Utlåtande i anledning av väckta motioner om vidgat skydd i vissa avseenden för i militärtjänst under fredstid ianspråktagen personal. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 152 i första kammaren av herr Werner m. fl. samt nr 448 i andra kammaren av herr Ståhl m. fl.
1954-11-16 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1954:46, Utlåtande i anledning av väckta motioner om vidgat skydd i vissa avseenden för i militärtjänst under fredstid ianspråktagen personal. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 152 i första kammaren av herr Werner m. fl. samt nr 448 i andra kammaren av herr Ståhl m. fl.
Dokumentets text
Andra,lagutskottets utlåtande nr 16.
1
Nr 46.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om vidgat skydd i
vissa avseenden för i militärtjänst under fredstid ianspråktagen
personal.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 152 i första kammaren av herr
Werner m. fl. samt nr 448 i andra kammaren av herr Ståhl m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning
och förslag till vidgat skydd för i militärtjänst under fredstid ianspråktagen
personal, i de olika avseenden som i motionerna angivits.
Beträffande de olika avseenden, i vilka skyddet för nämnda personal borde
vidgas, anför motionärerna sammanfattningsvis att det synes vara oundgängligt
»att samhället utan dröjsmål ikläder sig ett vidgat ansvar mot den i
militärtjänst ianspråktagna personalen, både vad det gäller att söka skydda
människomaterialet från fysiska skador och från ekonomiska eller andra
följder av under tjänsten iråkade olyckshändelser eller sjukdomar och slutligen
mot de oerhörda risker i form av skadeansvar av juridisk och ekonomisk
natur, som uppenbarligen kan avkrävas den värnpliktige vid oavsiktligt
vållande till skada mot annan».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas nedan, hänvisa till motionerna.
En redogörelse för det i motionerna särskilt omnämnda skadeståndsmålet
lämnas även i Nytt juridiskt arkiv Avd. I 1952 Notiser A 27.
Arbetarskyddslagstiftningen och den militära personalen.
Motionärerna framhåller, att den som fullgör militär tjänstgöring löper
stora risker för fysiska skador, och anför att samtidigt som den allmänna
lagstiftningen utvecklats till ett allt fullständigare skydd mot olycksfall i
arbete visar det militära området ännu svåra brister härutinnan.
Gällande huvudförfattning på arbetarskyddets område är arbetarskyddslagen
den 6 januari 1!)W). Arbetarskyddslagen äger enligt huvudregeln i 1 §
tillämpning å varje rörelse eller särskilt arbetsföretag, vari arbetstagare användes
till arbete för arbetsgivares räkning. I lagen förstås med arbetstagare
envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande
till denne vara att anse såsom särskild företagare. , .
i Bihang till riksdagens protokoll 195b. 9 sand. 2 avd. Nr 46.
Andra lagutskottets utlåtande nr t6.
2
I arbetarskyddslagen ges bl. a. allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande
av ohälsa och olycksfall, vissa särskilda bestämmelser om arbetstiden
och dess förläggning och om minderårigas och kvinnors användande
i arbete, bestämmelser om samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare
för åstadkommande av sunda och säkra arbetsförhållanden å arbetsplatsen
samt bestämmelser om vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare
beträffande skyddsanordningar.
I anslutning till arbetarskyddslagen har utfärdats kungörelsen den 6 maj
1949 med föreskrifter angående tillämpningen av arbetarskyddslagen (arbetarskyddskungörelsen).
Kungörelsen innehåller bl. a. stadganden om förhandsgranskning
av arbetslokaler in. in., föreskrifter om vissa hygieniska
anordningar och om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall.
Tillsynen å efterlevnaden av arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen
utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende
och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala tillsynsmän.
Inspektionens befattningshavare utgöres av yrkesinspektörer och
dem underordnad personal. Konungen må därjämte förordna, att tillsynen
å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis av nämnda
befattningshavare och tillsynsmän, utövas av specialinspektörer.
Arbetarskyddslagstiftningen är ej generellt tillämplig på statens verksamhet.
Sådan statens verksamhet som är direkt hänförlig till rörelse anses
dock inbegripen under lagen. Jämväl å viss liknande verksamhet anses
lagen tillämplig, exempelvis den som utövas av statens järnvägar, statens
vattenfallsverk och televerket. Statens allmänna förvaltning och rättsskipning
— den egentliga tjänstemannaverksamheten — inbegripes däremot icke
under lagen. Såsom exempel å sådan verksamhet kan nämnas rättsväsen,
fångvård, skatte väsen, tulltjänst, lantmäteriväsen och den egentliga militärtjänsten.
Vidare är att märka, att lagen enligt huvudregeln över huvud icke
gäller sådant arbete som utföres av värnpliktig. Värnpliktiga är nämligen
icke att anse som arbetstagare i lagens mening. Enligt särskild undantagsbestämmelse
är lagen dock tillämplig å arbete, som värnpliktig i denna sin
egenskap utför under sådana förhållanden, att lagen skulle ägt tillämpning
därå, om arbetet utförts av arbetstagare för arbetsgivares räkning.
1938 års arbetarskyddskommitté, vars förslag ligger till grund för gällande
arbetarskyddslag, anförde i avgivet betänkande år 1946 (SOU 1946: 60) att
arbetarskyddslagen med hänsyn till de speciella förhållanden, varunder den
militära verksamheten utövas, icke kan tillämpas generellt på denna verksamhet.
Den egentliga militärtjänsten, som väsentligen omfattar den militära
utbildningen och därmed sammanhängande övningar och arbeten av
olika slag, torde enligt kommittén icke lämpligen kunna inbegripas under
lagen. Lagen borde emellertid gälla allt sådant inom försvarsväsendet förekommande
eller under militär förvaltning stående arbete, som väsentligen
Andra lagutskottet utlåtande nr 16.
3
bedreves på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag. Genom denna
begränsning till arbete av civil natur komme sådant arbete, som vore
att hänföra till militär övning, att icke inbegripas under lagen. Emellertid
inginge i eller förekomme i samband med militära övningar åtskilliga slag
av arbete, exempelvis befästnings-, byggnads- och anläggningsarbeten, vilka
i fråga om anordning och bedrivande vore fullt jämförbara med civila arbeten
av motsvarande slag. Det hade därför inom kommittén ifrågasatts huruvida
icke lagen borde vara tillämplig jämväl å nämnda slag av arbete.
Detta torde dock, anförde kommittén vidare, enligt dess mening komma att
stöta på vissa svårigheter, ej minst ur kontrollsynpunkt. Kommittén föreslog
därför, att från lagens tillämpning undantoges militär övning samt
att däri inbegrepes sådant arbete för militär utbildning, som bedreves i
samband med dylik övning, och detta även om arbetet bedreves på samma
eller liknande sätt som civilt arbete av motsvarande slag. Kommittén anförde
vidare beträffande den omfattning, i vilken lagen borde vara tillämplig
å de värnpliktiga, bl. a. följande:
Det förekommer att värnpliktiga, särskilt icke-vapenföra och vapenfria,
i ganska stor omfattning användes till arbete, vilket bedrives på samma eller
liknande sätt som civilt arbete av motsvarande slag. Sålunda användes
nämnda värnpliktiga till bland annat expeditions-, handräcknings- och sjukvårdstjänst
men även till civilt arbete vid till regementsförläggning hörande
verkstäder, kök, tvättinrättning eller vedgård eller till hus- och vägbyggnadsarbete.
Vapenfria värnpliktiga sysselsättes dessutom ej sällan med
arbete i civil tjänst, exempelvis hos domänverket eller vattenfallsstyrelsen,
i vilket fall de vanligen användes till skogsavverkning, stolpimpregnering
o. d. Även vapenföra värnpliktiga kan under sin värnpliktstjänstgöring användas
till arbete i verkstad, kök o. d. De värnpliktiga är vid utförande av
berörda slag av arbete utsatta för samma risker för ohälsa och olycksfall
som civila arbetstagare i motsvarande sysselsättning, och kommittén anser
därför, att även dylikt arbete som utföres av värnpliktig personal bör vara
inbegripet under lagen. Den föreslagna lagens tillämpning å arbete som utföres
av värnpliktig förutsättes emellertid, liksom beträffande militärt
arbete utfört av andra, vara begränsad till sådant arbete, som i allt väsentligt
bedrives på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag.
I propositionen med förslag till arbetarskyddslag (1948:298) anförde
föredragande departementschef en, statsrådet Möller, bl. a., att enär den anställda
militära och civilmilitära personalen uppenbarligen måste betraktas
som arbetstagare, arbetarskyddslagen borde anses omfatta arbete av dylik
personal, vilket utföres i rörelse eller vid särskilt arbetsföretag, exempelvis
under tjänstgöring vid eu till försvaret hörande fabrik eller verkstad. Beträffande
såväl den anställda som den värnpliktiga personalen borde emellertid
beaktas, att den egentliga militärtjänsten icke lämpligen torde kunna
inbegripas under lagen. Om exempelvis ett brobyggnads- eller befästningsarbete
utfördes såsom militär övning, borde lagen sålunda icke anses tilllämplig
ä detsamma.
4
Andra lagutskottet utlåtande nr 46''.
Andra lagutskottet, som hade att behandla förutom propositionen också
en i anledning av densamma väckt motion med yrkande att lagen skulle
äga tillämpning jämväl å hl. a. den statliga egentliga förvaltningsverksamheten,
yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 62 bl. a.: »Utskottet
anser självfallet icke att i arbetarskyddshänseende böra uppställas mindre
krav beträffande den statliga och kommunala förvaltningsverksamheten
än i fråga om annan verksamhet, men utskottet utgår från att samma resultat
skall kunna uppnås genom samarbete med arbetarskyddsorganen, som
om arbetarskyddslagen erhölle tillämplighet på förevarande område. Utskottet
vill kraftigt understryka departementschefens uttalande att han förutsatte
att såväl statliga som kommunala myndigheter skulle låta sig angeläget
vara att samråda med tillsynsorganen så snart behov därav kunde anses
föreligga.»
Vissa bestämmelser i arbetarskyddslagen är indirekt av betydelse även för
den militära verksamheten. Varje tillverkare, försäljare och upplåtare av
maskin, redskap eller annan teknisk anordning skall enligt 45 § arbetarskyddslagen
tillse, att sådan anordning vid avlämnandet är försedd med
nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet
mot ohälsa och olycksfall. Denna bestämmelse är, framhöll kommittén,
allmängiltig och gäller sålunda även vid leverans av maskin eller annan
anordning, som är avsedd att brukas i militär verksamhet.
Arbetarskyddslagstiftningen har på det militära området en viss motsvarighet
i där gällande säkerhetsbestämmelser.
Säkerhetsbestämmelser för eldvapen och tillhörande ammunition, sprängmedel
och tändinedel, minor och handgranater jämte annan militär materiel
utarbetas regelmässigt innan inaterielen utlämnas för bruk på trupp.
Sådana och andra säkerhetsbestämmelser är för varje försvarsgren sammanförda
i en särskild säkerlietsinstruktion. Säkerhetsinstruktionerna fastställes
av Kungl. Maj :t. Bestämmelserna i säkerhetsinstruktionen gäller för
Utbildningen i fred och i viss mån under beredskaps- och krigstillstånd. För
vissa begränsade områden gäller särskilda säkerhetsinstruktioner.
Till belysning av säkerhetsinstruktionernas innehåll lämnas här nedan
vissa uppgifter om säkerhetsinstruktionen för armén.
Säkerhetsinstruktionen för armén innehåller dels allmänna bestämmelser,
gällande alla eldvapen och all ammunition, dels särskilda bestämmelser
för de särskilda slagen av eldvapen och ammunition. I säkerhetsinstruktionen
ingår ej bestämmelser för det exercismässiga handhavandet av inaterielen.
Sådana bestämmelser finns i särskilda reglementen och instruktioner.
I säkerhetsinstruktionen för armén framhålles, att det icke är möjligt att
ge sådana bestämmelser, att alla risker vid utbildning med och handhavande
av vapen och ammunition undanröjes. Därför åligger det var och en att an
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 16.
5
mäla sådana iakttagelser eller händelser, som bedömes böra föranleda ändring
av eller tillägg till säkerhetsinstruktionen, samt att ingripa, då så från
säkerhetssynpunkt bedömes vara påkallat, även om alla föreskrivna säkerhetsåtgärder
är vidtagna. Vid övning kan utses särskild säkerhetschef. Denne
kan få sig underställd särskild säkerhetspersonal, såsom säkerhetskontrollanter
och säkerhetsposter. Om olyckshändelse av större omfattning inträffat
bestämmer chefen för armén om utredningen skall omhänderhas av regementschef
eller överlämnas till en skadekommission. Kommissionen äger
rätt att enligt eget beprövande tillkalla speciell expertis, varvid dock i tveksamma
fall chefens för arméns tillstånd först skall inhämtas. Vid olyckshändelser
med krut, sprängämnen, tändmedel, eldfarliga oljor e. d. skall
i regel kontakt tas med sprängämnesinspektionen.
Ersättning till skadad värnpliktig.
Ersättning enligt militärersättningsförordningen.
Genom militärersättningsförordningen1 tillförsäkras den värnpliktige under
tjänstgöring å tid, då riket icke befinner sig i krig, vid skada till följd
av olycksfall samt eljest vid sjukdom ersättning av staten för erforderliga
kostnader för läkar-, tandläkar- eller sjukhusvård och av läkemedel ävensom
för nödiga utgifter för resor. Med läkarvård likställes sjukgymnastik
eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan
därmed jämförlig behandling, som meddelas efter läkares föreskrift.
Ersättning skall ock utgå för erforderliga kostnader för särskilda hjälpmedel
till lindrande av menliga följder av olycksfallet, såsom kryckor, konstgjorda
lemmar och glasögon. I nu nämnda hänseenden utgår full ersättning för
kostnaderna.
Den skadade kan vidare vara berättigad till sjukpenning eller livränta.
Har olyckstillfället medfört sjukdom, som varat mer än två dagar efter
dagen för olycksfallet, utgives från och med dagen efter sistnämnda dag
sjukpenning så länge sjukdomen förorsakar förlust av arbetsförmågan eller
nedsättning av denna med minst hälften. Har olycksfallet efter upphörande
av därav förorsakad sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående
förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst en
tiondel, utgives livränta under tiden till den skadade. Är skadad till följd
av olycksfallet under längre tid ur stånd att reda sig själv, förhöjes honom
tillkommande sjukpenning eller livränta under tiden med vårdbidrag.
i KF den 2 juni 1950 om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring
(militärersättningslorordning); ändringar SFS 1953:256, 1953:672 och
1954:460.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr A6.
Av betydelse i fråga om sjukpenning och livränta är särskilt sättet för
fastställandet av och storleken av de belopp, med vilka sjukpenning eller
livränta utgår. Under andra världskriget befanns de belopp, som utgick i
nämnda hänseenden, otillräckliga. Vid flera tillfällen vidtogs åtgärder för
att förbättra ersättningsbeloppen till dem som skadats under militärtjänstgöring.
Dessa åtgärder erhöll emellertid till väsentlig del karaktären av provisorier.
Genom den nu gällande militärersättningsförordningen den 2 juni
1950, vilken trädde i kraft den 1 juli 1950, avsåg man att, efter en allmännare
omprövning av ersättningsgrunderna på ifrågavarande område, åstadkomma
en mera definitiv reglering.
Enligt den intill den 1 juli 1950 gällande kungl. förordningen den 18 juni
1927 om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring
bestämdes sjukpenning och livränta till skadade värnpliktiga, i olikhet
med vad som gällde enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för
olycksfall i arbete, efter vissa antagna årsförtjänster oberoende av den
skadades civila sysselsättning och arbetsinkomst. Denna antagna årsförtjänst
utgjorde vid tiden för ikraftträdandet av 1950 års militärersättningsförordning
för värnpliktig i allmänhet, vilken icke tjänstgjort efter det
kalenderår, varunder han fyllt 22 år, 1 764 kronor. Enligt militärersättningsförordningen
bestämmes ersättningen däremot icke efter en sålunda antagen
årsförtjänst utan göres beroende av den skadades civila sysselsättning och
arbetsinkomst, därvid dock en viss minimiinkomst fastställes. Genom ändringen
avsåg man enligt uttalanden under förarbetena att åstadkomma, att
ersättningarna till skadade värnpliktiga skulle i princip utmätas så, att de
bleve minst likvärdiga med ersättningar, som enligt olycksfallsförsäkringslagen
tillkom skadade arbetstagare. Den årliga arbetsförtjänsten skall enligt
9 § militärersättningsförordningen beräknas i överensstämmelse med 9 §
lagen om försäkring för olycksfall i arbete eller efter den 1 januari 1955 9
§ lagen om yrkesskadeförsäkring. Dock skulle, enligt 9 § militärersättningsförordningen
enligt dess lydelse vid ikraftträdandet den 1 juli 1950, den
årliga arbetsförtjänsten för den som ådragit sig skada under värnpliktstjänstgöring
icke beräknas till lägre belopp än 3 600 kronor, medan motsvarande
minimibelopp enligt olycksfallsförsäkringslagen var 900 kronor.
Minimibeloppet i militärersättningsförordningen höjdes från och med den
1 juli 1953 till 4 800 kronor. Från och med den 1 januari 1955 utgör minimibeloppen
enligt militärersättningsförordningen 5 000 kronor och enligt lagen
om yrkesskadeförsäkring 1 200 kronor.
Ehuru sålunda sjukpenning och livränta till värnpliktig - liksom till
arbetstagare — göres beroende av den skadades civila sysselsättning och
arbetsinkomst, utgår de dock icke med belopp, som fullt ut motsvarar den
skadades förlorade arbetsförtjänst. Sjukpenningens storlek bestämmes av
den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn till sin årliga
arbetsförtjänst är att hänföra, och utgår — från och med den 1 januari
Andra lagutskottets utlåtande nr \6.
7
1955 _ med vissa i militärersättningsförordningen i särskild tabell angivna
belopp, vilka överensstämmer med de belopp, som enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
skall utgå till arbetstagare. Vid fastställande av ersättningsunderlag
för beräkning av livränta medräknas — likaså för tiden från och
med den 1 januari 1955 -— årlig arbetsförtjänst, som icke överstiger 7 200
kronor, till hela sitt belopp och den del av arbetsförtjänsten, som överstiger
7 200 kronor men ej 10 800 kronor, till tre fjärdedelar samt den del därav,
som överstiger 10 800 kronor, till hälften, överstiger den årliga arbetsförtjänsten
15 000 kronor, tages överskjutande belopp icke i beräkning. Livränta
utgår sedan med viss närmare angiven del av ersättningsunderlaget,
t. ex. vid hel förlust av arbetsförmågan med elva tolftedelar av ersättningsunderlaget.
I motionerna anföres särskilt, att den olycksfalls- eller sjukersättning,
som den skadade kan erhålla enligt militärersättningsförordningens bestämmelser,
i regel ställer sig oskäligt låg, enär de skadade, ofta ej mer än 20- åriga ynglingar, icke gärna kan grunda sina ersättningsanspråk pa en förlorad
tidigare existensbärande arbetsinkomst.
I proposition nr 60 till årets riksdag med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring
m. m. uttalade föredragande departementschefen, statsrådet
Sträng, att det enligt hans mening inte kunde anses tillfredsställande att
fastställa en livsvarig ersättning efter inkomstförhållandena vid olyckstillfället,
om den skadade då, på grund av minderårighet eller icke avslutad
yrkesutbildning, ej hade full lön i yrket eller kanske inte hade nagon lön
alls. I viss mån hade man, framhöll departementschefen, sökt råda bot
härför genom regler om skälighetsprövning i yrkesutbildningsfallen och
om uppräkning av arbetsförtjänsten för skadade som ej fyllt 21 år. Socialvårdskommittén,
som utarbetat förslag till lag om yrkesskadeförsäkring,
hade föreslagit nya, för de skadade förmånligare bestämmelser i dessa hänseenden.
De föreslagna bestämmelserna vann, framhöll departementschefen,
allmänt gillande under remissbehandlingen, och departementschefen godkände
dem.
Andra lagutskottet hade i sitt utlåtande nr 22 till årets riksdag icke någon
erinran mot förslaget. Riksdagen godkände utlåtandet.
De sålunda antagna bestämmelserna, vilka genom hänvisning i 9 8 militärersättningsförordningen,
enligt beslut av årets riksdag skall gälla jämväl
värnpliktiga vid ersättning enligt militärersättningsförordningen, innebär
för de värnpliktigas del från och med den 1 januari 1955 följande.
För värnpliktig, som vid tiden för skadans inträffande ej fyllt tjugufem
år, skall den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av ersättning för
tid efter det han uppnår tjugufem års ålder beräknas till det belopp, vartill
hans inkomst av förvärvsarbete skäligen kan, med hänsyn till arten av
lians sysselsättning vid tiden för skadans inträffande, antagas hava kommit
8
Andra lagutskottets utlåtande nr hd.
att uppgå vid denna ålder, därest skadan ej inträffat. På motsvarande sätt
skall, om den värnpliktige ej fyllt tjuguett år, hans sannolika inkomst vid
tjuguett års ålder läggas till grund för bestämmande av ersättning till
honom för tid mellan tjuguett och tjugufem års ålder och, om den värnpliktige
ej fyllt aderton år, hans sannolika inkomst vid aderton års ålder läggas
till grund för bestämmande av ersättning till honom för tid mellan aderton
och tjuguett års ålder. Undergår den värnpliktige vid tiden för skadans
inträffande yrkesutbildning, må den årliga arbetsförtjänsten icke bestämmas
till lägre belopp än det, vartill hans inkomst av förvärvsarbete skäligen kan
antagas hava uppgått, om han, därest skadan ej inträffat, vid denna tidpunkt
avbrutit yrkesutbildningen och i stället ägnat sig åt dylikt arbete.
Utredning om vissa äldre livräntor.
Genom beslut den 14 mars 1952 uppdrog Kungl. Maj:t åt riksförsäkringsanstalten
att verkställa utredning av frågan, huruvida icke kompensation
för stegrade levnadskostnader i en eller annan form borde beredas olika
kategorier, som uppbure ersättning i anledning av yrkesskada. I proposition
nr 147 till 1953 års riksdag med förslag om förhöjda tillägg av statsmedel
åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen in. m. uttalade
föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, att frågan borde ytterligare
utredas och att han hade för avsikt att föranstalta om att en sådan
utredning snarast komme till stånd. Genom skrivelse den 22 maj 1953 har
Kungl. Maj:t sedermera uppdragit åt riksförsäkringsanstalten att fullfölja
utredningsarbetet och därvid i första hand pröva frågan om en uppräkning
av äldre livräntor på försäkringens bekostnad.
Ersättning utöver niilitärersättningsförordningen.
Såsom av den föregående redogörelsen för bestämmelserna i militärersättningsförordningen
framgår utgår sjukpenning och livränta till värnpliktig
i allmänhet med ett i förhållande till den förlorade arbetsförtjänsten reducerat
belopp. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler är den skadade
däremot berättigad att av den som må vara skadeståndsskyldig gentemot
honom utfå full ersättning för förlorad arbetsförtjänst, dock med avdrag
för Vad han må ha utfått enligt militärersättningsförordningen. Han kan
därjämte äga anspråk på ersättning för s. k. ideell skada, såsom ersättning
för sveda och värk samt lyte, i vilka hänseenden ersättning icke till någon
del utgår enligt militärersättningsförordningen liksom för övrigt ej heller
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Jämväl i dessa hänseenden är den
värnpliktige hänvisad att söka utfå skadestånd av den som enligt allmänna
skadeståndsregler kan vara ansvarig för skadan.
Därest skadeståndsskyldighet gentemot värnpliktig enligt allmänna regler
åvilar icke staten men väl enskild person, befäl eller annan värnpliktig,
Andra lagutskottets utlåtande nr 46.
9
löper den skadade, framhåller motionärerna, risk att ej uttå vad sålunda
tillkommer honom, om nämligen den till skadestånd dömde saknar förmåga
att betala. Härigenom överlämnas, anför motionärerna, »åt den till invalid
skadade att ensam bära sin börda--— medan tvångsarbetsgiyaren, sta
ten,
kronan, gått helt fri från varje skyldighet».
Att staten till en början oavsett eget skadeståndsansvar har att svara för
viss ersättning, nämligen enligt militärersättningsförordningen, framgår av
ovan lämnad redogörelse. Jämväl därutöver kan den värnpliktige emellertid
i viss utsträckning erhålla rätt till ersättning av staten.
Allmänna bestämmelser om skadestånd i utomobligatoriska förhållanden
finns i 6 kap. strafflagen. Beträffande dessa bestämmelsers innebörd må här
anmärkas följande. För skadeståndsskyldighet erfordras i allmänhet, att
det är fråga om skada å sak eller person, åstadkommen genom positiv
handling. Jämväl ideell skada ersättes i viss utsträckning. \ iktigast i detta
hänseende är att ersättning utgår för sveda och värk samt lyte. Rätt till
skadestånd föreligger endast, om uppsåt eller vållande ligger skadevållaren
till last. När skadeståndsskyldighet föreligger, skall skadan i regel ersättas
till sitt fulla värde. Jämkning kan ske på grund av med vållande från den
skadelidandes sida liksom också när skadevållaren är otillräknelig eller
underårig.
Enligt nu berörda regler kan skadad värnpliktig komma att tillerkännas
skadestånd av annan person, befäl eller menig, som vållar honom skada.
En förutsättning för skadeståndsskyldighet är enligt huvudregeln i 6 kap.
strafflagen, att den ansvarige själv uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakat
skadan. I enlighet därmed är svensk rätts ståndpunkt i princip, att någon
ansvarighet för annans vållande —— såsom ansvarighet för staten vid vallande
av militär personal — icke erkännes. Undantag från denna princip har stadgats
i vissa lagar, såsom i sjölagen beträffande redares ansvar, lagen den 12
mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägsdrift beträffande
ansvar för järnvägens innehavare och lagen den 30 juni 1916 angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik beträffande bilägares
ansvar.
För skada som uppkommit till följd av trafik med motorfordon som tillhör
eller nyttjas av staten är reglerna i bilansvarighetslagen tillämpliga.
Värnpliktig kan sålunda vara berättigad att utfå skadestånd av dels föraren,
vanligen annan värnpliktig, och dels ägaren eller nyttjaren, d. v. s. staten.
Förutsättning för skadeståndsrätt gentemot föraren är, att denne icke styrkt
frånvaro av vårdslöshet, exculperat sig. Ägaren eller nyttjaren, d. v. s. staten,
är skadeståndsskyldig, såframt han icke kan visa både att skadan icke för
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 46.
orsakats av bristfällighet å bilen och att föraren ej förfarit vårdslöst. Här
föreligger sålunda bl. a. ett ansvar för annans, nämligen förarens, vållande.
Enligt rättspraxis utdömes emellertid i betydande omfattning skadestånd
på grund av ansvar för annans vållande även där detta ej föranledes
av särskilda lagbestämmelser.
Av särskild betydelse för värnpliktigs rätt till ersättning av staten för
skada vid olycksfall är i fråga om denna praxis, huruvida de regler, som
gäller till förmån för anställd som skadas genom olycksfall i arbetet, kan
analogiskt tillämpas pa värnpliktig. Till ett mellan privata parter slutet
anställningsavtal anses höra, att arbetsgivaren skall svara ej blott för att
material, arbetsredskap och arbetsanordningar är, såvitt på honom ankommer,
felfria utan även för skada vållad av arbetsbefäl inklusive arbetsförmän
eller av arbetare som betrotts med en ur synpunkten av skaderisk för kamraterna
särskilt viktig post, t. ex. kranskötare. Däremot häftar arbetgivaren
ej för vållande av arbetare, som icke har anförtrotts en sådan för kamraterna
riskabel arbetsuppgift.
Enligt svensk rätt är staten i regel icke ansvarig för skada genom befattningshavares
handlingar, genom vilka staten uppträder såsom bärare av
den offentliga makten, d. v. s. handlingar, som innebär utövning av ämbetsmyndighei
eller som innefattar verkställighetsåtgärder i anslutning till ett
myndighetsbeslut. Att denna regel emellertid är försedd med undantag framgår
redan därav, att enligt det ovanstående ersättning utgår enligt militärersättningsförordningen
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Där mellan staten och den skadelidande före skadans inträffande
bestod ett förhållande, som företer likhet med ett rättsförhållande
mellan enskilda, anses mången gång av förhållandets natur följa, att staten
skall ansvara för skada som vållats av dess personal, om motsvarande skulle
ha gällt i det privata rättsförhållandet. I fråga om kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring genom vållande av befäl, har domstolarna tillämpat
regler om skadeståndsskyldighet för arbetsgivare gentemot arbetare för
skada som tillfogats arbetaren på grund av förmans vållande. Därvid har
utdömts skadestånd även där den vållande befälhavaren haft låg rang, såsom
vicekorpral.
Skyldighet för värnpliktig att utge ersättning.
Värnpliktig är i allmänhet skadeståndsskyldig gentemot staten för skada,
som han orsakar å staten tillhörig egendom genom uppsåt eller av vårdslöshet.
För förlust av eller skada å egendom, som utlämnats under redogöraransvar,
kan ersättningsskyldighet inträda även om vårdslöshet ej föreligger.
Den som eljest skadar annans egendom är skadeståndsskyldig enligt motsvarande
regler. I den mån den skadelidande har sin egendom försäkrad och
Andra lagutskottets utlåtande nr 16.
11
tar ut ersättning för skadan genom försäkringen kan den skadevållandc
hli avkrävd betalning enligt reglerna för försäkringsgivarens regressrätt.
Sådan regressrätt föreligger enligt 25 § lagen om försäkringsavtal för förförsäkringsbolag
mot den vållande vid sakförsäkring, därest den vållande
framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller
ock enligt lag är skyldig att utge skadestånd evad han är till skadan vållande
eller icke. Sakförsäkring medför sålunda ett visst skydd även för den
skadevållandc.
Enär staten ej har sin militära materiel försäkrad kan den skadevållande
värnpliktige icke åberopa sig på sådana regler om regress som gäller vid
sakförsäkring. En viss lindring av ansvaret har emellertid i enskilda fall
åstadkommits på annat sätt. Kungl. Maj:t har under en följd av år av
riksdagen bemyndigats att för kommande budgetår avgöra frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust av eller
skada å egendom tillhörig krigsmakten i den mån kronans fordran i det
enskilda fallet icke överstiger 5 000 kronor. Därjämte har riksdagen efter
förslag av Kungl. Maj:t i särskilda fall medgivit befrielse från ersättningsskyldighet
mot kronan.
Om värnpliktig orsakar skada å annan person är han liksom vid skada a
sak i allmänhet skyldig att utge fullt skadestånd, om han orsakat skadan
av uppsåt eller genom vårdslöshet. Enligt regler för vilka ovan redogjorts,
bl. a. enligt militärersättningsförordningen, är emellertid staten skyldig att
i viss utsträckning utge ersättning jämte den vållande. Reglerna om regress
blir därför beträffande personskada av stor betydelse för den värnpliktiges
ersättningsskyldighet.
Vad som utgivits i ersättning enligt militärersättningsförordningen må,
enligt 16 § andra stycket i förordningen enligt dess lydelse fr. o. m. den
1 januari 1955, riksförsäkringsanstalten för statsverkets räkning återkräva
av den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vållat skadan eller,
där denna uppkommit i följd av trafik med motorfordon som avses i 2 §
lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon, enligt lag är
skyldig att utgiva skadestånd evad han är vållande till skadan eller ej. En
motsvarande bestämmelse finnes i 51 8 lagen om yrkesskadeförsäkring.
I propositionen nr 60 till årets riksdag, varigenom förslag till lag om
yrkesskadeförsäkring förelädes riksdagen, framhöll föredragande departementschefen,
statsrådet Sträng, i fråga om regressrättens utformning, att
arbete f. n. pågingc för en reformering av skadeståndsrätten och anförde
bl. a. följande:
Förhållandet mellan skadestånd och försäkring är en mycket omdiskuterad
och invecklad fråga, som torde komma alt upptagas till behandling
under arbetet på en reformering av skadeståndsrätten. Under sådana omständigheter
är det angeläget att på det begränsade område, det nu gäller.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 16.
undvika sådana lösningar, som kan verka prejudicerande. Ur denna synpunkt
kan det ifrågasättas, om inte de nuvarande bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen
om skadestånd och regress borde överföras till den
nya lagen utan någon ändring i sak. Det skulle emellertid betyda, att olika
regler i dessa avseenden komme att gälla inom yrkesskadeförsäkringen och
sjukförsäkringen, vilket knappast kan anses rationellt sedan de båda försäkringarna
samordnats. Jag kommer därför att i det följande föreslå en
lör den samordnade försäkringen enhetlig reglering av hithörande frågor.
Innan jag lämnar en redogörelse för de lösningar, jag stannat för, vill jag
emellertid starkt betona, att de är avsedda som ett provisorium i avbidan på
det resultat, vartill utredningen rörande skadeståndsrättens framtida gestaltning
kan komma, och att de därför inte i något avseende bör anses som
bindande för reformarbetet inom skadeståndsrätten.
Efter att ha övervägt olika lösningar har jag i nuvarande läge stannat
för att föreslå regressrätt mot envar, som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet
orsakat skadan eller — när skadan uppkommit vid trafik med motorfordon
som avses i trafikförsäkringslagen — enligt lag är skadeståndsskyldig
oavsett om han vållat skadan eller ej. Departementsförslaget har utformats
i enlighet härmed.
Andra lagutskottet hade i sina utlåtanden till årets riksdag nr 22 beträffande
yrkesskadeförsäkring och nr 35 beträffande militärersättningsförordningen
icke någon erinran mot vad departementschefen sålunda föreslagit.
Riksdagen godtog de i propositionen framlagda förslagen.
bör vissa grupper av olycksfall ges i särskilda lagar en reglering av statens
lätt att av den skadevållande aterkräva vad staten i första hand utgivit till
den skadade samt av den skadevållandes skyldighet att eljest gälda skada
eller kostnad som tillskyndats kronan eller annan.
I en kungl. förordning den 3 maj 1946 med vissa bestämmelser rörande
skadeståndsskyldigheten för förare av motordrivet fordon, som tillhör eller
nyttjas av staten, stadgas sålunda att staten för skada i följd av trafik
med staten tillhörigt motordrivet fordon må av fordonets förare utkräva
ersättning endast om föraren under färden gjort sig skyldig till brott mot
1 § andra stycket eller 4 § lagen den 28 september 1951 om straff för vissa
trafikbrott, d. v. s. om han gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik
eller rattfylleri, eller vidare om han orsakat skadan uppsåtligen eller genom
grov vårdslöshet eller brukat fordonet utan lov.
Enligt 7 § lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring
i strafflagen m. in. gäller följande. Har krigsman, som under utövande
av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid fartygets
manövrering eller navigering begått förseelse, för vilken han ej finnes* förskylla
svårare straff än disciplinstraff eller böter, vare han icke skyldig
att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats kronan eller
annan.
Andra lagutskottets utlåtande nr 46.
13
Vad sålunda enligt lagen den 30 juni 1948 stadgats skall, enligt lagen
den 7 mars 1929 om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg,
hörande till krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd, gälla
jämväl beträffande krigsman, vilken under utövande av befäl å luftfartyg,
hörande till krigsmakten, eller såsom förare å sådant fartyg är ansvarig
för dess säkerhet.
I den mån särskilda regler ej givits för regressen torde gälla, att den som
utan eget vållande svarar för annans vållande äger att av denne återkräva
vad han utgivit.
Reformarbete på skadeståndsrättens område.
Enligt ett av justitieministrarna i Sverige, Danmark och Norge vid sammankomst
i Oslo i november 1946 godkänt program för det nordiska lagstiftningsarbetet
skall till nordiskt samarbete upptagas frågor angående skadestånd
utanför kontraktsförhållanden samt statens och kommunernas skadeståndsansvar
för sina tjänstemäns handlingar. För att åstadkomma en översikt
över lagstiftningsuppgiften har i Danmark, Norge och Sverige förordnats
särskilda utredningsmän i Sverige genom Kungl. Maj :ts förordnande
den 10 januari 1947 numera professorn vid Uppsala universitet Ivar Strahl
— att i samråd verkställa en förberedande utredning angående lagstiftning
på skadeståndsrättens område. Utredningsmännen har var för sig avgivit
betänkande i ämnet, Strahl den 31 maj 1950 (SOU 1950:16). I enlighet
med förslag varom utredningsmännen enats tillsattes, såvitt avser Sverige,
efter kungligt bemyndigande den 23 maj 1952 dels den s. k. bilskadeutredningen
för att verkställa utredning rörande revision av lagstiftningen om
ersättning för skada till följd av bruk av motorfordon och dels kommittén
angående det allmännas skadeståndsansvar.
I gemensamma direktiv för nämnda båda utredningar anförde statsrådet
Zetterberg till statsrådsprotokollet den 23 maj 1952 bl. a., att reformarbetet
på skadeståndsrättens område borde fullföljas i nordiskt samarbete, och hänvisade
beträffande utredningsarbetets bedrivande till utredningsmännens rekommendationer.
Beträffande det fortsatta arbetet på skadeståndsrättens
område hade utredningsmännen uttalat, att arbetet på en allmän lag om
skadestånd utanför kontraktsförhållanden borde upptagas så snart förslag
till lag om ersättning för skada orsakad av motorfordon förelåge, oavsett
om den kommitté, som utredde frågan om stats och kommuns ansvar,
avslutat sitt arbete eller icke. Beträffande de redan tillsatta kommittéerna
uttalade statsrådet Zetterberg, alt det icke syntes lämpligt att binda utredningsarbetet
vid några i förväg uppdragna riktlinjer.
De för den förberedande utredningen iillsulta utredningsmännen anförde
i avgivna rekommendationer bl. a., att reglerna om stals och kommuns an
-
14
Andra layutskotlets utlåtande nr 46.
svar nödvändigtvis påverkades av statens och kommunernas särskilda ställning,
om än reglernas funktioner åtminstone delvis liknade den allmänna
skadeståndsrättens. Den kommitté, som behandlade det allmännas ansvar,
konnne, framhöll utredningsmännen, att kunna hänskjuta lösningen av
eu rad problem till den senare allmänna skadeståndslagen. Det torde enligt
utredningsmännen vara naturligt att i samband med det allmännas ersättningsansvar
behandla frågan om stats och kommuns rätt till ersättning
av personer i det allmännas tjänst liksom av andra. Det kunde därvid komma
i fråga att införa särskilda begränsningar av det allmännas rätt till
ersättning av dem som skadade stats eller kommuns egendom eller av det
allmännas rätt till regress mot person som genom sitt beteende ådragit
det allmänna ersättningsskyldighet. Både i dessa avseenden och i andra
kunde försäkringstanken visa sig användbar.
Professor Sirahl har i betänkandet utvecklat de tankegångar som ligger
till grund för de givna rekommendationerna. Han anför därvid bl. a., att
det bör sörjas lör att alla som lider kroppsskada erhåller ersättning efter
någorlunda tillfredsställande måttstock. För detta ändamål är emellertid
enligt Strahl skadeståndsrätten icke lämplig, ty möjligheterna att ålägga
skadeståndsskyldighet är begränsade av att hänsyn måste tagas till dem
som skall bekosta skadeståndet, och möjligheterna att utfå skadestånd är
begränsade genom att den skadeståndsskyldige ofta saknar medel som är
åtkomliga för uttagande av skadeståndet. Att genom försäkring bereda till1
redsställande ersättning för personskada vore lättare, emedan kostnaderna
då konnne att slås ut på en större krets. Ett medel att mobilisera alla tillgängliga
resurser vore att avskära de till ersättning från försäkringen berättigade
från rätt att utöver ersättningen utfå skadestånd. Ett fullständigt
genomförande av systemet skulle innebära, att över huvud ingen behövde
utge skadestånd till annan för personskada. Anledning kunde dock finnas
att göra praktiskt mindre betydande undantag från regeln, exempelvis att
den som uppsåtligen skadade annan hade att ersätta skadan. I princip
skulle emellertid skadeståndsanspråk icke kunna göras gällande annat än
i form av regress från försäkringen. Härigenom skulle olycksfallsförsäkringen
fylla funktionen att vara även eu försäkring mot risken att ådraga
sig skadeståndsskyldighet.
I samband med frågor om stats och kommuns ansvar borde, anför Strahl
vidare, lämpligen kunna övervägas, huruvida icke staten i egenskap av självförsäkrare
med avseende å sin egendom borde få vidkännas samma eller liknande
begränsningar i sin skadeståndsrätt som de vilka en försäkringsgivare,
hos vilken tecknats sakförsäkring, är underkastad med avseende å sin reggressrätt
mot den skadeståndsskyldige. Statens egna tillhörigheter kunde
nämligen anses såsom försäkrade på grund av omfattningen av ägarens
verksamhet eller, om man hellre ville se saken så, på grund av att skada
å egendomen sloges ut på det stora antalet skattedragare. Samma tanke
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr Uti.
15
kunde emellertid, fortsätter Strahl, tillämpas även på skador som stats eller
kommuns verksamhet orsakade. Stat och kommun kunde anses vara försäkrade
mot risken att ådraga sig skadeståndsskyldighct liksom mot skador
på sin egendom. Enligt detta betraktelsesätt vore de självförsäkrade även
under formen av ansvarighetsförsäkring. Om stats och kommuns ansvar utsträcktes
så att det i allmänhet omfattade skada som deras befattningshavare
vållade i tjänsten, skulle detta betraktelsesätt erbjuda en metod att komma
till rätta med frågan, huru man skulle kunna i rimlig omfattning skydda
den hos stat eller kommun anställda personalen mot risken att genom oaktsamhet
i sin tjänsteutövning ådraga sig skadeståndsskyldighet. Denna
risk vore, framhåller Strahl, för åtskilliga befattningshavare betydande.
Tjänstens beskaffenhet vore icke sällan sådan, att en tillfällig ouppmärksamhet,
som en eller annan gång måste förekomma även hos den mest
plikttrogne, under olyckliga omständigheter kunde orsaka skada till belopp
som betydde ekonomisk ruin för den vållande. Om nu emellertid fallet betraktades
som om försäkring förelåge och om vidare den skadeståndsberättigade
hänvisades att, såsom han ändock i regel gör, hålla sig uteslutande
till befattningshavarens principal, nämligen staten eller kommunen, kunde
skadeståndsskyldighet icke utkrävas av befattningshavaren annorledes än
genom regress av staten eller kommunen, och denna regressrätt kunde underkastas
de begräsningar som försäkringsgivares regressrätt i allmänhet
anses böra vara underkastad. Den anställdes skadeståndsskyldighet skulle
alltså kunna inskränkas ungefärligen till den omfattning som framgår av
25 § försäkringsavtalslagen enligt dess nuvarande lydelse eller de motsvarande
bestämmelser som kunde sättas i dess ställe.
Utskottet.
Arbetarskyddslagstiftningen äger endast i viss begränsad omfattning tilllämpning
å arbete som utföres av värnpliktig. Vid tillkomsten av gällande
arbetarskyddslag den 3 januari 1949 rådde allmän enighet om att lagen icke
lämpligen kunde utsträckas att gälla även den egentliga militära verksamheten.
De skäl som därvid anfördes äger enligt utskottets mening alltjämt
tillämplighet. Arbetarskyddslagstiftningens bestämmelser om åtgärder till
förebyggande av ohälsa och olycksfall ersättes på det militära området av
olika säkerhetsföreskrifter, och det ankommer främst på befälet att övervaka
att dessa efterleves. Det är givetvis av största vikt, att skyddet av den
värnpliktiges personliga säkerhet icke eftersättes. Utskottet förutsätter, att
eu fortlöpande uppmärksamhet ägnas åt de viktiga frågor som äger samband
härmed.
16
Andra layutskotlets utlåtande nr 46''.
I fråga om ekonomisk gottgörelse till skadad värnpliktig är i första hand
militärersättningsförordningens bestämmelser om ersättning av statsmedel
i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring av betydelse.
Enligt dessa bestämmelser tillförsäkras den värnpliktige vid olycksfall och
sjukdom ersättning för läkarvård och läkemedel samt särskilda hjälpmedel
in. in., ävensom sjukpenning och livränta. Ersättning utgår oavsett om
vårdslöshet ligger viss person till last och även då den skadade själv, t. o. m.
genom grov vårdslöshet, förorsakat att skadan inträffat.
De belopp, varmed ersättning sålunda kan utgå till de värnpliktiga, har
vid flera tillfällen under senare år väsentligt höjts. Särskilt genom tillkomsten
av militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 genomfördes i olika
avseenden betydelsefulla förbättringar. Så t. ex. gjordes livräntan, som tidigare
beräknats på grundval av en antagen årsförtjänst av i allmänhet 1 764
kronor, beroende av den skadades civila sysselsättning och arbetsinkomst.
Genom militärersättningsförordningen erhåller den värnpliktige minst samma
ekonomiska skydd som en arbetstagare enligt lagstiftningen om försäkring
för olycksfall i arbete. I ett viktigt avseende bereder militärersättningsförordningen
väsentligt starkare skydd än olycksfallsförsäkringslagen.
Vid förordningens genomförande stadgades nämligen, att den till grund för
livräntan liggande årliga arbetsinkomsten icke skulle beräknas till lägre
belopp än 3 600 kronor, medan motsvarande belopp enligt 1916 års lag om
försäkring för olycksfall i arbete var 900 kronor. Sedan vid årets riksdag
under vårsessionen antagits dels förordning om ändring i militärersättningsförordningen
och dels lag om yrkesskadeförsäkring in. in. utgör nämnda
minimibelopp fr. o. in. den 1 januari 1955 5 000 kronor enligt militärersättningsförordningen
och 1 200 kronor enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Som
exempel å de ersättningar som fr. o. in. nästa år skall utgå enligt militärersättningsförordningen
kan nämnas, att vid en årsinkomst av 7 200 kronor
livräntan vid fullständig arbetsoförmåga utgör 6 600 kronor om året. Vid
en årsinkomst av 10 800 kronor är motsvarande livränta 9 075 kronor.
Genom de vid årets riksdag genomförda förbättringarna i militärersättningsförordningen
har också i högre grad än tidigare beaktats den av motionärerna
särskilt framhållna synpunkten, att en kanske livsvarig livränta
icke bör fastställas efter den värnpliktiges inkomstförhållanden vid olyckstillfället,
därest han då till följd av sin ungdom icke uppnått full lön i sin
civila sysselsättning. Er. o. in. den 1 januari 1955 gäller sålunda, att därest
den värnpliktige vid tiden för skadans inträffande ej uppnått 25 års ålder,
skall hans sannolika inkomst vid denna ålder läggas till grund för bestämmande
av livränta till honom för tid därefter. På motsvarande sätt beräknas
hans livränta för tiden från 21 till 25 års ålder och från 18 till 21 års ålder
efter hans sannolika inkomst vid 21 resp. 18 års ålder.
Genom de sålunda berörda reglerna i militärersättningsförordningen beredes
enligt utskottets mening ett med hänsyn till den socialförsäkrings
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 46.
17
standard som våra resurser kan anses medge tillfredsställande skydd för
den värnpliktige i det avseende varom nu är fråga.
Ett särskilt problem utgör emellertid här frågan om de livräntor, som utgår
enligt äldre, oförmånligare bestämmelser. Utskottet förutsätter, att
denna fråga kommer att upptagas till behandling i samband med den förestående
omprövningen av sådana äldre livräntor som utgår i anledning av
olycksfall i arbete.
Såväl beträffande olycksfall under militärtjänstgöring som beträffande
olycksfall i arbete gäller, att den skadade i vissa fall enligt allmänna skadeståndsrättsliga
regler kan vara berättigad till högre ersättning än som kan
utgå enligt militärersättningsförordningens resp. yrkesskadeförsäkringslagens
bestämmelser. I ovannämnda exempel, där den värnpliktige antogs
ha en arbetsinkomst av 7 200 resp. 10 800 kronor, erhåller han sålunda icke
ersättning enligt militärersättningsförordningens bestämmelser för ett inkomstbortfall
om 600 resp. 1 725 kronor men kan vara berättigad till ersättning
härför enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Särskilt i högre
inkomstlägen kan sådan enligt militärersättningsförordningen icke ersättningsgill
skada bli betydande. Ej heller utgår enligt militärersättningsförordningen
ersättning för ideell skada, såsom sveda och värk. Vid vissa typer
av olycksfall, t. ex. de som orsakas genom trafik med motordrivet fordon,
är staten jämväl i nu nämnda hänseenden enligt särskilda bestämmelser i
allmänhet skyldig att utgiva ersättning till skadad värnpliktig. I andra fall
kan staten bli skyldig att utge ersättning enligt allmänna skadeståndsrättsliga
grundsatser. Enligt praxis gäller sålunda, att om skadan vållats av
annan person i befälsställning skall staten jämte den vållande svara för full
ersättning. Har skadan däremot vållats av menig värnpliktig blir denne i
allmänhet ensam skadeståndsskvldig, och statens ansvar är då begränsat till
vad som utgår enligt militärersättningsförordningen. I dessa fall kan den
skadades rätt till ersättning utöver militärersättningsförordningen bli utan
värde, nämligen om den skadevållande icke har ekonomiska möjligheter att
betala ådömt skadestånd. Här föreligger enligt utskottets mening skäl att
överväga en ändring. Det bör emellertid framhållas, att en eventuell ändring
kräver hänsynstagande till det samband som råder mellan statens skadeståndsansvar
gentemot de värnpliktiga samt skadeståndsregler på andra
områden, såsom beträffande statens ansvarighet mot tredje man i anledning
av värnpliktigs vållande och beträffande arbetsgivaransvaret i allmänhet.
I motionerna beröres slutligen de risker den värnpliktige löper att under
militärtjänstgöringen ådraga sig skyldighet att utgiva ersättning till annan.
Den värnpliktige kan sålunda bli skadeståndsskyldig mot staten, om han
skadar militär materiel. Han blir vidare skadeståndsskyldig mot enskild person,
om lian vållar denne skada.
Beträffande fall, då värnpliktig skadar militär materiel, har statsmak2
Bihang till riksdagens protokoll 1954. .9 samt. 2 avd. Nr 46.
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 46.
terna i viss utsträckning efter prövning i de enskilda fallen efterskänkt statens
ersättningsanspråk. Vad åter beträffar fall. då värnpliktig skadar annan
person, är att märka att den skadevållandes betalningsskyldighet i
praktiken väsentligt begränsas till följd av reglerna om statens ansvarighet.
Staten är ju enligt regler för vilka ovan redogjorts skyldig att i vidsträckt
omfattning i första hand svara för ersättning till den skadelidande. Staten
har visserligen rätt att av den skadevållande värnpliktige återkräva sålunda
utgiven ersättning, men denna rätt är avsevärt begränsad. Viktigast är för
den värnpliktige i detta hänseende de regler om regressrätt som ges i militärersättningsförordningen.
Fr. o. m. den 1 januari 1955 skall enligt beslut
vid riksdagens vårsession detta år gälla, att riksförsäkringsanstalten må av
den skadevållande återkräva vad staten utgivit i ersättning till den skadade
enligt militärersättningsförordningen endast om den skadevållande orsakat
skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Även beträffande det skadestånd
staten kan få betala i egenskap av nyttjare eller ägare till militära
motorfordon gäller liknande inskränkningar i de möjligheter staten har att
av den vållande återkräva vad som utgivits av statsmedel.
I allmänhet kommer till följd av reglerna om statens ansvarighet och om
begränsningarna i statens regressrätt åtminstone den ojämförligt största
delen av den ersättning som utgår till den skadade att stanna på staten.
Den skadevållande värnpliktige blir i motsvarande mån fri från ersättningsskyldighet.
I en del fall kan emellertid ersättningsskyldigheten vid såväl
sakskada som personskada bli betungande för den värnpliktige, och särskilt
om ansvaret beror av en tillfällig ouppmärksamhet eller vårdslösheten
varit ringa kan detta te sig ohilligt. Det förtjänar därför övervägas, om icke
en begränsning av den ersättningsskyldighet, som kan åvila en värnpliktig,
kunde införas.
Utskottet anser sålunda, att möjligheterna bör övervägas att å ena sidan
vidga området för statens skadeståndsansvar gentemot värnpliktig och å
andra sidan inskränka värnpliktigs ersättningsskyldighet vid vållande av
skada å sak eller person. För ett sådant övervägande kräves en ingående
utredning, och utskottet är icke berett att nu taga ställning till på vilket sätt
eller i vilken omfattning ändringar kan genomföras.
Sedan några år tillbaka pågår i nordiskt samarbete ett vittsyftande utredningsarbete
på skadeståndsrättens område. F. n. arbetar kommittén angående
det allmännas skadeståndsansvar med sådana frågeställningar som
de av utskottet berörda. Enligt vad utskottet erfarit kommer kommittén att
till övervägande upptaga också frågor om ändrade skadeståndsrättsliga regler
på det militära området. Vid sådant förhållande anser utskottet icke
lämpligt att begära en särskild utredning beträffande sistnämnda frågor.
Andra lagutskottets utlåtande nr 46.
19
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 152 och 11:448, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 16 november 1954.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sunne, fru Svenson*, herrar
Axel E. Svensson, Huss, fru Carlqvist, herrar Grönkvist och Magnusson;
från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fru Johansson i Norrköping,
fru Västberg, herrar Hagård, Andersson i Alfredshem, fröken Höjer,
herrar Ericsson i Näs och Fredriksson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.