Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945

1954-11-02 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1954:43, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nr *3—45.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

1

Nr 43.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen

den 29 juni 1945 (nr 420) om semester, jämte i ämnet

väckt motion.

Genom en den 15 januari 1954 dagtecknad proposition, nr 46, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945

(nr 420) om semester.

Härigenom förordnas, att 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 om semester* 1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

7 §•

Semester utgår------

Med dag, å vilken arbete utförts,

jämställes dag, varunder arbetstagaren

under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbetet på

grund av däri inträffat olycksfall

eller sådan däri ådragen sjukdom,

som avses i lagen om försäkring för

vissa yrkessjukdomar;

c) i samband med havandeskap

eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,

i den mån bortovaron icke

överstigit tolv veckor; eller

antal dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts,

jämställes dag, varunder arbetstagaren

under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbetet på

grund av sjukdom, dock att dag,

som infaller efter det att arbetstagaren

till följd av sjukdom varit frånvarande

från arbetet under sammanlagt

nittio dagar av kvalifikationsåret,

jämställes endast om arbetsoförmågan

föranletts av yrkesskada;
c)

i samband med havandeskap

eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,

i den mån bortovaron icke

överstigit tolv veckor; eller

1 Senaste lydelse av 7 och 12 §§ se SFS 1951: 303.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 9 sand. 2 avd. Nr 43 45.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

(Gällande lydelse:)

d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen

eller med stöd därav

föreskriven militärövning om högst

sextio dagar, som ej är beredskapsövning

eller direkt ansluter sig till

första tjänstgöring, dock att av tid

för militärövning högst sextio dagar

under varje kvalifikationsår må

räknas arbetstagaren till godo.

Dag, under —-----såda

(Föreslagen lydelse:)

d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen

eller med stöd därav

föreskriven militärövning om högst

sextio dagar, som ej är beredskapsövning

eller direkt ansluter sig till

första tjänstgöring, dock att av tid

för militärövning högst sextio dagar

under varje kvalifikationsår må

räknas arbetstagaren till godo.

dag.

I fall som avses i andra stycket

b) är arbetstagaren skyldig att, om

arbetsgivaren så påfordrar, genom

intyg av läkare eller allmän sjukkassa

styrka att han på grund av

sjukdom varit oförmögen till arbetet.

Om förlängd--—- —--särskild lag.

12 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när

semester skall utgå; dock bör semestern,

om arbetstagaren icke annat

begär, såvitt möjligt förläggas

till sommartid. Utan arbetstagarens

medgivande må semestern icke förläggas

till sådan tid för hans bortovaro

från arbetet, som enligt 7 §

andra stycket b) — d) och tredje

stycket skall jämställas med tid å

vilken arbete utförts.

Semestern skall

Semester för —

Arbetsgivaren äger bestämma, när

semester skall utgå; dock bör semestern,

om arbetstagaren icke annat

begär, såvitt möjligt förläggas

till sommartid. Utan arbetstagarens

medgivande må semestern icke förläggas

till tid, då arbetstagaren på

grund av sjukdom, som inträffat

innan semestern börjat, är oförmögen

till arbetet, eller till sådan tid

för hans bortovaro från arbetet, som

enligt 7 § andra stycket c) och d)

skall jämställas med tid å vilken

arbete utförts. Dylikt medgivande

erfordras dock icke, därest arbete

eljest uppenbarligen icke kunnat beredas

arbetstagaren å tid som nu

sagts.

— tolv dagar,

svensk hamn.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

3

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1955, från och med vilken

dag semesterrätt enligt lagen kan

förvärvas.

I samband med propositionen har utskottet behandlat den i anledning

av propositionen i andra kammaren väckta motionen nr 500 av herrar

Gustafson i Göteborg och Königson.

I motionen hemställes, »att riksdagen för sin del måtte besluta att förbudet

mot förläggande av semester utan arbetstagarens medgivande till tid

då den anställde är sjuk också skall gälla tid, då företaget, eller berörd

avdelning inom detsamma, är stängt för gemensam semester, samt att

vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig ändring i lagtexten».

Beträffande de skäl, som ligger till grund för propositionen, ävensom i

fråga om de skäl motionärerna åberopat, får utskottet, i den mån redogörelse

därför icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt gällande semesterlag påverkas semesterns längd icke av att arbetstagaren

varit frånvarande från arbetet på grund av olycksfall i arbetet eller

yrkessjukdom. Utan arbetstagarens medgivande får semestern ej heller förläggas

till sådan frånvarotid. Annan sjukdomstid är ej semesterkvalificerande;

och hinder föreligger ej för arbetsgivaren att ge arbetstagaren

semester under dylik sjukdomstid.

I propositionen föreslås — i anslutning till den vid riksdagens vårsession

beslutade lagen om yrkesskadeförsäkring -— rätt för arbetstagare att såsom

semesterkvalificerande tid räkna tid, då arbetstagaren på grund av sjukdom

varit oförmögen till arbetet; dock skall sjukdomsdag, som infaller efter

det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit frånvarande från arbetet

under sammanlagt 90 dagar av kvalifikationsåret, vara semesterkvalificerande

endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada.

Vidare föreslås förbud för arbetsgivaren att utan arbetstagarens samtycke

förlägga semestern till tid då arbetstagaren på grund av sjukdom

ej är i arbete.

De nya bestämmelserna avses skola träda i kraft den 1 januari 1955.

Gällande bestämmelser.

Semesterlagen äger enligt 1 § tillämpning å arbetstagare i allmän eller

enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för vilka

gäller särskilda föreskrifter rörande semester. Arbetstagaren äger enligt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

3 § på grund av det arbete, som han under ett kalenderår (kvalifikationsår)

utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla semester. Denna

skall utgå under nästföljande år, dock att parterna äger överenskomma om

att semestern helt eller delvis må åtnjutas tidigare.

7 § har följande lydelse:

Semester utgår med en och en halv dag för varje kalendermånad av

kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning

utfört arbete å minst sexton dagar. Uppstår vid beräkningen av semesterns

längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren

under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbetet på grund av däri inträffat olycksfall eller

sådan däri ådragen sjukdom, som avses i lagen om försäkring för vissa

yrkessjukdomar;

c) i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,

i den mån bortovaron icke överstigit tolv veckor; eller

d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven

militärövning om högst sextio dagar som ej är beredskapsövning eller direkt

ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning högst

sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren till godo.

Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,

som i andra stycket b)—d) sägs, skall icke jämställas med dag å

vilken arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas

arbetstagaren å sådan dag.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete

stadgas i särskild lag.

I 12 § första stycket stadgas, att arbetsgivaren äger bestämma, när semester

skall utgå; dock utsägs att semestern såvitt möjligt bör förläggas

till sommartid, om arbetstagaren icke begär annat. Utan arbetstagarens

medgivande får semestern icke förläggas till sådan tid för hans bortovaro

från arbetet, som enligt 7 § andra stycket b)—d) och tredje stycket skall

jämställas med tid, å vilken arbete utförts.

Enligt 13 § skall arbetsgivaren senast 14 dagar före semesterns början

på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om tiden för semestern. Detta

gäller dock icke beträffande arbetstagare å fartyg.

Under semester skall enligt 3 § lön utgå.

Vissa arbetstagare, nämligen de som utför arbetet i sitt hem eller eljest

under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren

att vaka över arbetets anordnande — s. k. okontrollerade arbetstagare —

är, enligt vad i 4 § stadgas, icke berättigade till semesterledighet utan endast

till särskild semesterlön. Förutsättning för rätt till sådan lön är enligt

17 §, att vederbörandes arbetsinkomst under kalenderkvartalet uppgår till

belopp, motsvarande minst 16 gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten å

orten för arbete av den art, varom är fråga, under en arbetstid av 8 timmar.

Semesterlönens storlek utgör enligt 18 § sex procent av arbetsinkomsten.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

5

De privilegieringsföreskrifter, som gäller för övriga arbetstagare, avser

icke de okontrollerade arbetstagarna. Vid avgörande huruvida arbetstagaren

uppnått en inkomst av sådan storlek att den berättigar till särskild

semesterlön skall alltså hänsyn tagas endast till den faktiska arbetsinkomsten.

Motsvarande gäller i fråga om beräkning av semesterlönens storlek.

Departementspromemorian och remissyttrandena.

Såsom framgår av en i propositionen sid. 6—12 intagen redogörelse har

sedan den första semesterlagen kom till år 1938 diskuterats frågan om

likställighet i semesterrättsligt hänseende mellan frånvaro från arbetet på

grund av olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom och frånvaro, som orsakats

av annan skada eller sjukdom. I en inom socialdepartementet upprättad

promemoria har närmare redogjorts för vad som hittills förekommit i saken,

varjämte spörsmålet ytterligare belysts med utgångspunkt från den reform

i fråga om sjuk- och yrkesskadeförsäkringen, som nu står inför sitt genomförande.

Promemorian utmynnar i ett förslag att frånvaro från arbetet,

som har sin grund i annan sjukdom än sådan som uppkommit till följd

av olycksfall i arbetet eller utgöres av yrkessjukdom, skall i semesterhänseende

räknas som arbetad tid upp till högst sammanlagt 90 dagar

under varje kvalifikationsår. Beträffande frånvarotid på grund av yrkesskada,

d. v. s. olycksfall i arbetet och yrkessjukdom, skall däremot enligt

förslaget privilegieringen i likhet med vad nu gäller icke vara tidsbegränsad.

Vidare föreslås, att förbudet för arbetsgivare att utan arbetstagarens medgivande

förlägga semestern till privilegierad frånvarotid principiellt sett

utsträckes att gälla all sjukdomstid, under förutsättning att sjukdomen

givit sig lillkänna före semesterns början.

Ifrågavarande förslag har tillstyrkts av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen

(majoriteten), Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation.

Sistnämnda organisation ifrågasätter dock, huruvida man

ej borde gå något längre vid privilegieringen av vanlig sjukdomstid än som

föreslagits i promemorian.

Svenska arbetsgivareföreningen och Handelns arbetsgivareorganisation —•

som också beretts tillfälle att yttra sig över promemorian — har däremot

avstyrkt förslagen. Några reservanter i arbetsmarknadsstyrelsen företräder

en liknande uppfattning.

Den diskussion, som härvid förekommit kring ifrågavarande spörsmål, har

i väsentliga delar följt samma linjer som tidigare. För en utvidgning av den

enligt semesterlagen privilegierade frånvaron har sålunda åberopats lagens

syfte att tillförsäkra arbetstagarna behövlig rekreation. Härvid har framhållits,

alt rekreationsbehovet ofta vore särskilt stort för arbetstagare, som

drabbats av sjukdom, och att det därför icke vore med lagens egen utgångspunkt

förenligt att minska semesterledigheten för dylik arbetstagare. Det

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

har även anförts, att arbetstagare, som finge semestern förlagd till tid då

han vore sjuk, ej kunde utnyttja semestern för sitt ändamål och därigenom,

helt eller delvis, bleve berövad en förmån, som han intjänat genom sitt

arbete för arbetsgivarens räkning. Den nuvarande skillnaden mellan privilegierad

och icke privilegierad sjukdomstid har vidare ansetts verka ojämnt

och leda till ett med hänsyn till semesterlagstiftningens syfte mindre tillfredsställande

resultat, i det att olycksfall i arbetet och andra yrkesskador

mången gång icke torde nödga till sängläge och vistelse inomhus i samma

utsträckning som andra sjukdomar, vilka tvingade vederbörande att avhålla

sig från arbetet; och likväl gällde att arbetstagaren i förra fallet

vore i semesterhänseende bättre ställd än i det senare.

Såsom ytterligare skäl för en ändring av lagstiftningen på detta område

har anförts, dels att samma billighetsskäl, som motiverat införandet i

semesterlagen av de redan nu i lagen stadgade fallen av privilegierad frånvaro,

kunde åberopas när det gällde att — åtminstone i viss utsträckning

— privilegiera vanlig sjukdomstid och dels att man genom en dylik åtgärd

åstadkomme en ur sociala synpunkter önskvärd likställighet mellan de

grupper arbetstagare — främst tjänstemän — som genom avtal eller eljest

finge i semesterhänseende tillgodoräkna sig frånvaro från arbetet på grund

av vanlig sjukdom, och övriga arbetstagare.

Mot en privilegiering av frånvaro från arbetet, orsakad av vanlig sjukdom,

har främst anförts, att en sådan åtgärd skulle strida mot semesterlagens

princip — att semestern är en genom arbete för arbetsgivarens

räkning successivt intjänad förmån — samt medföra sådan ekonomisk

belastning för arbetsgivarna att risken att behöva utge semester för tid,

då arbetstagare till följd av sjukdom vore borta från arbetet, kunde göra

arbetsgivarna benägna att ej anställa arbetstagare med mindre god hälsa

och att avskeda arbetstagare som insjuknat. Det har härjämte ifrågasatts,

huruvida icke en lagändring i det hänseende varom nu vore fråga skulle

förrycka den ekonomiska avvägningen mellan de i fråga om sociala förmåner

bättre ställda grupperna och andra kategorier.

För remissyttrandena redogöres närmare i propositionen sid. 19—24.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, framhåller, att de

skäl, som åberopats mot en utvidgning av den enligt semesterlagen privilegierade

frånvaron till att omfatta även tid för frånvaro på grund av

vanlig sjukdom, förlorar i bärkraft om privilegieringen begränsas. Därjämte

har tillkommit ytterligare ett skäl, som enligt departementschefens

mening gör att — även om statsmakterna hittills ställt sig avvaktande

i detta hänseende — skälen för en sådan utvidgning i allt fall numera

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr i3. 7

måste anses väga betydligt tyngre än skälen däremot, nämligen den samordning

mellan den allmänna sjukförsäkringen och en reviderad yrkesskadeförsäkring,

varom statsmakterna fattat beslut.

Härom yttrar departementschefen vidare:

»För semesterlagens vidkommande uppkommer f. n. inga svårigheter när

det gäller att avgöra huruvida en olyckshändelse är att rubricera såsom

olycksfall i arbetet eller om en sjukdom är yrkessjukdom, i det att de

avgöranden härom, som träffas inom olycksfallsförsäkringen, blir gällande

även i semesterhänseende. Samordningen av sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen

innebär emellertid, att yrkesskador och vanliga sjukdomar

under en tid av 90 dagar efter dagen för olycksfallet eller, vid annan yrkesskada

än olycksfallsskada, dagen då skadan yppades, försäkringsmässigt

skall behandlas efter i stort sett samma regler, nämligen efter sjukförsäkringens

bestämmelser. Med hänsyn härtill och då man räknar med att

över 90 procent av antalet yrkesskador blir avvecklade före samordningstidens

utgång saknas i fortsättningen i de allra flesta fallen anledning

att i försäkringshänseende utreda, huruvida arbetsoförmåga föranletts av

yrkesskada eller ej. Ett bibehållande av den nuvarande uppdelningen i

semesterlagen mellan olycksfallsskador och yrkessjukdomar å ena sidan

samt övriga sjukdomar å andra sidan skulle emellertid betyda att sådan

utredning måste göras i semesterärendet med därav följande besvärligheter.»

Beträffande olika förslag angående sättet att bestämma den tid, under

vilken sjukdom skall få kvalificera till semester, samt vissa andra spörsmål

i samband med de föreslagna lagändringarna anför departementschefen

bl. a.:

»I departementspromemorian har föreslagits, att sjukdomstid skall få

räknas såsom semesterkvalificerande tid upp till sammanlagt högst 90 dagar

under varje kvalifikationsår. Tjänstemännens centralorganisation har emellertid

uttalat sig för att privilegieringen i stället borde anknytas till samordningstiden

för varje sjukdom. Mot en sådan metod kan emellertid anföras,

att samordningstiden ej alltid föreslagits skola utgöra 90 dagar utan

kan upphöra dessförinnan, nämligen den tidigare dag yrkesskadan medför

rätt till livränta. Någon anledning att låta privilegieringstiden variera på

motsvarande sätt föreligger ej. Därest man då i stället skulle fixera den

längsta privilegieringstiden till 90 dagar för varje sjukdom, uppkommer

den svårigheten, att man vid semesterns beräkning ibland tvingades pröva

den många gånger svåra frågan om en sjukdom utgjorde ett recidiv av en

tidigare under kvalifikationsåret inträffad sjukdom eller ej. Vidare skulle

en sådan regel verka ojämnt, enär exempelvis två arbetstagare, som båda

varit sjuka mer än tre månader under kvalifikationsåret, skulle få tillgodoräkna

olika lång kvalifikationstid, därest den ene haft två skilda sjukdomar

och den andre en och samma sjukdom. Att anknyta tidsbegränsningen till

varje sjukperiod skulle å andra sidan bereda långtidssjuka möjlighet att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

genom tillfälliga korta arbetsperioder bereda sig längre semesterkvalificerande

sjukdomstid än som vore avsett.

Med hänsyn till det anförda finner jag mig böra förorda det i promemorian

framlagda förslaget att begränsa privilegieringen av vanlig sjukdomstid

till sammanlagt högst 90 dagar under kvalifikationsåret. Såsom

framgår av promemorian har en motsvarande metod kommit till användning

i Danmark och Norge.

Den privilegierade sjukdomstiden bör i likhet med annan privilegierad

frånvarotid vara kvalificerande såväl i fråga om rätten till semesterledighet

som när det gäller semesterersättning. Att i detta speciella hänseende särbehandla

frågan om semesterledighetens förvandling till kontantersättning

synes ej böra komma i fråga.

Vad angår de arbetstagare, som enligt semesterlagen icke tillförsäkrats

någon rätt till semesterledighet utan endast rätt till särskild semesterlön

— det gäller arbetstagare som utför arbetet i sitt hem eller eljest under

sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka

över arbetets anordnande — gäller f. n. att vid beräkningen av denna lön

hänsyn ej tages till vad arbetstagaren skulle förtjänat under för övriga

arbetstagare privilegierad frånvarotid. I förevarande hänseende har någon

ändring i detta sammanhang ej ifrågasatts.

Enligt nu gällande privilegieringsbestämmelser uppställes ej något krav

på att arbetstagaren, för att få tillgodoräkna frånvarotiden som semesterkvalificerande

tid, skall efter bortovaron återinträda i arbetet. Den nu av

mig förordade utvidgningen av privilegieringsgrunderna synes ej böra föranleda

någon ändring härvidlag. Givetvis bör emellertid arbetstagare ej få

tillgodoräkna sjukdomstiden i vidare mån än som följer av den tid anställningen

varat.

Med hänsyn till att i semesterhänseende varje anställning är att betrakta

som ett avslutat helt och att förhållandena i en tidigare anställning icke

påverkar rätten till semester i en senare anställning, bör vid beräkningen

av semester för en arbetstagare, som bytt anställning under året, hänsyn

ej tagas till om och i vad mån han i den förra anställningen fått tillgodoräkna

sjukdomstid som semesterkvalificerande tid.

För underlättande av kontrollen över att arbetstagaren verkligen varit

sjuk under uppgiven tid bör det åligga arbetstagaren att, om arbetsgivaren

så påfordrar, styrka sjukdomen genom intyg av läkare eller sjukkassa.

I fråga om semesterns förläggning till tid, då arbetstagaren på grund av

sjukdom är oförmögen till arbetet torde anledning ej föreligga att stadga

en motsvarande begränsning till högst 90 dagar per kvalifikationsår, som

föreslagits beträffande semesterkvalificerande bortovaro på grund av vanlig

sjukdom. En sådan begränsning skulle ju innebära, att en arbetsgivare ej

kunde påtvinga en arbetstagare semester under de 90 första sjukdagarna

men väl under påföljande sjukdomstid, en skillnad som ej vore motiverad.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43. 9

Från det generella förbudet mot att utan arbetstagarens medgivande förlägga

semestern till tid, då arbetstagaren är frånvarande från arbetet på

grund av sjukdom, bör, såsom föreslagits i promemorian, undantag göras

för sådana fall, då företaget inställer driften under semestern.

I anslutning till vad sålunda anförts har inom socialdepartementet utarbetats

ett förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen

om semester.

Beträffande innehållet i detta förslag torde här endast behöva framhållas

följande.

Begreppet yrkesskada i 7 § andra stycket b) har närmare definierats i

6 § i förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring.

Det i 12 § upptagna förbudet mot att utan arbetstagarens medgivande

förlägga semestern till sjukdomstid avser ej sjukdomsfall, som inträffar

först efter det semestern börjat löpa. Om en sjukdom ger sig tillkänna först

efter det arbetstagaren börjat sin semester, bör arbetstagaren alltså icke

äga åberopa sjukdomen för avbrytande av semestern och få denna förlagd

till en senare tidpunkt. Genom att i paragrafen angives att arbetstagarens

medgivande till semesterns förläggning till här avsedd frånvarotid ej erfordras,

därest arbete eljest uppenbarligen icke skulle kunnat beredas arbetstagaren

å tid, varom här är fråga — motsvarande gäller enligt den

nuvarande lagen — kommer att från förläggningsförbudet undantagas bl. a.

det förut berörda fallet att driften vid ett företag helt inställes under viss

tid för att därunder bereda de vid företaget anställda semester. Motsvarande

bör i fråga om de berörda arbetstagarna gälla om ett företag etappvis

inställer driften å särskilda avdelningar.»

Lagrådet.

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Motionen II: 500.

I motionen II: 500 hävdas, att förbudet mot att utan arbetstagarens

medgivande förlägga semester till tid då denne är sjuk bör gälla även i

fall, då företaget eller den avdelning av detsamma, där den sjuke brukar

arbeta, inställer driften för gemensam semester. Enligt motionärernas

mening torde det inte innebära någon betydande olägenhet för arbetsgivaren,

om han får bereda den, som varit sjuk under den gemensamma

semestern, ledighet vid någon annan tidpunkt, medan det för den enskilde

arbetstagaren är av stor betydelse att förbudet gäller även för här avsedda

fall.

Utskottet.

Förslaget att även sådan sjukdomstid, som ej orsakats av yrkessjukdom

eller olycksfall i arbetet, i viss utsträckning skall få räknas som semester
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

kvalificerande är med hänsyn till det läge som uppkommit genom samordningen

mellan den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen

motiverat av praktiska skäl, och såsom departementschefen närmare

utvecklar talar även andra skäl för detsamma. Utskottet tillstyrker

därför propositionen i denna del.

Vad beträffar frågan om förbud mot att utan arbetstagarens medgivande

förlägga semester till tid, då denne är sjuk, delar utskottet uppfattningen,

att den nuvarande ordningen ej kan anses tillfredsställande. Såsom skäl

mot en utsträckning av förbudet till att avse även annan sjukdomstid än

sådan, som föranletts av yrkesskada, har anförts, att en förläggning av

semestern till tid efter det arbetstagaren tillfrisknat i vissa fall kan medföra

avsevärda olägenheter för arbetsgivarna. Man har här pekat på exempelvis

sådana fall, då arbetsgivaren helt eller delvis inställer driften under

en gemensam semesterperiod och arbetstagaren har en sådan befattning,

att det är svårt att skaffa en ersättare för honom, om han skulle få ut

semester sedan driften åter upptagits. Propositionens förslag, som innebär

att förbudet för arbetsgivare att utan arbetstagarens medgivande förlägga

semester till privilegierad frånvarotid utsträckes till att gälla även

tid för frånvaro på grund av vanlig sjukdom, varvid undantag dock göres

för tid, då arbete uppenbarligen icke skulle kunnat beredas arbetstagaren,

synes utskottet utgöra en rimlig avvägning av de intressen, som här bör

beaktas. Utskottet får därför, med avstyrkande av motionen II: 500, tillstyrka

propositionen även i denna del.

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden,

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över

arbetets anordnande -—- de s. k. okontrollerade arbetstagarna -— är ej

berättigade till semesterledighet utan endast till särskild semesterlön. Vid

beräkningen av denna lön tages ej hänsyn till vad arbetstagaren skulle

ha förtjänat under för övriga arbetstagare privilegierad frånvarotid. Någon

ändring av dessa bestämmelser har ej ifrågasatts i propositionen. Då nu

privilegieringsföreskrifterna för övriga arbetstagare utvidgas, aktualiseras

emellertid ånyo önskemålen om att i detta hänseende åstadkomma större

likställighet mellan de okontrollerade arbetstagarna och övriga arbetstagare.

Utskottet vill framhålla önskvärdheten av att möjligheterna att

finna en lösning av denna fråga ytterligare överväges.

Utskottet hemställer,

att riksdagen måtte, med avslag å motionen 11:500, bifalla

förevarande proposition.

Stockholm den 2 november 1954.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,

Anders E. Johansson, fru Carlqvist, herrar Magnusson, Kronstrand

och Nils Theodor Larsson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herr Nilsson i

Göteborg*, fru Västberg*, herrar Hagård, Lundberg, fröken Höjer, herrar

Königson och Larsson i Hedenäset.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fröken Höjer och herr Königson, som ansett att utskottets yttrande

bort ha följande lydelse.

Förslaget att---— lika med utskottet —---denna del.

Vad beträffar frågan om förbud mot att utan arbetstagarens medgivande

förlägga semester till tid, då denne är sjuk, delar utskottet uppfattningen,

att den nuvarande ordningen ej kan anses tillfredsställande. Såsom skäl

mot en utsträckning av förbudet till att avse även annan sjukdomstid än

sådan, som föranletts av yrkesskada, har anförts, att en förläggning av

semestern till tid efter det arbetstagaren tillfrisknat i vissa fall kan medföra

avsevärda olägenheter för arbetsgivarna. Man har pekat på exempelvis

sådana fall, då arbetsgivaren helt eller delvis inställer driften under

en gemensam semesterperiod och arbetstagaren har en sådan befattning,

att det är svårt att skaffa en ersättare för honom, om han skulle få ut

semester sedan driften återupptagits. Utskottet finner emellertid dessa

svårigheter vara betydligt överdrivna. De fall som kan komma i fråga

torde inte bli så många, att de ens under det förhållandet att man tilllämpar

gemensam semester kan bli av större betydelse för företagen. För

den som råkar vara sjuk under den gemensamma semestern kan det

emellertid vara av minst lika stor betydelse som för någon annan att

kunna få ta ut semester senare. Propositionens förslag att förbudet för

arbetsgivare att utan arbetstagarens medgivande förlägga semester till

privilegierad frånvarotid utsträckes till att gälla även tid för frånvaro på

grund av vanlig sjukdom vill utskottet därför tillstyrka. Det föreslagna

undantaget för tid, då arbete uppenbarligen inte skulle kunnat beredas

arbetstagaren, synes däremot vara dåligt motiverat och utskottet får därför

med tillstyrkande av motionen II: 500 avstyrka propositionen i denna del.

Arbetstagare, som---lika med utskottet--—- ytterligare över
väges.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med förklaring att riksdagen i anledning

av motionen II: 500 funnit viss ändring böra vidtagas i det

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

genom propositionen framlagda lagförslaget, måtte för sir

del antaga förslaget med den ändringen, att 12 § erhållei

följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

12 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när

semester skall utgå; dock bör semestern,

om arbetstagaren icke annat

begär, såvitt möjligt förläggas

till sommartid. Utan arbetstagarens

medgivande må semestern icke förläggas

till tid, då arbetstagaren på

grund av sjukdom, som inträffat innan

semestern börjat, är oförmögen

till arbetet, eller till sådan tid för

hans bortovaro från arbetet, som enligt

7 § andra stycket c) och d) skall

jämställas med tid å vilken arbete

utförts. Dglikt medgivande erfordras

dock icke, därest arbete eljest uppenbarligen

icke kunnat beredas arbetstagaren

å tid som nu sagts.

Semestern skall------

Semester för-------

Arbetsgivaren äger bestämma, när

semester skall utgå; dock bör semestern,

om arbetstagaren icke annat

begär, såvitt möjligt förläggas

till sommartid. Utan arbetstagarens

medgivande må semestern icke förläggas

till tid, då arbetstagaren på

grund av sjukdom, som inträffat innan

semestern börjat, är oförmögen

till arbetet, eller till sådan tid för

hans bortovaro från arbetet, som enligt

7 § andra stycket c) och d) skall

jämställas med tid å vilken arbete

utförts.

— tolv dagar,

svensk hamn.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1954:367 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lo,g angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 19j5 s. 1 i texten