Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en allmän överarbetning av gällande ersättningsbestämmelser vid samhälleliga rådighetsbegränsningar över fast egendom. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 234 i första kammaren av herr Veländer m. fl. och nr 154 i andra kammaren av herr Munktell m. fl.

1954-11-09 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1954:32, Utlåtande i anledning av väckta motioner om en allmän överarbetning av gällande ersättningsbestämmelser vid samhälleliga rådighetsbegränsningar över fast egendom. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 234 i första kammaren av herr Veländer m. fl. och nr 154 i andra kammaren av herr Munktell m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

1

Nr 32.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en allmän

överarbetning av gällande ersättningsbestämmelser vid

samhälleliga rådighetsbegränsningar över fast egendom.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 234 i första kammaren av herr Veländer

m. fl. och nr 154 i andra kammaren av herr Munktell m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om att Kungl. Maj :t måtte tillsätta en

utredning med uppgift att företaga en allmän överarbetning av nu gällande

ersättningsbestämmelser vid samhälleliga rådighetsbegränsningar över fast

egendom i syfte att åstadkomma mera likformiga och i övrigt med rättssäkerhetens

krav överensstämmande ersättningsmöjligheter».

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,

får utskottet hänvisa till motionerna.

över dessa har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver yttranden

inhämtats från byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen. På begäran

av utskottet har yttranden över motionerna därjämte avgivits av Svenska

stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Riksförbundet Landsbygdens

folk och Sveriges fastighetsägareförbund.

Den fråga motionärerna väckt kan sägas utgöra en del av det spörsmål

riksdagen behandlat under vårsessionen i år i anledning av yrkanden

i motionerna nr 129 i första kammaren av herr Herlitz och nr 319 i andra

kammaren av herr Håstad m. fl. om utredning angående åtgärder för en

likformig reglering av rätten till ersättning vid ingrepp i enskilds äganderätt

och frihet. De båda motionerna, som hänvisats till lagutskott, behandlades

av sammansatt konstitutions- och första lagutskott.

Frågan om ersättning vid rättsenliga ingrepp i enskildas äganderätt och

frihet har i olika sammanhang varit föremål för de lagstiftande myndigheternas

uppmärksamhet. Beträffande vad som därvid förekommit får utskottet

hänvisa till det sammansatta utskottets utlåtande nr 2 och den i

detta utlåtande omnämnda redogörelse, som finnes intagen i andra lagutskottets

utlåtande nr 65 till 1944 års riksdag.

1—1595 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 9 samt. 3 avd. Nr 32.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

I det sammansatta utskottets nyssnämnda utlåtande anföres beträffande

den av det sammansatta utskottet behandlade ersättningsfrågan bland

annat följande.

Självfallet är det önskvärt att ersättningsfrågan genomgående löses efter

enhetliga principer. Det är stötande för rättskänslan, om ersättning gives i

ett fall men icke utgår i ett annat, som företer små eller inga avvikelser från

det förra. Såsom andra lagutskottet påpekade vid 1944 års riksdag vid behandlingen

av motioner med likartade yrkanden som de nu förevarande

motionernas, torde emellertid mycket stora, för att inte säga oöverstigliga

svårigheter möta att i ett sammanhang för ersättningsfrågornas bedömande

utforma enhetliga principer, vilka kunna vara tillämpliga på alla fall, då

fråga om ersättning kan uppkomma. Av skäl, som andra lagutskottet då

anförde, och under hänvisning till vad som förekom i ämnet vid 1949 års

riksdag, då frågan senast var föremål för riksdagens prövning, anser sig utskottet

icke kunna förorda en utredning som skulle ha till ändamål att utforma

generellt tillämpliga grundsatser.

Det står emellertid klart för utskottet, att den oenhetlighet i rättstillståndet,

som råder på stora områden i nu förevarande hänseende, är mindre

tillfredsställande. Det synes önskvärt att man till en början på vissa avgränsade

områden kunde komma fram till enhetliga normer för dels när ersättning

skall utgå, dels ock, då så är fallet, efter vilka grunder den skall

beräknas. Med en dylik mera begränsad målsättning synas praktiska resultat

icke vara omöjliga att nå.

Om man på angivet sätt tänker sig att gripa sig an ersättningsfrågorna

på särskilda områden, uppstår frågan hur dessa områden skola avgränsas.

Olika kriterier kunna därvid komma till användning. Man kan tänka sig

att avskilja områdena alltefter grunden för ingripandet, t. ex. om detta sker

för att tillgodose försvarsintressen, för att tillgodose allmänt behov av mark

för bebyggelse, ur ordningssynpunkt o. s. v. En uppdelning av hela fältet

kan också tänkas ske med hänsyn till föremålet för ingripandet t. ex. om

det riktar sig mot enskild person eller mot hans rätt att utnyttja sin arbetskraft,

mot honom tillhörig fast eller lös egendom o. s. v. Måhända kan det

visa sig mest praktiskt att tillämpa båda de angivna indelningsgrunderna

i lämplig kombination. Sålunda bilda exempelvis ingrepp av olika slag mot

fast egendom en klart avgränsad grupp. Något mera obestämd är gruppen

ingrepp som ha näringsfriheten till föremål. Utifrån grunden för ingripandet

kunna särskiljas t. ex. ingrepp för tillgodoseende av liälsovårdsintressen,

ingrepp betingade av hänsyn till folkförsörjningen etc.

Från vissa områden anser sig utskottet nu kunna bortse. Beträffande

reglerna om ersättning vid intrång och rådighetsbegränsningar i fast egendom

ha vid innevarande riksdag väckts särskilda motioner, vilka hänvisats

till tredje lagutskottet. Dessa problem komma sålunda i annan ordning

under riksdagens prövning.

Det sammansatta utskottet förordade i sin hemställan en utredning endast

rörande frågan om ersättning vid lagenliga ingrepp i hälsovårdens

intresse. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

3

Yttrandena.

Den av motionärerna föreslagna utredningen tillstyrkes av Riksförbundet

Landsbygdens folk och Sveriges fastighetsägareförbund. Bostadsstyrelsen

förordar att motionerna överlämnas till den utredning, som väntas

bli tillkallad för undersökning av frågan om indragning av oförtjänt värdestegring.

Byggnadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas

förbund avstyrker motionsyrkandet.

Riksförbundet Landsbygdens folk anför:

De av motionärerna väckta frågorna äro enligt förbundets mening av

mycket stor betydelse. Förbundet kan för sin del konstatera, att ersättningsreglerna

i olika lagar visat sig mindre tillfredsställande, och tillämpningen

av desamma medför ofta olämpliga resultat, som kunna betecknas

såsom alltför stora ingrepp i den enskilda äganderätten. Till följd av

samhällets utveckling ha allt mer omfattande möjligheter tillskapats för

det allmänna att ingripa mot den enskilda äganderätten utan att samtidigt

ersättningsreglerna anpassats efter de nya förhållandena.

Förbundet, som i olika sammanhang kunnat konstatera, hur ersättningsbestämmelserna

kommit att verka, får därför tillstyrka, att den av motionärerna

ifrågasatta utredningen kommer till stånd.

Sveriges fastighetsägareförbund uppställer frågan, huruvida byggnadslagen

erbjuder ett tillfredsställande rättsskydd för markägarna, samt uttalar

härom följande:

I sådant hänseende beaktade man vid lagens tillkomst de regler, som

blivit givna i 4 § samt 5 § andra stycket. Det förstnämnda lagrummet

innehåller bestämmelsen att vid planläggningen enskilda intressen skola

tillbörligen beaktas. Bestämmelsen i 5 § innebär, att marks användande

för tätbebyggelse förutsätter, att marken vid planläggning enligt byggnadslagen

prövats vara från allmän synpunkt lämpad för ändamålet.

Sedan i byggnadslagen sålunda inskrivits regler till skydd för de enskilda

markägarna, vill det emellertid synas, att man, åtminstone bland

dem som företräda en mera avancerad stadsplanepolitik, alltmer söker

frigöra sig från de ovan berörda reglerna i byggnadslagen. Man synes sålunda

vilja komma bort från det förhållande som nu är legaliserat, nämligen

att vid stadsplaneläggning de enskilda intressena skola beaktas i

minst lika hög grad som de allmänna. De åsyftade lagrummen giva uttryck

för principen att planläggning skall ske enligt opartiska bedömningsgrunder,

som sålunda giva rättvisa ej blott åt samhället utan även och i

minst lika hög grad åt de enskilda markägarna. Vad motionärerna anfört

utgör en god grund för dessa frågors vidare bearbetande.

I detta sammanhang framhåller förbundet den osäkerhet för enskilda

markägare, som kan bli en följd av att marken tages under ny planläggning

på områden, där stadsplan redan blivit fastställd, samt ifrågasätter,

om icke särskilda garantier bör skapas mot att fastställda stadsplaner

ändras mot markägares vilja.

Som ett annat exempel på intrång i den enskildes rätt utan motsvarande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

ersättning framhåller förbundet hyresregleringslagstiftningen. Förbundet

påpekar att i 5 § hyresregleringslagen uttryckligen stadgas att medgivande

skall lämnas till hyreshöjning, där så finnes påkallat till följd av ökade

omkostnader för fastighetsförvaltningen, samt gör gällande att de medgivanden

som lämnats till s. k. generella hyreshöjningar icke på långt när

motsvarat omkostnadsstegringen.

Sammanfattningsvis understryker förbundet starkt behovet av en allsidig

utredning av den innebörd motionärerna åsyftar.

Bostadsstyrelsen framhåller att av de i motionerna behandlade frågorna

om begränsningar i den enskilde markägarens förfoganderätt över sin

egendom endast de som berör byggnadslagen faller inom bostadsstyrelsens

verksamhetsområde. Styrelsen begränsar sig därför till att behandla dessa

fall. Beträffande den i motionerna berörda frågan, huruvida det kan anses

riktigt att markägare, som drabbas av förbud mot tätbebyggelse, icke får

ersättning härför, anför styrelsen:

Denna frågeställning, ut ur motsatta utgångspunkter, behandlades av

markutredningen i betänkande med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen

(SOU 1948:4). Utredningen uttalade, att den ändring

i användningssättet för marken, som betingas av att marken får

användas för tätbebyggelse, icke bör få föranleda, att den enskilde markägaren

blir i tillfälle att tillgodogöra sig den värdeökning som marken i

samband därmed undergår, utan att denna värdeökning bör överföras till

det allmänna. I anslutning härtill föreslog markutredningen, att vid expropriation

av fastighet »värde ej må beräknas på grund av väntad tätbebyggelse».

Den av motionärerna resta frågan står ofrånkomligen i samband med

den om överföring till det allmänna av så kallad oförtjänt värdestegring.

Skulle indragning av värdestegring på mark till följd av tätbebyggelserätt

komma att genomföras, bortfaller i huvudsak de i motionerna berörda

frågeställningarna i vad de avser byggnadslagens tillämpningsområde.

Styrelsen påpekar att chefen för justitiedepartementet i proposition nr

218 till 1953 års riksdag med förslag till lag om ändrad lydelse av byggnadslagen

uttalade att det var hans avsikt att inom kort begära bemyndigande

att tillkalla en särskild utredning, som skulle ha till uppgift att

verkställa en förnyad undersökning av frågan om indragning av oförtjänt

markvärdestegring. I detta sammanhang hänvisar styrelsen vidare till en

i avskrift vid yttrandet fogad skrivelse den 9 januari 1952 till Kungl. Maj:t,

i vilken skrivelse styrelsen bland annat uttalar att utredning av frågan om

värdeökningar på mark för tätbebyggelse bör komma till stånd,

Byggnadsstyrelsen anför:

Byggnadsstyrelsen delar motionärernas uppfattning att det ur många

synpunkter är önskvärt att de ifrågavarande ersättningsreglerna i största

möjliga utsträckning utformas efter enhetliga principer. Detta underlättas

i viss mån om sådana frågor som hör samman regleras i en och samma

lagstiftning. Styrelsen vill här erinra om att styrelsen i olika sammanhang

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32. 5

som sin mening hävdat att med byggnadslagstiftningen närbesläktade rättsregler,

t. ex. de som återfinnes i författningarna angående naturskydd och

skydd av strandområden, lämpligen borde sammanföras till en lagstiftning.

Å andra sidan må dock framhållas att de samhälleliga rådighetsbegränsningarna

kan vara av mycket olika art och att det berättigade i den enskildes

krav på ersättning kan framträda mer eller mindre starkt alltefter arten

av det intrång varom är fråga. Byggnadsstyrelsen har för sin del icke

funnit anledning att påkalla någon revision av de ersättningsregler, som

är intagna i byggnadslagen och de därmed besläktade strand- och naturskyddslagarna,

i den riktning motionärerna avser. Även om det i vissa

fall kan uppkomma tolkningsproblem vid bestämmelsernas tillämpning,

synes de dock ha utformats på ett sätt som innebär eu i princip riktig avvägning

av allmänna och enskilda intressen.

I detta sammanhang vill styrelsen emellertid framhålla att vissa av

ersättningsreglerna i byggnadslagen kan komma att behöva revideras med

hänsyn till de resultat vartill den inom byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen

nu pågående saneringsutredningen kan komma. Här må även erinras

om att vissa ersättningsregler kan behöva omgestaltas sedan en närmare

undersökning av förutsättningarna för indragning till det allmänna av

s. k. oförtjänt markvärdestegring ägt rum.

Ur de synpunkter byggnadsstyrelsen närmast har att företräda synes

icke föreligga tillräcklig anledning att nu tillsätta en särskild utredning för

tillgodoseende av det i motionerna angivna syftet.

Svenska stadsförbundets styrelse, som avgivit förbundets yttrande,

finner det allmänna syftet med motionerna något oklart samt yttrar i detta

sammanhang:

Till en början hör härvidlag framhållas, att byggnadslagstiftningen —

till vilken styrelsen i det följande begränsar sig — endast avhandlar frågan

om betingelserna för den enskilde markägarens rätt att påkalla inlösen

eller erhålla ersättning för skada eller intrång som han lider. Frågan hur

och i vilken ordning en sådan ersättning närmare skall beräknas regleras

icke i byggnadslagstiftningen utan i den allmänna expropriationslagen. Av

motionerna framgår icke huruvida jämväl en överarbetning av exempelvis

värderingsnormerna i expropriationslagen åsyftas. Dessa normer, vilka som

bekant helt omarbetades genom 1949 års lagstiftning, ha ännu icke hunnit

att i praktiken verka någon längre tid varför något slutgiltigt bedömande

rörande deras inverkan på markvärdena icke kan avges. Såvitt styrelsen

har sig bekant har dock den hittillsvarande tillämpningen av värderingsnormerna

icke lett till resultat som kunna anses ogynnsamma för enskilda

fastighetsägarintressen.

Beträffande motionärernas uttalande om det anmärkningsvärda i att vissa

ersättningsprinciper överförts från 1931 års stadsplanelagstiftning till 1947

års byggnadslag och där erhållit tillämpning icke endast å förhud som meddelats

enligt stadsplan utan jämväl å sådana som meddelats enligt generaloch

byggnadsplan yttrar styrelsen:

De fördelar, som fastställandet av general- och byggnadsplan medför för

den enskilde markägaren lära enligt motionärerna i allmänhet vara förhållandevis

obetydliga. Styrelsen vill häremot anföra, att ersättningsbe
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

stämmelserna i samband med fastställd byggnadsplan endast har sekundärt

kommunalt intresse, då kommunen icke ansvarar för byggnadsplanernas

genomförande. Detta ankommer även enligt byggnadslagen i princip på

fastighetsägarna, eventuellt genom särskilt bildade vägföreningar. Generalplanerna

få rättsverkan i och med fastställandet, men några fastställda

generalplaner finns ännu icke antagna på något håll i landet och det

synes föga sannolikt att så framdeles kommer att ske. Generalplanen är

mer att betrakta som ett internt kommunalt handlingsprogram som med

hänsyn till utvecklingens gång kan bli föremål för fortlöpande revideringar.

I fråga om det förhållandet att byggnadslagen ej stadgar rätt till ersättning

för fastighetsägare, som drabbas av förbud mot tätbebyggelse, anför

styrelsen bland annat:

Tätbebyggelse kräver givetvis en långtgående reglering för att man skall

kunna tillgodose rimliga plansociala och planekonomiska intressen. Vidare

må framhållas, att det dock är sannolikt samhället som skapar tätbebyggelsevärden.

Dessa värden uppkomma såsom i ett flertal olika sammanhang

anförts i allmänhet utan medverkan av den enskilde fastighetsägaren. Det

kan då icke anses rimligt, att den enskilde fastighetsägaren skulle medges

obegränsad rätt till ersättning för påstådd minskad rätt till tätbebyggelse.

Detta torde kunna medföra svåröverskådliga konsekvenser. Med lika stort

fog borde samhället då ha en allmän rätt till ersättning av fastighetsägaren

vid en motsatt utveckling. Skulle skillnaden i graden av utnyttjande inom

den medgivna tätbebyggelseramen utjämnas borde man för övrigt — med

utgångspunkt från att bebyggelsevärdena skapas av samhället — kunna

ifrågasätta att införa bidragsplikt för den mera gynnade markägaren.

Som slutomdöme yttrar styrelsen:

Styrelsen anser sig icke kunna tillstyrka den av motionärerna begärda

utredningen, i vart fall icke förrän klarare riktlinjer uppdragits för den

ifrågasatta överarbetningen av ersättningsbestämmelserna vid samhälleliga

rådighetsbegränsningar över fast egendom. Det synes enligt styrelsen för

övrigt synnerligen ovisst huruvida man verkligen kan uppnå syftet att

åstadkomma mera likformiga ersättningsmöjligheter genom en sådan utredning.

De olika ersättningsfrågorna äro nämligen av synnerligen skiftande

art och torde som regel endast kunna bestämmas med beaktande av vad

som i de speciella fallen kan anses vara skäligt och billigt. Det torde därför

helt enkelt vara ogörligt att i allmän författning upptaga bestämmelser

på hithörande områden som skulle möjliggöra för de berörda parterna att

av lagen entydigt utläsa huru deras ställning i en viss situation kan te sig.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund framhåller beträffande

motionärernas önskemål om mera likformiga ersättningsregler att,

såsom motionärerna också anmärkt, den i byggnadslagen inskrivna regeln,

att frågan om ersättning eller inlösen på grund av förbud vid planläggning

är avhängig av en jämförelse mellan användningsmöjlighet och värde, i

princip oförändrad överförts till strandlagen, naturskyddslagen och lagen

om allmänna vägar samt att isyftet med motionerna så till vida redan torde

vara uppnått. I fråga om ersättningsprincipens tillämplighet även i de fall

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

7

där förbud mot tätbebyggelse stadgats i generalplan eller byggnadsplan

liksom beträffande spörsmålet, huruvida ersättning borde utgå i anledning

av förbud mot tätbebyggelse, gör styrelsen gällande i huvudsak samma synpunkter

som Svenska stadsförbundets styrelse.

I yttrandet anföres vidare:

I den mån motionärerna åsyfta en översyn av expropriationslagens värderingsregler

torde frågan härom med hänsyn till den förhållandevis korta

tid dessa bestämmelser i deras nuvarande lydelse varit tillämpliga och

med beaktande av att framställningar om ändring av expropriationslagen

i andra avseenden, som stimulerats från kommunalt håll, icke föranlett

någon åtgärd, knappast kunna förmodas bli föremål för omprövning.

—--Med hänsyn till utgången i expropriationsmål, som avgjorts med

tillämpning av nu gällande värderingsregler, torde någon anledning till

klagomål mot denna rättspraxis knappast kunna sägas föreligga ur markägaresynpunkt.

I expropriationsmål ligger bevisningen i princip på den

ersättningsskyldige, och brist i utredningen går sålunda ut över den exproprierande.

Styrelsen uttalar härefter att motionerna reser spörsmål av sådan omfattning

att de enligt styrelsens mening är för vittutseende för att utredas

av en för ändamålet tillsatt kommitté, varefter styrelsen anför som slutomdöme:
Det

torde över huvud taget kunna ifrågasättas, huruvida det låter sig

genomföras att tillskapa enhetliga och entydiga lagregler, avsedda att tilllämpas

på sins emellan vitt skilda förhållanden. En alltför långtgående

likformighet torde därjämte icke kunna åstadkommas utan att jämväl för

den enskilde markägaren väsentliga intressen bleve åsidosatta.

Utskottet.

Såsom motionärerna framhåller begränsas den enskilde markägarens

rätt att förfoga över sin egendom genom skilda bestämmelser i ett stort

antal författningar. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det ur

många synpunkter är önskvärt att de ersättningsfrågor, vartill dessa begränsningar

kan ge anledning, i största möjliga utsträckning löses efter

enhetliga principer. Självfallet bör därvid tillses att rättskänslans krav

samt den enskildes rättssäkerhet icke trädes för när. De situationer, i

vilka den enskilde markägarens förfoganderätt begränsas, är emellertid så

olikartade att frågan, huruvida och i vad mån ersättning bör utgå, måste

besvaras mycket olika i de skilda fallen. En långt driven strävan efter enhetliga

ersättningsregler kan därför komma att motverka önskemålet att i

varje särskild situation erhålla en lösning, som innebär en lämplig avvägning

mellan allmänna och enskilda intressen.

Utskottet, isom genomgått ifrågavarande regler i ett antal författningar,

vill emellertid ingalunda göra gällande att reglerna på alla områden ter sig

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

helt tillfredsställande. En närmare granskning torde därför i viss utsträckning

vara påkallad. I första hand synes en sådan granskning, såsom redan

nu är fallet, böra ske i samband med ändrad lagstiftning om begränsningar

i den enskildes förfoganderätt. Om det i övrigt i särskilda fall med skäl kan

ifrågasättas, huruvida ersättningsreglerna i en viss lagstiftning står i god

samklang med motsvarande regler i annan lagstiftning, där problemen ter sig

någorlunda likartade, bör givetvis också en översyn komma till stånd. På

så sätt kan ersättningsreglerna i mån av behov successivt genomgås. Det

kan i detta sammanhang framhållas att exempelvis den s. k. saneringsutredningen,

som nyligen framlagt sitt betänkande (SOU 1954: 31), granskat

vissa ersättningsregler i byggnadslagen. Vidare vill utskottet erinra om

vad tredje lagutskottet vid 1953 års riksdag i sitt utlåtande nr 23 rörande

vissa ändringar i nyssnämnda lag anförde om angelägenheten av att en

utredning snarast komme till stånd beträffande det ännu olösta problemet

om indragning till det allmänna av s. k. oförtjänt värdestegring. En sådan

utredning har också helt nyligen igångsatts. Vid denna utredning synes

det naturligt att exempelvis byggnadslagens regler om ersättning till fastighetsägare

på grund av ny eller ändrad planläggning samordnas med en

eventuell lagstiftning om indragning av värdestegring. Med hänsyn till

byggnadslagens av motionärerna påpekade centrala ställning bland de författningar,

som innehåller bestämmelser om ersättning i anledning av begränsningar

i den enskildes rätt att förfoga över sin fasta egendom, synes

det önskvärt att resultatet av den sist nämnda utredningen avvaktas, innan

nya utredningar på nu ifrågavarande områden igångsättes.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 234 och II: 154, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 november 1954.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Hermansson, Albert, Grym,

Nilzon, Ivar, Jansson, Axel, Ohlsson, Ebbe, Hermansson, Herbert, och Boo*;

från andra kammaren: herrar Åhman, Andersson i Mölndal, Johansson,

Nyberg, Levin, Andersson i Dunker, Persson i Appuna och Munktell.

‘) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

9

Reservation

av herrar Ebbe Ohlsson och Munktell, vilka ansett, att utskottets utlåtande

hort ha följande lydelse:

»Utskottet har i likhet med motionärerna funnit att de nuvarande ersättningsreglerna

för gottgörelse till den enskilde markägaren för samhälleliga

begränsningar av dennes rådighetsrätt över sin fasta egendom är otillfredsställande.

Bristen på enhetliga normer för ersättningens utgivande har medfört

att den enskildes rättssäkerhet icke har kunnat tillvaratagas. Särskilt

stötande för rättskänslan har utskottet ansett det vara när i ett fall gottgörelse

för intrång utgår medan i ett annat, som företer små eller inga

avvikelser från det förra, någon ersättning icke utgives. Grunden till den

nuvarande oenhetligheten när det gäller markägares rätt att erhålla gottgörelse

för samhälleliga rådighetsbegränsningar över dennes fasta egendom

synes huvudsakligen vara det förhållandet att den moderna samhällsutvecklingen

lett till att det allmänna i allt flera hänseenden fått befogenheter att

begränsa den enskildes dispositionsrätt över sin fastighet ulan alt ersättningsmöjligheterna

härför utvecklats i motsvarande grad.

Som motionärerna framhållit skulle emellertid större rättssäkerhet kunna

skapas och bättre möjligheter till eu rättvisare ersättning erhållas om

ersättningsfrågorna genomgående löstes efter mer enhetliga principer. Utskottet

vill därför tillstyrka tillsättande av en utredning med uppgift att

företaga eu allmän översyn av nu gällande ersättningsbestämmelser vid

samhälleliga rådighetsbegränsningar över fast egendom. Målsättningen för

utredningen bör i första hand vara att de samhälleliga ingreppen i den enskildes

ekonomiska frihet icke skall medföra någon försämring i hans

ekonomiska läge, att staten sålunda skall utgiva full ersättning för skada

och förlust som ingreppet förorsakar. Utskottet är emellertid fullt medvetet

om att fall kan förekomma där vid avvägningen mellan det allmännas och

det enskildas intressen kan befinnas nödvändigt att den enskilde utan eller

med begränsad ersättning får tåla eller låta tåla begränsning av förfoganderätten

över sin fasta egendom. Ett förenhetligande av de i de olika författningarna

intagna ersättningsreglerna och en bättre anpassning av dessa

efter de aktuella förhållandena bör vidare eftersträvas. Som byggnadsstyrelsen

i sitt remissyttrande anfört kan väl övervägas om icke exempelvis

med byggnadslagstiftningen närbesläktade rättsregler t. ex. de »om återfinnes

i författningarna angående naturskydd och skydd av strandområden

lämpligen borde sammanföras till eu lagstiftning.

En översyn av de nuvarande ersättningsreglerna och ett förenhetligande

av ersättningsnormerna står ej i motsatsförhållande till den nyss avslutade

s. k. saneringsutredningen. Denna har väl enligt uppgift granskat vissa

2—1595 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 9 samt. 3 avd. Nr 32.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

ersättningsregler i byggnadslagstiftningen, men några konkreta förslag i

här berörda hänseende har i det av utredningen framlagda materialet icke

redovisats. Ej heller synes det nödvändigt att avvakta resultatet av den av

Kungl. Maj :t nyligen tillsatta utredningen angående indragning till det

allmänna av s. k. oförtjänt värdestegring.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 234 och II: 154

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om att Kungl. Maj:t

måtte tillsätta en utredning med uppgift att företaga en allmän

överarbetning av nu gällande ersättningsbestämmelser

vid samhälleliga rådighetsbegränsningar över fast egendom i

syfte att åstadkomma mera likformiga och i övrigt med rättssäkerhetens

krav överensstämmande ersättningsmöjligheter.»

Stlilm 1954. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.