrättning, må ej för

gäld tagas i mät.

Ej heller må rätt till ersättning överlåtas, innan den ersättningsberättigade

äger lyfta ersättningen.

51 §.

Äger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad

att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som till

följd av skadan må tillkomma honom.

Vad försäkringsinrättning enligt denna lag utgivit i ersättning för skada

äger inrättningen återkräva av den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet

vållat skadan eller, där denna uppkommit i följd av trafik med

motorfordon som avses i 2 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring

å motorfordon, enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är

vållande till skadan eller ej. På grund av vad i detta stycke sägs skall

inrättningen dock äga att återkräva allenast vad den ersättningsberättigade

ägt utbekomma av den skadeståndsskyldige.

52 §.

På begäran av försäkringsinrättning eller försäkringsrådet må, till vinnande

av utredning i ärende angående försäkring enligt denna lag, vid

allmän underrätt höras vittne eller sakkunnig eller förhör under sanningsförsäkran

äga rum med den som saken rör. Ej vare någon skyldig att

inställa sig vid annan underrätt än den, inom vars område han vistas. Om

förhöret skall i tillämpliga delar gälla vad om bevisupptagning utom huvudförhandling

är stadgat. Ersättning till den som inställt sig för att höras

skall utgå efter vad rätten prövar skäligt och skall förskjutas, då försäkringsrådet

påkallat förhöret, av den försäkringsinrättning, som rådet bestämmer,

och eljest av den försäkringsinrättning, som begärt förhöret.

Ersättningen skall stanna å försäkringsinrättning. Uppkommer tvist mellan

försäkringsinrättningar angående vem som skall slutligt svara för

ersättningen, skall tvisten på yrkande av någon av inrättningarna avgöras

av försäkringsrådet.

53 §.

I den mån ej annorlunda särskilt stadgas äger bolag, som sägs i 1 §, ej

meddela annan försäkring än som avses i denna lag.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

54 §.

Vad i 295 och 297 §§ lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse sägs

om försäkringsbolag skall, där Konungen för visst fall så bestämmer, i

fråga om övertagande från bolag helt eller delvis av försäkringsbestånd

enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete, lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i

arbete, lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar

ävensom denna lag i tillämpliga delar gälla riksförsäkringsanstalten; och

skall administrationsbo, som sägs i 296 § lagen om försäkringsrörelse,

omfatta även livräntor, som fastställas under administrationstiden, i följd

varav fordringsrätt, som avses i 2 mom. av sistnämnda paragraf, skall omfatta

jämväl kapitalvärdet av sådana livräntor, ökat med en tjugondei av

samma värde.

55 §.

Med Konungens medgivande äger riksförsäkringsanstalten jämväl i annat

fall än som avses i 54 § övertaga annan åvilande skyldighet att utgiva

ersättning i anledning av olycksfall eller sjukdom.

56 §.

Den som på grund av tjänsteåliggande för riksförsäkringsanstaltens ellei

försäkringsrådets räkning har eller haft att taga befattning med uppgift,

handling eller undersökning, som sägs i 40 §, må ej röja eller obehörigen

nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller,

där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande

eller affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt.

57 §.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något av

vad som åligger honom enligt 32 §, eller försummar någon att ställa sig

till efterrättelse vad i 40 § är föreskrivet eller att lämna uppgift, som stadgats

i 43 §, straffes med dagsböter.

Lämnar någon medvetet eller av grov vårdslöshet i uppgift, som skall

avgivas enligt denna lag, oriktigt meddelande, straffes med dagsböter, där

ej brottet är i allmän strafflag belagt med straff.

Bryter någon mot vad i 56 § är stadgat, straffes med dagsböter eller

fängelse. Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast efter angivelse

av målsäganden.

58 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, träffa överenskommelse

med främmande makt om tillämpning av denna lag eller det andra

landets lag i fall, då arbetsgivare i det ena landet inom det andra bedriver

verksamhet, i vilken arbetstagare användes.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

59 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna lag, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.

Lagens ikraftträdande m. m.

60 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955 men äger icke tillämpning

i fråga om skada, som inträffat dessförinnan, och ej heller i fråga om sådan

i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket avsedd skada, som

yppats senare, därest den skadade icke efter lagens ikraftträdande varit

utsatt för inverkan av den art, som orsakat skadan.

Genom denna lag upphävas lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar

samt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild

för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall ävensom

i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av

järnvägs drift meddelade, ännu gällande bestämmelser om skyldighet för

ägare eller innehavare av järnväg att utgiva ersättning då i följd av järnvägs

drift någon, som är anställd i järnvägens tjänst eller arbete, under

förrättandet därav dödas eller skadas.

Äldre bestämmelser skola alltjämt äga tillämpning å sådant ersättningsanspråk

på grund av olycksfall eller sjukdom, som ej till följd av vad i

första stycket sägs skall bedömas enligt den nya lagen. Rörande ersättningsanspråk,

som nu nämnts, skall dock tillämpas vad som stadgats i 29 §

första stycket nya lagen, därest enligt äldre bestämmelser rätten till ersättning

skulle förloras efter den nya lagens ikraftträdande.

61 §.

Vad i 10 § andra stycket är stadgat om tidigare yrkesskada skall gälla

även skada, som omfattas av lagen om försäkring för olycksfall i arbete

eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, där ej den tid, inom

vilken fordran på grund av den skadan skolat bevakas, gått till ända före

den 1 januari 1955.

62 §.

Vid tillämpning av 42 § första stycket skall medräknas jämväl tid före

den nya lagens ikraftträdande, i den mån så skolat ske enligt äldre bestämmelser,

om skadan yppats den 31 december 1954.

63 §.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ersatts

genom bestämmelse i denna lag, skall hänvisningen i stället gälla den bestämmelsen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

23

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas, att 11, 31, 38, 47 och 107 §§ lagen den 3 januari

1947 om allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

11 §•

Sjukkassa skall---— — — därav påkallas.

Ändring av — — — — — — ändringen uppkommit.

Under tid, då sjukpenningförsältrad

medlem lider av sjukdom, som

i 21 § avses, må hans sjukpenningförsäkring

icke ändras, förrän hans

rätt till sjukpenning upphört till

följd av vad i 29 § stadgas.

Beslut angående--— — — —

31

Sjukhjålp enligt denna lag utgives

ej vid sjukdom, för vilken försäkrad

är berättigad till ersättning

enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete eller i anslutning

till nämnda lag meddelade bestämmelser

om tillämpning av densamma

å arbetare, som användas till

arbete för statens räkning, lagen

om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

förordningen den 24 mars

1938 (nr 102) om olycksfalls- och

yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare

m. fl., förordningen samma

dag (nr 103) om sådan ersättning

åt fångar m. fl., lagen om krigsförsäkring

för ombord å fartyg tjänstgörande

personer, förordningen den

Under tid, då sjukpenningförsäkrad

medlem lider av sjukdom, som

i 21 § avses, må hans sjukpenningförsäkring

icke ändras, förrän hans

rätt till sjukpenning upphört till

följd av vad i 29 eller 31 § stadgas,

delgivas denne.

§•

Drabbas någon, som är försäkrad

enligt denna lag, av skada, för vilken

han år obligatoriskt försäkrad

enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,

må för tid, som infaller efter

utgången av den i 11 § sistnämnda

lag omförmälda samordningstiden,

sjukhjälp enligt denna lag ej utgivas

med anledning av skadan.

Omfattas skadan av frivillig försäkring

enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,

må för tid efter det den

skadade blivit berättigad till livränta

enligt sagda lag sjukhjälp enligt

denna lag ej utgivas med anledning

av skadan.

Vid sjukdom, som enligt annan

lag än lagen om yrkesskadeförsäk
-

1 Senaste lydelse av lagen se SFS 1953: 569.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

(Gällande lydelse:)

13 april 1940 (nr 213) om ersättning

av statsmedel i vissa fall för skada

till följd av olycksfall, som förorsakats

av krigsåtgärd, eller ock enligt

gällande föreskrifter om ersättning

i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring,

hemvårnstjånstgöring, tjänstgöring

i civilförsvaret eller fullgörande av

tjänsteplikt.

38

Arbetsgivare är pliktig att erlägga

bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen

för tilläggssjukpenning. Bidraget

skall för varje kalenderår utgöra,

såvitt angår sjukvårdsförsäkringen

en tiondels procent och beträffande

försäkringen för tilläggssjukpenning

en procent, allt av den lön i

penningar eller naturaförmåner, som

arbetsgivaren under året utgivit till

arbetstagare anställda hos honom.

Härvid skall hänsyn icke tagas till

arbetstagare, som jämlikt 28 § undantagits

från försäkringen för tillläggssj

ukpenning, och ej heller till

arbetstagares lön i vad lönen överstiger

femtontusen kronor för år

räknat. För beräkning av naturaförmåner

skall gälla vad i 8 § sägs.

Grundas försäkringsavgift, som arbetsgivaren

skall erlägga jämlikt lagen

om försäkring för olycksfall i

arbete, å särskild beräkning av arbetstagares

lön, skall den sålunda

beräknade lönen ligga till grund

jämväl vid beräkningen av bidrag

som i denna paragraf sägs.

Angående debitering-----

(Föreslagen lydelse:)

ring eller enligt särskild författning

eller enligt Konungens förordnande

medför rätt till ersättning, som bestämmes

av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten

eller bolag varom

sägs i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,

utgives sjukhjälp enligt

denna lag endast i den mån sjukhjälpens

belopp överstiger vad som

i motsvarande hänseende utgår i sådan

ersättning.

§•

Arbetsgivare är pliktig att erlägga

bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen

för tilläggssjukpenning. Bidraget

skall för varje kalenderår utgöra,

såvitt angår sjukvårdsförsäkringen

en tiondels procent och beträffande

försäkringen för tilläggssjukpenning

en procent, allt av den lön i

penningar eller naturaförmåner, som

arbetsgivaren under året utgivit till

arbetstagare anställda hos honom.

Härvid skall hänsyn icke tagas till

arbetstagare, som jämlikt 28 § undantagits

från försäkringen för tillläggssjukpenning,

och ej heller till

arbetstagares lön i vad lönen överstiger

femtontusen kronor för år

räknat. För beräkning av naturaförmåner

skall gälla vad i 8 § sägs.

Grundas försäkringsavgift, som arbetsgivaren

skall erlägga jämlikt lagen

om yrkesskadeförsäkring, å särskild

beräkning av arbetstagares lön,

skall den sålunda beräknade lönen

ligga till grund jämväl vid beräkningen

av bidrag som i denna paragraf

sägs.

— därom förordnar.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

47

Sjukpenningförsäkrad medlem,

som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete

än inkomst av tjänst,

äger genom frivilliga avgifter försäkra

sig hos den centralsjukkassa

han tillhör för erhållande av tillägg

till den sjukpenning, som utgives på

grund av den obligatoriska försäkringen.

Sådant tillägg må, där ej

annat följer av vad nedan i andra

stycket sägs, uppgå till högst så stort

belopp, att sjukpenningen jämte tilllägget

motsvarar sjukpenningen i

den sjukpenningklass medlemmen

skulle hava tillhört, därest hela hans

årsinkomst av förvärvsarbete utgjort

inkomst av tjänst. Ej må dock

någon vara frivilligt försäkrad så,

att då hel sjukpenning utgives sjukpenningtillägget

tillsammans med

de förmåner den försäkrade äger

uppbära enligt den obligatoriska

sjukpenningförsäkringen och den

lön eller ersättning, vartill han eljest

må vara berättigad under sjukdom,

för dag räknat uppgår till högre

belopp än en fyrahundrafemtiondel

av hans årsinkomst av förvärvsarbete.

Sjukkassemedlems hustru —--

Försäkring för — ---—--

§•

Sjukpenningförsäkrad medlem,

som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete

än inkomst av tjänst,

äger genom frivilliga avgifter försäkra

sig hos den centralsjukkassa

han tillhör för erhållande av tillägg

till den sjukpenning, som utgives på

grund av den obligatoriska försäkringen.

Sådant tillägg må uppgå till

högst så stort belopp, att sjukpenningen

jämte tillägget motsvarar

sjukpenningen i den sjukpenningklass

medlemmen skulle hava tillhört,

därest hela hans årsinkomst av

förvärvsarbete utgjort inkomst av

tjänst. Ej må dock någon vara frivilligt

försäkrad så, att då hel sjukpenning

utgives sjukpenningtillägget

tillsammans med de förmåner den

försäkrade äger uppbära enligt den

obligatoriska sjukpenningförsäkringen

och den lön eller ersättning,

vartill han eljest må vara berättigad

under sjukdom, för dag räknat uppgår

till högre belopp än en fyrahundrafemtiondel

av hans årsinkomst

av förvärvsarbete.

---denna lag.

föregått sjukperioden.

107

Allmän sjukkassa äger ej av den

som framkallat sjukdom hos annan

eller eljest i anledning av sjukdomen

är pliktig att gälda skadestånd

till försäkrad återkräva sina

utgifter för utgiven sjukhjälp.

År någon på grund av vällande

eller eljest pliktig att till försäkrad

§•

Äger någon rätt till sjukhjälp enligt

denna lag, är han ej därav hindrad

att göra gällande det anspråk på

skadestånd utöver sjukhjälpen, som

till följd av sjukdomen må tillkomma

honom.

Vad allmän sjukkassa enligt denna

lag utgivit i sjukhjälp äger kas
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

(Gällande lydelse:)

gälda skadestånd i anledning av

sjukdomsfall, skall från skadeståndet

avräknas vad den försäkrade på

grund av den obligatoriska försäkringen

uppburit eller ägt uppbära

från allmän sjukkassa.

(Föreslagen lydelse:)

san återkräva av den som uppsåtligen

eller genom grov vårdslöshet

vållat sjukdomen eller, dår denna

uppkommit i följd av trafik med

motorfordon som avses i 2 § lagen

den 10 maj 1929 om trafikförsäkring

å motorfordon, enligt lag år

skyldig att utgiva skadestånd evad

han är vållande till sjukdomen eller

ej. På grund av vad i detta stycke

sägs skall kassan dock äga att återkräva

allenast vad den sjukhjälpsbcråttigade

ägt utbekomma av den

skadeståndsskyldige.

Denna lag tråder i kraft den 1

januari 1955.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

27

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om

försäkringsavtal.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

Denna lag —--—--driver försäkringsrörelse.

Vad här stadgas äger icke tillämpning

å återförsäkring eller försäkring,

som meddelas av erkänd sjukkassa

eller av erkänd arbetslöshetskassa,

ej heller å avtal, som slutes

i enlighet med föreskrifterna i lagen

den 29 juni 1946 om frivillig statlig

pensionsförsäkring eller i lagen den

17 juni 1916 om försäkring för

olgcksfall i arbete.

Å trafikförsäkring--—---

Vad här stadgas äger icke tillämpning

å återförsäkring eller försäkring,

som meddelas av allmän sjukkassa

eller av erkänd arbetslöshetskassa,

ej heller å avtal, som slutes

i enlighet med föreskrifterna i lagen

om frivillig statlig pensionsförsäkring

eller i lagen om yrkesskadeförsäkring.

- särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1955.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1947: 467.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

I samband med propositionen har utskottet förehaft 10 i anledning av

densamma väckta motioner, nämligen ''

inom första kammaren

nr 402 av herr Andersson, Lars, m. fl.,

nr 404 av herrar Aastrup och Spetz,

nr 405 av herr Norling m. fl. och

nr 407 av herrar Svärd och Ewerlöf, samt

inom andra kammaren

nr 507 av herr Adolfsson m. fl.,

nr 517 av fru Nilsson m. fl.,

nr 518 av fröken Liljedahl m. fl.,

nr 519 av herr Königson m. fl.,

nr 522 av herrar Hjalmarson och Birke och

nr 523 av herr Hagård.

Av motionerna är följande likalydande, nämligen 1:402 och 11:507,

I: 404 och II: 518, I: 405 och II: 517 samt I: 407 och II: 522.

Redogörelse för de i motionerna framställda yrkandena kommer att

lämnas i samband med behandlingen av de delar av propositionen, som

beröres av motionerna.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat

till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför

icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

Till utskottet har i ärendet inkommit en den 20 februari 1954 dagtecknad

skrivelse från Svenska västkustfiskarnas centralförbund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att 1916 års olycksfallsförsäkringslag, 1929 års

yrkessjukdomsförsäkringslag och 1918 års fiskarförsäkringsförordning

fr. o. in. den 1 januari 1955 avlöses av en lag om yrkesskadeförsäkring.

Den nya yrkesskadeförsäkringen föreslås skola samordnas med den allmänna

sjukförsäkringen enligt de riktlinjer, som godkändes av 1953 års

riksdag i samband med att beslut fattades om sjukförsäkringsreformens

genomförande. Samordningen innebär att personer, som är både sjukförsäkrade

och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada skall få

ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan en viss tid, den s. k.

samordningstiden, gått till ända. Under samordningstiden skall sjukhjälp

utgå från allmän sjukkassa enligt sjukförsäkringslagens regler på samma

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 29

sätt som vid sjukdom i allmänhet. Samordningstiden skall omfatta tiden

t. o. m. 90 :e dagen efter olycksfallsdagen eller, om yrkesskadan uppkommit

på annat sätt än genom olycksfall, efter dagen för skadans yppande.

Om skadan medför rätt till livränta, skall samordningstiden dock upphöra

senast den dag, livränterätten inträder.

Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen är avsedd att omfatta arbetstagarna,

men liksom enligt den nuvarande lagstiftningen skall yrkesutbildningselever

i viss utsträckning kunna av Kungl. Maj :t likställas med arbetstagare.

Genom samordningen har det blivit möjligt att borttaga vissa nu gällande

undantag i fråga om den obligatoriskt försäkrade personkretsen.

Det nuvarande undantaget för arbetstagare, som är familjemedlemmar till

arbetsgivaren, föreslås sålunda slopat för sådana familjemedlemmar —

utom arbetsgivarens hustru — som är obligatoriskt sjukpenningförsäkrade

enligt sjukförsäkringslagen. Härigenom kommer bl. a. företagares

hemmavarande barn över 16 år att i regel vara obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade

då de utför arbete för familjefaderns räkning. Vidare föreslås

att försäkringsskyddet utvidgas så att det -— i motsats till vad som nu är

fallet — kommer att gälla även under arbete i det egna hemmet. Härigenom

kommer bl. a. hemindustriens arbetare att omfattas av försäkringen.

Även andra utvidgningar föreslås. Sålunda avses de s. k. färdolycksfallen

skola ersättas i något större utsträckning än hittills. Yrkessjukdomarna

skall vidare i väsentligt ökad omfattning vara ersättningsberättigande. Den

viktigaste nyheten i detta avseende innebär att sjukdomar, som orsakats

av arbetet och framkallats genom inverkan av något ämne, alltid skall

omfattas av försäkringen — och alltså inte såsom nu endast om ämnet

finnes upptaget i en i lagen fastställd förteckning.

Försäkringsförmånerna föreslås skola liksom nu avse läkarvård, tandläkarvård,

sjukhusvård, resor, läkemedel, proteser m. in. samt sjukpenning,

invalidlivränta, efterlevandelivränta och begravningshjälp. Såväl sjukpenningen

som livräntorna skall till storleken vara beroende av den skadades

årliga arbetsförtjänst, vilken icke får beräknas till lägre belopp än

1 200 kr. (f. n. 900 kr.) eller till högre belopp än 15 000 kr. (f. n. 7 200 kr.).

Sjukpenningskalan anknytes till den vid 1953 års riksdag för sjukförsäkringen

antagna tabellen, vilket innebär att hel sjukpenning skall utgöra

lägst 3 kr. och högst 20 kr. om dagen. I enlighet med vad som beslutats

för sjukförsäkringens del skall sjukpenningen i förekommande fall förhöjas

med barntillägg om 1, 2 eller 3 kr. och utbytas mot hempenning vid

sjukhusvistelse. Högsta årslivräntan för helinvalid under 67 år skall enligt

förslaget utgöra 11 000 kr. mot 6 600 kr. f. n.

I fråga om efterlevandeersättningarna föreslås en rad ändringar, som i

regel innebär utvidgning av den ersättningsberättigade personkretsen och

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

höjning av nu gällande maximi- och minimibelopp. Sålunda föreslås bl. a.

att den omkomnes barn, vilka f. n. inte har rätt till livränta längre än tills

de fyllt 16 år, i händelse av arbetsoförmåga på grund av sjukdom e. d.

skall kunna få livränta upp till 21 års ålder. En annan nyhet är, att ogift

kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde med den avlidne under

äktenskapsliknande förhållanden, skall ha rätt till livränta. Högsta änkelivräntan

höjes från 2 400 till 5 000 kr. för år. Begravningshjälpen höjes

från 500 till 600 kr.

Den nya yrkesskadeförsäkringen föreslås öppnad för frivillig anslutning,

antingen enskilt eller kollektivt genom arbetsgivare, yrkes- eller fackorganisation

eller utbildningsanstalt. För de obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade

är den frivilliga försäkringen tänkt som ett sjukförsäkringen kompletterande

skydd för skador under fritid och i egen verksamhet. För övriga

avses den frivilliga försäkringen i princip komplettera sjukförsäkringen

dygnet runt och året om. Viss avtalsfrihet föreslås dock i frågan om försäkringsskyddets

omfattning och försäkringsförmånernas storlek. Vid skada,

som omfattas av den frivilliga försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen,

skall ersättning från sjukförsäkringen utgå även efter samordningstidens

slut, dock ej längre än till dess rätt till livränta från yrkesskadeförsäkringen

inträder.

I fråga om yrkesskadeförsäkringens administration överensstämmer förslaget

med vad som nu gäller. Försäkringen skall alltså enligt förslaget

handhavas av riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen

med försäkringsrådet som besvärsinstans. Förslaget är emellertid

i denna del att betrakta som ett provisorium i avbidan på att frågan om

den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringens organisation definitivt

löses.

Den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkrings
lagstiftningen.

Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete1 (nr

235; ändr. 323/1919, 320/1922, 155/1924, 215/1926, 135/1928, 349/1933,

383/1936, 69/1939, 818/1939, 514/1941, 940/1941, 227/1944, 191/1945,

350/1946, 493/1946, 483/1947 och 420/1948) är med vissa undantag, främst

avseende s. k. hemarbetare samt familjemedlemmar, varje arbetare försäkrad

för skada till följd av olycksfall i arbetet. Därmed jämställes skada,

som förorsakats genom inverkan under högst några få dagar antingen på

1 Denna lag benämnes i det följande ÖL.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 31

mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår eller blåSor, eller av temperaturförhållandena

under arbetet, om skadan utgöres av värmeslag, solsting eller

förfrysning, eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne eller

blandning, vari dylikt ämne ingår. Försäkringen omfattar även olycksfall

vid färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes av och står i

omedelbart samband med arbetsanställningen. Elever vid vissa anstalter för

yrkesutbildning anses som arbetare enligt lagen.

Kostnaderna för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till

omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erlägges av arbetsgivarna.

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller i ömsesidigt

olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare.

I fråga om försäkringens förmåner gäller följande.

Den skadade skall tillhandahållas erforderlig läkarvård jämte läkemedel

och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga

följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor,

konstgjorda lemmar och glasögon. Har olycksfallet medfört sjukdom, som

varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet (karenstid), utges

vidare fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen sjukpenning så länge sjukdomen

förorsakar förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma

med minst 1/4. Medför olycksfallet — sedan därav förorsakad sjukdom

upphört -— under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av densamma med minst 1/u>, utges livränta.

Har olycksfallet medfört arbetarens död, utges begravningshjälp samt livräntor

till vissa efterlevande.

Enligt en av de grundläggande principerna i ÖL är såväl sjukpenningens

som livräntans storlek beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst

under tiden närmast före olycksfallet. En annan huvudprincip är, att sjukpenningens

och invalidlivräntans storlek är avhängig av den grad, varmed

arbetsförmågan blivit nedsatt till följd av olycksfallet.

Sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan (hel sjukpenning) utgår för

dag med belopp, som framgår av en i lagen intagen tabell; vid nedsättning

av arbetsförmågan utgår ett mot nedsättningen svarande lägre belopp.

Sjukpenningen utgör, bortsett från familjetillägg, för normalfallen lägst

3: 50 kr. och högst 14 kr. Vissa undantagsbestämmelser gäller för personer

under 18 eller över 67 år samt för höggradiga invalider. Familjetillägg om

1: 50 kr. utgår, om den skadade sammanlever med hustru eller har hemmavarande

barn eller adoptivbarn under 16 år. Därest den skadade intagits

å sjuk vårdsanstalt, har försäkringsinrättningen rätt att från sjukpenningen

för vårdtiden avdraga 1: 50 kr. om dagen. Avdraget får dock utgöra högst

hälften av sjukpenningen.

Enligt ÖL gäller följande ersättningsskala:

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Den årliga arbetsförtjänsten uppgår

Sjukpenningens belopp

un

men ej till

utan familj etillägg

med familjetiilägg

kr.

kr.

kr.

kr.

_

1 785

3:50

5: —

1 785

2 040

4: —

5: 50

2 040

2 295

4: 50

6: —

2 295

2 805

5: —

6:50

2 805

3 315

6: —

7: 50

3 315

3 825

7: —

8: 50

3 825

4 335

8: —

9: 50

4 335

4 845

9: —

10: 50

4 845

5 355

10: —

11:50

5 355

5 865

11: —

12: 50

5 865

6 375

12: —

13: 50

6 375

6 885

13: —

14: 50

6 885

—

14: —

15: 50

Invalidlivräntan utgick ursprungligen med ett belopp, som vid förlust av

arbetsförmågan utgjorde 2/3 av den skadades årliga arbetsförtjänst. Vid

nedsättning av arbetsförmågan med minst Vio utgjorde livräntan det lägre

belopp, som svarade mot nedsättningen. Härvid skulle hänsyn ej tagas

till den del av arbetsförtjänsten, som översteg visst maximibelopp. Maximibeloppet

höjdes den 1 januari 1949 till 7 200 kr. Samtidigt ändrades även

regeln att livräntans storlek skulle stå i direkt proportion till invaliditetsgraden.

Efter lagändringen erhåller den, som helt förlorat arbetsförmågan

eller fått den nedsatt med minst a/io> förhöjd livränta fr. o. m. månaden näst

efter den, varunder han fyllt 18 år, t. o. m. den månad, varunder han fyller

67 år. Den förhöjda livräntan utgår med ett årligt belopp, som vid förlust

av arbetsförmågan motsvarar 11/iS av den skadades årliga arbetsförtjänst,

och vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen

svarande belopp av arbetsförtjänsten, minskat med av arbetsförtjänsten.

Den 1 januari 1949 ersattes även en tidigare bestämmelse om förhöjning

av livräntan till s. k. hjälplös invalid med ett stadgande, enligt vilket ett

med hänsyn till vårdbehovets omfattning bestämt särskilt vårdbidrag om

högst 1 800 kr. för år kan utgå till en sådan invalid.

Efterlevandelivräntor utges till änka — i vissa fall även till änkling —

samt till barn eller adoptivbarn under 16 år och, efter en speciell behovsprövning,

till föräldrar eller adoptivföräldrar. Livräntan till änka eller

änkling utgör y3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Livräntan till varje

barn utgör 1/e och till föräldrar högst */* av samma arbetsförtjänst. Det

sammanlagda årsbeloppet av livräntor till flera efterlevande får motsvara

högst 6/„ av arbetsförtjänsten.

över beslut av en försäkringsinrättning rörande ersättning eller eljest

rörande tillämpningen av någon i ÖL given bestämmelse kan klagan föras

genom besvär hos försäkringsrådet. Rådet äger emellertid, även om klagan

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

33

ej förts, upptaga dylikt ärende till prövning, över försäkringsrådets beslut

får klagan ej föras.

Arbetsgivarnas avgifter för olycksfallsförsäkringen skall enligt lagen av

försäkringsinrättningen bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets

farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under vilka det

bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för

täckande av den risk, som försäkringen avser. I fråga om de ömsesidiga

socialförsäkringsbolagen skall i beloppet ingå omkostnaderna för försäkringen.

Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt

skyldig att utge understöd, för vilket avdrag från ersättningarna enligt

lagen får göras, bestämmes försäkringsavgiften till det lägre belopp, som

motsvarar den minskade försäkringsrisken. Arbetsgivaren säges i sistnämnda

fall stå självrisk, vilken kan vara total eller partiell. Som bidrag

till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet skall för varje försäkring i anstalten till statsverket

erläggas en tilläggsavgift om 5 % av försäkringsavgiften. I fråga om

socialförsäkringsbolagen uttages ett motsvarande bidrag, fastställt till 3 %.

Med stöd av lagens bestämmelser varierar försäkringsavgifterna avsevärt

mellan olika företagsgrupper. Avgifterna kan även variera betydligt

mellan olika företag inom en företagsgrupp. Försäkringskostnaderna, häri

inräknade motsvarande utgifter för dem som står självrisk, för de yrkesskador,

som f. n. inträffar under ett år, torde grovt räknat kunna uppskattas

till 155 milj. kr., varav omkring 15 milj. kr. belöper å statsarbetare.

Den som jämlikt ÖL är försäkrad för skada till följd av olycksfall i

arbete skall enligt lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomari

(nr 131; ändr. 335/1930, 384/1936, 211/1938, 226/1944, 187/1949,

166/1950, 185/1951 och 289/1952) anses vara försäkrad för vissa genom en

i lagen intagen förteckning särskilt angivna sjukdomar. Förteckningen upptar

dels sjukdomar, uppkomna genom inverkan av vissa uppräknade ämnen

och energiformer, dels ock ett antal specificerade sjukdomar till följd av

ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, tryckpåverkningar, vibrationer

från arbetsredskap, buller och vissa infektioner. Beträffande yrkessjukdomsförsäkringen

tillämpas i huvudsak bestämmelserna i ÖL.

Den allmänna sjukförsäkringen enligt 1953 års beslut.

Efter den revision av lagen den 3 januari 194-7 om allmän sjukförsäkring2

(nr 1; ändr. 733/1948, 621/1950 och 569/1953), som beslöts vid 1953 års

riksdag och som skedde på grundval av socialförsäkringsutredningens i

1 Denna lag benämnes i det följande YL.

* Lagen betecknas i fortsättningen SFL.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 9 samt. 2 avd. Nr 22.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

november 1952 avgivna betänkande (SOU 1952: 39) angående sjukförsäkring

och yrkesskadeförsäkring, skall den allmänna sjukförsäkringen från

och med den 1 januari 1955 ha i huvudsak följande innehåll.

Försäkringen, som till sin karaktär är dels obligatorisk och dels frivillig,

handhas av allmänna sjukkassor — centralsjukkassor och lokalsjukkassor

•— med geografiskt avgränsade verksamhetsområden i huvudsaklig överensstämmelse

med vad som nu gäller om motsvarande erkända sjukkassor.

Den obligatoriska sjukförsäkringen skall omfatta praktiskt taget alla landets

invånare. Från och med kalendermånaden efter det vederbörande fyllt

16 år sker försäkringen genom medlemskap i allmän sjukkassa. För tiden

dessförinnan är man försäkrad i sin egenskap av barn.

Genom försäkringen beredes vid sjukdom hjälp i form av dels ersättning

för utgifter för sjukvård (sjukvårdsförsäkring) och dels en för dag

beräknad kontant ersättning (sjukpenningförsäkring).

Den obligatoriska sj u k vårdsförsäkringen omfattar alla

sjukkassemedlemmar och dessutom barnen. Försäkringsförmånerna utgöres

av ersättning dels för läkarvård, vari inräknas ersättning för läkares

resa ävensom för läkarintyg, som fordras för erhållande av sjukpenning,

dels för sjukhusvård och dels för den försäkrades resor till och från läkare

samt för resor till sjukhuset och åter.

Läkarvården ersättes med 3/4 av den försäkrades utgifter för vården,

dock högst med 3/4 av vad vården skulle ha kostat enligt en av Kungl.

Maj :t fastställd taxa. Sjukhusvård ersättes efter i stort sett samma principer

som tillämpas i de nuvarande erkända sjukkassorna. Ersättning

utgår sålunda i allmänhet med belopp, som motsvarar avgiften å allmän

sal. Kostnaderna för resor till och från läkare betalas med s/4 av resekostnaden

i vad den överstiger 4 kr. vid första besöket och en krona vid återbesök.

I vissa fall ersättes dock hela det överskjutande beloppet, nämligen

om den försäkrade efter hänvisning av läkare erhållit läkarvård vid närmast

belägna allmänna sjukhus. Utgift för resa för intagning å sjukhus

och återresa därifrån ersättes i regel med hela beloppet; i fråga om återresa

dock endast den del av kostnaden som överstiger 4 kr.

Centralsjukkassa för stad samt lokalsjukkassa äger med tillsynsmyndighetens

medgivande besluta om ersättning även för kostnader för sjukgymnastik

eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft

eller annan därmed jämförlig behandling eller för konvalescentvård.

Om så skett, skall den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen i kassan omfatta

också dylik förmån.

Enligt den obligatoriska sjukpenningförsäkringen är

alla sjukkassemedlemmar, som har en årsinkomst av förvärvsarbete om

minst 1 200 kr., samt dessutom de gifta hemmakvinnorna försäkrade för

en grundsjukpenning av 3 kr. om dagen. Härtill kommer i vissa fall barntillägg,

som utgör en krona om dagen för ett eller två barn, 2 kr. för tre

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

35

eller fyra barn samt 3 kr. för fem eller flera barn. Kvinna, som i hemmet

har barn under 10 år, är, då hon åtnjuter sjukhusvård, alltid berättigad

till ett barntillägg av minst 2 kr. om dagen.

De sjukkassemedlemmar, som är arbetstagare (anställda) och som har

en årsinkomst av tjänst, uppgående till minst 1 800 kr., är dessutom försäkrade

för tilläggssjukpenning. Dennas storlek beror av den sjukpenningklass,

till vilken medlemmen hör. Sjukkassorna skall nämligen inplacera

arbetstagarna i sjukpenningklass allt efter vederbörandes årsinkomst

av tjänst. Tilläggssjukpenningen varierar enligt efterföljande tabell:

Sjuk-

Årsinkomsten av

tjänst uppgår

De första 90 dagarna av en sjuk- period för vilka sjukpenning utgår

Följande dagar av

sjukperioden

penning-

men ej

till

kr.

Grund-

Tilläggs-

Grund-

Tilläggs-

klass

till

sjuk-

sjuk-

Summa

sjuk-

sjuk-

Summa

nr

kr.

penning

kr.

penning

kr.

kr.

penning

kr.

penning

kr.

kr.

kol. 1

kol. 2

kol. 3

kol. 4

kol. 5

kol. 6

kol. 7

kol. 8

kol. 9

1

1.800

3

3

3

3

2

1.800

2.400

3

i

4

3

1

4

3

2.400

3.000

3

2

5

3

2

5

4

3.000

3.600

3

3

6

3

2

5

5

3.600

4.200

3

4

7

3

3

6

6

4.200

5.000

3

5

8

3

3

6

7

5.000

5.800

3

6

9

3

4

7

8

5.800

6.800

3

7

10

3

4

7

9

6.800

8.400

3

9

12

3

5

8

10

8.400

10 200

3

11

14

3

6

9

11

10.200

12 000

3

13

16

3

7

10

12

12.000

14.000

3

15

18

3

8

11

13

14.000

—

3

17

20

3

9

12

Vid beräkning av den tid av 90 dagar, varefter tilläggssjukpenningen

utgår med lägre belopp i fjärde t. o. m. trettonde sjukpenningklasserna,

medräknas tid, för vilken sjukpenning utgivits under de 60 dagar, som

närmast föregått sjukperioden.

Förorsakar sjukdom, utan att medföra förlust av arbetsförmåga, nedsättning

av denna med minst hälften, utgår halv sjukpenning jämte i förekommande

fall halvt barntillägg.

Då medlemmen åtnjuter sjukhusvård, ersättes sjukpenningen av hempenning.

Denna är lika stor som sjukpenningen, minskad med 3 kr. om

dagen (dock med högst hälften av sjukpenningen); för kvinna, som i

hemmet har barn under 10 år, får hempenningen emellertid inte understiga

3 kr. om dagen.

Inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen gäller en karenstid

av tre dagar.

Beträffande både ersättningen för sjukhusvård och sjukpenningförsäkringen

är sjukhjälpstiden högst 730 dagar. För folkpensionärer

är dock sjukhjälpstiden endast 90 dagar.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Den obligatoriska sjukförsäkringen finansieras genom försäkringsavgifter,

arbetsgivarbidrag och statsbidrag.

Vad angår försäkringsavgifterna beräknas enbart sjukvårdsförsäkring

draga en avgift av genomsnittligt ca 23 kr. om året. Årsavgiften för försäkring

avseende sjukvård och grundsjukpenning (jämte barntillägg)

torde komma att hålla sig omkring 48 kr. Den genomsnittliga årsavgiften

i den högsta sjukpenningklassen beräknas till 150 kr. I sjukpenningklass

nr 9 (inkomstintervall 6 800—8 400) med en sjukpenning av 12 kr. de

första 90 dagarna och 8 kr. för tiden därefter räknas med en totalavgift av

102 kr. om året. Sammanlagt beräknas de försäkrades årliga avgifter

komma att motsvara 44 % av försäkringens totalkostnader.

Arbetsgivarna skall erlägga bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen för tilläggssjukpenning. Arbetsgivarnas årsbidrag

skall utgöra 1,1 % av de lönebelopp, som ligger till grund för beräkning

av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen, och beräknas motsvara

27 % av försäkringens totalkostnader.

Statens bidrag till den obligatoriska försäkringen utgår i form av sjukhjälpsbidrag,

medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag

samt beräknas täcka 29 % av totalkostnaderna för försäkringen.

Den frivilliga sjukförsäkringen avser endast sjukpenningförsäkring

och står öppen för egna företagare och överhuvud för dem

som har annan arbetsinkomst än inkomst av tjänst. Denna försäkring

får tillsammans med den obligatoriska sjukpenningförsäkringen högst

avse det sjukpenningbelopp, för vilket vederbörande skulle ha varit obligatoriskt

försäkrad, om hela hans årsinkomst av förvärvsarbete varit av

tjänst. Sådan försäkring meddelas valfritt antingen med den vanliga

karenstiden av 3 dagar eller med en karenstidsförlängning av 15, 30 eller

90 dagar.

Vidare finnes möjlighet till frivillig sjukpenningförsäkring för medlem,

som på grund av studier eller annan utbildning under minst ett halvt år

är förhindrad att i mera betydande mån ägna sig åt förvärvsarbete. Denna

försäkring meddelas med en sjukpenning av 3, 4, 5 eller 6 kr. om dagen

eller i form av en tilläggssjukpenning av 1, 2 eller 3 kr. så att tillägget

jämte sjukpenningen från den obligatoriska försäkringen uppgår till högst

6 kr. Karenstiden för denna frivilliga försäkring utgör 18 dagar.

Hemarbetande gifta kvinnor får försäkra sig för ett sjukpenningtillägg

om 1, 2 eller 3 kr., dock ej till högre sammanlagd sjukpenning än 6 kr.

om dagen.

Den frivilliga försäkringen finansieras genom avgifter av de försäkrade

och ett statsbidrag om 20 % av sjukkassornas utgifter för denna försäkring.

Tillsynsmyndighet för sjukkassorna är enligt Kungl. Maj :ts beslut den

22 maj 1953 riksförsäkringsanstalten.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Besvär över sjukkassas beslut i sjukförsäkringsärende får anföras hos

tillsynsmyndigheten. Besvär över dennas beslut — i den mån sådana besvär

må anföras — prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Av den gjorda redogörelsen framgår att den allmänna sjukförsäkringen

icke täcker de försäkrades utgifter för läkemedel. Enligt riksdagens

principbeslut i anledning av propositionen nr 178 till 1953 års riksdag skall

emellertid den år 1946 beslutade läkemedelsreformen — enligt vilken

vissa livsviktiga läkemedel skall utlämnas helt kostnadsfritt å apoteken

medan andra mot läkarrecept utlämnade läkemedel skola rabatteras —— i

finansiellt avseende anknytas till sjukförsäkringen. Förslag till detaljregler

härom har förelagts årets riksdag genom propositionen nr 163. Genom en

annan proposition, nr 144, har framlagts förslag om att moderskap shjälp

vid havandeskap och barnsbörd skall utgå på grund av sjukförsäkringen.

Rörande de konsekvenser, som med avseende å försäkringsavgifter,

arbetsgivarbidrag och statsbidrag uppkommer vid bifall till dessa

propositioner, hänvisas till dem.

Huvuddragen av samordningen mellan sjukförsäkringen

och yrkesskadeförsäkringen.

nnebörden av 1953 års riksdagsbeslut.

Genom det beslut, som fattades vid 1953 års riksdag i anledning av

Kungl. Maj :ts proposition nr 178, har vissa grunder fastställts för en samordning

mellan den allmänna sjukförsäkringen och en ny yrkesskadeförsäkring,

avsedd att fr. o. m. den 1 januari 1955 avlösa den nuvarande

försäkringen enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års yrkessjukdomsför

säkringslag.

Beslutet innebär bl. a., att personer, som är både sjukförsäkrade och

obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, i händelse av yrkesskada skall äga uppbära

ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan en viss tid, den

s. k. samordningstiden, gått till ända. Under denna tid, som alltså kommer

att fungera som karenstid för yrkesskadeförsäkringen, skall sjukhjälp

utgå från allmän sjukkassa enligt sjukförsäkringslagens regler på samma

sätt som vid sjukdom i allmänhet. Samordningstiden skall omfatta tiden

t. o. m. nittionde dagen efter olycksfallsdagen, då yrkesskadan orsakats av

olycksfall, och eljest efter den dag, då skadan yppades. Om en yrkesskada

medför rätt till livränta, skall samordningstiden dock upphöra senast den

dag, livränterätten inträder.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Eftersom praktiskt taget hela befolkningen kommer att omfattas av den

allmänna sjukförsäkringen, blir de samordningsregler, för vilka nu redogjorts,

tillämpliga vid så gott som alla yrkesskador. Om yrkesskada emellertid

drabbar någon, som inte är sjukförsäkrad, t. ex. en här i riket ej mantalsskriven

utlänning, skall enligt de uppdragna riktlinjerna för samordningen

yrkesskadeförsäkringen visserligen gripa in redan från början, men

även i detta fall skall en samordningstid löpa på samma sätt som eljest.

Under denna tid skall den skadade erhålla samma förmåner från yrkesskadeförsäkringen

som han skulle ha åtnjutit från sjukförsäkringen, därest

han omfattats av denna. Först därefter skall ersättning utgå med tillämpning

av yrkesskadeförsäkringslagens regler.

Motioner.

I de likalydande motionerna I: 407 och II: 522 yrkas sådana ändringar

i de genom förevarande proposition framlagda förslagen, att yrkesskadeförsäkringen

tills vidare kommer att verka utan samordning med sjukförsäkringen.

Utskottet.

Motionerna 1: 407 och II: 522 grundas på uppfattningen, att förutsättningar

saknas för att låta sjukförsäkringslagen träda i kraft redan den

1 januari 1955. Utskottet har tidigare i sitt utlåtande nr 16 avstyrkt bifall

till två vid årets riksdag väckta motioner, 1: 384 och II: 490, vari yrkanden

framställts om uppskov med sjukförsäkringsreformens genomförande.

Under hänvisning härtill avstyrker utskottet bifall jämväl till de båda nu

förevarande motionerna.

Utskottet övergår härefter till att behandla de särskilda bestämmelserna

i lagförslagen. De stadganden, som inte beröres i det följande, har ej föranlett

någon erinran från utskottets sida och ej heller eljest givit utskottet

anledning till särskilt yttrande.

Förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring.

1 och 2 §§.

Dessa paragrafer innehåller huvudsakligen bestämmelser om yrkesskadeförsäkringens

organisation. De i paragraferna upptagna

reglerna överensstämmer i allt väsentligt med vad som nu gäller.

Sålunda skall enligt 1 § andra stycket den obligatoriska försäkringen äga

rum i riksförsäkringsanstalten men på vissa villkor i stället kunna ske i

ömsesidigt försäkringsbolag, som bildats för sådant ändamål och för vars

förbindelser delägarna svarar med obegränsad personlig ansvarighet. Fri
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

\

villig försäkring skall enligt samma stycke kunna tecknas i riksförsäkringsanstalten

eller i dylikt bolag. I 2 § föreskrives bl. a., alt besvär och ansökningar

skall prövas av försäkringsrådet, som jämväl i övrigt har att med

uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och utvidgning.

Departementschefen.

Vid remissen till lagrådet den 13 november 1953 anförde föredragande

departementschefen bl. a.

»Såsom nyss nämnts administreras den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen

av riksförsäkringsanstalten och ett antal ömsesidiga

försäkringsbolag. Besvär över försäkringsinrättningarnas beslut anföres hos

försäkringsrådet, som är högsta instans och förutom sin verksamhet som

domstol har att — som det heter — med uppmärksamhet följa försäkringens

tillämpning och utveckling. Det är givet, att ett överförande på den

allmänna sjukförsäkringen av regleringen av alla mera kortvariga yrkesskador

måste i hög grad påverka yrkesskadeförsäkringens administration.

För att utreda denna fråga och vissa härmed nära sammanhängande problem

tillkallade jag den 16 januari 1953, efter erhållet bemyndigande, en

särskild utredningsman. Denne har ännu ej framlagt resultatet av sina

undersökningar, och det synes knappast möjligt att den nya organisationen,

som kan bli resultatet av ifrågavarande utredning, kan genomföras före

den 1 juli 1955, d. v. s. ett halvår efter det den nya lagstiftningen i materiellt

hänseende träder i kraft.

För att lagstiftningens ikraftträdande ej skall behöva uppskjutas är det

alltså nödvändigt att lösa organisationsfrågan provisoriskt för en kortare

övergångstid. Härvid bör givetvis den ledande synpunkten vara, att man

bör undvika sådana organisatoriska förändringar, som kan föregripa resultatet

av den pågående utredningen. Från denna utgångspunkt synes det

mest rationellt att ej vidtaga några jämkningar i de bestämmelser som nu

gäller angående yrkesskadeförsäkringens handhavande. Med hänsyn till den

eftersläpning, som av naturliga skäl äger rum på detta område, torde

för övrigt försäkringsorganen under den närmaste tiden efter den nya lagstiftningens

ikraftträdande huvudsakligen 1''å ägna sig åt ärenden, som

hänför sig till den äldre lagstiftningen.

Vad som sagts medför bl. a., att de nuvarande ömsesidiga socialförsäkringsbolagen

får rätt att under övergångstiden vid sidan av riksförsäkringsanstalten

bedriva yrkesskadeförsäkring enligt den nya lagstiftningen. Knligt

direktiven för den nyssnämnda utredningen skall emellertid prövas, huruvida

inte yrkesskadeförsäkringen bör överföras till en enda för ändamålet

bildad statlig försäkringsinrättning. Givetvis skulle det inte vara tillfredsställande

om de ifrågavarande bolagen tillätes att från början meddela

försäkring enligt den nya lagstiftningen för att fråntagas rätten därtill

redan efter ett halvt år. Om statsmakterna vid frågans slutliga avgörande

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

skulle stanna för att den nya yrkesskadeförsäkringen bör handhas av en

statlig monopolanstalt, hör därför enligt min mening ett beslut härom ej

verkställas förrän efter en lämpligt avvägd övergångstid.»

När lagrådets utlåtande anmäldes i statsrådet den 15 januari 1954, upplyste

föredragande departementschefen, att den utredningsman, som tillkallats

för att utreda frågan om yrkesskadeförsäkringens administration

m. m., dåmera avgivit ett betänkande i ämnet men att remissbehandlingen

av betänkandet ännu ej avslutats, och att det därför inte varit möjligt att

taga ståndpunkt till de berörda problemen. I samband härmed uttalade

departementschefen ånyo, att den nya organisation, som för yrkesskadeförsäkringens

vidkommande kunde bli resultatet av utredningsmannens

arbete, inte kunde genomföras redan i samband med lagens ikraftträdande.

Motioner.

I de likalydande motionerna 1:404 och 11:518 beklagas, att frågan om

yrkesskadeförsäkringens administrativa handhavande och besvärsinstans

inte förts fram till ett definitivt avgörande.

Utskottet.

Av departementschefens anförande framgår, att den i förevarande propositionen

förordade lösningen av organisationsfrågan är tänkt som ett

provisorium, i avbidan pa att ståndpunkt tages till de förslag rörande försäkringens

administrativa handhavande m. in., som framlagts av en särskild

utredningsman. På grundval av dennes utredning och de däröver

avgivna remissyttrandena har numera för riksdagen framlagts en särskild

proposition, nr 208, vari de organisatoriska spörsmål, som sammanhänger

med den nya lagstiftningen, upptagits till utförlig behandling och vissa

riktlinjer uppdragits bl. a. för yrkesskadeförsäkringens administration. Utskottet

saknar anledning att i förevarande sammanhang ta närmare ståndpunkt

till dessa frågor, vilka torde få prövas i samband med behandlingen

av pi opositionen nr 208. Emellertid är det enligt utskottets mening angeläget,

att lagstiftningens ikraftträdande icke uppskjutes i avvaktan på en

mera definitiv lösning av organisationsproblemen. Oavsett vilka beslut,

riksdagen kan komma att fatta i anledning av propositionen nr 208, är

det därför nödvändigt att i lagen upptaga organisatoriska bestämmelser,

som kan tillämpas till dess riksdagens beslut hinner förverkligas. Härvid

bör givetvis sådana rubbningar i den bestående organisationen undvikas,

som kan föregripa riksdagens slutliga ställningstagande till frågan. Med

hänsyn härtill har utskottet inte något att erinra mot att yrkesskadeförsäkringen

under den närmaste tiden efter den nya lagstiftningens ikraftträdande

provisoriskt handhaves på samma sätt som hittills.

Utskottet föreslår därför, att riksdagen godkänner förevarande paragrafer

i den lydelse som föreslagits i propositionen.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

3 §.

Denna paragraf innehåller huvudreglerna rörande tillhörigheten

till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Enligt

paragrafens första stycke skall i princip varje arbetstagare i allmän eller

enskild tjänst vara obligatoriskt försäkrad för yrkesskada. Andra stycket

innehåller ett bemyndigande för Konungen att förordna att den, som åtnjuter

undervisning vid anstalt för yrkesutbildning eller som eljest undergår

yrkesutbildning eller förberedande sådan utbildning eller deltager i

praktisk yrkesorientering, vid lagens tillämpning skall anses som arbetstagare

ändå att han ej är i tjänst hos annan. I tredje stycket föreskrives,

att kostnaden för försäkringen skall, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna,

bestridas genom försäkringsavgifter, som erlägges av arbetsgivaren,

samt att i fall, som avses i andra stycket, den, som driver anstalten

eller genom vilkens försorg undervisningen eljest anordnas, skall anses

som arbetsgivare.

Departementschefen.

Enligt departementschefens mening följer av statsmakternas beslut år

1953, att yrkesskadeförsäkringen principiellt skall äga tillämpning endast

å dem som är att anse såsom arbetstagare och att de regler, vilka

gäller inom den allmänna civilrätten och som utbildat sig vid tillämpningen

av semesterlagen, skall vara avgörande vid bestämmande av arbetstagarbegreppets

innebörd.

Departementschefen anför vidare bl. a.

»Enligt nuvarande praxis anses anställda hos utländska beskicknings

medlem in ar eller hos andra, som åtnjuter exterritorialitet,

undantagna från ÖL. Dessa arbetsgivare kan nämligen icke avkrävas

den medverkan från arbetsgivarens sida, som lagen förutsätter. Även

yrkesskadeförsäkringslagen avser en arbetstagarförsäkring, för vilken arbetsgivaren

är ansvarig på samma sätt som enligt ÖL. Såsom socialvårdskommittén

föreslagit bör denna kategori även i fortsättningen vara undantagen.

Någon särskild bestämmelse härom torde ej erfordras.

I detta sammanhang må nämnas, att ÖL inte lämnar något svar på frågan,

huruvida försäkringen gäller för arbetstagare, som i utlandet

utför arbete för svensk arbetsgivares räkning. Däremot

innehåller ÖL ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att under förutsättning

av ömsesidighet träffa överenskommelse med främmande stat om

tillämpning av den svenska lagen eller av den främmande statens lag i fall,

då arbetsgivare i den ena staten inom den andra bedriver verksamhet, i

vilken arbetstagare användes. Den enda överenskommelse, som Sverige i

detta avseende hittills träffat med främmande makt, är konventionen med

de övriga nordiska länderna av den 3 mars 1937 (SFS 1937:828). Förhandlingar

har emellertid inletts med Frankrike, Schweiz och Italien

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

rörande överenskommelser i ämnet. I de fall, där frågan inte regleras

genom konvention, följer rättstillämpningen vissa regler, som utbildat sig

i praxis. Denna praxis synes kunna sammanfattas så, att när en svensk

arbetsgivare sysselsätter från Sverige utsända arbetstagare utomlands,

dessa anses försäkrade enligt svensk lag, därest arbetet enligt sin natur eller

omständigheterna i övrigt är av övergående slag eller särskilda skäl eljest

talar för att vederbörande inom begränsad tid skall återvända hit. Beträffande

arbetsgivare i utlandet, som tillfälligt eller kortvarigt här i landet

använder från hemlandet utsända arbetstagare, tillämpas i huvudsak motsvarande

regler. Fali kan emellertid förekomma, då osäkerhet råder om

vilket lands lag, som bör äga tillämpning. Denna osäkerhet kan givetvis

medföra betydande olägenheter. Sålunda kan det inträffa, att den i utlandet

sysselsatta arbetstagaren blir helt utan ersättning vid inträffat olycksfall

eller att arbetsgivaren anses försäkringspliktig såväl i hemlandet som i det

främmande landet, varvid den skadade erhåller ersättning från både det

ena och det andra landet. Den enda framkomliga vägen att undvika dylika

situationer synes vara att genom konvention fastslå, vilket lands lag som

i det särskilda fallet skall vara tillämplig. Det är alltså inte möjligt att i

lagen reglera den obligatoriska försäkringens räckvidd i internationellt

hänseende. Emellertid bör möjlighet öppnas til! frivillig försäkring av

arbetstagare, som av företag här i landet användes till arbete utomlands

under sådana omständigheter att den obligatoriska försäkringen enligt

internationella rättsprinciper ej gäller.

När jag härefter övergår till att behandla frågan om yrkesutbildningselevernas

inordnande under yrkesskadeförsäkringen vill jag

exånra om att, när här talas om yrkesutbildningselever, därmed icke avses

de lärlingar och praktikanter som är verksamma på olika platser inom

näringslivet eller annorstädes. Dessa torde hämligen, även om de ej åtnjuter

lön, vara att betrakta såsom arbetstagare och kommer därför såsom

sådana enligt huvudregeln för försäkringstillhörigneten att bli omfattade

av försäkringen. Motsvarande torde gälla även för det fall att den

rörelse till vilken vederbörande är knuten visserligen betecknar sig såsom

»skola» — t. ex. en hushållsskola som håller matservering för allmänheten

— men det väsentliga syftet med skolan icke är att bereda eleverna

utbildning utan att bereda skolans innehavare tillgång till arbetskraft för

den av honom bedrivna verksamheten.

De egentliga yrkesutbildningseleverna är f. n. i viss utsträckning omfattade

av det obligatoriska skyddet enligt ÖL, i det att Konungen äger att

i fråga om anstalt för yrkesutbildning eller avdelning av anstalt förordna,

att den som åtnjuter undervisning vid sådan anstalt eller avdelning skall

anses som arbetare enligt ÖL, ehuru han inte användes till arbete för annans

räkning. Med arbetsgivare förstås i dylikt fall den som driver anstalten.

Med stöd av den i lagen givna fullmakten har Kungl. Maj:t utfär
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

dat en förteckning över ett stort antal anstalter, vid vilka eleverna alltså

är obligatoriskt olycksfallsförsäkrade.

För allmänbildningsstuderande (elever vid folkskolor, allmänna läroverk

etc.) gäller ingen motsvarande regel. I den mån dessa åtnjuter försäkringsskydd,

har det skett i annan ordning, t. ex. genom försäkring i erkända

sjukkassor eller privata försäkringsbolag. Det kan nämnas att kommunerna

i stor utsträckning står kostnaderna för försäkring av tolkskolans

barn.

Socialvårdskommittén har föreslagit, att elever i yrkesutbildning med

större olycksfallsrisk skall omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen

och att övriga studerande, i den mån de är elever vid statliga

eller statsunderstödda utbildningsanstalter, genom en särskild författning

får rätt till direkt ersättning av statsmedel vid svårare skador. Socialförsäkringsutredningen

å sin sida har funnit såväl praktiska som principiella

skäl tala för att det kompletterande skyddet vid svårare yrkesskador bör

beredas ej genom obligatorisk försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen

utan genom den av utredningen föreslagna frivilliga försäkringen

enligt denna lag. Såvitt gäller elever vid statliga eller statsunderstödda skolor

anser utredningen dock lämpligast med en i författning fastslagen rätt

till ersättning av statsmedel.

Under remissbehandlingen, framför allt av kommitténs förslag, har framförts

skiftande uppfattningar beträffande det lämpligaste sättet att lösa

ifrågavarande problem.

För egen del anser jag att tillräckliga skäl inte föreligger att införa en

obligatorisk allmän elevförsäkring. Genom den allmänna sjukförsäkringen

får nämligen även eleverna i allmänhet ett tillfredsställande skydd. När det

gäller långvarigare skador och dödsfall, behövs emellertid en komplettering

av den obligatoriska sjukförsäkringen jämte i förekommande fall den

frivilliga sjukpenningförsäkringen för studerande enligt sjukförsäkringslagen.

Mot socialförsäkringsutredningens förslag till problemets lösning

talar särskilt den skillnad, som vid ett genomförande av utredningens förslag

skulle uppstå mellan eleverna vid de statliga och statsunderstödda skolorna

och andra studerande. De förra skulle nämligen automatiskt få ett

skydd, som för de andras del krävde att ett försäkringsavtal träffats av

skolan eller eleven. Därigenom kunde risk föreligga för att elever vid skolor

som nu är upptagna i den förutnämnda förteckningen å anstalter för

yrkesutbildning ej komme att få motsvarande skydd i fortsättningen. Mot

det nuvarande systemet att låta ÖL omfatta yrkesutbildningselever har

visserligen invänts bl. a., att det medförde den konsekvensen, att relativt

hög sjukpenning utgått till ungdomar, som i realiteten ej förlorat någon

arbetsinkomst. Detta har ansetts särskilt otillfredsställande, då det gällt

kortvariga skador. Invändningen faller emellertid i allt väsentligt när

yrkesskadeförsäkringen reserveras för de mera långvariga skadefallen. Jag

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

är därför ej beredd att biträda socialförsäkringsutredningens förslag i detta

hänseende utan anser, att de yrkesutbildningselever, vars utbildning är förenad

med särskild risk för yrkesskada, bör liksom f. n. inordnas under den

obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

Socialvårdskommittén har förordat en övergång från det nuvarande förteckningssystemet

till en automatisk regel om vissa yrkesutbildningselevers

hänförande under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Med hänsyn

till de starka skäl framför allt av praktisk natur som riksförsäkringsanstalten

anfört häremot anser jag emellertid, att det gällande systemet bör

bibehållas.

Det nuvarande bemyndigandet i lagen avser yrkesutbildning i egentlig

bemärkelse. Av vad som framkommit vid ärendets remissbehandling synes

det emellertid lämpligt, att Konungen får möjlighet att i den utsträckning

som kan finnas motiverad låta den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen

gälla även under såväl den yrkesbetonade fortsättningsskolan som

praktisk yrkesorientering och förberedande yrkesutbildning, anordnad av

folkskolan; och härvid bör man enligt min mening dessutom i någon mån

göra avsteg från principen, att försäkringen skall omfatta eleverna endast

i mera riskfylld utbildning. Enligt vad skolöverstyrelsen i annat sammanhang

upplyst, utgör det ett viktigt led inom försöksverksamheten för den

blivande enhetsskolan att därför lämpade elever erhåller förberedande

yrkesutbildning utom skolans lokaler hos olika företag i skolorterna. För

skolväsendet är det därför obestridligen av vikt, att den obligatoriska elevförsäkringen

i största möjliga utsträckning blir gällande för lärjungarna

beträffande deras verksamhet ute i olika företag. Med yrkesutbildning torde

i detta sammanhang böra likställas den av arbetsmarknadsstyrelsen berörda

arbetstränande verksamheten.

I enlighet med det anförda förordar jag, att den nya yrkesskadeförsäkringslagen

tillföres en regel av innehåll att, i den mån Konungen så förordnar,

den som åtnjuter undervisning vid anstalt för yrkesutbildning eller

som eljest undergår yrkesutbildning eller förberedande sådan utbildning

eller deltager i praktisk yrkesorientering skall anses som arbetstagare enligt

lagen, ändå att han ej är anställd i annans tjänst, och att i dylikt fall

som arbetsgivare skall anses den som driver anstalten eller genom vars

försorg undervisningen eljest anordnas.»

Motioner.

I de likalydande motionerna I: 402 och II: 507 yrkas, att riksdagen måtte

besluta sådan ändring av 3 § att beroende uppdragstagare inrymmes under

lagens arbetstagarbegrepp.

I motionerna I: 404 och II: 518, som är likalydande, påtalas, att propositionen

inte ger någon närmare belysning av vilka konsekvenser som uppkommer

vid en övergång till det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Vidare

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

framhålles, att det enligt propositionen i en del fall är oklart, om svensk

lag gäller när svenska arbetare blivit utsända för arbete utomlands eller

när ett utländsk företag sysselsätter arbetare här. I båda dessa avseenden

finner motionärerna en kompletterande utredning önskvärd. Motionerna

utmynnar i en hemställan, att de anförda synpunkterna måtte beaktas vid

propositionens behandling och att de ändringar i propositionsförslagen,

som föranledes därav, måtte utarbetas av utskottet.

Utskottet.

Utskottet har under senare år i flera olika sammanhang haft anledning

att befatta sig med frågan om arbetstagarbegreppets innebörd.

Här må särskilt hänvisas till utskottets vid 1950 års riksdag avgivna utlåtande

nr 23, som innehåller en utförlig redogörelse för detta spörsmål.

Uttrycket arbetstagare förekommer i flera olika lagar men dess innebörd

är inte entydig. Man torde i stort sett kunna urskilja två olika arbetstagarbegrepp,

av vilka det ena kan kallas civilrättsligt och det andra socialrättsligt.

Till det förra, som bygger på allmänna civilrättsliga principer,

anknyter bl. a. semesterlagen och sjukförsäkringslagen.

Det socialrättsliga arbetstagarbegreppet har vuxit fram under tillämpningen

av vissa lagar på det socialpolitiska området, framför allt den nuvarande

olycksfallsförsäkringslagen. Härvid har själva lagtexten givit föga

vägledning, ty däri föreslcrives endast att med arbetstagare skall förstås

envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne

vara att anse som självständig företagare. I stället har tillämpningen väsentligen

stött sig på vissa uttalanden under förarbetena till lagen, vilka

ansetts giva vid handen, att man vid tolkningen av lagens arbetstagarbegrepp

inte skulle vara helt bunden av civilrättsliga grundsatser. Det arbetstagarbegrepp,

som på så sätt utbildat sig vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen,

kan sägas bygga på en allmän värdering av vederbörandes

sociala ställning och torde skilja sig från det civilrättsliga främst därigenom

att det inrymmer en tämligen obestämbar krets av yrkesutövare, som enligt

civilrättsliga regler ej är att anse som arbetstagare men som anses socialt

likställda med och rent faktiskt utför sitt arbete under ungefär samma förhållanden

som de anställda. Det bör emellertid framhållas, att olycksfallsförsäkringslagens

arbetstagarbegrepp ingalunda sträcker sig så långt, att

det generellt omfattar de grupper, som vanligen brukar benämnas beroende

uppdragstagare.

Enligt den lydelse sjukförsäkringslagen har efter de ändringar däri, som

genomfördes vid förra årets riksdag, skall en persons inkomst av tjänst

vara avgörande för frågan, om han skall vara obligatoriskt föi säkrad för

tilläggssjukpenning eller ej. Såsom närmare utvecklats i propositionen m

178 till 1953 års riksdag innebär denna regel, att det arbetstagarbegrepp,

som gäller inom civilrätten och som utbildats under tillämpningen av

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

semesterlagen, skall vara bestämmande för tillhörigheten till den obligatoriska

tilläggssjukpenningförsäkringen. I konsekvens härmed föreslogs

i nyssnämnda proposition, att samma civilrättsliga arbetstagarbegrepp skulle

vara avgörande även för tillhörigheten till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

Med anledning härav uttalade utskottet i sitt av riksdagen godkända

utlåtande nr 35, att det i vart fall beträffande samordningstiden

torde vara lämpligast att i fråga om arbetstagarbegreppet anknyta till

semesterlagens bestämmelser.

Genom vad som förekommit vid 1953 års riksdag har alltså fastslagits,

att semesterlagens arbetstagarbegrepp skall vara avgörande dels för tillhörigheten

till den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen och dels,

såvitt angår samordningstiden, för tillhörigheten till den obligatoriska

yrkesskadeförsäkringen. Med den konstruktion, som samordningen enligt

det fattade beslutet skall ha, torde det emellertid vara nödvändigt alt för

yrkesskadeförsäkringen i dess helhet tillämpa samma arbetstagarbegrepp

som gäller inom sjukförsäkringen. Utskottet vill till stöd för denna uppfattning

särskilt peka på att det finansieringssystem, som är avsett att tilllämpas

beträffande tilläggssjukpenningen, förutsätter ett enhetligt arbetstagarbegrepp

inom båda försäkringsgrenarna. Men även om man skulle

kunna helt bortse från dylika synpunkter bör det enligt utskottets mening

inte rätt gärna komma i fråga att inom den samordnade försäkringen tilllämpa

två skilda arbetstagarbegrepp. En sådan åtskillnad skulle nämligen

lätt skapa missförstånd och osäkerhet rörande försäkringens räckvidd.

På grund av det anförda kan utskottet inte tillstyrka, att tillhörigheten

till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen ant:nytes till annat arbetstagarbegrepp

än det, som gäller inom civilrätten och som utbildat sig vid

tillämpningen av semesterlagen. Emellertid vill utskottet erinra om att 1951

års riksdag hos Kungl. Maj :t hemställt om utredning av frågan, huruvida de

s. k. beroende uppdragstagarna borde hänföras under semesterlagen. Enligt

vad utskottet har inhämtat har ifrågavarande utredningsuppdrag anförtrotts

åt arbetstidsutredningen, som beräknas slutföra uppdraget under innevarande

år. Därest utredningsarbetet skulle resultera i en utvidgning av

semesterlagens tillämpningsområde, bör enligt utskottets mening frågan om

motsvarande utvidgning av tillämpningsområdet för sjukförsäkringslagen

och yrkesskadeförsäkringslagen upptagas till övervägande.

I motionerna I: 404 och II: 518 har uttalats önskemål om en kompletterande

utredning i syfte att belysa de konsekvenser, som uppkommer vid

en övergång till det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Motionärerna synes

närmast ha tänkt sig en genomgång av olika personkategorier tillhörande

gränsskiktet mellan de fria företagarna och arbetstagarna för att utröna,

vilka av dessa grupper som faller utanför det civilrättsliga men innanför

det socialrättsliga arbetstagarbegreppet. Att nu igångsätta en dylik utred
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

ning, som enligt utskottets mening måste bli både besvärlig och tidsödande,

synes knappast motiverat, särskilt med tanke på att hithörande

frågor kan förväntas bli belysta av arbetstidsutredningen vid dess prövning

av spörsmålet om en utvidgning av semesterlagens tillämpningsområde.

Utskottet anser sig med hänsyn härtill icke böra tillmötesgå det av motionärerna

framförda önskemålet.

Innan utskottet lämnar frågan om arbetstagarbegreppets innebörd vill

utskottet understryka, att omständigheter av social natur inte bör lämnas

obeaktade då det gäller att pröva huruvida en person är att anse som

arbetstagare i försäkringens bemärkelse eller ej. Såsom departementschefen

framhållit i propositionen nr 178 till 1953 års riksdag bör denna fråga

nämligen avgöras under hänsynstagande till samtliga i samband med avtalet

eller anställningen föreliggande omständigheter, och härvid kan bl. a.

de avtalsslutande parternas ekonomiska och sociala ställning vara ägnad

att belysa, hur avtalet bör uppfattas. Med anledning av den motivering, som

anförts till stöd för yrkandena i motionerna I: 402 och II: 507, vill utskottet

vidare göra sig till tolk för en mening, som utskottet tidigare förfäktat i

olika sammanhang och som även kommit till uttryck i nyssnämnda proposition,

nämligen att de skogskörare, å vilka ramavtalet för skogsbruket i

Norrland och Dalarna äger tillämpning eller som eljest utför sitt arbete

under liknande förhållanden, bör anses som arbetstagare.

I likhet med departementschefen anser utskottet det inte möjligt att i

lagen reglera den obligatoriska yrkesskadeförsäkringens

räckvidd i internationellt hänseende. Den oklarhet som påtalats

i motionerna I: 404 och II: 518, torde därför inte kunna undanröjas på

annat sätt än genom konventioner. Utskottet konstaterar med tillfredsställelse,

att frågan lösts konventionsvägen såvitt angår de nordiska länderna

och att förhandlingar inletts med andra stater rörande överenskommelser

i ämnet. Utskottet har inhämtat, att enligt rådande praxis svensk

arbetstagare, som här i landet utför arbete för utländskt företags räkning,

regelmässigt anses omfattad av den obligatoriska försäkringen, och detta

även om företagets verksamhet här är av tillfällig natur och försäkringspremier

ej erlagts av arbetsgivaren. Utskottet förutsätter, att denna praxis

skall tillämpas även sedan den nya lagstiftningen trätt i kraft.

Utskottet har inte något att erinra mot att frågan om yrkesutbildningselevernas

försäkringsskydd löses på det sätt som föreslagits

i propositionen. Vad särskilt angår de elever, som inom folkskolans

eller enhetsskolans ram undergår yrkesutbildning eller förberedande yrkesutbildning

eller deltager i praktisk yrkesorientering, vill utskottet emellertid

fästa uppmärksamheten på att försäkringsplikten och därmed även avgiftsskyldigheten

enligt förslaget kommer att åvila kommunerna. Utan att ta

ståndpunkt till frågan, huruvida kommunernas kostnader härutinnan helt

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

eller delvis bör överföras på statsverket, vill utskottet rikta uppmärksamheten

på detta spörsmål, vilket måhända kan vara förtjänt av att övervägas

i annat sammanhang.

5 §•

Enligt första stycket i denna paragraf äger Konungen från försäkringen

undantaga arbetstagare, som är anställda hos staten eller

kommuner och som på grund härav tillförsäkrats ersättningar vid

yrkesskada, vilka finnes väsentligen motsvara försäkringsförmånerna.

Nämnas må att sjukförsäkringslagen i 28 § innehåller ett bemyndigande

för Konungen att från sjukpenningförsäkringen i dess helhet eller viss del

därav undantaga arbetstagare, som på grund av lag eller författning, utfärdad

av Konungen, eller bestämmelse, som beslutats av kommun, äger

uppbära lön vid sjukdom.

Motioner.

I de likalydande motionerna I: 404 och II: 518 uttalas bl. a., att bestämmelserna

i 5 § förslaget bör bringas i bättre överensstämmelse med bestämmelserna

i 28 § sjukförsäkringslagen så att ett undantagande skall, då

så belinnes lämpligt, kunna avse viss del av försäkringsförmånerna.

Utskottet.

Bestämmelserna i förslagets 5 § överensstämmer i sak helt med vad som

nu gäller enligt olycksfallsförsäkringslagen. Någon ändring i dem torde

inte heller vara påkallad. Genom det självrisksystem, som sedan gammalt

tillämpas inom yrkesskadeförsäkringen och som enligt förslaget skall

kunna tillämpas även i fortsättningen, uppnås nämligen på ett smidigt

sätt en anpassning mellan å ena sidan försäkringsförmånerna och å andra

sidan den ersättning, som arbetsgivaren själv kan ha utfäst sig att betala

i händelse av yrkesskada. Självrisken kan vara total eller partiell. Den

arbetsgivare, som åtagit sig självrisk, äger erhålla motsvarande nedsättning

i försäkringsavgiften under förutsättning att han, där så finnes erforderligt,

ställer säkerhet för ersättningens utgivande. Arbetsgivaren har därefter

att själv utge ersättningen, men om han skulle brista i sin skyldighet härutinnan

svarar försäkringsinrättningen i sista hand för att ersättningen

utgår. Det kan anmärkas, att inte ens statens arbetstagare undantagits från

den nuvarande försäkringen men att staten i likhet med vissa kommuner

och en del enskilda arbetsgivare står självrisk.

6 §•

I denna paragraf bestämmes försäkringsskyddets om fat t
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

49

Departementschefen.

I fråga om försäkringskyddets omfattning har departementschefen anfört.

»De nuvarande bestämmelserna om försäkring mot yrkesskador är fördelade

på två huvudförfattningar, nämligen 1916 års lag om försäkring

för olycksfall i arbete och 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Redan benämningen på de båda lagarna antyder, att man

velat skilja mellan å ena sidan skador, som orsakats av olycksfall, d. v. s.

av plötsliga och oförutsedda händelser, och å andra sidan yrkessjukdomar,

d. v. s. hälsorubbningar, vilka uppkommit genom en mera långvarig påverkan

av skadlig natur. Denna gränsdragning är emellertid numera i viss

män utsuddad. Genom de utvidgningar av försäkringsskyddet, som vid

skilda tillfällen företagits, har nämligen ÖL kommit att omfatta inte blott

olycksfallsskador i egentlig bemärkelse utan även vissa skador, som uppkommit

genom påverkan under längre tid, under det att till YL hänförts

åtskilliga sjukdomar, som kan uppstå lika plötsligt och oförutsett som

olycksfall. De av försäkringen täckta riskerna bildar därför, såsom socialvårdskommittén

uttrycker sig, en hel serie, i vilken de olika åkommorna

blandar sig med varandra utan några skarpa gradationer i fråga om de

skadliga påverkningarnas varaktighet.

Trots de utvidgningar, som tid efter annan genomförts, består emellertid

alltjämt luckor i försäkringsskyddet. Härtill kommer att gränserna

för försäkringens räckvidd i åtskilliga avseenden är oklara och att lagstiftningen

utfyllts med en rikhaltig och invecklad rättspraxis, som mången

gång ter sig svårförståelig för lekmannen. Så länge förutsättningar saknades

för en rationell samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen,

var det inte lätt att genom lagstiftningsåtgärder komma

till rätta med hithörande förhållanden. De omständigheter, under vilka

olycks- och sjukdomsfall inträffar, är nämligen så skiftande, att det —

hur gränserna kring yrkesskadebegreppet än dragés —- måste stöta på

utomordentligt stora praktiska svårigheter att i samtliga de fall, där en

hälsorubbning påstås ha orsakats av arbetet, avgöra huruvida yrkesskada

i lagens bemärkelse föreligger eller ej. Sålunda erfordras ej sällan ingående

utredning t. ex. rörande de omständigheter, under vilka en skada uppkommit,

eller det orsakssamband, som kan föreligga mellan en viss händelse

och eif sjukdomstillstånd. Det är uppenbart, att dessa svårigheter

kominer att minska högst avsevärt, sedan den allmänna sjukförsäkringen

övertagit den stora mängden av kortvariga yrkesskador. Härigenom åstadkommes

nämligen ej blott en betydande kvantitativ avlastning från yrkesskadeförsäkringen;

de relativt fåtaliga yrkesskador av långvarig eller svårartad

karaktär, som återstår sedan småskadorna utmönstrats, är ofta av

sådan art, att det redan av medicinska skäl är nödvändigt att klarlägga

deras orsak.

Möjligheterna att göra försäkringsskyddet mera fullständigt kommer

4 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 9 sand. 2 avd. Nr 22.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

således att ökas högst avsevärt genom att yrkesskadeförsäkringen och

sjukförsäkringen samordnas. Det skulle rent av kunna ifrågasättas, om

inte samordningen skapat förutsättningar för en så generell definition av

yrkesskadebegreppet, att varje hälsorubbning, som hade sin grund i arbetet

eller arbetsförhållandena, komme att omfattas av försäkringen. Av

skäl, som kommer att utvecklas i det följande, är det emellertid nödvändigt

att från yrkesskadeförsäkringen undantaga en del sjukdomar, som

visserligen i undantagsfall kan ledas tillbaka till arbetet men vilkas ursprung

i allmänhet inte kan utredas. Hit hör t. ex. de vanliga förkylningssjukdomarna

och psykiska hälsorubbningar av olika slag. Detta gör att

innebörden av begreppet yrkesskada inte kan bestämmas genom en så

allmänt hållen definition som nyss antytts utan måste preciseras närmare.

Det är emellertid av vikt, att försäkringsskyddet inte inskränkes mera än

som är oundgängligen nödvändigt, och den vägledande principen vid utformningen

av yrkesskadebegreppet bör därför vara, att alla slag av skador,

som orsakats av arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden,

bör så långt det är möjligt omfattas av försäkringen.

Från denna utgångspunkt är det självklart, att skador till följd

av olycksfall i arbetet åtminstone i samma omfattning som

hittills bör berättiga till ersättning.

Såsom förut nämnts är försäkringsskyddet mot dylika skador f. n. begränsat

såtillvida, att olycksfall under arbete i det egna

h e m m e t — varmed likställes annat, av arbetstagaren bestämt arbetsställe

-— i regel inte omfattas av försäkringen. Detta gör, att en stor grupp

arbetstagare — nämligen alla de som är sysselsatta i hemindustriellt eller

därmed jämförligt arbete — helt och hållet saknar försäkringsskydd mot

de olycksfallsrisker, som deras arbete medför. Men även arbetstagare, som

under vanliga förhållanden är försäkrade, mister försäkringsskyddet då

de, kanske av tillfällig anledning, fullgör sin arbetsprestation eller någon

del därav i hemmet. Visserligen har de nu berörda reglerna ej tillämpats

med full konsekvens, men de undantag, som medgivits i praxis, har varit

föranledda av särskilda omständigheter och relativt sällsynta.

Som skäl för att arbete i hemmet på detta sätt satts i särställning har

främst anförts, att arbetsgivaren saknar möjlighet att vaka över hur

arbetet anordnas och att risker skulle föreligga för missbruk av försäkringen.

Socialvårdskommittén har vägt betänkligheterna att låta försäkringen

gälla vid skador i hemmet mot de sociala skäl, som talar för att

hemarbetarna beredes samma försäkringsskydd som andra, och därvid

kommit till den slutsatsen, att det nuvarande undantaget för hemarbete

skulle kunna slopas om blott det stora antalet kortvariga skador utmönstrades.

Med anledning härav har kommittén ■— som utgått från att någon

samordning med sjukförsäkringen inte vore aktuell och att yrkesskadeförsäkringen

således redan från början skulle handha skaderegleringen —

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

föreslagit, att en särskild karenstid av 14 dagar fastställes för skador, som

uppkommit i hemarbete, men att dylika skador i övrigt helt likställes med

skador i annat arbete.

Socialförsäkringsutredningen har sedermera omprövat frågan med tanke

på den situation, som kommer att föreligga sedan den allmänna sjukförsäkringen

trätt i kraft. Utredningen har härvid kommit till den slutsatsen,

att olycksfall i hemarbete liksom hittills bör undantagas från den

obligatoriska yrkesskadeförsäkringen och som skäl härför åberopat bl. a.,

att hemarbetarnas försäkringsskydd komme att bli någorlunda tillfredsställande

ordnat genom den obligatoriska sjukförsäkringen och genoni

möjligheten till frivillig anslutning till yrkesskadeförsäkringen.

Utredningens förslag i denna del har under remissbehandlingen rönt

kritik endast från ett par håll.

För egen del ansluter jag mig till dem som anser att man ej bör sätta

hemarbetarna i sämre ställning än övriga arbetstagare då det gäller försäkringsskydd

mot yrkesskador. Det skydd, som den obligatoriska sjukförsäkringen

bereder hemarbetarna, torde visserligen räcka till vid det

stora flertalet lindriga yrkesskador, men det är inte tillräckligt i fall, då

skadan leder till invaliditet eller eljest är av lång varaktighet; och vid

dödsfall lämnar sjukförsäkringen över huvud taget ingen ersättning. Att

hänvisa hemarbetarna till att själva komplettera den obligatoriska sjukförsäkringen

med en frivillig försäkring mot yrkesskador, synes knappast

stå i god överensstämmelse med de principer, på vilka lagstiftningen om

yrkesskadeförsäkring i övrigt vilar. Socialvårdskommittén har ansett sig

kunna tillråda, att yrkesskador, som uppkommit i hemarbete, inordnas

under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, sedan smärre skador utmönstrats

genom en särregel om 14 dagars karenstid. Det bör då möta

desto mindre betänkligheter att vidtaga denna åtgärd, när samordningen

genomförts och yrkesskadeförsäkringen som en följd härav i allmänhet

inte skall gripa in förrän efter 90 dagar. Sedan så lång tid förflutit, torde

ersättning komma i fråga endast för ett mycket begränsat antal skador.

Att på grund av kontroll- och utredningssvårigheter utesluta dessa, ofta

mycket behjärtansvärda fall från yrkesskadeförsäkringen bör enligt min

mening inte komma i fråga. Ej heller synes avgörande betydelse höra tillmätas

den omständigheten, att arbetsgivaren har svårt att övervaka hur

hemarbete anordnas. Gentemot detta argument kan nämligen invändas,

att de arbetsgivare, som använder hemarbetare och därigenom slipper ifrån

kostnader för arbetslokaler och skyddsanordningar, inte rimligen dessutom

bör slippa ifrån den skyldighet att bekosta yrkesskadeförsäkring för de

anställda som åvilar övriga arbetsgivare.

Jag föreslår därför att försäkringsskyddet utsträckes så, att det kommer

att gälla även vid hemarbete och att det undantag, som f. n. gäller beträffande

dylikt arbete, alltså slopas. Om så sker, erfordras inte några sär
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

skilda bestämmelser om olycksfall i förläggning. Att dylika

olycksfall i ersättningshänseende nu behandlas på annat sätt än olycksfall

på arbetsområdet, beror nämligen på att förläggningen i försäkringshänseende

betraktas som arbetstagarens hem.

Utvidgas försäkringsskyddet på sätt jag nu föreslagit, kommer alla

olycksfall, som inträffar i arbetet, att anses som yrkesskador. Uttrycket

»olycksfall i arbete» är inte definierat i ÖL, och med hänsyn till livets

mångskiftande förhållanden torde det knappast heller vara möjligt att i

lagtext närmare ange vad som avses med uttrycket. Det synes därför även

i fortsättningen böra överlämnas åt rättstillämpningen att tolka innebörden

av begreppet olycksfall i arbete. Med stöd av förarbetena till ÖL har

en rikhaltig praxis utbildat sig på området. Det kan givetvis inte komma

i fråga att här lämna en uttömmande redogörelse för denna praxis men

följande må dock nämnas. För att en händelse skall anses som ett olycksfall

kräves, att den inträffat med en viss grad av plötslighet och inneburit

något i viss mån ovanligt och oförutsett. Därjämte måste händelsen ha

stått i ett visst samband med arbetet för att kunna accepteras som ett ersättningsberättigande

olycksfall. Kravet på samband med arbetet ställes

emellertid inte särskilt högt, ty praktiskt taget varje händelse av angiven

art, som inträffar på arbetsområdet, accepteras som olycksfall i arbetet.

Det kräves alltså inte att händelsen har sin grund i en för arbetet typisk

fara; erforderligt samband anses föreligga även då vederbörande på sin

arbetsplats drabbas av det dagliga livets faror. Som exempel härpå kan

nämnas, att insektssting under arbetet ansetts som olycksfall i arbetet.

Någon gång inträffar det dock, att den skadade genom sitt eget beteende

—■ t. ex. genom att inlåta sig i slagsmål — anses ha försatt sig utom arbete,

och skadan anses då inte stå i erforderligt samband med arbetet. I många

fall — såsom vid jordbruk, skogsbruk, vägbyggnadsarbete och vissa slag av

försäljningsarbete — är arbetsområdet ganska vidsträckt. Men även olycksfall

utanför arbetsområdet betraktas som olycksfall i arbetet under förutsättning,

att arbetstagaren vid olyckstillfället var stadd i arbetsgivarens

ärenden. Olycksfall under raster eller pauser på arbetsområdet eller i dess

omedelbara närhet likställes i allmänhet med olycksfall under själva arbetet.

Jag förutsätter att ifrågavarande praxis skall vara vägledande vid tilllämpningen

av den nya yrkesskadeförsäkringslagen. Såsom socialvårdskommittén

funnit kan det emellertid ifrågasättas, om inte kravet på samband

mellan ett olycksfall och vederbörandes arbete bör ställas högre då olycksfallet

inträffar i hemarbete än eljest. Att praktiskt taget alla olycksfall, som

drabbar t. ex. en fabriksarbetare medan han uppehåller sig i fabriken,

godtages som olycksfall i arbetet, kan nämligen motiveras med att vistelsen

i fabriken presumeras vara uteslutande föranledd av arbetet. En dylik presumtion

kan inte uppställas i fråga om vistelse i hemmet, där vederbörande

ju uppehåller sig inte blott då han utför det arbete, i vilket han är försäkrad,

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

utan även eljest. Det synes därför motiverat att iakttaga en viss försiktighet

vid bedömningen av sådana olycksfall i hemmet, som inte är direkt orsakade

av arbetet utan mera har sin grund i det dagliga livets faror.

Innan jag lämnar begreppet olycksfall i arbete vill jag något beröra

ett särskilt spörsmål, som tagits upp av kommerskollegium och Sveriges

redareförening, nämligen frågan om försäkringsskydd för sjömän vid

idrottsövningar, som bedrives på fritid. Det synes mig inte uteslutet att

betrakta de idrottsövningar och andra fritidssysselsättningar, som anordnas

i fartygets regi och som har till syfte att draga sjömännen bort från förströelser

av underhaltig art, såsom ett led i vederbörandes arbete. Om så

kan anses vara förhållandet — och frågan härom måste prövas av försäkringsorganen

med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall —

gäller givetvis den obligatoriska försäkringen. Att vidga försäkringen till

att omfatta även andra fall av fritidssysselsättning skulle kunna medföra

konsekvenser, som utan en närmare utredning är svåra att överblicka, och

jag är därför inte beredd att nu förorda en sådan utvidgning.

År 1919 infördes i ÖL ett stadgande, varigenom olycksfall vid

färd till eller från arbetet likställdes med olycksfall i arbetet,

såvida färden föranletts av och stått i omedelbart samband med arbetsanställningen.

Som skäl för denna utvidgning av försäkringen åberopades, åt!

olycksfall på väg till eller från arbetet under vissa förutsättningar redan

betraktades som olycksfall i arbetet och att detta medfört svårigheter att

dra en klar gräns mellan fall, som berättigade till ersättning, och andra

fall. Även om tämligen bestämda principer tillämpades vid avgöranden härutinnan,

kvarstode dock — uttalades det under förarbetena —- ofta en viss

tveksamhet även hos de beslutande myndigheterna, och för den skadade

arbetaren och hans arbetsgivare måste dessa principer ofta te sig ganska

svårförståeliga eller kanske understundom i det enskilda fallet rent av godtyckliga.

Som exempel nämndes, att ett olycksfall som drabbade en arbetare,

vilken på väg till arbetet hunnit inom gränsen för arbetsområdet —- detta

taget i ganska vidsträckt mening — i regel ansåges som olycksfall i arbetet

medan däremot olycksfall i arbetet i allmänhet ej ansåges föreligga, där

arbetsområdet vore mera begränsat men olycksfallet inträffat utom detsamma

under i övrigt liknande förutsättningar.

Frågan huruvida färdolycksfallen bör bibehållas inom yrkesskadeförsäkringen

har övervägts av såväl socialvårdskommittén som socialförsäkringsutredningen,

vilka båda besvarat frågan jakande. Inom såväl kommittén

som utredningen har emellertid röster höjts för att utmönstra dessa olycksfall

från försäkringen. De skäl, som anförts till stöd för denna mening,

kan inte frånkännas ett visst berättigande. Erfarenheterna har sålunda

visat, att de gränsdragningssvårigheter, som man ville undvika genom lagändringen

år 1919, ersatts av nya sådana svårigheter. Det torde vidare förhålla

sig så, att olycksfallen under färder till och från arbetet ökat i antal,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

inte blott absolut utan även i förhållande till övriga olycksfall, vilket medfört

en större ekonomisk belastning av försäkringen än man från början

tänkt sig. För en utmönstring av färdolycksfallen har även anförts, att

dessa i regel är orsakade av omständigheter, som inte hänger direkt samman

med arbetet och som undandrar sig arbetsgivarens kontroll, samt att

det numera finns betydligt större möjligheter än förr att erhålla ersättning

i annan ordning än genom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, t. ex.

genom den obligatoriska trafikförsäkringen.

För egen del anser jag emellertid i likhet med flertalet av dem som efter

remiss yttrat sig i ärendet, att skälen för att bibehålla färdolycksfallen

inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringens ram väger tyngre än skälen

för att utmönstra dem från försäkringen. Det är nämligen ofrånkomligt,

att de risker, som är förenade med vanliga färder till och från arbetsstället,

har ett påtagligt samband med själva arbetet. Dessa risker, som ingalunda

alltid täckes av den obligatoriska trafikförsäkringen, har undan för undan

ökat allteftersom trafikintensiteten blivit större. Det måste under sådana

omständigheter krävas synnerligen starka skäl för att nu borttaga det

skydd mot färdolycksfall, som yrkesskadeförsäkringen i mer än 30 år

berett de anställda. Att vidtaga en sådan åtgärd för att därigenom komma

ifrån gränsdragningssvårigheter bör i varje fall inte komma i fråga. Såsom

framgår av det förut anförda skulle f. ö. en återgång till den lagstiftning,

som gällde innan försäkringen omfattade färdolycksfallen, ingalunda medföra,

att gränsdragningssvårigheterna upphörde. Inte heller den ekonomiska

belastning av försäkringen, som färdolycksfallen onekligen utgör, är enligt

min mening ett tillräckligt motiv för att återgå till den ståndpunkt, som

intogs av den äldre lagstiftningen. Härtill kommer att olycksfall under

färder till och från arbetet enligt en av Internationella arbetskonferensen

år 1944 antagen rekommendation bör följa samma regler som olycksfall i

arbetet och att denna rekommendation följts av flera länder, som efter

kriget reformerat sin lagstiftning på området.

För att ersättning från försäkringen skall utgå för olycksfall under färd

till eller från arbetet kräves f. n., att färden föranletts av och stått i omedelbart

samband med arbetsanställningen. Detta krav har föranlett betydande

tillämpningssvårigheter, och den praxis, som utbildat sig på området, är

inte lätt att överblicka. Socialvårdskommittén har funnit det ur sakliga

synpunkter motiverat med en viss uppmjukning av de nuvarande bedömningsprinciperna

och föreslagit, att det nuvarande kravet på »omedelbart»

samband med arbetsanställningen utbytes mot ett krav på »nära» samband

med denna.

Lämpligheten av den föreslagna uppmjukningen har ifrågasatts i flera

av de yttranden, som avgivits över förslaget. Naturligen har denna ståndpunkt

främst intagits av dem som velat helt utmönstra färdolycksfallen

från försäkringen, men även andra har ansett sig böra avråda från att

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

lagstiftningen uppmjukas i förevarande avseende. Som skäl härför har åberopats

bl. a., att färdolycksfallen i stor utsträckning beror på omständigheter

som är undandragna arbetsgivarens kontroll samt att den föreslagna

uppmjukningen skulle medföra nya gränsdragningssvårigheter och till

yrkesskadeförsäkringen hänföra fall, som egentligen borde täckas av den

allmänna sjukförsäkringen. Å andra sidan har förespråkare inte saknats

för en längre gående uppmjukning än socialvårdskommittén föreslagit.

Landsorganisationen har sålunda ansett, att det bör vara tillfyllest med att

samband föreligger mellan färden och arbetsanställningen och att den

begränsning, som ligger i ordet »omedelbart», således helt bär slopas.

Det är uppenbart, att en obligatorisk yrkesskadeförsäkring, som gäller

till förmån för de anställda och bekostas av deras arbetsgivare, endast bör

täcka olycksfallsriskerna under sådana färder utanför arbetsområdet, som

har orsakssamband med själva arbetet. Att godkänna vilket avlägset samband

som helst synes emellertid föra för långt och bör därför enligt min

mening inte komma i fråga. Å andra sidan synes det nuvarande kravet på

omedelbart samband mellan färden och arbetsanställningen ha lämnat de

tillämpande myndigheterna ett väl snävt utrymme för bedömningen, vilket

medfört, att ersättning inte ansetts kunna medgivas i en del fall, där en

ganska påtaglig anknytning förelegat mellan olycksfallet och arbetet. En

uppmjukning av sambandskravet är därför enligt min mening motiverad.

Visserligen är det måhända inte uteslutet att tolka uttrycket »omedelbart

samband» på ett något mindre restriktivt sätt än som skett och alltsa åstadkomma

en önskvärd uppmjukning genom ändring av praxis — enligt vad

jag erfarit har en utveckling i denna riktning ägt rum sedan socialvårdskommittén

avgav sitt betänkande —• men det synes bäst överensstämma

med gängse lagstiftningsmetoder, att den något större frihet vid bedömningen,

som de tillämpande myndigheterna enligt min mening bör ha,

kommer till uttryck genom en ändrad lydelse av lagtexten. I likhet med

socialvårdskommittén anser jag detta lämpligen kunna ske genom att det

nuvarande kravet på omedelbart samband med arbetsanställningen ersättes

med ett krav på nära samband med denna.

Med anledning av vad arbetsmarknadsstyrelsen i sitt remissyttrande anfört

om försäkringsskydd vid färder, som företages i anslutning till att

arbetsförmedlingen medverkar till ett anställningsförhållande, vill jag framhålla,

att den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen endast avser arbetstagare.

För att försäkringen skall gälla måste därför krävas att ett anställningsavtal

föreligger. Detta utesluter givetvis inte, att omständigheterna i

det enskilda fallet kan vara sådana, att ett dylikt avtal måste anses ha kommit

till stånd genom arbetsförmedlingens anvisning, trots att parterna i

avtalsförhållandet inte varit i direkt kontakt med varandra. Vad sedan beträffar

frågan huruvida ett olycksfall under färd före arbetets början eller

efter dess avslutande är ersättningsberättigande eller ej, bör denna givetvis

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

bedömas på samma sätt då arbetsavtal anses ha kommit till stånd genom

anvisning av arbetsförmedling som då arbetsavtalet träffats direkt mellan

arbetsgivare och arbetstagare.

Genom en lagändring år 1936 inordnades under ÖL vissa skador,

som intar en mellanställning mellan olycksfallsskador

och egentliga yrkessjukdomar såtillvida, att den skadeframkallande

påverkningen inte behöver vara plötslig utan kan sträcka sig över

en tidrymd av — för att använda lagens terminologi — högst några få

dagar. Dessa skador kan indelas i tre skilda grupper. Till den första hör

skador, som orsakats av arbetet på mekanisk väg, d. v. s. genom nötning,

tryck, slag eller överansträngning. Den andra gruppen omfattar vissa av

temperaturförhållandena under arbetet föranledda skador, nämligen värmeslag,

solsting och förfrysning. Till den tredje gruppen slutligen hänföres

skador, som orsakats av något i arbetet använt frätande eller etsande ämne

eller av blandning, vari dylikt ämne ingår.

Socialvårdskommittén har föreslagit, att det nuvarande kravet på att

skadan skall ha uppkommit under loppet av högst några få dagar slopas

beträffande de av temperaturförhållandena orsakade skadorna samt att

även inflammation i arbetsvalk likställes med olycksfallsskada, oavsett om

inflammationen uppkommit genom inverkan under längre eller kortare tid.

I övrigt innebär kommitténs förslag endast vissa, huvudsakligen formella

ändringar i förhållande till vad som nu gäller. Med anledning av att uttrycket

högst några få dagar i praxis tolkats såsom avseende högst fem

dagar, framhåller kommittén, att femdagarsgränsen inte behöver anses som

helt oeftergivlig i de fall där den försäkrade endast under en del av arbetsdagen

sysslat med det arbete, i vilket han varit utsatt för skadlig inverkan.

Under remissbehandlingen har kommitténs förslag i förevarande del så

gott som genomgående lämnats utan erinran. Från representanter för

arbetstagare har emellertid ifrågasatts, om inte den nuvarande regeln om

att skadan måste ha orsakats av inverkan under »högst några få dagar»

kunde helt slopas eller i vart fall uppmjukas till att i stället avse »kortare

tid». En motsatt inställning har däremot intagits av försälcringsrådet och

Socialförsäkringsbolagens förening, som båda riktat kritik mot kommitténs

uttalande att den genom praxis fastslagna femdagarsregeln i vissa fall inte

borde vara helt oeftergivlig.

Jag kommer i det följande att föreslå, att alla s. k. ämnessjukdoinar

skall omfattas av försäkringen, oavsett om de uppkommit genom inverkan

under längre eller kortare tid. Med hänsyn härtill saknas anledning att

till en särskild grupp yrkesskador sammanföra sådana, som orsakats av

frätande eller etsande ämne. OL:s stadgande härom bör därför inte överföras

till den nya lagen. I fråga om skador, som föranletts av temperaturförhållanden,

samt inflammation i arbetsvalk ansluter jag mig till socialvårdskommitténs

förslag, vilket innebär, att tidslängden av den skadliga

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 57

påverkningen i dessa fall inte får någon betydelse för rätten till ersättning.

Härefter återstår att i detta sammanhang behandla endast sådana skador,

som orsakats på mekanisk väg, och beträffande dem torde det vara nödvändigt

att även i fortsättningen begränsa försäkringsskyddet till att avse

fall, där den skadliga påverkningen varit inskränkt till jämförelsevis kort

tid. Det förhåller sig nämligen så, att en mångfald sjukdomstillstånd, som

vanligen beror på inre orsaker, ibland även kan framkallas genom mekaniska

påfrestningar av olika slag, såsom tungt arbete, obekväm arbetsställning

o. dyl. De möjligheter, som läkarvetenskapen f. n. har att utröna

vilken roll dylika yttre faktorer spelar för olika sjukdomars uppkomst och

förlopp, är i allmänhet ganska begränsade redan när det gäller påfrestningar

av kort varaktighet, och svårigheterna blir större ju längre påfrestningen

varat. Detta hindrar givetvis inte att vissa slag av skador med tämligen

stor säkerhet kan ledas tillbaka till mekaniska påfrestningar i arbetet,

och i den mån så är förhållandet bör skadan naturligen —- såsom redan nu

är fallet med t. ex. senknarr och vissa slemsäcksinflaminationer —- räknas

som yrkesskada även om den uppkommit genom inverkan under längre tid.

Jag återkommer till frågan härom vid behandlingen av de egentliga yrkessjukdomarna.

Den tidsbegränsning för skadlig inverkan av mekanisk art,

det här gäller, får således betydelse endast för sådana skador, vilkas uppkomstsätt

inte är så klarlagt, att de utan inskränkning kan hänföras till

yrkesskador. Tillräckliga skäl synes ej föreligga att beträffande dessa skador

frångå den nuvarande tidsbestämningen »högst några få dagar». Med

anledning av vad som i ärendet anförts rörande innebörden av detta uttryck

vill jag framhålla, att det liksom hittills bör få ankomma på de tillämpande

myndigheterna att inom den ram, som uttrycket kan anses tillåta, från fall

till fall avgöra var gränsen skall dragas. Jag förutsätter, att myndigheterna

härvid inte skall känna sig alltför hårt bundna av den praxis, som hittills

utbildat sig på området och som enligt min mening synes väl stel.

De yrkessj ukdo in a r, som omfattas av den nuvarande försäkringen,

är uppräknade i en förteckning, vilken är intagen i YL. Den vägledande

principen vid utformningen av denna förteckning har varit, att

inga andra yrkessjukdomar borde upptagas i densamma än sådana, som

kunde särskiljas från andra hälsorubbningar och med tillräcklig grad av

säkerhet ledas tillbaka till arbetet. Eftersom erfarenheterna på yrkesmedicinens

område var ganska begränsade då lagen kom till år 1929, fick försäkringen

från början ett jämförelsevis snävt avgränsat tillämpningsområde

men det förutsattes, att utvidgningar så småningom skulle komma till

stånd. Så har också skett efter hand som kunskaperna om yrkessjukdomarna

ökat och förteckningen upptager nu dels sjukdomar, som orsakats

av ett stort antal uppräknade ämnen eller av strålande energi, och dels ett

antal specificerade sjukdomar, som har sin grund i ensidiga, ovanliga eller

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

ovanligt ansträngande rörelser, tryckpåverkningar, skakningar eller vibrationer

från maskiner eller verktyg eller av buller eller smitta.

Vad först angår yrkessjukdomar, som orsakats av ämnen

eller strålande energi, har socialvårdskommittén föreslagit en

betydelsefull utvidgning i förhållande till vad som nu gäller, nämligen såtillvida

att alla hudsjukdomar, som orsakats av arbetet genom inverkan av

något ämne eller annan substans, skulle få räknas som yrkesskador och

att förteckningssystemet således skulle slopas beträffande dessa sjukdomar,

dock att en särskild karenstid om 28 dagar skulle gälla och en strängare

bevisregel skulle tillämpas. Övriga ämnessjukdomar samt sjukdomar, som

orsakats av strålande energi, skulle däremot enligt kommitténs förslag följa

i stort sett samma regler som nu, d. v. s. de skulle få räknas som yrkesskador

endast om det ämne eller den energiform, som givit upphov till

sjukdomen, funnes upptagen i en på visst sätt fastställd förteckning. Sedermera

har socialförsäkringsutredningen omprövat hithörande frågor och

därvid funnit, att samordningen med sjukförsäkringen skapat förutsättningar

för ett slopande av förteckningssystemet såvitt angår alla ämnesoch

strålningssjukdomar. Utredningen har till följd härav föreslagit, att

försäkringen skall omfatta samtliga sjukdomar, som tillhör dessa båda

kategorier, och att ersättningsrätten således inte längre skall vara beroende

av att det sjukdomsalstrande ämnet eller den skadebringande energiformen

finnes upptagen i en förteckning. Detta förslag har rönt allmänt gillande

under remissbehandlingen, och även jag anser att det bör genomföras. Om

så sker, kommer de luckor, som f. n. finnes i försäkringsskyddet, att fyllas

i mycket stor utsträckning; det torde nämligen förhålla sig så, att de allra

flesta yrkessjukdomarna är framkallade av ämnen. Innebörden av uttrycket

»ämne» —■ i den av socialförsäkringsutredningen utarbetade lagtexten användes

socialvårdskommitténs uttryck »ämne eller annan substans» — kan

synas oklar och det kan därför ifrågasättas, om inte uttrycket borde definieras

för att undanröja all tveksamhet om vilka sjukdomar som är att

hänföra till ämnessjukdomar. Varken socialvårdskommittén, socialförsäkringsutredningen

eller de sakkunniga instanser, som yttrat sig i frågan, har

emellertid ansett en sådan definition erforderlig, och den medicinska terminologien

i detta avseende torde vara så fast, att en definition av uttrycket

i fråga ej behövs. Inte heller uttrycket »strålande energi» synes behöva närmare

definieras.

Ehuru det för ersättningsrätten avgörande alltså inte skall vara, att det

skadebringande ämnet finnes upptaget i en förteckning, har socialförsäkringsutredningen

ansett en förteckning till ledning vid tillämpningen av

lagen kunna vara av praktiskt värde såväl för olycksfallsförsäkringsinrättningarna

och sjukkassorna som för läkarna, arbetsgivarna och allmänheten.

Enligt utredningen torde det kunna anförtros åt riksförsäkringsanstalten

att upprätta och fortlöpande komplettera samt publicera en förteckning

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 59

över de ämnen m. in., som brukar förorsaka sjukdomar, samt de sjukdomsformer

och slag av verksamhet, som därvid är aktuella. Försäkringsrådet

har bestämt avstyrkt förslaget; i vart fall borde förteckningen upprättas,

inte av anstalten, utan av Kungl. Maj:t eller överinstansen. För egen del

håller jag värdet av en sådan förteckning för tvivelaktigt — förteckningen

kan lätt bli uppfattad som uttömmande — eller i vart fall mycket tveksamt.

Någon tids erfarenhet torde därför lämpligen böra avvaktas innan

definitiv ståndpunkt tages till detta spörsmål.

Övriga yrkessjukdomar är av mycket skiftande slag. Somliga

är karakteristiska för yrket, andra inte; en del uppkommer genom långvarig

men andra genom mera kortvarig påverkan av skadlig natur; och

alla svårighetsgrader är representerade. Både socialvardslcommittén, socialförsäkringsutredningen

och de remissorgan, som yttrat sig i ärendet, är

ense om att det i princip är riktigt att försäkringen omfattar alla sjukdomar,

som har sin grund i arbetet, men att det inte är praktiskt möjligt

att genomföra denna princip i full utsträckning. För egen del har jag redan

i ett tidigare sammanhang uttalat min anslutning till dessa båda utgångspunkter

för bedömningen av hithörande frågor och därvid betonat vikten

av att försäkringsskyddet inte inskränkes mer än som är oundgängligen

nödvändigt.

Strängt taget kan nästan alla slag av sjukdomar ha sin yttersta rot i

arbetet eller arbetsförhållandena. Så kan t. ex. en helt vanlig infektionssjukdom

ha uppkommit genom att vederbörande smittats av en arbetskamrat,

ett depressionstillstånd kan vara föranlett av kontroverser på arbetsplatsen,

en magsjukdom kan ha sin grund i skiftarbete o. s. v. I enstaka

undantagsfall kan måhända sjukdomar av denna karaktär med en stor

grad av sannolikhet ledas tillbaka till arbetsförhållandena men i allmänhet

är det inte möjligt att avgöra, om sjukdomen ådragits i arbetet eller på

annat sätt. Det är därför nödvändigt att lämna dylika sjukdomar utanför

försäkringen. Flera olika avgränsningsmetoder är härvid tänkbara. En

metod är att liksom f. n. uppräkna de sjukdomar, som skall omfattas av

försäkringen. En annan metod är att införa ett allmänt stadgande om rätt

till ersättning vid sjukdomar, som orsakats av arbetet, men göra undantag

för vissa uppräknade sjukdomar. Dessa båda metoder kan kombineras på

olika sätt, varvid man för skilda grupper av sjukdomar kan uppställa mer

eller mindre stränga krav på bevisningen om orsakssammanhanget med

arbetet. Såväl socialvårdskommittén som socialförsäkringsutredningen har

ansett, att den förstnämnda metoden bör komma till användning. Förslaget

är så utformat, att sjukdomar, som orsakats av arbetet genom inverkan av

ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående eller upprepat

tryck, vibrationer från arbetsredskap, buller eller smitta, skall räknas som

yrkesskador i den mån sjukdomarna är upptagna i en på visst sätt fastställd

förteckning. Även jag anser, att denna avgränsningsmetod är att

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

föredraga, framför allt därför att den är bäst ägnad att skapa klarhet

rörande försäkringens räckvidd. Jag kan alltså inte — såsom påyrkats i

vissa yttranden — tillstyrka, att förteckningen endast ges karaktär av vägledning

för tillämpningen eller att den kompletteras med en generalklausul

avseende andra sjukdomar än sådana som angivits i förteckningen. Båda

dessa modifikationer synes nämligen medföra behov av olika bevisregler

för olika slag av sjukdomar, vilket enligt min mening såvitt möjligt bör

undvikas.

Den nuvarande förteckningen är såsom förut nämnts intagen i själva

lagen. Detta har medfört att lagen måst ändras varje gång förteckningen

behövt kompletteras, vilket givetvis varit förenat med besvär och tidsutdräkt.

I de allra flesta fallen har kompletteringen endast inneburit bekräftelse

från de lagstiftande myndigheternas sida på att den yrkesmedicinska

vetenskapen fortskridit så långt, att ytterligare en eller flera yrkessjukdomar

kunnat särskiljas från andra hälsorubbningar och utan större

svårigheter ledas tillbaka till vederbörandes arbete. Det sakliga innehållet

i förteckningen har med andra ord hittills varit en fråga av huvudsakligen

medicinsk och teknisk natur, låt vara att den helt naturligt haft stor

betydelse för den ekonomiska belastningen av försäkringen. Om man såsom

jag föreslagit helt slopar förteckningssystemet beträffande ämnes- och

strålningssjukdomar, och om man vidare beträffande övriga yrkessjukdomar

utgår från principen att alla, av arbetet orsakade hälsorubbningar

bör omfattas av försäkringen i den mån detta av praktiska skäl är möjligt,

synes det knappast motiverat att längre ge förteckningen karaktär av lag.

Jag föreslår därför, att bemyndigande utverkas för Kungl. Maj :t att inom

lagens ram fastställa, vilka sjukdomar som bör upptagas i förteckningen,

och att komplettera densamma efter hand som den medicinska vetenskapen

gör det möjligt.

Förteckningen bör givetvis redan från början vara så fullständig som

möjligt. I syfte att så skulle bli fallet uppdrog Kungl. Maj :t på mitt förslag

den 17 april 1953 åt medicinalstyrelsen och institutet för folkhälsan att

i samråd med riksförsäkringsanstalten och arbetarskyddsstyrelsen inkomma

med förslag till förteckning. Ämbetsverken har numera inkommit

med förslag i ärendet. Enligt detta förslag skall i förteckningen upptagas

i första hand de nu i YL angivna yrkessjukdomar, som inte är ämneseller

strålningssjukdomar. Som exempel kan jag nämna senknarr, skrivkramp,

vibrationsskador av tryckluftdrivna verktyg, bullerdövhet och vissa

smittsamma sjukdomar, varibland epidemiska sjukdomar hos sjukvårdspersonal.

Den angivna gruppen yrkessjukdomar föreslås vidare kompletterad

i olika hänseenden. Sålunda skulle medtagas exempelvis vissa slemsäcksutgjutningar,

vibrationsskador av även vissa andra maskiner eller

verktyg än tryckluftdrivna, den s. k. sliparsjukan samt epidemiska sjukdomar

även hos personal, sysselsatt med den allmänna hygienen inom

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 61

bl. a. sjukhus, nämligen baderskor, tvätterskor, diskerskor och städerskor.

För vissa sjukdomar, såsom tuberkulos, tand- och käkbensskada av blåsinstrument

hos musiker samt kronisk dykaresjuka, anser ämbetsverken

ytterligare utredning erforderlig. Därest riksdagen giver Kungl. Maj:t det

bemyndigande, varom jag nyss hemställt, är det min avsikt att föreslå

Kungl. Maj :t att utfärda en förteckning, grundad på ämbetsverkens förelag

med de kompletteringar eller ändringar i övrigt, som kan motiveras av vc''d

som under remissbehandling av sistnämnda förslag eller eljest framkommer.

»

Motioner.

1 de likalydande motionerna I: 404 och II: 518 anföres vissa synpunkter

på frågan om försäkringskyddets omfattning. Sålunda uttalas, att de av

departementschefen förordade reglerna för bedömningen av olycksfall i

hemmet kan leda till verklighetsfrämmande distinktioner mellan yrkesskador

och »privatskador». I anslutning härtill ifrågasättes, om inte försäkringen

bör gälla även för olycksfall utom arbetet. För att ge uttryck

åt att försäkringsskyddet bör i rimlig utsträckning omfatta också olycksfall

i arbetsförläggning, sjöfolkets fritidsskador och andra olycksfall, som

visserligen inte inträffar under utförandet av någon syssla för arbetsgivarens

räkning men ändå hänger intimt samman med betingelserna för

arbetet, ifrågasättes vidare, om inte termen »olycksfall i arbete» borde

utvidgas med något sådant tillägg som t. ex. »olycksfall som härflyta av

arbetsförhållandena». Slutligen beklagar motionärerna, att man ännu inte

kommit till något positivt resultat beträffande tuberkulosen och i samband

härmed uttalas bl. a., att det visserligen av praktiska skäl kan vara lämpligt

att Kungl. Maj :t bemyndigas utfärda yrkessjukdomsförteckning men

att det bör åvila Kungl. Maj:t att för riksdagen anmäla kommande beslut

om förteckningens innehåll och framlägga grunderna för dessa beslut.

I motionerna 1:405 och 11:517, som är likalydande, yrkas att första

stycket, punkt c, i 6 § erhåller följande lydelse: »ryggskador och vävnadsbristningar,

som bevisligen ej orsakats av faktorer utanför arbetet, samt

i den mån Konungen så föreskriver skada, som annorledes än genom

olycksfall orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ensidiga,

ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, av fortgående upprepat eller

ovanligt tryck, av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg

eller av buller eller smitta.» samt att tredje stycket i 6 § erhåller följande

lydelse: »Solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation i arbetsvalk ävensom

skada genom mekanisk inverkan under kortare tid anses städse ha

uppkommit genom olycksfall.»

Utskottet.

1 likhet med departementschefen anser utskottet, att den vägledande

principen vid utformningen av yrkesskadebegreppet bör vara, att alla slag

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

av skador, som orsakats av arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden

så långt det är möjligt omfattas av försäkringen.

Från denna utgångspunkt hälsar utskottet med tillfredsställelse förslaget

att utvidga försäkringsskyddet mot skador till följd av o 1 y c k s f a 11 i

arbetet så att det kommer att omfatta alla dylika olycksfall var de än

inträffar. Härigenom kommer försäkringsskyddet i motsats till vad som

nu är fallet att gälla t. ex. vid arbete i den försäkrades hem, i hans egen

verkstad, i förläggningar av olika slag o. s. v.; den enda begränsningen

kommer att ligga däri, att olycksfallet måste ha inträffat »i arbetet», d. v. s.

för arbetsgivarens räkning.

Att i lagtexten definiera uttrycket »olycksfall i arbetet» torde — såsom

departementschefen uttalat — knappast vara möjligt. En sådan definition

skulle enligt utskottets mening lätt kunna komma att alltför snävt begränsa

lagens räckvidd utan att likväl undanröja svårigheterna vid bedömandet

av gränsfall. Det bör därför liksom hittills överlämnas åt rättstillämpningen

att med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter

från fall till fall pröva, huruvida ett inträffat olycksfall står i sådant orsakssamband

med vederbörandes arbete och därmed sammanhängande förhållanden,

att det kan inbegripas under uttrycket »olycksfall i arbetet».

Den föreslagna utvidgningen av försäkringsskyddet kommer helt naturligt

att ställa de tillämpande myndigheterna inför svårigheter, som inte

är förknippade med den nuvarande lagstiftningen. Såsom framhållits i

motionerna I: 404 och II: 518 kan det t. ex. vid ett olycksfall i hemmet vara

vanskligt att bedöma, huruvida olycksfallet står i erforderligt samband

med vederbörandes arbete eller ej. Utskottet saknar emellertid anledning

att antaga annat än att dessa svårigheter skall kunna bemästras. Genom

samordningen utmönstras från yrkesskadeförsäkringen den stora mängden

av kortvariga skador, och i de skadefall, som därefter kvarstår, torde

händelseförloppet åtminstone i allmänhet kunna på ett tillfredsställande

sätt klarläggas. Utskottet hyser vidare förhoppningar, att ett stort antal

arbetstagare skall begagna sig av den nya lagstiftningens möjligheter att

enskilt, kollektivt eller genom arbetsgivarens försorg teckna frivillig försäkring

för skador utom arbetet, och i den mån så sker kommer de svårigheter,

som nu berörts, väsentligen att försvinna. Att — såsom ifrågasatts i

de båda nyssnämnda motionerna —- utvidga den obligatoriska försäkringen

till att omfatta jämväl olycksfall utom arbetet för att på så sätt komma

ifrån gränsdragningssvårigheterna bör enligt utskottets mening inte komma

i fråga. En sådan åtgärd skulle nämligen innebära ett avsteg från den

grundläggande princip, på vilken lagstiftningen bygger, nämligen att den

obligatoriska, av arbetsgivaren helt bekostade försäkringen endast skall

avse skador, som härrör från arbetet.

Skäl kan onekligen anföras till stöd för uppfattningen, att sjömän under

uppehåll i främmande hamn bör vara försäkrade för olycksfall under

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

idrottsövningar och vissa andra fritidssysselsättningar. Utskottet kan

emellertid inte heller i detta avseende förorda regler, som skulle innebära

ett eftergivande av kravet på orsakssamband mellan inträffade olycksfall

och vederbörandes arbete. Frågan om försäkringsskydd mot olycksfall

under fritidssysselsättningar bör därför enligt utskottets mening för sjömännens

del liksom för andra gruppers vidkommande lösas på frivillighetens

väg. Vad nu anförts innebär givetvis inte, att olycksfall, som drabbar

sjömän under fritidssysselsättning, under alla förhållanden är undantagna

från den obligatoriska försäkringen. Omständigheterna i det enskilda

fallet kan nämligen vara sådana, att erforderligt orsakssamband måste

anses föreligga mellan olycksfallet och arbetet, och om så är förhållandet

bör ersättning på grund av den obligatoriska försäkringen givetvis utgå.

Frågan härom torde få bedömas från fall till fall med beaktande av

samtliga föreliggande omständigheter.

I likhet med departementschefen anser utskottet att de s. k. f ä r doly

eks fallen bör bibehållas inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringens

ram samt att det nuvarande kravet på omedelbart samband

mellan färden och arbetsanställningen bör uppmjukas på sätt föreslagits

i propositionen.

Även i fråga om den grupp av skador, som intar en mellanställning

mellan olycksfallsskadorna och de egentliga

yrkessjukdomarna, tillstyrker utskottet propositionen. Utskottet

kan alltså inte förorda bifall till det yrkande, som i fråga om denna grupp

av skador framställts i motionerna I: 405 och II: 517. I likhet med departementschefen

förutsätter utskottet, att myndigheterna inte skall känna sig

alltför hårt bundna av den praxis som vid tillämpningen av ÖL utbildat sig

kring tidsbestämningen »högst några få dagar» och som även enligt utskottets

mening synes väl stel.

Såvitt utskottet kunnat finna, saknas f. n. förutsättningar för att generellt

inordna ryggskador och vävnadsb ristningar under försäkringen

såsom yrkessjukdomar, och utskottet avstyrker därför det yrkande

härom, som framställts i motionerna 1:405 och 11:517. Utskottet

vill emellertid erinra om att riksdagen på förslag av Kungl. Maj :t anvisat

medel till en omfattande undersökning angående ryggåkommornas frekvens

och orsaker. När resultatet av denna undersökning föreligger, bör enligt

utskottets mening frågan om ryggskadornas ställning inom yrkesskadeförsäkringen

upptagas till förnyat övervägande.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse förslaget att slopa förteckningssystemet

såvitt angår ämnes- och strålningssju k domarna och

tillstyrker alltså bifall till propositionen i denna del.

Vad slutligen angår övriga yrkessjukdomar finner utskottet

ändamålsenligt att Kungl. Maj:t bemyndigas att inom lagens ram utfärda

en förteckning över de sjukdomar, som skall omfattas av försäkringen, samt

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

att efter hand komplettera förteckningen. Tillräckliga skäl synes inte föreligga

för att — såsom yrkats i motionerna I: 404 och II: 518 —- föreskriva

skyldighet för Kungl. Maj :t att för riksdagen anmäla kommande beslut om

förteckningens innehåll och framlägga grunderna för dessa beslut.

Enligt utskottets mening är det angeläget, att förteckningen redan från

början blir så fullständig som möjligt och att den sedermera kompletteras

efter hand som den yrkesmedicinska forskningen gör nya framsteg. Av

departementschefens yttrande framgår, att medicinalstyrelsen och statens

institut för folkhälsan i samråd med riksförsäkringsanstalten och arbetarskyddsstyrelsen

redan avgivit ett förslag till förteckning men därvid funnit

ytterligare utredning erforderlig beträffande vissa sjukdomar, bland dem

tuberkulos. Utskottet saknar möjlighet att på det föreliggande materialet

bedöma hithörande spörsmål men vill betona vikten av att de ytterligare

utredningar, som kunna befinnas erforderliga, bedrives med all den skyndsamhet

som är möjlig.

7 §•

Denna paragraf innehåller en regel rörande den försäkringsmedicinska

bedömningen av tveksamma skadefall.

Departementschefen.

Departementschefen har anfört bl. a.

»Socialvårdskommittén har i sitt förslag till yrkesskadeförsäkringslag

upptagit en s. k. bevisregel, enligt vilken man vid bedömandet, huruvida

en viss åkomma förorsakats av olycksfall, skall anse så vara förhållandet,

såvida inte övervägande skäl måste anses tala däremot. Denna regel -—

som enligt förslaget skall tillämpas även beträffande andra yrkesskador

än sådana som uppkommit genom olycksfall, dock inte beträffande sådana

hudsjukdomar som skulle ersättas enligt generalklausulen — har varit

föremål för mycket delade meningar i remissyttrandena, och socialförsäkringsutredningen

har sedermera föreslagit, att regeln slopas, vilket i sin

tur givit upphov till nya meningsskiljaktigheter.

Då hithörande spörsmål diskuteras synes det vara av vikt att hålla i

minnet, att det f. n. i princip åligger vederbörande försäkringsinrättning

att införskaffa all den utredning, som erfordras för att en ersättningsfråga

skall kunna avgöras på ett riktigt sätt. Inrättningen får alltså inte

nöja sig med ofullständiga uppgifter från den skadades sida utan måste

draga försorg om att det material, som skall läggas till grund för bedömningen,

blir så fylligt och allsidigt som rimligen kan fordras. Även vid

prövningsförfarandet i försäkringsrådet tillämpas denna s. k. undersökningsprincip.

Den av socialvårdskommittén föreslagna bevisregeln är inte

avsedd att på något sätt rubba denna princip, som även enligt min mening

fortfarande bör gälla.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

När det gäller de faktiska omständigheterna kring ett påstått skadefall

godtages f. n. den skadades uppgifter, såvida det inte föreligger anledning

att tvivla på dem. Så bör ske även i fortsättningen. Endast i den mån det

finnes skäl att misstänka, att den skadades uppgifter är oriktiga eller vilseledande,

bör således vederbörande försäkringsorgan låta utreda vad som

verkligen passerat. Det ligger i sakens natur, att full bevisning härom inte

alltid kan erhållas, och för ersättningsrätt synes ej heller böra krävas mera

än att det efter utredningen inte längre finns anledning att tvivla på den

skadades uppgifter. Av vad nu anförts följer, att man enligt min mening

— såvitt avser de yttre omständigheterna kring ett skadefall — i fortsättningen

bör följa samma bedömningsprinciper som hittills.

Principen att försäkringsorganen är skyldiga att sörja för fullständig

utredning bör naturligen liksom f. n. gälla även beträffande medicinska

frågor. För bedömningen av dylika frågor är till försäkringsorganen knutna

experter inom olika grenar av läkarvetenskapen men även utomstående

expertis anlitas i den mån det behövs. För att få en så klar bild av sjukdomen

och dess orsaker som möjligt är det i många fall av vikt att upplysningar

inhämtas även från andra personer och särskilt betydelsefullt

är att hänsyn tages till de uppgifter, som lämnas av behandlingsläkaren

samt den skadades arbetsledning och arbetskamrater.

Även om det är väl sörjt för att avgörandena grundas på ett så fylligt

utredningsmaterial som möjligt, inträffar det likväl ibland, att full klarhet

ej kan vinnas, huruvida medicinskt orsakssamband föreligger mellan

å ena sidan en inträffad händelse, t. ex. ett olycksfall, en mekanisk påfrestning

i arbetet eller kontakt med ett skadligt ämne, och å andra sidan

ett föreliggande sjukdomstillstånd. Den nuvarande lagstiftningen innehåller

inga bestämmelser om vilka krav som bör uppställas för att dylikt

samband skall anses föreligga, men enligt vad försäkringsrådet upplyst

kräves i praxis inte mera än att samband är sannolikt. Det är också fullt

naturligt, att man i frågor av denna natur inte rätt gärna kan fordra att

bevisningen är fullt bindande. Även i fortsättningen synes bedömningen

därför böra ske på grundval av vad som är sannolikt. Ersättning bör

sålunda utgå, om sannolikheten talar för medicinskt samband mellan

t. ex. en händelse i arbetet och ett sjukdomstillstånd men vägras om

sannolikheten talar mot dylikt samband. Något utrymme för tillämpning

av den av socialvårdskommittén föreslagna bevisregeln finnes inte i dessa

fall och det torde inte heller ha varit kommitténs mening att de skulle

bedömas på annat sätt än som nu sker. Bevisregeln synes i stället ta

sikte på sådana situationer, där sannolikheten för och emot samband

väger så jämnt, att det inte är möjligt att med utgångspunkt från vad

som är mest troligt träffa ett avgörande i fallet. Genom att upptaga bevisregeln

i lagförslaget har kommittén velat få fastslaget, att dylika fall bör

avgöras till de försäkrades förmån, vilket enligt kommitténs mening skulle

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 9 sand. 2 avd. Nr 22.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

innebära en uppmjukning av de nuvarande bedömningsprinciperna. För

egen del har jag svårt att inse, att en bevisregel av denna begränsade innebörd

skulle vara ägnad att inge betänkligheter, och då dessutom sociala

skäl talar för regeln anser jag, att kommitténs förslag bör genomföras. Det

förtjänar påpekas, att bevisregeln till följd av samordningen med sjukförsäkringen

får betydligt mindre praktisk betydelse än kommittén haft anledning

att räkna med. Genom samordningen utmönstras nämligen från

yrkesskadeförsäkringen en mängd smärre skador, som kan vara svåra att

bedöma ur nu förevarande synpunkt, och kvar står endast de relativt sett

fåtaliga fall, i vilka vederbörande inte är återställd vid samordningstidens

utgång. Dessa fall torde i stor utsträckning vara av sådan karaktär, att de

kan bedömas utan att bevisregeln behöver tillämpas.

Försäkringsorganen har inte sällan att taga ståndpunkt till ersättningsanspråk

i anledning av s. k. ryggskott och andra r y g g å k o m in o r,

som givit sig till känna i samband med att vederbörande varit utsatt för

olycksfall eller annan påfrestning i arbetet. Eftersom dylika åkommor kan

uppstå även utan någon påvisbar yttre anledning och den medicinska

vetenskapen ännu ej klarlagt, vilken roll fysiska påfrestningar spelar som

orsaksmoment, är sambandsbedömningen i dessa fall ofta mycket vansklig.

Det inträffar därför ej sällan, att resultatet ej motsvarar vad som för

lekmannen framstår som mest naturligt. Sedan samordningen genomförts,

kommer emellertid bedömningssvårigheterna att minska högst avsevärt.

Orsaken till en ryggåkomma behöver nämligen då klarläggas endast i de

fall, där ersättning från yrkesskadeförsäkringen kommer i fråga efter

samordningstidens utgång. Dessa fall — där i allmänhet klarläggandet

av uppkomstanledningen är även ur medicinsk synpunkt mera angeläget

än vid de mera kortvariga skadefallen — bör bedömas efter samma regler

som föreslagits för skador av annat slag, d. v. s. i första hand .med hänsyn

till vad som är mest sannolikt och i andra hand med tillämpning av den

föreslagna bevisregeln. Jag vill i detta sammanhang understryka vikten

av att de organ, som har att tillämpa försäkringen, noga följer läkarvetenskapens

utveckling på yrkesmedicinens område och vid sin bedömning

tar hänsyn till de nya rön, som kan vinnas. Inte minst i fråga om

ryggsjukdomarna pågår f. n. ett intensivt forskningsarbete, som måhända

kan ge betydelsefulla resultat.»

Motioner.

I motionerna I: 404 och II: 518 anlägges — utan att något bestämt yrkande

framställes — vissa kritiska synpunkter på förslaget i förevarande del.

Utskottet. r

l

En grundläggande princip inom den sociala yrkesskadeförsäkringen är

sedan gammalt, att varje arbetstagare går in i försäkringen precis sådan

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

han är, utan förbehåll för eventuella sjukdomar, sjukdomsanlag och lyten.

Det är uppenbart, att det under sådana omständigheter inte sällan är

vanskligt att avgöra, huruvida ett föreliggande sjukdomstillstånd medicinskt

sett står i orsakssamband med t. ex. ett olycksfall i vederbörandes

arbete eller är betingat av faktorer utanför arbetet. Ytterst ankommer det

på den medicinska sakkunskapen att besvara dylika frågor men detta bör

enligt utskottets mening inte utgöra något hinder för att i lagen ange en

allmän riktlinje för bedömningen. Den s. k. bevisregel, som upptagits i förevarande

paragraf, innebär att ersättning skall utgå inte blott — såsom nu

-— om sannolikheten talar för medicinskt samband med arbetet utan också

om sannolikheten för och emot dylikt samband väger jämnt. Enligt utskottets

mening utgör denna regel uttryck för en för den sociala yrkesskadeförsäkringens

del rimlig grundsats, nämligen att försäkringsinrättningen

och inte den skadade bör bära den risk för rättsförlust, som följer av den

medicinska vetenskapens ofullkomlighet. Utskottet tillstyrker därför propositionen

i förevarande del.

10 §.

Denna paragraf innehåller regler rörande bedömningen av arbetsförmågans

nedsättning.

Departementschefen.

Departementschefen anför bl. a.

»Det torde ligga i sakens natur, att lagbestämmelserna om bedömningen

av arbetsförmågans nedsättning endast kan innehålla allmänna riktlinjer,

vilkas närmare utformning får överlämnas åt rättstillämpningen. Kommittén

har föreslagit vissa ändringar av den förut återgivna nu gällande

huvudregeln. Hänvisningen till den fysiska eller medicinska faktorn —

skadans beskaffenhet — anses böra bibehållas. Däremot föreslås att den

allmänna ekonomiska faktorn ändras till att avse »skadans inverkan på

den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete»; detta

för att ge uttryck åt att ersättningarna syftar till att kompensera bortfall

av inkomst utöver det för den skadades försörjning nödvändiga beloppet.

Yrkesfaktorn föreslås betecknad »skadans inverkan på den skadades förmåga

att bedriva sitt yrke». Kommittén framhåller, att speciell betydelse

i detta hänseende bör tilläggas skadan ej blott då den i särskild grad inverkar

på vissa färdigheter utan även då den — såsom fallet kan vara

beträffande t. ex. silikos — visserligen ej inverkar på den skadades förmåga

att fullgöra de i yrket förekommande arbetsuppgifterna men ändock

ger anledning till alt han av profylaktiska skäl får lämna sitt yrke.

De sålunda föreslagna ändringarna har tillstyrkts vid remissbehandlingen,

och jag anser mig kunna förorda desamma. Emellertid har det

framkommit yrkande om att det borde uttryckligen fastslås, att hänsyn

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

också skall tagas till den faktiska förtjänstminskning, som den skadade

tillskyndats. För egen del kan jag inte biträda detta yrkande. Vid bedömningen

av arbetsförmågans nedsättning skall hänsyn tagas till ett flertal

icke närmare angivna omständigheter, bland dem inkomstminskning. Att

särskilt omnämna hänsyn till minskning i arbetsinkomst kan befaras leda

till att ifrågavarande faktor får en allt för dominerande betydelse, vilket

skulle vara till fördel för den oföretagsamme men till nackdel för den strävsamme

och ambitiöse, som måhända genom särskilt uppbåd av reservkraft

lyckats motverka den funktionsnedsättning, vilken eljest varit att

vänta vid de av skadan orsakade anatomiska förändringarna. Jag vill för

övrigt erinra om att verkställda utredningar angående förhållandet mellan

den faktiska inkomstminskningen och den fastställda invaliditetsgraden

visar, att den faktiska invaliditeten i genomsnitt ligger långt under den

beräknade.

Yrkessjukdomen sil ikos — stendammlunga — har vållat särskilda

problem för invaliditetsbedömningen. Den omständigheten, att sådan sjukdom

konstaterats röntgenologiskt hos en person, behöver inte betyda, att

han är sjuk i vanlig mening. Då sjukdomen befinner sig i första eller

andra stadiet, är nämligen lungfunktionen i regel normal. Något effektivt

botemedel mot sjukdomen är inte känt. Men fortskridandet kan avsevärt

fördröjas, om sjukdomen upptäckes på ett tidigt stadium och vederbörande

övergår till ett ofarligt arbete. Därest en arbetare på grund av röntgenologiskt

konstaterad silikos lämnar sitt i allmänhet välbetalda silikosfarliga

arbete och övergår till sämre betalt arbete men han inte har några egentliga

sjukdomssymtom, har ersättningsberättigande invaliditet enligt praxis

ej ansetts föreligga. Främst med tanke på dessa fall infördes år 1948 —•

såsom ett provisorium i avbidan på revisionen av yrkesskadeförsäkringen

—- särskilda ersättningar av statsmedel. Enligt de regler härom, för vilka

jag tidigare redogjort, kan utgå en särskild ersättning av högst 700 kr.

om året.

Enligt socialvårdskommitténs mening bör en arbetstagare, hos vilken

silikos yppats och som på grund därav övergår till ett annat sämre betalt

arbete, inom försäkringens ram få ersättning för inkomstminskningen,

om denna är någorlunda betydlig. Kommittén anser de föreslagna ändrade

allmänna bestämmelserna om invaliditetsbedömningen vara tillräckliga för

att ersättning skall kunna i skälig utsträckning medges i de här avsedda

fallen.

Om en upptäckt silikos anses böra medföra övergång till annat arbete,

föreligger en av sjukdomen orsakad begränsning av arbetarens sysselsättningsmöjligheter.

I likhet med kommittén anser jag, att silikosen medfört

en nedsättning av vederbörandes arbetsförmåga i den mening yrkesskadeförsäkringslagen

avser. Till belysning av storleken av nedsättningen

s. 69 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 69

torde i första hand tjäna den föreliggande inkomstminskningen. Det har

ifrågasatts, om inte med kommitténs förslag de silikosskadade skulle få

en försämrad ställning, varför man borde bibehålla och till följd av penningvärdesförsämringen

även höja de särskilda ersättningarna av statsmedel.

Emellertid torde med hänsyn till de inkomstlägen, vari nya silikosfall

— och det är endast de nya fallen som omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen

— kan förväntas befinna sig, även med en så låg invaliditetsgrad

som 10 % livräntan regelmässigt betydligt överstiga de belopp, som

kan utgå enligt nuvarande bestämmelser. Jag kan därför ansluta mig till

kommitténs förslag att nya silikosfall skall regleras enligt dessa ändrade

grunder. För äldre silikosfall torde man emellertid få behålla en särskild

anordning. Frågan härom torde få upptagas i annat sammanhang.»

Motioner.

I motionerna 1:405 och 11:517 yrkas, att första stycket i 10 § erhåller

följande lydelse: »Vid bedömande i vad mån yrkesskada medfört nedsättning

av arbetsförmågan skall hänsyn tagas till skadans beskaffenhet

och dess inverkan ej blott på den skadades förmåga i allmänhet att bereda

sig inkomst av arbete utan även på hans förmåga att utöva sitt yrke samt

till den faktiska förtjänstminskning, som den skadade tillskyndats. Till

sitikosskadad, som övergår till annat sämre betalt arbete, utgår livränta

med belopp som kompenserar inkomstbortfallet. Var den skadade vid

skadans inträffande behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn

tagas jämväl härtill.»

Utskottet.

Såsom departementschefen anfört ligger det i sakens natur, att lagbestämmelserna

om bedömningen av arbetsförmågans nedsättning endast kan

innehålla allmänna riktlinjer, vilkas närmare utformning får överlämnas

åt rättstillämpningen. I den genom propositionen föreslagna lagtexten anges,

att vid bedömningen hänsyn skall tagas bl. a. till skadans inverkan

på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete och

på hans förmåga att utöva sitt yrke. Häri ligger, att även en sådan omständighet

som inkomstminskning skall beaktas vid bedömningen. Att i lagtexten

särskilt nämna inkomstminskning är alltså i och för sig överflödigt

och skulle måhända leda till att just denna faktor överbetonades, vilket

ingalunda alltid skulle vara till fördel för den skadade.

Utskottet anser det som ett framsteg, alt enligt den nya lagstiftningen

nedsättning av arbetsförmågan skall anses föreligga, då en arbetstagare

med konstaterad silikos men utan egentliga sjukdomssymtom lämnar det

silikosfarliga arbetet och övergår till annat, sämre betalt arbete. Härigenom

slipper man i nya silikosfall från det provisorium, som infördes 1948 och

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

som innebär att en särskild ersättning av statsmedel kan utgå med högst

700 kronor per år. Till grund för det yrkande, som framställts i motionerna

I: 405 och II: 517, ligger farhågor för att en övergång till det nya systemet

skall medföra en försämring i de silikosskadades läge. Utskottet förutsätter,

att den nya lagstiftningen tillämpas på ett sådant sätt, att dessa farhågor

ej blir besannade, och finner därför ej skäl att föreslå någon ändring i det

genom propositionen framlagda förslaget i förevarande hänseende.

Motionerna I: 405 och II: 517 bör alltså enligt utskottets mening avslås.

11 §•

Denna paragraf innehåller de samordningsregler, som godkändes

vid förra årets riksdag.

Motioner.

I motionerna 1:405 och 11:517 yrkas, att första stycket i 11 § erhåller

följande lydelse: »För tid till och med nittionde dagen till den dag skadan

medfört rätt till livränta, (samordningstid) äger den skadade, så framt

han är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring och olycksfallet

medför sjukdom, som varar mer än två dagar efter dagen för olycksfallet,

rätt att erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa från och med dagen efter

sistnämnda dag.»

Utskottet.

Ett bifall till yrkandena i motionerna I: 405 och II: 517, vilka syftar till

att bibehålla olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser i fråga om karenstid

för erhållande av sjukpenning vid yrkesskada, skulle innebära, att olika

karensregler komme att gälla inom sjukförsäkringen för yrkesskador och

andra sjukdomar. Härigenom skulle grundvalen för samordningen ryckas

undan. Utskottet avstyrker därför motionerna.

12 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om läkarvårdsersättning

m. m. efter samordningstidens utgång.

Motioner.

I motionerna 1:405 och 11:517 yrkas, att första stycket i 12 § erhåller

följande lydelse: »Föranleder yrkesskada behov av läkar-, tandläkare och

sjukhusvård eller av läkemedel, skall erforderliga kostnader härför ävensom

nödiga utgifter för resor under samordningstiden ersättas av allmän

sjukkassa och för tid därefter av försäkringsinrättningen. Med läkarvård

likställes sjukgymnastik eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet

eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling, som meddelas

efter läkares föreskrift. Kan läkarvård ej anskaffas utan oskälig omgång

eller kostnad, må ersättning i stället lämnas för annan lämplig vård.»

s. 71 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

71

Utskottet.

Ett bifall till yrkandena i motionerna 1:405 och 11:517 skulle få till

följd, att sjukkassorna under samordningstiden finge sortera ut samtliga

yrkesskador och i fråga om ersättning för läkarvård, resor m. m. behandla

dem enligt andra regler än övriga sjukdomar. Utskottet avstyrker motionerna,

vilka är oförenliga med de grundtankar som ligger bakom samordningen.

13 §.

I denna paragraf har upptagits bestämmelser om sjukpenning efter

samordningstidens utgång.

Motioner.

I motionerna 1:405 och 11:517 yrkas, att andra stycket i 13 § erhåller

följande lydelse: »Sjukpenningens storlek bestämmes, där ej annat följer

av vad i femte stycket sägs, av den sjukpenningklass, till vilken den skadade

med hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst är att hänföra. Dock skall,

i de fall sjukpenningen understiger det belopp, med vilket den skulle ha

utgått enligt tabellen i 6 § Lag om försäkring för olgcksfall i arbetet,

i hjdelsen av den 26 juni 1948, tillägg utgå som täcker mellanskillnaden.»

I motionen II: 523 ifrågasättes, om inte 13 § femte stycket första punkten

— vari föreskrives att sjukpenning ej i något fall må utgå efter sjukpenningklass

med lägre nummer än den sjukpenningklass till vilken den

skadade hör enligt 22 § sjukförsäkringslagen — skulle behöva något förtydligas.

Utskottet.

Vid 1953 års riksdag beslöts, att sjukförsäkringens sjukpenningskala

i princip skall tillämpas även inom yrkesskadeförsäkringen men att vid inplacering

i sjukpenningklass för ersättning efter samordningstidens utgång

årsinkomsten skall bestämmas enligt yrkesskadeförsäkringens regler i den

mån den skadade därigenom tillföres högre sjukpenningklass än den han

tillhör i sjukkassan. Motionerna I: 405 och II: 517 innefattar yrkanden om

att detta beslut frångås så till vida, att ett tillägg till sjukpenningen skall

utgivas i de fall där den nya sjukpenningskalan är mindre förmånlig än

den nuvarande skalan i olycksfallsförsäkringslagen. Utskottet finner sig

ej kunna tillstyrka detta yrkande.

I motiveringen till motionen II: 523 uttalas, att ordalydelsen i förslagets

13 § femte stycket kan leda till att eu försäkringsinrättning tvingas att

acceptera en inplacering i sjukpenningklass, som kassan på grund av ofullständiga

eller missvisande uppgifter hänfört den skadade till. Med anledning

härav vill utskottet erinra om att det nu framlagda förslaget till ändring

i sjukförsäkringslagen öppnar möjlighet för kassorna att ändra en

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

felaktig klassplacering så snart samordningstiden gått till ända. Utskottet

förutsätter att denna möjlighet skall användas i de fall, som åsjdtas i motionen.

Vidare vill utskottet erinra om att sjukkassorna kan nedsätta eller

indraga sjukpenningen, om den skadade medvetet eller av grov vårdslöshet

lämnat oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande som är av

betydelse för klassplaceringen eller om han utan giltigt skäl underlåtit

att anmäla sådan ändring i arbetsinkomsten som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen,

samt att det föreliggande förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring

i 28 § innehåller bestämmelser, enligt vilka även försäkringsinrättningarna

erhåller viss befogenhet att nedsätta den sjukpenning

som eljest skolat utgå. Utskottet håller före, att man med stöd av de nu

berörda reglerna skall kunna komma tillrätta med de fall, på vilka motionen

tar sikte.

14 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om barntillägg till

sjukpenning, överensstämmer helt med motsvarande regler i sjukförsäkringslagen.

Motioner.

I motionerna I: 405 och II: 517 yrkas, att första stycket i 14 § erhåller

följande lydelse: »Har skadad, som är försäkrad enligt lagen om allmän

sjukförsäkring, hemmavarande (ej förvärvsarbetande) hustru eller barn,

skall utgivas familjetillägg till sjukpenningen. Familjetillägg till hel sjukpenning

utgör för hustru en krona och femtio öre per dag och för barn

en krona per barn och dag. Familjetillägg till halv sjukpenning utgår med

hälften av belopp som nu sagts.»

Utskottet.

Vid 1953 års riksdag fastställdes, att sjukförsäkringslagens regler om

barntillägg skall gälla även inom yrkesskadeförsäkringen. Propositionen

har utformats i enlighet med detta beslut. Utskottet finner ej skäl frångå

detta beslut och avstyrker därför motionerna.

16 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser rörande invalidlivränta.

Departementschefen.

Departementschefen har anfört.

»Den nuvarande olycksfallsförsäkringen lämnar ersättning för förlorad

arbetsförtjänst i form av dels sjukpenning och dels livränta. Före den 1

januari 1949 var kompensationsgraden ungefär densamma, vare sig ersättningen

bestod av sjukpenning eller av livränta. Den som skadats så svårt att

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

han blivit helinvalid fick nämligen livränta motsvarande Vs av hans årliga

arbetsförtjänst; och sjukpenningbeloppet motsvarade ungefär samma bråkdel

av mittinkomsten i sjukpenningklassen. I de lägsta klasserna var kompensationsgraden

dock något högre. Från och med den 1 januari 1949

höjdes kompensationsgraden så, att den i mitten av sjukpenningklasserna

i allmänhet uppgick till drygt 70 % för ensamstående, varjämte för försörjare

infördes ett familjetillägg om 1: 50 kr. i samtliga sjukpenningklasser.

Samtidigt höjdes kompensationsgraden för helinvaliden till i regel “/«

av hans årliga arbetsförtjänst. Härigenom blev vid de högsta invaliditeterna

livräntebeloppet för dag i allmänhet högre än sjukpenningen vid samma

arbetsförtjänst.

Genom beslut vid årets vårriksdag har fastställts en sjukpenningskala

för sjukförsäkringen, som i princip — jag återkommer härtill i specialmotiveringen

— skall gälla även för yrkesskadeförsäkringen. Denna skala

omfattar avsevärt högre årliga arbetsförtjänster än olycksfallsförsäkringens

nuvarande skala och ger högre maximal sjukpenning än denna. Kompensationsgraden

i de inkomstlägen, som omfattas av olycksfallsförsäkringens

nuvarande skala, är dock i allmänhet något lägre.

Vid fastställandet av grunderna för invaliditetsersättningarna måste den

nya sjukpenningskalan uppenbarligen beaktas. Härjämte möter fragan i vilken

utsträckning hänsyn bör tagas till den allmänna folkpensioneringen. I

sistnämnda hänseende är att märka att de nuvarande olycksfallslivräntorna,

å ena, samt folkpensioneringens invalidpensioner och sjukbidrag, å

andra sidan, utgår efter helt olika grunder. De sistnämnda båda förmånerna

är avhängiga av vederbörandes civilstånd och i förekommande fall av

andra makens förhållanden. Pensionsbeloppen över 200 kr. är inkomstprövade.

Detsamma gäller det kommunala bostadstillägget, vars införande och

maximibelopp är varje kommuns ensak. Livräntorna är inte inkomstprövade

och är oberoende av civilstånd och bostadsort. En samordning mellan

livräntorna och de nämnda pensionsförmånerna skulle således kräva en radikal

omgestaltning av reglerna på detta område. Att i detta sammanhang

ompröva folkpensioneringens regler torde emellertid ej kunna komma i

fråga, varför det ej heller finnes anledning att med hänsyn till folkpensioneringen

i grunden omskapa livräntebestämmelserna. Hela denna samordningsfråga

torde få övervägas närmare, sedan frågan om en allmän pensionsförsäkring

bragts närmare sin lösning. Till dess torde det även få

anstå med en prövning av försäkringsrådets förslag att för livräntorna införa

ett intervallsystem, byggt på sjukpenningskalan. Med hänsyn till det anförda

anser jag problemet nu böra begränsas så, att man bibehåller de nuvarande

livräntereglcrna i stort och endast tillser, att nagon mera höggradig

disproportion mellan sjukpenning och dagbeloppet av 100 % livränta inte

uppkommer och att tillbörlig hänsyn tages till folkpensioneringen.

Livräntans storlek bestämmes nu inom ramen för fastställda in a x i m i
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

och minimibelopp för den årliga arbetsförtjänstens beräkning.

Enligt gällande regler skall den årliga arbetsförtjänsten, om den

undei stiger 900 kr., beräknas till detta belopp. Med hänsyn till den penningvärdesförändring,

som ägt rum sedan detta belopp fastställdes år 1948,

s>''nes en höjning av beloppet till föreslagna 1 200 kr. vara motiverad. Som

en konsekvens av statsmakternas beslut i fråga om sjukpenningskalan samt

om beräknandet av arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen bör maximibeloppet

fastställas till 15 000 kr.

Vad angår kompensationsgraden för livräntan till helinvalider

i produktiva åldrar synes anledning ej föreligga

att i lägre inkomstklasser frångå nuvarande kompensation om 11/ls av vederbörandes

årliga arbetsförtjänst. I högre inkomstlägen medför dock en

sådan kompensationsgrad högre livräntor än som kan anses motiverat i

en försäkring av detta slag. Som exempel må nämnas att årslivräntan vid

en årlig arbetsförtjänst av 15 000 kr. eller däröver skulle bli 13 750 kr.

Vidare skulle dagbeloppet av livräntan bli allt för stort i förhållande till

sjukpenningen vid samma arbetsförtjänst. Sålunda skulle livräntebeloppet

för dag vid nyssnämnda arbetsförtjänst bli 37: 67 kr., medan sjukpenningen

— bortsett från barntillägg om högst 3 kr. vid fem eller flera barn —

utgör 20 kr. Vid en arbetsförtjänst av 9 600 kr. skulle motsvarande belopp

bli 24: It kr. och 14 kr. Principen om en med högre inkomst sjunkande

kompensationsgrad har av statsmakterna godkänts i och med antagandet av

den nya sjukpenningskalan. Vidare bör märkas att det förhållandet, att årliga

arbetsförtjänster över 7 200 kr. nu inte medräknas inom olycksfallsförsäkringen,

innebär en sjunkande kompensationsgrad för inkomster över detta

belopp. Det må också erinras om att ju förmånligare man gör livräntorna

och ju högre den högsta livräntan blir, desto svårare blir det att på ett senare

stadium genomföra en mera fullständig samordning mellan yrkesskadeförsäkringen

och folkpensioneringen.

En med stigande inkomst sjunkande kompensationsgrad ernås enligt

den i ärendet upprättade departementspromemorian genom att man låter

årslivräntan utgöra uf13 av ett i förhållande till arbetsförtjänsten sjunkande

ersättningsunderlag. Reduktionen skall enligt förslaget ske genom en avtrappning

på det sättet, att vid fastställandet av ersättningsunderlaget medräknas

belopp t. o. m. nuvarande maximum 7 200 kr. helt, den del av inkomsten

som överstiger 7 200 men ej 10 800 kr. medräknas till */i, den del

av inkomsten som överstiger 10 800 men ej 15 000 kr medräknas till V* och

den del som överstiger 15 000 kr. ej alls medräknas. Såsom framgår av en

i promemorian intagen tabell uppgår vid en årlig arbetsförtjänst om högst

7 200 kr. 100 % livränta exakt till samma belopp som enligt nu gällande

regler. Vid en årlig arbetsförtjänst av 7 200 kr. blir ersättningsunderlaget

7 200 kr., 100 % livränta 6 600 kr. per år eller 18: 08 kr. per dag och sjukpenningen

exklusive barntillägg -— 12 kr. Vid en arbetsförtjänst av

s. 75 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 75

9 600 kr. blir motsvarande belopp 9 000, 8 250, 22:60 och 14 kr. Maximibeloppen

vid en arbetsförtjänst av minst 15 000 kr. blir 12 000, 11 000,

30:14 och 20 kr.

I flertalet av de remissyttranden, som avgivits över departementspromemorian,

har förslaget om en vid stigande inkomstlägen från “/« sjunkande

kompensationsgrad, ernådd genom att de elva tolftedelarna räknas pa ett

genom avtrappning av den årliga arbetsförtjänsten framkommet ersattningsunderlag,

godtagits i princip. Däremot har från flera håll yrkats kraftigare

avtrappning, lägre gräns än 7 200 kr. för avtrappningens insättande

samt högre reduktionstal. Med anledning härav vill jag framhålla, att man

kan försvara en ganska stor skillnad mellan sjukpenning och dagbeloppet

av livränta vid samma årliga arbetsförtjänst bl. a. med hänsyn till att sjukpenningen

är helt skattefri medan livräntan i princip är skattepliktig och

att barntillägg utgår å sjukpenningen. Och det förhåller sig ej så, att den

skatterättsliga skillnaden tages som motiv för att höja hvrantans dagbelopp

i förhållande till sjukpenningen. Det är i stället så, att skattefriheten för

sjukpenningen medfört att denna kunnat fastställas till lägre belopp än

eljest skulle ha varit fallet. Det är givet, att man kan diskutera olika gränser

för avtrappningens insättande och dess storleksgrad. Vad som framkommit

under remissbehandlingen ger mig emellertid inte anledning att

frångå den uppfattningen, att avtrappningsreglerna enligt promemorian i

nuvarande läge innebär en fullt acceptabel lösning.

Jag övergår härefter till frågan om andra grunder för 1 i v r ä ntans

storlek i vissa åldrar. Enligt nuvarande regler utgår livränta

i vissa fall med lägre belopp före 18 år än i åldrarna 18—67 år. Genom

den förutnämnda lagändringen år 1948 är reglerna utformade sa, att

den tidigare regeln om =/3 kompensation visserligen bibehållits men att en

skadad, som helt förlorat arbetsförmågan eller fått den nedsatt med mmst

3/10) erhåller en förhöjd livränta — enligt den s. k. ’V12-regeln — fr. o. m.

månaden näst efter den varunder han fyllt 18 år t. o. in. den manad varunder

han fyller 67 år. Den förhöjda livräntan utgår med ett årligt belopp,

som vid förlust av arbetsförmågan motsvarar “/12 av den skadades årliga

arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av

ncdsättningen svarande belopp av arbetsförtjänsten, minskat med ^ av

denna. I promemorian har nu föreslagits att bestämmelsen om lägre livränta

före 18 år skall slopas. För egen del biträder jag detta förslag, som lämnats

utan erinran under remissbehandlingen.

Livräntan utgör, som förut nämnts, ersättning för förlorad arbetsinkomst.

När en person uppnår högre ålder, är det normalt att lians arbetsinkomst

sjunker eller också helt bortfaller. Det ar då naturligt att livräntan

minskas. Som framgår av de nyssnämnda */»- och »/,,-reglerna sker nu en

sänkning av livräntan vid 67 års ålder. Denna sänkning är emellertid störst

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

för helinvaliden och minskas sedan kraftigt, så att vid invaliditetsgrader

under 30 % ingen reduktion sker. I promemorian föreslås, att man inför

den nya metoden att vid 67-årsgränsen livräntorna generellt minskas med

viss bråkdel. Jag ansluter mig till detta förslag. Frågan om storleken av

nämnda brakdel är emellertid mera tveksam. I den i promemorian intagna

tabellen avseende helinvalider har reduktion skett med */4. Enligt tabellen

blir livräntan i de hittills aktuella inkomstlägena — upp till 7 200 kr. _

något förmånligare än enligt nuvarande regler. Vid högre inkomstlägen stiger

livräntan sa, att vid en årsinkomst av 15 000 kr. eller däröver summan

av livräntan och ålderspensionen, beräknad till 1 750 kr., utgör 10 000 kr.

I flera remissyttranden har förordats en kraftigare reduktion. Därvid har

åberopats bl. a., att summan av ålderspension och livränta efter 67 år eljest

i många fall skulle komma att överstiga summan av invalidpension och

livränta före 67 år. Det är tydligt att resultatet blir det angivna men endast

i de relativt låga inkomstlägena mellan ca 2 100 kr. och ca 6 800 kr. Och

dessutom kommer skillnaderna att utjämnas genom de kommunala bostadstilläggen,

till vilka hänsyn ej tagits i tabellen. Vidare är att märka

att tabellen avser endast de hundraprocentigt invalida, vilkas antal är

mycket begränsat. Dessutom må framhållas att, med den nya rationellare

metoden för sänkning av livräntorna vid 67-årsgränsen, sänkningen — i

motsats till nu kommer att omfatta även det relativt mycket större antalet

fall med ringa invaliditet, varför viss varsamhet torde vara motiverad.

Att — såsom föreslagits i ett remissyttrande — sänka med stigande bråktal

vid 67, 70, 73 och 76 år synes mig vara en icke påkallad komplikation av

reglerna. Jag ansluter mig därför till den ståndpunkten att alla nya livräntor

sänkes med 1/, vid 67-årsgränsen.

I fråga om livränta vid mindre än 100 % invaliditet

gäller nu bl. a., att livränta ej utgår, om nedsättningen av arbetsförmågan

understiger 10 %. Anledning saknas att i detta sammanhang överväga höjning

eller sänkning av denna gräns.

Enligt den förutnämnda =/3-regeln utgör livräntan vid förlust av arbetsförmågan

2/a av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av

arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Detta innebär

ett proportionellt system. Av den år 1948 införda “/ij-regeln följer, att

man genomgående icke ersätter viss del av den årliga arbetsförtjänsten eller

med andra ord låter den skadade stå samma självrisk vid alla berörda invaliditetsgrader.

De nuvarande reglerna innebär alltså en kombination av

ett pi oportionellt system och en självriskmetod. I departementspromemorian

förordas, att självriskmetoden tillämpas genomgående. Som stöd härför

anföres att enligt nuvarande regler den icke kompenserade förlusten vid

invaliditetsgrader över 30 % utgör 1/i2 av’ den årliga arbetsförtjänsten, medan

den för lägre invaliditetsgrader sjunker till V30 av arbetsförtjänsten. De för

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

1948 års lagändring åberopade motiven — skillnaden i fråga om icke kompenserad

förlust samt det förhållandet att skadade med höggradig invaliditet

ofta har svårt att ekonomiskt utnyttja sin resterande arbetsförmåga,

medan skadade med låg invaliditetsgrad ofta inte behöver vidkännas nagon

inkomstminskning — anses utgöra ett starkt stöd för att självriskmetoden

tillämpas även för de lägre invaliditetsgraderna. Enligt en i promemorian

redovisad utredning skulle vid de flesta fall av livränta vid lägre invaliditetsgrader

inte föreligga någon faktisk minskning av arbetsförtjänsten. Vidare

skulle vid en genomgående tillämpning av “/12-regeln livräntorna vid

de lägsta invaliditetsgraderna fastställas så, att man kunde tänka sig att

regelmässigt utbyta årslivräntorna i dessa fall mot engångsbelopp motsvarande

fulla kapitalvärdet.

Bland dem, som yttrat sig över departementspromemorian, finnes förespråkare

såväl för den proportionella metoden som för självriskmetoden

samt för en kombination av båda. Det förhåller sig väl också så, att ingendera

metoden kan anses ur principiell synpunkt äga företräde. Det låter sig

försvaras, om man förfäktar den ståndpunkten att en självrisk motsvarande

V12 av ersättningsunderlaget vid alla invaliditetsgrader ger en lämplig

reduktion av ersättningen från högre till lägre invaliditetsgrader eller innebär

en av sociala skäl betingad lämplig ökning av den proportionella ersättningen

vid stigande invaliditetsgrader. Vidare blir steget mellan 10 %- fallen och fallen omedelbart därunder, där ingen livränta utgår, mindre.

Och man behöver ingalunda anse, att självriskmetoden är till just för

att korrigera verkningarna av en medvetet accepterad oriktig invaliditetsbedömning.

Skulle erfarenheten visa, att vissa skador värderats för högt eller

för lågt, bör givetvis korrigering ske av invaliditetsbedömningen. Därvid

bör observeras att den ringa faktiska invaliditeten i de lägre invaliditetsgraderna

ofta kan antagas bero på att den skadade genom särskilt uppbåd av

reservkraft lyckats motverka den funktionsnedsättning, som vid de av skadan

orsakade anatomiska förändringarna eljest varit att vänta.

Ett mycket starkt och enligt min mening avgörande skäl mot förslaget

i promemorian utgör emellertid det förhållandet, att i alla nya fall, där

invaliditeten understiger 25 %, livräntorna skulle reduceras. Denna reduktion

skulle för 10 %-fallen bli så mycket som 3/* jämfört med nuvarande

regler. Man kan visserligen tänka sig att införa självrisk med t. ex. 1/i6 i

stället för 1/ll. Därigenom skulle man något bättre än nu tillgodose fallen

med invaliditet överstigande 20 % och något minska såväl den grupp, som

finge reducerad livränta som graden av reduktion. Men man torde böra

vara mycket försiktig, när det gäller att införa nya bråktal.

Efter övervägande av denna fråga har jag stannat för att den nya lagens

regler bör bygga på den proportionella regeln om "l3 kompensation. Liksom

för närvarande bör dock förhöjd livränta med tillämpning av n/12-regeln tilllämpas.

Den förhöjning, som sker vid invaliditetsgrader om minst 30 %,

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

bör da anses utgöra en med hänsyn till skadornas svårighetsgrad och av

sociala skäl betingad rimlig extrakompensation. Genom att 18-årsgränsen

slopas och reglerna för sänkning av livräntan vid 67-årsgränsen ändras,

kommer kombinationen av 2/3- och u/i2-reglerna i fortsättningen inte att leda

till sådana mindre tillfredsställande konsekvenser som nu.

Enligt gällande regler utgår invaliditetsersättningen i princip i form av

livränta. Försäkringsrådet äger emellertid, när skäl finnes därtill, på ansökan

av den skadade besluta att i stället för livränta eller del därav skall

utgivas ett engångsbelopp motsvarande högst livräntans eller livräntedelens

kapitalvärde. Socialvårdskommittén har föreslagit, att kapitalisering

skall kunna ske även utan ansökan av den skadade, om kapitaliseringen

av medicinska skäl finnes vara av synnerligt gagn för honom.

Jag har inte blivit övertygad om att den av socialvårdskommittén föreslagna

kapitaliseringen av livränta av medicinska skäl är så starkt motiverad,

att en kapitalisering även mot den skadades önskan bör få ske. Jag kan

därför inte förorda kommitténs förslag på denna punkt.»

Motioner.

I motionerna I: 405 och II: 517 yrkas

att första stycket, punkterna a och b, i 16 § erhåller följande lydelse:

»a) vid förlust av arbetsförmågan: hela ersättningsunderlaget, b) vid nedsättning

av arbetsförmågan: en mot graden av nedsättningen svarande del

av ersättningsunderlaget»,

att punkt c utgår,

samt att tredje stycket i 16 § erhåller följande lydelse: »Vid fastställande

av ersättningsunderlaget medräknas årlig arbetsförtjänst enligt följande:

a) för ensamstående arbetsförtjänst, som icke överstiger 7 200

kronor, till hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten, som överstiger

7 200 kronor men ej 10 800 kronor, till tre fjärdedelar och den del därav,

som överstiger 10 800 kronor, till hälften, b) för familjeförsörjare utan

minderåriga barn arbetsförtjänst, som icke överstiger 9 300 kronor, till

hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten, som överstiger 9 300 kronor

men ej 12 000 kronor, till tre fjärdedelar och den del därav, som överstiger

12 000 kronor, till hälften, c) för familjeförsörjare med minderåriga

barn arbetsförtjänst, som icke överstiger 10 800 kronor, till hela sitt belopp,

den del av arbetsförtjänsten, som överstiger 10 800 kronor men ej

14 000 kronor, till tre fjärdedelar och den del därav, som överstiger 14 000

kronor, till hälften.»

I motionerna 1:404 och 11:518 påtalas, att frågan om en samordning

mellan livräntorna och folkpensionsförmånerna i stort sett skjutits åt

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

sidan. Vidare ifrågasättes i motionerna, om inte försäkringsrådet borde

få befogenhet att även utan ansökan besluta om utbyte av livränta mot

engångsbelopp när detta befinnes vara till synnerligt gagn för den skadade.

Utskottet.

Vid utformningen av den nya lagstiftningens bestämmelser om beräkningen

av invalidlivräntor måste hänsyn tagas till en rad olika faktorer.

En viktig fråga är, hur förhållandet bör ordnas mellan å ena sidan yrkesskadeförsäkringens

invalidlivräntor och å andra sidan folkpensioneringens

ålders- och invalidpensioner samt sjukbidrag. Att nu mera definitivt lösa

detta komplicerade samordningsproblem torde inte vara möjligt, och man

måste därför enligt utskottets mening nöja sig med att tillse, att folkpensioneringslagens

bestämmelser vinner tillbörligt beaktande vid utformningen

av livräntereglerna. Såvitt utskottet kunnat finna, har så skett i det genom

propositionen framlagda förslaget.

I motionerna I: 405 och II: 517 har yrkanden framställts om vissa ändringar

i de genom propositionen förordade bestämmelserna om livränteberäkningen.

Utskottet har emellertid funnit dessa bestämmelser väl avvägda

och kan därför inte tillstyrka att de frångås.

I det förslag till lag om yrkesskadeförsäkring, som framlades av socialvårdskommittén

år 1951, upptogs ett stadgande, enligt vilket försäkringsrådet

skulle äga att utan ansökan utbyta en livränta mot ett kapitalbelopp,

om detta funnes vara till synnerligt gagn för den skadade. Bestämmelsen

tog framför allt sikte på sådana fall, i vilka skadans verkningar komplicerats

av en s. k. ränteneuros dvs. då den periodiska utbetalningen fixerat

ogrundade föreställningar om skadans betydelse för arbetsförmågan. Att

avgöra huruvida ett sådant fall föreligger, måste emellertid enligt utskottets

mening vara ytterst vanskligt. I likhet med departementschefen har utskottet

inte blivit övertygat om behovet av en regel om kapitalisering mot

den skadades önskan. Vad som i motionerna 1:404 och 11:518 anförts

rörande detta spörsmål bör därför inte föranleda någon åtgärd från riksdagens

sida.

19—23 §§.

Dessa paragrafer innehåller regler rörande livräntor till efterlevande.

Departementschefen.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen.

»Den nuvarande olycksfallsförsäkringens regler om livräntor till efterlevande

skiljer sig i flera avseenden från motsvarande regler inom den allmänna

skadeståndsrätten. En olikhet ligger däri, alt kretsen av de personer,

som äger erhålla livränta från försäkringen, är mera begränsad än den

personkrets, som kan komma i fråga när det gäller skadestånd. Livränta

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

kan nämligen endast tillerkännas den avlidnes änka eller änkling, barn

och adoptivbarn samt föräldrar och adoptivföräldrar, medan skadestånd

kan utgå till var och en, som enligt lag ägt rätt till underhåll av den avlidne;

och lagstadgad rätt till underhåll föreligger ej blott för de nyss angivna

grupperna av anhöriga utan även under vissa förutsättningar för

frånskild make, styvbarn och moder till den avlidnes barn utom äktenskap.

Å andra sidan kräves alltid för rätt till skadestånd, att den underhållsberättigade

till följd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll.

Om dödsfallet icke har någon inverkan i detta hänseende -— t. ex. därför

att den avlidne efterlämnar en större förmögenhet eller är livförsäkrad till

ett mera avsevärt belopp eller den efterlevande har en för sin försörjning

tillräckligt stor arbetsinkomst —- föreligger alltså ej rätt till skadestånd.

Motsvarande behovsprövning förekommer inom försäkringen endast för

änkling, föräldrar och adoptivföräldrar. Till änka, barn och adoptivbarn

utgår livränta helt oberoende av behovet i det enskilda fallet. Det är vidare

att märka, att skadeståndets belopp städse utmätes med hänsyn till vad som

anses skäligt, medan yrkesskadelagstiftningen innehåller detaljerade bestämmelser

om hur livräntan skall beräknas för olika kategorier av efterlevande.

Den skillnad, som sålunda råder i detta hänseende, sammanhänger därmed

att, när det gäller skadeståndsanspråk, parterna själva äger avgöra,

huruvida och med vilket belopp skadestånd skall utgå, och att, om saken

kommer under domstols prövning, domstolen ej får gå utöver den ram,

som parterna uppdragit genom sina yrkanden resp. medgivanden i målet,

och ej heller grunda sitt avgörande på annat material än det som åberopats

i processen. Inom försäkringen åter tillerkännes avtal mellan den

ersättningsberättigade och försäkringsinrättningen inte bindande verkan;

försäkringsinrättningarna har i stället ålagts att i varje särskilt ärende på

eget initiativ verkställa en såvitt möjligt fullständig utredning av frågan,

huruvida och med vilket belopp ersättning bör utgå samt att meddela beslut

i enlighet därmed. Med hänsyn till försäkringens sociala karaktär och försäkringsinrättningarnas

dubbla egenskap av part och beslutande organ bör

dessa principer inte frångås. Det är därför önskvärt, att inom försäkringen

rätten till ersättning så långt det är möjligt anknytes till rent faktiska förhållanden,

som kan klarläggas utan större svårigheter, och inte göres beroende

av en så pass svårbedömbar faktor som vederbörandes behov. Härför

talar även den omständigheten att livräntorna har karaktär av försäkringsprestationer.

Emellertid kan det inte vara rimligt att helt bortse från behovsoch

skälighetssynpunkter i det enskilda fallet. Det skulle nämligen betyda

att sådana personer, vilkas försörjning endast i undantagsfall beröres av att

en anhörig dör, finge antingen tillerkännas en villkorslös rätt till livränta

efter denne eller också helt undantagas från livränterätten. Den ledande

principen synes därför böra vara att sådana personer, som enligt vad erfa
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

81

renheten visar mera regelmässigt är för sin försörjning beroende av en

viss anhörig, tillerkännes livräntor efter honom utan prövning av behovet

i det enskilda fallet. För dessa grupper bör lagstiftningen innehålla detaljerade

regler rörande livränteberäkningen, avpassade med tanke på normalfallen

och utformade på sådant sätt, att utrymme inte finnes för skälighetsavgöranden.

Dessutom bör emellertid liksom f. n. möjligheter finnas att

efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall utge livränta även

till vissa andra grupper av anhöriga än de nyss nämnda.

Vad först beträffar änka innebär socialvårdskommitténs förslag —

bortsett från vissa detaljer till vilka jag strax återkommer — inte någon

ändring i förhållande till vad som nu gäller. Varje änka skall sålunda enligt

förslaget ha en ovillkorlig rätt att, så länge hon lever ogift, uppbära livränta

med ett årligt belopp, som motsvarar 1/3 av mannens årliga arbetsförtjänst.

Häremot har i några remissyttranden invänts, att de gifta kvinnorna

numera har en helt annan ställning än vid tillkomsten av ÖL och

att det därför inte längre bör komma i fråga att tillerkänna alla änkor en

i princip livsvarig livränta. Emellertid torde det alltjämt förhålla sig så

att den överväldigande majoriteten av gifta kvinnor är beroende av

mannens arbetsinkomst och således har behov av understöd om denna

inkomst faller bort genom mannens död. På grund härav och med hänsyn

till vad jag tidigare anfört om önskvärdheten av att behovsprövning i

största möjliga utsträckning undvikes i de enskilda ärendena, anser jag att

kommitténs förslag bör godtagas. I överensstämmelse med vad jag förordat

beträffande invalidlivräntan bör änkelivräntan dock minskas med

V» fr. o. in. månadsskiftet efter den dag änkan fyller 67 år.

För att livränta skall kunna tillerkännas änkling kräves enligt nu

gällande lagstiftning, att änklingen varit för sitt uppehälle beroende av

hustruns arbete. Änklingslivräntan är alltså i motsats till änkelivräntan

behovsprövad. Såsom framhållits av socialvårdskommittén och i några

remissyttranden kan den skillnad, som sålunda göres mellan änka och

änkling, knappast anses stå i överensstämmelse med modern uppfattning

om makars inbördes rättsförhållanden. Det oaktat har kommittén ansett,

att skillnaden bör upprätthållas även i fortsättningen. Jag delar denna uppfattning.

Enbart den omständigheten att äkta makar är fullt jämställda i

civilrättsligt hänseende, behöver nämligen enligt min mening inte medföra,

att de likställes även i fråga om rätten till sociala förmåner; och det skulle

knappast stå i god överensstämmelse med de principer, som eljest ligger

till grund för den sociala yrkesskadelagstiftningen, att tillförsäkra alla

änklingar en ovillkorlig rätt till livränta. Änklingslivränta bör därför liksom

nu utgå endast efter en prövning av behovet i varje särskilt fall. Till

frågan, efter vilka regler behovsprövningen bör ske, återkommer jag senare

6 Biluing till riksdagens protokoll 19ö4. !) sand. 2 and. Nr 22.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

i samband med behandlingen av föräldralivräntorna. Här vill jag endast

anmärka, att det givetvis inte bör komma i fråga att utge livränta till änkling

med större andel av den avlidnas årliga arbetsförtjänst eller för längre

tid än som föreslagits för änka.

Enligt kommitténs förslag skall — i motsats till vad som nu gäller —

livränta kunna utgå även till frånskild make. Som villkor härför

har kommittén föreslagit, att vederbörande enligt dom eller enligt avtal,

som förelegat i skillnadsmålet, var berättigad till underhåll av den avlidne.

Undantag har dock gjorts för det fall, att den efterlevande faktiskt inte

åtnjöt något bidrag från den avlidne. I dylikt fall skall nämligen enligt

förslaget livränta ej utgå med mindre det kan antagas, att bidrag skulle ha

utgått om skadan ej inträffat. Livräntan föreslås skola motsvara det belopp,

som den avlidne skolat betala i underhållsbidrag, dock högst 1/3 av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst, och utgå så länge den efterlevande

är ogift.

I remissyttrandena har några principiella invändningar inte gjorts mot

att underhållsberättigad frånskild make tillerkännes rätt till livränta. Själv

finner jag förslaget härom väl motiverat, och jag tillstyrker därför att det

genomföres. Såsom påpekats av Svea hovrätt bör emellertid rätt till livränta

föreligga endast då underhållsbidraget bestämts skola utgå å särskilda

tider.

Givetvis bör livränta till frånskild ej i något fall beräknas efter förmånligare

grunder än livränta till änka. Inom denna ram bör livräntan till

frånskild utgå med det belopp, som vederbörande ägt utbekomma i bidrag

från den avlidne. Hänsyn bör tagas ej blott till storleken av det bidrag,

som utdömts eller avtalats, utan även till sådan förhöjning av bidraget,

som kan ha bestämts genom lagstiftning. Jag tänker härvid närmast på

lagen den 6 juni 1952 om höjning av vissa underhållsbidrag, vilken är

avsedd att bereda vissa underhållsberättigade kompensation för penningvärdets

fall. Att, såsom kommittén föreslagit, alltid låta livräntan utgå så

länge den underhållsberättigade är ogift, synes inte motiverat. Har genom

domen eller avtalet bestämts, att underhållsbidraget skall utgå endast för

begränsad tid, bör denna tidsbegränsning gälla även beträffande livräntan.

Som en nyhet har socialvårdskommittén vidare föreslagit, att kvinna,

som varaktigt sammanlever med en man under äktenskapslilcnande

förhållanden, skall ha rätt till livränta efter

honom, därest hon vid tiden för hans död har eller är havande med barn

till honom. Livräntan skall enligt förslaget utgå efter samma grunder som

förordats för änka, d. v. s. med Va av mannens årliga arbetsförtjänst så

länge kvinnan är ogift.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

83

Mot detta förslag har i en del remissyttranden invänts, att eu kvinna,

som sammanlever med en man utan att vara gift med honom, inte har

någon lagstadgad rätt till underhåll av honom och följaktligen inte heller

någon rätt att utfå skadestånd av den, som kan ha vållat mannens död. Det

borde därför, menar man, inte komma i fråga att tillerkänna henne livränta

från försäkringen för den händelse mannen skulle avlida till följd

av yrkesskada. För egen del kan jag inte tillmäta dessa invändningar avgörande

betydelse. Vid utformningen av yrkesskadeförsäkringens regler

om efterlevandelivräntor måste sociala synpunkter få göra sig starkt gällande,

och ur dylika synpunkter är det tämligen likgiltigt om den försörjning,

som kvinnan gått miste om genom mannens död, var grundad på en

legal underhållsplikt eller på frivilligt åtagande från mannens sida. Principen

att med äkta makar likställa man och kvinna, som sammanlever

under äktenskapsliknande förhållanden, är f. ö. inte ny inom svensk sociallagstiftning.

Den har nämligen kommit till uttryck i folkpensioneringslagen,

som i 13 § innehåller ett stadgande enligt vilket ogift pensionstagare, som

sedan avsevärd tid sammanlever med annan under äktenskapsliknande

förhållanden, vid lagens tillämpning må anses som gift med denne. Enligt

min mening bör ifrågavarande princip införlivas även med yrkesskadelagstiftningen.

Jag tillstyrker alltså, att en kvinna, som sammanlever med en man under

äktenskapsliknande förhållanden, tillerkännes rätt till livränta efter honom

för den händelse han skulle avlida till följd av yrkesskada. I motsats till

kommittén anser jag, att livränterätten inte bör förknippas med något

barnvillkor. Däremot bör i analogi med vad som gäller inom folkpensioneringen

såsom villkor uppställas att kvinnan ej är gift med annan och att hon

sammanlevat med den avlidne under avsevärd tid. Att i lagtexten närmare

angiva vad som bör förstås med »äktenskapsliknande förhållanden» och

»avsevärd tid» synes inte möjligt. Till ledning för tillämpningen vill jag

dock som min mening uttala, att livränterätt bör föreligga endast i sådana

fall, där förbindelsen inte skiljer sig från ett äktenskap på annat sätt än

att den ej legaliserats genom vigsel.

Någon anledning att i normala fall beräkna livräntan för ifrågavarande

grupp av kvinnor efter andra regler än för änkor synes inte föreligga. Däremot

torde det vara nödvändigt att införa särbestämmelser för att hindra

dubbel kompensation i vissa specialfall. Såsom kommittén framhållit, kan

det inträffa att en kvinna, som kommer i fråga till livränta efter en man

med vilken hon sammanbott, äger uppbära livränta eller pension efter en

man, med vilken hon tidigare varit gift eller sammanlevat. Anledningen till

att kvinnan inte gift sig med den senast avlidne kan i dylikt fall ha varit,

att hon inte velat förlora livräntan eller pensionen efter den först avlidne.

Med tanke härpå har kommittén föreslagit, att livräntan efter den senast

avlidne skall utgå endast i den mån den överstiger livräntan eller pensio
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

nen efter den först avlidne. I den av kommittén utarbetade lagtexten är

denna regel utformad så, att — om kvinnan i egenskap av efterlevande till

någon tidigare avliden person är berättigad till livränta enligt yrkesskadeförsäkringslagen

eller annan författning eller enligt Konungens förordnande

eller till pension på grund av den avlidnes anställning och denna

förmån skall utgå allenast så länge kvinnan lever ogift — livräntan efter

den, med vilken hon sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden,

skall utgå endast i den mån dess belopp överstiger nyssnämnda förmåns

belopp för samma tid. För egen del kan jag ansluta mig till den tankegång

som ligger bakom förslaget, men jag anser, att avräkningsskyldigheten bör

utsträckas längre än kommittén synes ha tänkt sig. Om kvinnan är frånskild

och har rätt till underhållsbidrag av sin förutvarande man, kan det

inte vara rimligt att hon dessutom får uppbära oavkortad livränta efter

den man, med vilken hon sammanlevat. Livräntan bör därför i detta fall

minskas med vad som svarar mot underhållet. Vidare synes avdrag böra

ske ej blott för sådan pension eller livränta, som omnämnts i kommitténs

förslag till lagtext, utan för all ersättning — skadestånd däri inbegripet —

som helt eller delvis har karaktär av understöd åt kvinnan i anledning av

den först avlidne mannens död och som skulle ha fallit bort, om hon gift

sig med den sist avlidne.

Om en man och en kvinna är trolovade och trolovningen upplöses

genom att mannen avlider i yrkesskada, kommer enligt vad jag föreslagit

i det föregående livränta att utgå till kvinnan under förutsättning att sammanlevnadsvillkoret

är uppfyllt. I likhet med tre av socialvårdskommitténs

ledamöter finner jag det skäligt, att livränta tillerkännes trolovad kvinna

även under vissa andra förutsättningar, nämligen om hon har eller har

haft barn med mannen eller är havande med barn till honom. Livräntan

synes i dessa fall böra utgå enligt samma regler som i sammanlevnadsfallen.

Jag föreslår alltså, att bestämmelser av nu angiven innebörd intages

i lagen. Jag förutsätter härvid, att bestämmelserna tillämpas restriktivt

och att livränta inte medges med mindre utredningen otvetydigt ger

vid handen, såväl att kvinnan vid tiden för dödsfallet var trolovad med

den avlidne som att barnvillkoret är uppfyllt.

I likhet med kommittén anser jag, att det sammanlagda beloppet

av livräntor till efterlevande make, frånskild

make, samboende kvinna och trolovad kvinna inte bör få

överstiga 1/3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst och att den nedsättning,

som kan erfordras till följd av denna maximeringsregel bör ske proportionellt

i förhållande till livräntornas belopp.

Enligt gällande bestämmelser har den avlidnes egna barn under

16 år en ovillkorlig rätt till livränta, som för varje barn utgör */« av den

avlidnes årliga arbetsförtjänst. Socialvårdskommittén har övervägt, huru
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

85

vida 16-årsgränsen borde höjas, men funnit, att en höjning i varje fall inte

borde ske för närvarande. Jag är ense med kommittén såtillvida, att den

ovillkorliga rätten till livränta bör upphöra, då barnet fyller 16 år. Däremot

anser jag, att livränta i undantagsfall bör utgivas även efter det barnet

uppnått denna ålder, nämligen om barnet till följd av sjukdom eller

annan dylik orsak är ur stånd att försörja sig själv. En regel av detta innehåll

står i god överensstämmelse med föräldrabalkens stadganden om föräldrars

underhållsskyldighet och bör därför ej inge några betänkligheter.

Emellertid kan det knappast vara rimligt, att ett barn, som lider av en obotlig

sjukdom, på försäkringens bekostnad erhåller en livsvarig livränta. En

begränsning bör därför genomföras. Rent teoretiskt borde gränsen dragas

så, att livräntan utginge så länge barnet skulle ha kunnat erhålla underhåll

av den avlidne, om denne inte drabbats av yrkesskadan. Det kan därför

ifrågasättas om inte rätten till livränta borde upphöra senast då den avlidne

skulle ha uppnått viss ålder, t. ex. 67 år. En sådan gränsdragning

skulle emellertid medföra, att maximitiden för livräntan bleve längre ju

yngre den avlidne varit vid barnets födelse; om den avlidne fyllt 51 år vid

barnets födelse skulle livränta över huvud inte kunna utgå efter det barnet

uppnått 16 års ålder. Det synes därför lämpligast att livränterätten i samtliga

fall anknytes till barnets ålder. Jag föreslår, att den upphör senast

den dag barnet fyller 21 år.

Liksom nu bör livränta till barn under 16 år utgå med ett belopp, som

motsvarar V» av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Detsamma bör gälla,

om livränta kommer i fråga efter det barnet uppnått 16 års ålder. Tillräckliga

skäl synes inte föreligga att, såsom Svea hovrätt ifrågasatt, införa särbestämmelser

för barn, som ej stått under den avlidnes vårdnad.

För att livränta skall utgå till adoptivbarn kräves nu, att adoptionen

ägt rum före olycksfallet resp. yrkessjukdomens yppande. Detta

villkor bör, såsom kommittén föreslagit, slopas och adoptivbarn helt likställas

med eget barn.

Jag övergår nu till att behandla frågan om livränta till makes barn

i tidigare gifte och utom äktenskap.

Om en man gifter sig med en kvinna, som hav barn med annan, ådrar

han sig enligt föräldrabalken skyldighet att efter förmåga bidraga till barnets

underhåll, så länge äktenskapet består. En förutsättning härför är

dock, att kvinnan har den rättsliga vårdnaden om barnet. Däremot saknar

det betydelse om barnet vistas i makarnas hem eller annorstädes. Att styvfadern

på detta sätt blir underhållsskyldig mot barnet medför inte någon

ändring i den underhållsskyldighet, som åvilar barnets naturlige foder.

Moderns giftermål medför alltså inte någon lindring i hans underhållsbörda.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Motsvarande regler gäller för det fall att en kvinna gifter sig med en man,

som förut har barn.

Styvbarn har f. n. inte någon rätt till livränta efter sin styvfader eller

styvmoder.

Socialvårdskommittén har nu föreslagit, att en hustrus barn i tidigare

gifte eller utom äktenskap skall äga uppbära livränta efter sin styvfader

under förutsättning att barnet hade sitt hem hos honom. Eftersom en

behovsprövning —- med hänsynstagande till änkans ekonomiska ställning,

underhållsbidrag från barnets naturlige fader, bidragsförskott o. s. v. —

enligt kommitténs mening skulle bli alltför komplicerad, har kommittén

ansett, att livräntan bör utgå utan inskränkning efter samma regler som

livränta till eget barn. Mot förslaget kan invändas, att det inte finnes

anledning att ge barnet livränta, om dess försörjning är tryggad genom

bidrag från dess naturlige fader. Det kan också invändas, att förslaget i

undantagsfall kan leda till att barnet får livränta från försäkringen efter

såväl sin fader som sin styvfader. Då det emellertid är önskvärt att erhålla

enkla och schematiska regler, som är avpassade med tanke på normalfallen,

anser jag i likhet med kommittén, att någon behovsprövning inte

bör förekomma. Inte heller finner jag det lämpligt att komplicera lagstiftningen

med särbestämmelser för de, med all säkerhet mycket sällsynta

fall, i vilka mer än en livränta kan komma i fråga. Med hänsyn härtill och

då kommitténs förslag så gott som genomgående godtagits under remissbehandlingen,

tillstyrker jag att det genomföres. I ett avseende synes förslaget

dock böra modifieras. Några bärande skäl till att utge livränta endast

till sådant styvbarn, som hade sitt hem hos den avlidne synes nämligen

inte föreligga. Livränta bör utgå till varje styvbarn, mot vilket den avlidne

enligt föräldrabalken var underhållsskyldig, oavsett var barnet bodde vid

tiden för dödsfallet.

Enligt kommitténs förslag skall en mans barn i tidigare gifte eller utom

äktenskap inte ha rätt till livränta efter sin styvmoder. Kommittén torde

ha ansett, att ett dylikt barn i vanliga fall kan få full försörjning av sin

fader och att det därför inte skulle vara rimligt att ge barnet en ovillkorlig

rätt till livränta efter styvmodern. Jag finner denna synpunkt riktig. Liksom

det inte bör komma i fråga att ge alla änklingar en ovillkorlig rätt till

livränta efter sina hustrur, bör ej heller änklingars barn utom äktenskap

eller i tidigare gifte ha en generell livränterätt efter sina styvmödrar. Om

ett dylikt barn enligt familj er ättsliga regler ägde rätt till underhåll av sin

styvmoder och till följd av hennes bortgång kommer att sakna erforderligt

underhåll, är det dock skäligt, att barnet kommer i åtnjutande av livränta

efter henne. Jag föreslår därför att en bestämmelse av denna innebörd

intages i lagen. Följden härav blir visserligen, att en behovsprövning måste

verkställas innan livränta utges efter styvmoder, men jag anser denna lösning

vara att föredraga framför de två alternativ som eljest står till buds,

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

nämligen antingen helt utesluta ifrågavarande barn från rätten till livränta

eller också att tillerkänna dem en ovillkorlig livränterätt. Någon skälighetsprövning

av livräntans belopp bör inte komma i fråga. Föreligger förutsättningarna

för att livränta över huvud taget skall utgå, bör livräntan alltså

beräknas enligt samma regler som livränta till eget barn.

Vad jag föreslagit om makes barn i tidigare gifte eller utom äktenskap

bör gälla även beträffande makes adoptivbarn.

För att livränta skall utgå till föräldrar kräves enligt gällande lagstiftning,

att de varit för sitt uppehälle väsentligen beroende av den avlidnes

arbete. I konsekvens härmed föreskrives, att livräntans belopp skall

motsvara värdet av det underhåll de åtnjutit av honom, dock högst */» av

hans årliga arbetsförtjänst. Prövningen, huruvida och med vilket belopp

livränta skall utgå, hänför sig alltså helt till de faktiska förhållandena före

dödsfallet och hänsyn tages inte till sådana omständigheter, som gör det

mer eller mindre sannolikt att den avlidne i en framtid skulle ha lämnat

föräldrarna underhåll eller förhöjt underhåll. Såsom kommittén framhållit,

kan det emellertid inträffa fall, där föräldrarnas utsikter till framtida

bidrag eller bidragsförhöjning varit så säkra, att hänsyn skäligen bör

tagas därtill. Med tanke härpå har kommittén föreslagit, att livränta skall

utgå till föräldrar inte blott om de varit beroende av den avlidne för sin

försörjning utan också om de med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter

måste antagas ha kommit att inom en nära framtid bli beroende

av honom, därest skadan ej inträffat. Enligt förslaget skall livräntan

för envar av föräldrarna eller, om de är gifta och sammanlever, för

dem tillsamman utgöra 300 kr., därest den avlidnes årliga arbetsförtjänst

ej översteg 1 200 kr., och eljest lägst 300 kr. och högst 1/t av den

årliga arbetsförtjänsten. Minimibeloppet skall dock få överskridas endast

i den mån värdet av det åtnjutna underhållet föranleder därtill eller

synnerliga skäl eljest är för handen. Livräntan föreslås skola utgå så länge

den berättigade lever eller, om livräntan tillagts makar gemensamt, så länge

någon av dem lever.

Även enligt min mening bör de nuvarande bestämmelserna om livränta

till föräldrar uppmjukas. I likhet med Svea hovrätt anser jag, att detta bör

ske genom att villkoren för rätt till livränta bringas i överensstämmelse

med de i 6 kap. 4 § strafflagen angivna förutsättningarna för rätt till skadestånd,

d. v. s. att livränta bör utgå, därest föräldrarna till följd av dödsfallet

»kommer att sakna erforderligt underhåll». Sistnämnda uttryck har

i praxis tolkats på ett sätt, som ganska väl överensstämmer med vad kommittén

torde ha avsett med sin formulering av beroendevillkoren; skadestånd

har nämligen i undantagsfall ansetts kunna utdömas även om underhållsfrågan

inte var alldeles aktuell före dödsfallet. 1 praktiken torde därför

resultatet bli detsamma, oavsett vilken formulering som användes. Med

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

strafflagens uttryckssätt kan dock livränta i ett och annat fall koinma att

vägras föräldrar, som varit beroende av den avlidne men som — t. ex.

genom arv efter honom — fått sin ekonomiska ställning så förbättrad, att

de inte kan sägas sakna erforderligt underhåll efter dödsfallet. En dylik

inskränkning i förhållande till vad kommittén föreslagit är emellertid rimlig.

Livräntans belopp bör — liksom skadeståndets — utmätas efter vad

som är skäligt. Det ligger i sakens natur, att man härvid främst bör beakta

värdet av det underhåll föräldrarna åtnjutit men hänsyn bör, såsom framgår

av det nyss anförda, även tagas till andra omständigheter, såsom deras

utsikter till framtida bidrag av den avlidne, arv o. s. v. Eftersom den årliga

arbetsförtjänsten enligt vad jag föreslagit i det föregående, alltid skall beräknas

till minst 1 200 kr., saknas numera anledning att införa någon

särregel för det fall att arbetsförtjänsten faktiskt var lägre. Att såsom

kommittén föreslagit tillerkänna föräldrar, som är gifta och sammanlever,

en gemensam livränta synes kunna leda till komplikationer i fall, där föräldrarna

senare flyttar i sär. Livränta bör därför alltid tilläggas fader och

moder var för sig. Den bör alltid utgå så länge den berättigade lever och

motsvara högst */« av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Härigenom kommer

maximigränsen för den avlidnes båda föräldrar att sammanfalla med

maximigränsen för änkling, d. v. s. utgöra V» av den .avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Livränta till adoptivföräldrar bör givetvis liksom nu utgå efter

samma regler som livränta till föräldrar. I

I det föregående har jag föreslagit, att livränta till änkling skall utgå

endast efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall. Jag återkommer

nu till frågan efter vilka regler denna prövning bör ske. Socialvårdskommittén

har föreslagit, att änkling skall ha rätt till livränta under

förutsättning att han för sitt underhåll varit beroende av hustruns arbete

samt att livräntan, om denna förutsättning är uppfylld, alltid skall motsvara

V* av hennes årliga arbetsförtjänst och utgå så länge han är ogift.

Förslaget överensstämmer i stort sett med vad som nu gäller. Kommittén

har alltså inte ansett sig böra förorda, att bestämmelserna om livränta till

änkling uppmjukas på sätt som föreslagits beträffande livränta till föräldrar.

För egen del finner jag emellertid det riktigast, att samma regler

får gälla för dessa båda kategorier. Jag föreslår därför, att livränta skall

utgivas till änkling, såvida han genom hustruns död kommer att sakna erforderligt

underhåll, samt att livräntans belopp skall inom ramen för förut

nämnt maximum bestämmas med hänsyn till vad som är skäligt. Tillräckliga

skäl föreligger enligt min mening inte att alltid utge livränta till änkling,

så länge han lever ogift. Hinder bör därför inte möta att tillerkänna

änkling livränta för viss tid.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Beloppet av samtliga efter levandeliv räntor får enligt

nu gällande bestämmelser inte överstiga 5/e av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Om denna maximeringsregel bibehölles oförändrad, skulle följden

bli, att efterlevande kunde få uppbära mera i livräntor än som skulle

ha utgått i invalidlivränta till den skadade, därest han ådragit sig fullständig

invaliditet. Såsom jag föreslagit i det föregående skall nämligen vid beiäkning

av invalidlivränta en reducering ske av den årliga arbetsförtjänsten i

den mån den överstiger 7 200 kr. Maximibeloppet av flera efterlevandelivräntor

bör därför sättas i relation till det ersättningsunderlag, som skall

ligga till grund för beräkning av invalidlivräntan, och utgöra 5/6 av detta.

I likhet med kommittén anser jag, att erforderlig nedsättning bör ske efter

samma principer som nu, d. v. s. i första hand drabba föräldrar och adoptivföräldrar

samt i övrigt ske proportionellt i förhållande till de olika livräntornas

belopp.

Enligt gällande bestämmelser utgives ett engångsbelopp till livränteberättigad

änka eller änkling, som gifter om sig

före 60 års ålder. Kommittén har föreslagit, att denna regel bibehålies och

utsträckes till att avse jämväl frånskild make och sådan ogift kvinna, som

enligt förslaget skall likställas med änka. Härvid har kommittén utgått

ifrån, att livränta till samtliga dessa kategorier alltid skulle utgå så länge

den berättigade levde ogift. Enligt de regler, som jag förordat, kan det

emellertid inträffa, att livränta till frånskild eller änkling utgives för viss

tid. Tillräckliga skäl synes inte föreligga att i dylika fall utge engångsbelopp,

därest den berättigade skulle ingå äktenskap före den fastställda

tidens utgång. Rätt att utfå engångsbelopp bör därför föreligga, endast om

livräntan tillagts vederbörande utan annan tidsbegränsning än att den skall

upphöra vid giftermål. Engångsbeloppet bör, såsom kommittén föreslagit,

motsvara tre årsbelopp av livräntan. I överensstämmelse med den piincip

som nu gäller bör vid beräkningen av engångsbeloppets storlek hänsyn inte

tagas till sådan reducering av livräntan, som kan ha skett med tillämpning

av reglerna rörande konkurrens mellan flera livräntor.»

Lagrådet.

Vid sin granskning av 20 § i del till lagrådet remitterade förslaget anförde

lagrådet.

»Till bestämmelsen i första stycket av denna paragraf, att änka efter försäkrad,

som avlidit till följd av yrkesskada, äger uppbära livränta, så länge

hon lever ogift, ansluta sig stadganden i andra stycket, enligt vilka med

anka likställes ogift kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde med den

avlidne under äktenskapsliknande förhållanden, så ock kvinna, som var

trolovad med den avlidne och som hade eller haft barn med honom eller

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

var havande med barn till honom. Sistnämnda stadganden inge betänkligheter

ur olika synpunkter.

Departementschefen har framhållit, att principen att med äkta makar

likställa man och kvinna, som sammanleva under äktenskapsliknande förhållanden,

icke är ny inom svensk sociallagstiftning, i det att den redan

kommit till uttryck i 13 § (numera 12 §) folkpensioneringslagen. Erinras

må dock, att enligt detta lagrum principen icke får tillämpas med mindre

särskilda skäl föreligga, medan enligt det remitterade förslaget varje motsvarande

inskränkning saknas, ävensom att föreskriften i folkpensioneringslagen

kan verka både till nackdel och till fördel för de sammanlevande,

under det att här principen enbart skulle innebära en fördel för dem.

Genom den föreslagna bestämmelsen skulle tagas ännu ett — och ett ganska

stort — steg framåt mot dylika förbindelsers accepterande i vad avser sociala

förmåner. Kontrahenterna i dessa förbindelser intaga i fråga om skyldigheter

gent emot det allmänna —- särskilt på beskattningsrättens område

men även eljest, se t. ex. 3 § fattigvårdslagen — en mer gynnad ställning

än äkta makar, och varje ytterligare förmån som beredes dem torde vara

ägnad att öka antalet dylika förbindelser. En sådan utveckling kan ur

skilda synpunkter, även skattepolitiska, icke anses önskvärd.

Den ledande principen för reglerna om rätt till livränta efter en anhörig

har av departementschefen angivits böra vara, att sådana personer, som

enligt vad erfarenheten visar mera regelmässigt äro för sin försörjning

beroende av en viss anhörig, tillerkännas livräntor efter honom utan prövning

av behovet i det enskilda fallet. Nu förhåller det sig'' antagligen så,

att i äktenskapsliknande förbindelser båda kontrahenterna — i större utsträckning

än när det gäller äktenskap -— äro förvärvsarbetande och således

icke i högre grad för sin försörjning beroende av varandra; i varje

fall torde detta gälla när förbindelserna äro barnlösa. Att kontrahenterna

icke gifta sig beror ju ofta på att de önska undgå sambeskattning. När

barn födas i sådana förbindelser och kvinnan i anledning därav slutar förvärvsarbetet

för att helt ägna sig åt skötseln av hemmet, lära förbindelserna

ej sällan legaliseras genom vigsel, detta jämväl av hänsyn till barnen. Det

synes alltså finnas fog för antagandet, att även enligt nyssnämnda princip

de fria förbindelserna icke böra likställas med verkliga äktenskap.

För att över huvud i förevarande sammanhang räkna med här avsedda

fria förbindelser synes en förutsättning böra vara, att båda kontrahenterna

äro ogifta. Att tillerkänna en kvinna, som sammanlevt med en man medan

dennes äktenskap med annan kvinna ännu bestod, livränta efter honom

synes icke böra komma i fråga. Konkurrens mellan henne och änkan beträffande

rätten till livränta kunde under vissa omständigheter te sig synnerligen

stötande.

Två trolovade, som icke sedan avsevärd tid sammanleva under äktenskapsliknande

förhallanden, torde sällan kunna sägas vara för sin försörj
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÖL

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

ning beroende av varandra. Och detta gäller väl även om kvinnan bär

eller väntar barn med sin fästman. I regel är hon eller har hon nyligen

varit förvärvsarbetande. Om fästmannen dör genom yrkesskada, skall

barnet enligt 21 § i det remitterade förslaget äga uppbära livränta. Förslaget

att låta även fästmön, så länge hon lever ogift och således måhända

under hela sin livstid, åtnjuta livränta synes, såsom socialvårdskommittén

framhållit, föra alltför långt. Hon bör i vanliga fall utan större svårigheter

kunna fortsätta eller återupptaga sitt förvärvsarbete.

1 sådana förbindelser varom nu är fråga äger kvinnan för närvarande

icke i något fall rätt till skadestånd, därest mannen genom annans förvållande

blivit dödad. Visserligen är det ingalunda uteslutet att en ändring

härutinnan framdeles kan komma till stånd, men det synes knappast sannolikt

att, om så sker, kvinnan tillerkännes ovillkorlig rätt till en ekonomisk

prestation. Även detta förhållande torde utgöra skäl för att icke inom

yrkesskadeförsäkringen utvidga kretsen av livräntetagare till att generellt

omfatta dessa kvinnor. Man synes ej böra sträcka sig längre än att tillerkänna

sådan kvinna livränta för den händelse hon genom dödsfallet

kommer att sakna erforderligt underhåll och i så fall med belopp efter vad

som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Livräntan bör givetvis

utgå endast så länge kvinnan lever ogift och aldrig med högre belopp

än när det gäller livränta till änka.

Bestämmelserna om livränta i dessa fall synas, om lagrådets förslag godtages,

lämpligen böra upptagas efter föreskrifterna om livränta till änkling,

till vilka de i viss mån ansluta sig.

Lagrådet hemställer förty, att andra stycket i det remitterade förslaget

får utgå ävensom att efter det föreslagna tredje stycket inskjutes ett nytt

tredje stycke av innehåll att var den avlidne ogift men sammanlevde han

sedan avsevärd tid under äktenskapsliknande förhallanden med ogift

kvinna och kommer hon genom dödsfallet att sakna erfoiderligt underhåll,

äger hon uppbära livränta efter samma grunder som i andra stycket stadgas

i fråga om livränta till änkling samt att vad sålunda sagts ock skall under

sistnämnda förutsättning gälla kvinna, som var trolovad med den avlidne

och som hade eller haft barn med honom eller var havande med barn till

honom.

Därest lagstiftningen i fråga om rätten till livränta till efterlevande i

viss utsträckning likställer sammanboendet utan vigsel med äktenskap,

synes det ligga nära till hands att giva detta samma verkan som nytt giftermål

också beträffande livräntans upphörande. Fn regel härom torde visserligen

icke kunna få någon större praktisk betydelse, då den nya förbindelsen

väl i allmänhet torde vara okänd för försäkringsinrättningen och i allt

fall betydande bevissvårigheter kunna antagas uppkomma. A andra sidan

kunde frånvaron av en dylik bestämmelse understundom innebära ett

motiv för kontrahenterna atl icke genom vigsel legalisera förbindelsen. Lag
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

,U Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

rådet vill darfor förorda ett stadgande av antydda innebörd, vilket kunde

upptagas i förevarande paragraf i ett nytt fjärde stycke och få innehålla

att ratten till livränta enligt första eller tredje stycket upphör, därest den

efterlevande avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden sammanlever

med annan.»

Departementschefen.

Med anledning av vad lagrådet anfört yttrade departementschefen då

lagrådets utlåtande anmäldes i statsrådet.

»Lagrådet har iunmt de i 20 § andra stycket av det remitterade förslaget

till lag om yrkesskadeförsäkring upptagna stadgandena — enligt vilka

ogift kvinna, som sedan avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden

sammanlevde med en genom yrkesskada avliden man, ävensom kvinna,

som var trolovad med en dylik man och som hade eller haft barn med

honom eller var havande med barn till honom, skall ha samma ovillkorliga

rätt till livränta som änka — inge betänkligheter ur olika synpunkter.

Enligt lagrådets mening borde man inte sträcka sig längre än till att tillerkänna

sådan kvinna livränta för den händelse hon genom dödsfallet

kommer att sakna erforderligt underhåll och i så fall med belopp efter

vad som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Lagrådet har

alltså inte ställt sig avvisande mot att ifrågavarande grupp av kvinnor

hänföres till de livränteberättigades krets men ansett att livränta bör tillerkännas

dem efter prövning av behovet i varje särskilt fall d. v. s. efter

samma grunder, som enligt förslaget skall tillämpas i fråga om livränta

till änkling.

Vid remissen till lagrådet framhöll jag såsom önskvärt, att inom yrkesskadeförsäkringen

rätten till ersättning så långt det vore möjligt anknötes

till rent faktiska förhållanden, som kunde klarläggas utan större svårigheter,

och inte gjordes beroende av en så pass svårbedömd faktor som

vederborandes behov. Emellertid fann jag det inte rimligt att helt bortse

från behovs- och skälighetssynpunkten i det enskilda fallet, enär följden

harav skulle bli att sådana personer, vilkas försörjning endast i undantagsfall

berördes av en anhörigs död, finge antingen tillerkännas en villkorslös

livränta efter honom eller också helt undantagas från livränterätten.

.Tåg ansåg därför, att den ledande principen borde vara, att sådana

personer, som enligt vad erfarenheten visade mera regelmässigt vore för

sin försörjning beroende av en viss anhörig, borde tillerkännas livräntor

efter honom utan prövning av behovet i det enskilda fallet, men att det

dessutom borde finnas möjlighet att efter prövning av omständigheterna

i varje särskilt fall utge livräntor även till vissa andra grupper av anhöriga.

Med utgångspunkt härifrån föreslog jag bl. a. att änkorna, vilka

enligt min mening i det överväldigande flertalet fall har behov av understöd

vid mannens död, horde tillerkännas en villkorslös rätt till livränta

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

under det att änklingarna, vilkas försörjning enligt min åsikt endast mera

sällan påverkas av hustruns död, borde få rätt till livränta endast efter

prövning av behovet i det särskilda fallet. Förslaget stod i denna del i

överensstämmelse med vad som nu gäller och vad som förordats av socialvårdskommittén.

Vid remissbehandlingen av socialvårdskommitténs förslag framkom

delade meningar, huruvida och i så fall under vilka förutsättningar livränterätt

borde tillerkännas kvinna, som sammanlevat med den avlidne

under äktenskapsliknande förhållanden. Bland annat påyrkades i ett par

yttranden, att livränta i dylikt fall skulle utgå endast efter behovsprövning.

För egen del fann jag det bäst överensstämma med den nyss angivna huvudprincipen,

att behovsprövning icke föreskrevs för ifrågavarande kvinnor

och att de alltså i livräntehänseende likställdes med änkor. Jag utgick härvid

från, att en ogift kvinna, som en avsevärd tid sammanlever med en

man under äktenskapsliknande förhållanden, i de allra flesta fallen är

beroende av mannens arbetsinkomst och således i behov av understöd om

han dör. Vad lagrådet anfört ger mig inte anledning att frångå denna

uppfattning.

Vad särskilt angår trolovningsfallen vill jag erinra om att livränta enligt

det remitterade förslaget skall utgå endast under förutsättning att kvinnan

haft eller har barn med den avlidne eller var havande med barn till honom.

Om denna förutsättning är uppfylld och mannen skulle avlida i yrkesskada

innan kontrahenterna hunnit fullfölja sin avsikt att ingå äktenskap,

synes det mig rimligt att kvinnan i fråga om rätten till livränta likställes

med änka. Detta gäller särskilt i de med all sannolikhet relativt vanliga

fall, där de trolovade sammanlevde vid tiden för mannens död men sammanlevnaden

ännu inte hunnit antaga den karaktär av varaktighet som

eljest enligt förslaget skall krävas för rätt till livränta.

På grund av det anförda har jag ej funnit anledning att föreslå någon

ändring i det remitterade förslaget i de hänseenden som nu berörts. Däremot

har jag med anledning av vad lagrådet anfört därom att livränterätt

ej bör föreligga för kvinna, som sammanlevat med en man medan dennes

äktenskap med annan kvinna ännu bestod, ansett 20 § andra stycket i det

remitterade förslaget böra omredigeras så, att som förutsättning för livränterätt

uppställes att icke blott kvinnan utan även mannen var ogift.

Därest lagstiftningen i fråga om rätten till livränta i viss utsträckning

med äktenskap likställer samboende utan vigsel, ligger det, såsom lagrådet

anfört, nära till hands att giva samboendet samma verkan också beträffande

livräntans upphörande. Att en regel av denna innebörd icke

upptagits i det remitterade förslaget beror på att jag ansåg, att en dylik

regel skulle bli av ringa värde ur praktisk synpunkt. Även lagrådet har

funnit, att en sådan regel icke skulle få någon större praktisk betydelse,

men lagrådet har likväl förordat ett stadgande av antydda innebörd och

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

som skäl härför åberopat, att frånvaron av en dylik bestämmelse understundom

kunde innebära ett motiv för kontrahenterna att icke genom

vigsel legalisera förbindelsen. Med hänsyn till vad lagrådet anfört har

jag funnit 20 § böra kompletteras med ett nytt tredje stycke, enligt vilket

rätten till livränta enligt första eller andra stycket — d. v. s. livränta till

änka och därmed likställd kvinna — upphör, därest den efterlevande

avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden sammanlever med

annan.»

Motioner.

I motionen 11:519 yrkas, att riksdagen måtte avslå propositionen i vad

gäller rätt för kvinna, som under äktenskapsliknande förhållanden sammanlevt

med man som avlidit genom yrkesskada, att utfå livränta.

I de likalydande motionerna 1:407 och 11:522 ävensom i motionen

II: 523 yrkas, att 20 § erhåller följande lydelse:

»Änka efter den----underhåll av den avlidne.

Var den avlidne ogift, skall livränta efter samma grunder som angivits

i första stycket utgå till ogift kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde

med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden och som

har barn med honom eller är havande med barn till honom, så ock till

kvinna, som var trolovad med den avlidne och som hade eller haft barn

med honom eller var havande med barn till honom. Har kvinna som nu

nämnts varit gift och äger hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande man

eller, om han är avliden, i egenskap av efterlevande till honom uppbära

livränta, pension annan än folkpension — skadestånd eller annan därmed

jämförlig ersättning, som skall upphöra att utgå därest hon ingår

nytt äktenskap, skall för tid, under vilken hon äger rätt till dylik förmån,

henne tillkommande livränta enligt detta stycke minskas med vad som

svarar mot värdet av förmånen. Avdrag som nu sagts skall ock ske för

vad kvinnan äger uppbära i livränta efter man, med vilken hon tidigare

sammanlevat under äktenskapsliknande förhållande eller varit trolovad.

Rätten till---med annan.

Efterlämnar den som---avlidnas årliga arbetsförtjänst.

Var den som----avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera---den årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta —--stycke och i 23 §.»

I motionerna I: 404 och II: 518 riktas uppmärksamheten på att de regler,

som uppställts angående beräkningen av ersättningsunderlag för invaliditetslivräntor

i högre inkomstlägen, inte gjorts konsekvent tillämpliga även

på efterlevandelivräntorna.

Utskottet.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att personer, som

enligt vad erfarenheten visar mera regelmässigt är för sin försörjning be
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

roende av en viss anhörig, bör tillerkännas livräntor etter honom utan prövning

av behovet i det enskilda fallet, men att det dessutom bör finnas

möjlighet att efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall utge

livräntor även till vissa andra grupper av anhöriga. Med dessa principer

finner utskottet väl förenligt, att änka tillerkännes en villkorslös rätt till

livränta efter sin man under det att änkling tillerkännes rätt till livränta

efter sin hustru endast om han genom hennes frånfälle kommer att sakna

erforderligt underhåll. Utskottet tillstyrker därför propositionen i denna

del.

Under förarbetena till propositionen har meningarna varit delade, huruvida

och under vilka förutsättningar livränterätt borde tillerkännas kvinna,

som sammanlevat med en genom yrkesskada omkommen man utan att

vara gift med honom. Dessa meningsbrytningar återspeglas delvis i de

motioner, som väckts i ärendet.

I motionen II: 519 yrkas sålunda, att förslaget om livränterätt för ifrågavarande

kvinnor måtte helt avslås. Till stöd för denna mening åberopas

i huvudsak samma skäl som anförts i en del av de remissyttranden, som

avgivits över socialvårdskommitténs betänkande, nämligen att en kvinna,

som lever i en fri förbindelse, inte har någon lagfäst rätt till underhåll

av mannen och till följd härav inte heller någon rätt till skadestånd för

den händelse han skulle omkomma genom annans förvållande. Utskottet

kan för sin del inte tillmäta dessa skäl avgörande betydelse. I likhet med

departementschefen anser nämligen utskottet, att sociala synpunkter måste

få göra sig starkt gällande vid utformningen av yrkesskadeförsäkringens

regler om efterlevandelivräntor och att det ur dylika synpunkter ej bör

vara avgörande, om den försörjning, som kvinnan gått miste om genom

mannens död, var grundad på legal underhållsplikt eller på frivilligt åtagande

från mannens sida. Motionen 11:519 bör därför enligt utskottets

mening avslås.

Enligt det genom propositionen framlagda lagförslaget skall livränterätten

för de kvinnor, det här gäller, vara förknippad med tre villkor: båda

kontrahenterna måste vara ogifta, förbindelsen måste vara äktenskapsliknande

och den måste ha varat en avsevärd tid. I motionerna I: 407, II: 522

och 11:523 yrkas, att livränterätten förknippas med ytterligare ett villkor,

nämligen att kvinnan har barn med mannen eller vid hans död är havande

med barn till honom. Genom att uppställa detta villkor, som överensstämmer

med vad socialvårdskommittén föreslagit, har motionärerna velat

undanröja de kontrollsvårigheter, som enligt deras mening skulle uppstå

om propositionen bifölles i oförändrat skick. Barnet skulle sa att säga utgöra

det synliga beviset på att sammanlevnaden varit äktenskapsliknande.

Utskottet kan för sin del inte förorda, att livränterätten göres beroende

av ell dylikt villkor. Det är nämligen enligt utskottets mening den ekonomiska

sidan av sammanlevnaden — dvs. kvinnans beroende av mannen

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

för sin försörjning —- som utgör den väsentliga grunden för livränterätten.

Särskilt om sammanlevnaden varit mycket långvarig skulle ett bifall till

motionsyrkandena kunna leda till resultat, som ur sakliga synpunkter

framstår som föga tillfredsställande. Som exempel kan nämnas, att en

kvinna, som sammanlevat med en man under lång tid och som med honom

har vuxna barn, skulle få en ovillkorlig rätt till livränta för den händelse

mannen skulle avlida genom yrkesskada, medan en annan kvinna, som

sammanlevat med en man i en lika lång men barnlös förbindelse, i motsvarande

situation skulle vara helt utesluten från rätten till livränta, och

detta oberoende av om den senare kvinnan skulle ha ett större behov avunderstöd

än den förra. Om en skillnad skulle göras mellan olika grupper

av kvinnor i de här avsedda fria förbindelserna, borde detta enligt utskottets

mening inte ske med hänsyn till om de har barn eller ej utan efter ekonomiska

grunder, dvs. efter en behovsprövning från fall till fall. De skäl, som

departementschefen anfört mot en individuell behovsprövning, synes emellertid

bärande, och utskottet kan därför inte förorda denna lösning.

De kontrollsvårigheter, som i motionerna åberopats till stöd för yrkandet

om att livränterätten för ifrågavarande kvinnor förknippas med ett barnvillkor,

bör enligt utskottets mening inte överskattas. Det antal fall, i vilka

det över huvud kommer i fråga att pröva huruvida en genom yrkesskada

omkommen man sammanlevat med en kvinna under äktenskapsliknande

förhållanden, torde bli ganska ringa. Sedan samordningen genomförts,

kan yrkesskadeförsäkringsinrättningarna och försäkringsrådet vid sin utredning

begagna sig av den personkännedom, som sjukkassornas styrelser

och tjänstemän kan besitta. Därjämte kommer den nya yrkesskadeförsäkringslagen

att öppna vidgade möjligheter att för vinnande av erforderlig

utredning anställa vittnesförhör och förhör under sanningsförsäkran

vid allmän domstol; härom hänvisas till 52 § i förslaget. Utskottet saknar

därför anledning att antaga annat än att svårigheterna skall kunna bemästras.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna I; 407,

11:522 och 11:523.

Vad som i propositionen föreslagits i fråga om livränterält för trolovade,

frånskilda, barn, adoptivbarn och styvbarn, föräldrar och adoptivföräldrar,

föranleder inte någon erinran och ej heller något särskilt uttalande från

utskottets sida.

I motionerna I: 404 och II: 518 har påtalats, att de regler, som uppställts

angående beräkning av ersättningsunderlag för invalidlivräntor i högre inkomstklasser

inte gjorts konsekvent tillämpliga även för efterlevandelivräntorna.

Innan utskottet yttrar sig i denna fråga, vill utskottet genom

två exempel söka belysa innebörden av propositionen i förevarande del.

Antag att en man avlider genom yrkesskada och efterlämnar änka och

minderåriga barn. Om mannens årliga arbetsförtjänst utgör 7 200 kronor,

s. 97 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 97

erhåller änkan Va och varje barn */„ därav i livränta. Änkan får således

2 400 kronor och vartdera barnet 1 200 kronor i livränta. Emellertid får

enligt förslaget samtliga efterlevandelivräntor inte överstiga 5/e av det

ersättningsunderlag, som för den händelse mannen ådragit sig invaliditet

skulle ha lagts till grund för livränta åt honom. I det valda exemplet är

ersättningsunderlaget lika stort som den årliga arbetsförtjänsten, och

änkans och barnens livräntor får således tillhopa inte överstiga 5/6 av 7 200

kronor dvs. 6 000 kronor. Inom denna gräns finns utrymme för fulla

livräntor till änkan och tre barn. Har änkan flera barn skall enligt förslaget

en proportionell reducering ske av samtliga livräntorna, så att de

alla rymmes inom den angivna maximigränsen.

Om man i stället antar, att mannens årliga arbetsförtjänst beräknas till

15 000 kronor, skall liksom i det förra exemplet änkan erhållan 1/3 och varje

barn 1/6 därav i livränta. Änkan får alltså i detta fall en livränta å 5 000

kronor och varje barn en livränta å 2 500 kronor. Ersättningsunderlaget

för beräknande av invalidlivränta uppgår emellertid vid en årlig arbetsförtjänst

å 15 000 kronor endast till 12 000 kronor och samtliga efterlevandelivräntor

får följaktligen inte överstiga 5/o av sistnämnda belopp

eller 10 000 kronor. Utrymme finns alltså i detta exempel för fulla livräntor

endast åt änkan och två barn. Om det finns flera barn, måste alltså

en reducering ske enligt vad som nyss angivits.

För egen del vill utskottet anföra följande. Enligt 16 §, som utskottet

lämnat utan erinran, skall livräntan vid helinvaliditet utgöra 11/i2 av ersättningsunderlaget

dvs. av den årliga arbetsförtjänsten sedan denna i vad

den överstiger 7 200 kronor reducerats på visst sätt. Eftersom livräntan

till en helinvalid är avsedd att förslå till både hans egen och hans familjs

försörjning, kan det inte rätt gärna komma i fråga att familjemedlemmarna

för den händelse skadan leder till döden sammanlagt erhåller högre

belopp i livräntor än som utgått till helinvaliden. En begränsning av de

sammanlagda efterlevandelivräntornas maximibelopp är alltså nödvändig.

Den övre gräns som i detta avseende föreslagits i propositionen — % av

ersättningsunderlaget — synes utskottet väl avvägd. Om även de särskilda

efterlevandelivräntorna ställdes i relation till ersättningsunderlaget i stället

för — såsom föreslagits i px-opositionen — till den årliga arbetsförtjänsten,

skulle följden bli, att det alltid komme att finnas utrymme för fulla livräntor

åt änka och tre barn inom maximigränsen. En sådan konstruktion

skulle emellertid innebära, att kompensationsgraden för de enskilda livräntetagarna

skulle sjunka vid stigande årlig arbetsförtjänst på samma

sätt som föreslagits beträffande invaliderna; i det sistnämnda exemplet

skulle änkelivräntan utgöra 4 000 kronor i stället för 5 000 kronor och

barnlivräntan 2 000 kronor i stället för 2 500 kronor. Utskottet anser tillräckliga

skäl härför inte föreligga. De huvudmotiv, som anförts för att redu
7

- - Bi han g till riksdagens protokoll /.OM. i) sand. 2 and. Nr 22.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

cera invalidräntorna i de höga inkomstlägena — nämligen att dessa livräntor

eljest skulle bli för höga både i och för sig och i förhållande till sjukpenningen

-—- kan nämligen enligt utskottets förmenande inte åberopas i

fråga om efterlevandelivräntorna. Med hänsyn härtill och då utskottet

ej heller ur andra synpunkter funnit anledning till erinran mot de i propositionen

föreslagna metoderna för beräkning av efterlevandelivräntor, bör

vad som anförts i motionerna I: 404 och II: 518 beträffande detta spörsmål

inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

28 §.

Enligt första stycket i denna paragraf må sjukpenning jämte barntillägg

samt invalidlivränta skäligen nedsättas, om den försäkrade ådragit sig

skadan vid förövande av handling, för vilken straff genom lagakraftägande

dom ådömts honom, eller, sedan skadan inträffat, gör sig skyldig till grov

ovarsamhet ur hälsosynpunkt eller medvetet eller av grov vårdslöshet

lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av

betydelse för rätten till ersättning.

Vägrar den skadade utan giltig anledning att rätta sig efter föreskrift,

som i syfte att förkorta sjukdomstiden eller eljest lindra menliga följder

av skadan givits av försäkringsinrättningen, arbetsgivaren eller läkare, och

har till följd härav skadan medfört väsentligt mera långvarig eller höggradig

nedsättning av arbetsförmågan, må enligt andra stycket skälig nedsättning

ske av sjukpenning, barntillägg och invalidlivränta.

I tredje stycket föreskrives, att livränta till efterlevande må skäligen

nedsättas, såframt denne på visst sätt vållat dödsfallet genom handling,

för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom, eller medvetet

eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift

angående förhållande, som är av betydelse för rätten till livräntan.

I fråga om motiveringen till paragrafen hänvisas till s. 233—234 i

propositionen.

Motioner.

I motionerna I: 407, II: 522 och II: 523 yrkas, att 28 § erhåller följande

lydelse.

»1 mom. Har den försäkrade ådragit sig skadan vid förövande av handling,

för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom, eller har

olycksfallet föranletts därav, att den skadade varit berusad, må ersättning

till honom skäligen nedsättas.

Lag samma vare, om den skadade genom åsidosättande av vidmakthållen

anordning till skydd mot olycksfall eller genom överträdelse av

upprätthållen föreskrift rörande visst förfarande för undvikande av olycksfall

eller ock eljest själv vållat olycksfallet; dock endast under förutsättning

att han måste anses hava genom sitt beteende ådagalagt grov vårdslöshet.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

2 mom. Har olycksfall, som medfört den skadades död, vållats av efterlevande

på sätt, som avses i 1 inom., må den efterlevandes livränta skäligen

nedsättas.

3 mom. Har den skadade utan giltigt skäl underlåtit att ställa sig till

efterrättelse sådan anordning eller föreskrift om läkarvård eller annan

vård eller föreskrift i övrigt, som i syfte att förkorta sjukdomstiden eller

eljest minska olycksfallets följder givits av den försäkringspliktige eller

dennes representant, läkax-en eller försäkringsinrättningen, och har skadan

till följd av underlåtenheten medfört väsentligt mera långvarig eller höggradig

nedsättning av arbetsförmågan, må ersättningen till den skadade

skäligen nedsättas.

Skälig nedsättning må ock ske om den försäkrade medvetet eller av grov

vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande,

som är av betydelse för rätten till ersättning.

Nedsättning, som i 1 och 3 mom. avses, må äga rum allenast å sjukpenning

jämte barntillägg samt livränta, som avses i 16 §.

Nedsättning som nu är sagt må likväl icke äga rum där den som framkallat

försäkringsfallet befann sig i sådant sinnestillstånd som utesluter

tillräknelighet för brott och ej heller där den handling som framkallat

skadan företagits i syfte att förekomma skada å person eller egendom

under sådana omständigheter att åtgärden kan anses försvarlig.»

Utskottet.

Enligt den nu gällande olycksfallsförsäkringslagen kan ersättning till

den skadade nedsättas bl. a. om olycksfallet föranletts av att han ej ställt

sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder till

undvikande av olycksfall och omständigheterna är sådana att han därigenom

måste anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller om olycksfallet

föranletts av att han varit berusad.

Socialvårdskommittén förordade i sitt betänkande rörande ny yrkesskadeförsäkringslagstiftning,

att stadgandet om nedsättning vid berusning

skulle bibehållas, samt föreslog därjämte en allmän nedsättningsbestämmelse

för det fall att skadan förorsakats av grov vårdslöshet. Nedsättning

av angivna anledningar skulle dock enligt kommitténs förslag inte få ske

för längre tid än sex månader, räknat från olycksfallsdagen, då det gällde

ersättning till skadan, och från dödsdagen, då det gällde ersättning till

efterlevande. Det är att märka, att frågan om en samordning mellan yrkesskadeförsäkringen

och sjukförsäkringen inte var aktuell då kommittén

framlade sitt förslag.

Med tanke på alt sjukförsäkringslagen enligt sin ursprungliga lydelse

inte innehöll några allmänna bestämmelser om nedsättning av sjukkasseersättningen

för det fall att den sjuke ådragit sig sjukdomen under berusning

eller genom grov vårdslöshet, diskuterades i propositionen nr 178

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

till 1953 års riksdag, huruvida samordningen borde leda till en skärpning

av sjukförsäkringslagens nedsättningsregler. Departementschefen uttalade

härvid, att någon skillnad inte borde göras inom sjukförsäkringen mellan

sjukdom till följd av yrkesskada och annan sjukdom samt att samordningen

inte heller borde medföra någon skärpning av sjukförsäkringslagens

nedsättningsbestämmelser. Denna ståndpunkt godkändes av riksdagen.

Till följd härav kommer de nedsättningsregler, som enligt sjukförsäkringslagen

gäller vid sjukdomar i allmänhet att, såvitt angår samordningstiden,

tillämpas även beträffande yrkesskador. Innebörden av den

nu framlagda propositionen är, att i huvudsak samma nedsättningsregler

skall tillämpas även sedan samordningstiden gått till ända.

I motionerna 1: 407, II: 522 och II: 523 har yrkats, att hithörande bestämmelser

i yrkesskadeförsäkringslagen utformas så, att nedsättning

skall kunna ske även vid grov vårdslöshet och fylleri. Utskottet anser sig

inte kunna biträda detta yrkande. För att ett stadgande om nedsättning

vid grov vårdslöshet och fylleri skall få den effekt, som motionärerna

åsyftat, måste nämligen stadgandet enligt utskottets mening tillämpas

beträffande alla yrkesskador och inte bara i det relativt ringa antal fall,

som sträcker sig över samordningstiden. Dessutom bör en nedsättningspåföljd

av denna art inträda omedelbart efter skadans inträffande och inte

först sedan den skadade uppburit oreducerad ersättning under samordningstiden.

Utskottet vill erinra om att såväl enligt sjukförsäkringslagen

som enligt det framlagda förslaget till yrkesskadeförsäkringslag nedsättning

skall kunna ske, om den försäkrade ådragit sig sjukdomen eller

skadan vid förövande av handling, för vilken straff genom lagakraftägande

dom ådömts honom. Härigenom torde man få möjlighet att ingripa

åtminstone i vissa mera flagranta fall av fylleri eller vårdslöshet.

Utskottet avstyrker alltså bifall till motionerna.

44 §.

I fjärde stycket av förevarande paragraf, som innehåller bestämmelser

om besvär i yrkesskadeförsäkringsärenden, stadgas, att klagan

över försäkringsrådets beslut icke må föras. Stadgandet överensstämmer

med vad som nu gäller.

Motioner.

I motionerna 1:405 och 11:517 yrkas, att 44 § fjärde stycket erhåller

följande lydelse: »över försäkringsrådets beslut må, i de fall fråga år om

förlust av arbetsförmågan eller väsentlig nedsättning av densamma och

därest beslutet väsentligen avviker från vad den skadade yrkat med stöd

av behandling släkares intyg, klagan föras hos Kungl. Maj:t.»

Utskottet.

Under hänvisning till vad som anförts vid 1 och 2 §§ avstyrker utskottet

bifall till motionerna.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

60 §.

I denna paragraf, som innehåller föreskrifter om lagens ikraftträdande

m. in., stadgas bl. a., att lagen skall träda i kraft den 1 januari

1955 men icke äga tillämpning i fråga om skada, som inträffat dessförinnan,

och ej heller i fråga om sådan i 6 § första stycket b) eller c) eller

tredje stycket avsedd skada, som yppats senare, därest den försäkrade inte

efter lagens ikraftträdande varit utsatt för inverkan av den art, som

orsakat skadan.

Bland de författningar, som föreslås skola upphävas genom den nya

lagen, märkes förordningen den 11 juni 1918 angående en särskild för

fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.

Departementschefen.

Beträffande innebörden av de föreslagna övergångsbestämmelserna har

departementschefen anfört bl. a.

»Enligt de vedertagna principerna för lagstiftningen på detta område

ges ny lag tillämpning på skador till följd av olycksfall, när olycksfallet

inträffat efter lagens ikraftträdande, och på andra skador — de med olycksfall

likställda åkommorna (6 § 3 st.) samt yrkessjukdomar — när skadan

yppats efter ikraftträdandet och den skadade under tid mellan ikraftträdandet

och yppandet sysslat med arbete, vari han varit utsatt för sådan i

lagen avsedd inverkan, som orsakat skadan. Äldre lag anses fortfarande

böra äga tillämpning i andra än de nu nämnda fallen. Såväl det av socialvårdskommittén

föreslagna övergångsstadgandet som 60 § i departementsförslaget

grundas på nämnda principer, och bestämmelserna skiljer sig

endast i tekniskt hänseende.»

I fråga om förslaget att upphäva fiskarförsäkringsförordningen har departementschefen

yttrat.

»Vad slutligen beträffar den särskilda fiskar försäkringen, så

har såväl socialvårdskommittén som socialförsäkringsutredningen föreslagit,

att denna försäkringsform ej skall bestå i fortsättningen. Uppenbart

är, att fiskarförsäkringen inte kan bibehållas oförändrad efter det sjukförsäkringsreformen

genomförts. Det skulle nämligen innebära bl. a., att en

fiskare vid sjukskrivning på grund av olycksfallsskada samtidigt finge uppbära

ersättning från såväl sjukförsäkringen som fiskarförsäkringen. I fråga

om sjukpenningen skulle ofta inträda överkompensation, i all synnerhet om

vederbörande tecknat frivillig tilläggssjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa.

Beträffande invaliditets- och dödsfallsersättningen skulle fiskarförsäkringen

ge ett vid nuvarande penningvärde allt för litet skydd. Att märka

är i detta sammanhang att den särskilda fiskarförsäkringen ursprungligen

infördes just med tanke på de allra svåraste olycksfallen. Fiskarförsäkringen

skulle alltså, såvitt angår försäkringsförmånerna, behöva anpassas

till förmånerna enligt den frivilliga försäkringen jämlikt yrkesskadeför
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

säkringslagen. Av naturliga skäl är det emellertid opraktiskt att lia en

särskild författning om fiskarförsäkring. Om fiskarena hänvisas till att

i fortsättningen anlita den försäkring, som står öppen för övriga företagare,

innebär detta inte, att staten i minskad utsträckning bidrager till fiskarenas

försäkring. Redan det statsbidrag de erhåller till den obligatoriska

sjukförsäkringen blir nämligen i regel större än det statsbidrag en fiskare

för närvarande kan få till frivillig sjukförsäkring och fiskarförsäkring. Härtill

kommer statsbidraget till den frivilliga tilläggssjukpenningförsäkringen.

Jag biträder sålunda förslaget om att slopa den särskilda fiskarförsäkringen

fr. o. m. den 1 januari 1955.»

Motioner.

I motionerna I: 404 och II: 518 framhålles angelägenheten av att få klarlagt,

om det inte behövs särskilda åtgärder för att vidmakthålla det önskvärda

försäkringsskyddet för de allvarliga riskerna inom fiskaryrket.

Utskottet.

Lagstiftningen rörande yrkesskadeförsäkring, som leder sitt ursprung

från år 1901, har tidigare vid upprepade tillfällen ändrats i förmånlig

riktning för de försäkrade, men ändringarna har inte i något fall givits

retroaktiv verkan och varje ersättningstagare får därför fortfarande uppbära

försäkringsersättning enligt de regler, som gällde, då skadan inträffade.

Inte heller den genom propositionen föreslagna lagstiftningen, som

i åtskilliga avseenden är mera förmånlig än den nu gällande, avses få tillbakaverkande

kraft; förbättringarna kommer endast dem till godo, som

skadas efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Utskottet vill inte förorda,

att denna sedan gammalt tillämpade princip frångås i detta sammanhang,

men vill peka på vissa problem, som redan nu föreligger och

som kan antagas få än större aktualitet sedan den nya lagstiftningen

genomförts.

Regeln att var och en skall erhålla försäkringsersättning enligt de bestämmelser,

som gällde då skadan inträffade, har lett till, att ersättningsnivån

är lägre ju längre tillbaka i tiden skadefallet ligger. För att utjämna

den skillnad som uppkommit på detta sätt, genomfördes år 1950 ett system

med procentuella tillägg av statsmedel, differentierade på sådant sätt, att

spännvidden mellan ersättningarna inom olika år sgrupper skulle minskas.

Någon fullständig utjämning var dock inte åsyftad och har ej heller skett.

I samband med att riksdagen år 1952 på förslag av Kungl. Maj:t (prop.

nr 81) beslöt en viss jämkning i ersättningstilläggen uttalade föredragande

departementschefen, att penningvärdet under senare år undergått så betydande

förändringar, att det vore motiverat att pröva, huruvida inte olika

kategorier, som uppbure ersättning i anledning av yrkesskada, i en eller

annan form borde beredas kompensation för de stegrade levnadskostna
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

derna. Frågan härom löstes provisoriskt vid 1953 års riksdag, då på förslag

av Kungl. Maj:t (prop. nr 147) ersättningstilläggen ånyo justerades.

Departementschefen upplyste i sistnämnda ärende, att riksförsäkringsanstalten

skisserat upp ett system för en automatisk anpassning av livräntorna

till växlingarna i den allmänna lönenivån men att han inte vore

beredd att taga någon mera bestämd ståndpunkt till frågan, vilka principer

som borde komma till användning för att lösa detta kompensationsspörsmål.

Av det svar, som departementschefen den 17 mars innevarande år

lämnat på en interpellation i riksdagens andra kammare, framgår, att

riksförsäkringsanstalten fått i uppdrag att fullfölja sin utredning och därvid

i första hand pröva frågan om en uppräkning av äldre livräntor på

försäkringens bekostnad samt att departementschefen har för avsikt att

taga upp detta spörsmål till närmare övervägande så snart riksförsäkringsanstalten

framlagt förslag i ämnet. Utskottet saknar givetvis möjlighet att

nu anvisa några riktlinjer, efter vilka hithörande problem skall kunna

lösas, men vill uttala förhoppningen att det snart skall visa sig möjligt att

på ett eller annat sätt åstadkomma en mera definitiv reglering på detta

område.

Vad härefter angår frågan om upphävande av 1918 års fiskarförsäkringsförordning,

vill utskottet erinra om att fiskarena är den enda grupp av fria

företagare, som f. n. kan teckna försäkring i riksförsäkringsanstalten för

olycksfall i arbetet, men att den frivilliga försäkring, som skall kunna

ske enligt den nya lagstiftningen, kommer att stå öppen för alla medborgare

och alltså även för andra kategorier av fria företagare än fiskare.

En fiskare, som vill försäkra sig enligt de nu gällande bestämmelserna,

kan välja mellan sju olika försäkringsklasser. Ersättningens storlek bestämmes

— med tillämpning i övrigt av olycksfallsförsäkringslagens grunder

— i den lägsta försäkringsklassen på grundval av en årlig arbetsförtjänst

av 600 kronor och i den högsta på grundval av en årlig arbetsförtjänst

av 2 400 kronor; sjukpenningen utgör dock 1:10 kronor i lägsta

och 4: 40 kronor i högsta klassen. Försäkringsavgifterna är fastställda

direkt i förordningen och uppgår per år räknat till 6 kronor i den lägsta

och 22 kronor i den högsta klassen. I den mån avgifterna är otillräckliga

för bestridande av försäkringsavgifterna, fvlles bristen av statsmedel.

Statsverket bestrider därjämte förvaltningskostnaderna.

Utskottet har från riksförsäkringsanstalten inhämtat upplysningar om

antalet försäkrade fiskare, storleken av deras sammanlagda försäkringsavgifter

samt statsverkets kostnader för utfyllnad av försäkringsavgifterna,

allt för tidsperioden 1946—1952. Uppgifterna har sammanställts i den å

nästa sida intagna tabellen.

Av sammanställningen framgår, att någon utfyllnad av försäkringsavgifterna

inte behövts under två av de år, uppgifterna avser, och att utfyllnadsbeloppct

under övriga år varit ganska ringa; i genomsnitt per för
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Statens kostnader för utfyll-

År

Antalet för-

Försäkrings-

nåd av försäkringsavgifterna

säkrade fiskare

(medeltal)

avgifter

I genomsnitt

per försäkrad

S:a kr.

S:a kr.

kr.

1946

11 330

155 631

49 438

4: 36

1947

11 312

156 871

—

—

1948

11 282

159 641

29 018

2: 57

1949

11 528

170849

54 754

4: 75

1950

11 606

167 076

80 362

6: 92

1951

11 310

164 904

40 906

3: 62

1952

11 080

165 186

—

—

säkrad kommer man inte för något år upp till högre statsbidrag än ca

7 kronor.

Ersättning enligt fiskarförsäkringsförordningen utgår jämsides med sjukhjälp

från erkänd sjukkassa. Statsbidraget till dylik sjukhjälp — innefattande

såväl sjukvårdsersättning som sjukpenning — torde kunna uppskattas

till i genomsnitt ca 20 kronor per år för varje försäkrad. Till jämförelse

kan nämnas, att statsbidraget till den obligatoriska sjukförsäkringen

för sjukvårdsförmåner och grundsjukpenning torde kunna uppskattas till

i genomsnitt omkring 40 kronor per år för varje försäkrad. Härtill kommer

det 20-procentiga statsbidraget till den frivilliga tilläggssjukpenningförsäkringen.

Av det nu redovisade siffermaterialet framgår, att redan det statsbidrag,

som en fiskare kommer att erhålla till den obligatoriska sjukförsäkringen,

torde bli högre än det statsbidrag som han nu får till den frivilliga sjukförsäkringen

och fiskarförsäkringen. Med hänsyn härtill och då enligt

utskottets mening specialbestämmelser för särskilda grupper av medborgare

såvitt möjligt bör undvikas, tillstyrker utskottet, att den särskilda fiskarförsäkringsförordningen

upphäves. Detta utesluter givetvis inte, att det

kan befinnas lämpligt att staten träder hjälpande emellan vid minsprängningar

och andra olycksfall, som är förorsakade av krig mellan främmande

makter. Förslag härom har framlagts genom en särskild proposition, nr 90,

och utskottet saknar därför anledning att här uppehålla sig vid detta

spörsmål.

I detta sammanhang må nämnas, att Västkustfiskarenas centralförbund

i sin förut berörda skrivelse den 20 februari 1954 hemställt, att utskottet

måtte avge förslag till bestämmelser om ersättning från allmän sjukkassa

till fiskare, som utomlands drabbas av sjukdom. Enligt vad utskottet erfarit

har chefen för socialdepartementet efter bemyndigande av Kungl.

Maj:t tillkallat eu särskild utredningsman för att utreda frågan om ersättning

för sjukvård utom riket, och är det departementschefens avsikt att

taga initiativ till att föreskrifter om dylik sjukvård blir utfärdade före

den allmänna sjukförsäkringens genomförande. Det är därför icke erforderligt

med någon framställning av riksdagen i frågan.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

105

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

Utskottet har inte något att erinra mot detta förslag.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om

försäkringsavtal.

Ej heller detta förslag föranleder någon erinran från utskottets sida.

Utskottets hemställan.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte — med avslag å motionerna I: 402

och II: 507, I: 404 och II: 518, I: 405 och II: 517, I: 407 och

11:522 samt 11:519 och 11:523, såvitt motionerna avser

ändring i de genom propositionen framlagda lagförslagen —

för sin del antaga de vid propositionen fogade förslagen till

1) lag om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr

1) om allmän sjukförsäkring och

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april

1927 (nr 77) om försäkringsavtal; samt

B. att motionerna

1) I: 404 och II:518

2) I: 405 och II:517

3) I: 407 och II: 522 samt

4) 11:523,

i den mån de ej blivit besvarade genom vad utskottet ovan

anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 13 april 1954.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Axel E. Svensson, Lundgren,

Anders E. Johansson, Grönkvist, Kronstrand och Nils Theodor Larsson;
från

andra kammaren: herrar Hagård, Lundberg, Carlsson i Bakeröd,

Andersson i Alfredshem, fröken Höjer, herrar Bengtsson i Varberg, Rimmerfors*

och Fredriksson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 106 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Reservationer.

106

I. Vid utskottets hemställan under A.

A. Beträffande lagförslagen i deras helhet:

av herrar Lundgren och Hagård, vilka anfört följande.

Principiellt sett talar starka skäl för en samordning mellan en yrkesskadeförsäkringslag

och sjukförsäkringslagen. En grundläggande förutsättning

för en samordning mellan dessa båda socialförsäkringslagar är

emellertid att den allmänna sjukförsäkringen är väl utformad och motsvarar

de personella, samhällsekonomiska och statsfinansiella resurserna.

Enligt den bedömning som högern gav uttryck för både vid 1953 års riksdag

i samband med behandlingen av propositionen om sjukförsäkringslagens

ikraftträdande in. in. och i vid årets riksdag väckta likalydande

motionerna I: 384 och II: 490, saknas för närvarande förutsättningarna för

ett genomförande av en obligatorisk sjukförsäkring. Riksdagen har emellertid

i annat sammanhang avslagit det i dessa motioner framställda

yrkandet om uppskov med ikraftträdandet av sjukförsäkringslagen. Detta

föranleder oss icke att frånträda vår tidigare principiella ståndpunkt beträffande

den lämpligaste tidpunkten för lagens ikraftträdande. Vi vill i

detta sammanhang ånyo betona vikten av att betryggande både ekonomiska

och organisatoriska förutsättningar för ett genomförande av en

reform av ifrågavarande slag i första hand skapas. Först härigenom kan

grundvalen för en samordning mellan sjukförsäkringslagen och en ny

yrkesskadeförsäkringslag sägas ha tillkommit och garantier ha skapats för

att försäkringen verkligen kommer att lämna ett för arbetstagaren tillfredsställande

skydd för de risker arbetsinsatsen skapar.

B. Beträffande särskilda delar av förslaget till lag

o in g r k esskadeförsäkrin g:

vid 3 §

av herrar Anders E. Johansson, Kronstrand, fröken Höjer och herr Riinmerfors,

som ansett att det stycke i utskottets motivering å s. 47, vilket

börjar respektive slutar med orden »I likhet ----i kraft», bort ha föl
jande

lydelse.

I likhet med departementschefen anser utskottet det inte möjligt att i

lagen reglera den obligatoriska yrkesskadeförsäkringens räckvidd i internationellt

hänseende. Den oklarhet, som påtalats i motionerna 1: 404 och

II: 518, torde därför inte kunna undanröjas på annat sätt än genom konventioner.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse, att frågan lösts

konventionsvägen såvitt angår de nordiska länderna och att förhandlingar

inletts med andra stater rörande överenskommelser i ämnet. Utskottet

anser i likhet med motionärerna, att det är oklart huruvida rådande praxis

medger, att varje svensk arbetstagare, som antingen här i landet utför

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

arbete för utländskt företags räkning eller i utlandet arbetar för svenskt

företag, omfattas av den obligatoriska försäkringen. Utskottet förutsätter

emellertid, att den nya lagstiftningen kommer att så långt möjligt tillämpas

så, att ifrågavarande arbetstagare kommer att inrymmas i den obligatoriska

försäkringen.

vid 6 §

1) av herrar Anders E. Johansson, Kronstrand, fröken Höjer och herr

Rimmerfors, vilka ansett,

a) att i utskottets motivering

dels det stycke å s. 62, som börjar respektive slutar med orden »Den

föreslagna---från arbetet», bort ha följande lydelse.

Den föreslagna utvidgningen av försäkringsskyddet kommer helt natuiligt

att ställa de tillämpande myndigheterna inför svårigheter, som inte

är förknippade med den nuvarande lagstiftningen. Såsom framhållits i

motionerna 1:404 och 11:518 kan det t. ex. vid ett olycksfall i hemmet

vara vanskligt att bedöma huruvida olycksfallet står i erforderligt samband

med vederbörandes arbete eller ej. De i propositionen föreslagna

formuleringarna är såsom motionärerna också påvisat ägnade att framkalla

tvivelaktiga och tvistiga fall, där försäkringsorganen måste träffa

viktiga avgöranden på grundval av subtila gränsdragningar och osäkra

fakta. Starka skäl talar därför otvivelaktigt för en sådan ordning, att föisäkringen

i vad gäller s. k. hemarbetare och arbetsgivares hemmavarande

för honom arbetande familjemedlemmar lämpligen borde gälla även för

olycksfall utom arbetet. En dylik utvidgning skulle sannolikt kunna ske

utan någon betydande ökning av försäkringsavgifterna. En sådan lösning

framstår därför enligt utskottets mening som den mest rationella. Under

förhandenvarande omständigheter inskränker sig utskottet dock till att föreslå

en sådan ändring av 6 § första stycket a) att det av lagtexten klart framgår,

att olycksfall, som härflutit av arbetsförhållandena, även räknas såsom

inträffat i arbetet. Härmed avses att i lagtexten ge uttryck åt att försäkringsskyddet

bör i rimlig utsträckning omfatta också de av motionärerna berörda

olycksfallen i ödemarksförläggning, sjöfolks fritidsskador m. in. Föislaget

föranleder jämväl en redaktionell ändring i paragrafens fjärde stycke.

dels det stycke å s. 62 och 68, som börjar respektive slutar med orden:

»Skäl kan---------föreliggande omständigheter», bort följas av följande

uttalande.

Med den ändring av 6 § första stycket a), som utskottet ovan föroidat,

blir lagens syfte även i här berört avseende förtydligat.

dels ock det stycke å s. 64, som börjar respektive slutar med orden

»Enligt utskottets —-----är möjlig», bort ha följande lydelse.

Enligt utskottets mening är det angeläget, att förteckningen redan från

början blir så fullständig som möjligt och att den sedermera kompletteras

efter hand som den yrkesmedicinska forskningen gör nya framsteg. Av

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

departementschefens yttrande framgår, att medicinalstyrelsen och statens

institut för folkhälsan i samråd med riksförsäkringsanstalten och arbetarskyddsstyrelsen

redan avgivit ett förslag till förteckning men därvid funnit

ytterligare utredning erforderlig beträffande vissa sjukdomar, bland dem

tuberkulos. Utskottet anser dock, att den mycket angelägna frågan att

bereda vissa personalgrupper inom sjukvården och vid laboratorier försäkringsskydd

för tuberkulos i följd av smitta i arbetet nu bör lösas på

det sättet, att sådan sjukdom upptages i den av Kungl. Maj:t uppgjorda

förteckningen. Utskottet förutsätter därför att Kungl. Maj:t redan från

lagstiftningens ikraftträdande upptar tuberkulos i förteckningen, i varje

fall så vitt angår tuberkulos vid vissa sjukhus och laboratorier.

b) att utskottet bort hemställa, att 6 g måtte få följande lydelse.

6 §•

Med yrkesskada förstås

a) skada till följd av olycksfall, som inträffat i arbetet eller härflutit

av arbetsförhållandena;

b) skada, som eljest orsakats av ai''betet och framkallats genom inverkan

av äixine eller strålande enei-gi; samt

c) i den mån Konungen så föreskriver skada, som annorledes än genom

olycksfall orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ensidiga,

ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, av fortgående, upprepat eller

ovanligt tryck, av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg

eller av buller eller smitta.

Med skada---sitt ändamål.

Solsting, värmeslag---genom olycksfall.

Till olycksfall, som avses i första stycket a), hänföres jämväl olycksfall

vid färd till eller från arbetsstället, såframt färden föranledes av och står

i nära samband med arbetsanställningen.

Skada, som---såsom yrkesskada.

2.) av herr Lundgren, som ansett,

a) att i utskottets motivering

dels det stycke å s. 62, som börjar respektive slutar med orden »Från

denna---arbetsgivarens räkning», bort ha följande lydelse.

Departementschefen har med utgångspunkt från denna princip förordat

att, i motsats till vad som nu är fallet, försäkringsskyddet skall omfatta

även de skador som den skadade ådragit sig till följd av olycksfall under

ax bete i det egna hemmet — varmed likställes annat av ax-betstagai-en bestämt

arbetsställe. Sociala skäl talar visserligen för att hemarbetarna skall

beredas samma försäkringsskydd som andra. Utskottet finner emellertid

att allvarliga betänkligheter kan anföras mot att låta försäkringen genei

ellt gälla vid skador i hemmet. Arbetsgivaren saknar nämligen här möjlighet

att vaka över hur arbetet anordnas, och det föreligger uppenbara

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

risker för missbruk av försäkringen. Utskottet finner sig därför icke kunna

tillstyrka den utvidgning av försäkringsskyddet, som ett accepterande a^

propositionens förslag härutinnan kommer att innebära. Olycksfall i hemarbete

bör liksom hittills undantagas från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att de sociala

vådorna av ett dylikt ställningstagande i hög grad lindras av att numera

betydligt större möjligheter gives än tidigare att genom frivillig försäkring

trygga sig mot de risker som arbete i hemmet kan medföra.

dels det stycke å s. 63, som börjar respektive slutar med orden »I likhet

---i propositionen», bort ha följande lydelse.

Departementschefen har ansett att de s. k. färdolycksfallen bör bibehållas

inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringens ram, men att det nuvarande

kravet på omedelbart samband mellan färden och arbetsanställningen

bör uppmjukas på sätt föreslagits i propositionen. Denna uppmjukning

av sambandskravet kan enligt utskottets mening leda till en accentuering

av den redan tidigare svåra gränsdragningen mellan de skador, som

skall ersättas såsom yrkesskador, och andra. Genom den föreslagna ändringen

kan åtskilliga olycksfall komma att bliva ersatta efter yrkesskadeförsäkringens

regler, medan de rätteligen borde hänföras till den allmänna

sj ukförsäkringen.

Enligt utskottets uppfattning talar mycket för en utinönstring av färdolycksfallen

ur yrkesskadeförsäkringen. Dessa olycksfall är nämligen i

regel förorsakade av omständigheter, som icke hänger direkt samman med

arbetet och som undandrar sig arbetsgivarens kontroll. Vidare finnes numera

betydligt större möjligheter än förr att erhålla ersättning i annan ordning

än genom yrkesskadeförsäkring.

Enär principen om att olycksfall vid färd till eller från arbetet skall likställas

med olycksfall i arbetet har gammal hävd, vill emellertid utskottet

ej förorda att ersättningsrätten borttages. Utskottet anser sig dock icke

kunna tillstyrka den av departementschefen föreslagna uppmjukningen a\

sambandskravet utan förordar ett bibehållande av det i 1916 års olycksfallslag

intagna stadgandet att färden skall ha föranletts av och stått i omedelbart

samband med arbetsanställningen.

b) att utskottet bort hemställa, att 6 § måtte få följande lydelse.

6 §•

Med yrkesskada------ eller smitta.

Med skada----sitt ändamål.

Solsting, värmeslag--- — genom olycksfall.

Till olycksfall i arbetet hänföres jämväl olycksfall vid färd till eller från

arbetsstället, så framt färden föranledes av och står i omedelbart samband

med arbetsanställningen.

Skada, som orsakats av arbete i arbetstagarens hem eller å arbetsställe,

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

som av honom bestämts, eller av krigsåtgärd under krig, vari riket befinner

sig, anses ej såsom yrkesskada.

vid 7 §

1) av herrar Anders E. Johansson, Kronstrand, fröken Höjer och herr

Rimmerfors, vilka, under åberopande av sin reservation vid 6 §, ansett, att

utskottet bort hemställa, att 7 § måtte få följande lydelse.

7 §•

Har arbetstagare, som ådragit sig skada, varit utsatt för olycksfall, som

avses i 6 §, skall orsakssamband anses föreligga mellan olycksfallet och

skadan, såvida icke övervägande skäl tala däremot.

Vad som---eller c).

2) av herr Lundgren, som ansett

a) att utskottets yttrande å s. 66 och 67 bort ha följande lydelse.

En grundläggande---lika med utskottet---utanför arbetet.

Enligt utskottets uppfattning bör det städse ankomma på den medicinska

sakkunskapen att träffa avgörandet om det eventuella medicinska orsakssambandet

mellan å ena sidan en inträffad händelse, t. ex. ett olycksfall,

en mekanisk påfrestning i arbetet eller kontakt med ett skadligt ämne, och

å andra sidan ett föreliggande sjukdomstillstånd. Att såsom departementschefen

förordat införa en bevisregel, enligt vilken man vid bedömandet

huruvida en viss åkomma förorsakats av olycksfall skall anse så vara förhållandet,

såvida icke övervägande skäl tala däremot, kan medföra en i och

för sig olämplig generell uppmjukning av de nuvarande bedömningsprinciperna.

En dylik utveckling synes inge allvarliga betänkligheter, varför

utskottet icke anser sig kunna förorda bifall till propositionens förslag i

detta hänseende. Utskottet anser därför att 7 § bör utgå ur förslaget.

b) att utskottet bort hemställa, att 7 § måtte utgå ur förslaget.

vid 16 §

1) av herrar Anders E. Johansson, Kronstrand, fröken Höjer och herr

Rimmerfors, vilka ansett, att det stycke i utskottets motivering å s. 79,

som börjar respektive slutar med orden »Vid utformningen —--fram
lagda

förslaget», bort ha följande lydelse.

Vid utformningen av den nya lagstiftningens bestämmelser om beräkningen

av invalidlivräntor måste hänsyn tagas till en råd olika faktorer.

En viktig fråga är, hur förhållandet bör ordnas mellan å ena sidan yrkesskadeförsäkringens

invalidlivräntor och å andra sidan folkpensioneringens

ålders- och invalidpensioner och sjukbidrag. Beträffande försäkringsförmånerna

är det beklagligt, att den viktiga frågan om en samordning mellan

livräntorna och folkpensionsförmånerna i stort sett skjutits undan.

Utskottet har inte haft möjligheter att göra en överarbetning, men förutsätter,

att Kungl. Maj :t upptar denna fråga till prövning i samband med

kommande översyn av pensionsförsäkringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. Hl

2) av herrar Lundgren, Anders E. Johansson, Kronstrand, fröken Höjer

och herr Rimmerfors, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets motivering å s. 79, som börjar respektive

slutar med orden »I det--- — riksdagens sida», bort ha följande lydelse.

I det---lika med utskottet---för arbetsförmågan. Man bör

dock icke överskatta svårigheten i vissa fall att avgöra huruvida ett dylikt

fall är för handen eller ej. En kapitalisering av livräntan skulle enligt utskottets

mening i här förevarande fall ur medicinsk synpunkt kunna vara

till gagn för den sjuke. Utskottet vill därför bifalla det i motionerna I: 404

och 11:518 framställda yrkandet att försäkringsrådet borde givas befogenhet

att även utan ansökan av den skadade få besluta om utbyte av livränta

mot engångsbelopp när detta befinnes vara till synnerligt gagn för denne.

b) att utskottet bort hemställa, att 16 § måtte få följande lydelse:

16 §.

Har olycksfall---av nedsättningen.

För tid---första stycket.

Vid fastställandet---till hälften.

Försäkringsrådet må, när skäl därtill prövas föreligga, besluta att livränta

eller del därav eller livränta för viss tid skall utbytas mot ett belopp

för en gång motsvarande högst de utbytta livräntebeloppens kapitalvärde

enligt beräkningsgrunder, som fastställas av Konungen. Har den skadade

icke gjort ansökan därom, må sådant utbyte dock ske allenast om det

finnes vara till synnerligt gagn för den skadade.

vid 20 §

1) av herr Lundgren, som ansett,

a) att utskottets yttrande å s. 94 och 95 fram till och med stycket å

s. 96, vilket börjar respektive slutar med orden »På grund----och

11:523», bort ha följande lydelse.

I motionen 11:519 yrkas att förslaget om livränterätt för kvinna, som

under äktenskapsliknande förhållanden sammanlevt med man som avlidit

genom yrkesskada, måtte helt avslås. Till stöd för denna mening åberopas

i huvudsak de skäl som anförts i ett flertal av de remissyttranden, som avgivits

över socialvårdskommitténs betänkande, nämligen att en kvinna som

lever i en fri förbindelse inte har någon lagfäst rätt till underhåll av mannen

och till följd härav inte heller någon rätt till skadestånd för den händelse

han skulle omkomma genom annans förvållande. Utskottet vill instämma

med vad motionären anfört i detta hänseende. Ehuru väl sociala

synpunkter måste få göra sig gällande vid utformningen av yrkesskadeförsäkringens

regler om efterlevandelivräntor bör dessa städse vägas mot såväl

rättsliga som praktiska synpunkter. Vid denna avvägning finner utskottet

övervägande skäl tala för att rätt till efterlevandelivränta enligt

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

yrkesskadeförsäkringslagen icke bör tillkomma kvinna, som icke kan hänvisa

till legal underhållsplikt från mannens sida. Utskottet vill således

yrka bifall till motionen II: 519. Utskottet anser sig härmed jämväl ha besvarat

det i motionerna I: 407, II: 522 och II: 523 framställda yrkandet om

införande av ett barnkriterium för utfående av livränta.

b) att utskottet hort hemställa, att 20 § måtte få följande lydelse:

20 §.

Änka efter--— den avlidne.

Livränta skall efter samma grunder, som angivits i första stycket, utgå

till kvinna, som var trolovad med den avlidne och som hade eller haft

barn med honom eller var havande med barn till honom. Har kvinna som

nu nämnts varit gift och äger hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande

man eller, om han är avliden, i egenskap av efterlevande till honom uppbära

livränta, pension — annan än folkpension — skadestånd eller annan

därmed jämförlig ersättning, som skall upphöra att utgå därest hon ingår

nytt äktenskap, skall för tid, under vilken hon äger rätt till dylik förmån,

henne tillkommande livränta enligt detta stycke minskas med vad som

svarar mot värdet av förmånen. Avdrag som nu sagts skall ock ske för vad

kvinnan äger uppbära i livränta efter man med vilken hon tidigare varit

trolovad.

Efterlämnar den —---årliga arbetsförtjänst.

Var den -— -—- — årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera — ----årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta---i 23 §.

2) av herr Hagård, som ansett,

a) att utskottets yttrande å s. 95 och 96 från den mening som börjar

med orden »Enligt det» till den mening som slutar med orden »I: 407,

II: 522 och II: 523», bort ha följande lydelse.

Enligt det---— lika med utskottet---till honom. Genom att

uppställa detta villkor, som överensstämmer med vad socialvårdskommittén

efter sina överväganden föreslagit, har motionärerna velat undanröja

de kontrollsvårigheter, som kan förväntas uppkomma vid ett bifall

till propositionen i oförändrat skick.

Utskottet finner i likhet med motionärerna, att den i propositionen föreslagna

ordningen kan komma att leda till uppenbara svårigheter att tillfredsställande

få kontrollerat huruvida i lagen avsedd sammanlevnad föreligger

eller icke. Möjligheterna till att missbruk skall förekomma kan icke

uteslutas.

Principen om att ogift man och kvinna som sammanlever under äktenskapsliknande

förhållanden skall likställas med äkta makar under vissa

förhållanden har visserligen redan införts i folkpensioneringslagen. Enligt

utskottets mening kan emellertid folkpensioneringslagens bestämmelser

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

härutinnan icke utan vidare läggas till grund för en motsvarande lagstiftning

inom yrkesskadeförsäkringen. Här må bl. a. framhållas, att de fall,

som kan aktualiseras i yrkesskadeförsäkringen, till skillnad från dem enligt

folkpensioneringslagen ofta rör unga människor, där svårigheterna,

vilka framhållits i berörda motioner, att kontrollera huruvida ett äktenskapsliknande

sammanlevnadsförhållande förelegat är avsevärda. De kontrollmöjligheter

som de lokala pensionsnämnderna har vid bestämmandet

av huruvida sammanlevnadskriteriet enligt folkpensioneringslagen är uppfyllt

saknas likaså inom yrkesskadeförsäkringen. Utskottet vill ytterligare

framhålla, att jämväl inom pensionsstyrelsen och pensionsnämnderna har

yppats svårigheter att kontrollera att äktenskapsliknande sammanlevnad

förelegat. Utskottet förordar därför det i motionerna 1:407, 11:522 och

11:523 framställda yrkandet, att livränta till kvinna, som under avsevärd

tid sammanlevt med den avlidne utan att vara gift med honom, skall utgå

endast under förutsättning att barn finnes eller funnits i förbindelsen eller

kvinnan vid dödsfallet är havande med barn till den avlidne.

b) att utskottet bort hemställa, att 20 § måtte få följande lydelse.

20 §.

Änka efter----den avlidne.

Var den avlidne ogift men sammanlevde han sedan avsevärd tid under

äktenskapsliknande förhållanden med ogift kvinna, som hade eller haft

barn med honom eller var havande med barn till honom, äger hon uppbära

livränta efter samma grunder som i första stycket stadgats beträffande

livränta till änka. Vad nu sagts skall ock gälla kvinna, som var trolovad

med den avlidne och som hade eller haft barn med honom eller var havande

med barn till honom. Har kvinna som nu nämnts varit gift och äger

hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande man eller, om han är avliden,

i egenskap av efterlevande till honom uppbära livränta, pension - annan

än folkpension — skadestånd eller annan därmed jämförlig ersättning,

som skall upphöra att utgå därest hon ingår nytt äktenskap, skall för tid,

under vilken hon äger rätt till dylik förmån, henne tillkommande livränta

enligt detta stycke minskas med vad som svarar mot värdet av förmånen.

Avdrag som nu sagts skall ock ske för vad kvinnan äger uppbära i livränta

efter man, med vilken hon tidigare sammanlevat under äktenskapsliknande

förhållanden eller varit trolovad.

Rätten till------— med annan.

Efterlämnar den---årliga arbetsförtjänst.

Var den---årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera------årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta — ---------i 23 §.

vid 28 §

av herrar Lundgren och Ilagärd, som ansett,

8—- liihang till riksdagens protokoll 195b. 9 samt. 2 avd. Nr 22.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

a) att utskottets yttrande å s. 99 och 100 bort ha följande lydelse.

Enligt den —---lika med utskottet---- varit berusad.

Socialvårdskommittén förordade----— lika med utskottet — —- —

till efterlevande.

I motionerna I: 407, II: 522 och II: 523 har yrkats, att bestämmelserna

om nedsättning i vissa fall av ersättningen till skadade och till efterlevande

i yrkesskadeförsäkringslagen utformas så, att nedsättning skall kunna ske

även vid grov vårdslöshet och fylleri. Ur arbetarskyddssynpunkt är det ett

väsentligt intresse, att de föreskrifter, som är meddelade för att nedbringa

olycksfallsriskerna, verkligen upprätthålles. Genom att i yrkesskadeförsäkringslagen

införa bestämmelser, enligt vilka arbetstagaren riskerar

att gå miste om någon del av försäkringsersättningen vid olycksfall, som

förorsakats av att han av grov vårdslöshet brutit mot upprätthållna skyddsföreskrifter

eller som eljest föranletts av grov vårdslöshet, skapas indirekt

ett ytterligare skydd mot olycksfall i arbete. De enskildas strävan, vare sig

den är betingad av inneboende försiktighet eller yttre tvång att efterleva

givna skyddsföreskrifter, är i sista hand avgörande, när det gäller att

minska de risker, som arbetsinsatsen skapar. Utskottet vill jämväl framhålla,

att den genom samordningen av sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen

till viss del slopade differentieringen av arbetsgivarnas försäkringsavgifter

kan befaras komma att minska intresset för arbetarskyddsverksamheten.

Ur arbetarskyddssynpunkt är det därför angeläget

att intresset och förutsättningarna för ett effektivt arbetarskydd icke försvagas.

Utskottet vill sålunda tillstyrka bifall till det i denna del i motionerna

I: 407, II: 522 och II: 523 framställda yrkandet.

b) att utskottet bort hemställa att 28 § måtte få följande lydelse:

28 §.

Sjukpenning jämte barntillägg samt livränta, som avses i 16 §, må skäligen

nedsättas, såframt skadan föranletts av att den försäkrade varit berusad

eller den försäkrade vållat skadan genom grov vårdslöshet eller

ådragit sig skadan vid förövande av handling, för vilken straff genom lagakraftägande

dom ådömts honom, eller, sedan skadan inträffat, gör sig skyldig

till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt eller medvetet eller av grov vårdslöshet

lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som

är av betydelse för rätten till ersättning.

Vägrar den — —--första stycket.

Livränta till---till livräntan.

II. Vid utskottets hemställan under B1).

av herrar Anders E. Johansson, Kronstrand, fröken Höjer och herr Rimmerfors,

vilka ansett,

s. 115 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 115

a) att i utskottets yttrande

dels det stycke å s. 46 och 47, som börjar respektive slutar med orden

»I motionerna — •— — framförda önskemålet», bort ha följande lydelse.

I motionerna I: 404 och II: 518 har uttalats önskemål om en kompletterande

utredning i syfte att belysa de konsekvenser, som uppkommer vid

en övergång till det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Motionärerna synes

närmast ha tänkt sig en genomgång av olika personkategorier tillhörande

gränsskiktet mellan de fria företagarna och arbetstagarna för att utröna

vilka av dessa grupper som faller utanför det civilrättsliga men innanför

det socialrättsliga arbetstagarbegreppet.

Redan vid förra årets principbeslut framfördes betänkligheter mot att

man genom att övergå till det civilrättsliga arbetstagarbegreppet utestänger

en del yrkesutövare, vilka ekonomiskt och socialt har likartade villkor som

lönearbetare, från den obligatoriska försäkring, som de hittills har haft.

De utestängda grupperna skall visserligen få möjlighet att taga frivillig försäkring,

men detta kommer förmodligen att betyda ganska litet i praktiken,

i synnerhet som det inte har närmare klarlagts vilka grupper det är fråga

om. Det bör vara möjligt att utan alltför stor lidsutdräkt framskaffa sådan

kompletterande utredning, som påyrkades i de nämnda motionerna. Sådana

uppgifter torde nämligen kunna inhämtas med ledning av de i samband

med självdeklarationerna lämnade uppgifterna om anställningsförhållandena.

Utskottet föreslår, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär en

komplettering i syfte att utvidga den obligatoriska försäkringen i enlighet

med vad ovan anförts.

dels det stycke å s. 97 och 98, som börjar respektive slutar med orden

»För egen---riksdagens sida», bort ha följande lydelse.

För egen del vill utskottet anföra följande. Enligt 16 § skall livräntan

vid helinvaliditet utgöra 11/12 av ersättningsunderlaget d. v. s. av den årliga

arbetsförtjänsten sedan denna i vad den överstiger 7 200 kronor reducerats

på visst sätt. Eftersom livräntan till en helinvalid är avsedd att förslå till

både hans egen och hans familjs försörjning, kan det inte rätt gärna komma

i fråga att familjemedlemmarna för den händelse skadan leder till döden

sammanlagt erhåller högre belopp i livräntor än som utgått till helinvaliden.

En begränsning av de sammanlagda efterlevandelivräntornas maximibelopp

är alltså nödvändig. Utskottet kan däremot ej finna bärande skäl för att beräkningsgrunden

för efterlevandelivräntorna såsom i propositionen föreslås

icke skall vara densamma som för livränta vid invaliditet, i synnerhet som

detta leder till det missförhållandet, att maximibeloppet å efterlevandelivränta

uppnås vid färre antal barn beträffande högre än lägre inkomster.

Utskottet föreslår, att riksdagen ingår till Kungl. Maj :t med skrivelse om

förnyad utredning i sylte att uppnå bättre proportioner i dessa avseenden.

dels ock det stycke å s. 104, som börjar respektive slutar med orden

»Av det----detta spörsmål» bort ha följande lydelse.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Av det nu redovisade siffermaterialet framgår, att redan det statsbidrag,

som en fiskare kommer att erhålla till den obligatoriska sjukförsäkringen,

torde bli högre än det statsbidrag som han nu får till den frivilliga sjukförsäkringen

och fiskarförsäkringen. Emellertid bör beaktas, att de förstnämnda

bidragen kommer alla försäkrade till godo, medan det sistnämnda

endast utgår till en viss grupp. Bidragen till sjukförsäkringen har sålunda

inte samma funktion som de nuvarande försäkringsbidragen till fiskare.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om att det bör utan dröjsmål

undersökas vilka särskilda åtgärder som kan behövas för att vidmakthålla

det önskvärda försäkringsskyddet för de allvarliga riskerna inom fiskaryrket.

Utskottet föreslår, att riksdagen ingår till Kungl. Maj :t med skrivelse

härom.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, i anledning av motionerna 1:404 och

II: 518, i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om

1) en kompletterande utredning enligt de ovan i motiveringen

angivna riktlinjerna i syfte att belysa de konsekvenser,

som uppkommer vid en övergång till det civilrättsliga

arbetstagarbegreppet;

2) förnyad utredning angående beräkningen av efterlevandelivräntorna;
3)

skyndsam utredning och förslag rörande de åtgärder

som kan behövas för att vidmakthålla det önskvärda försäkringsskyddet

för de allvarliga riskerna inom fiskaryrket.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

117

Innehållsförteckning.

Kung]. Maj:ts proposition .............................................. 1

Förslag till lag om yrkesskadeförsäkring .............................. 1

Förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring ................................................ 23

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927

(nr 77) om försäkringsavtal ........................................ 27

Motioner (I: 402 och II: 507, I: 404 och II: 518, I: 405 och II: 517, I: 407 och

11:522, 11:519, 11:523) .............................................. 28

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 28

Den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagstiftningen . . 30

Den allmänna sjukförsäkringen enligt 1953 års beslut...................... 33

Huvuddragen av samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen

.......................................................... 37

Innebörden av 1953 års riksdagsbeslut ............................... 37

Motioner ........................................................... 38

Utskottet ............................................................ 38

Förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring................................ 38

I och 2 §§ .......................................................... 38

Departementschefen ................................................ 39

Motioner .......................................................... 40

Utskottet .......................................................... 40

3 § 41

Departementschefen ................................................ 41

Motioner .......................................................... 44

Utskottet .......................................................... 45

5 § 48

Motioner .......................................................... 48

Utskottet .......................................................... 48

6 § 48

Departementschefen................................................ 49

Motioner .......................................................... 61

Utskottet ......................................................... 61

7 § 64

Departementschefen.............................................. 64

Motioner .......................................................... 66

Utskottet .......................................................... 66

10 § .............................................................. 67

Departementschefen.......... 67

Motioner ....................................................... 69

Utskottet ....................................................... 69

II § ........................................................ 70

Motioner .......................................................... 70

Utskottet ....................................................... 70

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Andra lagutskottets utlåtande, nr 22.

12 § ................................................................ 70

Motioner .......................................................... 70

Utskottet .......................................................... 71

13 § ................................................................ 71

Motioner ......................................................... 71

Utskottet .......................................................... 71

14 § ................................................................ 72

Motioner .......................................................... 72

Utskottet ......................................................... 72

16 § ................................................................ 72

Departementschefen................................................ 72

Motioner .......................................................... 78

Utskottet .......................................................... 79

19—23 §g .......................................................... 79

Departementschefen...................................... 79

Lagrådet .......................................................... 89

Departementschefen................................................ 92

Motioner .......................................................... 94

Utskottet .......................................................... 94

28 § ................................................................ 98

Motioner .......................................................... 98

Utskottet .......................................................... 99

44 g ................................................................ 100

Motioner .......................................................... 100

Utskottet .......................................................... 100

60 § ................................................................ 101

Departementschefen ................................................ 101

Motioner .......................................................... 102

Utskottet .......................................................... 102

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring ...... 105

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 g lagen om försäkringsavtal . . 105

Utskottets hemställan .................................................. 105

Reservationer ........................................................ 106

IDONS TRYCKERI. ESSELTE. STMIM §4

404502

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1954:218 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring m. m. a1 i texten