Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 september 1939
1954-03-23 · 59 sidor, varav 59 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 59 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1954:15, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 september 1939
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
1
Nr 15.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 3 september
1939 (nr 608) om enskilda vägar, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 29 januari 1954 dagtecknad proposition, nr 76, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
1) Lag
angående ändring i lagen den 3 september 1939
(nr 608) om enskilda vägar.
Härigenom förordnas, att 1, 4, 14, 16, 18, 31, 48, 49, 58 och 63 §§ samt
3 kap. lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar* 1 ävensom övergångsbestämmelserna
till samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives samt att till lagen skall fogas ett nytt kapitel, betecknat 5 kap., av
nedan angiven lydelse.
(Gällande Igdelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Denna lag — —-------eller eljest.
Vad i--------till grunden.
Denna lag äger icke tillämpning,
såvitt angår område, för vilket stadsplan
fastställts; dock skall, där ej
med stöd av stadgandena i 65 §, 71 §
andra stycket eller 85 § annorledes i
laga ordning beslutes, fastställelse av
stadsplan för område icke medföra
att vad tidigare jämlikt denna lag bestämts
rörande fastigheter eller vägar
inom området upphör att gälla.
Denna lag
Bestämmelserna i 2—4 kap. äga
icke tillämpning, såvitt angår område,
för vilket stadsplan fastställts;
dock skall, där ej med stöd av stadgandena
i 65 eller 85 § annorledes i
laga ordning beslutes, fastställelse
av stadsplan för område icke medföra,
att vad tidigare jämlikt denna
lag bestämts rörande fastigheter eller
vägar inom området upphör att gälla.
Vad i 5 kap. stadgas skall icke äga
tillämpning i fråga om bebyggande
av område, som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan.
nnans ägor.
1 Andrad lydelse av 1, 4, 71, 86 och 91 §§, se 1947: 387.
1 Dihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 15.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
4 §•
Väg skall —-------för annan.
Ej må väg så byggas att plan eller
bestämmelser, som enligt vad därom
är stadgat innefatta hinder mot bebyggelse
i strid mot planen eller bestämmelserna,
motverkas eller eljest
markens ändamålsenliga bebyggande
försvåras. Ej heller må väg byggas i
strid mot vad jämlikt 54 eller 85 §
föreskrivits. Inom område, för vilket
regionplan finnes fastställd, skall
denna plan tjäna till ledning vid utförande
av vägföretag.
Vägunderhåll och —--— — —
Vid väghållning — —----
Ej må väg så byggas att plan eller
bestämmelser, som enligt vad därom
är stadgat innefatta hinder mot bebyggelse
i strid mot planen eller bestämmelserna,
motverkas eller eljest
markens ändamålsenliga bebyggande
försvåras. Ej heller må väg byggas i
strid mot vad jämlikt 3 kap. föreskrivits.
Inom område, för vilket regionplan
finnes fastställd, skall denna
plan tjäna till ledning vid utförande
av vägföretag.
— — ändamål fordrar.
- — särskilt stadgat.
14 §.
I fall då vid förrättning eller genom
dom enligt detta kapitel bestämts
att väg må för fastighet byggas
eller begagnas, må till förmån för
fastigheten, där det kan ske utan
märkligt men för annan fastighet, föreskrivas,
att grind eller led ej får
bibehållas eller uppsättas å vägen annorstädes
än i ägogräns, i korsning
av järnväg, spårväg eller vattenväg
eller där det erfordras för fullgörande
av stadgad stängselskyldighet. Vid
meddelande av dylik föreskrift må
dess tillämpning i övrigt begränsas
efter ty skäligt prövas.
För intrånget---—---
16 §.
Rätt att påkalla förrättning enligt
detta kapitel och att vid förrättningen
föra talan tillkomme för fastighet,
som saken förmenas angå, dess ägare
ävensom innehavaren, där denne
jämlikt 5 § har att svara för fullgörandet
av fastighetens väghållningsskyldighet.
I fall då vid förrättning eller genom
dom enligt detta kapitel bestämts
att väg må för fastighet byggas
eller begagnas, må till förmån för
fastigheten, där det kan ske utan
märkligt men för annan fastighet, föreskrivas,
att grind eller led ej får
bibehållas eller uppsättas å vägen annorstädes
än i korsning av järnväg,
spårväg eller vattenväg. Vid meddelande
av dylik föreskrift må dess tilllämpning
i övrigt begränsas efter ty
skäligt prövas.
en gång.
Rätt att påkalla förrättning enligt
detta kapitel och att vid förrättningen
föra talan tillkomme för fastighet,
som saken förmenas angå, dess ägare
ävensom innehavaren, där denne
jämlikt 5 § har att svara för fullgörandet
av fastighetens väghållningsskyldighet.
Samma befogenhet, dock
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
3
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Väckes sålunda fråga, som i 6—
14 §§ avses, må härutinnan talan för
fastighet vid förrättningen föras jämväl
av innehavare av nyttjande- eller
servitutsrätt, i den mån frågan rörer
hans rätt.
Har efter-----— — —e
ej i fråga om byggande av väg, tillkomme
nyttjanderättshavare, vilken
enligt avtal har att fullgöra väghållningsskyldighet
för fastigheten.
Väckes sålunda fråga, som i 6—
14 §§ avses, må härutinnan talan för
fastighet vid förrättningen städse föras
av innehavare av nyttjande- eller
servitutsrätt, i den mån frågan rörer
hans rätt.
ler godkänt.
18
Ansökning om — ---—---
I ansökningen---— -—----
Finner länsstyrelsen den äskade
förrättningen endast avse fråga, som
bör vinna sin lösning i den i 3 kap.
stadgade ordning, äge länsstyrelsen
avslå ansökningen eller, där förordnande
för förrättningsman redan utfärdats
men förrättningen ännu icke
avslutats, förordna om dess inställande.
År frågan om dylikt beslut beroende
på utredning, som länsstyrelsen
låter verkställa, må med utseende av
förrättningsman tills vidare anstå eller
länsstyrelsen föreskriva att förrättningen
skall vila, intill dess länsstyrelsen
annorledes förordnar.
§•
--hos länsstyrelsen.
— och hemvist.
Finner länsstyrelsen den äskade
förrättningen endast avse fråga, som
bör vinna sin lösning i den i 3 kap.
stadgade ordning, äge länsstyrelsen
avslå ansökningen eller, där förordnande
för förrättningsman redan utfärdats
men förrättningen ännu icke
avslutats, förordna om dess inställande.
År frågan om dylikt beslut beroende
på utredning, må med utseende
av förrättningsman tills vidare anstå
eller länsstyrelsen föreskriva att
förrättningen skall vila, intill dess
länsstyrelsen annorledes förordnar.
31
Förrättningsmannen skall--—
I protokollet--— —----
I protokollet--------
Protokollet skall avfattas i sammanhängande
paragrafföljd för hela
förrättningen och inom åtta dagar efter
varje sammanträde å förut tillkännagiven
tid och plats uppläsas.
Protokollet skall förses med underskrift
av förrättningsmannen och gode
männen, om han av sådana biträdes,
samt jämväl undertecknas av de
§•
- ■—- — --vid förrättningen.
- dem åsatta.
- för desamma.
Protokollet skall avfattas i sammanhängande
paragrafföljd för hela
förrättningen. Innan sammanträde
avslutas, skall protokollet för detsamma
erhålla slutlig avfattning. Meddelat
beslut skall uppläsas. Förrättningsmannen
skall underteckna protokollet
och därå anteckna dagen, då
det är uppsatt.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse)
sakägare, som närvarit vid sammanträdet,
dock att där närvarande sakägare
åro flera än tio eller de eljest
därom besluta, protokollet skall å deras
vägnar undertecknas av två personer,
vilka sakägarna därtill utsett.
Den är utsedd, som erhållit de flesta
rösterna; mellan lika röstetal skilje
lotten. Vägrar sakägare sin underskrift
eller förekommer anmärkning
mot protokollet, skall anteckning därom
ävensom om beslut, som i anledning
av framställd anmärkning meddelas,
i protokollet verkställas.
48
För övervakande av underhållet
och vinterväghållningen i fråga om
väg, som gjorts till föremål för vägdelning,
skall, där någon av väglottshavarna
det fordrar, anställas särskild
ojävig tillsyningsman. Bliva
väglottshavarna ej ense om valet av
tillsyningsman, skall sådan på anmälan
utses av länsstyrelsen.
•
Länsstyrelsen bestämme----
Tillsyningsmannen entledigas--
terna.
Vad ovan i första och tredje styckena
stadgats om väglottshavare
skall, där fastighets väghållningsskyldighet
jämlikt 5 § skall fullgöras av
innehavaren, tillämpas ej blott å denne
utan även å fastighetens ägare.
49
Försummar väglottshavare att vederbörligen
underhålla sin väglott eller
fullgöra vinterväghållning därå
och bättrar han ej ofördröj ligen efter
tillsägelse, skall tillsyningsman, som
(Föreslagen lydelse)
§•
För att övervaka byggandet av
samt underhållet och vinterväghållningen
i fråga om väg, som gjorts
till föremål för vägdelning, skall, där
någon av väglottshavarna det fordrar,
anställas särskild ojävig tillsyningsman.
Bliva väglottshavarna ej
ense om valet av tillsyningsman,
skall sådan på anmälan utses av
länsstyrelsen.
-----skäligt prövas.
------ — efter omständighe
Vad
ovan i första och tredje styckena
stadgats om väglottshavare
skail, där fastighets väghållningsskyldighet
jämlikt 5 § eller på grund
av nyttjanderättsavtal skall fullgöras
av annan ån fastighetens ägare, tilllämpas
såväl å ägaren som å den
skyldigheten åligger.
§•
Försummar väglottshavare att vederbörligen
bygga eller underhålla
sin väglott eller fullgöra vinterväghållning
därå och bättrar han ej ofördröj
ligen efter tillsägelse, skall till
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
5
(Gällande lydelse)
i 48 § omförmäles, hålla syn genom
två ojävige män, av vilka den ene
skall vara nämndeman, ägodelningsnämndeman
eller god man vid lantmäteri-
eller mätningsförrättningar.
Varder vid synen, till vilken den försumlige
skall i god tid kallas, bristen
vitsordad, uppskatte synemännen i
penningar kostnaden för dess botande.
Därefter äge tillsyningsmannen
erhålla utmätning hos den försumlige
för det uppskattade beloppet jämte
synekostnaderna samt vare pliktig
att, i den mån medel sålunda för ändamålet
tillhandahållits honom, ofördröj
ligen ombesörja utförande av det
eftersatta arbetet. Nöjes ej väglottshavaren
åt synen eller honom påförda
synekostnader, instämme sitt
klander till allmän underrätt i orten
inom tre månader efter utmätningen
eller vare sin talan kvitt.
Vad i —-------laggil
(Föreslagen lydelse)
syningsman, som i 48 § omförmäles,
hålla syn genom två ojävige män,
av vilka den ene skall vara nämndeman,
ägodelningsnämndeman eller
god man vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar.
Varder vid synen,
till vilken den försumlige skall i god
tid kallas, bristen vitsordad, uppskatte
synemännen i penningar kostnaden
för dess botande. Därefter äge
tillsyningsmannen erhålla utmätning
hos den försumlige för det uppskattade
beloppet jämte synekostnaderna
samt vare pliktig att, i den mån medel
sålunda för ändamålet tillhandahållits
honom, ofördröjligen ombesörja
utförande av det eftersatta arbetet.
Nöjes ej väglottshavaren åt synen
eller honom påförda synekostnader,
instämme sitt klander till allmän
underrätt i orten inom tre månader
efter utmätningen eller vare
sin talan kvitt.
; skick.
58 §.
Menar medlem-------
Talan, som-------— sitt
Dylik talan må, i fall då rösträtt å
sammanträde för fastighet utövas av
dess innehavare, föras ej mindre av
denne än även av fastighetens ägare.
• — annorlunda förordnar,
säte.
Dylik talan må, i fall då rösträtt å
sammanträde för fastighet utövas av
dess innehavare, föras ej mindre av
denne än även av fastighetens ägare.
Samma befogenhet tillkomme nytljanderättslmvare,
vilken enligt avtal
har att fullgöra ägares förpliktelser
mot samfälligheten.
63 §.
Uttaxering skall —-----—--för inbetalningen.
Förmenar väghållningsskyldig, att Förmenar väghållningsskyldig elden
i längden verkställda uttaxering- ler sådan nyttjanderättshavare, som
en eller fördelningen ej är med lag omförmäles i 58 § tredje stycket, att
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse)
överensstämmande, äge han genom
stämning å styrelsen inom trettio dagar
efter sammanträdet påfordra rättelse
i den gjorda debiteringen. Talan,
som nu nämnts, skall anliängiggöras
hos allmän underrätt i den ort,
där styrelsen har sitt säte. Ändå att
dylik klandertalan väckes, vare väghållnings
skyldig pliktig att å tid, som
av styrelsen bestämts, inbetala å honom
uttaxerat bidrag vid äventyr att,
där ej rätten annorlunda förordnar,
beloppet må utsökas i enahanda ordning
som om betalningsskyldighet
vore genom lagakraftägande dom
ålagd.
Är fastighet,-------
(Föreslagen lydelse)
den i längden verkställda uttaxeringen
eller fördelningen ej är med lag
överensstämmande, äge han genom
stämning å styrelsen inom trettio dagar
efter sammanträdet påfordra rättelse
i den gjorda debiteringen. Talan,
som nu nämnts, skall anhängiggöras
hos allmän underrätt i den ort,
där styrelsen har sitt säte. Uttaxerat
belopp skall, ändå att klandertalan
väckts, inbetalas å tid, som av styrelsen
bestämts, vid äventyr att, där ej
rätten annorlunda förordnar, beloppet
må utsökas i enahanda ordning
som om betalningsskyldighet vore genom
lagakraftägande dom ålagd,
är sagt.
3 KAP.
Vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse.
Allmänna bestämmelser.
71 § (första stycket).
Beträffande område på landet eller
i stad, inom vilket tätare bebyggelse
uppkommit eller kan väntas inom nära
förestående tid uppkomma, må
länsstyrelsen förordna, att de fastigheter,
som i sin helhet eller till någon
del äro belägna inom området, skola
utgöra en samfällighet (vägföre
ni n g) för väghållning i fråga om
de vägar, som i den ordning nedan
sägs förklarats skola anses såsom
föreningens vägar; och skola i ty fall
rörande dessa vägar, förutom vad i
1 kap. finnes föreskrivet, de nedan i
detta kapitel meddelade särskilda
bestämmelser lända till efterrättelse.
71 §.
Beträffande område på landet eller
i stad, inom vilket tätare bebyggelse
uppkommit eller kan väntas inom nära
förestående tid uppkomma, må i
den ordning nedan sägs förordnas, att
de fastigheter, som i sin helhet eller
till någon del äro belägna inom området,
skola utgöra en samfällighet
(vägförening) med ändamål
att ombesörja och bekosta väghållning
i fråga om de vägar, vilka förklaras
skola anses såsom föreningens
vägar, samt att handhava de i
föreningen ingående fastigheternas
gemensamma angelägenheter i övrigt
rörande dessa vägar.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
7
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
73 § (första stycket).
Vägförening har att ombesörja och
bekosta väghållningen i fråga om föreningens
vägar samt handhava de i
föreningen ingående fastigheternas
gemensamma angelägenheter i övrigt
rörande dessa vägar.
71 § (fjärde stycket).
Finnes inom vägförenings område mark, som i byggnadsplan avsetts till
annan allmän plats än väg, skall föreningens väghållning omfatta jämväl
iordningställande och underhåll av dylik plats. Vad i detta kapitel sägs om
väg skall i tillämpliga delar gälla beträffande sådan allmän plats.
73 § (andra stycket).
Ej må föreningen utöva verksamhet,
som är främmande för dess sålunda
angivna ändamål.
72 § (andra stycket).
I vägförening skall icke ingå fastighet,
vars inom området belägna del
utgöres av allenast kanal, järnväg,
spårväg, väg eller gata, så framt ej
till sådan anläggning hörer inom området
belägen byggnads-, lastage- eller
upplagsplats eller dylikt samt
länsstyrelsen fördenskull i den ordning,
som i första stycket sägs, prövar
fastigheten skola deltaga i föreningens
väghållning.
82 §.
Till vägförenings vägar, varom i
71 § förmälcs, skola efter prövning,
som nedan sägs, hänföras erforderliga
vägar för utfart från området eller
för samfärdseln mellan olika delar
av detsamma; dock icke
Ej må föreningen utöva verksamhet,
som är främmande för dess nu
angivna ändamål, föreningen dock
obetaget att ombesörja vågbelysning.
72 §.
I vägförening skall icke ingå fastighet,
vars inom föreningens område
belägna del utgöres av allenast väg,
gata, järnväg, spårväg eller kanal, så
framt ej till sådan anläggning hörer
inom området belägen byggnads-, lastage-
eller upplagsplats eller dylikt
samt fastigheten fördenskull prövas
skola deltaga i föreningens väghållning.
73 §.
Till vägförenings vägar skola efter
prövning, som nedan sägs, hänföras
erforderliga vägar för utfart från området
eller för samfärdseln mellan
olika delar av detsamma; dock icke
1) väg, som ej kan anses lämplig
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
1) väg, som ej kan anses lämplig
för områdets ändamålsenliga ordnande
och bebyggande, eller
2) väg, som är till nytta endast för
en ringa del av området, eller
3) väg, som icke är av synnerlig
vikt för området och ej kan anläggas
eller upplåtas till begagnande för de
i föreningen ingående fastigheterna
utan märkligt men för fastighet, var
-
för områdets ändamålsenliga ordnande
och bebyggande, eller
2) väg, som är till nytta endast för
en ringa del av området, eller
3) väg, som icke är av synnerlig
vikt för området och ej kan anläggas
eller upplåtas till begagnande för de
i föreningen ingående fastigheterna
utan märkligt men för fastighet, vartill
vägmärken eller vägen hörer.
till vägmärken eller vägen hörer.
Vad ovan under 1) sagts utgöre icke hinder för att till föreningens vägar
tills vidare hänföra väg, som är iståndsatt för begagnande och beräknas kunna
under avsevärd tid vidmakthållas utan att därigenom områdets ändamålsenliga
ordnande och bebyggande försvåras.
83 §. 75 §.
Vad rörande skyldighet att hålla väg eller rätt att begagna väg blivit genom
förrättning, dom eller avtal bestämt utgöre icke hinder att hänföra vägen
till föreningens vägar; och skall, där så sker, i stället för de äldre bestämmelserna
tillämpas vad beträffande sådana vägar finnes i detta kapitel
föreskrivet.
87 § (första stycket).
Då slutligen avgjorts att väg skall
byggas eller tagas i anspråk såsom
vägförenings väg, äge föreningen mot
ersättning för markupplåtelse och annat
intrång till sig lösa rätt att för
ändamålet begagna vägmärken eller
den befintliga vägen.
87 § (andra stycket).
Medför vägens anläggning eller
övertagande till väghållning av föreningen
jämväl nytta för den till ersättning
berättigade, skall hänsyn
därtill tagas vid ersättningens bestämmande.
För föreningens rätt att
begagna befintlig väg skall ej, med
mindre särskilda skäl därtill äro, gäldas
ersättning till fastighet, som ingår
i föreningen.
75 §.
Då slutligen avgjorts att väg skall
byggas eller tagas i anspråk såsom
vägförenings väg, äge föreningen mot
ersättning för markupplåtelse och annat
intrång till sig lösa rätt att för
ändamålet begagna vägmärken eller
den befintliga vägen. Medför vägens
anläggning eller övertagande till väghållning
jämväl nytta för den till ersättning
berättigade, skall hänsyn
därtill tagas vid ersättningens bestämmande.
För föreningens rätt att
begagna befintlig väg skall ej, med
mindre särskilda skäl därtill äro, gäldas
ersättning till fastighet, som ingår
i föreningen. Att mark jämväl i
vissa andra fall må tagas i anspråk
utan ersättning, därom stadgas i byggnadslagen.
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
87 § (nionde stycket).
Skall väg byggas så att den korsar eller eljest berör allmän väg, järnväg,
spårväg, kanal eller flottled, äge vad i 41 § stadgats motsvarande tillämpning.
90 § (första punkten).
Tarvas för vägförening rätt, som i
13 § avses, skall under där stadgade
villkor och i den ordning, som i 2
kap. omförmåles, dylik rätt för föreningen
upplåtas.
85 § (tredje stycket andra punkten).
Länsstyrelsen bestämme ock i vad
mån och på vilka villkor grind eller
led må finnas å dylik väg.
76 § (första stycket).
De i vägförening ingående fastigheterna
skola, där ej nedan annorledes
stadgas, bidraga till föreningens
utgifter i förhållande till fastigheternas
senast fastställda taxeringsvärden;
och äge i ty fall, om sådant värde
ej åsatts fastighet, länsstyrelsen på
ansökan och efter verkställd utredning
bestämma särskilt värde att, intill
dess taxering skett, ligga till grund
för beräkningen av fastighetens andelstal.
76 § (andra stycket).
Skulle länsstyrelsen i visst fall finna
att, med hänsyn till fastigheternas
nytta av vägarna samt fastigheternas
förmåga att bära kostnader för väghållningen,
den i första stycket angivna
allmänna grunden för delaktigheten
måste medföra mindre lämplig
fördelning av väghållningsbördan än
viss annan sådan grund, äge länssty
-
Tarvas för vägförening rätt, som i
13 § avses, skall under där stadgade
villkor dylik rätt för föreningen upplåtas.
Över vägförenings väg må grind
eller led ej bibehållas eller uppsättas
med mindre därtill givits tillstånd i
den ordning nedan sägs.
76 §.
De i vägförening ingående fastigheterna
skola, där ej nedan annorledes
stadgas, bidraga till föreningens
utgifter i förhållande till fastigheternas
senast fastställda taxeringsvärden;
och skall i ty fall, om sådant
värde ej åsatts fastighet, bestämmas
särskilt värde att, intill dess taxering
skett, ligga till grund för beräkningen
av fastighetens andelstal.
Skulle i visst fall befinnas att, med
hänsyn till fastigheternas nytta av
vägarna samt fastigheternas förmåga
att bära kostnader för väghållningen,
den i första stycket angivna allmänna
grunden för delaktigheten måste
medföra mindre lämplig fördelning
av väghållningsbördan än viss annan
sådan grund, må sistnämnda grund
10
Tredje lagutskottets utlåtande r.r 15.
(Gällande lydelse)
relsen, sedan tillfälle beretts vägföreningens
medlemmar att yttra sig i
ärendet, fastställa sistnämnda grund
att tillämpas i stället för taxeringsvärdena.
Vid bedömande av lämplighetsfrågan
skall iakttagas bland annat,
att reglerna för delaktigheten
skola vara av beskaffenhet att kunna
utan avsevärd svårighet omedelbart
tillämpas av vägföreningen även under
växlande förhållanden med avseende
å fastighetsindelningen och bebyggelsen
inom området.
76 § (tredje stycket).
Då särskilda omständigheter därtill
föranleda, såsom att viss i föreningen
ingående fastighet till betydande del
av ägovidden faller utom föreningens
område eller eljest drager jämförelsevis
ringa nytta av den väghållning,
föreningen har att ombesörja, eller
att den för fastighetens räkning å föreningens
vägar bedrivna trafiken i
särskilt hög grad föranleder ökning av
väghållningskostnaderna, må länsstyrelsen
på ansökan åsätta fastigheten
visst lägre eller högre andelstal
än vad som skulle följa av den allmänna
grund för delaktigheten, som
i första stycket stadgas eller med stöd
av bestämmelserna i andra stycket
fastställts att gälla beträffande föreningen.
76 §(fjärde stycket).
Verkställes inom området från fastighet
avstyckning av ett flertal lägenheter
till försäljning, må länsstyrelsen
på ansökan efter ty skäligt prövas
förordna att denna fastighet så
ock annan i föreningen ingående fas
-
(Föreslagen lydelse)
fastställas att tillämpas i stället för
taxeringsvärdena. Vid bedömande av
lämplighetsfrågan skall iakttagas
bland annat, att reglerna för delaktigheten
skola vara av beskaffenhet
att kunna utan avsevärd svårighet
omedelbart tillämpas av vägföreningen
även under växlande förhållanden
med avseende å fastighetsindelningen
och bebyggelsen inom området.
Då särskilda omständigheter därtill
föranleda, såsom att viss i föreningen
ingående fastighet till betydande de!
av ägovidden faller utom föreningens
område eller eljest drager jämförelsevis
ringa nytta av den väghållning,
föreningen har att ombesörja, eller
att den för fastighetens räkning å föreningens
vägar bedrivna trafiken i
särskilt hög grad föranleder ökning
av väghållningskostnaderna, må för
fastigheten bestämmas visst lägre eller
högre andelstal än vad som skulle
följa av den allmänna grund för delaktigheten,
som i första stycket stadgas
eller med stöd av bestämmelserna
i andra stycket fastställts att gälla beträffande
föreningen.
Verkställes inom föreningens område
från fastighet avstyckning av ett
flertal lägenheter till försäljning, må,
där så befinnes skäligt, förordnas att
denna fastighet så ock annan i föreningen
ingående fastighet, som har
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
tighet, som har samme ägare, skola i samme ägare, skola i fråga om kost
-
fråga om kostnaderna för byggande
av viss eller vissa av föreningens vägar
deltaga efter visst högre andelstal
än det, som för sagda fastighets
eller fastigheters delaktighet i övrigt
är gällande. I fall, som i detta stycke
avses, må länsstyrelsen föreskriva
att i vägbyggnadskostnad skall inräknas
jämväl ersättning enligt 87 §.
76 § (femte stycket).
Ansökning, som i denna paragraf
sägs, må göras antingen av vägföreningen
eller av den, som å föreningssammanträde
äger föra talan för fastighet,
vars särskilda andelstal är i
fråga. Tillfälle skall beredas fastighetens
ägare och innehavare så ock föreningen
att yttra sig över ansökningen,
i den mån de ej själva framställt
eller biträtt densamma.
naderna för byggande av viss eller
vissa av föreningens vägar deltaga efter
visst högre andelstal än det, som
för sagda fastighets eller fastigheters
delaktighet i övrigt är gällande. 1 ty
fall må jämväl föreskrivas att i vägbyggnadskostnad
skall inräknas ersättning
enligt 75 § första stycket.
89 § (första stycket). 77 §.
Rätt att begagna vägförenings väg, som föreningen anlagt eller övertagit
till väghållning, tillkomme förutom envar av föreningens medlemmar jämväl
annan fastighet, för vilken vägen är till nytta; men åligge det denna fastighet
att årligen till föreningen erlägga avgift för vägens begagnande för
fastighetens räkning, och må rättigheten icke under något år tagas i bruk,
innan avgiften för samma år blivit gulden.
71 § (tredje stycket).
Innan länsstyrelsen meddelar förordnande
eller beslut enligt första eller
andra stycket, skall länsstyrelsen
låta vidtaga den förberedande utredning,
som må anses erforderlig, samt
i ärendet höra byggnadsnämnden, där
Om förrättning och dess prövning i
länsstyrelsen.
78 §.
Finner länsstyrelse anledning till
antagande att förhållandena å viss ort
inom länet påkalla bildande av vägförening,
skall frågan företagas till
handläggning vid förrättning i den
ordning nedan omförmäles.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
fråga är om stad eller annan ort, varest
skyldighet föreligger att söka
byggnadslov, ävensom bereda ägare
och innehavare av fastigheter inom
området tillfälle att å sammanträde
inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen
förordnar yttra sig i ärendet.
Kungörelse om sammanträdet skall
minst fjorton dagar förut uppläsas i
kyrkan för vederbörande församling
eller församlingar och införas i ortstidning.
Kommun, inom vilken området
i sin helhet eller till någon del är
beläget, varde av länsstyrelsen kallad
att genom ombud närvara vid sammanträdet.
Därest fastighet, som står
under allmän myndighets vård och
inseende, ingår eller skall ingå i vägf
öreningen, tillställe länsstyrelsen
den myndighet särskild underrättelse
om sammanträdet.
Rätt att föra talan vid förrättningen
tillkommer ägare och i 5 § avsedd
innehavare av fastighet, som saken
förmenas angå, samt innehavare av
nyttjande- eller servitutsrätt med avseende
å fastigheten, envar i vad frågan
rör hans rätt.
Om förordnande av förrättningsman,
biträde vid förrättningen av gode
män samt utseende av sakkunnigt
biträde åt förrättningsman gålle vad
i 19 § första stycket, 20 § och 22 §
första stycket första punkten sägs.
Beträffande förrättningen i övrigt
skola bestämmelserna i 23 §, 25 §
första stycket, 25 § och 21—31 §§
äga motsvarande tillämpning, dock
att underrättelse om tid och ställe
för sammanträde städse skall tillställas
byggnadsnämnden samt att anteckning
som omförmäles i 31 § andra
stycket må underlåtas.
72 § (första stycket).
Prövning, huruvida vad i detta kapitel
stadgas rörande inom området
belägen fastighet skall tillämpas å sådan
byggnad eller anläggning, som i
1 § andra stycket sägs, skall verkställas
av länsstyrelsen i samband med
förordnande om vägförenings bildande
samt eljest på ansökning av vägföreningen
eller egendomens ägare.
Den sistnämnde och, där frågan uppkommer
sedan föreningen bildats,
föreningen skola höras i ärendet.
75 §.
Då förordnande enligt 71 § första
stycket meddelats, har länsstyrelsen
att kalla dem, som enligt 75 § äga utöva
rösträtt för de i vågföreningen
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
ingående fastigheterna, att å tid och
plats, som länsstyrelsen bestämmer,
sammanträda för antagande av stadgar
för föreningen och val av styrelse.
Kallelserna skola avsändas minst
fjorton dagar före sammanträdet.
85 § (första stycket).
Då stadgar för vägförening fastställts
och styrelse blivit utsedd, skall
länsstyrelsen till avgörande företaga
frågan vilka vägar som skola förklaras
vara föreningens. Har i samband
med den i 71 § omförmälda utredningen
eller eljest upprättats förslag
hårutinnan, skall länsstyrelsen över
förslaget höra vågföreningen. Vid
behov äge länsstyrelsen förordna sakkunnig
person att i samråd med föreningen
upprätta dylikt förslag. I förslaget
skall intagas noggrann uppgift
å de fastigheter, vilka de föreslagna
vägarna tillhöra eller å vilkas mark
de skulle anläggas, ävensom å vederbörande
ägares och innehavares
namn och hemvist.
85 § (andra stycket).
Länsstyrelsen skall granska förslaget
samt låta verkställa de besiktningar
och undersökningar i övrigt,
som finnas erforderliga. Därefter
skall länsstyrelsen till envar ägare
och innehavare av de i vägföreningen
ingående fastigheterna och av övriga
fastigheter, vilka saken kan angå,
sända kallelse till sammanträde för
överläggning i ärendet inför länsstyrelsen
eller den länsstyrelsen förord
-
nar.
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
84 § (tredje stycket första punkten).
Sedan dylikt sammanträde hållits
och den ytterligare utredning, länsstyrelsen
finner nödig, förebragts,
skall länsstyrelsen med ledning av
bestämmelserna i 82 och 83 §§ fastställa
vilka vägar, som skola vara föreningens,
samt beträffande varje sådan
väg angiva dess läge, sträckning
och bredd ävensom meddela de föreskrifter
i övrigt rörande vägarnas beskaffenhet
den tid mark är bar och
vintertiden, vilka med hänsyn till
samfärdselns behov och trafiksäkerheten
må anses påkallade.
92 § (första stycket).
Äro för fullgörande av de uppgifter,
som enligt detta kapitel ankomma
på länsstyrelsen, särskilda undersökningar
eller utredningar erforderliga,
må länsstyrelsen därtill vid behov
anlita sakkunnigt biträde.
För rättning smannen och hans biträden
samt gode männen vare berättigade
att erhålla tillträde till fastigheter
och byggnader samt att därvid
övergå ägor och anbringa märken
eller signaler i vad det finnes erforderligt
för uppdragets fullgörande,
varvid skall iakttagas att skada
å egendom såvitt möjligt undvikes.
Förrättningsmannen och sakkunnigt
biträde äge för uppdraget njuta
ersättning med belopp som, dår ej
annorlunda är eller varder särskilt
stadgat, på ansökan bestämmes av
länsstyrelsen. Om ersättning åt god
man gålle vad som är eller varder
stadgat om gode män vid lantmäteriförråttningar.
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15,
(Gällande lydelse)
92 § (andra och tredje styckena).
Finner länsstyrelsen att fråga, som
enligt detta kapitel väckts genom ansökan
av annan än vägförening, icke
kan avgöras utan sådan utredning,
vartill sakkunnigt biträde måste anlitas,
och är ej anledning att företaga
utredningen oavsett ansökningen, berede
länsstyrelsen sökanden tillfälle
att inom viss tid yttra sig, huruvida
han, änskönt ersättningsskyldighet
efter ty nedan sägs kan för honom
uppkomma, vill vidbliva ansökningen.
Har han ej inom den bestämda tiden
eller sedermera, innan kostnad
för arvode åt biträdet uppstått, återkallat
sin ansökan, äge länsstyrelsen,
därest vid den slutliga handläggningen
av ärendet så prövas skäligt, förplikta
sökanden att återgälda länsstyrelsen
nämnda kostnad eller viss
del därav. Länsstyrelsen må ock, innan
biträdet anlitas, avfordra sökanden
säkerhet för samma kostnad.
Skall ej sökande, efter ty nu är
sagt, slutligen vidkännas utgifter för
sakkunnigt biträde, som i denna paragraf
avses, eller har länsstyrelsen
haft utgift för arvode åt sakkunnig,
som i 8b § omförmäles, har vågföreningen
att ersätta samma utgifter.
(Föreslagen lydelse)
Ersättning, som nu sagts, så ock
annan av förrättningen föranledd
kostnad skall gäldas av vägföreningen
eller, om vägförening ej kommer
till stånd, av kronan. Där kostnad
föranletts uteslutande av viss sakägares
yrkande eller bestridande, må
dock, om så prövas skäligt, sakägaren
förpliktas gälda sagda kostnad.
79 §.
Förrättningsmannen skall tillse, att
vid förrättningen förebringas sådan
utredning angående bebyggelsen och
förhållandena i övrigt inom det område,
förrättningen avser, att på
grund därav kan bedömas, huruvida
vägförening bör bildas för att ombesörja
väghållning inom området ellei
del därav.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Finnes vägförening böra komma
till stånd, skall särskilt utredas:
huru föreningens område bör avgränsas;
huruvida
i föreningen bör ingå sådan
byggnad eller industriell anläggning,
som avses i 1 § andra stycket,
eller sådan fastighet, som sägs i 72 §;
vilka vägar som böra omfattas av
föreningens väghållning samt när
dessa vägar böra anläggas eller övertagas
till väghållning av föreningen;
huru dessa vågar böra utföras till
läge, sträckning, bredd, byggnadssätt
och anordning i övrigt;
huruvida anledning förekommer
att i enlighet med stadgandena i 76 §
fastställa annan grund än taxeringsvärdena
att gälla vid fördelning av
väghållning sbördan eller att bestämma
särskilt värde eller andelstal för
viss fastighet samt vad i sådant hänseende
bör föreskrivas;
vilka föreskrifter som med hänsyn
till samfärdselns behov och trafiksäkerheten
böra gälla rörande vägarnas
beskaffenhet den tid mark är bar och
vintertiden;
i vad mån och på vilka villkor det
bör vara medgivet att hålla grind eller
led över väg;
huruvida för ändamålsenliga fullgörandet
av väghållningsskyldigheten
erfordras rätt, som i 13 § omförmäles,
samt, därest sådan rått finnes böra
upplåtas, på vilket eller vilka ställen,
i vilken omfattning och på vad sätt
rättigheten bör få utövas ävensom
huruvida sand-, grus-, jord- eller
stentäkt, som anses böra upplåtas,
må för sitt ändamål nyttjas av ägaren
eller eljest av annan än föreningen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
17
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
86 §.
Där i ärende, som i 84 och 85 §§
avses, fråga är om väg i stad eller annan
ort, varest skyldighet föreligger
att söka byggnadslov samt frågan
kan äga betydelse för bebyggelsen eller
fastighetsbildningen, skall länsstyrelsen
inhämta yttrande från byggnadsnämnden
samt, i viktigare fall,
vederbörande stadsfullmäktige, kommunalnämnd
i köping eller municipalnämnd.
84 § (fjärde stycket).
Föreningens vägar skola utmärkas
å karta.
Förråttningsmannen skall i den utsträckning,
som kan anses erforderlig,
samråda med vågförvaltningen i
länet samt med övriga myndigheter,
lokala organ och sammanslutningar,
vilka hava ett väsentligt intresse av
sättet för vägfrågornas lösande.
Närmare anvisningar till ledning
för förråttningsmån vid handläggning
av förrättningar utfärdar Konungen
eller den Konungen förordnar.
80 §.
Sedan vid förrättningen tillfälle
beretts sakägarna att yttra sig samt
erforderlig utredning verkställts,
skall förråttningsmannen med gode
männen, där han av sådana biträdes,
upprätta skriftligt utlåtande angående
de i 79 § omförmålda frågorna. I
utlåtandet skall tillika angivas, huru
kostnaderna för förrättningen
skola gäldas.
Skall enligt utlåtandet vägförening
bildas, utmårke förråttningsmannen
å karta föreningens område och vågar.
Vid utlåtandet skola i ty fall fogas
dels förteckning över vågarna
med uppgift om de fastigheter, å vilka
vågarna åro belägna eller skola
anläggas, dels ock förteckning över
fastigheterna inom föreningens område
med uppgift för varje fastighet
om ägarens namn och hemvist jämte
andelstal. Förteckningarna skola innehålla
erforderliga hänvisningar till
kartan.
Utlåtandet skall innehålla besked,
huruvida underställning skall äga
rum enligt vad i 81 § första stycket
2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 15.
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
sägs, samt uppgift om vad den, som
vill anföra besvär över utlåtandet,
har att iakttaga.
Förrättningen skall avslutas med
att utlåtandet framlägges för sakägarna
å tid och plats som vid sammanträde
bestämts; och skall utlåtandet
därefter jämte övriga i andra
stycket omförmälda handlingar å sådan
plats vara utställt till granskning
under den tid, som efter ty i
81 § sägs gäller för anförande av
besvär över utlåtandet. Innan förrättningen
avslutas, skall kungörelse
om tiden och platsen, där utlåtandet
kommer att hållas tillgängligt, uppläsas
i kyrkan för den eller de församlingar,
där de av förrättningen
berörda fastigheterna äro belägna,
och införas i ortstidning samt översändas
till byggnadsnämnden.
Sedan förrättningen avslutats,
skall förråttningsmannen så snart
ske kan till länsstyrelsen översända
samtliga till förrättningen hörande
handlingar jämte nödigt antal avskrifter
av desamma.
81 §.
Finner länsstyrelsen med hänsyn
till att samband råder mellan fråga,
som förekommer vid förrättningen,
och fråga, som handlägges av länsstyrelsen,
eller av annan orsak lämpligt
att utlåtandet underställes länsstyrelsens
prövning, äger länsstyrelsen
meddela föreskrift därom, såframt
förrättningen ännu ej avslutats.
Jämväl förråttningsmannen äger
med gode männen, där han av sådana
biträdes, besluta att utlåtandet
skall underställas länsstyrelsens
prövning.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
19
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Sakägare så ock byggnadsnämnden
äga i händelse av missnöje med
utlåtandet föra talan däremot hos
länsstyrelsen genom besvär, som skola
vara dit inkomna inom trettio dagar
från den dag, då förrättningen
avslutats.
82 §.
Skall ej underställning av utlåtandet
ske och hava besvär ej anförts
inom föreskriven tid, skall vid utlåtandet
bero; och gånge detsamma i
verkställighet i den ordning nedan
stadgas.
83 §.
1 ärende, som genom underställning
eller besvär bragts under länsstyrelsens
prövning, har länsstyrelsen
att föranstalta om den ytterligare utredning,
som må anses erforderlig.
Finnes utredningen icke böra äga
rum hos länsstyrelsen, äge länsstyrelsen
med undanröjande av utlåtandet
återförvisa ärendet till förrättningsmannen.
I annat fall skall länsstyrelsen,
om skäl därtill föreligger,
upprätta förslag till ändring av utlåtandet.
Ändringsförslaget skall jämte
avskrift av inkomna besvärsinlagor
utställas till granskning å den
plats, där utlåtandet varit utställt;
och har länsstyrelsen att bestämma
tid, inom vilken sakägare må till
länsstyrelsen inkomma med erinringar
mot förslaget. Utställandet skall
kungöras på sätt i 80 § fjärde stycket
sägs, och skall i kungörelsen intagas
underrättelse om den tid, under vilken
erinringar må avgivas. Rör ändring
allenast viss eller vissa sakägares
rätt, må i stället för vad nu föreskrivits
avskrifter av ändringsförsla
-
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse)
91 § (fjärde stycket).
Kopia av karta över föreningens
vågar samt avskrift av besluten rörande
desamma skola av länsstyrelsen
överlämnas till länets lantmäterikontor
eller, där området är beläget
inom stad eller samhälle, för vilket
byggnadslagens bestämmelser angående
stad äga tillämpning, till stadens
eller samhällets byggnadsnämnd.
Rörer ärendet område av såväl
egentliga landsbygden som ock
stad eller samhälle som nyss nämnts,
vare kartkopian och avskrift av besluten
tillställda både lantmäterikontoret
och byggnadsnämnden.
71 § (andra stycket).
Jämkning av de gränser för området,
vilka angivas vid förordnandets
meddelande, åge länsstyrelsen sedermera
besluta, där sådant av ändrade
förhållanden påkallas. Skulle, sedan
vägförening bildats, länsstyrelsen finna,
att behov av vägförhållandenas
ordnande i enlighet med föreskrifter
-
(Föreslagen lydelse)
get och besvårsinlagorna tillställas
dessa sakägare med tillkännagivande
att de äga inom viss tid inkomma
med erinringar.
Ej må, med mindre i nu stadgad
ordning tillfälle beretts sakägare" att
yttra sig, ändring göras i utlåtandet,
såvitt angår hans rått.
85 §.
Då slutligen avgjorts att vägförening
skall bildas samt förråttningskartan
i erforderlig mån kompletterats,
skola kopior av kartan samt avskrifter
av förråttningsutlåtandet
och i 80 § omförmålda förteckningar
jämte beslut, som må hava meddelats
över utlåtandet, av länsstyrelsen
överlämnas till vägföreningen ävensom
till länets lantmäterikontor eller,
där området är beläget inom stad
eller samhälle, för vilket byggnadslagens
bestämmelser angående stad
äga tillämpning, till stadens eller
samhällets byggnadsnämnd. Rörer
ärendet område av såväl egentliga
landsbygden som ock stad eller samhälle,
som nu nämnts, skola kartkopia
och avskrift av handlingarna tillställas
både lantmäterikontoret och
byggnadsnämnden.
85 §.
Sedan beslut meddelats i fråga, som
avses i 79 §, må frågan, dår sådant
påkallas av ändrade förhållanden,
upptagas till förnyad prövning. Har,
sedan vägförening bildats, behovet av
vägförhållandenas ordnande i enlighet
med föreskrifterna i detta kapitel
upphört, må föreningen upplösas.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
21
(Gällande lydelse)
na i detta kapitel ej vidare föreligger,
äge länsstyrelsen besluta, att föreningen
skall upplösas.
76 § (sjätte stycket).
Beslut, som med stöd av stadgandena
i denna paragraf meddelats, äge
länsstyrelsen i enahanda ordning
upphäva eller ändra, såframt de förhållanden,
som legat till grund för
beslutet, undergått ändring.
85 §.
Finner länsstyrelsen ändrade förhållanden
därtill föranleda, skall
länsstyrelsen, efter vederbörlig utredning
och sedan tillfälle beretts vågföreningen
och annan, som saken rörer,
att yttra sig i ärendet, förordna,
att väg, som förut icke hänförts till
föreningens vägar, skall såsom sådan
väg av föreningen byggas eller till
väghållning övertagas eller att väg,
som är föreningens, icke vidare skall
såsom sådan anses, så ock vidtaga
ändring av vad eljest tidigare jämlikt
85 § tredje stycket bcslutits.
87 § (tredje stycket).
Kan överenskommelse i ersättningsfrågan
icke träffas, skall föreningen
genom stämning hänskjuta
tvisten till domstols prövning.
90 § (andra punkten).
Rörande ersättningen för upplåtelsen
och annat intrång, som därav föranledes,
gälle i tillämpliga delar vad
i 53—55 §§ finnes för motsvarande
fall föreskrivet.
(Föreslagen lydelse)
Beträffande förfarandet i ärende,
som nu sagts, skall i tillämpliga delar
gälla vad i 78—85 §§ sägs. Där med
hänsyn till utredningens omfattning
ny förrättning finnes ej erforderlig,
äger dock länsstyrelsen företaga
ärendet till avgörande utan att förrättning
föregått. 1 ty fall skall länsstyrelsen
föranstalta om utredning i
ärendet samt bereda vägföreningen
och envar annan, vars rätt är i fråga,
tillfälle att yttra sig i ärendet. För
utredningen äger länsstyrelsen anlita
sakkunnigt biträde, och skall i fråga
om ersättning till denne vad i 78 §
femte och sjätte styckena sägs äga
motsvarande tillämpning.
Där vid handläggning av ärende,
som avses i denna paragraf, kallelse
eller annat meddelande skall delgivas
ägare eller innehavare av fastighet,
vilken ingår i vägförening, må
delgivningen ske med föreningens
styrelse, som har att ofördröjligen
underrätta den eller de medlemmar
av föreningen, vilka beröras av meddelandet.
Om behandlingen av ersättningsfrågor
m. m.
86 §.
Kan överenskommelse ej träffas
om sådan ersättning för upplåtelse
eller annat intrång, som avses i 75 §
första eller tredje stycket, skall vågföreningen
genom stämning hänskjuta
tvisten till domstols prövning.
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
87 § (fjärde stycket).
Målet anhängiggöres vid ägodelningsrätten i den ort, där vägen eller
största delen av densamma är belägen. Rörande förfarandet i målet samt talan
mot däri meddelade beslut gälle i tillämpliga delar vad om jorddelningsmål,
som genom stämning anhängiggjorts, finnes stadgat.
87 § (femte stycket).
Den, som fordrar ersättning, stånde
jämväl öppet att få frågan prövad
enligt vad ovan sagts, såframt ej föreningen
åtnjuter anstånd, som i 88 §
omförmäles, med vägens byggande eller
övertagande till väghållning enligt
beslut, som meddelats innan ersättningskravet
genom stämning väckes.
87 § (sjätte stycket).
Vägföreningen vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader
å målet, där ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda
förordna.
87 § (sjunde stycket).
På begäran av vägföreningen bestämme
ägodelningsrätten, så snart
ske kan efter det målet där anhängiggjorts,
ett belopp, som föreningen må
nedsätta till säkerhet för fullgörande
av sin skyldighet att gälda ersättning
enligt första stycket.
87 § (åttonde stycket).
Sedan föreningen hos länsstyrelsen
nedsatt det sålunda bestämda beloppet,
äge föreningen utan hinder av
att ersättningsfrågan icke blivit slutligen
avgjord taga vägmärken eller
vägen i anspråk för avsett ändamål.
På begäran av vägföreningen bestämme
ägodelningsrätten, så snart
ske kan efter det målet där anhängiggjorts,
ett belopp, som föreningen må
nedsätta till säkerhet för fullgörande
av sin ersättningsskyldighet.
Sedan föreningen hos länsstyrelsen
nedsatt det sålunda bestämda beloppet,
äge föreningen utan hinder av
att ersättningsfrågan icke blivit slutligen
avgjord taga vägmärken, vägen
eller rättigheten i anspråk för avsett
ändamål.
Den, som fordrar ersättning, stände
jämväl öppet att få tvisten prövad
enligt vad nu sagts, dock ej då fråga
är om ersättning enligt 75 § första
stycket för markupplåtelse eller annat
intrång av väg samt föreningen
åtnjuter anstånd, som i 87 § omförmäles,
med vägens byggande eller
övertagande till väghållning enligt beslut,
som meddelats innan ersättningskravet
genom stämning väckes.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
23
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
89 § (andra stycket).
Kan med föreningen ej träffas
överenskommelse om fastighetens
rått att begagna vägen eller rörande
beloppet av den årliga avgiften, må
tvisten efter stämning hänskjutas till
ågodelningsrättens avgörande; och
gälle i ty fall vad i 87 § fjärde stycket
år stadgat. I enahanda ordning må
frågan upptagas till förnyad prövning,
där ändrade förhållanden inträtt,
som på frågan i synnerlig mån
inverka.
Uppstår tvist om sådan rätt att begagna
väg, som avses i 77 §, eller
om beloppet av avgiften för begagnandet,
må tvisten efter stämning
hänskjutas till domstols prövning;
och gälle därom vad i andra stycket
sägs. I enahanda ordning må frågan
upptagas till förnyad prövning, där
ändrade förhållanden inträtt, som
i synnerlig mån inverka på frågan.
Om verkställighet.
88 §.
87 §.
Underlåter vägförening att vederbörligen bygga eller underhålla någon av
föreningens vägar eller fullgöra vinterväghållning därå, må länsstyrelsen,
där densamma finner det med hänsyn till ortsförhållandena påkallat, så ock
på begäran av ägare eller innehavare av fastighet, som icke ingår i föreningen
men förvärvat rätt att begagna vägen, förelägga föreningen viss tid, inom
vilken erforderliga åtgärder skola hava företagits vid äventyr, att åtgärderna
varda verkställda genom länsstyrelsens försorg på föreningens bekostnad.
Där i fall, som i första stycket av- Där i fall, som i första stycket avses,
på föreningen ankommande åt- ses, på föreningen ankommande åt
-
gärd, varav rätten att tillträda vägmärken
eller vägen är beroende, icke
vidtagits av föreningen, må länsstyrelsen
förelägga densamma viss tid
härför samt, om den tid försittes, förordna
den av länsstyrelsen utsedde ledamoten
i föreningens styrelse eller
annan syssloman att för föreningen
vidtaga nämnda åtgärd och att i styrelsens
ställe hos föreningsmedlemmarna
uttaga härför erforderliga bidrag.
Syssloman njute av föreningen
arvode, som bestämmes av länsstyrelsen.
På framställning av vägföreningen ägc länsstyrelsen medgiva föreningen
anstånd tills vidare eller under viss tid med vägs byggande eller övertagande
till väghållning. Beviljat anstånd må länsstyrelsen återkalla närhelst skäl
därtill äro.
gärd, varav rätten att tillträda vägmärken
eller vägen är beroende, icke
vidtagits av föreningen, må länsstyrelsen
förelägga densamma viss tid
härför samt, om den tid försittes, förordna
syssloman att för föreningen
vidtaga nämnda åtgärd och hos föreningsmedlemmarna
uttaga härför
erforderliga bidrag. Syssloman njute
av föreningen arvode, som bestämmes
av länsstyrelsen.
24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Om vägförenings organisation och
förvaltning.
74 §. 88 §.
För vägförening skola antagas stadgar och skall finnas styrelse. Föreningens
beslutanderätt utövas av medlemmarna å sammanträde.
Stadgarna skola angiva föreningens benämning, som skall innehålla ordet
vägförening, föreningens ändamål under hänvisning till de beträffande föreningen
meddelade beslut, den ort, där styrelsen skall hava sitt säte, huru
styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet, huru revision
av styrelsens förvaltning skall ske, tiden för räkenskapsavslutning, huru
ofta ordinarie föreningssammanträde skall hållas, sätt och tid för kallelse
till sammanträde och sättet för andra meddelandens överbringande till delägarna
ävensom vad i övrigt kan finnas nödigt.
Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot denna eller annan
lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares rätt, för
vilken skyldighet att ingå i föreningen framdeles kan inträda.
Stadgarna och beslut om ändring däri skola för att bliva gällande granskas
och fastställas av länsstyrelsen.
Föreningens styrelse skall bestå av
tre eller fem ledamöter, vilka skola
vara här i riket bosatta. Styrelsen
skall hava sitt säte inom den kommun,
där området i sin helhet eller
till största delen är beläget. En av
styrelsens ledamöter utses av länsstyrelsen
och må av föreningen åtnjuta
arvode med belopp, som, där
överenskommelse ej kan träffas, bestämmes
av länsstyrelsen; de övriga
väljas av föreningen.
Föreningens styrelse skall bestå av
tre eller fem ledamöter, vilka skola
vara här i riket bosatta. Styrelsen
skall hava sitt säte inom den kommun,
där föreningens område i sin
helhet eller till största delen är beläget.
En av styrelsens ledamöter utses
av länsstyrelsen och må av föreningen
åtnjuta arvode med belopp,
som, där överenskommelse ej kan
träffas, bestämmes av länsstyrelsen;
de övriga väljas av föreningen.
Dår vid förrättning enligt 78 § vägförening
finnes böra komma till
stånd, skall förråttningsmannen söka
förmå sakägarna att ena sig om
antagande av stadgar och utseende
av ledamöter i styrelsen samt därvid
för sakägarna framlägga förslag
till stadgar. Hava, då beslut om bildande
av vägförening vinner laga
kraft, medlemmarna av föreningen ej
enat sig om antagande av stadgar
och utseende av ledamöter i styrel
-
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Å föreningssammanträde må rösträtt
för fastighet, som ingår i föreningen,
utövas av den, som enligt
5 § har att svara för fullgörande av
fastighetens bidragsskyldighet, efter
det andelstal, som efter ty nedan i
76 § sägs skall vara bestämmande för
fastighetens delaktighet i väghåll
-
sen, meddele länsstyrelsen nödiga föreskrifter
att gälla såsom stadgar intill
dess bristen avhjälpts samt förordne
den av länsstyrelsen utsedde
ledamoten av styrelsen att mot arvode,
som länsstyrelsen bestämmer,
såsom syssloman förvalta föreningens
angelägenheter och företräda föreningen
på sätt om styrelse finnes nedan
stadgat. Sysslomannen åligge att
ofördröjligen utlysa sammanträde
med föreningens medlemmar för antagande
av stadgar och val av ledamöter
i styrelsen.
Å föreningssammanträde må rösträtt
för fastighet, som ingår i föreningen,
utövas av den, som enligt
5 § har att svara för fullgörande av
fastighetens bidragsskyldighet, efter
det andelstal, som efter ty i 76 § sägs
skall vara bestämmande för fastighetens
delaktighet i väghållningsskyldigheten.
ningsskyldigheten.
Beträffande styrelse och föreningssammanträde skola i övrigt stadgandena
i 52, 54, 55, 56 och 57 §§ äga motsvarande tillämpning, därvid skall iakttagas
att styrelseledamot, utsedd av länsstyrelsen, endast av densamma må skil
-
jas från sitt uppdrag.
Menar medlem av vägförening, att
beslut, som fattats å sammanträde,
icke i behörig ordning tillkommit eller
eljest strider mot lag eller författning
eller mot stadgarna eller kränker
hans rätt såsom medlem av föreningen,
äge han hos länsstyrelsen
föra talan mot beslutet genom besvär,
som jämte det överklagade beslutet
skola ingivas inom trettio dagar från
beslutets dag, klaganden dock obetaget
att på eget äventyr med posten insända
besvärshandlingarna så tidigt
att de före sagda tids utgång komma
länsstyrelsen till handa. Försummas
det, vare rätt till talan mot beslutet
Menar medlem av vägförening, att
beslut, som fattats å sammanträde,
icke i behörig ordning tillkommit eller
eljest strider mot lag eller författning
eller mot stadgarna eller kränker
hans rätt såsom medlem av föreningen,
äge han hos länsstyrelsen
föra talan mot beslutet genom besvär,
som jämte det överklagade beslutet
skola vara dit inkomna inom trettio
dagar från beslutets dag. Försummas
det, vare rätt till talan mot beslutet
förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet,
gånge det i verkställighet, där
ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.
Talan, som nu nämnts, må i fall,
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet,
gånge det i verkställighet, där
ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.
Talan, som nu nämnts, må i fall
då rösträtt å sammanträde för fastighet
utövas av dess innehavare, föras
ej mindre av denne än även av fastighetens
ägare.
då rösträtt å sammanträde för fastighet
utövas av dess innehavare, föras
ej mindre av denne än även av fastighetens
ägare. Samma befogenhet
tillkomme nyttjanderättshavare, som
enligt avtal har att fullgöra ägares
förpliktelser mot föreningen.
77 §. 89 §.
Vägförenings medelsbehov skall, där det icke fylles genom andra inkomster,
täckas genom uttaxering å föreningens medlemmar av bidrag i pen
-
ningar.
Beträffande uttaxering skall vad i
63 § första stycket finnes stadgat äga
motsvarande tillämpning. Förmenar
medlem av vägföreningen, att verkställd
uttaxering eller fördelning å
medlemmarna av uttaxerat belopp ej
är med lag överensstämmande, äge
han hos länsstyrelsen söka rättelse i
den gjorda debiteringen genom besvär,
som jämte styrkt avskrift av debiteringslängden
skola ingivas inom
trettio dagar efter det sammanträde,
å vilket längden varit framlagd för
granskning, klaganden dock obetaget
att på eget äventyr med posten insända
besvärshandlingarna så tidigt
att de före sagda tids utgång komma
länsstyrelsen till handa. Ändå att besvär
sålunda anförts, skall å tid, som
av föreningens styrelse bestämts, uttaxerat
bidrag inbetalas, vid äventyr
att, där ej länsstyrelsen annorlunda
förordnar, beloppet må utsökas i enahanda
ordning som om betalningsskyldighet
vore genom lagakraftägande
dom ålagd.
Beträffande uttaxering skall vad i
63 § första stycket finnes stadgat äga
motsvarande tillämpning. Förmenar
medlem av vägföreningen eller nyttjanderättshavare,
som omförmäles i
88 § sista stycket, att verkställd uttaxering
eller fördelning å medlemmarna
av uttaxerat belopp ej är med
lag överensstämmande, äge han hos
länsstyrelsen söka rättelse i den
gjorda debiteringen genom besvär,
som jämte styrkt avskrift av debiteringslängden
skola vara dit inkomna
inom trettio dagar efter det sammanträde,
å vilket längden varit framlagd
för granskning. Ändå att besvär sålunda
anförts, skall å tid, som av föreningens
styrelse bestämts, uttaxerat
bidrag inbetalas, vid äventyr att, där
ej länsstyrelsen annorlunda förordnar,
beloppet må utsökas i enahanda
ordning som om betalningsskyldighet
vore genom lagakraftägande dom
ålagd.
78 §. 90 §.
För vägförenings förbindelser svare de i föreningen ingående fastigheterna
efter de andelstal, som äro gällande i fråga om väghållningsskyldigheten.
27
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Uppkommer brist hos någon av de ansvariga fastigheterna, vare bristen fördelad
mellan de övriga av dem efter nyssnämnda beräkningsgrund.
Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras gällande
endast av vägföreningen, och har förty fordringsägaren att för betalning
söka denna.
Är gälden klar och förfallen, skall
styrelsen vid äventyr, som i 62 § sägs,
utan dröjsmål uttaxera och indriva
bidrag, som erfordras för betalningsskyldighetens
fullgörande. För täckning
av gäld, som under visst år uppkommit
annorledes än genom sådan
upplåning av medel, varom i 92 § förmäles,
har styrelsen att, om gälden
ej genast infrias, av inkomsterna under
året avsätta det belopp, som kan
beräknas åtgå till gäldens betalning.
Sålunda avsatta medel må ej användas
eller tagas i mät för annat ändamål.
Har länsstyrelsen förordnat, att
föreningen skall upplösas, vare lag
som i 64 § sägs.
Är gälden klar och förfallen, skall
styrelsen vid äventyr, som i 62 § sägs,
utan dröjsmål uttaxera och indriva
bidrag, som erfordras för betalningsskyldighetens
fullgörande. För täckning
av gäld, som under visst år uppkommit
annorledes än genom sådan
upplåning av medel, varom i 81 § förmäles,
har styrelsen att, om gälden ej
genast infrias, av inkomsterna under
året avsätta det belopp, som kan beräknas
åtgå till gäldens betalning. Sålunda
avsatta medel må ej användas
eller tagas i mät för annat ändamål.
Skall föreningen upplösas, vare lag
som i 64 § andra, tredje och fjärde
styckena sägs.
79 §. 91 §.
För varje år skall vägförening upprätta utgifts- och inkomststat. Förslag
därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och fastställelse
å föreningssammanträde.
Där, med stöd av vad i 76 § fjärde stycket sägs, bestämts att särskilda
andelstal skola gälla i fråga om vissa utgifter, äge vad i 61 § andra stycket
är föreskrivet motsvarande tillämpning.
80 §. 92 §.
Vägföreningens medlemmar skola årligen, var efter sitt andelstal, tillskjuta
nödigt förlag samt, om förlaget ej förslår till täckande av årets utgifter, fylla
bristen.
81 §.
Där vägförenings utgifter för vägbyggnad,
för gäldande av ersättning
enligt 87 § eller för annat ändamål,
som ej är att hänföra endast till väg
-
Där vägförenings utgifter för vägbyggnad,
för gäldande av ersättning
enligt 75 § eller för annat ändamål,
som ej är att hänföra endast till väg
-
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse)
underhållet, vinterväghållningen eller
förvaltningen under året, beräknas
bliva så betydande att de skäligen
böra fördelas å flera år, må föreningen
efter länsstyrelsens medgivande
för täckning av viss del av dessa utgifter
upptaga lån att återgäldas genom
årliga amorteringar under flera,
högst tio, år enligt viss av länsstyrelsen
godkänd plan.
91 § (första—tredje styckena.)
Då länsstyrelsen meddelat beslut,
som i 71 § andra stycket, 72 § eller 76
§ första och andra styckena avses, eller
varigenom fastighet åsatts sådant
särskilt andelstal, som i 76 § sägs, eller
meddelat beslut enligt 85 § tredje
stycket, 85 § eller 88 §, skall beslutet
delgivas vågföreningen, vars styrelse
har att om beslutet skyndsamt underrätta
föreningens medlemmar i den
ordning, som härför är i stadgarna
bestämd. Länsstyrelsen besörje ock
att beslutet i vederbörliga delar delgives
envar ägare och brukare av sådan
i föreningen icke ingående fastighet,
vilken beslutet angår.
Kungörelse om förordnande om
vägförenings bildande och av beslut,
som i 71 § andra stycket avses, skall
genom länsstyrelsens försorg införas
i länskungörelserna och ortstidning.
Uppgift å vilka vägar, som hänförts
till föreningens vägar, skall, när beslut
i frågan meddelats ävensom när
sådant beslut ändrats, genom länsstyrelsens
försorg, på sätt länsstyrelsen
finner lämpligt, allmänt kungöras i
orten.
(Föreslagen lydelse)
underhållet, vinterväghållningen eller
förvaltningen under året, beräknas
bliva så betydande att de skäligen böra
fördelas å flera år, må föreningen
efter länsstyrelsens medgivande för
täckning av viss del av dessa utgifter
upptaga lån att återgäldas genom årliga
amorteringar under flera, högst
tio, år enligt viss av länsstyrelsen godkänd
plan.
Om talan mot länsstyrelses beslut.
93 §.
Då länsstyrelse meddelat beslut i
ärende, som avses i detta kapitel,
skall, utom i fall som avses i tredje
stycket, underrättelse om beslutets
innehåll i vederbörliga delar genom
länsstyrelsens försorg antingen tillställas
envar, som beslutet rörer, eller
ock kungöras på sått i 80 § fjärde
stycket sägs.
29
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
93 §.
Rörande klagan över länsstyrelses beslut i ärende, som i detta kapitel avses,
gälle vad om ekonomimål i allmänhet finnes föreskrivet, dock att de
till Konungen ställda besvären skola jämte styrkt avskrift därav inlämnas
till länsstyrelsen, som har att, efter infordrande av vederbörandes förklaring,
där sådant anses böra äga rum, insända huvudskriften av besvärshandlingarna
jämte eget utlåtande till Konungen.
över beslut, varigenom länsstyrelse
förordnat förråttningsman eller
sakkunnigt biträde eller föreskrivit
underställning av utlåtande, må ej
klagas. Ej heller må talan föras mot
beslut, varigenom förrättning återförvisats
till förråttningsmannen. Att
talan ej må föras mot länsstyrelses
beslut i jävsfråga, följer av vad i 30
och 78 §§ år stadgat.
5 KAP.
Bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten.
100 §.
Där det finnes påkallat för tillgodoseende
av trafiksäkerheten äger
länsstyrelse med avseende å viss enskild
våg inom länet eller del av sådan
väg förordna, att inom ett avstånd
av högst tolv meter från vägbanans
mitt ej må utan länsstyrelsens
tillstånd uppföras byggnad, uppsättas
stängsel, som skymmer utsikten
över vägbanan, eller vidtagas annan
dylik för trafiksäkerheten menlig
anordning. Vid korsning i samma
plan mellan enskilda vägar eller
mellan enskild väg och järnväg eller
spårväg må förordnandet utvidgas
att avse ett område, som begränsas
av räta linjer mellan punkter belägna
i vägarnas mittlinjer högst femtio
meter från korsningen.
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Innan länsstyrelsen meddelar förordnande,
som avses i första stycket,
skall länsstyrelsen verkställa erforderlig
utredning samt därvid bereda
de väghållningsskyldiga eller för
dem utsedd styrelse, markägare och
andra, som hava ett väsentligt intresse
av frågan, tillfälle att muntligen
eller skriftligen yttra sig i ärendet.
Om meddelat förordnande skall,
utöver den underrättelse angående
förordnandet som sker enligt allmänna
bestämmelser, meddelande intagas
i lånskungörelserna och ortstidning.
101 §.
Finnes å markområde, beträffande
vilket meddelats förordnande varom
i 100 § stadgas, stängsel, upplag eller
annan därmed jämförlig anordning,
som prövas medföra fara för trafiken,
må länsstyrelsen förelägga den
som har att svara för anordningen
att bortskaffa densamma eller vidtaga
sådan åtgärd med avseende därå,
att faran undanröjes. Vad i 100 §
andra stycket sägs skall därvid äga
motsvarande tillämpning.
Vid meddelande av föreläggande
enligt första stycket må vite utsättas.
102 §.
Har ansökan om tillstånd enligt
100 § första stycket att å fastighet
uppföra byggnad eller eljest vidtaga
i samma stycke omförmäld anordning
icke bifallits och kan till följd härav
fastigheten eller del därav nyttjas
allenast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till markens tidigare
värde, är ägaren berättigad till ersättning
av kronan för den skada han här
-
31
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
igenom lider. Detsamma gäller om
innehavare av sådan nyttjanderätt eller
annan särskild rätt till fastigheten,
som upplåtits innan förordnandet
meddelades.
Ersättning varom sägs i första stycket
skall bestämmas att utgå på en
gång; dock må ersättningen, om särskilda
skäl åro därtill, på begäran antingen
av kronan eller av fastighetsägaren
eller annan sakägare fastställas
att utgå med visst årligt belopp
med rätt för kronan eller den ersåttningsberåttigade
att erhålla omprövning
vid ändrade förhållanden.
Vad i fråga om ersättning avtalats
eller uppenbarligen förutsatts skola
gälla mellan kronan och sakägare
skall gälla jämväl mot den som efter
det rätten till ersättning uppkom förvärvat
sakägarens rätt i avseende å
fastigheten.
103 §.
Är fastighetsägare jämlikt 102 §
tillkommande ersättning bestämd att
utgå på en gång och har fastigheten
genom inskränkningen i förfoganderätten
undergått sådan minskning i
värde att den kan antagas ej utgöra
full säkerhet för fordran, för vilken
fastigheten svarade då rätten till ersättning
uppkom, skall ersättningen
nedsättas hos länsstyrelsen; och skall
om fördelning och utbetalande av
nedsatt belopp samt verkan därav i
tillämpliga delar gälla vad som är
stadgat för det fall att enligt lagen
om expropriation nyttjanderätt eller
servitutsrätt upplåtes.
Har förlust å fordran som i första
stycket avses uppstått till följd av
att nedsättning ej skett, skall jord
-
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
ringens innehavare njuta ersättning
av kronan för förlusten mot avskrivning
å fordringshandlingen. Detsamma
gäller, där förlust tillskyndats
fordringens innehavare därigenom att
ersättning blivit för lågt beräknad
och densamma till följd av överenskommelse
mellan kronan och den ersättningsberåttigade
eller av annan
anledning ej blivit prövad av domstol.
104 §.
Den som på grund av föreläggande
enligt 101 § bortskaffat eller ändrat
befintlig anordning vid våg år berättigad
till ersättning av kronan för sina
kostnader härför ävensom för den
skada i övrigt som genom åtgärden
må hava uppkommit för honom. Ersättningen
skall bestämmas att utgå
på en gång.
105 §.
Den som vill göra anspråk på ersättning
enligt 102, 103 eller 104 §
skall göra framställning därom hos
länsstyrelsen.
Kan överenskommelse icke träffas
om ersättningen, har den som gjort
framställningen att instämma sin
talan till ågodelningsrätten i den ort,
där den av förordnandet eller föreläggandet
berörda marken år belägen.
Jämväl kronan äger påkalla prövning
av ersättningsfrågan enligt vad nu
sagts. Rörande förfarandet i målet
samt talan mot däri meddelade beslut
skall i tillämpliga delar gälla vad om
jorddelningsmål, som genom stämning
anhångiggjorts, finnes stadgat.
Kronan skall vidkännas å ömse sidor
33
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
uppkomna kostnader å målet, såframt
ej rätten med hänsyn till omständigheterna
finner skäligt annorlunda
förordna.
106 §.
Länsstyrelsen äger vid vite förelägga
den som uppfört byggnad eller
vidtagit annan åtgärd i strid mot
förbud enligt 100 § att undanröja eller
ändra det utförda, överexekutor
äger ock meddela handräckning till
rättelse i vad olagligen skett. Ansökan
om handräckning må göras av
allmän åklagare, byggnadsnämnd
samt ägare eller innehavare av fastighet,
som äger begagna vägen. Beträffande
sådan handräckning gälla enahanda
bestämmelser som de vilka
äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen
avsedda fallet.
Efterkommes ej föreläggande, som
meddelats med stöd av 101 §, skall
på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen
föranstalta om att åtgärden
vidtages.
Kostnad för handräckning enligt
första stycket, varom ansökan gjorts
av allmän åklagare, må på utmätningsmannens
begäran förskjutas av
allmänna medel.
107 §.
över länsstyrelses beslut i fråga,
som avses i detta kapitel, må klagan
föras hos Konungen i vederbörande
statsdepartement i den för ekonomimål
i allmänhet stadgade ordning. Beslutet
skall lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan, där ej
Konungen annorlunda förordnar.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 15.
34
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
(Gällande lydelse:)
(Föreslagen lydelse:)
ö vergån gsbestämniel ser.
Denna lag--------januari 1940.
Genom denna--------enskilda vägar.
Ändå att--------därefter företages.
Är rättighet eller skyldighet med Är rättighet eller skyldighet med
avseende å väg genom förrättning, avseende å väg genom förrättning,
dom eller eljest bestämd enligt äldre dom eller eljest bestämd enligt äldre
lag, skall, där annat ej följer av 83 § lag, skall, där annat ej följer av 74 §
i nya lagen eller av vad nedan före- i nya lagen eller av vad nedan föreskrives,
beträffande det sålunda upp- skrives, beträffande det sålunda uppkomna
rättsförhållandet fortfarande komna rättsförhållandet fortfarande
tillämpas vad därom vid tiden för nya tillämpas vad därom vid tiden för nya
lagens ikraftträdande finnes stadgat, lagens ikraftträdande finnes stadgat.
Har fastighet,--------sistnämnda dag.
Vad i--------juni 1926.
Där skyldighet--------till efterrättelse.
Den äldre —---—---ingåtts dessförinnan.
Stadgandet i--------äga tillämpning.
Har rätt--------frågans återupptagande.
Där i — —------av väghållningsskyldigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1955, dock att, där länsstyrelse före
nämnda dag meddelat beslut om bildande
av vägförening, ärendet skall
handläggas och prövas enligt hittills
gällande bestämmelser.
2) Lag
om ändrad lydelse av 116 § byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).
Härigenom förordnas, att 116 § byggnadslagen den 30 juni 1947 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Har i byggnadsplan bestämts att
mark skall användas till väg eller annan
allmän plats utan att skyldighet
att upplåta marken föreligger enligt
Har i byggnadsplan bestämts att
mark skall användas till väg eller annan
allmän plats utan att skyldighet
att upplåta marken föreligger enligt
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
35
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
112 eller 113 §, och kan markens
ägare till följd av vad sålunda bestämts
nyttja marken allenast på sätt
som står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde, vare han
berättigad till ersättning för den skada
som han härigenom lider. Samma
lag vare om innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till marken som upplåtits
innan byggnadsplanen fastställdes.
Skyldighet att svara för ersättningen
åligger i fråga om mark, som är
avsedd till allmän väg, kronan samt
beträffande annan mark vägförening,
inom vars område marken är belägen.
Finnes ej vägförening när fråga
uppkommer om ersättning i fall som
sist näinnts, skall länsstyrelsen förordna
om sådan förenings bildande.
Ersättningen skall
Frågan huruvida -
112 eller 113 §, och kan markens
ägare till följd av vad sålunda bestämts
nyttja marken allenast på sätt
som står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde, vare han
berättigad till ersättning för den skada
som han härigenom lider. Samma
lag vare om innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till marken som upplåtits
innan byggnadsplanen fastställdes.
Skyldighet att svara för ersättningen
åligger i fråga om mark, som är
avsedd till allmän väg, kronan samt
beträffande annan mark vägförening,
inom vars område marken är belägen.
Finnes ej vägförening när fråga
uppkommer om ersättning i fall som
sist nämnts, skall länsstyrelsen föranstalta
om sådan förenings bildande.
---till marken.
--planens genomförande.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1954.
I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren nr 410 av
herr Lodenius in. fl. samt inom andra kammaren nr 526 av herr Andersson
i Brämhult m. fl. I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 76 måtte uttala,
att de enskilda vägar, som förmedlar en så omfattande trafik, att den orsakar
i propositionen föreslaget förbud mot uppförande av byggnad eller
stängsel utefter vägen, skall vara berättigade att i vanlig ordning intagas till
allmänt underhåll».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna
åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse
därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
36
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Enligt bestämmelser i 3 kap. lagen om enskilda vägar äger länsstyrelse
med avseende å ort, där tätare bebyggelse uppkommit eller kan förväntas,
efter verkställd utredning förordna om bildande av särskild sammanslutning,
kallad vägförening, för omhänderhavande av väghållningen, ävensom
meddela föreskrifter angående vägarnas sträckning, bredd, byggnadssätt
m. m. För att förenkla förfarandet vid vägförenings tillkomst föreslås nu,
att vägföreningsärenden i allmänhet skall handläggas vid förrättning under
ledning av särskilt förordnad förrättningsman, och framlägges förslag till
närmare föreskrifter om förfarandet.
Vidare föreslås ändringar i lagen om enskilda vägar, innebärande rätt för
vägförening att ombesörja vägbelysning, utvidgning av möjligheterna att
förbjuda hållande av grind eller led å enskild väg, utvidgning av rätten för
vissa nyttjanderättshavare att föra talan i vägärenden samt införande av
möjlighet i vissa fall att utse tillsyningsmän för att öva uppsikt å byggande
av väg.
Slutligen föreslås bestämmelser, som möjliggör för länsstyrelse att i särskilda
fall förhindra åtgärder, vilka kan hota trafiksäkerheten på enskild
väg, såsom uppförande av byggnad eller stängsel, som skymmer sikten längs
vägen, e. d. liksom ock att föranstalta om rättelse av redan vidtagen dylik
åtgärd. För skada, som uppstår till följd av sådant ingripande, skall enligt
förslaget ersättning utgå av statsmedel.
Inledning.
I en vid 1958 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 168,
begärdes utredning och förslag angående reglering av rätten att hålla grindar
över enskild väg, till vilken statsbidrag utginge.
Jordbruksutskottet tillstyrkte (uti. nr 54) enhälligt motionen. Utskottet
framhöll i sitt utlåtande, att det vid införandet av 1939 års bestämmelser
angående statsbidrag till enskild väghållning förutsatts att frågan om reglering
av rätten att hålla grindar över enskild väg senare skulle upptagas
till förnyade överväganden.
I skrivelse nr 350 hemställde riksdagen, att Kungl. Maj :t i enlighet med
vad i utskottsutlåtandet förordats ville överlämna motionen till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och skogsstyrelsen för att av ämbetsverken tagas
under övervägande vid fullgörandet av dem den It maj 1945 meddelat
uppdrag att verkställa översyn av vissa frågor rörande den enskilda väghållningen.
I en vid 1950 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 34, begärdes
översyn av bestämmelserna rörande vägförening i 1939 års lag om
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
37
enskilda vägar, översynen borde enligt motionärernas mening i främsta
rummet avse formerna för bildande av vägförening. Bestämmelserna om
vägförening borde emellertid jämkas även i vissa andra hänseenden. Länsstyrelse
borde sålunda få vidgade befogenheter i ärenden rörande vägförening.
Slutligen borde vägförening tilläggas befogenhet att omhänderhava
vägbelysning.
Tredje lagutskottet tillstyrkte (uti. nr 13) enhälligt motionen. Utskottet
uttalade därvid, att den tungroddhet, som vägföreningsinstitutet enligt utskottets
mening besutte, icke kunde helt undanröjas genom en omarbetning
av lagen om enskilda vägar, men att åtskilligt likväl torde stå att vinna
genom en översyn av formerna för bildande av vägförening. Även i fråga
om förslaget att ge vägförening befogenhet att ombesörja vägbelysning förordade
utskottet en utredning.
I skrivelse nr 198 hemställde riksdagen, under åberopande av vad som anförts
i utskottsutlåtandet, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa en översyn
av bestämmelserna rörande vägförening i 1939 års lag om enskilda vägar.
Genom särskilda beslut den 9 juni 1950 och den 11 januari 1952 uppdrog
Kungl. Maj:t åt 1948 års vinterväghållningsutredning (ordförande dåvarande
landshövdingen G. H. Andersson, övriga sakkunniga lagmannen A. Bexelius,
nuvarande generaldirektören K. G. Hjort samt ledamöterna av riksdagens
första kammare K. H. Andersson och O. L. Tjällgren) att verkställa
utredning i de av riksdagen begärda avseendena. Till fullgörande av dessa
två uppdrag bär vinterväghållningsutredningen med skrivelse den 10 oktober
1952 avgivit betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande
vägföreningar m. m. (SOU 1952: 26).
Över betänkandet med därvid fogade lagförslag har efter remiss yttranden
avgivits av Svea hovrätt, bostadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerh,etsråd,
statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens
och Norrbottens län, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Sveriges lantbruksförbund, Länsvägnämndernas förbund,
Svenska vägföreningen, Förbundet för enskild väghållning i Stockholms län,
Sveriges lantmätareförening och Sveriges förrättningsmannaförening för enskilda
vägar. Vid lantmäteristyrelsens yttrande har fogats utlåtanden av
samtliga överlantmätare. Vid flertalet av länsstyrelsernas yttranden har fogats
utlåtanden av vägförvaltningen inom länet, varjämte envar av länsstyrelserna
i Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Skaraborgs
län bifogat utlåtande av länsarkitekten i länot samt länsstyrelsen i Malmöhus
län därjämte vid sitt yttrande fogat utlåtanden av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och av byggnadsnämnden i Herrestads kommun.
Sedan på grundval av betänkandet förslag dels till lag angående ändring
i lagen om enskilda vägar, dels ock till lag om ändrad lydelse av 116 § bygg
-
38
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
nadslagen upprättats vid gemensam beredning inom justitie- och kommunikationsdepartementen,
inhämtades lagrådets yttrande över lagförslagen.
Lagrådets yttrande föranledde vissa ändringar i förstnämnda lagförslag.
Efter föredragning av statsrådet Hjalmar Nilson har de båda lagförslagen
därefter genom förevarande proposition förelagts riksdagen.
1. Huvud dragen av gällande lagbestämmelser om enskilda vägar.
De grundläggande nu gällande bestämmelserna om enskild väghållning
är sammanförda i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar
med ändringar genom lagar den 16 maj 1947 (nr 183), den 30 juni 1947 (nr
387) och den 15 maj 1952 (nr 234). Lagen upptog i sin ursprungliga lydelse
tre kapitel, nämligen 1 kap. (1—5 §§), innehållande vissa begreppsbestämningar
och andra stadganden av allmän innebörd, 2 kap. (6—70 §§), innefattande
bestämmelser om enskilda vägar i allmänhet, samt 3 kap. (71—93
§§), innehållande särskilda bestämmelser om vissa vägar inom områden
med tätare bebyggelse. Genom nyssnämnda lag den 15 maj 1952 har till lagen
fogats ett fjärde kapitel (94—99 §§), upptagande vissa speciella föreskrifter
rörande skogsvägar.
Lagen om enskilda vägar är tillämplig å såväl stad som landsbygd men
äger i princip ej tillämpning inom område, för vilket stadsplan fastställts.
Fastställelse av stadsplan medför dock icke i och för sig, att tidigare avgöranden
rörande väghållningen annulleras, utan härför fordras uttryckligt
beslut. Under lagen inbegripes icke blott farväg utan även gångväg (1 §).
Till väg hänföres själva vägbanan och de områden därinvid, som stadigvarande
erfordras för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett,
dike och upplagsplats. Till vägen räknas även trumma, skyddsvärn, vägmärke
och annan för vägens bestånd eller brukande utförd anordning. Såsom
väg anses bro och färja med färjläge (2 §). Väghållning omfattar byggande
av väg (inklusive omläggning och förbättring av befintlig väg), vägunderhåll
(vartill hänföres alla åtgärder för vägens vidmakthållande i ett
tillfredsställande skick) samt vinterväghållning (omfattande åtgärder för
att hålla vägbanan till erforderlig bredd fri från snö och is, utmärkande av
vägbanan, där så tarvas, så ock åtgärder för vägbanans förbättrande genom
påskottning av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling
uppstått menföre, som med hänsyn till trafikens art och omfattning
är till avsevärd olägenhet; 3 §). Väghållningsskyldigheten är knuten
till viss fastighet och skall fullgöras av fastighetens ägare eller i några fall
av dess innehavare. Med fastighet kan jämställas viss annan fast anläggning
(1 och 5 §§).
Bland bestämmelserna om enskilda vägar i allmänhet (2 kap.) märkes
främst reglerna om skyldighet för ägare av fastighet att mot ersättning
upplåta mark till begagnande såsom väg för annan fastighet, om vägen är
av synnerlig vikt för dennas ändamålsenliga brukande och ej länder till
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15. 39
märkligt men för den fastighet, över vilken vägen skall framgå (6 och 9 §§).
Under liknande villkor föreligger skyldighet att upplåta befintlig väg till
begagnande för annan fastighet (7 och 9 §§). Ägare av fastighet kan även
förpliktas tåla, att å fastigheten tages sand, grus, jord eller sten till väg,
att vid vägen växande träd eller buskar borthugges eller kvistas eller att
snöskärm uppsätles å fastigheten (13 §), varjämte förbud i vissa fall kan
meddelas mot bibehållande eller uppsättande av grind eller led å vägen
(14 §). Fastighetsägaren är även i dessa fall berättigad till ersättning av
väghållaren. Om väg, som någon vill bygga för sin fastighet, kommer att bli
av synnerlig vikt även för brukandet av annan fastighet, är den sistnämnda
fastighetens ägare pliktig att deltaga i byggandet. Även vägunderhåll och
vinterväghållning utgör ett gemensamt åliggande för ägarna av de fastigheter,
som har nytta av vägen den tid marken är bar resp. vintertiden (10 §).
Arbetet med vägbyggnad, vägunderhåll och vinterväghållning skall utföras
antingen gemensamt eller efter vägdelning (12 §). Väghållningsbördan skall,
då flera väghållningsskyldiga finnes, fördelas mellan dem med hänsyn till
den omfattning, vari de beräknas komma att begagna vägen, dock att ej å
någon fastighet må läggas större andel än som svarar mot dess nytta av
vägen (11 §).
Där två eller flera fastigheter förpliktats till väghållning, som skall utföras
enligt gemensamhetssystemet, utgör fastigheterna en sammanslutning,
benämnd vägsamfällighet. För vägsamfällighet skall antagas stadgar, som
granskas och fastställes av länsstyrelsen, och utses styrelse (50 §). Väghållningsskyldigheten
tar formen av en förpliktelse att bidraga till samfällighetens
utgifter, och bidragsplikten regleras genom andelstal, som åsatts
fastigheterna med tillämpning av grunderna för väghållningsbördans fördelning
(33 §). Samfällighetens styrelse är pliktig att hos de väghållningsskyldiga
uttaxera och indriva de bidrag, som erfordras (62 §). De bidrag i
penningar, som de väghållningspliktiga fastigheterna sålunda har att utgiva,
utgår med förmånsrätt före all i fastigheterna intecknad gäld (lag den 3
september 1939 om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda
vägar). Vägsamfällighet får icke utöva verksamhet, som är främmande
för dess ändamål att handhava den gemensamma väghållningen och
därmed förenade angelägenheter (50 §).
Eventuella tvistigheter angående väghållningsskyldigheten upptages och
prövas vid särskild förrättning. Förrättningsmannen, vilken förordnas av
länsstyrelsen, kan biträdas av gode män. Rätt att påkalla förrättning tillkommer
ägare och i 5 § avsedd innehavare av fastighet, vilken saken förmenas
angå. Även frågor om ersättning för upplåtelse av mark eller annat intrång
upptages i förekommande fall till prövning vid förrättningen (15—
20 §§). Förrättningen avslutas med att förrättningsmannen och gode männen,
där sådana anlitats, framlägger ett utlåtande rörande de frågor, förrättningen
avsett (35 §). Sakägare, som är missnöjd med utlåtandet, äger
föra talan genom besvär hos ägodelningsrätten (37 §). Föres ej talan mot
förrättningen, går utlåtandet i verkställighet såsom Iagakraftägande dom
(40 §).
40
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
De regler, som i 3 kap. enskilda väglagen givits för vissa vägar inom
områden med tätare bebyggelse, går i stort sett ut på att väghållningen
samt iordningställandet och underhållet av vissa allmänna platser inom
område, där sådan bebyggelse uppkommit eller kan förväntas inom nära
förestående tid uppkomma, kan uppdragas åt en samfällighet av särskilt
slag, i lagen kallad vägförening. Initiativet till bildande av en vägförening
tages av länsstyrelsen (71 §). Länsstyrelsen äger även principiellt beslutanderätt
i alla frågor rörande föreningens tillkomst. Förfarandet vid bildande
av vägförening kan sägas vara indelat i tre etapper. Innan förfarandet
nått den fullbordan, att föreningen kan påbörja sin verksamhet med att
ordna väghållningen, erfordras nämligen tre särskilda beslut av länsstyrelsen.
Den första etappen markeras av beslutet att vägföreningen skall komma
till stånd. Innan sådant beslut meddelas, skall länsstyrelsen ha låtit vidtaga
erforderlig förberedande utredning. Rör frågan stad eller annan ort,
där skyldighet föreligger att söka byggnadslov, skall länsstyrelsen höra
byggnadsnämnden. Vidare skall länsstyrelsen hålla sammanträde med ägare
och innehavare av fastigheter inom det område, beslutet skall avse. Beslutas
inrättande av vägförening, angives i beslutet, vilket område föreningen
skall omfatta. I föreningen ingår de fastigheter, vilka i sin helhet eller till
någon del är belägna inom området (71 §), i allmänhet dock icke fastighet,
som utgör kanal, järnväg, spårväg, väg eller gata (72 § andra stycket).
Sedan det sålunda blivit klarlagt, vilka som skall vara medlemmar i föreningen,
ankommer det på dessa att antaga stadgar och välja styrelse. För
detta ändamål skall länsstyrelsen utfärda kallelser till sammanträde med delägarna.
Det föreskrives däremot ej uttryckligen, att sammanträdet skall äga
rum inför länsstyrelsen eller tjänsteman hos denna (75 §). Stadgarna skall
fastställas genom beslut av länsstyrelsen (andra etappen).
Då stadgar för vägförening fastställts och styrelse blivit utsedd, vidtager
förfarandets tredje etapp, varunder länsstyrelsen skall till avgörande företaga
frågan, vilka vägar som skall förklaras vara föreningens. Förslag i
frågan upprättas av länsstyrelsen eller av särskilt förordnad sakkunnig person,
i båda fallen under medverkan av föreningen. Innan saken avgöres,
skall sammanträde med delägarna äga rum inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen
förordnar. Är fråga om väg i stad eller annan ort, varest skyldighet
föreligger att söka byggnadslov, och kan frågan äga betydelse för bebyggelsen
eller fastighetsbildningen, skall länsstyrelsen inhämta yttrande
från byggnadsnämnden samt i viktigare fall från stadsfullmäktige, kommunalnämnd
i köping eller municipalnämnd (86 §). Beslutet skall angiva läge,
sträckning och bredd av föreningens vägar ävensom meddela de föreskrifter
i övrigt rörande vägarnas beskaffenhet den tid marken är bar och vintertiden,
vilka med hänsyn till samfärdselns behov och trafiksäkerheten må
anses påkallade. Vidare skall bestämmas, i vad män och på vilka villkor
grindar får finnas å vägarna. Vägarna skall utmärkas å karta (84 §).
Samtliga de beslut, länsstyrelsen enligt det nu sagda har att meddela i
samband med bildande av vägförening, kan var för sig överklagas (93 §).
41
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
I motsats till vad fallet är beträffande förrättning enligt 2 kap. innehåller
bestämmelserna om vägförenings bildande icke några närmare föreskrifter
om sammanträdesordningen, om protokollföring o. d. Blott beträffande kallelser
till sammanträde och kungörande av fattade beslut ges något utförligare
bestämmelser.
Sedan slutligen avgjorts, att väg skall byggas eller tagas i anspråk såsom
vägförenings väg, äger föreningen mot ersättning för markupplåtelse och
annat intrång lösa till sig rätt att för ändamålet begagna vägmärken eller
den befintliga vägen. Eventuell tvist om ersättning instämmes till ägodelningsrätt.
Marken eller vägen får emellertid tagas i anspråk, så snart föreningen
till säkerhet för ersättningen hos länsstyrelsen nedsatt ett belopp,
som ägodelningsrätten bestämmer (87 §).
Rätt att ta sand, grus, jord eller sten å annans fastighet kan tillerkännas
vägförening under samma villkor som annan vägsamfällighet (jfr 13 §).
Erfordras upplåtelse av sådan rätt, måste emellertid, om ej frivillig uppgörelse
träffas, förrättning äga rum i den ordning 2 kap. stadgar (90 §).
Beslut om ändring i vägförenings område meddelas i samma ordning som
beslut om bildande av sådan förening (71 § andra stycket och 91 § andra
stycket). Ändring i fråga om föreningens väghållningsskyldighet kan beslutas
av länsstyrelsen efter vederbörlig utredning och sedan tillfälle beretts
vägföreningen och annan, som saken rörer, att yttra sig i ärendet. I övrigt
är någon viss procedur ej föreskriven (85 §).
För verkställande av de undersökningar, som kan vara erforderliga vid
vägförenings bildande eller för fullgörande av annan uppgift, som ankommer
på länsstyrelsen, äger länsstyrelsen anlita sakkunnigt biträde. Ersättning
till biträde som anlitats för att uppgöra förslag, vilka vägar som skall vara
föreningens, skall betalas av föreningen. Även eljest åligger det föreningen
att vidkännas kostnaden för särskild sakkunnig, för såvitt icke vid den
slutliga handläggningen av ärendet prövas skäligt att den betalas av enskild
sökande (92 §).
Bestämmelserna om stadgar och styrelse för vägförening överensstämmer
i de flesta hänseenden med vad som gäller för vägsamfälligheter enligt 2
kap. Den väsentligaste skillnaden består däri att en ledamot av föreningens
styrelse skall utses av länsstyrelsen. Föreningens styrelse skall bestå av antingen
tre eller fem ledamöter (medan det beträffande vägsamfälligheter
enligt 2 kap. överlämnats åt delägarna att bestämma antalet; 74 § femte
stycket).
Liksom inom andra vägsamfälligheter bestämmes delägarnas rättigheter
och skyldigheter inom föreningen av andelstal. Såsom huvudregel gäller att
andelstalen motsvarar fastigheternas senast fastställda taxeringsvärden. För
fastigheter, vilka saknar taxeringsvärden, bestämmes särskilda andelstal
(76 § första stycket). Om speciella omständigheter föranleder att taxeringsvärdet
måste anses utgöra eu mindre rättvis grund för bestämmande av viss
fastighets delaktighet, kan länsstyrelsen fastställa ett särskilt högre eller
lägre andelstal för denna fastighet (76 § tredje stycket). Skulle ett system
42
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
med andelstal, bestämda efter taxeringsvärdena, i visst fall medföra en
mindre lämplig fördelning av väghållningsbördan, äger länsstyrelsen förordna
att annan grund skall tillämpas för fördelningen (76 § andra stycket).
Har bebyggelsen inom vägföreningens område tillkommit på det sättet, att
ett flertal bostadstomter försålts av en och samme markexploatör, ger lagen
möjlighet för länsstyrelsen att bestämma andelstal för exploatörens egna
fastigheter högre än efter den eljest gällande grunden såvitt angår skyldigheten
att deltaga i byggandet (ej i underhållet) av viss eller vissa vägar (76 §
fjärde stycket).
Vägförening äger enligt den särskilda lagen om förmånsrätt för vissa
fordringar enligt lagen om enskilda vägar uttaga sina bidragsfordringar i
medlemsfastigheterna med rätt före intecknad gäld.
Vägföreningens uppgift är att ombesörja och bekosta väghållningen i
fråga om föreningens vägar samt att handhava de i föreningen ingående
fastigheternas gemensamma angelägenheter i övrigt rörande dessa vägar.
Den får icke utöva verksamhet, som är främmande för dess sålunda angivna
ändamål (73 §).
Det ankommer på länsstyrelsen att övervaka att vägförening fullgör sina
uppgifter med avseende å väghållningen. Vid försummelse från föreningens
sida att vederbörligen bygga eller underhålla någon av de vägar, som förklarats
vara föreningens, eller att fullgöra vinterväghållning därå kan länsstyrelsen
ingripa med föreläggande, vare sig sådant påkallas av någon rättsägare
eller icke. Där det finnes påkallat, äger länsstyrelsen medgiva föreningen
anstånd tills vidare eller på viss tid med byggande av väg eller
övertagande av befintlig väg till väghållning. Sådant tillstånd kan när som
helst återkallas (88 §).
Rätt att begagna föreningens vägar tillkommer icke blott de fastigheter,
vilka ingår i föreningen, utan även övriga fastigheter, för vilka vägen är till
nytta. Sådan fastighet kan -— liksom fallet är beträffande vägsamfälligheter
i allmänhet —- förpliktas att utgiva slitageersättning. Tvist därom prövas av
ägodelningsrätt (89 §).
De i 4 kap. lagen om enskilda vägar meddelade särskilda bestämmelserna
rörande skogsvägar innefattar med avseende å dessa vägar vissa modifikationer
av principerna i 2 kap. Med avseende å sådana vägar kan den allmänna
normen för deltagande i väghållningsbördan jämkas, om det finnes
skäligt för främjande av god skogshushållning (95 §). Vidare kan det eljest
tillämpade systemet med andelstal för fördelning av väghållningsbördan i
viss omfattning ersättas av ett system med vägavgifter för transport av skogsprodukter
(96—99 §§).
Inom byggnadslagstiftningen finnes vissa stadganden, som direkt berör
väghållningen inom vägföreningsområdena. Enligt 107 § byggnadslagen skall
byggnadsplan utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda
områden som ingår i planen, såsom byggnadsmark samt vägar och
andra allmänna platser. Däremot upptager byggnadslagstiftningen icke någon
bestämmelse angående skyldighet för markägare eller andra att bringa pla
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15. 43
nen i verkställighet. I stället har i 126 § byggnadsstadgan införts en bestämmelse
om att, när byggnadsplan fastställts för visst område och de av planen
omfattade fastigheterna icke redan ingår i vägförening, länsstyrelsen skall
taga under övervägande fråga om bildande av sådan förening för området.
I 112 § byggnadslagen finnes bestämmelse om skyldighet i vissa fall för
ägare av mark, som enligt fastställd byggnadsplan avsetts till väg eller annan
allmän plats, att utan ersättning låta marken tagas i anspråk och nyttjas
för det avsedda ändamålet. Förutsättningar för sådan skyldighet är —
utöver vad som framgår av det redan anförda — att nybyggnad ägt rum
inom byggnadsplaneområdet, att marken till följd av nybyggnaden erfordras
för samfärdseln inom området, att marken icke bebyggts samt att densamma
vid planens fastställande tillhörde antingen den fastighet, varå byggnaden
uppförts eller varifrån mark till byggnaden upplåtits, eller ock annan
fastighet med samma ägare. Vidare finnes i 113 § byggnadslagen en bestämmelse,
enligt vilken det i vissa fall kan åläggas ägare av markområden,
som lägges under byggnadsplan, att upplåta mark till vägar och allmänna
platser i större omfattning än som stadgas i 112 §. Förutsättningarna för
bestämmelsens tillämpning har angivits så, att byggnadsplan lägges över
område i en ägares hand samt att markupplåtelse prövas skälig med hänsyn
till den nytta, denne kan förväntas få av planens genomförande, och övriga
omständigheter.
Ytterligare bör omnämnas bestämmelsen i 116 § byggnadslagen, enligt
vilken ägare av samt i vissa fall även innehavare av nyttjanderätt o. d. till
mark, som i byggnadsplan avsetts till väg eller annan allmän plats och som
till följd därav kan nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde, är berättigad till ersättning för den skada
som han härigenom lider. Detta gäller dock ej om skyldighet att upplåta
marken föreligger enligt de nyss refererade bestämmelserna i 112 och 113
§§ samma lag. Skyldighet att svara för ersättningen åligger i fråga om mark,
som är avsedd till allmän väg, kronan samt beträffande annan mark vägförening,
inom vars område marken är belägen. Finnes ej vägförening, när
fråga uppkommer om ersättning i fall som sist nämnts, skall länsstyrelsen
förordna om sådan förenings bildande.
2. Allmänna synpunkter.
Utredningen. Utredningen har särskilt uppehållit sig vid förhållandena
inom områden, som enligt bestämmelserna i byggnadslagen lagts under byggnadsplan,
samt har påtalat, att generella bestämmelser saknades rörande
ansvaret för dessa planers genomförande. Inledningsvis har till behandling
upptagits frågan, av vilka rättssubjekt — staten, kommunerna, särskilt bildade
sammanslutningar eller enskilda personer — väghållningsbestyret lämpligast
borde ombesörjas. T detta hänseende har utredningen hänvisat till
bl. a. uttalanden i frågan, vilka gjorts av 1935 års vägsakkunniga i deras år
44
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
1938 avgivna betänkande med förslag till lag om enskilda vägar in. m.
(SOU 1938: 23, s. 69—72) samt av chefen för justitiedepartementet i samband
med remiss till lagrådet av förslaget till nu gällande byggnadslag
(prop. nr 131/1947 s. 142), av vilka uttalanden framginge, att man tidigare
avböjt såväl tanken på att införa kommunalt ansvar för väghållningen i sådana
tättbebyggda orter, som avsåges med bestämmelserna om byggnadsplan,
som ock möjligheten att tillskapa särskilda sammanslutningar med uppgift
att sörja för tillgodoseende av alla de behov, till vilka tätbebyggelsen gåve
upphov, såsom väghållning, vägbelysning, vatten- och avloppsanläggningar
m. m. För genomförandet av byggnadsplan hade man därför alltjämt att lita
till strödda bestämmelser i skilda författningar, av vilka de viktigaste vore
enskilda väglagens stadganden om vägföreningar. Frågan om en reform på
detta område hade under utredningsarbetet aktualiserats bl. a. genom uttalanden
av vissa länsstyrelser in. fl. angående önskvärdheten av en sammanfattande
lagstiftning på området. — Utredningen hade funnit sig icke böra
ingå på frågan om en mera genomgripande reform av vägföreningsinstitutet
utan hade ansett sin uppgift i förevarande hänseende begränsad till att söka
utforma regler beträffande främst förfarandet vid vägförenings bildande,
vilka på ett bättre sätt än de nuvarande tillgodosåge det praktiska livets
krav.
Remissyttrandena. Den begränsning, utredningen sålunda ålagt sig i fråga
om arbetets omfattning, har i de flesta yttrandena lämnats utan gensaga.
Åtskilliga yttranden har dock givit uttryck för en annan mening. Dessa yttranden
har betonat bristen på bestämmelser om särskilda rättssubjekt för
by§Sna<isplanernas genomförande och framhållit, att ordnandet av vägförbindelser
utgjorde blott en sida av denna fråga. I enlighet härmed har förordats
en lagstiftning med vidare syftning, omfattande samordning av de
särskilda verksamhetsgrenar, främst väghållning samt ordnande av vattenförsörjning
och avlopp, till vilka tätortsbildningarna gåve upphov. Beträffande
sättet för åstadkommande av dylik samordning har i vissa yttranden
förordats kommunalisering av verksamheten, i andra yttranden åter bildandet
av samhällsföreningar med ändamål att tillgodose alla tätortsbeliov.
Föredragande statsrådet anför: »De mindre tätorternas vägfrågor kan — på
sätt skett i åtskilliga av yttrandena över utredningens förslag — betraktas
såsom delfrågor i det större problemkomplex, vilket rör markens planläggning
för bebyggelse och planernas praktiska genomförande. Under denna
synvinkel framstår såsom ett önskemål att söka såvitt möjligt rationalisera
plangenomförandet genom att på en hand samla ansvaret för att de särskilda
tätortsbehoven, främst väghållning samt utförande och drift av vattenoch
avloppsanläggningar, blir behörigen tillgodosedda.
På sätt utredningen visat möter emellertid en dylik samordning redan ur
organisatorisk synpunkt avsevärda svårigheter, vartill kommer, att frågan
intimt sammanhänger med ekonomiska spörsmål av delvis mycket stor
45
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
räckvidd. En separat behandling av förevarande samordningsfråga skulle
därför innebära, att denna brötes ut ur sitt naturliga sammanhang, och kunde
på ett mindre lämpligt sätt föregripa den kommande utvecklingen. Åtgärden
skulle dessutom falla helt utom ramen för den föreslagna lagstiftningen,
vilken blott har till ändamål att förenkla förfarandet vid vägförenings
tillkomst samt vissa andra av praktiska skäl påkallade men ur principiell
synpunkt mindre betydande jämkningar i lagen om enskilda vägar.
Av nu angivna skäl och då en utvidgning av förslaget att omfatta även
det förenämnda samordningsproblemet skulle medföra dröjsmål med genomförandet
av övriga föreslagna reformer, kan jag icke tillstyrka, att
nämnda problem upptages till behandling i detta sammanhang.
På liknande grunder torde det vara nödvändigt att även i övrigt begränsa
den aktuella lagstiftningsåtgärden till den ram, som angivits av utredningen.
De i vissa av yttrandena över utredningens förslag framkomna önskemålen
om ytterligare ändringar i lagen om enskilda vägar eller andra lagverk
har därför vid överarbetningen av utredningens förslag blott kunnat föranleda
sådana jämkningar i detta, som haft en nära anknytning till de av utredningen
föreslagna reformerna.»
3. Förfarandet vid bildande av vägförening.
Utredningen. Betänkandet innehåller en sammanställning av uppgifter, som
länsstyrelserna på förfrågan av utredningen lämnat angående den tid, bildandet
av en vägförening brukade ta i anspråk. Den kortaste tiden (knappt
ett år) har redovisats för ett ärende från Kopparbergs län och den längsta
tiden (hittills 10 år; ärendet ej slutfört) för ett ärende från Stockholms län.
Normalt hölle sig de uppgivna tiderna mellan 2 och 4 år. För de tre län, där
de flesta vägföreningarna funnes, nämligen Stockholms, Göteborgs och
Bohus samt Kopparbergs län, angåves såsom genomsnittsvärden respektive
4, 1—2 och något över 3 år. Liknande uppgifter förelåge från andra län. De
fall, där de angivna normaltiderna överskridits, vore emellertid talrika. Det
vore sålunda icke ovanligt, att bildandet av vägförening toge en tid av 5—7
år i anspråk.
Utredningen diskuterar härefter två alternativ för en reform vid bildande
av vägförening. Det ena alternativet innebure bibehållande i huvudsak av
nuvarande ordning, enligt vilken såväl utrednings- som beslutsförfarandet
vore förlagt till länsstyrelsen, men uppmjukning av de nuvarande kategoriska
bestämmelserna om visst antal sammanträden med sakägarna jämte
liknande föreskrifter av mera formell natur. Det andra alternativet, förordat
av länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs och Kalmar
län, ginge ut på att beslutanderätten i frågor av väsentlig betydelse bibehölles
hos länsstyrelsen men att utredningsförfarandet förlädes till särskild,
fristående förrättning under ledning av därtill förordnad förrättningsman.
Beträffande det första alternativet har utredningen närmare angivit de
46
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
ändringar i 3 kap. lagen om enskilda vägar, vilka utredningen ansett kunna
komma i fråga. Av de uttalanden, utredningen i detta sammanhang gjort,
framgår, att utredningen för sin del icke ansett åtgärderna komma att medföra
någon mera betydande minskning i den sammanlagda handläggningstiden
eller andra väsentliga fördelar.
Vad åter angår det andra alternativet har utredningen till en början diskuterat
den tänkbara möjligheten att helt avkoppla länsstyrelsen från befattning
med vägföreningsärendena och förlägga icke blott utredningen utan
även beslutanderätten till särskilt förordnad förrättningsman. Emellertid har
utredningen för sin del funnit, att vägfrågornas nära samband med andra
bebyggelseproblem och stora betydelse ur allmän synpunkt gjorde det lämpligt,
att länsstyrelsen, som kunde sägas utgöra ett samlande organ för den
samhällsplanerande verksamheten i länet, finge det avgörande ordet i dessa
frågor. Utredningsmannen, som vore väl insatt i ärendet, borde emellertid
precisera sin ståndpunkt till detta i ett utlåtande, vilket borde framläggas
för sakägarna med rätt för dem att göra erinringar mot detsamma. Utlåtandet
borde undergå obligatorisk överprövning hos länsstyrelsen, som därvid
borde äga icke blott i oförändrat skick antaga eller helt förkasta utlåtandet
utan även föreskriva sådana ändringar i utlåtandet, som kunde befinnas påkallade.
Beträffande detaljerna i förslaget gällde, att detta med de skillnader, som
töljde av det redan anförda, i det väsentligaste utformats efter mönster av
motsvarande bestämmelser i 2 kap. lagen om enskilda vägar. De därifrån avvikande
bestämmelserna hade i allmänhet förebilder i lagen den 30 juni
1943 om allmänna vägar och med stöd av nämnda lag utfärdade föreskrifter.
Remissyttrandena. Yttrandena över utredningens förslag innefattar i allmänhet
gillande uttalanden om den föreslagna reformen av vägföreningsförfarandet.
Speciellt har flertalet länsstyrelser funnit förslaget i detta hänseende
innefatta bestämda företräden framför nu gällande ordning.
A andra sidan har länsstyrelsen i Södermanlands län ansett, att de föreslagna
reglerna vore ägnade att komplicera lagstiftningen på området, vilken
redan nu tedde sig svåröverskådlig.
Förslaget har vidare kritiserats i yttrandet från lantmäteristyrelsen. Styrelsen
har vitsordat, att det nuvarande förfarandet vid bildande av vägförening
i praktiken blivit alltför tillkrånglat och ansett en förenkling av förfarandet
behövlig. Emellertid har ifrågasatts, om icke förfarandet borde
kunna regleras i ännu närmare anslutning till vad som gällde enligt 2 kap.
enskilda väglagen, d. v. s. ske i form av en förrättning, som skulle utmynna
i ett utlåtande vilket, därest klander ej anfördes, vunne laga kraft.
Även Sveriges lantmätareförening, överlantmätarna i Uppsala, Kristianstads
och Örebro län, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund har förordat, att någon obligatorisk prövning av förrättningsmannens
utlåtande icke skall företagas av länsstyrelse.
Å andra sidan har från flera håll — speciellt av länsstyrelsen i Väster
-
47
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
norrlands län och överlantmätaren i Skaraborgs län — kraftigt understrukits
betydelsen av att det sanihällsplanerande länsorganet alltfort komme
att kvarstå som beslutande myndighet i väghållningsfrågor.
Föredragande statsrådet anför bl. a. följande: »Vad till en början angår frågan,
huruvida utredningen i vägföreningsärenden bör stå under länsstyrelsens
direkta ledning eller äga rum i form av särskild förrättning, hållen
av därtill förordnad förrättningsman, har utredningen förebragt goda skäl
för att den senare ordningen är att föredraga. Denna mening har även enhälligt
omfattats i remissyttrandena. Visserligen är de fördelar i form av
tidsvinst och rationalisering i övrigt, som ett förrättningsförfarande kan
antagas medföra, till stor del av beskaffenhet att framträda blott under förutsättning
att de tillämpande myndigheterna har sin uppmärksamhet riktad
på att ta till vara de erbjudna möjligheterna. De uttalanden, som i skilda
sammanhang gjorts om bristerna i det nuvarande systemet, visar emellertid
att behovet av förenkling gjort sig allmänt påmint och ger förhoppningar
om att praxis kommer att utveckla sig i lämplig riktning. Jag ansluter mig
därför i denna fråga till utredningens förslag.»
Statsrådet erinrar härefter om att det vid tillkomsten av 1947 års byggnadslag
framhölls att stadgandena om byggnadsplan och stadgandena om
vägföreningar vore avsedda för väsentligen samma typer av bebyggelse och
sålunda förutsatts normalt skola tillämpas vid sidan av varandra beträffande
ett och samma bebyggelseområde. Bland annat med hänsyn härtill kunde
tiden och sättet för lösandet av vägfrågorna i en tätort icke på samma sätt
som i eu glesbygd få bero på de enskilda intressenterna. Som följd härav
komme en principiell skillnad att råda mellan 2 och 3 kap. i lagen om enskilda
vägar. 2 kap. vore nämligen utformat från utgångspunkten att dispositionsfrihet
skulle råda för de enskilda vägintressenterna, då däremot målet
vid utformningen av 3 kap. i första hand måste vara att uppnå en lösning,
som tillgodosåge det allmänna intresset av planmässighet och planenlighet.
Statsrådet fortsätter: »Det anförda leder dock icke med nödvändighet till
att beslutanderätten i de frågor, som uppkommer i samband med vägförenings
bildande, måste vara förbehållen länsstyrelsen. Uppgiften att bevaka
de allmänna intressena kan, på sätt framhållits i flera av remissyttrandena,
även tänkas anförtrodd åt förrättningsmannen. Den av utredningen föreslagna
obligatoriska överprövningen hos länsstyrelsen av förrättningsinannens
utlåtande skulle då bortfalla, varigenom skulle kunna vinnas en minskning
av länsstyrelsernas arbete och en förkortning av den tid, bildandet av
vägförening tar i anspråk.
Huruvida uppgiften att bevaka de allmänna intressena på detta sätt kan
anförtros förrättningsmannen, beror främst på kvalifikationerna hos den
personal, som finnes att tillgå för ändamålet. Tillgången på lämpliga utredningsmän
i vägföreningsärenden har, efter vad som uppgives i betänkandet,
hittills varit begränsad. Det är att förutse, att förhållandena i detta hän
-
48 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
seende även framdeles kommer att variera inom olika län och vid skilda
tider.
Även om det förutsättes att tillgång kommer att finnas på förrättningsmän
med förmåga att överblicka och göra lämpliga bedömningar i planeringsfrågor,
kan dock ett delegerande till dem av beslutanderätten i vägföreningsärenden
möta betänkligheter med hänsyn till sambandet med byggnads
planeärendena.
---Vissa svårigheter kan måhända uppstå i de fall, då
utredning i vägföreningsärende bedrives utan att bvggnadsplan föreligger
eller är under utarbetande. Ett delegerande till förrättningsmannen av beslutanderätten
i vägföreningsärendet ställer då mycket stora krav på personvalet
och kanske framför allt på länsstyrelsens förtroende till den, som utses
för uppdraget. Dessa krav torde emellertid allt oftare bli fyllda, därest
— såsom antagligt är -—■ uppgiften att vara förrättningsman i vägföreningsärenden
inom varje län anförtros blott ett fåtal därtill skickade personer
och dessa därigenom får tillfälle att specialisera sig på uppgiften.
Jag finner med hänsyn till det anförda att förslaget att överföra beslutanderätten
i vägföreningsärenden till förrättningsmannen icke bör avvisas
men att å andra sidan en fastställelseprövning från länsstyrelsens sida i
vissa fall har en viktig uppgift att fylla. Lämpligast synes mig att frågan,
huruvida fastställelseprövning skall äga rum, blir beroende av länsstyrelsens
avgörande. Härigenom beredes länsstyrelsen möjlighet att i rutinärenden
förenkla förfarandet genom att avstå från överprövning av förrättningsmannens
utlåtande och att i övriga fall lämpa handläggningen efter ärendets
art. —• -— —•
Även ur förrättningsmannens synpunkt kan stundom underställning till
länsstyrelsen befinnas önskvärd. Ett givet skäl till underställning föreligger,
om tvekan råder i någon fråga, som är av väsentlig betydelse ur allmän
synpunkt. Anledning till underställning kan dessutom föreligga t. ex. i det
fallet, att vägförrättningen äger rum samtidigt med att byggnadsplan utarbetas
och tvekan råder i fråga om utformningen av byggnadsplanen. Måhända
kan stundom underställning befinnas lämplig enbart för att till tiden
samordna fastställandet av byggnadsplanen och beslutet i vägföreningsärendet.
Underställning bör därför kunna beslutas även vid förrättningen.
Den ökade vikt, som vid en omarbetning av förslaget efter denna linje
tillkommer förrättningsförfarandet, aktualiserar även frågan om gode mäns
deltagande i förrättningen. Framför allt av det skälet att deltagande av gode
män enligt erfarenhetens vittnesbörd ofta underlättar förrättningsmannens
arbete att söka utjämna förefintliga meningsmotsättningar, finner jag önskvärt,
att gode män kan tillkallas vid vägföreningsförrättning. Tillkallande av
gode män synes dock, liksom fallet är vid förrättning enligt 2 kap. lagen om
enskilda vägar, icke böra vara obligatoriskt utan bero på huruvida yrkande
därom framställes av sakägare eller förrättningsmannen finner deltagande
av gode män erforderligt. Även reglerna om jäv mot förrättningsman och
gode män samt rörande omröstning mellan förrättningsmannen och gode
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
49
männen vid skiljaktiga meningar kan lämpligen utformas i anslutning till
motsvarande bestämmelser i nämnda kapitel.
Utredningen har — ---föreslagit, att det vid förrättningen meddelade
utlåtandet skall utställas till granskning i särskild ordning och att länsstyrelsen,
om skäl till ändring i utlåtandet föreligger, har att på samma
sätt utställa förslag till ändringen. Med hänsyn till den sålunda föreliggande
möjligheten för sakägarna att framställa sina yrkanden på ett tidigt stadium
har utredningen ansett möjligt att inskränka rätten att klaga över
länsstyrelsens beslut till den, som hos länsstyrelsen framställt yrkande vilket
helt eller delvis lämnats utan bifall. — Jag biträder åsikten att utställande
av förrättningsutlåtandet och förslag till ändring i detta är till fördel
både för sakägarna och för de myndigheter, som har att pröva ärendet. Bestämmelserna
härom anser jag således böra bibehållas med blott den modifikationen,
att länsstyrelsen, där fråga är om allenast viss eller vissa sakägares
rätt, i stället skall kunna utställa ändringsförslaget till delgivning
med dessa sakägare.---Däremot anser jag att de föreslagna inskränk
ningarna
i rätten att klaga över länsstyrelsens beslut i förevarande fall icke
är behövliga och följaktligen ej bör införas.
De nuvarande reglerna om ersättningsfrågor, enligt vilka dessa frågor
endast blir föremål för behandling om och när tvist uppkommer och i så
fall särskilt upptages vid ägodelningsrätt, torde väl tillgodose såväl kravet
på rättssäkerhet som kravet på enkelhet och snabbhet i vägföreningsförfarandet.
Att dessa regler bibehållits i utredningens förslag är därför lämpligt.
---I förevarande fråga ansluter jag mig därför till utredningens
förslag.»
Statsrådet behandlar härefter frågan, huruvida tvist om andelstal inom
vägförening liksom enligt gällande lag bör avgöras av administrativ myndighet
eller med hänsyn till frågans art överföras till domstol. Statsrådet
finner icke några starkare skäl föreligga för ändring på denna punkt, speciellt
som en sådan ändring skulle kunna äventyra syftet med reformen i
övrigt.
Statsrådet anför vidare bl. a. följande: »Bestämmelserna om protokollföring
och protokolljustering, vilka enligt min mening bör vara av samma
huvudsakliga innehåll som motsvarande föreskrifter i 3 kap. 6 § jorddelningslagen,
kan lämpligen bringas i överensstämmelse med den lydelse,
nämnda lagrum numera har enligt lag den 1 juni 1951. Enär skälet för 1951
års ändring har giltighet jämväl med avseende å förrättning enligt 2 kap.
lagen om enskilda vägar bör ändringen införas i 2 kap. och genom hänvisning
göras tillämplig jämväl å vägföreningsförrättning.
Vad av mig föreslagits med avseende å verkan av utlåtande som meddelats
vid vägföreningsförrättning bör jämväl föranleda ändring av bestämmelsen
i 116 § byggnadslagen, enligt vilken länsstyrelsen i visst angivet
fall skall förordna om bildande av vägförening.»
4 liihang till riksdagens protokoll 1954. 9 samt. 3 avd. Nr 15.
50
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
4. Vägbelysning in. m.
Utredningen. De i 50 och 73 §§ lagen om enskilda vägar meddelade bestämmelser,
enligt vilka vägsamfällighet och vägförening hade till uppgift att
ombesörja och bekosta väghållning men förbjudits att bedriva verksamhet,
som vore främmande för deras sålunda angivna ändamål, hade i praxis fått
cn restriktiv tillämpning. Bland annat hade genom ett år 1946 i högsta instans
träffat avgörande (RÅ 1946 s. 31) fastslagits, att väghållning icke
kunde anses omfatta vägbelysning samt att vägförening följaktligen icke
finge anordna sådan.
För medlemmarna i vägföreningarna hade i många fall framstått som
ett önskemål att vägföreningarna måtte få omhändertaga även vissa uppgifter,
vilka icke direkt kunde sägas vara hänförliga till väghållning men
vilka likväl stode i visst ekonomiskt eller annat faktiskt samband med denna.
Särskilt hade frågan om vägbelysning tilldragit sig intresse. — —- —
— Anskaffningskostnaderna för vägbelysning syntes, uppskattade efter kostnadsläget
hösten 1951, normalt uppgå till högst några hundra kronor och
årskostnaden till ett eller annat tiotal kronor per en- eller tvåfamiljsfastighet.
Att belysningsfrågan vore av stort intresse för den därav berörda befolkningen,
framginge bl. a. av den omfattning, vari den vunnit sin lösning
genom frivilliga insatser av fastighetsägare och andra. Att helt lita till en
lösning på denna väg läte sig dock ej göra. Om i ett givet fall en eller flera
fastighetsägare vägrade sin medverkan, tvingades de övriga att svara för
hela kostnaden. Den, som vägrade sitt bistånd, hade med andra ord utsikt
att erhålla förmånen gratis, vilket uppenbarligen icke vore ägnat att stimulera
intresset för frågan.
Utredningen föreslog att vägförening skulle äga rätt att genom vanligt
majoritetsbeslut avgöra, huruvida och i vilken omfattning vägbelysning
skulle ombesörjas av föreningen. För sådan vägsamfällighet, som avsåges
i 2 kap., syntes frågan om vägbelysning knappast aktuell.
Remissyttrandena. Förslaget att vägförening skall berättigas att omhänderhava
vägbelysning har genomgående tillstyrkts. I flera yttranden betecknas
frågan som angelägen.
I vissa yttranden har ifrågasatts, om icke de föreslagna bestämmelserna
rörande vägbelysning borde göras tillämpliga även å sådan vägsamfällighet,
som avsåges i 2 kap. enskilda väglagen. Uttalanden i denna riktning har
gjorts av lantmäteristyrelsen, svenska landskommunernas förbund, förbundet
för enskild väghållning i Stockholms län samt överlantmätaren i Uppsala
län.
Statens trafiksäkerhetsråd har framhållit, att det i sådana fall, då en
vägförenings område genomlöptes av allmän väg, ur trafiksäkerhetssynpunkt
vore mindre tillfredsställande, om väl de enskilda vägarna men icke
den allmänna vägen belystes.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
51
Föredragande statsrådet. Denne anför bl. a. följande: »Det bör ej möta
några större betänkligheter att beträffande de mindre tätområdena införa
lagregler, enligt vilka ägare av där belägen fastighet kan förpliktas att bidraga
till kostnaderna för vägbelysning. Standardhöjningen avser ju främst
de enskilda fastigheterna och påverkar värdet å dessa.
Såsom utredningen framhållit har frågan om vägbelysning ett sådant
samband med väghållningsfrågorna, att uppgifterna lämpligen bör ankomma
på samma rättssubjekt. Däremot vore det utan tvekan att gå för långt, om
ordnandet av vägbelysning jämställdes med väghållning och gjordes till en
obligatorisk uppgift för vägförening. Av de uppgifter, utredningen inhämtat,
framgår att åtskilliga vägföreningar bildats i områden med huvudsakligen
sommarbebyggelse och att även eljest vägföreningar finnes, där belysningsfrågan
icke kan sägas utgöra något mera framträdande intresse för medlemmarna
i gemen. Utredningens förslag att frågan om vägbelysning skall avgöras
av föreningens medlemmar genom vanligt majoritetsbeslut är enligt
min mening en godtagbar lösning.---
Den nu föreslagna metoden att åvägabringa beslut i frågan kan visserligen
medföra, att enstaka fastighetsägare belastas med kostnader för belysning,
ehuru denna länder dem till ringa eller ingen nytta. Utgiften torde
dock sällan vara av den storleksordning, att merbelastningen blir i egentlig
mening kännbar. Skulle förhållandet i något enstaka fall bli av märkbar
ekonomisk betydelse, kan tillgripas utvägen att jämka andelstalen.»
Statsrådet förklarar härefter att det kan ifrågasättas, om icke vägförening
bör beredas möjlighet att undantagsvis ordna belysning även å sådan
sträcka av allmän väg, som genomlöper vägföreningsområdet, samt uttalar
härom: »Stundom ordnas dylik belysning genom vederbörande kommun,
men där så ej är fallet, förefaller det mindre lämpligt att vägföreningens
befogenheter skall sträcka sig till åt! låta belysa de mindre trafiklederna
men ej ett sådant större trafikstråk som en allmän väg. Eftersom förslaget
blott går ut på att vägförening skall ha rätt men icke att den någonsin skall
ha skyldighet att ombesörja vägbelysning, behöver kollision med annat
rättssubjekts, t. ex. kommuns, skyldigheter i detta hänseende icke befaras.
Utredningens förslag bör jämkas så, att den nu anförda synpunkten blir
tillgodosedd.»
Däremot avvisar statsrådet det vid remissbehandlingen framförda förslaget
att medge även andra vägsamfälligheter än vägföreningarna rätt att ombesörja
vägbelysning.
5. Sändning av väg.
Utredningen. Utredningen har erinrat, hurusom redan i samband med remissbehandlingen
av 1935 års vägsakkunnigas förslag, vilket låge till grund
för lagen om enskilda vägar, anmärkningar framställts mot att enligt 3 §
icke till vinterväghållning räknades erforderlig sändning av väg, då isgata
52
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
bildats. Vederbörande departementschef hade i anledning av anmärkningarna
yttrat, att sändning ej påbjudits ens i fråga om de allmänna vägarna,
att om möjligt samma innehåll borde givas åt termen vinterväghållning i
allmänna och enskilda väglagarna samt att skyldighet att sanda isbelagd
vägbana väl skulle kunna ifrågakomma endast i sällsynta undantagsfall. Anmärkningen
hade i anledning härav ej föranlett någon ändring i förslaget.
Utredningen funne, att frågan nu kommit i ett annat läge genom att ökningen
av biltrafiken i många fall medfört ett oavvisligt behov av åtgärder
till förekommande av olycksfall som följd av halt väglag. I lagen den 30 juni
1943 om allmänna vägar hade influtit en bestämmelse (5 § tredje stycket)
om att underhåll av väg vintertid skulle omfatta bland annat sändning, önskemål
om motsvarande ändring i lagen om enskilda vägar hade framställts
till utredningen i vissa av de skrivelser, vilka inkommit som svar på förfrågningar
angående lagens nuvarande tillämpning.
Utredningen föreslog i anledning härav, att i de stadganden, vilka bestämde
omfattningen av vägföreningars och andra vägsamfälligheters verksamhet,
nämligen 50 § första stycket och nuvarande 73 § andra stycket
lagen om enskilda vägar, skulle intagas föreskrifter om att medlemmarna i
dylik sammanslutning skulle äga bestämma, i vilken omfattning sändning
av väg skulle utföras genom sammanslutningens försorg.
Remissyttrandena. Utredningens förslag i denna del har tilldragit sig blott
ringa uppmärksamhet i yttrandena. De uttalanden i frågan, som förekommit,
har genomgående varit gillande.
Föredragande statsrådet. Denne framhåller, att det jämlikt »5 § tredje stycket»
— varmed torde avses 3 § fjärde stycket — lagen om enskilda vägar
åligger väghållare bl. a. att hålla vägbanan till erforderlig bredd fri från
hinder av snö och is, samt fortsätter: »Ett tjänligt medel härför torde ofta
vara att sanda vägen. Lagens avfattning och vad som förekommit vid dess
tillkomst synes därför ej utgöra hinder för att sändning, i den mån sådan
kommer till stånd i nu nämnt syfte, inräknas bland åtgärder för vinterväghållning.
Enär medlemmarna av vägförening eller annan vägsamfällighet således i
allt fall torde äga ett icke ringa mått av valfrihet i fråga om den omfattning
vari sändning skall komma till stånd, synes mig utredningens förslag
i förevarande ämne icke uppbäras av något mera trängande praktiskt behov.
Av nu anförda skäl och då de nu gällande stadgandena åtminstone hittills
icke utgjort hinder för en ändamålsenlig utveckling, anser jag tillräckliga
skäl ej föreligga för en sådan lagändring, som de av utredningen föreslagna
bestämmelserna i ämnet skulle innebära.»
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
53
G. Rätt att hälla grind eller led över väg.
Utredningen. I betänkandet har redogjorts för rättsutvecklingen på området,
varvid framhållits, att i äldre svensk rätt förekommande stadganden
rörande väg- och hägnadsfrågor icke innehölle någon bestämmelse om rätt
att uppsätta och bibehålla grind eller led över väg. Av gammalt hade antagits,
att ägaren av fastighet, som vore belägen vid väg, hade rätt att hålla
grind eller led över vägen. Beträffande de allmänna vägarna hade denna
äldre princip sedermera genombrutits i lagstiftningen. Nu gällande lag om
allmänna vägar av den 30 juni 1943 innehölle i 32 § generellt förbud att
utan länsstyrelsens tillstånd å allmän väg hålla grind eller annan anordning,
som beredde olägenhet för samfärdseln eller väghållningen. Med avseende å
de enskilda vägarna hade de äldre principerna utan inskränkningar varit rådande
intill tillkomsten av nu gällande lag om enskilda vägar. Beträffande
vägföreningarnas vägar stadgade denna i 84 § tredje stycket en högst betydande
inskränkning i rätten att uppsätta grind eller led, i det att frågan, i
vad mån och under vilka villkor grind eller led finge uppsättas, ankomme
på länsstyrelsens prövning. Med avseende å enskilda vägar i allmänhet beredde
lagen enligt stadgande i 14 § möjlighet att i särskilda fall föreskriva
förbud mot uppsättande av grind eller led.
Utredningen har framhållit, att en lagregel i förevarande ämne måste
grundas på avvägning mellan å ena sidan det trafikintresse, som påkallade
avlägsnandet av grindar och led över vägarna, och å andra sidan markägarnas
intresse att rationellt utnyttja marken för betesändamål och att med
minsta möjliga kostnad fullgöra den vårdnads- och hägnadsplikt, som ålåge
dem enligt ägofredslagen.
Efter att närmare ha diskuterat denna avvägning föreslog utredningen sådan
ändring i 14 § lagen om enskilda vägar, att de nu stadgade inskränkningarna
beträffande grind eller led i ägogräns samt grind eller led, som
eljest kunde anses erforderlig för fullgörande av stadgad stängselskyldighet,
komme att bortfalla. Däremot saknades enligt utredningens mening skäl att
bereda möjlighet till förbud mot uppsättande eller bibehållande av grind
där enskild väg korsade järnväg, spårväg eller vattenväg. Beskaffenheten av
de säkerhetsanordningar, som i dylika fall kunde anses erforderliga, borde
liksom hittills regleras i administrativ ordning. Såsom förutsättning för grindförhud
borde liksom hittills gälla, att förbudet ej åsamkade märkligt men.
Även bestämmelserna om ersättning för intrång borde bibehållas oförändrade.
Remissyttrandena. Frågan om utökning av möjligheterna afl belägga enskild
väg med grindförbud har tilldragit sig uppmärksamhet i åtskilliga yttranden.
Den föreslagna lagändringen har genomgående förordats. Detta gäller
jämväl de yttranden, vilka kan sägas i första hand företräda jordbruks- och
hägnad sill tressena.
54
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
Föredragande statsrådet. Denne uttalar bl. a. följande: »Lika med utredningen
finner jag, att förekomsten av grindar och led på enskilda vägar kan
utgöra hinder för utveckling av trafiken på dessa vägar. Det må därför vara
påkallat att lagstiftningsvägen söka råda bot på förhållandet i den mån så
kan ske utan större ingrepp på andra viktiga intressen. Jag kan även ansluta
mig till meningen, att de på området nu gällande principerna, vilka
går ut på att hägnadsintresset nästan genomgående skall äga företräde
framför trafikintressena, innebär en alltför stor privilegiering av de förra
och att en bestämmelse om att grindförbud ej får vålla märkligt men i princip
är tillräcklig för att skydda hägnadsintressena. Det betydelsefullaste
skyddet för dessa intressen är dock regeln att ersättning skall givas för intrång.
Det blir till följd av denna i första hand vägintressenternas sak att
bedöma, huruvida kostnaderna för ett grindförbud i det särskilda fallet överstiger
vad de är villiga att betala för att förbudet skall komma till stånd.
Förbudsmöjligheten torde därför icke komma att utnyttjas i större omfattning
än som är lämpligt ur allmän ekonomisk synpunkt.»
Statsrådet lämnar utredningens förslag i denna del utan erinran.
7. Förbud mot trafikfarliga anordningar.
Utredningen. I betänkandet har framhållits, att 1939 års lag om enskilda
vägar i likhet med sina föregångare innefattade en huvudsakligen privaträttslig
reglering av vägfrågorna och i enlighet härmed utginge från att
anläggande och underhåll av enskild väg vore en angelägenhet uteslutande
för ägarna och innehavarna av de fastigheter, för vilka vägen komme till
nytta, och av de fastigheter, över vilka vägen skulle framgå. Frågan om särskilda
åtgärder till främjande av trafiksäkerheten på enskild väg hade,
såsom fallande utanför den nämnda ramen för lagstiftningen, icke beaktats.
I skarp motsats häremot stode ordnings- och säkerhetsföreskrifterna i
32—40 §§ allmänna väglagen, vilka generellt förbjöde uppförande av byggnad
eller annan anordning, som kunde medföra men för trafiksäkerheten, inom
visst avstånd från allmän väg och jämväl i övrigt innefattade betydande
inskränkningar i markägarnas rätt att disponera över marken vid sidan av
vägen.
Denna skillnad i den legislativa behandlingen motsvarades numera icke
av någon skillnad i funktionellt hänseende mellan de allmänna och de enskilda
vägarna. Enskilda vägar funnes, vilka förmedlade en allmän trafik
av större omfattning än många allmänna vägar.
Utredningen föreslog införande i enskilda väglagen av en bestämmelse,
som medgåve länsstyrelse att efter prövning i varje särskilt fall meddela
förbud mot trafikfarliga anordningar vid enskild väg. Eftersom områden,
som avsåges i 3 kap. enskilda väglagen, i regel vore lagda under byggnadsplan
och då bebyggelsen inom sådana områden i regel vore av den karaktär,
att stängsel utmed vägarna och andra liknande anordningar endast vore till
55
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
ringa olägenhet för trafiken, bleve en förbudsbestämmelse beträffande dessa
områden av ringa betydelse. Den föreslagna bestämmelsens räckvidd borde
därför lämpligen begränsas till sådana vägar, som avsåges i 2 kap. enskilda
väglagen. För det intrång, som genom förbud av nu avsett slag vållades
ägare eller annan rättsinnehavare i fråga om mark vid vägen, borde denne
i princip vara berättigad till ersättning i samma omfattning som i fråga om
allmän väg. Enär fråga vore om åtgärder, som vidtoges nästan uteslutande
i allmänt intresse, borde ersättningen gäldas av kronan. Tvist om ersättningen
borde — liksom fallet vore med ersättningar enligt 3 kap. lagen om
enskilda vägar — upptagas av ägodelningsrätt.
Mot förslaget i förevarande del har reservation anmälts av utredningens
ordförande och ytterligare en ledamot, vilka uttalat, att de icke ansåge
behov förefinnas av ingripanden genom förbud av nu avsett slag samt hänvisat
till möjligheten att reglera bebyggelsen genom byggnadsplan, stadsplan
eller utomplansbestämmelser eller att överföra väghållningen till den statliga
vägförvaltningen.
Remissyttrandena. Utredningens förslag om införande av bestämmelser till
skydd för trafiksäkerheten på de enskilda vägarna har i princip tillstyrkts i
de flesta yttranden. Åtskilliga yttranden har dock givit uttryck för en tveksam
inställning. Domänstyrelsen samt länsstyrelserna i Kalmar och Skaraborgs
län har anslutit sig till den mening, som uttalats av reservanterna
inom utredningen.
Om sålunda vissa yttranden förordar en restriktiv tillämpning av de föreslagna
bestämmelserna, finnes å andra sidan en grupp yttranden, vilka uttrycker
den meningen, att förslaget icke gått tillräckligt långt.
Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ansett, att den inställning, som
kommit till uttryck i motiven till de föreslagna bestämmelserna, syntes väl
restriktiv mot bakgrunden av vad styrelsen hade sig bekant om trafikförhållandena
på enskilda bilvägar och en förbudsbestämmelses betydelse för
väghållarna och befolkningen.
I några remissyttranden har uttalats, att den föreslagna förbudsbesiämmelsen
borde, åtminstone i viss utsträckning, vara tillämplig även på vägföreningarnas
områden.
Föredragande statsrådet. Denne anför inledningsvis: »Det torde numera
framstå som ovedersägligt, att trafiksäkerheten är ett för alla gemensamt
intresse, som kan motivera icke blott betydande ekonomiska insatser från
det allmännas sida utan även sådana inskränkningar i enskild rätt, som en
begränsning av den fulla förfoganderätten över marken vid vägarna innebär.
1 fråga om de allmänna vägarna är detta betraktelsesätt sedan länge erkänt,
och vittgående bestämmelser har givits till skydd för trafiksäkerheten på
dessa vägar. Behovet av dylika bestämmelser kan dock icke i och för sig
hänföras till den omständigheten, huruvida väghållningen på en viss väg
ombesörjes av staten eller av enskilda, utan bör i stället bero på vägens
56
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
beskaffenhet och karaktären av den trafik, som förekommer på vägen. I de
yttranden, som intagit en kritisk ståndpunkt till utredningens förslag i
förevarande del, har ej heller gjorts gällande, att icke trafikintresset skulle
kunna motivera förbudsbestämmelser sådana som de av utredningen föreslagna.
De invändningar, som förekommit, går i stället ut på att behovet
av reglerande föreskrifter skulle i stort sett vara täckt redan genom nu
existerande bestämmelser eller att de föreslagna stadgandena kunde vålla
svårigheter vid tillämpningen. Särskilt hänvisas till den av reservanterna
inom utredningen påvisade möjligheten att, om trafikförhållandena på en
väg framkallar behov av reglerande föreskrifter, vägen förklaras för allmän
och därigenom bestämmelserna i 32—40 §§ lagen om allmänna vägar göres
tillämpliga på densamma.
Den sålunda rekommenderade lösningen överensstämmer säkerligen med
vad som förutsattes vid tillkomsten av lagen om enskilda vägar och är även
enligt min mening i princip att föredraga framför att lagen utbygges med
alltför omfattande bestämmelser till skydd för allmänna intressen. Svårigheten
att uppdraga en bestämd gräns mellan de vägar, som bör vara allmänna,
och de vägar, som bör vara enskilda, medför dock att frågan om åtgärder
till tryggande av trafiksäkerheten på de enskilda vägarna icke kan
avfärdas såsom betydelselös.»
Statsrådet framhåller härefter svårigheten att reglera bebyggelsen invid
enskild väg genom stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
samt ansluter sig till utredningens ståndpunkt i fråga om behovet av bestämmelser
till främjande av trafiksäkerheten på enskilda vägar och den
huvudsakliga karaktären av dessa bestämmelser. Beträffande bestämmelsernas
närmare utformning föreslår statsrådet däremot jämkningar, särskilt
i syfte att minska avvikelserna från motsvarande föreskrifter i fråga om de
allmänna vägarna. Utredningens förslag, att förbud mot uppförande av
ky§Snad> uppsättande av stängsel eller vidtagande av annan för trafiksäkerheten
menlig anordning skulle kunna förbjudas inom ett område om högst
nio meter från vägbanans mitt, föreslås sålunda jämkat att avse detsamma
som för normala fall är stadgat beträffande allmän väg eller alltså tolv meter
från vägbanans mitt. I fråga om korsning mellan två eller flera enskilda
vägar eller mellan sådan väg och järnväg eller spårväg föreslås, att skyddsområdet
skall kunna utsträckas så långt att fri sikt längs vardera trafikleden
erhålles på ett avstånd av 50 meter från korsningen.
Statsrådet fortsätter vidare: »Vad angår de föreslagna bestämmelsernas tilllämplighet
på vägföreningsvägar, har utredningen anfört skäl för att en
förbudsbestämmelse här vore överflödig. Till de av utredningen anförda
skälen kan läggas det förhållandet, att länsstyrelsen, därest fråga väckts om
upprättande av byggnadsplan, enligt 108 § byggnadslagen har möjlighet att
göra all bebyggelse beroende av dispens. Det oaktat kan bestämmelserna i
vissa fall säkerligen ha en uppgift att fylla även beträffande de vägar, vilka
omhänderhaves av vägföreningar. Särskilt bör erinras om att till vägförnings
vägar kan hänföras ej blott vägar inom vägföreningsområdet utan
57
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
även vägar för utfart från detta område. Jag har med hänsyn härtill låtit
jämka förslaget så, att dess ifrågavarande bestämmelser göres tillämpliga
även å vägföreningsvägar.
Vidkommande frågan, huruvida meddelat förbud mot trafikfarliga anordningar
bör upphöra att gälla, då bebyggelsen å det område, förbudet
avser, reglerats genom fastställd plan, kan till stöd för ett jakande svar åberopas
vad som gäller beträffande de allmänna vägarna. Enligt 35 § lagen om
allmänna vägar äger de i 33 och 34 §§ samma lag givna förbudsbestämmelserna
icke tillämpning i fråga om bebyggande av område, som ingår i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Tillämpningsområdet för
de föreslagna nya bestämmelserna bör enligt min uppfattning avgränsas på
samma sätt.
Att förslagets ersättningsregler i det väsentliga utformats lika med motsvarande
bestämmelser i lagen om allmänna vägar och strandlagen, vilka
reglerar likartade förhållanden, synes mig ändamålsenligt. Den föreslagna
ordningen för prövning av ersättningsanspråk föranleder ej heller någon
erinran från min sida.
Den omständigheten att de föreslagna nya bestämmelserna i princip göres
tillämpliga på samtliga enskilda vägar anser jag motivera, att desamma överföres
till slutet av lagen och får bilda ett särskilt kapitel, betecknat 5 kap.
Till stöd för åtgärden kan jämväl åberopas, att bestämmelserna till sitt innehåll
har blott ringa samband med lagen i övrigt.»
8. Rätt att föra talan för fastighet i mål och ärenden
enligt lagen om enskilda vägar.
Utredningen. I betänkandet framhålles, att rätt att ta initiativ till förrättning
enligt 2 kap. samt att föra talan å sammanträde med medlemmarna i
vägsamfällighet tillkomme allenast fastighetsägaren med undantag blott för
de fall, då fastigheten upplåtits under sådana mera permanenta nyttjanderätter,
som avsåges i 5 § tredje stycket. I fall av vanligt jordbruksarrende
vore däremot arrendatorn — oaktat han praktiskt taget alltid enligt arrendeavtalet
hade att fullgöra väghållningsskyldigheten — i stort sett avskuren
från möjlighet att öva inflytande på vägfrågorna.
I utredningens förslag har frågan lösts på det sättet, att nyttjanderättshavare,
som i denna sin egenskap fullgör väghållningsskyldighet, visserligen
icke generellt tillerkänts samma ställning som fastighetsägare men enligt
särskild bestämmelse föreslagits få befogenhet att i fall av väsentligt ändrade
förhållanden yrka omreglering av väghållningsbördan. Vidare bär
föreslagits införande av rätt för nyttjanderättshavare att fordra anställande
av tillsyningsman, som omförmäles i 48 och 49 §§, samt att överklaga
beslut, som fattas å sammanträde med medlemmarna i vägförening eller
annan vägsamfällighet, ävensom beslut om uttaxering av bidrag i penningar
till sådan samfällighet.
5 nihang till riksdagens protokoll 195i. 9 samt. 3 and. Nr 15.
58
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
Remissyttrandena. Utredningens förslag i förevarande ämne har icke blivit
föremål för erinran.
Föredragande statsrådet. Denne anför: »I princip biträder jag uppfattningen,
att den, till vilken fastighet upplåtits med nyttjanderätt på sådana villkor,
att han gentemot ägaren har att svara för fullgörande av fastighetens
väghållningsskyldighet, bör ha inflytande på vägfrågorna. Erinras kan, att
detta var fallet enligt 1926 års lag om enskilda vägar, vilken intog den ståndpunkten,
att nyttjanderättshavare, som nu avses, även gentemot övriga
vägintressenter var att anse som väghållningsskyldig för fastigheten, såvitt
angick vägunderhållet. Den nuvarande konstruktionen har visserligen i andra
avseenden företräde framför den äldre men bör ej få medföra, att nyttjanderättshavarens
i sak befogade anspråk på medbestämmanderätt åsidosättes.
Utredningens förslag, enligt vilket nyttjanderättshavaren får rätt att ta
initiativ till omreglering av väghållningsfråga, som tidigare avgjorts i laga
ordning, men däremot icke till att en förut oreglerad fråga bringas under
prövning, kan emellertid icke sägas innebära någon tillfredsställande lösning.
Mera ändamålsenligt är enligt min mening att nyttjanderättshavarens
initiativrätt —- i viss anslutning till vad som gällde enligt 1926 års lag —
får avse alla frågor med undantag av fråga om byggande av väg.
I övrigt har jag icke någon saklig erinran mot utredningens förslag i förevarande
del.»
9. Tillsyningsmän för väghållning.
Utredningen. Utredningen har ansett, att de nuvarande bestämmelserna
om verkställighet, av utlåtande, som vid förrättning enligt 2 kap. lagen om
enskilda vägar meddelats angående byggande av väg, icke vore tillfredsställande
i fall, då väghållningen förklarats skola utföras efter vägdelning
och de väghållningsskyldiga sålunda hade att svara för byggande av var
sin väglott. Bestämmelserna innehölle blott hänvisning till verkställighet i
vanlig exekutiv ordning. I praktiken hade det visat sig svårt att på denna
väg komma till rätta med mindre brister i utförandet. Framför allt vore det
ofta omöjligt att få vägen i hela dess sträckning utförd på enhetligt sätt. I
48 och 49 §§ lagen om enskilda vägar funnes bestämmelser om utseende av
tillsyningsmän för övervakande av vägunderhåll och vinterväghållning. Sådan
tillsyningsmän hade befogenhet att i händelse av brist i arbetets utförande
låta vid särskild syneförrättning uppskatta bristen, att låta hos den
försumlige utmäta det belopp, till vilket bristen skattats, samt att ombesörja
utförande av det eftersatta arbetet. Utredningen föresloge, att dessa bestämmelser
skulle göras tillämpliga jämväl å byggande av väg.
Remissyttrandena. Erinran har icke framställts mot förslaget i förevarande
del.
Föredragande statsrådet. Denne förklarar sig godtaga utredningens förslag
uti ifrågavarande del.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.
59
Utskottet.
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de genom propositionen
framlagda lagförslagen.
I huvudsaklig anslutning till vad som anförts i motionerna 1:410 och
II: 526 vill utskottet emellertid framhålla att i de fall, där länsstyrelse finner
bestämmelser jämlikt 5 kap. i lagen om enskilda vägar erforderliga till
främjande av trafiksäkerheten å enskild väg, länsstyrelsen även bör pröva
huruvida vägen icke är av sådan betydelse för den allmänna samfärdseln
att åtgärder bör vidtagas för att intaga vägen till allmänt underhåll.
Med anledning av vad föredragande statsrådet i propositionen uttalat om
sändning av enskild väg vill utskottet framhålla att — oavsett vad som kan
antagas vara den rätta innebörden av enskilda väglagens stadganden om
vinterväghållningens omfattning — sändning av väg i vart fall torde äga
ett så nära samband med övriga åtgärder för väghållning att något hinder
ej kan föreligga för vägförening eller annan vägsamfällighet att ombesörja
erforderlig sändning. Såsom statsrådet påpekar har de nu gällande stadgandena
åtminstone hittills icke utgjort hinder för en ändamålsenlig utveckling.
Av nu anförda skäl och med hänsyn till vanskligheten att i lagtext
angiva den omfattning, vari skyldighet att sanda bör åvila vägsamfällighet,
anser utskottet i likhet med statsrådet, att tillräckliga skäl ej föreligger
för lagändring uti ifrågavarande avseende. Om skada å person eller
egendom förorsakas därigenom att sändning icke företagits, får det ankomma
på rättstillämpningen att enligt allmänna skadeståndsrättsliga
grundsatser avgöra, huruvida skadeståndsskyldighet kan föreligga för vägsamfälligheten.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte antaga de genom propositionen
framlagda lagförslagen; samt
B. att motionerna I: 410 och II: 526, i den mån de ej kan
anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört i sin motivering,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 mars 1954.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl,
Ivar Nilzon, Axel Jansson, Ebbe Ohlsson*, Herbert Hermansson och William
Ohlsson;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, Levin, Andersson
i Ryggestad, Carlsson i Stockholm, Nilsson i Östersund, Jansson
i Benestad och östlund*.
* Ej närvarande vid utlätandcts justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1954:158 Skrivelse till Konungen med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar angående anslag å kap a1 i texten