Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till fiskeristadga m. in., dels ock motioner, som väckts i anledning av propositionen.

1954-05-13 · 79 sidor, varav 79 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 79 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1954:28, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till fiskeristadga m. in., dels ock motioner, som väckts i anledning av propositionen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

1

„ Nr 28.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till fiskeristadga m. in., dels ock motioner,

som väckts i anledning av propositionen.

Genom en den 27 mars 1954 dagtecknad proposition, nr 183, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll,

dels velat inhämta riksdagens yttrande över följande förslag till

Fiskeristadga.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Vad i denna stadga sägs om fisk skall, därest annat ej särskilt angives

eller framgår av sammanhanget, i tillämpliga delar gälla även om hummer,

kräfta, havskräfta, räka, krabba, nejonöga, bläckfisk, ostron, pärlmussla

och blåmussla.

2 §•

För de områden, som avses med kungörelsen den 13 januari 1928 (nr 6)

angående tillämpning av den genom deklaration den 10 maj 1927 mellan

Sverige och Finland fastställda stadga för fiskets bedrivande inom Torne

älvs fiskeområde, kungörelsen den 2 juni 1933 (nr 282) med vissa bestämmelser

rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande

farvattnen och 1 § kungörelsen den 18 mars 1949 (nr 97) med vissa

bestämmelser rörande lax- och laxöringsfisket i Idefjorden och Svinesund

m. in., skola föreskrifterna i denna stadga icke gälla, i den mån de strida

mot innehållet i nämnda kungörelser.

Allmänna bestämmelser om fiskets vård och bedrivande inom rikets

vattenområden.

Om förhållandet mellan fiskande inbördes.

3 §.

Ämna flera därtill berättigade fiska i samma vatten och kunna de ej göra

detta på en gång, skola de utöva fisket efter den ordning i vilken de kom1

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 9 samt. 3 avd. Nr 28.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

mit till stället. Så länge en fiskande begagnar av honom utsatt fiskredskap,

må annan icke hindra honom i hans fiske.

Ej må någon onödigt uppehålla fiskeplats eller efter avslutat fiske i vattnet

kvarlämna redskap eller del därav eller förankringsanordning eller annat

föremål som kan hindra efterföljande fiskande.

Vad i första och andra styckena stadgas skall icke gälla, där annorledes

föreskrives i eller med stöd av annan författning eller i den ordning som i

14—20 §§ sägs. °

4 §.

Varje fiskande skall söka undvika att hans fiskredskap kommer så nära

fiskredskap, som annan fiskande tidigare utsatt eller börjat utsätta, att fara

uppkommer för att redskapen hopsnärjas.

5 §.

Kan fiskredskap som hopsnärjts med annan tillhörigt fiskredskap ej frigöras

eller upptagas utan att redskapen samtidigt upptagas eller skada tillfogas

något av dem, skola de fiskande gemensamt skilja och upptaga redskapen.

Envar av de fiskande äger, där de övriga ej äro tillstädes och icke utan

olägenhet kunna tillkallas, själv åtskilja redskapen. Kan fiskande ej skilja

redskapen genom att lösa eller kapa eget redskap, må han vidtaga de åtgärder

med annans redskap som äro nödvändiga för redskapens åtskiljande.

Han är härvid skyldig så förfara att ägaren av det andra redskapet tillskyndas

minsta möjliga förfång. Vad han nödgats lösa eller kapa å annans redskap

skall han utan onödigt dröjsmål åter sammanknyta. Har redskapet upptagits

och på stället kunnat åtskiljas från övriga redskap, skall det jämte

däri varande fångst omedelbart åter utsättas om detta finnes vara till ägarens

fördel. I annat fall skall den som upptagit redskapet skyndsamt föranstalta

om att detsamma jämte fångst må komma ägaren tillhanda.

Om fiskevård.

6 §-

Fiske med harka eller ljuster eller med huggkrok, som är försedd med

skaft, är förbjudet. Vad nu sagts utgör dock icke hinder mot fiske med ålsax

eller mot begagnande av huggkrok för att bärga fisk som fångats med

annat redskap.

7 §•

Trålfiske är förbjudet.

Med trålfiske förstås i denna stadga sådant fiske med not- eller vadredskap,

vid vilket redskapet bogseras av en eller flera båtar och icke är fästat

annorstädes än vid båten eller båtarna.

Utan hinder av det här stadgade förbudet må dock vid fiske i sötvatten

på det i andra stycket angivna sättet nyttjas kilnot, pulsnot, kolknot, spiralnot

och liknande redskap.

8 §.

Ej ma nagon utan tillstand av fiskeristyrelsen idka fiske med sprängämne,

dövande eller giftigt ämne eller elektrisk ström eller medelst skjutning

med eldhandvapen. ö

9 §.

Fiske är förbjudet efter hummer från och med klockan 17 den 14 juli till

klockan 6 den första söckendagen efter den 14 september, efter ostron från

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

och med den 1 maj till och med den 31 augusti samt efter kräftor från och

med den 1 januari till klockan 17 den 7 augusti och från och med den 1 november

till och med den 31 december.

Under fredningstid må redskap, som användes till fångst av det slags skaldjur

som fredningen avser, icke stå ute i vattnet. Vad sålunda stadgats

gäller under fredningstid för hummer dock ej tina, vari såväl hummer

som krabba kan fångas, om med tinan vidtagits sådan åtgärd eller tinan

så utsatts att det kan antagas att den avsetts skola nyttjas endast för fångst

av krabba.

10 §.

Ej må någon fånga fisk eller skaldjur av nedannämnda slag, som icke

håller följande minimimått:

lax

laxöring

kräfta

hummer

havskräfta

ostron

50 centimeter

35 *

9 »

21 »

15 »

6 »

Minimimåttet för laxöring skall dock endast gälla vid fiske i saltsjön.

Måttet skall avse för fisk avståndet från nosspetsen till stjärtfenans yttersta

spets samt för kräfta, hummer och havskräfta det raka måttet från

spetsen av pannhornet till fasta kanten av mellersta stjärtfenan. Ostron skall

hålla det angivna måttet i minsta diameter eller bredd.

11 §•

Har någon vid fiske efter tillåtet fiskslag utan avsikt råkat fånga fisk

som han enligt 9 eller 10 § icke ägt fånga, skall han, om fisken genast utsläppes

i vattnet, icke anses hava överträtt fångstförbudet.

12 §.

Fiskeristyrelsen äger, där så finnes påkallat av fiskevårdshänsyn eller

för erhållande av fisk till fiskodling eller för vetenskapligt ändamål, medgiva

undantag från de i 9 och 10 §§ upptagna förbuden. Styrelsen äger

vidare, om ur fiskevårdssynpunkt för visst fall särskilda skäl därtill föreligga,

medgiva undantag från det i 6 § stadgade förbudet mot att använda

ljuster.

13 §.

Sådan utplantering av fisk i sötvatten, som ej sker till åtlydnad av dom i

vattenmål, må icke äga rum utan tillstånd av fiskeristyrelsen eller vederbörande

fiskeriintendent, dock att hos hushållningssällskap anställd fiskeriassistent

äger meddela tillstånd till utplantering inom hushållningssällskapets

område av lax och laxöring ävensom fiskslag, som redan finnes i det

vatten vari utplantering skall ske. Med utplantering likställes att i vattendrag

utsläppa överbliven betesfisk, som icke fångats i vattendraget.

I fråga om utplantering av kräftor gäller, i stället för föreskrifterna i första

stycket, vad därom är särskilt stadgat.

Om lokala bestämmelser.

14 §.

Där så erfordras äger länsstyrelse för länet eller del därav meddela särskilda

bestämmelser om fiskets vård och bedrivande, dock ej bestämmelse

om undantag från förbud som angives i 6—10 och 13 §§.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

över utfärdade bestämmelser skall länsstyrelse föra register enligt formulär,

som Konungen på förslag av fiskeristyrelsen fastställer.

15 §.

Innan länsstyrelse meddelar bestämmelser skall länsstyrelsen från vederbörande

fiskeriintendent inhämta förslag angående det område, för vilket

med hänsyn till likartade natur- och fiskeriförhållanden bestämmelserna

böra gälla, samt om bestämmelsernas innehåll. Sedan förslag avgivits skall,

därest nedan ej annat angives, sammanträde hållas för behandling av

ärendet.

16 §.

Har någon hos länsstyrelsen gjort framställning om meddelande av bestämmelser,

må framställningen, såvida den ej uppenbarligen saknar fog,

icke avslås utan att fiskeriintendenten hörts däröver. Har framställningen

gjorts av annan än fiskeristyrelsen, fiskeriintendent eller hushållningssällskap,

må avslagsbeslut meddelas utan att sammanträde, som avses i 15 §,

hållits.

17 §.

Till sammanträde som i 15 § sägs skola kallas de fiskevattensdelägare

och andra innehavare av enskild fiskerätt, vilkas rätt beröres av det förslag

som skall behandlas, ävensom yrkesfiskare och övriga av fisket i det

avsedda området intresserade personer.

Kallelse till sammanträde skall ske genom meddelande som minst fjorton

dagar förut kungöres i kyrkan för den eller de församlingar, inom vilka

det föreslagna området är beläget, samt i en eller flera tidningar med spridning

inom orten. Förslaget skall före sammanträdet genom länsstyrelsens

försorg hållas tillgängligt inom de särskilda församlingarna å platser som

angivas i meddelandet.

Särskild underrättelse om sammanträdet skall jämte förslaget minst fjorton

dagar förut sändas till sammanslutning av yrkesfiskare samt, i den

utsträckning länsstyrelsen finner lämpligt, till sammanslutningar av övriga

i första stycket nämnda personer.

Om sammanträdet skall därjämte underrättelse i god tid dessförinnan

sändas till fiskeristyrelsen samt vederbörande fiskeriintendent och hushållningssällskap.

Finnes saken angå kronans, allmän inrättnings eller lapparnas rätt i fiskevatten,

skall länsstyrelsen, där det ej tillkommer länsstyrelsen att utse ombud

att bevaka sådan rätt, underrätta vederbörlig företrädare så tidigt att

ombud kan komma tillstädes vid sammanträdet.

18 §.

Vid sammanträde som i 15 § sägs äga de närvarande överlägga och yttra

sig beträffande det väckta förslaget och därmed sammanhängande frågor.

Protokoll skall föras.

Efter sammanträdet skall länsstyrelsen, innan beslut i ärendet meddelas,

höra fiskeriintendenten. a

19 §.

Finner länsstyrelse att bestämmelse som avses i 14 § bör meddelas och

är frågan synnerligen brådskande eller av ringa betydelse, äger länsstyrelsen

efter fiskeriintendentens hörande besluta i ämnet utan att i övrigt

iakttaga vad i 15, 17 och 18 §§ föreskrives.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

20 §.

I fråga om ändring eller upphävande av gällande bestämmelser skola

föreskrifterna i 15—19 §§ äga motsvarande tillämpning.

21 §.

Har bestämmelse om fredningstid meddelats, må redskap som användes

till fångst av det slags fisk som fredningen avser ej under den tiden stå

ute i fiskevatten, med mindre det visas att redskapet därvid varit tillslutet

eller på sådant sätt öppnat att fisk av det fredade slaget ej kunnat fångas

däri. Avser sådan bestämmelse hummer eller kräftor, skola i stället föreskrifterna

i 9 § andra stycket äga motsvarande tillämpning.

Innefattar bestämmelse förbud mot att fånga fisk eller skaldjur under

visst minimimått, skall måttet beräknas enligt de i 10 § tredje stycket angivna

grunderna.

Beträffande bestämmelser om fredningstid eller minimimått skola föreskrifterna

i 11 § och 12 § första punkten äga motsvarande tillämpning.

22 §.

Har bestämmelse givits om minsta maskstorlek i redskap som kan sträckas,

skall den anses vara iakttagen om en flat, två millimeter tjock mätsticka

med en bredd motsvarande den föreskrivna maskstorleken lätt kan

föras genom maskan, då den är sträckt diagonalt i redskapets längdriktning

och redskapet är vått. I fråga om redskap tillverkat av elastiskt material

må länsstyrelse föreskriva annat sätt för mätningen.

Beträffande redskap tillverkat av metalltråd skall bestämmelse om maskstorlek

avse det kortaste avståndet mellan de två närmast varandra belägna

motstående sidorna i maskan.

Bestämmelse om maskstorlek skall ej anses överträdd därigenom att en

eller annan maska understiger det bestämda måttet.

Om fiske å internationellt vatten.

23 §.

Bestämmelserna i 3, 4 och 8 §§, fångstförbuden i 10 § i tillämpliga delar

samt stadgandena i 11 § och 12 § första punkten skola gälla även vid fiske

från svenskt fartyg å internationellt vatten.

Vad i 5 § stadgas skall jämväl tillämpas å sådant vatten beträffande redskap,

som utsatts från svenska fartyg.

Om förbud mot införsel och försäljning m. m.

24 §.

Ej må någon till riket införa eller i riket ilandföra hummer under tiden

från och med den 15 juli till och med den 15 september, ostron under tiden

från och med den 1 maj till och med den 31 augusti eller kräftor under

tiden från och med den 1 januari till och med den 7 augusti och från och

med den 1 november till och med den 31 december.

Fisk eller skaldjur av i 10 § angivet slag som icke håller däri stadgat

minimimått må ej införas till riket eller i riket ilandföras; dock att i fråga

om laxöring förbudet ej gäller om det visas att fisken fångats i sötvatten.

Gädda och gös, som ej håller ett minsta mått, bestämt på sätt i 10 § tredje

stycket sägs, av 40 centimeter för gädda och 38 centimeter för gös, må ej

införas till riket.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Beträffande undantag från införselförbudet då fråga är om transitering

gäller vad därom särskilt är stadgat. I övrigt må undantag från förbuden

medgivas av fiskeristyrelsen.

25 §.

Inkommer till riket fisk eller skaldjur, som enligt 24 § icke får införas,

må varan, därest den i behörig ordning anmälts till tullklarering, åter uttöras.

Sker ej utförsel inom fyra dagar efter det varan enligt vad i tullstadgan

sägs skall anses hava mottagits av tullanstalt, skall varan överlämnas till

vederbörande polis- eller åklagarmyndighet eller till närmaste polisman.

Beträffande varan skall därefter tillämpas vad enligt 37 och 39 § § gäller i

fråga om förverkad fisk, som tillhör fredat fiskslag eller ej håller stadgat

minimimått.

26 §.

Ej må någon inom riket saluhålla, utbjuda, sälja eller i återförsäljningssyfte

köpa fisk eller skaldjur av i 10 § angivet slag som icke håller däri

stadgat minimimått. I fråga om laxöring gäller förbudet dock endast fisk

som fångats i saltsjön. Åtgärder som nyss sagts må under tid då införsel

och ilandföring av hummer, ostron eller kräftor enligt 24 § första stycket

är förbjuden ej heller vidtagas med dylikt skaldjur som håller stadgat minimimått.

Vad i första stycket sägs skall icke gälla, såframt det visas att fisken eller

skaldjuret lovligen till riket införts eller lovligen i riket ilandförts eller

fångats efter tillstånd som i 12 § första punkten sägs eller, där fråga icke

är om kräftor, eljest lovligen fångats inom riket.

27 §.

Åtgärd som avses i 26 § första stycket må ej vidtagas med gädda eller

gös som icke håller de i 24 § andra stycket angivna minimimåtten, där det

ej visas att fisken lovligen införts till riket.

Fiskeristyrelsen må medgiva undantag från det i första stycket stadgade

förbudet, där så finnes påkallat för tillvaratagande av fisk som fångats

av fiskevårdshänsyn eller för erhållande av fisk till fiskodling eller för

vetenskapligt ändamål.

28 §.

Innefattar bestämmelse som i 14 § sägs förbud mot fångande av fisk å

viss tid eller under visst minimimått, skall förbudet även gälla såsom förbud

att inom det område som bestämmelsen avser med det slags fisk vidtaga

de i 26 § angivna åtgärderna.

Ej heller må någon inom riket utanför område, där förbud som nämnts

i första stycket gäller, vidtaga angivna åtgärder med fisk, som han vet vara

olovligen fångad inom sådant område.

29 §.

Vad i 26—28 §§ stadgas skall ej gälla åtgärd med fisk som tagits i beslag

eller förklarats förverkad.

Ansvarsbestämmelser m. m.

30 §.

Bedriver någon fiske i strid mot stadgandet i 7 §, dömes för olaga trålfiske

till dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28. 7

Den som fiskar på sätt, som enligt 8 § eller 28 § första stycket är för
^

eller i strid mot föreskrifterna i 9 § första stycket, 10 § eller 23 § första

stycket eller mot bestämmelse som länsstyrelse meddelat fiskar å otillåten

tid eller fångar fisk som ej håller stadgat minimimått,

eller bryter mot förbud, som i anledning av företag enligt vattenlagen eller

motsvarande äldre lag givits mot fiske inom visst område,

dömes för olaga fiske till dagsböter. _

Är brott som avses i andra stycket med hänsyn till att fisket avsåg särskilt

värdefull fisk eller idkades vanemässigt eller i större omfattning att

anse som grovt, vare straffet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst

sex månader.

31 §.

Bryter någon mot den jämlikt 3 § eller 23 § första stycket gällande ordningen

för fiske som utövas av flera i samma vatten,

eller bedriver någon fiske i uppenbar strid mot vad i 4 § eller 23 § första

stycket stadgats för undvikande av hopsnärjning av fiskredskap,

eller idkar någon fiske med i 6 § förbjudet redskap,

eller vidtager någon förberedelse till förbjudet fiske genom att med uppsåt

att bedriva eller främja sådant fiske vid färd å fiskevatten medföra

harka eller ljuster eller ämne, som angives i 8 §, eller anordning,^ avsedd

för fiske medelst elektrisk ström, eller genom att med sådant uppsåt i vatten

utlägga ämne eller anordning som nyss sagts,

eller åsidosätter någon föreskrifterna i 9 § andra stycket, 13 §, 21 § forsta

stycket, 24 § eller 26--28 §§, _

eller bryter någon mot annan av länsstyrelse meddelad bestämmelse an

sådan som nämnts i 30 § andra stycket,

straffes med dagsböter.

Lika med olovlig införsel som i 24 § sägs anses försök därtill.

32 §.

Finnes någon hava fiskat med otillåtet redskap eller på förbjudet sätt

eller å otillåten tid eller haft redskap utestående i strid mot vad i 9 § andra

stycket eller 21 § första stycket stadgas eller fångat fisk, som ej håller stadgat

minimimått, eller i strid mot fiskeförbud som meddelats i anledning av

företag enligt vattenlagen eller motsvarande äldre lag, skall^ det olagligen

fångade eller, där det undergått förskämning eller ej är i behåll, dess värde

förklaras förverkat.

Påträffas i ett parti fisk sådan fisk som enligt forsta stycket skall vara

förverkad på den grund att den fångats a otillåten tid eller icke håller stadgat

minimimått, skall, därest ej innehavaren av partiet genast på egen bekostnad

låter trovärdig person frånsortera den övriga fisken, jämväl denna

fisk förklaras förverkad, om det icke finnes uppenbart obilligt.

Förklaras fisk förverkad, är även låda eller annan förpackning, vari den

förvaras, förverkad.

Fiskredskap som använts vid fiske, som i första stycket avses, eller vid

straffbar förberedelse till sådant fiske, eller som varit olagligen utestående,

skall förklaras helt eller delvis förverkat, såvitt ägaren eller någon som var

i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill och

det ej är uppenbart obilligt; finnes redskapet ej i behåll skall i stället dess

värde förklaras förverkat. Vad nu sagts gäller dock icke eldhandvapen.

De i denna paragraf meddelade bestämmelserna gälla ej mot den som i

god tro förvärvat fisken eller redskapet eller särskild rätt därtill.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

33 §.

Finnes någon hava till riket olovligen infört eller sökt införa fisk i strid

mot vad i 24 § föreskrives eller hava vidtagit åtgärd som är förbjuden enligt

26—28 §§, skall vad i 32 § första, andra, tredje och femte styckena

stadgas äga motsvarande tillämpning, varvid den fisk som varit föremål för

olovlig befattning skall anses såsom olagligen fångad.

34 §.

Ertappas någon å bar gärning, då han överträder förbud som i 32 § första

stycket avses eller vidtager i 31 § första stycket straffbelagd förberedelse

till fiske, eller anträffas i fiskevatten redskap, som är otillåtet eller utestående

i uppenbar strid mot vad i 9 § andra stycket eller 21 § första stycket

stadgas, må fisketillsynsman, som förordnats av länsstyrelse eller fiskeristyrelsen,

befälhavare å statens fartyg, vilket blivit utsänt för att övervaka

ordningen å fiskeplats, samt befattningshavare vid tullverkets kustbevakning

beslagtaga egendom, som enligt 32 § kan förklaras förverkad, ävensom

båt eller annat ,som kan antagas äga betydelse för utredningen om förseelsen.

Enahanda befogenhet tillkommer, där fisket kränker enskild fiskerätt,

vederbörande rättsägare eller hans folk.

Tulltjänsteman eller lotstjänsteman, vilken påträffar fisk som någon olovligen

infört eller sökt införa till riket, har att verkställa beslag å fisken.

35 §.

I beslag tagen fisk som uppenbarligen bör förklaras förverkad enligt

denna stadga och som är levnadsduglig skall, därest så utan särskilda kostnader

eller besvär kan ske, omedelbart efter beslaget åter utsättas i det vatten

vari den fångats.

Vid utsättandet skall, där omständigheterna så medgiva, trovärdigt vittne

närvara.

36 §.

Den som verkställt beslag jämlikt 34 § skall anmäla beslaget till vederbörande

polis- eller åklagarmyndighet eller till närmaste polisman. Om fisk

beslagtagits, skall sådan anmälan göras även om fisken utsatts enligt 35 §.

Mottagaren av anmälan som avses i första stycket har att, med iakttagande

av vad i denna stadga eller i allmänhet finnes om beslag föreskrivet,

förfara som om han själv gjort beslaget.

37 §.

Förverkad fisk som icke utsatts skall, om annat ej följer av vad nedan

stadgas, mot skälig betalning försäljas.

Tillhör fisken fredat fiskslag eller håller den ej stadgat minimimått, må

den försäljas endast till innehavare av fiskmjölsfabrik eller eljest till den

som kan antagas komma att ej avyttra fisken. Försäljning till annan får

dock ske om fisken undergått sådan märkning eller därmed vidtagits annan

åtgärd, som tydligt utvisar att fisken varit beslagtagen. Kan försäljning icke

ske i enlighet med vad nu sagts, skall fisken förstöras.

Har beslag lagts på fisk som är underkastad förskämning, må den genast

försäljas eller, i fall som ovan avses, förstöras utan hinder av att dom å

förverkande ej föreligger. Uppskattas fiskens värde till etthundra kronor

eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd

till åtgärden sökas hos den domstol som har att upptaga frågan om fiskens

förverkande. Domstolen må utan ägarens hörande meddela''beslut om fiskens

avyttring.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Köpeskilling som influtit vid avyttring enligt föregående stycke skall intill

dess frågan om förverkande blivit slutligt avgjord mot ränta insättas

i bank.

38 §.

Vad i 35 och 37 §§ är stadgat skall iakttagas jämväl i fall då grund för

beslag eller förverkande tillika föreligger enligt lagen om rätt till fiske.

39 §.

Förverkad fisk samt förverkat redskap eller värdet därav tillfalla kronan.

40 §.

Brott för vilket straff finnes utsatt i denna stadga åtalas av allmän åklagare.

Delägare i visst fiskevatten skall, i fråga om rätt att beivra dylikt

brott som där skett, städse anses som målsägande.

Om besvär m. m.

41 §.

Beslut som länsstyrelse meddelar med stöd av denna stadga skall kungöras

i kyrkan för den eller de församlingar, där fiskevattnet är beläget,

samt tillika anslås i länsstyrelsens lokal och på statsverkets bekostnad tillkännagivas

i länskungörelserna ävensom i en eller flera tidningar inom orten.

Är någon missnöjd med beslutet, må klagan föras hos Konungen genom

besvär vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom två

månader efter det kungörandet i kyrka ägde rum.

Vederbörande fiskeriintendent är på grund av sin befattning behörig att

föra klagan över beslut som avses i första stycket.

Länsstyrelsen må, när skäl därtill äro, förordna att beslutet skall lända

till efterrättelse utan hinder av förd talan.

Länsstyrelsen skall ofördröj ligen översända den i ämnet utfärdade kungörelsen

till jordbruksdepartementet, domänstyrelsen och fiskeristyrelsen

samt till vederbörande fiskeriintendent och hushållningssällskap.

Övergångsbestämmelser

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1955.

Genom stadgan upphävas

fiskeristadgan den 17 oktober 1900 (nr 78); dock att föreskriften i 7 §

jämte därtill hörande ansvars- och åtalsbestämmelser i 22 och 27 §§ skola

fortfara att gälla,

kungörelsen den 25 januari 1901 (nr 3) angående uppskov tills vidare

med tillämpning inom Blekinge län av vad i 5 § av fiskeristadgan den 17 oktober

1900 stadgas rörande förbud mot användande i visst fall av ljuster för

fångst av ål, i den mån nämnda kungörelse icke upphävts genom kungörelsen

den 29 oktober 1948 (nr 675) angående förbud att i Valjeviken (Saxaviken)

och viss del av Sölvesborgsviken i Blekinge och Kristianstads län använda

ljuster för fångande av ål in. in.;

kungörelsen den 2i oktober 1904 (nr 50 s. 1) angående undantag tills vidare

för viss del av Göteborgs och Bohus län från vad i 5 § av fiskeristadgan

den 17 oktober 1900 stadgas rörande förbud mot användande i visst fall

av ljuster för fångst av ål,

kungörelsen den 10 oktober 1913 (nr 238) angående undantag tills vidare

för viss del av Kristianstads län från vad i 5 § av fiskeristadgan den 17 ok
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

tober 1900 stadgas rörande förbud mot användande i visst fall av ljuster för

fångst av ål, i den mån kungörelsen icke upphävts genom förenämnda kungörelse

den 29 oktober 1948 (nr 675),

kungörelsen den 9 mars 1917 (nr 72) angående undantag tills vidare för

viss del av Hallands län från vad i 5 § av fiskeristadgan den 17 oktober 1900

stadgas rörande förbud mot användande i visst fall av ljuster för fångst

av ål,

kungörelsen den 25 augusti 1914 (nr 173) om fredningstid för hummer inom

Norrvikens fögderi av Göteborgs och Bohus län,

kungörelsen den 30 juni 1932 (nr 351) med vissa bestämmelser rörande

införsel till riket av kräftor,

kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 454) angående förbud att under viss tid

av året till riket införa hummer,

kungörelsen den 6 maj 1938 (nr 155) angående gädd- och gösbeståndens

skyddande; samt

kungörelsen den 30 december 1947 (nr 962) med vissa bestämmelser till

skydd för beståndet av havskräfta.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till författningsrum, som

ersatts genom bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i stället

tillämpas. Härvid skall så anses som om bestämmelserna i 30 § fiskeristadgan

den 17 oktober 1900 ersatts genom bestämmelserna i 34—38 §§ i den

nya stadgan samt genom vad i 32 och 33 §§ samma stadga föreskrives beträffande

förverkande av annan fisk än sådan, som olagligen fångats eller

varit föremål för annan olovlig befattning.

Med avseende å ikraftträdandet av den nya stadgan skall vidare iakttagas:

1. För visst område gällande bestämmelser, som meddelats jämlikt 22 §

fiskeristadgan den 29 juni 1852 (nr 30) eller genom beslut som avses i 9 och

13 §§ fiskeristadgan den 17 oktober 1900, skola, i den mån bestämmelserna ej

strida mot den nya stadgans allmänna föreskrifter och ej upphävas, fortfarande

tjäna till efterlevnad intill den 1 januari 1960. Beträffande sådana

bestämmelser skola föreskrifterna i 21 och 28—40 §§ i den nya stadgan i

tillämpliga delar gälla i stället för motsvarande föreskrifter i äldre stadga.

2. Om gällande föreskrifter som meddelats före den 1 januari 1955 skall

anteckning hava verkställts i det i 14 § andra stycket nya stadgan omnämnda

registret före den 1 januari 1956.

3. Har fråga om meddelande av särskilda bestämmelser om fiskets vård

och lämpliga bedrivande väckts före den 1 januari 1955 men har länsstyrelsen

ej meddelat beslut i frågan före nämnda dag, skola vid ärendets fortsatta

behandling föreskrifterna i den nya stadgan tillämpas.

4. Vid tillämpning av stadgandet under 3. skall iakttagas att, därest kallelse

till och underrättelser om sammanträde, avsett att hållas efter den 1

januari 1955, före nämnda dag utfärdats i enlighet med bestämmelserna i

9 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900, sammanträdet skall anses vara behörigen

utlyst.

5. Vad ovan under 3. och 4. föreskrives skall äga motsvarande tillämpning

beträffande fråga om ändring i eller upphävande av sådana bestämmelser

som under 1. avses.

6. Bestämmelsen i 8 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900 angående fiskgaller

framför turbin jämte därtill hörande ansvars- och åtalsbestämmelser i

21 och 27 §§ nämnda stadga skola fortfara att gälla beträffande turbinanläggning,

som tillkommit eller vartill tillstånd meddelats före den 1 januari

1955; dock att beslut som avses i 8 § andra stycket om annan anordning

än fiskgaller meddelas av vattendomstol jämlikt 2 kap. 8 § vattenlagen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28. 11

dels ock jämlikt 87 § regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga

följande förslag till

1) Lag

angående ändrad lydelse av 37 och 38 §§ lagen den 1 december

1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Härigenom förordnas, att 37 och 38 §§ lagen den 1 december 1950 om rätt

till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

37 §.

Ertappas någon å bar gärning, då

han bedriver olovligt fiske, eller anträffas

redskap för sådant fiske utsatt

i vattnet, må av länsstyrelsen

eller fiskeristyrelsen förordnad fisketillsynsman,

samt, där fisket kränker

enskild fiskerätt, jämväl vederbörande

rättsägare eller hans folk

beslagtaga fångsten och redskapet

ävensom båt eller annat, som kan

antagas äga betydelse för utredning

om brottet.

Har egendom tagits i beslag enligt

första stycket, skall anmälan därom

göras till närmaste polisman, som

har att förfara som om han själv

gjort beslaget; dock må fångst, som

tagits i beslag av innehavaren av

enskild fiskerätt eller hans folk, utan

anmälan behållas av fiskerättshavaren.

Ertappas någon å bar gärning, då

han bedriver olovligt fiske, eller anträffas

redskap för sådant fiske utsatt

i vattnet, må fisketillsynsman

som förordnats av länsstyrelsen eller

fiskeristyrelsen, befälhavare å statens

fartyg, vilket blivit utsänt för att

övervaka ordningen å fiskeplats, samt

befattningshavare vid tullverkets

kustbevakning beslagtaga fångsten

och redskapet ävensom båt eller annat,

som kan antagas äga betydelse

för utredning om brottet. Enahanda

befogenhet tillkommer, där fisket

kränker enskild fiskerätt, vederbörande

rättsägare eller hans folk.

Har egendom tagits i beslag enligt

första stycket, skall anmälan därom

göras till vederbörande polis- eller

åklagarmyndighet eller till närmaste

polisman. Den som erhållit sådan anmälan

har att förfara som om han

själv gjort beslaget.

Fångst, som tagits i beslag av innehavaren

av enskild fiskerätt eller

hans folk, må dock, därest för beslaget

ej tillika föreligger annan grund

än i denna lag är stadgad, utan anmälan

behållas av fiskerättshavaren.

38 §.

Böter och viten som ådömas enligt

denna lag, så ock förverkat redskap

eller dess värde, tillfalla kronan.

Förverkad fångst eller dess värde Förverkad fångst eller dess värde

tillfaller, om fisket utan intrång i tillfaller, om fisket utan intrång i

enskild fiskerätt skett i allmänt vat- enskild fiskerätt skett i allmänt vatten

eller i fiskådra, kronan och eljest ten eller i fiskådra eller om fångsten

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

(Gällande lydelse.)

den som har den enskilda fiskerätten.

Vite må---till frihetsstraff.

(Föreslagen lydelse.)

tillika är förverkad på annan grund

än i denna lag är stadgad, kronan och

eljest den som har den enskilda fiskerätten.

Förverkat redskap eller dess värde

tillfaller kronan.

Vite må---till frihetsstraff.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1955.

2) Lag

om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 13 kap. 14 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr

523j1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

13 KAP.

14 §.

Borttager eller — — — sex må- Borttager eller —--sex måna
nader.

der.

Om straff och annan påföljd för

den som överträder fiskeförbud, vilket

meddelats i anledning av företag

enligt denna lag eller motsvarande

äldre lag, stadgas i särskild ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 ja

nuari 1955.

3) Lag

angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen

den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen den 3 juni

1938 om rätt till jakt2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

26 §.

1 mom. Den som-------erlägga jaktvårdsavgift.

Till bevis om att den jagande full- Till bevis om att den jagande fullgjort

vad honom enligt första styc- gjort vad honom enligt första styc
-

1 Senaste lydelse av 13 kap. 14 § se SFS 1939:146.

2 Senaste lydelse av 26 § 1 mom. se SFS 1951:290.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

(Gällande lydelse.)

ket åligger skall han vid jakten medföra

ett för honom gällande jaktkort;

och vare han pliktig att vid anfordran

uppvisa kortet för polisman eller

med polismans befogenhet utrustad

ordningsvakt för jaktbevakning, befattningshavare

vid domänverket,

lappfogde eller tillsynsman vid lappväsendet,

stiftsjägmästare eller dennes

biträden ävensom för den som

äger, innehar eller vårdar marken eller

den eljest där äger jakträtt; skolande

den befattningshavare vid domänverket,

lappväsendet och stiftsnämnd

sålunda tillkommande befogenheten

att påfordra uppvisande av

jaktkort hava avseende allenast å

mark som står under hans förvaltning

eller uppsikt.

31

1 mom. Anträffas å---— —

Å område där jakträtt tillkommer

kronan liksom å de till lapparnas uteslutande

begagnande anvisade områdena

tillkomme enahanda rätt polisman

och med polismans befogenhet

utrustad ordningsvakt för jaktbevakning

ävensom personal vid domänverket

samt lappfogde och lapptillsyningsman.

Har den-----—---

Vadi-------------

(Föreslagen lydelse.)

ket åligger skall han vid jakten medföra

ett för honom gällande jaktkort;

och vare han pliktig att vid anfordran

uppvisa kortet för polisman eller

med polismans befogenhet utrustad

ordningsvakt för jaktbevakning, befattningshavare

vid domänverket eller

vid tullverkets kust- eller gränsbevakning,

lappfogde eller tillsynsman

vid lappväsendet, stiftsjägmästare

eller dennes biträden ävensom för

den som äger, innehar eller vårdar

marken eller den eljest där äger jakträtt;

skolande den befattningshavare

vid domänverket, lappväsendet och

stiftsnämnd sålunda tillkommande

befogenheten att påfordra uppvisande

av jaktkort hava avseende allenast

å mark som står under hans förvaltning

eller uppsikt.

§•

— för sig.

Å område där jakträtt tillkommer

kronan liksom å de till lapparnas uteslutande

begagnande anvisade områdena

tillkomme enahanda rätt polisman

och med polismans befogenhet

utrustad ordningsvakt för jaktbevakning

ävensom personal vid domänverket

och vid tullverkets kust- eller

gränsbevakning samt lappfogde och

tillsynsman vid lappväsendet.

--i 36 §.

— än kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1955. I

I samband med propositionen har utskottet behandlat åtta i anledning av

densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 526 av herrar Eskilsson och B järnberg,

nr 527 av herr Hällgren m. fl.,

nr 530 av herr Boo och herr Persson, Ragnar, samt

nr 531 av herr Eskilsson,

ävensom inom andra kammaren

nr 671 av herr Andersson i Ronneby m. fl.,

nr 672 av herrar Hceggblom och Svensson i Krokstorp,

nr 675 av herrar Svensson i Krokstorp och Hce.ggblom samt

nr 676 av herrar Sköldin och Bengtsson i Varberg.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

I motionerna I: 526 och II: 672, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen

ville göra sådan ändring i förslaget till fiskeristadga, att dennas 7, 10

och 11 §§ kommer att överensstämma med vad vi här föreslagit».

Motionärernas förslag innebär i fråga om 7 § att från det i denna paragrafs

första och andra stycken stadgade förbudet mot trålfiske skall undantagas

— utöver vad som föreskrives i paragrafens tredje stycke — fiske i

saltvatten med puls- eller dämpnot.

Beträffande 10 och 11 §§ föreslår motionärerna, att det i 10 § stadgade

fångstförbudet skall avse även gädda, som icke håller ett minimimått om

40 cm, samt att stadgandet i 11 § kompletteras med bestämmelse om rätt att

till husbehov använda oavsiktligt fångad, dödsskadad fisk, som icke håller

föreskrivet minimimått.

I motionerna I: 527 och II: 671, som är likalydande, hemställes, att riksdagen

»måtte besluta, att fiske med ljuster fortfarande skall vara tillåtet vid

de kuststräckor i saltsjön där så tidigare varit förhållandet».

I motionerna I: 530 och II: 676, som är likalydande, föreslås, »att riksdagen

måtte uttala, att det i 13 § i förslaget till fiskeristadga föreskrivna tillståndstvånget

bör begränsas till att endast avse utplantering av fiskslag som

ej tidigare förekommit i det vatten vari utplantering skall ske».

I motionerna 1:531 och II: 675, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen

måtte uttala sig för att första stycket av 17 § fiskeristadgan skall erhålla

följande lydelse:

Till sammanträde som i 15 § sägs skola kallas de fiskevattensdelägare och

andra innehavare av enskild fiskerätt, vilkas rätt beröres av det förslag som

skall behandlas, ävensom de yrkesfiskare, som bruka idka fiske inom det

med förslaget avsedda området, samt sammanslutningar av dessa yrkesfiskare».

Beträffande motiveringen i propositionen och motionerna får utskottet, i

den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionerna

och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås en ny fiskeristadga, avsedd att träda i stället för

den nu gällande vilken utfärdats den 17 oktober 1900. Vidare framlägges förslag

till vissa mindre ändringar i fiskerättslagen, vattenlagen och jaktlagen.

Förslaget till fiskeristadga bygger på samma grunder som den gällande

stadgan men avviker i vissa delar från denna. Avvikelserna är i huvudsak

följande. Vissa bestämmelser i stadgan skall enligt förslaget gälla även vid

fiske från svenskt fartyg å internationellt vatten. Liksom nu förutsättes,

att föreskrifter om fiskets vård och bedrivande i stor utsträckning skall givas

i lokala stadgor. Hittills har emellertid lokala föreskrifter, som avser allmänt

vatten, endast fått givas av Kungl. Maj :t. Det föreslås nu, att länsstyrelserna

skall äga rätt att utfärda bestämmelser även för fiske å allmänt vat
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

15

ten. Föreskrifterna om länsstyrelsernas handläggning av ärenden rörande

lokala fiskebestämmelser har förenklats. Sålunda har bl. a. de formella bestämmelserna

om omröstningsförfarande utgått. Framställning till länsstyrelse

om särskilda fiskebestämmelser får enligt förslaget göras av envar,

medan framställningsrätt nu blott tillkommer vissa fiskargrupper och myndigheter

samt hushållningssällskapen, över utfärdade lokala föreskrifter

skall enligt förslaget register föras hos länsstyrelserna. I dessa register skall

senast ett år efter det fiskeristadgan trätt i kraft ha införts även de ännu

gällande föreskrifter, som utfärdats före stadgans ikraftträdande.

Gällande fiskeristadga innehåller inga bestämmelser om kontroll över utplantering

av fisk. Nu föreslås, att sådan åtgärd ej skall få vidtagas utan

tillstånd. Tillstånd kan i flertalet fall lämnas av hushållningssällskapens

fiskeritjänstemän. När det gäller nyinplantering av annan fisk än lax och

laxöring erfordras emellertid tillstånd av fiskeristyrelsen eller fiskeriintendent.

Förbud föreslås mot fiske med harka, ljuster samt skaftförsedd huggkrok.

Liksom nu förutsättes, att vissa lokala undantag från ljusterförbudet

skall kunna meddelas. Länsstyrelserna äger föreskriva förbud mot användning

av även andra redskap. Bland förbjudna fiskemetoder upptages även

skjutning med eldhandvapen.

De generella minimimått, som nu gäller för kräfta, hummer, havskräfta

och ostron har i förslaget upptagits oförändrade. Sådana minimimått föreslås

även för lax (50 cm) och för laxöring, som fångas i saltsjön (35 cm).

Särskilt i fråga om laxöring förutsättes att jämkningar i fråga om måttet

skall göras för vissa delar av landet. I fråga om gädda och gös överföres de

nu enligt särskild kungörelse gällande bestämmelserna om minimimått vid

försäljning m. m. till fiskeristadgan. Några för hela landet gällande minimimått

vid fångst av dessa fiskslag föreslås däremot icke.

Fredningstiderna för hummer, ostron och kräftor bibehålies i stort sett

oförändrade.

I likhet med vad nu gäller har i förslaget till fiskeristadga ej upptagits

några bestämmelser om minsta maskstorlek i redskap, men däremot föreskrifter

om hur lokala bestämmelser härom skall tillämpas. Härvid föreslås,

att man vid mätning av maskor skall övergå till den s. k. mätsticksmetoden,

vilken bl. a. tillämpas enligt en den 5 april 1940 i London träffad

överenskommelse rörande skydd för fiskbeståndet i Nordsjön och Nordatlanten.

Förbud mot införsel av undermålig eller fredad fisk finnes ej i gällande

liskeristadga, men väl i några särskilda författningar. Det föreslås nu att

i fiskeristadgan upptages förhud mot införsel och ilandföring av fredad eller

undermålig fisk, varvid vissa av de särskilda författningarna upphäves.

Bestämmelser om förbud mot att inom riket försälja, köpa eller forsla

fredad eller undermålig fisk finnes nu i 14 § gällande stadga. Förslaget innebär,

att försäljningsförbudct bibehålies, men att forslingsförbudet borttages

och att köpförbudet inskränkes till köp, som sker i åtcrförsäljningssyfte.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Enligt gällande stadga kan för brott mot bestämmelser i stadgan eller

föreskrifter, som lämnats med stöd av den, icke följa strängare straff än

dagsböter. I regel är straffet blott böter 5—200 kronor. Vid olaga hummerfiske

kan normerade böter utdömas. Nu föreslås, att straffbestämmelserna

skärpes. För olaga trålfiske utsättes ett straff av dagsböter, ej under

tjugu, eller fängelse i högst sex månader. För andra brott, vilka kan rubriceras

som olaga fiske, stadgas i normala fall dagsböter, men för grova brott

samma straff som för olaga trålfiske. För övriga förseelser mot fiskeristadgan

eller mot lokala föreskrifter föreslås straffet bli dagsböter.

Förverkandebestämmelserna har jämkats så att största möjliga överensstämmelse

vinnes med motsvarande föreskrifter i fiskerättslagen, i vilken

några ändringar i denna del förslås. De viktigaste nyheterna är att fångst,

som åtkommits vid olaga fiske, eller värdet därav alltid skall tillfalla kronan

även om brottet samtidigt innebär olovligt fiske. Vidare har införts möjlighet

att i vissa fall utsätta beslagtagen fisk i vattnet. Om i ett parti fisk

påträffas undermålig eller fredad fisk kan jämväl den övriga fisken i partiet

förklaras förverkad, såvida icke innehavaren av partiet på egen bekostnad

verkställer frånsortering. Vidare har införts vissa föreskrifter som begränsar

rätten att, innan dom å förverkande föreligger, försälja beslagtagen fisk, samt

bestämmelser avsedda att förhindra att undermålig eller fredad fisk, som

tagits i beslag, efter försäljning skall komma ut i allmänna marknaden.

Fiskeristadgan föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1955.

De föreslagna ändringarna i fiskerättslagen innebär i huvudsak en samordning

av förverkandebestämmelserna i denna lag och i den föreslagna nya

fiskeristadgan. Utöver vad tidigare nämnts härom har i båda dessa författningar

upptagits bestämmelser, som ger befälhavare på fisketillsynsfartyg

samt befattningshavare vid tullverkets kustbevakning vissa befogenheter

i fråga om fisktillsynen. Ändringarna i jaktlagen avser i sak endast, att

personalen vid tullverkets kust- och gränsbevakning får vissa uppgifter i

fråga om jaktkontrollen.

I förslaget till fiskeristadga har intagits bestämmelser om straff och annan

påföljd för den som överträder fiskeförbud, vilket meddelats i anledning

av företag enligt vattenlagen eller motsvarande äldre lag. Den föreslagna

ändringen i vattenlagen innebär blott en hänvisning till dessa bestämmelser.

Det föreslås att lagändringarna skall träda i kraft samma dag som fiskeristadgan.

Inledning.

Föredraganden, statsrådet Hjalmar Nilson, anför bland annat följande.

Den första för hela riket gällande författning, som upptog allmänna bestämmelser

rörande hushållning med fiskevatten, var Kungl. Maj :ts stadga

och ordning den 14 november 1766 för rikets havs-, skär-, ström- och insjöfiske.

Denna stadga ersattes delvis av fiskeristadgan den 29 juni 1852. Bå
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

17

da de nu nämnda stadgorna innehöll jämväl bestämmelser av allmän lags

natur. Sedan de i 1852 års stadga förekommande bestämmelserna av sistnämnda

slag upphävts genom lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, ersattes

bestämmelserna om hushållning med fiskevatten samt de delar av

1766 års stadga som fortfarande gällde av fiskeristadgan den 17 oktober 1900

(nr 78), som alltjämt är gällande. Under årens lopp har i stadgan vidtagits

åtskilliga ändringar, som dock icke rubbat densammas grunder. Fiskeristadgan,

som vid ikraftträdandet innehöll det övervägande flertalet av då

gällande i central administrativ ordning tillkomna bestämmelser till skydd

för fiskbeståndet, har numera kompletterats genom ett flertal olika av

Kungl. Maj :t utfärdade författningar med bestämmelser i sådant syfte. Fiskeristadgans

giltighetsområde sträcker sig ej utanför svenskt territorialvatten.

Fråga om revision av fiskeristadgan blev särskilt aktuell i samband med

tillkomsten av den nya lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske. Nämnda

lag har påkallat översyn särskilt av stadgans föreskrifter om tillvägagångssättet

vid antagande av lokala bestämmelser och om ansvar, förverkande och

beslag. Även andra omständigheter har emellertid föranlett behov av översyn.

Redan den livliga utveckling i olika hänseenden, som efter stadgans

tillkomst ägt rum inom den viktiga näringsgren som fisket utgör, motiverar

en omprövning, huruvida stadgans bestämmelser är lämpliga för moderna

förhållanden. En särskild fråga som uppkommit är, om icke vissa i

lokala bestämmelser allmänt förekommande förbud bör överföras till stadgan.

Den starkt ökade betydelse fisket å öppna havet nu har i jämförelse

med förhållandena vid stadgans tillkomst måste föranleda överväganden, i

vad mån bestämmelserna i stadgan bör utsträckas att gälla även å internationellt

vatten. Vidare har revision av straff-, förverkande-, beslags- och åtalsbestämmelserna

påkallats av ny allmän straff- och processlagstiftning. Slutligen

har framkommit ett önskemål av mera författningsteknisk art, nämligen

att för vinnande av större överskådlighet över de på fiskevårdens område

gällande bestämmelserna i fiskeristadgan inarbeta de vid sidan av

denna utfärdade författningarna på detta område i den utsträckning så

lämpligen kan ske.

Den 26 maj 1950 uppdrog Kungl. Maj :t åt fiskcristyrelsen med statens

fiskeriförsök att med beaktande av vad som anförts i propositionen nr 60

till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till fiske, in. in. företaga

en översyn av dels fiskeristadgan den 17 oktober 1900, dels de i fiskerättskommitténs

betänkande med förslag till fiskelag (SOU 1947:47) upptagna

bestämmelserna angående fiskevårdsområden samt om upplåtelse av fiskerätt.

Efter erhållet bemyndigande tillkallade dåvarande statsrådet och chefen

för jordbruksdepartementet den 6 juli 1951 sakkunniga att biträda styrelsen

vid översynen. Styrelsen, som funnit lämpligt att slutföra uppdraget

angående översynen av fiskeristadgan utan avbidan å det slutliga fullgörandet

av utredningsuppdraget i övrigt, har den 17 november 1952 överlämnat

2 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 9 saml. Havd. Nr 28.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

betänkande med förslag till ny fiskeristadga samt i anledning därav föranlett

förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om rätt till fiske

(SOU 1953: 2).

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av domänstyrelsen,

kammarkollegiet, lotsstyrelsen, generaltullstyrelsen, statens jordbruksnämnd,

samtliga länsstyrelser — efter hörande av hushållningssällskapen

— hushållningssällskapens förbund, fiskeriintendenterna, fiskerinämnden

för Vänern, Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening, Svenska fiskeritjänstemannaförbundet,

Föreningen statens fiskeritjänstemän, Sveriges fiskares

riksförbund, Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Svenska sydkustfiskarnas

centralförbund, Skånes fiskareförbund, Svenska ostkustfiskarenas

centralförbund, Svenska insjöfiskarenas centralförbund, Malmöhus

läns havsfiskeförening u. p. a., Svenska fiskevårdsförbundet, Vätterns

fiskareförbund, Sveriges sportfiskares riksförbund, Fiskefrämjandet, Sveriges

lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och Svenska naturskyddsföreningen.

Därjämte har Sveriges amatörfiskares riksförbund avgivit

yttrande i ärendet. Vissa remissinstanser har bifogat yttranden från

hörda myndigheter och organisationer.

Vidare har till jordbruksdepartementet insänts dels från länsstyrelsen i

Malmöhus län en den 24 juni 1953 dagtecknad skrivelse från ingenjören

Bernt Stamvik angående frågan om förbud mot ljustring av ål, dels från

länsstyrelsen i Hallands län en av 30 fiskare gjord framställning rörande

samma fråga, dels från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län en av 38

fiskare undertecknad skrivelse den 8 oktober 1953 angående fråga om minimimått

på laxöring.

Svenska fiskhandelsförbundet har i en den 19 maj 1953 inkommen skrivelse

gjort framställning rörande den tid, under vilken försäljningsförbud

för kräftor bör gälla. — Sedan fiskeristyrelsen yttrat sig häröver, har Kungl.

Maj :t den 17 juli 1953 förklarat, att den i skrivelsen berörda frågan skulle

övervägas i samband med den slutliga behandlingen av förslaget till ny fiskeristadga.

I propositionen nr 23 till innevarande års riksdag angående ändring i vattenlagen

har uttalats (s. 70), att frågan om straff och annan påföljd för

överträdelse av sådant fiskeförbud, som utfärdats i samband med uppförande

av dammbyggnad o. d., lämpligen borde upptagas i samband med förslaget

till fiskeristadga. Propositionen har — med viss jämkning som ej har betydelse

i detta sammanhang — bifallits av riksdagen (tredje lagutskottets

utlåtande nr 2).

I ett den 22 april 1948 avgivet betänkande har kust- och gränsbevakningsutredningen

framlagt förslag angående arbetsuppgifterna för tullverkets

kust- och gränsbevakning. Såvitt avser frågor som faller under finans- och

civildepartementen har ärendet slutligt avgjorts. I betänkandet berörs emellertid

även tillsynen över fiske och jakt. Det föreslås att befattningshavare

vid tullverkets kust- och gränsbevakning skall få vissa författningsmässiga

befogenheter att utöva sådan tillsyn, över betänkandet har efter remiss ett

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

flertal myndigheter och organisationer avgivit yttranden. Även dessa frågor

synes lämpligen böra behandlas i samband med förslaget till ny fiskeristadga.

Huvuddragen av fiskeristyrelsens förslag m. rn.

Gällande fiskeristadga innehåller till en början vissa bestämmelser om fiskets

bedrivande och vård. De utgöres av 1 och 2 §§, vilka avser förhållandet

mellan flera fiskande inbördes, 3—5 §§, som innehåller förbud mot vissa

fångstsätt och fångstredskap, 6 §, som upptager bestämmelser om fredningstider

för och minimimått å vissa skaldjur, 7 §, som avser att bereda skydd

för fiskredskap mot översegling, samt 8 §, som föreskriver viss skyddsanordning

till förhindrande av att fisk inkommer i turbiner. I 14 § gives bestämmelser

om vissa saluförbud m. in. 15 § stadgar förbud mot att hålla

vissa redskap utestående under fredningstid. 14 och 15 §§ kompletterar delvis

bestämmelserna i 6 §.

Stadgan förutsätter, att föreskrifter om fiskets vård och bedrivande i betydande

utsträckning måste utfärdas lokalt, detta på grund av de skiftande

natur- och fiskeriförhållandena i riket. Frågan hur sådana lokala bestämmelser

skall komma till stånd behandlas utförligt i 9—13 §§. Bestämmelser

om tillämpningen av lokala föreskrifter har givits i 14—17 §§. Återstående

del av stadgan, 18—31 §§, innehåller i huvudsak föreskrifter om ansvar och

förverkandepåföljd vid överträdelser samt om åtal och beslag.

Fiskeristyrelsens förslag bygger i sina grunder på den gällande stadgan.

Den del av förslaget, som innehåller allmänna bestämmelser om fiskets

vård och bedrivande, har visserligen i förslaget fått ett fylligare innehåll än

de nu gällande föreskrifterna i detta ämne. Fiskeristyrelsen förutsätter likväl,

att den författningsmässiga regleringen av de spörsmål, som angår fiskets

vård och bedrivande, alltjämt i huvudsak måste ske genom lokala föreskrifter.

Ordningen för tillkomsten av dylika bestämmelser har i förslaget i

princip bibehållits oförändrad. De nuvarande föreskrifterna om påföljd för

överträdelse av stadgan eller med stöd därav meddelade bestämmelser samt

om beslag in. in. har i förslaget väsentligt omarbetats och utvidgats.

Fiskeristyrelsens förslag till fiskeristadga har uppdelats i olika

huvudavdelningar. Efter en avdelning med inledande bestämmelser (1-—

3 §§) följer en avdelning, som upptager för hela riket gällande bestämmelser

om fiskets vård och bedrivande och omfattar dels en underavdelning

med bestämmelser som reglerar förhållandet mellan de fiskande inbördes

(4—(1 §§), dels en underavdelning med bestämmelser om fiskevård (7—

13 §§). Nästa avdelning (14—22 §§) reglerar frågan, hur lokala bestämmelser

skall tillkomma, och innehåller dessutom några föreskrifter rörande

tillämpningen av sådana bestämmelser. Därpå följer en avdelning (23 §),

som föreskriver, i vad mån de föregående bestämmelserna skall tillämpas

ä internationellt vatten. Den följande avdelningen (24—28 §§) innehåller

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

förbud mot vissa åtgärder, bl. a. försäljning och införsel, med undermålig

fisk och mot dylika åtgärder med fisk under fredningstid. Slutligen kommer

en avdelning (29—40 §§) med bestämmelser om ansvar, förverkande,

beslag och åtal och en avdelning (41 §) med regler om besvär m. m. Vid

uppgörandet av denna indelning har styrelsen beaktat önskvärdheten av

att eventuella kommande administrativa bestämmelser om fiskevårdsområden

och fiskevårdsavgilter skall kunna upptagas i stadgan utan att den

sönderbrytes.

I departementsutkastet har förslagets huvudavdelningar bibehållits.

Föredragande statsrådet anför i detta sammanhang bland annat följande:

Den huvudförfattning, som nu framlägges, är en fiskeristadga. Innehållet

i denna är av den art, att den torde kunna utfärdas av Kungl. Maj:t

med stöd av § 89 regeringsformen. Emellertid innehåller den föreslagna

stadgan bestämmelser av allmän räckvidd, bl. a. sådana som har betydelse

för förhållandet mellan fiskande inbördes. Av remissbehandlingen framgår,

att intresset för stadgans utformning är mycket stort och att olika åsikter

i många delar framförts. Vidare måste vid bedömandet av de föreslagna

ändringarna i fiskerättslagen och vattenlagen hänsyn tagas till vad som

föreslås i utkastet till fiskeristadga. Med hänsyn till det anförda bör enligt

min mening riksdagens yttrande inhämtas i ärendet. Stadgan innehåller

emellertid en hel de! bestämmelser av den art att de smidigt bör kunna

anpassas efter nya rön och erfarenheter, särskilt på fiskevårdens område.

Jag anser mig därför böra betona, att sådana ändringar i stadgan, som ej

är av mera genomgripande art, framdeles bör få vidtagas utan att riksdagens

yttrande inhämtas. I detta sammanhang må framhållas, att riksdagen

icke medverkat vid tillkomsten av den gällande fiskeristadgan och vid de

ändringar däri som vidtagits.

Förslaget till fiskeristadga.

Allmänna synpunkter.

Remissinstanserna.

Några remissinstanser — domänstyrelsen, kammarkollegiet, länsstyrelsen

i Uppsala län, Svenska fiskevårdsförbundet, Fiskefrämjandet och Sveriges

sportfiskares riksförbund — gör gällande, att förslaget i flera avseenden

för mycket tillvaratager yrkesfiskets intresse på bekostnad

av andra fiskarekategoriers. Uttalanden i samma

riktning göres av Amatörfiskarnas riksförbund.

Föredragande statsrådet.

Fiskeristadgan bör givetvis utformas med hänsyn till de allmänna grunder

på vilka den nya fiskerättslagen vilar. Utformningen bör därför ske med

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

21

beaktande av alla olika fiskargruppers intressen. Genom nya fiskerättslagen

har beretts vidgade möjligheter till husbehovs- och fritidsfiske. Några

remissinstanser har hävdat, att i stadgan borde införas en allmän bestämmelse

om att fisket skall bedrivas med skälig hänsyn till alla olika fiskaregruppers

intressen och att detta särskilt borde beaktas då lokala bestämmelser

utfärdas. Ett sådant stadgande torde emellertid vara onödigt. Det ligger

i sakens natur, att stadgan och bestämmelser som utfärdas med stöd

av stadgan skall stå i överensstämmelse med de principer på vilka den nya

fiskerättslagen grundas.

I det följande kommer redogörelsen för förslaget till fiskeristadga att anknyta

till bestämmelserna i departementsförslaget. Då emellertid remissyttrandena

avser fiskeristyrelsens förslag kommer ■— i de fall då paragrafnumreringen

ej överensstämmer — att inom parentes angivas motsvarande

stadganden i detta.

Inledande bestämmelser.

(1 och 2 §§ departementsförslaget, 1—3 §§ fiskeristyrelsens förslag.)

1 §•

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen föreslår, att i stadgan under 1 § intages en bestämmelse

om att vad i stadgan sägs om fisk i tillämpliga delar skall gälla även om

andra vattendjur, efter vilka fiske bedrives.

Föredragande statsrådet.

Som fiskeristyrelsen anfört har i fiskerättslagen icke intagits någon definition

på fisk. Av förarbetena framgår emellertid att detta begrepp har en

vidsträckt betydelse. I fiskerättslagen har ej givits några särskilda bestämmelser

för vissa slag av fisk eller andra vattendjur. Så är däremot fallet i förslaget

till fiskeristadga. Ur författningsteknisk synpunkt torde det därför

vara nödvändigt att i stadgan framhålla, att, då annat ej angives eller framgår

av sammanhanget, ordet fisk har en vidsträckt betydelse och omfattar

jämväl t. ex. de skaldjur för vilka särskilda föreskrifter gives. Det av fiskeristyrelsen

föreslagna stadgandet torde emellertid ur språklig synpunkt ej vara

lämpligt. Vidare synes det vara av värde att i stadgan direkt utsäges vilka

djur, som faller under dess bestämmelser. Ett alternativ till fiskeristyrelsens

förslag är därför att införa ett stadgande av innebörd att vad i stadgan sägs

om fisk även skall gälla vissa andra vattendjur, i första hand de som uppräknas

i 25 § första punkten i nuvarande stadga. Vissa tillägg bör emellertid

göras. Med hänsyn till alt särskilt minimimått föreslås för havskräftor

bör dessa särskilt nämnas i uppräkningen. Vidare synes blåmusslor böra

medtagas. Lokalt torde fiske efter nejonöga bedrivas i icke ringa omfattning.

I detta sammanhang må anmärkas, all i eu kungörelse (1928:6) an
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

gående fisket inom Torne älvs vattenområde intagits en bestämmelse om

fiske av nejonögon. Vidare har fisket efter bläckfisk på senare år fått viss

betydelse. Även dessa djur torde därför böra nämnas i uppräkningen.

Om 25 § gällande stadga utbygges på sätt nu angivits, torde bestämmelsen

komma att omfatta samtliga vattendjur, i fråga om vilka det för närvarande

kan ha praktisk betydelse att fiskeristadgan blir tillämplig. Skulle

senare behov visa sig att medtaga även andra djurarter, torde i enlighet

med vad jag inledningsvis anfört stadgan kunna ändras utan riksdagens

hörande. Även om det här framlagda alternativet torde innebära, att fiskeristadgans

tillämpningsområde formellt blir något mera begränsat än fiskerättslagens,

förordar jag dock att det genomföres. I enlighet härmed har 1

§ i departementsförslaget utformats.

2 §.

Efter särskilda konventioner med våra nordiska grannländer har utfärdats

kungörelser, vari regler givits om fiskets bedrivande m. m. inom vissa

områden. Bestämmelserna i kungörelserna strider delvis mot den av fiskeristyrelsen

föreslagna stadgan. De kungörelser som här avses är följande:

1. Kungörelsen den 13 januari 1928 (nr 6) angående tillämpning av den

genom deklaration den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland fastställda

stadga för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde. I denna kungörelse

lämnas bestämmelser om bland annat fredningstid för lax och laxöring,

minimimått på dessa fiskar, maskstorlek i vissa fiskredskap samt

förbud mot vissa fångstmetoder.

2. Kungörelsen den 2 juni 1933 (nr 282) med vissa bestämmelser rörande

fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen.

Denna kungörelse avser Kattegatt, Öresund och södra delen av

Östersjön. Den innehåller — förutom bestämmelser om rätt för de båda

ländernas fiskare att i viss utsträckning idka fiske även inom det andra

landets vattenområden — bl. a. vissa bestämmelser om vilka redskap som

därvid får användas, om sättet för utmärkning av redskapen samt om ersättningsskyldighet

då annans redskap skadats.

3. Kungörelsen den 18 mars 1949 (nr 97) med vissa bestämmelser rörande

lax- och laxörings fisket i Idefjorden och Svinesund m. m. I kungörelsen

lämnas bestämmelser om fredningstid för lax och laxöring samt om minimimått

på dessa fiskarter. Vidare lämnas vissa föreskrifter om maskstorlek

och vilka redskap som vid fisket får användas.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen anser, att dessa kungörelser uppenbarligen bör kvarstå

som särskilda författningar. Föreskrifterna i kungörelserna avser emellertid

delvis ämnen, som regleras av de allmänna bestämmelserna i förslaget till

fiskeristadga, och avviker därifrån i flera hänseenden. Därför bör i fiskeristadgan

upptagas en föreskrift om att bestämmelserna i kungörelserna skall

ha företräde i den mån de strider mot fiskeristadgan.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Föredragande statsrådet.

23

I övergångsbestämmelse till gällande fiskeristadga påpekas, att i fråga

om fiske inom Torneå älvs fiskeområde skall lända till efterrättelse vad

därom finnes särskilt stadgat. Det torde visserligen utan särskild bestämmelse

vara klart att författningar som bygger på konventioner skall gälla

även om de strider mot fiskeristadgan. Jag har emellertid intet att erinra

mot att särskilt påpekande härom göres beträffande de tre av fiskeristyrelsen

angivna författningarna. Övriga nu gällande, på konvention grundade

författningar torde icke innehålla bestämmelser som strider mot den nu

föreslagna stadgan.

Allmänna regler för fiskets vård och bedrivande.

Om förhållandet mellan fiskande inbördes.

(3—5 §§ departementsförslaget, 4—6 §§ fiskeristyrelsens förslag).

3 § (4 §).

t

Fiskeristyrelsen.

1 § i gällande fiskeristadga innehåller en allmän regel för det fall att

flera fiskeberättigade skall fiska i samma vatten men ej kan på en gång

fiska. I dylikt fall skall den som kommer först ha företräde. Fiskeristyrelsens

förslag överensstämmer i huvudsak med gällande bestämmelse. Styrelsen

har ansett lämpligt att i förtydligande syfte tillägga en bestämmelse om

att, så länge den fiskande begagnar av honom utsatt redskap, annan fiskande

icke må hindra honom i hans fiske.

Föredragande statsrådet.

I enlighet med vad som nu gäller bör fiskeristadgan innehålla vissa allmänna

bestämmelser, som reglerar förhållandet mellan fiskande inbördes.

Fiskeristyrelsens förslag i denna del kan jag i stort sett biträda. Vad angår

den föreslagna 4 § är det givet att en generell bestämmelse om turordning

mellan fiskande måste få en mycket allmän avfattning. Modifikationer

av reglerna — t. ex. föreskrift om den längsta tid en fiskeplats får

uppehållas — bör, såsom fiskeristyrelsen uttalat, i mån av behov givas av

länsstyrelsen i den ordning stadgan föreskriver. Därvid bör givetvis iakttagas,

att lokala bestämmelser ej gives ett sådant innehåll att de står i strid

mot den princip som uttalats i stadgan. Paragrafen bör kompletteras med

förbud att i fiskevattnet efter avslutat fiske kvarlämna redskap, del av redskap,

förankringsanordning eller annat föremål som kan hindra en efterföljande

fiskare.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

4 § (5 §).

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande stadga.

Fiskeristyrelsen.

Hopsnärjning av fiskredskap är en företeelse, som tyvärr förekommer i

icke obetydlig utsträckning. Särskilt har fiske med drivande redskap och

trål ofta ägt rum på så sätt, att dessa redskap kommit att hopsnär jas med

andra redskap. Att olägenheter av nu berörd art uppkommer beror i betydande

grad på det bristfälliga sätt varpå fiskredskap stundom utmärkes.

Frågan om nya utmärkningsbestämmelser är för närvarande, såsom inledningsvis

anförts, föremål för särskild utredning inom fiskeristyrelsen. Även

om en förbättrad utmärkning av redskap åstadkommes, torde dock enbart

därigenom de nyss angivna missförhållandena icke elimineras. Det

kan nämligen icke bestridas, att hopsnärjning i många fall beror på ren

vårdslöshet. Otvivelaktigt föreligger därför behov av ett stadgande om skyldighet

för fiskande att iakttaga tillbörlig försiktighet för undvikande av hopsnärjning

med annans redskap.

Föredragande statsrådet.

Statsrådet förklarar sig intet ha att erinra mot fiskeristyrelsens förslag.

5 § (6 §).

Fiskeristyrelsen.

2 § i gällande fiskcristadga föreskriver, huru förfaras skall om fiskredskap

hopsnärjts med varandra, och giver den fiskande rätt att i en sådan

situation vidtaga vissa åtgärder med annans redskap. Paragrafen förutsätter

för sin tillämpning, att redskap, som hopsnärjts med annat redskap, ej kan

irigöras eller upptagas utan att alla redskapen samtidigt upptages eller

skada tillfogas dem. Paragrafen giver till en början den allmänna regeln, att

de fiskande gemensamt skall skilja eller upptaga redskapen. Från denna

regel göres emellertid undantag för det fall, att de fiskande icke är på en

gång närvarande. I detta fall äger den som kommer först att, om möjligt

efter tillkallande av två ojäviga män, med varsamhet åtskilja redskapen. Om

detta ej kan ske genom att han löser eller kapar sitt eget redskap, har han

rätt att vidtaga sådan åtgärd med annans redskap samt att, om så är nödvändigt,

upptaga det. Slutligen stadgas, att om någon sålunda måst lösa eller

kapa annans redskap, han är skyldig att åter sammanknyta det, samt att,

om annans redskap upptagits, redskapet jämte fångst skyndsamt skall tillställas

ägaren.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Remissinstanserna.

25

Sveriges fiskares riksförbund, Svenska västkustfiskarnas centralförbund

och Svenska sydkustfiskarnas centralförbund förmenar, att det bör utsägas

att åtal för uppsåtlig skadegörelse på annans redskap bör anställas av allmän

åklagare. Även Svenska ostkustfiskarenas centralförbund hävdar, att

överträdelse av stadgandena i denna paragraf bör straffbeläggas och falla

under allmänt åtal.

Föredragande statsrådet.

I den av fiskeristyrelsen föreslagna 6 § fastslås, att en fiskande, om han

för att skilja redskap åt måste ingripa i annans fiskredskap, är skyldig

att förfara så, att ägaren av det andra redskapet tillskyndas minsta möjliga

förfång. Mot bakgrunden av denna grundprincip får övriga stadganden i paragrafen

ses. Huruvida ett utsättande är till ägarens fördel får givetvis bedömas

med hänsyn till alla föreliggande omständigheter — bland annat väderleksförhållandena

och kännedom om redskapens rätta anbringande.

I uttrycket »föranstalta om» att redskap jämte fångst »må komma ägaren

tillhanda» får anses ligga en skyldighet att, om ägaren ej är känd, underrätta

polismyndighet, fiskareorganisation eller annan som kan tänkas

kunna ge upplysning om ägaren. Lagarna den 22 april 1938 om hittegods

och den 2 april 1918 med vissa bestämmelser om sjöfynd torde i sådant fall

icke vara tillämpliga.

En bestämmelse om obligatorisk skyldighet att underrätta känd ägare

om här avsedd åtgärd torde ha ringa praktisk betydelse. I många fall skulle

underrättelseskyldigheten framstå såsom helt onödig, t. ex. då en långrev

kapats och omedelbart sannnanknutits.

Har någon genom uppenbar vårdslöshet förorsakat att redskap hopsnärjts,

straffas han enligt 4 och 31 §§ i departementsförslaget. Att därutöver

stadga straff för den som icke iakttager föreskrifterna i förevarande paragraf

synes, som fiskeristyrelsen anfört, icke vara lämpligt, överträdelse av

föreskrifterna kan däremot föranleda ersättningsskyldighet.

Om fiskevård.

(6—13 §§ departementsförslaget, 7—13 §§ fiskeristyrelsens förslag.)

Underavdelningen om fiskevård i fiskeristyrelsens förslag innehåller bestämmelser

om förbjudna fångstredskap, fredningstider och minimimått

(7—9 §§) samt stadgande om tillståndstvång vid utplantering av fisk (13 §).

6 § (7 §).

Fiskeristyrelsen.

5 § i nu gällande stadga innehåller tre olika förhud mot att använda vissa

fiskredskap:

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

1) förbud mot fiske med harka,

2) förbud mot fiske med ljuster och huggkrok av lax eller annan fisk av

laxsläktet,

3) förbud, där is ligger, mot huggning eller annat användande av ljuster

för fångst av ål.

Från det sistnämnda förbudet har genom särskilda kungörelser medgivits

undantag helt eller med viss begränsning för delar av Blekinge län samt

för vattnet utanför viss kuststräcka av Kristianstads län, utanför Hallands

läns kust och utanför vissa delar av kusten av Göteborgs och Bohus län.

Förbudet mot användande av harka bör enligt styrelsen obestridligt kvarstå.

Vad angår övriga förbud anser styrelsen att användande av ljuster vid

fångande av all slags fisk bör förbjudas i hela riket. Styrelsen anför vidare,

att med ljuster torde böra jämställas huggkrok, vilket dock givetvis icke bör

utgöra hinder för att med huggkrok bärga fisk som fångats med annat

redskap.

Remissinstanserna.

De flesta remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget

att fiske med ljuster generellt förbjudes. Flera instanser

förklarar uttryckligen, att förbudet bör hälsas med tillfredsställelse.

På åtskilliga håll har emellertid det föreslagna förbudet mött

vissa gensagor. Norrbottens läns hushållningssällskap anför sålunda,

att i lappmarkens sjöar på sina håll förekomme ljustring efter storgäddor,

vilka icke lämpligen kunde fångas på annat sätt. För att möjliggöra detta ur

fiske vårdssynpunkt önskvärda fiske borde dispens från förbudet

kunna meddelas av fiskeristyrelsen.

Sveriges fiskares riksförbund instämmer i uppfattningen att tiden är mogen

för införande av totalförbud mot ljustring. Länsstyrelsen borde

dock få göra lokala undantag med hänsyn till av ålder bedrivet

yrkesmässigt fiske.

Generellt förbud mot ljustring i saltvatten avstyrk

e s vidare av ett flertal instanser bl. a. länsstyrelserna i Blekinge län

och Hallands lån, fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, Svenska fiskeritjänstemannaförbundet,

Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Svenska

sydkustfiskarnas centralförbund samt Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening.

Fiskeritjänstemannaförbundet framhåller, att fiskesättet fortfarande

bedrevs i relativt stor utsträckning för fångst av ål, särskilt av äldre

kustfiskare som på grund av åldersskäl måst sluta med havsfisket. Ljusterfisket

utgjorde för dessa fiskare en icke oväsentlig inkomst som näppeligen

kunde kompenseras genom andra fiskesätt. — Även i flertalet övriga yttranden

från de nämnda remissinstanserna betonas vikten av att ljustring

efter ål alltjämt stundom bör vara tillåten med hänsyn till yrkesfisket. I

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

allmänhet tillstyrkes dock totalförbudet även beträffande saltvatten under

förutsättning att lokala undantag medgives för fångst av ål med hänsyn

till fiskarebefolkningen.

Föredragande statsrådet.

Liksom nu torde generella förbud böra meddelas i fiskeristadgan mot

användande av vissa redskap. Vidare torde det få ankomma på länsstyrelserna

att vid behov utfärda ytterligare förbud mot att använda sådana

fångstredskap som med hänsyn till lokala förhållanden ur fiskevardssynpunkt

anses olämpliga.

Från remissinstansernas sida har ingen invändning gjorts mot gällande

förbud mot fiske med harka. Detta förbud bör uppenbarligen bibehållas.

Vad angår ljuster har remissinstanserna ej haft något att erinra mot

att detta redskap generellt förbjudes vid fiske i sötvatten. Även jag anser,

att sådant förbud bör införas. Med hänsyn till vad Norrbottens läns hushållningssällskap

anfört bör dock dispens kunna meddelas av fiskeristyrelsen,

om det är påkallat av fiskevårdshänsyn, t. ex. för att i vissa vatten fånga

stora gäddor, som skadar fisket där.

Beträffande förbud mot ljustring i saltvatten har däremot delade meningar

framförts. Såsom flertalet av remissinstanserna anfört torde det vara

obestridligt, att mycket starka skäl talar mot ljustringen såsom fiskemetod.

Å andra sidan har på vissa kuststräckor — i Blekinge län, Kristianstads

län, Hallands län, i viss mån även Göteborgs och Bohus län — fiskemetoden

en viss betydelse för kustbefolkningens utkomstmöjligheter. Det torde härvid

alltid vara fråga om ålfiske. När fiske sker efter ål som är synlig, torde

den fiskande oftast lika gärna kunna begagna sig av ålsax, som är ett billigt

redskap och mera sällan skadar fisken. Dock går ålsaxen icke att använda

på hård botten. Vad som i huvudsak gör att man vill bibehålla ljustret torde

vara att det i motsats till ålsaxen kan användas för blindhuggning. Det torde

alltså särskilt vara blindhuggningen man vill ha kvar, åtminstone i Halland,

att döma bl. a. av petitionen från hallandsfiskarena. Emellertid synes

blindhuggningen vara den ur fiskevårdssynpunkt mest förkastliga formen

av ljustring. Det torde vara uppenbart att vid sådant fiske i regel betydligt

flera fiskar skadas än vid t. ex. pilkning. Ur försörjningssynpunkt kan ålljustringen

knappast ha någon större betydelse, i varje fall ej så stor att den

ur nämnda synpunkter bör tillåtas. Emellertid torde det vara klart att ljustring

efter ål är av värde som inkomstkälla för vissa personer, särskilt äldre

fiskare i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Kristianstads och Hallands län. Den

lämpligaste lösningen synes mig vara, att i stadgan upptages ett allmänt förbud

mot ljustring samt att Kungl. Maj:t överväger att för vissa kuststräckor

liksom nu meddela dispens i särskild kungörelse, varvid det kanske är lämpligast

att låta kungörelsen gälla under en kortare övergångstid. Jag torde

få återkomma till denna fråga sedan ny fiskeristadga utfärdats.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Med huggkrok avses såväl i den nuvarande stadgan som i förslaget endast

på skaft fästad huggkrok. Såsom självständigt redskap kan huggkrok

huvudsakligen användas för fångst av laxfisk å platser där sådan fisk samlas.

Detta användningssätt är när det gäller laxfiskar förbjudet redan enligt

5 § i nu gällande stadga. Av lojala fiskare torde redskapet användas endast

såsom »bärgningsredskap». Användning av redskapet för annat ändamål

synes böra förbjudas. Härför talar skäl av liknande art som de vilka

åberopats för ett ljusterförbud, och vidare det förhållandet att mellanformer

kan tänkas mellan ljuster och huggkrokar.

Motionerna.

I de likalydande motionerna 1:527 och 11:671 hemställes — som ovan

nämnts — att riksdagen »måtte besluta, att fiske med ljuster fortfarande

skall vara tillåtet vid de kuststräckor i saltsjön där så tidigare varit förhållandet».

7 § (8 §).

Denna paragraf motsvaras i gällande stadga av 4 §, som förbjuder fiske

med trål. Undantag från eller jämkningar i detta förbud har medgivits i

några av Kungl. Maj:t utfärdade författningar, nämligen kungörelsen den

12 december 1952 (nr 752) angående fiske med räktrål efter djuphavsräka,

kungörelsen den 22 maj 1953 (nr 244) angående fiske med trål utan

s. k. bobbins vid rikets västra kust samt kungörelsen den 25 september 1953

(nr 607) med särskilda bestämmelser angående fiske med trål efter sill och

skarpsill inom vissa områden vid rikets västra kust. De två sistnämnda

kungörelserna är tidsbegränsade.

Fiskeristyrelsen.

Någon tvekan torde icke råda därom att det fiske, som i dagligt tal

betecknas såsom trålfiske, vare sig det sker med bottentrål eller flyttrål,

alltjämt i princip bör vara förbjudet å rikets vattenområden.

Avsaknaden av definition å begreppet trålfiske har ofta föranlett tvekan

angående begreppets innebörd. Delade meningar härom har rått icke endast

bland fiskarena utan även bland de myndigheter som har att tillämpa fiskeristadgan.

Styrelsen finner det förty vara synnerligen angeläget, att en

definition upptages i stadgan.

Remissinstanserna.

Norrbottens läns hushållningssällskap uttalar, att fiske med flyttrål

bör vara tillåtet inom allmänt vattenområde i

Bottenviken.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Länsstyrelserna i Västernorrlands län och Jämtlands län samt fiskeriintendenten

i nedre norra distriktet uttalar, att bland de i tredje stycket

uppräknade redskapen bör upptagas även s. k. pulsnot, vilket redskap användes

bl: a. i Ångermanälven och Indalsälven. Nämnde fiskeriintendent

har härom anfört.

Pulsnot är benämningen på det notredskap som i de avsedda älvarna

begagnas på samma sätt som de i tredje stycket angivna redskapen. Ehuru

det för fiskeritjänstemännen icke kan råda någon tvekan om tolkningen av

bestämmelsen i nämnda stycke vore det med hänsyn till de fiskande önskvärt

att benämningen där medtogs.

Föredragande statsrådet.

Frågan om flyttrål lämpligen bör få användas i svenskt vatten i Bottenviken

torde icke nu böra avgöras. Resultatet av pågående undersökningar

synes nämligen böra avvaktas. Då kombinationer mellan bottentrål och

flyttrål finnes, är det vidare svårt att ange skillnaden mellan dem. Den av

fiskeristyrelsen föreslagna definitionen på trål torde vara lämplig. Med

anledning av vad som anförts i vissa remissyttranden bör i tredje stycket

efter kilnot tilläggas »pulsnot».

Nu gällande författningar angående undantag från eller jämkning i trålfiskeförbudet

torde icke böra inarbetas i stadgan. De grundar sig i vissa

fall på konventioner och avser då även delar av internationellt vatten.

Därest det framdeles skulle visa sig vara lämpligt att medge ytterligare undantag

från trålfiskeförbudet, t. ex. i fråga om flyttrål i Bottenhavet, torde

även detta böra ske genom särskild kungörelse.

Motionerna.

I de likalydande motionerna I: 526 och II: 672 hemställes — som ovan

nämnts — bland annat, att från det i 7 § första och andra styckena stadgade

förbudet mot trålfiske måtte undantagas — utöver vad som föreskrives i

paragrafens tredje stycke — fiske i saltvatten med puls- eller dämpnot.

8 § (9 §).

Fiskeristyrelsen.

9 § motsvarar 3 § fiskeristadgan. De i sistnämnda paragraf upptagna förbuden,

vilka riktar sig mot användande av vissa förödande fångstsätt, bör

kvarstå.

En fiskemetod, som i en framtid kan komma att erhålla vidsträckt tilllämpning,

är fiske med elektricitet. Metoden kan emellertid ännu knappast

anses ha passerat experimentstadiet. Innan mera ingående erfarenhet vunnits

om dess inverkan å bestånden av olika slags fisk, bör dess användning

vara underkastad kontroll. Lämpligen bör detta ske genom att fiske med

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

elektricitet i princip förbjudes och användningen därav göres beroende på

särskilt tillstånd. Enär tvekan försports, huruvida fiske med elektricitet omfattas

av 3 §, bör uttryckligt förbud emot detsamma upptagas i stadgan.

Remissinstanserna.

Förbud mot fiske medelst eldhandvapen ifrågasätt

e s eller påyrkas av domäns tyr elsen, fiskeriintendenterna i mellersta,

övre södra och österhavets distrikt, Svenska fiskeritjänstemannaförbundet,

Svenska insjöfiskarenas centralförbund, Svenska fiskevårdsförbundet, fiskerinämnden

för Vänern, Svenska naturskyddsföreningen samt flera länsstyrelser

och hushållningssällskap. Det framhålles, att ett dylikt förbud redan

finnes upptaget i många länsstadgor.

Föredragande statsrådet.

Ett förbud mot fiske med eldvapen synes visserligen knappast vara motiverat

enbart ur fiskevårdssynpunkt. Som emellertid ett sådant förbud ur

jaktvårdssynpunkt skulle vara ett värdefullt komplement till stadgandet i

20 § jaktlagen och då ifrågavarande fiskemetod ej kan ha någon uppgift

att fylla, har jag ansett mig böra tillmötesgå den i ett flertal remissyttranden

framförda önskan om att fiskemetoden förbjudes. Tillräcklig anledning

att utsträcka förbudet till fiske med andra skjutvapen än eldhandvapen lär,

även om därigenom skulle vinnas närmare överensstämmelse med 20 § jaktlagen,

icke föreligga.

9 § (10 §).

Första stycket.

Fiskeristyrelsen.

10 § handlar om fredningstider. Första stycket motsvarar nuvarande 6 §

första stycket. Någon ändring av de däri fastställda tiderna synes icke vara

påkallad.

Föredragande statsrådet.

I fråga om fredningstiden för hummer torde, såsom några remissinstanser

framhållit, med hänsyn till kontrollsynpunkter dess början böra fastställas

till ett visst klockslag, då dagsljus råder, lämpligen klockan 17 den 14

juli.

Beträffande kräftor har länsstyrelsen i Malmöhus län föreslagit, att fisket

skall få börja klockan 16 den 7 augusti i stället för klockan 18. Det torde

vara riktigt, att i sådana fall då många kräftburar skall utsättas det kan

vara svårt att medhinna detta före mörkrets inbrott. Med hänsyn till de fall

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

då flera delägare har gemensamt fiske på vattenområde synes det emellertid

icke vara lämpligt att flytta fram tidpunkten mera väsentligt.

Härigenom skulle olägenhet i konkurrensen flera fiskande emellan kunna

uppstå för dem som har svårighet att lämna sitt arbete vid tidpunkten för

fiskets början. Med tanke på båda dessa synpunkter torde klockslaget böra

ändras från 18 till 17.

Andra stycket.

Fiskeristyrelsen.

Det föreslagna andra stycket i 10 § ersätter delvis nuvarande 15 §. Sistnämnda

paragraf stadgar, att därest fångande av fisk under viss tid är förbjudet,

till sådan fångst använt redskap under den tid ej må hållas i vatten

utestående, där ej visas att redskapet varit tillslutet eller på sådant sätt

öppnat att fisk ej kunnat fångas däri. Stadgandet gäller i fråga om både

fredningstid som angives i 6 § och fredningstid som meddelats i den ordning

stadgan föreskriver.

Vid tillämpning av stadgandet har i praktiken vissa svårigheter uppkommit

beträffande redskap, som kan användas för fångst av två eller flera

olika slags fisk. Svårigheterna har särskilt framträtt i fråga om tinor, som

nyttjas för fångst av både hummer och krabba.

I fråga om redskap avsett för kräftfiske föreligger icke något behov

av att gällande förbud uppmjukas. Tvärtom torde beträffande dessa redskap

den nuvarande bestämmelsen — i enlighet med yrkanden i en del remissyttranden

— utan olägenhet kunna skärpas därhän att dylika redskap under

inga förhållanden får vara utestående under kräftans fredningstid.

Vad hummerredskap beträffar bör till en början beaktas att någon klar

skillnad icke föreligger mellan hummertina och krabbtina. En tina där

maskstolparnas storlek är högst 3 cm och ingångsöppningarnas diameter

högst 10 cm kan anses såsom en typisk hummertina, vilket naturligtvis icke

hindrar att mindre krabbor ibland kan fångas däri. En tina där motsvarande

mått är lägst 6 cm, respektive 14 cm kan anses som en typisk krabbtina,

ehuru naturligtvis hummer som kryper in i tinan stundom kvarstannar där

och sålunda fångas. Alla mellanformer mellan dessa båda ytterlighetsfall

finns emellertid.

Om en tina konstrueras eller ändras så att endast krabba kan fångas däri,

faller tinan ej under det i första punkten stadgade förbudet. Undantagsregeln

bör därför gälla blott lina av sådan beskaffenhet att den i det aktuella

fallet kan användas för fångst av båda slagen skaldjur. För att undantaget

skall gälla —- oberoende av den plats på vilken tinan utsatts — bör därför

fordras att någon särskild åtgärd vidtagits i syfte att förhindra att hummer

fångas i den och att denna åtgärd regelmässigt tjänar detta syfte, även om i

rena undantagsfall någon hummer fångas däri.

I enlighet med det anförda har andra stycket av 0 § i departcmentsförslaget

utformats. Med tina avses här även därmed likartat, för fångst av

hummer eller krabba avsett redskap som har annan benämning.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

10 § (11 §).

I 11 § av fiskeristyrelsens förslag har upptagits bestämmelser om minimimått

för vissa fiskar och skaldjur. Måtten för hummer, ostron och kräftor

motsvarar de som nu gäller enligt 6 § fjärde stycket fiskeristadgan. I övrigt

har bestämmelser om minimimått givits i följande författningar.

1) Kungörelsen den 23 januari 1931 (nr 8) med vissa fredningsbestämrnelser

för rödspätta (Pleuronectes platessa) och skrubba (Pleuronectes

flesus).

Denna kungörelse avser viss del av södra Östersjön och innehåller föreskrifter

om minimimått på rödspätta och skrubba samt bestämmelser om

fredningstider för dessa fiskar.

2) Kungörelsen den 25 september 1953 (nr 608) med särskilda fredningsbestämmelser

för rödspätta och skrubba.

Denna kungörelse avser Nordsjön, Skagerack, Kattegatt, Öresund och Östersjön

och utgör ett komplement till den under 1) upptagna. I kungörelsen,

som är tillämplig endast på fiske från svensk fiskebåt, gives särskilda bestämmelser

till skydd för rombärande rödspätta och skrubba.

3) Kungörelsen den 21 november 1952 (nr 699) med vissa bestämmelser

om storleken av maskor i fiskredskap av nät och om minimimått på fisk

m. m.

Denna kungörelse avser Östersjön, Öresund, Bälten samt Kattegatt, Skagerack

och Nordsjön ävensom vissa delar av Atlantiska Oceanen och Norra

Ishavet. Kungörelsen innehåller, förutom bestämmelser om maskstorlek i

fiskredskap av nät, föreskrifter om minimimått på ett flertal olika fiskslag.

4) Kungörelsen den 30 december 194-7 (nr 962) med vissa bestämmelser

till skydd för beståndet av havskräfta.

I kungörelsen stadgas förbud mot att fånga havskräfta som ej håller ett

mått av 15 cm.

5) Kungörelsen den 6 maj 1938 (nr 155) angående gädd- och gösbeståndens

skyddande.

I kungörelsen stadgas att gädda, som i längd ej håller 40 cm, och gös, som

i längd ej håller 38 cm, ej får saluhållas eller försäljas; dock att försäljning

får ske till fiskodling eller för vetenskapligt ändamål. Kungörelsen innehåller

alltså intet förbud mot fångst av gädda eller gös, som icke håller de

angivna måtten.

6) Kungörelsen den 13 januari 1928 (nr 6) angående tillämpning av den

genom deklaration den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland fastställda

stadga för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde.

Kungörelsen grundar sig på en konvention den 10 maj 1927 mellan Sverige

och Finland samt lagen den 18 juni 1927 (nr 218) angående rätt för

Konungen att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne älvs

fiskeområde. I kungörelsen gives blaiyi annat bestämmelser om minimimått

på lax (50 cm) och laxöring (35 cm).

7) Kungörelsen den 18 mars 1949 (nr 97) med vissa bestämmelser rörande

lax- och laxöringsfisket i Idefjorden och Svinesund m. m.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

I kungörelsen, som grundar sig på en den 28 januari 1949 mellan Sverige

och Norge avslutad konvention, gives bland annat bestämmelser om minimimått

på lax (50 cm) och på laxöring (30 cm).

8) Kungörelsen den 30 juni 1932 (nr 351) med vissa bestämmelser rörande

införsel till riket av kräftor.

I kungörelsen stadgas att kräftor, som får införas till riket allenast under

tiden 8 augusti—31 oktober, skall hålla ett mått av minst 9 cm.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen anser att de nuvarande minimimåtten på hummer, ostron

och kräftor bör kvarstå oförändrade samt att föreskrifterna i den under

8) omnämnda kungörelsen bör inarbetas i fiskeristadgan.

I fråga om havskräftor anser styrelsen att den under 4) omnämnda kungörelsen

bör inarbetas i fiskeristadgan och att det däri angivna måttet av

15 cm bör bibehållas. Styrelsen framhåller att minimimåttet i och för sig

icke får så stor betydelse då havskräftorna endast sällan fångas på svenskt

territorialvatten, men framhåller att genom bestämmelserna i 23 § första

stycket i fiskeristyrelsens förslag minimimåtten kommer att gälla även vid

fiske från svenskt fartyg på internationellt vatten.

Fiskeristyrelsen anser att bestämmelserna i de under 2) och 3) upptagna

kungörelserna bör kvarstå i särskilda författningar.

Däremot föreslår fiskeristyrelsen att den under 5) upptagna kungörelsen

bör inarbetas i fiskeristadgan och att minimimått bör införas jämväl i fråga

om fångst av gädda och gös. Fiskeristyrelsen hänvisar därvid bland annat

till att länsstyrelserna med stöd av 9 § gällande fiskeristadga i mycket stor

utsträckning meddelat förbud mot fångst av gädda och gös under viss minimistorlek

men tillägger följande.

En hel del av dessa fångstförbud är dock försedda med det undantaget,

att undermålig gös och gädda, som fångats oavsiktligt och som icke är levnadsduglig,

må behållas av den fiskande för att förbrukas i hans hushåll.

Är fisken levnadsduglig skall däremot föreskriften i 23 § fiskeristadgan

tillämpas och fisken sålunda åter utsläppas. Under inga förhållanden får naturligtvis

undermålig fisk försäljas.

Fiskeristyrelsen föreslår, att minimimåtten fastställas till dem som gäller

enligt 1938 års kungörelse (se under 5) å s. 32 här ovan), sålunda 40 cm.

beträffande gädda och 38 cm beträffande gös.

Vidare föreslår fiskeristyrelsen, att i fiskeristadgan införes bestämmelse

om minimimått, 40 cm å lax och laxöring, beträffande laxöring dock endast

vid fiske i saltsjön.

Remissinstanserna.

Lax.

En höjning av minimimåttet för fångst av lax påyrkas

eller ifrågasättes av dornänstgrelsen, fiskeriintendenterna i mellersta,

3 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 9 samt. 3 avd. Nr 2S.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

övre södra och nedre södra distrikten samt i Österhavets distrikt, Sveriges

fiskares riksförbund, Svenska sydkustfiskarnas centralförbund, Svenska

ostkustfiskarenas centralförbund, Svenska fiskevårdsförbundet och fiskerinämnden

för Vänern samt flera länsstyrelser och hushållningssällskap. Domänstyrelsen

samt länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Gotlands län

föreslår, att minimimåttet sättes till 60 cm, de övriga här avsedda remissinstanserna

hemställer om ett minimimått å 50 cm.

Laxöring.

I några yttranden göres gällande, att det av fiskeristyrelsen föreslagna

generella minimimåttet för fångst av laxöring i saltsjön, 40 cm, är för högt

för västkustens vidkommande.

Gädda.

Bestämmelsen om minimimått på gädda har föranlett erinringar i vissa

yttranden. Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Uppsala län finner det lämpligare

att de nuvarande förbuden mot saluhållande och

försäljning bibehålies och att dessa, då så finnes

erforderligt och möjligt, kompletteras med lokala

fångstförbud.

Föreningen statens fiskeritjänstemän ifrågasätter om icke minimimåttet

för fångst av gädda ur biologisk synpunkt bör utgå. Skälen härtill

utvecklar föreningen på följande sätt.

Värdefullt är givetvis, att ej för småvuxen gädda saluföres i allmänna

handeln, men ur fiskeribiologisk synpunkt kan framhållas, att den föreslagna

bestämmelsen torde i vissa vattenområden kunna medföra en rubbning

i den naturliga balansen mellan antalet hanar och honor. Hanarna

blir nämligen i regel ej så storväxta som honorna och når ofta sin könsmognad

innan de uppnår angivna minimimått. Ett fiske grundat på minimimåttsbestämmelser

skulle således hårdast drabba honbeståndet av nämnda

fiskart.

Domänstyrelsen, över jägmästaren i Skellefteå distrikt, jägmästaren i

södra Arvidsjaurs revir, länsstyrelsen i Jämtlands län, hushållningssällskapen

i nämnda län samt i Västerbottens län ävensom fiskeriintendenten i nedre

norra distriktet hemställer, att från berörda minimimått

undantages vissa delar av riket.

Gös.

De erinringar som kammarkollegiet och länsstyrelsen i Uppsala län enligt

vad förut anförts gjort mot bestämmelsen om fångstminimimått på gädda

avser även minimimåttet på gös.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Föredragande statsrådet.

35

Allmänna synpunkter.

Bestämmelser om minimimått finnes i gällande fiskeristadga endast för

hummer, kräftor och ostron. Såsom framgår av vad jag inledningsvis anfört

under 10 § har emellertid i särskilda författningar ytterligare bestämmelser

meddelats om förbud mot att fånga fisk, som icke håller vissa minimimått.

I enlighet med vad fiskeristyrelsen föreslagit torde de därvid under

nr 4), 5) och 8) omnämnda författningarna lämpligen böra inarbetas

i fiskeristadgan. De övriga författningarna bör däremot fortfarande kvarstå.

— Bestämmelser om minimimått har vidare i stor utsträckning lämnats i

länsstadgor.

Lax.

Som fiskeristyrelsen framhållit finnes föreskrifter om minimimått å lax

i nästan samtliga län. Det torde emellertid vara lämpligt att i fiskeristadgan

införes ett allmänt minimimått, vilket vid behov kan höjas genom lokala

föreskrifter. Fiskeristyrelsen har föreslagit, att detta mått sättes till

40 cm. Emellertid har styrelsen själv framhållit att ur fiskeribiologisk synpunkt

måttet borde vara högre, lämpligen 50 cm. Som motiv för att dock

föreslå 40 cm har styrelsen framhållit, att i Danmark detta minimimått gäller

och att det är nödvändigt att samma mått i detta hänseende gäller i Danmark

och i Sverige. Remissinstanserna har allmänt uttalat att ett minimimått

av 40 cm är för lågt. De flesta har föreslagit 50 cm.

Jag delar styrelsens åsikt att samma minimimått om möjligt bör gälla

för Sverige och grannländerna, särskilt Danmark och Finland. I Finland

är detta mått 50 cm. Frågan om minimimått på lax har under hösten 1953

behandlats av Internationella havsforskningsrådet, varvid rådet beslutat

rekommendera ett mått av 50 cm. I anledning härav torde man väl få förutsätta

att minimimåttet i Danmark kommer att höjas till 50 cm. Med hänsyn

till rekommendationen synes i varje fall betänkligheterna mot att för

Sveriges del fastställa detta mått böra få vika för de biologiska synpunkterna,

vilka otvivelaktigt synes motivera ett mått av 50 cm. Jag förordar

därför att i fiskeristadgan detta mått angives.

Laxöring.

Såsom fiskeristyrelsen anfört torde det vara omöjligt att genomföra ett

allmänt minimimått på laxöring, som fångas i sötvatten. De svårigheter

som därvid skulle möta belysas av att i länsstadgor de föreskrivna

måtten varierar mellan 22 och 50 cm. Trots att det i vissa fall kan

vara svårt att avgöra om fisken fångats i sötvatten eller i saltsjön torde

emellertid, såsom flertalet remissinstanser förordat, minimimått höra fastställas

för laxöring som fångats i saltsjön. Att låta minimimåttet avse

»havslaxöring» oberoende av om den förekommer i havet eller i sötvatten är

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

icke möjligt, då havslaxöring ej är någon biologiskt bestämbar art. Fiskeristyrelsen

föreslår att minimimåttet sättes till 40 cm, vilket mått gäller i

Danmark. I Finland har minimimåttet satts till 35 cm. Flera remissinstanser

har gjort gällande att 40 cm är för stort mått, i varje fall såvitt angår laxöring

som fångats på västkusten. De nu i länsstadgor fastställda minimimåtten

för laxöring, som fångas i saltvatten, varierar mellan 30 och 50 cm.

Av remissyttrandena torde framgå, att ett minimimått av 40 cm i det närmaste

kan komma att omöjliggöra laxöringsfisket på västkusten. Fiskeriintendenten

i Västerhavets distrikt och några andra remissinstanser har uttalat,

att ett mått av 35 cm skulle kunna fastställas att gälla även för västkusten.

Den lämpligaste lösningen torde vara, att i fiskeristadgan detta

mått angives och att i lokala stadgor föreskrifter meddelas om högre mått i

sådana fall där detta redan gäller eller eljest kan anses motiverat. Om de!

skulle visa sig nödvändigt att för vissa kuststräckor fastställa lägre minimimått

än 35 cm, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att genom särskild

kungörelse förordna härom. Som jag tidigare nämnt bör det genom särskild

kungörelse för Idefjorden och Svinesund m. m. nu gällande minimimåttet

av 30 cm icke ändras.

Gädda.

Fiskeristyrelsen har föreslagit, att generellt minimimått införes för

fångst av gädda och gös. Vissa remissinstanser har gjort invändningar häremot.

Särskilt beträffande gädda, som i stor utsträckning är föremål för

fritidsfiske med drag och andra krokredskap, synes betänkligheter kunna

anföras mot ett minimimått vid fångst. Som jag närmare kommer att utveckla

under It § i departementsförslaget torde en i fiskeristadgan intagen

bestämmelse om minimimått nämligen alltid böra kompletteras med skyldighet

att utsätta även sådan oavsiktligt fångad undermålig fisk, som icke

är levnadsduglig. En föreskrift härom torde sannolikt vara särskilt svår att

upprätthålla när det gäller gäddfångst. I fråga om gädda synes det därför

nödvändigt att, om minimimått för fångst införes, medge rätt att till husbehov

använda undermålig fisk som oavsiktligt fångats. Ett på detta sätt

konstruerat fångstförbud synes emellertid icke böra införas i en för hela

riket gällande fiskeristadga. Som ytterligare skäl mot ett generellt minimimått

vid fångst av gädda torde de av föreningen statens fiskeritjänstemän

framförda biologiska synpunkterna i viss mån kunna åberopas. Av anförda

skäl har jag funnit mig icke kunna förorda att i fiskeristadgan föreskrives

minimimått vid fångst av gädda. Däremot synes det vara lämpligt, att de nu

i kungörelsen den 6 maj 1938 (nr 155) angående gädd- och gösbeståndens

skyddande givna bestämmelserna om förbud att sälja gädda som i längd

ej håller 40 cm bibehålies och inarbetas i fiskeristadgan. Till denna fråga

torde jag få återkomma i samband med behandlingen av 24 och 27 §§ i departementsförslaget.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

37

Gös.

Vad som anförts beträffande gädda torde i stort sett även gälla för gos.

Jag förordar därför att för hela riket gällande minimimått beträffande denna

fisk liksom nu endast skall gälla vid försäljning m. m.

Motionerna.

I de likalydande motionerna 1:526 och 11:672 hemställes — som ovan

nämnts — bland annat, att det i 10 § stadgade fångstförbudet skall avse

även gädda, som icke håller ett minimimått om 40 cm.

11 § (30 § andra stycket).

Fiskeristyrelsen har i 30 § andra stycket föreslagit en bestämmelse om

skyldighet för den som oavsiktligt fångar fredad eller undermålig fisk att

genast åter släppa ut fisken i vattnet. Fiskeristyrelsens förslag i denna del

överensstämmer i sak med gällande föreskrift i 23 § fiskeristadgan. Även i

vissa av de tidigare omnämnda särskilda kungörelserna finnes bestämmelser

av liknande innehåll. Som exempel härpå må nämnas, att i kungörelsen

angående fisket i Idefjorden och Svinesund m. m. stadgas, att lax eller

laxöring, som fångats under förbjuden tid eller håller för litet mått, omedelbart,

såvitt möjligt oskadd, åter skall utsläppas i vattnet. Liknande föreskrifter

finnes även i kungörelserna till skydd för rödspätta och skrubba.

I kungörelsen 1953:608 framhålles särskilt att fisken skall utsättas smed

iakttagande av sådan försiktighet som erfordras för dess bibehållande i livsdugligt

skick». I artikel 8 av Londonkonventionen stadgas, att fångad fisk

som icke håller de i överenskommelsen angivna minimimåtten omedelbart

skall utkastas i havet, såvida fisken ej skall användas för omplantering i

andra fiskeområden. I kungörelsen 1952: 699, vilken grundas på nämnda

konvention, stadgas härom att undermålig fisk »må icke dödas utan skall

omedelbart åter utsättas i havet».

Remissinstanserna.

Länsstyrelsen i Örebro län förordar, att den som utan uppsåt

råkat fånga fisk, understigande minimimåttet, skall

äga tillgodogöra sig sådan fisk i sitt hushåll. Länsstyrelsen

gör härvidlag icke åtskillnad mellan död eller icke levnadsduglig fisk,

å ena, och levnadsduglig fisk å andra sidan. Fn motsatt regel till den sålunda

förordade torde, framhåller länsstyrelsen, sakna stöd i allmänhetens

rättsuppfattning och till följd därav komma att i stor utsträckning överträdas,

vilket skulle medföra risk för bristande respekt jämväl för fiskelagstiftningen

i övrigt.

Samma yrkande framställes av Svenska insjöfiskarenas centralförbund

i fråga om såväl undermålig fisk som fisk fångad under förbjuden tid, dock

endast vid yrkesmässigt fiske.

Kammarkollegiet hemställer, att undantag från skyldigheten att ut
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

sätta undermålig fisk eller fisk fångad under fredningstid måtte göras

därest fisken vid f å n g s t e n b 1 i v i t dödad eller så svårt

skadad att den ej kan antagas vara levnadsduglig. Kollegiet

inskränker icke detta yrkande till fall, då den fiskande vill använda

fisken i sitt eget hushåll.

Statens jordbruksnämnd och Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott

samt några andra remissinstanser hemställer om sådant

undantag från skyldigheten att utsätta oavsiktligt fångad fisk, att undermålig

fisk eller fisk som fångats å fredningstid skall få behållas av den

fiskande för egen konsumtion, om fisken vid fångsten dödats eller så svårt

skadats, att den ej kan leva.

Föredragande statsrådet.

Frågan om skyldighet för den som oavsiktligt fångat fredad eller undermålig

fisk att åter utsläppa fisken har mycket diskuterats i samband med

tillkomsten av författningar på fiskets område. Det har gjorts gällande, att

bestämmelser om fredningstid och minimimått i hög grad skulle bli ineffektiva

om en fiskande kunde freda sig från ansvar genom att invända att

fredad eller undermålig fisk, som påträffas i hans fiskebåt, vid fångsten

varit så skadad att den icke varit levnadsduglig. Det har därför hävdats,

att bestämmelser om minimimått och fredningstid ur kontrollsynpunkt

oundgängligen måste förenas med föreskrift om skyldighet att utsätta fisk,

som mot sådana bestämmelser fångats, och detta oavsett om fisken varit

död, levnadsduglig eller helt oskadad. Häremot har emellertid invänts, att

fiskande säkerligen icke skulle komma att efterleva en sådan bestämmelse

då de skulle anse det vara meningslöst att utsätta en död eller icke levnadsduglig

fisk. Denna invändning torde i många fall vara berättigad och torde

ha särskild betydelse i sådana fall då fisk fångats med krokredskap varvid

fiskens gälar ofta skadas så att fisken ej kan överleva. Om, såsom jag föreslagit,

generella minimimått icke fastställes för gädda och gös torde betänkligheter

mot det här avsedda stadgandet dock bli mindre. Härtill kommer

att sasom ovan angivits ovillkorlig utsättningsskyldighet föreskrivits i ett

flertal på internationella konventioner grundade författningar, bland annat

den kungörelse som grundats på Londonkonventionen och träder i kraft

den 5 april 1954. Som fiskeristyrelsen anfört torde vägande skäl ej kunna

åberopas mot att ha olika bestämmelser i sistnämnda kungörelse och i fiskeristadgan.

Med hänsyn till det anförda anser jag, att de invändningar som kan

göras mot det föreslagna stadgandet bör vika för kontrollsynpunkterna.

Motionerna.

I de likalydande motionerna 1: 526 och II: 672 hemställes — som ovan

nämnts — bland annat, att stadgandet i 11 § kompletteras med en bestämmelse

om rätt att till husbehov använda oavsiktligt fångad, dödsskadad fisk,

som icke håller föreskrivet minimimått.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

39

12 §.

Fiskeristyrelsen.

Undantag från de stadgade fredningstiderna och minimimåtten kan stundom

vara påkallat ur fiskevårdssynpunkt. Sålunda kan det bland annat

visa sig erforderligt att för upphjälpande av beståndet av mera värdefull

fisk i en sjö nedbringa beståndet av annan, mindre värdefull fisk därstädes.

Föredragande statsrådet.

Eftersom prövningen av sådana dispensärenden som avses i 12 § oftast

innebär ett bedömande av huvudsakligen vetenskaplig art torde dispensrätten

böra anförtros fiskeristyrelsen och ej länsstyrelse.

13 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande fiskeristadga.

Fiskeristyrelsen.

Utplantering av fisk bör ej vidtagas utan sakkunnig utredning om utplanteringens

lämplighet ur fiskevårdssynpunkt. Erfarenheten har emellertid

visat, att utplantering av fisk i sötvatten stundom ägt rum utan tillbörlig

hänsyn till fiskevårdens krav. Det har sålunda förekommit fall bl. a.

i Kalmar län, då utplantering av sutare ägt rum i kräftrika sjöar med påföljd

att kräftbeståndet mer eller mindre utrotats. Utplantering av gädda,

sik, röding och lake har ävenledes stundom skett i sjöar, där utplanteringen

varit olämplig med hänsyn till angelägenheten att bevara i sjön förekommande

bestånd av annat slags fisk. Fall har särskilt förekommit, då

laxöringsbeståndet i vissa norrländska sjöar härigenom blivit lidande.

Remissinstanserna.

Fiskeriintendenterna i nedre norra och övre södra distrikten, Sveriges fiskares

riksförbund, Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Svenska sydkustfiskarnas

centralförbund, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund,

Svenska insjöfiskarenas centralförbund, Föreningen statens fiskeritjänstemän,

Svenska naturskyddsföreningen samt fem länsstyrelser och sju hushållningssällskap

eller fiskerinämnder har tillstyrkt förslaget att

alla utplanteringar av fisk i söt vatten skall i en

eller annan form vara underkastade tillståndstvång.

Några av dessa instanser har dock uttryckt viss tveksamhet. Länsstyrelsen

i Stockholms län och Svenska naturskyddsföreningen ifrågasätter sålunda

om tillståndsprövningen bör gälla även utplantering av fisk, som redan förekommer

i det vatten där utplanteringen avses skola äga rum.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Inskränkning av tillståndstvånget till att avse endast

utplantering av fisk som ej tidigare förekommer

i v a 11 n et påyrkas av kammarkollegiet, länsstyrelsen i Södermanlands

län, nämnda läns och Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

Svenska fiskevårdsförbundet och Amatörfiskarnas riksförbund.

Även jägmästaren i Hallens revir samt Stockholms läns och stads

hushållningssällskaps förvaltningsutskott ifrågasätter om icke en dylik inskränkning

bör ske.

Tillståndstvånget avstyrkes helt av länsstyrelserna i Jönköpings,

Hallands och Västmanlands län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Jönköpings län, fiskerinämnderna hos Hallands läns och Västmanlands

läns hushållningssällskap samt Svenska fiskeritjänstemannaförbundet.

Flera av de remissinstanser som avstyrkt den föreslagna bestämmelsen

eller velat inskränka dess tillämpningsområde påpekar, att därest förbud

mot utplantering är påkallat i fall då förbud ej kommer att finnas i fiskeristadgan,

förbud i erforderlig omfattning kan intagas i

länsbestämmelser.

I intet av de avgivna yttrandena bestrides, att sakkunnig medverkan

vid utplantering av fisk i sötvatten är åtminstone

i viss utsträckning av behovet påkallad. I ett flertal

yttranden framhålles uttryckligen, att en utplantering kan få och även har

lått ogynnsamma följder ur fiskevårdssynpunkt.

I flera yttranden hävdas emellertid, att den föreslagna bestämmelsen,

även om misstag begåtts vid utplanteringar, är en alldeles för radikal åtgärd

eller ett alltför stort ingrepp i den enskildes rätt

att disponera sitt fiskevatten.

I ett flertal yttranden göres gällande, att den föreslagna tillståndsprövningen

skulle innebära ett omständligt

administrativt förfarande som skulle komma att föranleda ett

omfattande arbete för fiskeriintendenterna samt besvär och tidsutdräkt för

den berörda allmänheten. Allmänt framhålles i dessa yttranden, att utplantering

av fisk förekommer i stor omfattning inom landets olika delar och

att därför bestämmelsen skulle komma att föranleda en mängd tillståndsansökningar.

Föredragande statsrådet.

Första stycket.

Fiskeristyrelsen föreslår, att i fiskeristadgan skall införas ett allmänt

förbud mot att i sötvatten utplantera fisk utan tillstånd av vederbörande fiskeriintendent

eller av fiskeristyrelsen. Som skäl för en sådan bestämmelse

anför fiskeristyrelsen, att osakkunnig utplantering av vissa fiskar skulle

kunna förorsaka stor skada på värdefulla fiskbestånd och att exempel härpå

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

funnits, huvudsakligen i norrländska sjöar. Remissinstanserna har allmänt

uttalat, att utplantering av fisk i sötvatten, åtminstone i viss utsträckning,

bör underkastas offentlig kontroll. Emellertid har mycket delade meningar

rått i fråga om vilken omfattning sådan kontroll bör få och vem som skall

utöva den. Även jag har kommit till den uppfattningen att kontroll i någon

form bör införas.

Beträffande omfattningen av kontrollen har i flera yttranden uttalats, att

man åtminstone för närvarande bör stanna vid att låta den avse endast de

fall, där den synes vara mest påkallad. Man har framhållit, att detta bör

gälla särskilt då man i en sjö vill inplantera fisk av ett slag, som tidigare ej

förekommer där. Vidare har i en del yttranden uttalats, att kontroll icke

borde vara erforderlig då utplanteringen avser vissa särskilt värdefulla fiskslag

och då särskilt laxfiskar.

Vad först angår mjinplantering torde det vara svårt att definiera detta

begrepp. Så snart fisk av ett visst slag förekommer i någon del av den sjö,

där utsättningen skall ske, synes nyinplantering ej föreligga. Om fisken icke

förekommer i sjön men väl i dess tillflöde eller dess avlopp, kan det däremot

vara svårt att avgöra om utsättande av fisken skall anses vara nyinplantering

eller inte. Vid bedömningen torde hänsyn få tagas till avloppet eller

tillflödet ända fram till eventuell fors eller vattenfall eller annan sjö. Å

andra sidan lärer en utplantering av fisk i vissa delar av tillflödet eller avloppet

i regel ej kunna anses som nyinplantering om fisken visserligen icke

förekommer där men finnes i den sjö där tillflödet utmynnar eller varifrån

avloppet kommer. Emellertid torde det förhållandet, att någon enstaka fisk

av det slag som utplanteringen skall avse kan påvisas i vattendraget, icke

alltid böra medföra att utplantering skall få ske. Med hänsyn till vad jag

här anfört torde det vara nästan omöjligt att finna en sådan definition på

begreppet »nyinplantering» att envar med ledning därav själv kan avgöra

om tillstånd erfordras eller icke. Att begränsa kontrollen till fall, då det är

fråga om nyinplantering, torde därför ej vara lämpligt.

Om man vill från kontrollen undantaga särskilt värdefulla fiskarter torde

ävenledes tillämpningssvårigheter av nyssnämnda art uppkomma. Några remissinstanser

har t. ex. föreslagit att man fritt skulle få utplantera laxöring

och röding i vissa vattendrag. Andra föreslår en begränsning av kontrollen

t. ex. till att avse förbud mot att utan tillstånd inplantera gädda i vatten där

den nu saknas eller att utsätta andra fiskslag i vattendrag, där endast laxöring

och röding finnes. Även sådana begränsade förhud torde vara svåra

att tillämpa.

Jag har därför kommit till den uppfattningen, att all utplantering av fisk

hör vara underkastad prövning av sakkunnig myndighet eller tjänsteman.

I vissa fall hör därvid kunna utfärdas generella föreskrifter om vad som

skall iakttagas vid utplantering. Vidare torde kunna meddelas allmänt tillstånd

till att i vissa sjöar utan särskild kontroll utplantera vissa angivna

fiskarter.

Beträffande frågan hur kontrollen hör anordnas anför föredragande stats
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

rådet bland annat: De hos hushållningssällskapen anställda fiskeriassistenterna

bör kunna meddela tillstånd till utplantering inom hushållningssällskapets

område av lax och laxöring. I fråga om andra fiskarter, som

redan finnes i det vatten vari utplantering skall ske, torde tillståndsprövningen

ävenledes kunna utövas av vederbörande fiskeriassistent. Det ankommer

då på denne att avgöra huruvida sådana förhållanden föreligger

att han i det särskilda fallet är behörig att pröva ansökningen. Skulle

han därvid komma till det resultatet att så ej är fallet, torde ansökningen få

vidarebefordras till fiskeriintendenten. En bestämmelse av nu angiven innebörd

innebär, att tillstånd av fiskeristyrelsen eller fiskeriintendent erfordras

vid nyinplantering, dock ej då det gäller lax och laxöring, men att i övriga

fall tillstånd får meddelas av länsfiskeritjänsteman.

Föredragande statsrådet anför vidare bland annat följande.

Erfarenheter främst från Amerika har visat att avsevärd skada ur fiskevårdssynpunkt

kan uppkomma därigenom att överbliven betesfisk utsläppes,

detta särskilt i sådana sjöar där näringstillgången är ringa. Även från

Sverige finnes exempel av liknande art. Med anledning härav synes det vara

lämpligt att förbjuda utsläppning av överbliven betesfisk i sjö, vari den icke

fångats. En sådan åtgärd kan få samma verkan som utplantering av fisk.

Då uppsåtet emellertid ej är att tillföra sjön ett nytt fiskbestånd eller öka

ett redan befintligt, torde åtgärden ej utan vidare falla under förbudet mot

utplantering. Det bör därför i författningstexten uttryckligen angivas, att

åtgärden faller under detta förbud. Jag förordar att detta sker genom ett

tillägg till första stycket av 13 §.

Andra stycket i departementsfårslaget.

Enligt kungörelsen den 14 juli 1932 (nr 370) med föreskrifter till förebyggande

av kräftpestens spridning får inplantering av kräftor icke ske

utan tillstand av fiskeristyrelsen. Då tillstånd icke bör erfordras såväl jämlikt

kungörelsen som enligt fiskeristadgan torde i 13 § av stadgan böra utsägas

att i stället för föreskrifterna i första stycket skall, i fråga om utplantering

av kräftor, gälla vad därom är särskilt stadgat.

Motionerna.

I de likalydande motionerna 1:530 och 11:676 föreslås — som ovan

nämnts — att riksdagen måtte uttala, att det i 13 § föreskrivna tillståndstvånget

bör begränsas till att endast avse utplantering av fiskslag som ej

tidigare förekommit i det vatten, vari utplantering skall ske.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

43

Om lokala bestämmelser.

(14—22 §§ i båda förslagen.)

Allmän motivering.

Gällande rätt.

I 9 § gällande stadga upptages föreskrifter om ordningen för meddelande

av lokala bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande.

Föreskrifterna i paragrafen avser endast enskilt vatten. Om länsstyrelsen

finner för visst område gällande bestämmelser böra tillämpas jämväl å allmänt

vatten, har länsstyrelsen enligt 13 § att göra framställning därom

hos Konungen.

Rätt att hos länsstyrelsen påyrka att bestämmelser meddelas tillkommer

vissa myndigheter ävensom delägare i fiskevatten, annan fiskerättsinnehavare

och inom orten bosatt yrkesfiskare. Länsstyrelsen äger också själv

taga initiativ i saken. Innan bestämmelser meddelas, skall i regel från vederbörande

fiskeriintendent infordras förslag rörande bestämmelsernas innehåll

och tillämpningsområde. Frågan skall därefter, utom i vissa fall då

saken är brådskande eller av ringa betydelse, behandlas vid ett eller flera

sammanträden med de nyssnämnda enskilda intressenterna. Deras medverkan

är emellertid inskränkt endast till en rätt att yttra sig i frågan. Länsstyrelsen

är, när efter sammanträdena beslut skall fattas, obunden av den

mening intressenterna tillkännagivit.

Vad som stadgats i fråga om antagande av nya bestämmelser gäller enligt

11 § jämväl beträffande ändring av tidigare antagna bestämmelser.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen uttalar, att alla praktiska skäl talar för att bestämmelser

även i fråga om allmänt vatten borde få meddelas av länsstyrelse.

Remissinstanserna.

Fiskeristyrelsens förslag, att länsstyrelserna skall kunna meddela bestämmelser

även beträffande allmänt vatten tillstyrkes eller lämnas utan

erinran i så gott som samtliga remissyttranden, varvid stundom uttryckligen

betonas, att förslaget härutinnan innebär en önskvärd förenkling.

Kammarkollegiet anser emellertid att det kan diskuteras om icke Kungl.

Maj :t även i fortsättningen bör utfärda fiskeribestämmelser för allmänt

vattenområde eller för fiske som är fritt för envar.

Föredragande statsrådet.

Föredragande statsrådet ansluter sig till fiskeristyrelsens förslag» att länsstyrelse

skall äga meddela lokala bestämmelser även i fråga om allmänt

vatten.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Speciell motivering (14—22 §§).

14 §.

Föredragande statsrådet.

Liksom enligt nuvarande stadga bör länsstyrelsen kunna genom lokala

bestämmelser skärpa stadgans allmänna bestämmelser om minimimått,

fredningstider, förbjudna fiskemetoder m. m. Däremot förutsättes liksom

för närvarande, att en länsbestämmelse ej skall få innebära en lindring av

nämnda allmänna föreskrifter, t. ex. lägre minimimått eller kortare fredningstid.

Det kan måhända vara lämpligt, att det nu sagda tydligare framgår

av författningstexten. Jag förordar därför att detta direkt utsäges i 14

§ första stycket.

15 §.

Föredragande statsrådet.

I 15 § gives regler för det normala förfarandet vid länsstyrelsernas beredning

av ärenden angående lokala föreskrifter. I likhet med vad nu gäller

enligt 9 § fiskeristadgan skall inhämtas förslag från fiskeriintendenten och

därefter hållas sammanträden.

16 §.

Gällande rätt.

I gällande fiskeristadga finnes, som förut framhållits, i 9 § närmare angivet

vilka personer och myndigheter som har rätt att hos länsstyrelsen göra

framställning om meddelande av länsbestämmelser.

Den nuvarande 9 § reglerar emellertid icke endast frågan, vilka myndigheter

och enskilda som äger rätt göra sådan framställning, utan även spörsmålet,

vilken behandling länsstyrelsen är skyldig att underkasta framställningen.

Av fiskeristyrelsen eller fiskeriintendenten gjord framställning,

som enligt föreskrift i stadgan skall åtföljas av förslag, skall alltid föranleda

hållande av sammanträde. Detsamma gäller framställning från landsting,

stadsfullmäktige och hushållningssällskap. Har sådan framställning

gjorts utan att förslag föreligger skall dock först förslag inhämtas. Har

framställning gjorts av delägare i fiskevatten, fiskerättsinnehavare eller yrkesfiskare,

kan länsstyrelsen, om omständigheterna så föranleder, inhämta

förslag. Anses så ej böra ske, får länsstyrelsen likväl icke avslå framställningen

utan att först fiskeriintendenten hörts.

Fiskeristyrelsen.

Eftersom länsstyrelsen har — och enligt förslaget alltjämt skall ha —

befogenhet att själv taga initiativ i frågan, har rätten att göra framställning

som nu sagts i och för sig ringa betydelse. I själva verket torde också läns
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

styrelserna i allmänhet beakta en framställning, varifrån den än kommer,

åtminstone i så mån att framställningen remitteras till fiskeriintendenten

för yttrande.

På grund av vad nu anförts och då några skäl ej föreligger, varför icke

en framställning från annan än de uppräknade myndigheterna och personerna

skulle skänkas det beaktande som dess innehåll förtjänar, föreslår

styrelsen, att någon bestämmelse om vilka som äger rätt att göra framställning

som här avses icke upptages i den nya stadgan.

Liksom för närvarande bör fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten på

grund av det ansvar som åligger dem såsom speciellt fiskevårdande myndigheter

ha rätt att framtvinga sammanträde.

Fiskeristyrelsen anser skäl icke föreligga att bibehålla den privilegierade

ställning som nu tillkommer landsting, stadsfullmäktige och hushållningssällskap

genom att en framställning från någon av nämnda myndigheter

alltid skall föranleda skyldighet för länsstyrelsen att hålla sammanträde.

Praktiskt sett torde avskaffandet av den särställning dessa myndigheter intager

sakna betydelse.

Remissinstanserna.

Vissa remissinstanser ifrågasätter, om det är lämpligt att envar skall äga

göra framställning till länsstyrelsen om meddelande av bestämmelser.

Länsstyrelsen i Örebro län finner, att det ur länsstyrelsens synpunkt ter

sig stötande att länsstyrelsen icke skall äga befogenhet att avslå

en enligt länsstyrelsens mening uppenbart omöjlig

framställning utan att intendentens yttrande först inhämtats. I sakens

natur låg givetvis, att sådant yttrande i praktiken alltid införskaffades,

om minsta möjlighet till bifall till framställningen ansågs föreligga.

Gotlands läns hushållningssällskap förordar, med instämmande av länsstyrelsen

i lånet, att med hänsyn till hushållningssällskapens uppgifter och

verksamhet framställning från hushållningssällskap

såsom hittills alltid skall föranleda hållande av sammanträde.

Samma ståndpunkt intages av Västerbottens läns hushållningssällskap

och Hushållningssällskapens förbund.

Föredragande statsrådet.

Fiskeristyrelsen har anfört vägande skäl mot en begränsning av rätten att

göra framställning om att bestämmelser meddelas. Skulle en begränsning

ske torde, när fråga är om allmänt vatten eller enskilt vatten med delvis

fritt fiske, bland de initiativberättigade böra upptagas även andra fiskande

än yrkesfiskare. Därvid skulle uppkomma ett svårt avgränsningsproblem.

Jag delar därför fiskeristyrelsens åsikt att fri frainställningsrätt bör föreligga
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Bestämmelserna i första stycket synes såsom fiskeristyrelsen anfört knappast

i nämnvärd grad komma att öka fiskeriintendenternas arbetsbörda.

Ur principiell synpunkt torde det emellertid finnas skäl för den av länsstyrelsen

i Örebro län gjorda invändningen, att det icke är tillfredsställande

att länsstyrelsen skall behöva remittera en framställning som länsstyrelsen

finner vara uppenbart ogrundad. Initiativ från enskilda personer i fiskevårdsfrågor

bör visserligen uppmuntras och det torde härvid vara av viss

psykologisk betydelse att sådana initiativ regelmässigt kommer att granskas

av fiskeriintendent. Om länsstyrelsen finner det vara uppenbart, att en

framställning saknar fog, bör remiss dock kunna underlåtas. En bestämmelse

härom har införts i första stycket.

Det torde enligt min mening vara lämpligt att i stadgan uttryckligen

framhålla, att särskild vikt skall fästas vid framställning från fiskevårdande

myndighet. Med fiskeristyrelsen och fiskeriintendent torde härvid böra

jämställas hushållningssällskap, som genom fiskerinämnderna har att fylla

en viktig fiskevårdsuppgift.

17 §.

Enligt fiskeristyrelsens förslag skulle till sammanträde, varom nu är

fråga, genom kungörelseförfarande kallas de fiskevattensdelägare och andra

innehavare av enskild fiskerätt, vilkas rätt berördes av bestämmelser i de

ämnen förslaget avsåge, samt de yrkesfiskare, som brukade idka fiske inom

det med förslaget avsedda området, ävensom sammanslutningar av dessa

yrkesfiskare. Vidare skulle i viss utsträckning särskild underrättelse utsändas.

Fiskeristyrelsen framhåller bland annat, att det synes styrelsen lämpligt

att till sammanträde kallas de organisationer, till vilka de yrkesfiskare är

anslutna som idkar fiske inom det berörda området.

Remissinstanserna.

Domänstyrelsen, kammarkollegiet, Fiskefrämjandet, Svenska fiskevårdsförbundet,

Amatörfiskarnas riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk

samt ett flertal länsstyrelser framställer erinringar mot att förslaget

icke lämnar andra kategorier fiskande än fiskerättsägare

och andra innehavare av enskild fiskerätt och

yrkesfiskare tillfälle att vid sammanträdena inför länsstyrelsen

framlägga sina synpunkter.

Föredragande statsrådet.

Ehuru fiskevattensdelägare, fiskerättsinnehavare och yrkesfiskare i allmänhet

framför andra har intresse av lokala fiskeribestämmelser, bör naturligtvis

även andra fiskarekategorier — binäringsfiskare, husbehovsfiskare

och fritidsfiskare — få framlägga sina synpunkter, innan lokala bestäm
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

47

melser antages. Förslaget torde aldrig ha avsett att förmena dem sådan rätt,

De synes emellertid då också böra kallas till sammanträdena.

Fiskeristyrelsen har föreslagit, att sammanslutningar av yrkesfiskare skall

kallas till sammanträde och dessutom erhålla särskild underrättelse om sammanträde.

Grunden härtill torde vara, att en kungörelse om sammanträde

lättare kan förbigå yrkesfiskare än övriga personer som skall kallas och att

yrkesfiskarena kan ha svårare att infinna sig till sammanträdena, varför det

ansetts lämpligt att deras organisationer får tillfälle att sända en representant.

Någon svårighet för länsstyrelsen att taga reda på vilken organisation,,

som sålunda skall underrättas, torde icke föreligga.

Det kan visserligen ifrågasättas, om man i första stycket behöver nämna

vilka som skall kallas genom kungörelse. I och för sig torde det vara tillräckligt

att, såsom länsstyrelsen i Norrbottens län hävdat, kalla av frågan

berörda personer och sammanslutningar. Emellertid synes det vara lämpligt,

att i kungörelsen särskilt nämna vissa personer, som regelmässigt beröres

av fiskeföreskrifter. Vidare torde vissa sammanslutningar och myndigheter

böra särskilt underrättas.

Motionerna.

I de likalydande motionerna 1:531 och 11:675 hemställes, som ovan

nämnts,

»att riksdagen måtte uttala sig för att första stycket av 17 § fiskeristadgan

skall erhålla följande lydelse:

Till sammanträde som i 15 § sägs skola kallas de fiskevattensdelägare

och andra innehavare av enskild fiskerätt, vilkas rätt beröres av det förslag

som skall behandlas, ävensom de yrkesfiskare, som bruka idka fiske inom

det med förslaget avsedda området, samt sammanslutningar av dessa yrkesfiskare.

»

18 §.

Föredragande statsrådet.

Det torde såsom några remissinstanser framhållit kunna ifrågasättas om

formella omröstningsregler skall gälla vid sammanträden som här avses. De

som deltar däri har ju blott en rådgivande funktion och det kan icke vara

lämpligt att, såsom föreslagits, utbryta vissa grupper av intressenter och för

dessa stadga rätt att deltaga i omröstning. Det synes vara tillräckligt med

en föreskrift om att protokoll skall föras vid sammanträdet. Av detta protokoll

bör framgå de synpunkter som framförts och av vilka dessa framförts.

I vissa fall torde det även vara lämpligt att ange hur olika intressegrupper

ställt sig till de behandlade frågorna. Intet bör givetvis hindra att en omröstning

i enkla former dessförinnan företages. Det torde böra ankomma på

ordföranden vid sammanträdet att för varje särskilt fall bestämma huruvida

sådan omröstning skall äga rum och huru utförligt protokoll som skall föras.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Det torde ej vara lämpligt med en föreskrift om att fiskeristyrelsen alltid

skall höras efter sammanträdet. Som några remissinstanser uttalat kan styrelsens

yttrande komma att uppfattas som direktiv. Dessutom kommer ett

sådant förfarande ofta att medföra onödig tidsutdräkt. Fiskeriintendenterna

torde väl ha en sådan överblick över de lokala stadgorna att de i regel kan

tillse att erforderlig enhetlighet vinnes. Anser fiskeristyrelsen, då den underrättas

om att ett visst ämne kommer att upptagas vid sammanträde, att

styrelsen innan beslut meddelas bör få yttra sig, synes fiskeristyrelsen lämpligen

hos länsstyrelsen böra begära remiss av ärendet. På grund av det anförda

torde — i enlighet med vad nu gäller enligt 9 § fiskeristadgan — föreskrift

endast böra stadgas om skyldighet att höra fiskeriintendenten. Är denne

närvarande vid sammanträdet och har han redan omedelbart efter detta

kunnat taga ställning till frågan, synes det vara tillräckligt att han muntligt

framför sin åsikt och att anteckning därom göres, t. ex. i form av tillägg på

protokollshandlingen. Fiskeriintendenten torde själv få bedöma om han innan

svar gives bör inhämta fiskeristyrelsens åsikt.

19 §.

Fiskeristyrelsen.

19 § motsvarar sista stycket i nuvarande 9 §.

Förutsättningen för tillämpning av det i nämnda stycke stadgade enklare

förfarandet är nu, att fråga är om meddelande av bestämmelser allenast

för enstaka mindre vattenområden samt att frågan är brådskande eller av

ringa betydelse.

Även om bestämmelserna angår större områden än sålunda avses, kan de

stundom vara brådskande eller av ringa betydelse. Så kan t. ex. upptäckten

av en fisksjukdom föranleda, att skyddsbestämmelser måste meddelas med

största möjliga snabbhet. Vidare kan även i fråga om större vattenområden

behovet av viss bestämmelse vara så självklart att, om bestämmelsen tillika

är av ringa betydelse, frågans behandling vid sammanträden skulle framstå

såsom totalt opåkallad.

Av nu anförda skäl bör man enligt styrelsens mening kunna slopa det villkor

för stadgandets tillämpning som ligger däri, att fråga skall vara om

enstaka mindre vattenområden. Stadgandet bör emellertid alltjämt komma

till användning endast i undantagsfall. Önskemålet om en restriktiv tillämpning

bör i de fall, då behov av skyndsamhet åberopas, enligt fiskeristyrelsens

mening markeras genom sådan jämkning av stadgandet, att det i dessa

fall blir tillämpligt endast om frågan är synnerligen brådskande.

Föredragande statsrådet.

Mot den utvidgning i förhållande till gällande bestämmelser, som ligger

däri att begränsningen till »enstaka mindre fiskevatten» borttages, synes

intet vara att erinra. Emellertid torde, såsom föreslagits, den inskränkningen

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

i samband härmed böra göras att — i fall då bestämmelse ej är av blott ringa

betydelse — länsstyrelsen utan att hålla sammanträde in. in. får besluta

endast om ärendet är synnerligen brådskande. Fiskeriintendenten kommer

väl i regel att tillfrågas om han anser ärende vara av denna natur. Det torde

ej vara erforderligt att instruktionsmässigt ålägga intendenterna skyldighet

att yttra sig härom.

20 §.

20 §, som motsvarar It § i gällande fiskeristadga, har ej föranlett någon

erinran från remissinstanserna och har oförändrad upptagits i departementsförslaget.

21 §.

Motsvarighet till första och andra styckena i 21 § finnes i 15 och 16 §§

gällande fiskeristadga. I 15 § stadgas:

»Är fångande av fisk under viss tid förbjudet, må till sådan fångst använd

redskap ej under den tid hållas i vatten utestående, där ej visas, att

redskapen varit tillsluten eller på sådant sätt öppnad, att fisk däri ej fångas

kunnat.»

I 16 § gives bestämmelse om hur minimilängd på fisk skall mätas. Bestämmelsen

överensstämmer med vad som härom i fråga om fisk i inskränkt

betydelse upptagits i 10 § tredje stycket av departementsförslaget.

Föredragande statsrådet.

Stadgandena i 21 § skulle visserligen kunna utgå, men då måste i samband

med lokala bestämmelser om fredningstid och minimimått givas motsvarande

föreskrifter. För enhetlighetens skull torde det emellertid vara

lämpligt att i fiskeristadgan angiva vad som skall gälla, därest annat ej

angives i de lokala föreskrifterna. Givet är att länsstyrelse utan hinder av

bestämmelserna i 21 § kan meddela skärpta föreskrifter och t. ex. föreskriva,

att vissa redskap ej alls får stå ute under fredningstid. Särskild föreskrift

härom torde ej erfordras, då länsstyrelse har möjlighet att helt förbjuda att

eu viss typ av redskap användes.

22 §.

I 17 § av gällande fiskeristadga gives bestämmelser om mätning av maskstorlek

i fiskredskap. Stadgandet har följande lydelse.

»Bestämmelse angående viss maskstorlek å fiskredskap må, ändå att ej

alla maskorna hålla det föreskrivna måttet, anses iakttagen, därest vid räkning

av antalet varv eller maskstolpar på minst en halv meters sammanhängande

längd av den i maskornas längdriktning sträckta garnslingan, varvens

eller maskstolparncs antal icke överstiger det, som skulle uppkommit,

därest å den uppmätta längden alla maskor haft den bestämda storleken.

I avseende å redskap, som ej kan sträckas, må bestämmelsen ej anses över4

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 9 samt. 3 avd. .Vr 28.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

trädd därigenom, att en eller annan maska med en tiondedel understiger det

bestämda måttet.

Vid uppmätning skall redskapen vara våt, sådan den till fiske användes.»

I den tidigare omnämnda kungörelsen den 21 november 1952 (nr 699)

med vissa bestämmelser om storleken av maskor i fiskredskap av nät och

om minimimått på fisk in. m., vilken är grundad på den s. k. Londonkonventionen

den 5 april 1946 och träder i kraft den 5 april 1954, stadgas i sista

stycket av 1 § följande.

»Nät skall anses hava föreskriven maskstorlek, när en plan, 2 millimeter

tjock mätsticka med en bredd motsvarande den för maskorna angivna minsta

längden lätt kan föras genom maskorna, då dessa äro sträckta diagonalt i

nätets längdriktning och nätet är vått.»

En bestämmelse av samma innebörd har även intagits i 1 § av kungörelsen

den 12 december 1952 (nr 752) angående fiske med räktrål efter djuphavsräka.

Denna grundar sig på en den 7 mars 1952 mellan Sverige, Danmark

och Norge avslutad konvention och har trätt i kraft den 1 januari 1953.

Fiskeristyrelsen.

I 22 § lämnas föreskrifter angående tillämpning av bestämmelser om

maskstorlek i fiskredskap.

Länsstadgornas bestämmelser om maskstorlek torde i allmänhet vara så

avfattade, att en fastställd maskstorlek för det fall att redskapet kan sträckas

skall avse avståndet mellan knutarna i den i längdriktningen sträckta maskan.

På grund av att garnet har en viss tjocklek blir det av praktisk betydelse,

huruvida vid tillämpning av länsstadgornas bestämmelser om maskstorlek

i redskap som kan sträckas avståndet skall mätas mellan knutarnas

mnerpunkter ( — knutarnas närmast varandra belägna punkter) eller mellan

deras mittpunkter. Bestämmelserna torde oftast vara så utformade att de

skall tillämpas på förstnämnda sätt.

Stadgandet i 17 § fiskeristadgan har tillkommit för att mildra den stränghet

som skulle bli följden av en strikt tillämpning av länsstadgornas bestämmelser

om maskstorlek. Paragrafen skiljer mellan redskap som kan sträckas

och redskap som ej kan sträckas.

Remissinstanserna.

Västmanlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd, fiskerinämnden

för Vänern och fiskeritjänstemannaförbundet avstyrker bestämmelserna

i f ö r e v a r a n d e § och hemställer, att i stället föreskrifterna

i 17 § i gällande stadga bibehålies. Även länsstyrelsen i Jämtlands län

samt Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i vars yttrande

länstyrelsen i länet i stort sett instämt, ifrågasätter huruvida de föreslagna

bestämmelserna är lämpliga.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28. 51

Föredragande statsrådet.

Efter ingående undersökningar och överläggningar har man såväl i Londonkonventionen

som i den tidigare omnämnda konventionen mellan Sverige,

Norge och Danmark funnit att mätstickemetoden är den lämpligaste

mätningsmetoden. Någon anledning att härvidlag göra skillnad mellan de

redskap som avses i konventionerna och övriga redskap lärer icke föreligga.

För redskapsfabrikanterna torde det vara en fördel att mätning sker efter

en och samma metod. De måste anpassa sig efter konventionernas bestämmelser.

De fabrikanter, som tillverkar redskap som avses i konventionerna,

torde i allmänhet tillverka även andra saltvattensredskap samt även redskap

som användes i sötvatten.

Det torde ännu vara för tidigt att tillskapa någon speciell metod för mätning

av maskor i redskap, tillverkade av elastiskt material. Tills vidare synes

den i 22 § angivna metoden vara användbar. Stadgandet att mätstickan

»lätt» skall kunna föras genom maskan, får därvid tolkas så att vid mätningen

sträckning icke skall ske med utnyttjande av materialets elastiska

karaktär.

Mätstickorna torde kunna konstrueras så att samma sticka kan användas

för olika maskstorlekar. Kontroll av mätstickorna genom någon offentlig

myndighet, t. ex. fiskeriintendenterna, kan säkerligen genomföras utan

bestämmelse i fiskeristadgan, likaså utarbetandet av sådan jämförelsetabell,

som föreslagits av fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt.

I ett redskap av metalltråd, vari maskorna ofta är sexkantiga, torde det

vara naturligt att mäta avståndet mellan sidorna och ej diagonalt.

Om fiske å internationellt vatten.

23 §.

Fiskeristyrelsen.

Med hänsyn till att åtminstone å rikets västkust och sydkust det viktigaste

fisket numera bedrives å öppna havet har behovet av vissa bestämmelser

om fiskets vård och bedrivande uppkommit även vid fiske utanför

territorialgränsen. Något principiellt hinder att meddela sådana bestämmelser

för fiske å internationellt vatten synes icke föreligga, därest den självklara

begränsningen iakttages, att reglerna endast skall gälla i fråga om

fiske från svenskt fartyg. Det må nämnas, att en dylik ordning icke innebär

någon principiell nyhet, i det att flera av de vid sidan av fiskeristadgan i

fiskevårdande syfte tillkomna författningarna gäller även å vissa vatten

utanför territorialgränsen vid fiske från svensk fiskebåt. Styrelsen har därför

beträffande envar av de materiella bestämmelser, som styrelsen anser

böra upptagas i stadgan, övervägt, huruvida bestämmelsen av lämplighets
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

skäl bör utsträckas till internationellt vatten, och för de fall då så funnits

vara fallet upptagit föreskrift härom. Förslaget har emellertid utformats så

att stadgan i princip skall vara tillämplig endast innanför territorialgränsen

och därför har i en särskild paragraf angivits vilka bestämmelser som skall

gälla även därutanför. Det torde icke föreligga något praktiskt behov av

att från den föreslagna utsträckningen i vissa fall av stadgans giltighetsområde

undantaga vatten, där svenska fiskare regelmässigt icke brukar bedriva

fiske.

Remissinstanserna.

Fiskeristyrelsens förslag i denna del har endast berörts av ett fåtal remissinstanser.

Statens jordbruksnämnd anser emellertid, att det ur principiella

synpunkter kan starkt ifrågasättas, huruvida de föreslagna

stadgandena bör gälla även vid fiske på internationellt vatten utan

att detta grundas på internationella överenskommelser, som reglerar förhållandena

inom särskilda sådana vattenområden.

Föredragande statsrådet.

Såsom statens jordbruknämnd uttalat, kan betänkligheter av principiell

natur visserligen anföras mot de i 23 § föreslagna bestämmelserna. Emellertid

torde avsevärda praktiska fördelar vara förenade med dessa bestämmelser.

Exempel finns på att Sverige fastställt fiskeribestämmelser för svenska

fiskare på internationellt vatten utan överenskommelse med andra stater.

Kungörelsen den 21 november 1952 (nr 699) i anledning av Londonkonventionen

grundar sig, såvitt den avser Östersjön, således icke på någon

konvention. Såsom jag tidigare anfört har i några på konventionen grundade

kungörelser fastställts bl. a. minimimått för flera områden. Syftet med

minimimåttsbestäinmelser särskilt vid fångst av lax torde, såsom fiskeristyrelsen

anfört, endast i ringa mån vinnas, om bestämmelserna blir tillämpliga

endast inanför territorialgränsen.

Det torde ej medföra några olägenheter för svenska fiskare om bestämmelserna

rörande inbördes ordningen mellan dem och reglerna för förfarandet

då redskap hopsnärjts med annan svensk fiskares gäller även på internationellt

vatten. Detsamma kan sägas om förbudet mot att använda

sprängämnen m. m.

Om förbud mot införsel och försäljning m. m.

(24—29 §§ i departementsförslaget, 24—28 §§ i fiskeristyrelsens förslag.)

s. 53 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

53

Allmänna synpunkter.

Fiskeristyrelsen.

De i gällande fiskeristadga meddelade förbuden mot fångande av skaldjur

å viss tid eller under viss minimistorlek skall enligt 14 § i stadgan

jämväl gälla såsom förbud att till salu hålla eller utbjuda, sälja, köpa eller

från ort till annan forsla sådant skaldjur. Den som vidtagit dylik åtgärd kan

dock bli fri från ansvar, såframt visas kan att skaldjuret blivit på lovligt

sätt förvärvat. Denna möjlighet föreligger dock jämlikt stadgande i 25 §

icke, då fråga är om åtgärd med kräftor under fredningstid. Ytterligare är

i sistnämnda paragraf beträffande dylika åtgärder med kräftor stadgat, att

åtgärderna ej heller får vidtagas de sex sista timmarna efter fredningstidens

upphörande.

»På lovligt sätt förvärvat» får skaldjuret anses vara bland annat om det

fångats utom riket eller i vatten som avses i 31 § gällande fiskeristadga eller,

då fråga är om åtgärd under fredningstid, om fångandet skett före nämnda

tid.

En föreskrift om förbud mot de i 14 § angivna åtgärderna är även i fortsättningen

nödvändig för kontrollen av fångstförbudens efterlevnad. Tydligen

bör föreskriften jämväl avse fisk och havskräfta, som icke håller de i

11 § i förslaget stadgade minimimåtten.

Såsom tidigare anförts finnes i vissa särskilda författningar förbud mot

införsel av fisk eller skaldjur å tid, då dess fångande är förbjudet, eller av

fisk eller skaldjur som icke håller visst minimimått. Vad beträffar de skaldjur,

för vilka enligt förslaget viss fredningstid eller visst minimimått skall

gälla, får sålunda hummer icke införas under tiden 15 juli—15 september,

ej heller kräftor under fredningstiden och den 7 augusti kl. 18—24. Kräftor,

som icke håller minimimåttet, får icke under någon tid av året införas; detsamma

gäller undermålig havskräfta.

Införselförbuden har tillkommit för att underlätta kontrollen av efterlevnaden

av bestämmelserna om fredningstid och minimimått och har därjämte

ansetts befogade med hänsyn till de svenska fiskarenas intresse att

fisk, som de själva ej får fånga, icke bör få importeras. Förbudet mot införsel

av kräftor har, åtminstone såvitt angår införsel å fredningstid, därjämte

haft ett speciellt syfte; det har nämligen ingått såsom ett led i kampen mot

kräftpestens spridning.

Nyssnämnda allmänna skäl talar enligt fiskeristyrelsens mening med synnerlig

styrka för genomförande av generellt förbud mot införsel av skaldjur

under i fiskeristadgan fastställd fredningstid och av fisk eller skaldjur som

icke håller de i stadgan upptagna minimimåtten.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Speciell motivering.

24 och 25 §§.

Föredragande statsrådet.

Kammarkollegiet har ifrågasatt huruvida inte i 24 § borde anges, att införselförbudet

skall tillämpas även på kokta skaldjur och saltad eller rökt

fisk. Detta torde emellertid gälla utan särskilt stadgande.

Den största svårigheten vid tillämpning av de föreslagna införsel- och handelsförbuden

torde i övrigt vara att få utrönt, huruvida importerad eller försåld

laxöring, som icke håller stadgat minimimått, är fångad i salt- eller

sötvatten. I detta hänseende har fiskeristyrelsen föreslagit, att bevisbördan

skall åvila åklagaren då det är fråga om fångst (10 § departementsförslaget)

eller försäljning m. m. (26 § samma förslag), medan bevisbördan vid införsel

skall ligga på exportören. Sistnämnda avvikelse från de allmänna bevisreglerna

torde vara nödvändig, då det skulle vara omöjligt för tullverket eller

åklagare att föra bevisning om att laxöring, som införes, fångats i saltvatten.

Generaltullstyrelsen och chefen för södra kustdistriktet har påpekat, att

fisk som fångats från svenskt fiskefartyg på internationellt vatten icke anses

som importgods. Den av fiskeristyrelsen anförda termen »införa» skulle

därför icke komma att omfatta denna vara. Detta påpekande torde vara

riktigt. Med hänsyn härtill bör i enlighet med vad som stadgats i vissa i

de tidigare omnämnda särskilda författningarna utsägas, att förbudet även

avser ilandföring av fisk. Det i nämnda författningar använda begreppet

»ilandföra» torde nämligen just avse de fall, då fisken fångats av svenskt

fartyg, oberoende av om detta skett på svenskt eller internationellt vatten.

De i 24 § första stycket angivna tider, under vilka införselförbuden skall

råda, överensstämmer med de som redan nu gäller. I fråga om hummer

och kräftor avviker dessa tider något ifrån motsvarande fredningstider.

Denna avvikelse som är betingad av praktiska skäl, bland annat med hänsyn

till tullverket, torde böra bibehållas.

Ostron torde ha ringa värde ur konsumtionssynpunkt under dess fredningstid.

Det föreslagna importförbudet torde med hänsyn härtill icke medföra

nämnvärd olägenhet. Även om de svenska ostronodlingarna är av ringa

omfattning, synes tillräckligt skäl därför ej föreligga att ifråga om införsel

göra skillnad mellan ostron och andra fredade skaldjur.

Såsom jag tidigare i samband med behandlingen av 10 § i departementsförslaget

framhållit har jag icke ansett mig kunna förorda, att minimimått

införes vid fångst av gädda och gös men däremot försäljningsförbud beträffande

undermålig sådan fisk. I konsekvens härmed torde i 24 § böra

införas en bestämmelse om att gädda och gös, som icke håller ett minsta

mått av 40 cm för gädda och 38 cm för gös, icke får införas till riket. Mot

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

ilandföring av sådan fisk bör förbud däremot icke stadgas, då svenska

fiskare har rätt att fånga den för egen konsumtion. Införsel lärer däremot

alltid ske för försäljning och bör därför förbjudas.

Generaltullstyrelsen har påpekat, att en svensk fiskare, som på internationellt

vatten olagligen fångat undermålig fisk, icke bör medgivas rätt till

transitering och återutförsel i enlighet med bestämmelserna i 24 § tredje

stycket och 25 §. Det är givetvis riktigt att sådan olagligen fångad fisk

borde beslagtagas då den införes till riket. Om svensk fiskare ilandför undermålig

eller fredad fisk torde åtgärden emellertid ej falla under 25 §

av departementsförslaget där det endast talas om fisk som icke får »införas».

I 24 § nämnes däremot vid sidan av förbud mot att införa fisk även förbud

mot att ilandföra fisk. Det av generaltullstyrelsen angivna fallet torde därför

enligt den i departementsförslaget förordade lydelsen falla utanför bestämmelsen.

Det synes icke ligga något oegentligt i att en utländsk fiskare,

som fångat enligt svensk författning undermålig fisk på internationellt

vatten och som vid införsel till Sverige anmäler fisken till tullklarering,

skall få återutföra fisken. Den utländske fiskaren har ju i motsats till den

svenske ej gjort sig skyldig till överträdelse av någon författning i samband

med fångst av fisken.

Vad angår transitering torde förevarande fråga praktiskt taget sakna betydelse.

Jag finner därför ej skäl att i denna del göra avvikelse från vad i

allmänhet gäller.

26—28 §§ (26 och 27 §§).

Fiskeristyrelsen.

26 §.

I 26 § upptages de förbud mot försäljning m. m. som ansluter sig till

de för hela riket gällande frednings- och minimimåttsbestämmelserna.

Som minimimåttet för laxöring endast gäller fångst i saltsjön, kan åtgärd

med undermålig laxöring icke förbjudas annat än om laxöringen fångats

därstädes. Beträffande frågan om bevisskyldigheten härutinnan måste rimligen

tillämpas vanliga processuella regler, i följd varav sådan skyldighet

åvilar åklagaren. En motsatt regel skulle innebära, att ingen kunde vidtaga

någon av de angivna åtgärderna med i sötvatten fångad laxöring under

40 cm utan att dessförinnan skaffa sig bevis om att fångsten skett i

sötvatten.

Remissinstanserna.

Statens jordbruksnämnd uttalar, att det i 26 § föreslagna förbudet mot

transport, köp eller mottagande och det därav följande ansvaret för transportör,

köpare eller mottagare i vissa avseenden kunde komma att te sig

föga rimligt.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Föredragande statsrådet.

Föredragande statsrådet anför, att förbud mot emottagande och forsling

från ort till annan ej torde böra stadgas samt att förbudet mot köp torde böra

inskränkas till sådant köp som sker i återförsäljningssyfte. Med hänsyn till

den utveckling som skett inom livsmedelsindustrien och transportväsendet

torde det nämligen vara omöjligt för konsumenter och transportörer att kontrollera

t. ex. att köpt eller emottagen fisk håller stadgade minimimått. Statsrådet

förordar därför, att i 26 § blott föreskrives förbud mot att saluhålla, utbjuda,

sälja eller i återförsäljningssyfte köpa där avsedd fisk.

29 § (28 §).

Fiskeristyrelsen.

Beträffande fisk, som tagits i beslag eller förklarats förverkad, blir det

oftast nödvändigt att vidtaga någon eller några av de i de båda föregående

paragraferna omförmälda åtgärderna. För fullständighetens skull torde böra

i stadgan (jämför den numera upphävda 20 § 2 mom. jaktstadgan) uttryckligen

angivas, att vad i dessa paragrafer stadgas ej skall gälla fisk, som

tagits i beslag eller förklarats förverkad.

Ansvarsbestämmelser m. m.

Straffbestämmelser.

Allmän motivering.

Som bakgrund för bedömandet av de i fiskeristyrelsens förslag upptagna

straffbestämmelserna torde jag få lämna en kort översikt av motsvarande

bestämmelser i gällande författningar.

I fiskeristadgan har i regel utsatts ett straff av böter 5—200 kronor vid

brott mot stadgans bestämmelser. I några fall förekommer dagsböter nämligen

vid brott mot förbud att fiska med sprängämnen in. in. (lägst 5 dagsböter),

vid brott mot trålfiskeförbudet (lägst 25 dagsböter) samt vid överträdelse

av föreskrift om gallrets mått i turbiner. Vid överträdelse av bestämmelserna

om fredningstid, minimimått och försäljningsförbud m. m.

för hummer är stadgat ett normerat straff av 5 kronor för varje hummer,

dock lägst 25 kronor eller vid upprepad förseelse lägst 50 kronor. Högsta

straffet är 500 kronor.

I fiskerättslagen stadgas dagsböter som straff för olovligt fiske. Är brottet

grovt utgör straffet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse högst sex

månader. Samma straffsatser gäller vid överträdelse av föreskrifter, som

enligt lagen meddelats av länsstyrelse eller domstol. I jaktstadgan är straffet

i regel dagsböter. I vissa fall t. ex. vid olaga jakt på älg stadgas emellertid

ett straff av fängelse högst ett år eller vid mildrande omständigheter

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

dagsböter, ej under tjugu. För vissa brott har utsatts ett straff av dagsböter,

lägst tio. För olovlig jakt är enligt jaktlagen straffet i regel dagsböter. Vid

olovlig jakt efter älg m. m. stadgas ett skärpt straff av dagsböter, lägst tjugu,

eller fängelse högst sex månader. Om någon i strid mot 20 § jaktlagen

olovligen med vapen eller redskap färdas på annans jaktområde är straffet

böter 10—300 kronor.

De tidigare i olika sammanhang omnämnda särskilda fiskeförfattningarna

upptar i regel som straff dagsböter. I de äldre författningarna är straffsatsen

dock i flera fall vanliga böter med varierande belopp.

Något straff för den som företager åtgärd, som kan anses innefatta förberedelse

till brott, finnes icke utsatt i nu nämnda författningar. Grunden

till stadgandet i 20 § jaktlagen och därtill hörande ansvarsbestämmelse

torde dock vara att den straffbelagda åtgärden ofta innebär olaga jakt

eller förberedelse till sådan jakt.

Fiskeristyrelsen.

De nuvarande straffbestämmelserna måste betecknas såsom mycket lindriga.

Möjlighet att ådöma fängelse föreligger aldrig, icke ens vid de mera

svårartade formerna av överträdelser. Bortsett från de fall, då fråga är om

fiske med sprängämnen o. d., trålfiske och olaga hummerfiske, kan förseelse

mot fiskeristadgan icke medföra högre straff än böter 200 kronor.

Några av de vid sidan om fiskeristadgan utfärdade författningarna till

skydd för fiskbeståndet stadgar dagsböter såsom straff vid överträdelse av

författningen.

Olaga fiske förekommer i en omfattning, som på sina håll medfört en

stark decimering av vissa slags fiskbestånd och som inger starka farhågor

för ytterligare nedgång därav. Uppenbart är, att i kampen mot det olaga

fisket de nu gällande straffbestämmelserna är skäligen ineffektiva.

Det må framhållas, att straffen för överträdelse av jaktstadgans föreskrifter

är betydligt strängare. Obestridligt är ändock, att bevarandet av fiskbeståndet

icke är mindre viktigt än bevarandet av villebrådsstammen. Såväl

ur folkförsörjningssynpunkt som av andra näringspolitiska skäl är fiskevården

tvärtom en ojämförligt mera angelägen uppgift än jaktvården.

Vid utarbetandet av straffbestämmelserna i förslaget har fiskeristyrelsen

funnit, att stadgans föreskrifter med avseende å graden av det straff

som överträdelse därav bör medföra, bör indelas i tre olika grupper. En

längre gående differentiering av straffbestämmelserna synes böra undvikas.

De tre olika grupperna har upptagits i respektive 29, 30 och 31 §§.

Remissinstanserna.

Endast ett fåtal remissinstanser har gjort erinringar mot de föreslagna

straffbestämmelserna.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Föredragande statsrådet.

Jag delar fiskeristyrelsens åsikt att även vid normala fall av olaga trålfiske

ett strängt straff bör stadgas. Visserligen åtkommes vid sådant fiske,

om det pågått någon tid, i regel fisk i så stor omfattning att brottet kan

anses som grovt. Emellertid är det av värde att fisketillsynen omedelbart

skall kunna inskrida mot en trålare utan att straffet därigenom blir lägre

än om ingripandet sker först sedan avsevärd fångst erhållits. I fråga om

straffskalan må till jämförelse nämnas, att enligt den norska lagen den 20

april 1951 om fiske med trål överträdelse av däri stadgade föreskrifter i

normala fall medför bötesstraff. Vid återfall eller andra försvårande omständigheter

kan emellertid fängelse upp till sex månader följa. Dessutom

gäller stränga förverkandebestämmelser. Sålunda kan båt, all fångst och

redskap förverkas oavsett om egendomen tillhör den fiskande eller icke.

1 Danmark straffas enligt lagen den 19 december 1951 om fiske i saltvatten

olaga trålfiske med böter, lägst 1 000 kronor, eller vid fiske med båt på

mindre än 50 ton brutto, lägst 500 kronor. Vid återfall fördubblas bötesminimum.

Redskap och all ombordvarande fångst förverkas.

Jag förordar, att för olaga trålfiske i enlighet med fiskeristyrelsens förslag

straffet sättes till dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex

månader.

Fiske med sprängämnen, dövande eller giftigt ämne eller elektrisk ström

får ofta sådana verkningar att grovt brott måste anses föreligga. Straff

enligt den för sådant brott föreslagna högre skalan kan då utdömas. Emellertid

torde fall av brott mot 8 § kunna förekomma av relativt lindrig

art, t. ex. om någon, kanske mest på okynne, avfyrar en mindre sprängpatron

och därmed åtkommer några enstaka fiskar. Vidare bör för skjutning

av fisk icke stadgas strängare straff än det som gäller t. ex. för olaga

fiske med harka eller ljuster. Jag förordar att för brott mot 8 § stadgas

samma straff som för olaga fiske i allmänhet.

Andra brott mot fiskeristadgan eller bestämmelser, som meddelats med

stöd av denna, än olaga trålfiske, synes böra uppdelas i två grupper. Första

gruppen (30 § andra och tredje styckena i departementsförslaget) bör avse

sådana brott som lämpligen kan rubriceras som olaga fiske. Såsom en

form av olaga fiske bör, av skäl som jag närmare kommer att angiva i

den speciella motiveringen, upptagas överträdelse av fiskeförbud, som givits

i anledning av företag enligt vattenlagen eller motsvarande äldre lag.

Man får förutsätta att vid rättstillämpningen hänsyn tages till brottens svårhetsgrad

så att straffen för fiske med sprängämnen m. m. i regel sättes

högre än för olaga fiske i övrigt. Om ett brott kan betraktas som grovt, bör

i enlighet med vad som gäller enligt fiskerättslagen straffet vara dagsböter,

ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader. Till den andra gruppen

(31 § i departementsförslaget) bör hänföras övriga förseelser mot bestämmelser

i fiskeristadgan eller lokala föreskrifter. Samtliga fall då förberedelse

till förbjudet fiske straffbelägges bör hänföras till denna grupp, i vilken

straffet föreslås vara dagsböter.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Som jag anfört i samband med behandlingen av 14 § bör förberedelse

till förbjudet fiske endast straffbeläggas i vissa särskilda i fiskeristadgan

angivna fall, då det i regel får anses uppenbart att uppsåt att bedriva olaga

fiske föreligger. Dessa fall torde vara då någon vid färd å fiskevatten

medför harka, ljuster, sprängämne, dövande eller giftigt ämne, eller anordning

avsedd för fiske medelst elektrisk ström samt vidare det fall, då

någon i vatten utlägger ämne eller anordning som här nämnts. För att

straffpåföljd skall inträda bör fordras bevisning om att åtgärden företagits

i syfte att bedriva eller främja förbjudet fiske. I likhet med vad som

gäller i flera importförfattningar torde med olovlig införsel böra jämställas

försök därtill.

Speciell motivering.

30 § (29 och 30 §§).

De av fiskeristyrelsen i andra stycket av 30 § föreslagna bestämmelserna

har tidigare behandlats under 11 § i departementsförslaget.

Föredragande statsrådet.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt har ifrågasatt, om icke för olaga

hummerfiske normerat bötesstraff borde bibehållas. Sedan dagsbotssystemet

införts torde emellertid normerade bötesstraff endast i särskilda undantagsfall

böra användas. Vidare synes det ej vara lämpligt att stadga sådant straff

för olaga hummerfiske men ej för olaga fiske efter annan värdefull fisk,

t. ex. lax. Jag förordar därför att samma straff skall gälla för olaga hummerfiske

som för förbjudet fiske i allmänhet.

Som jag inledningsvis nämnt har frågan om straff för överträdelse av

fiskeförbud, vilket givits i anledning av företag enligt vattenlagen, behandlats

i proposition nr 23 till 1954 års riksdag, vilken proposition — med viss

jämkning som ej har betydelse i detta sammanhang — bifallits av riksdagen.

I en av särskilt tillkallade sakkunniga den 28 februari 1950 avgiven

promemoria med förslag om ändrade bestämmelser till skydd för fisket vid

vattenkraft- och vattenregleringsföretag, vilken legat till grund för propositionen,

föreslog de sakkunniga, att den avsedda straffbestämmelsen skulle

införas som ett andra moment i 13 kap. 14 § vattenlagen och erhålla följande

lydelse:

»Där någon bryter mot förbud, vilket i anledning av sådant företag, som

avses i denna lag, givits mot bedrivande av fiske inom visst område, straffes

som i 1 mom. sägs.»

I 13 kap. 14 § vattenlagen stadgas nu straff av dagsböter eller fängelse i

högst sex månader för den som borttager eller fördärvar vattenmärke m. m.

I propositionen yttrade chefen för justitiedepartementet (s. 70), att han

i likhet med de sakkunniga ansåg påkallat att det meddelades en bestäm
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

melse om straff för överträdelse av sådant fiskeförbud, som utfärdats i samband

med uppförande av dammbyggnad o. d. Frågan om utformningen och

placeringen av en dylik ansvarsbestämmelse med därtill anslutande föreskrifter

om förverkande och beslag torde emellertid lämpligast böra upptagas

i samband med betänkandet med förslag till fiskeristadga m. m.

I propositionen föreslogs ingen ändring av 13 kap. 14 § vattenlagen. Såsom

i propositionen förutsatts torde frågan om straff och förverkandepåföljd

m. in. för överträdelse av här avsedda fiskeförbud nu böra lösas i samband

med frågan om ny fiskeristadga. Jag har funnit lämpligt att sådan överträdelse

behandlas på samma sätt som övriga former av olaga fiske. Jag

förordar därför, att straffbestämmelse intages i 30 § av dcpartementsförslaget

och att överträdelse av ifrågavarande slag av fiskeförbud även i fråga

om förverkandepåföljd m. in. jämställes med olaga fiske.

Tredje stycket av 30 § i departementsförslaget innehåller bestämmelserna

om förhöjt straff vid grovt brott. Fiskeristyrelsen har föreslagit en formulering

som något avviker från den som för motsvarande fall använts i

34 § andra stycket fiskerättslagen. I stället för det i fiskerättslagen använda

uttrycket »med hänsyn till att fisket avsåg särskilt värdefull fisk

eller idkades vanemässigt eller i större omfattning» har fiskeristyrelsen

sålunda valt formuleringen »med hänsyn till att därigenom åtkommits fisk

av betydande värde eller eljest i stor myckenhet eller till att överträdelsen

skett vanemässigt». Motivet till den ändrade formuleringen har ej angivits

i betänkandet, men styrelsen torde ha velat framhålla, att även fångande

av undermålig, i och för sig mindre värdefull fisk bör kunna medföra

straffskärpning om fisken tillhör en värdefull fiskart. Av förarbetena till

fiskerättslagen framgår emellertid att det i denna lag använda uttrycket

»särskilt värdefull fisk» syftar på fisk av värdefull fiskart. Fiskerättskommittén

föreslog nämligen, att olovligt fiske efter lax alltid skulle bedömas

som grovt brott. Lagrådet yttrade (prop. 60/1950, s. 207), att med laxfiske

i förevarande hänseende borde likställas även fiske efter annan värdefull

fisk.

Med hänsyn till det anförda har stadgandet i 30 § tredje stycket i departementsförslaget

utformats så att det, frånsett nödvändig redaktionell

jämkning, överensstämmer med bestämmelsen i 34 § andra stycket fiskerättslagen.

31 §.

Fiskeristyrelsen.

I 31 § bestraffas överträdelser av samtliga de i de båda föregående paragraferna

icke åsyftade föreskrifter i fiskeristadgan eller länsstadgor, som

ansetts böra vara förenade med straffpåföljd. Straffet bör i alla dessa fall

vara dagsböter.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

61

Föredragande statsrådet.

Utöver vad jag anfört under den allmänna motiveringen till ansvarsbestämmelserna

synes de föreslagna stadgandena i 31 § icke föranleda något

yttrande.

Förverkande och beslag.

Inledning.

Enligt 24 § fiskeristadgan har den, som dömes till straff för att han fiskat

med otillåtet redskap eller på förbjudet sätt eller på otillåten tid eller haft

redskap utestående, då sådant varit förbjudet, eller fångat fisk av förbjuden

storlek, förverkat redskap och fångst. Detsamma gäller vid brott mot försäljnings-,

förvärvs- och forslingsförbud. Kan redskap eller fångst som förverkats

icke tillrättaskaffas, skall i stället dess värde gäldas. Förverkad egendom

eller dess värde tillfaller kronan; dock att, där enskild sakägare fört

talan i målet, fångsten eller dess värde tillkommer denne (29 §). I 30 §

stadgas, att om någon som fiskar på otillåten tid eller med förbjudet redskap

å bar gärning ertappas av den som äger tala å förseelsen, må denne

av den fiskande taga förutom redskap och fångst jämväl fartyg eller båt

och behålla det till dess den fiskande bjuder rätt för sig. I paragrafen ges

därjämte bestämmelser om förfarandet vid beslag, som verkställes utan att

ägaren är känd. Därjämte föreskrives, att fångst eller vara som är underkastad

förskämning kan försäljas på lämpligt sätt av beslagtagaren sedan

syn och värdering av två ojäviga män hållits. I sista stycket av 30 § stadgas,

att samma befogenhet som tillagts allmän åklagare i fråga om beslagsrätt

tillkommer befälhavare å statens fartyg, vilket blivit utsänt för att övervaka

ordningen vid fiskeplatser å rikets kuster. Utnyttjar befälhavare sådan

befogenhet skall han underrätta allmän åklagare eller tillsyningsman

och överlämna det beslagtagna till denne.

I 36 § fiskerättslagen stadgas, att om någon bedrivit olovligt fiske skall

det fångade eller, där det undergått förskämning eller ej är i behåll, dess

värde förklaras förverkat. Fiskredskap som använts vid fisket skall ock

»förklaras helt eller delvis förverkat, såvitt ägaren eller någon som var i

hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill och det

ej är uppenbart obilligt; finnes redskapet ej i behåll, skall i stället dess

värde förklaras förverkat». Det sagda gäller dock icke mot den som i god

tro förvärvat fångsten eller redskapet eller särskild rätt därtill.

I 37 § gives en bestämmelse om rätt för fisketillsynsman samt, där fisket

kränker enskild fiskerätt, jämväl vederbörande rättsägare eller hans folk

att om någon ertappas å bar gärning, då han bedriver olovligt fiske, eller

om redskap för sådant fiske anträffas utsatt i vattnet, beslagtaga fångsten

och redskapet ävensom båt eller annat, som kan antagas äga betydelse för

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

utredning om brottet. Har egendom sålunda tagits i beslag skall anmälan

göras till närmaste polisman, som har att förfara som om han själv gjort

beslaget; dock må fångst som tagits i beslag av innehavaren av enskild fiskerätt

eller hans folk utan anmälan behållas av fiskerättshavaren.

Enligt 38 § tillfaller förverkat redskap eller dess värde kronan. Förverkad

fångst eller dess värde tillfaller, om fisket utan intrång i enskild

fiskerätt skett i allmänt vatten eller i fiskådra, kronan och eljest den som

har den enskilda fiskerätten.

Enligt de speciella författningarna på fiskets område har i regel endast

stadgats, att fångst och redskap eller dess värde förverkas.

Speciell motivering.

32 och 33 §§.

I 32 och 33 §§ gives bestämmelser om vilken egendom som skall vara

förverkad.

Fiskeristyrelsen.

32 och 33 §§ ersätter 24 § i nuvarande stadga. 32 § som delvis är utformad

efter mönster av 36 § fiskerättslagen, avser förverkande i anledning

av olaga fiske. 33 § handlar om förverkandepåföljd vid förbjuden handel

med eller forsling av fisk eller vid olovlig införsel av fisk eller försök därtill.

I praxis bär tvekan yppats angående innebörden av den nuvarande förverkandebestämmelsen,

då fråga är om fångande av eller annan förbjuden

bbfattning med undermålig fisk eller med fisk under tid då den är fredad.

Stundom har endast den undermåliga eller fredade fisken förklarats förverkad.

I andra fall har emellertid förverkandeförklaring meddelats beträffande

hela det parti fisk, vari den undermåliga eller fredade fisken påträffats.

Förslaget intager i princip den förstnämnda ståndpunkten. Den andra

ståndpunkten kan leda till uppenbart obilliga resultat, t. ex. i fall då i en

fångst på kanske flera tusen kilogram påträffas någon enstaka fredad eller

undermålig fisk.

Föredragande statsrådet.

Bestämmelserna i fiskeristadgan rörande förverkande och beslag m. in.

bör givetvis så mycket som möjligt överensstämma med motsvarande bestämmelser

i fiskerättslagen. Första, tredje och fjärde styckena i 32 § av

fiskeristyrelsens förslag, vilka motsvarar första, fjärde och femte styckena

i departementsförslaget, innehåller i princip samma föreskrifter som 36 §

fiskerättslagen. Någon anledning att i dessa delar avvika från sistnämnda

s. 63 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

63

föreskrifter synes ej föreligga. Rörande motiven för stadgandena och innebörden

av dessa kan jag i huvudsak hänvisa till uttalandena i propositionen

nr 60 till 1950 års riksdag, som upptog förslaget till fiskerättslag.

I anledning av remissyttrandena och vissa redaktionella frågor torde jag

emellertid få göra några påpekanden.

Fiskredskap som använts vid olaga fiske bör i regel helt förverkas. Emellertid

synes det vara lämpligt att, i likhet med vad som gäller enligt fiskerättslagen,

lämna domstol möjlighet att i undantagsfall förverka endast en

del av t. ex. ett mycket stort fast redskap. De av hushållningssällskapet i

Norrbottens län uttalade farhågorna för att skadeståndsskyldighet skulle

kunna åläggas om beslag lägges på ett redskap, vilket senare av domstol endast

delvis förklaras förverkat, torde vara ogrundade. Befogenhet att lägga

beslag på hela redskapet föreligger då beslagtagaren anser att detta är av

betydelse ur bevissynpunkt eller att hela redskapet kan förväntas bli förverkat.

Har beslagtagaren gjort en felbedömning härvidlag, synes detta i

varje fall ej kunna medföra ansvars- eller skadeståndsskyldighet. I departementsförslaget

har införts bestämmelse om att vad som stadgas om förverkande

av fiskredskap icke skall gälla eldhandvapen. Då sådant vapen användes

i strid mot föreskrifterna i 8 § har det nyttjats som redskap för

fiske. Förverkande av vapnet synes såsom Svenska naturskyddsföreningen

påpekat i ett sådant fall emellertid vara en alltför sträng påföljd. Enligt

vad jag tidigare anfört kan ju enligt jaktlagen skjutvapen förverkas endast

då någon vid minst två tillfällen inom kortare tid gjort sig skyldig till olovlig

jakt.

I departementsförslaget har som en följd av den i 30 § införda straffbestämmelsen

för brott mot förbud, vilket i anledning av företag enligt vattenlagen

eller motsvarande äldre lag givits mot fiske inom visst område, stadgats

att förverkandepåföljden skall avse jämväl fisk som fångats i strid mot

sådant förbud.

Några remissinstanser har ifrågasatt huruvida icke bestämmelserna i fjärde

stycket av 32 § i fiskeristyrelsens förslag skulle kunna sätta förverkandebestämmelserna

ur funktion. I likhet med vad som gäller vid olovligt fiske

torde det emellertid stundom vara obilligt om någon, som i god tro förvärvat

olagligen fångad fisk eller redskap vilket enligt tredje stycket kan förklaras

förverkat, skulle träffas av förverkandepåföljd. Som exempel kan

nämnas att fisk, som fångats med otillåtet redskap eller på förbjudet sätt

i större omfattning försålts till ett rökeri, vars innehavare köpt varan i god

tro och fortfarande innehar densamma då frågan om förverkande blir

aktuell.

I princip bör såsom fiskeristyrelsen anfört förverkande endast avse fisk

varmed någon tagit olovlig befattning. Emellertid kan det i praktiken vara

omöjligt att upprätthålla denna princip. Om i ett parti påträffas undermålig

fisk skulle principen leda till att beslagtagaren måste gå igenom hela

partiet och frånsortera den undermåliga fisken. I likhet med vad som föreskrivits

i vissa tidigare omnämnda författningar bör i fall som här nämnts

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

i stället gälla den regeln att hela partiet kan förklaras förverkat, om det ej

är uppenbart obilligt. Därest emellertid innehavaren av partiet genast på

egen bekostnad låter trovärdig person frånsortera den olagligen fångade

fisken synes det vara skäligt att den tidigare omnämnda huvudprincipen

får gälla.

34 §.

34 § handlar om befogenhet att verkställa beslag och ersätter delvis 30 §

i gällande stadga.

Fiskeristyrelsen.

Polis- och åklagarmyndigheternas befogenhet att taga egendom i beslag

regleras numera av 27 kap. rättegångsbalken, som likaledes innehåller föreskrifter

om befogenhet i vissa fall för enskild person att verkställa beslag

i samband med gripande av misstänkt. Fiskeristadgan behöver förty giva

bestämmelser om beslagsrätt endast i den mån denna rätt anses böra gå utöver

eller avvika från vad som sålunda följer av allmänna regler.

Kust- och gränsbevakningspersonalens befattning med tillsyn över

fiske och jakt.

Som ovan nämnts har kust- och gränsbevakningsutredningen i ett den 22

april 1948 avgivet betänkande föreslagit, att befattningshavare vid tullverkets

kust- och gränsbevakning skall få vissa författningsmässiga befogenheter

att utöva tillsyn över fiske och jakt. Utredningens förslag till ändringar

i fiskeristadgan och jaktlagen överensstämmer i stort sett med dem som av

föredragande statsrådet förordas i departementsförslagen.

Remissyttrandena.

Utredningens förslag i fråga om såväl fisketillsynen som tillsynen över

jakt tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom

länsstyrelserna i Jämtlands, Gotlands, Norrbottens, Stockholms, Södermanlands

och Västernorrlands län samt statspolisintendenten.

Föredragande statsrådet.

De föreslagna stadgandena i 34 § av fiskeristyrelsens förslag överensstämmer

i stort med motsvarande föreskrifter i 37 § fiskerättslagen. Skiljaktigheterna

är i huvudsak följande. Enahanda befogenhet som tillkommer

fisketillsynsman har tillagts även befälhavare på statens fartyg, vilket blivit

utsatt för att övervaka ordningen å fiskeplats. Denna bestämmelse överensstämmer

med vad som gäller enligt 30 § fiskeristadgan. Vidare har i 34 §

av förslaget tillagts att tulltjänsteman eller lotstjänsteman, vilken påträffar

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

fisk som någon olovligen infört eller sökt införa till riket, har att verkställa

beslag å fisken. Denna bestämmelse överensstämmer med vad som

gäller enligt kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 454) angående förbud att

under viss tid av året till riket införa hummer. En motsvarande bestämmelse

finnes även i lagarna om straff för olovlig varuinförsel och varuutförsel.

Mot de sålunda föreslagna ändringarna har ingen erinran gjorts från remissinstansernas

sida. Lotsstyrelsen har dock uttalat, att lotstjänsteman

endast undantagsvis torde bli i tillfälle att utöva den beslagsplikt som här

föreslås.

I departementsförslaget har därjämte upptagits en bestämmelse om att

befattningshavare vid tullverkets kustbevakning skall ha samma rätt som

fisketillsynsman och befälhavare på tillsynsfartyg att beslagtaga egendom.

Detta förslag bygger på kust- och gränsbevakningsutredningens hemställan

i det betänkande, för vilket jag nyss redogjort. Utredningens förslag, vilket

innebär att här föreslagna befogenheter skall tillkomma jämväl gränsbevakningspersonalen,

har av flertalet remissinstanser lämnats utan erinran.

Även i de remissyttranden, vari förslaget avstyrkts, har uttalanden

gjorts av innebörd att den föreslagna befogenheten för kust- och gränsbevakningspersonalen

skulle vara till gagn för tillsynen. Några remissinstanser

har emellertid ansett, att frågan bör behandlas i samband med de spörsmål

som överlämnats till 1948 års polisutredning. Fiskeristyrelsen har tillstyrkt,

att ifrågavarande personal medverkar vid tillsynen men har ansett

att befattningshavarna vid gränsbevakningen endast bör göra detta efter

särskilt förordnande. Som skäl härför har styrelsen, bland annat, anfört,

att det ur enhetlighetssynpunkt var lämpligast att de regler som föreslogs

gälla för gränsbevakningspersonalen i Torne älvs fiskeområde även gällde

för annan sådan personal.

1948 års polisutredning har numera slutfört sitt uppdrag och någon anledning

till ny utredning rörande den här avsedda frågan föreligger enligt

min mening icke. I likhet med övervägande antalet av remissinstanserna

anser jag att det av kust- och gränsbevakningsutredningen gjorda förslaget

bör genomföras.

35—39 §§.

I 35—39 §§ upptages bestämmelser om förfarandet med beslagtagen eller

förverkad fisk m. m.

Föredragande statsrådet.

Även i fråga om förfarandet med beslagtagen eller förverkad egendom bör

bestämmelserna i fiskeristadgan i största möjliga utsträckning överensstämma

med motsvarande föreskrifter i fiskerättslagen. Med hänsyn till att i ena

fallet är fråga om olaga fiske och i det andra om olovligt fiske, ofta på enskilt

vatten, är vissa avvikelser dock ofrånkomliga.

5 Ilihang till riksdagens protokoll 195b. 9 samt. 3 avd. Nr 28.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Enligt fiskerättslagen tillfaller vid olovligt fiske, som kränkt enskild fiskerätt,

beslagtagen eller förverkad fångst innehavaren av denna rätt. Detta är

naturligt då brottet endast består i en kränkning av enskild rätt till fiske.

Har det olovliga fisket utövats på otillåtet sätt eller eljest i strid med föreskrifter,

som i fiskeristadga eller lokal stadga givits ur fiskevårdssynpunkt,

har emellertid även ett allmänt intresse kränkts. Då så sker tillfaller i regel

förverkad egendom kronan även om samtidigt ingrepp skett i enskild rätt.

I samtliga tidigare nämnda speciella författningar med bestämmelser, som

givits ur fiskevårdssynpunkt, har sålunda stadgats att förverkad egendom

tillfaller kronan. Såsom fiskeristyrelsen påpekat gäller samma princip inom

jaktlagstiftningen. Enligt 29 § gällande fiskeristadga har emellertid den

avvikelsen från nämnda princip gjorts, att, där enskild sakägare fört talan

i målet, fångsten eller dess värde tillkommer honom.

Remissinstanserna har i allmänhet ej haft något att erinra mot fiskeristyrelsens

förslag att såväl fångst som redskap eller värdet därav skall tillfalla

kronan även då det olaga fisket tillika kränker enskild rätt. I några

yttranden har emellertid uttalats farhågor för att fiskerättshavares intresse

av att beivra olaga fiske skulle minska om fångsten eller dess värde ej tillföll

dem. Jag anser att dessa farhågor är överdrivna. De flesta fiskerättshavarna

torde numera inse fiskevårdens betydelse och de torde därför komma

att, oberoende av vem som äger rätt till fångsten, inskrida mot olaga

fiske. Beträffande övriga fiskerättshavare kan man nog, som fiskeristyrelsen

gjort gällande, befara att en regel motsatt den föreslagna skulle kunna

få en icke önskvärd verkan. Det skulle nämligen kunna tänkas att de låter

det olaga fisket fortgå och inskrider först på ett sent skede i förhoppning

att därigenom åtkomma större fångst.

I enlighet med det anförda finner jag övervägande skäl tala för att fångst,

som åtkommits genom olaga fiske, alltid skall tillfalla kronan. Denna min

ståndpunkt torde föranleda ändring i 37 och 38 §§ fiskerättslagen. Härtill

återkommer jag senare.

Såsom fiskeristyrelsen anfört är det otvivelaktigt lämpligt att i vissa fall

beslagtagen fisk utsättes. Bestämmelse om utsättande bör emellertid avse

endast sådana fall, då det icke kan föreligga någon risk för skada på fiskbeståndet

och någon tillståndsprövning därför ej behöver komma i fråga. I enlighet

härmed har i 35 § av departementsförslaget som förutsättning för utsättande

uppställts — förutom att fisken uppenbarligen är förverkad, att

den är levnadsduglig och att åtgärden skall kunna vidtagas utan särskilda

kostnader eller besvär — att fisken omedelbart efter beslaget skall kunna utsättas

i det vatten vari den fångats. En sådan avfattning möjliggör utsättande

i de fall, som närmast kommer i fråga, nämligen då någon ertappats på

bar gärning, då fisk anträffas i redskap t. ex. kräftburar, som står ute under

fredningstid, och då undermålig fisk påträffas i redskap eller sump. Mot den

av fiskeristyrelsen föreslagna bestämmelsen om att, där omständigheterna

så medgiver, trovärdigt vittne skall närvara vid utsättandet, har jag intet att

erinra.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

67

Vad angår de åtgärder, som skall vidtagas med förverkad egendom, bör

1 fråga om redskap de allmänna reglerna i detta hänseende gälla. Något

särskilt stadgande i fiskeristadgan erfordras då icke. Härav följer, såsom

länsstyrelsen i Norrbottens län påpekat, att domstolen med tillämpning av

2 kap. 17 § tredje stycket strafflagen kan förordna att beslagtaget redskap

(t. ex. ljuster) till förebyggande av missbruk skall förstöras. I fråga om

fångst är emellertid särskilda regler erforderliga, då annars beslagtagen

undermålig eller fredad fisk, som försålts, skulle kunna komma ut i marknaden.

Vidare torde erfordras vissa bestämmelser om förfarandet med fisk

som är underkastad förskämning.

40 §.

I 40 § behandlas frågan om särskilda åtalsbestämmelser vid beivrande av

brott, för vilka straff utsatts i stadgan.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen föreslår, att liksom nu fisketillsynsman skall ha åtalsrätt,

men att bestämmelserna i 27 § gällande stadga om sådan rätt för fiskevattensdelägare

skall utgå.

Föredragande statsrådet.

Fiskerättskommittén föreslog, att i fiskerättslagen skulle införas bestämmelse

om rätt för statens fiskeritjänsteman och fisketillsynsman att åtala

brott mot föreskrifter om fiskådra. Departementschefen uttalade emellertid

(prop. 60/1950, s. 130), att han av flera skäl fann sig icke böra tillstyrka

detta förslag. Någon bestämmelse av denna innebörd har därför ej intagits

i fiskerättslagen. Även jag anser, att ålalsrätt ej bör tillkomma fisketillsynsman,

detta särskilt med hänsyn till de krav som den nya processordningen

ställer på åklagare.

Några remissinstanser har uttalat, att den i 27 § gällande stadga intagna

bestämmelsen om åtalsrätt för delägare i fiskevatten bör bibehållas. Som ett

alternativ härtill har kammarkollegiet föreslagit en bestämmelse enligt vilken

såsom målsägande skall anses fiskevattensdelägare i sjö eller annat vattenområde,

varest överträdelse ägt rum, ändå att han ej kan visa att hans

enskilda rätt blivit förnärmad. Jag ansluter mig i huvudsak till detta förslag.

Det torde nämligen stundom vara tveksamt om t. ex. en delägare, som upplåtit

fiskerätten till annan, skall anses som målsägande enligt 6 kap. 8 §

strafflagen. Emellertid hör han i fråga om beivrande av olaga fiske som sker

på hans vatten alltid ha de befogenheter, som enligt rättegångsbalken tillkommer

målsägande. I detta sammanhang må påpekas, att enligt 34 § jaktstadgan

en var äger rätt att åtala förseelser mot stadgan. Enligt 20 kap. 16 §

rättegångsbalken innebär detta numera blott att en var i fråga om rätt all

angiva brottet eller tala därå samt åtal, som väckes av honom, skall anses

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

som målsägande. Det av mig förordade stadgandet i 40 § av departementsförslaget

har utformats i nära anslutning till sistnämnda stadgande.

Jag finner ej skäl att tillstyrka det av två remissinstanser gjorda förslaget,

att åtal för olovlig införsel av fisk skall verkställas av tullåklagare.

Om besvär in. m.

4/ §.

Gällande rätt.

Bestämmelser angående fullföljd av talan mot länsstyrelses beslut om antagande

eller ändring av särskilda bestämmelser rörande fiskets vård och

lämpliga bedrivande finnes f. n. upptagna i 12 § fiskeristadgan.

Föredragande statsrådet.

Enligt 56 § i länsstyrelseinstruktionen den 5 juni 1953 (nr 541) gäller

för överklagande av länsstyrelses beslut, där ej annorlunda stadgats, i allmänhet

en tid av en månad från det klaganden erhöll del av beslutet eller

i vissa fall från det beslutet anslagits i länsstyrelsens lokaler eller kungjorts

i allmänna tidningar. I likhet med vad som gäller enligt fiskerättslagen bör

emellertid besvärstiden i fiskeristadgan sättas till två månader, detta med

hänsyn till att fiskare ofta icke kan få del av kungjorda beslut förrän efter

viss tid. Jag har därför intet att erinra mot fiskeristyrelsens förslag i

denna del.

I 12 § andra stycket gällande fiskeristadga har uttryckligen angivits, att

fiskeriintendent på grund av sin befattning är behörig att föra klagan över

länsstyrelses beslut.

Fiskeriintendent torde visserligen utan särskilt stadgande vara behörig

att anföra besvär över beslut, som länsstyrelse meddelar med stöd av fiskeristadgan.

Om den härom gällande bestämmelsen i nuvarande fiskeristadga

borttages kan emellertid missuppfattning ske. Med hänsyn härtill och till

det värde, som bestämmelsen kan ha som upplysning för allmänheten, har

jag föreslagit, att nu gällande bestämmelse bibehålies och intages i ett tredje

stycke av 41 §. Det synes ej vara erforderligt, att i anledning härav införa

en motsvarande bestämmelse i fiskerättslagen.

Övergångsbestämmelser.

Föredragande statsrådet.

Som jag inledningsvis anfört (s. 6) bör i samband med övergångsbestämmelserna

behandlas frågan om motsvarighet till 7—8 §§ i gällande fiskeristadga

bör införas i den nya stadgan.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

69

I 7 § stadgas:

»Skeppare eller den, som fartyg förer, vare pliktig att noga tillse, det han

ej utan nödtvång med fartyget eller därav bogserat föremål överfar fiskredskap,

som med vettar eller flytspån försedd är, så att den skönjas kan, och

ej i vanlig segelled finnes utlagd.»

Fiskeristyrelsen har som tidigare nämnts erhållit uppdrag att verkställa

utredning rörande bestämmelser till skydd för att fiskredskap skadas genom

översegling av fartyg. I en den 1 juni 1953 avgiven promemoria har

fiskeristyrelsen inkommit med förslag till bestämmelser i ämnet. Promemorian

har varit föremål för sedvanlig remissbehandling, varvid framförts en

del erinringar. I anledning härav tarvas ytterligare överväganden innan

ståndpunkt kan tagas till förslaget. Med hänsyn härtill bör, såsom fiskeristyrelsen

föreslagit, den nuvarande bestämmelsen i 7 § fiskeristadgan gälla

intill dess att nya bestämmelser i ämnet utfärdas. Att såsom någon remissinstans

förordat överflytta nyssnämnda paragraf till den nya stadgan synes,

med hänsyn till att frågan om nya föreskrifter är under prövning, icke vara

lämpligt.

8 § i gällande fiskeristadga lyder:

»Där vatten ledes in till turbin, skall, då is ej täcker vattnet, eller islossning

eller bildning av issörja äger rum, galler med högst 2 centimeter breda

öppningar vara anbragt så, att fisk av storlek, att den ej kan genomgå

nämnda öppningar, hindras att i turbinen inkomma.

Åstundar någon att i stället träffa annan anordning för åstadkommande

av samma verkan, göre därom ansökning hos Konungens befallningshavande

som äger att därom meddela beslut.»

Bestämmelserna i 8 § fiskeristadgan har behandlats i den tidigare omnämnda

proposition nr 23, vilken — med viss jämkning som här ej är av

betydelse — antagits av årets riksdag. I propositionen omnämnes (s. 28),

att Svenska fiskevårdsförbundet ifrågasatt om icke föreskriften i 8 § fiskeristadgan

borde överflyttas till vattenlagen. Förbundet har framhållit, att

det i praktiken torde vara betydligt vanligare att ansökan om befrielse från

skyldighet att framför turbinintag ha fiskgaller prövas av vattendomstol än

att sådan ansökning prövas av länsstyrelse. I anledning av detta uttalande

har chefen för justitiedepartementet i propositionen anfört (s. 29), att ifrågavarande

föreskrift i fiskeristadgan syntes vara av alltför speciell natur för

att böra upptagas i vattenlagen. Justitieministern har vidare framhållit, att

det av den i 2 kap. 8 § vattenlagen fastslagna grundsatsen framgick och för

övrigt låg i sakens natur, alt åtgärder till förhindrande av att fisk förstördes

i turbiner alltid skulle vidtagas.

I enlighet med vad justitieministern sålunda anfört torde det ej vara erforderligt

att i den nya fiskeristadgan intaga någon föreskrift, motsvarande

den som nu finnes i 8 g. Föreskrift om vad som skall iakttagas i ifrågavarande

avseende bör i stället lämnas av vattendomstol enligt 2 kap. 8 g

vattenlagen. Emellertid torde det erfordras en bestämmelse om att 8 § fiskeristadgan

jämte därtill hörande ansvars- och åtalsbestämmelser fortfaran
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

de skall gälla beträffande anläggning, som tillkommit eller vartill tillstånd

av vattendomstol meddelats före den dag då den nya fiskeristadgan träder

i kraft.

I fråga om äldre lokala bestämmelser torde av fislceristyrelsens och remissinstansernas

yttranden framgå, att sådana äldre bestämmelser efter en viss

tidrymd bör upphöra att gälla och vid behov ersättas med bestämmelser utfärdade

med stöd av den nya fiskeristadgan. Fiskeristyrelsen har föreslagit,

att giltighetstiden för sådana bestämmelser skall utgå tio år efter det stadgan

träder i kraft. Jag anser, att denna tidsfrist kan förkortas och förordar

att bestämmelserna endast skall få gälla under fem års tid. Vid den genomgång

av äldre bestämmelser, som måste äga rum i länsstyrelserna, torde det

visa sig att en hel del sådana bestämmelser omedelbart bör upphöra. En sådan

utgallring av bestämmelser bör kunna ske inom relativt kort tid och

jag finner det lämpligt, att de lokala bestämmelser, som ett år efter det fiskeristadgan

trätt i kraft fortfarande gäller, då bör vara införda i det register

varom stadgas i 14 § andra stycket av departementsförslaget.

Jag förordar, att fiskeristadgan träder i kraft den 1 januari 1955 och förutsätter

därvid att den kan utkomma från trycket minst tre månader före

nämnda dag.

Lagförslagen.

Ändring av fiskerättslagen.

Fiskeristyrelsen.

De ändringar i fiskerättslagen, som fiskeristyrelsen föreslår, är föranledda

av den ståndpunkt styrelsen intagit beträffande vissa frågor om förverkande

och beslag i anledning av förseelser mot fiskeristadgan.

Föredragande statsrådet.

Jag delar fiskeristyrelsens uppfattning, att de i fiskeristadgan föreslagna

reglerna om utsättande av beslagtagen fisk och försäljning av fisk, som tagits

i beslag eller förverkats, även bör gälla i sådana fall, då fisket skett i strid

mot bestämmelserna i fiskerättslagen. Emellertid torde det icke vara nödvändigt,

att i anledning härav göra ändring i sistnämnda lag. Som jag under

38 § i förslaget till fiskeristadga anfört synes i stället i fiskeristadgan böra

intagas en bestämmelse om att föreskrifterna i 35 och 37 §§ nämnda stadga

skall iakttagas jämväl i fall, då grund för beslag eller förverkande tillika

föreligger enligt fiskerättslagen. Fiskeristyrelsen har anfört, att den omständigheten

att ett parti olovligen fångad fisk delvis består av fisk som är förverkad

jämväl enligt fiskeristadgan icke bör föranleda att fiskerättshavarens

rätt till den övriga fisken bortfaller. I anledning av detta uttalande vill jag

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

påpeka, att om hela partiet förverkats enligt 32 § andra stycket i förslaget

till fiskeristadga den enskilde fiskerättshavaren givetvis icke har någon rätt

till partiet eller dess värde. Har däremot frånsortering skett enligt nyssnämnda

bestämmelse, förverkas blott den frånsorterade fisken enligt fiskeristadgan

medan partiet i övrigt förverkas på den grund att olovligt fiske ägt rum.

Värdet av den fisk som återstår efter frånsorteringen skall i sådant fall tillfalla

fiskerättshavaren enligt 38 § fiskerättslagen.

Som Jag i anslutning till 41 § i förslaget till fiskeristadga anfört synes

det icke vara erforderligt att i fiskerättslagen införa någon särskild bestämmelse

om fiskeriintendents besvärsrätt. Däremot bör, såsom jag förordat

vid behandlingen av 34 § förslaget till fiskeristadga, införas en bestämmelse

om att befattningshavare vid tullverkets kustbevakning skall

äga samma befogenhet som fisketillsynsman att verkställa beslag då någon

som bedriver olovligt fiske ertappas på bar gärning. För vinnande av enhetlighet

bör detsamma gälla befälhavare å statens fartyg, vilket blivit utsänt

för att övervaka ordningen å fiskeplats. I överensstämmelse med vad jag

förordat i 36 § förslaget till fiskeristadga bör den som verkställt beslag

äga rätt att göra anmälan därom — förutom till närmaste polisman — direkt

till vederbörande polis- eller åklagarmyndighet.

Såsom jag anfört vid behandlingen av förverkandebestämmelserna i förslaget

till fiskeristadga bör i de fall då olovligt fiske jämväl innefattar olaga

fiske förutom redskap även fångst tillfalla kronan. Detta torde i lagtexten

enklast kunna komma till uttryck genom en regel att förverkad fångst eller

dess värde tillfaller kronan, om fångsten tillika är förverkad på annan

grund än i fiskerättslagen är stadgad.

I 38 § har, utöver vad som föranledes av vad jag tidigare anfört, i enlighet

med fiskeristyrelsens förslag bestämmelsen om att böter och viten skall

tillfalla kronan borttagits. Sådan bestämmelse är numera onödig.

Ändring av vattenlagen.

Föredragande statsrådet anför härom följande.

Beträffande motiven till den föreslagna ändringen av 13 kap. 14 § vattenlagen

får jag hänvisa till vad som anförts under 30 § i förslaget till fiskeristadga.

Den föreslagna bestämmelsen innebär blott ett påpekande av de

straff- och förverkandebestämmelser som givits i fiskeristadgan. Enär här

avsedda fiskeförbud meddelas av vattendomstol och bestämmelse om straff

för överträdelse av sådana förbud ej finnes i vattenlagen, torde ett sådant påpekande

vara av värde för såväl allmänheten som de rättstillämpande myndigheterna.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Ändring av jaktlagen.

Föredragande statsrådet anför härom följande.

I fråga om motiven till de föreslagna ändringarna i jaktlagen, vilka avser

kust- och gränsbevakningspersonalens befogenheter vid jakttillsynen, hänvisas

till vad jag anfört under 34 § förslaget till fiskeristadga. I samband med

dessa ändringar har den redaktionella jämkningen gjorts i 31 § 1 mom. jaktlagen

att ordet »lapptillsyningsman» utbytts mot »tillsynsman vid lappväsendet».

Härmed vinnes överensstämmelse med det uttryckssätt, som använts

i 26 § 1 mom. och i instruktionen den 21 december 1949 (nr 693)

för tillsynsmännen vid lappväsendet.

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft samma dag som fiskeristadgan

eller den 1 januari 1955.

Utskottet.

I fråga om förslaget till fiskeristadga framhåller föredragande statsrådet

(s. 22 i propositionen), att innehållet är av den art, att stadgan torde kunna

utfärdas av Kungl. Maj:t med stöd av § 89 regeringsformen. Av vissa i propositionen

närmare angivna skäl har emellertid riksdagens yttrande ansetts

böra inhämtas över förslaget. Föredragande statsrådet tillägger emellertid,

att sådana ändringar i stadgan, som ej är av mera genomgripande art, framdeles

bör få vidtagas utan att riksdagens yttrande inhämtas. Utskottet, som

icke har något att erinra mot vad sålunda anförts, vill dock understryka

angelägenheten av att riksdagen får tillfälle yttra sig, därest mera betydelsefulla

ändringar ifrågasättes. Bland de bestämmelser i fiskeristadgan, som

icke synes böra ändras utan riksdagens hörande, kan framhållas reglerna

i 3—5 §§ om förhållandet mellan fiskande inbördes.

I 6 § i förslaget stadgas generellt förbud mot fiske med ljuster. I de likalydande

motionerna 1:527 och II: 671 hemställes, att riksdagen måtte »besluta,

att fiske med ljuster fortfarande skall vara tillåtet vid de kuststräckor

i saltsjön där så tidigare varit förhållandet». Härmed avses vissa kuststräckor

i Blekinge län, Kristianstads län, Hallands län samt Göteborgs och

Bohus län, där genom särskilda kungörelser medgivits undantag, helt eller i

viss utsträckning, från det begränsade förbud mot fiske med ljuster som finnes

stadgat i 5 § gällande fiskeristadga. Motionärerna framhåller som skäl för

sitt förslag bland annat, att ljusterfisket har betydelse särskilt för sådana

fiskare, ofta äldre, som ej kan deltaga i havsfisket, men även för andra

fiskare under stränga vintrar, då skärgårdar och hamnar är isbelagda och

allt annat fiske omöjliggjort. Vad motionärerna sålunda anfört synes vara

förtjänt av beaktande. Å andra sidan torde det vara obestridligt, att ljustring

är en synnerligen olämplig form för fiske. Den innebär djurplågeri

s. 73 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28. 73

i högre grad än de flesta andra fångstmetoder samt förorsakar särskilt vid

s. k. blindhuggning, att fisk i stor utsträckning skadas eller dödas utan att

fångas. Den fisk som fångas är också ofta så sargad att dess värde är tämligen

ringa. Det fiske som motionärerna åsyftar torde i stor utsträckning

bedrivas i form av blindhuggning efter ål. Under sådana omständigheter och

då fiske med ålsax — där någon motsvarighet till blindhuggningen med

ljuster ej ifrågakommer —- uttryckligen tillätes i 6 § i förslaget, anser utskottet

icke, att motionerna bör föranleda någon ändring i nämnda paragraf.

Utskottet vill emellertid understryka föredragande statsrådets uttalande

(s. 46 i propositionen), att Kungl. Maj :t bör överväga att för vissa kuststräckor

liksom nu meddela dispens i särskild kungörelse. Sådan dispens

synes motiverad i de fall, där ljustringen för viss del av befolkningen har

ett betydande ekonomiskt värde.

I 7 § i förslaget stadgas i första stycket förbud mot trålfiske. Andra stycket

innehåller en definition på begreppet trålfiske. I tredje stycket göres

vissa undantag från trålfiskeförbudet. I de likalydande motionerna I: 526

och 11:672 hemställes bland annat, att riksdagen ville göra sådan ändring

i förslaget, att fiske med puls- eller dämpnot blir tillåtet icke blott i sötvatten

utan jämväl i saltsjön. Motionärerna anför bland annat, att fiske med

puls- eller dämpnot sedan gammalt förekommer i skärgårdsfisket vid Smålands

och Östergötlands kuster utan att anledning någonsin ansetts föreligga

att ifrågasätta att fiskemetoden icke vore förenlig med god fiskevård.

Utskottet finner vad motionärerna anfört vara beaktansvärt. Någon anledning

att förbjuda det av motionärerna omnämnda fisket synes knappast

föreligga.

Utskottet förordar därför sådan ändring av 7 §, att fiske med redskap av

den art som avses i tredje stycket blir tillåtet även i skärgården. Vid härav

föranledd ändring av lagtexten synes böra övervägas, om icke det lämpligaste

vore att avstå från uppräkningen av skilda redskap i tredje stycket

samt i stället lämna en föreskrift av innehåll, att fiske som bedrives med

redskap, som bogseras av ekor eller andra småbåtar, liksom hittills skall

vara tillåtet såväl i sötvatten som vid fiske i skärgården.

8 § i förslaget innehåller förbud mot vissa fångstsätt, bland annat fiske

medelst skjutning med eldhandvapen. Detta förbud, som saknar motsvarighet

såväl i gällande fiskeristadga som i fiskeristyrelsens förslag, motiveras

av föredragande statsrådet (s. 52 i propositionen) särskilt med att det är

önskvärt ur jaktvårdssynpunkt. Under remissbehandlingen hade nämligen

framhållits åt! det icke vore ovanligt, att personer som bure jaktvapen på

annans mark värjde sig med att de varit ute för att skjuta fisk och sålunda

befunne sig i lovligt ärende enligt 20 ,S lagen om rätt till jakt. Statsrådet ansåg

dock icke tillräcklig anledning föreligga alt utsträcka förbudet till fiske

med andra skjutvapen än eldhandvapen. Förbudet i 20 § jaktlagen omfattar

emellertid alla slags skjutvapen. Även om det icke torde vara påkallat att ge

förbudet i 8 § fiskeristadgan lika vidsträckt omfattning som förbudet i 20 §

jaktlagen, synes dock starka skäl tala för att låta det förstnämnda förbudet

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

avse även åtminstone vissa slags luftgevär. Enligt vad som från jaktvårdshåll

under hand framhållits för utskottet torde nämligen de luftgevär av

modern konstruktion som på senare år blivit allt vanligare ha en betydligt

större skjutverkan än tidigare förekommande luftgevär. Genoinslagskraften

hos de kulor, vilka användes som projektiler vid de moderna luftgevären,

är ingalunda obetydlig. Den torde sålunda vara tillräcklig för att dessa

gevär skall kunna användas exempelvis vid andjakt. Vid försök har det

även visat sig att projektilen kan genomtränga en fasanbulvan. Med hänsyn

till vad utskottet sålunda inhämtat synes det utskottet önskvärt, att i samband

med utfärdandet av den nya fiskeristadgan frågan om viss utvidgning

av förbudet mot fiske med skjutvapen överväges.

Beträffande 10 § i förslaget, vilket författningsrum föreskriver minimimått

vid fångst av vissa sorters fisk eller skaldjur, hemställes i de nyss

nämnda, likalydande motionerna I: 526 och II: 672, att minimimått stadgas

även vid fångst av gädda samt att detta mått bestämmes till 40 cm, vilket

överensstämmer med vad fiskeristyrelsen föreslagit men icke medtagits i

Ivungl. Maj :ts förslag. Som skäl åberopar motionärerna bland annat, att

den bestämmelse de förordat skulle gälla redan nu samt ha införts genom

lagstiftning år 1938. Vad motionärerna sålunda anfört måste dock grunda

sig på något missförstånd. Den lagstiftning de åsyftar synes vara kungörelsen

den 6 maj 1938 (nr 155) angående gädd- och gösbeståndets skyddande.

Denna kungörelse innehåller visserligen förbud att saluhålla eller försälja

gädda, som i längd ej håller 40 cm, men stadgar intet förbud mot

fångst av gädda, som ej håller detta mått. En regel av motsvarande innehåll

som den i 1938 års kungörelse finnes intagen i 24 och 27 §§ i det nu

föreliggande förslaget. Möjligen åsyftar motionärerna emellertid det förhållandet,

att länsstyrelserna i mycket stor utsträckning med stöd av 9 § i gällande

fiskeristadga i lokala bestämmelser meddelat förbud mot fångst av

gädda under viss minimistorlek. I och för sig talar enligt utskottets mening

vissa skäl för att man i enlighet med vad motionärerna föreslagit bör i fiskeristadgan

införa ett stadgande om minimimått vid fångst av gädda. Som

föredragande statsrådet framhåller (s. 72 samt 75—76 i propositionen) är

det emellertid ur kontrollsynpunkt angeläget, att en bestämmelse om minimimått

vid fångst alltid kompletteras med skyldighet att utsätta oavsiktligt

fångad undermålig fisk — även sådan som icke är levnadsduglig. Särskilt

när det gäller gädda, som i stor utsträckning är föremål för fritidsfiske

med drag och andra krokredskap, torde det vara svårt att upprätthålla ett

stadgande om ovillkorlig skyldighet att utsätta oavsiktligt fångad undermålig

fisk. Vid sådant förhållande synes den lösning av frågan vara lämpligast,

som Ivungl. Maj :ts förslag på sätt nyss angivits innehåller. Det må

påpekas, att länsstyrelserna enligt förslaget liksom hittills äger rätt att, där

så finnes lämpligt, i lokala stadgar föreskriva minimimått även vid fångst

av gädda. Ett sådant lokalt fångstförbud behöver icke förbindas med ovillkorlig

skyldighet att utsätta oavsiktligt fångad undermålig fisk.

I fråga om 11 § i förslaget hemställes i de senast angivna båda motio
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

nerna, 1:526 och 11:672, att paragrafen kompletteras med ett medgivande

om rätt att till husbehov använda oavsiktligt fångad, dödsskadad fisk, som

icke håller föreskrivet minimimått. Av vad utskottet nyss anfört vid behandlingen

av 10 § framgår, att utskottet med hänsyn till nödvändigheten

att beakta kontrollsynpunkten, då fråga är om bestämmelser om minimimått

vid fångst, icke kan förorda den av motionärerna föreslagna ändringen

i detta hänseende.

En nyhet i förslaget är det i 13 § stadgade förbudet att utan tillstånd utplantera

fisk i sötvatten. I de likalydande motionerna I: 530 och II: 676 hävdas,

att det i paragrafen föreskrivna tillståndstvånget bör begränsas till att

endast avse utplantering av fiskslag som ej tidigare förekommit i det vatten

vari utplantering skall ske. Motionärerna framhåller, att en omfattande

administrativ apparat skulle erfordras för tillståndsprövningen, ehuru denna

i stor utsträckning skulle vara alldeles onödig samt sakna stöd i folkmeningen.

Enligt utskottets mening skulle det säkerligen många gånger

framstå såsom skäligen onödigt, att tillstånd skulle behöva sökas för en

utplantering av ett i vattnet redan befintligt fiskslag. Vid remissbehandlingen

av fiskeristyrelsens förslag på denna punkt — som dock så till vida uppmjukats

i Kungl. Maj :ts förslag att tillstånd icke alltid skall behöva sökas

hos vederbörande fiskeriintendent eller hos fiskeristyrelsen utan i vissa,

praktiskt betydelsefulla fall kan lämnas av hushållningssällskapens fiskeritjänstemän

— var också meningarna bland remissinstanserna mycket delade

om lämpligheten och behovet av ett så vidsträckt tillståndstvång som

det föreslagna. Såsom föredragande statsrådet framhåller (s. 91—92 i propositionen)

torde det emellertid ej vara lämpligt att begränsa kontrollen

av utplantering till fall, där det är fråga om nyinplantering, eftersom det

torde vara nästan omöjligt att finna en sådan definition på begreppet »nyinplantering»,

att envar med ledning därav själv kan avgöra om tillstånd

erfordras eller icke. På grund härav och då ett visst behov torde föreligga

av kontroll även i en del fall av utplantering av i vattnet redan befintligt

fiskslag, vill utskottet icke förorda någon ändring av innehållet i 13 §. Med

hänsyn till den vidsträckta omfattning tillståndstvånget föreslås erhålla vill

utskottet emellertid framhålla angelägenheten av att tillstånd meddelas

med minsta möjliga besvär och kostnad för allmänheten. Vidare må påpekas

den möjlighet som förefinnes att exempelvis vid fiskodling lämna tillstånd

lör en längre tid, så att icke förnyat tillstånd behöver sökas varje år, samt

att i viss utsträckning lämna generella tillstånd till utplantering av viss

eller vissa fisksorter i cn eller ett flertal sjöar eller vattendrag, över huvud

är det av vikt, att de fiskevårdande åtgärder, som utplanteringar i regel innebär,

underlättas i den mån så kan ske utan att kontrollen eftersättes.

I 17 § i förslaget finns föreskrifter om vilka personer och sammanslutningar

som skall erhålla kallelse eller underrättelse till sammanträde inför

länsstyrelse för överläggning rörande lokala bestämmelser om fiskets vård

och bedrivande. Sålunda föreskrives alt genom kungörelse skall kallas de

fiskevattensdelägare och andra innehavare av enskild fiskerätt, vilkas rätt

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

beröres av det förslag som skall behandlas, ävensom yrkesfiskare och övriga

av fisket i det avsedda området intresserade personer. Särskild underrättelse

skall därjämte sändas bland annat till sammanslutning av yrkesfiskare samt,

i den utsträckning länsstyrelsen finner lämpligt, till sammanslutningar av

övriga personer, vilka enligt vad ovan sagts skall kallas till sammanträdet. I

de likalydande motionerna I: 531 och II: 675 föreslås att till sammanträde av

ifrågavarande slag skall — i enlighet med vad fiskeristyrelsen föreslagit —

kallas de fiskevattensdelägare och andra innehavare av enskild fiskerätt, vilkas

rätt beröres av det förslag som skall behandlas, ävensom de yrkesfiskare,

som brukar idka fiske inom det med förslaget avsedda området, samt

sammanslutningar av dessa yrkesfiskare. Motionärerna anför att fiskeristyrelsens

förslag i denna del enligt motionärernas uppfattning innebär en klarare

formulering än Kungl. Maj :ts förslag samt att det också på ett riktigt

sätt begränsar kretsen av dem som bör kallas.

Enligt utskottets mening bör emellertid — i enlighet med vad föredragande

statsrådet framhåller (s. 119 i propositionen) -— även andra än fiskevattensdelägare

och övriga innehavare av enskild fiskerätt samt yrkesfiskare

få framlägga sina synpunkter, innan lokala bestämmelser antages, och bör

därför även kallas till sammanträdena. Utskottet kan därför icke förorda någon

ändring av 17 § första stycket. Emellertid synes sammanslutningar av

yrkesfiskare i viss mån böra intaga en särställning i förhållande till andra

sammanslutningar. Utformningen av tredje stycket i 17 § ger vid handen,

att detta även är förslagets ståndpunkt. Utan uttryckligt stadgande torde det

också vara klart, att länsstyrelsen vid sammanträdena bör fästa särskilt

avseende vid de synpunkter och önskemål, som framföres av yrkesfiskarena

eller deras organisationer.

I 41 § tredje stycket i förslaget stadgas rätt för fiskeriintendent att föra

talan mot beslut som länsstyrelse meddelar med stöd av fiskeristadgan. I

1950 års lag om rätt till fiske har något motsvarande stadgande icke ansetts

erforderligt, enär det under förarbetet till lagen förutsatts att fiskeriintendent

även utan uttrycklig bestämmelse ägde besvärsrätt i de fall då allmänna

intressen vore i fråga. Föredragande statsrådet framhåller i nu förevarande

proposition (s. 193), att fiskeriintendent visserligen utan särskilt stadgande

torde vara behörig att överklaga länsstyrelses jämlikt fiskeristadgan

meddelade beslut men att den uttryckliga bestämmelsen om besvärsrätt för

fiskeriintendent, som förefinnes i nu gällande fiskeristadga, likväl bibehållits

dels därför att missuppfattning kunde ske, om den borttoges, och dels

emedan den kunde vara av värde som upplysning för allmänheten. Utskottet,

som i och för sig intet har att erinra mot vad föredragande statsrådet sålunda

anfört, ifrågasätter emellertid om det under sådana förhållanden icke

vore lämpligast att även i fiskerättslagen upptaga ett uttryckligt stadgande

om besvärsrätt för fiskeriintendent. Frågan härom synes böra ånyo övervägas

av Kungl. Maj :t.

Ett spörsmål, som icke behandlas i propositionen, är frågan huruvida

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

straffbestämmelserna i fiskeristadgan endast avser uppsåtliga gärningar.

Inom strafflagens område gäller som allmän regel att, där annat ej framgår

av brottsbeskrivningen, uppsåt erfordras för straffbarhet. Inom strafflagstiftningen

utanför strafflagens område kan emellertid ingen sådan regel

uppställas. Tvärtom kräves ofta blott oaktsamhet, ehuru lagtexten intet utsäger

härom. I vissa fall anses straffbarhet föreligga, även om varken uppsåt

eller oaktsamhet kan läggas den tilltalade till last. Frågan har, såvitt angår

trålfiske å område där sådant fiske är förbjudet, varit under högsta domstolens

bedömande i ett nyligen avgjort mål. Högsta domstolen förklarade i

sin dom, att oaktsamhet i ett visst avseende — nämligen beträffande frågan,

huruvida fiskebåtarna under trålfisket kommit in på förbjudet område

— är tillräcklig för att grunda straffansvar. Några mera vittgående

slutsatser torde dock ej av denna dom kunna dragas i fråga om andra förseelser

mot fiskeristadgan. Spörsmålet torde knappast böra upptagas till

övervägande i nu förevarande sammanhang utan synes tills vidare såsom hittills

kunna överlåtas åt rättstillämpningen. Utskottet vill emellertid erinra

om att 1953 års riksdag i anledning av väckta motioner i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhållit om utredning angående de allmänstraffrättsliga problemen

inom specialstraffrätten. Härom må hänvisas till första lagutskottets

utlåtande nr 34 vid nyss nämnda riksdag.

Beträffande författningstextens utformning har utskottet icke funnit anledning

verkställa någon genomgående detaljgranskning. Utskottet vill dock

påpeka, att tvekan kan råda huruvida ordet »vattendrag» i 13 § första stycket

andra punkten språkligt sett kan omfatta även sjöar —- vilket uppenbarligen

avses skola vara fallet. Vidare synes det kunna ifrågasättas om det

med hänsyn till stadgandet i 1 § icke vore lämpligast att konsekvent använda

uttrycket fisk i fall, då även skaldjur avses.

I samband med de sakliga ändringar i författningstexten, vartill utskottets

yttrande kan ge anledning, synes sålunda även vissa redaktionella jämkningar

böra övervägas.

I övrigt har utskottet ingen erinran i anledning av förslaget till fiskeristadga.

Vad slutligen angår de genom propositionen framlagda förslagen till vissa

ändringar i lagen om rätt till fiske, vattenlagen samt lagen om rätt till

jakt har utskottet icke funnit anledning till erinran.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte såsom yttrande över förslaget till

fiskeristadga åberopa vad utskottet här ovan anfört rörande

nämnda förslag samt att motionerna 1:527 och 11:671,

I: 526 och II: 672, I: 530 och II: 676 samt I: 531 och II: 675

måtte anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och

hemställt; ävensom

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

B. att riksdagen måtte antaga de genom propositionen

framlagda lagförslagen.

Stockholm den 13 maj 1954.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson*, Grym*

Ivar Nilzon, Axel Jansson, Ebbe Ohlsson och William Ohlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Johansson i Torp*

Nyberg, Levin, Andersson i Ryggestad, Nestrup*, Munktell* och Jansson i

Benestad*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

avseende utskottets hemställan under A:

1) av herr Ngberg; samt

2) av herr Axel Jansson, vilken ansett,

att utskottets utlåtande i fråga om 13 § i förslaget till fiskeristadga bort ha

följande lydelse:

»En nyhet---(lika med utskottet) ----— ett så vidsträckt till—

ståndstvång som det föreslagna. Utskottet kan icke dela föredragande statsrådets

uppfattning (se s. 91—92 i propositionen), att en begränsning av kontrollen

av utplantering till de fall, där det är fråga om nyinplantering, skulle

innebära alltför avsevärd olägenhet vid tillämpningen. Utskottet vill också

understryka den mening som kommit till uttryck i motionerna, att en lagstiftning

om allmänt tillståndstvång i förevarande avseende säkerligen skulle

sakna stöd i det allmänna rättsmedvetandet samt skulle nödvändiggöra en

omfattande administrativ apparat. Önskemålet att förhindra olämplig utplantering

skulle enligt utskottets mening kunna tillgodoses även om det i

fiskeristadgan föreskrivna tillståndstvånget begränsades på sätt motionärerna

föreslagit. Det må erinras om att i sådant fall länsstyrelserna skulle vara

oförhindrade att i fall av behov genom lokala bestämmelser utsträcka kontrollen

till att avse även utplantering av i vattnet redan befintligt fiskslag.

Detta torde närmast ifrågakomma beträffande sjöar och vattendrag, där särskilt

värdefulla fiskarter förekomme eller där det kunde vara önskvärt med

s. 79 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

79

en allmän kontroll av befintliga fiskodlingar. På detta sätt skulle enligt utskottets

mening de av föredragande statsrådet åberopade tillämpningssvårigheterna

kunna praktiskt sett elimineras. Utskottet förordar därför i enlighet

med motionärernas yrkande, att det i 13 § föreskrivna tillståndstvånget begränsas

till att endast avse utplantering av fisk, som ej redan förekommer

i det vatten vari utplantering avses skola ske.»

547446,

Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1954:348 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 11 § lagen om rätt till fiske. s. 15 i texten