Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående kronoarrendatorernas jakträtt. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 245 i första kammaren av herr Johansson, John, och nr 294 i andra kammaren av herr Andersson i Björkäng, m. fl.

1954-03-16 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1954:12, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående kronoarrendatorernas jakträtt. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 245 i första kammaren av herr Johansson, John, och nr 294 i andra kammaren av herr Andersson i Björkäng, m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.

1

Nr 12.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående kronoarrendatorernas

jakträtt.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 245 i första kammaren av herr Johansson,

John, och nr 294 i andra kammaren av herr Andersson i Björkäng, m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, framhålles, att det vore angeläget att

åstadkomma ett bättre lagskydd för kronoarrendatorernas förstahandsrätt

till jakten på den brukade egendomen samt att det vore önskvärt, att en

prövning skedde i vad mån det genom lagstiftningsåtgärder vore möjligt att

tillerkänna kronoarrendatorerna förstahandsrätten till jaktarrende av sådan

skogsmark, som nära anslöte sig till den arrenderade kronoegendomen. Motionerna

utmynnar i en hemställan, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t måtte anhålla om åtgärder i syfte att bereda kronoarrendatorerna

ökade möjligheter att förvärva jakträtt på av dem innehavda egendomar».

Gällande bestämmelser.

Jakträtt å arrenderad kronojord.

Den grundläggande bestämmelsen om jakträtt vid upplåtelse av mark

för jordbruk återfinnes i 7 § andra stycket lagen den 3 juni 1938 (nr 27A)

om rätt till jakt. I detta lagrum stadgas, att brukaren äger, där ej annat

avtalats, nyttja den jakt, som hör till marken. Denna regel gäller i princip

för såväl jord i enskild ägo som kronans jord.

För brukare av kronojord har dock genom särskilda bestämmelser förbehåll

gjorts om undantagande helt eller delvis av jakträtten på den brukade

egendomen.

I fråga om jord bruksegendom ar under domänstyrelsens

förvaltning gäller förordningen den 22 juni 193A (nr 320)

angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom (arrendeförordningen).

Förordningen omfattar två slag av kronoegendom, nämligen dels

s. k. jordbruksdomäner, dels ock skogsjordbruk. Den förra gruppen avser

jordbruk av större omfattning och av tillräcklig bärighet för att en familj

skall kunna försörja sig därpå. Vid utarrcnderingen av dessa jordbruk skall

1 — Bihang till riksdagens protokoll 196%, .9 samt. 3 avd. Nr 12.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.

enligt 3 § i förordningen till egendomar hörande skogsmark undantagas

från arrendet. Med skogsjordbruk menas vissa på kronoskogar belägna

mindre jordbruk. Enligt förordningens G § må vid egendomens utarrendering

rättighet att jaga på ägorna helt eller delvis undantagas och upplåtas

särskilt för sig, där med hänsyn till jaktvården eller av andra skäl sådant

anses lämpligt. Stadgandet gäller båda de nämnda slagen av kronoegendom.

Nyssnämnda förordning har tillkommit efter förslag av 1932 års kronojordsutredning.

I sin motivering för stadgandet i 6 § (SOU 1933:32 s. 71)

redogjorde utredningen för vad ett år 1921 avlämnat betänkande av de

s. k. domänsakkunniga och ett år 1923 avlämnat förslag av domänintendenten

Sven Linders innehöll i förevarande hänseende.

Domänsakkunniga föreslog, att jakträtten å jordbruksegendom skulle

kunna vid utarrenderingen, i likhet med vad som gäller om fiske, undantagas

från arrendet och utarrenderas särskilt för sig under förutsättning

att högre avkomst därigenom kunde påräknas från egendomen. I motiveringen

för sitt förslag framhöll de sakkunniga, att jakträtten för närvarande

oftast inginge i arrendet utan att denna förmån vid arrendesättningen särskilt

beräknades. Denna förmån vore i de trakter, där tillgången till vilt

vore riklig, en faktor att räkna med. Om en bestämmelse av innehåll, som

de sakkunniga föreslagit, upptoges bland förvaltningsgrunderna, vore ju på

intet sätt uteslutet, att arrendatorn av jordbruket även kunde få jaktarrendet,

men vunnes den fördelen, att detta bleve föremål för en särskild

uppskattning och gåve staten den inkomst, som därav skäligen kunde

beräknas.

Mot domänsakkunnigas förslag vände sig Linders under uttalande, att

jakträttens skiljande från arrendet i syfte att därigenom vinna större avkomst

näppeligen kunde godtagas. Ett högt betalt jaktarrende lockade

ofta till allt för ivrigt jagande och ledde stundom till formligt utrotande av

villebrådet, något som ingalunda i längden vore för staten-jordägaren förmånligt.

Det intresse som staten här borde bevaka vore ej den största möjliga

inkomsten för tillfället utan den rätta jaktvårdens tryggande. Vore ur

jakt vårdssynpunkt erforderligt, att jakten å en eller flera kronoegendomar

sammanlades eller jakträtten å dessa sammanfördes med jakträtten å andra

egendomar i orten till större komplex med enhetlig och god jaktvård, borde

detta givetvis kunna ske och i dylika fall jakträtten undantagas från arrendet

och upplåtas för sig. Eljest borde i regel jakträtten såsom hittills åtfölja

arrendet. I anslutning till vad Linders sålunda anfört upptog han i sitt förslag

till förvaltningsgrunder ett stadgande av innehåll, att vid utarrendering

av jordbruksegendom jakträtt å egendomen kunde undantagas och

upplåtas på särskilt arrende, därest sådant undantagande från jaktvårdssynpunkt

kunde anses erforderligt.

Härefter anförde kronojordsutredningen:

Jakträtten å de utarrenderade jordbruksegendomarna torde, vid det förhållandet

att skogsmarken skall undantagas från arrendet, i regel bliva av

ringa ekonomiskt värde, varför dess upplåtande på särskilt arrende i allmänhet

icke kan för kronan medföra någon nämnvärd ekonomisk vinst.

Men å andra sidan kan dess upplåtande till annan person än arrendatorn

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.

för den sistnämnde medföra ett icke ringa obehag. På grund härav torde i

regel såsom hittills jakträtten böra medfölja arrendet, vilket uppenbarligen

icke utesluter, att vid arrendeavgiftens bestämmande dess värde för arrendatorn

beaktas. Emellertid kan såsom Linders anfört sådana omständigheter

föreligga, att det ur jaktvårdssynpunkt framstår såsom lämpligast, att

den till en jordbruksegendom hörande jakträtten undantages från arrendet.

I sådana fall bör domänstyrelsen kunna vid utarrenderingen av egendomen

undantaga jakträtten och disponera över densamma särskilt. Men även

andra hänsyn och omständigheter kan tänkas uppstå, som föranleder till

att jakträtten lämpligen bör undantagas från arrendet, och bör det även då

stå öppet för domänstyrelsen att vidtaga dylik åtgärd.

I yttrande över kronojordsutredningens betänkande hemställde Riksförbundet

Sveriges statsarrendatorer, att förevarande bestämmelse måtte erhålla

sådan lydelse, att jakträtten finge undantagas endast i de fall, då sådant

med hänsyn till jaktvården vore lämpligt.

Vid framläggande av förslag till arrendeförordning (prop. 174/1934)

anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet beträffande 6 §:

»Att i avseende å jakträtten snävt binda domänstyrelsens handlingsfrihet

synes ej lämpligt. Ifrågavarande bestämmelser skola ju även tillämpas beträffande

jakträtten å de på kronoskogarna belägna jordbruksegendomarna.

Ett undantagande av jakträtten å dessa egendomar kan understundom vara

betingat av andra hänsyn än jaktvården. Jag förutsätter emellertid, att

arrendatorerna såvitt möjligt bibehållas vid jakträtten och att alltså vederbörlig

hänsyn tages till arrendatorernas intresse av att jakträtten icke upplåtes

till annan person.»

Beträffande dispositionen av jakträtten på arrendeegnahemmen, som

upplåtes av lantbruksnämnderna enligt kungörelsen den 11 juni 19j8 (nr

366) angående den statliga jordbruksegnahemsverksamheten, har riktlinjer

uppdragits i en inom jordbruksdepartementet utarbetad, den 9 januari

1950 dagtecknad promemoria. Genom beslut av Kungl. Maj:t den 13 januari

1950 överlämnades promemorian till lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna

för beaktande. I promemorian uttalas bland annat, att,

då jakträtten på arrendeegnahem ur jaktvårdssynpunkt och i övrigt befinnes

lämpligen kunna upplåtas, innehavaren av arrendeegnahemmet bör

lämnas företräde till jakträtten i följande fall, nämligen dels när han disponerar

jakträtt å angränsande marker av erforderlig omfattning, dels då

arrendeegnahemmet tillsammans med andra dylika fastigheter bildar ett

större sammanhängande för jakt lämpligt område, dels ock då arrendeegnahemmet

är anslutet till jaktvårdsområde, samt att upplåtelsen

av jakträtten bör ske på viss tid, högst fem år, och på villkor i övrigt,

som kan anses betryggande för jaktvården.

För v i s s a s ä r s k i 1 d a k a t e g o r i e r b r ukare av k r o n ojord

finnes eu särregel i 7 S första stycket jaktlagen. Detta stadgande

lyder:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.

Boställshavare, kronohemmans åbo och, inom de sex nordligaste länen,

innehavare av kronotorp, skogstorp eller odlingslägenhet å kronomark samt

den som med nyttjanderätt innehar å sådan mark upplåtet kolonat ävensom

innehavare av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inom Norrbottens

och Västerbottens län äge jakträtt å fastighetens ägor; dock skall den innehavare

av kronotorp, skogstorp, odlingslägenhet, kolonat eller fjällägenhet

sålunda medgivna jakträtten icke innefatta rätt till jakt efter älg.

Jämförlig med kronojord som avses i 7 § första stycket jaktlagen synes

ur ifrågavarande synpunkt den jord vara, som upplåtits å renbetesfjällen

i Jämtland med stöd av 56 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige — s. k. jämtländska arrendelägenheter

— eller som upplåtits enligt kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 267) angående

upplåtelse av norrländska fjällägenheter m. m.

Jakträtt å kronoskog gränsande till utarrenderad kronojord.

I kungörelsen den 25 november 1927 (nr £87) angående grunder för tillgodogörande

av kronans jakträtt finnes bestämmelser om jaktutövningen

å vissa kronans marker, t. ex. kronoparker och från kronans jordbruksdomäner

vid utarrendering undantagen skog. I kungörelsen stadgas bland

annat (6:o och 7:o), att det ankommer på Kungl. Maj:t att uppdraga åt

domänstyrelsen att under förutsättningar, som angivits i kungörelsen, upplåta

kronans jakträtt. Med stöd av ett motsvarande stadgande i en tidigare

kungörelse utfärdad den 8 november 1912 (nr 290) har Kungl. Maj:t

genom brev den 25 april 1913 lämnat domänstyrelsen sådant uppdrag.

I fråga om älg, hjort eller rådjur (högvilt) har sålunda styrelsen bemyndigats

att — där stammen av dessa djurslag så förökat sig, att den ur

jaktvårdssynpunkt lämpligen bör beskattas eller till förekommande av

olägenhet eller hinder för skogsskötseln minskas — upplåta rätt att under

tid ej överstigande ett år i sänder fälla visst antal djur. Där utarrenderande

av rätten till jakt å annat villebråd (småvilt) anses överensstämma med

god jaktvård och i övrigt lämpligen böra ske, skall styrelsen upplåta sådan

jakträtt på arrende för en tid av högst fem år i sänder samt under villkor

i övrigt och på sätt, som finnes vara för skogs- och jaktvården betryggande.

Efter framställning av domänstyrelsen har Kungl. Maj:t genom beslut

den 28 januari 1938 bemyndigat styrelsen att till jordbruksarrendator

(avser arrendator av kronodomän) upplåta jakträtt å småvilt

å från jordbruksarrendet undantagna skogsmarker under längre tid

än som medgivits i ovan berörda brev den 25 april 1913.

Innehavare av skogstorp och odlingslägenhet inom

de sex nordligaste länen, kolonist, fjällägenhetsinnehavare

och kronotorp are må, då domänstyrelsen finner det skäligt, erhålla

rätt till jakt — i regel efter småvilt — å viss del av angränsande krono
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.

mark [se 3:o andra stycket ovannämnda kungörelse angående grunder för

tillgodogörande av kronans jakträtt samt 20 § andra stycket kungörelsen

den 17 juni 1943 (nr 532) angående upplåtelse av kronotorp].

Tidigare behandling av förevarande spörsmål.

Frågan om kronoarrendatorernas jakträtt pa av dem innehavda egendomar”har

varit föremål för riksdagens prövning under 1952. I motionerna

I; 56 och II: 74 vid 1952 års riksdag framställdes nämligen samma yrkande

som i de nu förevarande motionerna.

Under behandlingen av förstnämnda motioner inhämtades yttranden av

domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen, varjämte Svenska jägareförbundet

och Jägarnas riksförbund bereddes tillfälle att avge yttrande. ^

Jägarnas riksförbund tillstyrkte bifall till motionerna under framkallande,

att nuvarande regler rörande kronoarrendatorernas jakträtt lämnade plats

för godtycke samt att undantagandet av jakträtten medfört betydande

olägenheter för arrendatorerna och varit till nackdel, då det gällt att skapa

respekt och förståelse för en god viltvård.

Övriga remissinstanser avstyrkte motionerna.

Domänstyrelsen anförde därvid:

I fråga om jordbruksdomänerna gäller vid arrendeuppskattning sedan

lång tid att jakträtt å de områden, som föreslås att ingå i arrende av jordbruket,

skall värdesättas för att eventuellt tillika med jakträtten a annan

fastigheten tillhörande mark i regel i första hand erbjudas jordbruksarrendatorn.

Därest arrendatorn godtager sådant erbjudande tecknas med honom

särskilt kontrakt om arrende av jakträtten. Då det är fråga om mindre

jordbruksegendom med skogsmark av ringa utsträckning, där jakten ar

av föga betydelse, har styrelsen låtit jakträtten åtfölja jordbruksarrendet.

Härvid undantages dock alltid rätt till jakt efter älg, hjort och rådjur.

Skulle jordbruksarrendatorn ej vilja arrendera jakträtten upplåtes denna,

därest jordbruksarrendatorn däremot intet har att erinra, till annan person.

Emot arrendatorns vilja har jakträtt på jordbruksdomän endast i ett fatal

fall upplåtits till annan. Skäl därför har då varit att styrelsen med hansyn

till viltvårdens fordringar ansett påkallat att göra sådan upplåtelse.

Enligt styrelsens mening är arrendatorernas rätt till jakt å jordbruksdomänerna

väl tillgodosedd genom de regler, som styrelsen plågar tillämpa.

Vid utarrendering av rätt till jakt å kronopark kan därå belägna skogsjordbruk

ej undantagas, då jakt och jaktvård å det härigenom splittrade

området skulle försvåras och understundom omöjliggöras. Skogsjordbruken

är ej heller av sådan areal att jakträtt endast å arrendeområdet skulle

kunna upplåtas särskilt för sig.

Svenska jägareförbundet yttrade till en början i fråga om jordbruksdomänerna:
Beträffande

jordbruksdomänerna brukar jakten i regel upplåtas särskilt,

men i den män jakten är eller blir ledig blir enligt uppgift jordbruksarren
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.

datorn alltid tillfrågad. Bestämmelsen i förordningen den 22 juni 1934 om

att vid utarrendering av kronans jordbruksegendom jakträtten må helt

eller delvis undantagas och upplåtas särskilt för sig har tillkommit av jaktvårdshänsyn

och i syfte att för kronan möjliggöra utnyttjandet av bästa

sätt av den tillgång som jakten utgör. För dessa syften är bestämmelsen

väl ägnad, och några berättigade anmärkningar mot domänstyrelsens sätt

att handha detta kan, såvitt förbundet har sig bekant, icke framställas.

Efter att ha erinrat om att skogsjordbrukens förekomst i stort sett är

begränsad till Svealand och Götaland, fortsatte jägareförbundet:

Man bör hålla i minnet att avsikten med upplåtelsen av skogsjordbruk

i huvudsak är att tillgodose kronoparkernas behov av arbetskraft, och upplåtelsen

är därför ofta eller i regel förenad med viss arbetsskyldighet. Dessa

skogsjordbruk bör därför icke betraktas såsom jordbruksegendomar i

egentlig mening. Jakten har i de mellansvenska och södra delarna av landet

ett helt annat värde än i de norrländska ödemarkerna. För bevarande

av detta värde är det för kronan som markägare av utomordentligt stor

betydelse, att jaktmarkerna bevaras så väl arronderade som gränserna

medgiva — en sönderstyckning och en insprängning i marken av enklaver

med särskild jakträtt skulle nödvändigtvis medföra en stark reduktion av

möjligheterna för en god jaktvård och därmed även av jaktmarkens värde.

I konsekvens härmed har vid upplåtandet av skogsjordbruk jakten i regel

måst undantagas från upplåtelsen, och detta lär nog bliva nödvändigt även

i fortsättningen, därest jaktvårdens synpunkter skall tillbörligt beaktas.

Lantbruksstyrelsen uppgav i sitt yttrande, att i fråga om arrendeegnahemmen

något behov icke torde föreligga att reglera jakträtten på annat

sätt än som föreskrivits i promemorian den 9 januari 1950.

Tredje lagutskottet vid 1952 års riksdag hemställde i sitt utlåtande nr

17 att förenämnda motionerna I: 56 och II: 74 icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd. Till stöd för denna hemställan anförde utskottet bland

annat:

• M{tskottet delar motionärernas uppfattning, att brukare av kronojord

icke böra generellt utestängas från jakt å kronojorden. Även då egendomen

är av mindre omfattning bör arrendatorn principiellt ha möjlighet att få

jakträtt. I likhet med vad som enligt jordbruksdepartementets förutnämnda

promemoria tillämpas vid arrendeegnahemmen synes arrendator å skogsjordbruk,

vilken är lämplig därtill, i varje fall böra ges företräde till jakträtten,

då han disponerar jakträtt å angränsande marker eller då den

arrenderade egendomen tillsammans med andra fastigheter bildar ett större

sammanhängande för jakt lämpligt område eller då egendomen är ansluten

till ett jaktvardsområde. Över huvud taget får det anses stå i överensstämmelse

med andan i de gällande föreskrifterna, att arrendatorn erbjudes

jakträtten, då anledning finnes till antagande, att en god viltvård

kommer att bestå även efter upplåtelsen.

I manga fall kunna kronoarrendatorer beredas jaktmöjligheter och viltvardsarbetet.

främjas genom att arrendatorerna inlemmas i jaktvårdsförenmgar.

Initiativ och understöd från domänverkets sida torde kunna vara

av stor betydelse för denna enligt utskottets mening värdefulla förenings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.

verksamhet. Den förutsätter ju emellertid icke, att arrendatorerna såsom

i motionerna åsyftas erhålla jakträtten just å den av dem brukade jorden.

Såväl å jordbruksdomäner som å skogsjordbruk kunna jaktförhållandena

vara av den mest skiftande karaktär. Såsom framhölls redan vid arrendeförordningens

tillkomst synes det därför ej lämpligt att i avseende å jakträtten

snävt binda domänstyrelsens handlingsfrihet. Närmare än vad 6 §

arrendeförordningen anger bör sålunda icke genom bindande bestämmelser

preciseras, under vilka förutsättningar jakträtten må kunna undantagas

vid utarrendering av jordbruksegendom under domänstyrelsens förvaltning.

Utskottet vill alltså icke förorda ändrade författningsbestämmelser i ämnet.

»

Utskottet.

I förevarande motioner I: 245 och II: 294 anföres såsom skäl för motionärernas

hemställan, att vid tillkomsten av de bestämmelser, som reglerar

kronoarrendatorernas jakträtt, det utan tvivel varit avsett att kronoarrendator

i allmänhet skulle tillförsäkras jakträtten på det område han brukade.

Det i 6 § arrendeförordningen intagna stadgandet, att jakträtten vid

utarrendering av kronoegendom finge undantagas och upplåtas särskilt för

sig, »där med hänsyn till jaktvården eller av andra skäl sådant anses lämpligt»,

hade emellertid givit plats för godtycke vid tillämpningen. Såsom

»andra, skäl» kunde vad som helst åberopas. Arrendatorerna hade gång

efter annan klagat över att de — i många fall på synnerligen svagt grundade

skäl — fråntagits jakträtten på de arrenderade ägorna. Utrymmet för

godtycke vid tillämpningen av detta stadgande borde därför begränsas,

vilket kunde ske genom att uttrycket »andra skäl» skärptes till exempelvis

»andra och starkt vägande skäl».

Av denna motivering att döma förefaller det som om motionärerna med

kronoarrendatorer företrädesvis avsett arrendatorer å sådan kronoegendom,

som omfattas av arrendeförordningen, d. v. s. jordbruksdomäner och skogsjordbruk.

Andra brukare av kronojord synes ju också enligt ovanstående

redogörelse för gällande bestämmelser ha fått sitt berätttgade intresse i

ifrågavarande hänseende tillgodosett. Sålunda erhåller arrendatorerna å

arrendeegnahemmen företräde till jakträtten på dessa fastigheter, då sådan

rätt ur jaktvårdssynpunkt över huvud taget anses böra upplåtas. Och övriga

kategorier av nämnda brukare (innehavare av kronotorp, skogstorp,

odlingslägenheter, fjällägenheter in. in.) har icke blott tillförsäkrats jakträtt

— utom såvitt avser jakt efter älg — på den brukade egendomen utan

kan jämväl efter domänstyrelsens beprövande erhålla rätt att jaga på

angränsande kronomark. Domänstyrelsens förut återgivna yttrande ger

emellertid vid handen, att även arrendatorerna å jordbruksdomänerna beretts

i huvudsak motsvarande förmåner. I de fall då jakträtten undantages

från arrendet erbjudes nämligen i regel i första hand arrendatorn rätten

till jakt efter småvilt, och endast i ett fåtal fall har denna rätt mot arrenda
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.

toms vilja upplåtits till annan. Vidare må nämnas, att dessa arrendatorer

enligt uppgift också brukar erhålla tillstånd till jakt efter älg under särskild

jakttid (licensjakt), därest deras jaktområde med hänsyn till storlek och

arrendering lämpar sig för sådan jakt.

Tydligtvis är det bland kronoarrendatorerna endast innehavarna av

skogsjordbruken, som icke enligt rådande praxis beredes tillfälle till jakt

på kronomark. Utskottet anser det angeläget, att alla möjligheter tillvaratages

för att förbättra dessa arrendatorers ställning i förevarande hänseende,

särskilt med hänsyn till att de i viss utsträckning har skyldighet att

arbeta på kronoskogarna. I detta sammanhang må framhållas, att, enligt

vad som upplysts inom utskottet, vissa enskilda skogsbolag under senare

tid upplåtit sina skogar till jaktintresserade skogstjänstemän och skogsarbetare

i bolaget för jakt efter småvilt. Enligt uppgift har även domänstyrelsen

slagit in på denna väg.

Skälen till att arrendator av skogsjordbruk, vilka huvudsakligen är belägna

på kronoparkerna i Svealand och Götaland, icke erhåller jakträtt i

samband med arrenderingen angives i domänstyrelsens yttrande vara, att

skogsjordbruken har för liten areal för att kunna utgöra fristående jaktområden

och att det ur jaktvårdssynpunkt är nödvändigt att jaktområdena

på kronoskogarna icke splittras.

Utskottet, som i princip ansluter sig till denna domänstyrelsens uppfattning,

vill framhålla, att en utökning av kronoarrendatorernas jakträtt

icke får leda till en försämring av betingelserna för god jaktvård på ifrågavarande

områden. Med hänsyn härtill kan utskottet icke förorda, att innehavarna

av skogsjordbruken erhåller ensamrätt till jakten på av dem brukad

egendom. Icke heller synes det lämpligt att kronoskogarna i fråga i

jaktligt avseende splittras genom uppdelning mellan dessa arrendatorer.

Tredje lagutskottet har emellertid i sitt ovan återgivna utlåtande till

1952 års riksdag pekat på möjligheten att bereda kronoarrendatorer tillgång

till jakt och samtidigt främja viltvårdsarbetet genom att arrendatorerna

inlemmas i jaktvårdsföreningar. I utlåtandet framhölls även betydelsen

av initiativ och understöd från domänverkets sida för denna föreningsverksamhet.

Det synes utskottet som om detta vore den bästa lösningen av förevarande

spörsmål. Utskottet förutsätter då, att dessa föreningar får arrendera

jakten på lämpliga områden av kronoskogar och att därvid f öre skri - ves sådana villkor för jaktutövningen, som kan anses betryggande ur jaktvårdssynpunkt.

Utskottet förutsätter likaledes att, därest de områden som

tages i anspråk för detta ändamål tidigare varit upplåtna för jakt åt personer,

vilka skött viltvården på ett förtjänstfullt sätt, dessa personer intresseras

för att ingå såsom medlemmar i föreningarna.

För att tillgodose de önskemål om ökade möjligheter för kronoarrendatorer

att förvärva jakträtt, som utskottet sålunda funnit berättigade, erford
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12. 9

ras ingen ändring av gällande bestämmelser på området. Däremot vore

det enligt utskottets mening värdefullt med en översyn rörande tillämpningen

av dessa bestämmelser, syftande till att i görligaste mån befordra

en utveckling i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer utskottet

förordat. En sådan översyn torde kunna verkställas genom domänstyrelsens

försorg.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 245

och II: 294, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en

översyn rörande tillämpningen av gällande bestämmelser

om kronoarrendatorers jakträtt i de delar och med det

syfte utskottet ovan angivit.

Stockholm den 16 mars 1954.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

«

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Grym,

Ivar Nilzon, Axel Jansson, Ebbe Ohlsson, Herbert Hermansson och Boo;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo*, Andersson i Mölndal,

Johansson i Torp, Nyberg och Andersson i Dunker samt fru Torbrink

och fru Boman*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

2 — B ihan g till riksdagens protokoll 195/f. 0 saml. 3 avd. Nr 12.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1954:146 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående kronoarrendatorernas jakträtt. a1 i texten