Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om kortare arbetsvecka. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 11 i första kammaren av herr Persson, Helmer, m. fl. samt nr 23 i andra kammaren av herr Hagberg i Stockholm in. fl.

1954-04-29 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1954:30, Utlåtande i anledning av väckta motioner om kortare arbetsvecka. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 11 i första kammaren av herr Persson, Helmer, m. fl. samt nr 23 i andra kammaren av herr Hagberg i Stockholm in. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

1

Nr 30.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om kortare arbetsvecka.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 11 i första kammaren av herr Persson,

Helmer, m. fl. samt nr 23 i andra kammaren av herr Hagberg i Stockholm

in. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställer om skyndsamt tillsättande av ovan

nämnda utredning samt att vid utformandet av utredningens direktiv ovan

anförda synpunkter måtte beaktas».

Med sitt yrkande avser motionärerna en speciell utredning för att klarlägga

alla med en generell arbetstidsförkortning sammanhängande frågor.

De synpunkter, om vilkas beaktande motionärerna hemställer vid utformandet

av direktiven för utredningen, sammanfattas i motionerna sålunda:

»—----—----------—-------------

2. Direktiven bör utformas så, att utredningens uppgift blir att framlägga

förslag till arbetstidsförkortning för alla löntagare, med den internationellt

vedertagna målsättningen — 40-timmarsvecka — som riktpunkt.

3. Utredningens arbete bör i första hand inriktas på att få fram förslag

till arbetstidsförkortning för de grupper för vilka behovet av kortare arbetsvecka

är mest trängande: samtliga skiftarbetare, arbetare i tungt eller hälsofarligt

arbete, arbetare som övervägande har sitt arbete förlagt utomhus

etc. Det framstår som erforderligt att förslag i dessa hänseenden kan föreläggas

1955 års riksdag.

4. Som helhet bör utredningens arbete bedrivas så, att arbetstidsförkortningen

successivt kan beslutas och vid utgången av 1957 ha genomförts för

alla berörda löntagargrupper.»

Beträffande de synpunkter i övrigt samt de skäl för yrkandena, som

motionärerna anfört, får utskottet hänvisa till motionerna.

Gällande rätt.

De huvudsakliga och generella arbetstidsbestämmelserna finns i lagen

den 16 maj 1030 (nr 133) om arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna

arbetstidslagen. Denna äger i princip tillämpning å rörelser och företag

1 —B ilning till riksdagens protokoll 1054. 0 samt. 2 avd. Nr 30.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

inom hela näringslivet, alltså icke blott å industrien utan även å handeln.

Såsom ett allmänt undantag gäller dock, att lagen endast äger tillämpning,

såvitt i rörelsen eller företaget i regel användes flera än fyra arbetare; de

s. k. småföretagen är sålunda uteslutna. Vidare finns åtskilliga andra

undantag. Somliga av dessa ställer vissa näringsgrenar helt utanför allmänna

arbetstidslagen, medan andra avser vissa former av arbete.

Lagen om arbetstidens begränsning innehåller beträffande ordinarie arbetstid

den huvudregeln, att arbetsgivare ej må använda arbetare till arbete

under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden

kan inom denna ram något variera för olika veckodagar men får icke något

dygn uppgå till mer än nio timmar. Från huvudregeln gäller det undantaget

för arbete som bedrives med regelbunden skiftindelning, att arbetet

under olika dygn och veckor kan variera, blott icke den sammanlagda

arbetstiden för tidrymd av högst tre veckor blir längre än att den motsvarar

48 timmar i veckan. Vidare gäller särskilda bestämmelser för vissa slag

av arbeten m. in.

För vissa näringsgrenar har genom särskilda lagar givits bestämmelser

om arbetstiden.

Arbetstidsutredningen.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 februari 1947 tillkallades

arbetstidsutredningen för att verkställa utredning rörande en allmän översyn

av arbetstidslagstiftningen. I direktiven för utredningen anfördes bland

annat, att en generell förkortning av arbetstiden icke kunde genomföras

på grund av de då rådande produktionsförhållandena. Med hänsyn härtill

borde utredningens arbete främst inriktas på att genomföra en förkortning

av arbetstiden för vissa grupper arbetstagare. De grupper, som direktiven

här främst nämner, är skiftarbetare och personer med i andra avseenden

särskilt påfrestande arbete.

Genom beslut den 19 mars 1948 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för

socialdepartementet att uppdraga åt arbetstidsutredningen att utreda frågan

om en utökning av den lagstadgade semestertidens längd. I direktiven

för utredningen om semestertidens längd framhöll chefen för socialdepartementet

bland annat, att mellan semester- och arbetstidsfrågorna bestod

ett sådant samband, att de såvitt möjligt borde upptagas till bedömande

i ett sammanhang. Härvid vore särskilt att märka, att en smidigare form

för tillgodoseende av skilda intressen syntes kunna vinnas, om de båda

problemen samordnades. Som ett exempel härå anfördes, att det i vissa

fall kunde befinnas ändamålsenligare att utbyta en del av den förlängda

semestertiden mot en förkortad arbetsvecka under sommarmånaderna eller

att öppna möjligheter för att ordna semesterns förläggande så att motsvarande

resultat uppnåddes.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

3

Arbetstidsutredningen har framlagt

1) den 1 december 1947 betänkande med förslag till lagstiftning om 40

timmars arbetsvecka för arbetare under jord i gruva och stenbrott (SOU

1947:65);

2) den 1 december 1948 betänkande angående arbetstidsförkortning för

treskiftsarbetare och tunnelarbetare (SOU 1948:51);

3) den 1 december 1949 betänkande angående reglering av arbetstiden

för flottningsarbetare (SOU 1949:58);

4) den 1 september 1950 betänkande angående tre veckors semester

(SOU 1950: 32).

Utredningen har efter behandlingen av frågan om tre veckors semester

väsentligen inriktat sitt arbete på att utarbeta förslag till förkortningar

av arbetstiden för vissa särskilda grupper arbetstagare. Därjämte har vissa

allmänna frågor om maximering av arbetstiden för dygn och av övertid

m. m. behandlats. Betänkande med förslag till ny allmän arbetstidslag,

som skall ersätta nuvarande allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen

och detaljhandelslagen, är nu under tryckning. Bland viktigare områden

som i förslaget föres in under lagen må nämnas praktiskt taget all statlig

verksamhet såsom fångvårds-, post- och televäsendet m. m. Järnvägsväsendet

liksom kropps- och sinnessjukhusen föreslås också bli lagda under

den nya lagen. Nuvarande begränsningar av lagstiftningens giltighet till

företag med ett visst minsta antal anställda bortfaller. Den ordinarie

arbetstiden skall enligt förslaget såsom hittills begränsas till högst 48

timmar under loppet av en vecka. Vissa grupper föreslås dock fr. o. m. år

1956 erhålla nedsatt ordinarie arbetstid. För arbetstagare under jord i

gruva eller stenbrott eller vid anläggning av tunnel föreslås en till 40 timmar

begränsad arbetsvecka. 42 timmars arbetsvecka föreslås för arbetstagare

som i arbetet utsättes för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt

ämne, operationssköterska som utför arbete å kirurgisk avdelning

vid normal- eller centrallasarett samt arbetare i arbete som drives med

regelbunden skiftindelning dygnet runt. Trafikpersonal i krävande säkerhetstjänst

vid järnväg föreslås erhålla på visst sätt förkortad arbetstid i

den mån arbete utföres mellan klockan 23 och 5. Andra nattarbetare föreslås

få sin arbetstid förkortad med en timme för varje hel arbetad natt.

Tidigare förslag om allmän arbetstidsförkortning, m. m.

Frågan om förkortning av arbetstiden har vid olika tillfällen varit föremål

för riksdagens prövning. Vid 19W) års riksdag väcktes två likalydande

motioner, I: 8 och II: 6, om alt riksdagen måtte besluta att i skrivelse till

Kungl. Maj:t hemställa om sådan ändring av direktiven till arbetstidsutredningen,

att densamma finge i uppdrag att utreda frågan om 40 timmars

arbetsvecka för alla arbetstagare.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott, som behandlade motionen

II: 6, inhämtade yttrande över motionen från arbetstidsutredningen, socialstyrelsen,

Arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Hantverks-

och småindustriorganisationen, Landsorganisationen, Riksförbundet

Landsbygdens folk och Tjänstemännens centralorganisation. I samtliga

yttranden avstyrktes motionen, då det ekonomiska läget icke ansågs möjliggöra

en förkortning av arbetstiden.

Utskottet hemställde i sitt av kammaren godkända utlåtande nr 1, att

motionen icke måtte föranleda någon kammarens åtgärd. I utlåtandet anfördes,

att tidpunkten icke var lämplig för en utredning av spörsmålet. Det

måste nämligen anses som högst sannolikt, att det omedelbara resultatet

av en arbetstidsförkortning komme att bli ett minskat produktionsresultat,

medan ansträngningarna för det dåvarande i stället måste gå ut på att så

långt görligt öka produktionsresultatet.

Ej heller motionen 1: 8 vid samma riksdag föranledde någon riksdagens

åtgärd. Motionen behandlades av första kammarens andra tillfälliga utskott,

som i sitt av kammaren godkända utlåtande nr 2 jämväl hänvisade

till behovet av en ökad produktion och till att den omedelbara följden av

en generell arbetstidsförkortning högst sannolikt skulle bli en produktionsminskning.

Med hänsyn till att förhållandena inom produktionen undergår

snabba förändringar, skulle en utredning, som företages nu, framhöll

utskottet, snart bli föråldrad och näppeligen kunna läggas till grund för

en lagstiftning på området i framtiden.

Vid 1950 års riksdag väcktes två motioner, vari yrkades, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till sådan lagändring,

som innebure, att lördagen bleve fridag och att alltså arbetsveckan

skulle bestå av fem dagar. Motionerna behandlades av andra lagutskottet,

som i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 13 framhöll, att

de vid 1949 års riksdag anförda skälen alltjämt torde äga giltighet, och

avstyrkte motionerna. Utskottet hänvisade även till att frågan om förkortning

av arbetstiden nära sammanhängde med frågan om en generell utökning

av semestertidens längd, vilken fråga vore under utredning.

Även vid 1952 års riksdag väcktes motion om införande av fem dagars

arbetsvecka. Andra lagutskottet avstyrkte motionen i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 14. Utskottet framhöll i utlåtandet bl. a., att vårt

dåvarande produktionsläge, särskilt med hänsyn till den vid 1951 års riksdag

beslutade treveckorssemestern, ej kunde anses tillåta en allmän arbetstidsförkortning.

Tills vidare finge man därför enligt utskottets mening

lösa frågan om arbetstidsförkortning genom avtalsuppgörelser på arbetsmarknaden

och genom partiella reformer lagstiftningsvägen.

Vid 1953 års riksdag väcktes tre motioner rörande generell arbetstidsförkortning.

I motionen 1:46 yrkades sådan ändring av arbetstidslagen

att arbetsveckan förkortades till fem arbetsdagar. I de likalydande motio
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 30. 5

nerna I: 188 och II: 225 hemställdes om skyndsam utredning rörande frågan

om en generell förkortning av arbetstiden.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som inhämtade yttranden

över motionerna I: 188 och II: 225 från arbetstidsutredningen, Svenska

arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation.

I remissyttrandena var meningarna om lämpligheten att då företaga en

sådan utredning, som motionärerna föreslog, delade.

Arbetstidsutredningen anförde, att utredningen dittills undersökt och

framlagt förslag om eller var sysselsatt med att undersöka förkortad arbetstid

för vissa grupper av arbetstagare — i huvudsak gruv-, trafik-, skiftoch

nattarbetare — vilka förhållandevis lätt kunnat bestämmas och avgränsas

från andra arbetstagare. Beträffande andra grupper vore det svårt

att få en objektivt tillfredsställande bestämningsgrund för att avgöra om

ett visst arbete verkligen vore av så påfrestande beskaffenhet, att de med

detta sysselsatta skulle hänföras till grupper med förkortad arbetstid. Därtill

komme att många av de till förkortad arbetstid föreslagna arbetargrupperna

samarbetade mycket nära med andra arbetare, beträffande vilka

icke ur synpunkten av arbetets påfrestande natur förelåge skäl till förkortad

arbetstid. Genomfördes sådan för förstnämnda grupper skulle emellertid

arbetsgivarna av produktionstekniska skäl tvingas tillämpa kortare

arbetstid jämväl för de senare.

Med hänsyn härtill hade utredningen kommit till den uppfattningen, att

om man ville genomföra förkortad arbetstid för endast vissa grupper

arbetstagare, man måste gå fram synnerligen restriktivt och sålunda begränsa

förslaget till några helt få grupper. Om man ville genomföra en

förkortning av arbetstiden i större omfattning än vad sålunda antytts, bleve

det därför nödvändigt att genomföra förkortningen generellt. Med hänsyn

härtill och till att utredningens förslag i förkortningsfrågan bleve av mera

begränsad räckvidd än som ursprungligen avsetts, förelåge enligt utredningens

uppfattning skäl för en undersökning om generell arbetstidsförkortning.

Landsorganisationen erinrade om att dess sekretariat i remissyttrande

över de vid 1949 års riksdag väckta motionerna om generell förkortning

av arbetstiden funnit förutsättningarna för en allmän arbetstidsförkortning

då saknas såväl internationellt som med hänsyn till vårt eget ekonomiska

och industriella läge. Beträffande det vid 1953 års riksdag framförda

utredningskravet anförde LO, att det syntes tveksamt, om förutsättningarna

för en reform avsevärt förändrats. Med hänsyn till att problemet

om en reduktion av normalarbetstiden under senaste år, såväl i

vårt land som i vissa andra länder, obestridligen erhållit ökad aktualitet

ville LO likväl tillstyrka, att arbetstidsutredningen gåves i uppdrag att

utreda även denna fråga, sedan den nu pågående allmänna översynen av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

arbetstidslagstiftningen — spörsmålen om dennas förenhetligande etc. —

slutförts.

Svenska arbetsgivareföreningen avstyrkte bifall till motionerna och hävdade,

att dessa icke heller borde föranleda någon utökning av arbetstidsutiedningens

uppdrag. Därvid anfördes bl. a., att de ekonomiska förutsättningarna

för en generell förkortning av arbetstiden vore, att produktiviteten

under en längre tid starkt ökat och att ökningen kunde väntas

foitsätta. Frågan om arbetstidens längd i Sverige måste vidare ses i relation

till arbetstidsförhållandena i utlandet, främst i sådana länder, med

vilka Sverige upprätthåller livliga handelsförbindelser eller konkurrerar på

väiIdsmarknaden. Förutsättningarna för en generell arbetstidsförkortning

saknades enligt arbetsgivareföreningen vid ifrågavarande tidpunkt och torde

icke heller inom överskådlig tid komma att föreligga.

Tjänstemännens centralorganisation anförde bl. a. att i den mån statsmakterna

skulle anse sannolikt att en generell arbetstidsförkortning skulle

medföra minskad produktion eller att andra kostnadskrävande reformer

såsom exempelvis tjänstepensioneringen var angelägnare, kunde frågan om

behovet av en omedelbar utredning ifrågasättas.

Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande nr 22, att enighet torde råda

därom, att en förutsättning för en allmän förkortning av arbetstiden är,

att vårt ekonomiska läge är sådant, att reformen ej får till följd att arbetstagarnas

reallönestandard sänkes eller att vår ekonomiska politik och de

genomförda sociala reformerna äventyras. Såsom en i varje fall omedelbar

återverkan av en allmän arbetstidsförkortning måste man emellertid räkna

med en produktionsminskning och, vid oförändrade löner, en ökning av

produktionskostnaderna. Den tilltagande konkurrensen på världsmarknaden

medför, framhöll utskottet vidare, att kostnadsfrågan får särskild betydelse

för möjligheterna att vinna avsättning för våra exportvaror. En

försämring av dessa möjligheter skulle innebära risker för sysselsättningssvårigheter

samt kunna äventyra den uppnådda reallöneförbättringen och

det sociala reformarbetet.

I detta läge borde frågan om en allmän arbetstidsförkortning visserligen

följas med stor uppmärksamhet, men utskottet fann det icke försvarligt

att förorda ett utredningsarbete av så omfattande och kostnadskrävande

art, som det här måste bli fråga om, utan att kunna räkna med att detta

bleve praktiskt betydelsefullt. Med en sådan utredning borde därför anstå,

tills man med någon säkerhet kunde bedöma, att förutsättningarna för en

reform vore för handen.

Sex av utskottets ledamöter anförde i en reservation, att de fann de

av majoriteten anförda, ovan återgivna omständigheterna rörande förutsättningarna

för en allmän förkortning av arbetstiden och dennas återverkan

på produktionen och sysselsättningen tala för att de ekonomiska

och produktionsmässiga konsekvenserna av en allmän arbetstidsförkort
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 30. 7

ning klarlades. Även andra skäl kunde anföras härför. En utredning skulle

giva en säkrare grundval för bedömning av möjligheten att genomföra en

sådan förkortning. Den skulle vidare underlätta avvägningen av i vilken

mån en produktivitetsstegring skall utnyttjas till förbättrade löner, till

arbetstidsförkortning eller till sociala reformer. För en utredning kan även

tala, anfördes vidare i reservationen, att i de internationella aspekterna på

frågan ingår att en arbetstidsförkortning kan aktualiseras av den stigande

produktionen samt att resultatet av nu pågående utredningar om arbetstidsförkortning

för vissa grupper kan visa sig bli mera begränsat än vad

man räknat med. Huruvida utvidgad veckoledighet eller förkortning av

arbetstiden på annat sätt vore att föredraga vid en allmän arbetstidsförkortning

borde vid en utredning förutsättningslöst prövas. I likhet med

vad arbetstidsutredningen och Landsorganisationen i remissyttrandena

anfört fann reservanterna det lämpligt att det inom arbetstidsutredningen

nu pågående arbetet rörande arbetstidsförkortning för vissa grupper av

arbetstagare slutfördes oberoende av en utredning om allmän arbetstidsförkortning.

När detta skett borde enligt reservanternas mening Kungl.

Maj :t på grund av anförda skäl taga under omprövning huruvida icke

frågan om en allmän arbetstidsförkortning jämväl borde utredas. Det lämnades

öppet, huruvida detta borde ske genom att giva arbetstidsutredningen

kompletterande direktiv eller på annat sätt.

Under det utskottets majoritet hemställde, att motionerna icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd, ansåg reservanterna, att utskottet

bort hemställa, att riksdagen i anledning av motionerna måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna vad utskottet anfört.

Första kammaren godkände utskottets utlåtande. Andra kammaren biföll

däremot den vid utlåtandet fogade reservationen. Till följd härav hade

frågan fallit.

I en interpellation vid 1953 års höstriksdag frågade herr Hagberg i Stockholm

chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, om denne hade för

avsikt att inom den närmaste tiden uppta frågan om fem dagars arbetsvecka

till behandling, exempelvis genom att tillsätta en speciell utredning

eller genom att utvidga direktiven för den arbetstidsutredning som arbetar

med översynen över arbetstidslagen.

Härtill svarade statsrådet Sträng följande:

»Regeringen kommer inom de närmaste månaderna att från arbetstidsutredningen

få motta förslag om vissa partiella arbetstidsförkortningar.

Dessa kommer emellertid att ha mycket begränsad form och löser inte det

stora problemet om generell arbetstidsförkortning. Detta senare problem

har emellertid sådana avgörande samhällsekonomiska verkningar, att del

kräver en speciell utredning för klarläggande av alla härmed sammanhängande

frågor, innan något definitivt ställningstagande kan ske och

några definitiva omdömen fällas. Jag finner det emellertid rimligt — efter
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

som det är en fråga om några få månader — att avvakta arbetstidsutredningens

resultat innan den nya utredningen, avseende den större frågan

om arbetstidens längd, tillsättes.»

Utskottet.

Frågor om förkortning av arbetstiden har, så vitt gäller vissa grupper

arbetstagare med särskilt påfrestande arbete, utretts av den år 1947 tillkallade

arbetstidsutredningen. Denna har däremot icke haft i uppdrag

att utreda frågan om en generell arbetstidsförkortning. Utredningens betänkande

med förslag till ny allmän arbetstidslag, innefattande förslag om

förkortad arbetstid för bl. a. arbetstagare under jord, arbetare i arbete, som

drives med regelbunden skiftindelning dygnet runt, samt nattarbetare, är

f. n. under tryckning.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, har i ett interpellationssvar

vid 1953 års höstriksdag anfört, att problemet om en generell

arbetstidsförkortning kräver en speciell utredning för klarläggande av alla

därmed sammanhängande frågor, och förklarat, att arbetstidsutredningens

resultat bör avvaktas, innan den nya utredningen tillsättes.

Då en utredning om generell arbetstidsförkortning sålunda är att förvänta

utan någon riksdagens åtgärd, finner utskottet icke skäl tillstyrka motionärernas

yrkanden.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 11 och II: 23, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 april 1954.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Axel E. Svensson, Lundgren,

Anders E. Johansson, Grönkvist, Kronstrand och Nils Theodor Larsson*;
från

andra kammaren: herrar Hagård*, Lundberg, Carlsson i Bakeröd,

Andersson i Alfredshem, fröken Höjer, herrar Bengtsson i Varberg, Fredriksson

och Königson*.

* Ej närvarande vid utlätandets justering.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 34

405197

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.