Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i 12 § lagen om semester. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 13 i första kammaren av herr Norling m. fl. samt nr 16 i andra kammaren av herr Lundberg.

1954-11-02 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1954:44, Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i 12 § lagen om semester. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 13 i första kammaren av herr Norling m. fl. samt nr 16 i andra kammaren av herr Lundberg.

Dokumentets text

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

13

Nr 44.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i 12 §

lagen om semester.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 13 i första kammaren av herr

Norling m. fl. samt nr 16 i andra kammaren av herr Lundberg.

I motionerna kritiseras bestämmelserna om uppdelning av semester

i 12 § lagen den 29 juni 1945 om semester. Lagrummets lydelse är följande.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,

om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.

Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till

sådan tid för hans bortovaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket

b)—d) och tredje stycket skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas med arbetstagaren, överstiger semestertiden

tolv dagar, må dock semestern förläggas till två skilda perioder, av vilka

den ena utgör minst tolv dagar.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande

utgå annat än i svensk hamn.

I motionen I: 13 yrkas, att riksdagen måtte besluta om sådan ändring i

semesterlagen »att första stycket i 12 § får följande lydelse:

12 §. Semester skall utgå i ett sammanhang, såvida icke överenskommelse

om annan ordning träffas med arbetstagaren.»

Även motionen II: 16 går ut på att bestämmelsen i 12 § semesterlagen om

arbetsgivarens rätt att besluta om delning av semester skall upphävas. Motionären

yrkar, »att riksdagen måtte besluta antaga följande förslag till

LAG

angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om

semester.

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 29 juni 1945 om semester skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande hjdelse.) (Föreslagen Igdelse.)

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,

om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.

Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till

sådan tid för lians bortovaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket b)

—d) och tredje stycket skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr ii.

(Gällande lydelse.)

Semestern skall utgå i ett sammanhang,

såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas med

arbetstagaren. Överstiger semestertiden

tolv dagar, må dock semestern

förläggas till två skilda perioder, av

vilka den ena utgör minst tolv dagar.

(Föreslagen lydelse.)

Semestern skall utgå i ett sammanhang,

såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas med

arbetstagaren.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande

utgå annat än i svensk hamn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.

Beträffande de skäl som åberopats till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena får utskottet hänvisa till motionerna.

Tidigare behandling av frågan.

Arbetstidsutredningens undersökningar och förslag.

De nuvarande bestämmelserna om semesterns förläggning fingo sin utformning

i samband med att den allmänna treveckorssemestern infördes.

I sitt betänkande rörande tre veckors semester (SOU 1950:32) upptog

arbetstidsutredningen till undersökning i huvudsak tre alternativ till utformningen

av semestern.

Alternativ I. Semestern utgår i ett sammanhang och bör om möjligt förläggas

till sommaren. Delning av semestertiden skall kunna ske efter överenskommelse

mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Utan att dylik överenskommelse

föreligger skall delning av semestern kunna ske efter medgivande

av arbetarskyddsstyrelsen, då sammanhängande semester skulle

medföra avsevärd olägenhet för företagets drift. Dock skall semestertiden i

detta fall icke kunna uppdelas i mer än två perioder, av vilka den ena skall

utgöra minst två veckor.

Alternativ II. Semestern bör om möjligt förläggas till sommaren. Delning

av semestertiden skall kunna ske efter överenskommelse mellan arbetsgivaren

och arbetstagaren. Om dylik överenskommelse icke kan träffas,

skall arbetsgivaren kunna uppdela semestertiden i två perioder, varav en

skall utgöra minst två veckor.

Alternativ III. Detta alternativ skiljer sig från alternativ II såtillvida,

att arbetsgivaren — om överenskommelse icke kan träffas med arbetstagaren

skall kunna uppdela semestertiden i två eller flera perioder,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44. 15

varav en skall omfatta minst två veckor. Den återstående semestertiden

skall alltså kunna utgivas i form av enstaka ledighetsdagar.

över de alternativa förslagen hördes arbetsmarknadens organisationer.

Vidare verkställdes särskild undersökning angående berörda arbetstagargruppers

semestervanor och semesterönskemål.

Vid avvägningen av de olika alternativen erinrade utredningen om att

de tidigare bestämmelserna om semesterns förläggning inneburo en maktfördelning;

arbetsgivaren bestämde till vilken del av året semestern skulle

vara förlagd, medan arbetstagarens samtycke fordrades för delning av semestern.

Enligt utredningens mening hade detta förhållande varit lyckligt.

Härav finge emellertid icke dragas den slutsatsen, att man även vid

tre veckors semester borde upprätthålla denna maktfördelning i exakt

samma utformning som för närvarande. Utsträcktes semestern till tre

veckor, komme nämligen arbetstagarnas inflytande genom rätten att kunna

vägra en delning av semestern att få en väsentligt ökad betydelse, då det

många gånger måste vara betydligt svårare för arbetsgivaren att utlägga

semestrarna i odelade treveckorsperioder än som för närvarande i odelade

perioder om endast två veckor. Härtill komme även ett annat förhållande.

Därest man åt arbetstagarna gåve rättigheten att vägra delning av treveckorssemestern,

kunde man komma i den ställningen att arbetsgivarna,

i de fall då det ej bleve möjligt att träffa uppgörelse om delning, såge sig

tvingade att i viss utsträckning upphöra med att ge sommarsemester.

Utredningen kom till att börja med till den slutsatsen, att alternativ III

icke borde komma i fråga.

Utredningen ansåg sig icke heller kunna förorda alternativ I. Det karakteristiska

för detta alternativ vore att delning av semestern icke skulle

kunna ske av arbetsgivaren ensam. Frågor rörande förläggning och delning

av semestern torde med hänsyn härtill bli föremål för förhandlingar

mellan å ena sidan arbetsgivaren eller hans organisation och å andra sidan

vederbörande arbetstagarorganisation. Många gånger skulle man kunna

räkna med att på detta sätt få till stånd överenskommelser om semesterns

förläggning och eventuella delning. Man kunde emellertid icke utgå från

antagandet, att det skulle bli möjligt att åvägabringa överenskommelser

om delning i alla de fall, då ett verkligt behov därav förelåge. Utginge

man från huvudprincipen i alternativ I, måste det därför finnas någon

utväg, varigenom en delning kunde komma till stånd mot arbetstagarnas

önskningar. Det hade med hänsyn härtill förutsatts, att i de fall, då en

dylik överenskommelse icke kunnat komma till stånd, en statlig myndighet,

arbetarskyddsstyrelsen, skulle äga rätt föreskriva om uppdelning

av semestern på två perioder, varav den ena skulle omfatta minst två

veckor i en följd. Detta sätt för delning av semestern hade hämtats ur

särskilda semesterlagen. Att märka vore dock att denna lag ägde tilllämpning

endast å ett förhållandevis litet antal arbetstagare. Enligt vad

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

utredningen inhämtat hade endast två framställningar gjorts om delning

av semestern under hänvisning till denna lag. Den ena framställningen

hade icke föranlett något beslut, enär överenskommelse mellan parterna

träffats. I andra fallet hade inledda förhandlingar medfört, att arbetsgivaren

tagit tillbaka sin framställning. Om en motsvarande bestämmelse

infördes i den allmänna semesterlagen, skulle den komma att få en helt

annan och väsentligt större räckvidd. Man hade anledning vänta sig, att

en dylik utväg skulle medföra en avsevärd ansvällning av arbetsbördan

för arbetarskyddsstyrelsen. Dessutom kunde man frukta att framställningar

om delning av semestern komme att koncentrera sig till en förhållandevis

begränsad del av året. I de yttranden, som avgivits över de

olika alternativen, hade förslaget att tilldela en statlig myndighet rätt att

föreskriva om delning av semestern genomgående avstyrkts. I denna

punkt hade arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan varit fullständigt eniga.

Man hade fruktat en byråkratisering av handläggningen av semesterärendena,

och man trodde icke att det bleve möjligt för en myndighet att handlägga

ärendena med den snabbhet, som måste vara en förutsättning för att

systemet skulle fungera tillfredsställande. Dessa farhågor vore säkerligen

befogade.

Utredningen framhåller vidare, att en alltför stark koncentration kunde

komma att äventyra arbetstagarnas möjligheter att få ut det bästa ur en

tre veckors semester. Med hänsyn till vårt lands klimatiska förhållanden

komme semestrarna med all sannolikhet att ständigt förläggas till en förhållandevis

begränsad del av året.

Utredningen fann på i huvudsak nu anförda skäl alternativ II vara i

varje fall då den lämpligaste utformningen av treveckorssemestern och

förordade detta alternativ.

Kungl. Maj:ts förslag och 1951 års riksdag.

I proposition nr 72 till 1951 års riksdag förelädes riksdagen förslaget

till ökning av den lagstadgade allmänna semestern till tre veckor om året.

Föredragande departementschefen anförde i propositionen om semesterns

förläggning bland annat följande.

Arbetstidsutredningen har uppställt tre olika alternativ. Enligt samtliga

bibehålies den nuvarande i semesterlagen inskrivna rekommendationen,

att semestern bör, såvitt arbetstagaren ej önskar annorlunda, om

möjligt förläggas till sommartid. Ej heller föreslås någon ändring i lagens

regel, att parterna kunna träffa överenskommelse om sådan uppdelning

av semestern, som de finna önskvärd. Vad som skiljer alternativen åt är

i vad mån arbetsgivaren skall ha möjlighet att ensidigt bestämma om semesterns

uppdelning.

Arbetstidsutredningen anser, att alternativ II är den i varje fall f. n.

lämpligaste utformningen. I remissyttrandena ha framkommit olika me
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr ii.

ningar rörande vilket av alternativen som är att föredraga. De som företräda

kroppsarbetarna ha i allmänhet motsatt sig, att arbetsgivarna skulle

äga ensidigt uppdela semestern, och ha i enlighet härmed förordat alternativ

I. Tjänstemännens organisationer ha däremot i regel anslutit sig till

alternativ II, alltså det alternativ som medgiver arbetsgivaren rätt att utlägga

den tredje semesterveckan i eu särskild period. Arfaetsgivarsammanslutningarna

åter ha allmänt tillstyrkt alternativ III, d. v. s. en ordning, som

medgiver arbetsgivaren rätt alt utan överenskommelse med arbetstagaren

uppdela den tredje semesterveckan i enstaka ledighetsdagar. Övriga remissinstanser

ha stannat för antingen alternativ II eller alternativ III.

För egen del vill jag först framhålla, att man icke bör alltför mycket

understryka olikheterna mellan de tre alternativen. Av utredningen i ärendet

framgår, att parternas intressen i fråga om eu eventuell delning av

semestern i många fall kunna antagas överensstämma. Från arbetsgivarsidan

har sålunda framhållits, att semestern ofta skulle komma att utgå

i ett sammanhang, även om arbetsgivarna erliölle rätt alt förordna om

delning. Omvänt ha från arbetstagarhåll uttalats vissa sympatier för delad

semester; och arbetarnas organisationer ha genomgående förklarat sig

villiga att genom överenskommelse medverka till delning av semestern, då

så kunde visa sig nödvändigt med hänsyn till förhållandena inom yrket.

Goda förutsättningar böra alltså föreligga för att parterna i betydande utsträckning

skulle kunna i samförstånd lösa frågan hur semestern lämpligen

bör utgå.

Lagbestämmelser måste emellertid finnas för det fall, att uppgörelse

icke träffas mellan parterna. Härvidlag torde till eu början icke kunna

förnekas, att reformens värde ur rekreationssynpunkt minskas om den nya

semesterveckan splittras upp på enstaka ledighetsdagar. Fn dylik uppdelning

av den tredje semesterveckan synes dessutom endast undantagsvis

vara absolut nödvändig. I de fall, då ett verkligt behov därav föreligger,

torde en överenskommelse härom kunna komma till stånd. Alternativ III

torde därför ej böra lagfästas. Vad angår alternativ I torde kunna sägas,

att en semester om tre veckor om året i de flesta fallen bör skänka den

enskilde arbetstagaren del slörsta måttet av rekreation, om den utgår i ett

sammanhang. Å andra sidan kan man icke bortse från att vissa delar av

näringslivet ha ett sakligt grundat intresse av att kunna förlägga den nytillkommande

semesterveckan till en särskild period. Att helt lita till att

detta intresse skall bli tillgodosett genom frivilliga överenskommelser torde

icke låta sig göra. Ej heller synes det — när fråga är om allmän treveckorssemester

— lämpligt alt tilldela någon statlig myndighet rätt att förordna

om delning av semestern i de fall detta skulle visa sig behövligt. Till detta

kommer, alt det stora flertalet arbetstagare i vårt land av naturliga skäl

önskar få sin semester förlagd till sommaren, vilket ju rekommenderas i

lagen. Hedan nu äro kommunikationsmedlen och olika slag av semesteranordningar

hårt belastade under denna tid på året, och ett val av alternativ

1 skulle onekligen vara ägnat all allvarligt skärpa överbelastningen. Icke

minst ur arbetslagarnas egen synpunkt skulle eu sådan konsekvens av

semesterförlängningen vara olycklig. Såsom utredningen framhållit, bör

man därför i början gå fram med försiktighet, så all semesterreformen,

som motses med så stora förväntningar, icke blir en besvikelse genom att

möjligheterna Till miljöombyte och friluftsliv sommartid försämras. Även

en annan omständighet bör beaktas i detta sammanhang. Om arbetstagarna

finge ovillkorlig rätt all utfå hela treveckorssemestern i ett sammanhang,

2 — Dihang till riksdagens protokoll I95i. 9 sand. 2 avd. Nr i3—i5.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

kan det befaras, att arbetsgivarna i viss utsträckning såge sig nödsakade

att förlägga semestern till annan tid än sommaren. Arbetstagarna skulle

i så fall icke få någon del av sin semester under den för dem gynnsammaste

tiden på året. En sådan lösning skulle i regel innebära större nackdel för

de anställda än om de finge två veckors sommarsemester och en veckas

semester å annan tid på året.

Jag delar därför utredningens uppfattning, att alternativ II åtminstone

f. n. innebär den lämpligaste utformningen av treveckorssemestern. Härvid

förutsätter jag, att arbetsmarknadens parter förhandlingsvägen taga upp

frågan om semesterns förläggning i syfte att uppnå överenskommelse om

den ordning, som i varje särskilt fall så långt det är möjligt tillgodoser

såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas berättigade intressen.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, hade även att taga

ställning till i motioner framställda yrkanden å ena sidan om sådan utformning

av bestämmelserna att den del av semestern, som översteg tolv

dagar, kunde förläggas till arbetsfria lördagar eller på annat sätt, och å

andra sidan att semestern skulle utgå i ett sammanhang, såframt icke

överenskommelse om annan ordning träffades med arbetstagaren.

I anledning av framställningarna av förstnämnda innehåll uttalade utskottet

i sitt utlåtande nr 28 att frågan om en uppdelning av den nytillkomna

tredje veckan i enstaka dagar i förekommande fall borde lösas

genom frivilliga överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden.

Kunde uppgörelse härutinnan icke träffas borde gälla att arbetsgivaren ej

mot arbetstagarens önskan skulle kunna uppdela semestern på fler perioder

än två. Vid detta ställningstagande kunde utskottet ej tillstyrka bifall till

vad i delta avseende hemställts.

Beträffande frågan huruvida semestern skall utgå i ett sammanhang

hade utskottet främst fäst sig vid den av departementschefen befarade

konsekvensen, att arbetsgivarna måhända komme att se sig nödsakade att

förlägga semestern till annan tid än sommaren, om arbetstagarna finge

ovillkorlig rätt att utfå hela treveckorssemestern i ett sammanhang. Utskottet

anslöt sig till de skäl Kungl. Maj :t förehragt mot en sådan förläggningsregel.

Utskottet anförde i detta sammanhang vidare:

Som förut angivits är grunden till semeslerreformen det starka behov

av vederkvickelse, som förefinnes hos människan av i dag. För att semestern

skall kunna erbjuda ett behövligt tillskott av friska krafter, är det

av betydelse, att medel finnas att tillgå för ett förnuftigt utnyttjande av

semestern. Genom den utökning av semestertiden, som nu föreslås, därvid

semestrarna sannolikt komma att koncentreras till en begränsad tid

av sommaren, torde de anordningar i olika hänseenden, som nu förekomma

för tillgodoseende av de semestrande (hotell, pensionat, kommunikationer

m. m.), svårligen förslå. Det bör ankomma på arbetsmarknadens parter

att sinsemellan söka finna lämpliga metoder för ett ändamålsenligt ordnande

av semestern.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr H.

1953 års riksdag.

Vid 1953 års riksdag väcktes i motioner förslag om att bestämmelsen i

12 § semesterlagen om rätt för arbetsgivare att uppdela semester, som

överstiger 12 dagar, skulle upphävas.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, inhämtade remissyttranden

från Tjänstemännens centralorganisation, Landsorganisationen och

Svenska arbetsgivareföreningen. Organisationerna anslöt sig i sina yttranden

till de uppfattningar de tidigare i remissyttranden över arbetstidsutredningens

betänkande rörande tre veckors semester hävdat.

Tjänstemännens centralorganisation hänvisade till att organisationen i

sitt ställningstagande till semesterreformen 1951 framhållit, att även om

det ur vissa tjänstemannagruppers synpunkt var synnerligen angeläget att

semestern utgick i ett sammanhang fann TCO det svårt att ur andra synpunkter

förorda lagstiftning med eu sådan generell regel. En synpunkt som

enligt TCO:s förmenande borde ägnas den största uppmärksamhet var, att

om man åt de anställda gav rättighet att vägra delning av treveckorssemestern,

kunde detta medföra att om uppgörelse om sådan delning ej kunde

åstadkommas, kunde arbetsgivaren tvingas att i viss utsträckning förlägga

den odelade treveckorssemestern till annan tidpunkt på året än sommaren.

En ordning som medgav två veckors sammanhängande semester — om

möjligt under sommaren -— medan den återstående veckan disponerades

efter överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare, var enligt

TCO:s ställningstagande den lämpligaste lösningen. TCO förutsatte därvid

alt för sådana områden, där en uppdelning av semestern på två perioder

skulle innebära avsevärda olägenheter, skulle förhandlingar komma att

upptagas mellan löntagare och arbetsgivarparten om sammanhängande semester.

Under den tid som förflutit sedan treveckorssemestern infördes

hade icke enligt organisationens uppfattning sådana erfarenheter vunnits

att det fanns anledning att frångå det tidigare ställningstagandet. Organisationen

ansåg sig därför icke kunna tillstyrka de föreslagna lagändringarna.

Landsorganisationen hänvisade till att organisationen tidigare tillstyrkt

den förläggningsregeln, alt semestern i sin helhet skulle förläggas i ett

sammanhang, såframt ej överenskommelse om annan ordning träffats med

arbetstagaren. Att döma av den omfattning, i vilken - för år 1953 - uppgörelser redan träffats om i sin helhet sammanhängande semester, syntes

svårigheterna för tillämpningen av eu sådan regel ha betydligt överdrivits

vid treveckorssemesterns genomförande.

Svenska arbetsgivareföreningen, som avstyrkte motionerna, erinrade om

att frågan om semesterns förläggning gjordes till föremål för noggrant

övervägande i samband med semesterreformen 1951. Den utformning lagen

då erhöll kunde betraktas som en kompromiss. Därefter hade, såvitt för
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr H.

eningen kunde finna, intet inträffat, som utgjorde en komplettering av

tidigare kända förhållanden. Det skulle enligt föreningens mening vara

synnerligen olyckligt, om lagen skulle ändras på det sätt, som motionärerna

föreslagit. Därigenom skulle en av produktionstekniska skäl betingad

uppdelning av semestern komma att förhindras, så snart överenskommelse

härom icke kunde träffas mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Utskottet avstyrkte motionerna i sitt utlåtande nr 20. Utskottet anförde

därvid efter att ha erinrat om att lagens huvudregel är att semester skall

utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse om annan ordning

träffas med arbetstagaren:

När treveckorssemestern genomfördes stod det emellertid klart, att vissa

grenar inom näringslivet hade sakligt grundat intresse att kunna uppdela

den förlängda semestern. För de fall, där frivillig överenskommelse enligt

huvudregelns hänvisning icke kunde ernås, fordrades därför laglig reglering.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen övervägdes härvid

olika alternativ. När man stannade för den nuvarande utformningen, som

medger arbetsgivaren rätt att förlägga den tredje semesterveckan till en

särskild period, var detta resultatet av en avvägning främst mellan å ena

sidan arbetstagarens intresse av en sammanhängande semester och å den

andra de krav på möjligheter att uppdela semestern på flera perioder, som

betingas av produktionstekniska synpunkter. Av betydelse vid denna bedömning

var bland annat att en ovillkorlig rätt för arbetstagarna att utfå

hela treveckorssemestern i ett sammanhang kunde befaras medföra ökade

hinder för arbetsgivarna alt förlägga semestern till sommarmånaderna.

Det stora flertalet av de arbetstagare, som beröras av 1951 års semesterreform,

komma först i år i åtnjutande av fulla tre veckors semester. Nämnvärd

erfarenhet saknas därför av semesterbestämmelsernas tillämpning.

För innevarande år torde dock i stor utsträckning uppgörelser ha träffats

om semester i ett sammanhang.

Med hänvisning till det sagda finner utskottet anledning saknas att frångå

det beslut om semesterns utformning, som statsmakterna så sent som år

1951 fattade. Med översyn av ifrågavarande bestämmelser bör anstå tills

rikare erfarenhet vunnits.

Riksdagen avslog motionerna.

Utskottet.

Vid genomförandet av treveckorssemestern stadgades rätt för arbetsgivarna

att besluta om uppdelning i två skilda perioder av semestertid, som

översteg tolv dagar. Det underströks emellertid såväl i arbetstidsutredningens

betänkande om tre veckors semester som i propositionen i ämnet,

att parternas intressen i fråga om eu eventuell delning av semestern ofta

kunde antagas överensstämma. Från arbetsgivarhåll hade uttalats, att man

hade att vänta att tendensen till gemensamhetssemester skulle öka vid en

övergång till treveckorssemester, och man räknade med att goda förutsättningar

skulle föreligga för att parterna skulle kunna i samförstånd genom

överenskommelser lösa frågor om hur semestern lämpligen skulle utgå. Att

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr H. 21

man det oaktat införde det nämnda stadgandet berodde främst på att man

ansåg det uppenbart, att vissa grenar av näringslivet hade ett sakligt grundat

intresse av att kunna förlägga den nytillkomna tredje semesterveckan

till en särskild period, och att det icke lät sig göra att helt lita till att detta

intresse skulle tillgodoses genom frivilliga överenskommelser. Bestämmelsen

infördes således närmast som en för dylika fall avsedd undantags- eller

reservföreskrift. Som ett alternativ till den nu lagfästa regeln övervägdes,

att en statlig myndighet skulle äga besluta över frågor om delning av semester.

Detta alternativ avstyrktes emellertid enhälligt av arbetsmarknadens

parter.

Treveckorssemestern har i full utsträckning utgått endast från och

med förra året. Erfarenheterna av bestämmelsernas tillämpning är därför

ännu tämligen begränsade. Utvecklingen torde dock ha bekräftat antagandet,

att parterna i stor utsträckning skulle genom överenskommelser

lösa frågan om hur semestern lämpligen bör förläggas. Överenskommelserna

torde vidare till den alldeles övervägande delen ba inneburit, att semestern

skall utgå sammanhängande. En lösning måste dock finnas i lagen

för sådana fall, där överenskommelse icke uppnås om hur semestern skall

uttagas. Huruvida den nuvarande bestämmelsen därom bör ändras kan

enligt utskottets mening tillförlitligen bedömas först efter något längre

tids erfarenhet av utvecklingen på området.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 13 och II: 16, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 november 1954.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,

Anders E. Johansson, fru Carlqvist, herrar Magnusson, Kronstrand och

Nils Theodor Larsson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herr Nilsson i

Göteborg*, fru Västberg*, herrar Hagård, Lundberg, fröken Höjer, herrar

Königson och Larsson i Hedenäset.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Lundberg, Axel E. Svensson, fru Västberg och herr Königson,

vilka ansett att utskottets yttrande bort ha följande lydelse.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr åi.

Vid genomförandet av treveckorssemestern stadgades rätt för arbetsgivarna

att besluta om uppdelning i två skilda perioder av semestertid, som

översteg tolv dagar. Med hänsyn till att semestern får betraktas som en

intjänt löneförmån och att semesterns syfte är att skydda arbetstagarna

från en för hastig förslitning måste det emellertid anses som oegentligt, att

en arbetsgivare skall kunna ensidigt besluta om delning av semester. Treveckorssemestern

måste betraktas som ett minimum, och en splittring

av denna kan omöjliggöra verklig rekreation, medföra ökade kostnader

och hindra arbetstagaren och hans familj från att rationellt utnyttja semestertiden.

En uppdelning av treveckorssemester med hänsyn till produktionstekniska

och likartade faktorer bör därför endast få ske om skälen

därtill är mycket starka. Den i motionerna förordade ändringen i semesterlagen

utgör intet hinder för parterna att träffa överenskommelser om delning

av semester, och erfarenheterna från arbetsmarknadsparternas förhandlingar

i dylika frågor ger anledning räkna med att arbetarnas organisationer

skall medverka till att överenskommelser om uppdelning kommer

till stånd i de fall, då verkligt behov därav föreligger.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 13 och

II: 16, för sin del antaga följande förslag till

LAG

angående ändrad lydelse av 12 § andra stycket lagen den 29 juni 1945

(nr 420) om semester.

Härigenom förordnas, att 12 § andra stycket lagen den 29 juni 1945 om

semester skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

Semestern skall utgå i ett sammanhang,

såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas med

arbetstagaren. Överstiger semestertiden

tolv dagar, må dock semestern

förläggas till två skilda perioder, av

vilka den ena utgör minst tolv dagar.

(Föreslagen lydelse.)

Semestern skall utgå i ett sammanhang,

såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas med

arbetstagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.