Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående åtgärder för motverkande av skadegörelse av älg å växande skog. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 265 i första kammaren av herr Pålsson m. fl. och nr 292 i andra kammaren av herr Agerberg m. fl.

1954-04-01 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1954:20, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående åtgärder för motverkande av skadegörelse av älg å växande skog. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 265 i första kammaren av herr Pålsson m. fl. och nr 292 i andra kammaren av herr Agerberg m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.

1

Nr 20.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående åtgärder för

motverkande av skadegörelse av älg å växande skog.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 265 i första kammaren

av herr Pålsson m. fl. och nr 292 i andra kammaren av herr Agerberg

m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, erinras till en början om att innehavare

av mindre brukningsdel, som av älg tillfogats skada på växande

eller avmejad gröda, enligt kungörelsen om älgavgifter m. m. kan tillerkännas

bidrag ur älgskadefond. Dylik skadegörelse är, fortsätter motionärerna,

i allmänhet av ringa omfattning i Norrland medan däremot på

grund av älgstammens ökning under senare år älgen där förorsakat stor

skadegörelse på skog. Särskilt hade yngre tallkulturer blivit hårt åtgångna

och i vissa fall helt förstörda. Motionärerna finner det därför skäligt, att —

i första hand beträffande norra Sverige — ersättning för skador av älg på

växande skogskulturer skall kunna utgå ur älgskadefond lika väl som

i fråga om skador på gröda. Alternativt skulle det enligt motionärernas mening

kunna tänkas, att bidrag lämnades för återplantering av skog i de fall,

då en tidigare utförd skogskultur förstörts av älg. För att stimulera markägarna

att övervaka att skadegörelse av älg på skog begränsades borde även

16 § jaktstadgan ändras så till vida, att enligt särskilt tillstånd vintertid

fälld älg skulle tillfalla markägaren i stället för såsom nu gäller kronan.

Motionerna utmynnar i en hemställan, ”att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj:t anhålla om en utredning angående ändring i ovan antydd riktning

av gällande bestämmelser för ''älgskadefonden för norra Sverige’ ävensom

av jaktstadgan i syfte att underlätta åtgärder för motverkande av skadegörelse

av älg å växande skog”.

Beträffande de skäl som motionärerna — utöver vad ovan återgivits -—

anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet, i den mån redogörelse därför

icke lämnas i det följande, hänvisa till motionerna.

över dessa har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande av domänstyrelsen och länsstyrelsen i Jämtlands län.

På begäran av utskottet har yttranden över motionerna därjämte avgivits

av Svenska jägareförbundet och Svenska naturskyddsföreningen. Jägarnas

riksförbund, som jämväl beretts tillfälle att yttra sig över motionerna, har

icke inkommit med något yttrande.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1954. .9 samt. 3 avd. Nr 20.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.

Gällande bestämmelser.

Enligt stadgande i 1 § lagen den 3 juni 1938 (nr 27i) om rätt till jakt

skall jaktvård, varmed avses åtgärder för villebrådets skydd och förkovran,

städse bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets och skogsskötselns

ävensom andra näringars intressen. Länsstyrelsen kan enligt 24 § samma

lag, då till följd av viss villebrådsarts utveckling avsevärd skada orsakas

å gröda, skog och plantering, förelägga jakträttsinnehavaren att vidtaga

de åtgärder som må finnas erforderliga. Underlåter denne att ställa sig

föreläggandet till efterrättelse har länsstyrelsen möjlighet att förordna att

jakt å området skall genom därtill särskilt utsedd jägare äga rum i ändamål

att åstadkomma erforderlig minskning av villebrådsstammen.

Särskilda bestämmelser för jakt efter älg återfinnes i jaktstadgan den

3 juni 1938 (nr 279) och en av Iiungl. Maj :t för varje jaktår utfärdad

kungörelse om fridlgsning av vissa djurarter. I sistnämnda författning anges

för skilda orter den allmänna jakttiden beträffande bland annat älg. Jaktstadgan

innehåller i 15 § 4 mom. en föreskrift om rätt för länsstyrelse att

beträffande område där skadegörelse av älg förekommer i större omfattning

efter förslag av älgskadenämnden i länet utsträcka den allmänna jakttiden

för jakt efter älg med högst tio söckendagar samt medgiva att årskalv

efter älg där må fällas under allmän jakttid. Vidare kan länsstyrelse enligt

1 mom. i samma paragraf i vissa fall meddela tillstånd för jakträttsinnehavare

att under särskild jakttid fälla det antal älgar, som med hänsyn

till stammens storlek och omständigheterna i övrigt finnes skäligt (licensjakt).

Tillfogas å område för vilket sådant tillstånd meddelas växande skog

mera omfattande skador av älg, skall det antal älgar som må nedläggas

under den särskilda jakttiden bestämmas med hänsyn till behovet ur skogsvårdssynpunkt

av att nedbringa älgstammen. Ett i detta syfte lämnat

tillstånd kan jämväl innefatta rätt att fälla årskalv efter älg. Då det är

fråga om jakt till förebyggande av skadegörelse av älg å växande skog,

gäller icke den i övrigt stadgade tidsbegränsningen av en månad för tillstånd

till jakt efter älg å särskild jakttid. I sådan jakttid skall den för orten

fastställda allmänna jakttiden ingå, och den särskilda jakttiden får i regel

icke taga sin början tidigare än på första dagen för den allmänna jakttiden.

Om det förekommer älgskador på odlad mark eller på växande skog i sådan

omfattning, att det visar sig nödvändigt att anställa jakt efter älg under

annan tid av året än som anges i de bestämmelser för vilka nu redogjorts,

kan enligt 16 § jaktstadgan tillstånd meddelas därtill. I tillståndet skall

föreskrivas den eller de tider under vilka jakten må företagas och det antal

älgar, däri inbegripet årskalvar, som högst får nedläggas. Inom område som

i särskild ordning förklarats vara lövskogsområde äger den jaktberättigade

fälla älg under hela året. 16 § jaktstadgan innehåller slutligen också den

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.

3

med motionerna åsyftade bestämmelsen, att älg, som på grund av skadegörelse

å växande skog fällts under annan tid än allmän jakttid eller licensjakttid,

skall tillfalla kronan.

Enligt kungörelsen den 1 juni 1951 (nr 298) om älgavgifter m.m. skall

för älg som fälles inom riket utgivas en av Kungi. Maj :t för varje jaktår

bestämd avgift av lägst 15 och högst 100 kronor. Sådan avgift utgår dock

icke för älg, som jämlikt 16 § jaktstadgan tillfaller kronan. Inom varje län

skall av avgifter för älgar som fällts inom länet bildas en älgskadefond. Ur

denna skall ersättning utgå för skada som förorsakats av älg inom länet

samt, i den mån medlen förslå därtill, bidrag lämnas för åtgärder till förebyggande

av älgskada och för jaktvårdsändamål inom länet, i första hand

älgstammens vård och skydd. Men ersättning ur fonden utgår icke för alla

älgskador utan endast för sådana som förorsakats å växande eller avmejad

men ej inbärgad gröda eller å fruktodling eller annan trädgårdsodling som

drives i förvärvssyfte. Skadegörelse å växande skog ersättes alltså icke ur

fonden. En ytterligare begränsning av ersättningsrätten har stadgats så

till vida att ersättning i regel kan tillerkännas allenast innehavare av

mindre brukningsdel, vilken icke genom tillgodogörande av jakträtt eller

eljest kunnat hålla sig skadeslös.

Emellertid kan i annan ordning bidrag i viss utsträckning erhållas av

allmänna medel för åtgärder till motverkande av skadegörelse å skog. I

anslutning till den i 15 och 17 §§ skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237)

stadgade skyldigheten för skogsägare att vidtaga åtgärder för att trygga

återväxten på skog, som skadats genom vissa naturhändelser vartill enligt

motionen räknas skadegörelse genom vildnad, har nämligen i den samma

dag under nr 239 utfärdade kungörelsen angående bidrag och lån till vissa

skogsförbättrande åtgärder givits föreskrifter om rätt att erhålla statsbidrag

till kostnaderna för sådana åtgärder. Statsbidraget är dock maximerat til!

50 eller i vissa fall 60 procent av nämnda kostnader.

Tidigare behandling av förevarande spörsmål.

För skadegörelse av älg på gröda har ersättning utgått sedan 1931, då

bestämmelser om bidrag ur älgskadefonden första gången utfärdades. Frågan

om en utvidgning av ersättningsrätten till att även omfatta älgskador

på skog har därefter vid flera tillfällen behandlats av riksdagen.

I motionen II: 305 vid 1943 års riksdag, vilken motion väcktes i anledning

av propositionen nr 82/1943 angående ändring av gällande bestämmelser

rörande älgavgifter in. in., antyddes möjligheten att genom en försäkringsfond

bereda skogsägare ersättning för skadegörelse av älg å växande

ungskog. Jordbruksutskottet ansåg också enligt dess utlåtande nr 19/1943

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.

att möjligheterna till en lösning av frågan på denna väg borde undersökas

men föreslog ingen riksdagens åtgärd härför.

Frågan togs ånyo upp vid 1945 års riksdag, då i motionen nr II: 44 hemställdes

om utredning rörande omfattningen av förekommande älgskador å

växande skog och angående de åtgärder som från statens sida lämpligast

borde vidtagas till förebyggande av sådana skador. Motionen åsyftade närmast

skador på lövskog i södra och mellersta Sverige. I utlåtande nr 44/1945

hemställde jordbruksutskottet, att riksdagen i anledning av motionen måtte

hos Kungl. Maj :t anhålla att utredning verkställdes rörande åtgärder till

förebyggande och minskande av älskador på skog samt att de åtgärder som

med anledning därav kunde ifrågakomma vidtoges.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, varefter Kungl. Maj:t uppdrog åt

domänstyrelsen och skogsstyrelsen gemensamt att verkställa den begärda

utredningen.

Resultatet av utredningen framlades i en promemoria den 8 januari 1947.

Därvid konstaterades, att älgskadegörelse på växande skog vore en för

skogsvården mycket allvarlig fråga, dels i de områden där älgstammen vore

tätast, dels ock inom områden där lövskogsskötsel lämpligen borde bedrivas.

Vidare framhölls i promemorian, att skadegörelse av älg i vissa fall utgjorde

ett svårt hinder för tallföryngringarnas uppkomst, utveckling och kvalitetsdaning.

Enligt utredningsmännens mening förelåge ett starkt behov av

förebyggande åtgärder mot älgskador. Önskvärt vore att älgens näringssökande

kunde ledas till ur skoglig synpunkt värdelös vegetation. Det hade

också av utredningen framgått, att älgskadorna vore mindre i trakter med

riklig tillgång på sådant älgfoder, såsom vide, rönn, en och liknande. Sparandet

av dylik vegetation inginge nu som en normal åtgärd vid röjningsoch

rensningshuggningar. Utredningsmännen ansåge det dock klarlagt, att

i vissa fall, framför allt i de mest älgrika områdena eller vid svår skadegörelse

på särskilt värdefulla och ömtåliga kulturer, älgskadeproblemet

måste lösas genom en betydande nedskärning av stammen. De bestämmelser

som reglerade avskjutningen borde därför ge möjlighet till snabba och

effektiva ingripanden samt till åtgärder anpassade efter förändringar i älgstammen

och dess skadegörelse.

I fråga om möjligheterna att utge ersättning för älgskador på växande

skog anförde utredningsmännen, att de under utredningen hörda personerna

ställt sig synnerligen tveksamma till möjligheten att utföra korrekta

skadeuppskattningar. Endast koncentrerade och mera omfattande skadegörelser

kunde tänkas bli föremål för sådan värdering, vilken under alla

förhållanden måste bli mycket summarisk och osäker. Kunskapen om älgbetade

ungbestånds framtida utveckling och förmåga till självläkning vore

nämligen mycket ringa. Därtill komme att det stundom vore svårt eller

omöjligt att skilja mellan skador förorsakade av älg och sådana som upp
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20,

5

kommit genom betning av hemdjur eller annat villebråd än älg. En skogsägare

gjorde genom älgskadorna i regel icke någon omedelbar ekonomisk

förlust, såvida han icke tvingades helt eller delvis göra om verkställda

kulturer eller iståndsätta förstörda självföryngringar. I dessa fall vore

enligt utredningsmännens mening viss ersättning för uppkommen skada

berättigad, men den ändamålsenligaste formen för sådan ersättning vore

den som erbjödes genom det då framlagda förslaget till skogsvårdslag.

Utredningen utmynnade i ett förslag till ändringar i jaktstadgan, syftande

framför allt till en anpassning av älgstammens storlek i förhållande till

uppkommen skadegörelse. Förslaget lades till grund för en kungörelse, som

utfärdades den 27 juni 1947 och varigenom i jaktstadgan infördes de särskilda

bestämmelser om jakt efter älg till skydd mot skadegörelse på

växande skog, varför tidigare redogjorts.

Yttrandena.

Domänstyrelsen, Svenska jägareförbundet och Svenska naturskyddsföreningen

avstyrker bifall till motionsyrkandena. Länsstyrelsen i Jämtlands

län tillstyrker, under åberopande av yttranden som länsstyrelsen inhämtat

från skogsvårdsstyrelsen och älgskadenämnden i länet, att en utredning i

enlighet med motionärernas förslag kommer till stånd. Till sitt yttrande

har länsstyrelsen fogat, förutom yttrandena från skogsvårdsstyrelsen och

älgskadenämnden, jämväl ett av jaktvårdsföreningen i länet avgivet

yttrande.

Efter att ha refererat vad som uttalats i förenämnda promemoria om

möjligheterna att utge ersättning för älgskador på växande skog och om

svårigheterna att värdera sådana skador, anför domänstijrelsen till stöd

för sitt avstyrkande av motionerna i detta hänseende följande.

De nämnda svårigheterna att uppskatta värdet av älgskador på skog och

sannolikheten för att inflytande älgavgifter icke på långt när skulle förslå

att täcka uppkommande ersättningskrav för såväl gröda som skog, tala

enligt domänslyrelsens mening starkt emot motionärernas förslag. Styrelsen

har för övrigt tillsammans med skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut

påbörjat en brett lagd undersökning av älgens skadegörelse

å skog. Några mera definitiva resultat av undersökningen kunna dock icke

förväntas under de närmaste åren. 1 avvaktan på klarläggande av dessa

frågor bör någon ändring av gällande bestämmelser icke företagas.

Domänstyrelsen avstyrker också motionärernas förslag att älg, som fällts

till skydd för växande skog jämlikt bestämmelserna i 16 § jaktstadgan,

skall tillfalla markägaren, samt yttrar härom vidare:

Om eu skadelidande skogsägare skulle få rätt att behålla älg, som fälles

jämlikt bestämmelsen i 16 § jaktstadgan, skulle detta med sannolikhet

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.

föranleda, att tillstånd att fälla skadegörande älg i viss utsträckning skulle

begäras utan tvingande skäl. Jakt varom här är fråga skulle — i motsats

till vad förhållandet är vid fällande av älg, som gör skada å gröda —

mångenstädes komma att ske utan någon vetskap eller kontroll från de

närboendes sida. Särskilt i vidsträckta skogsområden kunde befaras, att

mindre samvetsgrann tillståndsinnehavare skulle utnyttja tillståndet för att

fälla fler älgar än i tillståndet avses. Det skulle även kunna föranleda, att

en skogsägare ej vinnläde sig om att under ordinarie (eller särskild) jakttid

fälla med hänsyn till skogsvårdens krav erforderligt antal älgar, då han

ändock kunde påräkna att få fälla älgar under annan tid, då priset på älgkött

kunde beräknas vara högre än under den allmänna jakttiden.

Svenska jägareförbundet motiverar sitt avstyrkande på följande sätt.

Det är ostridigt att älgstammen särskilt i Jämtlands län ökat kraftigt

och att skadorna av älg på växande plantskog därstädes tilltagit i omfattning.

Emellertid har man i Jämtlands liksom i andra län med god älgstain

under senare år ökat avskjutningen och infört förlängd allmän jakttid med

tillstånd att även skjuta årskalv av älg inom sådana delar av län, där skogsskadegörelsen

varit av allvarligt slag. Resultatet har blivit, att älgstammens

numerär kraftigt minskat i dessa landsdelar. Fördenskull torde fortsatt

skogsskadegörelse i större omfattning knappast behöva befaras under de

närmaste åren. Förbundet anser det mycket viktigt att älgstammen alltid

hålles vid lämplig numerär, så att större skadegörelser icke uppstå vare

sig på skog eller jordbruk.

Enligt förbundets mening skulle det få synnerligen menliga följder ur

flera synpunkter, om ersättning för älgskador å skog utginge från exempelvis

länsälgskadefonden i Jämtlands län. Fondens medel skulle icke på långt

när räcka, även om endast bidrag för återplantering av skog skulle beviljas.

Man måste beträffande exempelvis Jämtlands län räkna med en återplanteringskostnad

av åtminstone 500 kronor per hektar. En nödvändig följd av

att ersättning för älgskador å skog skulle utgå ur länsälgskadefond, skulle

bli höjning av älgavgifterna till belopp, som måste anses otänkbara i samband

med jaktutövningen. Visserligen äro älgavgifterna för närvarande

låga i Norrland, men bidrag för återplantering av skog i exempelvis Jämtlands

län skulle helt säkert åtföljas av krav från skogsägare i hela riket, dvs.

även i län, inom vilka för närvarande utgår högsta möjliga älgavgift.

Svenska naturskyddsföreningen framhåller till en början, att Jämtland

städse hyst den största älgstammen inom de fyra nordligaste länen utan att

några klagomål försports beträffande älgskadegörelse på skog. Anledningen

till att saken nu tagits upp vore enligt föreningen den på senare tid i Norrland

genomförda intensifieringen av skogsbruket, vilket medfört att ifrågavarande

skadegörelse blivit en faktor att räkna med. Detta borde emellertid

föranleda en minskning av älgstammen genom jakt i den ordning, som

reglerades av nu gällande bestämmelser i jaktstadgan. Älgskador på skog

förekomme även i stor utsträckning i södra och mellersta Sverige, där älgskadefonderna

oftast icke försloge ens till godkända ersättningar för skador

på gröda och fruktodlingar. Föreningen ansåge därför, att det icke vore

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.

7

någon mening med att verkställa en utredning rörande möjligheterna att

utge ersättning ur älgskadefond för älgskador på skog. Föreningen opponerade

sig vidare på det bestämdaste mot tanken på en sådan ändring av

16 § jaktstadgan, att älg som fälldes vid exempelvis vintertid bedriven

jakt till förebyggande av skogsskador skulle tillfalla jakträttsinnehavaren.

Älgstammens tillväxt vore åtminstone i fråga om övre Norrland till icke

ringa del att tillskriva det förhållandet, att man någorlunda lyckats komma

till rätta med tjuvskyttet vintertid på älg. Redan den omständigheten att

älgjakt vintertid kunde tillåtas i Norrland, försvårade kontrollen över jaktlagens

och fridlysningsbestämmelsernas efterlevnad. Skulle dessutom enskilda

få rätt att tillgodogöra sig av dem vintertid fällda älgar, bleve det

med visshet i det närmaste utsiktslöst att med framgång utöva nämnda

kontroll. Under åberopande av det anförda uttalade naturskyddsföreningen

såsom sin mening, att motionerna icke syntes böra föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Beträffande motionärernas yrkande om utredning rörande möjligheterna

till ersättning ur älgskadefonden för älgskador på växande skog anföres i de

tillstyrkande yttrandena från länsstyrelsen i Jämtlands län samt skogsvårdsstyrelsen

och älgskadenämnden i samma län följande.

Länsstyrelsen.

Såsom av i ärendet från skogsvårdsstyrelsen och älgskadenämnden i länet

inhämtade yttranden framgår har skadegörelse å växande skog och tallkultur

till följd av älgstammens tillväxt på senare tid erhållit allt större

omfattning. Skogsägarna sakna i allmänhet på grund av skogsmarkernas

utsträckning möjlighet att freda skogen mot skadegörelse av älg. Enligt

gällande bestämmelser om ersättning ur älgskadefonden utesluts vederbörande

markägare från rätt till ersättning i den mån han genom tillgodogörande

av jakträtt kunnat hålla sig skadeslös. Att markägaren i överensstämmelse

därmed icke äger rätt till ersättning för skada å skog kan anses

motiverat under förutsättning att skadorna äro allenast ringa. Enligt vad

för länsstyrelsen är känt äro skadorna dock numera av sådan storleksordning

att gagnet av jakten många gånger icke kan uppväga den enskildes

förlust genom älgarnas skadegörelse å skogen. De nuvarande ersättningsgrunderna

tillgodose icke den enskildes intresse att behörigen sörja för

skogens återväxt. Då det ur allmän synpunkt är önskvärt att i möjligaste

mån skydda skogsproduktionen, bör det övervägas att bringa föreskrifterna

om ersättning för älgarnas skadegörelse å skogen i överensstämmelse med

angivna såväl enskilda som allmänna intressen.

.S k ags va rdss ty rels eu.

Älgskadorna i skogen ha numera blivit eu allvarlig fråga, och den starkt

ökade avskjutningen under senare år, bl. a. under utsträckt jakttid för

vissa delar av länet med stöd av 15 § 4 mom. tredje stycket jaktstadgan,

synes icke ha kunnat hejda älgstammens tillväxt och minska skadornas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.

omfattning. Vad motionärerna anfört om ovilja mot tallkulturer på sina

håll inom länet är alldeles riktigt, och dylika invändningar vid erinringar

om återväxtskyldigheten bli allt vanligare. Skogsvårdsstyrelsen finner därför

motionen synnerligen behjärtansvärd.

Av praktiska skäl bör emellertid eventuell ersättning från älgskadefonden

begränsas till sådana fall, där skogsvårdsstyrelsen funnit särskilda åtgärder

nödvändiga för återväxtens tryggande efter älgskador, dvs. då skadan

fått den omfattningen, att skogstillståndet jämlikt 16 § skogsvårdslagen

blivit uppenbarligen otillfredsställande. Sådant förhållande bör sålunda

konstateras av skogsvårdsstyrelsen genom dess tjänstemän. Ersättningen

torde böra begränsas till att täcka kostnaderna för dylika åtgärder.

Älgskadenämnden.

Motionärernas påpekande om älgens skadegörelse och därför utgående

ersättningar vitsordas. Skadorna å skog hava med ökande älgstam tagit en

ganska oroande omfattning, en sådan omfattning att nämnden under flera

år utverkat förlängd allmän jakttid å älg för de mest utsatta delarna av

länet.

Motionärernas tanke att länets älgskadefond skulle kunna på ett eller

annat sätt lämna ersättning även för skada å skog i de delar av landet där

fonden är jämförelsevis stark och utgående ersättningar för förstörd gröda

äro förhållandevis obetydliga förefaller tilltalande, under förutsättning att

vettig form härför kan finnas. Motionärernas tanke att visst bidrag kunde

utgå för en förstörd ungskog kan möjligen utvecklas på lämpligt sätt. Viktigt

är dock att man lämpar ersättningens storlek efter de möjligheter

vederbörande länsfond varaktigt erbjuder. Vidare synes nog önskvärt att

enahanda möjlighet öppnas för åtminstone de fyra nordligaste länen.

Även om det väl är ett önskemål att sådan skada av älg, som ej rimligen

bör tolereras, bör kunna nedbringas genom sådana förebyggande åtgärder

som förväntas bliva framlagda av älgskadenämnden, synes ofrånkomligt

att skador komma alt uppstå, i varje fall innan effektiva åtgärder hunnit

utformas.

Till motionärernas yrkande om ändring av 16 § jaktstadgan har länsstyrelsen

i sitt yttrande icke tagit någon bestämd ställning medan älgskadenämnden

förklarat, att detta helt sammanfölle med nämndens åsikt och

önskemål. Skogsvårdsstyrelsen, som tillstyrker den begärda utredningen

även i detta avseende, anför härom vidare.

Vad andra delen av motionen beträffar är det enligt skogsvårdsstyrelsens

mening högst angeläget, att en rättelse kommer till stånd, då det är en

obillig fordran, att markägare, som vill skydda sin skog från skadegörelse

av villebråd, över vilket staten håller sin skyddande hand, skall offra dagsverken

eller t. o. in. vidkännas direkta kostnader för att nedbringa älgstammen

och därmed minska skadorna. Bestämmelsen, att vintertid fälld

älg skall tillfalla kronan, torde hava tillkommit efter förebild av motsvarande

bestämmelser vid jakt av skadegörande björn och måste anses

antikverad. Någon mening hade varit, om inkomsterna vid försäljning av

sålunda fälld älg tillfallit älgskadefonden eller om inkomsterna delats

mellan älgskadefonden och jakträttsinnehavaren.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.

9

Det torde inte finnas någon som helst risk för att ändrade bestämmelser

i detta hänseende, på sätt motionärerna föreslå, skulle komma att missbrukas,

då tillstånd till vinterjakt endast meddelas efter föregående utredning

rörande de förhållanden, som kunna motivera dylikt tillstånd, varvid

älgskadenämndens yttrande i ärendet torde bliva av avgörande betydelse.

Styrelsen för Jämtlands läns jaktvårdsförening förklarar sig i sitt till

länsstyrelsen avgivna yttrande intet ha att erinra mot bifall till motionärernas

begäran om utredning men gör beträffande de i motionerna upptagna

spörsmålen följande uttalande.

Styrelsen har för sin del ansett det otänkbart att söka lösa ifrågavarande

skadeproblem genom kontantersättning för förstörda kulturer, speciellt som

det visat sig svårt för att ej säga ogörligt att med säkerhet avgöra om och

när en kultur är förstörd eller ej. Allt är ju beroende av om skadan kommer

att upprepas år från år. Om blott cirka 100 hektar planteringar eller ungskog

— en försvinnande liten del av länets skogsareal — årligen anses

spolierad, så skulle med nuvarande skogsodlingskostnader fondens medel

knappast förslå.

Däremot kan man tänka sig möjligheten av att medel ur fonden skulle

ställas till förfogande vid försök att förhindra skadornas uppkomst.

I likhet med motionärerna anser även styrelsen viss ändring av jaktstadgans

16 § erforderlig vad rör vintertid fälld älg. Viss tveksamhet råder dock

beträffande förslaget att sådan älg skall tillfalla markägaren.

Om medel ur älgskadefonden finge disponeras vid försök att förhindra

skogsskador eventuellt ersätta dessa, synes däremot starka skäl tala för att

värdet av fälld älg skall tillföras respektive länsfonder.

Utskottet.

Älgstammen i riket har enligt vad som framgår av en i Svenska jägareförbundets

regi under vårvintern 1953 verkställd inventering tillvuxit högst

avsevärt under de senare åren. ökningen faller till övervägande del pa

Värmlands län och de sex nordligaste länen. Jämtlands län har f. n. den

största älgstammen i riket. Med höjningen av älgstammens numerär har

följt en ökad avskjutning, vilket i sin tur har medfört att de belopp som i

älgavgifter tillförts älgskadefonderna stigit.

Det är givet, att med en ökning av älgstammen följer ökad skadegörelse

av älg. De skador som tidigast kommit i betraktande är de som drabbat

åkergrödan. Sedan 1931 har också ersättning för sådana skador kunnat

erhållas ur älgskadefond. Den intensifiering, som skogsbruket särskilt i

Norrland under senare år undergått, har emellertid medtört, att älgskador

på växande skog alltmer tilldragit sig uppmärksamhet. Det är naturligt att

— såsom i förevarande motioner I: 265 och II: 292 framhålles — i synnerhet

inom områden, där älgskadorna på åkergröda är av mindre omfattning

medan skadorna på skog är betydande, det måste framstå såsom skäligt, att

också sistnämnda skador gottgöres ur älgskadefonden. I princip hör del

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.

inte heller enligt utskottets mening kunna resas någon invändning mot att

skador på växande ungskog ersättes lika väl som skador på åkergröda. Det

föreligger dock mellan dessa fall en skillnad så till vida, att medan vid

skador på åkergröda den skadelidande gör en omedelbar ekonomisk förlust,

vars storlek är förhållandevis lätt att uppskatta, så är skadorna på ett

ungskogsbestånd till sin omfattning beroende av beståndets framtida utveckling

och förmåga till självläkning, varför skadeuppskattningen är

förenad med stora svårigheter. Säkerligen är det detta förhållande som

föranlett motionärerna att som ett alternativ föreslå, att ersättningen skulle

begränsas till bidrag för återplantering av skog i de fall, då en tidigare

utförd skogskultur förstörts av älg. Det är emellertid ingalunda säkert, att

en återplantering framstår som den lämpligaste lösningen. Då några garantier

icke finnes för att icke också det efter en återplantering uppkommande

beståndet skadas av älg, kan det tvärtom vara riktigare att låta ett delvis

skadat bestånd växa vidare och sedan vid gallringen ta ut de mest skadade

träden.

Till de anförda svårigheterna vid bestämmandet av ersättning för älgskador

på skog kommer dessutom det förhållandet, att älgskadefonderna

såsom framhållits i de flesta remissyttrandena säkerligen icke skulle förslå

till ersättningar för såväl skador på gröda som på skog. Visserligen är utbetalningarna

för skadegörelse på gröda från fonderna i Norrland jämförelsevis

obetydliga, men krav på gottgörelse för skogsskador skulle helt säkert

komma att resas även inom sådana län, där under en följd av år fonderna

icke räckt till att täcka ens godkända ersättningsbelopp för skador på åkergröda.

Och det bör icke komma i fråga att meddela särskilda bestämmelser

om rätt till ersättning för älgskador på skog allenast för de norrländska

länen, utan sådana bestämmelser måste enligt utskottets mening avse hela

landet. Såsom stöd för riktigheten av denna uppfattning torde det vara

tillräckligt att erinra om att den motion (nr II: 44/1945) som senast föranlett

riksdagsbehandling av förevarande spörsmål närmast åsyftade skadegörelse

på lövskog i södra och mellersta Sverige.

I detta sammanhang ma framhållas, att enligt gällande skogsvårdslag

med därtill anslutande författningar bidrag av allmänna medel i viss utsträckning

kan utgå till tryggande av återväxten å skog, som skadats av älg.

Det står emellertid för utskottet klart, att älgskadeproblemet i huvudsak

måste lösas genom förebyggande åtgärder. Härvid kommer främst i betraktande

det mest radikala medlet, nämligen en decimering av älgstammen

genom ökad avskjutning. Det torde med de befogenheter, som enligt gällande

bestämmelser tillkommer länsstyrelse, nämligen att förlänga den allmänna

jakttiden, meddela generellt tillstånd att fälla årskalv av älg, bevilja

tillstånd till jakt under särskild jakttid o. s. v., vara möjligt att reglera älgstammens

storlek.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20. 11

Såsom framgår av domänstyrelsens yttrande har styrelsen tillsammans

med skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut påbörjat grundliga

undersökningar rörande älgens skadegörelse på skog. Enligt vad utskottet

under hand erfarit, prövar man därvid olika preparat med s. k. avvärjande

egenskaper. Genom besprutning med dessa medel avser man att göra

plantorna mindre smakliga för älgen. Undersökningen omfattar för närvarande

ett tjugotal preparat, men det torde ännu vara för tidigt att yttra

sig om möjligheterna att på denna väg nå resultat. Då de sålunda pågående

vetenskapliga undersökningarna kan komma att få betydelse vid valet av

åtgärder för motverkande av älgskador på skog, utgör detta ytterligare ett

skäl för att icke nu igångsätta en utredning i enlighet med motionärernas

förslag.

De farhågor domänstyrelsen i sitt yttrande uttryckt rörande den av motionärerna

föreslagna ändringen i 16 § jaktstadgan, nämligen att tillstånd

att fälla skadegörande älg på annan tid än allmän jakttid eller licensjakttid

i viss utsträckning skulle komma att begäras utan tvingande skäl, finner

utskottet berättigade. I Norge vunna erfarenheter av en motsvarande

bestämmelse beträffande kronhjort synes ge stöd för denna utskottets uppfattning.

Med hänsyn härtill och till svårigheterna att efter den föreslagna

författningsändringen utöva erforderlig kontroll över jaktlagens och fridlvsningsbestämmelsernas

efterlevnad anser utskottet, att motionerna ej

heller i nu ifrågavarande avseende bör bifallas.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 265 och II: 292, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 april 1954.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Grym*,

Boo, Pålsson, Magnusson, William Ohlsson och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Johansson i Torp,

Nyberg, Levin, Utbult, Andersson i Ryggestad, Munktell och Jansson i

Benestad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.

Reservation

av herrar Albert Hermansson, Pälsson, Magnusson, William Ohlsson, Georg

Carlsson, Munktell och Jansson i Benestad, vilka ansett att utskottets utlåtande

från och med den mening i andra stycket, som börjar med orden

”Det föreligger dock ..bort ha följande lydelse:

”Då skadorna på ungskogsbestånden inom vissa län är så omfattande, att

man kan befara att älgskadefonderna ej skulle förslå till täckande av

hela den i varje särskilt fall uppkomna skadan, synes det i vart fall vara

fullt motiverat att bidrag lämnas till kostnaden för omplantering eller omsådd

av de genom älgens åverkan skadade eller förstörda ungskogsbestånden.

Den omständigheten, att i vissa län älgskadefonderna ej skulle förslå

till täckande av såväl skador på åkergrödan som på ungskog, utgör intet skäl

för att i andra län med stora skador på ungskog men små eller praktiskt

taget inga skador på åkergröda älgskadefondernas medel ej skulle få användas

för lämnande av bidrag till åtgärder för botande av skogsskador.

Det förekommer för närvarande i viss utsträckning att sakkunnig hos hushållningssällskap

eller lantbruksnämnd biträder vid syn och värdering av

älgskada på åkergröda eller trädgårdsodling. I överensstämmelse härmed

kunde det anförtros åt skogsvårdsmyndigheterna i länen att bestämma de

åtgärder som i varje särskilt fall bör vidtagas till avhjälpande av älgskada

på skog samt att uppskatta kostnaden härför. Efter på sådant sätt verkställd

utredning och värdering tillkommer det vederbörande länsstyrelse att

fatta de slutliga besluten om bidrag i de skilda skadefallen. Ifrågakommande

skaderegleringar får då hållas inom ramen för de belopp, som vid

skilda tidpunkter finnes tillgängliga i respektive länsfond. Därest dessa

medel skulle visa sig otillräckliga, får godkända ersättningar underkastas

en procentuell reducering, eller också får de minst kännbara skadorna lämnas

helt oreglerade.

Att endast lita till en ökad avskjutning av älgbeståndet såsom det enda

medlet för att motverka skadegörelsen på skog synes ej vara tillräckligt.

Inom Jämtlands län har t. ex. under de två sista åren tillämpats förlängd

allmän jakttid jämväl med tillstånd att under sagda tid fälla årskalv av

älg, ävensom s. k. licensjakt under särskild jakttid. Dessa åtgärder har

emellertid ännu så länge ej lämnat några påtagliga bevis om minskning i

skadorna på ungskog. Det förefaller med anledning härav som om den ökade

avskjutningen, åtminstone inom de älgrika länen, ej skulle nämnvärt verka

förrän möjligen på lång sikt. De under denna kortare eller längre ”verkningsperiod”

uppkomna skadorna avhjälpes i vart fall ej genom den ökade

avskjutning som av vissa remissinstanser rekommenderats.

Domänstyrelsen säger i sitt yttrande att styrelsen tillsammans med skogshögskolan

och statens skogsforskningsintitut påbörjat en brett lagd under
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20. 13

sökning av älgens skadegörelse å skog. Styrelsen framhåller emellertid, att

några mera definitiva resultat av undersökningen icke kan förväntas under

de närmaste åren.

I motionerna föreslås jämväl ändring av 16 § jaktstadgan, innebärande

rätt för markägare, som erhåller vederbörligt tillstånd att på annan tid än

allmän jakttid fälla skadegörande älg, att själv tillgodogöra sig det fällda

djuret, i stället för att enligt nu gällande bestämmelser djurets värde skall

tillfalla kronan. Även om det ej finnes någon som helst anledning att befara

missbruk i större utsträckning av en tillståndsgivning av här åsyftad innebörd,

är den i denna del föreslagna åtgärden av mindre betydelse än frågan

om disponerandet av älgskadefonderna jämväl för skogsskador. På grund

härav och med hänsyn till de erinringar, som i detta avseende framförts av

en del remissinstanser, anser sig utskottet ej böra förorda den i motionerna

föreslagna ändringen av 16 § jaktstadgan.

I själva huvudfrågan finner utskottet däremot starka skäl tala för en

ändring av bestämmelserna för fonderna så att dessas medel kunna disponeras

för bidrag till sådd eller plantering av genom älg skadade ungskogsbestånd.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 265 och II: 292

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om den utredning,

som kan befinnas erforderlig för framläggande av förslag

till sådan ändring av bestämmelserna för älgskadefonderna,

att dessa fonder jämväl kunna disponeras för lämnande

av bidrag till plantering eller sådd i av älg skadad ungskog.”

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.