Utlåtande i anledning av väckta motioner om förkortning av maximitiden för upplåtelse av skogsavverkningsrätt. Tredje lagutskottet har behandlat de inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motionerna nr 350 i första kammaren av herr Näsgård m. fl. och nr 463 i andra kammaren av herr Larsson i Hedenäset m. fl.
1954-04-27 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1954:25, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förkortning av maximitiden för upplåtelse av skogsavverkningsrätt. Tredje lagutskottet har behandlat de inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motionerna nr 350 i första kammaren av herr Näsgård m. fl. och nr 463 i andra kammaren av herr Larsson i Hedenäset m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.
1
Nr 25.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om förkortning av
maximitiden för upplåtelse av skogsavverkningsrätt.
Tredje lagutskottet har behandlat de inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motionerna nr 350 i första kammaren av herr Näsgård
m. fl. och nr 463 i andra kammaren av herr Larsson i Hedenäset m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, ”att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära en utredning av frågan om lämpligheten
att till tre år begränsa den längsta tiden för upplåtelse av skogsavverkningsrätt”.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för denna hemställan får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna.
Över dessa har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver yttranden
inhämtats från domänstyrelsen och skogsstyrelsen. Vidare har på begäran
av utskottet yttranden över motionerna avgivits av Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Sveriges skogsägareförbund och Skogsindustriernas
samarbetsutskott.
Gällande rätt. Historik.
1 1 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom
stadgas, att vad som tidigare i samma lag eller eljest i lag finnes i allmänhet
föreskrivet angående nyttjanderätt till fast egendom skall tillämpas jämväl
”i fråga om rättighet, som fastighets ägare åt annan upplåter att å fastigheten
avverka skog eller att där taga torv, ler, grus, sten eller annat, som
icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning, eller att jaga eller
att fiska; dock att, där upplåtelsen avser allenast eller huvudsakligen rätt
att annorledes än till husbehov avverka skog, längsta tid för rättighetens
bestånd är fem år.”
Detta stadgande om längsta tid för beståndet av avverkningsrätt äger
icke tillämpning på upplåtelse, som sker från kronan. I fråga om kronan
tillhöriga skogar under domänstyrelsens förvaltning gäller i stället en i
förordningen den 10 maj 1955 (nr 157) angående grunder för förvaltningen
av vissa kronoskogar intagen bestämmelse, all domänstyrelsen icke utan
Kungl. Maj :ts medgivande äger träffa avtal om upplåtelse av avverkningsrätt
för längre lid än fem år.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 9 sand. .''I and. Nr 25.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.
Då avtal om upplåtelse av skogsavverkningsrätt mera allmänt började
komma i bruk, gällde för dem liksom för andra nyttjanderättsavtal en lagstadgad
tidsbegränsning av 50 år. Under senare delen av 1800-talet framfördes
emellertid vid olika tillfällen förslag om ytterligare inskränkning av
giltighetstiden för avtal om avverkningsrätt. Dessa framställningar ledde
icke till något resultat förrän riksdagen 1888 i anledning av en motion
hemställde, att Kungl. Maj :t skulle framlägga förslag till sådan ändring av
bestämmelserna om tiden för nyttjanderättsavtals bestånd, att avtal om
skogsavverkningsrätt icke erhöll längre giltighetstid än 20 år. Kungl. Maj :t
avgav till nästföljande års riksdag proposition i överensstämmelse härmed,
och sedan riksdagen bifallit propositionen utfärdades lagen den 25 april
1889 angående tiden för nyttjanderättsavtals bestånd, varigenom angivna
tid alltså inskränktes till 20 år. Denna tidsbegränsning gällde till 1903, då
genom en ändring av nyssnämnda lag den längsta tiden för ifrågavarande
upplåtelser fastställdes till fem år. Den sålunda bestämda maximitiden
för skogsavverkningsrätt upptogs härefter oförändrad i den alltjämt gällande
1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom, genom vilken lag
förutvarande bestämmelser i ämnet upphävdes.
Yttrandena.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har såsom sitt yttrande över
motionerna hänvisat till en av förbundet den 26 januari 1954 gjord framställning
till Kungl. Maj :t med begäran om sådan ändring av nyttjanderättslagen,
att längsta tiden för beståndet av skogsavverkningsrätt fastställes
till tre år. Till stöd för denna begäran har förbundet anfört i huvudsak
följande.
Försäljning av rotstående skog och därmed rättighet för köparen att
avverka skog å viss fastighet tillämpas såväl på statens som på andra allmänna
skogar och inom det enskilda skogsbruket. Såsom villkor för sina
rotförsäljningar har Domänverket, tack vare sin auktoritet som statligt
affärsdrivande verk, sedan många år kunnat begränsa tiden för avverkningsupplåtelsen
till i regel 2 år. De enskilda skogsägarna däremot ha icke
haft möjlighet att hävda sina intressen med samma auktoritativa kraft -—
endast inom vissa lokala områden — utan ha tvingats att acceptera ett
medgivande för avverkningsrättsinnehavaren att disponera skogen för avverkning
och avforsling under 5 år, dvs. den tid, som lagen maximalt tilllåter
för nyttjanderätt av ifrågavarande slag.
För den enskilde skogsägaren, som av en eller annan orsak funnit lämpligt
att sälja sin skog på rot och därmed såsom i föregående sagt — för att
få affären genomförd — måste godtaga och medgiva en femårig upplåtelsetid,
innebär denna långa tidsutdräkt mycket ofta ett besvärande hinder
för bl. a. skötseln av skogarna.
En stämpling, som säljes på rot, är alltid utförd i visst syfte att åstad
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.
3
komina förbättring i det skogliga tillståndet på ifrågavarande marker. Det
kan t. ex. gälla att i en plant- eller ungskog få bort fröträd eller överståndare,
vars kvarhållande inte längre kan motiveras ur ekonomisk och skoglig
synpunkt. I sådana fall vet man, att ju längre avverkningen av dessa överståndare
får anstå, desto större blir skadorna på ungskogen eller, om man
vänder på problemet, desto längre tid tar det för ungskogen att övervinna
och läka de skador som åstadkommits vid fällningen av överståndarna.
I andra fall åter kan stämplingen avse en direkt kalavverkning av marken
för att återförse denna med ny skog. Efter en sådan s. k. föryngringshuggning
måste noggrann hyggesrensning ske, toppar och avfall huggas upp
och eventuellt tillvaratas, varefter kulturåtgärder av något slag måste sättas
in. Efter sådan kalavverkning är det mångenstädes i landet nödvändigt att
marken får ligga öppen och utsatt för solbelysning en eller ett par vegetationsperioder
för att erhålla för nybesåning erforderlig mognad. Om man
i sådana fall först räknar med en avverkningstid av 5 år och därefter en
tvåårig mognadstid för hygget, så innebär detta, att minst sju, kanske även
åtta år kommer att förflyta innan den föryngring av marken vartill man
syftade genom stämplingen, överhuvudtaget skall kunna komma till stånd.
För stämplingar som syfta mot föryngring av markerna bör man, speciellt
inom Norrland, taga hänsyn till de med vissa tidsintervall inträffande
fröåren. Om man sålunda skulle kunna utnyttja ett gott fröår för hjälp med
självföryngring, så blir denna möjlighet högst problematisk, därest köparen
efter eget bedömande kan välja avverkningstid när som helst under en hel
femårsperiod.
Ofta utföres en stämpling i rent tillväxtbefrämjande syfte. En genomhuggning
eller gallring av ett skogsbestånd är ofta nödvändigt för att befordra
tillväxten och hindra den att stagnera. Om en stämpling motiveras
av sådana grunder, men avverkning sker först fem år därefter, så innebär
ju detta, att skogsbrukaren har gått miste om den planerade tillväxtökningen
inom beståndet under flera vegetationsperioder.
Det bör även framhållas, att säljaren är på sätt och vis utestängd ifrån
skogstrakten ifråga under den tid då nyttjanderätten härtill ligger hos
köparen. Vill köparen utnyttja sin rätt under den maximala tiden, dvs.
fem år, så innebär detta besvärligheter för upplåtaren inte bara rent praktiskt
i form av hinder för hans arbete i skogen utan åstadkommer även
betydande ekonomiska förluster indirekt genom onödig tidsspillan och
svårigheter att utnyttja lämpliga arbetstillfällen för rensningshuggningar
eller andra uppbyggande åtgärder i skogen. Arbetet och speciellt avverkningarna
på skogarna är ofta beroende av tillgång på bostäder och härbärgen,
och även upplagsplatser för virket är ofta ett stort problem. Om en
köpare under många år håller en stämplingspost på rot eller kanske endast
delvis avverkar den, så utestänger, eller så att säga, låser han möjligheterna
för andra att utnyttja härbärgen eller de upplagsplatser som finnas tillgängliga.
Enligt vad utskottet under hand inhämtat har riksförbundets framställning
ännu icke föranlett någon Kungl. Maj:ls åtgärd.
Samtliga övriga remissinstanser har avstyrkt motionärernas förslag
under framhållande, att den begränsning av tiden för avverkningsrätternas
bestånd, som är önskvärd och med hänsyn till drivningstekniska för
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.
hållanden möjlig, kan och bör åstadkommas genom avtal mellan parterna
i varje särskilt fall.
Sveriges skogsägareförbund har såsom skäl för detta sitt ställningstagande
anfört bland annat följande.
Att avverkningstiden i avtalen om rotköp stundom kan förlängas ända
upp till fem år sammanhänger med drivningstekniska svårigheter och
andra förhållanden, varöver varken säljare eller köpare råda. Ogynnsam
väderlek med ringa snö eller köld, rotpostens belägenhet i svårt drivningsläge
bakom sjöar, myrar och dylikt, postens omfattning, arrondering och
samhörighet ur drivningsekonomiska synpunkter med andra avverkningstrakter,
bristande tillgång på arbetskraft i orten och många andra med
avverkningen sammanhängande omständigheter kunna stundom avsevärt
försena eller under längre tid omöjliggöra virkets utdrivning. Om eu
köpare i sådana fall icke ges möjlighet att säkra sin rätt genom att påfordra
längre avverkningstid kan detta enligt förbundets mening, särskilt för de
mindre skogsägarna, skapa avsättningssvårigheter, som motionärerna måhända
icke förutsett.
Följden av eu nedsättning av upplåtelsetiden till tre år torde sålunda
närmast bli den, att framför allt illa belägna rotposter, rotposter av ringa
storlek eller överhuvudtaget virkesposter, som fordra långsiktig planering,
bli mindre begärliga och svåra att avyttra. För dessa rotposter komma
säkerligen också priserna att pressas, då en köpare alltid måste räkna med
de risker, som i dylika fall äro förbundna med kortare upplåtelse. Fn beskärning
av avverkningstiden kommer under sådana förhållanden att
ogynnsamt påverka det rotvärde, skogsägaren kan erhålla.
Ett utmärkande drag i småskogsbrukets struktur är periodiciteten i avverkningarna,
vilken utom av avverkningstekniska skäl betingas av en förklarlig
strävan hos småskogsägaren att med utnyttjande av konjunkturerna
ernå högsta möjliga betalning för skogen. Sistnämnda sedan länge
kända förhållande — nu senast bekräftat genom en vid Skogshögskolan
bedriven undersökning om bondeskogsbrukets ekonomi — har vid diskussionerna
om skogsbrukets driftsformer ofta framhållits som en av småskogsbrukets
stora fördelar. Uppenbart är dock att denna fördel vad rotförsäljningarna
beträffar är beroende av upplåtelsetidens längd. Ju kortare
liden blir desto mindre möjligheter ges skogsägaren att utnyttja en toppkonjunktur
på virkesmarknaden, enär motparten — köparen — självfallet
vid inköpen måste räkna med den kortare avverkningstiden och följaktligen
minska sina virkesinköp. Förkortad upplåtelsetid kommer överhuvudtaget
många gånger att försvåra rationell planläggning av rotköpen
och avverkningarna på de mindre skogarna och därigenom accentuera den
ojämnhet, som nu utmärker arbetena på dessa skogar. Ur samhällets synpunkt
torde en sådan utveckling vara mindre önskvärd — icke minst med
hänsyn till arbetskraftens kontinuerliga sysselsättning inom skogsbygderna.
Domänstyrelsen, som också tillhör skogsägarrepresentanterna bland remissinstanserna,
påpekar till en början, att den ifrågasatta lagändringen
icke berör upplåtelser från kronans fastigheter. Styrelsen framhåller i
övrigt önskvärdheten ur skogsvårdssynpunkt och andra synpunkter av att
upplåtelsetiden för avverkningsrätt i möjligaste mån förkortas men menar,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.5. °
att detta icke bör ske genom lagbud, som förhindrar skälig anpassning till
särskilda förhållanden i de enskilda fallen.
Skogsindustriernas samarbetsutskott erinrar lörst om att vid införandet
av nu gällande tidsbegränsning för skogsavverkningsrätt, detta begrepp
hade en helt annan innebörd än nu. Före 1903 var det vanligt, att enskilda
skogsägare upplät avverkningsrätt för alla träd, som höll eller inväxte i en
viss dimension. Dylik upplåtelse medförde mycket svåröverskådliga konsekvenser
för skogsägarna och kunde få ogynnsamma följder i tiåga om
skogsvården, då köparen icke hade något direkt intresse av att bedriva
avverkningen på ett sätt, som var förenligt med god skogsvård. Numera
avser upplåtelserna endast vissa utstämplade träd, varför köparen icke
längre kan påverka skogsvården genom olämpliga virkesuttag.
Sainarbetsutskottet går härefter in på de svårigheter som den föreslagna
lagändringen skulle medföra för trävaruhanteringen och yttrar härom.
Vi vilja också fästa uppmärksamheten på skogsbrukets konjunkturkänslighet
eller det förhållandet att enskilda skogsägare under år med höga
virkespriser utbjuda stora virkeskvantiteter medan däremot vid vikande
konjunktur utbuden starkt reduceras. Ett tvång för köparen att avverka
virket i den takt det utbjudes skulle därför kunna leda till mycket olyckliga
följder för såväl skogsarbetsmarknaden som skogsindustrierna. Ett dylikt
tvång skulle nämligen medföra besvärande svängningar på skogsarbetsmarknaden
och därjämte tvinga industriföretagen, framför allt de som i
större utsträckning äro beroende av virkesköp, att hålla onormalt stora
lager av upphugget virke. Skogsindustrierna skulle härigenom åsamkas
förluster genom lagringsskador, ökade lagringskostnader ävensom ränteförluster
på nedlagda avverkningskostnader.
Motionärerna framhålla att ”särskilt under senare år — avverk
ningsavtalen
på många håll i landet tenderat att schablonmässigt föreskriva
en avverkningstid av 5 år”. Detta innebär emellertid icke att avverkningen
skall bedrivas under fem år utan avser allenast att avverkningen skall vara
slutförd inom viss i avtalet angiven tid, t. ex. fem år. Denna maximitid ulnyttjas
dock i själva verket ytterst sällan och säkerligen endast då verkligt
trängande behov föreligga. En köpare söker givetvis på alla sätt undvika
att komma i den situationen, att han har någon mera väsentlig del
av en inköpt rotpost kvar att avverka när endast ett eller två år kvarstå av
avverkningstiden. Han kan annars råka i mycket besvärliga tvångssituationer,
när det gäller uppgörelser med arbetsmanskapet och genomförande
av avverkning under ogynnsamma klimatförhållanden. Särskilt gäller detta
de norra och inre delarna av landet, där väderleksförhållandena vissa år
kunna vara mycket besvärliga. Även om de fjärde och femte åren sålunda
sällan utnyttjas, innebär ofta blotta möjligheten att uppskjuta avverkningen
betydande kostnadsbesparingar för köparen.
Slutligen vilja vi också erinra om att rolpostförsäljningar vanligen ske
på hösten och förvintern, även då det gäller poster, för vars avverkning förläggningar
för manskap och hästar måste uppföras, eller poster som måste
sommarhuggas. Avverkningen av dylika rotposter, vilka i de norra delarna
av landet utgöra eu betydande del, kan sålunda ej påbörjas förrän kanske
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.
ett år efter inköpet, om den inte skall bli onormalt fördyrad. Om maximitiden
begränsades till tre år skulle vid tidpunkten för avverkningens påbörjande
sålunda endast två år återstå. Skulle väderleksförhållandena
under den första vintern inte bliva lämpliga, blir köparen hösten därpå
försatt i den situationen, att han till varje pris måste sätta bort posten.
I annat fall riskerar han att den utan ersättning skall återgå till markägaren.
Köparen blir ju i detta fall helt beroende av markägarens godtycke.
Härtill kommer emellertid att eu snävare tidsgräns för upplåtelse av
avverkningsrätter otvivelaktigt skulle komplicera prisförhandlingarna vid
försäljning av rotstående skog. Om en utbjuden post under alla omständigheter
måste avverkas inom en relativt kort tid, nödgas köparen givetvis
räkna med betydligt ökade risker. Visserligen skulle han ju försäkra sig
mot dessa ökade risker genom en mera försiktig värdering och prissättning,
men i alla fall skulle härigenom ett försvårande moment uppstå vid prisförhandlingarna.
Skogsstyrelsen redovisar till en början en av styrelsen verkställd utredning
i ärendet. Av denna framgår, att femåriga avverkningsrättsavtal är
vanligare i Norrland än i landet i övrigt men att denna maximitid sällan
utnyttjas. I vissa norrländska län har dock tendensen till lagringsköp under
en del perioder varit påtaglig. En vanlig anledning till att avverkningar
uppskjutits till fjärde och femte året har i Västerbottens och Norrbottens
län varit, att det ställt sig för dyrt att utnyttja biflottleder varje år, varför
flottningen måst koncentreras till vissa år, då flera säsongers avverkningsutfall
sparats ihop.
Skogsstyrelsen har också inhämtat synpunkter på frågan från olika personer,
representerande köp- eller sälj arintressena. De skäl som därvid anförts
för och emot den föreslagna lagändringen sammanfattas av styrelsen
sålunda.
För lagändringen talar
1. Det måste vara till men för skogens vård och återväxt om virkesposterna
stå kvar mer än tre år.
-• Skogsägaren tillskyndas eu produktionsförlust, vars storlek ökas med
antalet lagringsår. Köparen får en däremot svarande vinst i form av
större virkeskvantitet genom trädens tillväxt. Merkvantiteten ökar med
antalet lagringsår. Eftersom denna extra kvantitet i ungefär 50 % av
fallen utgöres av tillväxt å grövre träd representerar den relativt stora
värden. Bönderna ha endast i undantagsfall garderat sig mot produktionsförluster
av detta slag genom att — i likhet med domänverket —
stipulera tillägg å köpeskillingen vid överlagring.
3. Lagring av rotposter längre tid och i större omfattning inverkar menligt
på rotprisbildningen ur säljarens synpunkt. Blir det höga virkespriser
ett år, avverkas nämligen då de lagrade posterna i större utsträckning
än vanligt, vilket minskar efterfrågan på nystämplingar. Detta verkar
dämpande på nystämplingarnas rotpriser.
Mot lagändringen anföres
1- Säljarens påstående att föryngringsåtgärderna försenas två år äro i och
för sig riktiga men få ej tillmätas överdriven betydelse. Eftersom endast
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.
hälften av huggningarna utgöras av sluthuggningar får man ej räkna
med två års förlust av markräntan utan endast med ett cirka hälften så
stort belopp.
2. Utbuden av rotposter äro olika stora olika år. Det är givet, att skogsbruket
får lättare att garantera arbetarna jämn sysselsättning om upplåtelsetiden
är fem år i stället för tre år.
3. Det är nationalekonomiskt riktigt att i möjligaste mån koncentrera
utdrivningen. Vissa kostnader för t. ex. bilbasvägar, vägunderhåll, kojor
in. m. nå så höga absoluta belopp, att de kräva relativt stora avverkningsmängder
för att löna sig. Små rotposter, avverkade var för sig,
kunna i en dylik situation ge negativa rotvärden. Det ligger därför både i
köparens och säljarens intresse att avverkningskvantiteterna å en viss
trakt bli tillräckligt stora. Köparen kan försöka åstadkomma dessa
kvantiteter antingen därigenom att han ”köper ihop” ett flertal smärre
poster eller på så sätt att rotköpen kombineras med avverkningar från
egen skog i grannskapet. Dylika åtgärder ta tid och kunna givetvis
omöjliggöras om avforslingstiden minskas till tre år.
Styrelsen finner den verkställda utredningen ge vid handen, att även om
en treårig maximitid för upplåtelse av avverkningsrätt är att föredraga ur
ren skogsvårdssynpunkt så föreligger dock i särskilda fall ett fullt legitimt
behov av längre avforslingstid. Det synes styrelsen därför böra ankomma
på parterna själva att, inom ramen för den legala maximitiden, träffa
överenskommelse om upplåtelsetidens längd. Med hänsyn till de organisationer,
som numera finnes på sälj arsidan, torde det enligt styrelsens uppfattning
kunna antagas, att på frivillighetens väg skall kunna nås, vad som
i förevarande hänseende anses önskvärt.
Utskottet.
I motionerna 1:350 och 11:403 föreslås att den enligt lag medgivna
längsta tiden för upplåtelse av skogsavverkningsrätt skall minskas från
fem till tre år.
Åtskilliga omständigheter talar enligt utskottets mening för lämpligheten
av att tiden mellan försäljning av skog å rot och avverkningen i möjligaste
mån förkortas. Särskilt må framhållas betydelsen av att stämplingar som
företagits i syfte att åstadkomma förbättringar i det skogliga tillståndet
icke kvarstår oavverkade längre än nödvändigt och att avverkningar som
skall åtföljas av skogsvårdande åtgärder icke onödigtvis fördröjes. Såsom
framgår av de flesta remissyttrandena har utvecklingen också gått i riktning
mot allt kortare avforslingstider. För södra Sveriges vidkommande höidet
sålunda till undantagen att rotposter står oavverkade längre tid än tre
år efter försäljningen, och även i Norrland avverkas rotposterna i allmänhet
inom denna tid.
Mot den föreslagna tvångsmässiga inskränkningen av giltighetstiden för
upplåtelse av skogsavverkningsrätt kan dock resas allvarliga invändningar.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.
Drivningstekniska svårigheter, såsom ogynnsam väderlek och rotposternas
svårtillgänglighet, medför stundom att längre upplåtelsetider erfordras. Av
ekonomiska skäl bör det för en del fall finnas möjlighet att koncentrera
utdrivningen av flera säsongers rotpostköp till ett år, exempelvis då mindre
bärkraftiga biflottleder eller huvudbasvägar måste begagnas för transporterna
eller då avverkningen kräver särskilt stora anläggningskostnader. En
annan synpunkt, som av en del remissinstanser lagts till grund för deras
avstyrkande av motionärernas förslag och som enligt utskottets mening
förtjänar beaktande, är att möjligheterna att bereda en fast skogsarbetarstam
jämn och full sysselsättning skulle -— åtminstone i Norrland -— bli
mindre om den längsta medgivna tiden för beståndet av avverkningsrätt
ytterligare inskränktes. Utbuden av rotposter varierar nämligen med hänsyn
till konjunkturerna så avsevärt, att en avverkning i takt därmed skulle
medföra stora svängningar på skogsarbetsmarknaden.
De gjorda övervägandena leder enligt utskottets uppfattning till den slutsatsen,
att det visserligen är önskvärt att tiden för utnyttjandet av avverkningsrätt
blir så kort som möjligt men att fall kan förekomma, som gör en
längre upplåtelsetid än tre år befogad, varför den av motionärerna föreslagna
lagändringen icke bär vidtagas. Eu sådan lagändring synes för övrigt
ej heller erforderlig för att en önskvärd begränsning av upplåtelsetiden skall
ernås, då en sådan genom de möjligheter som står skogsägarnas organisationer
till buds torde kunna åstadkommas genom överenskommelse mellan
de avtalsslutande parterna i varje särskilt fall.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:350 och 11:463, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 27 april 1954.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson*, Grym, Ivar
Nilzon, Axel Jansson*, Ebbe Ohlsson, Herbert Hermansson och Lindgren*;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Johansson i Torp*,
Nyberg, Nestrup*, Bengtsson i Halmstad, Hansson i Skegrie*, Persson i
Tandö och Munktell*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Ivar Nilzon.
Victor Pettersons Bokindustri Aktiebolag, Stockholm 1954.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.