Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 september 1939

1954-03-23 · 59 sidor, varav 59 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 59 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1954:15, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 september 1939

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

1

Nr 15.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag angående ändring i lagen den 3 september

1939 (nr 608) om enskilda vägar, m. m., dels

ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 29 januari 1954 dagtecknad proposition, nr 76, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

1) Lag

angående ändring i lagen den 3 september 1939

(nr 608) om enskilda vägar.

Härigenom förordnas, att 1, 4, 14, 16, 18, 31, 48, 49, 58 och 63 §§ samt

3 kap. lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar* 1 ävensom övergångsbestämmelserna

till samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives samt att till lagen skall fogas ett nytt kapitel, betecknat 5 kap., av

nedan angiven lydelse.

(Gällande Igdelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Denna lag — —-------eller eljest.

Vad i--------till grunden.

Denna lag äger icke tillämpning,

såvitt angår område, för vilket stadsplan

fastställts; dock skall, där ej

med stöd av stadgandena i 65 §, 71 §

andra stycket eller 85 § annorledes i

laga ordning beslutes, fastställelse av

stadsplan för område icke medföra

att vad tidigare jämlikt denna lag bestämts

rörande fastigheter eller vägar

inom området upphör att gälla.

Denna lag

Bestämmelserna i 2—4 kap. äga

icke tillämpning, såvitt angår område,

för vilket stadsplan fastställts;

dock skall, där ej med stöd av stadgandena

i 65 eller 85 § annorledes i

laga ordning beslutes, fastställelse

av stadsplan för område icke medföra,

att vad tidigare jämlikt denna

lag bestämts rörande fastigheter eller

vägar inom området upphör att gälla.

Vad i 5 kap. stadgas skall icke äga

tillämpning i fråga om bebyggande

av område, som ingår i fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan.

nnans ägor.

1 Andrad lydelse av 1, 4, 71, 86 och 91 §§, se 1947: 387.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 15.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 §•

Väg skall —-------för annan.

Ej må väg så byggas att plan eller

bestämmelser, som enligt vad därom

är stadgat innefatta hinder mot bebyggelse

i strid mot planen eller bestämmelserna,

motverkas eller eljest

markens ändamålsenliga bebyggande

försvåras. Ej heller må väg byggas i

strid mot vad jämlikt 54 eller 85 §

föreskrivits. Inom område, för vilket

regionplan finnes fastställd, skall

denna plan tjäna till ledning vid utförande

av vägföretag.

Vägunderhåll och —--— — —

Vid väghållning — —----

Ej må väg så byggas att plan eller

bestämmelser, som enligt vad därom

är stadgat innefatta hinder mot bebyggelse

i strid mot planen eller bestämmelserna,

motverkas eller eljest

markens ändamålsenliga bebyggande

försvåras. Ej heller må väg byggas i

strid mot vad jämlikt 3 kap. föreskrivits.

Inom område, för vilket regionplan

finnes fastställd, skall denna

plan tjäna till ledning vid utförande

av vägföretag.

— — ändamål fordrar.

- — särskilt stadgat.

14 §.

I fall då vid förrättning eller genom

dom enligt detta kapitel bestämts

att väg må för fastighet byggas

eller begagnas, må till förmån för

fastigheten, där det kan ske utan

märkligt men för annan fastighet, föreskrivas,

att grind eller led ej får

bibehållas eller uppsättas å vägen annorstädes

än i ägogräns, i korsning

av järnväg, spårväg eller vattenväg

eller där det erfordras för fullgörande

av stadgad stängselskyldighet. Vid

meddelande av dylik föreskrift må

dess tillämpning i övrigt begränsas

efter ty skäligt prövas.

För intrånget---—---

16 §.

Rätt att påkalla förrättning enligt

detta kapitel och att vid förrättningen

föra talan tillkomme för fastighet,

som saken förmenas angå, dess ägare

ävensom innehavaren, där denne

jämlikt 5 § har att svara för fullgörandet

av fastighetens väghållningsskyldighet.

I fall då vid förrättning eller genom

dom enligt detta kapitel bestämts

att väg må för fastighet byggas

eller begagnas, må till förmån för

fastigheten, där det kan ske utan

märkligt men för annan fastighet, föreskrivas,

att grind eller led ej får

bibehållas eller uppsättas å vägen annorstädes

än i korsning av järnväg,

spårväg eller vattenväg. Vid meddelande

av dylik föreskrift må dess tilllämpning

i övrigt begränsas efter ty

skäligt prövas.

en gång.

Rätt att påkalla förrättning enligt

detta kapitel och att vid förrättningen

föra talan tillkomme för fastighet,

som saken förmenas angå, dess ägare

ävensom innehavaren, där denne

jämlikt 5 § har att svara för fullgörandet

av fastighetens väghållningsskyldighet.

Samma befogenhet, dock

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

3

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Väckes sålunda fråga, som i 6—

14 §§ avses, må härutinnan talan för

fastighet vid förrättningen föras jämväl

av innehavare av nyttjande- eller

servitutsrätt, i den mån frågan rörer

hans rätt.

Har efter-----— — —e

ej i fråga om byggande av väg, tillkomme

nyttjanderättshavare, vilken

enligt avtal har att fullgöra väghållningsskyldighet

för fastigheten.

Väckes sålunda fråga, som i 6—

14 §§ avses, må härutinnan talan för

fastighet vid förrättningen städse föras

av innehavare av nyttjande- eller

servitutsrätt, i den mån frågan rörer

hans rätt.

ler godkänt.

18

Ansökning om — ---—---

I ansökningen---— -—----

Finner länsstyrelsen den äskade

förrättningen endast avse fråga, som

bör vinna sin lösning i den i 3 kap.

stadgade ordning, äge länsstyrelsen

avslå ansökningen eller, där förordnande

för förrättningsman redan utfärdats

men förrättningen ännu icke

avslutats, förordna om dess inställande.

År frågan om dylikt beslut beroende

på utredning, som länsstyrelsen

låter verkställa, må med utseende av

förrättningsman tills vidare anstå eller

länsstyrelsen föreskriva att förrättningen

skall vila, intill dess länsstyrelsen

annorledes förordnar.

§•

--hos länsstyrelsen.

— och hemvist.

Finner länsstyrelsen den äskade

förrättningen endast avse fråga, som

bör vinna sin lösning i den i 3 kap.

stadgade ordning, äge länsstyrelsen

avslå ansökningen eller, där förordnande

för förrättningsman redan utfärdats

men förrättningen ännu icke

avslutats, förordna om dess inställande.

År frågan om dylikt beslut beroende

på utredning, må med utseende

av förrättningsman tills vidare anstå

eller länsstyrelsen föreskriva att

förrättningen skall vila, intill dess

länsstyrelsen annorledes förordnar.

31

Förrättningsmannen skall--—

I protokollet--— —----

I protokollet--------

Protokollet skall avfattas i sammanhängande

paragrafföljd för hela

förrättningen och inom åtta dagar efter

varje sammanträde å förut tillkännagiven

tid och plats uppläsas.

Protokollet skall förses med underskrift

av förrättningsmannen och gode

männen, om han av sådana biträdes,

samt jämväl undertecknas av de

§•

- ■—- — --vid förrättningen.

- dem åsatta.

- för desamma.

Protokollet skall avfattas i sammanhängande

paragrafföljd för hela

förrättningen. Innan sammanträde

avslutas, skall protokollet för detsamma

erhålla slutlig avfattning. Meddelat

beslut skall uppläsas. Förrättningsmannen

skall underteckna protokollet

och därå anteckna dagen, då

det är uppsatt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse)

sakägare, som närvarit vid sammanträdet,

dock att där närvarande sakägare

åro flera än tio eller de eljest

därom besluta, protokollet skall å deras

vägnar undertecknas av två personer,

vilka sakägarna därtill utsett.

Den är utsedd, som erhållit de flesta

rösterna; mellan lika röstetal skilje

lotten. Vägrar sakägare sin underskrift

eller förekommer anmärkning

mot protokollet, skall anteckning därom

ävensom om beslut, som i anledning

av framställd anmärkning meddelas,

i protokollet verkställas.

48

För övervakande av underhållet

och vinterväghållningen i fråga om

väg, som gjorts till föremål för vägdelning,

skall, där någon av väglottshavarna

det fordrar, anställas särskild

ojävig tillsyningsman. Bliva

väglottshavarna ej ense om valet av

tillsyningsman, skall sådan på anmälan

utses av länsstyrelsen.

•

Länsstyrelsen bestämme----

Tillsyningsmannen entledigas--

terna.

Vad ovan i första och tredje styckena

stadgats om väglottshavare

skall, där fastighets väghållningsskyldighet

jämlikt 5 § skall fullgöras av

innehavaren, tillämpas ej blott å denne

utan även å fastighetens ägare.

49

Försummar väglottshavare att vederbörligen

underhålla sin väglott eller

fullgöra vinterväghållning därå

och bättrar han ej ofördröj ligen efter

tillsägelse, skall tillsyningsman, som

(Föreslagen lydelse)

§•

För att övervaka byggandet av

samt underhållet och vinterväghållningen

i fråga om väg, som gjorts

till föremål för vägdelning, skall, där

någon av väglottshavarna det fordrar,

anställas särskild ojävig tillsyningsman.

Bliva väglottshavarna ej

ense om valet av tillsyningsman,

skall sådan på anmälan utses av

länsstyrelsen.

-----skäligt prövas.

------ — efter omständighe
Vad

ovan i första och tredje styckena

stadgats om väglottshavare

skail, där fastighets väghållningsskyldighet

jämlikt 5 § eller på grund

av nyttjanderättsavtal skall fullgöras

av annan ån fastighetens ägare, tilllämpas

såväl å ägaren som å den

skyldigheten åligger.

§•

Försummar väglottshavare att vederbörligen

bygga eller underhålla

sin väglott eller fullgöra vinterväghållning

därå och bättrar han ej ofördröj

ligen efter tillsägelse, skall till
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

5

(Gällande lydelse)

i 48 § omförmäles, hålla syn genom

två ojävige män, av vilka den ene

skall vara nämndeman, ägodelningsnämndeman

eller god man vid lantmäteri-

eller mätningsförrättningar.

Varder vid synen, till vilken den försumlige

skall i god tid kallas, bristen

vitsordad, uppskatte synemännen i

penningar kostnaden för dess botande.

Därefter äge tillsyningsmannen

erhålla utmätning hos den försumlige

för det uppskattade beloppet jämte

synekostnaderna samt vare pliktig

att, i den mån medel sålunda för ändamålet

tillhandahållits honom, ofördröj

ligen ombesörja utförande av det

eftersatta arbetet. Nöjes ej väglottshavaren

åt synen eller honom påförda

synekostnader, instämme sitt

klander till allmän underrätt i orten

inom tre månader efter utmätningen

eller vare sin talan kvitt.

Vad i —-------laggil

(Föreslagen lydelse)

syningsman, som i 48 § omförmäles,

hålla syn genom två ojävige män,

av vilka den ene skall vara nämndeman,

ägodelningsnämndeman eller

god man vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar.

Varder vid synen,

till vilken den försumlige skall i god

tid kallas, bristen vitsordad, uppskatte

synemännen i penningar kostnaden

för dess botande. Därefter äge

tillsyningsmannen erhålla utmätning

hos den försumlige för det uppskattade

beloppet jämte synekostnaderna

samt vare pliktig att, i den mån medel

sålunda för ändamålet tillhandahållits

honom, ofördröjligen ombesörja

utförande av det eftersatta arbetet.

Nöjes ej väglottshavaren åt synen

eller honom påförda synekostnader,

instämme sitt klander till allmän

underrätt i orten inom tre månader

efter utmätningen eller vare

sin talan kvitt.

; skick.

58 §.

Menar medlem-------

Talan, som-------— sitt

Dylik talan må, i fall då rösträtt å

sammanträde för fastighet utövas av

dess innehavare, föras ej mindre av

denne än även av fastighetens ägare.

• — annorlunda förordnar,

säte.

Dylik talan må, i fall då rösträtt å

sammanträde för fastighet utövas av

dess innehavare, föras ej mindre av

denne än även av fastighetens ägare.

Samma befogenhet tillkomme nytljanderättslmvare,

vilken enligt avtal

har att fullgöra ägares förpliktelser

mot samfälligheten.

63 §.

Uttaxering skall —-----—--för inbetalningen.

Förmenar väghållningsskyldig, att Förmenar väghållningsskyldig elden

i längden verkställda uttaxering- ler sådan nyttjanderättshavare, som

en eller fördelningen ej är med lag omförmäles i 58 § tredje stycket, att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse)

överensstämmande, äge han genom

stämning å styrelsen inom trettio dagar

efter sammanträdet påfordra rättelse

i den gjorda debiteringen. Talan,

som nu nämnts, skall anliängiggöras

hos allmän underrätt i den ort,

där styrelsen har sitt säte. Ändå att

dylik klandertalan väckes, vare väghållnings

skyldig pliktig att å tid, som

av styrelsen bestämts, inbetala å honom

uttaxerat bidrag vid äventyr att,

där ej rätten annorlunda förordnar,

beloppet må utsökas i enahanda ordning

som om betalningsskyldighet

vore genom lagakraftägande dom

ålagd.

Är fastighet,-------

(Föreslagen lydelse)

den i längden verkställda uttaxeringen

eller fördelningen ej är med lag

överensstämmande, äge han genom

stämning å styrelsen inom trettio dagar

efter sammanträdet påfordra rättelse

i den gjorda debiteringen. Talan,

som nu nämnts, skall anhängiggöras

hos allmän underrätt i den ort,

där styrelsen har sitt säte. Uttaxerat

belopp skall, ändå att klandertalan

väckts, inbetalas å tid, som av styrelsen

bestämts, vid äventyr att, där ej

rätten annorlunda förordnar, beloppet

må utsökas i enahanda ordning

som om betalningsskyldighet vore genom

lagakraftägande dom ålagd,

är sagt.

3 KAP.

Vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse.

Allmänna bestämmelser.

71 § (första stycket).

Beträffande område på landet eller

i stad, inom vilket tätare bebyggelse

uppkommit eller kan väntas inom nära

förestående tid uppkomma, må

länsstyrelsen förordna, att de fastigheter,

som i sin helhet eller till någon

del äro belägna inom området, skola

utgöra en samfällighet (vägföre

ni n g) för väghållning i fråga om

de vägar, som i den ordning nedan

sägs förklarats skola anses såsom

föreningens vägar; och skola i ty fall

rörande dessa vägar, förutom vad i

1 kap. finnes föreskrivet, de nedan i

detta kapitel meddelade särskilda

bestämmelser lända till efterrättelse.

71 §.

Beträffande område på landet eller

i stad, inom vilket tätare bebyggelse

uppkommit eller kan väntas inom nära

förestående tid uppkomma, må i

den ordning nedan sägs förordnas, att

de fastigheter, som i sin helhet eller

till någon del äro belägna inom området,

skola utgöra en samfällighet

(vägförening) med ändamål

att ombesörja och bekosta väghållning

i fråga om de vägar, vilka förklaras

skola anses såsom föreningens

vägar, samt att handhava de i

föreningen ingående fastigheternas

gemensamma angelägenheter i övrigt

rörande dessa vägar.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

7

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

73 § (första stycket).

Vägförening har att ombesörja och

bekosta väghållningen i fråga om föreningens

vägar samt handhava de i

föreningen ingående fastigheternas

gemensamma angelägenheter i övrigt

rörande dessa vägar.

71 § (fjärde stycket).

Finnes inom vägförenings område mark, som i byggnadsplan avsetts till

annan allmän plats än väg, skall föreningens väghållning omfatta jämväl

iordningställande och underhåll av dylik plats. Vad i detta kapitel sägs om

väg skall i tillämpliga delar gälla beträffande sådan allmän plats.

73 § (andra stycket).

Ej må föreningen utöva verksamhet,

som är främmande för dess sålunda

angivna ändamål.

72 § (andra stycket).

I vägförening skall icke ingå fastighet,

vars inom området belägna del

utgöres av allenast kanal, järnväg,

spårväg, väg eller gata, så framt ej

till sådan anläggning hörer inom området

belägen byggnads-, lastage- eller

upplagsplats eller dylikt samt

länsstyrelsen fördenskull i den ordning,

som i första stycket sägs, prövar

fastigheten skola deltaga i föreningens

väghållning.

82 §.

Till vägförenings vägar, varom i

71 § förmälcs, skola efter prövning,

som nedan sägs, hänföras erforderliga

vägar för utfart från området eller

för samfärdseln mellan olika delar

av detsamma; dock icke

Ej må föreningen utöva verksamhet,

som är främmande för dess nu

angivna ändamål, föreningen dock

obetaget att ombesörja vågbelysning.

72 §.

I vägförening skall icke ingå fastighet,

vars inom föreningens område

belägna del utgöres av allenast väg,

gata, järnväg, spårväg eller kanal, så

framt ej till sådan anläggning hörer

inom området belägen byggnads-, lastage-

eller upplagsplats eller dylikt

samt fastigheten fördenskull prövas

skola deltaga i föreningens väghållning.

73 §.

Till vägförenings vägar skola efter

prövning, som nedan sägs, hänföras

erforderliga vägar för utfart från området

eller för samfärdseln mellan

olika delar av detsamma; dock icke

1) väg, som ej kan anses lämplig

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1) väg, som ej kan anses lämplig

för områdets ändamålsenliga ordnande

och bebyggande, eller

2) väg, som är till nytta endast för

en ringa del av området, eller

3) väg, som icke är av synnerlig

vikt för området och ej kan anläggas

eller upplåtas till begagnande för de

i föreningen ingående fastigheterna

utan märkligt men för fastighet, var
-

för områdets ändamålsenliga ordnande

och bebyggande, eller

2) väg, som är till nytta endast för

en ringa del av området, eller

3) väg, som icke är av synnerlig

vikt för området och ej kan anläggas

eller upplåtas till begagnande för de

i föreningen ingående fastigheterna

utan märkligt men för fastighet, vartill

vägmärken eller vägen hörer.

till vägmärken eller vägen hörer.

Vad ovan under 1) sagts utgöre icke hinder för att till föreningens vägar

tills vidare hänföra väg, som är iståndsatt för begagnande och beräknas kunna

under avsevärd tid vidmakthållas utan att därigenom områdets ändamålsenliga

ordnande och bebyggande försvåras.

83 §. 75 §.

Vad rörande skyldighet att hålla väg eller rätt att begagna väg blivit genom

förrättning, dom eller avtal bestämt utgöre icke hinder att hänföra vägen

till föreningens vägar; och skall, där så sker, i stället för de äldre bestämmelserna

tillämpas vad beträffande sådana vägar finnes i detta kapitel

föreskrivet.

87 § (första stycket).

Då slutligen avgjorts att väg skall

byggas eller tagas i anspråk såsom

vägförenings väg, äge föreningen mot

ersättning för markupplåtelse och annat

intrång till sig lösa rätt att för

ändamålet begagna vägmärken eller

den befintliga vägen.

87 § (andra stycket).

Medför vägens anläggning eller

övertagande till väghållning av föreningen

jämväl nytta för den till ersättning

berättigade, skall hänsyn

därtill tagas vid ersättningens bestämmande.

För föreningens rätt att

begagna befintlig väg skall ej, med

mindre särskilda skäl därtill äro, gäldas

ersättning till fastighet, som ingår

i föreningen.

75 §.

Då slutligen avgjorts att väg skall

byggas eller tagas i anspråk såsom

vägförenings väg, äge föreningen mot

ersättning för markupplåtelse och annat

intrång till sig lösa rätt att för

ändamålet begagna vägmärken eller

den befintliga vägen. Medför vägens

anläggning eller övertagande till väghållning

jämväl nytta för den till ersättning

berättigade, skall hänsyn

därtill tagas vid ersättningens bestämmande.

För föreningens rätt att

begagna befintlig väg skall ej, med

mindre särskilda skäl därtill äro, gäldas

ersättning till fastighet, som ingår

i föreningen. Att mark jämväl i

vissa andra fall må tagas i anspråk

utan ersättning, därom stadgas i byggnadslagen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

87 § (nionde stycket).

Skall väg byggas så att den korsar eller eljest berör allmän väg, järnväg,

spårväg, kanal eller flottled, äge vad i 41 § stadgats motsvarande tillämpning.

90 § (första punkten).

Tarvas för vägförening rätt, som i

13 § avses, skall under där stadgade

villkor och i den ordning, som i 2

kap. omförmåles, dylik rätt för föreningen

upplåtas.

85 § (tredje stycket andra punkten).

Länsstyrelsen bestämme ock i vad

mån och på vilka villkor grind eller

led må finnas å dylik väg.

76 § (första stycket).

De i vägförening ingående fastigheterna

skola, där ej nedan annorledes

stadgas, bidraga till föreningens

utgifter i förhållande till fastigheternas

senast fastställda taxeringsvärden;

och äge i ty fall, om sådant värde

ej åsatts fastighet, länsstyrelsen på

ansökan och efter verkställd utredning

bestämma särskilt värde att, intill

dess taxering skett, ligga till grund

för beräkningen av fastighetens andelstal.

76 § (andra stycket).

Skulle länsstyrelsen i visst fall finna

att, med hänsyn till fastigheternas

nytta av vägarna samt fastigheternas

förmåga att bära kostnader för väghållningen,

den i första stycket angivna

allmänna grunden för delaktigheten

måste medföra mindre lämplig

fördelning av väghållningsbördan än

viss annan sådan grund, äge länssty
-

Tarvas för vägförening rätt, som i

13 § avses, skall under där stadgade

villkor dylik rätt för föreningen upplåtas.

Över vägförenings väg må grind

eller led ej bibehållas eller uppsättas

med mindre därtill givits tillstånd i

den ordning nedan sägs.

76 §.

De i vägförening ingående fastigheterna

skola, där ej nedan annorledes

stadgas, bidraga till föreningens

utgifter i förhållande till fastigheternas

senast fastställda taxeringsvärden;

och skall i ty fall, om sådant

värde ej åsatts fastighet, bestämmas

särskilt värde att, intill dess taxering

skett, ligga till grund för beräkningen

av fastighetens andelstal.

Skulle i visst fall befinnas att, med

hänsyn till fastigheternas nytta av

vägarna samt fastigheternas förmåga

att bära kostnader för väghållningen,

den i första stycket angivna allmänna

grunden för delaktigheten måste

medföra mindre lämplig fördelning

av väghållningsbördan än viss annan

sådan grund, må sistnämnda grund

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande r.r 15.

(Gällande lydelse)

relsen, sedan tillfälle beretts vägföreningens

medlemmar att yttra sig i

ärendet, fastställa sistnämnda grund

att tillämpas i stället för taxeringsvärdena.

Vid bedömande av lämplighetsfrågan

skall iakttagas bland annat,

att reglerna för delaktigheten

skola vara av beskaffenhet att kunna

utan avsevärd svårighet omedelbart

tillämpas av vägföreningen även under

växlande förhållanden med avseende

å fastighetsindelningen och bebyggelsen

inom området.

76 § (tredje stycket).

Då särskilda omständigheter därtill

föranleda, såsom att viss i föreningen

ingående fastighet till betydande del

av ägovidden faller utom föreningens

område eller eljest drager jämförelsevis

ringa nytta av den väghållning,

föreningen har att ombesörja, eller

att den för fastighetens räkning å föreningens

vägar bedrivna trafiken i

särskilt hög grad föranleder ökning av

väghållningskostnaderna, må länsstyrelsen

på ansökan åsätta fastigheten

visst lägre eller högre andelstal

än vad som skulle följa av den allmänna

grund för delaktigheten, som

i första stycket stadgas eller med stöd

av bestämmelserna i andra stycket

fastställts att gälla beträffande föreningen.

76 §(fjärde stycket).

Verkställes inom området från fastighet

avstyckning av ett flertal lägenheter

till försäljning, må länsstyrelsen

på ansökan efter ty skäligt prövas

förordna att denna fastighet så

ock annan i föreningen ingående fas
-

(Föreslagen lydelse)

fastställas att tillämpas i stället för

taxeringsvärdena. Vid bedömande av

lämplighetsfrågan skall iakttagas

bland annat, att reglerna för delaktigheten

skola vara av beskaffenhet

att kunna utan avsevärd svårighet

omedelbart tillämpas av vägföreningen

även under växlande förhållanden

med avseende å fastighetsindelningen

och bebyggelsen inom området.

Då särskilda omständigheter därtill

föranleda, såsom att viss i föreningen

ingående fastighet till betydande de!

av ägovidden faller utom föreningens

område eller eljest drager jämförelsevis

ringa nytta av den väghållning,

föreningen har att ombesörja, eller

att den för fastighetens räkning å föreningens

vägar bedrivna trafiken i

särskilt hög grad föranleder ökning

av väghållningskostnaderna, må för

fastigheten bestämmas visst lägre eller

högre andelstal än vad som skulle

följa av den allmänna grund för delaktigheten,

som i första stycket stadgas

eller med stöd av bestämmelserna

i andra stycket fastställts att gälla beträffande

föreningen.

Verkställes inom föreningens område

från fastighet avstyckning av ett

flertal lägenheter till försäljning, må,

där så befinnes skäligt, förordnas att

denna fastighet så ock annan i föreningen

ingående fastighet, som har

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tighet, som har samme ägare, skola i samme ägare, skola i fråga om kost
-

fråga om kostnaderna för byggande

av viss eller vissa av föreningens vägar

deltaga efter visst högre andelstal

än det, som för sagda fastighets

eller fastigheters delaktighet i övrigt

är gällande. I fall, som i detta stycke

avses, må länsstyrelsen föreskriva

att i vägbyggnadskostnad skall inräknas

jämväl ersättning enligt 87 §.

76 § (femte stycket).

Ansökning, som i denna paragraf

sägs, må göras antingen av vägföreningen

eller av den, som å föreningssammanträde

äger föra talan för fastighet,

vars särskilda andelstal är i

fråga. Tillfälle skall beredas fastighetens

ägare och innehavare så ock föreningen

att yttra sig över ansökningen,

i den mån de ej själva framställt

eller biträtt densamma.

naderna för byggande av viss eller

vissa av föreningens vägar deltaga efter

visst högre andelstal än det, som

för sagda fastighets eller fastigheters

delaktighet i övrigt är gällande. 1 ty

fall må jämväl föreskrivas att i vägbyggnadskostnad

skall inräknas ersättning

enligt 75 § första stycket.

89 § (första stycket). 77 §.

Rätt att begagna vägförenings väg, som föreningen anlagt eller övertagit

till väghållning, tillkomme förutom envar av föreningens medlemmar jämväl

annan fastighet, för vilken vägen är till nytta; men åligge det denna fastighet

att årligen till föreningen erlägga avgift för vägens begagnande för

fastighetens räkning, och må rättigheten icke under något år tagas i bruk,

innan avgiften för samma år blivit gulden.

71 § (tredje stycket).

Innan länsstyrelsen meddelar förordnande

eller beslut enligt första eller

andra stycket, skall länsstyrelsen

låta vidtaga den förberedande utredning,

som må anses erforderlig, samt

i ärendet höra byggnadsnämnden, där

Om förrättning och dess prövning i

länsstyrelsen.

78 §.

Finner länsstyrelse anledning till

antagande att förhållandena å viss ort

inom länet påkalla bildande av vägförening,

skall frågan företagas till

handläggning vid förrättning i den

ordning nedan omförmäles.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

fråga är om stad eller annan ort, varest

skyldighet föreligger att söka

byggnadslov, ävensom bereda ägare

och innehavare av fastigheter inom

området tillfälle att å sammanträde

inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen

förordnar yttra sig i ärendet.

Kungörelse om sammanträdet skall

minst fjorton dagar förut uppläsas i

kyrkan för vederbörande församling

eller församlingar och införas i ortstidning.

Kommun, inom vilken området

i sin helhet eller till någon del är

beläget, varde av länsstyrelsen kallad

att genom ombud närvara vid sammanträdet.

Därest fastighet, som står

under allmän myndighets vård och

inseende, ingår eller skall ingå i vägf

öreningen, tillställe länsstyrelsen

den myndighet särskild underrättelse

om sammanträdet.

Rätt att föra talan vid förrättningen

tillkommer ägare och i 5 § avsedd

innehavare av fastighet, som saken

förmenas angå, samt innehavare av

nyttjande- eller servitutsrätt med avseende

å fastigheten, envar i vad frågan

rör hans rätt.

Om förordnande av förrättningsman,

biträde vid förrättningen av gode

män samt utseende av sakkunnigt

biträde åt förrättningsman gålle vad

i 19 § första stycket, 20 § och 22 §

första stycket första punkten sägs.

Beträffande förrättningen i övrigt

skola bestämmelserna i 23 §, 25 §

första stycket, 25 § och 21—31 §§

äga motsvarande tillämpning, dock

att underrättelse om tid och ställe

för sammanträde städse skall tillställas

byggnadsnämnden samt att anteckning

som omförmäles i 31 § andra

stycket må underlåtas.

72 § (första stycket).

Prövning, huruvida vad i detta kapitel

stadgas rörande inom området

belägen fastighet skall tillämpas å sådan

byggnad eller anläggning, som i

1 § andra stycket sägs, skall verkställas

av länsstyrelsen i samband med

förordnande om vägförenings bildande

samt eljest på ansökning av vägföreningen

eller egendomens ägare.

Den sistnämnde och, där frågan uppkommer

sedan föreningen bildats,

föreningen skola höras i ärendet.

75 §.

Då förordnande enligt 71 § första

stycket meddelats, har länsstyrelsen

att kalla dem, som enligt 75 § äga utöva

rösträtt för de i vågföreningen

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ingående fastigheterna, att å tid och

plats, som länsstyrelsen bestämmer,

sammanträda för antagande av stadgar

för föreningen och val av styrelse.

Kallelserna skola avsändas minst

fjorton dagar före sammanträdet.

85 § (första stycket).

Då stadgar för vägförening fastställts

och styrelse blivit utsedd, skall

länsstyrelsen till avgörande företaga

frågan vilka vägar som skola förklaras

vara föreningens. Har i samband

med den i 71 § omförmälda utredningen

eller eljest upprättats förslag

hårutinnan, skall länsstyrelsen över

förslaget höra vågföreningen. Vid

behov äge länsstyrelsen förordna sakkunnig

person att i samråd med föreningen

upprätta dylikt förslag. I förslaget

skall intagas noggrann uppgift

å de fastigheter, vilka de föreslagna

vägarna tillhöra eller å vilkas mark

de skulle anläggas, ävensom å vederbörande

ägares och innehavares

namn och hemvist.

85 § (andra stycket).

Länsstyrelsen skall granska förslaget

samt låta verkställa de besiktningar

och undersökningar i övrigt,

som finnas erforderliga. Därefter

skall länsstyrelsen till envar ägare

och innehavare av de i vägföreningen

ingående fastigheterna och av övriga

fastigheter, vilka saken kan angå,

sända kallelse till sammanträde för

överläggning i ärendet inför länsstyrelsen

eller den länsstyrelsen förord
-

nar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

84 § (tredje stycket första punkten).

Sedan dylikt sammanträde hållits

och den ytterligare utredning, länsstyrelsen

finner nödig, förebragts,

skall länsstyrelsen med ledning av

bestämmelserna i 82 och 83 §§ fastställa

vilka vägar, som skola vara föreningens,

samt beträffande varje sådan

väg angiva dess läge, sträckning

och bredd ävensom meddela de föreskrifter

i övrigt rörande vägarnas beskaffenhet

den tid mark är bar och

vintertiden, vilka med hänsyn till

samfärdselns behov och trafiksäkerheten

må anses påkallade.

92 § (första stycket).

Äro för fullgörande av de uppgifter,

som enligt detta kapitel ankomma

på länsstyrelsen, särskilda undersökningar

eller utredningar erforderliga,

må länsstyrelsen därtill vid behov

anlita sakkunnigt biträde.

För rättning smannen och hans biträden

samt gode männen vare berättigade

att erhålla tillträde till fastigheter

och byggnader samt att därvid

övergå ägor och anbringa märken

eller signaler i vad det finnes erforderligt

för uppdragets fullgörande,

varvid skall iakttagas att skada

å egendom såvitt möjligt undvikes.

Förrättningsmannen och sakkunnigt

biträde äge för uppdraget njuta

ersättning med belopp som, dår ej

annorlunda är eller varder särskilt

stadgat, på ansökan bestämmes av

länsstyrelsen. Om ersättning åt god

man gålle vad som är eller varder

stadgat om gode män vid lantmäteriförråttningar.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15,

(Gällande lydelse)

92 § (andra och tredje styckena).

Finner länsstyrelsen att fråga, som

enligt detta kapitel väckts genom ansökan

av annan än vägförening, icke

kan avgöras utan sådan utredning,

vartill sakkunnigt biträde måste anlitas,

och är ej anledning att företaga

utredningen oavsett ansökningen, berede

länsstyrelsen sökanden tillfälle

att inom viss tid yttra sig, huruvida

han, änskönt ersättningsskyldighet

efter ty nedan sägs kan för honom

uppkomma, vill vidbliva ansökningen.

Har han ej inom den bestämda tiden

eller sedermera, innan kostnad

för arvode åt biträdet uppstått, återkallat

sin ansökan, äge länsstyrelsen,

därest vid den slutliga handläggningen

av ärendet så prövas skäligt, förplikta

sökanden att återgälda länsstyrelsen

nämnda kostnad eller viss

del därav. Länsstyrelsen må ock, innan

biträdet anlitas, avfordra sökanden

säkerhet för samma kostnad.

Skall ej sökande, efter ty nu är

sagt, slutligen vidkännas utgifter för

sakkunnigt biträde, som i denna paragraf

avses, eller har länsstyrelsen

haft utgift för arvode åt sakkunnig,

som i 8b § omförmäles, har vågföreningen

att ersätta samma utgifter.

(Föreslagen lydelse)

Ersättning, som nu sagts, så ock

annan av förrättningen föranledd

kostnad skall gäldas av vägföreningen

eller, om vägförening ej kommer

till stånd, av kronan. Där kostnad

föranletts uteslutande av viss sakägares

yrkande eller bestridande, må

dock, om så prövas skäligt, sakägaren

förpliktas gälda sagda kostnad.

79 §.

Förrättningsmannen skall tillse, att

vid förrättningen förebringas sådan

utredning angående bebyggelsen och

förhållandena i övrigt inom det område,

förrättningen avser, att på

grund därav kan bedömas, huruvida

vägförening bör bildas för att ombesörja

väghållning inom området ellei

del därav.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Finnes vägförening böra komma

till stånd, skall särskilt utredas:

huru föreningens område bör avgränsas;
huruvida

i föreningen bör ingå sådan

byggnad eller industriell anläggning,

som avses i 1 § andra stycket,

eller sådan fastighet, som sägs i 72 §;

vilka vägar som böra omfattas av

föreningens väghållning samt när

dessa vägar böra anläggas eller övertagas

till väghållning av föreningen;

huru dessa vågar böra utföras till

läge, sträckning, bredd, byggnadssätt

och anordning i övrigt;

huruvida anledning förekommer

att i enlighet med stadgandena i 76 §

fastställa annan grund än taxeringsvärdena

att gälla vid fördelning av

väghållning sbördan eller att bestämma

särskilt värde eller andelstal för

viss fastighet samt vad i sådant hänseende

bör föreskrivas;

vilka föreskrifter som med hänsyn

till samfärdselns behov och trafiksäkerheten

böra gälla rörande vägarnas

beskaffenhet den tid mark är bar och

vintertiden;

i vad mån och på vilka villkor det

bör vara medgivet att hålla grind eller

led över väg;

huruvida för ändamålsenliga fullgörandet

av väghållningsskyldigheten

erfordras rätt, som i 13 § omförmäles,

samt, därest sådan rått finnes böra

upplåtas, på vilket eller vilka ställen,

i vilken omfattning och på vad sätt

rättigheten bör få utövas ävensom

huruvida sand-, grus-, jord- eller

stentäkt, som anses böra upplåtas,

må för sitt ändamål nyttjas av ägaren

eller eljest av annan än föreningen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

17

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

86 §.

Där i ärende, som i 84 och 85 §§

avses, fråga är om väg i stad eller annan

ort, varest skyldighet föreligger

att söka byggnadslov samt frågan

kan äga betydelse för bebyggelsen eller

fastighetsbildningen, skall länsstyrelsen

inhämta yttrande från byggnadsnämnden

samt, i viktigare fall,

vederbörande stadsfullmäktige, kommunalnämnd

i köping eller municipalnämnd.

84 § (fjärde stycket).

Föreningens vägar skola utmärkas

å karta.

Förråttningsmannen skall i den utsträckning,

som kan anses erforderlig,

samråda med vågförvaltningen i

länet samt med övriga myndigheter,

lokala organ och sammanslutningar,

vilka hava ett väsentligt intresse av

sättet för vägfrågornas lösande.

Närmare anvisningar till ledning

för förråttningsmån vid handläggning

av förrättningar utfärdar Konungen

eller den Konungen förordnar.

80 §.

Sedan vid förrättningen tillfälle

beretts sakägarna att yttra sig samt

erforderlig utredning verkställts,

skall förråttningsmannen med gode

männen, där han av sådana biträdes,

upprätta skriftligt utlåtande angående

de i 79 § omförmålda frågorna. I

utlåtandet skall tillika angivas, huru

kostnaderna för förrättningen

skola gäldas.

Skall enligt utlåtandet vägförening

bildas, utmårke förråttningsmannen

å karta föreningens område och vågar.

Vid utlåtandet skola i ty fall fogas

dels förteckning över vågarna

med uppgift om de fastigheter, å vilka

vågarna åro belägna eller skola

anläggas, dels ock förteckning över

fastigheterna inom föreningens område

med uppgift för varje fastighet

om ägarens namn och hemvist jämte

andelstal. Förteckningarna skola innehålla

erforderliga hänvisningar till

kartan.

Utlåtandet skall innehålla besked,

huruvida underställning skall äga

rum enligt vad i 81 § första stycket

2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 15.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sägs, samt uppgift om vad den, som

vill anföra besvär över utlåtandet,

har att iakttaga.

Förrättningen skall avslutas med

att utlåtandet framlägges för sakägarna

å tid och plats som vid sammanträde

bestämts; och skall utlåtandet

därefter jämte övriga i andra

stycket omförmälda handlingar å sådan

plats vara utställt till granskning

under den tid, som efter ty i

81 § sägs gäller för anförande av

besvär över utlåtandet. Innan förrättningen

avslutas, skall kungörelse

om tiden och platsen, där utlåtandet

kommer att hållas tillgängligt, uppläsas

i kyrkan för den eller de församlingar,

där de av förrättningen

berörda fastigheterna äro belägna,

och införas i ortstidning samt översändas

till byggnadsnämnden.

Sedan förrättningen avslutats,

skall förråttningsmannen så snart

ske kan till länsstyrelsen översända

samtliga till förrättningen hörande

handlingar jämte nödigt antal avskrifter

av desamma.

81 §.

Finner länsstyrelsen med hänsyn

till att samband råder mellan fråga,

som förekommer vid förrättningen,

och fråga, som handlägges av länsstyrelsen,

eller av annan orsak lämpligt

att utlåtandet underställes länsstyrelsens

prövning, äger länsstyrelsen

meddela föreskrift därom, såframt

förrättningen ännu ej avslutats.

Jämväl förråttningsmannen äger

med gode männen, där han av sådana

biträdes, besluta att utlåtandet

skall underställas länsstyrelsens

prövning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

19

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Sakägare så ock byggnadsnämnden

äga i händelse av missnöje med

utlåtandet föra talan däremot hos

länsstyrelsen genom besvär, som skola

vara dit inkomna inom trettio dagar

från den dag, då förrättningen

avslutats.

82 §.

Skall ej underställning av utlåtandet

ske och hava besvär ej anförts

inom föreskriven tid, skall vid utlåtandet

bero; och gånge detsamma i

verkställighet i den ordning nedan

stadgas.

83 §.

1 ärende, som genom underställning

eller besvär bragts under länsstyrelsens

prövning, har länsstyrelsen

att föranstalta om den ytterligare utredning,

som må anses erforderlig.

Finnes utredningen icke böra äga

rum hos länsstyrelsen, äge länsstyrelsen

med undanröjande av utlåtandet

återförvisa ärendet till förrättningsmannen.

I annat fall skall länsstyrelsen,

om skäl därtill föreligger,

upprätta förslag till ändring av utlåtandet.

Ändringsförslaget skall jämte

avskrift av inkomna besvärsinlagor

utställas till granskning å den

plats, där utlåtandet varit utställt;

och har länsstyrelsen att bestämma

tid, inom vilken sakägare må till

länsstyrelsen inkomma med erinringar

mot förslaget. Utställandet skall

kungöras på sätt i 80 § fjärde stycket

sägs, och skall i kungörelsen intagas

underrättelse om den tid, under vilken

erinringar må avgivas. Rör ändring

allenast viss eller vissa sakägares

rätt, må i stället för vad nu föreskrivits

avskrifter av ändringsförsla
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse)

91 § (fjärde stycket).

Kopia av karta över föreningens

vågar samt avskrift av besluten rörande

desamma skola av länsstyrelsen

överlämnas till länets lantmäterikontor

eller, där området är beläget

inom stad eller samhälle, för vilket

byggnadslagens bestämmelser angående

stad äga tillämpning, till stadens

eller samhällets byggnadsnämnd.

Rörer ärendet område av såväl

egentliga landsbygden som ock

stad eller samhälle som nyss nämnts,

vare kartkopian och avskrift av besluten

tillställda både lantmäterikontoret

och byggnadsnämnden.

71 § (andra stycket).

Jämkning av de gränser för området,

vilka angivas vid förordnandets

meddelande, åge länsstyrelsen sedermera

besluta, där sådant av ändrade

förhållanden påkallas. Skulle, sedan

vägförening bildats, länsstyrelsen finna,

att behov av vägförhållandenas

ordnande i enlighet med föreskrifter
-

(Föreslagen lydelse)

get och besvårsinlagorna tillställas

dessa sakägare med tillkännagivande

att de äga inom viss tid inkomma

med erinringar.

Ej må, med mindre i nu stadgad

ordning tillfälle beretts sakägare" att

yttra sig, ändring göras i utlåtandet,

såvitt angår hans rått.

85 §.

Då slutligen avgjorts att vägförening

skall bildas samt förråttningskartan

i erforderlig mån kompletterats,

skola kopior av kartan samt avskrifter

av förråttningsutlåtandet

och i 80 § omförmålda förteckningar

jämte beslut, som må hava meddelats

över utlåtandet, av länsstyrelsen

överlämnas till vägföreningen ävensom

till länets lantmäterikontor eller,

där området är beläget inom stad

eller samhälle, för vilket byggnadslagens

bestämmelser angående stad

äga tillämpning, till stadens eller

samhällets byggnadsnämnd. Rörer

ärendet område av såväl egentliga

landsbygden som ock stad eller samhälle,

som nu nämnts, skola kartkopia

och avskrift av handlingarna tillställas

både lantmäterikontoret och

byggnadsnämnden.

85 §.

Sedan beslut meddelats i fråga, som

avses i 79 §, må frågan, dår sådant

påkallas av ändrade förhållanden,

upptagas till förnyad prövning. Har,

sedan vägförening bildats, behovet av

vägförhållandenas ordnande i enlighet

med föreskrifterna i detta kapitel

upphört, må föreningen upplösas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

21

(Gällande lydelse)

na i detta kapitel ej vidare föreligger,

äge länsstyrelsen besluta, att föreningen

skall upplösas.

76 § (sjätte stycket).

Beslut, som med stöd av stadgandena

i denna paragraf meddelats, äge

länsstyrelsen i enahanda ordning

upphäva eller ändra, såframt de förhållanden,

som legat till grund för

beslutet, undergått ändring.

85 §.

Finner länsstyrelsen ändrade förhållanden

därtill föranleda, skall

länsstyrelsen, efter vederbörlig utredning

och sedan tillfälle beretts vågföreningen

och annan, som saken rörer,

att yttra sig i ärendet, förordna,

att väg, som förut icke hänförts till

föreningens vägar, skall såsom sådan

väg av föreningen byggas eller till

väghållning övertagas eller att väg,

som är föreningens, icke vidare skall

såsom sådan anses, så ock vidtaga

ändring av vad eljest tidigare jämlikt

85 § tredje stycket bcslutits.

87 § (tredje stycket).

Kan överenskommelse i ersättningsfrågan

icke träffas, skall föreningen

genom stämning hänskjuta

tvisten till domstols prövning.

90 § (andra punkten).

Rörande ersättningen för upplåtelsen

och annat intrång, som därav föranledes,

gälle i tillämpliga delar vad

i 53—55 §§ finnes för motsvarande

fall föreskrivet.

(Föreslagen lydelse)

Beträffande förfarandet i ärende,

som nu sagts, skall i tillämpliga delar

gälla vad i 78—85 §§ sägs. Där med

hänsyn till utredningens omfattning

ny förrättning finnes ej erforderlig,

äger dock länsstyrelsen företaga

ärendet till avgörande utan att förrättning

föregått. 1 ty fall skall länsstyrelsen

föranstalta om utredning i

ärendet samt bereda vägföreningen

och envar annan, vars rätt är i fråga,

tillfälle att yttra sig i ärendet. För

utredningen äger länsstyrelsen anlita

sakkunnigt biträde, och skall i fråga

om ersättning till denne vad i 78 §

femte och sjätte styckena sägs äga

motsvarande tillämpning.

Där vid handläggning av ärende,

som avses i denna paragraf, kallelse

eller annat meddelande skall delgivas

ägare eller innehavare av fastighet,

vilken ingår i vägförening, må

delgivningen ske med föreningens

styrelse, som har att ofördröjligen

underrätta den eller de medlemmar

av föreningen, vilka beröras av meddelandet.

Om behandlingen av ersättningsfrågor

m. m.

86 §.

Kan överenskommelse ej träffas

om sådan ersättning för upplåtelse

eller annat intrång, som avses i 75 §

första eller tredje stycket, skall vågföreningen

genom stämning hänskjuta

tvisten till domstols prövning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

87 § (fjärde stycket).

Målet anhängiggöres vid ägodelningsrätten i den ort, där vägen eller

största delen av densamma är belägen. Rörande förfarandet i målet samt talan

mot däri meddelade beslut gälle i tillämpliga delar vad om jorddelningsmål,

som genom stämning anhängiggjorts, finnes stadgat.

87 § (femte stycket).

Den, som fordrar ersättning, stånde

jämväl öppet att få frågan prövad

enligt vad ovan sagts, såframt ej föreningen

åtnjuter anstånd, som i 88 §

omförmäles, med vägens byggande eller

övertagande till väghållning enligt

beslut, som meddelats innan ersättningskravet

genom stämning väckes.

87 § (sjätte stycket).

Vägföreningen vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader

å målet, där ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda

förordna.

87 § (sjunde stycket).

På begäran av vägföreningen bestämme

ägodelningsrätten, så snart

ske kan efter det målet där anhängiggjorts,

ett belopp, som föreningen må

nedsätta till säkerhet för fullgörande

av sin skyldighet att gälda ersättning

enligt första stycket.

87 § (åttonde stycket).

Sedan föreningen hos länsstyrelsen

nedsatt det sålunda bestämda beloppet,

äge föreningen utan hinder av

att ersättningsfrågan icke blivit slutligen

avgjord taga vägmärken eller

vägen i anspråk för avsett ändamål.

På begäran av vägföreningen bestämme

ägodelningsrätten, så snart

ske kan efter det målet där anhängiggjorts,

ett belopp, som föreningen må

nedsätta till säkerhet för fullgörande

av sin ersättningsskyldighet.

Sedan föreningen hos länsstyrelsen

nedsatt det sålunda bestämda beloppet,

äge föreningen utan hinder av

att ersättningsfrågan icke blivit slutligen

avgjord taga vägmärken, vägen

eller rättigheten i anspråk för avsett

ändamål.

Den, som fordrar ersättning, stände

jämväl öppet att få tvisten prövad

enligt vad nu sagts, dock ej då fråga

är om ersättning enligt 75 § första

stycket för markupplåtelse eller annat

intrång av väg samt föreningen

åtnjuter anstånd, som i 87 § omförmäles,

med vägens byggande eller

övertagande till väghållning enligt beslut,

som meddelats innan ersättningskravet

genom stämning väckes.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

23

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

89 § (andra stycket).

Kan med föreningen ej träffas

överenskommelse om fastighetens

rått att begagna vägen eller rörande

beloppet av den årliga avgiften, må

tvisten efter stämning hänskjutas till

ågodelningsrättens avgörande; och

gälle i ty fall vad i 87 § fjärde stycket

år stadgat. I enahanda ordning må

frågan upptagas till förnyad prövning,

där ändrade förhållanden inträtt,

som på frågan i synnerlig mån

inverka.

Uppstår tvist om sådan rätt att begagna

väg, som avses i 77 §, eller

om beloppet av avgiften för begagnandet,

må tvisten efter stämning

hänskjutas till domstols prövning;

och gälle därom vad i andra stycket

sägs. I enahanda ordning må frågan

upptagas till förnyad prövning, där

ändrade förhållanden inträtt, som

i synnerlig mån inverka på frågan.

Om verkställighet.

88 §.

87 §.

Underlåter vägförening att vederbörligen bygga eller underhålla någon av

föreningens vägar eller fullgöra vinterväghållning därå, må länsstyrelsen,

där densamma finner det med hänsyn till ortsförhållandena påkallat, så ock

på begäran av ägare eller innehavare av fastighet, som icke ingår i föreningen

men förvärvat rätt att begagna vägen, förelägga föreningen viss tid, inom

vilken erforderliga åtgärder skola hava företagits vid äventyr, att åtgärderna

varda verkställda genom länsstyrelsens försorg på föreningens bekostnad.

Där i fall, som i första stycket av- Där i fall, som i första stycket avses,

på föreningen ankommande åt- ses, på föreningen ankommande åt
-

gärd, varav rätten att tillträda vägmärken

eller vägen är beroende, icke

vidtagits av föreningen, må länsstyrelsen

förelägga densamma viss tid

härför samt, om den tid försittes, förordna

den av länsstyrelsen utsedde ledamoten

i föreningens styrelse eller

annan syssloman att för föreningen

vidtaga nämnda åtgärd och att i styrelsens

ställe hos föreningsmedlemmarna

uttaga härför erforderliga bidrag.

Syssloman njute av föreningen

arvode, som bestämmes av länsstyrelsen.

På framställning av vägföreningen ägc länsstyrelsen medgiva föreningen

anstånd tills vidare eller under viss tid med vägs byggande eller övertagande

till väghållning. Beviljat anstånd må länsstyrelsen återkalla närhelst skäl

därtill äro.

gärd, varav rätten att tillträda vägmärken

eller vägen är beroende, icke

vidtagits av föreningen, må länsstyrelsen

förelägga densamma viss tid

härför samt, om den tid försittes, förordna

syssloman att för föreningen

vidtaga nämnda åtgärd och hos föreningsmedlemmarna

uttaga härför

erforderliga bidrag. Syssloman njute

av föreningen arvode, som bestämmes

av länsstyrelsen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om vägförenings organisation och

förvaltning.

74 §. 88 §.

För vägförening skola antagas stadgar och skall finnas styrelse. Föreningens

beslutanderätt utövas av medlemmarna å sammanträde.

Stadgarna skola angiva föreningens benämning, som skall innehålla ordet

vägförening, föreningens ändamål under hänvisning till de beträffande föreningen

meddelade beslut, den ort, där styrelsen skall hava sitt säte, huru

styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet, huru revision

av styrelsens förvaltning skall ske, tiden för räkenskapsavslutning, huru

ofta ordinarie föreningssammanträde skall hållas, sätt och tid för kallelse

till sammanträde och sättet för andra meddelandens överbringande till delägarna

ävensom vad i övrigt kan finnas nödigt.

Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot denna eller annan

lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares rätt, för

vilken skyldighet att ingå i föreningen framdeles kan inträda.

Stadgarna och beslut om ändring däri skola för att bliva gällande granskas

och fastställas av länsstyrelsen.

Föreningens styrelse skall bestå av

tre eller fem ledamöter, vilka skola

vara här i riket bosatta. Styrelsen

skall hava sitt säte inom den kommun,

där området i sin helhet eller

till största delen är beläget. En av

styrelsens ledamöter utses av länsstyrelsen

och må av föreningen åtnjuta

arvode med belopp, som, där

överenskommelse ej kan träffas, bestämmes

av länsstyrelsen; de övriga

väljas av föreningen.

Föreningens styrelse skall bestå av

tre eller fem ledamöter, vilka skola

vara här i riket bosatta. Styrelsen

skall hava sitt säte inom den kommun,

där föreningens område i sin

helhet eller till största delen är beläget.

En av styrelsens ledamöter utses

av länsstyrelsen och må av föreningen

åtnjuta arvode med belopp,

som, där överenskommelse ej kan

träffas, bestämmes av länsstyrelsen;

de övriga väljas av föreningen.

Dår vid förrättning enligt 78 § vägförening

finnes böra komma till

stånd, skall förråttningsmannen söka

förmå sakägarna att ena sig om

antagande av stadgar och utseende

av ledamöter i styrelsen samt därvid

för sakägarna framlägga förslag

till stadgar. Hava, då beslut om bildande

av vägförening vinner laga

kraft, medlemmarna av föreningen ej

enat sig om antagande av stadgar

och utseende av ledamöter i styrel
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Å föreningssammanträde må rösträtt

för fastighet, som ingår i föreningen,

utövas av den, som enligt

5 § har att svara för fullgörande av

fastighetens bidragsskyldighet, efter

det andelstal, som efter ty nedan i

76 § sägs skall vara bestämmande för

fastighetens delaktighet i väghåll
-

sen, meddele länsstyrelsen nödiga föreskrifter

att gälla såsom stadgar intill

dess bristen avhjälpts samt förordne

den av länsstyrelsen utsedde

ledamoten av styrelsen att mot arvode,

som länsstyrelsen bestämmer,

såsom syssloman förvalta föreningens

angelägenheter och företräda föreningen

på sätt om styrelse finnes nedan

stadgat. Sysslomannen åligge att

ofördröjligen utlysa sammanträde

med föreningens medlemmar för antagande

av stadgar och val av ledamöter

i styrelsen.

Å föreningssammanträde må rösträtt

för fastighet, som ingår i föreningen,

utövas av den, som enligt

5 § har att svara för fullgörande av

fastighetens bidragsskyldighet, efter

det andelstal, som efter ty i 76 § sägs

skall vara bestämmande för fastighetens

delaktighet i väghållningsskyldigheten.

ningsskyldigheten.

Beträffande styrelse och föreningssammanträde skola i övrigt stadgandena

i 52, 54, 55, 56 och 57 §§ äga motsvarande tillämpning, därvid skall iakttagas

att styrelseledamot, utsedd av länsstyrelsen, endast av densamma må skil
-

jas från sitt uppdrag.

Menar medlem av vägförening, att

beslut, som fattats å sammanträde,

icke i behörig ordning tillkommit eller

eljest strider mot lag eller författning

eller mot stadgarna eller kränker

hans rätt såsom medlem av föreningen,

äge han hos länsstyrelsen

föra talan mot beslutet genom besvär,

som jämte det överklagade beslutet

skola ingivas inom trettio dagar från

beslutets dag, klaganden dock obetaget

att på eget äventyr med posten insända

besvärshandlingarna så tidigt

att de före sagda tids utgång komma

länsstyrelsen till handa. Försummas

det, vare rätt till talan mot beslutet

Menar medlem av vägförening, att

beslut, som fattats å sammanträde,

icke i behörig ordning tillkommit eller

eljest strider mot lag eller författning

eller mot stadgarna eller kränker

hans rätt såsom medlem av föreningen,

äge han hos länsstyrelsen

föra talan mot beslutet genom besvär,

som jämte det överklagade beslutet

skola vara dit inkomna inom trettio

dagar från beslutets dag. Försummas

det, vare rätt till talan mot beslutet

förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet,

gånge det i verkställighet, där

ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Talan, som nu nämnts, må i fall,

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet,

gånge det i verkställighet, där

ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Talan, som nu nämnts, må i fall

då rösträtt å sammanträde för fastighet

utövas av dess innehavare, föras

ej mindre av denne än även av fastighetens

ägare.

då rösträtt å sammanträde för fastighet

utövas av dess innehavare, föras

ej mindre av denne än även av fastighetens

ägare. Samma befogenhet

tillkomme nyttjanderättshavare, som

enligt avtal har att fullgöra ägares

förpliktelser mot föreningen.

77 §. 89 §.

Vägförenings medelsbehov skall, där det icke fylles genom andra inkomster,

täckas genom uttaxering å föreningens medlemmar av bidrag i pen
-

ningar.

Beträffande uttaxering skall vad i

63 § första stycket finnes stadgat äga

motsvarande tillämpning. Förmenar

medlem av vägföreningen, att verkställd

uttaxering eller fördelning å

medlemmarna av uttaxerat belopp ej

är med lag överensstämmande, äge

han hos länsstyrelsen söka rättelse i

den gjorda debiteringen genom besvär,

som jämte styrkt avskrift av debiteringslängden

skola ingivas inom

trettio dagar efter det sammanträde,

å vilket längden varit framlagd för

granskning, klaganden dock obetaget

att på eget äventyr med posten insända

besvärshandlingarna så tidigt

att de före sagda tids utgång komma

länsstyrelsen till handa. Ändå att besvär

sålunda anförts, skall å tid, som

av föreningens styrelse bestämts, uttaxerat

bidrag inbetalas, vid äventyr

att, där ej länsstyrelsen annorlunda

förordnar, beloppet må utsökas i enahanda

ordning som om betalningsskyldighet

vore genom lagakraftägande

dom ålagd.

Beträffande uttaxering skall vad i

63 § första stycket finnes stadgat äga

motsvarande tillämpning. Förmenar

medlem av vägföreningen eller nyttjanderättshavare,

som omförmäles i

88 § sista stycket, att verkställd uttaxering

eller fördelning å medlemmarna

av uttaxerat belopp ej är med

lag överensstämmande, äge han hos

länsstyrelsen söka rättelse i den

gjorda debiteringen genom besvär,

som jämte styrkt avskrift av debiteringslängden

skola vara dit inkomna

inom trettio dagar efter det sammanträde,

å vilket längden varit framlagd

för granskning. Ändå att besvär sålunda

anförts, skall å tid, som av föreningens

styrelse bestämts, uttaxerat

bidrag inbetalas, vid äventyr att, där

ej länsstyrelsen annorlunda förordnar,

beloppet må utsökas i enahanda

ordning som om betalningsskyldighet

vore genom lagakraftägande dom

ålagd.

78 §. 90 §.

För vägförenings förbindelser svare de i föreningen ingående fastigheterna

efter de andelstal, som äro gällande i fråga om väghållningsskyldigheten.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Uppkommer brist hos någon av de ansvariga fastigheterna, vare bristen fördelad

mellan de övriga av dem efter nyssnämnda beräkningsgrund.

Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras gällande

endast av vägföreningen, och har förty fordringsägaren att för betalning

söka denna.

Är gälden klar och förfallen, skall

styrelsen vid äventyr, som i 62 § sägs,

utan dröjsmål uttaxera och indriva

bidrag, som erfordras för betalningsskyldighetens

fullgörande. För täckning

av gäld, som under visst år uppkommit

annorledes än genom sådan

upplåning av medel, varom i 92 § förmäles,

har styrelsen att, om gälden

ej genast infrias, av inkomsterna under

året avsätta det belopp, som kan

beräknas åtgå till gäldens betalning.

Sålunda avsatta medel må ej användas

eller tagas i mät för annat ändamål.

Har länsstyrelsen förordnat, att

föreningen skall upplösas, vare lag

som i 64 § sägs.

Är gälden klar och förfallen, skall

styrelsen vid äventyr, som i 62 § sägs,

utan dröjsmål uttaxera och indriva

bidrag, som erfordras för betalningsskyldighetens

fullgörande. För täckning

av gäld, som under visst år uppkommit

annorledes än genom sådan

upplåning av medel, varom i 81 § förmäles,

har styrelsen att, om gälden ej

genast infrias, av inkomsterna under

året avsätta det belopp, som kan beräknas

åtgå till gäldens betalning. Sålunda

avsatta medel må ej användas

eller tagas i mät för annat ändamål.

Skall föreningen upplösas, vare lag

som i 64 § andra, tredje och fjärde

styckena sägs.

79 §. 91 §.

För varje år skall vägförening upprätta utgifts- och inkomststat. Förslag

därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och fastställelse

å föreningssammanträde.

Där, med stöd av vad i 76 § fjärde stycket sägs, bestämts att särskilda

andelstal skola gälla i fråga om vissa utgifter, äge vad i 61 § andra stycket

är föreskrivet motsvarande tillämpning.

80 §. 92 §.

Vägföreningens medlemmar skola årligen, var efter sitt andelstal, tillskjuta

nödigt förlag samt, om förlaget ej förslår till täckande av årets utgifter, fylla

bristen.

81 §.

Där vägförenings utgifter för vägbyggnad,

för gäldande av ersättning

enligt 87 § eller för annat ändamål,

som ej är att hänföra endast till väg
-

Där vägförenings utgifter för vägbyggnad,

för gäldande av ersättning

enligt 75 § eller för annat ändamål,

som ej är att hänföra endast till väg
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse)

underhållet, vinterväghållningen eller

förvaltningen under året, beräknas

bliva så betydande att de skäligen

böra fördelas å flera år, må föreningen

efter länsstyrelsens medgivande

för täckning av viss del av dessa utgifter

upptaga lån att återgäldas genom

årliga amorteringar under flera,

högst tio, år enligt viss av länsstyrelsen

godkänd plan.

91 § (första—tredje styckena.)

Då länsstyrelsen meddelat beslut,

som i 71 § andra stycket, 72 § eller 76

§ första och andra styckena avses, eller

varigenom fastighet åsatts sådant

särskilt andelstal, som i 76 § sägs, eller

meddelat beslut enligt 85 § tredje

stycket, 85 § eller 88 §, skall beslutet

delgivas vågföreningen, vars styrelse

har att om beslutet skyndsamt underrätta

föreningens medlemmar i den

ordning, som härför är i stadgarna

bestämd. Länsstyrelsen besörje ock

att beslutet i vederbörliga delar delgives

envar ägare och brukare av sådan

i föreningen icke ingående fastighet,

vilken beslutet angår.

Kungörelse om förordnande om

vägförenings bildande och av beslut,

som i 71 § andra stycket avses, skall

genom länsstyrelsens försorg införas

i länskungörelserna och ortstidning.

Uppgift å vilka vägar, som hänförts

till föreningens vägar, skall, när beslut

i frågan meddelats ävensom när

sådant beslut ändrats, genom länsstyrelsens

försorg, på sätt länsstyrelsen

finner lämpligt, allmänt kungöras i

orten.

(Föreslagen lydelse)

underhållet, vinterväghållningen eller

förvaltningen under året, beräknas

bliva så betydande att de skäligen böra

fördelas å flera år, må föreningen

efter länsstyrelsens medgivande för

täckning av viss del av dessa utgifter

upptaga lån att återgäldas genom årliga

amorteringar under flera, högst

tio, år enligt viss av länsstyrelsen godkänd

plan.

Om talan mot länsstyrelses beslut.

93 §.

Då länsstyrelse meddelat beslut i

ärende, som avses i detta kapitel,

skall, utom i fall som avses i tredje

stycket, underrättelse om beslutets

innehåll i vederbörliga delar genom

länsstyrelsens försorg antingen tillställas

envar, som beslutet rörer, eller

ock kungöras på sått i 80 § fjärde

stycket sägs.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

93 §.

Rörande klagan över länsstyrelses beslut i ärende, som i detta kapitel avses,

gälle vad om ekonomimål i allmänhet finnes föreskrivet, dock att de

till Konungen ställda besvären skola jämte styrkt avskrift därav inlämnas

till länsstyrelsen, som har att, efter infordrande av vederbörandes förklaring,

där sådant anses böra äga rum, insända huvudskriften av besvärshandlingarna

jämte eget utlåtande till Konungen.

över beslut, varigenom länsstyrelse

förordnat förråttningsman eller

sakkunnigt biträde eller föreskrivit

underställning av utlåtande, må ej

klagas. Ej heller må talan föras mot

beslut, varigenom förrättning återförvisats

till förråttningsmannen. Att

talan ej må föras mot länsstyrelses

beslut i jävsfråga, följer av vad i 30

och 78 §§ år stadgat.

5 KAP.

Bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten.

100 §.

Där det finnes påkallat för tillgodoseende

av trafiksäkerheten äger

länsstyrelse med avseende å viss enskild

våg inom länet eller del av sådan

väg förordna, att inom ett avstånd

av högst tolv meter från vägbanans

mitt ej må utan länsstyrelsens

tillstånd uppföras byggnad, uppsättas

stängsel, som skymmer utsikten

över vägbanan, eller vidtagas annan

dylik för trafiksäkerheten menlig

anordning. Vid korsning i samma

plan mellan enskilda vägar eller

mellan enskild väg och järnväg eller

spårväg må förordnandet utvidgas

att avse ett område, som begränsas

av räta linjer mellan punkter belägna

i vägarnas mittlinjer högst femtio

meter från korsningen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Innan länsstyrelsen meddelar förordnande,

som avses i första stycket,

skall länsstyrelsen verkställa erforderlig

utredning samt därvid bereda

de väghållningsskyldiga eller för

dem utsedd styrelse, markägare och

andra, som hava ett väsentligt intresse

av frågan, tillfälle att muntligen

eller skriftligen yttra sig i ärendet.

Om meddelat förordnande skall,

utöver den underrättelse angående

förordnandet som sker enligt allmänna

bestämmelser, meddelande intagas

i lånskungörelserna och ortstidning.

101 §.

Finnes å markområde, beträffande

vilket meddelats förordnande varom

i 100 § stadgas, stängsel, upplag eller

annan därmed jämförlig anordning,

som prövas medföra fara för trafiken,

må länsstyrelsen förelägga den

som har att svara för anordningen

att bortskaffa densamma eller vidtaga

sådan åtgärd med avseende därå,

att faran undanröjes. Vad i 100 §

andra stycket sägs skall därvid äga

motsvarande tillämpning.

Vid meddelande av föreläggande

enligt första stycket må vite utsättas.

102 §.

Har ansökan om tillstånd enligt

100 § första stycket att å fastighet

uppföra byggnad eller eljest vidtaga

i samma stycke omförmäld anordning

icke bifallits och kan till följd härav

fastigheten eller del därav nyttjas

allenast på sätt som står i uppenbart

missförhållande till markens tidigare

värde, är ägaren berättigad till ersättning

av kronan för den skada han här
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

igenom lider. Detsamma gäller om

innehavare av sådan nyttjanderätt eller

annan särskild rätt till fastigheten,

som upplåtits innan förordnandet

meddelades.

Ersättning varom sägs i första stycket

skall bestämmas att utgå på en

gång; dock må ersättningen, om särskilda

skäl åro därtill, på begäran antingen

av kronan eller av fastighetsägaren

eller annan sakägare fastställas

att utgå med visst årligt belopp

med rätt för kronan eller den ersåttningsberåttigade

att erhålla omprövning

vid ändrade förhållanden.

Vad i fråga om ersättning avtalats

eller uppenbarligen förutsatts skola

gälla mellan kronan och sakägare

skall gälla jämväl mot den som efter

det rätten till ersättning uppkom förvärvat

sakägarens rätt i avseende å

fastigheten.

103 §.

Är fastighetsägare jämlikt 102 §

tillkommande ersättning bestämd att

utgå på en gång och har fastigheten

genom inskränkningen i förfoganderätten

undergått sådan minskning i

värde att den kan antagas ej utgöra

full säkerhet för fordran, för vilken

fastigheten svarade då rätten till ersättning

uppkom, skall ersättningen

nedsättas hos länsstyrelsen; och skall

om fördelning och utbetalande av

nedsatt belopp samt verkan därav i

tillämpliga delar gälla vad som är

stadgat för det fall att enligt lagen

om expropriation nyttjanderätt eller

servitutsrätt upplåtes.

Har förlust å fordran som i första

stycket avses uppstått till följd av

att nedsättning ej skett, skall jord
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ringens innehavare njuta ersättning

av kronan för förlusten mot avskrivning

å fordringshandlingen. Detsamma

gäller, där förlust tillskyndats

fordringens innehavare därigenom att

ersättning blivit för lågt beräknad

och densamma till följd av överenskommelse

mellan kronan och den ersättningsberåttigade

eller av annan

anledning ej blivit prövad av domstol.

104 §.

Den som på grund av föreläggande

enligt 101 § bortskaffat eller ändrat

befintlig anordning vid våg år berättigad

till ersättning av kronan för sina

kostnader härför ävensom för den

skada i övrigt som genom åtgärden

må hava uppkommit för honom. Ersättningen

skall bestämmas att utgå

på en gång.

105 §.

Den som vill göra anspråk på ersättning

enligt 102, 103 eller 104 §

skall göra framställning därom hos

länsstyrelsen.

Kan överenskommelse icke träffas

om ersättningen, har den som gjort

framställningen att instämma sin

talan till ågodelningsrätten i den ort,

där den av förordnandet eller föreläggandet

berörda marken år belägen.

Jämväl kronan äger påkalla prövning

av ersättningsfrågan enligt vad nu

sagts. Rörande förfarandet i målet

samt talan mot däri meddelade beslut

skall i tillämpliga delar gälla vad om

jorddelningsmål, som genom stämning

anhångiggjorts, finnes stadgat.

Kronan skall vidkännas å ömse sidor

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

uppkomna kostnader å målet, såframt

ej rätten med hänsyn till omständigheterna

finner skäligt annorlunda

förordna.

106 §.

Länsstyrelsen äger vid vite förelägga

den som uppfört byggnad eller

vidtagit annan åtgärd i strid mot

förbud enligt 100 § att undanröja eller

ändra det utförda, överexekutor

äger ock meddela handräckning till

rättelse i vad olagligen skett. Ansökan

om handräckning må göras av

allmän åklagare, byggnadsnämnd

samt ägare eller innehavare av fastighet,

som äger begagna vägen. Beträffande

sådan handräckning gälla enahanda

bestämmelser som de vilka

äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen

avsedda fallet.

Efterkommes ej föreläggande, som

meddelats med stöd av 101 §, skall

på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen

föranstalta om att åtgärden

vidtages.

Kostnad för handräckning enligt

första stycket, varom ansökan gjorts

av allmän åklagare, må på utmätningsmannens

begäran förskjutas av

allmänna medel.

107 §.

över länsstyrelses beslut i fråga,

som avses i detta kapitel, må klagan

föras hos Konungen i vederbörande

statsdepartement i den för ekonomimål

i allmänhet stadgade ordning. Beslutet

skall lända till efterrättelse

utan hinder av förd klagan, där ej

Konungen annorlunda förordnar.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 15.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

ö vergån gsbestämniel ser.

Denna lag--------januari 1940.

Genom denna--------enskilda vägar.

Ändå att--------därefter företages.

Är rättighet eller skyldighet med Är rättighet eller skyldighet med

avseende å väg genom förrättning, avseende å väg genom förrättning,

dom eller eljest bestämd enligt äldre dom eller eljest bestämd enligt äldre

lag, skall, där annat ej följer av 83 § lag, skall, där annat ej följer av 74 §

i nya lagen eller av vad nedan före- i nya lagen eller av vad nedan föreskrives,

beträffande det sålunda upp- skrives, beträffande det sålunda uppkomna

rättsförhållandet fortfarande komna rättsförhållandet fortfarande

tillämpas vad därom vid tiden för nya tillämpas vad därom vid tiden för nya

lagens ikraftträdande finnes stadgat, lagens ikraftträdande finnes stadgat.

Har fastighet,--------sistnämnda dag.

Vad i--------juni 1926.

Där skyldighet--------till efterrättelse.

Den äldre —---—---ingåtts dessförinnan.

Stadgandet i--------äga tillämpning.

Har rätt--------frågans återupptagande.

Där i — —------av väghållningsskyldigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1955, dock att, där länsstyrelse före

nämnda dag meddelat beslut om bildande

av vägförening, ärendet skall

handläggas och prövas enligt hittills

gällande bestämmelser.

2) Lag

om ändrad lydelse av 116 § byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Härigenom förordnas, att 116 § byggnadslagen den 30 juni 1947 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har i byggnadsplan bestämts att

mark skall användas till väg eller annan

allmän plats utan att skyldighet

att upplåta marken föreligger enligt

Har i byggnadsplan bestämts att

mark skall användas till väg eller annan

allmän plats utan att skyldighet

att upplåta marken föreligger enligt

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

35

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

112 eller 113 §, och kan markens

ägare till följd av vad sålunda bestämts

nyttja marken allenast på sätt

som står i uppenbart missförhållande

till dess tidigare värde, vare han

berättigad till ersättning för den skada

som han härigenom lider. Samma

lag vare om innehavare av sådan

nyttjanderätt eller annan särskild

rätt till marken som upplåtits

innan byggnadsplanen fastställdes.

Skyldighet att svara för ersättningen

åligger i fråga om mark, som är

avsedd till allmän väg, kronan samt

beträffande annan mark vägförening,

inom vars område marken är belägen.

Finnes ej vägförening när fråga

uppkommer om ersättning i fall som

sist näinnts, skall länsstyrelsen förordna

om sådan förenings bildande.

Ersättningen skall

Frågan huruvida -

112 eller 113 §, och kan markens

ägare till följd av vad sålunda bestämts

nyttja marken allenast på sätt

som står i uppenbart missförhållande

till dess tidigare värde, vare han

berättigad till ersättning för den skada

som han härigenom lider. Samma

lag vare om innehavare av sådan

nyttjanderätt eller annan särskild

rätt till marken som upplåtits

innan byggnadsplanen fastställdes.

Skyldighet att svara för ersättningen

åligger i fråga om mark, som är

avsedd till allmän väg, kronan samt

beträffande annan mark vägförening,

inom vars område marken är belägen.

Finnes ej vägförening när fråga

uppkommer om ersättning i fall som

sist nämnts, skall länsstyrelsen föranstalta

om sådan förenings bildande.

---till marken.

--planens genomförande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1954.

I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av

densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren nr 410 av

herr Lodenius in. fl. samt inom andra kammaren nr 526 av herr Andersson

i Brämhult m. fl. I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen

vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 76 måtte uttala,

att de enskilda vägar, som förmedlar en så omfattande trafik, att den orsakar

i propositionen föreslaget förbud mot uppförande av byggnad eller

stängsel utefter vägen, skall vara berättigade att i vanlig ordning intagas till

allmänt underhåll».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna

åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse

därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt bestämmelser i 3 kap. lagen om enskilda vägar äger länsstyrelse

med avseende å ort, där tätare bebyggelse uppkommit eller kan förväntas,

efter verkställd utredning förordna om bildande av särskild sammanslutning,

kallad vägförening, för omhänderhavande av väghållningen, ävensom

meddela föreskrifter angående vägarnas sträckning, bredd, byggnadssätt

m. m. För att förenkla förfarandet vid vägförenings tillkomst föreslås nu,

att vägföreningsärenden i allmänhet skall handläggas vid förrättning under

ledning av särskilt förordnad förrättningsman, och framlägges förslag till

närmare föreskrifter om förfarandet.

Vidare föreslås ändringar i lagen om enskilda vägar, innebärande rätt för

vägförening att ombesörja vägbelysning, utvidgning av möjligheterna att

förbjuda hållande av grind eller led å enskild väg, utvidgning av rätten för

vissa nyttjanderättshavare att föra talan i vägärenden samt införande av

möjlighet i vissa fall att utse tillsyningsmän för att öva uppsikt å byggande

av väg.

Slutligen föreslås bestämmelser, som möjliggör för länsstyrelse att i särskilda

fall förhindra åtgärder, vilka kan hota trafiksäkerheten på enskild

väg, såsom uppförande av byggnad eller stängsel, som skymmer sikten längs

vägen, e. d. liksom ock att föranstalta om rättelse av redan vidtagen dylik

åtgärd. För skada, som uppstår till följd av sådant ingripande, skall enligt

förslaget ersättning utgå av statsmedel.

Inledning.

I en vid 1958 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 168,

begärdes utredning och förslag angående reglering av rätten att hålla grindar

över enskild väg, till vilken statsbidrag utginge.

Jordbruksutskottet tillstyrkte (uti. nr 54) enhälligt motionen. Utskottet

framhöll i sitt utlåtande, att det vid införandet av 1939 års bestämmelser

angående statsbidrag till enskild väghållning förutsatts att frågan om reglering

av rätten att hålla grindar över enskild väg senare skulle upptagas

till förnyade överväganden.

I skrivelse nr 350 hemställde riksdagen, att Kungl. Maj :t i enlighet med

vad i utskottsutlåtandet förordats ville överlämna motionen till väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen och skogsstyrelsen för att av ämbetsverken tagas

under övervägande vid fullgörandet av dem den It maj 1945 meddelat

uppdrag att verkställa översyn av vissa frågor rörande den enskilda väghållningen.

I en vid 1950 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 34, begärdes

översyn av bestämmelserna rörande vägförening i 1939 års lag om

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

37

enskilda vägar, översynen borde enligt motionärernas mening i främsta

rummet avse formerna för bildande av vägförening. Bestämmelserna om

vägförening borde emellertid jämkas även i vissa andra hänseenden. Länsstyrelse

borde sålunda få vidgade befogenheter i ärenden rörande vägförening.

Slutligen borde vägförening tilläggas befogenhet att omhänderhava

vägbelysning.

Tredje lagutskottet tillstyrkte (uti. nr 13) enhälligt motionen. Utskottet

uttalade därvid, att den tungroddhet, som vägföreningsinstitutet enligt utskottets

mening besutte, icke kunde helt undanröjas genom en omarbetning

av lagen om enskilda vägar, men att åtskilligt likväl torde stå att vinna

genom en översyn av formerna för bildande av vägförening. Även i fråga

om förslaget att ge vägförening befogenhet att ombesörja vägbelysning förordade

utskottet en utredning.

I skrivelse nr 198 hemställde riksdagen, under åberopande av vad som anförts

i utskottsutlåtandet, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa en översyn

av bestämmelserna rörande vägförening i 1939 års lag om enskilda vägar.

Genom särskilda beslut den 9 juni 1950 och den 11 januari 1952 uppdrog

Kungl. Maj:t åt 1948 års vinterväghållningsutredning (ordförande dåvarande

landshövdingen G. H. Andersson, övriga sakkunniga lagmannen A. Bexelius,

nuvarande generaldirektören K. G. Hjort samt ledamöterna av riksdagens

första kammare K. H. Andersson och O. L. Tjällgren) att verkställa

utredning i de av riksdagen begärda avseendena. Till fullgörande av dessa

två uppdrag bär vinterväghållningsutredningen med skrivelse den 10 oktober

1952 avgivit betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande

vägföreningar m. m. (SOU 1952: 26).

Över betänkandet med därvid fogade lagförslag har efter remiss yttranden

avgivits av Svea hovrätt, bostadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerh,etsråd,

statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens

och Norrbottens län, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Sveriges lantbruksförbund, Länsvägnämndernas förbund,

Svenska vägföreningen, Förbundet för enskild väghållning i Stockholms län,

Sveriges lantmätareförening och Sveriges förrättningsmannaförening för enskilda

vägar. Vid lantmäteristyrelsens yttrande har fogats utlåtanden av

samtliga överlantmätare. Vid flertalet av länsstyrelsernas yttranden har fogats

utlåtanden av vägförvaltningen inom länet, varjämte envar av länsstyrelserna

i Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Skaraborgs

län bifogat utlåtande av länsarkitekten i länot samt länsstyrelsen i Malmöhus

län därjämte vid sitt yttrande fogat utlåtanden av hushållningssällskapets

förvaltningsutskott och av byggnadsnämnden i Herrestads kommun.

Sedan på grundval av betänkandet förslag dels till lag angående ändring

i lagen om enskilda vägar, dels ock till lag om ändrad lydelse av 116 § bygg
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

nadslagen upprättats vid gemensam beredning inom justitie- och kommunikationsdepartementen,

inhämtades lagrådets yttrande över lagförslagen.

Lagrådets yttrande föranledde vissa ändringar i förstnämnda lagförslag.

Efter föredragning av statsrådet Hjalmar Nilson har de båda lagförslagen

därefter genom förevarande proposition förelagts riksdagen.

1. Huvud dragen av gällande lagbestämmelser om enskilda vägar.

De grundläggande nu gällande bestämmelserna om enskild väghållning

är sammanförda i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar

med ändringar genom lagar den 16 maj 1947 (nr 183), den 30 juni 1947 (nr

387) och den 15 maj 1952 (nr 234). Lagen upptog i sin ursprungliga lydelse

tre kapitel, nämligen 1 kap. (1—5 §§), innehållande vissa begreppsbestämningar

och andra stadganden av allmän innebörd, 2 kap. (6—70 §§), innefattande

bestämmelser om enskilda vägar i allmänhet, samt 3 kap. (71—93

§§), innehållande särskilda bestämmelser om vissa vägar inom områden

med tätare bebyggelse. Genom nyssnämnda lag den 15 maj 1952 har till lagen

fogats ett fjärde kapitel (94—99 §§), upptagande vissa speciella föreskrifter

rörande skogsvägar.

Lagen om enskilda vägar är tillämplig å såväl stad som landsbygd men

äger i princip ej tillämpning inom område, för vilket stadsplan fastställts.

Fastställelse av stadsplan medför dock icke i och för sig, att tidigare avgöranden

rörande väghållningen annulleras, utan härför fordras uttryckligt

beslut. Under lagen inbegripes icke blott farväg utan även gångväg (1 §).

Till väg hänföres själva vägbanan och de områden därinvid, som stadigvarande

erfordras för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett,

dike och upplagsplats. Till vägen räknas även trumma, skyddsvärn, vägmärke

och annan för vägens bestånd eller brukande utförd anordning. Såsom

väg anses bro och färja med färjläge (2 §). Väghållning omfattar byggande

av väg (inklusive omläggning och förbättring av befintlig väg), vägunderhåll

(vartill hänföres alla åtgärder för vägens vidmakthållande i ett

tillfredsställande skick) samt vinterväghållning (omfattande åtgärder för

att hålla vägbanan till erforderlig bredd fri från snö och is, utmärkande av

vägbanan, där så tarvas, så ock åtgärder för vägbanans förbättrande genom

påskottning av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling

uppstått menföre, som med hänsyn till trafikens art och omfattning

är till avsevärd olägenhet; 3 §). Väghållningsskyldigheten är knuten

till viss fastighet och skall fullgöras av fastighetens ägare eller i några fall

av dess innehavare. Med fastighet kan jämställas viss annan fast anläggning

(1 och 5 §§).

Bland bestämmelserna om enskilda vägar i allmänhet (2 kap.) märkes

främst reglerna om skyldighet för ägare av fastighet att mot ersättning

upplåta mark till begagnande såsom väg för annan fastighet, om vägen är

av synnerlig vikt för dennas ändamålsenliga brukande och ej länder till

s. 39 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15. 39

märkligt men för den fastighet, över vilken vägen skall framgå (6 och 9 §§).

Under liknande villkor föreligger skyldighet att upplåta befintlig väg till

begagnande för annan fastighet (7 och 9 §§). Ägare av fastighet kan även

förpliktas tåla, att å fastigheten tages sand, grus, jord eller sten till väg,

att vid vägen växande träd eller buskar borthugges eller kvistas eller att

snöskärm uppsätles å fastigheten (13 §), varjämte förbud i vissa fall kan

meddelas mot bibehållande eller uppsättande av grind eller led å vägen

(14 §). Fastighetsägaren är även i dessa fall berättigad till ersättning av

väghållaren. Om väg, som någon vill bygga för sin fastighet, kommer att bli

av synnerlig vikt även för brukandet av annan fastighet, är den sistnämnda

fastighetens ägare pliktig att deltaga i byggandet. Även vägunderhåll och

vinterväghållning utgör ett gemensamt åliggande för ägarna av de fastigheter,

som har nytta av vägen den tid marken är bar resp. vintertiden (10 §).

Arbetet med vägbyggnad, vägunderhåll och vinterväghållning skall utföras

antingen gemensamt eller efter vägdelning (12 §). Väghållningsbördan skall,

då flera väghållningsskyldiga finnes, fördelas mellan dem med hänsyn till

den omfattning, vari de beräknas komma att begagna vägen, dock att ej å

någon fastighet må läggas större andel än som svarar mot dess nytta av

vägen (11 §).

Där två eller flera fastigheter förpliktats till väghållning, som skall utföras

enligt gemensamhetssystemet, utgör fastigheterna en sammanslutning,

benämnd vägsamfällighet. För vägsamfällighet skall antagas stadgar, som

granskas och fastställes av länsstyrelsen, och utses styrelse (50 §). Väghållningsskyldigheten

tar formen av en förpliktelse att bidraga till samfällighetens

utgifter, och bidragsplikten regleras genom andelstal, som åsatts

fastigheterna med tillämpning av grunderna för väghållningsbördans fördelning

(33 §). Samfällighetens styrelse är pliktig att hos de väghållningsskyldiga

uttaxera och indriva de bidrag, som erfordras (62 §). De bidrag i

penningar, som de väghållningspliktiga fastigheterna sålunda har att utgiva,

utgår med förmånsrätt före all i fastigheterna intecknad gäld (lag den 3

september 1939 om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda

vägar). Vägsamfällighet får icke utöva verksamhet, som är främmande

för dess ändamål att handhava den gemensamma väghållningen och

därmed förenade angelägenheter (50 §).

Eventuella tvistigheter angående väghållningsskyldigheten upptages och

prövas vid särskild förrättning. Förrättningsmannen, vilken förordnas av

länsstyrelsen, kan biträdas av gode män. Rätt att påkalla förrättning tillkommer

ägare och i 5 § avsedd innehavare av fastighet, vilken saken förmenas

angå. Även frågor om ersättning för upplåtelse av mark eller annat intrång

upptages i förekommande fall till prövning vid förrättningen (15—

20 §§). Förrättningen avslutas med att förrättningsmannen och gode männen,

där sådana anlitats, framlägger ett utlåtande rörande de frågor, förrättningen

avsett (35 §). Sakägare, som är missnöjd med utlåtandet, äger

föra talan genom besvär hos ägodelningsrätten (37 §). Föres ej talan mot

förrättningen, går utlåtandet i verkställighet såsom Iagakraftägande dom

(40 §).

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

De regler, som i 3 kap. enskilda väglagen givits för vissa vägar inom

områden med tätare bebyggelse, går i stort sett ut på att väghållningen

samt iordningställandet och underhållet av vissa allmänna platser inom

område, där sådan bebyggelse uppkommit eller kan förväntas inom nära

förestående tid uppkomma, kan uppdragas åt en samfällighet av särskilt

slag, i lagen kallad vägförening. Initiativet till bildande av en vägförening

tages av länsstyrelsen (71 §). Länsstyrelsen äger även principiellt beslutanderätt

i alla frågor rörande föreningens tillkomst. Förfarandet vid bildande

av vägförening kan sägas vara indelat i tre etapper. Innan förfarandet

nått den fullbordan, att föreningen kan påbörja sin verksamhet med att

ordna väghållningen, erfordras nämligen tre särskilda beslut av länsstyrelsen.

Den första etappen markeras av beslutet att vägföreningen skall komma

till stånd. Innan sådant beslut meddelas, skall länsstyrelsen ha låtit vidtaga

erforderlig förberedande utredning. Rör frågan stad eller annan ort,

där skyldighet föreligger att söka byggnadslov, skall länsstyrelsen höra

byggnadsnämnden. Vidare skall länsstyrelsen hålla sammanträde med ägare

och innehavare av fastigheter inom det område, beslutet skall avse. Beslutas

inrättande av vägförening, angives i beslutet, vilket område föreningen

skall omfatta. I föreningen ingår de fastigheter, vilka i sin helhet eller till

någon del är belägna inom området (71 §), i allmänhet dock icke fastighet,

som utgör kanal, järnväg, spårväg, väg eller gata (72 § andra stycket).

Sedan det sålunda blivit klarlagt, vilka som skall vara medlemmar i föreningen,

ankommer det på dessa att antaga stadgar och välja styrelse. För

detta ändamål skall länsstyrelsen utfärda kallelser till sammanträde med delägarna.

Det föreskrives däremot ej uttryckligen, att sammanträdet skall äga

rum inför länsstyrelsen eller tjänsteman hos denna (75 §). Stadgarna skall

fastställas genom beslut av länsstyrelsen (andra etappen).

Då stadgar för vägförening fastställts och styrelse blivit utsedd, vidtager

förfarandets tredje etapp, varunder länsstyrelsen skall till avgörande företaga

frågan, vilka vägar som skall förklaras vara föreningens. Förslag i

frågan upprättas av länsstyrelsen eller av särskilt förordnad sakkunnig person,

i båda fallen under medverkan av föreningen. Innan saken avgöres,

skall sammanträde med delägarna äga rum inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen

förordnar. Är fråga om väg i stad eller annan ort, varest skyldighet

föreligger att söka byggnadslov, och kan frågan äga betydelse för bebyggelsen

eller fastighetsbildningen, skall länsstyrelsen inhämta yttrande

från byggnadsnämnden samt i viktigare fall från stadsfullmäktige, kommunalnämnd

i köping eller municipalnämnd (86 §). Beslutet skall angiva läge,

sträckning och bredd av föreningens vägar ävensom meddela de föreskrifter

i övrigt rörande vägarnas beskaffenhet den tid marken är bar och vintertiden,

vilka med hänsyn till samfärdselns behov och trafiksäkerheten må

anses påkallade. Vidare skall bestämmas, i vad män och på vilka villkor

grindar får finnas å vägarna. Vägarna skall utmärkas å karta (84 §).

Samtliga de beslut, länsstyrelsen enligt det nu sagda har att meddela i

samband med bildande av vägförening, kan var för sig överklagas (93 §).

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

I motsats till vad fallet är beträffande förrättning enligt 2 kap. innehåller

bestämmelserna om vägförenings bildande icke några närmare föreskrifter

om sammanträdesordningen, om protokollföring o. d. Blott beträffande kallelser

till sammanträde och kungörande av fattade beslut ges något utförligare

bestämmelser.

Sedan slutligen avgjorts, att väg skall byggas eller tagas i anspråk såsom

vägförenings väg, äger föreningen mot ersättning för markupplåtelse och

annat intrång lösa till sig rätt att för ändamålet begagna vägmärken eller

den befintliga vägen. Eventuell tvist om ersättning instämmes till ägodelningsrätt.

Marken eller vägen får emellertid tagas i anspråk, så snart föreningen

till säkerhet för ersättningen hos länsstyrelsen nedsatt ett belopp,

som ägodelningsrätten bestämmer (87 §).

Rätt att ta sand, grus, jord eller sten å annans fastighet kan tillerkännas

vägförening under samma villkor som annan vägsamfällighet (jfr 13 §).

Erfordras upplåtelse av sådan rätt, måste emellertid, om ej frivillig uppgörelse

träffas, förrättning äga rum i den ordning 2 kap. stadgar (90 §).

Beslut om ändring i vägförenings område meddelas i samma ordning som

beslut om bildande av sådan förening (71 § andra stycket och 91 § andra

stycket). Ändring i fråga om föreningens väghållningsskyldighet kan beslutas

av länsstyrelsen efter vederbörlig utredning och sedan tillfälle beretts

vägföreningen och annan, som saken rörer, att yttra sig i ärendet. I övrigt

är någon viss procedur ej föreskriven (85 §).

För verkställande av de undersökningar, som kan vara erforderliga vid

vägförenings bildande eller för fullgörande av annan uppgift, som ankommer

på länsstyrelsen, äger länsstyrelsen anlita sakkunnigt biträde. Ersättning

till biträde som anlitats för att uppgöra förslag, vilka vägar som skall vara

föreningens, skall betalas av föreningen. Även eljest åligger det föreningen

att vidkännas kostnaden för särskild sakkunnig, för såvitt icke vid den

slutliga handläggningen av ärendet prövas skäligt att den betalas av enskild

sökande (92 §).

Bestämmelserna om stadgar och styrelse för vägförening överensstämmer

i de flesta hänseenden med vad som gäller för vägsamfälligheter enligt 2

kap. Den väsentligaste skillnaden består däri att en ledamot av föreningens

styrelse skall utses av länsstyrelsen. Föreningens styrelse skall bestå av antingen

tre eller fem ledamöter (medan det beträffande vägsamfälligheter

enligt 2 kap. överlämnats åt delägarna att bestämma antalet; 74 § femte

stycket).

Liksom inom andra vägsamfälligheter bestämmes delägarnas rättigheter

och skyldigheter inom föreningen av andelstal. Såsom huvudregel gäller att

andelstalen motsvarar fastigheternas senast fastställda taxeringsvärden. För

fastigheter, vilka saknar taxeringsvärden, bestämmes särskilda andelstal

(76 § första stycket). Om speciella omständigheter föranleder att taxeringsvärdet

måste anses utgöra eu mindre rättvis grund för bestämmande av viss

fastighets delaktighet, kan länsstyrelsen fastställa ett särskilt högre eller

lägre andelstal för denna fastighet (76 § tredje stycket). Skulle ett system

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

med andelstal, bestämda efter taxeringsvärdena, i visst fall medföra en

mindre lämplig fördelning av väghållningsbördan, äger länsstyrelsen förordna

att annan grund skall tillämpas för fördelningen (76 § andra stycket).

Har bebyggelsen inom vägföreningens område tillkommit på det sättet, att

ett flertal bostadstomter försålts av en och samme markexploatör, ger lagen

möjlighet för länsstyrelsen att bestämma andelstal för exploatörens egna

fastigheter högre än efter den eljest gällande grunden såvitt angår skyldigheten

att deltaga i byggandet (ej i underhållet) av viss eller vissa vägar (76 §

fjärde stycket).

Vägförening äger enligt den särskilda lagen om förmånsrätt för vissa

fordringar enligt lagen om enskilda vägar uttaga sina bidragsfordringar i

medlemsfastigheterna med rätt före intecknad gäld.

Vägföreningens uppgift är att ombesörja och bekosta väghållningen i

fråga om föreningens vägar samt att handhava de i föreningen ingående

fastigheternas gemensamma angelägenheter i övrigt rörande dessa vägar.

Den får icke utöva verksamhet, som är främmande för dess sålunda angivna

ändamål (73 §).

Det ankommer på länsstyrelsen att övervaka att vägförening fullgör sina

uppgifter med avseende å väghållningen. Vid försummelse från föreningens

sida att vederbörligen bygga eller underhålla någon av de vägar, som förklarats

vara föreningens, eller att fullgöra vinterväghållning därå kan länsstyrelsen

ingripa med föreläggande, vare sig sådant påkallas av någon rättsägare

eller icke. Där det finnes påkallat, äger länsstyrelsen medgiva föreningen

anstånd tills vidare eller på viss tid med byggande av väg eller

övertagande av befintlig väg till väghållning. Sådant tillstånd kan när som

helst återkallas (88 §).

Rätt att begagna föreningens vägar tillkommer icke blott de fastigheter,

vilka ingår i föreningen, utan även övriga fastigheter, för vilka vägen är till

nytta. Sådan fastighet kan -— liksom fallet är beträffande vägsamfälligheter

i allmänhet —- förpliktas att utgiva slitageersättning. Tvist därom prövas av

ägodelningsrätt (89 §).

De i 4 kap. lagen om enskilda vägar meddelade särskilda bestämmelserna

rörande skogsvägar innefattar med avseende å dessa vägar vissa modifikationer

av principerna i 2 kap. Med avseende å sådana vägar kan den allmänna

normen för deltagande i väghållningsbördan jämkas, om det finnes

skäligt för främjande av god skogshushållning (95 §). Vidare kan det eljest

tillämpade systemet med andelstal för fördelning av väghållningsbördan i

viss omfattning ersättas av ett system med vägavgifter för transport av skogsprodukter

(96—99 §§).

Inom byggnadslagstiftningen finnes vissa stadganden, som direkt berör

väghållningen inom vägföreningsområdena. Enligt 107 § byggnadslagen skall

byggnadsplan utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda

områden som ingår i planen, såsom byggnadsmark samt vägar och

andra allmänna platser. Däremot upptager byggnadslagstiftningen icke någon

bestämmelse angående skyldighet för markägare eller andra att bringa pla
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15. 43

nen i verkställighet. I stället har i 126 § byggnadsstadgan införts en bestämmelse

om att, när byggnadsplan fastställts för visst område och de av planen

omfattade fastigheterna icke redan ingår i vägförening, länsstyrelsen skall

taga under övervägande fråga om bildande av sådan förening för området.

I 112 § byggnadslagen finnes bestämmelse om skyldighet i vissa fall för

ägare av mark, som enligt fastställd byggnadsplan avsetts till väg eller annan

allmän plats, att utan ersättning låta marken tagas i anspråk och nyttjas

för det avsedda ändamålet. Förutsättningar för sådan skyldighet är —

utöver vad som framgår av det redan anförda — att nybyggnad ägt rum

inom byggnadsplaneområdet, att marken till följd av nybyggnaden erfordras

för samfärdseln inom området, att marken icke bebyggts samt att densamma

vid planens fastställande tillhörde antingen den fastighet, varå byggnaden

uppförts eller varifrån mark till byggnaden upplåtits, eller ock annan

fastighet med samma ägare. Vidare finnes i 113 § byggnadslagen en bestämmelse,

enligt vilken det i vissa fall kan åläggas ägare av markområden,

som lägges under byggnadsplan, att upplåta mark till vägar och allmänna

platser i större omfattning än som stadgas i 112 §. Förutsättningarna för

bestämmelsens tillämpning har angivits så, att byggnadsplan lägges över

område i en ägares hand samt att markupplåtelse prövas skälig med hänsyn

till den nytta, denne kan förväntas få av planens genomförande, och övriga

omständigheter.

Ytterligare bör omnämnas bestämmelsen i 116 § byggnadslagen, enligt

vilken ägare av samt i vissa fall även innehavare av nyttjanderätt o. d. till

mark, som i byggnadsplan avsetts till väg eller annan allmän plats och som

till följd därav kan nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till dess tidigare värde, är berättigad till ersättning för den skada

som han härigenom lider. Detta gäller dock ej om skyldighet att upplåta

marken föreligger enligt de nyss refererade bestämmelserna i 112 och 113

§§ samma lag. Skyldighet att svara för ersättningen åligger i fråga om mark,

som är avsedd till allmän väg, kronan samt beträffande annan mark vägförening,

inom vars område marken är belägen. Finnes ej vägförening, när

fråga uppkommer om ersättning i fall som sist nämnts, skall länsstyrelsen

förordna om sådan förenings bildande.

2. Allmänna synpunkter.

Utredningen. Utredningen har särskilt uppehållit sig vid förhållandena

inom områden, som enligt bestämmelserna i byggnadslagen lagts under byggnadsplan,

samt har påtalat, att generella bestämmelser saknades rörande

ansvaret för dessa planers genomförande. Inledningsvis har till behandling

upptagits frågan, av vilka rättssubjekt — staten, kommunerna, särskilt bildade

sammanslutningar eller enskilda personer — väghållningsbestyret lämpligast

borde ombesörjas. T detta hänseende har utredningen hänvisat till

bl. a. uttalanden i frågan, vilka gjorts av 1935 års vägsakkunniga i deras år

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

1938 avgivna betänkande med förslag till lag om enskilda vägar in. m.

(SOU 1938: 23, s. 69—72) samt av chefen för justitiedepartementet i samband

med remiss till lagrådet av förslaget till nu gällande byggnadslag

(prop. nr 131/1947 s. 142), av vilka uttalanden framginge, att man tidigare

avböjt såväl tanken på att införa kommunalt ansvar för väghållningen i sådana

tättbebyggda orter, som avsåges med bestämmelserna om byggnadsplan,

som ock möjligheten att tillskapa särskilda sammanslutningar med uppgift

att sörja för tillgodoseende av alla de behov, till vilka tätbebyggelsen gåve

upphov, såsom väghållning, vägbelysning, vatten- och avloppsanläggningar

m. m. För genomförandet av byggnadsplan hade man därför alltjämt att lita

till strödda bestämmelser i skilda författningar, av vilka de viktigaste vore

enskilda väglagens stadganden om vägföreningar. Frågan om en reform på

detta område hade under utredningsarbetet aktualiserats bl. a. genom uttalanden

av vissa länsstyrelser in. fl. angående önskvärdheten av en sammanfattande

lagstiftning på området. — Utredningen hade funnit sig icke böra

ingå på frågan om en mera genomgripande reform av vägföreningsinstitutet

utan hade ansett sin uppgift i förevarande hänseende begränsad till att söka

utforma regler beträffande främst förfarandet vid vägförenings bildande,

vilka på ett bättre sätt än de nuvarande tillgodosåge det praktiska livets

krav.

Remissyttrandena. Den begränsning, utredningen sålunda ålagt sig i fråga

om arbetets omfattning, har i de flesta yttrandena lämnats utan gensaga.

Åtskilliga yttranden har dock givit uttryck för en annan mening. Dessa yttranden

har betonat bristen på bestämmelser om särskilda rättssubjekt för

by§Sna<isplanernas genomförande och framhållit, att ordnandet av vägförbindelser

utgjorde blott en sida av denna fråga. I enlighet härmed har förordats

en lagstiftning med vidare syftning, omfattande samordning av de

särskilda verksamhetsgrenar, främst väghållning samt ordnande av vattenförsörjning

och avlopp, till vilka tätortsbildningarna gåve upphov. Beträffande

sättet för åstadkommande av dylik samordning har i vissa yttranden

förordats kommunalisering av verksamheten, i andra yttranden åter bildandet

av samhällsföreningar med ändamål att tillgodose alla tätortsbeliov.

Föredragande statsrådet anför: »De mindre tätorternas vägfrågor kan — på

sätt skett i åtskilliga av yttrandena över utredningens förslag — betraktas

såsom delfrågor i det större problemkomplex, vilket rör markens planläggning

för bebyggelse och planernas praktiska genomförande. Under denna

synvinkel framstår såsom ett önskemål att söka såvitt möjligt rationalisera

plangenomförandet genom att på en hand samla ansvaret för att de särskilda

tätortsbehoven, främst väghållning samt utförande och drift av vattenoch

avloppsanläggningar, blir behörigen tillgodosedda.

På sätt utredningen visat möter emellertid en dylik samordning redan ur

organisatorisk synpunkt avsevärda svårigheter, vartill kommer, att frågan

intimt sammanhänger med ekonomiska spörsmål av delvis mycket stor

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

räckvidd. En separat behandling av förevarande samordningsfråga skulle

därför innebära, att denna brötes ut ur sitt naturliga sammanhang, och kunde

på ett mindre lämpligt sätt föregripa den kommande utvecklingen. Åtgärden

skulle dessutom falla helt utom ramen för den föreslagna lagstiftningen,

vilken blott har till ändamål att förenkla förfarandet vid vägförenings

tillkomst samt vissa andra av praktiska skäl påkallade men ur principiell

synpunkt mindre betydande jämkningar i lagen om enskilda vägar.

Av nu angivna skäl och då en utvidgning av förslaget att omfatta även

det förenämnda samordningsproblemet skulle medföra dröjsmål med genomförandet

av övriga föreslagna reformer, kan jag icke tillstyrka, att

nämnda problem upptages till behandling i detta sammanhang.

På liknande grunder torde det vara nödvändigt att även i övrigt begränsa

den aktuella lagstiftningsåtgärden till den ram, som angivits av utredningen.

De i vissa av yttrandena över utredningens förslag framkomna önskemålen

om ytterligare ändringar i lagen om enskilda vägar eller andra lagverk

har därför vid överarbetningen av utredningens förslag blott kunnat föranleda

sådana jämkningar i detta, som haft en nära anknytning till de av utredningen

föreslagna reformerna.»

3. Förfarandet vid bildande av vägförening.

Utredningen. Betänkandet innehåller en sammanställning av uppgifter, som

länsstyrelserna på förfrågan av utredningen lämnat angående den tid, bildandet

av en vägförening brukade ta i anspråk. Den kortaste tiden (knappt

ett år) har redovisats för ett ärende från Kopparbergs län och den längsta

tiden (hittills 10 år; ärendet ej slutfört) för ett ärende från Stockholms län.

Normalt hölle sig de uppgivna tiderna mellan 2 och 4 år. För de tre län, där

de flesta vägföreningarna funnes, nämligen Stockholms, Göteborgs och

Bohus samt Kopparbergs län, angåves såsom genomsnittsvärden respektive

4, 1—2 och något över 3 år. Liknande uppgifter förelåge från andra län. De

fall, där de angivna normaltiderna överskridits, vore emellertid talrika. Det

vore sålunda icke ovanligt, att bildandet av vägförening toge en tid av 5—7

år i anspråk.

Utredningen diskuterar härefter två alternativ för en reform vid bildande

av vägförening. Det ena alternativet innebure bibehållande i huvudsak av

nuvarande ordning, enligt vilken såväl utrednings- som beslutsförfarandet

vore förlagt till länsstyrelsen, men uppmjukning av de nuvarande kategoriska

bestämmelserna om visst antal sammanträden med sakägarna jämte

liknande föreskrifter av mera formell natur. Det andra alternativet, förordat

av länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs och Kalmar

län, ginge ut på att beslutanderätten i frågor av väsentlig betydelse bibehölles

hos länsstyrelsen men att utredningsförfarandet förlädes till särskild,

fristående förrättning under ledning av därtill förordnad förrättningsman.

Beträffande det första alternativet har utredningen närmare angivit de

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

ändringar i 3 kap. lagen om enskilda vägar, vilka utredningen ansett kunna

komma i fråga. Av de uttalanden, utredningen i detta sammanhang gjort,

framgår, att utredningen för sin del icke ansett åtgärderna komma att medföra

någon mera betydande minskning i den sammanlagda handläggningstiden

eller andra väsentliga fördelar.

Vad åter angår det andra alternativet har utredningen till en början diskuterat

den tänkbara möjligheten att helt avkoppla länsstyrelsen från befattning

med vägföreningsärendena och förlägga icke blott utredningen utan

även beslutanderätten till särskilt förordnad förrättningsman. Emellertid har

utredningen för sin del funnit, att vägfrågornas nära samband med andra

bebyggelseproblem och stora betydelse ur allmän synpunkt gjorde det lämpligt,

att länsstyrelsen, som kunde sägas utgöra ett samlande organ för den

samhällsplanerande verksamheten i länet, finge det avgörande ordet i dessa

frågor. Utredningsmannen, som vore väl insatt i ärendet, borde emellertid

precisera sin ståndpunkt till detta i ett utlåtande, vilket borde framläggas

för sakägarna med rätt för dem att göra erinringar mot detsamma. Utlåtandet

borde undergå obligatorisk överprövning hos länsstyrelsen, som därvid

borde äga icke blott i oförändrat skick antaga eller helt förkasta utlåtandet

utan även föreskriva sådana ändringar i utlåtandet, som kunde befinnas påkallade.

Beträffande detaljerna i förslaget gällde, att detta med de skillnader, som

töljde av det redan anförda, i det väsentligaste utformats efter mönster av

motsvarande bestämmelser i 2 kap. lagen om enskilda vägar. De därifrån avvikande

bestämmelserna hade i allmänhet förebilder i lagen den 30 juni

1943 om allmänna vägar och med stöd av nämnda lag utfärdade föreskrifter.

Remissyttrandena. Yttrandena över utredningens förslag innefattar i allmänhet

gillande uttalanden om den föreslagna reformen av vägföreningsförfarandet.

Speciellt har flertalet länsstyrelser funnit förslaget i detta hänseende

innefatta bestämda företräden framför nu gällande ordning.

A andra sidan har länsstyrelsen i Södermanlands län ansett, att de föreslagna

reglerna vore ägnade att komplicera lagstiftningen på området, vilken

redan nu tedde sig svåröverskådlig.

Förslaget har vidare kritiserats i yttrandet från lantmäteristyrelsen. Styrelsen

har vitsordat, att det nuvarande förfarandet vid bildande av vägförening

i praktiken blivit alltför tillkrånglat och ansett en förenkling av förfarandet

behövlig. Emellertid har ifrågasatts, om icke förfarandet borde

kunna regleras i ännu närmare anslutning till vad som gällde enligt 2 kap.

enskilda väglagen, d. v. s. ske i form av en förrättning, som skulle utmynna

i ett utlåtande vilket, därest klander ej anfördes, vunne laga kraft.

Även Sveriges lantmätareförening, överlantmätarna i Uppsala, Kristianstads

och Örebro län, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas

förbund har förordat, att någon obligatorisk prövning av förrättningsmannens

utlåtande icke skall företagas av länsstyrelse.

Å andra sidan har från flera håll — speciellt av länsstyrelsen i Väster
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

norrlands län och överlantmätaren i Skaraborgs län — kraftigt understrukits

betydelsen av att det sanihällsplanerande länsorganet alltfort komme

att kvarstå som beslutande myndighet i väghållningsfrågor.

Föredragande statsrådet anför bl. a. följande: »Vad till en början angår frågan,

huruvida utredningen i vägföreningsärenden bör stå under länsstyrelsens

direkta ledning eller äga rum i form av särskild förrättning, hållen

av därtill förordnad förrättningsman, har utredningen förebragt goda skäl

för att den senare ordningen är att föredraga. Denna mening har även enhälligt

omfattats i remissyttrandena. Visserligen är de fördelar i form av

tidsvinst och rationalisering i övrigt, som ett förrättningsförfarande kan

antagas medföra, till stor del av beskaffenhet att framträda blott under förutsättning

att de tillämpande myndigheterna har sin uppmärksamhet riktad

på att ta till vara de erbjudna möjligheterna. De uttalanden, som i skilda

sammanhang gjorts om bristerna i det nuvarande systemet, visar emellertid

att behovet av förenkling gjort sig allmänt påmint och ger förhoppningar

om att praxis kommer att utveckla sig i lämplig riktning. Jag ansluter mig

därför i denna fråga till utredningens förslag.»

Statsrådet erinrar härefter om att det vid tillkomsten av 1947 års byggnadslag

framhölls att stadgandena om byggnadsplan och stadgandena om

vägföreningar vore avsedda för väsentligen samma typer av bebyggelse och

sålunda förutsatts normalt skola tillämpas vid sidan av varandra beträffande

ett och samma bebyggelseområde. Bland annat med hänsyn härtill kunde

tiden och sättet för lösandet av vägfrågorna i en tätort icke på samma sätt

som i eu glesbygd få bero på de enskilda intressenterna. Som följd härav

komme en principiell skillnad att råda mellan 2 och 3 kap. i lagen om enskilda

vägar. 2 kap. vore nämligen utformat från utgångspunkten att dispositionsfrihet

skulle råda för de enskilda vägintressenterna, då däremot målet

vid utformningen av 3 kap. i första hand måste vara att uppnå en lösning,

som tillgodosåge det allmänna intresset av planmässighet och planenlighet.

Statsrådet fortsätter: »Det anförda leder dock icke med nödvändighet till

att beslutanderätten i de frågor, som uppkommer i samband med vägförenings

bildande, måste vara förbehållen länsstyrelsen. Uppgiften att bevaka

de allmänna intressena kan, på sätt framhållits i flera av remissyttrandena,

även tänkas anförtrodd åt förrättningsmannen. Den av utredningen föreslagna

obligatoriska överprövningen hos länsstyrelsen av förrättningsinannens

utlåtande skulle då bortfalla, varigenom skulle kunna vinnas en minskning

av länsstyrelsernas arbete och en förkortning av den tid, bildandet av

vägförening tar i anspråk.

Huruvida uppgiften att bevaka de allmänna intressena på detta sätt kan

anförtros förrättningsmannen, beror främst på kvalifikationerna hos den

personal, som finnes att tillgå för ändamålet. Tillgången på lämpliga utredningsmän

i vägföreningsärenden har, efter vad som uppgives i betänkandet,

hittills varit begränsad. Det är att förutse, att förhållandena i detta hän
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

seende även framdeles kommer att variera inom olika län och vid skilda

tider.

Även om det förutsättes att tillgång kommer att finnas på förrättningsmän

med förmåga att överblicka och göra lämpliga bedömningar i planeringsfrågor,

kan dock ett delegerande till dem av beslutanderätten i vägföreningsärenden

möta betänkligheter med hänsyn till sambandet med byggnads
planeärendena.

---Vissa svårigheter kan måhända uppstå i de fall, då

utredning i vägföreningsärende bedrives utan att bvggnadsplan föreligger

eller är under utarbetande. Ett delegerande till förrättningsmannen av beslutanderätten

i vägföreningsärendet ställer då mycket stora krav på personvalet

och kanske framför allt på länsstyrelsens förtroende till den, som utses

för uppdraget. Dessa krav torde emellertid allt oftare bli fyllda, därest

— såsom antagligt är -—■ uppgiften att vara förrättningsman i vägföreningsärenden

inom varje län anförtros blott ett fåtal därtill skickade personer

och dessa därigenom får tillfälle att specialisera sig på uppgiften.

Jag finner med hänsyn till det anförda att förslaget att överföra beslutanderätten

i vägföreningsärenden till förrättningsmannen icke bör avvisas

men att å andra sidan en fastställelseprövning från länsstyrelsens sida i

vissa fall har en viktig uppgift att fylla. Lämpligast synes mig att frågan,

huruvida fastställelseprövning skall äga rum, blir beroende av länsstyrelsens

avgörande. Härigenom beredes länsstyrelsen möjlighet att i rutinärenden

förenkla förfarandet genom att avstå från överprövning av förrättningsmannens

utlåtande och att i övriga fall lämpa handläggningen efter ärendets

art. —• -— —•

Även ur förrättningsmannens synpunkt kan stundom underställning till

länsstyrelsen befinnas önskvärd. Ett givet skäl till underställning föreligger,

om tvekan råder i någon fråga, som är av väsentlig betydelse ur allmän

synpunkt. Anledning till underställning kan dessutom föreligga t. ex. i det

fallet, att vägförrättningen äger rum samtidigt med att byggnadsplan utarbetas

och tvekan råder i fråga om utformningen av byggnadsplanen. Måhända

kan stundom underställning befinnas lämplig enbart för att till tiden

samordna fastställandet av byggnadsplanen och beslutet i vägföreningsärendet.

Underställning bör därför kunna beslutas även vid förrättningen.

Den ökade vikt, som vid en omarbetning av förslaget efter denna linje

tillkommer förrättningsförfarandet, aktualiserar även frågan om gode mäns

deltagande i förrättningen. Framför allt av det skälet att deltagande av gode

män enligt erfarenhetens vittnesbörd ofta underlättar förrättningsmannens

arbete att söka utjämna förefintliga meningsmotsättningar, finner jag önskvärt,

att gode män kan tillkallas vid vägföreningsförrättning. Tillkallande av

gode män synes dock, liksom fallet är vid förrättning enligt 2 kap. lagen om

enskilda vägar, icke böra vara obligatoriskt utan bero på huruvida yrkande

därom framställes av sakägare eller förrättningsmannen finner deltagande

av gode män erforderligt. Även reglerna om jäv mot förrättningsman och

gode män samt rörande omröstning mellan förrättningsmannen och gode

s. 49 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

49

männen vid skiljaktiga meningar kan lämpligen utformas i anslutning till

motsvarande bestämmelser i nämnda kapitel.

Utredningen har — ---föreslagit, att det vid förrättningen meddelade

utlåtandet skall utställas till granskning i särskild ordning och att länsstyrelsen,

om skäl till ändring i utlåtandet föreligger, har att på samma

sätt utställa förslag till ändringen. Med hänsyn till den sålunda föreliggande

möjligheten för sakägarna att framställa sina yrkanden på ett tidigt stadium

har utredningen ansett möjligt att inskränka rätten att klaga över

länsstyrelsens beslut till den, som hos länsstyrelsen framställt yrkande vilket

helt eller delvis lämnats utan bifall. — Jag biträder åsikten att utställande

av förrättningsutlåtandet och förslag till ändring i detta är till fördel

både för sakägarna och för de myndigheter, som har att pröva ärendet. Bestämmelserna

härom anser jag således böra bibehållas med blott den modifikationen,

att länsstyrelsen, där fråga är om allenast viss eller vissa sakägares

rätt, i stället skall kunna utställa ändringsförslaget till delgivning

med dessa sakägare.---Däremot anser jag att de föreslagna inskränk
ningarna

i rätten att klaga över länsstyrelsens beslut i förevarande fall icke

är behövliga och följaktligen ej bör införas.

De nuvarande reglerna om ersättningsfrågor, enligt vilka dessa frågor

endast blir föremål för behandling om och när tvist uppkommer och i så

fall särskilt upptages vid ägodelningsrätt, torde väl tillgodose såväl kravet

på rättssäkerhet som kravet på enkelhet och snabbhet i vägföreningsförfarandet.

Att dessa regler bibehållits i utredningens förslag är därför lämpligt.

---I förevarande fråga ansluter jag mig därför till utredningens

förslag.»

Statsrådet behandlar härefter frågan, huruvida tvist om andelstal inom

vägförening liksom enligt gällande lag bör avgöras av administrativ myndighet

eller med hänsyn till frågans art överföras till domstol. Statsrådet

finner icke några starkare skäl föreligga för ändring på denna punkt, speciellt

som en sådan ändring skulle kunna äventyra syftet med reformen i

övrigt.

Statsrådet anför vidare bl. a. följande: »Bestämmelserna om protokollföring

och protokolljustering, vilka enligt min mening bör vara av samma

huvudsakliga innehåll som motsvarande föreskrifter i 3 kap. 6 § jorddelningslagen,

kan lämpligen bringas i överensstämmelse med den lydelse,

nämnda lagrum numera har enligt lag den 1 juni 1951. Enär skälet för 1951

års ändring har giltighet jämväl med avseende å förrättning enligt 2 kap.

lagen om enskilda vägar bör ändringen införas i 2 kap. och genom hänvisning

göras tillämplig jämväl å vägföreningsförrättning.

Vad av mig föreslagits med avseende å verkan av utlåtande som meddelats

vid vägföreningsförrättning bör jämväl föranleda ändring av bestämmelsen

i 116 § byggnadslagen, enligt vilken länsstyrelsen i visst angivet

fall skall förordna om bildande av vägförening.»

4 liihang till riksdagens protokoll 1954. 9 samt. 3 avd. Nr 15.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

4. Vägbelysning in. m.

Utredningen. De i 50 och 73 §§ lagen om enskilda vägar meddelade bestämmelser,

enligt vilka vägsamfällighet och vägförening hade till uppgift att

ombesörja och bekosta väghållning men förbjudits att bedriva verksamhet,

som vore främmande för deras sålunda angivna ändamål, hade i praxis fått

cn restriktiv tillämpning. Bland annat hade genom ett år 1946 i högsta instans

träffat avgörande (RÅ 1946 s. 31) fastslagits, att väghållning icke

kunde anses omfatta vägbelysning samt att vägförening följaktligen icke

finge anordna sådan.

För medlemmarna i vägföreningarna hade i många fall framstått som

ett önskemål att vägföreningarna måtte få omhändertaga även vissa uppgifter,

vilka icke direkt kunde sägas vara hänförliga till väghållning men

vilka likväl stode i visst ekonomiskt eller annat faktiskt samband med denna.

Särskilt hade frågan om vägbelysning tilldragit sig intresse. — —- —

— Anskaffningskostnaderna för vägbelysning syntes, uppskattade efter kostnadsläget

hösten 1951, normalt uppgå till högst några hundra kronor och

årskostnaden till ett eller annat tiotal kronor per en- eller tvåfamiljsfastighet.

Att belysningsfrågan vore av stort intresse för den därav berörda befolkningen,

framginge bl. a. av den omfattning, vari den vunnit sin lösning

genom frivilliga insatser av fastighetsägare och andra. Att helt lita till en

lösning på denna väg läte sig dock ej göra. Om i ett givet fall en eller flera

fastighetsägare vägrade sin medverkan, tvingades de övriga att svara för

hela kostnaden. Den, som vägrade sitt bistånd, hade med andra ord utsikt

att erhålla förmånen gratis, vilket uppenbarligen icke vore ägnat att stimulera

intresset för frågan.

Utredningen föreslog att vägförening skulle äga rätt att genom vanligt

majoritetsbeslut avgöra, huruvida och i vilken omfattning vägbelysning

skulle ombesörjas av föreningen. För sådan vägsamfällighet, som avsåges

i 2 kap., syntes frågan om vägbelysning knappast aktuell.

Remissyttrandena. Förslaget att vägförening skall berättigas att omhänderhava

vägbelysning har genomgående tillstyrkts. I flera yttranden betecknas

frågan som angelägen.

I vissa yttranden har ifrågasatts, om icke de föreslagna bestämmelserna

rörande vägbelysning borde göras tillämpliga även å sådan vägsamfällighet,

som avsåges i 2 kap. enskilda väglagen. Uttalanden i denna riktning har

gjorts av lantmäteristyrelsen, svenska landskommunernas förbund, förbundet

för enskild väghållning i Stockholms län samt överlantmätaren i Uppsala

län.

Statens trafiksäkerhetsråd har framhållit, att det i sådana fall, då en

vägförenings område genomlöptes av allmän väg, ur trafiksäkerhetssynpunkt

vore mindre tillfredsställande, om väl de enskilda vägarna men icke

den allmänna vägen belystes.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

51

Föredragande statsrådet. Denne anför bl. a. följande: »Det bör ej möta

några större betänkligheter att beträffande de mindre tätområdena införa

lagregler, enligt vilka ägare av där belägen fastighet kan förpliktas att bidraga

till kostnaderna för vägbelysning. Standardhöjningen avser ju främst

de enskilda fastigheterna och påverkar värdet å dessa.

Såsom utredningen framhållit har frågan om vägbelysning ett sådant

samband med väghållningsfrågorna, att uppgifterna lämpligen bör ankomma

på samma rättssubjekt. Däremot vore det utan tvekan att gå för långt, om

ordnandet av vägbelysning jämställdes med väghållning och gjordes till en

obligatorisk uppgift för vägförening. Av de uppgifter, utredningen inhämtat,

framgår att åtskilliga vägföreningar bildats i områden med huvudsakligen

sommarbebyggelse och att även eljest vägföreningar finnes, där belysningsfrågan

icke kan sägas utgöra något mera framträdande intresse för medlemmarna

i gemen. Utredningens förslag att frågan om vägbelysning skall avgöras

av föreningens medlemmar genom vanligt majoritetsbeslut är enligt

min mening en godtagbar lösning.---

Den nu föreslagna metoden att åvägabringa beslut i frågan kan visserligen

medföra, att enstaka fastighetsägare belastas med kostnader för belysning,

ehuru denna länder dem till ringa eller ingen nytta. Utgiften torde

dock sällan vara av den storleksordning, att merbelastningen blir i egentlig

mening kännbar. Skulle förhållandet i något enstaka fall bli av märkbar

ekonomisk betydelse, kan tillgripas utvägen att jämka andelstalen.»

Statsrådet förklarar härefter att det kan ifrågasättas, om icke vägförening

bör beredas möjlighet att undantagsvis ordna belysning även å sådan

sträcka av allmän väg, som genomlöper vägföreningsområdet, samt uttalar

härom: »Stundom ordnas dylik belysning genom vederbörande kommun,

men där så ej är fallet, förefaller det mindre lämpligt att vägföreningens

befogenheter skall sträcka sig till åt! låta belysa de mindre trafiklederna

men ej ett sådant större trafikstråk som en allmän väg. Eftersom förslaget

blott går ut på att vägförening skall ha rätt men icke att den någonsin skall

ha skyldighet att ombesörja vägbelysning, behöver kollision med annat

rättssubjekts, t. ex. kommuns, skyldigheter i detta hänseende icke befaras.

Utredningens förslag bör jämkas så, att den nu anförda synpunkten blir

tillgodosedd.»

Däremot avvisar statsrådet det vid remissbehandlingen framförda förslaget

att medge även andra vägsamfälligheter än vägföreningarna rätt att ombesörja

vägbelysning.

5. Sändning av väg.

Utredningen. Utredningen har erinrat, hurusom redan i samband med remissbehandlingen

av 1935 års vägsakkunnigas förslag, vilket låge till grund

för lagen om enskilda vägar, anmärkningar framställts mot att enligt 3 §

icke till vinterväghållning räknades erforderlig sändning av väg, då isgata

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

bildats. Vederbörande departementschef hade i anledning av anmärkningarna

yttrat, att sändning ej påbjudits ens i fråga om de allmänna vägarna,

att om möjligt samma innehåll borde givas åt termen vinterväghållning i

allmänna och enskilda väglagarna samt att skyldighet att sanda isbelagd

vägbana väl skulle kunna ifrågakomma endast i sällsynta undantagsfall. Anmärkningen

hade i anledning härav ej föranlett någon ändring i förslaget.

Utredningen funne, att frågan nu kommit i ett annat läge genom att ökningen

av biltrafiken i många fall medfört ett oavvisligt behov av åtgärder

till förekommande av olycksfall som följd av halt väglag. I lagen den 30 juni

1943 om allmänna vägar hade influtit en bestämmelse (5 § tredje stycket)

om att underhåll av väg vintertid skulle omfatta bland annat sändning, önskemål

om motsvarande ändring i lagen om enskilda vägar hade framställts

till utredningen i vissa av de skrivelser, vilka inkommit som svar på förfrågningar

angående lagens nuvarande tillämpning.

Utredningen föreslog i anledning härav, att i de stadganden, vilka bestämde

omfattningen av vägföreningars och andra vägsamfälligheters verksamhet,

nämligen 50 § första stycket och nuvarande 73 § andra stycket

lagen om enskilda vägar, skulle intagas föreskrifter om att medlemmarna i

dylik sammanslutning skulle äga bestämma, i vilken omfattning sändning

av väg skulle utföras genom sammanslutningens försorg.

Remissyttrandena. Utredningens förslag i denna del har tilldragit sig blott

ringa uppmärksamhet i yttrandena. De uttalanden i frågan, som förekommit,

har genomgående varit gillande.

Föredragande statsrådet. Denne framhåller, att det jämlikt »5 § tredje stycket»

— varmed torde avses 3 § fjärde stycket — lagen om enskilda vägar

åligger väghållare bl. a. att hålla vägbanan till erforderlig bredd fri från

hinder av snö och is, samt fortsätter: »Ett tjänligt medel härför torde ofta

vara att sanda vägen. Lagens avfattning och vad som förekommit vid dess

tillkomst synes därför ej utgöra hinder för att sändning, i den mån sådan

kommer till stånd i nu nämnt syfte, inräknas bland åtgärder för vinterväghållning.

Enär medlemmarna av vägförening eller annan vägsamfällighet således i

allt fall torde äga ett icke ringa mått av valfrihet i fråga om den omfattning

vari sändning skall komma till stånd, synes mig utredningens förslag

i förevarande ämne icke uppbäras av något mera trängande praktiskt behov.

Av nu anförda skäl och då de nu gällande stadgandena åtminstone hittills

icke utgjort hinder för en ändamålsenlig utveckling, anser jag tillräckliga

skäl ej föreligga för en sådan lagändring, som de av utredningen föreslagna

bestämmelserna i ämnet skulle innebära.»

s. 53 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

53

G. Rätt att hälla grind eller led över väg.

Utredningen. I betänkandet har redogjorts för rättsutvecklingen på området,

varvid framhållits, att i äldre svensk rätt förekommande stadganden

rörande väg- och hägnadsfrågor icke innehölle någon bestämmelse om rätt

att uppsätta och bibehålla grind eller led över väg. Av gammalt hade antagits,

att ägaren av fastighet, som vore belägen vid väg, hade rätt att hålla

grind eller led över vägen. Beträffande de allmänna vägarna hade denna

äldre princip sedermera genombrutits i lagstiftningen. Nu gällande lag om

allmänna vägar av den 30 juni 1943 innehölle i 32 § generellt förbud att

utan länsstyrelsens tillstånd å allmän väg hålla grind eller annan anordning,

som beredde olägenhet för samfärdseln eller väghållningen. Med avseende å

de enskilda vägarna hade de äldre principerna utan inskränkningar varit rådande

intill tillkomsten av nu gällande lag om enskilda vägar. Beträffande

vägföreningarnas vägar stadgade denna i 84 § tredje stycket en högst betydande

inskränkning i rätten att uppsätta grind eller led, i det att frågan, i

vad mån och under vilka villkor grind eller led finge uppsättas, ankomme

på länsstyrelsens prövning. Med avseende å enskilda vägar i allmänhet beredde

lagen enligt stadgande i 14 § möjlighet att i särskilda fall föreskriva

förbud mot uppsättande av grind eller led.

Utredningen har framhållit, att en lagregel i förevarande ämne måste

grundas på avvägning mellan å ena sidan det trafikintresse, som påkallade

avlägsnandet av grindar och led över vägarna, och å andra sidan markägarnas

intresse att rationellt utnyttja marken för betesändamål och att med

minsta möjliga kostnad fullgöra den vårdnads- och hägnadsplikt, som ålåge

dem enligt ägofredslagen.

Efter att närmare ha diskuterat denna avvägning föreslog utredningen sådan

ändring i 14 § lagen om enskilda vägar, att de nu stadgade inskränkningarna

beträffande grind eller led i ägogräns samt grind eller led, som

eljest kunde anses erforderlig för fullgörande av stadgad stängselskyldighet,

komme att bortfalla. Däremot saknades enligt utredningens mening skäl att

bereda möjlighet till förbud mot uppsättande eller bibehållande av grind

där enskild väg korsade järnväg, spårväg eller vattenväg. Beskaffenheten av

de säkerhetsanordningar, som i dylika fall kunde anses erforderliga, borde

liksom hittills regleras i administrativ ordning. Såsom förutsättning för grindförhud

borde liksom hittills gälla, att förbudet ej åsamkade märkligt men.

Även bestämmelserna om ersättning för intrång borde bibehållas oförändrade.

Remissyttrandena. Frågan om utökning av möjligheterna afl belägga enskild

väg med grindförbud har tilldragit sig uppmärksamhet i åtskilliga yttranden.

Den föreslagna lagändringen har genomgående förordats. Detta gäller

jämväl de yttranden, vilka kan sägas i första hand företräda jordbruks- och

hägnad sill tressena.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

Föredragande statsrådet. Denne uttalar bl. a. följande: »Lika med utredningen

finner jag, att förekomsten av grindar och led på enskilda vägar kan

utgöra hinder för utveckling av trafiken på dessa vägar. Det må därför vara

påkallat att lagstiftningsvägen söka råda bot på förhållandet i den mån så

kan ske utan större ingrepp på andra viktiga intressen. Jag kan även ansluta

mig till meningen, att de på området nu gällande principerna, vilka

går ut på att hägnadsintresset nästan genomgående skall äga företräde

framför trafikintressena, innebär en alltför stor privilegiering av de förra

och att en bestämmelse om att grindförbud ej får vålla märkligt men i princip

är tillräcklig för att skydda hägnadsintressena. Det betydelsefullaste

skyddet för dessa intressen är dock regeln att ersättning skall givas för intrång.

Det blir till följd av denna i första hand vägintressenternas sak att

bedöma, huruvida kostnaderna för ett grindförbud i det särskilda fallet överstiger

vad de är villiga att betala för att förbudet skall komma till stånd.

Förbudsmöjligheten torde därför icke komma att utnyttjas i större omfattning

än som är lämpligt ur allmän ekonomisk synpunkt.»

Statsrådet lämnar utredningens förslag i denna del utan erinran.

7. Förbud mot trafikfarliga anordningar.

Utredningen. I betänkandet har framhållits, att 1939 års lag om enskilda

vägar i likhet med sina föregångare innefattade en huvudsakligen privaträttslig

reglering av vägfrågorna och i enlighet härmed utginge från att

anläggande och underhåll av enskild väg vore en angelägenhet uteslutande

för ägarna och innehavarna av de fastigheter, för vilka vägen komme till

nytta, och av de fastigheter, över vilka vägen skulle framgå. Frågan om särskilda

åtgärder till främjande av trafiksäkerheten på enskild väg hade,

såsom fallande utanför den nämnda ramen för lagstiftningen, icke beaktats.

I skarp motsats häremot stode ordnings- och säkerhetsföreskrifterna i

32—40 §§ allmänna väglagen, vilka generellt förbjöde uppförande av byggnad

eller annan anordning, som kunde medföra men för trafiksäkerheten, inom

visst avstånd från allmän väg och jämväl i övrigt innefattade betydande

inskränkningar i markägarnas rätt att disponera över marken vid sidan av

vägen.

Denna skillnad i den legislativa behandlingen motsvarades numera icke

av någon skillnad i funktionellt hänseende mellan de allmänna och de enskilda

vägarna. Enskilda vägar funnes, vilka förmedlade en allmän trafik

av större omfattning än många allmänna vägar.

Utredningen föreslog införande i enskilda väglagen av en bestämmelse,

som medgåve länsstyrelse att efter prövning i varje särskilt fall meddela

förbud mot trafikfarliga anordningar vid enskild väg. Eftersom områden,

som avsåges i 3 kap. enskilda väglagen, i regel vore lagda under byggnadsplan

och då bebyggelsen inom sådana områden i regel vore av den karaktär,

att stängsel utmed vägarna och andra liknande anordningar endast vore till

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

ringa olägenhet för trafiken, bleve en förbudsbestämmelse beträffande dessa

områden av ringa betydelse. Den föreslagna bestämmelsens räckvidd borde

därför lämpligen begränsas till sådana vägar, som avsåges i 2 kap. enskilda

väglagen. För det intrång, som genom förbud av nu avsett slag vållades

ägare eller annan rättsinnehavare i fråga om mark vid vägen, borde denne

i princip vara berättigad till ersättning i samma omfattning som i fråga om

allmän väg. Enär fråga vore om åtgärder, som vidtoges nästan uteslutande

i allmänt intresse, borde ersättningen gäldas av kronan. Tvist om ersättningen

borde — liksom fallet vore med ersättningar enligt 3 kap. lagen om

enskilda vägar — upptagas av ägodelningsrätt.

Mot förslaget i förevarande del har reservation anmälts av utredningens

ordförande och ytterligare en ledamot, vilka uttalat, att de icke ansåge

behov förefinnas av ingripanden genom förbud av nu avsett slag samt hänvisat

till möjligheten att reglera bebyggelsen genom byggnadsplan, stadsplan

eller utomplansbestämmelser eller att överföra väghållningen till den statliga

vägförvaltningen.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om införande av bestämmelser till

skydd för trafiksäkerheten på de enskilda vägarna har i princip tillstyrkts i

de flesta yttranden. Åtskilliga yttranden har dock givit uttryck för en tveksam

inställning. Domänstyrelsen samt länsstyrelserna i Kalmar och Skaraborgs

län har anslutit sig till den mening, som uttalats av reservanterna

inom utredningen.

Om sålunda vissa yttranden förordar en restriktiv tillämpning av de föreslagna

bestämmelserna, finnes å andra sidan en grupp yttranden, vilka uttrycker

den meningen, att förslaget icke gått tillräckligt långt.

Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ansett, att den inställning, som

kommit till uttryck i motiven till de föreslagna bestämmelserna, syntes väl

restriktiv mot bakgrunden av vad styrelsen hade sig bekant om trafikförhållandena

på enskilda bilvägar och en förbudsbestämmelses betydelse för

väghållarna och befolkningen.

I några remissyttranden har uttalats, att den föreslagna förbudsbesiämmelsen

borde, åtminstone i viss utsträckning, vara tillämplig även på vägföreningarnas

områden.

Föredragande statsrådet. Denne anför inledningsvis: »Det torde numera

framstå som ovedersägligt, att trafiksäkerheten är ett för alla gemensamt

intresse, som kan motivera icke blott betydande ekonomiska insatser från

det allmännas sida utan även sådana inskränkningar i enskild rätt, som en

begränsning av den fulla förfoganderätten över marken vid vägarna innebär.

1 fråga om de allmänna vägarna är detta betraktelsesätt sedan länge erkänt,

och vittgående bestämmelser har givits till skydd för trafiksäkerheten på

dessa vägar. Behovet av dylika bestämmelser kan dock icke i och för sig

hänföras till den omständigheten, huruvida väghållningen på en viss väg

ombesörjes av staten eller av enskilda, utan bör i stället bero på vägens

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

beskaffenhet och karaktären av den trafik, som förekommer på vägen. I de

yttranden, som intagit en kritisk ståndpunkt till utredningens förslag i

förevarande del, har ej heller gjorts gällande, att icke trafikintresset skulle

kunna motivera förbudsbestämmelser sådana som de av utredningen föreslagna.

De invändningar, som förekommit, går i stället ut på att behovet

av reglerande föreskrifter skulle i stort sett vara täckt redan genom nu

existerande bestämmelser eller att de föreslagna stadgandena kunde vålla

svårigheter vid tillämpningen. Särskilt hänvisas till den av reservanterna

inom utredningen påvisade möjligheten att, om trafikförhållandena på en

väg framkallar behov av reglerande föreskrifter, vägen förklaras för allmän

och därigenom bestämmelserna i 32—40 §§ lagen om allmänna vägar göres

tillämpliga på densamma.

Den sålunda rekommenderade lösningen överensstämmer säkerligen med

vad som förutsattes vid tillkomsten av lagen om enskilda vägar och är även

enligt min mening i princip att föredraga framför att lagen utbygges med

alltför omfattande bestämmelser till skydd för allmänna intressen. Svårigheten

att uppdraga en bestämd gräns mellan de vägar, som bör vara allmänna,

och de vägar, som bör vara enskilda, medför dock att frågan om åtgärder

till tryggande av trafiksäkerheten på de enskilda vägarna icke kan

avfärdas såsom betydelselös.»

Statsrådet framhåller härefter svårigheten att reglera bebyggelsen invid

enskild väg genom stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

samt ansluter sig till utredningens ståndpunkt i fråga om behovet av bestämmelser

till främjande av trafiksäkerheten på enskilda vägar och den

huvudsakliga karaktären av dessa bestämmelser. Beträffande bestämmelsernas

närmare utformning föreslår statsrådet däremot jämkningar, särskilt

i syfte att minska avvikelserna från motsvarande föreskrifter i fråga om de

allmänna vägarna. Utredningens förslag, att förbud mot uppförande av

ky§Snad> uppsättande av stängsel eller vidtagande av annan för trafiksäkerheten

menlig anordning skulle kunna förbjudas inom ett område om högst

nio meter från vägbanans mitt, föreslås sålunda jämkat att avse detsamma

som för normala fall är stadgat beträffande allmän väg eller alltså tolv meter

från vägbanans mitt. I fråga om korsning mellan två eller flera enskilda

vägar eller mellan sådan väg och järnväg eller spårväg föreslås, att skyddsområdet

skall kunna utsträckas så långt att fri sikt längs vardera trafikleden

erhålles på ett avstånd av 50 meter från korsningen.

Statsrådet fortsätter vidare: »Vad angår de föreslagna bestämmelsernas tilllämplighet

på vägföreningsvägar, har utredningen anfört skäl för att en

förbudsbestämmelse här vore överflödig. Till de av utredningen anförda

skälen kan läggas det förhållandet, att länsstyrelsen, därest fråga väckts om

upprättande av byggnadsplan, enligt 108 § byggnadslagen har möjlighet att

göra all bebyggelse beroende av dispens. Det oaktat kan bestämmelserna i

vissa fall säkerligen ha en uppgift att fylla även beträffande de vägar, vilka

omhänderhaves av vägföreningar. Särskilt bör erinras om att till vägförnings

vägar kan hänföras ej blott vägar inom vägföreningsområdet utan

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

även vägar för utfart från detta område. Jag har med hänsyn härtill låtit

jämka förslaget så, att dess ifrågavarande bestämmelser göres tillämpliga

även å vägföreningsvägar.

Vidkommande frågan, huruvida meddelat förbud mot trafikfarliga anordningar

bör upphöra att gälla, då bebyggelsen å det område, förbudet

avser, reglerats genom fastställd plan, kan till stöd för ett jakande svar åberopas

vad som gäller beträffande de allmänna vägarna. Enligt 35 § lagen om

allmänna vägar äger de i 33 och 34 §§ samma lag givna förbudsbestämmelserna

icke tillämpning i fråga om bebyggande av område, som ingår i fastställd

generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Tillämpningsområdet för

de föreslagna nya bestämmelserna bör enligt min uppfattning avgränsas på

samma sätt.

Att förslagets ersättningsregler i det väsentliga utformats lika med motsvarande

bestämmelser i lagen om allmänna vägar och strandlagen, vilka

reglerar likartade förhållanden, synes mig ändamålsenligt. Den föreslagna

ordningen för prövning av ersättningsanspråk föranleder ej heller någon

erinran från min sida.

Den omständigheten att de föreslagna nya bestämmelserna i princip göres

tillämpliga på samtliga enskilda vägar anser jag motivera, att desamma överföres

till slutet av lagen och får bilda ett särskilt kapitel, betecknat 5 kap.

Till stöd för åtgärden kan jämväl åberopas, att bestämmelserna till sitt innehåll

har blott ringa samband med lagen i övrigt.»

8. Rätt att föra talan för fastighet i mål och ärenden

enligt lagen om enskilda vägar.

Utredningen. I betänkandet framhålles, att rätt att ta initiativ till förrättning

enligt 2 kap. samt att föra talan å sammanträde med medlemmarna i

vägsamfällighet tillkomme allenast fastighetsägaren med undantag blott för

de fall, då fastigheten upplåtits under sådana mera permanenta nyttjanderätter,

som avsåges i 5 § tredje stycket. I fall av vanligt jordbruksarrende

vore däremot arrendatorn — oaktat han praktiskt taget alltid enligt arrendeavtalet

hade att fullgöra väghållningsskyldigheten — i stort sett avskuren

från möjlighet att öva inflytande på vägfrågorna.

I utredningens förslag har frågan lösts på det sättet, att nyttjanderättshavare,

som i denna sin egenskap fullgör väghållningsskyldighet, visserligen

icke generellt tillerkänts samma ställning som fastighetsägare men enligt

särskild bestämmelse föreslagits få befogenhet att i fall av väsentligt ändrade

förhållanden yrka omreglering av väghållningsbördan. Vidare bär

föreslagits införande av rätt för nyttjanderättshavare att fordra anställande

av tillsyningsman, som omförmäles i 48 och 49 §§, samt att överklaga

beslut, som fattas å sammanträde med medlemmarna i vägförening eller

annan vägsamfällighet, ävensom beslut om uttaxering av bidrag i penningar

till sådan samfällighet.

5 nihang till riksdagens protokoll 195i. 9 samt. 3 and. Nr 15.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

Remissyttrandena. Utredningens förslag i förevarande ämne har icke blivit

föremål för erinran.

Föredragande statsrådet. Denne anför: »I princip biträder jag uppfattningen,

att den, till vilken fastighet upplåtits med nyttjanderätt på sådana villkor,

att han gentemot ägaren har att svara för fullgörande av fastighetens

väghållningsskyldighet, bör ha inflytande på vägfrågorna. Erinras kan, att

detta var fallet enligt 1926 års lag om enskilda vägar, vilken intog den ståndpunkten,

att nyttjanderättshavare, som nu avses, även gentemot övriga

vägintressenter var att anse som väghållningsskyldig för fastigheten, såvitt

angick vägunderhållet. Den nuvarande konstruktionen har visserligen i andra

avseenden företräde framför den äldre men bör ej få medföra, att nyttjanderättshavarens

i sak befogade anspråk på medbestämmanderätt åsidosättes.

Utredningens förslag, enligt vilket nyttjanderättshavaren får rätt att ta

initiativ till omreglering av väghållningsfråga, som tidigare avgjorts i laga

ordning, men däremot icke till att en förut oreglerad fråga bringas under

prövning, kan emellertid icke sägas innebära någon tillfredsställande lösning.

Mera ändamålsenligt är enligt min mening att nyttjanderättshavarens

initiativrätt —- i viss anslutning till vad som gällde enligt 1926 års lag —

får avse alla frågor med undantag av fråga om byggande av väg.

I övrigt har jag icke någon saklig erinran mot utredningens förslag i förevarande

del.»

9. Tillsyningsmän för väghållning.

Utredningen. Utredningen har ansett, att de nuvarande bestämmelserna

om verkställighet, av utlåtande, som vid förrättning enligt 2 kap. lagen om

enskilda vägar meddelats angående byggande av väg, icke vore tillfredsställande

i fall, då väghållningen förklarats skola utföras efter vägdelning

och de väghållningsskyldiga sålunda hade att svara för byggande av var

sin väglott. Bestämmelserna innehölle blott hänvisning till verkställighet i

vanlig exekutiv ordning. I praktiken hade det visat sig svårt att på denna

väg komma till rätta med mindre brister i utförandet. Framför allt vore det

ofta omöjligt att få vägen i hela dess sträckning utförd på enhetligt sätt. I

48 och 49 §§ lagen om enskilda vägar funnes bestämmelser om utseende av

tillsyningsmän för övervakande av vägunderhåll och vinterväghållning. Sådan

tillsyningsmän hade befogenhet att i händelse av brist i arbetets utförande

låta vid särskild syneförrättning uppskatta bristen, att låta hos den

försumlige utmäta det belopp, till vilket bristen skattats, samt att ombesörja

utförande av det eftersatta arbetet. Utredningen föresloge, att dessa bestämmelser

skulle göras tillämpliga jämväl å byggande av väg.

Remissyttrandena. Erinran har icke framställts mot förslaget i förevarande

del.

Föredragande statsrådet. Denne förklarar sig godtaga utredningens förslag

uti ifrågavarande del.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

59

Utskottet.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de genom propositionen

framlagda lagförslagen.

I huvudsaklig anslutning till vad som anförts i motionerna 1:410 och

II: 526 vill utskottet emellertid framhålla att i de fall, där länsstyrelse finner

bestämmelser jämlikt 5 kap. i lagen om enskilda vägar erforderliga till

främjande av trafiksäkerheten å enskild väg, länsstyrelsen även bör pröva

huruvida vägen icke är av sådan betydelse för den allmänna samfärdseln

att åtgärder bör vidtagas för att intaga vägen till allmänt underhåll.

Med anledning av vad föredragande statsrådet i propositionen uttalat om

sändning av enskild väg vill utskottet framhålla att — oavsett vad som kan

antagas vara den rätta innebörden av enskilda väglagens stadganden om

vinterväghållningens omfattning — sändning av väg i vart fall torde äga

ett så nära samband med övriga åtgärder för väghållning att något hinder

ej kan föreligga för vägförening eller annan vägsamfällighet att ombesörja

erforderlig sändning. Såsom statsrådet påpekar har de nu gällande stadgandena

åtminstone hittills icke utgjort hinder för en ändamålsenlig utveckling.

Av nu anförda skäl och med hänsyn till vanskligheten att i lagtext

angiva den omfattning, vari skyldighet att sanda bör åvila vägsamfällighet,

anser utskottet i likhet med statsrådet, att tillräckliga skäl ej föreligger

för lagändring uti ifrågavarande avseende. Om skada å person eller

egendom förorsakas därigenom att sändning icke företagits, får det ankomma

på rättstillämpningen att enligt allmänna skadeståndsrättsliga

grundsatser avgöra, huruvida skadeståndsskyldighet kan föreligga för vägsamfälligheten.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte antaga de genom propositionen

framlagda lagförslagen; samt

B. att motionerna I: 410 och II: 526, i den mån de ej kan

anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört i sin motivering,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 mars 1954.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl,

Ivar Nilzon, Axel Jansson, Ebbe Ohlsson*, Herbert Hermansson och William

Ohlsson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, Levin, Andersson

i Ryggestad, Carlsson i Stockholm, Nilsson i Östersund, Jansson

i Benestad och östlund*.

* Ej närvarande vid utlätandcts justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1954:158 Skrivelse till Konungen med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar angående anslag å kap a1 i texten