Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för användning av enhetliga körriktningsvisare på bilar.

1954-03-04 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1954:9, Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för användning av enhetliga körriktningsvisare på bilar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 9—10.

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

1

Nr 9.

Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för användning

av enhetliga körriktningsvisare på bilar.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 454,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Nilsson i Göteborg hemställt,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att åtgäidei

måtte vidtagas för användning av enhetliga, väl synliga anordningar på

bilar för angivande av körriktning».

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet

hänvisa till motionen.

Å bil skall enligt 3 § 1 mom. h) i gällande vägtrafikförordning den 28

september 1951 finnas »med lyse försedd anordning, som kan tydligt visa

ändrad körriktning och vid användning är väl synlig såväl framifrån som

bakifrån (körriktningsvisare)». Körriktningsvisare är däremot icke obligatorisk

för övriga fordon, alltså ej för t. ex. motorcykel, traktor och motoiredskap.

Ej heller erfordras körriktningsvisare på bil, som består av chassi

utan förarhytt.

Närmare bestämmelser om körriktningsvisares beskaffenhet och placering

har av kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med stöd av 1 § vägtrafikkungörelsen

den 7 december 1951, givits i styrelsens meddelande nr

3/V br 2 den 25 augusti 1952. I cirkuläret föreskrives:

»Som körriktningsvisare må följande anordningar godtagas.

a) På fordonets sidor anbringade armar, vilka vid användningen fällas

ut så att de sträcka sig minst 10 cm utanför fordonets bredaste del, mätt

på samma höjd som armen är placerad. Den utfällda armen må vara fast

eller pendlande. Den skall vara försedd med lyse, avgivande orangefärgat

sken.

b) På fordonets sidor anbringade anordningar, som vid användningen

avger regelbundet blinkande orangefärgat sken.

c) Baktill och framtill på varje sida av fordonet anbringade anordningar,

vilka vid användningen avger regelbundet blinkande sken, framåt vitt eller

orangefärgat, bakåt rött eller orangefärgat.

d) På taket av bil anbringad anordning, som vid användningen visar såväl

framåt som bakåt fast blått sken och i närheten därav blinkande orangefärgat

sken.

Anordningarna skola vara så placerade, att de äro väl synliga för en

person, som befinner sig 5 m framför eller bakom fordonet på eu linje

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 9 samt. 2 avd. Nr 9 10.

opaginerad Kontrollera mot PDF

^ Andra lagutskottets utlåtande nr 0.

genom fordonets yttersta del på den sida, där körriktningsvisaren i fråga

är placerad.

Ljuset från körriktningsvisare, som avses under b)—d), skall även vid

solsken vara väl synligt på 30 in avstånd. Ljuset får under mörker icke

blända andra vägtrafikanter.

Därest föraren icke kan från förarplatsen iakttaga, huruvida körriktningsvisare

fungerar tillfredsställande, skall lämplig kontrollanordning

finnas för ändamålet.»

Beträffande användningen av körriktningsvisare finnes bestämmelser i

50 § 1 mom. vägtrafikförordningen. Efter en allmän föreskrift i första

stycket, att förare av fordon, då så i särskilt fall erfordras till förebyggande

av fara för person eller egendom, skall genom ljud- eller ljussignal

eller på annat lämpligt sätt väcka andra vägtrafikanters uppmärksamhet,

stadgas i andra stycket följande: »Fordonsförare, som ämnar sätta i gång

från kanten av väg, svänga i vägkorsning, vända på väg eller eljest så ändra

fordonets plats i sidled på väg, att fara eller hinder kan uppstå i trafiken,

skall till ledning för andra vägtrafikanter genom körriktningsvisare eller

utsträckande av arm eller på annat lämpligt sätt i god tid tydligt angiva

den nya riktning, han ämnar taga. Efter användning av körriktningsvisare

skall föraren tillse, att densamma upphör att visa ändring i körriktningen.»

Före ikraftträdandet den 1 januari 1952 av 1951 års vägtrafikförordning

var körriktningsvisare icke obligatorisk för vare sig bil eller annat fordon.

I särskild ordning hade dock körriktningsvisare föreskrivits som obligatorisk

för buss i yrkesmässig trafik.

193i års vägtrafiksakkunniga upptog i sitt betänkande frågan om körriktningsvisare

till behandling (SOU 1935: 23, s. 77—78). I två särskilda,

till chefen för kommunikationsdepartementet ställda skrivelser, vilka överlämnats

till de sakkunniga, hade Svenska transportarbetareförbundet föreslagit,

att i motorfordonsförordningen måtte införas bestämmelse om att

alla fordon obligatoriskt skulle vara försedda med riktningsvisare, som

efter mörkrets inbrott visade rött sken. Vidare hade i en jämväl till chefen

för kommunikationsdepartementet ställd, till de sakkunniga överlämnad

skrivelse besiktningsmannen i Borås A. Nyländer framhållit, att av förefintliga

typer av körriktningsvisare en del vore uppenbart olämpliga antingen

till sin konstruktion eller till sin placering eller i bägge dessa hänseenden,

samt hemställt om utredning rörande de typer av körriktningsvisare,

som lämpligen kunde godtagas. De sakkunniga upptog emellertid

i sitt förslag till motorfordonsförordning icke någon bestämmelse om skyldighet

att å bil föra körriktningsvisare. Däremot ansåg de sakunniga det

icke möta samma betänkligheter att, såsom föreslagits av väg- och brosakkunniga,

föreskriva sådan skyldighet i de särskilda bestämmelserna för

bussar i yrkesmässig trafik. Liksom de sakkunniga icke velat tillstyrka en

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

allmän skyldighet att föra körriktningsvisare å bil, fann de sakkunniga

ej heller anledning att föreslå bestämmelser om beskaffenheten av dylika

anordningar.

Ej heller 1944 års trafikförfattningssakunniga ansåg sig böra föreslå en

allmän föreskrift om skyldighet att å bil föra körriktningsvisare. Härvid

vore att märka, anförde de sakkunniga bl. a., att föreskrifter av angiven

innebörd komme att avse endast svenska fordon. I den gällande av Sverige

tillträdda internationella konventionen rörande automobiltrafik vore körriktningsvisare

icke påbjudna. Från Sveriges sida torde förty kravet icke

kunna upprätthållas beträffande bilar, som från utlandet infördes för tillfälligt

brukande här i riket. Emellertid upptog de sakunniga i sitt förslag

till vägtrafikförordning en föreskrift av innehåll att, om på bil föres körriktningsvisare,

densamma vid användning under mörker skall vara upplyst.

I proposition nr 30 till 1951 års riksdag, vari bl. a. anhölls om riksdagens

yttrande över förslag till vägtrafikförordning, upptogs mot de sakkunnigas

förslag en bestämmelse om obligatorisk körriktningsvisare för bil. Av de

skäl föredragande departementschefen anförde för att körriktningsvisare

borde göras obligatorisk torde följande vara av intresse jämväl i den av

motionären väckta frågan om enhetliga, väl synliga körriktningsvisare:

»Utomlands användas i regel bilar, som äro byggda för den trafikregel,

som gäller i bilens hemland. Sålunda är vanligen ratten placerad till vänster

på bilar från länder med högertrafik, t. ex. Amerikas förenta stater, och

till höger på bilar, vilkas hemland har vänstertrafik, exempelvis England.

Vid sådan rattplacering är det lättare för bilförare att, när han skall företaga

den med egentlig risk förenade kursändringen — vänstersväng vid

högertrafik och högersväng vid vänstertrafik — tydligt tillkännagiva den

avsedda kursen genom att sträcka ut handen. Ämnar bilföraren vända åt

andra hållet, är däremot risken för kollision med andra fordon i regel obetydlig,

eftersom annan trafik ej korsas. Behovet av teckengivning är därför

i detta fall ej så stort.

I Sverige är däremot förhållandet ett annat. Det långt övervägande antalet

bilar i vårt land äro vänsterstyrda, trots att vi ha vänstertrafik. För

den som kör en vänsterstyrd bil ställer det sig ofta svårt, särskilt i mörker,

att utan särskild körriktningsvisare tydligt tillkännagiva den kursändring,

som hos oss är mest riskfylld, nämligen högersväng. Olägenheten härav ur

trafiksäkerhetssynpunkt är uppenbar.»

Frågan om enhetliga körriktningsvisare berördes emellertid ej närmare

i propositionen eller eljest under ärendets behandling i riksdagen.

Frågor om åtgärder för åstadkommande av förbättrad trafiksäkerhet utreds

f. n. av 1953 urs trafiksäkerhetsutredning. Som exempel å spörsmål,

som kunde tänkas förtjäna närmare övervägande av utredningen, namnes i

direktiven utrustningen av fordon med hastighetsmätare och andra numera

förekommande kontrollapparater. I övrigt bör utredningen enligt direktiven

vara oförhindrad att efter eget bedömande till behandling upptaga sådana

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

frågor, som kan vara att beakta, såväl i vad dessa kan avse vägtrafiklagstiftningens

innehåll och tillämpning som i övrigt. Utredningen beräknar

slutföra sitt arbete under innevarande år.

Utskottet.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt skulle det uppenbarligen vara en fördel, om

enhetlighet kunde åstadkommas i fråga om placering och beskaffenhet av

körriktningsvisare. Spörsmålet bör emellertid övervägas också ur ekonomiska

och andra synpunkter. Enligt vad utskottet inhämtat torde den i

motionen väckta frågan komma att upptagas till övervägande av 1953 års

trafiksäkerhetsutredning. Med hänsyn härtill anser utskottet, att riksdagen

icke nu bör taga ställning i frågan.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 454, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 mars 1954.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten*, Sunne, Lundgren,

Huss* och Grönkvist;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Lundberg, fru Ewerlöf,

fröken Sandell, herrar Rimmerfors, Larsson i Hedenäset och fru Eriksson

i Ängelholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.