Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förslag till provisorisk lag om arbetarpensionering. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 9 i första kammaren av herr Persson, Helmer, m. fl. samt nr 14 i andra kammaren av herr Senander m. fl.
1954-04-29 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1954:29, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förslag till provisorisk lag om arbetarpensionering. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 9 i första kammaren av herr Persson, Helmer, m. fl. samt nr 14 i andra kammaren av herr Senander m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
1
Nr 29.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förslag
till provisorisk lag om arbetarpensionering.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 9 i första kammaren av herr
Persson, Helmer, m. fl. samt nr 14 i andra kammaren av herr Senander
m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om förslag till provisorisk lag om arbetarpensionering
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som ovan anförts,
avsedd att gälla tills frågan kan lösas i sin helhet, och att sådant förslag
framlägges i så god tid, att det kan träda i kraft under år 1955».
Motionerna.
Beträffande innehållet i en provisorisk lag om arbetarpensionering har i
motionerna anförts följande.
»1. Löntagare, som under minst 20 år haft anställning i samma företag,
sysselsättande minst 50 anställda, är vid uppnådd pensionsålder berättigad
till pension, motsvarande två tredjedelar av vederbörande» slutlön. Arbetslöshet,
sjukdom, ledighet för studier, militärtjänstgöring, fullgörande av
offentligt uppdrag etc. inräknas i kvalifikationstiden.
2. Om lönen reducerats innan pensionsåldern uppnåtts, t. ex. på grund
av minskad arbetsförmåga eller andra orsaker, som vederbörande själv inte
kunnat råda över, skall den lön som dessförinnan utgick ligga till grund för
bestämmande av arbetarpensionens storlek.
3. Till löntagare, som vid uppnådd pensionsålder inte har fullt antal
anställningsår, utgår arbetarpensionen enligt reducerad skala.
4. Pensionsåldern är högst 65 år för män och 60 år för kvinnor. För
löntagare i hälsofarligt eller tungt arbete inträder pensionsåldern vid högst
60 år för män och 55 år för kvinnor. Vad som är att hänföra till hälsofarligt
eller tungt arbete fastställes av socialstyrelsen i samråd med parterna på
arbetsmarknaden.
5. Kostnaderna för arbetarpensioner bestrides helt av företagen. Dessa
har skyldighet att upprätta pensionsfonder och att till dessa avsätta erforderliga
belopp. Pensionsfond förvaltas av en styrelse på exempelvis 5 personer,
av vilka de anställdas fackliga organisationer utser 2, företagsledningen
2 och pensionsnämnden på orten 1.
6. Därest företag som beröres av bestämmelserna om arbetarpensionering
uppgår i annat företag eller dess produktion överflyttas till sådant,
överföres pensionsförpliktelserna automatiskt på det andra företaget. Därest
företag reellt upphör att existera och medel till fortsatt säkrande av de
684 54 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 9 samt. 2 avd. Nr 29.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
arbetarpensioner, som åvilar företaget i fråga, ej finns, svarar pensionsstyrelsen
för fortsatt utbetalande av desamma.
7. För att förebygga avskedanden i syfte alt undkomma pensioneringen
ges Kungl. Maj:t befogenhet att utfärda erforderliga bestämmelser.»
I motionerna erinras om att frågan om eu allmän pensionsförsäkring för
närvarande är föremål för utredning och anföres bl. a. följande.
Årbetarpensioneringen kan i sin helhet knappast bli föremål för ett slutgiltigt
ställningstagande förrän materialet från den ovan nämnda utredningen
föreligger. Erfarenheten har emellertid visat, att det ofta är en
mycket lång väg mellan framläggandet av ett betänkande ocli förverkligandet
av reformkrav, som utredningen haft att befatta sig med. Det synes
därför oundgängligt att det överväges att ur det stora frågekoinplexet bryta
ut årbetarpensioneringen för löntagare, som utan svårighet skulle kunna
tillförsäkras sådan redan nu, exempelvis genom en provisorisk lagstiftning,
avsedd att gälla tills problemet lösts i sin helhet.
En sådan lagstiftning, avseende endast eu del av de många löntagare, för
vilka årbetarpensioneringen står som ett av de viktigaste reformkraven,
innebär självfallet inte något försök att angelägenhetsgradera de berörda
arbetargrupperna. Men det förhållandet att på vissa områden — t. ex. inom
byggnadsverksamheten, jordbruket, handeln, hantverket, småindustrien
etc. — speciella problem uppstår vid förverkligandet av arbetarpensioneringen
bör å andra sidan inte hindra ett snabbare förverkligande på områden
där liknande problem ej är för handen.
Beträffande de skäl i övrigt, som motionärerna åberopat till stöd för sina
yrkanden, får utskottet hänvisa till motionerna.
Utredningar.
Efter hemställan av andra lagutskottet i dess utlåtande nr 47 år 1944
anhöll riksdagen nämnda år i skrivelse till Kungl. Maj :t om en förutsättningslös
utredning angående möjligheten och lämpligheten av en obligatorisk
pensionering av i enskild tjänst anställda.
Den närmast till följd härav år 1947 tillkallade pensionsutredningcn
avgav den 12 oktober 1950 ett principbetänkande med förslag till allmän
pensionsförsäkring, SOU 1950: 33.
Pensionsutredningcn anförde i en sammanfattning över sina förslag
bl. a. följande:
Utredningen föreslår, att en allmän pensionsförsäkring införes, omfattande
i princip varje inkomsttagare, han må vara företagare eller anställd,
industriledare eller hantverkare, tjänsteman eller kroppsarbetare,
yrkesverksam eller icke yrkesverksam. Anslutningen till försäkringen är
oberoende av huruvida inkomsten härrör från tjänst, rörelse, fastighet eller
kapital.
Till grund för avvägningen av premier och försäkringsförmåner lägges
den pensionsgivande inkomsten, som utgör den till 30 000 kronor begränsade
sammanräknade nettoinkomsten vid taxering till statlig inkomstskatt
minskad med det s. k. folkpensionsavdraget, vilket definieras såsom dubbla
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
3
beloppet av den med indextillägg förhöjda allmänna ålderspensionen till
ensamstående. Skulle för någon den sammanräknade nettoinkomsten ett
visst år understiga folkpensionsavdraget, anses icke någon pensionsgivande
inkomst föreligga.
För varje år fastställes en uttagningskvot, angivande huru stor del av
den pensionsgivande inkomsten som skall erläggas i premie.
Premie erlägges till försäkringen av varje i riket mantalsskriven svensk
eller utländsk medborgare för år, då pensionsgivande inkomst föreligger;
dock föreslås vissa undantag.
Varje arbetsgivare inbetalar till försäkringen ett arbetsgivarbidrag,
i princip avvägt så, att det blir lika stort som summan av de premier hans
anställda ha att betala på grund av sin pensionsgivande inkomst hos arbetsgivaren.
De influtna bidragen fördelas därefter mellan alla försäkrade i
proportion till deras premier utan anknytning till visst anställningsförhållande.
Pensionsförsäkringen omfattar ålders-, invalid- och familjepension.
Pensionsåldern utgör 67 år för man och 63 år för kvinna.
Pensionens storlek har gjorts beroende dels av de erlagda premierna, dels
av den genomsnittliga inkomststandarden för den aktiva befolkningen vid
den tidpunkt pensionen utgår.
över betänkandet inhämtades yttranden från ett stort antal myndigheter
och organisationer m. fl.
Till fullföljande av det arbete pensionsutredningen påbörjat tillkallades
härefter enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 november 1951 utredningen
för utarbetande av slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring.
I direktiven för sistnämnda utredning anknytes till pensionsutredningens
principbetänkande, redovisas det huvudsakliga innehållet i remissyttrandena
och pekas på de huvudpunkter i förslaget, till vilka den framförda
kritiken koncentrerats.
Rörande de närmare riktlinjerna för utredningens arbete anföres i direktiven
följande.
Då ställning skall tagas till pensionsutredningens förslag bör i första
hand avgöras, huruvida behov föreligger av en obligatorisk pensionsförsäkring.
Härvid bör beaktas, att hittills endast tjänstemännen i större utsträckning
erhållit tillfredsställande pensionsförmåner. För arbetarna och flera
andra grupper i samhället är pensionsfrågan — frånsett folkpensioneringen
— däremot i stort sett olöst. Det synes angeläget att denna klyfta mellan
olika samhällsgrupper överbygges. Det kan antagas att i varje fall för stora
arbetargruppers del en utvidgning av den nuvarande pensioneringen för
anställda icke på frivillighetens väg kan vinnas inom rimlig tid. Under
sådana förhållanden föreligger starka motiv att införa en obligatorisk pensionsförsäkring,
så snart detta kan ske utan att mer angelägna reformbehov
åsidosättes.
I fråga om den obligatoriska pensionsförsäkringens omfattning torde
övervägande skäl tala för att godtaga pensionsutredningens förslag att försäkringen
skall avse icke blott anställda utan över huvud samtliga inkomsttagare.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
En viktig angelägenhet blir vidare att — i anslutning till många i remissyttrandena
gjorda påpekanden — undersöka huru den obligatoriska pensionsförsäkringen
och folkpensioneringen lämpligen kan organisatoriskt
och sakligt sammanföras till ett enhetligt system. Riktpunkten bör härvid
vara att så långt möjligt erhålla pensioner, vilka automatiskt följer förändringarna
i den allmänna levnadsstandarden och vilkas storlek i viss utsträckning
är beroende av de inbetalda avgifterna.
Med hänsyn till den kritik, som riktats mot det föreslagna kollektiva
arbetsgivarbidraget, synes övervägande skäl tala för att man icke inför ett
sådant bidrag utan låter vederbörande inkomsttagare själva erlägga de
erforderliga avgifterna till försäkringen i form av premier. Samtidigt synes
dock, såvitt angår arbetstagare, en lagstadgad skyldighet böra införas av
innebörd att arbetsgivarna skall gottgöra sina anställda en del av försäkringspremien.
Det synes icke klart att man redan nu bör binda sig för eu viss hög framtida
pensionsnivå med tillhörande automatiska utgiftsstegringar för de
aktiva åldrarna under ett par årtionden framåt i tiden. I stället synes man
med ledning av ytterligare överväganden böra stanna vid en sådan lägre
pensionsnivå, som fixeras efter eu bedömning av hur stora avgifter som i
och för sig skulle kunna uttagas under det närmaste årtiondet. Till frågan
om förbättrade pensionsförmåner längre fram i tiden synes ställning böra
tagas först när man är viss om att ekonomiska förutsättningar finns för
sådana högre pensioner.
I anslutning till vad som anförts i en del remissyttranden bör närmare
undersökas, huruvida det är praktiskt möjligt att inom den obligatoriska
pensionsförsäkringen införa en i viss utsträckning varierande pensionsålder
och en invalidpensionering, som ger olika stora pensioner allt efter invaliditetens
grad. Maximipensionerna synes böra avvägas efter en något lägre
årsinkomst än utredningen utgått från.
Under arbetets gång bör i samhällsekonomiska frågor samråd äga rum
med konjunkturinstitutet. Av intresse är härvid särskilt, att de samhällsekonomiska
verkningarna av de konkreta förslag, till vilka man kommer,
grundligt prövas.
I de ursprungliga direktiven för utredningen har sedermera gjorts viss
ändring i enlighet med anförande av statsrådet Ericsson till statsrådsprotokollet
den 27 mars 1953. Häri erinras om att folkpensionärerna, genom
proposition nr 15 till 1953 års riksdag samt riksdagens beslut i enlighet
härmed, tillerkänts eu generell standardförbättring, vilken angivits vara
av bestående art. Statsrådet Ericsson anför vidare bl. a.:
»I anledning av den sålunda åsyftade folkpensionsreformen vill jag med
ändring av tidigare direktiv för utredningen angående allmän pensionsförsäkring
uttala, att ett sammanförande i sakligt avseende av folkpensioneringen
och den obligatoriska pensionsförsäkringen till ett enhetligt system
nu ej bör eftersträvas. Utredningen bör sålunda utgå från att de fastställda
generella folkpensionsförmånerna även i fortsättningen skall tillkomma alla
medborgare. Däremot är frågan om en organisatorisk samordning alltjämt
aktuell. Vidare vill jag framhålla att med hänsyn till den nyss berörda standardförbättringen
det numera synes möjligt att vid utredningen sikta till
en högre pensionsnivå än som i de ursprungliga direktiven avsågs.»
Andra lagutskottet» utlåtande nr 29.
5
Utskottet.
Sedan pensionsutredningen år 1950 avgivit ett principbetänkande med
förslag till allmän pensionsförsäkring, tillkallades år 1951 utredningen för
utarbetande av slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring.
I nu förevarande motioner uttalas, att arbetarpensioneringen i sin helhet
knappast kan bli föremål för ett slutgiltigt ställningstagande förrän
materialet från sistnämnda utredning föreligger. Emellertid föreslår motionärerna
att man ur det stora frågekoinplexet skall bryta ut arbetarpensioneringen
för sådana löntagare, som under minst 20 år haft anställning i
samma företag, sysselsättande minst 50 anställda, samt genom en provisorisk
lagstiftning tillförsäkra dessa pension.
Utskottet kan icke dela motionärernas uppfattning om lämpligheten av
den föreslagna provisoriska lagstiftningen. Därest en sådan genomfördes,
skulle det — såsom jämväl motionärerna i fråga om finansieringen av pensioneringen
framhåller — bli nödvändigt att dessförinnan definitivt fastslå
vissa allmänna principer för den allmänna pensioneringen. Eljest skulle
sedermera synnerligen svårbemästrade samordningsproblem uppkomma.
I själva verket skulle de grundläggande frågorna i gemen behöva lösas definitivt
redan före den provisoriska lagstiftningen. Detta kan emellertid
icke rimligen ske utan tillgång till resultatet av de undersökningar som bedrivs
av utredningen för utarbetande av slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 9 och II: 14, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 29 april 1954.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten, Axel E. Svensson, Lundgren,
Anders E. Johansson, Grönkvist, Kronstrand och Nils Theodor Larsson*
;
från andra kammaren: herrar Hagård*, Lundberg, Carlsson i Bakeröd,
Andersson i Alfredshem, fröken Höjer, herrar Bengtsson i Varberg, Fredriksson
och Königson*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justeriup.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.