Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, dels ock i ämnet väckta motioner.

1954-04-27 · 48 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 48 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1954:27, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

1

Nr 27.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt

efterblivna, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 18 december 1953 dagtecknad proposition, nr 26, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag avser dels barn under skolåldern, som på grund av allmän

psykisk efterblivenhet icke kunna erhålla tillfredsställande vård i enskilt

hem, dels andra barn under aderton år, som av sådan orsak icke kunna

tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning,

dels ock personer över aderton år, som av samma grund äro ur stånd att

taga vård om sig själva. o

Från lagens tillämpning undantagas de som äro intagna på eller försöksutskrivna

från sinnessjukhus eller staten tillhörig anstalt för psykiskt

efterblivna.

Handhavandet av de psykiskt efterblivnas undervisning och vård.

2 §•

Det åligger landsting att svara för att de psykiskt efterblivna inom landstingsområdet

erhålla undervisning och vård enligt denna lag och med

stöd därav meddelade föreskrifter.

För varje landstingsområde skall landstinget låta upprätta en plan för

ordnandet av undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna inom

området. I planen skola upptagas specialskolor (särskolor) och vårdanstalter

med erforderligt antal platser ävensom organ för öppen vård. Planen

1_Bihang till riksdagens protokoll 1954. 9 sand. 2 avd. Nr 27.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

skall för prövning och fastställelse underställas Konungen eller myndighet,

som Konungen bestämmer. Ändring av planen fastställes av Konungen

eller myndigheten.

Två eller flera landsting må upprätta gemensam plan och jämväl eljest

förena sig om gemensamma särskolor och vårdanstalter samt därtill anknuten

öppen vård.

Kan det antagas att åt visst antal efterblivna inom ett landstingsområde

plats kan beredas vid enskild särskola eller vårdanstalt, som i den ordning

Konungen bestämmer godkänts för mottagande av efterblivna elever eller

patienter från hela riket, må planen fastställas ändå att den icke upptager

platser för dessa efterblivna.

Med särskola och vårdanstalt avses nedan i denna lag allenast sådan

särskola och vårdanstalt, som är upptagen i fastställd plan eller som godkänts

enligt vad i fjärde stycket sägs.

3 §•

I den mån icke annan drager försorg därom, åligger det landsting att

anordna och driva de särskolor och vårdanstalter, som finnas upptagna

1 den i 2 § omförmälda planen. Det åligger ock landsting att, i den mån

erforderliga medel icke annorledes tillhandahållas, bestrida kostnaderna

för anordnande och drift av annan tillhöriga skolor och anstalter, som

upptagits i planen, dock endast i den utsträckning dessas skol- eller vårdplatser

äro avsedda för landstingsområdets behov.

4 §.

Skyldighet för landsting att ansvara för undervisning och vård enligt

2 § föreligger ej i fråga om

a) psykiskt efterblivna, som äro blinda, dövstumma, höggradigt vanföra

eller epileptiska eller som på grund av asocialitet, indisciplinärt uppträdande,

hypersexualitet eller av annat liknande skäl svårligen kunna undervisas

eller vårdas tillsammans med andra psykiskt efterblivna, samt

b) höggradigt psykiskt efterblivna, som äro så svårskötta, att de fordra

vård å specialanstalt, eller som lida av tuberkulos i smittsamt skede.

5 §•

1 mom. Särskola skall vara inrättad för externatundervisning eller såsom

internat.

Särskilda former av internat äro

a) småbarnshem med förskola för därför lämpade barn under skolåldern

;

b) skolhem med skola för allmän teoretisk och praktisk undervisning

för dem som enligt 10 § äro skolpliktiga vid särskola; samt

c) yrkeshem för särskolepliktiga, som efter undervisning i skolhem anses

böra erhålla yrkesundervisning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

I första hand skall, när förutsättningar härför föreligga, behovet av

särskoleundervisning tillgodoses genom externatskolor eller externatplatser

vid småbarnshem, skolhem och yrkeshem. För stad med minst 25 000 invånare

skall externatundervisning alltid vara anordnad.

1 anslutning till särskola skall för varje landstingsområde finnas observationsavdelning

eller observationsplatser för undersökning av barn, som

ifrågasättas behöva undervisning eller vård enligt denna lag.

2 mom. Särskilda former av vårdanstalter äro

a) arbetshem för arbetsföra efterblivna, som erhållit undervisning i

särskola men äro ur stånd att taga vård om sig själva, och med dem i

förståndsutveckling och arbetsförmåga likställda;

b) ålderdomshem för efterblivna, som vårdats eller kunnat vårdas i

arbetshem men icke längre äro arbetsföra;

c) vårdhem för efterblivna barn, som kunna antagas icke vara lämpade

för särskoleundervisning eller icke kunna tillgodogöra sig sådan undervisning;

samt

d) vårdhem för höggradigt efterblivna vuxna, som icke kunna vårdas

i arbetshem eller ålderdomshem för efterblivna.

I stället för ålderdomshem för efterblivna må anordnas särskilda platser

för åldringar vid arbetshem. Där så finnes lämpligt bör inrättas daghem

för efterblivna barn och vid vårdhem anordnas sysselsättningsavdelning.

6 §.

I varje landstingsområde skall finnas en av landstinget utsedd centralstyrelse

för undervisning och vård av psykiskt efterblivna. Centralstyrelsen

skall inom sitt verksamhetsområde planlägga och samordna den undervisning,

anstaltsvård och öppna vård, för vilken landstinget enligt denna

lag svarar, samt handhava ledningen av den verksamhet, som utövas av

de för sådant ändamål av landstinget drivna särskolorna och anstalterna

samt av organen för den öppna vården. Centralstyrelsen skall jämväl enligt

de närmare föreskrifter Konungen meddelar hava lokal tillsyn övei

enskilda särskolor och vårdanstalter.

Centralstyrelsens befattning enligt denna lag med ärenden om inskrivning

vid och utskrivning från särskola och vårdanstalt, om förlängning a^

skolplikten, om kvarhållande för observation samt om provisorisk intagning

å vårdanstalt skall utövas av en delegation, bestående av en av länsstyrelsen

utsedd lagfaren ordförande, vilken bör vara innehavare av domarämbete,

samt, efter centralstyrelsens bestämmande, minst två högst fyra

av styrelsen inom sig utsedda ledamöter. Närmare bestämmelser om delegationens

verksamhet, om ärendenas handläggning inför delegationen samt

om suppleanter för delegationens ledamöter meddelas av Konungen.

Förena sig landsting om gemensamma särskolor och vårdanstalter, må

en gemensam centralstyrelse utses eller vissa centralstyrelsens uppgifter

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

överlåtas på en särskild styrelse. Om handläggningen i fall som nu sagts

av de i andra stycket avsedda ärendena förordnar Konungen.

Ledningen av externatskola må överlåtas på skolstyrelsen i vederbörande

skoldistrikt.

7 §•

Vid särskola och vårdanstalt skall föreståndare finnas anställd. Centralstyrelsen

skall utse föreståndaren för någon av landstingets särskolor att

vara rektor vid dessa skolor med den därtill anknutna öppna vården samt

föreståndaren för någon av landstingets vårdanstalter eller annan lämplig

person att vara styrelsens vårdföreståndare.

Den i 9 § nämnda huvudtillsynsmyndigheten eller efter dess bemyndigande

vederbörande centralstyrelse äger i fråga om viss särskola eller

vårdanstalt föreskriva att vad i denna lag stadgas om rektor eller vårdföreståndare

helt eller delvis skall gälla skolans eller anstaltens föreståndare.

8 §.

Vid särskola och vårdanstalt skall finnas en för den medicinsk-psykiatriska

undersökningen, behandlingen och vården därstädes ansvarig läkare

(skolläkare, anstaltsläkare). Centralstyrelsen skall utse skolläkaren eller

anstaltsläkaren vid någon under styrelsens ledning stående skola eller

anstalt eller ock annan läkare med psykiatrisk specialutbildning att vara

centralstyrelsens läkare.

9 §•

Överinseendet över den undervisning och vård, som meddelas enligt

denna lag, utövas av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen med den

fördelning mellan dessa myndigheter av uppgifter och befogenheter, som

Konungen bestämmer. För varje särskola och vårdanstalt skall en av dessa

myndigheter vara huvudtillsynsmyndighet.

Särskoleplikt samt skyldighet att underkasta sig vård.

10 §.

Psykiskt efterbliven, som kan tillgodogöra sig teoretisk eller praktisk

undervisning vid särskola, är skolpliktig vid sådan skola från och med det

kalenderår, under vilket han fyller sju år, under så lång tid som han är

i behov av dylik undervisning, dock ej längre än till och med det kalenderår,

under vilket han fyller tjuguett år.

Föreligga synnerliga skäl, må särskoleplikten efter beslut av centralstyrelsen

förlängas att avse tid efter tjuguett års ålder, dock längst till

och med det kalenderår, under vilket den efterblivne fyller tjugutre år.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27. 5

11 §.

Psykiskt efterbliven, som icke är särskolepliktig, skall efter fyllda sexton

år vara underkastad öppen vård eller vård å vårdanstalt enligt denna lag.

Intagning å arbetshem eller åldersdomshem för efterblivna och kvarhållande

å sådant hem för vård får dock endast ske efter medgivande av den

efterblivne eller, därest han är underårig, av hans vårdnadshavare eller,

om han är förklarad omyndig, av hans förmyndare.

Angående omhändertagande av barn under sexton år stadgas i barnavård

slagen.

Anmälan och inskrivning m. m.

12 §.

Barn, som är i behov av undervisning eller vård enligt denna lag, må

av vårdnadshavaren anmälas för inskrivning vid särskola eller vårdanstalt.

Har vårdnadshavaren icke anmält särskolepliktigt barn för inskrivning

vid särskola, skall skolstyrelsen föranstalta om att anmälan göres. Styrelsen

skall därom underrätta barnavårdsnämnden.

Det åligger barnavårdsnämnden att, där förhållandena så påkalla, verka

för att psykiskt efterblivna barn erhålla vård enligt denna lag. Är efterblivet

barn omhändertaget enligt barnavårdslagen eller har det fyllt sexton

år, äger nämnden anmäla det för inskrivning vid särskola eller vårdanstalt.

Skolstyrelsen och barnavårdsnämnden skola tillse, att särskild läkarundersökning

verkställes å barn, som kunna antagas behöva särskoleundervisning

eller vård å vårdanstalt.

Beträffande psykiskt efterblivna, som fyllt aderton år, åligger det fattigvårdsstyrelsen

att vidtaga de åtgärder, som erfordras för att de efterblivna

erhålla vård enligt denna lag, därvid vad i fjärde stycket sägs skall

äga motsvarande tillämpning. Styrelsen äger anmäla sådan efterbliven för

inskrivning vid vårdanstalt. Anmälan, varom nu är fråga, må jämväl göras

av förmyndaren eller vårdnadshavaren, centralstyrelsens läkare samt, såvitt

angår den som är eller varit intagen i särskola, skolans föreståndare.

13 §.

Anmälan, som i 12 § sägs, skall insändas till centralstyrelsen för det

landstingsområde, där den efterblivne är mantalsskriven, samt skall innehålla

de uppgifter och vara åtföljd av läkarintyg och de övriga handlingar,

Konungen föreskriver.

14 §.

Jämlikt 12 § inkommen anmälan beträffande barn skall av centralstyrelsen

överlämnas till rektor, som har att, efter samråd med styrelsens

läkare, pröva huruvida barnet är hänförligt under denna lag samt, därest

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

så befinnes vara fallet, huruvida barnet skall inskrivas vid särskola. På

begäran av läkaren ävensom då rektor finner sådan inskrivning böra ske

men vårdnadshavaren icke medgivit åtgärden, skall ärendet dock hänskjutas

till centralstyrelsen, vilken jämväl äger pröva om barnet i stället

bör inskrivas vid vårdanstalt.

Har rektor vid prövning enligt första stycket funnit barn vara hänförligt

under denna lag men icke kunna tillgodogöra sig undervisning vid särskola,

ankommer det på centralstyrelsens läkare och vårdföreståndaren att

besluta, huruvida barnet skall inskrivas vid vårdanstalt. Fråga om sådan

inskrivning skall dock prövas av centralstyrelsen, då läkaren och vårdföreståndaren

icke äro ense om att inskrivning bör ske ävensom då vårdnadshavaren

ej medgivit åtgärden. Vid denna prövning äger centralstyrelsen

jämväl förklara barnet ej vara hänförligt under denna lag eller besluta

om dess inskrivning vid särskola.

Till centralstyrelsen inkommen anmälan om inskrivning vid vårdanstalt

av den som fyllt aderton år skall överlämnas till vårdföreståndaren, som

jämte centralstyrelsens läkare har att pröva, huruvida inskrivning skall

ske. Därvid skall vad i andra stycket sägs om centralstyrelsens prövning

av fråga om inskrivning äga motsvarande tillämpning; och skall hänskjutande

till centralstyrelsen ske jämväl på yrkande av den, vars inskrivning

begäres, ävensom, beträffande den som är över tjuguett år, därest

han själv eller hans förmyndare icke medgivit åtgärden.

Är det i 13 § avsedda läkarintyget utfärdat av centralstyrelsens läkare,

skall vad ovan i denna paragraf stadgas om sådan läkare i stället gälla

annan läkare, som centralstyrelsen bestämmer.

15 §.

Innan beslut meddelas om barns inskrivning vid särskola eller vårdanstalt,

skall, där centralstyrelsen, rektor eller centralstyrelsens läkare

finner, att barnets psykiska utveckling bör ytterligare prövas, barnet intagas

å särskola för observation. Senast sex månader härefter skall frågan

om barnets inskrivning vid särskola eller vårdanstalt prövas. Anses härvid

ytterligare observation nödvändig, må barnet efter medgivande av centralstyrelsen

kvarhållas för observation under tid som styrelsen bestämmer,

dock högst sex månader såvida fråga ej är om barn under skolåldern. Sådant

medgivande erfordras dock icke i fråga om kvarhållande vid externatskola

med vårdnadshavarens tillstånd.

På framställning av vårdnadshavaren eller med hans medgivande må

rektor efter samråd med centralstyrelsens läkare eller skolläkaren besluta,

att barn, som kan antagas vara psykiskt efterblivet, får intagas å särskola

för observation efter vad i första stycket stadgas, ändå att anmälan om

inskrivning vid särskola eller vårdanstalt ej skett. Det åligger härvid rektor

och läkaren att tillse att anmälan i förekommande fall göres.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27. 7

16 §.

Den som inom visst landstingsområde är inskriven vid särskola eller

vårdanstalt må överflyttas till annat landstingsområde, i den mån ändring

av den inskrivnes mantalsskrivningsort föranleder därtill.

Intagning, öppen vård m. m.

17 §.

Barn, som inskrivits vid särskola, skall efter centralstyrelsens eller rektors

bestämmande intagas å externatskola eller, därest detta med hänsyn

till barnets bosättningsort och övriga förhållanden icke är lämpligt, i småbarnshem,

skolhem eller yrkeshem. För intagning i enskild särskola gälla

härvid av huvudtillsynsmyndigheten meddelade bestämmelser.

Där skäl därtill äro, må med intagning av särskolepliktig i särskola anstå,

dock högst två år.

Där så kan ske, skall elev vid såsom internat inrättad särskola under

ferierna vistas i föräldrahemmet eller annat enskilt hem, där lämplig vård

och betryggande tillsyn kunna beredas.

18 §.

Särskoleelev, som antages kunna tillgodogöra sig folkskolans vanliga

undervisning eller hjälpundervisning, må för prövning härav försöksutskrivas

från särskolan.

Såsom förberedelse till slutlig utskrivning av särskoleelev må denne, när

med hänsyn till hans ålder och mognad samt de kunskaper och färdigheter

han inhämtat så finnes lämpligt, utackorderas i familjevård eller

ock för viss tid eller tills vidare försöksutskrivas till inackorderingshem,

lämpligt enskilt hem eller eljest till öppen vård.

Försöksutskriven må vara underkastad tillsyn genom särskilt utsedd

övervakare. För söksutskrivning må jämväl förbindas med åläggande att

iakttaga de föreskrifter, som meddelas i anledning av utskrivningen. Åsidosättas

sålunda givna föreskrifter eller finnes eljest fortsatt utbildning vid

särskola erforderlig, må den efterblivne återintagas i skolan.

Beslut om åtgärder enligt denna paragraf meddelas av särskolans föreståndare,

där ej annat följer av vad i 21 § tredje, fjärde och femte styckena

stadgas.

19 §.

Vid vårdanstalt inskriven skall, där han ej är i oundgängligt behovav

anstaltsvård, utackorderas i familjevård eller försöksutskrivas till öppen

vård; och skall med avseende å sådan försöksutskrivning vad i 18 §

tredje stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Kan öppen vård ej komma i fråga och har, där så erfordras, medgivande

till intagning lämnats, skall den efterblivne intagas å en med hänsyn

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

till åldern och vårdbehovets art lämplig vårdanstalt. För intagning å enskild

vårdanstalt skola härvid gälla av huvudtillsynsmyndigheten meddelade

bestämmelser.

På framställning av vårdnadshavare för underårig eller förmyndare

för omyndigförklarad eller med hans medgivande så ock, i fråga om barn

som är omhändertaget enligt barnavårdslagen, på begäran av barnavårdsnämnden

må psykiskt efterbliven provisoriskt intagas å vårdanstalt i avbidan

på beslut om inskrivning vid sådan anstalt; och skall i sådant fall

vad i 15 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Beslut om åtgärder enligt denna paragraf meddelas av centralstyrelsen

eller av vårdföreståndaren i samråd med centralstyrelsens läkare eller anstaltsläkaren

eller, beträffande åtgärder som avse den öppna vården, av någon

av dem eller föreståndare för vårdanstalt, allt enligt de närmare föreskrifter

Konungen meddelar. Angående prövning i vissa fall av fråga om

försöksutskrivning stadgas i 21 § tredje, fjärde och femte styckena.

Utskrivning.

20 §.

Vid särskola eller vårdanstalt inskriven, som befinnes icke längre kunna

hänföras till någon av de i 1 § omförmälda grupperna psykiskt efterblivna,

skall omedelbart slutligt utskrivas.

Vid särskola inskriven, som överflyttas till vårdanstalt och inskrives där,

skall slutligt utskrivas från skolan. Vad nu sagts skall äga motsvarande

tillämpning, om vid vårdanstalt inskriven överflyttas till särskola och där

inskrives.

Slutlig utskrivning från särskola skall ske jämväl eljest då särskoleplikten

upphör.

21 §.

Slutlig utskrivning eller utskrivning på försök från särskola eller vårdanstalt

må påkallas av den inskrivne själv, om han fyllt sexton år, ävensom

av hans förmyndare eller vårdnadshavare så ock av centralstyrelsens

läkare. Utskrivning må ock beslutas utan särskild framställning, och åligger

det härutinnan föreståndare och läkare vid särskolor och vårdanstalter att

städse giva akt på de intagnas psykiska utveckling och vid lämpliga tidpunkter

pröva, huruvida utskrivning kan ske. Beträffande i särskola intagen,

som fyllt sexton år, skall sådan prövning ske minst en gång årligen.

Utan särskild framställning skall ock frågan om utskrivning beträffande i

skolhem eller yrkeshem intagen prövas, då han uppnått aderton års ålder.

Där ej annat följer av vad nedan stadgas, meddelas beslut om slutlig

utskrivning från särskola av rektor efter skolläkarens hörande och beslut

om slutlig utskrivning från vårdanstalt av vårdföreståndaren och anstalts
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27. 9

läkaren i samråd. Angående beslut om för söksutskrivning är stadgat i 18

och 19 §§.

Fråga om utskrivning skall prövas av centralstyrelsen dels i fall, som

i första stycket sista punkten sägs, dels ock därest detta yrkas av

a) inskriven, som fyllt sexton år, eller hans förmyndare eller vårdnadshavare;

eller

b) rektor, föreståndare eller läkare vid särskolan eller vårdanstalten,

vårdföreståndaren eller centralstyrelsens läkare.

Ändå att yrkande som nu sagts icke gjorts, må centralstyrelsen upptaga

utskrivningsfråga till prövning, därest styrelsen beträffande viss inskriven

förbehållit sig detta eller den eljest finner särskilda skäl påkalla omprovning

av sådan fråga.

Står särskola eller vårdanstalt, som avses i 2 § fjärde stycket, under

ledning av en styrelse med lagfaren ledamot, äger huvudtillsynsmyndigheten

förordna att vad i denna paragraf stadgas om centralstyrelsen i

stället skall avse denna styrelse.

Undervisnings- och vårdkostnader.

22 §.

Undervisning och vård enligt denna lag av psykiskt efterbliven, som är

inskriven eller för observation intagen vid särskola eller som är inskriven

vid vårdanstalt och ej fyllt tjuguett år, skall vara kostnadsfri, dock att

landstinget eller efter Konungens bestämmande annan som driver särskola

eller vårdanstalt äger att såsom ersättning för kostnaden uppbära den

inskrivne tillkommande folkpension eller särskilt barnbidrag så ock allmänt

barnbidrag, som enligt 7 § lagen om allmänna barnbidrag må utgå

för den efterblivne. Den som sålunda uppbär folkpension skall vara skyldig

att enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar tillhandahalla den

pensionsberättigade fickpengar eller använda motsvarande belopp för

ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta.

För vård på vårdanstalt av psykiskt efterbliven, som fyllt tjuguett år,

skall erläggas avgifter, som fastställas av Konungen eller myndighet, som

Konungen bestämmer.

Utan hinder av vad i första stycket sägs skall försöksutskriven och i

familjevård utackorderad psykiskt efterbliven, som där avses, vara skyldig

gälda kostnaderna för vården i den utsträckning centralstyrelsen bestämmer.

Besvär och handräckning.

23 §.

1 mom. Klagan över beslut rörande inskrivning eller intagning vid särskola

eller vårdanstalt, utskrivning från sådan skola eller anstalt eller ro
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

rande överflyttning från en skola eller anstalt till annan ävensom över

beslut rörande den öppna vården må föras hos vederbörande huvudtillsynsmyndighet.

Talan mot beslut, varigenom inskrivning vägrats, må fullföljas,

förutom av den som saken rör, av skolstyrelsen, barnavårdsnämnden

eller fattigvårdsstyrelsen.

2 mom. Har huvudtillsynsmyndigheten förklarat, att någon skall inskrivas

vid särskola eller vårdanstalt eller intagas å vårdhem, eller lämnat framställning

om slutlig utskrivning utan bifall, må ändring i beslutet sökas hos

Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till inrikesdepartementet

inom en månad från det klaganden erhållit kännedom om beslutet.

Övriga av huvudtillsynsmyndigheten jämlikt 1 mom. meddelade beslut

må icke överklagas.

Huvudtillsynsmyndighetens beslut går i verkställighet utan hinder av

att klagan föres.

24 §.

Efterkommes icke beslut om intagning i särskola eller vårdhem eller

föreläggande av skolstyrelse eller barnavårdsnämnd om inställande för läkarundersökning

av barn, som kan antagas vara psykiskt efterblivet enligt

vad i 1 § sägs, är polismyndighet skyldig att på begäran av rektor, vårdförestandare,

föreståndare för skola eller vårdhem eller den kommunala

myndighet, som närmast svarar för den efterblivnes omhändertagande,

lämna nödig handräckning för verkställande av beslutet eller föreläggandet.

Handräckning för verkställande av intagningsbeslut må dock ej lämnas,

med mindre tjugu dagar förflutit från det beslutet om inskrivning vid

särskola eller vårdanstalt delgivits den som avses med beslutet eller, därest

han är underårig, hans vårdnadshavare eller, om han är förklarad

omyndig, hans förmyndare samt det visas, att beslutet icke inom nämnda

tid överklagats. Dock må den myndighet, hos vilken klagan skall föras, i

ärende, som dragits under dess prövning, förordna, att beslutet skall verkställas

i avbidan på ärendets slutliga avgörande.

Polismyndighet vare ock skyldig att på begäran av rektor, vårdföreståndare

eller föreståndare för särskola eller vårdhem lämna nödig handräckning

för återförande till sådan skola eller hem av där intagen, som olovligen

undanhåller sig från anstalten.

Särskilda föreskrifter.

25 §.

Vad i denna lag stadgas om landsting och landstingsområde äger motsvarande

tillämpning å stad, som icke deltager i landsting.

26 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag utfärdas av

Konungen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagulskottets utlåtande nr 27.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955, från och med vilken dag

lagen den 30 juni 1944 (nr 477) om undervisning och vård av bildbara

sinnesslöa upphör att gälla.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande

i lagen den 30 juni 1944, skall i stället motsvarande bestämmelse i nya

lagen tillämpas.

Det åligger landsting att senast den 1 november 1954 eller den senare

dag Konungen fastställer till Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer inkomma med sådan plan för ordnandet av särskoleundervisningen

och vården av de psykiskt efterblivna inom landstingsområdet, varom

förmäles i 2 §.

I samband med propositionen har utskottet förehaft två i anledning av

densamma väckta motioner, nämligen nr 361 i första kammaren av fru

Sjöström-Dengtsson m. fl. och nr 466 i andra kammaren av fru Ericsson

i Luleå och herr Hammar.

I motionerna, som är likalydande, hemställes att riksdagen vid behandlingen

av proposition nr 26 måtte beakta de synpunkter som anförts i

motionerna. En närmare redogörelse för innehållet i motionerna lämnas

i utskottets nedan intagna yttrande.

Beträffande de skäl som ligger till grund för det genom propositionen

framlagda lagförslaget får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas i det följande, hänvisa till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att en laglig reglering av sinnesslövården i dess

helhet skall genomföras och ersätta den ofullständiga lagstiftning, som f. n.

finns på området, nämligen lagen den 30 juni 1944 om undervisning och

vård av bildbara sinnesslöa. Den nya lag, som föreslås, skall omfatta bildbara

och obildbara psykiskt efterblivna (sinnesslöa) i alla åldrar.

Undervisning och vård av de efterblivna, som den föreslagna nya lagen

avser, skall stå under huvudmannaskap av landstingen. Dock göres undantag

för vissa asociala eller särskilt svårskötta, vilka liksom hittills i regel

skall omhändertagas genom statens försorg. Med landstingen jämställes de

landstingsfria städerna. Varje landsting skall för sitt område låta upprätta

en plan över hur undervisningen och vården av de efterblivna skall ordnas.

Planen skall för fastställelse underställas Kungl. Maj :t eller central myndighet.

I planen skall upptagas särskolor och vårdanstalter av närmare

angivna slag och med erforderligt antal platser. Även enskilda anstalter

kan upptagas i planen. Hela verksamheten skall stå under ledning av en

av landstinget utsedd centralstyrelse.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Lagförslaget innehåller vidare regler om särskoleplikt för sådana efterblivna

barn och ungdomar, som kan tillgodogöra sig särskoleundervisning,

samt om skyldighet för höggradigt efterblivna att underkasta sig vård å

vårdanstalt. Av rättssäkerhetsskäl har noggranna regler uppställts om inskrivning

och intagning vid skolor och anstalter liksom om utskrivning

därifrån. Prövningen av dessa frågor skall i tveksamma fall verkställas

av en delegation inom centralstyrelsen med en av länsstyrelsen utsedd lagfaren

ordförande.

Undervisning och vård enligt lagen skall för den som är under 21 år i

princip vara kostnadsfri; för äldre skall erläggas avgifter enligt fastställd

taxa.

Inledning.

I propositionen anför departementschefen, statsrådet Hedlund, inledningsvis:
»Under

senare år har det blivit alltmer uppenbart att vården av de sinnesslöa

är en eftersatt vårdgren. Det har sagts att den befinner sig i ett

krisläge. Otvivelaktigt är också många anstalter för sinnesslöa otidsenliga

och antalet vårdplatser är otillräckligt. Fem statliga kommittéer har under

det senaste decenniet arbetat med reformförslag på detta vårdområde, men

man har ännu bara hunnit fram till partiella lösningar. Redan den första

av dessa utredningar lade visserligen 1943 fram ett betänkande om sinnesslövårdens

organisation (SOU 1943:29) med bl. a. förslag till lag om sinnesslövården,

enligt vilken landstingen med vissa undantag skulle svara

för undervisning och vård av de sinnesslöa barnen medan staten i huvudsak

skulle ha hand om sinnesslövården i övrigt. Men i den proposition,

som grundade sig på detta betänkande och som förelädes 1944 års riksdag

(prop. 1944: 205), upptogs endast den del av förslaget, som avsåg de bildbara

sinnesslöa barnen. Förslaget godtogs i denna del av riksdagen. Den

härigenom antagna alltjämt gällande lagstiftningen på området -—- lagen

den 30 juni 1944 (nr 477) om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa

— avser därför endast dessa barn.

Någon lagstiftning eller andra bestämmelser, som rör sinnesslövården i

dess helhet och klarlägger ansvaret för de obildbaras och de äldre bildbaras

vård, finns däremot icke. Sinnesslövården är sålunda alltjämt endast

i begränsad omfattning reglerad i lag. Sinnessjuklagen den 19 september

1929 är dock enligt uttrycklig bestämmelse (7 §) tillämplig även på sinnesslöa

och på grund härav kan sinnesslöa, som behöver vård på sinnessjukhus,

intagas på sådant sjukhus och tvångsvis kvarhållas där. Fem

statliga sjukhus (Västra Ny, Vipeholm, Källshagen, Västra Mark och Sal
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

berga), helt eller delvis avsedda för vissa kategorier sinnesslöa, har även

förklarats vara sinnessjukhus. Men sinnessjuklagen upptar inga regler om

ansvaret för vården. Beträffande det stora flertalet vårdanstalter för sinnesslöa,

för vilka landsting, städer utanför landsting och enskilda är huvudmän,

har något förordnande enligt sinnessjuklagen icke meddelats och i fråga om

dessa är denna lag icke tillämplig. Till följd av dessa förhållanden vårdas

alltjämt åtskilliga sinnesslöa på ålderdomshem och andra primärkommunala

anstalter, som icke är avsedda för detta klientel.

I anledning av en motion behandlades vissa frågor rörande sinnesslövården

vid 1946 års riksdag. Riksdagen (skr. nr 392) hemställde, med

bifall till en vid andra lagutskottets utlåtande i ärendet fogad reservation,

om utredning i vissa i motionen berörda hänseenden. I reservationen framhölls,

att utredningen borde avse hl. a. frågan om riktlinjerna för vården

av obildbara och äldre hildhara sinnesslöa samt huruvida en enhetlig lagstiftning

rörande vården av samtliga sinnesslöa borde genomföras. Med

anledning härav tillkallades den 28 juni 1946 tre sakkunniga för att verkställa

utredning om organisationen och finansieringen av den sinnesslövård,

som icke reglerades genom 1944 års lag. Dessa sakkunniga, 1946 års

sinnesslövårdsutredning, framlade den 22 december 1948 betänkande om

sinnesslövården (SOU 1949: 11). I betänkandet förordades en omorganisation

av denna vårdgren. Vården skulle bli kostnadsfri för alla och ansvaret

lades, med undantag för de komplicerade och svårskötta fallen,

på landstingen och städerna utanför landsting. Bestämmelserna innefattades

i ett förslag till sinnesslölag. Vidare förordades helt nya grunder för

statsbidragsgivningen. — ---

1951 års sinnesslövårdsutredning har delvis redovisat sitt uppdrag genom

ett den 15 februari 1952 överlämnat betänkande med förslag till lag om

undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna m. m. (stencilerat).

Lagförslaget bygger på 1946 års utredning och reglerar i likhet med denna

vården av alla kategorier sinnesslöa utom de komplicerade och svårskötta

fallen. Huvudmannaskapet föreslås skola åvila landstingen och städerna

utanför landsting med väsentliga bidrag från staten till anläggnings- och

driftkostnader. Utredningen kommer senare att lägga fram förslag i statsbidragsfrågan.

I princip avses vården skola bli kostnadsfri; utredningen

förordar dock att vårdavgift skall utgå för vuxna sinnesslöa intill dess

den fria sjukhusvården införts. För att stärka garantierna mot obefogade

frihetsberövanden föreslår utredningen slutligen att särskilda organ, kallade

anstaltsnämnder, inrättas för handläggning av tveksamma frågor om

intagning vid och utskrivning från skolor och anstalter inom sinnesslövården

och för lokal tillsyn.-------

Över 1951 års sinnesslövårdsutrednings betänkande har efter remiss yttranden

avgivits av justitiekanslersämbetet, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,

statskontoret, skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen, överstålhållaräm
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

betet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohns län, länsstyrelsen i Kopparbergs

län, samtliga landstings förvaltningsutskott eller sjukvårdsberedning utom

Kalmar läns södra, Kronobergs, Blekinge och Örebro läns, stadsfullmäktige

eller drätselkammaren i samtliga städer utanför landsting, styrelserna för

svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet, svenska socialvårdsförbundet,

svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, svenska

psykiatriska förbundet (de båda sistnämnda har yttrat sig gemensamt),

styrelserna för svenska provinsialläkarföreningen och allmänna svenska

föreningen för sinnesslöa och fallandesjuka, de enskilda anstalternas förening

för vården av sinnesslöa och fallandesjuka, föreningen Sävstaholmsskolorna,

svenska särskolornas lärarförening och sinnesslöskolornas föreståndarförening.

Älvsborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens

läns landstings förvaltningsutskott har dock endast instämt i yttrandet

från landstingsförbundets styrelse.

Landstingens förvaltningsutskott har i flera fall överlämnat yttrande

från styrelsen för landstingets centralanstalt för undervisning och vård av

bildbara sinnesslöa barn. Från städerna utanför landsting har överlämnats

och åberopats yttranden från olika kommunala nämnder och styrelser.

I flertalet yttranden har förslagets huvudgrunder godtagits. Några remissinstanser

har dock kritiserat den enhetliga regleringen av vårdgrenen och

yrkat att skol- och vårdfallen bland de sinnesslöa skulle behandlas i skilda

lagar.»

Gällande bestämmelser.

Grundläggande bestämmelser om sinnesslövården finns i den tidigare omnämnda

lagen den 30 juni 1944 om undervisning och vård av bildbara

sinnesslöa. Genom lagen infördes skolplikt för bildbara sinnesslöa samt

skyldighet för dem att underkasta sig viss praktisk utbildning efter skoltiden

till dess de fyllt 21 år. Landsting och städer, som ej deltar i landsting,

skall draga försorg om att bildbara sinnesslöa erhåller sådan undervisning

och vård, som avses i lagen. För dylikt ändamål skall för varje landstingsområde

och stad utanför landsting finnas en centralanstalt, i princip omfattande

upptagningshem för barn töre skolåldern, skolhem med sinnesslöskola

för undervisning av barn i skolåldern samt arbetshem för ytterligare

utbildning i praktiskt hänseende av dem, som avslutat undervisningen i

skolhemmet. Det har vid lagens tillkomst förutsatts, att de sinnesslöanstalter,

som av landstingen och städerna utanför landsting tidigare inrättats

och på vilka intagits såväl bildbara som obildbara, efter erforderliga

kompletteringar skall kunna fungera såsom centralanstalter. Där genom

överenskommelse med enskilt upptagnings-, skol- eller arbetshem omhändertagandet

av de sinnesslöa ordnats på tillfredsställande sätt, äger skolöverstyrelsen

emellertid medgiva befrielse från skyldighet att anordna hem

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

av motsvarande slag. I den mån så lämpligen kan ske, får behovet av skolplatser

tillgodoses genom inrättande av externatskola eller externatplatser

vid skolhem.

För den, som är inskriven vid centralanstalt, skall vården vara kostnadsfri

från det den inskrivne inträtt i skolåldern till dess han fyllt tjuguett

år, dock att anstalten äger att såsom ersättning för vårdkostnaden uppbära

den inskrivne tillkommande folkpension eller särskilt barnbidrag så ock

allmänt barnbidrag, som enligt 7 § lagen om allmänna barnbidrag må utgå

för den inskrivne.

Lagen trädde i kraft den 1 januari 1945. Föreskrifterna i 2 §, som innehöll

skyldighet för landsting respektive stad, som ej deltager i landsting,

att draga försorg om att bildbara sinnesslöa inom landstingsområdet eller

staden erhåller undervisning och vård enligt i lagen eller med stöd därav

meddelade föreskrifter, skall dock icke äga tillämpning förrän den dag

Konungen förordnar. Sådant förordnande har ännu icke meddelats. Intill

dess centralanstalt anordnats skall vad i lagen föreskrives beträffande dylik

anstalt i stället i tillämpliga delar gälla landsting eller stad, som ej deltager

i landsting, tillhörigt skolhem med därtill eventuellt anslutet upptagningseller

arbetshem. Om skolhem ej finnes, gäller vad nu sagts externatskola,

där sådan finnes.

Av det anförda framgår, att centralanstalterna närmast är avsedda för

yngre bildbara sinnesslöa, vilka från skolålderns inträde kan tvångsvis

kvarhållas där. För övriga kategorier sinnesslöa finnes ej någon lagstiftning

motsvarande 1944 års lag. Som inledningsvis nämnts gäller sinnessjuklagen

för några statliga anstalter, avsedda för svårskötta, asociala och

psykopatiska sinnesslöa. Därjämte finns många kommunala och enskilda

anstalter, mestadels arbetshem för äldre bildbara och vårdhem för obildbara,

vilka drivas med statsbidrag och på grund därav är underkastade

vissa bestämmelser i statsbidragskungörelser, främst bestämmelser av organisatorisk

art.

Vården av de vuxna bildbara och de obildbara är sålunda icke kostnadsfri

utan där utgår vårdavgifter, fastställda av medicinalstyrelsen. Vid de

enskilda anstalterna växlade dessa avgifter 1951 för vårdhemmen mellan

1 800 och 2 600 kronor och för arbetshemmen mellan 1 500 och 2 200

kronor. 1952 har höjning skett beträffande omkr. 1ja av vårdhemmen med

100—300 kronor, medan arbetshemsavgifterna höjts med 400—800 kronor.

I den mån vårdavgiften icke täcks av barnbidrag eller folkpension svarar

i sista hand patienten eller den, som ansvarar för honom, för avgiften.

I fattigvårdsfall betalar fattigvårdssamhället (kommunen) avgiften men

får enligt 40 § fattigvårdslagen och 63 § barnavårdslagen ersättning av

vederbörande landsting för vad det utgivit. Enligt en särskild lag av 1919

om lindring i mindre bemedlades kostnader för vård av sinnesslöa m. fl.

kan även andra mindre bemedlade iin sådana, som kan erhålla fattigvård,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

få ersättning för dessa kostnader av kommunen, som i sin tur får gott

görelse av landstinget.

Platsbehovet inom sinnesslövården.

Någon självständig inventering av antalet sinnesslöa i landet och någon

undersökning i vilken mån dessa kan anses behöva vård på anstalt har ej

gjorts av vare sig 1946 eller 1951 års sinnesslövårdsutredning. Av olika

skäl ställer det sig ytterst svårt att göra en sådan total inventering med

anspråk på någon större grad av tillförlitlighet. I det betänkande, som avgivits

av förstnämnda utredning, refereras dock några undersökningar som

i vissa län gjorts av folkskolebarnens intelligens och antalet sinnesslöa

bland dem. Utredningen framhåller, att dessa undersökningar, sett ur hela

landets synpunkt, endast hade karaktären av stickprov. Lokala differenser

kunde naturligtvis förekomma. Resultaten torde dock kunna anses vara

tillämpliga även för övriga delar av landet.

Med ledning av de nämnda undersökningarna har utredningen upprättat

följande tablå över antalet i hela landet befintliga sinnesslöa i behov avplats

på internat.

Ålder

Bildbara

Obildbara

Summa

0—6 år

1 200

1 200

7—15 »

8 500

1 700

10 200

17—30 »

2 500

2 300

4 800

31—40 »

1 100

1 500

2 600

41— »

1 700

3 300

5 000

Summa

13 800

10 000

23 800

Utredningen framhåller att, om uppgifterna i tablån jämfördes med

platstillgången, närmare 12 000 platser, och beräkningarna kunde anses

tillförlitliga, så skulle nya anstaltsplatser erfordras för cirka 7 000 bildbara

och 4 000 obildbara sinnesslöa. De anförda siffrorna måste emellertid bedömas

med största försiktighet. De hade tillkommit genom en grov uppskattning

av platsbehovet. Utredningen fortsätter.

Resultaten av dessa beräkningar synas enligt de sakkunnigas mening

icke vara ägnade att nu läggas till grund för en uppskattning av platsbehovet

inom den slutna sinnesslövården. Begränsar man sig till det direkt

registrerade klientelet kan man emellertid konstatera en brist på omkring

4 000 platser, som i första hand bör fyllas. Denna siffra inrymmer 731

anmälda till anstalter för bildbara sinnesslöa, 1 014 anmälda till anstalter

för obildbara sinnesslöa, 1 597 intagna i och anmälda till anstalter för

sinnessjuka samt 688 på ålderdomshem intagna sinnesslöa. En ökning av

platstillgången med 4 000 platser medger däremot icke någon avveckling

av den enskilda sinnesslövården.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Allmänna synpunkter på en reform av sinnesslövården.

I propositionen anför departementschefen:

»Sinnesslöhet är ett av de vanligaste av de abnormtillstånd, som

måste föranleda anstaltsvård för den som drabbats därav. Med sinnesslöhet

förstår man i allmänhet en mer eller mindre djupgående, ofta

medfödd rubbning på förståndslivets område, som gör att vederbörande

icke kan tillgodogöra sig den vanliga skolundervisningen utan behöver

särskild undervisning eller vård. Man brukar skilja på bildbara sinnesslöa,

som är mottagliga för den undervisning, som meddelas i den särskilda

sinnesslöskolan, och obildbara, som är så efterblivna att de icke

ens kan tillgodogöra sig någon sådan undervisning. F. n. finns i vårt

land på sinnesslöskolor och -anstalter och på sinnessjukhusen omkring

12 000 sinnesslöa, av vilka närmare hälften torde kunna rubriceras som

obildbara. Härtill kommer åtskilliga vårdbehövande som i brist på anstaltsplatser

vårdas i hemmen eller på ålderdomshem eller andra anstalter, som

icke är avsedda för sinnesslöa. Det är alltså ett stort vårdbehov det här

rör sig om. Det är också ett viktigt utbildningsproblem med hänsyn till

betydelsen av att de sinnesslöa i största möjliga utsträckning bibringas

förmåga att bidraga till sin försörjning och sköta sig själva under fria

förhållanden.

I motsats till vad som gäller för sinnessjukvårdens del är emellertid

ansvaret för sinnesslövården och dess anstaltsorganisation endast ofullständigt

klarlagt och fastslaget i lag eller författning. Undantag gäller för

de bildbara sinnesslöa barnen och ungdomarna i åldern 7—21 år. Enligt

lagen den 30 juni 1944 om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa

har nämligen landstingen och städerna utanför landsting ansvaret för att

dessa sinnesslöa får den kostnadsfria undervisning och vård, som är föreskriven

i lagen. Bestämmelsen om landstingens och nämnda städers huvudmannaskap

för denna del av sinnesslövården har dock i motsats till lagen

1 övrigt ännu icke trätt i kraft. Vården av övriga sinnesslöa är överhuvudtaget

icke reglerad i lag, bortsett från att sinnessjuklagen enligt uttrycklig

bestämmelse är tillämplig även på sinnesslöa. Sistnämnda förhållande innebär

dock icke att huvudmannaskapet för vården av vissa sinnesslöa är

fastslaget men utgör grunden till att asociala och svårskötta sinnesslöa

omhändertagits på statliga sinnessjukhus.

Trots avsaknaden av lagliga skyldigheter i dessa hänseenden har landstingen

och städerna utanför landsting — i fortsättningen innefattas under

landsting även dessa städer, där ej annat framgår av sammanhanget —

tagit på sig eu stor del av sinnesslövården. I första hand gäller detta givetvis

den undervisning och vård som avses i 1944 års lag. Över 90 % av de vid

årsskiftet 1951/52 tillgängliga 2813 skolplatserna och flertalet platser på

arbetshem fanns på kommunala anstalter eller externat. Men också för de

2 -llihang till riksdagens protokoll IU~>''i. U samt. 2 avd. Nr 27.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

vuxna bildbara och de obildbara har landstingen gjort betydande insatser,

även om alltjämt de enskilda vårdhemmen är fler och har större sammanlagt

platsantal än landstingens motsvarande anstalter (2 366 respektive

2 190). Tillhopa fanns inom den egentliga sinnesslövården vid nämnda

tidpunkt 50 kommunala och 74 enskilda anstalter, vartill kommer 20 skolexternat

i större och medelstora städer. Till driften av dessa skolor och

anstalter lämnar dock staten betydande bidrag; med utgångspunkt från

en genomsnittlig årskostnad av 4 000 kronor per vårdplats kan statsbidragen

uppskattas till mellan 25 och 30 procent av den totala kostnaden.

Dessutom vårdas som nämnts åtskilliga sinnesslöa — mer än 2 000 — på

sinnessjukhus och andra statsanstalter.

Även om det sålunda genom det allmännas och enskildas insatser byggts

upp ett ganska stort anstaltsbestånd för undervisning och vård av de sinnesslöa,

måste, som jag inledningsvis framhållit, sinnesslövården betecknas

som en eftersatt vårdgren. Flera av de stora landstingsanstalterna har tillkommit

före första världskriget och får trots ombyggnader anses otidsenliga;

endast i ett par län finns helt moderna skolhem för sinnesslöundervisningen.

Ofta har skolhem och anstalter för obildbara inrättats i nära

anslutning till varandra, vilket ur olika synpunkter varit mindre lyckligt.

Vad angår de enskilda anstalterna, så har där visserligen på många håll

uträttats ett värdefullt ideellt arbete, men det har också funnits och finns

arbets- och vårdhem med olämpliga, dåligt underhållna lokaler och en icke

acceptabel vårdstandard. Dessa ofta små anstalter kan dessutom icke ha

resurser för den sakkunniga diagnos och behandling, som även detta klientel

behöver. Externatskolor har först på senare år kommit till stånd i någon

större utsträckning och finns ännu icke på långt när i alla de tätorter,

där en sådan undervisning kan ordnas.

Även antalet anstaltsplatser får anses vara otillräckligt i varje fall för

vårdklientelet. Visserligen har antalet för intagning på sinnesslöanstalterna

anmälda gått ned de senaste åren och överbeläggning förekommer endast

i undantagsfall på de kommunala och enskilda anstalterna. Men väntelistorna

till vårdhemmen upptog ännu vid årsskiftet 1951/52 865 anmälda

mot 400 vid skol- och arbetshemmen och det måste antagas, att åtskilliga

efterblivna — både skolbarn och vårdpatienter — av olika orsaker icke

anmäls för intagning, så att det verkliga platsbehovet är större. 1946 års

utredning har — visserligen på mycket osäkra grunder — räknat fram ett

behov av ytterligare 11 000 anstaltsplatser, men konstaterar för egen del

att en brist på 4 000 platser i första hand bör fyllas. I det senare antalet

ingår då även de ytterligare platser, som erfordras för den vård av asociala

och svårskötta sinnesslöa, som f. n. omhänderhas av staten. Vidare ingår

på ålderdomshem intagna sinnesslöa — enligt en äldre beräkning närmare

700 — vilka icke bör vårdas på dessa för normala och friska åldringar avsedda

hem.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27. 19

Orsakerna till att sinnesslövården sålunda blivit eftersatt har redan delvis

antytts. Ovissheten i frågan om var huvudmannaskapet och ansvaret på

olika plan skall ligga samt beträffande statsmakternas inställning till organisationens

utformning har säkerligen bidragit till att icke den erforderliga

upprustningen och utbyggnaden skett. Byggnadsregleringen har verkat

i samma riktning. Att vården av de vuxna bildbara och de obildbara icke

varit reglerad i lag i likhet med sinnesslövården i övrigt har varit olyckligt

även ur andra synpunkter. Här skall endast nämnas den orättvisa som

ligger i att de bildbara barnen åtnjuter kostnadsfri vård medan de föräldrar,

som fått ett sämre lottat, obildbart sinnesslött barn, stundom får

betala dryga avgifter för barnets vård.

Statsmakterna har också sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad

på dessa missförhållanden men någon genomgripande reform har såsom

förut anmärkts icke kommit till stånd. Det förslag till sinnesslölag, som

1943 lades fram av särskilda sakkunniga, ledde sålunda icke till annat

resultat än 1944 års begränsade lagstiftning och ett motsvarande förslag

av 1946 års sinnesslövårdsutredning har ej i någon del förverkligats;

förslaget ligger dock till grund för det nu föreliggande lagförslaget av 1951

års sinnesslövårdsutredning. I stället har de olika utredningarna ökat

ovissheten hos de kommunala och enskilda huvudmännen, vilket åtminstone

på vissa punkter ytterligare försämrat situationen. Samtidigt har vissa

andra missförhållanden inom sinnesslövården än de förut antydda uppdagats.

Det har bl. a. visat sig att garantierna för att ingen utan fog intages

eller kvarhålles på sinnesslöanstalt är otillräckliga, överhuvud taget synes

sinnesslövården befinna sig i ett krisläge och det är enligt min bestämda

mening nödvändigt att statsmakterna nu försöker att komma till rätta med

dess brister.

Om målsättningen för de överväganden, som härvid måste ske, torde icke

råda några meningsskiljaktigheter. Ur humanitär synpunkt är det självklart

att alla sinnesslöa bör få en så god och sakkunnig vård som möjligt.

Vidare måste de som är tillgängliga härför få en för dem lämpad undervisning

och utbildning, så att de, där så kan ske, utvecklas och fostras

till arbetsdugliga medborgare med förmåga att reda sig själva. Det sistnämnda

är givetvis även ett samhällsekonomiskt intresse. Anstaltsvård bör

emellertid icke tillgripas annat än i de fall, då icke någon annan vårdform

kan komma ifråga. Man måste emellertid vara på det klara med, att anstaltsvården

tyvärr måste avse flertalet obildbara och många av de bildbara

barnen. Garantier måste emellertid finnas för att anstaltsvården hålles

inom dessa gränser och att inga barn eller vuxna i onödan intages eller

kvarhålles på anstall. I anslutning härtill är en differentierad öppen vård

under offentlig tillsyn av stor betydelse.

En reform med den räckvidd som här avses kan icke genomföras utan

det allmännas medverkan. Av det anförda torde ha framgått, att eu primär

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

förutsättning för att bristerna inom sinnesslövården i görligaste män skall

kunna undanröjas är att den mera fullständigt än f. n. regleras i lag och

att statsmakterna genom lagstiftning tar ställning till hur denna vårdgren

skall ordnas. Särskilt är det angeläget att huvudmannaskapet fastslås i

sådan ordning. Men lagstiftningen bör även upptaga vissa bestämmelser om

organisationen av den slutna och öppna vården samt genom regler om sakkunnig

prövning, innan anstaltsvård medges, och om tillsyn av denna vård

skapa största möjliga säkerhet för att de nyss antydda önskemålen i dessa

avseenden tillgodoses.

Vad härefter beträffar frågan om fördelningen av kostnaderna för sinnesslövården

mellan staten och kommunerna vill jag framhålla att något

annat förslag än det av 1946 års sinnesslövårdsutredning framlagda icke

föreligger. Detta övervägs emellertid för närvarande av 1951 års utredning,

vars första betänkande icke innefattar något förslag ifråga om statsbidragen.

Sedan utredningen slutförts kominer förslag till statsbidragsbestämmelser

att upprättas inom inrikesdepartementet. Det torde böra föreläggas

riksdagen till prövning samtidigt med lagstiftningsfrågan.

Innan lagstiftningens huvudpunkter och detaljbestämmelser behandlas,

torde jag redan i detta sammanhang få beröra några principiella spörsmål

om lagens allmänna utformning. Förut har härutinnan antytts att lagstiftningen

endast synes böra avse den sinnesslövård, som skall ligga under

kommunalt eller enskilt huvudmannaskap. Att såsom socialstyrelsen ifrågasatt

överföra även sinnessjuklagens regler om sinnesslövård till en sådan

lag kan nämligen knappast komma i fråga. Det skulle förutsätta en komplicerad

utbyggnad av sinnesslölagstiftningen med bl. a. bestämmelser om

kvarhållanderätt beträffande straffriförklarade och likställda och vidare

föra med sig den olägenheten att två olika lagar skulle ligga till grund för

sinnessjukhusens verksamhet. I stort sett råder också enighet mellan de

utredningar, myndigheter och organisationer, som uttalat sig i denna sak,

om denna begränsning av särlagstiftningens omfattning. Däremot är meningarna

mera delade i frågan huruvida inom denna ram lagstiftningen

bör vara enhetlig eller om särskilda lagar bör gälla för å ena sidan de

bildbara och å andra sidan de obildbara (vårdfallen). Sedan 1951 års sinnesslövårdsutredning

i likhet med de tidigare utredningarna på området

stannat för förstnämnda linje, har man dock i allmänhet accepterat denna.

Det främsta skälet härför är uppenbarligen, som 1951 års utredning påpekat,

att det för alla, som bör falla under lagstiftningen, är en och samma

grund härför, nämligen deras efterblivenhet. Det är endast en skillnad i

graden av förståndsutveckling, som gör att vissa betecknas soin »bildbara»

och andra som »obildbara». Enhetliga principer och metoder gäller för

prövningen av deras intelligens samt för vården och behandlingen. Gränsfallen

och därmed de fall, som enkelt och smidigt bör kunna föras över

från den ena gruppen till den andra, måste bli talrika. Visserligen är säker
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande, nr 27.

21

ligen gränsfallen mellan de »bildbara» och dem, som kan tillgodogöra

sig undervisning i hjälpklass, ännu flera, men skiljelinjen är här mera

avgörande. Den går mellan dem, som behöver särskild undervisning ofta

i internat även i en ålder, då den vanliga skolplikten ej gäller, och vilkas

omhändertagande därför kräver lagstiftning, samt skolbarnen i allmänhet,

som faller under den allmänna folkskolestadgan. Enbart bestämmelser i

anslutning till denna stadga är därför icke tillfyllest. Betydelsen av den

formella frågan, om de sinnesslöas förhållanden bör behandlas i en eller

i två lagar, torde för övrigt icke få överdrivas. Det väsentliga synes vara

att de olika kategorierna sinnesslöa i görligaste mån icke sammanföres i

gemensamma anstalter. En sådan ordning kan vara inhuman, däremot

knappast en enhetlig reglering i en lag. Jag kan därför ansluta mig till

de olika utredningarna på denna punkt och förordar att i en och samma

lag sammanföres alla de bestämmelser om sinnesslövård i kommunalt eller

enskilt huvudmannaskap, som bör lagfästas.»

Lagstiftningens omfattning och huvuddrag.

I den allmänna motiveringen för lagförslaget anför departementschefen:

»Då jag i föregående avsnitt förordade, att i en lag sammanfördes alla de

bestämmelser om sinnesslövård i kommunalt eller enskilt huvudmannaskap,

som bör lagfästas, utgick jag ifrån det hittills bl. a. i 1944 års lagstiftning

använda sinneslöbegreppet utan att närmare beröra dess innebörd

och därmed frågan om lagens tillämpningsområde. Samma

ståndpunkt intog också 1946 års sinnesslövårdsutredning. Sedan denna linje

från olika håll kritiserats i remissyttrandena, har 1951 års utredning omprövat

frågan och föreslagit att »sinnesslö» slopas som beteckning i lagen

för de psykiskt defekta personer, som bör falla under densamma, och ersättes

med beteckningen »psykiskt efterbliven». I överensstämmelse härmed

skulle i stället för sinnesslöhet användas termen »allmän psykisk efterblivenhet».

Den närmare preciseringen av vad utredningen avser härmed har

lämnats i motiven. Då en sådan benämning även kommer att innefatta personer,

som icke bör omhändertagas för undervisning och vård enligt lagen,

har utredningen måst komplettera densamma genom att i lagen ange vissa

särskilda förutsättningar, som dessutom måste vara uppfyllda för att lagen

skall vara tillämplig.

Jag kan oreserverat ansluta mig till utredningens mening såtillvida att

beteckningen sinnesslö icke längre bör användas i fråga om de »bildbara».

Det är tydligt, att denna sedan gammalt i lagstiftningen nyttjade benämning

icke är användbar för skolbarn bland klientelet. Dessa skiljer sig från andra

skolbarn genom alt de ej kan följa folkskolans undervisning men de går dock

i skola och kan sedan i många fall hjälpligt klara sig själva i livet. Det har

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

beräknats att närmare 50 % av skolfallen blir helt eller delvis självförsörjande.

Att kalla sådana barn sinnesslöa kan icke vara riktigt och försvårar

säkerligen den önskvärda sociala anpassningen. På denna punkt råder också

enighet bland remissorganen. Däremot har i ett par yttranden ifrågasatts att

behålla sinnesslöbeteckningen för vårdfallen, d. v. s. de »obildbara», och ersätta

det med en mera neutral beteckning beträffande de »bildbara». En

sådan ordning torde emellertid icke vara möjlig framför allt på det av utredningen

åberopade skälet att beteckningen sinnesslö då skulle få en väsentligt

annan innebörd i den lagstiftning, som just behandlar dessa personers

förhållanden, än i civil- och kriminallagstiftningen t. ex. i giftermålsbalken,

löräldrabalken och strafflagen. Att å andra sidan ändra terminologin

i dessa författningar torde icke låta sig göra utan en omfattande utredning,

som skulle fördröja avgörandet för sinnesslövårdens egen del. —• Med hänsyn

till den eftermognad, som kan ske i fråga om vissa som »obildbara»

betraktade sinnesslöa och som stundom kan göra dem väl mottagliga för

undervisning, vore det vidare i varje fall för barnens del olyckligt att ge de

»obildbara» en beteckning, vilken i så hög grad som »sinnesslö» stämplar

dem för framtiden. De kanske efter några år icke alls skall betraktas som

»sinnesslöa» i denna mening. Jag tillstyrker därför utredningens förslag, att

sinnesslöbeteckningen helt slopas i den lagstiftning, varom nu är fråga.

Att finna en lämplig sammanfattande beteckning för både skol- och vårdfallen

inom »sinnesslövården» är emellertid svårt. Varken den senaste utredningens

förslag »(allmänt) psykiskt efterbliven» eller någon av de vid

remissbehandlingen framkomna synes mig helt tillfredsställande. Efter

övervägande av skälen för och emot de olika förslagen har jag dock stannat

för utredningens linje, som rent språkligt synes mig bäst täcka vad man

avser utan att därför ha en mera uttalad diskrediterande karaktär. Även

ifråga om innebörden av uttrycket »allmän psykisk efterblivenhet», som

får betydelse för avgränsningen av dem som bör falla under lagen, kan jag

ansluta mig till utredningen, då denna fastslår att härunder endast faller

den, som på grund av brister i det centrala nervsystemet hämmats i sina

intellektuella helhetsfunktioner. Detta innebär visserligen, att lagen icke

blir tillämplig på de icke sällsynta fall, där utvecklingshämningen beror på

t. ex. miljö eller uppväxtförhållanden eller på kroppsliga sjukdomar, som ej

berör det centrala nervsystemet, eller där hämningen endast är partiell, något

som också kritiserats i en del remissyttranden. Men en sådan gränsdragning

torde vara nödvändig, om icke en ganska obestämd och till sin

storlek oberäknelig krets av personer skall träffas av lagens skolpliktsbestämmelser

och få förmånen av fri undervisning och vård. Att under lagen

föra in alla barn, som av någon anledning icke kan följa undervisningen i

den vanliga skolan eller hjälpskolan, kan icke komma i fråga. Ingenting

synes f. ö. böra hindra att utvecklingshämmade barn, beträffande vilka

det är tveksamt om de lida av »allmän psykisk efterblivenhet», för observa
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

tion tas in i den för sådana barn avsedda särskolan och även med vårdnadshavare^

samtycke stannar där åtminstone tills deras fall är fullt klarlagda.

Med den gjorda bestämningen av »allmän psykisk efterblivenhet» faller

därunder även barn med en lägre grad av utvecklingshämning, som icke behöver

särskild undervisning eller vård, närmast de s. k. debila. En ytterligare

avgränsning måste alltså ske för att bestämma lagens tillämpningsområde.

I fråga om barn i skolåldern synes härvid i enlighet med utredningens

utan erinran lämnade förslag de i 1944 års lag fastslagna grunderna

alltjämt böra gälla. Detta innebär alltså att under lagen bör falla barn i skolåldern,

som på grund av allmän psykisk efterblivenhet icke kan tillgodogöra

sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning. Att inom

denna grupp i lagen skilja på »bildbara» och »obildbara» synes icke påkallat.

I den särskilda skolan för dessa barn, vilken efter sinnesslönamnets avskaffande

bör benämnas särskola i stället för sinnesslöskola, kommer självfallet

att gå alla sådana efterblivna barn, som kan tillgodogöra sig undervisningen

där, medan övriga i den mån anstaltsvård är nödvändig får vårdas

på vårdhem. Någon uppdelning i »bildbara» och »obildbara» bör emellertid

icke heller förekomma i fråga om vuxna efterblivna. Detta skulle nämligen

innebära, att förmågan att tillgodogöra sig undervisning, i allmänhet fastslagen

genom intelligensprövningar, blev avgörande även efter skolpliktens

slut. Såsom uttalats redan i direktiven för 1951 års sinnesslövårdsutredning

bör avgränsningen av de vuxna, som skall falla under lagen, i stället ske

efter vederbörandes förmåga att reda sig på egen hand i livet. Endast om

oförmåga härutinnan föreligger, finns ju något behov av ingripande från

samhällets sida. Utredningen har i enlighet härmed föreslagit att under lagen

skall falla vuxna, som på grund av allmän psykisk efterblivenhet är ur

stånd att taga vård om sig själva, och jag kan ansluta mig till detta förslag.

Jag övergår härefter till frågan om huvudmannaskapet för undervisningen

och vården av de psykiskt efterblivna,

som enligt vad nu sagts bör falla under lagen. I denna del har 1951 års utredning

icke gjort några mera ingående överväganden. I dess direktiv uttalade

nämligen min företrädare, att frågan om huvudmannaskapet torde

kunna lösas enligt de riktlinjer, som föreslagits av 1946 års sakkunniga,

d. v. s. genom att lägga ansvaret för all sinnesslövård — utom vården av

asociala och svårskötta — på landstingen. Redan härigenom skedde alltså

ett visst ställningstagande i frågan och avvisades den remisskritik, som bl. a.

från landstingsförbundets sida riktats mot sistnämnda förslag med yrkande

att staten borde åtaga sig huvudmannaskapet för all sinnesslövård. Enligt

min mening vore det också föga lämpligt, om staten nu skulle taga på sig en

uppgift, som statsmakterna redan 1944 beslutat skulle till en väsentlig del

åvila landstingen och beträffande vilken dessa även i övrigt gjort betydande

insatser. Som jag tidigare framhållit finns ju över 90 procent av skolplat
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

serna och närmare 50 procent av vårdplatserna för de här avsedda efterblivna

på landstingens anstalter. Skulle staten övertaga dessa, måste detta

innebära en centralisering och kanske även en byråkratisering av en vårdgren,

där just en lokal anknytning och lokala initiativ bör ha ett särskilt

värde. Av olika skäl torde man vidare knappast kunna räkna med att den

nödvändiga upprustningen av sinnesslövården skulle ske lika snabbt i statens

som i landstingens regi. Landstingen har ju sina viktigaste uppgifter på

sjukvårdens och andra sinnesslövården i viss mån närstående vårdområden.

Fördelad på de olika landstingen torde denna reform kunna genomföras i

snabbare takt och med en bättre lokal anpassning än om statsmakterna

centralt skulle ta på sig denna uppgift. I den mån som kraven på ett statligt

huvudmannaskap för vårdfallen bygger på uppfattningen att endast staten

kan driva de stora anstalter med vidsträckta upptagningsområden, som man

menar bör finnas för deras vård, kan dessa krav visserligen synas ha ett

visst berättigande. Men det är å ena sidan icke givet att anstalterna lämpligen

bör göras så stora, och å andra sidan tänkbart med ett samarbete

mellan flera landsting för anläggande och drift av dessa vårdhem. I princip

har man icke heller vid remissbehandlingen av den senaste utredningens

betänkande haft något att erinra mot att landstingens huvudmannaskap

fastslås i lag. De erinringar som gjorts har kommit från landstingskommunalt

håll och mera hänfört sig till kostnadsfördelningen mellan stat

och landsting vid ett kommunalt huvudmannaskap än till principfrågan.

Även för min del vill jag därför tillstyrka förslaget. Jag förordar alltså

att landstingen genom ett uttryckligt stadgande ålägges att svara för att

de efterblivna, som skall falla under lagen, får undervisning och vård

enligt vad där stadgas. Undantag bör dock göras för den sinnesslövård,

som redan ligger i statens händer, d. v. s. vården av vissa asociala och

svårskötta efterblivna. Frågan om den närmare avgränsningen av denna

grupp torde få behandlas i specialmotiveringen.

Med detta ställningstagande är emellertid, såsom 1951 års utredning

understrukit, icke fastslaget vare sig att landstingen ensamma skall svara

för kostnaderna eller att de själva skall driva alla de skolor och anstalter för

efterblivna, som måste finnas.---

Jag framhöll nyss, att det förhållandet att landstingen ålägges huvudmannaskapet

för ifrågavarande vårdområde icke innebär att de själva skall

driva de skolor och anstalter, som kan behövas. Med hänsyn till den omfattande

enskilda verksamhet, som bedrives på detta område, vore en sådan

ordning knappast tänkbar; i varje fall skulle den icke kunna genomföras

under de närmaste åren utan mycket betydande ekonomiska insatser från

det allmännas sida. Även ur andra synpunkter torde det emellertid vara

olämpligt att avveckla samtliga enskilda anstalter. Visserligen är, som förut

antytts, dessa anstalter ibland icke i godtagbart skick, där upprätthålles icke

alltid en tillfredsställande vårdstandard och det kan dessutom synas vara

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

mindre lämpligt att privata ekonomiska intressen är berörda på ett sjukvården

så närstående vårdområde som detta. Men det sagda gäller icke generellt.

I fråga om vissa grupper efterblivna torde de enskilda anstalterna

ge tillfälle till en mera differentierad personlig vård än landstingens arbetsoch

vårdhem. Jag vill här särskilt peka på de anstalter, som drivs av sammanslutningar

av i verksamheten ideellt intresserade personer. I viss motsättning

till 1946 års utredning anser jag därför att de enskilda anstalter,

som kan godtagas, bör bibehållas inom den av det allmänna understödda

sinnesslövården vid sidan av landstingens anstalter.

1951 års sinnesslövårdsutredning har tänkt sig, att anknytningen av de

enskilda anstalterna till denna vård skall ske på det sättet att de inordnas i

särskilda planer, som skulle upprättas av varje landsting (ev. flera landsting

tillsammans) och därefter fastställas av Kungl. Maj :t. Planeringen

skulle innefatta en inventering av antalet undervisnings- och vårdbehövande

efterblivna inom landstingsområdet och mynna ut i en plan, som upptar

kommunala och enskilda anstalter med tillräckligt antal platser för att

täcka det vid inventeringen framräknade behovet. Även organ för den öppna

vården borde upptagas i planerna. Efter mönster av liknande bestämmelser

i barnavårdslagen för barnhemmens del föreslog utredningen vidare, att

landstingen skulle ha ekonomiskt ansvar icke endast för de egna anstalterna

i planen utan även för de anstalter, som tillhörde annan huvudman;

det sistnämnda dock endast i den mån erforderliga medel icke tillhandahölls

på annat sätt.

Dessa förslag synes mig vara uttryck för en riktig tanke, och de torde i

princip böra förverkligas. Landstingen lär knappast kunna fullgöra sina

uppgifter med avseende på sinnesslövården utan en planläggning i enlighet

med vad utredningen förordat. Innan de kan ta ställning till frågan om en

utbyggnad behövs, måste de — så exakt som detta är möjligt — undersöka

hur många undervisnings- och vårdbehövande av olika kategorier som finns

inom området, och i vilken mån detta vårdbehov kan tillgodoses genom befintliga

kommunala eller enskilda anstalter. I remissyttrandena har man i

allmänhet icke heller haft något att erinra mot en sådan planläggning i och

för sig. Däremot har man uttalat farhågor för att en formbunden, centralt

fastställd plan skulle medföra praktiska svårigheter och administrativa

besvär samt hindra en smidig utbyggnad av vårdgrenen. Med hänsyn till de

av socialstyrelsen vitsordade goda erfarenheterna från motsvarande planering

av barnhemsvården torde dock dessa farhågor vara överdrivna. Bestämmelser

om viss planering under statlig kontroll av en vårdgren med

landstingen som huvudmän finns f. ö. även inom andra områden t. ex.

kronikervården utan att det synes ha vållat några olägenheter. För att undvika

allt för stor splittring av efterblivna på olika anstalter och främja

en rationell anordning av vården är det emellertid angeläget att landstingen

samarbetar med varandra då planerna förberedes och att härvid även sam
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

råd sker med tillsynsmyndigheterna och deras inspektörer. Med hänsyn

till betydelsen av en utbyggnad av externatskolorna bör landstingen även

kontakta skolstyrelserna i tätorterna inom området. Jag vill i detta sammanhang

understryka, att nya anstaltsplatser bör upptagas i planerna endast i

den mån det av väntelistor och en inventering av efterblivna på primärkommunala

anstalter sammanställda med beläggningen på de befintliga

platserna tydligt framgår att ett oundgängligt platsbehov föreligger, som

icke kan täckas genom nya externat. Resultaten av de i 1949 års betänkande

refererade undersökningarna av sinnesslöfrekvensen i vissa län torde vara

alltför osäkra för att läggas till grund för en planering och nya liknande

undersökningar bör prövas med största försiktighet.

Självfallet kan icke varje enskild anstalt omedelbart »renodlas» så att den

endast har patienter från ett eller ett par vårdområden — en sådan ordning

skulle föra med sig stora omflyttningar och kanske ibland även vara inhuman

mot de intagna. Landstingen och anstaltsägaren bör i stället söka avtala

om att även patienter från andra landstingsområden än dem, i vars plan

anstalten är upptagen, åtminstone under en övergångstid skall få stanna

kvar. Upptagandet av en enskild anstalt i en plan torde f. ö. alltid förutsätta

ett avtal mellan ägaren och vederbörande landsting. Kan parterna icke

komma överens, får landstinget överväga om det ensamt eller tillsammans

med andra landsting bör förvärva anstalten för att driva den i egen regi.

Stundom kan kanske en överlåtelse till annan lämpligare och mera förhandlingsvillig

huvudman komma i fråga.

Det lär likväl komma att kvarstå några enskilda anstalter, som icke bör

tagas upp i planerna. Byggnaderna kan t. ex. vara så dåliga att en upprustning

för att nå önskad standard icke lönar sig. Det kan även förhålla sig så

att anstalten drivs efter normer, som icke kan godtagas, och ägaren icke

vill göra några förbättringar eller överlåta anstalten. Utredningen hade

tänkt sig att sådana anstalter utanför planerna icke skulle få statsbidrag.

Under nuvarande förhållanden skulle detta i allmänhet innebära att anstalten

omedelbart måste läggas ned och de intagna beredas plats på andra håll,

vilket med nuvarande platsbrist torde vara mycket svårt. Intill dess nybyggnad

hinner ske, bör därför även sådana anstalter kunna inordnas i den erkända

vården och få statsbidrag. Enklast synes detta kunna ske genom att

tillsynsmyndigheten godkänner anstalterna för en kortare eller längre övergångstid.

En annan typ av anstalter, som icke lämpligen synes böra upptagas i

landstingens planer, är sådana med ett speciellt klientel, som mottager elever

eller patienter från hela riket, t. ex. Charlottendals skolhem för efterblivna

barn med svåra talrubbningar. Utredningen har för dessa anstalters

del tänkt sig den ordningen, att platser där skulle upptagas i planerna för

samtliga berörda landsting. Den nyss rekommenderade metoden, att anstalten

lämnas utanför landstingsplanerna men i stället godkännes av till
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

synsmyndigheten såsom ett hem för patienter från hela riket, synes emellertid

lämpligare. Ett sådant godkännande bör även kunna få lämnas i

fråga om andra välskötta enskilda anstalter med intagna från ett stort antal

landstingsområden, då en omflyttning och »renodling» i enlighet med vad

tidigare förordats kan väntas medföra stora svårigheter.

Vidtages nu antydda modifikationer i utredningens förslag i denna del

torde de mest vägande invändningarna mot detta falla bort. Jag tillstyrker

därför förslaget med dessa jämkningar. Även i fråga om konsekvenserna för

landstingen av att en anstalt upptages i planen kan jag ansluta mig till utredningen.

I några yttranden från kommunalt håll har man hävdat att landstingen

borde befrias från varje ekonomiskt ansvar för de enskilda anstalterna

och att detta i stället borde läggas på staten. Att landstinget får skyldighet

att gripa in om en i dess plan redovisad anstalt råkar i svårigheter

eller behöver ekonomiskt bistånd för en ombyggnad synes emellertid utgöra

en naturlig följd av dess ansvar för vården av de efterblivna inom landstingsområdet.

Landstingen torde f. ö. ofta ha möjlighet att vid avtalen i

samband med planeringen skaffa sig garantier för att de enskilda anstalterna

skötes rationellt och få den kontroll häröver, som landstinget finner

erforderlig. Det är dock önskvärt att landstingen härvid lämnar de enskilda

anstalterna största möjliga frihet; insnöres de i alltför många föreskrifter

riskerar man att ägaren hellre lägger ned anstalten än underkastar sig

dessa. För de enskilda anstalterna utanför landstingsplanerna, bör landstingen

självfallet icke stå i något ansvar. Behöver en sådan anstalt t. ex. ett

lån för en nödvändig upprustning, torde staten få träda in på samma sätt

som skett i fråga om t. ex. vissa enskilda alkoholist- och epileptikeranstalter.

Vad härefter angår anstaltsorganisationen, så synes lagen

icke böra upptaga annat än de grundläggande bestämmelserna. Landstingen

bör kunna lämnas ganska stor frihet att organisera undervisningen och vården

på det för varje landstingsområde lämpligaste sättet. Frågan om vilka

olika anstaltstyper som skall finnas och det klientel, som de var för sig är

avsedda för, bör dock regleras i lag. Såsom f. n. sker i praktiken bör härvid

skiljas mellan de för undervisning avsedda anstalterna och de anstalter, där

det endast eller huvudsakligen meddelas vård. Den första gruppen bör omfatta

de anstalter, som i 1944 års lag innefattas i benämningen centralanstalt.

I enlighet med 1951 års sinnesslövårdsutrednings förslag, som

härutinnan i stort sett lämnats utan erinran, synes dock vissa jämkningar

böra göras i den nuvarande terminologin. Sålunda bör som gemensamt

namn för alla skolanstalter vare sig de är inrättade i form av internat eller

för externatundervisning införas den redan nyttjade beteckningen »särskola».

Såsom huvudelement i den som internat inrättade särskolan bibehålies

skolhemmen med skola för efterblivna barn i skolåldern. För de

barn, som ej börjat skolan men som på förhand kan antagas vara lämpade

för särskoleundcrvisning och av sina föräldrar eller vårdnadshavare an
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

mäles till sådan undervisning, bör särskilda småbarnshera finnas. Dessa

ei sätter i viss män de nuvarande upptagningsheminen, där barnen enligt

gällande lag kan få stanna ända till tolv års ålder. Upptagningsheminen

tjänstgör alltså även som ett slags observationshem, men på dessa hem torde

f. n. också finnas många klart »obildbara» intagna. I denna del borde upptagningshemmen

enligt 1951 ars utrednings förslag ersättas av observationsavdelningar

för undersökning av barn, som ifrågasättes behöva undervisning

eller vård enligt den nya lagen. Observationsavdelningarna skulle endast

ordnas i anslutning till särskolan. Detta synes också vara en lämplig

anordning, då, som utredningen framhåller, de tveksamma fallen icke bör

sammanföras med de höggradigt efterblivna på vårdhemmen. — Slutligen

torde särskolan böra innefatta en avdelning för fortsatt utbildning av dem,

som avslutat den egentliga skolundervisningen. Denna avdelning motsvarar

i viss mån arbetshcmmen inom de nuvarande centralanstalternas ram.

De olika avdelningarna inom särskolan bör självfallet kunna ordnas som

externat. Fördelarna med externatundervisning är — särskilt ur sociala

och ekonomiska synpunkter — uppenbara. Barnen i externatskola får

stanna i en naturlig hemmiljö, vara tillsammans med »vanliga» barn på

fritiden och över huvud taget redan under skolåren vänja sig vid alla de

speciella svårigheter och faror, som möter den efterblivne i det moderna

samhället. De måste därigenom vara avsevärt bättre rustade än internateleverna,

då de efter skolans slut skall försöka reda sig på egen hand

i livet. Utsikterna för att fortsatt anstaltsvård skall kunna undvikas, bör

vara betydligt större för barn, som fått gå i externat. Externatskolan

kräver dessutom i allmänhet inga större anläggningskostnader och driftkostnaderna

är små i jämförelse med den personalkrävande skolanstalten.

Det är därför angeläget att externatundervisningen bygges ut i så stor utsträckning

som möjligt. På varje ort, där tillräckligt underlag finns för en

externatavdelning, bör landstinget söka få en sådan avdelning till stånd, så

att alla på platsen och i dess närmaste omgivning bosatta barn, vilkas utveckling

och hemförhållanden gör dem lämpade för externatundervisning,

kan erhålla dylik undervisning. Även för utanför tätorterna boende sådana

barn bör möjligheterna att ordna inackordering i enskilt hem i ort med

externatskola undersökas; statsbidrag utgår redan nu försöksvis till kostnaderna

för dylik inackordering. Finns ett skolinternat i orten, bör externatplatser

ordnas där. I enlighet med vad utredningen förordat torde i lagen

böra inskrivas, alt behovet av särskoleplatser skall tillgodoses genom externatskola

eller externatplatser enligt vad nu sagts. Då i större städer alltid

torde finnas underlag för en externatskola, bör emellertid denna bestämmelse

kompletteras med en föreskrift, att i städer av viss storlek externatundervisning

alltid skall vara ordnad i viss utsträckning. Jag föreslår, att

ett sådant åläggande ges för städer med minst 25 000 invånare. Endast fem

sådana städer torde f. n. icke ha särskild externatundervisning.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27. 29

Anstalterna för vård av höggradigt efterblivna (»obildbara») och av

vuxna efterblivna, som genomgått särskola men är ur stånd att taga vård

om sig själva och med dem i förståndsutveckling likställda, bör benämnas

vårdanstalter och i första hand omfatta de anstaltstyper, som f. n. inrättats

för detta klientel, d. v. s. vårdhem och arbetshem. Utredningen har föreslagit

att härutöver skall som en ny anstaltsform finnas ålderdomshem för

efterblivna, som vårdats eller kunnat vårdas på arbetshem men icke längre

är i arbetsför ålder. Detta förslag har i många remissvar hälsats med största

tillfredsställelse men på några håll mött en bestämd gensaga. Socialvårdsförbundet

och läkarförbundet har åberopat sociala och humanitära synpunkter

mot att efterblivna åldringar sammanföres på särskilda anstalter.

I den mån det här rör sig om mera svårartade fall inom denna grupp, som

uppenbarligen behöver anstaltsvård och f. n. är intagna på ålderdomshemmen,

torde det dock icke råda några meningsskiljaktigheter om att de i

stället liksom de klart »obildbara» bör få vård på ett hem inom den nu föreslagna

organisationen. Då det synes vara inhumant att taga in dessa åldringar,

som tidigare kunnat uträtta ett visst arbete på arbetshemmen eller,

under tillsyn, ute i samhället, på ett vårdhem för höggradigt efterblivna

patienter, som hela livet vårdats på anstalt, torde utredningens förslag om

särskilda ålderdomshem fylla ett verkligt behov. Däremot är det enligt

min mening icke lämpligt att mindre efterblivna åldringar endast därför att

de en gång icke kunnat tillgodogöra sig undervisningen eller hjälpundervisningen

i folkskolan skall vid behov av anstaltsvård hänvisas till sådana

ålderdomshem. Med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet får

avgöras, var dessa åldringar lämpligen bör vårdas. Under inga förhållanden

bör det emellertid komma i fråga att taga in en åldring på ett sådant hem

eller hålla kvar honom där mot hans egen eller, om han är omyndig, hans

förmyndares vilja. Då på grund av det anförda behovet av särskilda ålderdomshem

för efterblivna måhända icke är så stort, att det motiverar att

dessa hem upptages som en obligatorisk anstaltsform vid sidan av vårdoch

arbetshemmen, bör detta icke ske. I lagen bör sålunda som ett alternativ

stadgas, att speciella avdelningar för efterblivna, som icke längre är

i arbetsför ålder, må anordnas vid arbetshemmen.

Frågan om hur särskolorna och de olika vårdanstalterna skall förläggas

i förhållande till varandra samt de mera speciella spörsmålen om anstalternas

organisation och utformning bör icke regleras i lagen. Jag har emellertid

intet att erinra mot de synpunkter 1951 års utredning anfört i denna

del. Det torde få överlämnas åt varje landsting att med ledning av dessa

uttalanden pröva och avgöra hithörande spörsmål med hänsyn till förhållandena

inom landstingsområdena.

Beträffande den öppna vården och vad därmed äger samband, så

bär jag förut understrukit betydelsen av en differentierad sådan vård. Både

de kommunala och statliga myndigheter, som svarar för vårdgrenens pbl
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

nering, och den anstaltspersonal samt de läkare, pedagoger och andra, som

har hand om placeringen av de efterblivna, bör beakta de fördelar ur sociala

och ekonomiska synpunkter, som ofta är förknippade med undervisning

och vård utanför anstalt. För de efterblivna skolbarnens del bör som nämnts

externatundervisning ordnas i största möjliga utsträckning, vilket bör

kunna ganska avsevärt minska behovet av internatplatser. I det sammanhanget

får också en utbyggnad av hjälpklasserna betydelse, då härigenom

åtskilliga barn, som f. n. icke kan få undervisning på annat sätt, sannolikt

aldrig skulle behöva placeras i särskola. I fråga om de ungdomar, som gått

igenom externatskola eller varit intagna på skolhem och eventuellt även

kunnat tillgodogöra sig fortsatt utbildning vid särskola men likväl icke

anses kunna taga vård om sig själva, bör öppen vård alltid övervägas i första

hand. Sådan vård torde kunna användas i fråga om ett stort antal efterblivna

inom denna grupp. I princip bör samma sak gälla för de höggradigt

efterblivnas del. Det ligger emellertid i sakens natur, att öppen vård av

dessa efterblivna icke kan användas i tillnärmelsevis samma omfattning

som i fråga om de något mindre efterblivna. Genom inrättande av daghem

för barn och sysselsättningshem för ungdomar och vuxna torde dock åtskilligt

kunna göras för att minska behovet av anstaltsvård även för denna

kategori.---

För att önskemålen om en förbättrad och utökad öppen vård skall kunna

tillgodoses även i praktiken är det angeläget att sakkunnig personal svarar

för omhändertagande och kontinuerlig kontroll av de efterblivna samt att

dessa frågor handhas i en med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet tillfredsställande

ordning. Detta gäller i ännu högre grad ur synpunkten av

att få bästa möjliga garantier mot att obefogade omhändertaganden för

undervisning eller vård icke sker (rättssäkerhetsfrågan). Kravet

på att stärka dessa garantier inom alla områden, där s. k. administrativa

frihetsberövanden äger rum, har länge varit aktuellt. För sinnesslövårdens

de] har emellertid detta tidigare knappast gällt i samma grad som på andra

håll bl. a. därför att f. n. ingen utan medgivande får kvarhållas på centralanstalt

längre än till 21 års ålder och, bortsett från omhändertagande enligt

sinnessjuklagen, någon annan form av tvångsmässigt frihetsberövande icke

förekommer inom denna vårdgren.

I ett par fall har det likväl befunnits, att personer, som ej varit sinnesslöa,

intagits på centralanstalt och vid utredningen av dessa fall har även de

garantier mot sådana misstag som 1944 års lagstiftning erbjuder ansetts

otillräckliga. Behovet av en bättre ordning på denna punkt skulle ytterligare

skärpas, om 1946 och 1951 års sinnesslövårdsutredningars förslag

genomfördes, att även vårdbehövande över 16 år skall kunna tvångsvis intagas

och kvarhållas på vårdanstalt. Jag har emellertid redan framhållit,

att jag icke kan ansluta mig till detta förslag i vad det avser äldre efterblivnas

intagning på de för dem avsedda ålderdomshemmen. Icke heller för

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

arbetshemsklientelet behövs enligt min mening något sådant vårdtvång.

Några olägenheter har såvitt känt icke varit förenade med den nuvarande

fria ordningen och tvångsbestämmelser kan lätt komma att missbrukas i

fråga om dessa arbetsföra patienter och föranleda onödig anstaltsvård. Däremot

har jag intet att erinra mot att de höggradigt efterblivna vuxna patienterna

på vårdhemmen skall få hållas kvar där mot förmyndarens vilja

de torde regelmässigt vara omyndiga och förmyndaren kan i vissa fall ha

ett ekonomiskt intresse av att få hem även patienter i klart behov av anstaltsvård.

Det sagda gäller endast efterblivna över 16 år; för de icke skolpliktiga

barnens del anser jag i likhet med 1951 års utredning och så gott som samtliga

remissinstanser att ett eventuellt omhändertagande mot föräldrarnas

vilja bör ske med stöd av barnavårdslagens bestämmelser om skyddsupp1''ostran.

Alltjämt kvarstår emellertid för vissa kategorier efterblivna behovet av

tillfredsställande garantier mot att anstaltsvård icke tillgripes i onödan eller

i andra fall än där lagen tillåter detta. Som delvis redan antytts måste det

särskilt tillses, att barn, som ej faller under lagen, icke inskrives i särskolan,

att skolpliktiga barn ej hålles kvar på internat längre än nödvändigt och att

vuxna efterblivna icke ens efter medgivande får stanna på anstalt, då de

kan ta vård om sig själva eller i varje fall ej nödvändigt behöver anstaltsvård.

Såsom utredningen framhållit och jag för den öppna vårdens del nyss

antytt, är den primära förutsättningen för en tillfredsställande ordning i

dessa hänseenden, att intagning föregås av noggrann prövning och observation

genom psykiatrisk och för skolfallens del pedagogisk sakkunskap

och att sådan kvalificerad personal också regelbundet prövar om ej utskrivning

eller omplacering kan ske samt över huvud medverkar vid handläggningen

av utskrivningsfrågor. Sådan sakkunskap bör därför finnas tillgänglig

inom varje landstingsområdes organisation för undervisningen och

vården av de efterblivna. Detta förordas också av 1951 års utredning, vars

lagförslag innehåller bestämmelser om dels särskilda anstaltsläkare och en

till varje landstings styrelse (centralstyrelsen) anknuten läkare, dels en

rektor för den närmaste ledningen av landstingets särskolor och den därtill

anknutna öppna vården. Jag kan i princip tillstyrka dessa förslag. Jämväl

till de utredningens uttalanden och förslag om dessa befattningshavares

uppgifter, som refererats i det föregående, kan jag i huvudsak ansluta mig.

Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan hur hithörande bestämmelser

bör närmare utformas och till vissa mera speciella spörsmål.

För de klara fall, där de olika sakkunniga är ense om den åtgärd som

skall vidtagas, och den efterblivne eller, om lian är omyndig, hans förmyndare

eller vårdnadshavare medger denna, torde den nu antydda ordningen

ge tillräckliga garantier mot obefogade omhändertaganden. Del kan icke

ur denna synpunkt vara erforderligt att belasta något mera kvalificerat

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

organ med dessa ärenden. Annorlunda blir förhållandet, om saken kan

anses tveksam på grund av meningsskiljaktigheter mellan de sakkunniga

eller om den intagne eller hans förmyndare motsätter sig åtgärden. I förstnämnda

fall synes frågan behöva prövas av en opartisk sakkunnig instans,

som kan objektivt väga de olika skälen mot varandra; i senare fallet påkallas

en sådan prövning framför allt med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet

och vikten av att avgöranden om frihetsberövanden omfattas av

förtroende från de berörda parternas sida.

På i huvudsak de skäl, som nu angivits, har också 1951 års sinnesslövårdsutredning

föreslagit, att en kvalificerad prövning skall ske av tveksamma

eller kontroversiella in- och utskrivningsfrågor. Utredningen förordar

efter diskussion av olika alternativ, att uppgiften anförtros åt särskilda

nämnder, kallade anstaltsnämnder, som i princip skulle inrättas i

varje landstingsområde. Nämnden skulle ha en jurist som ordförande och

två lekmän som ledamöter, varjämte centralstyrelsens läkare samt rektor

eller föreståndaren för landstingets vårdanstalter skulle ingå i nämnden vid

handläggningen av dessa ärenden. Enligt förslaget skulle anstaltsnämnden

även svara för den lokala tillsynen över särskolor och vårdanstalter. Om

lämpligheten av dessa förslag är meningarna delade bland remissinstanserna.

Man har visserligen ingenting i princip att invända mot att tveksamma

fall underkastas en kvalificerad prövning men åsikterna skär sig i

frågan om vem som skall handha denna. Endast en minoritet följer här

kommittén medan flertalet anser dess förslag innebära en onödig överorganisation.

Såsom torde ha framgått av vad jag nyss anförde, anser jag även för egen

del rättssäkerheten påkalla, att ett särskilt, allsidigt sammansatt organ

prövar de omstridda fallen. Jag delar emellertid utredningens och remissinstansernas

tveksamhet beträffande spörsmålet på vilket organ denna uppgift

skall läggas. När man skall taga ställning till denna fråga bör man

vara uppmärksam på att den får betydligt mindre räckvidd om, såsom jag

nyss förordat, rätten att tvångsvis intaga och kvarhålla efterblivna på särskolor

och vårdanstalter inskränkes till de skolpliktiga och de höggradigt

efterblivna vuxna. Visserligen bör även andra tveksamma fall prövas av ett

kvalificerat organ, men då är det icke så mycket rättsäkerhetskravet som

allmänt sociala och ekonomiska synpunkter som gör sig gällande. Huvuduppgiften

avser särskolan och i fråga om denna de fall, där vederbörande

är eller kan tänkas bli placerad i internat. För externatskolornas del skulle

i och för sig någon kvalificerad prövning icke behövas — elevernas ställning

där skiljer sig i varje fall upp till 14—15 årsåldern icke från vanliga skolbarns

— men det torde vara svårt att formellt skilja externateleverna från

övriga särskolepliktiga.

Det är sålunda ett ganska begränsat område, för vilket på grund av vad

förut sagts en kvalificerad prövning får anses erforderlig. Att under sådana

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

förhållanden inrätta ett särskilt organ härför kan enligt min mening icke

komma i fråga. Det skulle dessutom föregripa den utredning om förbättrat

förfarande vid administrativa frihetsberövanden, som 1952 års riksdag begärt

och som eventuellt kan leda till en mera enhetlig reglering av dessa

åtgärder. I stället torde uppgiften få anförtros antingen åt något redan befintligt

organ eller åt landstingets centralstyrelse, eventuellt förstärkt med

erforderlig sakkunskap. För valet av lämpligt organ får den sammansättning

man vill ge detsamma betydelse. I denna del delar jag utredningens

mening att lekmän bör ingå i detsamma. Medverkan av lekmän för en i

viss mån liknande uppgift nämligen som ledamöter i de lokala utskrivningsnämnderna

vid sinnessjukhusen har visat sig värdefull. Nämnderna har

tillförts allmän social erfarenhet och närvaron av opartiska lekmän har

stärkt förtroendet för avgörandena. Detsamma torde gälla även här. Särskilt

för att tillgodose rättssäkerhetssynpunkten bör — jämväl i likhet med

de lokala utskrivningsnämnderna — dessutom en erfaren jurist, om möjligt

en domare, ingå i det kvalificerade organet.

Jag syftar här endast på lokala organ. Att centralisera prövningen t. ex.

till sinnessjuknämnden, vilket ifrågasatts från läkarhåll, är knappast tänkbart

samtidigt som vissa ärenden om utskrivning från så gott som samtliga

sinnessjukhus överflyttats från denna till lokala nämnder vid sjukhusen.

Olägenheterna av en centraliserad skriftlig handläggning av ärenden av

denna typ torde icke behöva utvecklas. Det vore dessutom ur olika synpunkter

olyckligt att hänföra de skolbarn, som det här framför allt kommer

att röra sig om, till samma nämnd som bl. a. prövar ärenden om utskrivning

av kriminalpatienter. Med hänsyn härtill bör sinnessjuknämnden ej få bli

besvärsinstans i dessa ärenden; förslag härom avvisades f. ö. av riksdagen

1944. Av samma skäl bör det icke heller komma i fråga att anförtro uppgiften

åt sinnessjukhusens lokala utskrivningsnämnder, vilket eljest i och

för sig kunde anses ligga nära till hands.

Även länsstyrelserna har förts fram som lämpliga organ för handläggningen

av dessa ärenden. Med hänsyn till vad förut sagts om organets sammansättning

skulle emellertid en sådan ordning innebära att lekmän och

vissa sakkunniga skulle ingå i länsstyrelsen, något som uppenbarligen icke

hör genomföras för en förhållandevis så begränsad uppgift som denna. Jag

kan därför icke tillstyrka detta förslag.

Den närmast till hands liggande lösningen torde i stället vara den som

förordats i ett stort antal yttranden över det senaste betänkandet i ämnet,

nämligen att anförtro uppgiften åt landstingets styrelse för undervisningen

och vården av de efterblivna (centralstyrelsen). Utredningen har avvisat

tanken härpå med hänvisning till att en sådan ordning knappast skulle ge

tillräckliga garantier för en självständig, objektiv prövning, varvid den

syltar på att styrelsen även skulle handha ledningen och förvaltningen av

anstalterna och primärt besluta i vissa intagningsfrågor. I sistnämnda del

3 -Bilutng till riksdagens protokoll 1 itö ''i. it sand. 2 avd. AV 27.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

kommer jag emellertid icke att följa utredningens förslag och vad konflikten

med styrelsens övriga åligganden angår, så kan olägenheterna härmed

elimineras om nu ifrågavarande uppgifter, såsom bl. a. landstingsförbundet

förordat, lägges på en särskild delegation inom styrelsen.

Genom en sådan ordning behövde någon ny myndighet icke tillskapas,

men organet skulle likväl utan omfattande ingrepp i landstingets bestämmanderätt

kunna ges en för uppgiften lämplig storlek. I övrigt skulle denna

ordning ha de fördelar, som onekligen är förenade med att landstingets egen

styrelse beslutar också i dessa ärenden. Jag vill särskilt peka på den erfarenhet

av olika sociala frågor i allmänhet och sinnesslövårdens i synnerhet,

som bör ha samlats i de nuvarande styrelserna och väl kommer att

överföras till de nya, samt vidare på det ökade intresse för en god anstaltsorganisation

och vårdstandard, som bör följa av att ledamöterna i in- och

utskrivningsärenden får kontakt med de efterblivnas konkreta, personliga

problem.

På anförda skäl vill jag förorda, att dessa ärenden skall handläggas av

en delegation inom landstingets centralstyrelse. I enlighet med vad förut

sagts bör i delegationen ingå — förutom lämpligt antal av centralstyrelsen

inom sig utsedda ledamöter -— en lagfaren person, om möjligt en domare.

Erforderlig medicinsk och pedagogisk sakkunskap torde få tillföras delegationen

i samma ordning som utredningen föreslagit för anstaltsnämndens

del. Frågorna om dessa sakkunnigas ställning, om delegationens storlek och

om vem som bör vara ordförande kommer att behandlas i specialmotiveringen.

Jag övergår härefter till frågan om och i vilken utsträckning undervisningen

och vården av de efterblivna skall vara kostnadsfri

för den enskilde. I denna del har jag redan förut framhållit den orättvisa

som ligger i den nuvarande ordningen, enligt vilken vården av de »bildbara»

barnen är kostnadsfri medan de föräldrar, som har ett »obildbart»

barn med allt vad detta innebär, dessutom måste betala vårdavgifter för

barnet, som f. n. vid de enskilda hemmen uppgår till mellan 1 900 och 3 000

kronor om året. Det råder också så gott som fullständig enighet om att

denna orättvisa nu bör undanröjas, så att icke endast de särskolepliktiga

utan även övriga efterblivna under 21 år får kostnadsfri undervisning och

vård. Jag vill förorda att en uttrycklig bestämmelse härom införes i lagen.

Däremot torde det icke finnas anledning att nu införa fri vård för de

vuxna efterblivna. Behöver dessa vård på sinnessjukhus, måste en viss

vårdavgift erläggas. Härtill kommer att med nuvarande regler om folkpension

åt anstaltsvårdade en ordning med kostnadsfri vård förknippad

med rätt för anstalten att uppbära folkpensionen kan medföra vissa icke

önskvärda konsekvenser. Vårdavgifter bör därför utgå för de vuxna efterblivna

å vårdanstalt på samma sätt som gäller för de sinnesslöa på sinnessjukhus.

En erinran härom bör upptagas i lagen.»

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

35

Den centrala tillsynen.

Departementschefen anför i propositionen:

»Frågan om vilken myndighet som bör svara för den centrala tillsynen

över skolor och anstalter för psykiskt efterblivna har länge varit omtvistad

och är — som framgår av den nyss lämnade redogörelsen för de

olika förslagen på området — alltjämt aktuell. Visserligen har statsmakterna

så sent som föregående år tagit ställning till frågan, i det att

riksdagen då biföll en på tillsynskommitténs förslag grundad proposition

med vissa förslag om den centrala tillsynen. I enlighet med riksdagens

beslut har därefter i administrativ väg bestämts, att varje skola

och anstalt inom ifrågavarande vårdgren skall ha en huvudtillsynsmyndighet

och uppgiften uppdelats mellan skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen.

Jag uttalade emellertid vid framläggandet av nämnda proposition,

att jag i princip delade vissa vid remissbehandlingen framförda synpunkter

om fördelarna av en i möjligaste mån enhetlig organisation inom

sinnesslövården. Anledningen till att jag likväl icke föreslog en koncentration

av ansvaret hos en myndighet var att jag ville avvakta ett ställningstagande

till 1951 års sinnesslövårdsutrednings förslag. Ej heller denna

utredning har emellertid tagit ställning till frågan i vidare mån än att den

avvisar väckta förslag om att anförtro den centrala tillsynen åt socialstyrelsen

eller åt ett särskilt samarbetsorgan. Utredningen vill överlämna åt

Kungl. Maj :t att fördela uppgifterna i fråga om den centrala tillsynen

mellan skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen. I yttrandena framför myndigheter

och organisationer i stort sett samma synpunkter som i den tidigare

diskussionen.

För egen del anser jag fortfarande, att ansvaret för undervisningen och

vården av de psykiskt efterblivna helst bör i så stor utsträckning som möjligt

ligga på en myndighet. Med hänsyn till de förhållanden, tillsynen avser,

synes härvid endast skolöverstyrelsen eller medicinalstyrelsen kunna

komma i fråga; varje annan myndighet skulle behöva förstärkas med

pedagogisk och medicinsk sakkunskap med eu viss utbyggnad av den

centrala organisationen som följd. Sannolikt skulle man för övrigt knappast

kunna undvika att låta vissa områden ligga kvar hos någon av de

nuvarande huvudtillsynsmyndigheterna. Jag syftar särskilt på tillsynen över

externatskolorna, vilken med hänsyn till sambandet med folkskolan och

speciellt dess hjälpklassorganisation rimligen bör förbli hos skolöverstyrelsen.

I sistnämnda förhållande ligger i själva verket även ett skäl mot

att över huvud taget nu binda sig för en huvudtillsynsmyndighet för hela

vårdgrenen. Externatskolorna skall upptagas i landstingens planer och jag

har förut i olika sammanhang understrukit vikten av att denna del av särskolan

förstärkes. Vid planeringen måste inom de olika landstingsområdena

ske en avvägning mellan externat- och internatundervisningens krav

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

och dessa kommer i sin tur att få vägas mot behoven för vårdgrenen i

övrigt. Det är knappast lämpligt att låta detta ske utan medverkan av den

högsta skolmyndigheten. Och att i detta sammanhang lämna medicinalstyrelsen

utanför med dess stora erfarenhet på detta och närstående vårdområden

vore uppenbart orimligt. Jag delar alltså icke socialstyrelsens mening

att det vore högst oändamålsenligt att flera centrala myndigheter

skulle förhandla med landstingen om planerna utan anser en sådan ordning

nödvändig.

Frågan kommer i ett annat läge då den grundläggande planeringen avslutats.

Då har också erfarenhet vunnits av den ännu endast en kort tid

prövade ordningen med en huvudtillsynsmyndighet för varje anstalt. Om

dessa erfarenheter är goda, kan det finnas anledning att frångå den principiella

ståndpunkten, att en myndighet bör centralt svara för hela vårdgrenen.

I varje fall synes de otillräckliga erfarenheterna på denna punkt

utgöra ett skäl för att t. v. lämna frågan öppen.

På i huvudsak dessa skäl vill jag tillstyrka den av 1951 års sinnesslövårdsutredning

förordade lösningen att lämna frågan öppen eller med

andra ord att den sedan ett halvår prövade ordningen kan få gälla tills

vidare. I lagen bör sålunda stadgas, att överinseendet över undervisningen

och vården av de psykiskt efterblivna skall ankomma på skolöverstyrelsen

och medicinalstyrelsen med den fördelning mellan dessa myndigheter av

uppgifter och befogenheter, som Konungen bestämmer. Härvid torde den

nuvarande fördelningen sådan den fastslagits i kungörelsen den 30 juni

1952 (nr 552) t. v. i stort sett böra bibehållas. Då mera genomgripande

ändringar i denna ordning torde kräva en annan personalorganisation,

torde sådana icke kunna genomföras utan riksdagens medverkan.»

Specialmotivering.

Av den i propositionen åberopade specialmotiveringen må här återges

följande.

2 §.

Departementschefen:

»Då i 2 § stadgas att landstingen svarar för att i 1 § första stycket nämnda

barn och vuxna inom landstingsområdet får undervisning och vård enligt

lagen, avses härmed endast att helt allmänt angiva omfattningen av landstingens

ansvar. Att uttryckligen stadga att ansvaret endast avser den som

är mantalsskriven inom området anser jag icke påkallat, särskilt som någon

sådan precisering icke finns i 1944 års lag, som på denna punkt är

likalydande med förslaget. Stadgandet bör icke i och för sig kunna tagas

till intäkt för krav från ett landsting på ett annat att erlägga vårdavgif
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

ter för alla på förstnämnda landstings anstalter intagna, som är mantalsskrivna

inom det senare landstingets område. Hithörande frågor torde

liksom motsvarande inom sjukvården få ordnas genom överenskommelser

mellan landstingen, varvid mantalsskrivningen synes vara en lämplig norm.

Av samma skäl bör staten icke kunna kräva att landstingen omedelbart

tar emot alla på sinnessjukhus intagna efterblivna, som icke faller under

undantagsbestämmelsen i 4 §.»

5 §•

Departementschefen:

»Jag har i det föregående i huvudsak tagit ställning till de frågor rörande

anstaltsorganisationen, som icke bör överlämnas till huvudmännen att

själva bedöma. Bestämmelserna har i departementsförslaget upptagits i

5 §, fördelade på två moment.

1 mom. 1, som avser särskolor, har några delvis förut berörda jämkningar

och tillägg gjorts i den av 1951 års utredning förordade lagtexten

för att ytterligare markera externatundervisningens betydelse samt tillgodose

vissa önskemål i remissyttrandena. Beteckningen särskola bör användas

såsom en lämplig sammanfattande benämning på alla skolor för

de enligt lagen skolpliktiga efterblivna, vare sig skolan anordnats som

externat eller som internat. Vid småbarnshemmen inom särskolan bör finnas

en avdelning för sysselsättning och övning under sakkunnig ledning

av de härför lämpade barnen. Avdelningen synes kunna benämnas förskola.

Inom internatet torde särskolans olika avdelningar i allmänhet komma

alt hållas samlade i en anstalt. Hinder bör emellertid ej möta att ordna

en yrkeshemsavdelning i anslutning till arbetshem för praktisk utbildning

av sådana elever, som bäst passar för t. ex. jordbruksarbete eller

enklare tempoarbete. — Observationsplatser bör även kunna ordnas vid

externat. Härigenom torde ett förslag om observationsavdelningar i anslutning

till hjälpskolan kunna i viss mån tillgodoses, då externatklasser

och hjälpklasser kan förläggas till samma lokaler.

Även andra momentet har jämkats på några punkter i enlighet med yrkanden

i remissyttrandena. Självfallet är det, som där jämväl påpekats,

värdefullt att externa arbets- och sysselsättningsplatser anordnas även för

de vuxna efterblivna. Någon bestämmelse härom synes dock icke böra upptagas

i lagen. Huvudmännen torde likväl komma att vidtaga alla anordningar,

som kan minska behovet av anstaltsvård.»

0 §.

Departementschefen:

»I likhet med 1946 och 1951 års sinnesslövårdsutredningar anser jag, att

inom varje landstingsområde bör finnas en av landstinget utsedd styrelse

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

för undervisning och vård av psykiskt efterblivna. För att skilja denna

styrelse från de lokala styrelser, som kan finnas t. ex. för enskilda anstalter

och kanske även i något fall för en landstingsanstalt, bör den benämnas

centralstyrelse. Dess första uppgift bör vara att planlägga och samordna

den anstaltsvård och öppna vård, som enligt lagen åvilar landstinget,

samt leda de för sådant ändamål av landstinget drivna skolorna, anstalterna

och organen för den öppna vården. Häri innefattas självfallet även

en allmän tillsyn över förhållandena och den sociala omvårdnaden på anstalterna.

Att såsom ifrågasatts koppla in länsstyrelserna eller någon annan

lokal myndighet för denna tillsyn skulle enligt min mening innebära en

överorganisation. Visserligen har de kommunala barnavårdsnämnderna och

länsstyrelserna liknande uppgifter i fråga om landstingens barnavårdsanstalter,

men där rör det sig dock om en verksamhet, som står i ett mera

intimt samband med dessa myndigheters övriga uppgifter i fråga om barnavården.

Spörsmålet torde dock få övervägas ånyo då barnavårdskommitténs

förslag föreligger.

Centralstyrelsen bör även ha tillsyn över vissa enskilda anstalter. I allmänhet

bör detta gälla anstalter, som finns upptagna i landstingets plan.

Med hänsyn till landstingets subsidiära ekonomiska ansvar för dessa anstalter

kommer centralstyrelsen sannolikt, oavsett någon föreskrift om

tillsyn, att få mycket att göra med anstalternas förhållanden. Det finnes

då ingen anledning att, som bl. a. tillsynskoinmittén och 1951 års sinnesslövårdsutredning

tänkt sig, anförtro denna tillsyn åt särskilda nämnder.

Närmare bestämmelser om densamma torde få meddelas i administrativ

väg.

Några bestämmelser om centralstyrelsens sammansättning bör icke upptagas

i lagen. Det torde med förtroende kunna överlämnas åt huvudmännen

att utse lämpliga män och kvinnor för de svåra och grannlaga uppgifter,

som åvilar dessa styrelser. I och för sig bör hinder icke möta att landstingens

förvaltningsutskott görs till centralstyrelse. Med hänsyn till den

arbetsbörda, styrelsen och särskilt de ledamöter, som ingår i dess delegation

för handläggning av utskrivningsfrågor, sannolikt kommer att få,

torde det dock vara olämpligt att lägga uppgifterna på förvaltningsutskottet.

»

20 §.

Departementschefen:

»Bestämmelserna i 20 § om när definitiv utskrivning kan ske är hämtade

från 21 § i 1951 års utrednings förslag och kräver ingen särskild

motivering. Jag vill dock erinra om att elev eller patient vid särskola eller

vårdanstalt, som intages på sinnessjukhus eller annan i 1 § andra stycket

avsedd statsanstalt, självfallet skall omedelbart definitivt utskrivas.»

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27. 39

Utskottet.

Såsom tidigare nämnts är sinnesslövården endast delvis reglerad i lag.

Sinnessjuklagen den 19 september 1929 är visserligen tillämplig även på

sinnesslöa och får i detta hänseende betydelse beträffande sådana psykiskt

efterblivna som behöver vård på vanligt sinnessjukhus eller någon av de

statliga anstalter för vård av sinnesslöa, som enligt lagen förklarats vara

sinnessjukhus. Sinnessjuklagen innehåller emellertid inga regler om ansvaret

för vården. En speciell lagstiftning om sinnesslövård utgör lagen den

30 juni 1944 om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa. Sistnämnda

lag avser dock endast bildbara sinnesslöa barn. Lagen innehåller en bestämmelse

att landstingen och städerna utanför landsting skall vara huvudmän

för undervisningen och vården av dessa barn, men detta stadgande

har icke satts i kraft. Alltjämt saknas en reglering av sinnesslövården i

dess helhet, avseende även de obildbaras och de äldre bildbaras vård. Trots

att laglig skyldighet icke förelegat har landstingen och nämnda städer i

stor utsträckning tagit sig an sinnesslövården. Likväl torde fog finnas för

det i propositionen gjorda påståendet att denna vårdgren på det hela taget

är eftersatt. Att avsaknaden av en laglig reglering rörande skyldigheten

att anordna vården och rörande kostnaderna medverkat härtill torde vara

uppenbart. Belysande är i detta hänseende ett i propositionen återgivet

yttrande av Svenska landstingsförbundet, att under de senaste åren stor

ovisshet gjort sig gällande rörande statens och landstingens förpliktelser

och angående utformningen av vårdorganisationen samt att bl. a. denna

ovisshet medfört att föga gjorts för att bygga ut och utveckla vården.

Beträffande det aktuella behovet av vårdplatser har 1946 års sinnesslövårdsutredning

gjort vissa beräkningar, vilka emellertid torde vara ganska

osäkra. På grundval av de direkta registreringarna av klientelet har utredningen

emellertid kunnat konstatera en brist på omkring 4 000 platser,

som i första band bör fyllas.

I vttrandena över nämnda utrednings betänkande har behovet av eu

reform av sinnesslövården i syfte att få till stånd en mera ändamålsenlig

organisation och avhjälpa den omfattande platsbristen över lag vitsordats.

Utskottet finner för sin del det klart framgå att ett behov av en laglig reglering

av sinnesslövården i dess helhet föreligger.

På de av departementschefen angivna skälen finner utskottet att en ny

lagstiftning bör begränsas till att avse den sinnesslövård, som icke äger

rum å sinnessjukhus eller staten tillhöriga anstalter för efterblivna. Likaså

finner utskottet lämpligt att inom den sålunda angivna ramen lagreglerna

för såväl bildbara som obildbara upptages i en och samma författning.

En av huvudfrågorna vid en reform av nu angiven omfattning är givetvis

var ansvaret för de efterblivnas undervisning och vård bör ligga. I propositionen

har föreslagits, att den sinnesslövård, som faller inom lagstill
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

ningens ram, skall åvila landstingen och de landstingsfria städerna, dock

med undantag för vården av vissa asociala och svårskötta efterblivna, vilken

liksom hittills i regel skall omhänderhas av staten. Som skäl har bl. a. anförts

att enligt 1944 års lag huvudmannaskapet för en betydande del av

vårdgrenen, nämligen såvitt avser de bildbara barnen, lagts på landstingen

och nämnda städer, att av dessa ägda anstalter omfattar över 90 procent av

befintliga skolplatser och nära 50 procent av vårdplatserna samt att den

nödvändiga upprustningen knappast kan väntas ske lika snabbt i statens

som i landstingens och de landstingsfria städernas regi. Utskottet anser

naturligt och lämpligt att frågan om det praktiska handhavandet av undervisningen

och vården löses på sätt som föreslagits, lin förutsättning är

givetvis att statsbidrag utgår. Regler om sådant bidrag föreslås i den till

innevarande års riksdag avlämnade propositionen nr 124, vilken hänskjutits

till statsutskottet.

Beträffande de principiellt viktiga frågorna om lagstiftningens omfattning

och ansvarsfördelningen vill utskottet alltså tillstyrka förslaget. Vad

angår de närmare detaljerna har utskottet funnit sig kunna i det väsentliga

godtaga den föreslagna lagtexten. Beträffande vissa spörsmål har utskottet

funnit anledning uttala följande.

I 2 § fastslås landstingens huvudmannaskap då där stadgas, att det åligger

landsting att svara för att de psykiskt efterblivna inom landstingsområdet

erhåller undervisning och vård enligt lagen och med stöd därav meddelade

föreskrifter. Jämlikt 25 § skall motsvarande gälla beträffande stad

som ej deltar i landsting. I motiveringen till 2 § har departementschefen

framhållit att syftet med det nämnda stadgandet endast varit att helt allmänt

angiva omfattningen av landstingets ansvar och att det icke ansetts

påkallat att uttryckligen begränsa ansvaret till personer som är mantalsskrivna

inom landstingsområdet. Enligt departementschefens mening bör

hithörande frågor, liksom motsvarande inom sjukvården, ordnas genom

överenskommelser mellan landstingen, varvid mantalsskrivningen torde

vara en lämplig norm. I anledning härav vill utskottet framhålla vikten

av att sådana överenskommelser ingås, att tvister mellan huvudmännen

om ansvaret icke behöver uppstå. Beträffande normen för ansvarsfördelningen

må påpekas, att förslagets 16 § om överflyttning av särskole- eller

vårdfall på grund av ändrad mantalsskrivningsort tydligen utgår från att

mantalsskrivningen bör vara avgörande. Enligt utskottets mening är detta

också det lämpligaste.

I motionerna anföres, att lagen borde äga tillämpning även på i Sverige

kvrkobokförda utländska medborgare. Enligt utskottets mening torde utan

uttryckligt stadgande här i riket fast bosatta utlänningar vara likställda

med svenska medborgare i fråga om de förmåner som lagen bereder. Till

stöd för denna uppfattning kan åberopas departementschefsuttalanden i

propositionen nr 136 till 1950 års riksdag (s. 44) beträffande sjukhusvård

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

i allmänhet och i statsverkspropositionen till 1942 års riksdag (V: 213—215)

angående kostnadsfri vanförevård. Vidare kan nämnas att Kungl. Maj :t

genom beslut den 29 december 1949 förklarat att hinder icke möter för

tillämpning av kungörelsen den 15 juni 1944 angående statsbidrag till förebyggande

mödra- och barnavård in. fl. kungörelser å utländska kvinnor

och barn, som är bosatta och kyrkoskrivna i Sverige. Vad angår i 10 och

11 §§ förevarande lagförslag stadgad särskoleplikt och skyldighet att underkasta

sig vård kan nämnas, att enligt ett regeringsrättsavgörande (RÅ 1951

s. 173) vanlig skolplikt föreligger för här i riket kyrkobokfört utländskt

barn i skolåldern.

Med avseende å 2 § tredje stycket framhålles i motionerna att man bör

beakta möjligheten av att landsting vid upprättande av föreskriven plan

kan däri upptaga ett erforderligt antal platser vid annat landstings särskola

och att detta särskilt torde vara av nöden beträffande de mindre

landstingsområden, där barnantalet icke motiverar upprättandet av en

egen yrkesavdelning. Även utskottet vill understryka nödvändigheten av

att landstingen samarbetar med varandra vid lösandet av undervisningsoch

vårdfrågorna. Sådant samarbete kan ske såväl genom att landsting

förenar sig om gemensamma anordningar som genom att ett landsting vid

sina skolor och anstalter upplåter platser åt ett annat landsting.

Tidigare har nämnts att enligt förslaget vissa asociala och särskilt svårskötta

efterblivna skall vara undantagna från landstingens vårdnadsansvar.

Bestämmelser härom meddelas i 4 §, mot vilken utskottet icke har någon

erinran. Meningen är att de liksom f. n. huvudsakligen skall tas om hand

på statliga anstalter. I motionerna framhålles i anslutning till 4 §, att Vipeholms

sjukhus — den enda statliga institution som är avsedd för svårskötta

psykiskt efterblivna — ständigt är överbelagt och att möjligheterna att dit

få överföra patienter från landstingsanstalterna f. n. är praktiskt taget

inga. Om den nya lagen skall kunna tillämpas, bör därför frågan om en

utbyggnad av platsantalet för de svårskötta snarast möjligt tas upp till

behandling. — Utskottet vill instämma i att det är angeläget att vårdmöjligheterna

för ifrågavarande kategori utvidgas. Enligt vad utskottet inhämtat

avser statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande att inom

kort framlägga förslag till utbyggnad av anstaltsorganisationen för vård av

de svårskötta psykiskt efterblivna, och det torde få antagas att en sådan

utökning också skall komma till stånd inom en snar framtid.

Beträffande anstaltsorganisationen för den landstingen och de landstingsfria

städerna åvilande sinnesslövården innehåller lagförslaget, såsom

departementschefen framhåller, blott huvuddragen. Dessa återfinnes i 5 §.

Detaljerna får huvudmännen bestämma själva. 1 fråga om de olika skoloch

anstaltsforiner som bör finnas för skilda kategorier efterblivna anser

utskottet förslaget lämpligt utformat. Utskottet finner det riktigt alt ej samtliga

regler härom gjorts tvingande utan att eu viss frihet för huvudmän
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

nen att välja kommer att finnas. Särskilt må framhållas betydelsen av att

bestämmelserna medger att i stället för den nya anstaltsformen ålderdomshem

för efterblivna får anordnas särskilda platser för åldringar vid

arbetshem. Utskottet kan ansluta sig till vad departementschefen anfört

angående olika möjligheter att anordna åldringsvården.

Förslaget intar i princip den ståndpunkten, att den externa undervisningen

och vården givits företräde framför den interna, där så är möjligt.

Detta har kommit till uttryck såväl i 5 § som i senare paragrafer, bl. a.

dem som handlar om intagning och öppen vård. I fråga om särskolorna

säges i 5 § 1 inom. uttryckligen att externatundervisningen skall komma

1 första hand. Vad angår vårdfallen stadgas i 2 mom. av samma paragraf,

att där så finnes lämpligt daghem — alltså ett slags externat — skall inrättas

för efterblivna barn samt vid vårdhem anordnas sysselsättningsavdelning.

Sådana sysselsättningsavdelningar kan, vilket också framhållits

av departementschefen, tjäna såsom externat för efterblivna som är i öppen

vård. Beträffande den kategori efterblivna, för vilken arbetshemmen är

avsedda, innehåller 2 mom. emellertid ingen uttrycklig bestämmelse om

att externatplatser kan anordnas. Departementschefen anser det självfallet

att så bör kunna ske och anför att uttrycklig bestämmelse i ämnet icke är

erforderlig enär huvudmännen likväl torde komma att vidtaga alla anordningar

som kan minska behovet av anstaltsvård. I motionerna yrkas att i

2 mom. skall infogas bestämmelse om att, där så finnes lämpligt, bör inrättas

externa arbets- och sysselsättningsavdelningar för de under punkten

a) i samma moment nämnda kategorierna efterblivna. Utskottet anser

liksom motionärerna att ett uttryckligt stadgande i frågan är värdefullt

och förordar därför att paragrafen förses med ett tillägg av angiven innebörd.

Även beträffande den för varje landstingsområde centrala ledningen

av undervisningen och vården fastställes blott huvuddragen i lagen. Detta

sker i 6 §, i vilken ges allmänna bestämmelser om centralstyrelsen och

den delegation inom densamma, som skall ta befattning med vissa ärenden

om inskrivning, utskrivning m. in. Utskottet har intet att erinra mot bestämmelserna.

I motiveringen anför departementschefen, att några bestämmelser

om centralstyrelsens sammansättning icke ansetts böra ges i lagen

utan att det bör kunna med förtroende överlämnas åt huvudmännen att

utse lämpliga män och kvinnor för dessa uppgifter. I och för sig har hinder

icke ansetts böra möta mot att ett landstings förvaltningsutskott göres till

centralstyrelse, men departementschefen anför som sin mening att med

hänsyn till den arbetsbörda, som styrelsen och särskilt de ledamöter som

ingår i delegationen sannolikt kommer att få, det dock torde vara olämpligt

att lägga uppgifterna på förvaltningsutskottet. — Utskottet anser visserligen,

att det skäl som sålunda anförts mot att förvaltningsutskottet utgör

centralstyrelse icke med samma styrka gör sig gällande inom mindre

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

landstingsområden. Då emellertid vissa mindre landsting kan antagas

komma att förena sig om gemensamma anordningar för sinnesslövården

och gemensam centralstyrelse, uppkommer i dessa fall icke frågan om att

göra förvaltningsutskott till centralstyrelse. Vad det främst kommer an på

i fråga om centralstyrelsens sammansättning är uppenbarligen att förvärva

lämpliga och intresserade personer för de uppgifter som ankommer på en

centralstyrelse.

I 12 § meddelas regler om den anmälan, som skall föregå psykiskt efterblivens

inskrivning vid särskola eller vårdanstalt. Beträffande barn, varmed

här avses person under 18 år, stadgas i tredje stycket att barnavårdsnämnd

har skyldighet att, där förhållandena så påkallar, verka för att

psykiskt efterblivna barn erhåller vård enligt lagen samt att nämnden i

vissa angivna fall äger göra anmälan om inskrivning. Enligt paragrafens

sista stycke skall beträffande den som fyllt 18 år motsvarande skyldigheter

och befogenheter tillkomma fattigvårdsstyrelsen. Anledningen till att i

sistnämnda fall en annan myndighet kopplas in är enligt departementschefens

uttalande att enligt barnavårdslagen barnavårdsnämndens befogenheter

i fråga om ungdomar över 18 år är begränsade till ett speciellt, här

i allmänhet ej aktuellt klientel. — De fall, då fråga uppkommer om att

anmäla en person som fyllt 18 år till inskrivning såsom psykiskt efterbliven,

kan antagas bli tämligen sällsynta; regelmässigt torde anmälan

ske långt tidigare, vanligen vid skolålderns början. Med avseende på de

fall, då inskrivning av så gamla personer likväl ifrågakommer, vill utskottet

erinra om att paragrafens avfattning icke torde betaga barnavårdsnämnden

rätt att göra anmälan beträffande sådana, som nämnden enligt barnavårdslagen

omhändertagit för skyddsuppfostran; de kategorier som härvid

kan komma i fråga är sådana i åldern mellan 18 och 21 ar som omfattas

av beskrivningen i 22 § d) sistnämnda lag. Rätten torde i dessa fall grundas

å 36 § barnavårdslagen, som stadgar att barnavårdsnämnden, därest omhändertaget

barn till följd av bl. a. sinnessjukdom eller annan andlig brist

eller svaghet är i behov av särskild vård, skall vidtaga erforderliga åtgärder

för att bereda barnet dylik vård å därför lämpad anstalt eller annorstädes.

— För övrigt må här framhållas vikten av att barnavårdsnämnden och

fattigvårdsstyrelsen samarbetar i fråga om personer, som passerat 18-årsgränsen

och därmed enligt förevarande paragraf övergått trån barnavårdsnämndens

kompetensområde till fattigvårdsstyrelsens.

Enligt förslaget skall inskrivning avse antingen särskola eller vårdanstalt.

Sedan inskrivningen skett eller i samband med densamma avgöres

var den efterblivne skall placeras. Härvid kan ifrågakomma särskola —

inrättad för externatundervisning eller såsom internat — eller vårdanstalt

eller öppen vård av olika slag. För tveksamma fall kan före inskrivning

förekomma intagning för observation å observationsavdelning eller

observationsplats vid särskola. Vidare kan provisorisk intagning a vård
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

anstalt ske i avbidan på beslut om inskrivning vid sådan anstalt. De rättssäkerhetsgarantier

mot oriktig inskrivning och placering av de psykiskt

efterblivna, som anordnas enligt förslaget, består i att prövningen skall

verkställas av sakkunniga instanser — olika för olika fall ■— samt att för

vissa fall fordras samtycke av den efterblivne eller hans vårdnadshavare

eller förmyndare. Utskottet anser att reglerna härom är lämpligt utformade

men vill kraftigt understryka vikten av att omflyttningar icke i

onödan företas av ifrågavarande för miljöbyte särskilt känsliga barn och

ungdomar.

Beträffande tillsynen över dem som placerats i öppen vård innehåller

lagförslaget endast vissa grunddrag: särskild övervakare kan tillsättas och

vissa föreskrifter kan meddelas. Det är givetvis av största vikt att övervakningen

göres effektiv, särskilt så, att den övervakade erhåller hjälp med

att finna sig till rätta i samhället. Utskottet vill förorda att i de tillämpningsföreskrifter

till lagen, som avses skola meddelas i administrativ ordning,

erforderliga föreskrifter om övervakning intas.

Om utskrivning från särskola eller vårdanstalt meddelas bestämmelser

i 20 och 21 §§. I vissa fall är enligt 20 § slutlig utskrivning obligatorisk.

Bl. a. skall vid särskola eller vårdanstalt inskriven, som befinnes icke längre

kunna hänföras till någon av de i 1 § nämnda grupperna psykiskt efterblivna,

omedelbart slutligt utskrivas. Härom anför departementschefen i

motiveringen, att elev eller patient vid särskola eller vårdanstalt, som tas

in på sinnessjukhus eller annan i 1 § andra stycket avsedd statsanstalt,

självfallet skall omedelbart definitivt utskrivas. I motionerna yttras, att

i sådant fall lämpligheten av omedelbar definitiv utskrivning kunde ifrågasättas.

Det hände icke sällan att en elev eller patient under en period av

svår oro måste vårdas på sinnessjukhus. Ofta kunde vårdtiden där bli

ganska kort, kanske endast en eller annan månad, varefter återplacering

på särskola eller vårdanstalt skedde. Med en definitiv utskrivning följde

då vid återintagning ett nytt ansökningsförfarande och vad därmed sammanhängde.

I en dylik situation borde därför försöksutskrivning från särskolan

eller vårdanstalten ske till dess på sinnessjukhuset sjukdomens art

och långvarighet kunnat utrönas. Ett sådant förfarande skulle förenkla

möjligheterna att vid behov göra en snabb överflyttning såväl till sinnessjukhus

som åter till anstalten. — Utskottet instämmer med motionärerna

i att en dylik överflyttning bör kunna ske på ett enkelt sätt utan onödiga

formaliteter. Av den för hela lagen grundläggande bestämmelsen i 1 § andra

stycket, att den som är intagen på sinnessjukhus eller statlig sinnesslöanstalt

är undantagen från lagens tillämpning, synes emellertid följa att

den som sålunda intages — även om det sker för kort tid — icke längre

kan vara inskriven vid särskola eller vårdanstalt enligt lagen. Definitiv

utskrivning synes därför böra ske. För återintagning på skola eller anstalt

enligt förevarande lag krävs följaktligen ny inskrivning. Sådan torde emel
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

lertid då kunna ske utan större omgång; ny läkarundersökning är tydligen

onödig, och fallet är ju sedan tidigare känt för den som prövar inskrivningsfrågan.

I 22 § förutsättes, att i administrativ ordning skall utfärdas föreskrifter

angående fullgörandet av den i paragrafen stadgade skyldigheten för huvudman,

som uppbär folkpension för intagen elev eller patient, att tillhandahålla

den pensionsberättigade fickpengar eller använda motsvarande belopp

för ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta. I anledning

härav vill utskottet framhålla önskvärdheten av att fickpengar i lämplig

omfattning tillhandahålles även andra intagna, som kan anses vara i behov

därav.

I 23 § meddelas besvärsbestämmelser. För det i 2 mom. reglerade fallet

av klagan över huvudtillsynsmyndighets beslut i vissa fall stadgas, att

ändring må sökas hos Kungl. Maj :t genom besvär, som skall ha inkommit

till inrikesdepartementet inom en månad från delfåendet. Emellertid har i

en efter förevarande proposition avlämnad proposition, nr 201, föreslagits

en lag om besvärslid vid talan mot förvaltande myndigheters beslut. Enligt

denna lag, som skall träda i kraft den 1 januari 1955, skall besvärstiden

vid dylik talan, om ej annat följer av lag eller författning, utgöra tre veckor

från det klaganden fick del av beslutet. Denna besvärstid, vilken redan

införts i kommunallagen och som återfinnes även i de till innevarande års

riksdag avlämnade förslagen till allmän förfogandelag och lag om nykterhetsvård,

synes böra gälla även i förevarande fall. Beträffande de fall som

avses i 1 mom. av paragrafen torde besvärstiden, såsom enligt förslaget,

böra vara obegränsad. Utskottet förordar att i 23 § 1 mom. direkt utsäges

att klagan ej är inskränkt till viss tid och att i 2 mom. bestämmelse om

besvärstid utelämnas, vilket innebär att allmänna regler om administiati\

besvärstid blir tillämpliga.

Den föreslagna lagen skall träda i kraft den 1 januari 19o5. Enligt stadgande

i övergångsbestämmelserna åligger det landsting att senast den 1

november 1954 eller den senare dag, som Kungl. Maj :t bestämmer, för fastställelse

inkomma med sådan plan som avses i 2 §. Utskottet vill icke

föreslå ändring beträffande dagen för ikraftträdandet. Enligt utskottets

förmenande kan det emellertid på sina håll komma att visa sig svårt för

landstingen att till den 1 november i år hinna upprätta och antaga plan

för ordnandet av undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna.

Bl. a. bör såsom tidigare framhållits förhandlingar och samarbete mellan

landstingen äga rum i anslutning till planernas upprättande. Utskottet

utgår ifrån att Kungl. Maj :t, om så finnes erforderligt, begagnar möjligheten

enligt lagen att förlänga tiden till efter den 1 november 1954.

Utöver vad nu sagts föranleder propositionen ingen erinran eller särskilt

uttalande från utskottets sida.

På grund av vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit

vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen

framlagda förslaget till lag om undervisning och vård av

vissa psykiskt efterblivna — måtte för sin del antaga förslaget

med den ändring att 5 och 23 §§ erhåller följande

av utskottet föreslagna lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

5 §•

i mom. Särskola skall vara inrättad för externatundervisning eller såsom

internat.

Särskilda former av internat äro

a) småbarnshem med förskola för därför lämpade barn under skolåldern;
-

b) skolhem med skola för allmän teoretisk och praktisk undervisning

för dem som enligt 10 § äro skolpliktiga vid särskola; samt

c) yrkeshem för särskolepliktiga, som efter undervisning i skolhem

anses böra erhålla yrkesundervisning.

I första hand skall, när förutsättningar härför föreligga, behovet av särskoleundervisning

tillgodoses genom externatskolor eller externatplatser

vid småbarnshem, skolhem och yrkeshem. För stad med minst 25 000 invånare

skall externatundervisning alltid vara anordnad.

1 anslutning till särskola skall för varje landstingsområde finnas observationsavdelning

eller observationsplatser för undersökning av barn, som

ifrågasättas behöva undervisning eller vård enligt denna lag.

2 mom. Särskilda former av vårdanstalter äro

a) arbetshem för arbetsföra efterblivna, som erhållit undervisning i

särskola men äro ur stånd att taga vård om sig själva, och med dem i

förståndsutveckling och arbetsförmåga likställda;

b) ålderdomshem för efterblivna, som vårdats eller kunnat vårdas i

arbetshem men icke längre äro arbetsföra;

c) vårdhem för efterblivna barn, som kunna antagas icke vara lämpade

för särskoleundervisning eller icke kunna tillgodogöra sig sådan undervisning;

samt

d) vårdhem för höggradigt efterblivna vuxna, som icke kunna vårdas i

arbetshem eller ålderdomshem för efterblivna.

I stället för ålderdomshem för I stället för ålderdomshem för

efterblivna må anordnas särskilda efterblivna må anordnas särskilda

platser för åldringar vid arbetshem.

Där så finnes lämpligt bör inrättas

daghem för efterblivna barn och vid

vårdhem anordnas sysselsättningsavdelning.

platser för åldringar vid arbetshem.

Där så finnes lämpligt bör inrättas

daghem för efterblivna barn samt

externa arbets- och sgsselsättningsavdelningar

för de under a) angivna

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27. 47

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

efterblivna ävensom vid vårdhem anordnas

sysselsättningsavdelning.

23

1 mom. Klagan över beslut rörande

inskrivning eller intagning vid

särskola eller vårdanstalt, utskrivning

från sådan skola eller anstalt

eller rörande överflyttning från en

skola eller anstalt till annan ävensom

över beslut rörande den öppna

vården må föras hos vederbörande

huvudtillsynsmyndighet. Talan mot

beslut, varigenom inskrivning vägrats,

må fullföljas, förutom av den

som saken rör, av skolstyrelsen, barnavårdsnämnden

eller fattigvårdsstyrelsen.

2 mom. Har huvudtillsynsmyndigheten

förklarat, att någon skall

inskrivas vid särskola eller vårdanstalt

eller intagas å vårdhem, eller

lämnat framställning om slutlig utskrivning

utan bifall, må ändring i

beslutet sökas hos Konungen genom

besvär, som skola hava inkommit till

inrikesdepartementet inom en månad

från det klaganden erhållit kännedom

om beslutet.

Övriga av huvudtillsynsmyndigheten jämlikt

må icke överklagas.

Huvudtillsynsmyndighetens beslut går i verkställighet utan hinder av

att klagan föres.

B. att motionerna 1:361 och 11:466 måtte anses besvarade

genom vad utskottet ovan anfört och hemställt.

§•

1 mom. Klagan över beslut rörande

inskrivning eller intagning vid

särskola eller vårdanstalt, utskrivning

från sådan skola eller anstalt

eller rörande överflyttning från en

skola eller anstalt till annan ävensom

över beslut rörande den öppna

vården må föras hos vederbörande

huvudtillsynsmyndighet. Sådan klagan

vare ej inskränkt till viss tid.

Talan mot beslut, varigenom inskrivning

vägrats, må fullföljas, förutom

av den som saken rör, av skolstyrelsen,

barnavårdsnämnden eller fattigvårdsstyrelsen.

2 mom. Har huvudtillsynsmyndigheten

förklarat, att någon skall

inskrivas vid särskola eller vårdanstalt

eller intagas å vårdhem, eller

lämnat framställning om slutlig utskrivning

utan bifall, må ändring i

beslutet sökas hos Konungen genom

besvär, som skola ingivas till inrikesdepartementet.

1 mom. meddelade beslut

Stockholm den 27 april 1954.

DAVID NORMAN.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, fru

Svenson, herrar Axel E. Svensson, Lundgren, Huss och Grönkvist;

från andra kammaren: fru Västberg, herrar Hagård, Carlsson i Bakeröd,

fröken Höjer, fru Sjöstrand, fröken Sandell, herr Johansson i Södertälje

och fru Eriksson i Ängelholm.

Reservation

av herr Huss.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 54

405277

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1954:239 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, dels ock i äm a1 i texten