Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vidgat skydd i vissa avseenden för i militärtjänst under fredstid ianspråktagen personal. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 152 i första kammaren av herr Werner m. fl. samt nr 448 i andra kammaren av herr Ståhl m. fl.

1954-11-16 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1954:46, Utlåtande i anledning av väckta motioner om vidgat skydd i vissa avseenden för i militärtjänst under fredstid ianspråktagen personal. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 152 i första kammaren av herr Werner m. fl. samt nr 448 i andra kammaren av herr Ståhl m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra,lagutskottets utlåtande nr 16.

1

Nr 46.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vidgat skydd i

vissa avseenden för i militärtjänst under fredstid ianspråktagen

personal.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 152 i första kammaren av herr

Werner m. fl. samt nr 448 i andra kammaren av herr Ståhl m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning

och förslag till vidgat skydd för i militärtjänst under fredstid ianspråktagen

personal, i de olika avseenden som i motionerna angivits.

Beträffande de olika avseenden, i vilka skyddet för nämnda personal borde

vidgas, anför motionärerna sammanfattningsvis att det synes vara oundgängligt

»att samhället utan dröjsmål ikläder sig ett vidgat ansvar mot den i

militärtjänst ianspråktagna personalen, både vad det gäller att söka skydda

människomaterialet från fysiska skador och från ekonomiska eller andra

följder av under tjänsten iråkade olyckshändelser eller sjukdomar och slutligen

mot de oerhörda risker i form av skadeansvar av juridisk och ekonomisk

natur, som uppenbarligen kan avkrävas den värnpliktige vid oavsiktligt

vållande till skada mot annan».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas nedan, hänvisa till motionerna.

En redogörelse för det i motionerna särskilt omnämnda skadeståndsmålet

lämnas även i Nytt juridiskt arkiv Avd. I 1952 Notiser A 27.

Arbetarskyddslagstiftningen och den militära personalen.

Motionärerna framhåller, att den som fullgör militär tjänstgöring löper

stora risker för fysiska skador, och anför att samtidigt som den allmänna

lagstiftningen utvecklats till ett allt fullständigare skydd mot olycksfall i

arbete visar det militära området ännu svåra brister härutinnan.

Gällande huvudförfattning på arbetarskyddets område är arbetarskyddslagen

den 6 januari 1!)W). Arbetarskyddslagen äger enligt huvudregeln i 1 §

tillämpning å varje rörelse eller särskilt arbetsföretag, vari arbetstagare användes

till arbete för arbetsgivares räkning. I lagen förstås med arbetstagare

envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande

till denne vara att anse såsom särskild företagare. , .

i Bihang till riksdagens protokoll 195b. 9 sand. 2 avd. Nr 46.

s. 2 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr t6.

2

I arbetarskyddslagen ges bl. a. allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande

av ohälsa och olycksfall, vissa särskilda bestämmelser om arbetstiden

och dess förläggning och om minderårigas och kvinnors användande

i arbete, bestämmelser om samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare

för åstadkommande av sunda och säkra arbetsförhållanden å arbetsplatsen

samt bestämmelser om vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare

beträffande skyddsanordningar.

I anslutning till arbetarskyddslagen har utfärdats kungörelsen den 6 maj

1949 med föreskrifter angående tillämpningen av arbetarskyddslagen (arbetarskyddskungörelsen).

Kungörelsen innehåller bl. a. stadganden om förhandsgranskning

av arbetslokaler in. in., föreskrifter om vissa hygieniska

anordningar och om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall.

Tillsynen å efterlevnaden av arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen

utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende

och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala tillsynsmän.

Inspektionens befattningshavare utgöres av yrkesinspektörer och

dem underordnad personal. Konungen må därjämte förordna, att tillsynen

å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis av nämnda

befattningshavare och tillsynsmän, utövas av specialinspektörer.

Arbetarskyddslagstiftningen är ej generellt tillämplig på statens verksamhet.

Sådan statens verksamhet som är direkt hänförlig till rörelse anses

dock inbegripen under lagen. Jämväl å viss liknande verksamhet anses

lagen tillämplig, exempelvis den som utövas av statens järnvägar, statens

vattenfallsverk och televerket. Statens allmänna förvaltning och rättsskipning

— den egentliga tjänstemannaverksamheten — inbegripes däremot icke

under lagen. Såsom exempel å sådan verksamhet kan nämnas rättsväsen,

fångvård, skatte väsen, tulltjänst, lantmäteriväsen och den egentliga militärtjänsten.

Vidare är att märka, att lagen enligt huvudregeln över huvud icke

gäller sådant arbete som utföres av värnpliktig. Värnpliktiga är nämligen

icke att anse som arbetstagare i lagens mening. Enligt särskild undantagsbestämmelse

är lagen dock tillämplig å arbete, som värnpliktig i denna sin

egenskap utför under sådana förhållanden, att lagen skulle ägt tillämpning

därå, om arbetet utförts av arbetstagare för arbetsgivares räkning.

1938 års arbetarskyddskommitté, vars förslag ligger till grund för gällande

arbetarskyddslag, anförde i avgivet betänkande år 1946 (SOU 1946: 60) att

arbetarskyddslagen med hänsyn till de speciella förhållanden, varunder den

militära verksamheten utövas, icke kan tillämpas generellt på denna verksamhet.

Den egentliga militärtjänsten, som väsentligen omfattar den militära

utbildningen och därmed sammanhängande övningar och arbeten av

olika slag, torde enligt kommittén icke lämpligen kunna inbegripas under

lagen. Lagen borde emellertid gälla allt sådant inom försvarsväsendet förekommande

eller under militär förvaltning stående arbete, som väsentligen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottet utlåtande nr 16.

3

bedreves på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag. Genom denna

begränsning till arbete av civil natur komme sådant arbete, som vore

att hänföra till militär övning, att icke inbegripas under lagen. Emellertid

inginge i eller förekomme i samband med militära övningar åtskilliga slag

av arbete, exempelvis befästnings-, byggnads- och anläggningsarbeten, vilka

i fråga om anordning och bedrivande vore fullt jämförbara med civila arbeten

av motsvarande slag. Det hade därför inom kommittén ifrågasatts huruvida

icke lagen borde vara tillämplig jämväl å nämnda slag av arbete.

Detta torde dock, anförde kommittén vidare, enligt dess mening komma att

stöta på vissa svårigheter, ej minst ur kontrollsynpunkt. Kommittén föreslog

därför, att från lagens tillämpning undantoges militär övning samt

att däri inbegrepes sådant arbete för militär utbildning, som bedreves i

samband med dylik övning, och detta även om arbetet bedreves på samma

eller liknande sätt som civilt arbete av motsvarande slag. Kommittén anförde

vidare beträffande den omfattning, i vilken lagen borde vara tillämplig

å de värnpliktiga, bl. a. följande:

Det förekommer att värnpliktiga, särskilt icke-vapenföra och vapenfria,

i ganska stor omfattning användes till arbete, vilket bedrives på samma eller

liknande sätt som civilt arbete av motsvarande slag. Sålunda användes

nämnda värnpliktiga till bland annat expeditions-, handräcknings- och sjukvårdstjänst

men även till civilt arbete vid till regementsförläggning hörande

verkstäder, kök, tvättinrättning eller vedgård eller till hus- och vägbyggnadsarbete.

Vapenfria värnpliktiga sysselsättes dessutom ej sällan med

arbete i civil tjänst, exempelvis hos domänverket eller vattenfallsstyrelsen,

i vilket fall de vanligen användes till skogsavverkning, stolpimpregnering

o. d. Även vapenföra värnpliktiga kan under sin värnpliktstjänstgöring användas

till arbete i verkstad, kök o. d. De värnpliktiga är vid utförande av

berörda slag av arbete utsatta för samma risker för ohälsa och olycksfall

som civila arbetstagare i motsvarande sysselsättning, och kommittén anser

därför, att även dylikt arbete som utföres av värnpliktig personal bör vara

inbegripet under lagen. Den föreslagna lagens tillämpning å arbete som utföres

av värnpliktig förutsättes emellertid, liksom beträffande militärt

arbete utfört av andra, vara begränsad till sådant arbete, som i allt väsentligt

bedrives på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag.

I propositionen med förslag till arbetarskyddslag (1948:298) anförde

föredragande departementschef en, statsrådet Möller, bl. a., att enär den anställda

militära och civilmilitära personalen uppenbarligen måste betraktas

som arbetstagare, arbetarskyddslagen borde anses omfatta arbete av dylik

personal, vilket utföres i rörelse eller vid särskilt arbetsföretag, exempelvis

under tjänstgöring vid eu till försvaret hörande fabrik eller verkstad. Beträffande

såväl den anställda som den värnpliktiga personalen borde emellertid

beaktas, att den egentliga militärtjänsten icke lämpligen torde kunna

inbegripas under lagen. Om exempelvis ett brobyggnads- eller befästningsarbete

utfördes såsom militär övning, borde lagen sålunda icke anses tilllämplig

ä detsamma.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottet utlåtande nr 46''.

Andra lagutskottet, som hade att behandla förutom propositionen också

en i anledning av densamma väckt motion med yrkande att lagen skulle

äga tillämpning jämväl å hl. a. den statliga egentliga förvaltningsverksamheten,

yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 62 bl. a.: »Utskottet

anser självfallet icke att i arbetarskyddshänseende böra uppställas mindre

krav beträffande den statliga och kommunala förvaltningsverksamheten

än i fråga om annan verksamhet, men utskottet utgår från att samma resultat

skall kunna uppnås genom samarbete med arbetarskyddsorganen, som

om arbetarskyddslagen erhölle tillämplighet på förevarande område. Utskottet

vill kraftigt understryka departementschefens uttalande att han förutsatte

att såväl statliga som kommunala myndigheter skulle låta sig angeläget

vara att samråda med tillsynsorganen så snart behov därav kunde anses

föreligga.»

Vissa bestämmelser i arbetarskyddslagen är indirekt av betydelse även för

den militära verksamheten. Varje tillverkare, försäljare och upplåtare av

maskin, redskap eller annan teknisk anordning skall enligt 45 § arbetarskyddslagen

tillse, att sådan anordning vid avlämnandet är försedd med

nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet

mot ohälsa och olycksfall. Denna bestämmelse är, framhöll kommittén,

allmängiltig och gäller sålunda även vid leverans av maskin eller annan

anordning, som är avsedd att brukas i militär verksamhet.

Arbetarskyddslagstiftningen har på det militära området en viss motsvarighet

i där gällande säkerhetsbestämmelser.

Säkerhetsbestämmelser för eldvapen och tillhörande ammunition, sprängmedel

och tändinedel, minor och handgranater jämte annan militär materiel

utarbetas regelmässigt innan inaterielen utlämnas för bruk på trupp.

Sådana och andra säkerhetsbestämmelser är för varje försvarsgren sammanförda

i en särskild säkerlietsinstruktion. Säkerhetsinstruktionerna fastställes

av Kungl. Maj :t. Bestämmelserna i säkerhetsinstruktionen gäller för

Utbildningen i fred och i viss mån under beredskaps- och krigstillstånd. För

vissa begränsade områden gäller särskilda säkerhetsinstruktioner.

Till belysning av säkerhetsinstruktionernas innehåll lämnas här nedan

vissa uppgifter om säkerhetsinstruktionen för armén.

Säkerhetsinstruktionen för armén innehåller dels allmänna bestämmelser,

gällande alla eldvapen och all ammunition, dels särskilda bestämmelser

för de särskilda slagen av eldvapen och ammunition. I säkerhetsinstruktionen

ingår ej bestämmelser för det exercismässiga handhavandet av inaterielen.

Sådana bestämmelser finns i särskilda reglementen och instruktioner.

I säkerhetsinstruktionen för armén framhålles, att det icke är möjligt att

ge sådana bestämmelser, att alla risker vid utbildning med och handhavande

av vapen och ammunition undanröjes. Därför åligger det var och en att an
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

5

mäla sådana iakttagelser eller händelser, som bedömes böra föranleda ändring

av eller tillägg till säkerhetsinstruktionen, samt att ingripa, då så från

säkerhetssynpunkt bedömes vara påkallat, även om alla föreskrivna säkerhetsåtgärder

är vidtagna. Vid övning kan utses särskild säkerhetschef. Denne

kan få sig underställd särskild säkerhetspersonal, såsom säkerhetskontrollanter

och säkerhetsposter. Om olyckshändelse av större omfattning inträffat

bestämmer chefen för armén om utredningen skall omhänderhas av regementschef

eller överlämnas till en skadekommission. Kommissionen äger

rätt att enligt eget beprövande tillkalla speciell expertis, varvid dock i tveksamma

fall chefens för arméns tillstånd först skall inhämtas. Vid olyckshändelser

med krut, sprängämnen, tändmedel, eldfarliga oljor e. d. skall

i regel kontakt tas med sprängämnesinspektionen.

Ersättning till skadad värnpliktig.

Ersättning enligt militärersättningsförordningen.

Genom militärersättningsförordningen1 tillförsäkras den värnpliktige under

tjänstgöring å tid, då riket icke befinner sig i krig, vid skada till följd

av olycksfall samt eljest vid sjukdom ersättning av staten för erforderliga

kostnader för läkar-, tandläkar- eller sjukhusvård och av läkemedel ävensom

för nödiga utgifter för resor. Med läkarvård likställes sjukgymnastik

eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan

därmed jämförlig behandling, som meddelas efter läkares föreskrift.

Ersättning skall ock utgå för erforderliga kostnader för särskilda hjälpmedel

till lindrande av menliga följder av olycksfallet, såsom kryckor, konstgjorda

lemmar och glasögon. I nu nämnda hänseenden utgår full ersättning för

kostnaderna.

Den skadade kan vidare vara berättigad till sjukpenning eller livränta.

Har olyckstillfället medfört sjukdom, som varat mer än två dagar efter

dagen för olycksfallet, utgives från och med dagen efter sistnämnda dag

sjukpenning så länge sjukdomen förorsakar förlust av arbetsförmågan eller

nedsättning av denna med minst hälften. Har olycksfallet efter upphörande

av därav förorsakad sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående

förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst en

tiondel, utgives livränta under tiden till den skadade. Är skadad till följd

av olycksfallet under längre tid ur stånd att reda sig själv, förhöjes honom

tillkommande sjukpenning eller livränta under tiden med vårdbidrag.

i KF den 2 juni 1950 om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring

(militärersättningslorordning); ändringar SFS 1953:256, 1953:672 och

1954:460.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr A6.

Av betydelse i fråga om sjukpenning och livränta är särskilt sättet för

fastställandet av och storleken av de belopp, med vilka sjukpenning eller

livränta utgår. Under andra världskriget befanns de belopp, som utgick i

nämnda hänseenden, otillräckliga. Vid flera tillfällen vidtogs åtgärder för

att förbättra ersättningsbeloppen till dem som skadats under militärtjänstgöring.

Dessa åtgärder erhöll emellertid till väsentlig del karaktären av provisorier.

Genom den nu gällande militärersättningsförordningen den 2 juni

1950, vilken trädde i kraft den 1 juli 1950, avsåg man att, efter en allmännare

omprövning av ersättningsgrunderna på ifrågavarande område, åstadkomma

en mera definitiv reglering.

Enligt den intill den 1 juli 1950 gällande kungl. förordningen den 18 juni

1927 om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring

bestämdes sjukpenning och livränta till skadade värnpliktiga, i olikhet

med vad som gällde enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete, efter vissa antagna årsförtjänster oberoende av den

skadades civila sysselsättning och arbetsinkomst. Denna antagna årsförtjänst

utgjorde vid tiden för ikraftträdandet av 1950 års militärersättningsförordning

för värnpliktig i allmänhet, vilken icke tjänstgjort efter det

kalenderår, varunder han fyllt 22 år, 1 764 kronor. Enligt militärersättningsförordningen

bestämmes ersättningen däremot icke efter en sålunda antagen

årsförtjänst utan göres beroende av den skadades civila sysselsättning och

arbetsinkomst, därvid dock en viss minimiinkomst fastställes. Genom ändringen

avsåg man enligt uttalanden under förarbetena att åstadkomma, att

ersättningarna till skadade värnpliktiga skulle i princip utmätas så, att de

bleve minst likvärdiga med ersättningar, som enligt olycksfallsförsäkringslagen

tillkom skadade arbetstagare. Den årliga arbetsförtjänsten skall enligt

9 § militärersättningsförordningen beräknas i överensstämmelse med 9 §

lagen om försäkring för olycksfall i arbete eller efter den 1 januari 1955 9

§ lagen om yrkesskadeförsäkring. Dock skulle, enligt 9 § militärersättningsförordningen

enligt dess lydelse vid ikraftträdandet den 1 juli 1950, den

årliga arbetsförtjänsten för den som ådragit sig skada under värnpliktstjänstgöring

icke beräknas till lägre belopp än 3 600 kronor, medan motsvarande

minimibelopp enligt olycksfallsförsäkringslagen var 900 kronor.

Minimibeloppet i militärersättningsförordningen höjdes från och med den

1 juli 1953 till 4 800 kronor. Från och med den 1 januari 1955 utgör minimibeloppen

enligt militärersättningsförordningen 5 000 kronor och enligt lagen

om yrkesskadeförsäkring 1 200 kronor.

Ehuru sålunda sjukpenning och livränta till värnpliktig - liksom till

arbetstagare — göres beroende av den skadades civila sysselsättning och

arbetsinkomst, utgår de dock icke med belopp, som fullt ut motsvarar den

skadades förlorade arbetsförtjänst. Sjukpenningens storlek bestämmes av

den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn till sin årliga

arbetsförtjänst är att hänföra, och utgår — från och med den 1 januari

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr \6.

7

1955 _ med vissa i militärersättningsförordningen i särskild tabell angivna

belopp, vilka överensstämmer med de belopp, som enligt lagen om yrkesskadeförsäkring

skall utgå till arbetstagare. Vid fastställande av ersättningsunderlag

för beräkning av livränta medräknas — likaså för tiden från och

med den 1 januari 1955 -— årlig arbetsförtjänst, som icke överstiger 7 200

kronor, till hela sitt belopp och den del av arbetsförtjänsten, som överstiger

7 200 kronor men ej 10 800 kronor, till tre fjärdedelar samt den del därav,

som överstiger 10 800 kronor, till hälften, överstiger den årliga arbetsförtjänsten

15 000 kronor, tages överskjutande belopp icke i beräkning. Livränta

utgår sedan med viss närmare angiven del av ersättningsunderlaget,

t. ex. vid hel förlust av arbetsförmågan med elva tolftedelar av ersättningsunderlaget.

I motionerna anföres särskilt, att den olycksfalls- eller sjukersättning,

som den skadade kan erhålla enligt militärersättningsförordningens bestämmelser,

i regel ställer sig oskäligt låg, enär de skadade, ofta ej mer än 20- åriga ynglingar, icke gärna kan grunda sina ersättningsanspråk pa en förlorad

tidigare existensbärande arbetsinkomst.

I proposition nr 60 till årets riksdag med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring

m. m. uttalade föredragande departementschefen, statsrådet

Sträng, att det enligt hans mening inte kunde anses tillfredsställande att

fastställa en livsvarig ersättning efter inkomstförhållandena vid olyckstillfället,

om den skadade då, på grund av minderårighet eller icke avslutad

yrkesutbildning, ej hade full lön i yrket eller kanske inte hade nagon lön

alls. I viss mån hade man, framhöll departementschefen, sökt råda bot

härför genom regler om skälighetsprövning i yrkesutbildningsfallen och

om uppräkning av arbetsförtjänsten för skadade som ej fyllt 21 år. Socialvårdskommittén,

som utarbetat förslag till lag om yrkesskadeförsäkring,

hade föreslagit nya, för de skadade förmånligare bestämmelser i dessa hänseenden.

De föreslagna bestämmelserna vann, framhöll departementschefen,

allmänt gillande under remissbehandlingen, och departementschefen godkände

dem.

Andra lagutskottet hade i sitt utlåtande nr 22 till årets riksdag icke någon

erinran mot förslaget. Riksdagen godkände utlåtandet.

De sålunda antagna bestämmelserna, vilka genom hänvisning i 9 8 militärersättningsförordningen,

enligt beslut av årets riksdag skall gälla jämväl

värnpliktiga vid ersättning enligt militärersättningsförordningen, innebär

för de värnpliktigas del från och med den 1 januari 1955 följande.

För värnpliktig, som vid tiden för skadans inträffande ej fyllt tjugufem

år, skall den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av ersättning för

tid efter det han uppnår tjugufem års ålder beräknas till det belopp, vartill

hans inkomst av förvärvsarbete skäligen kan, med hänsyn till arten av

lians sysselsättning vid tiden för skadans inträffande, antagas hava kommit

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr hd.

att uppgå vid denna ålder, därest skadan ej inträffat. På motsvarande sätt

skall, om den värnpliktige ej fyllt tjuguett år, hans sannolika inkomst vid

tjuguett års ålder läggas till grund för bestämmande av ersättning till

honom för tid mellan tjuguett och tjugufem års ålder och, om den värnpliktige

ej fyllt aderton år, hans sannolika inkomst vid aderton års ålder läggas

till grund för bestämmande av ersättning till honom för tid mellan aderton

och tjuguett års ålder. Undergår den värnpliktige vid tiden för skadans

inträffande yrkesutbildning, må den årliga arbetsförtjänsten icke bestämmas

till lägre belopp än det, vartill hans inkomst av förvärvsarbete skäligen kan

antagas hava uppgått, om han, därest skadan ej inträffat, vid denna tidpunkt

avbrutit yrkesutbildningen och i stället ägnat sig åt dylikt arbete.

Utredning om vissa äldre livräntor.

Genom beslut den 14 mars 1952 uppdrog Kungl. Maj:t åt riksförsäkringsanstalten

att verkställa utredning av frågan, huruvida icke kompensation

för stegrade levnadskostnader i en eller annan form borde beredas olika

kategorier, som uppbure ersättning i anledning av yrkesskada. I proposition

nr 147 till 1953 års riksdag med förslag om förhöjda tillägg av statsmedel

åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen in. m. uttalade

föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, att frågan borde ytterligare

utredas och att han hade för avsikt att föranstalta om att en sådan

utredning snarast komme till stånd. Genom skrivelse den 22 maj 1953 har

Kungl. Maj:t sedermera uppdragit åt riksförsäkringsanstalten att fullfölja

utredningsarbetet och därvid i första hand pröva frågan om en uppräkning

av äldre livräntor på försäkringens bekostnad.

Ersättning utöver niilitärersättningsförordningen.

Såsom av den föregående redogörelsen för bestämmelserna i militärersättningsförordningen

framgår utgår sjukpenning och livränta till värnpliktig

i allmänhet med ett i förhållande till den förlorade arbetsförtjänsten reducerat

belopp. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler är den skadade

däremot berättigad att av den som må vara skadeståndsskyldig gentemot

honom utfå full ersättning för förlorad arbetsförtjänst, dock med avdrag

för Vad han må ha utfått enligt militärersättningsförordningen. Han kan

därjämte äga anspråk på ersättning för s. k. ideell skada, såsom ersättning

för sveda och värk samt lyte, i vilka hänseenden ersättning icke till någon

del utgår enligt militärersättningsförordningen liksom för övrigt ej heller

enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Jämväl i dessa hänseenden är den

värnpliktige hänvisad att söka utfå skadestånd av den som enligt allmänna

skadeståndsregler kan vara ansvarig för skadan.

Därest skadeståndsskyldighet gentemot värnpliktig enligt allmänna regler

åvilar icke staten men väl enskild person, befäl eller annan värnpliktig,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 46.

9

löper den skadade, framhåller motionärerna, risk att ej uttå vad sålunda

tillkommer honom, om nämligen den till skadestånd dömde saknar förmåga

att betala. Härigenom överlämnas, anför motionärerna, »åt den till invalid

skadade att ensam bära sin börda--— medan tvångsarbetsgiyaren, sta
ten,

kronan, gått helt fri från varje skyldighet».

Att staten till en början oavsett eget skadeståndsansvar har att svara för

viss ersättning, nämligen enligt militärersättningsförordningen, framgår av

ovan lämnad redogörelse. Jämväl därutöver kan den värnpliktige emellertid

i viss utsträckning erhålla rätt till ersättning av staten.

Allmänna bestämmelser om skadestånd i utomobligatoriska förhållanden

finns i 6 kap. strafflagen. Beträffande dessa bestämmelsers innebörd må här

anmärkas följande. För skadeståndsskyldighet erfordras i allmänhet, att

det är fråga om skada å sak eller person, åstadkommen genom positiv

handling. Jämväl ideell skada ersättes i viss utsträckning. \ iktigast i detta

hänseende är att ersättning utgår för sveda och värk samt lyte. Rätt till

skadestånd föreligger endast, om uppsåt eller vållande ligger skadevållaren

till last. När skadeståndsskyldighet föreligger, skall skadan i regel ersättas

till sitt fulla värde. Jämkning kan ske på grund av med vållande från den

skadelidandes sida liksom också när skadevållaren är otillräknelig eller

underårig.

Enligt nu berörda regler kan skadad värnpliktig komma att tillerkännas

skadestånd av annan person, befäl eller menig, som vållar honom skada.

En förutsättning för skadeståndsskyldighet är enligt huvudregeln i 6 kap.

strafflagen, att den ansvarige själv uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakat

skadan. I enlighet därmed är svensk rätts ståndpunkt i princip, att någon

ansvarighet för annans vållande —— såsom ansvarighet för staten vid vallande

av militär personal — icke erkännes. Undantag från denna princip har stadgats

i vissa lagar, såsom i sjölagen beträffande redares ansvar, lagen den 12

mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägsdrift beträffande

ansvar för järnvägens innehavare och lagen den 30 juni 1916 angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik beträffande bilägares

ansvar.

För skada som uppkommit till följd av trafik med motorfordon som tillhör

eller nyttjas av staten är reglerna i bilansvarighetslagen tillämpliga.

Värnpliktig kan sålunda vara berättigad att utfå skadestånd av dels föraren,

vanligen annan värnpliktig, och dels ägaren eller nyttjaren, d. v. s. staten.

Förutsättning för skadeståndsrätt gentemot föraren är, att denne icke styrkt

frånvaro av vårdslöshet, exculperat sig. Ägaren eller nyttjaren, d. v. s. staten,

är skadeståndsskyldig, såframt han icke kan visa både att skadan icke för
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 46.

orsakats av bristfällighet å bilen och att föraren ej förfarit vårdslöst. Här

föreligger sålunda bl. a. ett ansvar för annans, nämligen förarens, vållande.

Enligt rättspraxis utdömes emellertid i betydande omfattning skadestånd

på grund av ansvar för annans vållande även där detta ej föranledes

av särskilda lagbestämmelser.

Av särskild betydelse för värnpliktigs rätt till ersättning av staten för

skada vid olycksfall är i fråga om denna praxis, huruvida de regler, som

gäller till förmån för anställd som skadas genom olycksfall i arbetet, kan

analogiskt tillämpas pa värnpliktig. Till ett mellan privata parter slutet

anställningsavtal anses höra, att arbetsgivaren skall svara ej blott för att

material, arbetsredskap och arbetsanordningar är, såvitt på honom ankommer,

felfria utan även för skada vållad av arbetsbefäl inklusive arbetsförmän

eller av arbetare som betrotts med en ur synpunkten av skaderisk för kamraterna

särskilt viktig post, t. ex. kranskötare. Däremot häftar arbetgivaren

ej för vållande av arbetare, som icke har anförtrotts en sådan för kamraterna

riskabel arbetsuppgift.

Enligt svensk rätt är staten i regel icke ansvarig för skada genom befattningshavares

handlingar, genom vilka staten uppträder såsom bärare av

den offentliga makten, d. v. s. handlingar, som innebär utövning av ämbetsmyndighei

eller som innefattar verkställighetsåtgärder i anslutning till ett

myndighetsbeslut. Att denna regel emellertid är försedd med undantag framgår

redan därav, att enligt det ovanstående ersättning utgår enligt militärersättningsförordningen

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Där mellan staten och den skadelidande före skadans inträffande

bestod ett förhållande, som företer likhet med ett rättsförhållande

mellan enskilda, anses mången gång av förhållandets natur följa, att staten

skall ansvara för skada som vållats av dess personal, om motsvarande skulle

ha gällt i det privata rättsförhållandet. I fråga om kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring genom vållande av befäl, har domstolarna tillämpat

regler om skadeståndsskyldighet för arbetsgivare gentemot arbetare för

skada som tillfogats arbetaren på grund av förmans vållande. Därvid har

utdömts skadestånd även där den vållande befälhavaren haft låg rang, såsom

vicekorpral.

Skyldighet för värnpliktig att utge ersättning.

Värnpliktig är i allmänhet skadeståndsskyldig gentemot staten för skada,

som han orsakar å staten tillhörig egendom genom uppsåt eller av vårdslöshet.

För förlust av eller skada å egendom, som utlämnats under redogöraransvar,

kan ersättningsskyldighet inträda även om vårdslöshet ej föreligger.

Den som eljest skadar annans egendom är skadeståndsskyldig enligt motsvarande

regler. I den mån den skadelidande har sin egendom försäkrad och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

11

tar ut ersättning för skadan genom försäkringen kan den skadevållandc

hli avkrävd betalning enligt reglerna för försäkringsgivarens regressrätt.

Sådan regressrätt föreligger enligt 25 § lagen om försäkringsavtal för förförsäkringsbolag

mot den vållande vid sakförsäkring, därest den vållande

framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller

ock enligt lag är skyldig att utge skadestånd evad han är till skadan vållande

eller icke. Sakförsäkring medför sålunda ett visst skydd även för den

skadevållandc.

Enär staten ej har sin militära materiel försäkrad kan den skadevållande

värnpliktige icke åberopa sig på sådana regler om regress som gäller vid

sakförsäkring. En viss lindring av ansvaret har emellertid i enskilda fall

åstadkommits på annat sätt. Kungl. Maj:t har under en följd av år av

riksdagen bemyndigats att för kommande budgetår avgöra frågor om befrielse

från ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust av eller

skada å egendom tillhörig krigsmakten i den mån kronans fordran i det

enskilda fallet icke överstiger 5 000 kronor. Därjämte har riksdagen efter

förslag av Kungl. Maj:t i särskilda fall medgivit befrielse från ersättningsskyldighet

mot kronan.

Om värnpliktig orsakar skada å annan person är han liksom vid skada a

sak i allmänhet skyldig att utge fullt skadestånd, om han orsakat skadan

av uppsåt eller genom vårdslöshet. Enligt regler för vilka ovan redogjorts,

bl. a. enligt militärersättningsförordningen, är emellertid staten skyldig att

i viss utsträckning utge ersättning jämte den vållande. Reglerna om regress

blir därför beträffande personskada av stor betydelse för den värnpliktiges

ersättningsskyldighet.

Vad som utgivits i ersättning enligt militärersättningsförordningen må,

enligt 16 § andra stycket i förordningen enligt dess lydelse fr. o. m. den

1 januari 1955, riksförsäkringsanstalten för statsverkets räkning återkräva

av den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vållat skadan eller,

där denna uppkommit i följd av trafik med motorfordon som avses i 2 §

lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon, enligt lag är

skyldig att utgiva skadestånd evad han är vållande till skadan eller ej. En

motsvarande bestämmelse finnes i 51 8 lagen om yrkesskadeförsäkring.

I propositionen nr 60 till årets riksdag, varigenom förslag till lag om

yrkesskadeförsäkring förelädes riksdagen, framhöll föredragande departementschefen,

statsrådet Sträng, i fråga om regressrättens utformning, att

arbete f. n. pågingc för en reformering av skadeståndsrätten och anförde

bl. a. följande:

Förhållandet mellan skadestånd och försäkring är en mycket omdiskuterad

och invecklad fråga, som torde komma alt upptagas till behandling

under arbetet på en reformering av skadeståndsrätten. Under sådana omständigheter

är det angeläget att på det begränsade område, det nu gäller.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

undvika sådana lösningar, som kan verka prejudicerande. Ur denna synpunkt

kan det ifrågasättas, om inte de nuvarande bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen

om skadestånd och regress borde överföras till den

nya lagen utan någon ändring i sak. Det skulle emellertid betyda, att olika

regler i dessa avseenden komme att gälla inom yrkesskadeförsäkringen och

sjukförsäkringen, vilket knappast kan anses rationellt sedan de båda försäkringarna

samordnats. Jag kommer därför att i det följande föreslå en

lör den samordnade försäkringen enhetlig reglering av hithörande frågor.

Innan jag lämnar en redogörelse för de lösningar, jag stannat för, vill jag

emellertid starkt betona, att de är avsedda som ett provisorium i avbidan på

det resultat, vartill utredningen rörande skadeståndsrättens framtida gestaltning

kan komma, och att de därför inte i något avseende bör anses som

bindande för reformarbetet inom skadeståndsrätten.

Efter att ha övervägt olika lösningar har jag i nuvarande läge stannat

för att föreslå regressrätt mot envar, som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet

orsakat skadan eller — när skadan uppkommit vid trafik med motorfordon

som avses i trafikförsäkringslagen — enligt lag är skadeståndsskyldig

oavsett om han vållat skadan eller ej. Departementsförslaget har utformats

i enlighet härmed.

Andra lagutskottet hade i sina utlåtanden till årets riksdag nr 22 beträffande

yrkesskadeförsäkring och nr 35 beträffande militärersättningsförordningen

icke någon erinran mot vad departementschefen sålunda föreslagit.

Riksdagen godtog de i propositionen framlagda förslagen.

bör vissa grupper av olycksfall ges i särskilda lagar en reglering av statens

lätt att av den skadevållande aterkräva vad staten i första hand utgivit till

den skadade samt av den skadevållandes skyldighet att eljest gälda skada

eller kostnad som tillskyndats kronan eller annan.

I en kungl. förordning den 3 maj 1946 med vissa bestämmelser rörande

skadeståndsskyldigheten för förare av motordrivet fordon, som tillhör eller

nyttjas av staten, stadgas sålunda att staten för skada i följd av trafik

med staten tillhörigt motordrivet fordon må av fordonets förare utkräva

ersättning endast om föraren under färden gjort sig skyldig till brott mot

1 § andra stycket eller 4 § lagen den 28 september 1951 om straff för vissa

trafikbrott, d. v. s. om han gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik

eller rattfylleri, eller vidare om han orsakat skadan uppsåtligen eller genom

grov vårdslöshet eller brukat fordonet utan lov.

Enligt 7 § lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring

i strafflagen m. in. gäller följande. Har krigsman, som under utövande

av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid fartygets

manövrering eller navigering begått förseelse, för vilken han ej finnes* förskylla

svårare straff än disciplinstraff eller böter, vare han icke skyldig

att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats kronan eller

annan.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 46.

13

Vad sålunda enligt lagen den 30 juni 1948 stadgats skall, enligt lagen

den 7 mars 1929 om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg,

hörande till krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd, gälla

jämväl beträffande krigsman, vilken under utövande av befäl å luftfartyg,

hörande till krigsmakten, eller såsom förare å sådant fartyg är ansvarig

för dess säkerhet.

I den mån särskilda regler ej givits för regressen torde gälla, att den som

utan eget vållande svarar för annans vållande äger att av denne återkräva

vad han utgivit.

Reformarbete på skadeståndsrättens område.

Enligt ett av justitieministrarna i Sverige, Danmark och Norge vid sammankomst

i Oslo i november 1946 godkänt program för det nordiska lagstiftningsarbetet

skall till nordiskt samarbete upptagas frågor angående skadestånd

utanför kontraktsförhållanden samt statens och kommunernas skadeståndsansvar

för sina tjänstemäns handlingar. För att åstadkomma en översikt

över lagstiftningsuppgiften har i Danmark, Norge och Sverige förordnats

särskilda utredningsmän i Sverige genom Kungl. Maj :ts förordnande

den 10 januari 1947 numera professorn vid Uppsala universitet Ivar Strahl

— att i samråd verkställa en förberedande utredning angående lagstiftning

på skadeståndsrättens område. Utredningsmännen har var för sig avgivit

betänkande i ämnet, Strahl den 31 maj 1950 (SOU 1950:16). I enlighet

med förslag varom utredningsmännen enats tillsattes, såvitt avser Sverige,

efter kungligt bemyndigande den 23 maj 1952 dels den s. k. bilskadeutredningen

för att verkställa utredning rörande revision av lagstiftningen om

ersättning för skada till följd av bruk av motorfordon och dels kommittén

angående det allmännas skadeståndsansvar.

I gemensamma direktiv för nämnda båda utredningar anförde statsrådet

Zetterberg till statsrådsprotokollet den 23 maj 1952 bl. a., att reformarbetet

på skadeståndsrättens område borde fullföljas i nordiskt samarbete, och hänvisade

beträffande utredningsarbetets bedrivande till utredningsmännens rekommendationer.

Beträffande det fortsatta arbetet på skadeståndsrättens

område hade utredningsmännen uttalat, att arbetet på en allmän lag om

skadestånd utanför kontraktsförhållanden borde upptagas så snart förslag

till lag om ersättning för skada orsakad av motorfordon förelåge, oavsett

om den kommitté, som utredde frågan om stats och kommuns ansvar,

avslutat sitt arbete eller icke. Beträffande de redan tillsatta kommittéerna

uttalade statsrådet Zetterberg, alt det icke syntes lämpligt att binda utredningsarbetet

vid några i förväg uppdragna riktlinjer.

De för den förberedande utredningen iillsulta utredningsmännen anförde

i avgivna rekommendationer bl. a., att reglerna om stals och kommuns an
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra layutskotlets utlåtande nr 46.

svar nödvändigtvis påverkades av statens och kommunernas särskilda ställning,

om än reglernas funktioner åtminstone delvis liknade den allmänna

skadeståndsrättens. Den kommitté, som behandlade det allmännas ansvar,

konnne, framhöll utredningsmännen, att kunna hänskjuta lösningen av

eu rad problem till den senare allmänna skadeståndslagen. Det torde enligt

utredningsmännen vara naturligt att i samband med det allmännas ersättningsansvar

behandla frågan om stats och kommuns rätt till ersättning

av personer i det allmännas tjänst liksom av andra. Det kunde därvid komma

i fråga att införa särskilda begränsningar av det allmännas rätt till

ersättning av dem som skadade stats eller kommuns egendom eller av det

allmännas rätt till regress mot person som genom sitt beteende ådragit

det allmänna ersättningsskyldighet. Både i dessa avseenden och i andra

kunde försäkringstanken visa sig användbar.

Professor Sirahl har i betänkandet utvecklat de tankegångar som ligger

till grund för de givna rekommendationerna. Han anför därvid bl. a., att

det bör sörjas lör att alla som lider kroppsskada erhåller ersättning efter

någorlunda tillfredsställande måttstock. För detta ändamål är emellertid

enligt Strahl skadeståndsrätten icke lämplig, ty möjligheterna att ålägga

skadeståndsskyldighet är begränsade av att hänsyn måste tagas till dem

som skall bekosta skadeståndet, och möjligheterna att utfå skadestånd är

begränsade genom att den skadeståndsskyldige ofta saknar medel som är

åtkomliga för uttagande av skadeståndet. Att genom försäkring bereda till1

redsställande ersättning för personskada vore lättare, emedan kostnaderna

då konnne att slås ut på en större krets. Ett medel att mobilisera alla tillgängliga

resurser vore att avskära de till ersättning från försäkringen berättigade

från rätt att utöver ersättningen utfå skadestånd. Ett fullständigt

genomförande av systemet skulle innebära, att över huvud ingen behövde

utge skadestånd till annan för personskada. Anledning kunde dock finnas

att göra praktiskt mindre betydande undantag från regeln, exempelvis att

den som uppsåtligen skadade annan hade att ersätta skadan. I princip

skulle emellertid skadeståndsanspråk icke kunna göras gällande annat än

i form av regress från försäkringen. Härigenom skulle olycksfallsförsäkringen

fylla funktionen att vara även eu försäkring mot risken att ådraga

sig skadeståndsskyldighet.

I samband med frågor om stats och kommuns ansvar borde, anför Strahl

vidare, lämpligen kunna övervägas, huruvida icke staten i egenskap av självförsäkrare

med avseende å sin egendom borde få vidkännas samma eller liknande

begränsningar i sin skadeståndsrätt som de vilka en försäkringsgivare,

hos vilken tecknats sakförsäkring, är underkastad med avseende å sin reggressrätt

mot den skadeståndsskyldige. Statens egna tillhörigheter kunde

nämligen anses såsom försäkrade på grund av omfattningen av ägarens

verksamhet eller, om man hellre ville se saken så, på grund av att skada

å egendomen sloges ut på det stora antalet skattedragare. Samma tanke

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr Uti.

15

kunde emellertid, fortsätter Strahl, tillämpas även på skador som stats eller

kommuns verksamhet orsakade. Stat och kommun kunde anses vara försäkrade

mot risken att ådraga sig skadeståndsskyldighct liksom mot skador

på sin egendom. Enligt detta betraktelsesätt vore de självförsäkrade även

under formen av ansvarighetsförsäkring. Om stats och kommuns ansvar utsträcktes

så att det i allmänhet omfattade skada som deras befattningshavare

vållade i tjänsten, skulle detta betraktelsesätt erbjuda en metod att komma

till rätta med frågan, huru man skulle kunna i rimlig omfattning skydda

den hos stat eller kommun anställda personalen mot risken att genom oaktsamhet

i sin tjänsteutövning ådraga sig skadeståndsskyldighet. Denna

risk vore, framhåller Strahl, för åtskilliga befattningshavare betydande.

Tjänstens beskaffenhet vore icke sällan sådan, att en tillfällig ouppmärksamhet,

som en eller annan gång måste förekomma även hos den mest

plikttrogne, under olyckliga omständigheter kunde orsaka skada till belopp

som betydde ekonomisk ruin för den vållande. Om nu emellertid fallet betraktades

som om försäkring förelåge och om vidare den skadeståndsberättigade

hänvisades att, såsom han ändock i regel gör, hålla sig uteslutande

till befattningshavarens principal, nämligen staten eller kommunen, kunde

skadeståndsskyldighet icke utkrävas av befattningshavaren annorledes än

genom regress av staten eller kommunen, och denna regressrätt kunde underkastas

de begräsningar som försäkringsgivares regressrätt i allmänhet

anses böra vara underkastad. Den anställdes skadeståndsskyldighet skulle

alltså kunna inskränkas ungefärligen till den omfattning som framgår av

25 § försäkringsavtalslagen enligt dess nuvarande lydelse eller de motsvarande

bestämmelser som kunde sättas i dess ställe.

Utskottet.

Arbetarskyddslagstiftningen äger endast i viss begränsad omfattning tilllämpning

å arbete som utföres av värnpliktig. Vid tillkomsten av gällande

arbetarskyddslag den 3 januari 1949 rådde allmän enighet om att lagen icke

lämpligen kunde utsträckas att gälla även den egentliga militära verksamheten.

De skäl som därvid anfördes äger enligt utskottets mening alltjämt

tillämplighet. Arbetarskyddslagstiftningens bestämmelser om åtgärder till

förebyggande av ohälsa och olycksfall ersättes på det militära området av

olika säkerhetsföreskrifter, och det ankommer främst på befälet att övervaka

att dessa efterleves. Det är givetvis av största vikt, att skyddet av den

värnpliktiges personliga säkerhet icke eftersättes. Utskottet förutsätter, att

eu fortlöpande uppmärksamhet ägnas åt de viktiga frågor som äger samband

härmed.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra layutskotlets utlåtande nr 46''.

I fråga om ekonomisk gottgörelse till skadad värnpliktig är i första hand

militärersättningsförordningens bestämmelser om ersättning av statsmedel

i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring av betydelse.

Enligt dessa bestämmelser tillförsäkras den värnpliktige vid olycksfall och

sjukdom ersättning för läkarvård och läkemedel samt särskilda hjälpmedel

in. in., ävensom sjukpenning och livränta. Ersättning utgår oavsett om

vårdslöshet ligger viss person till last och även då den skadade själv, t. o. m.

genom grov vårdslöshet, förorsakat att skadan inträffat.

De belopp, varmed ersättning sålunda kan utgå till de värnpliktiga, har

vid flera tillfällen under senare år väsentligt höjts. Särskilt genom tillkomsten

av militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 genomfördes i olika

avseenden betydelsefulla förbättringar. Så t. ex. gjordes livräntan, som tidigare

beräknats på grundval av en antagen årsförtjänst av i allmänhet 1 764

kronor, beroende av den skadades civila sysselsättning och arbetsinkomst.

Genom militärersättningsförordningen erhåller den värnpliktige minst samma

ekonomiska skydd som en arbetstagare enligt lagstiftningen om försäkring

för olycksfall i arbete. I ett viktigt avseende bereder militärersättningsförordningen

väsentligt starkare skydd än olycksfallsförsäkringslagen.

Vid förordningens genomförande stadgades nämligen, att den till grund för

livräntan liggande årliga arbetsinkomsten icke skulle beräknas till lägre

belopp än 3 600 kronor, medan motsvarande belopp enligt 1916 års lag om

försäkring för olycksfall i arbete var 900 kronor. Sedan vid årets riksdag

under vårsessionen antagits dels förordning om ändring i militärersättningsförordningen

och dels lag om yrkesskadeförsäkring in. in. utgör nämnda

minimibelopp fr. o. in. den 1 januari 1955 5 000 kronor enligt militärersättningsförordningen

och 1 200 kronor enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Som

exempel å de ersättningar som fr. o. in. nästa år skall utgå enligt militärersättningsförordningen

kan nämnas, att vid en årsinkomst av 7 200 kronor

livräntan vid fullständig arbetsoförmåga utgör 6 600 kronor om året. Vid

en årsinkomst av 10 800 kronor är motsvarande livränta 9 075 kronor.

Genom de vid årets riksdag genomförda förbättringarna i militärersättningsförordningen

har också i högre grad än tidigare beaktats den av motionärerna

särskilt framhållna synpunkten, att en kanske livsvarig livränta

icke bör fastställas efter den värnpliktiges inkomstförhållanden vid olyckstillfället,

därest han då till följd av sin ungdom icke uppnått full lön i sin

civila sysselsättning. Er. o. in. den 1 januari 1955 gäller sålunda, att därest

den värnpliktige vid tiden för skadans inträffande ej uppnått 25 års ålder,

skall hans sannolika inkomst vid denna ålder läggas till grund för bestämmande

av livränta till honom för tid därefter. På motsvarande sätt beräknas

hans livränta för tiden från 21 till 25 års ålder och från 18 till 21 års ålder

efter hans sannolika inkomst vid 21 resp. 18 års ålder.

Genom de sålunda berörda reglerna i militärersättningsförordningen beredes

enligt utskottets mening ett med hänsyn till den socialförsäkrings
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 46.

17

standard som våra resurser kan anses medge tillfredsställande skydd för

den värnpliktige i det avseende varom nu är fråga.

Ett särskilt problem utgör emellertid här frågan om de livräntor, som utgår

enligt äldre, oförmånligare bestämmelser. Utskottet förutsätter, att

denna fråga kommer att upptagas till behandling i samband med den förestående

omprövningen av sådana äldre livräntor som utgår i anledning av

olycksfall i arbete.

Såväl beträffande olycksfall under militärtjänstgöring som beträffande

olycksfall i arbete gäller, att den skadade i vissa fall enligt allmänna skadeståndsrättsliga

regler kan vara berättigad till högre ersättning än som kan

utgå enligt militärersättningsförordningens resp. yrkesskadeförsäkringslagens

bestämmelser. I ovannämnda exempel, där den värnpliktige antogs

ha en arbetsinkomst av 7 200 resp. 10 800 kronor, erhåller han sålunda icke

ersättning enligt militärersättningsförordningens bestämmelser för ett inkomstbortfall

om 600 resp. 1 725 kronor men kan vara berättigad till ersättning

härför enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Särskilt i högre

inkomstlägen kan sådan enligt militärersättningsförordningen icke ersättningsgill

skada bli betydande. Ej heller utgår enligt militärersättningsförordningen

ersättning för ideell skada, såsom sveda och värk. Vid vissa typer

av olycksfall, t. ex. de som orsakas genom trafik med motordrivet fordon,

är staten jämväl i nu nämnda hänseenden enligt särskilda bestämmelser i

allmänhet skyldig att utgiva ersättning till skadad värnpliktig. I andra fall

kan staten bli skyldig att utge ersättning enligt allmänna skadeståndsrättsliga

grundsatser. Enligt praxis gäller sålunda, att om skadan vållats av

annan person i befälsställning skall staten jämte den vållande svara för full

ersättning. Har skadan däremot vållats av menig värnpliktig blir denne i

allmänhet ensam skadeståndsskvldig, och statens ansvar är då begränsat till

vad som utgår enligt militärersättningsförordningen. I dessa fall kan den

skadades rätt till ersättning utöver militärersättningsförordningen bli utan

värde, nämligen om den skadevållande icke har ekonomiska möjligheter att

betala ådömt skadestånd. Här föreligger enligt utskottets mening skäl att

överväga en ändring. Det bör emellertid framhållas, att en eventuell ändring

kräver hänsynstagande till det samband som råder mellan statens skadeståndsansvar

gentemot de värnpliktiga samt skadeståndsregler på andra

områden, såsom beträffande statens ansvarighet mot tredje man i anledning

av värnpliktigs vållande och beträffande arbetsgivaransvaret i allmänhet.

I motionerna beröres slutligen de risker den värnpliktige löper att under

militärtjänstgöringen ådraga sig skyldighet att utgiva ersättning till annan.

Den värnpliktige kan sålunda bli skadeståndsskyldig mot staten, om han

skadar militär materiel. Han blir vidare skadeståndsskyldig mot enskild person,

om lian vållar denne skada.

Beträffande fall, då värnpliktig skadar militär materiel, har statsmak2

Bihang till riksdagens protokoll 1954. .9 samt. 2 avd. Nr 46.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 46.

terna i viss utsträckning efter prövning i de enskilda fallen efterskänkt statens

ersättningsanspråk. Vad åter beträffar fall. då värnpliktig skadar annan

person, är att märka att den skadevållandes betalningsskyldighet i

praktiken väsentligt begränsas till följd av reglerna om statens ansvarighet.

Staten är ju enligt regler för vilka ovan redogjorts skyldig att i vidsträckt

omfattning i första hand svara för ersättning till den skadelidande. Staten

har visserligen rätt att av den skadevållande värnpliktige återkräva sålunda

utgiven ersättning, men denna rätt är avsevärt begränsad. Viktigast är för

den värnpliktige i detta hänseende de regler om regressrätt som ges i militärersättningsförordningen.

Fr. o. m. den 1 januari 1955 skall enligt beslut

vid riksdagens vårsession detta år gälla, att riksförsäkringsanstalten må av

den skadevållande återkräva vad staten utgivit i ersättning till den skadade

enligt militärersättningsförordningen endast om den skadevållande orsakat

skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Även beträffande det skadestånd

staten kan få betala i egenskap av nyttjare eller ägare till militära

motorfordon gäller liknande inskränkningar i de möjligheter staten har att

av den vållande återkräva vad som utgivits av statsmedel.

I allmänhet kommer till följd av reglerna om statens ansvarighet och om

begränsningarna i statens regressrätt åtminstone den ojämförligt största

delen av den ersättning som utgår till den skadade att stanna på staten.

Den skadevållande värnpliktige blir i motsvarande mån fri från ersättningsskyldighet.

I en del fall kan emellertid ersättningsskyldigheten vid såväl

sakskada som personskada bli betungande för den värnpliktige, och särskilt

om ansvaret beror av en tillfällig ouppmärksamhet eller vårdslösheten

varit ringa kan detta te sig ohilligt. Det förtjänar därför övervägas, om icke

en begränsning av den ersättningsskyldighet, som kan åvila en värnpliktig,

kunde införas.

Utskottet anser sålunda, att möjligheterna bör övervägas att å ena sidan

vidga området för statens skadeståndsansvar gentemot värnpliktig och å

andra sidan inskränka värnpliktigs ersättningsskyldighet vid vållande av

skada å sak eller person. För ett sådant övervägande kräves en ingående

utredning, och utskottet är icke berett att nu taga ställning till på vilket sätt

eller i vilken omfattning ändringar kan genomföras.

Sedan några år tillbaka pågår i nordiskt samarbete ett vittsyftande utredningsarbete

på skadeståndsrättens område. F. n. arbetar kommittén angående

det allmännas skadeståndsansvar med sådana frågeställningar som

de av utskottet berörda. Enligt vad utskottet erfarit kommer kommittén att

till övervägande upptaga också frågor om ändrade skadeståndsrättsliga regler

på det militära området. Vid sådant förhållande anser utskottet icke

lämpligt att begära en särskild utredning beträffande sistnämnda frågor.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 46.

19

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 152 och 11:448, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 november 1954.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sunne, fru Svenson*, herrar

Axel E. Svensson, Huss, fru Carlqvist, herrar Grönkvist och Magnusson;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fru Johansson i Norrköping,

fru Västberg, herrar Hagård, Andersson i Alfredshem, fröken Höjer,

herrar Ericsson i Näs och Fredriksson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.